Regeringens proposition

1992/93:150

med förslag till slutlig reglering av statsbudgeten
för budgetåret 1993/94, m.m.

(kompletteringsproposition)

Prop.

1992/93:150

Regeringen förelägger riksdagen vad som har tagits upp i bifogade utdrag
ur regeringsprotokollet den 15 april 1993 för de åtgärder och de ändamål
som framgår av föredragandenas hemställan.

På regeringens vägnar

Carl Bildt

Anne Wibble

Propositionens huvudsakliga innehåll

Det förslag till statsbudget för budgetåret 1993/94 som lades fram i årets
budgetproposition kompletteras med hänsyn till senare inträffade
förändringar rörande såväl inkomst- som utgiftssidan av budgeten. I
samband därmed redovisas en förnyad beräkning av budgetutfallet för
innevarande budgetår. Beräkningarna visar att budgetunderskottet för
budgetåret 1992/93 förbättras med 8,2 miljarder kronor jämfört med vad
som beräknades i årets budgetproposition. Alltså förutses nu ett under-
skott om 190,1 miljarder kronor. Statens lånebehov beräknas till 233,9
miljarder kronor.

För budgetåret 1993/94 beräknades i budgetpropositionen ett underskott
på statsbudgeten om 162,3 miljarder kronor. De nya beräkningarna visar
ett underskott på 191,2 miljarder kronor. Statens lånebehov beräknas till
255,3 miljarder kronor.

1 propositionen redovisar regeringen i en reviderad finansplan sin
bedömning av hur den ekonomiska politiken bör utformas. Regeringens
besparingsprogram för åren 1994-1998 preciseras. Åtgärder om 80
miljarder kronor, huvudsakligen på utgiftssidan, aviseras. Vidare ges
riktlinjer för den kommunala skattefinansierade verksamheten och för de
statliga transfereringarna till kommunsektorn. Ett antal åtgärder för att
främja sysselsättningen föreslås.

1 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 150

Rättelse: Bilaga 1 s. 5 sista stycket ändrat till: Regeringen---för-

Som särskilda bilagor till propositionen har fogats bl.a. en reviderad Prop. 1992/93:150
nationalbudget för år 1993 med en prognos för den svenska ekonomin
åren 1993-1994 samt en kalkyl över ekonomin i ett medelfristigt
perspektiv. Vidare redovisas en långsiktig konsekvenskalkyl för
budgetåren 1993/94-1997/98.

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 april 1993

Prop. 1992/93:150

Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Wester-
berg, Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson, af Ugglas,
Dinkelspiel, Hellsvik, Wibble, Björck, Könbeig, Odell, Lundgren,
P. Westerberg, Ask

Föredragande: statsråden Wibble, Hellsvik, Björck, Könberg, Odell,
Lundgren, Ask, Hörnlund, Friggebo

Proposition med förslag till slutlig reglering av
statsbudgeten för budgetåret 1993/94, m.m.
(kompletteringsproposition)

Statsrådet Wibble anför:

Regeringen har i årets budgetproposition (prop. 1992/93:100) förelagt
riksdagen ett förslag till statsbudget för budgetåret 1993/94. I de delar
där förslaget innehöll endast beräknade anslagsbelopp har regeringens
förslag därefter redovisats i särskilda propositioner.

Enligt bestämmelserna i 3 kap. 2 § riksdagsordningen skall regeringen
— förutom förslaget till statsbudget i budgetpropositionen — avge ett
särskilt förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för det kommande
budgetåret i den s.k. kompletteringspropositionen. Detta förslag bör nu
lämnas till riksdagen. I samband därmed bör regeringen redovisa sin
bedömning av den ekonomiska politiken i en reviderad finansplan. Likaså
bör en reviderad nationalbudget tillställas riksdagen. I kompletterings-
propositionen bör också tas med vissa frågor som har klara samband med
den ekonomiska politiken och budgetpolitiken m.m. och som bör
behandlas av riksdagen under det innevarande riksmötet.

Statsrådet Wibble föredrar den reviderade finansplanen samt redogör för
statsbudgetens utgifter och beräknade inkomster under nästa budgetår,
m.m. Statsråden Hellsvik, Björck, Könberg, Odell, Wibble, Lundgren,
Ask, Hörnlund och Friggebo föredrar de ifrågavarande förslagen inom
Justitie-, Försvars-, Social-, Kommunikations-, Finans-, Utbildnings-,
Arbetsmarknads-, Kultur- samt Civildepartementens områden. Anföran-
dena redovisas i underprotokollen för resp, departement.

Statsrådet Wibble hemställer att regeringen i en gemensam proposition Prop. 1992/93:150
förelägger riksdagen vad föredragandena har anfört för de åtgärder och
de ändamål som de hemställt om.

Regeringen ansluter sig till föredragandenas överväganden och beslutar
att genom proposition förelägga riksdagen vad föredragandena har anfört
för de åtgärder och de ändamål som de har hemställt om.

Regeringen beslutar vidare att de anföranden som redovisas i under-
protokollen skall bifogas propositionen enligt följande:

Reviderad finansplan m.m.	Bilaga	1
Justitiedepartementet	Bilaga	2
Försvarsdepartementet	Bilaga	3
Socialdepartementet	Bilaga	4
Kommunikationsdepartementet	Bilaga	5
Finansdepartementet	Bilaga	6
U tbildningsdepartementet	Bilaga	7
Arbetsmarknadsdepartementet	Bilaga	8
Kulturdepartementet	Bilaga	9
Civildepartementet	Bilaga	10

Reviderad finansplan

1 Den ekonomiska politiken i sammanfattning

Sverige befinner sig i en svår ekonomisk kris. Det allvarliga läget är en
följd av flera decenniers oförmåga att åtgärda djupgående obalanser i
ekonomin. Krisen medför stora påfrestningar för enskilda människor. Det
allvarligaste problemet är den uteblivna tillväxten och den höga
arbetslösheten.

Regeringens ekonomiska politik är en samlad strategi för att genom
god tillväxt bygga en stabil grund för välfärden och sysselsättningen.
Ekonomin måste bli sund igen. Det skall löna sig att arbeta och att
investera för framtiden. Vi får inte fortsätta att vältra över kostnader på
kommande generationer.

De skall inte tvingas betala för den konsumtion som dagens hushåll på
felaktiga grunder beviljat sig själva. En accelererande skuldsättning måste
undvikas för att våra barn och barnbarn inte skall behöva betala alltmer
för allt sämre offentliga tjänster. Detta vore både omoraliskt och
orättvist.

Med ett kraftfullt program för att komma tillrätta med obalanserna i de
offentliga finanserna kan utvecklingen vändas i positiv riktning.
Reformeringen av välfärdspolitiken innebär också förbättringar av
samhällsekonomins funktionssätt. Motiven stärks för arbete och sparande
och produktivitetsutvecklingen i hela ekonomin stimuleras. Frukterna av
de omfattande strukturreformer som redan beslutats och nu föreslås kan
skördas så att tillväxten kommer åter, arbetslösheten minskar och en
stabil bas för välfärden skapas. Medborgarnas levnadsstandard kan öka.

Målet är att skapa ett Sverige där frihet för den enskilde förenas med
rättvisa och social trygghet. Vi skall satsa på människor. Kunskap,
kreativitet och nyfikenhet skall tas tillvara. En valfrihetsrevolution inom
välfärdspolitiken ökar den enskildes makt. Var och en får självständigt
fatta fler viktiga beslut.

Alla människor skall ges samma möjligheter i livet. Det kräver en stark
ekonomi och en stark välfärdspolitik.

Sveriges ekonomiska problem kan bara lösas genom åtgärder som
stimulerar tillväxten och som är förenliga med en långsiktigt god
ekonomisk utveckling med hög sysselsättning och låg inflation. Tilltron
till den svenska ekonomins långsiktiga utvecklingskraft är helt avgörande
för möjligheterna att, också på kort sikt, bekämpa arbetslösheten.

Sverige kan komma stärkt ur krisen. Viktiga ljuspunkter i den
ekonomiska utvecklingen visar att regeringens politik leder rätt och att
en exportledd expansion med ökade investeringar är inom räckhåll. Med
den politik som regeringen föreslår är målet att återupprätta Sverige som
en tillväxt- och företagarnation med en stark och växande ekonomi nu i
sikte. Med en kraftfull politik som systematiskt angriper de strukturella
obalanserna har vi alla förutsättningar att återerövra den ledande ställning
bland de utvecklade länderna som vi en gång hade. Det innebär att
Sverige mot mitten av 1990-talet kommer upp i en varaktig ekonomisk
tillväxt på samma nivå som jämförbara europeiska länder.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1

1.1 Den svenska ekonomin — problem och möjligheter

Den svenska ekonomin präglas för närvarande av stora problem: fallande
produktionsnivå, hög arbetslöshet, finanskris och ett stort underskott i de
offentliga finanserna. Sverige genomlider nu sviterna av omställningen
efter överhettningsåren på 1980-talet. Läget förvärras av den svaga inter-
nationella konjunkturen.

De grundläggande problemen i den svenska ekonomin är främst av
långsiktigt slag: svag tillväxt, stark inflationsbenägenhet och bristande
utvecklingskraft i såväl näringslivet som den offentliga sektorn. Dessa
svagheter hänger samman med brister i de senaste tjugo årens politik och
samhällsinstitutioner. Hinder för stabilitet och tillväxt har byggts upp och
förvärrats under lång tid.

Sverige genomgår en nödvändig och oundviklig anpassning till en
sundare ekonomisk struktur. Att denna anpassning alltför länge sköts på
framtiden har lett till smärtsamma övergångsproblem som bidrar till
krisens djup.

De kortsiktiga och långsiktiga problemen i svensk ekonomi måste ses
i ett sammanhang. Problemen kan bara lösas om stabiliseringspolitiken
och strukturpolitiken samverkar.

Det finns inga snabba och enkla lösningar på Sveriges problem. Vägen
ur krisen är lång och mödosam. Att bekämpa krisen kommer på kort sikt
att kräva insatser av och medföra kännbara uppoffringar för alla med-
borgare. Men om vi avstår från att ta itu med de ekonomiska problemen
blir följden permanent hög arbetslöshet, varaktigt sänkt levnadsstandard
och kraftigt minskade resurser till välfärdspolitiken. En sådan utveckling
skulle medföra stora fördelningspolitiska problem och måste med kraft
förhindras.

Det allvarligaste problemet är den höga arbetslösheten. Den leder till
stora sociala problem och innebär ett samhällsekonomiskt slöseri med
mänskliga resurser. Därför måste kampen mot arbetslösheten stå i
centrum för den ekonomiska politiken.

Fallet i industriproduktionen som inleddes under 1990 uppgår till
sammanlagt ca 15 % under perioden 1990—1993. Att ekonomin åter
börjar växa är en förutsättning för att trygga sysselsättningen och
välfärden.

En viktig faktor i den ekonomiska utvecklingen är den skuldanpass-
ningsprocess som övergången från hög till låg inflation medför. Efter den
extremt höga skuldsättning som byggdes upp under 1980-talet sker nu en
snabb minskning av skuldsättningen för att klara de höga realräntor som
bl.a. inflationsnedväxlingen bidragit till. Detta medför att privat
konsumtion och näringslivets investeringar hämmas. Den inhemska efter-
frågan minskar.

De stora kreditförlusterna i bankerna har medfört stora kostnader för
staten. Svårigheter att klara kapitaltäckningskraven riskerar leda till en
restriktiv utlåningspolitik från bankernas sida. En sådan utveckling kan
bidra till att försvåra återhämtningen av ekonomin.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1

De offentliga finanserna uppvisar ett mycket stort underskott. För 1993
beräknas underskottet uppgå till cirka 195 miljarder kronor, vilket
motsvarar 22 000 kronor per invånare. Underskottet består av två delar:
Den ena delen är en följd av att lågkonjunkturen och den fallande
produktionen leder till lägre skatteintäkter och höga kostnader för
arbetslösheten. Den andra delen, det strukturella underskottet, uppgår till
74 miljarder kronor och kommer inte att försvinna vid en konjunktur-
uppgång. Stora delar av detta underskott grundlädes under 1970- och 80-
talens offentliga utgiftsexpansion. De utgiftssystem som byggdes upp har
visat sig långsiktigt ohållbara.

Trots att svensk ekonomi befinner sig i en allvarlig nedgångsfas finns
det också viktiga ljuspunkter som visar att förutsättningarna för en åter-
hämtning har stärkts.

De strukturreformer som genomförts under de senaste åren har förbätt-
rat förutsättningarna för ekonomisk tillväxt i Sverige. Skattereformen och
förändringar i socialförsäkringarna har stärkt incitamenten för arbete och
sparande. Den offentliga sektorns tjänsteproduktion har öppnats för
konkurrens. EES-avtalet och den nya konkurrenslagen kommer ytterligare
att öka konkurrensen på produktmarknadema.

Inom näringslivet sker en kraftig förbättring av konkurrenskraften. De
svenska företagen stärker sina positioner på världsmarknaderna och
exporten väntas öka med 4 1/2 % under 1993 och 9 % under 1994, trots
en svag tillväxt på de viktigaste marknaderna. Investeringarna i industrin
väntas öka, långsamt i år men snabbare under 1994 då expansionen
väntas bli lika stark som under högkonjunkturen på 1980-talet.

Den underliggande inflationstakten är mycket låg. En fortsatt låg och
stabil inflation är en förutsättning för varaktigt lägre räntor.

Sammantaget innebär detta att grunden är lagd för en export- och
investeringsledd expansion av den svenska ekonomin under resten av
1990-talet.

1.2 Den ekonomiska politikens inriktning

För att möjligheterna till en god ekonomisk utveckling skall kunna
tillvaratas ställs höga krav på den ekonomiska politiken. Tilltron till den
svenska ekonomins utvecklingskraft måste förstärkas. En hållbar strategi
för att varaktigt minska de offentliga underskotten är helt nödvändig för
att skapa denna tilltro.

Osäkerhet om budgetutvecklingen är förenad med betydande kostnader,
bl.a. genom höga räntor och en försvagad växelkurs. Därmed försvåras
en återhämtning av ekonomin. Regeringens politik är inriktad på att
eliminera denna osäkerhet genom att lägga fast en långsiktig och trovär-
dig plan med konkreta åtgärder för sanering av de offentliga finanserna.

Det övergripande målet för den ekonomiska politiken är att genom god
tillväxt bygga en långsiktigt stabil grund för välfärden och sysselsätt-
ningen. Under de närmaste åren bör — i enlighet med vad som också
anfördes i finansplanen i januari — följande riktlinjer gälla för den
ekonomiska politiken:

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1

Prop. 1992/93:150

1. Den ekonomiska politiken skall präglas av ansvar för kommande Bilaga 1
generationer. Vi har som nation under lång tid levt över våra
tillgångar. Nu måste vi tänka om. Vi får inte fortsätta att vältra över
kostnader på våra barn och barnbarn.

2. Ett gott företagsklimat skall skapas. Detta sker genom strategiska
skattesänkningar, satsningar på forskning, utbildning och
infrastruktur och avregleringar för att öka konkurrensen. I detta
sammanhang är EES-avtalet och ett framtida svenskt medlemskap i
EG av central betydelse.

3. Arbetslösheten skall bekämpas. Detta kräver såväl långsiktigt som
kortsiktigt verkande åtgärder. På lång sikt kan sysselsättningen endast
tryggas genom en politik som leder till hög och uthållig tillväxt, god
konkurrenskraft och varaktigt låg inflation. På kort sikt måste
arbetslösheten mötas med en aktiv arbetsmarknadspolitik med
arbetslinjen som grund. Målet skall vara att förhindra långtids-
arbetslöshet och höja arbetskraftens kompetens.

4. Inflationstakten skall förbli låg. Detta är en nödvändig förutsättning
för varaktigt lägre räntor och återskapad tillväxt. Det största
misstaget i de senaste tjugo årens ekonomiska politik är att
prisstabiliseringen alltför länge sköts på framtiden. Om inflationen
åter tillåts öka skulle Sverige än en gång tvingas gå igenom den
smärtsamma omställningen till lägre inflation. Finans- och
penningpolitiken måste utformas så att detta förhindras. Den
underliggande inflationstakten på ca 2 % bör bibehållas.

5. Underskottet i de offentliga finanserna skall minska. Detta kräver
stegvist ökande budgetförstärkningar och åtgärder för att främja den
ekonomiska tillväxten. En långsiktig plan för de närmaste årens
budgetförstärkningar måste läggas fast. Om vi underlåter att sanera
de offentliga finanserna kvarstår en viktig osäkerhetsfaktor i
ekonomin vilket gör att återhämtningen fördröjs. Därför måste
arbetet med att sanera de offentliga finanserna drivas vidare. Målet
är att avlägsna det strukturella underskottet, dvs. den del av
underskottet som inte försvinner när konjunkturen förbättras.

6. Det offentliga utgiftstrycket skall sänkas som ett led i saneringen av
de offentliga finanserna. Detta förutsätter fortsatta och målmedvetna
utgiftsminskningar. Omdaningen av socialförsäkringssystemen och
åtgärder för att skapa konkurrens i den offentliga tjänstesektorn är
viktiga delar av detta arbete. Syftet är att minska de offentliga
utgifterna, effektivisera hushållningen med skattemedel och stärka
motiven för arbete och sparande.

7. Den ekonomiska politiken skall bidra till att alla människor ges
likvärdiga möjligheter i livet. Hög sysselsättning och tillväxt är
grundläggande förutsättningar för en rättvis fördelning. Likaledes är
en generell välfärdspolitik, valfrihetsrevolutionen i välfärden, en
aktiv arbetsmarknadspolitik och åtgärder för att öka jämställdheten
mellan kvinnor och män viktiga byggstenar i arbetet för ett tryggt
och rättvist samhälle.

8. Den ekonomiska politiken skall präglas av hänsyn till miljön och
naturresurserna. Balansen mellan ekonomi och ekologi måste säkras.
Genom ekonomisk tillväxt ökar utrymmet för nödvändiga miljösats-
ningar. En offensiv miljöpolitik är i sin tur en förutsättning för att
tillväxten skall bli uthållig. Utvecklingen av ekonomiska styrmedel
är ett centralt inslag i en sådan politik.

9. Den ekonomiska politiken skall tillvarata utvecklingsmöjligheterna i
Sveriges alla regioner. Detta gäller inte minst landsbygden och de
mindre orterna. Regionala obalanser var en bidragande orsak till
överhettningen under 1980-talet. En kraftfull regionalpolitik är ett
viktigt medel för att tillvarata resurser i hela landet. Satsningar på
infrastruktur och åtgärder för att förbättra villkoren för de mindre
företagen är i detta sammanhang av stor betydelse.

10. Samhällets förankring i en god etik är av central betydelse för en
väl fungerande ekonomi. Till de växande obalanserna i svensk eko-
nomi under 1980-talet bidrog bristen på respekt för de normer och
värderingar som är grunden för vårt välstånd. Politikens utgångs-
punkt skall vara den etik som betonar det personliga ansvaret.
Därmed minskar behovet av hämmande detaljregleringar och förut-
sättningarna för en effektiv ekonomisk struktur förbättras.

1.3 En politik för att bekämpa arbetslösheten och säkra en
varaktigt låg inflation

Det främsta stabiliseringspolitiska problemet är den låga tillväxten och
den höga arbetslöshet som denna leder till.

Regeringens politik för att skapa nya arbetstillfällen bygger på en
kombination av en kraftfull tillväxtpolitik och sanering av de offentliga
finanserna. Finans- och penningpolitiken inriktas på att bibehålla en låg
inflationstakt. Detta är en förutsättning för en långsiktigt god ekonomisk
utveckling med stabil växelkurs, varaktigt lägre räntor, hög tillväxt och
tryggad sysselsättning.

En målmedveten sanering av de offentliga finanserna stärker den eko-
nomiska politikens trovärdighet. Därmed förbättras möjligheterna att
sätta in effektiva åtgärder mot arbetslösheten på kort sikt. Tilltro till
politikens långsiktighet ger styrka åt kampen mot arbetslösheten på kort
sikt.

Finanspolitiken är inriktad på att de offentliga underskotten skall elimi-
neras. Detta sker genom stegvist ökande budgetförstärkningar och åtgär-
der för att främja den ekonomiska tillväxten.

Sedan regeringsskiftet har beslut fettats som på sikt innebär budgetför-
stärkningar, i huvudsak minskade offentliga utgifter, med sammantaget
drygt 80 miljarder kronor. Riksdagen har också slagit fest att utgifterna
för den offentliga konsumtionen skall vara realt oförändrad under den
närmaste femårsperioden.

Regeringen redovisar nu förslag om ytterligare förstärkningar av de
offentliga finanserna, varav 61 miljarder kronor är besparingar,
15 miljarder kronor är inkomstökningar och 5 miljarder kronor är för-
stärkningar av ATP-systemet. För åren 1994-1998 föreslås ett program

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1

för förstärkningar om sammantaget 81 miljarder kronor när hänsyn också
tas till begränsningen av den offentliga konsumtionen.

Även kommunerna och landstingen måste delta i ansträngningarna för
att sanera de offentliga finanserna. Detta innebär att det inte finns något
utrymme för uppräkning av statsbidragen till kommunsektorn under de
närmaste åren.

Riksdagen har, med ett fåtal undantag, godkänt de förslag till
budgetförstärkningar som regeringen lagt fram. Det är dock av central
betydelse för politikens trovärdighet att de beslut som fettas har lång
varaktighet.

Penning- och valutapolitiken är inriktad på prisstabilitet. Sedan
Riksbanken tvingades lämna den festa växelkursen har penningmarknads-
räntoma successivt sänkts. Grunden för denna politik är att tilltron till
prisstabiliteten inte får rubbas. Att den låga inflationen blir bestående är
en förutsättning för en varaktigt lägre ränta. Detta ökar möjligheterna att
höja aktivitetsnivån i ekonomin och därmed minska arbetslösheten.
Finanspolitikens inriktning stöder målet om prisstabilitet.

Tillväxtpolitiken syftar till att långsiktigt förbättra den svenska
ekonomins effektivitet och tillväxtkraft. Ett stort antal områden berörs av
dessa ansträngningar.

Arbetet med att återskapa balansen i den svenska ekonomin tar tid.
Under den närmaste tiden kommer arbetslösheten att vara mycket hög.
Utan omfettande åtgärder mot den öppna arbetslösheten finns det risk att
denna permanentas på en hög nivå. Stora ungdomsgrupper riskerar att
slås ut från arbetsmarknaden. Därför bedriver regeringen en aktiv
arbetsmarknadspolitik innefattande kraftfulla och samordnade insatser på
ett flertal områden. Särskilt prioriterade är insatser för ungdomar och
åtgärder mot långtidsarbetslöshet.

Den aktiva arbetsmarknadspolitiken bidrar till en brett inriktad
upprustning av den svenska infrastrukturen. Insatserna omfettar investe-
ringar i vägar, järnvägar, fastighetsbestånd och människors kunskaper.
Därmed stärks tillväxtkraften i ekonomin.

Genom tidigareläggning av tillväxt befrämjande investeringar i vägar
och järnvägar skapas arbetstillfällen i byggsektorn. Regeringen har lagt
förslag om investeringar på totalt 98 miljarder kronor över en
tioårsperiod, varav 36 miljarder kronor för de tre närmaste budgetåren.

Ett program för att stimulera ROT-verksamhet under 1993 och 1994
genomförs. Insatserna väntas skapa ca 30 000 arbetstillfällen. Program-
met innehåller dels en tillfällig skattereduktion för vissa underhållsåtgär-
der, dels tillfälliga subventioner för att stimulera underhåll och reparatio-
ner av bl.a. vissa kommunala byggnader.

För att möta det fortsatt försvagade läget på arbetsmarknaden föreslås
ytterligare åtgärder för att motverka arbetslösheten. Förslagen innebär
att ytterligare minst 130 000 - 140 000 personer kommer att beredas
arbete, utbildning eller praktik. Bland annat föreslås en massiv satsning
på utbildningsområdet. Ett stort antal extra platser tillförs gymnasie-
skolan, komvux, folkhögskolan och högskolan.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1

1.4 En politik för att återupprätta Sverige som tillväxt-och Prop. 1992/93:150
företagarnation Bilaga 1

Den ekonomiska tillväxten är grunden för välståndet. Genom tillväxten
skapas nya resurser som ger utrymme för ökad privat konsumtion och
säkrar en stabil bas för välfärdspolitiken. Tillväxt är också nödvändig för
att trygga sysselsättningen.

Den ekonomiska politiken är inriktad på att återskapa tillväxtkraften i
den svenska ekonomin. Detta sker genom fortsatta åtgärder för att
förbättra ekonomins funktionssätt så att en expansion av näringslivet
främjas. De institutionella förutsättningarna för tillväxt måste stärkas. De
regler, normer och vanor som omgärdar ekonomiska transaktioner måste
vara sådana att transaktionskostnaderna hålls låga. Därigenom möjliggörs
ett omfattande välståndsskapande utbyte av varor och tjänster. Sverige
behöver genomsyras av hederlighet och respekt för de värderingar som
visat vägen under vår långa epok av ekonomisk tillväxt.

Europapolitiken har stor betydelse för möjligheterna att skapa ett gott
klimat för företagande och investeringar i Sverige. Genom EES-avtalet
blir Sverige del av EG:s inre marknad, vilket bl.a. innebär ökade export-
möjligheter. EES-avtalet är emellertid inte tillräckligt. Endast genom ett
fullt medlemskap i EG får Sverige medinflytande över EG:s regelverk.
Den 1 februari i år inledde Sverige förhandlingar om EG-medlemskap.
Det färdiga förhandlingsresultatet kommer att underställas svenska folket
i en folkomröstning.

Sedan regeringsskiftet har en rad strategiska skattesänkningar
genomförts. Sammantaget har beslut fattats om skattesänkningar på
produktion och kapitalbildning med ca 40 miljarder kronor. De viktigaste
inslagen är sänkta arbetsgivaravgifter, sänkt energiskatt för industrin,
successivt slopad förmögenhetsskatt och slopad omsättningsskatt på
aktier.

De små- och medelstora företagen står i centrum för regeringens
näringspolitik. En rad viktiga förbättringar har redan genomförts.
Politiken drivs nu vidare. Under 1993 kommer förslag att läggas om att
enskilda näringsidkare och delägare i handelsbolag ges med aktiebolagen
likvärdiga skattemässiga möjligheter att investera och expandera. De nya
reglerna är avsedda att träda i kraft från 1994. I avvaktan på detta har
vissa lindringar i beskattningen genomförts redan för 1993.

Förmågan att tillvarata och utveckla de enskilda människomas kunskap
och kompetens är avgörande för Sveriges konkurrenskraft. Sedan
regeringsskiftet pågår en snabb utbyggnad av den högre utbildningen.
Antalet studerande vid universitet och högskolor ökar med ca 50 000 från
1991 till 1995. Samtidigt förändras tilldelningen av resurser till universi-
tet och högskolor för att stimulera nytänkande, kvalitetskonkurrens och
effektivitet.

Regeringens forskningspolitik syftar till att ge varje forskningsområde
bästa tänkbara utvecklingsmöjligheter. Bland annat prioriteras ett förstärkt
samspel mellan forskningen och näringslivet. Genom avvecklingen av

löntagarfonderna möjliggörs en kraftig förstärkning av den svenska
forskningen.

Snabba och säkra transporter blir ett allt viktigare konkurrensmedel. I
propositionen om investeringar i trafikens infrastruktur har regeringen
föreslagit en långsiktig investeringsplan för goda kommunikationer i hela
landet. Satsningarna omfattar bland annat en höjd standard på vägnätet,
nya linjer för snabbtåg, förbättringar för godstransporter och särskilda
insatser för upprustning av länsvägar och länsjämvägar. En viktig del i
den långsiktiga tillväxtpolitiken är skapandet av en fungerande
konkurrens på de svenska varu- och tjänstemarknaderna. Av stor
betydelse i detta sammanhang är den av regeringen framlagda
konkurrenslagen samt undertecknandet av EES-avtalet. Regeringen har
också lagt förslag om avreglering bl.a. på kommunikationsområdet,
finansmarknaden, elmarknaden, bostadsmarknaden, skogsbrukssektom,
kommunsektorn och utbildningssektom. Allt för att tillskapa fungerande
marknader.

1.5 En politik för att trygga och förnya välfärden

Den svenska välfärdspolitiken kräver en stark ekonomisk bas. För att
trygga välfärden måste obalanserna i ekonomin undanröjas.

Det stora underskottet i de offentliga finanserna gör det nödvändigt att
begränsa kostnaderna för välfärdssystemen. Regeringen har inlett en
genomgripande översyn och omprövning av inkomstöverföringarna till
hushållen i syfte att stärka motiven för arbete och sparande och minska
de offentliga utgifterna. Detta arbete måste drivas vidare. Särskilt
angelägen är en förändring av pensionssystemet i enlighet med de rikt-
linjer som tidigare aviserats och som preciseras i avsnitt 4.3.

Genom den valfrihetsrevolution i välfärdspolitiken som regeringen inlett
införs konkurrens i den offentliga tjänstesektorn samtidigt som den
enskildes valfrihet och inflytande ökar. Dessa förändringar skapar nya
möjligheter till effektiviseringar och kvalitetsförbättringar.

I tider med krympande resurser ställs förmågan att prioritera på hårda
prov. Svaga och utsatta grupper måste värnas. Inkomstöverföringar som
har störst betydelse för inkomstsvaga grupper har därför undantagits från
besparingar, t.ex. bostadsbidragen. Dessutom genomförs ett antal riktade
åtgärder för att stödja utsatta grupper.

I syfte att förbättra situationen för de sämst ställda pensionärerna har
nivån på det kommunala bostadstillägget utjämnats så att bidragen blivit
mer enhetliga i olika kommuner. Samtidigt har pensionstillskottet höjts.

En ny rättighetslag för personer med svåra funktionshinder införs från
1994. Lagen gäller bl.a. rätt till en personlig assistent. För att sjukvården
skall kunna tillförsäkra det ökande antalet gamla och svårt sjuka en god
och adekvat vård arbetar utredningen HSU 2000 med förslag som
kommer att presenteras under 1994.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1

1.6 En politik för att säkra en uthållig tillväxt

Åtgärder för att säkra en uthållig tillväxt är en viktig del av den
ekonomiska politiken. Sambandet mellan ekonomi och ekologi behöver
därför bli tydligt. På samma sätt som Sveriges skuld på det ekonomiska
området behöver minska, måste också en miljöskuld begränsas. Med
miljöskuld menas kostnaden för att återställa redan uppkomna skador på
miljön. Därigenom garanteras även framtida generationer rätten till en
god miljö.

All produktion av varor och tjänster, inklusive underhållet av dessa,
kommer ytterst från ekosystemen. Hårda miljökrav måste ställas och
långtgående åtgärder vidtas för att ställa om produktion och konsumtion
i en riktning som innebär att naturens bärkraft inte överskrids. Miljökrav
kan spela en viktig, positiv roll i strukturomvandlingen. Åtgärder för att
minska miljöskulden medför därmed ökade möjligheter att exploatera nya
och för framtiden strategiskt viktiga tillväxtmarknader. Dessa möjligheter
torde i det korta perspektivet ha störst betydelse för små och medelstora
företag. Inte sällan är denna produktion relativt sett arbetskraftsintensiv,
vilket i nuvarande konjunkturläge framstår som särskilt positivt.

Regeringen har givit i uppdrag åt konjunkturinstitutet att utveckla
metoder för att komplettera de traditionella nationalräkenskaperna med
miljö- och naturresursräkenskaper, s.k. gröna nationalräkenskaper.

Miljöproblemen blir alltmer internationella. Utsläpp i luft, hav och
vattendrag känner inga nationsgränser. Regeringen lägger därför stor vikt
vid det internationella miljösamarbetet.

Det mest allvarliga globala miljöproblemet är utsläppens påverkan på
klimatet. I propositionen om åtgärder mot klimatpåverkan föreslås bl.a.
att riksdagen godkänner FN:s konvention i klimatfrågor och att kol-
dioxidskatten vidgas till att gälla nytillkommande elproduktion.

I propositionen om riktlinjer för en kretsloppsanpassad samhällsutveck-
ling föreslås åtgärder för att främja ett effektivt utnyttjande av naturresur-
serna genom återvinning och återanvändning.

1.7 Ekonomikommissionens betänkande

Regeringen uppdrog i höstas åt ett antal fristående forskare att analysera
den svenska ekonomins problem och möjligheter i ett långsiktigt
perspektiv. Utredningen, som antog namnet Ekonomikommissionen,
lämnade i mitten av mars sitt betänkande. Det är nu föremål för
remissbehandling.

Kommissionens analys är ett värdefullt bidrag till förståelsen av dagens
ekonomiska problem och vad som behöver göras för att lösa dem.
Dagens situation sägs vara präglad av en komplicerad blandning av akuta
och kroniska problem. Lösningen innehåller därför både kortsiktiga och
långsiktiga åtgärder. Detta överensstämmer i hög grad med den analys
regeringen gjort och gör. Det överensstämmer också med inriktningen av
den ekonomiska politiken sedan regeringsskiftet.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1

Ett bärande inslag i rapporten är betoningen av sambandet mellan Prop. 1992/93:150
långsiktiga och kortsiktiga inslag i den ekonomiska politiken. Kommissio- Bilaga 1
nen understryker vikten av att långsiktigt verkande åtgärder för att
undanröja de värsta av dagens obalanser beslutas nu, helst i bred
parlamentarisk enighet. Önskemålet om en bred majoritet i riksdagen
sammanhänger med det faktum att åtgärder behöver genomföras under
flera år med mellanliggande val.

Kommissionens förslag stödjer i grundläggande avseenden aen
inriktning av den ekonomiska politiken som regeringen beslutat. På ett
flertal områden har konkreta steg redan tagits i den riktning som
kommissionen föreslår. Det gäller t.ex. främjande av konkurrens,
förändring av den offentliga sektorn, reformeringen av socialförsäkrings-
systemen samt förstärkningen av den högre utbildningen. På andra
områden har regeringen tillsatt utredningar, t.ex. inom arbetsrättens
område.

Analysen och förslagen i kommissionens rapport utgår från en bred
helhetssyn på den ekonomiska politiken och det politiska beslutsfattandet.
En av de stora förtjänsterna med rapporten är just den betoning som görs
på sambandet mellan ekonomisk politik och den politiska beslutspro-
cessen i regering och riksdag.

Vad gäller beslutsprocessen i regeringskansliet pågår sedan ett år en
omläggning av budgetprocessen till mer av rambudgettänkande. I fråga
om konstitutionella regler har regeringen tagit initiativ till en diskussion
mellan riksdagens partier om reformer med den inriktning kommissionen
föreslår, t.ex. längre valperioder.

I föreliggande proposition återfinns ställningstaganden till ett antal av
kommissionens förslag. Ställning tas också till den allmänna inriktningen
och därmed till sambandet mellan långsiktig och kortsiktig politik.

2 Den ekonomiska utvecklingen

2.1 De internationella förutsättningarna

De internationella ekonomiska utsikterna har försämrats sedan prognosen

i finansplanen i januari.

Den internationella lågkonjunkturen har visat sig vara mycket mer
utdragen än de flesta bedömare räknade med. Det är främst osäkerhet om
hur lång tid det kommer att ta för hushåll och företag att minska de
skulder som byggdes upp under 1980-talet som gör det svårt att bedöma
när konjunkturuppgången kommer.

Tillväxten i Europa det närmaste året blir troligen betydligt svagare än
det fanns skäl att tro för bara några månader sedan. Också länder där till-
växten länge hållits uppe relativt väl — såsom Frankrike, Italien och
Spanien — drabbas nu av en markant nedgång i den ekonomiska aktivi-
teten.

Det är främst för Tysklands del som bedömningen nu är mer pessi-
mistisk. Dämpningen av den inhemska efterfrågan har visat sig vara

kraftigare än väntat. En ökad trovärdighet i budgetkonsolideringen i såväl Prop. 1992/93:150
Tyskland som flera andra europeiska länder skulle möjliggöra lägre Bilaga 1
räntor. Den långa räntan i Tyskland har sjunkit betydligt det senaste
halvåret. Utrymmet för den tyska centralbanken att gradvis sänka den
korta räntan utan att ge avkall på målet att på sikt få ned inflationen till
2 % har ökat. Prognosen för tillväxten i Tyskland i år har de senaste
månaderna reviderats ned från 1/2 % till -1 3/4 %.

Utvecklingen i Öst- och Centraleuropa uppvisar både positiva och
negativa inslag. Det är främst de länder som genomfört ekonomiska
reformer som visar tecken till återhämtning.

De flesta indikatorer i Förenta staterna pekar nu i positiv riktning.
BNP-tillväxten under senare delen av 1992 var mycket hög, konsumen-
ternas förtroende har stärkts, försäljningen i detaljhandeln och nybyggna-
tionen av bostäder ökar. Det mesta talar för en fortsatt god återhämtning.

Den nya amerikanska regeringens planer på att reducera det federala
budgetunderskottet minskar på lång sikt trycket på penningpolitiken och
bidrar till att hålla nere de långa räntorna. En stramare finanspolitik
bidrar också till att reducera underskottet i bytesbalansen.

I Japan har fallande aktie- och fastighetspriser medfört problem för den
finansiella sektorn. Den inhemska efterfrågan har minskat kraftigt och
arbetslösheten ökat något. Räntan har stegvis sänkts och diskontot ligger
nu på låga 2,5 %.

Den svaga utvecklingen i den japanska ekonomin har lett till att
regeringen presenterat nya finanspolitiska åtgärder för att stödja den
inhemska efterfrågan. Dessa åtgärder består av vissa skattelättnader, stöd
till investeringar i den privata sektorn, särskilda åtgärder för små och
medelstora företag samt vissa offentliga investeringar. Åtgärdspaketet är
det största som någonsin lagts fram i Japan. Japans statsfinansiella
ställning är mycket god och landet har ett mycket stort överskott i
bytesbalansen.

Det föreligger ett starkt behov av internationellt ekonomiskt-politiskt
samarbete. Ett snabbt och framgångsrikt avgörande i GATT-förhand-
lingarna, den s.k. Uruguayrundan, skulle undanröja en viktig källa till
osäkerhet. Ett misslyckande riskerar att leda till handelskonflikter,
förlorade arbetstillfällen och stora välfärdsförluster.

Strävanden till ökat ekonomisk-politiskt samarbete har visat sig i EG:s
tillväxtinitiativ i Edinburgh i december 1992 samt i EG:s och EFTA:s
gemensamma initiativ i Luxemburg i april 1993. Samtidigt som utrymmet
för nya finanspolitiska åtgärder överlag är mycket begränsat, skall
existerande manöverutrymme utnyttjas så långt möjligt. Åtgärderna inom
EG innefattar upprättandet av nya låne- och garantifaciliteter inriktade
främst på projekt inom infrastrukturområdet samt på att stödja små- och
medelstora företag. Detta bedöms kunna leda till ökade investeringar
motsvarande ca 1/2 % av EG-ländernas samlade BNP över ett antal år.
De nationella åtgärderna handlar om att främja investeringar och
säkerställa genomförandet av den inre marknaden. Inom EFTA-kretsen
avser åtgärderna bl.a. infrastrukturinvesteringar.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1

Diagram 2.1 Bruttonationalproduktens utveckling i OECD-Europa, årlig
procentuell förändring

Källa: OECD och Finansdepartementet.

Sammantaget bedöms BNP tillväxten i OECD som helhet uppgå till
endast 1 1/4 % 1993 och till 2 3/4 % 1994. Bakom dessa genomsnitts-
siffror döljer sig dock stora skillnader: en återhämtning i Förenta staterna
och en svag utveckling i såväl Japan som Europa. Den japanska
ekonomin väntas trots åtgärderna växa med endast 1/2 % i år och 3 %
1994. I Europa väntas totalproduktionen stagnera i år åtföljt av en tillväxt
på 1 3/4 % 1994, diagram 2.1. Förenta staternas tillväxt väntas uppgå
till 3 resp. 3 1/2 % de båda åren.

2.2 Utsikterna för den svenska ekonomin 1993-1994

BNP väntas i år sjunka med 1,7%. Nästa år väntas en tillväxt på 1,2 %.
Detta är något svagare än bedömningen i januari. De viktigaste orsakerna
till detta är den hastiga försämringen i Europa, främst Tyskland, den
större försvagningen av växelkursen, utfallet i slutet av 1992 samt den
pågående skuldanpassningen.

Dämpningen av den internationella konjunkturen, främst i Tyskland,
medför att marknaderna för svensk export växer långsamt under i första
hand 1993 men också under 1994. Marknadstillväxten väntas stanna på
ca 2 1/2 % i år och ca 5 % nästa år. Det är väsentligt lägre än bedöm-
ningen i finansplanen i januari 1993. De svenska företagens konkurrens-
kraft förbättras men det är svårare att vinna marknadsandelar i en låg- än
i en högkonjunktur. Företagen väntas därför till att börja med utnyttja det

uppkomna utrymmet till att både höja sina vinstmarginaler och öka sina Prop. 1992/93:150
marknadsandelar. Exportvolymen bedöms dock öka betydligt, ca 5 % Bilaga 1
1993 och 9 % 1994.

Tabell 2.1 Försörjningsbalans

	Miljarder kr. 1992	Procentuell volymförändring
	Miljarder kr. 1992	1991	1992	1993	1994
BNP	1 436,5	-1,7	-1,7	-1,7	1.2
Import	375,9	-5,1	1,1	-1,6	3,5
Tillgång	1 812,4	-2,6	-0,9	-1,7	1,9
Privat konsumtion	772,3	0,8	-1,9	-3,5	-0,2
Offentlig konsumtion	401,0	1,6	0,3	-1,0	-1,4
Stat	116.9	1,5	1,1	-0,5	-1,0
Kommuner	284,1	1.6	0,1	-1,2	-1,5
Bruttoinvesteringar	243,8	-9,0	-11,0	-8,9	-5,7
Lagerinvesteringar¹	-5,3	-1,5	1,2	-0,2	0,4
Export	400,6	-2,5	2,0	4,7	9,0
Användning	1812,4	-2,6	-0,9	-1,7	1,9
Inhemsk användning	1411,8	-2,7	-2,0	-4,1	-1,1

¹ Förändring i procent av föregående års BNP.

Källor: Statistiska centralbyrån, Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet.

Försvagningen av den svenska kronan har fortsatt. I finansplanen
antogs att deprecieringen skulle stanna vid 12—13 %. Den har blivit
kraftigare, i dagsläget 19 %. Detta dämpar den inhemska efterfrågan.
Den faktiska ekonomiska utvecklingen under senare delen av 1992 visar
sig också ha varit sämre än som tidigare antogs. Utgångsläget för 1993
är därmed sämre än vad som angavs i finansplanen. Det skulle krävas en
betydande återhämtning under 1993 och 1994 för att kompensera för
detta.

Som i flera andra länder betalar hushåll och företag av sina skulder
efter den kraftiga låneexpansionen under 1980-talet. Därigenom dämpas
på kort sikt konsumtion och investeringar. Denna efterfrågedämpande
effekt har blivit oväntat stor. De internationella erfarenheterna visar att
processen kan bli lång. Den är dock nödvändig och skapar förutsättningar
för en god utveckling. Den inhemska efterfrågan väntas falla med ca 4 %
1993.

Prisfallet på bl.a. fastigheter skärper behovet av att minska skulderna.
Så länge aktörerna tror på fortsatt fallande priser avvaktar eventuella
köpare.

De långsiktiga inflationsriskerna tar sig uttryck i höga långa räntor.
De ekonomiska riskerna och osäkerheten kring bankernas kapitalbaser
kan medföra en mer restriktiv kreditprövning. Av dessa skäl kan
aktiviteten i ekonomin hämmas. Om denna osäkerhet består i uppgångs-
fasen när efterfrågan på krediter börjar stiga får detta negativa effekter
på tillväxten. Marginalen mellan in- och utlåningsräntor är stor, vilket
leder till höga kostnader för både företag och hushåll.

Den låga aktiviteten i ekonomin leder till svag efterfrågan på arbets-
kraft och stigande arbetslöshet, ca 7 % (mätt med AKU:s nya defini-

tioner, enligt tidigare mätmetod motsvarar detta ca 6,5 %) för 1993.
Trots stigande vinster i den konkurrensutsatta sektorn väntas därför
lönerna öka i långsam takt. Den statistiskt uppmätta genomsnittslönen
ökar på grund av att personer med lägre lön än genomsnittet oftast blir
permitterade först när arbetsstyrkan skall minskas. Företag som läggs ner
har vanligen relativt lågt löneläge. Avgångsvederlag höjer också
lönenivån. Även om ingen enda person får ökad lön medför ändå dessa
faktorer att den genomsnittliga lönenivån i ekonomin stiger. Timlönerna
beräknas därför stiga med 3 % från 1992 till 1993.

Konsumentpriserna dras upp av de höjda importpriser som följer av
den lägre kronkursen och av ökade indirekta skatter. Vid ett värde på
den svenska kronan som motsvarar genomsnittslaget för mars kommer
KPI sannolikt att stiga med ca 5 1/2 % under loppet av 1993. Detta är
något högre än prognosen i finansplanen. Den nuvarande kronkursen
innebär en överdriven depreciering och kronan kan därför väntas stiga i
värde. Den underliggande inflationstakten är fortfarande låg,
1 1/2-2 %.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1

Tabell 2.2 Nyckeltal

Årlig procentuell förändring

	1991	1992	1993	1994
Disponibel inkomst	4,9	3,1	-4,2	-0,2
KPI årsgenomsnitt	9.4	2.4	5,5	3,5
Sparkvot (nivå i %)	3.4	8.1	7.4	7,5
Industriproduktion	-4,7	-3,0	0,0	9,0
Relativ enhetsarbetskostnad	1,4	-0,7	-22,7	-0.7
Arbetslöshet (nivå i %)	2,9	5,3	6.9	7,0
Handelsbalans (mdkr kr)	30,1	34,5	62,6	87,7
Bytesbalans (mdkr kr)	-20,7	-29,7	-3,3	34,4
Bytesbalans (% av BNP)	-1,4	-2,1	-0,2	2,3

Anm. KPI=konsumentprisindex.

Källor: Statistiska centralbyrån, Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet.

Hushållens disponibla inkomster faller i år. Låga löneökningar,
tillfälligt höga prisstegringar och lägre transfereringar bidrar till detta.
För ett minskat hushållssparande talar att hushållen i möjligaste mån vill
upprätthålla sin konsumtionsstandard. I motsatt riktning pekar den fort-
farande pågående skuldanpassningen. Ökad arbetslöshet skapar osäkerhet
och kan därmed öka sparandet. En rimlig men osäker bedömning är att
den privata konsumtionen faller med ca 3 1/2 %. Hög realränta, ändrade
skatte- och transfereringsregler har ökat den långsiktiga sparbenägenhet-
en.

Även den offentliga konsumtionen kommer sannolikt att minska. Inom
både den statliga och kommunala sektorn sker effektiviseringar och
besparingar.

Bruttoinvesteringarna fortsätter att falla, ca 9 %, främst beroende på
utvecklingen för ny- och ombyggnad av bostäder. En volymnedgång på
över 25 % är trolig. Den hemmamarknadsinriktade delen av näringslivet
fortsätter att dra ned sina investeringar. Däremot väntas den konkurrens-

utsatta sektorns investeringar börja stiga. Dessutom ger infrastruktur- Prop. 1992/93:150
investeringarnas ökning på ca 50 % ett starkt positivt bidrag till den Bilaga 1
totala investeringsaktiviteten.

Sammantaget väntas BNP falla med 1,7 % 1993.

En starkare draghjälp från omvärlden i form av högre exportmarknads-
tillväxt och lägre räntor väntas leda till en återhämtning av den svenska
ekonomin under 1994. Det är främst den utlandskonkurrerande sektorn
som ökar sin produktion. Hushållens realinkomster beräknas sjunka
betydligt långsammare än i år, bl.a. beroende på att deprecieringens och
de indirekta skatternas genomslag på priserna försvinner. Därmed
begränsas nedgången i privat konsumtion till ca 1/4 %. Den kommunala
konsumtionen fortsätter att falla. Näringslivets investeringar utvecklas
gynnsammare än i år, på grund av förbättrat vinstläge och ökande
efterfrågan.

Sammantaget kan BNP nästa år komma att stiga med drygt 1 %. Till
följd av de arbetsmarknadspolitiska insatserna hejdas arbetslösheten och
beräknas ligga kvar på ca 7 % (mätt med AKU:s nya definitioner, vilket
motsvarar ca 6,5 % med gamla mätmetoder). Den begränsade efterfrågan
på arbetskraft medför att lönerna ökar långsamt. Inflationstrycket i
ekonomin förblir svagt. Faktiskt uppmätt KPI beräknas stiga med 3
1/4 % under loppet av året, medan den underliggande inflationstakten
stannar på ca 2 %.

Tabell 2.3 Sparande

Procent av BNP i löpande priser

	1991	1992	1993	1994
Bruttosparande	16,5	14,5	14,1	15,2
Realt sparande	17,9	16,6	14,3	12,9
Fasta investeringar	19,3	17,0	14,8	13,2
Lagerinvesteringar	-1,3	-0,4	-0,5	-0,2
Finansiellt sparande	-1,4	-2,1	-0,2	2,3
Offentlig sektor	-1,2	-7,8	-13,4	-11,1
Hushåll	2,0	5,5	5,6	5.5
Företag	-2,2	0,2	7,6	7.9

Källor: Statistiska centralbyrån, Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet.

Kombinationen av en expanderande utlandsberoende sektor och dämpad
inhemsk efterfrågan gör att handelsbalansen gradvis kommer att för-
stärkas ytterligare. Detta för med sig att bytesbalansen sannolikt blir
svagt negativ i år för att nästa år uppvisa ett betydande överskott,
motsvarande drygt 2 % av BNP, tabell 2.3.

Det finns både mörka och ljusa inslag i den ekonomiska utvecklingen.
Till ljuspunkterna hör den låga underliggande inflationen, sjunkande
räntor, den förbättrade konkurrenskraften och som följd därav ökande
export. Det främsta hotet mot återhämtningen i ekonomin kommer från
de finansiella obalanserna och den svagare internationella konjunkturen.

2 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 150 Bil. 1

3 Stabiliseringspolitiken

3.1 Finanspolitiken och den stabiliseringspolitiska
avvägningen

Den svenska ekonomin befinner sig i en djup kris med hög arbetslöshet,
finansiella obalanser och ett stort underskott i de offentliga finanserna.

Den ökade internationaliseringen sätter gränser för stabiliserings-
politiken. Samtidigt innebär den rörliga växelkursen nya förutsättningar.
Under den fasta växelkursen kunde penningpolitiken inte användas för att
påverka den inhemska efterfrågan och finanspolitiken bar då huvud-
ansvaret för att skapa förutsättningar för en stabil efterfrågenivå. Vid
rörlig växelkurs får finanspolitiken betydligt svagare effekter på
efterfrågan. Däremot ökar penningpolitikens möjligheter att påverka den
ekonomiska utvecklingen. Den allvarligaste konsekvensen av den
ekonomiska krisen är den höga arbetslösheten. En hög arbetslöshet under
lång tid ökar risken för bestående långtidsarbetslöshet och en omfattande
utslagning från arbetsmarknaden. En sådan utveckling måste förhindras.
Att försöka öka sysselsättningen genom en generell stimulanspolitik är
emellertid ingen framkomlig väg.

I dag skulle en finanspolitisk expansion, genom ofinansierade utgiftsök-
ningar eller ofinansierade skattesänkningar, späda på budgetunderskottet
och därmed ge näring åt de långsiktiga inflationsförväntningarna.
Förtroendet för den ekonomiska politiken skulle allvarligt skadas. Risken
för en ytterligare försvagning av kronan skulle då vara betydande.

Nackdelarna av en allmän finanspolitisk expansion i form av ett
bestående högre budgetunderskott och, på grund av den därav följande
högre räntan, lägre förtroende, lägre investeringar överväger därför klart
de fördelar som skulle kunna uppnås genom en på kort sikt något högre
aktivitetsnivå.

En sådan utveckling skulle motverka den efterfrågestimulans som
expansionen syftade till. Effekten riskerar att bli den motsatta: ytterligare
ökningar av arbetslösheten.

En penningpolitisk expansion genom snabba och kraftiga sänkningar av
den korta räntan som inte grundas på en långsiktig och trovärdig
budgetsaneringspolitik är inte heller någon framkomlig väg. En sådan
omläggning av politiken skulle riskera tilltron till fastheten i låginflations-
politiken och därmed kunna leda till stigande långa räntor med negativa
effekter på investeringsvilja och inhemsk efterfrågan. Även i detta fall
uppkommer långsiktiga skadeverkningar bl.a. genom högre inflation som
dominerar de fördelar som kan uppnås genom en sannolikt mycket
begränsad ökning av aktiviteten.

Genom åtgärder för att stärka den ekonomiska politikens långsiktiga
trovärdighet kan emellertid en ökad stabiliseringspolitisk handlingsfrihet
uppnås.

Balansproblem kan bara lösas genom åtgärder som är förenliga med en
långsiktigt god ekonomisk utveckling med hög sysselsättning och låg
inflation. Tilltron till långsiktigheten i låginflationspolitiken och

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1

saneringen av de offentliga finanserna får inte rubbas. En effektiv stabili-
seringspolitik måste uppfylla dessa restriktioner.

Genom beslut i dag om successivt ökande budgetförstärkningar under
de närmaste åren stärks tilltron till möjligheterna att skapa balans i de
offentliga finanserna. En sådan trovärdig plan ökar den kortsiktiga hand-
lingsfriheten.

Beslut om en plan för långsiktig och trovärdig sanering av de offentliga
finanserna skapar utrymme för lägre räntor. Detta skulle bidra till ytter-
ligare budgetförstärkningar, bl.a. genom lägre offentliga ränteutgifter
och minskade kostnader för bankstöd. Varaktigt lägre räntor medför
också en allmän förstärkning av efterfrågeläget i ekonomin, vilket
motverkar den efterfrågedämpande effekt som kan uppkomma genom en
stramare finanspolitik. Det är sålunda genom att skapa förutsättningar för
lägre räntor som ekonomin bör stimuleras.

En lägre ränta åstadkommen genom ökad trovärdighet för budget-
politiken är den enskilda faktor som har störst betydelse för att höja
aktivitetsnivån i ekonomin och därmed minska arbetslösheten. Det faktum
att räntorna inte har sjunkit lika mycket som inflationstakten kan till stor
del förklaras av att Sverige under lång tid varit ett höginflationsland. En
förutsättning för lägre räntor är därför en varaktigt låg inflationstakt.

Den underliggande inflationstakten är nu mycket låg, ca 2 %. Denna
låga inflationstakt har uppnåtts efter en period med sjunkande aktivitet
och betydande kapitalförluster. Detta utgör en smärtsam men oundviklig
anpassning efter överhettningen i slutet av 1980-talet.

En central uppgift för den ekonomiska politiken är att bibehålla en låg
underliggande inflationstakt och låga löneökningar. Om inflationen tillåts
öka skulle Sverige än en gång tvingas genomgå den smärtsamma
omställningsprocessen till lägre inflation.

Riskerna för att Sverige driver in en ny inflations- och lönespiral skall
inte underskattas. Den svenska ekonomin har ett antal särdrag som med-
för att inflationen lätt kan återkomma. Sedan länge har lönebildnings-
processen medfört att kostnaderna ökat mer än produktiviteten.

Behovet av att förhindra att nya inflationsförväntningar uppstår är
avgörande för stabiliseringspolitiken. En stimulanspolitik som leder till
en fallande krona skulle genom ökade importpriser ge upphov till nya
inflationsimpulser. Finans- och penningpolitiken måste därför utformas
så att en varaktigt låg inflation säkras.

3.2 Penning- och valutapolitiken

I november 1992 tvingades Riksbanken efter omfattande valutautflöden
att överge den fasta växelkursen. Kraven på den ekonomiska politiken är
emellertid oförändrade. Målet om en låg och stabil inflation ligger fast.

Fullmäktige i Riksbanken har enhälligt slagit fast att prisstabilitet
alltjämt är det övergripande målet för penningpolitiken. För 1995 och
följande år anges målet till en ökning av konsumentprisindex på 2 %,
med en tolerans om + 1 procentenhet.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1

En rörlig växelkurs är förknippad med vissa nackdelar. Osäkerhet om Prop. 1992/93:150
växelkursens utveckling skapar instabila villkor för utrikeshandel och Bilaga 1
investeringar. För en liten och handelsberoende nation som Sverige är en
fast växelkurs i längden att föredra. En sådan politik gör det också lättare
att skapa tilltro till låginflationspolitiken.

Sverige bör därför på sikt återgå till en fast växelkurs. Detta förutsätter
emellertid att den fasta växelkursen kan göras trovärdig.

Kronans kurs har försvagats väsentligt sedan november 1992. En orsak
till det kraftiga kursfallet är att den ökade osäkerhet som följer av den
flytande växelkursen medfört att många företag amorterat av sina lån i
utländsk valuta.

En kraftig depreciering av kronan skapar en obalanserad ekonomisk
utveckling där den inhemska efterfrågan stramas åt samtidigt som snabbt
stigande vinster inom exportsektorerna riskerar att driva upp lönerna. En
svagare krona riskerar också att ge näring åt inflationsförväntningarna.
Det är därför viktigt att förutsättningar skapas för en stabilisering av
kronans värde på en rimlig nivå.

Det är angeläget att en lägre räntenivå kan uppnås. En lägre ränta
skulle förbättra det inhemska efterfrågeläget och minska problemen i
fastighetssektorn och banksystemet. Den ekonomiska politiken måste
utformas så att tilltron till den svenska ekonomins långsiktiga utveck-
lingkraft stärks. Bara då kan utrymme skapas för en uthålligt lägre
räntenivå. En hållbar strategi för att minska de offentliga underskotten är
här av central betydelse.

Utvecklingen på penning- och valutamarknaderna under de senaste
månaderna har visat att osäkerhet om de politiska förutsättningarna för
att bedriva en fast ekonomisk politik skapar omedelbar oro på penning-
och valutamarknaderna. De effekter på ränta och växelkurs som följer
av en sådan oro orsakar stora kostnader för nationen.

Penningpolitiken har i enlighet med prisstabiliseringsmålet inriktats på
en försiktig hantering av marginalräntan. Sedan den 19 november 1992
har marginalräntan sänkts från 12,5 till 9,75 %. Jämfört med sommaren
1992, då ett relativt lugn rådde på penning- och valutamarknaderna, har
de korta räntorna fallit med ca 2,5 procentenheter. Skillnaden gentemot
den korta tyska räntan är för närvarande ca 2 procentenheter. Den långa
räntenivån, som Riksbanken inte direkt kan styra, är i stort sett
oförändrad. Här är skillnaden gentemot den tyska räntan större, ca
3 procentenheter.

Den hittills förda penningpolitiken med en försiktig hantering av
marginalräntan, bedriven på ett sätt som inte rubbar tilltron till fastheten
i låginflationspolitiken, är en långsiktig styrkefaktor i den ekonomiska
politiken.

En omläggning av penningpolitiken mot snabba och kraftiga ränte-
sänkningar utan ett trovärdigt budgetsaneringsprogram skulle riskera
tilltron till låginflationspolitiken och därmed kunna pressa ned kronkursen
och ge upphov till inflationsimpulser. Detta skulle skapa förväntningar
om en högre inflation i framtiden och driva upp de långa räntorna.

Låga räntor är möjliga enbart om penning- och finanspolitiken i
förening bidrar till att förtroende skapas för penningvärdets stabilitet.

Ett stärkt förtroende för den ekonomiska politikens långsiktighet skulle
öka den kortsiktiga handlingsfriheten för penningpolitiken. Riksbanks-
utredningen (SOU 1993:20) har lagt fram förslag som kan bidra till detta.
Bland annat föreslås att Riksbankens mål att värna penningvärdet skall
lagfästas och att formerna för att utse fullmäktige i Riksbanken bör
ändras så att tilltron till penningpolitikens långsiktighet stärks. Det är min
uppfattning att förändringar i denna riktning är önskvärda. Efter remiss-
behandlingen av betänkandet bör regeringen återkomma med en proposi-
tion i denna fråga.

3.3 Lönebildningen

Ekonomikommissionen pekar ut institutionerna på arbetsmarknaden och
lönebildningsprocessen som en bidragande orsak till de återkommande
kostnadskriserna.

Jag delar kommissionens uppfattning att lönebildningen måste
reformeras. Lönebildningen, både utvecklingen av den allmänna löne-
nivån och lönestrukturen, är dock i allt väsentligt ett ansvar som vilar
på arbetsmarknadens parter. Staten påverkar förutsättningarna genom den
ekonomiska politiken, arbetsmarknadslagstiftningen m.m. Staten bör
avstå från inkomstpolitik. Erfarenheterna av statliga ingrepp i
lönebildningen manar inte till efterföljd.

Den fasta växelkursen var en viktig del av låginflationspolitiken.
Alltför höga löneökningar ledde till press på valutakursen, stigande räntor
och åtstramning som minskade sysselsättningen. Sambandet mellan alltför
höga lönelyft och sysselsättningsutvecklingen blev tydligt. Kostnadsläget
kunde successivt ha återställts genom en ansvarsfull lönebildning.

Det faktum att Sverige nu har en rörlig växelkurs förändrar inte de
spelregler som gäller för lönebildningen. Arbetsmarknadens parter måste
också under rörlig växelkurs ta hänsyn till avvägningen mellan löne- och
sysselsättningsutveckling. Löneutrymmet fastställs ytterst av produktivi-
tetsutvecklingen. En ansvarslös lönebildning kommer att motverkas av en
stram finans- och penningpolitik.

Statens huvuduppgift är att föra en sådan ekonomisk politik att allmänt
goda förutsättningar för lönebildningen skapas. Ett exempel på detta är
skattereformen. Genom de väsentligt sänkta marginalskatterna krävs det
numera en mycket lägre ökning av lönen före skatt för att uppnå en given
ökning av lönen efter skatt. Övergången till generella statsbidrag innebär
att kommunerna liksom privata arbetsgivare får bära de fulla kostnaderna
för en löne- eller volymökning. Sambandet mellan löne- och
sysselsättningsutveckling blir mera påtagligt.

Det direkta ansvaret för lönebildningens följder har ökat. De egna
avgifterna i arbetslöshetsförsäkringen har höjts. Ytterligare höjningar blir
sannolikt aktuella i samband med att arbetslöshetsförsäkringen reforme-
ras. Därmed blir kostnaderna för arbetslöshet mera påtagliga för personer
som har arbete, vilket kan bidra till att lönerna inte hamnar på en

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1

ohållbar nivå. Arbetslöshetsersättningarna och utbildningsbidragen sänks Prop. 1992/93:150
fr.o.m. 1 juli 1993 vilket bör kunna bidra till en dämpad löneutveckling. Bilaga 1

I budgetpropositionen redovisades ett förslag som innebär att ramar för
myndigheternas förvaltningskostnader införs och att Statens
arbetsgivarverk ombildas och får en i förhållande till regeringen mer
självständig ställning. Liknande tankegångar framfördes också av
ekonomikommissionen i dess betänkande. Denna decentralisering liksom
de nya villkoren för kommunerna medför också att det blir allt svårare
för regeringen att direkt ingripa i lönebildningen. Ansvarsfördelningen
blir klarare.

3.4 Arbetsmarknadspolitiken

En hög och stabil sysselsättning kan endast tryggas genom ekonomisk
tillväxt. Regeringens politik för att komma till rätta med obalanserna i
samhällsekonomin skapar förutsättningar för detta. Endast i en dynamisk
ekonomi med livskraftiga företag kan människors rättmätiga krav på
riktiga arbeten tillfredsställas. Arbetsmarknadspolitiken är endast ett
komplement till en sådan ekonomisk politik, men ett komplement som
fyller en viktig funktion i den ekonomiska kris vi nu befinner oss.

Innan den förda politiken för en högre tillväxt ger resultat i form av
minskad arbetslöshet krävs aktiva insatser för att förhindra permanent
utslagning från arbetsmarknaden. Speciella åtgärder krävs också för att
möjliggöra för unga människor att få sitt första arbete. Arbetslinjen ligger
fast. Såväl individen som samhällsekonomin mår bäst av att den som
förlorat sin ordinarie anställning aktivt utnyttjar sina kunskaper och tid
i aktiva åtgärder eller förkovrar sig. På så sätt förhindras att människor
passiviseras eller förlorar kontakten med arbetsmarknaden.

Läget på arbetsmarknaden är mycket allvarligt. Sedan årsskiftet

1990/91 då nedgången började har sysselsättningen minskat med ca

400 000 personer, eller med 9 % av arbetskraften. Betydande insatser
har gjorts för att bemästra den stigande arbetslösheten: en rad nya
åtgärdsformer såsom ungdomspraktikplatser och arbetslivsutveckling har
utvecklats, infrastrukturinvesteringar av en historisk omfattning har
beslutats och tidigarelagts. Såväl gymnasiet som högskolan har ökat sin
intagning. Dessutom utnyttjas hela arsenalen av traditionella arbetsmark-
nadsåtgärder.

Prognoserna visar att arbetslösheten sannolikt kommer att kulminera
under nästa budgetår. De förslag som nu läggs fram innebär att
åtgärderna får en långt större omfattning än tidigare. För att så många
människor som möjligt skall nås av den aktiva arbetsmarknadspolitiken
sker en koncentration och omläggning till billigare åtgärder. De medel
som står till buds måste utnyttjas så att de räcker till fler. Risken för en
kraftigare ökning av arbetslösheten än hittills bland kvinnor måste också
särskilt uppmärksammas.

Det nu framlagda förslaget innebär en offensiv för upprustning och
förnyelse på en rad fronter. Tillsammans med de åtgärder som föreslogs
i budgetpropositionen erbjuds totalt 400 000 personer arbete eller

utbildning. Upprustningen omfattar ett flertal samhällssektorer, från Prop. 1992/93:150
affärsverkens nyinvesteringar till utbyggd utbildning inom det ordinarie Bilaga 1
utbildningsväsendet.

Investeringar i människor genom utbildning är den viktigaste kapitalpla-
cering folkhushållet kan vidta. Förkovran och kompetensutveckling är
grunden för tillväxt och välfärd. Därför satsar regeringen på en kraftig
upprustning och förnyelse av kunskap och kompetens. Den mera kostsam-
ma arbetsmarknadsutbildningen får nu stå tillbaka för en kraftig
expansion av det reguljära utbildningsväsendet. Det innebär att resurser
avsätts för 40 000 platser i gymnasieskolan, 33 000 platser i kommunal
vuxenutbildning, 13 000 platser i folkhögskolor och folkbildning samt
ytterligare 3 000 platser i högskola. Utbildningsinsatser för invandrare
bör innefatta betydande inslag av svenskundervisning för att göra dem
bättre rustade för arbete och fortsatta studier.

Den utbildning, praktik och kompetensutveckling som kan ske ute på
arbetsplatserna skall också till fullo tas till vara i arbetsmarknadspoliti-
ken. I en tid med minskat kapacitetsutnyttjande i företagen är det
angeläget att arbetsgivarna utnyttjar det utrymme som härigenom uppstår
till att utveckla de anställdas kompetens. På så sätt står både den enskilde
och företaget bättre rustat för en konjunkturuppgång. Bidrag till
utbildning i företag lämnas för närvarande med 40 kronor per timme. För
att öka utbudet av sådan företagsutbildning avsätts ytterligare medel så
att antalet platser kan öka från 8 000 till 28 000. Samtidigt höjs
statsbidraget till 60 kronor per timme.

Systemet med ungdomspraktikplatser som introducerades i fjol har visat
sig vara mycket uppskattat och värdefullt. I slutet av mars praktiserade
hela 82 500 ungdomar under 25 år ute på arbetsplatserna. Nu utvidgas
antalet praktikplatser till 103 000 (inkl, unga akademiker).

Speciella åtgärder för att underlätta för unga akademiker att efter
avslutade studier komma ut på arbetsmarknaden föreslås. Tiden mellan
utbildning och arbete inom utbildningsområdet får inte bli alltför lång för
då riskerar akademikerna att förlora värdefull kompetens. 3 000
nyexaminerade akademiker i åldern 25—29 år med minst 120 poäng skall
därför liksom de yngre ungdomarna med lägre utbildning kunna erbjudas
praktikarbete, dock i högst tre månader. Praktiken bör förläggas inom det
verksamhetsområde till vilket den akademiska utbildningen syftar.

Den nya åtgärden arbetslivsutveckling (ALU) har fått en god start.
Intresset har visat sig vara stort och i slutet av mars 1993 uppgick antalet
deltagare i ALU-projekt till ca 18 000. Antalet ALU-platser beräknas
kunna öka till 50 000.

Genom dessa utbildnings- och kompetenshöj ande åtgärder blir de som
berörs bättre förberedda för att möta arbetsmarknadens krav. Arbets-
marknaden kommer att fungera bättre i en kommande högkonjunktur. Det
är av stor vikt att kunna undvika överhettningstendenser när efterfrågan
på arbetskraft tar fart. Detta kan åstadkommas genom att arbetskraften
är väl utbildad och genom att lönebildning och rörlighet fungerar väl.

Förutom det tioåriga program för utbyggnad av infrastrukturen som
regeringen presenterade i prop. 1992/93:176, föreslås nu ytterligare

upprustning och förnyelse genom medel till affärsverksinvesteringar, Prop. 1992/93:150
statliga byggen, samlingslokaler och skogsbilvägar. Sammanlagt innebär Bilaga 1
dessa att ytterligare 5 000 personer får sysselsättning, samtidigt som
åtgärderna i sig bidrar till bättre och effektivare infrastruktur i vid
bemärkelse.

Till de åtgärder som redovisas här kommer effekterna av det ROT-
program som riksdagen tidigare har ställt sig bakom. Programmet
innebär bl.a. stöd för reparationer och bostadsförbättringar, ytterligare
räntebidrag för ombyggnad av bostäder, förhöjt bidrag för ombyggnad
av äldrebostäder, ytterligare resurser för kulturmiljövård och
stimulansbidrag för reparation och underhåll av vissa kommunala
fastigheter m.m.

Mot bakgrund av bl.a. riksdagsbehandlingen om stimulanser till
byggsektorn inom skattesystemets ram presenterar statsrådet Lundgren
senare denna dag ett förslag rörande skattereduktion för reparations-
kostnader m.m. för bostadshus. Sysselsättningseffekten av detta beräknas
ligga i intervallet 15 000—28 000.

4 Budgetpolitiken

4.1 Sanering av den offentliga sektorns finanser

Den offentliga sektorn uppvisar ett mycket stort underskott. Statens,
kommunernas och socialförsäkringssektorns samlade utgifter är väsentligt
större än inkomsterna. För innevarande år beräknas underskottet i den
offentliga sektorns finansiella sparande uppgå till ca 195 miljarder
kronor, vilket motsvarar 22 000 kronor per person. Innebörden är att
nuvarande offentliga utgifter i betydande utsträckning måste finansieras
genom framtida skatter, en belastning på framtida skattebetalare.
Nuvarande underskott ger vid 9 % ränta tillkommande räntebetalningar
på ca 15 miljarder kronor per år, vilket bidrar till ett över tiden växande
underskott. En växande offentlig nettoskuld medför stigande ränteutgifter
som tränger undan andra angelägna offentliga utgifter samt minskar
utrymmet för sänkningar av samhällsekonomiskt skadliga skatter.

Den offentliga sektorns finanser måste saneras för att:

a) skapa förutsättningar för en stabil utveckling med hög tillväxt och låg
inflation,

b) skapa utrymme för varaktigt lägre räntor,

c) undvika utträngning av angelägna offentliga utgifter och möjliggöra
strategiska skattesänkningar.

Regeringens politik har i hög grad varit inriktad på att sanera de
offentliga finanserna genom sänkta offentliga utgifter. I föregående års
kompletteringsproposition uttalades en målsättning om besparingar på
30 miljarder kronor på tre år. Detta mål har uppnåtts, och överträffats,
på mindre än ett år bl.a. genom den uppgörelse som uppnåddes mellan

regeringen och socialdemokraterna under hösten 1992. De sammanlagda Prop. 1992/93:150
budgetförstärkningar som beslutats av riksdagen fr.o.m. hösten 1991 Bilaga 1
beräknas på lång sikt uppgå till drygt 80 miljarder kronor. Detta innebär
ett mycket betydande steg mot sanering av de offentliga finanserna.

Höjda skatter kan innebära ökade skattekilar som snedvrider resurs-
användningen och motverkar tillväxt. Saneringen av de offentliga
finanserna bör därför ske genom en kombination av sänkta offentliga
utgifter och inkomstförstärkningar som sammantagna inte leder till större
skattekilar.

Saneringen sker i enlighet med den av regeringen föreslagna och av
riksdagen antagna långsiktiga utgiftsstrategin (LUS). Utgiftsutrymmen
och besparingskrav läggs fast för en treårsperiod med årliga rullande
avstämningar.

4.2 Den långsiktiga konsekvenskalkylen (LK)

För att fastställa den långsiktiga utgiftsstrategin görs årligen beräk-
ningar av den offentliga sektorns utveckling för den närmaste fem-årspe-
rioden i form av en långsiktig konsekvenskalkyl (LK). Den är ingen
prognos över utvecklingen utan visar hur budgetutvecklingen kan för-
väntas bli med utgångspunkt från redan fattade beslut. I årets LK-kalkyl
har det budgetförstärkningsprogram som föreslogs i finansplanen lagts in
i beräkningarna. Programmet har lagts in med 10 miljarder kronor per
budgetår fr.o.m. 1994/95 t.o.m. 1996/97. För budgetåret 1997/98 har
15 miljarder kronor lagts in. Vidare har beräkningarna utgått från att
utgifterna för offentlig konsumtion skall vara realt oförändrade under
perioden.

Tabell 4.1 Statsbudgetens saldo enligt LK-kalkyen
Miljarder kronor, löpande priser

	1992/93	1993/94	1994/95	1995/96	1996/96	1997/98
Inkomster	375,0	346,1	366,3	382,9	402,5	422,2
Utgifter exkl. statsskuldräntor, inkl, justeringar	492,1	442,3	422,8	408,4	394,7	381.4
Statsskuldräntor	73,0	95,0	99,0	113,0	113,0	111,0
Budgetsaldo	-190,1	-191,2	-155,5	-138,5	-105,2	-70,2
Andel av BNP procent	-13,1	-12,9	-10,1	-8,6	-6,2	-3,9

Källa: Finansdepartementet

Den budgetbelastning i form av medlemsavgifter och inkomst-
minskningar som kan beräknas uppstå i samband med EG-medlemskapet
ingår inte i beräkningarna. Det innebär att dessa ökade utgifter eller
minskade inkomster bör kompenseras. Det bör samtidigt observeras att
närmandet till EG beräknas medföra förbättringar i förutsättningarna för
den svenska ekonomin med ökade offentliga inkomster som följd.

4.3 Den långsiktiga utgiftstrategin (LUS)

I finansplanen angavs som en norm för budgetpolitiken att det strukturella
underskottet i de offentliga finanserna skall avskaffas. Jag redovisade då
att detta skulle kräva dels realt oförändrade utgifter för den offentliga
konsumtionen, dels tillkommande budgetförstärkningar på ca
5 miljarder kronor år 1994 samt ca 10 miljarder kronor per år därefter
till och med år 1998. Jag redovisade också att budgetförstärkningarna
kunde komma att beröra t.ex. socialförsäkringarna, bostadssektorn samt
grundavdraget i inkomstbeskattningen. Riksdagen har därefter ställt sig
bakom ett budgetsaneringsprogram på ca 25 miljarder kronor under åren
1994-96, dvs. de första tre åren i den angivna femårsperioden.

Det är av stor vikt att ett mera detaljerat långsiktigt budgetsanerings-
program kan beslutas av riksdagen. En förstärkning av finanspolitiken i
detta perspektiv gör det möjligt att stabilisera den offentliga finansiella
skulden och undvika en accelererande offentlig skuldsättning. Därmed
undviks för det första att kommande generationer tvingas betala för den
konsumtion som dagens generationer på felaktiga grunder beviljat sig
själva. En accelererande skuldsättning skulle medföra krav på kommande
generationer att genom snabbt ökande räntebetalningar erlägga stigande
skatter för successivt sjunkande offentliga tjänster. Detta vore både
omoraliskt och orättvist. För det andra skulle en accelererande offentlig
skuldsättning leda till en allt svagare realekonomisk utveckling, inte minst
genom stigande räntor. Arbetslösheten skulle fortsätta att stiga och
levnadsstandarden skulle sjunka. Det vore oansvarigt att genom bristande
beslutsförmåga medverka till detta.

Med ett kraftfullt saneringsprogram för de offentliga finanserna kan å
andra sidan utvecklingen vändas i positiv riktning. De positiva effekterna
av de omfattande strukturreformer som redan beslutats ges en chans att
verka. Sverige återupprättas som industri- och företagarnation. Tillväxten
återkommer, arbetslösheten minskar och en stabil bas för välfärden kan
skapas. Medborgarnas levnadsstandard kan öka.

Jag vill erinra om att Ekonomikommissionen i sitt betänkande starkt
understrukit behovet av ett långsiktigt och stabilt budgetsanerings-
program. "För en stabil makroekonomisk utveckling i framtiden är det
nödvändigt att bromsa den snabba försämring som under senare år
inträffat i de offentliga finanserna. En växande skuldsättning för staten
och den offentliga sektorn som helhet minskar nämligen handlingsfriheten
i finanspolitiken - och har redan gjort det på ett destruktivt sätt" (sid 42).
Ekonomikommissionen rekommenderar att den offentliga skulden stabili-
seras på en nivå av ca 45 % av BNP. Jag konstaterar att detta mål nås
genom den politik som regeringen föreslår.

Det är ofrånkomligt att alla medborgare på ett eller annat sätt kommer
att beröras av detta saneringsprogram. Detta kan beröra bidrag till såväl
enskilda som organisationer och företag. Beslut om att statsbidraget till
de politiska partierna skall minskas fr.o.m. 1994 har redan fattats.
Sammansättningen av de åtgärder som nu föreslås har därför gjorts så
att de skall upplevas som fördelningspolitiskt rättvisa.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1

Jag vill också erinra om de omfattande åtgärder som redan genomförts.
Riksdagen har på förslag från regeringen beslutat om
budgetförstärkningar, i huvudsak minskningar i de offentliga utgifterna,
på drygt 80 miljarder kronor, eller ca 6 % av BNP. Utöver begränsning
av den offentliga konsumtionen sker detta huvudsakligen genom
minskning av subventionerna till bostadssektorn samt genom strukturella
förändringar i socialförsäkringssystemen. Med de förslag som nu
presenteras fullföljs dessa strukturella förändringar i budgeten. De
offentliga utgifterna sänks till ca 59 % av BNP från att som mest ha
utgjort drygt 70 %. Skattekvoten har sänkts från ca 56 % till ca 49 % av
BNP.

Som framgår av diagram 4.1 avskaffas det konjunkturrensade
underskottet i de offentliga finanserna under perioden. Underskottet i de
totala offentliga finanserna reduceras från 13,4 % av BNP år 1993 till
3,6 % av BNP år 1998.

Diagram 4.1 Den offentliga sektorns finansiella sparande 1991-1998
Andel av BNP

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1

Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet

Den finansiella offentliga skulden stabiliseras på en nivå om ca 45 %
av BNP, diagram 4.2.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1

Diagram 4.2 Den offentliga sektorns finansiella nettoställning
Andel av BNP

Källa: Finansdepartementet

Budgetsaneringen bygger på en kombination av ekonomisk tillväxt med
bevarad låg inflation, betydande effektivisering och besparing inom den
offentliga sektorn, samt reducering av utrymmet för privat konsumtion
genom i första hand minskade hushållstransfereringar och höjda avgifter
samt vissa höjda skatter.

Inom ramen för den föreslagna konsolideringen har utrymme skapats
för en hög offentlig investeringsnivå, både vad gäller fysiskt kapital i
vägar och järnvägar och vad gäller mänskligt kapital i utbildning och
forskning. Infrastrukturinvesteringama fyrdubblas jämfört med 1980-
talet. Insatserna för forskning och utbildning ökas kraftigt, inte minst
genom den satsning på upprustning av medborgarnas kunskaper som nu
föreslås. Dessutom har utrymme skapats för en nödvändig satsning på de
mindre och medelstora företagen, särskilt i fråga om reformer inom
beskattningen.

Den föreslagna konsolideringen av de offentliga finanserna berör
därmed utrymmet för konsumtion, både privat och offentlig. Enligt
långtidsutredningen 1992 skulle den privata konsumtionen öka med 80-
90 miljarder kronor under 1990-talet. Detta utrymme reduceras med ca
46 miljarder kronor genom programmet. Samtidigt hålls utgifterna för
den offentliga konsumtionen realt oförändrade. Om man antar att de reala
utgifterna för den offentliga konsumtionen annars skulle ha vuxit med ca
2 % per år motsvarar denna begränsning en besparing på ca
35 miljarder kronor. Programmet omfattar således totalt drygt
80 miljarder kronor i förstärkningar. Därtill är inriktningen på åtgärderna
sådan att väsentliga strukturella förbättringar genomförs i de ekonomiska
systemen, vilket långsiktigt förstärker ekonomins utvecklingskraft.

Genom detta program uppnås en förstärkning av de offentliga finanserna Prop. 1992/93:150
av samma storlek som Ekonomikommissionen ansåg nödvändig. Bilaga 1

Noteras kan att Ekonomikommissionen har utgått från att utgifterna för
den offentliga konsumtionen växer i takt med den faktiska tillväxten i
ekonomin, ca 3 % per år. Genom att förespråka att dessa utgifter hålls
realt oförändrade sparar Ekonomikommissionen ca 42 miljarder kronor.
Det faktum att denna besparing ser ut att vara större än vad jag föreslår
beror således enbart på att Ekonomikommissionen har antagit en högre
normal utveckling för den offentliga konsumtionen som jämförelsenorm.

Jag övergår nu till den närmare preciseringen av de åtgärder som enligt
min mening måste inrymmas i ett långsiktigt saneringsprogram för de
offentliga finanserna. Åtgärdernas inriktning och omfattning framgår i det
följande.

Begränsningen av den offentliga konsumtionen uppgår till ca 35
miljarder kronor.

Realt oförändrade utgifter för offentlig konsumtion innebär mycket
omfattande krav på effektiviseringar och rationaliseringar inom både stat
och kommun. Både primärkommunema och landstingen möter under
perioden ökade krav på service på grund av förändringar i befolkningens
ålderssammansättning och tekniska förändringar inom sjukvården. Med
hänsyn tagen till en väntad reallöneökning för de offentligt anställda kan
besparingskravet ovan omräknas till ett krav på produktivitetsökningar på
2-3 % per år så att servicenivån kan upprätthållas. Detta är möjligt
enbart om konkurrens, entreprenader och privata alternativ utnyttjas i
betydligt större omfattning än för närvarande. Jag konstaterar att de
beräkningar som finns över produktivitetsutvecklingen inom den
offentliga sektorn har visat på sjunkande produktivitet inom flera
områden under 1970-talet samt en måttlig ökning inom vissa områden
under 1980-talet. De förändringar som nu förestår innebär därmed
kraftigt ändrade förutsättningar för kommuner och landsting.

Även den statliga verksamheten kommer att utsättas för omfattande
krav på rationaliseringar och effektiviseringar. Om omvärldsutvecklingen
blir gynnsam kommer det att påverka utgiftsnivån i 1997 års försvars-
beslut. Rationaliseringskravet kommer att ställas på all statlig verksamhet
och gäller i särskilt hög grad sådana verksamheter som under senare år
av olika skäl har expanderat kraftigt, t.ex. flyktingverksamheten.
Inriktningen är att fullfölja arbetet att så långt möjligt reducera kostnaden
per person genom förändringar i handläggningstider, förläggning m.m.

3 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 150 Bilaga 1

Rättelse: S. 29 första stycket flyttat till S. 30 efter tabellen och 60 ändrat till 75 i samma
stycke

Den privata konsumtionen reduceras med ca 46 miljarder kronor.

Minskade transfereringar till hushållen m.m.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1

* pensioner

* arbetslöshetsförsäkringen m.m.

* sjuk- och arbetsskadeförsäkringen samt

avgifter inom sjuk- och tandvården

* familjepolitik

* bostadssektorn

Reformerat ATP-system

Ökade inkomster

* effektivare skatteindrivning

* breddad bas för mervärdesskatten

* miljö- och punktskatter

* ny fastighetstaxering

Transfereringarna till hushållen begränsas med ca 26 miljarder kronor.

Pensionärerna berörs av förändringar på ca 8 miljarder. Där ingår
avskaffande av delpensionen samt olika åtgärder i syfte att höja den
genomsnittliga pensionsåldern med ett år. Bl.a. kommer reglerna för
förtida uttag, senare uttag, samt för förtidspensionerna att förändras.

Arbetslöshetsförsäkringen går även framöver med stort underskott trots
den sänkning av ersättningsnivån till 80 % som nyligen beslutats och den
minskning av arbetslösheten som sker under perioden. Vid en arbets-
löshetsnivå på 4 % uppgår utbetalningarna till ca 32 miljarder kronor och
intäkterna till ca 13 miljarder. Avsikten är att reformera försäkringen så
att löntagarna och arbetsgivarna betalar ungefär hälften vardera av
kostnaderna vid en viss arbetslöshetsnivå medan staten skall stå för
kostnaderna vid högre nivåer. Löntagarnas egna avgifter kommer därför
att höjas kraftigt samtidigt som arbetsmarknadsavgiften också höjs. I
detta sammanhang bör också aktualiseras om ersättningsnivån inom löne-
garantisystemet skall sänkas till 80 % av lönen. Den frågan är för
närvarande under utredning.

Sjukförsäkringen betalas för närvarande med 15 % statsbidrag och
85 % arbetsgivaravgifter och egna avgifter. Statsbidraget på 15 %
motsvarar drygt 2 miljarder kronor. Detta bör avskaffas.

Patientavgifterna inom sjuk- och tandvården kommer att höjas.
Förslagen kommer att baseras på den pågående utredningen om
sjukvårdens finansieringen, HSU 2000, som lämnar sitt betänkande våren
1994.

Inom familjepolitiken kommer ersättningsnivån för föräldraförsäkringen
att sänkas från dagens 90 % till 80 % av inkomsten. I detta sammanhang
kommer även andra förändringar inom föräldraförsäkringen att prövas.

I och med de nu föreslagna och redan genomförda förändringarna har
alla socialförsäkringar utom pensionerna radikalt ändrats. Självrisker har
införts och den statliga ersättningsnivån har sänkts till nära nog
genomgående 80 %. Reglerna kommer att uppmuntra arbete, sparandet
och rehabilitering på ett väsentligt bättre sätt än för några år sedan.

Mot slutet av perioden skall bostadssubventionerna reduceras. Det kan
t.ex. ske genom minskade räntebidrag åren 1997 och 1998.

Regeringen har tidigare tagit initiativ till en reformering av ATP-
systemet. Arbetet sker i en arbetsgrupp med representation från alla
riksdagens partier. Arbetsgruppen har hösten 1992 presenterat en skiss
till en reformering av ATP-systemet. Avsikten är att regeringen skall
lämna en proposition till riksdagen våren 1994.

Den nuvarande utformningen av ATP-systemet är behäftad med flera
allvarliga brister från samhällsekonomisk utgångspunkt. Den svaga
kopplingen mellan avgifter och förmåner skapar höga skattekilar vilket
utgör samhällsekonomiska snedvridningar. Systemet främjar inte arbets-
kraftsdeltagande och personligt sparande, vilket i sin tur är en
förutsättning för den tillväxt som krävs för att systemet inte skall drabbas
av ständigt stigande underskott. Pensionssystemet är också instabilt
genom att ogynnsamma kombinationer av ekonomisk och demografisk
utveckling innebär kraftiga inskränkningar i den förvärvsarbetande
befolkningens reallöneutrymme.

Pensionssystemet går för närvarande och under överskådlig framtid
med löpande underskott. Riksförsäkringsverket har därför aktualiserat en
successiv höjning av avgiftsuttaget, vilket med systemets nuvarande
utformning skulle vara samhällsekonomiskt skadligt.

Efter samråd med statsrådet Könberg anser jag att ATP-systemet måste
reformeras på ett mera grundläggande sätt i samband med att det årliga
underskottet avskaffas. Pensionsavgifterna bör delvis eller helt betalas av
den enskilde i form av en egenavgift. Utfallande pension bör i högre grad
spegla storleken på inbetalade premier. ATP-systemet blir därmed mera
aktuariemässigt. Ett led i en sådan förändring kan vara att införa en
försäkringspremie (egenavgift) som betalas av den enskilde för att
successivt täcka det löpande underskottet. I slutskedet kan hela
inbetalningen till ATP-systemet ske genom individuella avgifter. För att
uppfylla kravet på aktuariemässighet bör försäkringspremien ges samma
utformning som den nyligen införda sjukförsäkringsavgiften.

En reformering av ATP-systemet enligt dessa riktlinjer leder bl a till
lägre skattekilar. Detta ger utrymme för att också använda ökade
försäkringsavgifter för att öka stabiliteten i och intäkterna till systemet.
Avgifternas storlek skall balanseras mot effekten av en ökad ekonomisk
tillväxt och hanteringen av AP-fondema. Beräkningsmässigt har
effekterna av kommande åtgärder upptagits till ca 5 miljarder kronor
netto. Det väsentliga i sammanhanget är ATP-systemets strukturella
förändring och de starkt positiva effekter detta kommer att ha på
samhällsekonomin.

Saneringsprogrammet omfattar även ökade inkomster. Den effektivi-
sering av skattekontroll och skatteindrivning som skall ske kommer att
kräva ett mindre tillskott av personal m.m. under perioden. Under sådana
omständigheter bör det vara möjligt att öka inkomsterna till staten med
4 miljarder kronor. Jag konstaterar att Ekonomikommissionen har
beräknat att effektivare skatteindrivning skulle kunna öka inkomsterna
med 10 miljarder kronor. Detta är tyvärr orealistiskt.

Breddad bas för mervärdesskatten kan omfatta införd mervärdes-
skatteplikt för vissa områden som för närvarande är undantagna.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1

Basbreddningen kan också innebära att områden som har en skattesats på
0 % får den höjd.

Punktskatterna utgår i många fall som ett visst belopp per styck.
Därmed sjunker den reala beskattningen över tiden. Jag har tidigare
anmält att användningen av miljöskatter bör vara ett aktivt instrument
inom miljöpolitiken. Jag räknar med att dessa skatter skall kunna bidra
med ca 8 miljarder kronor i ökade inkomster.

Förändrad fastighetstaxering beräknas under perioden inbringa ytter-
ligare 1 miljard kronor.

På samma sätt som görs i Ekonomikommissionens betänkande kan den
totala omfattningen av saneringsprogrammet sammanfattas, tabell 4.2.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1

låbell 4.2 Saneringsprogram för de offentliga finanserna 1994-1998
Mifjarder kronor

Begränsning av offentlig konsumtion	35
Minskade transfereringar	26
Ökade inkomster	15
Reformerat ATP-system	5
Total omfattning	81

Sammantaget innebär ovanstående förslag att besparingarna i de offent-
liga utgifterna uppgår till ca 61 miljarder kronor. Det motsvarar 75 % av
den totala omfattningen av saneringsprogrammet.

Regeringens politik inriktades i regeringsförklaringen hösten 1991 på
att successivt sänka skattetrycket. Som en effekt av dels beslutade åtgär-
der, dels omstruktureringen av ekonomin har skattetrycket minskat från
ca 57 % vid 1990-talets böljan till nu beräknade under 50 % i relation
till BNP. Detta är en snabbare nedgång av skattetrycket än vad som
hösten 1991 bedömdes som möjligt.

Under de närmaste årens sanering av de offentliga finanserna kommer
politiken att inriktas på att skattetrycket inte skall öka. Att sanera
finanserna genom höjt skattetryck är inte acceptabelt. Att fortsatta snabba
sänkningar av skattetrycket under denna period inte är möjliga innebär
dock inte att arbetet med att sänka och avskaffa skadliga skatter upphör.
Detta kommer att drivas vidare med full kraft.

Tillsammans med tidigare beslut om budgetförstärkningar för åren
1992-1994 innebär detta totalt sett förbättringar av de offentliga
finanserna med 160 miljarder kronor, inklusive den besparing som sker
vid realt oförändrade offentliga konsumtionsutgifter. Merparten av för-
stärkningen sker genom minskade utgifter.

Sammanlagt motsvarar detta drygt 10% av BNP, vilket bör vara till-
räckligt för att vända utvecklingen i positiv riktning.

4.4 Lånebehov och statsskuldpolitik

Statsskulden består av statens ackumulerade lånebehov. Den största delen
av lånebehovet utgörs av budgetunderskottet. I statens lånebehov inklu-
deras även de åtaganden som inte finansieras via statsbudgetens utgifter.

Som exempel kan nämnas finansiering av underskott i arbets- Prop. 1992/93:150
marknadsfonden och lönegarantifonden, lån som staten har tagit upp for Bilaga 1
att finansiera studiemedel, infrastrukturinvesteringar m.m.

Vid beräkning av den totala statsskulden räknas de lån staten har i
utländsk valuta om till svenska kronor.

Tabell 4.3 Statens lånebehov

Mifjarder kronor

	1991/92 Utfall	1992/93	1993/94
Budgetsaldo	80,8	190,1	191,2
Statlig upp- låning utanför statsbudgeten	7,9	43,8	64,1
Statens lånebehov	88,7	233,9	255,3

Valutalånenormen avskaffades genom riksdagsbeslut den 16 december.
Riksdagen anmodade regeringen att återkomma till riksdagen med förslag
till riktlinjer för den framtida statliga valutaupplåningen. Sådana riktlinjer
föreslås i det följande. En utförligare analys av frågeställningen redovisas
i Finansdepartementets bilaga.

Att valutalånenormen nu är avskaffad innebär inte att statens valuta-
upplåning bör bedrivas utan någon form av handlingsregel. En viss förut-
sägbarhet för den statliga upplåningen bör finnas. Det är viktigt att alltför
stora kast i upplåningen undviks. Det bidrar till lägre upplånings-
kostnader. En handlingsregel bör emellertid även medge nödvändig
flexibilitet på litet längre sikt. Ett skäl till detta är att den statliga
valutaupplåningen måste ta hänsyn till inverkan på penning- och valuta-
politiken.

En spridning av upplåningen på flera valutor minskar upplånings-
behovet i vaije enskild valuta och bidrar till lägre upplåningskostnader.
Staten utsätts dock vid valutaupplåning för valutakursrisker. En alltför
stor upplåning i utländsk valuta riskerar att leda till fördyrad upplåning.
Merparten av statens upplåning bör därför även i framtiden göras i
kronor.

Riksgäldskontorets nuvarande skuld i utländsk valuta uppgår efter den
omfattande upplåning som i höstas beslutades genomföras för Riks-
bankens räkning till drygt 300 miljarder kronor. I riksdagens finansdebatt
den 10 mars redovisade jag regeringens uppfattning att ytterligare
motsvarande 50 miljarder kronor i utländsk valuta bör lånas upp under
de närmaste 9-12 månaderna. Denna upplåning bör vara slutförd senast
1 april 1994 och medför att den statliga skulden i utländsk valuta totalt
kommer att uppgå till knappt 1/3 av den totala statsskulden vilket är
ungefär samma andel som för närvarande.

Följande riktlinjer för den statliga valutaupplåningen föreslås:

Huvudparten av statens skuld bör även fortsättningsvis avse svenska
kronor.

— Den statliga valutaupplåningen skall bedrivas så att förutsägbarhet Prop. 1992/93:150
främjas på kort sikt men flexibilitet upprätthålls på medellång sikt. Bilaga 1

— Regeringen får, under beaktande av de övergripande riktlinjerna för
valutaupplåningen, efter samråd med Riksbanken meddela Riksgälds-
kontoret beslut om i vilken utsträckning valutaupplåning skall ske.

— Regeringen skall årligen redovisa för riksdagen hur den statliga
valutaupplåningen utvecklas.

Med början hösten 1992, innan riksdagen beslöt att avskaffa
valutalånenormen, har Riksgäldskontoret i två omgångar lånat upp
utländsk valuta för Riksbankens räkning. Valutalånenormen hindrade att
medlen från dessa lån användes för finansiering av statsutgifter. Medlen
från den första låneomgången kunde vid årsskiftet, efter riksdagens beslut
att avskaffa valutalånenormen, användas av Riksgäldskontoret för att
bidrar till att täcka det statliga upplåningsbehovet. I den mån det inte
möter penning- och valutapolitiska hinder bör regeringen få besluta att
medlen från den andra omgången på samma sätt får användas av
Riksgäldskontoret för sådan finansiering.

Beslut om att finansiera statsskulden genom lån i utländsk valuta
innebär att Riksgäldskontorets emissioner på den inhemska marknaden
kan minska.

Den snabbt växande statsskulden i kombination med en relativt kort
löptid på statsskulden medför en stor refinansieringsbörda i form av att
förfallande lån kontinuerligt måste ersättas. Riksgäldskontorets styrelse
har därför fattat beslut som innebär att statsskuldens genomsnittliga löptid
förlängs från 2,7 år till 3,1 år. Ett beslut om ökad finansiering i utländsk
valuta underlättar förlängningen av statsskuldens genomsnittliga löptid.

5 Finanskrisen

5.1 Finanskris, fastighetskris och den reala ekonomin

Den ekonomiska krisen i Sverige har ett speciellt inslag som inte funnits
i tidigare krislägen under efterkrigstiden, finanskrisen. Grunden till denna
lades under 1980-talet. Överhettningen av ekonomin tillsammans med det
dåvarande skattesystemet och en alltför lättsinnig kreditgivning efter
avregleringen av kreditmarknaden vid decenniets mitt ledde till ökande
tillgångspriser på fastigheter och aktier och ökad skuldsättning i både
hushåll och företag. Övergången från en reglerad kreditmarknad gjorde
det möjligt för hushåll och företag att på ett helt annat sätt än tidigare
öka sina skulder. Tidigare hade regleringar försvårat en anpassning även
till en marknadsmässigt rationell skuldsättning.

Avregleringen skedde dock före skattereformen när höga marginal-
skatter och avdragsmöjligheter höll nere kostnaderna, mätt som realränta
efter skatt, för skuldsättning vid hög inflation. Den ökade skuldsättningen
möjliggjorde ökad konsumtion, investeringar och placeringar i olika
tillgångar.

Avregleringen på kreditmarknaden skedde också före avskaffandet av Prop. 1992/93:150
valutaregleringen. Lånefinansierade investeringar hade därmed restriktio- Bilaga 1
nen att de måste ske inom landet. Detta bidrog till den kraftiga ökningen
av tillgångsvärden i Sverige under 1980-talet. Hade efterfrågan kunnat
rikta sig emot tillgångar i andra länder skulle situationen kunnat vara
gynnsammare.

Diagram 5.1 Hushållens skuldstock och utgiftsräntor i relation till disponibel
inkomst

Många investeringsbeslut baserades på förväntningar om fortsatt
stigande tillgångspriser. Kostnaderna, mätt som realränta efter skatt, var
låga. Lättheten att erhålla finansiering bidrog till att skuldsättningen
ökade och tillgångspriserna drevs upp. Konsumtionen och investeringarna
kunde öka, sparandet föll.

Fastighetsbeståndet utgör en stor del av de tillgångar som finns i den
svenska ekonomin. Prisuppgången på fastigheter och den ökande
nyproduktionen byggde på förväntningar om fortsatta hyreshöjningar.

När förväntningarna om den ekonomiska utvecklingen vände omkring
år 1990 fick detta stora ekonomiska effekter. Enbart att förväntningarna
om fortsatt stigande tillgångspriser bröts fick dramatiska effekter. Den
snabbt minskande inflationen och skattereformen ledde till kraftigt ökade
reala finansieringskostnader efter skatt eftersom de nominella räntorna låg
kvar på förhållandevis höga nivåer, diagram 5.1. Därmed minskade
konsumtions- och investeringsbenägenheten, vilket i sin tur ledde till ett
kraftigt fall i den inhemska efterfrågan.

Både hushåll och företag har en alltför hög skuldsättning i den nya
situationen. En anpassning måste ske genom lägre konsumtion. För
företagssektorn sker anpassning via högre vinstmarginaler, ökad tillförsel
av riskkapital och minskad lånefinansiering av investeringar. Detta
dämpar under en tid den ekonomiska aktiviteten. Det är först när
soliditeten upprättats på en nivå som är förenlig med de nya förutsätt-

ningama som utgiftsbenägenheten på nytt ökar. Flertalet bedömningar av Prop. 1992/93:150
den framtida inkomstutvecklingen under den närmaste tiden har dessutom Bilaga 1
ändrats i negativ riktning.

Diagram 5.2 Icke-finansiella företags skulder
I relation till BNP

Anm. Skulder enligt finansräkenskaperna exkl. svenska koncernkrediter, svenska
handelskrediter samt “övriga skulder".

Källa: Statistiska centralbyrån.

Efterfrågan på kommersiella lokaler har minskat särskilt kraftigt.
Priserna har rasat, i vissa städer med över 50 %.

Prisrörelserna på villor och lägenheter har varit mindre än på
kommersiella fastigheter och bostadshyreshus. Priserna på småhus har i
genomsnitt fallit med ca 20 %.

Den vikande efterfrågan har även resulterat i fallande priser på
bostadshyreshus. Prisnedgången har varit särskilt tydlig i den del av
beståndet som är nybyggt, vilket bl.a. sammanhänger med höga
produktionskostnader.

Finanskrisen visar i hög grad på behovet av att hushåll och företag är
finansiellt starka och har ett högt eget sparande och hög soliditet för att
kunna möta hastiga förändringar i de ekonomiska förutsättningarna. Den
visar också på risken av att länge hålla fast vid skattesystem och regle-
ringar som inte är hållbara i den nya internationella omgivningen. När
dessa måste ändras kan konsekvenserna bli dramatiska.

5.2 Internationella erfarenheter

Finanskrisen är inte unik för Sverige utan är märkbar i en rad länder,
såsom våra nordiska grannländer, Förenta staterna, Storbritannien och
Japan även om de svenska problemen förefaller större. Anpassnings-

processen inleddes något eller några år tidigare utomlands. Prisjuste- Prop. 1992/93:150
ringen har varit störst på kommersiella fastigheter. I Förenta staterna Bilaga 1
och i Storbritannien har priserna i vissa städer fallit med mellan 25 %
och 50 %. I Norge, Finland och vissa delar av Storbritannien har
bostadsprisema fallit förhållandevis kraftigt, sedan toppnivån i slutet av
1980-talet med 25-40 %. I några länder liksom i Sverige har staten
tvingats till omfattande kapitalinsatser för att stödja banksystemet, t.ex.

USA, Norge och Finland.

Diagram 5.3 Privat finansiellt sparande % av BNP

Källa: Finansdepartementet

För att möta räntebördan och de senaste årens prisfall har den privata
sektorns sparande ökat med en minskad kreditefterfrågan som följd. Det
är svårt att bedöma hur utdragen den pågående anpassningen blir. Europa
och Japan ligger efter Förenta staterna i den processen. För Sveriges del
visar statistik för hushållen att skuldbördan satt i relation till inkomsterna
redan i dag har kommit ner på nivåer som rådde vid mitten av 1980-
talet, diagram 5.1. Däremot har räntebetalningarna efter skatt i
förhållande till inkomsterna stigit till en historiskt hög nivå. Trots ökat
finansiellt sparande har vidare hushållens nettoförmögenhet totalt sett
minskat relativt inkomsterna. Orsaken är i första hand omsvängningen på
fastighetsmarknaden. I vilken utsträckning hushållen genom högt
finansiellt sparande söker återgå till tidigare relativt höga förmögen-
hetsnivå är svårt att förutsäga. Hushållen kan även på längre sikt
eftersträva en större finansiell buffert än tidigare.

Gemensamt för finanskrisen i Sverige och övriga drabbade länder är
att den föregåtts av en omfattande skuldsättning i samband med ändringar
i kreditmarknadsregleringar. Denna skuldsättning har lett till ökad
efterfrågan på tillgångar som fastigheter och aktier vilkas priser därmed

drivits upp ytterligare. När tilltron till fortsatt prisuppgång brutits i Prop. 1992/93:150
samband med stigande räntor har kostnaderna för skuldtjänsten stigit Bilaga 1
kraftigt. Delvis hänger detta samman med ändringar i skattesystemen i
en riktning som motverkar skuldsättning. Hushåll och företag strävar nu
efter att minska dessa kostnader genom att minska sin skuldbörda. Under
denna period måste de hålla igen på konsumtions- och investerings-
utgifter. Denna anpassning tar viss tid. Även om denna process på kort
sikt leder till ett efterfrågebortfall är den i grunden sund. Hushåll och
företag som är mindre skuldsatta kommer att lättare kunna motstå
förändringar i ekonomin utan att tvingas till drastiska ändringar av
konsumtions- och investeringsmönster.

Bankernas resultat 1992

Bankernas kreditförluster mer än fördubblades under 1992 till drygt
70 miljarder kronor. Under de senaste tre åren har därmed bankerna
redovisat befarade och konstaterade kreditförluster för över 120 miljarder
kronor. Förutom rena kreditförluster drabbas bankerna av ett ökat
räntebortfall som härrör från den växande stocken av problemkrediter.
Trots vidgade marginaler mellan in- och utlåningsräntor på de friska
lånen samt kostnadsbesparingar försämrades därför även resultatet före
kreditförluster. Sammantaget redovisade de större bankkoncemema en
rörelseförlust på närmare 50 miljarder kronor jämfört med knappt
10 miljarder kronor år 1991.

Bilden av utvecklingen är dock splittrad. Medan vissa banker uppvisar
en fortsatt förbättring av resultatet före kreditförluster, och därigenom
kan mildra effekterna av de ökade kreditförlusterna, tvingas andra banker
redovisa ett mycket svagt resultat redan före reservering för kredit-
förluster. Kapitaltäckningsgraden, vilken måste uppgå till 8 %, minskade
för nästan samtliga större banker under 1992.

Bankstödsåtgärder

Statsrådet Lundgren avser att senare under våren föreslå regeringen att
lämna riksdagen information om bankstödsarbetet. Jag berör därför —
efter samråd med statsrådet Lundgren — denna fråga mycket översiktligt.

I följande tabell redovisas de hittills beslutade åtgärderna.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1

Tabell 5.1 Beslutade statliga stödåtgärder för bankerna
Miljarder kronor

Åtgärd		Statligt åtagande	Utbetalt	Budget- belastning
Nordbanken	Aktieemission (1991)	4,2	4,2	4,2
Nordbanken	Uppköp av ute- stående aktier (1992)	2,0	2,0	2,0
Nordbanken	Kapitaltillskott (1992)	10,0	10,0	10,0
Securum	Garanti/Kapitaltillskott (1993) 9,8		9,8	9,8
Securum	Garanti/Kapitaltillskott (1993) 19,2		13,2	0,0
Securum	Köp av aktier (1993)	1,0	1,0	0,0
Securum	Lånegaranti (1993)	10,0	0,0	0,0
Sparbanken	Lån med låg ränta (1992)	3,8	3,8	0,0
Första Sparbanken	Lånegaranti (1992)	3,5	0,0	0,0
Första
Gota Bank	Garanti för förlust-
	täckning (1993) (temporär lösning)	10,0	0,0	0.0
Summa		73,5	44,0	26,0

De statliga åtagandena uppgår till sammanlagt 73,5 miljarder kronor.
De statliga utbetalningarna har uppgått till 44 miljarder kronor, varav
26 miljarder kronor har belastat statsbudgeten och resterande del har
lånefinansierats utanför statsbudgeten.

För närvarande behandlas ansökningar om stöd från Föreningsbanken,
Gota Bank, SE-banken och Sparbanken Sverige.

De närmaste åren väntas betydande belopp krävas i statligt stöd till
bankerna för att skydda betalningssystemet och kreditförsörjningen.
Dessa belopp kan dock ej preciseras för närvarande. Det belopp som
senare kan komma att återvinnas till staten kan ej heller preciseras.

Betydelsen av att skydda betalningssystemet och kreditförsörj ningen

De statliga åtaganden som görs till skydd för betalningssystemet uppgår
således till utomordentligt stora belopp. Trots den dåliga statsfinansiella
situationen är dessa åtaganden nödvändiga.

Bankerna utgör kärnan i betalningssystemet. De kreditförluster som
vissa banker har gjort är så stora att de, utan statliga insatser, skulle gå
i konkurs. Om så skedde skulle insättare och andra långivare förlora en
del av sina fordringar. Dessutom skulle förtroendet för det svenska bank-
systemet skadas på ett utomordentligt allvarligt sätt. Många insättare
skulle ta ut sina pengar från bankerna, många långivare skulle säga upp
sina lån. Bankerna skulle därmed stå utan tillräcklig finansiering och
därmed riskera att snabbt drivas mot betalningsinställelse. Betalningsför-
medlingen skulle då till stor del upphöra att fungera. Hushållens och
företagens köp av varor och tjänster skulle allvarligt försvåras och den
ekonomiska aktiviteten avta drastiskt.

Om betalningsförmedlingen inte fungerar erhålles utomordentligt starka
depressiva effekter. Statens åtagande innebär, förutom att betalnings-
förmedlingen säkerställs, att kreditförsörjningen främjas. De statliga

insatserna är utformade så att det riskbärande kapitalet i bankerna Prop. 1992/93:150
upprätthålls och stärks så att kapitaltäckningskraven uppfylls. Därmed Bilaga 1
säkras en nödvändig förutsättning för att bankerna skall kunna fungera

i sin roll som kreditgivare.

6 Tillväxtpolitiken

Som analyserats närmare av långtidsutredningen, produktivitetsdelegatio-
nen och ekonomikommissionen har Sverige under de senaste 20 åren
utmärkts av ett långsiktigt tillväxtproblem genom en relativt låg
produktivitets- och produktionsutveckling. En förbättring av förutsätt-
ningarna för tillväxt på medellång och lång sikt skulle underlätta åter-
hämtningen även på kort sikt genom att skapa större förtroende för den
svenska ekonomin bland svenska och utländska företag och hushåll.

Sveriges långsiktiga tillväxtproblem illustreras av att Sveriges BNP per
invånare sjunkit från 108 % av genomsnittet inom OECD år 1970 till
94 % av genomsnittet år 1991. Även före den mycket svaga utvecklingen
av svensk ekonomi 1992-1994 har tillväxten i Sverige varit betydligt
lägre än OCED-ländema i genomsnitt.

Tabell 6.1 BNP per invånare, köpkraftskorrigerat

Index OECD-genomsnittet = 1 000

1970 Rangordning	Index	1991 Rangordning	Index
1 Schweiz	145	1 USA	125
2 USA	141	2 Schweiz	122
3 Luxemburg	108	3 Luxemburg	120
3 Sverige	108	4 Tyskland	110
5 Tyskland	105	5 Kanada	108
6 Kanada	102	5 Japan	108
7 Nederländerna	101	7 Frankrike	103
8 Danmark	100	8 Danmark	99
9 Frankrike	100	9 Belgien	98
10 Australien	99	10 Österrike	97
11 Nya Zeeland	98	11 Island	97
12 Storbritannien	93	12 Italien	95
13 Belgien	90	13 Norge	95
14 Österrike	86	14 Sverige	94
15 Italien	86	15 Nederländerna	93
16 Finland	82	16 Australien	91
17 Japan	80	17 Finland	90
18 Norge	77	18 Storbritannien	88
19 Island	75	19 Nya Zeeland	78
20 Spanien	64	20 Spanien	72
21 Irland	50	21 Irland	65
22 Portugal	42	23 Portugal	52
23 Grekland	41	23 Grekland	44
24 Turkiet	17	24 Turkiet	20

Källa: OECD National Accounts.

Tillväxten har en avgörande betydelse för hur det totala konsumtions-
utrymmet för privat och offentlig konsumtion liksom möjligheterna att nå
en god miljö utvecklas. Om Sverige haft samma tillväxt som OECD-

länderna i genomsnitt 1970—1991 skulle den samlade produktionen nu Prop. 1992/93:150
vara 214 miljarder kronor högre, vilket motsvarar ca 25 000 kronor per Bilaga 1
invånare.

Det är mot denna bakgrund angeläget att förbättra förutsättningarna för
en god tillväxt på medellång och lång sikt.

En väl fungerande marknadsekonomi och internationellt samarbete och
handelsutbyte är det bästa sättet att uppnå en varaktigt hög välfärdsnivå
med en hög materiell standard, en god miljö och en hög grad av person-
lig frihet. Åtgärderna för att öka tillväxten bör därför även i ett mera
långsiktigt perspektiv inriktas på att förstärka deltagandet i den inter-
nationella integrationen, att eliminera hinder för arbete, sparande och
företagande samt att förstärka konkurrensen.

6.1 Arbetsmarknaden

På lång sikt utgör inte dagens arbetslöshet något skäl mot att öka arbets-
utbudet. Arbetslöshet är i första hand ett obalansproblem som beror på
konjunkturläge, strukturanpassning och lönebildning. Det finns ingen
anledning att tro att ett högre arbetsutbud medför högre arbetslöshet på
lång sikt. Resurserna — inte minst arbetskraften — måste öka både
kvantitativt och kvalitativt. Ett högre arbetsutbud ger förutsättningar för
en högre inkomst per capita.

1980-talets viktigaste bidrag till arbetslinjen var skattereformen. Genom
sänkningen av marginalskatterna förstärktes motiven för arbete, förkovran
och ansvar. Det är viktigt att marginaleffekterna inte höjs på nytt. Det
reformarbete som påbörjats inom skattesystemet måste föras vidare till
socialförsäkringarna. Sambandet mellan avgifter och förmåner bör
förstärkas så att avgifterna i större utsträckning utgör en försäkrings-
premie istället för en skatt. Därmed kan den totala marginaleffekten för
arbetsinkomster reduceras ytterligare. Reformarbetet inom social-
försäkringssystemet är inriktat på att göra det lönsamt att övergå från
stöd till arbete samt på att socialförsäkringen skall innehålla inslag av
självrisk och en begränsad kompensationsnivå.

Arbetsrättslagstiftningen har betydande effekter på arbetsmarknadens
möjligheter att fungera tillfredsställande. Arbetsrättskommittén föreslår
att turordningsreglerna förändras, att möjligheterna till tidsbegränsad
anställning och provanställning vidgas, att arbetstagarbegreppet definieras
klarare och att den fackliga vetorätten mot entreprenad avskaffas. Efter
sedvanlig remissbehandling avser regeringen att återkomma till riksdagen
med sitt ställningstagande till förslagen i en proposition hösten 1993.

6.2 Forsknings- och utbildningspolitiken

Arbetskraftens kompetens måste höjas successivt för att underlätta
strukturomvandlingen samt för att bidra till en hög tillväxt, tabell 6.2.
Den offentliga sektorns uppgift är därvid att skapa förutsättningar för att
utbildning av hög kvalitet erbjuds på alla nivåer samt att utforma skatte-
och socialförsäkringssystemen på ett sådant sätt att utbildning och annan

kompetensutveckling som är samhällsekonomiskt lönsam även blir privat- Prop. 1992/93:150
ekonomiskt lönsam. Bilaga 1

Tabell 6.2 Andel av arbetskraften med minst två års gymnasium eller
motsvarande 1987

	Sverige	Tyskland	Japan	Stor- britannien	USA
Samtliga sektorer	55,9	77,5	70,8	43,8	83,6
därav:
- Industrin	49,9	73,1	67,9	42,5	79,4
- Bank och försäkring	68,9	88,7	90,5	50,2	94,7

Källa: OECD, Employment Outlook 1989.

Det totala resurserna som satsas på forskning har ökat genom en
ökning av de ordinarie anslagen samt genom satsning av medel ur de
förutvarande löntagarfonderna. Effektiviteten förstärks bl.a. genom att
universiteten och högskolorna får ersättning för utbildningskostnader på
grundval av fullgjorda resultat. Universiteten och högskolorna får friare
händer att besluta om hur utbildningar skall utformas, hur lednings-
strukturerna skall se ut samt hur tjänsterna skall konstrueras.

6.3 Kapitalbildning och företagande

Industriländernas förutsättningar för produktion av varor och tjänster har
under 1970- och 1980-talen blivit alltmera likartade. För att Sverige
skall kunna attrahera investeringar som höjer produktiviteten i ekonomin
och som säkrar en större industri- och tjänsteproduktion än idag krävs att
Sverige erbjuder en internationellt konkurrenskraftig ekonomisk miljö.
Investeringar och företagande i Sverige måste ha internationellt konkur-
renskraftiga villkor. Då kan Sverige dra till sig verksamhet som är
samhällsekonomiskt lönsam och som har god sysselsättnings- och
lönebetalningsförmåga.

Staten bör bidra till detta genom utformningen av skattestruktur och
andra regler. Även förutsättningarna för lönebildningen, avseende bl.a.
arbetsmarknadspolitiken, bör utformas på ett sådant sätt att avkastningen
på investeringar i Sverige inte urholkas genom alltför höga löneökningar.

Det är angeläget att långsiktigt upprätthålla ett högre hushållssparande
än det som gällt under en följd av år för att ge utrymme för höga
investeringar utan underskott i bytesbalansen. Investeringar är nödvändiga
för att få en god tillväxt.

Det långsiktiga sparandet bör i första hand stimuleras genom generella
åtgärder. Sänkt kapitalinkomstskattesats innebär liksom slopad förmögen-
hetsskatt en minskad snedvridning i valet mellan olika sparformer.
Principen bör vara att olika sparformer konkurrerar på lika villkor.

I översynen av såväl pensionssystemet som de andra socialförsäk-
ringarna är det angeläget att pröva hur sparandet långsiktigt kan
upprätthållas. Det nuvarande fördelningssystemet inom pensionsområdet
reducerar det privata sparandet. Inom socialförsäkringssystemet är det

pensionerna som har de största förutsättningarna att bidra till en höjning Prop. 1992/93:150
av hushållens sparande. Bilaga 1

Riskkapital och småföretagande

En av grundstenarna i regeringens politik för tillväxt är ett livskraftigt
små- och nyföretagande. Det är i dessa företag som de nya möjligheterna
och de nya arbetstillfällena finns.

Regeringen har som mål att skapa goda generella förutsättningar för
nyetableringar och tillväxt i småföretag. En viktig förutsättning för ett
expansivt ny- och småföretagande är en effektiv privat riskkapital-
marknad för småföretag. Uppkomsten av en sådan riskkapitalmarknad har
underlättats genom skattereformen och senare beslutade skatteföränd-
ringar.

Finansieringen av företagsetableringar och utvecklingsprojekt i unga
företag liksom insatserna för att utveckla en väl fungerande privat
riskkapitalmarknad förstärks och effektiviseras genom bildandet av
Industri- och nyföretagarfonden. Denna fond skall bl.a. ge förmånliga lån
vid etablering av nya företag i samarbete med privata finansiärer.
Riskkapitalmarknaden har tillförts 6,5 miljarder kronor från de förut-
varande löntagarfonderna genom tillskapandet av två riskkapitalbolag.

För att ytterligare underlätta riskkapitalförsörjningen samt för att
allmänt förbättra villkoren för investeringar och sparande i Sverige är det
angeläget att skatteuttaget för eget kapital görs likvärdigt med skatte-
uttaget för lånat kapital så att nuvarande skattemässiga diskriminering av
eget kapital elimineras. Detta överensstämmer med regeringens mål om
att genom generella åtgärder skapa goda förutsättningar för produktion
och investeringar i Sverige. En särskild utredare som utreder frågan om
lättnader i den ekonomiska dubbelbeskattningen kommer inom kort att
presentera sina förslag.

6.4 Infrastrukturpolitiken

För att uppnå en hög varaktig tillväxt samt för att göra Sverige attraktivt
för investeringar och företagande måste den svenska infrastrukturen
avseende bl.a. transporter, energi och telekommunikationer vara välut-
byggd och effektiv.

Sveriges närmande till det övriga Europa gör att satsningar på en
förbättring av väg- och järnvägstrafikens kapacitet och kvalitet får stor
betydelse. Hälften av landets produktion exporteras och tre fjärdedelar
av denna export går till Europa.

Inte minst de offentliga investeringarna i infrastruktur har varit
eftersatta under många år. Under åren 1980—1988 var infrastruktur-
investeringarnas andel av BNP knappt 0,6 % medan genomsnittet för
OECD-ländema var drygt 1 %.

Regering och riksdag har nu väsentligt ökat satsningarna inom detta
område. Vid nuvarande konjunkturläge är dessa satsningar särskilt
lämpliga samhällsekonomiskt sett eftersom de resurser som används i
många fall inte har någon alternativ användning på kort sikt. De måste
dock inriktas på de områden där de ger högst samhällsekonomisk

avkastning. Investeringsaktiviteten kommer av konjunkturskäl att vara Prop. 1992/93:150
särskilt hög de närmaste åren. Bilaga 1

Regeringen har under våren presenterat en propositionen om Investe-
ringar i trafikens infrastruktur (prop. 1992/93:176). I propositionen
föreslås en planeringsram för investeringar i vägar och järnvägar om
98 miljarder kronor för åren 1994—2003. Detta innebär bl.a. investe-
ringar i stomjämvägar för 32 miljarder kronor samt i stamvägar och
övriga riksvägar 40 miljarder. De närmaste tre åren uppgår
investeringarna till 36 miljarder kronor.

6.5 Skattepolitiken

Skatternas samhällsekonomiskt skadliga effekter har reducerats väsentligt
under de senaste åren. Arbetet med att minska skatteuttagets tillväxt-
hämmande effekter måste dock drivas vidare i syfte att sänka eller
avskaffa särskilt skadliga skatter.

Skattesänkningar bör finansieras genom motsvarande sänkningar av de
offentliga utgifterna, genom ökad avgiftsfinansiering och genom åtgärder
inom skattesystemets ram. Utrymmet för skattesänkningar begränsas av
att det strukturella underskottet för den offentliga sektorn skall elimine-
ras.

Ekonomiskt viktig är den totala marginaleffekten för beskattat arbete,
dvs. den andel av en extra arbetsinkomst som bortfaller genom ökade
direkta och indirekta skatter samt genom inkomstberoende avgifter och
bidrag.

Diagram 6.1 Total marginaleffekt för beskattat arbete

Källa: Finansdepartementet

Den totala marginaleffekten för beskattat arbete bör reduceras Prop. 1992/93:150
successivt bl.a. genom ett närmare samband mellan avgifter och förmåner Bilaga 1
i socialförsäkringssystemet.

Den svenska företagsbeskattningen är gynnsam för investeringar och
produktion i Sverige. Detta bidrar till en hög investeringsnivå och
därmed hög tillväxt efter hand som olika gränshinder får en allt mindre
betydelse för lokaliseringen av investeringar och produktion.

Beskattningen av sparande är emellertid inte konkurrenskraftig i ett
internationellt perspektiv. Ett högt inhemskt sparande underlättar
uppbyggandet av eget kapital i små och medelstora företag.

Villkoren för det privata sparandet har nyligen förbättrats i flera
avseenden. Förmögenhetsskatten på arbetande kapital i företagen togs
bort med omedelbar verkan år 1991. Den allmänna förmögenhetsskatten
sänks successivt och slopas helt fr.o.m. år 1995. Då sänks också
kapitalinkomstskatten till 25 %. Den högsta skattesatsen i arvs- och
gåvobeskattningen har sänkts från 65 % till 30 %. Möjligheterna för
privat sparande ökar genom införandet av pensionssparande i bank.

Den svenska energibeskattningen har lagts om så att den i mindre
utsträckning hindrar produktion i Sverige. Industrins energiskatter har
sänkts i riktning mot den nivå som gäller i omvärlden. Samtidigt upprätt-
hålls den totala energibeskattningen på en förhållandevis hög nivå genom
höjda miljöskatter för hushållen inkl, höjd bensinskatt. Därigenom
baseras skatteuttaget i större utsträckning på aktiviteter med negativ
miljöpåverkan.

I en promemoria från Finansdepartementet presenteras inom kort
förslag till ändringar i företagsbeskattningen. Förslagen grundas i
huvudsak på betänkandena Neutral företagsbeskattning (SOU 1991:100)
och Fortsatt reformering av företagsbeskattningen (SOU 1992:67).
Betänkandena har remissbehandlats och i promemorian har förslagen
samordnats. Bl.a. föreslås att enskilda näringsidkare och handelsbolag
skall beskattas enligt regler som motsvarar dem som gäller för
aktiebolagen. I fråga om bolagsbeskattningen märks förslagen att
skattesatsen sänks till 25 % och att skatteutjämningsreserven (surven) tas
bort. De nya reglerna bör gälla fr.o.m. den 1 januari 1994. Därmed
kommer den nuvarande överbeskattningen av enskild näringsverksamhet
att ha tagits bort.

6.6 Konkurrenspolitiken

Konkurrens mellan flera marknadsaktörer, i synnerhet förekomst av
potentiell konkurrens genom frånvaro av etableringshinder, är en grund-
läggande förutsättning för ett effektivt resursutnyttjande. För att
underlätta nyföretagandet är det viktigt att marknadstillträdet är fritt och
konkurrensvillkoren likvärdiga.

En viktig del i den långsiktiga tillväxtpolitiken är säkerställandet av en
fungerande konkurrens på de svenska varu- och tjänstemarknaderna. Av
stor betydelse i detta sammanhang är den av regeringen framlagda
konkurrenslagen samt undertecknandet av EES-avtalet. Regeringen har
också lagt förslag om avreglering bl.a. på kommunikationsområdet,

4 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 150 Bilaga 1
Rättelse: S. 45 rad 12 Står: höjda Rättat till: sänkta

finansmarknadsområdet, elmarknaden, bostadsmarknaden, skogsbruks- Prop. 1992/93:150
sektorn, kommunsektorn och utbildningssektom. Allt för att tillskapa Bilaga 1
fungerande marknader.

Sverige tar genom EES-avtalet ett viktigt steg mot att ingå i det europe-
iska samarbetet. Sverige ansluter sig därmed till de spelregler för en
effektiv konkurrens som återfinns i Romfördraget. Detta innebär väsent-
ligt förstärkt konkurrens bl.a. genom eliminering av hinder för inter-
nationell rörlighet för varor, tjänster, arbete och kapital.

Den nya konkurrenslagen är utformad med utgångspunkt i EG:s
konkurrensregler i Romfördraget och EES-avtalet. Lagen innehåller
uttryckliga förbud mot särskilt angivna typer av konkurrensbegränsning-
ar. Överträdelse av förbuden kan medföra ekonomiska sanktioner på upp
till 10 % av företagets årsomsättning. Lagen skall tillämpas av Konkur-
rensverket och ytterst av Marknadsdomstolen.

För svensk del innebär en offensiv konkurrenspolitik bl.a. att den
offentliga sektorn i större utsträckning utsätts för konkurrens. Detta gäller
inte minst kommunal verksamhet. Tidigare skyddade sektorer avregleras
och öppnas för konkurrens. Fasta och tydliga spelregler skapas för
konkurrensen i den privata sektorn.

7 Den kommunala ekonomin

Statsmakterna har ett övergripande ansvar för att den offentliga verksam-
heten utvecklas i enlighet med real och finansiell samhällsekonomisk
balans. För att förena detta ansvar med ett betydande mått av kommunalt
självstyre har det nya system för statsbidrag till kommunerna som trädde
i kraft den 1 januari 1993 utformats så att staten sätter en finansiell ram
för kommunerna medan verksamheten inte längre detaljstyrs på samma
sätt som tidigare. Det nya bidraget ger kommunerna stor frihet och
innebär vidare en relativt långtgående inkomstutjämning mellan kom-
munerna.

Någon omprövning av grundprinciper för bidraget är inte aktuell.
Däremot kan den praktiska utformningen av systemet behöva förändras
allt eftersom erfarenhet vinns. En utredning ser bl.a över vissa principer
för utjämning av strukturellt betingade kostnadsskillnader. Förändringar
av systemet beräknas kunna ske tidigast 1995. Med hänsyn till bl.a. den
pågående utredningen finner jag det lämpligt att "frysa" 1993 års
bidragsregler även för 1994. Bidragsförändringen för 1994 bör därmed
maximalt få uppgå till 1,5 % av summan av kommunens referensbidrag
och inkomster av kommunalskattemedel för år 1994.

Saneringen av de offentliga finanserna kan inte ske utan att också de
finansiella förutsättningarna för kommunsektorn påverkas. De stora krav
som det tidigare redovisade budgetsaneringsprogrammet innebär medför
att jag finner det uteslutet att skatteutjämningsbidragen kan öka.

Ett viktigt led i skattereformen var att de minskningar av marginal-
skatterna som uppnåddes i den statliga inkomstskatten inte fick omintet-
göras genom kommunala skattehöjningar. För åren 1991—1993 gäller ett
kommunalt skattestopp. Bakgrunden är dels skattereformen och det

samhällsekonomiska läget, dels förändringen av bidragssystemet år 1993. Prop. 1992/93:150
När skattestoppet upphör finns det, om inga åtgärder vidtas, risk för en Bilaga 1
höjning av kommunsektorns genomsnittliga debitering. Då skulle den
finansiella ekonomiska ramen för kommunsektorn kunna överskridas. Ett
utredningsarbete har påböljats i syfte att belysa förutsättningarna för ett
långsiktigt mer stabilt skatte- och bidragssystem för kommunsektorn.

Detta arbete beräknas vara slutfört så att förslag skall kunna föreläggas
riksdagen i böljan av 1994. Det tillfälliga skattestoppet upphör i och
med 1993. I syfte att begränsa det kommunala skatteuttaget föreslås att
de kommuner och landsting som inte höjer sin utdebitering för år 1994
engångsvis får behålla skattemedel som motsvarar det ökade
skatteunderlag som beror av det sänkta grundavdraget. Detta skulle enligt
finansieringsprincipen annars ha dragits in till staten.

8 EES och EG

EES-avtalet torde kunna träda i kraft under innevarande år. Sverige får
med avtalet i praktiken tillträde till EG:s inre marknad, som förverk-
ligades den 1 januari i år. Detta innebär ökade möjligheter till export för
svenska företag, som därmed bättre kan utnyttja sina stordriftsfördelar.
Konkurrensen kommer också att öka, vilket bidrar till lägre priser och
ökad effektivisering.

EES-avtalet är emellertid inte tillräckligt för att trygga stabilitet och
ekonomisk tillväxt. EES-avtalet ger inte Sverige det politiska inflytandet
över EG:s regelverk. Ett fullt medlemskap ger däremot möjlighet att
tillvarata svenska intressen också i ett perspektiv där EG:s regelverk
förändras. Ett medlemskap skulle också, till skillnad från enbart ett EES-
avtal, ge Sverige en möjlighet att ta del av EG:s framtida utveckling.
Sverige skulle därmed få en större möjlighet att säkra sin konkurrenskraft
och ekonomiska stabilitet också på lång sikt. Ett fullt EG-medlemskap
förstärker möjligheten till ökade investeringar i Sverige genom att
företagen då kan verka på samma villkor som företag i andra länder i
Västeuropa. Därigenom förbättras förutsättningarna för förnyelse av den
svenska industristrukturen, vilket i sin tur leder till stärkt konkurrens-
kraft. Medlemskap innebär deltagande fullt ut i gemenskapens institu-
tioner. Därvid kan vi reellt påverka EG:s fortsatta integrationsarbete på
ett sätt som gynnar svenska intressen. Inte minst kommer vi att bli
delaktiga i utformningen av ett fästare samarbete på det monetära
området i Europa.

Det är först som medlem i EG som vi kan säkra våra möjligheter att
skapa fler arbetstillfällen. Förhandlingarna om medlemskap i EG inleddes
den 1 februari i år. Det framförhandlade resultatet kommer att under-
ställas svenska folket i en folkomröstning. EES-avtalet utgör en viktig
etapp på vägen mot vårt deltagande i den europeiska integrationen.
Sverige måste dock gå vidare och bli fullvärdig EG-medlem för att en
långsiktig positiv välståndsutveckling skall kunna komma till stånd.

Statsbudgeten och särskilda frågor prop. 1992/93:150

Bilaga 1

1 Statsbudgeten budgetåren 1992/93 och 1993/94

1.1 Beräkningsförutsättningar

Vid beräkning av statsinkomsternas utveckling är de antaganden som görs
om inkomstutvecklingen i samhället av stor betydelse. Riksrevisions-
verket (RRV) har under hand lämnat en beräkning av statsbudgetens
inkomster. (Beräkningen i sin slutgiltiga utformning avser RRV att
publicera den 20 april 1993). En sammanfattning av beräkningen bör
fogas till protokollet i detta ärende (bilaga 1.3). De antaganden som
RRV räknat med redovisas i tabell 1. En del av de förslag som före-
dragandena nu lägger fram påverkar den ekonomiska utvecklingen.
Därför räknar jag med delvis andra antaganden än RRV. Även dessa
antaganden redovisas i tabell 1.

Tabell 1. Antaganden om den ekonomiska utvecklingen

Procentuell förändring från föregående år

	1992 RRV	Föredra- ganden	1993 RRV	Föredra- ganden	1994 RRV	Föredra- ganden
Lönesumma	0,5	0,5	-2,0	-1,5	2,9	2,8
Konsumentpriser,
årsgenomsnitt	2,4	2,4	5,6	5,5	3,2	3,5
Privat konsumtion.
löpande priser	0,6	0,6	2,0	2,5	3,2	3,5

I RRV:s beräkningar avseende budgetåren 1992/93 (statsbudgetens
inkomster och utgifter) och 1993/94 (statsbudgetens inkomster) har verket
tagit hänsyn till beslut som riksdagen fattat före den 19 mars 1993. RRV
har även beaktat förslag från regeringen före denna tidpunkt. Jag har
därutöver beaktat även de riksdagsbeslut som fattats under återstoden av
mars samt de förslag från regeringen som lagts fram även efter den 19
mars. Det får ankomma på riksdagens finansutskott att göra justeringar
för de ytterligare förändringar som jag inte har kunnat beakta.

1.2 Statsbudgetens inkomster och utgifter under budgetåret
1992/93

RRV har den 20 april 1993 presenterat en ny beräkning av budgetutfallet
för budgetåret 1992/93, budgetprognos nr 5. Beräkningarna av inkomst-
erna för budgetåret 1992/93 redovisas också i verkets inkomstberäkning.

Inkomster

Enligt underhandsinformation från RRV beräknas de totala inkomsterna
för budgetåret 1992/93 uppgå till 374 281 miljoner kronor.

I det följande redovisas de förändringar av inkomsterna i förhållande
till RRV:s beräkning som jag funnit nödvändiga.

Till följd av vad jag anfört om den ekonomiska utvecklingen räknar jag Prop. 1992/93:150
upp inkomsttiteln Fysiska personers inkomstskatt med 340 miljoner Bilaga 1
kronor och inkomsttiteln Juridiska personers inkomstskatt med 10
miljoner kronor. Vidare räknar jag upp inkomsttiteln Juridiska personers
inkomstskatt med 63 miljoner kronor med anledning av att jag i
beräkningarna tagit hänsyn till de effekter av regeringens förslag om
skattereduktion för reparationskostnader m.m. för bostadshus.

Till följd av vad jag nyss anfört angående lönesummans utveckling
justerar jag upp inkomsttiteln Sjukförsäkringsavgift, netto med 107
miljoner kronor och inkomsttiteln Övriga socialavgifter, netto med 15
miljoner kronor.

Sammantaget räknar jag därmed upp inkomsttiteln lagstadgade social-
avgifter, netto, med 122 miljoner kronor. Sammantaget räknar jag upp
inkomsttiteln Juridiska personers inkomstskatt med 73 miljoner kronor.
Till följd av vad jag anfört angående den privata konsumtionens
utveckling räknar jag upp inkomsttiteln Mervärdesskatt med 170 miljoner
kronor.

Sammanlagt innebär avvikelsen från RRV:s beräkning en uppskrivning
av inkomsterna för budgetåret 1992/93 med 705 miljoner kronor. Jag
beräknar således statsbudgetens inkomster för budgetåret 1992/93 till
374 986 miljoner kronor. Förändringarna i förhållande till RRV:s
beräkningar framgår av tabell 2.

Tabell 2. Ändringar i RRV:s beräkningar av statsbudgetens inkomster
budgetåret 1992/93

Miljoner kronor

Inkomsttitel/Inkomsthuvud/Inkomstgrupp	RRVs beräkning	Förändring enligt före- draganden
1111 Fysiska personers inkomstskatt	3 458	+ 340
1121 Juridiska personers inkomstskatt	20 228	+73
1221 Sjukförsäkringsavgift,netto	-1 441	+ 107
1251 Övriga socialavgifter, netto	7 081	+ 15
1411 Mervärdesskatt	115 850	+ 170
Summa inkomster	374 281
Summa förändringar enligt föredraganden		+705

Utgifter

I statsbudgeten för innevarande år uppgår utgifterna till 482 160 miljoner
kronor. Enligt underhandsinformation från RRV beräknas nu de totala
utgifterna uppgå till 578 419 miljoner kronor. Utgifterna exkl. statsskuld-
räntor prognosticeras till 493 419 miljoner kronor för budgetåret
1992/93.

Enligt ovannämnda budgetprognos från RRV beräknas utgifterna för
statsskuldräntorna till 85,0 miljarder kronor för budgetåret 1992/93. Ny
information från Riksgäldskontoret ger vid handen att dessa utgifter kan
beräknas minska. Utgifterna för statsskuldräntoma uppgår i min
beräkning till 73,0 miljarder kronor. Skillnaden mellan Riksgälds-

kontorets och RRV:s prognos av räntor på statsskulden består till största Prop. 1992/93:150
delen av en kommande periodisering av valutakursförluster på de lån Bilaga 1
som Riksgäldskontoret under hösten 1992 tog upp för Riksbankens
räkning för deponering i det svenska banksystemet. För denna upplåning
erhöll Riksgäldskontoret en valutakursgaranti av Riksbanken. Då
Riksgäldskontorets valutalikvider i Riksbanken kommer att bokas om,
erhåller kontoret ersättning för valutakursförlusterna vid ombokningen
istället för när lånen förfaller, vilket sker huvudsakligen budgetår
1995/96 och 1997/98. Den tillfälliga budgetavlastning som nu erhålls är
alltså ingen besparing utan endast en periodisering av valutakursför-
lusterna. Ombokningen av valutalikvidema möjliggör en effektivare
förvaltning av valutaskulden och innebär på så sätt en viss besparing i
form av lägre transaktionskostnader i förvaltningen.

Vad avser den beräknade belastningen under övriga anslag räknar jag
ner anslaget Lokala polisorganisationen med 334 miljoner kronor som en
följd av att åtgärder kommer att vidtagas för att minska belastningen på
detta anslag. Vidare har jag på aggregerad nivå beaktat att konsek-
venserna av förskottsvisa hyresinbetalningar, i enlighet med vad som
anfördes i årets finansplan, senare kommer att hanteras i särskild
ordning.

Tabell 3. Räntor på statsskulden budgetåret 1991/92
Miljarder kronor

	Beräkning till grund för stats- budgeten	Nuvarande beräkning
Räntor på lån i svenska kronor	64,0	56,7
Räntor på lån i utländsk valuta	5.1	14,4
Valutaförluster, netto	-0,1	1,9
Summa	69,0	73,0

Jag beräknar att anslagsbehållningarna på reservationsanslag under
innevarande budgetår kommer att minska med 3 503 miljoner kronor för
att uppgå till 32 358 miljoner kronor. Denna beräkning överenstämmer
med underhandsinformation från RRV.

Jag vill också nämna att RRV för Tillkommande utgiftsbehov, netto tar
upp 11 miljarder kronor. Jag beräknar dessa utgifter till 10 miljarder
kronor.

Sammantaget räknar jag därmed med att utgifterna under budgetåret
1992/93 kommer att uppgå till 565 085 miljoner kronor. Beräkningarna
sammanfattas i tabell 4.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1

Tabell 4. Statsbudgetens utgifter budgetåret 1992/93

Miljoner kronor

	Statsbudget	RRV	Föredraganden
Utgiftsanslag exkl. statsskuldräntor	425 660	478 916	478	582
Statsskuldräntor	69 000	85 000	73	000
Förändring i anslagsbehållningar	4 500	3 503	3	503
Beräknat tillkommande utgiftsbehov, netto	-17 000	11 000	10	000
Summa	482 160	578 419	565	085
Finansfullmaktsutnyttjande	-	2 000	2	000

1.3 Statsbudgetens inkomster och utgifter under budgetåret
1993/94

Inkomster

Enligt underhandsinformation från RRV beräknas statsbudgetens totala
inkomster till 343 109 miljoner kronor för budgetåret 1993/94. I det
följande redovisas de förändringar av inkomsterna i förhållande till
RRV:s beräkningar som jag funnit nödvändiga.

Jag räknar upp inkomsttiteln Fysiska personers inkomstskatt till följd
av vad jag anfört om den ekonomiska utvecklingen samt med hänsyn till
ny information med 2 650 miljoner kronor.

Med anledning av att jag i beräkningarna tagit hänsyn till de effekter
av regeringens förslag om skattereduktion för reparationskostnader m.m.
för småhus justerar jag upp inkomsttiteln Fysiska personers inkomstskatt
med 370 miljoner kronor och inkomsttiteln Juridiska personers inkomst-
skatt med 342 miljoner kronor. Sammantaget justerar jag upp inkomst-
titeln Fysiska personers inkomstskatt med 3 020 miljoner kronor.

Till följd av vad jag nyss anfört om den ekonomiska utvecklingen
justerar jag upp inkomsttiteln Juridiska personers inkomstskatt med 56
miljoner kronor. Sammanlagt justerar jag upp inkomsttiteln Juridiska
personers inkomstskatt med 398 miljoner kronor.

Till följd av vad jag anfört om lönesummans utveckling justerar jag
upp inkomsttiteln Sjukförsäkringsavgift, netto med 243 miljoner kronor.
Jag räknar samtidigt ner inkomsttitel Övriga socialavgifter, netto med 619
miljoner kronor. Till följd av de förslag om ändrade samordningsregler
mellan sjukpenning och utbildningsbidrag som arbetsmarknadsministern
i samråd med socialministern presenterar senare idag räknar jag upp
inkomsttiteln Sjukförsäkringsavgift, netto med 260 miljoner kronor.
Sammanlagt justerar jag upp inkomsttiteln Sjukförsäkringsavgift, netto
med 503 miljoner kronor.

Med anledning av den privata konsumtionens utveckling som jag
tidigare redogjort för räknar jag upp inkomsttiteln Mervärdesskatt med
520 miljoner kronor. Vidare justerar jag ner inkomsttiteln Mervärdes-
skatt med 42 miljoner kronor med anledning av regeringens proposition
om mervärdesskatt på väg och broavgifter m.m. (prop. 1992/93:190).
Till följd av förslaget om ändrade rutiner för myndigheternas redovisning
mot vissa inkomsttitlar som presenteras senare idag, justerar jag upp

inkomsttiteln Mervärdesskatt med 960 miljoner kronor. Inkomsttiteln Prop. 1992/93:150
Statliga pensioner justeras av samma anledning ner med 1 500 miljoner Bilaga 1
kronor. Sammantaget räknar jag upp inkomsttiteln Mervärdesskatt med

1 438 miljoner kronor.

Med anledning av regeringens proposition om sänkt diseloljeskatt till

1,30 kronor per liter och sänkt fordonsskatt för tyngre lastbilar och släp,
yrkestrafik, (prop. 1992/93:192) justerar jag ner inkomsttiteln Energi-
skatt med 65 miljoner kronor och inkomsttiteln Fordonsskatt med 195
miljoner kronor.

Sammanlagt innebär detta att jag räknar upp inkomsterna i för-
hållande till RRV:s beräkningar med 2 980 miljoner kronor för budgetår
1993/94. Jag beräknar således statsbudgetens inkomster för budgetåret
1993/94 till 346 089 miljoner kronor. Förändringen i förhållande till
RRV:s beräkningar framgår av tabell 5.

Tabell 5. Ändringar i RRVs beräkningar av statsbudgetens inkomster
budgetåret 1993/94

Miljoner kronor

Inkomsttitel/Inkomsthuvud/Inkomstgrupp	RRVs beräkning	Förändring enligt före- draganden
1111 Fysiska personers inkomstskatt	7 522	+ 3 020
1121 Juridiska personers inkomstskatt	18 004	+ 398
1221 Sjukförsäkringsavgift.netto	6 597	+ 503
1251 Övriga socialavgifter, netto	3 764	-619
1411 Mervärdesskatt	114 500	+ 1 438
1428 Energiskatt	17 037	-65
1461 Fordonsskatt	4 120	-195
5211 Statliga pensioner	719	-1 500
Summa inkomster	343 109
Summa förändringar enligt föredraganden		+ 2 980

Avslutningsvis vill jag redovisa förändringarna i indelningen av
statsbudgetens inkomster i förslaget till statsbudget för budgetåret
1993/94 (tabell 6).

Tabell 6. Förslag till förändringar i uppställningen av statsbudgetens inkomster
för budgetåret 1993/94

Inkomsttitel/Inkomsthuvudgrupp/Inkomstgrupp Förslag

1222	Allmän sjukförsäkringsavgift	Nummerändring
1348	Skatt på värdepapper	Upphört
1411	Mervärdesskatt	Namnändring
2125	Inlevererat överskott av åtgärder för att	Namnändring
	stärka det finansiella systemet	Ny inkomsttitel
2384	Ränteinkomster för lån för kommunmarkförvärv	Upphört
4514	Återbetalning av lån för studentkårslokaler	Namnändring

Utgifter Prop. 1992/93:150

Bilaga 1

I det slutliga förslaget till statsbudget för budgetåret 1993/94 uppgår
utgifterna till 537 311 miljoner kronor.

I årets budgetproposition upptogs utgifterna till 520 698 miljoner
kronor. Av detta belopp svarade utgiftsanslagen för 415 198 miljoner
kronor. Tillkommande utgiftsbehov samt minskning av anslagsbehåll-
ningar svarade sammantaget för 10 500 miljoner kronor. Räntorna på
statsskulden beräknades uppgå till 95 000 miljoner kronor.

Sedan riksdagen förelädes budgetpropositionen har dels ett antal
propositioner innebärande anslagsförändringar förelagts riksdagen, dels
har riksdagen beslutat om ett antal förslag i budgetpropositionen. Vidare
lägger nu regeringen ett antal ytterligare förslag. Om riksdagen bifaller
förslagen i propositionerna ökar de samlade utgiftsanslagen med ca
16 613 miljoner kronor. Detta belopp rymmer ett flertal utgifts-
förändringar, varav de största är att hänföra till särskilda arbets-
marknads- och utbildningspolitiskt motiverade insatser. Cheferna för
Utbildnings- och Arbetsmarknadsdepartementen kommer senare idag att
föreslå ytterligare sammanlagt 5 926 miljoner kronor för sysselsättnings-
skapande åtgärder. Åtgärderna omfattar ökade resusser till komvux,
gymnasieskolor, folkbildning samt universitet och högskolor med
tillhörande studiestöd.

I samband med min beräkning av anslagskonsekvensema har jag
upprättat en specifikation över föreslagna och i förekommande fall
beslutade anslagsförändringar på statsbudgeten i förhållande till budget-
propositionen. Denna specifikation (Bil. 1.5) täcker i princip perioden
t.o.m. mars 1993.

Anslaget Räntor på statsskulden m.m. upptogs i budgetpropositionen
för budgetåret 1993/94 till 95 000 miljoner kronor. Belastningen på detta
anslag är beroende av den ackumulerade statsskulden under det budgetår
för vilket anslaget anvisas och av räntenivån inom och utom landet samt
av bokföringsmässiga valutadifferenser på grund av ändrade växelkurser
vid omsättning eller återbetalning av utlandslån. En ny beräkning från
Riksgäldskontoret ger vid handen att utgifter för räntor på statsskulden
fortfarande kommer att uppgå till 95 000 miljoner kronor men med en
delvis förändrad sammansättning av lån i svenska kronor och lån i
utländsk valuta. Riksgäldskontorets förslag till inkomst- och utgiftsstat för
Räntor på statsskulden m.m. bör fogas till protokollet i detta ärende som
bilaga 1.4. Anslaget Räntor på statsskulden bör i enlighet med förslaget
föras upp på statsbudgeten för budgetåret 1993/94 med 95 miljarder
kronor.

Sammantaget innebär detta att statsbudgetens utgiftsanslag för
budgetåret 1993/94 uppgår till sammanlagt 431 811 miljoner kronor.

Tabell 7. Räntor på statsskulden budgetåret 1993/94 Prop 1992/93'150

Miljarder kronor _Bilaga j

Nuvarande beräkning
Räntor på lån i svenska kronor	60,4
Räntor på lån i utländsk valuta	24,3
Valutaförluster, netto	10,3
Summa	95,0

I syfte att få en så långt möjligt rättvisande bild av hela belastningen
på statsbudgeten beräknas, utöver utgiftsanslagen, på statsbudgetens
utgiftssida även medel för förändringar i anslagsbehållningar och beräknat
tillkommande utgiftsbehov, netto.

I budgetpropositionen beräknades förbrukningen av anslags-
behållningar på reservationsanslag komma att uppgå till 4 500 miljoner
kronor netto, under budgetåret 1993/94. De propositioner innebärande
anslagsförändringar som därefter förelagts riksdagen motiverar ingen
ändring av den beräkning som gjordes i budgetpropositionen. Därför
räknar jag även nu med att anslagsbehållningarna minskar med 4 500
miljoner kronor under budgetåret 1993/94.

1 syfte att förslaget till statsbudget så långt som möjligt skall visa en
realistisk budgetbelastning förs på budgetens utgiftssida upp posten
Beräknat tillkommande utgiftsbehov, netto. Vid beräkningen av denna
post görs en uppskattning av sådana utgifts- och inkomstförändringar som
inte förts upp på något annat ställe i budgeten.

I budgetpropositionen beräknades denna post till 6 000 miljoner kronor.
Jag beräknar även nu denna post till 6 000 miljoner kronor.

Tabell 8. Statsbudgetens utgifter budgetåret 1993/94

Miljoner kronor

Ny beräkning
Utgiftsanslag exkl. statsskuldräntor	431 811
Statsskuld räntor	95 000
Förändring av anslagsbehållningar	4 500
Beräknat tillkommande utgiftsbehov, netto	6 000
Summa	537 311

1.4 Statsbudgetens saldo för budgetåren 1992/93 och
1993/94

Med hänvisning till redovisningen i det föregående beräknas utfallet av
statsbudgetens inkomster och utgifter för innevarande budgetår och i
förslaget till statsbudget för budgetåret 1993/94 enligt vad som framgår
av tabellerna 9 och 10.

Beräkningen av budgetutfallet för innevarande budgetår ger vid handen
att budgetunderskottet minskar med 8,2 miljarder kronor jämfört med vad
som beräknades i budgetpropositionen. Nu förutses ett underskott om

190,1 miljarder kr.

För budgetåret 1993/94 beräknas budgetunderskottet nu till 191,2
miljarder kronor. Det innebär att budgetunderskottet nu beräknas bli 28,9
miljarder kronor sämre än vad som beräknades i budgetpropositionen.

Statsinkomsterna för budgetåret 1993/94 uppskattas nu till 346,1
miljarder kronor. Detta innebär en minskning med 12,3 miljarder kronor
jämfört med budgetpropositionen. Minskningen är i huvudsak en följd av
en försämring i konjunkturutvecklingen.

Utgifterna exkl. statsskuldräntor beräknades i budgetpropositionen till
425,7 miljarder kronor. Nu beräknas dessa utgifter till 442,3 miljarder
kronor. Att utgifterna ökar sammanhänger bl.a. med att ytterligare medel
för arbetsmarknadspolitiska åtgärder kommer att föreslås senare idag.

Förändringarna av inkomsterna och utgifterna i förslaget till statsbudget
för budgetåret 1993/94 sedan budgetpropositionen har jag även samman-
ställt i en specifikation som bör bifogas till regeringsprotokollet i detta
ärende. (Bil. 1.5).

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1

Tabell 9. Statsbudgetens saldo budgetåren 1991/92-1992/93

Miljarder kronor

	1991/92	1992/93
	Utfall	Budget- propo- sitionen	RRV	Ny be- räkning
Inkomster	397,7	381,2	374,3	375,0
Utgifter exkl. statsskuldräntor	418.5	496,5	493,4	492,1
Statsskuldräntor	60,0	83 0	85,0	73.0
Saldo	-80,8	-198,3	-204,1	-190,1

Tabell 10. Statsbudgetens saldo budgetåret 1993/94

Miljarder kronor

	1993/94		Procentuell förändring
	Budget- propo- sitionen	Ny be- räkning	Från utfall 1991/92 till ny beräkning 1992/93	Från ny be- räkning 1992/93 till ny beräkning 1993/94
Inkomster	358,4	346,1	-5,7	-7.7
Utgifter exkl. statsskuldräntor	425,7	442,3	17,6	-10,1
Statsskuldräntor	95,0	95,0	0,0	30,1
Saldo	-162,3	-191,2

2 Underliggande budgetutveckling

Den underliggande utvecklingen av statsbudgetens saldo erhålls om det
redovisade saldot korrigeras för effekter som är av tillfällig art eller
hänger samman med ändringar i redovisningsprinciperna. Som bas
används de förhållanden som skall gälla för budgetåret 1993/94. Detta
innebär att den underliggande budgetutvecklingen i ett budgetförslag inte

kan jämföras med den i tidigare års budgetförslag. Prop. 1992/93:150

Det bör betonas att det ofta är en bedömningsfråga om en enskild post Bilaga 1
skall betraktas som en reguljär inkomst eller utgift eller som en extra-
ordinär effekt. Trots att avgränsningen i det enskilda fallet inte är helt
självklar anser jag det ändå angeläget att redovisa en beräkning där de
extraordinära effekterna uteslutits, så att statsbudgetens underliggande
utveckling framgår.

På inkomstsidan har följande effekter betraktats som extraordinära vid
framräkning av det underliggande budgetsaldot:

— vissa engångsvisa höjningar/sänkningar av skatter eller avgifter

— tillfälliga extra inleveranser från affärsverk till statsbudgeten

— inkomster från sjukförsäkringsfonden och delpensionsfonden

— tillfälliga indragningar från arbetslivsfonden och arbetsmiljöfonden

På utgiftssidan har bl.a. följande effekter betraktats som extraordinära
vid framräkning av det underliggande budgetsaldot:

— valutaförluster/vinster som uppstår vid amortering av statens utlands-

lån

— engångsvisa besparingar

— kapitaltillskott till banker

Tabell 11. Underliggande budgetsaldo för budgetåren 1991/92-1993/94

Miljarder kronor, löpande priser

	1991/92	1992/93	1993/94
Underliggande budgetsaldo	-91,3	-173,5	-188,1
Som andel av BNP (%)	-6,4	-12,0	-12,7

3 Budgetunderskott och statsskuld

Statens budgetsaldo utgör den viktigaste förklaringen till statsskuldens
förändring och storlek.

Statsskuldförändringen under en given tidsperiod är lika med det totala,
utifrån kommande lånebehov som staten har att finansiera samt effekterna
av de tillfälliga bokföringstransaktioner av dispositiv karaktär som
Riksgäldskontoret vidtar och som påverkar statsskuldens storlek.

Riksgäldskontoret har till uppgift att låna för att finansiera utgifter som
beslutats av riksdagen och som inte täcks av statsinkomster. Budgetunder-
skottet utgör den viktigaste beståndsdelen i detta lånebehov (tabell 12).
Det är emellertid inte det redovisade budgetutfallet baserat på inkomst/ut-
giftsmässiga principer som är relevant i det här sammanhanget, utan i
stället dess kassamässiga motsvarighet som är utfallet på statsverkets
checkräkning i Riksbanken. I tabellen är skillnaden mellan redovisat
budgetutfall och rörelserna på statsverkets checkräkning angivet som
kassamässiga korrigeringar. Dessa korrigeringar kan i allmänhet endast
göras i efterhand när utfallen är kända. För prognoser antas att de
kassamässiga flödena är lika med budgetsaldot.

Tabell 12. Lånebehov och statsskuld Prop. 1992/93:150

Miljarder kronor ,

Bilaga 1

	1991/92	1992/93	1993/94
Budgetunderskott	80,8	190,1	191,2
Kassamässiga korrigeringar	-6,3	-
Avskrivning av Vattenfalls statslån	-17,2
Utlåning	31,4	6,7	7,2
Finansiering av underskott i Arbetsmarknadsfonden, inkl, ränta		16,2	36,5
Finansiering av underskott i Lönegarantifonden, inkl, ränta	-	3,0	3,9
Infrastrukturinvesteringar			16,5
Lån till Sparbanken Första		3,8
Infriat garantiåtagande Securum		13,1
Köp av aktier i Securum		1,0
Lånebehov	88,7	233,9	255,3
Skulddispositioner	-4,4	52,0	-10,0
Statsskuldförändring	84,3	285,9	245,3
Statsskuld vid utgången av resp, budgetår	711,0	996,9	1 242,2

Anm: Inbetalning markeras med minustecken.

I och med att Statens Vattenfallsverk ombildades till ett aktiebolag om-
vandlades verkets statslån till ett lån i Riksgäldskontoret. Detta skedde
genom att Riksgäldskontoret övertog Vattenfalls statslån på 17,2
miljarder kronor och avskrev detta lån. Riksgäldskontoret lämnade
samtidigt ett lån på samma belopp till Vattenfall AB och Svenska
kraftnät. Transaktionerna netto påverkade varken budgetutfall eller
lånebehov.

Riksgäldskontoret har, förutom denna speciella långivning, en om-
fattande utlåning till affärsverk och myndigheter, bl.a. till CSN för
studielån. Riksgäldskontorets utlåning påverkar inte budgeten men väl
statens lånebehov.

Statsskuldens förändring påverkas därutöver av transaktioner av
dispositiv karaktär som Riksgäldskontoret gör. Dessa transaktioner, eller
skulddispositioner, är ofta betingade av tidsförskjutningar mellan de
kassamässiga betalningar statsskulden ger upphov till och redovisningen
av dessa. Som exempel kan nämnas utbetalningar och regleringar av
förskott för inlösen av obligationer och premieobligationsvinster.
Valutaomvärderingar utgör en annan betydelsefull del av skulddisposi-
tionerna. Valutaskulden värderas löpande till aktuella valutakurser
samtidigt som avräkningen mot statsbudgeten enbart avser de realiserade

valutadifferensema. Redovisningen av uppköpta obligationer sker däremot
numera på ett sätt som inte påverkar statsskuldens förändring. Prognosen
för skulddispositionerna innehåller enbart beräknade realiseringar av
valutadifferenser. Dessa utgör en del av förändringarna på valutaomvär-
deringskontot. De övriga skulddispositionerna prognostiseras inte.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1

Upplåningsbemyndigande

Liksom föregående år bör riksdagen utfärda bemyndigande för regeringen
enligt lagen (1988:1387) om statens upplåning.

4 Statliga garanti- och pensionsåtaganden

4.1 Redovisning av statens garantiåtaganden

1 1993 års budgetproposition (prop. 1992/93:100 bil. 1) redovisades att
statens ram för garantiåtaganden per den 1 juli 1992 uppgick till ca 185
miljarder kronor, en ökning med ca 16 miljarder kronor jämfört med den
1 juli 1991.

Regeringen har efter den 1 juli 1992 lagt fram förslag enligt tabell 12
till riksdagen som berör omfattningen av den statliga ramen för garanti-
åtaganden.

Tabell 12. Föreslagna förändringar för statliga garantiåtaganden som
redovisades i prop. 1992/93:100 bil.l

Miljoner kronor

Proposition	Garantins Nuvarande ändamål garantiram		Föreslagen garantiram	Förändring	Tidpunkt för förändringen
1992/93:150	Friidrotts-VM i Gtbg 1995	0	28	+ 28	1993-03-18
1991/92:153	Nordbankens rekonstruktion	9 850	0	-9 850	1993-01-04 (infriad)
1991/92:153	Nordbankens rekonstruktion	0	43	+ 43	1992-08-20
1992/93:135	Nordbankens rekonstruktion	0	10 000	+ 10 000	1993-01-04
1992/93:135	Nordbankens rekonsturktion	19 150	6 000	-13 150	1993-01-04 (delv. infr.)
1992/93:135	Gota bank		10 000	+ 10 000	1993-01-07
1992:93:132	Trafikleder Stockholm	200	600	+ 400	1993-07-01
1992/93:100	Täckande av förluster till följd av statliga beredskaps- garantier Fö OCB:J4	0	10	+ 10	1993-07-01
1992/93:100	Täckande av förluster p.g.a. kreditgarantier till företag i glesbygden m.m.	235	255	+ 20	1993-07-01
1992/93:100	Finansiellt stöd	1 600	2 400	800	1993-07-01
1992/93:100	Exportkredit- garantiram för Central- och Österuropa	0	1 000	1 000	1993-04-14

5 Årsbokslut för staten budgetåret 1991/92

Riksrevisionsverket (RRV) upprättar årligen ett årsbokslut för staten.
Årsbokslutet omfattar de statliga myndigheterna inklusive affärsverken
och myndigheter under riksdagen. Riksbanken, som tillhör den senare
kategorin, ingår dock endast med grundfonden på 1,1 miljarder kronor
i enlighet med särskilt riksdagsbeslut. I övrigt ligger Riksbankens till-
gångar helt vid sidan av den statliga redovisningen.

I det följande redovisas en preliminär version av balansräkningen för
budgetåret 1991/92. Den slutliga versionen av årsbokslutet för staten
beräknas publiceras av RRV under maj 1993.

5.1 Balansräkning med noter

Balansräkningen i årsbokslutet bygger på de tillgångar och skulder som
redovisas i nyssnämnda myndigheters bokslut. I dessa bokslut tas anlägg-
ningstillgångarna upp till anskaffningsvärden, minskade med avskriv-
ningar. Kravet på myndigheterna att redovisa anläggningstillgångar har
hittills varit begränsat. Endast myndigheter vars verksamhet till över-
vägande del är finansierad med avgifter (affärsverk och uppdrags-
myndigheter) har varit skyldiga att i sin balansräkning ta upp sådana
tillgångar. Inom myndigheterna nyttjas således tillgångar av betydande
värde som inte finns med i tillgångsredovisningen.

Bokföringsförordningen (1979:1212) fick en ny lydelse fr.o.m 1 juli
1991. Samma regler gäller numera för alla myndigheter. Enligt dessa
skall samtliga tillgångar redovisas i myndigheternas balansräkningar. De
nya reglerna träder emellertid i kraft successivt. För räkenskapsåret
1991/92 gäller de för ett begränsat antal myndigheter. Samtliga myndig-
heter beräknas ha övergått till att redovisa enligt de nya principerna
fr.o.m. räkenskapsåret 1993/94.

I balansräkningen för staten redovisas också tillgångarna upptagna till
beräknade nukostnader. Nukostnad definieras som en tillgångs nyan-
skaffningsvärde minskat med avskrivningar grundade på detta värde. I
beloppen för nukostnad ingår såväl de bokförda tillgångarnas nukostnad
som värdet av vissa icke bokförda tillgångar.

För att få uppgift om värdet av icke bokförda tillgångar och nukostnad
för bokförda tillgångar har RRV sänt ut förfrågningar till ca 100 myn-
digheter. Det inkomna materialet har bearbetats och sammanställts i
kolumnen för nukostnad i balansräkningen. Uppgifter från några större
myndigheter saknas. Underlag för beräkning av kapitalvärdet för till-
gångar som används inom försvaret t.ex. flygplan och fordon redovisas
för närvarande inte. Däremot redovisas ett beräknat värde för försvarets
byggnader och mark i nukostnadskolumnen i balansräkningen. Värdet av
museisamlingar, bibliotek m.m. ingår inte i redovisningen. Den största
tillkommande posten bland nukostnadema är värdet av det statliga
vägnätet, som har beräknats och tagits in i balansräkningen.

Balansräkningen är konsoliderad i viss omfattning. Fordringar och
skulder i myndigheternas mellanhavanden med Riksgäldskontoret

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1

avseende löpande krediter och investeringslån är eliminerade.

Statens nettoförmögenhet är lika med skillnaden mellan tillgångarnas
och skuldernas värde. Den negativa förmögenheten består i stort sett av
ackumulerade nettounderskott i statsbudgeten. Nettoförmögenheten var
positiv fram till slutet av 1970-talet för att därefter bli negativ och snabbt
fallande fram till år 1986. Den fallande tendensen började då avta be-
roende på främst minskande budgetunderskott fram till 1991. Per den 30
juni 1992 var den bokförda nettoförmögenheten -441,1 miljarder kronor.
Balansräkningen återges i preliminär form i tabell 1.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1

Tabell 1. Preliminär balansräkning för staten

Miljarder kronor

Bokförda värden Beräknad nukostnad¹

1992-06-30 1991-06-30 1992-06-30 1991-06-30

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1

TILLGÅNGAR

Materiella tillgångar²

o Lager och förråd	14,7	10,4	15,1	11,6
o Skepp, maskiner och
inventarier	48,0	65,3	79,9	131,4
o Byggnader och mark	55,9	71,5	109,1	199,5
o Statliga vägar³			68,5	70,3
	118,6	147,2	272,6	412,8
Finansiella tillgångar
o Aktier m.m.⁴	72,6	55,2	72,6	55,2
o Skattefordringar⁵	8,1	23,4	8,1	9,6
o Övriga fordringar⁶	166,1	169,8	166,1	169,8
o Likvida tillgångar	67,8	59,7	67,8	59,7
	314,6	308,1	314,6	294,3
Summa tillgångar	433,2	455,3	587,2	707,1
SKULDER OCH KAPITAL
Statsskulden’
o Lån i Sverige	641,3	525,4	641,3	525,4
o Lån utomlands	57,2	73,5	57,2	73,5
	698,5	598,9	698,5	598,9
Övriga skulder
o Kortfristiga skulder	101,3	91,9	101,3	91,9
o Långfristiga skulder	33,1	28,0	33,1	28,0
	134,5	119,9	134,5	119,9
Donationskapital	3,9	4,0	3,9	4,0
Verkskapital
o Avsättningar, fonder mm⁸	37,4	48,9	37,4	48,9
Statens nettoförmögenhet^’⁹
o Vid budgetårets början	-316,4	-351,4	-64,6	-189,1
o Förändring under budget-
året	-124,7	+ 34,9	-222,5	+ 124,5
Därav verksamhetens netto-
förändring¹⁰	-85,7	-43,4
Övriga kapitalför-
ändringar	-39,0	+78,3⁹
Vid budgetårets slut	-441,1	-316,4	-287,1	-64,6
Summa skulder och kapital	433,2	455,3	587,2	707,1

¹ Nukostnad definieras som en tillgångs nyanskaffningsvärde minskat med avskriv-
ningar grundade på detta värde. I beloppen ingår även värdet av icke bokförda
tillgångar.

² Minskningen av värdet på materiella tillgångar mellan budgetåren förklaras främst
av att affärsverket Vattenfall bolagiserats.

³ Värdet på de statliga vägarna har beräknats med investeringarna i vägnätet under
den senaste 40-årsperioden som underlag. Som investering har räknats utfallet på

6 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 150 Bil. 1

anslagen för byggande av statliga vägar. Till detta värde har lagts 10% av anslagen Prop. 1992/93:150
till drift av statliga vägar. Erfarenhetsmässigt bedöms nämligen en så stor andel av
anslaget utgöra värdehöjande förbättringsarbeten. De på detta sätt beräknade
investeringsbeloppen har omräknats till nukostnad med ledning av vägverkets
vägkostnadsindex. Det erhållna bruttobeloppet har sedan reducerats med avskriv-
ningar (avskrivningstid 40 år). Anskaffningsvärdet för vägarna minskat med
avskrivningar uppgår till 33,3 miljarder kr.

⁴ I posten aktier m.m. ingår statens aktier i Vattenfall AB till ett värde av 7,9
miljarder kronor. Dessa aktier har inte åsatts något bokfört värde hos Kammar-
kollegiet.

⁵ Förändringen mellan räkenskapsåren förklaras av att Riksskatteverket fr.o.m
1991/92 redovisar skattefordringar med det belopp som beräknas inflyta i stället för
med nominellt belopp. Nominellt uppgår skattefordringarna till 22,7 miljarder
kronor, därav beräknas 20 % inflyta.

⁶ Därav lånefordringar 119,7 miljarder kr. Lånefordringarna har tagits upp till sina
nominella belopp.

⁷ I de bokförda värdena, enligt Riksgäldskontorets redovisning, har skulder inom
staten räknats bort. Utlandslånen upptas till den valutakurs som gällde på boksluts-
dagen.

⁸ Affärsverkens avsättningar redovisas fr.o.m. 1991/92 under posten Statens nettoför-
mögenhet. Bokförda värden för 1990/91 har korrigerats enligt denna princip för att
uppnå jämförbarhet mellan åren.

⁹ Statens nettoförmögenhet är lika med skillnaden mellan tillgångarnas och skuldernas
värde. Förändringen av förmögenheten mellan två år motsvaras dels av statsbud-
getens nettounderskott, dels av kapitalförändringar som främst avser invärdering
och upp/nedskrivning av finansiella tillgångar.
Se även not 8.

¹⁰ Verksamhetens nettoförändring framkommer enligt följande (miljoner kronor).

Statsbudgetens underskott - 80 758

Finansiella transaktioner avseende utlåning m.m. - 4 505

Investeringstransaktioner - 431

Statsbudgetens nettounderskott - 85 694

6 Finansfullmakten

Riksdagen har bemyndigat regeringen att för budgetåret 1992/93, om
arbetsmarknadsläget kräver det, enligt vissa villkor besluta om utgifter
intill ett sammanlagt belopp av 2 500 000 000 kronor (prop. 1991/92:150
bil. 1:1, bet. 1991/92:FiU30, rskr. 1991/92:350). Denna s.k. finansfull-
makt får användas för att tidigarelägga, utvidga eller påskynda statliga
investeringar som normalt finansieras med anslag på statsbudgeten.
Regeringen kan också använda den för bidrag till kommunala projekt för
investering och sysselsättning. Bidragsprocenten får därvid fastställas med
hänsyn till ändamålet men inte överstiga 75 % av kostnaderna. Vidare får
finansfullmakten användas för bidrag till näringslivet och bostadssektorn.
I dessa sammanhang får gällande bidragssatser tillfälligt höjas till högst
75 %. Regeringen kan också utnyttja finansfullmakten för arbets-
marknadsutbildning och ytterligare sysselsättningsåtgärder såsom
ungdomspraktik. Slutligen kan regeringen med stöd av finansfullmakten
utöka några av de ramar för igångsättningstillstånd m.m. som riksdagen

fastställer för åtgärder inom bostadsförsörjningsområdet. Prop. 1992/93:150

Genom beslut den 31 januari 1993 utnyttjades finansfullmakten med Bilaga 1

2 000 miljoner kronor för utbildningsbidrag till ungdomar.

Jag anser att det inför budgetåret 1993/94 behövs en beredskap för att
kunna ta i anspråk finansfullmakten för ytterligare sysselsättnings-
åtgärder.

För budgetåret 1993/94 förordar jag att en finansfullmakt begärs intill
ett sammanlagt belopp av 2 500 miljoner kronor.

7 Finansiell styrning

7.1 Revision av statliga bolag och stiftelser

7.1.1 Bakgrund

Regeringen redovisade i 1992 års budgetproposition (prop. 1991/92:100
bil. 1) sin syn på revision av statligt bildade bolag och stiftelser. Här
angavs att Riksrevisionsverket (RRV) bör utses till revisor eller ges rätt
att utse revisor i bolagen. Även då staten medverkar vid stiftelsebild-
ningar bör RRV utses som statens revisor. Även RRVs förvaltningsrevi-
sionella kompetens bör tillvaratas vid sådan ombildning. Riksdagen hade
ingen erinran mot detta (bet. 1991/92:FiU20, rskr. 1991/92:128).

I årets finansplan (prop. 1992/93:100 bil. 1) anmälde regeringen att det
även bör klargöras hur statsmakternas behov av insyn i verksamheter
som bedrivs i bolag och stiftelser som bildats av myndigheter skall
garanteras. RRV har föreslagit regeringen att RRV bör ges rätt att
granska samtliga av myndigheter bildade bolag och stiftelser. Regeringen
tog dock inte ställning till förslaget utan anmälde att man avsåg att be-
handla frågan i samband med prövningen av hur det statliga ekonomi-
administrativa regelverket skall tillämpas på organisationer som inte är
statliga myndigheter, vilket RRV utreder på uppdrag av regeringen. RRV
har nyligen i en skrivelse avrapporterat den del i nyss nämnda uppdrag
som avser revision av statliga bolag och stiftelser. Jag kommer nu att
föreslå hur revisionen av statliga bolag och stiftelser bör utformas, dels
vad gäller granskning av statliga bolags och stiftelsers verksamhet, dels
vad gäller extern årlig revision av statliga bolag och stiftelser.

7.1.2 Riksrevisionsverkets rätt att granska verksamheten

RRV föreslår i sin skrivelse att lagen (1987:519) om Riksrevisionsverkets
granskning av statliga aktiebolag och stiftelser ändras så att regeringen
ges möjlighet att besluta om tillägg till den förteckning över statliga bolag
och stiftelser som lämnas i lagen.

Jag anser att det är angeläget att de statliga revisionsorganen kan
granska statlig verksamhet som är av väsentligt samhällsintresse. Stats-
makternas möjlighet till insyn i sådan verksamhet som bedrivs av bolag
och stiftelser regleras i lagen (1987:518) med instruktion för Riksdagens
revisorer och i lagen (1987:519) om Riksrevisionsverkets granskning av
statliga aktiebolag och stiftelser.

Riksdagens revisorer har enligt den förstnämnda lagen rätt att granska Prop. 1992/93:150
all statlig verksamhet som bedrivs i form av aktiebolag och stiftelser, om Bilaga 1
verksamheten är reglerad i lag eller någon annan författning eller om
staten som ägare eller genom tillskott av statliga anslagsmedel eller
genom avtal eller på annat sätt har bestämmande inflytande över verk-
samheten. Härigenom tillgodoses riksdagens behov av insyn i den statliga
verksamhet som bedrivs i bolag och stiftelser. Riksdagen kan dock
föreskriva att en viss verksamhet skall vara undantagen från Riksdagens
revisorers granskning.

Regeringens möjlighet till insyn via RRV:s granskningsrätt är mer
begränsad genom att det i lagen om RRV:s granskningsrätt föreskrivs
särskilt, i form av en förteckning, vilka statliga bolags och stiftelsers
verksamhet RRV får granska. När en verksamhet, helt eller delvis, över-
förs från en myndighet till ett bolag eller en stiftelse och det anses
lämpligt att RRV ges rätt att granska verksamheten måste en ändring av
lagen göras av riksdagen. Det innebär även att i de fall omvärlds-
förändringar talar för att RRV bör ges rätt att granska ett befintligt
bolags eller en stiftelses verksamhet som inte anges i lagen så måste ett
beslut härom föregås av en lagändring. Detsamma gäller vid ändring av
firma för bolag som redan finns upptagna i lagens förteckning över
bolag.

Staten har i allt större utsträckning beslutat om att överföra verksamhet
som bedrivs av myndighet till annan verksamhetsform genom bildande
av bolag och stiftelser. Formerna för statsmakternas insyn och kontroll
förändras därmed. Det är angeläget att staten genom sina revisionsorgan
ges en fortsatt möjlighet till insyn i och kontroll av dessa bolags och
stiftelsers verksamhet, i de fall verksamheten till övervägande del är
beroende av fortlöpande finansiering med statliga medel, är reglerad i
allmän författning eller genom särskilda regeringsbeslut eller när staten
på annat sätt har ett bestämmande inflytande över verksamheten. Detta
var också den principiella syn som låg till grund för 1987 års riksdags-
beslut som gav Riksdagens revisorer och RRV rätt att granska statliga
bolags och stiftelsers verksamhet (prop. 1986/87:99, bet. 1986/87:-
KU29, rskr. 1986/87:226). Som skäl för att RRV givits en mer
begränsad granskningsrätt än Riksdagens revisorer anfördes i propositio-
nen skillnaderna i syften, inriktning och utformning av revisionsverk-
samheten hos de båda revisionsorganen.

Det ligger inom regeringens ansvarsområde som verkställande organ
att ha en ändamålsenlig kontroll av effektiviteten i verksamhet som staten
i något hänseende kan anses vara ansvarig för eller har ett bestämmande
inflytande över. I de fall förändringar i verksamhetens förutsättningar
eller innehåll visar sig vara påkallade ankommer det på regeringen att
underställa riksdagen frågan för prövning. En förutsättning för detta är
att regeringen ges möjlighet att på ett effektivt och tillförlitligt sätt erhålla
information om verksamhetens innehåll och resultat. RRV:s förvaltnings-
revisionella granskningar utgör härvid ett viktigt underlag för regeringens
prövning. Med de omfattande förändringar i statsförvaltningen som nu
sker genom att flera för staten angelägna verksamheter överförs från

myndigheter till bolag och stiftelser som ägs eller bildas av staten,
upphör RRV:s automatiska rätt att granska dessa verksamheter. Det
ligger i regeringens intresse att förändringar i verksamhetsformer inte
försvårar möjligheterna till en sådan allsidig och oberoende granskning
av hur statliga åtaganden och samhällsmål uppfylls som RRV:s förvalt-
ningsrevision representerar. Det är härvid angeläget att beslut om fortsatt
möjlighet att granska sådan statlig verksamhet genom RRV kan fattas på
ett mer ändamålsenligt och flexibelt sätt än vad som nu är fallet.

Jag anser därför att lagen (1987:519) om Riksrevisionsverkets gransk-
ning av statliga bolag och stiftelser bör ändras på så sätt, att RRV ges
rätt att granska statlig verksamhet som bedrivs av bolag och stiftelser
som staten bildat för ändamålet eller som staten äger eller på annat sätt
har ett bestämmande inflytande över. Jag delar således inte RRV:s upp-
fattning, att regeringen bör genom förordning kunna besluta om tillägg
till förteckningen i lagen. Det förefaller inte ändamålsenligt att uppgifter
om vilka bolags och stiftelsers verksamhet RRVs granskningsrätt
omfattas av skall kunna återfinnas endera i lagen eller i en förordning.
Det kan också skapa oklarhet om i vilka fall t.ex. ett nytt av staten bildat
bolag vars verksamhet RRV bör ges rätt att granska bör föras upp i lagen
eller i förordningen. Riksdagen bör i stället genom en ändring i lagen,
på samma sätt som i fråga om Riksdagens revisorer, ge RRV rätt att
granska sådan statlig verksamhet som bedrivs i form av aktiebolag eller
stiftelse. Det ankommer därefter på regeringen att, med stöd av 8 kap.
13 § 1 regeringsformen, genom förordning besluta föreskrifter om
verkställighet av lagen, innebärande att den nuvarande förteckningen i
lagen istället tas in i en förordning som utfärdas i samband med
lagändringen. Jag vill därvid understryka att verkställigheten av lagen
skall ske med samma utgångspunkter som nu gäller, dvs. att RRVs
granskningsrätt bör komma i fråga för aktiebolag och stiftelser som staten
har ett bestämmande inflytande över när dessa bedriver verksamhet som
är förenad med ett samhälleligt åtagande eller där en fungerande marknad
och konkurrens saknas. Avsikten är därmed inte att utöka tillämpnings-
området t.ex. genom att ge RRV rätt att granska verksamhet i bolag som
staten, av konjunkturella eller liknande skäl, iklätts ett ägaransvar för.
Ändringen syftar således enbart till en för statsmakterna effektivare
hantering av dessa frågor.

7.1.3 Årlig revision av redovisningen och förvaltningen

I 1992 års budgetproposition angav regeringen att RRV vid ombildning
av myndigheter och affärsverk till statligt ägda aktiebolag bör utses till
revisor alternativt ges rätt att utse revisor i bolaget. Även då staten
medverkar vid stiftelsebildningar bör RRV utses som statens revisor.

Enligt 10 kap. 1 § aktiebolagslagen (1975:1385) väljer bolagsstämman
revisor. I bolagsordningen kan det dock bestämmas att en eller flera
revisorer, dock inte alla, skall utses i annan ordning. Den revisor som
utses på annat sätt än av bolagsstämman blir medrevisor, med samma
revisionsansvar som den av bolagsstämman utsedde revisorn. Till revisor

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1

kan enligt 10 kap. 2 § aktiebolagslagen även auktoriserat eller godkänt
revisionsbolag utses. RRV kan däremot, som myndighet, inte utses till
revisor i aktiebolag. Jag anser emellertid inte att en ändring av aktie-
bolagslagen nu är behövlig eftersom lagen redan medger att det i bolags-
ordningen införs en föreskrift om att revisorer, utöver den av bolags-
stämman valde revisorn eller revisionsbolaget, skall utses på annat sätt.

Jag finner mot denna bakgrund att regeringen vid ombildning av
statliga myndigheter och affärsverk till aktiebolag i vilka staten som ägare
ges ett bestämmande inflytande i aktiebolagslagens mening, bör tillse att
det tas in en bestämmelse i bolagsordningen att RRV skall utse revisor.
Bestämmande inflytande i aktiebolagslagens mening har den som är
majoritetsägare eller där ägaren genom föreskrift i bolagsordningen eller
genom avtal mellan aktieägarna (konsortialavtal) givits ett bestämmande
inflytande. Mitt förslag innebär således att den av RRV utsedde revisorn
i dessa bolag blir medrevisor med samma revisionsansvar som den av
bolagsstämman utsedde revisorn eller revisionsbolaget. Jag anser även att
det, när verksamhet överförs från myndighet till ny associationsform
genom bildande av stiftelse, i stiftelseurkunden på samma sätt bör före-
skrivas att RRV skall utse revisor. Denna rätt bör även kunna regleras
i avtal mellan staten och stiftelsen. Mitt förslag överensstämmer i
huvudsak med RRV:s förslag.

RRV påtalar i sin skrivelse att RRV:s instruktionsenliga uppgift att
revidera myndigheter inte låter sig göras enligt god revisionssed i de fall
RRV inte har insyn i bolag som, för statens räkning, bildats av myndig-
heter. Detta är givetvis inte tillfredsställande. Vad som nu anförts bör
därför även tillämpas när statliga myndigheter, efter föreskrivet tillstånd
från statsmakterna, medverkar i bolags- resp, stiftelsebildning. Detta
ligger väl i linje med vad som gäller för revision i moderbolag i
förhållande till dotterbolag i en koncern. Förslaget innebär att berörda
myndigheter vid upprättande av bolagsordning eller motsvarande har att
föreskriva att RRV skall utse revisor. För redan bildade bolag och
stiftelser bör staten verka för att motsvarande bestämmelse förs in i
bolagsordning och stadgar. Härigenom garanteras möjligheterna att
verifiera hur medlen används av berörda myndigheter.

Dessa principer innebär sammanfattningsvis att RRV i normalfallet bör
utse en revisor i bolag och stiftelser där statlig verksamhet överförts från
förvaltningsmyndigheter eller affärsverk i vilka staten har ett be-
stämmande inflytande i aktiebolagslagens mening samt i de fall bolag
eller stiftelser bildats av myndighet. Jag avser således inte heller i detta
fall sådana bolag som staten, av t.ex. konjunkturella skäl, övergångsvis
iklätt sig ett ägaransvar för. Undantag från att föreskriva att RRV skall
utse revisor enligt de redovisade principerna bör dock kunna göras när
regeringen bedömer att särskilda skäl för det föreligger. Även i de fall
undantag görs från att RRV skall utse revisor i bolag och stiftelser som
bildas av myndighet bör det i bolagsordning eller stiftelseurkund före-
skrivas att RRV skall ha samma rätt som revisor för moderbolag har i
förhållande till dotterbolag i en koncern att inhämta uppgifter av bolaget
eller stiftelsen resp, dess revisorer.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1

7.1.4 Övrigt

Vid själva övergången från statliga affärsverk och myndigheter till annan
associationsform behöver ett antal frågor lösas. Exempel på detta är
värderings- och andra redovisningsfrågor, frågor om hantering av
ingångna avtal och andra åtaganden, t.ex. pensionsskulder. RRV har en
upparbetad kompetens om vilka bestämmelser som gäller för såväl myn-
digheter som aktiebolag och stiftelser och hur sådana frågor som jag nyss
nämnde bör hanteras vid överföring i ny verksamhetsform. Eftersom det
ofta är fråga om ansenliga ekonomiska värden som berörs vid ombild-
ning är det väsentligt att RRV:s kompetens på området utnyttjas redan i
ett tidigt skede inför ombildning.

Det bör ankomma på RRV att i sin årliga rapport till regeringen om
det ekonomiadministrativa läget och resultatet av årets revision även
redogöra för sina insatser vad gäller statliga bolag och stiftelser.

7.1.5 Upprättat lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom Finansdepartementet
upprättats förslag till

lag om ändring i lagen (1987:519) om Riksrevisionsverkets gransk-
ning av statliga aktiebolag och stiftelser.

Förslaget bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1:1.6.
Förslaget, som faller inom Lagrådets granskningsområde, är av sådan
beskaffenhet att Lagrådets hörande skulle sakna betydelse. Yttrande från
Lagrådet behöver därför inte inhämtas.

7.2 In- och utbetalningstidpunkter för statliga betalningar

I årets budgetproposition (prop. 1992/93:100 bil. 1) anfördes att en
översyn av statliga betalningstidpunkter har genomförts av Riksgälds-
kontoret och Riksrevisionsverket. Resultatet av denna översyn är nu
under beredning och jag avser att återkomma med förslag till åtgärder vid
ett senare tillfälle. En särskild utredare har i ett annat sammanhang
tillkallats med uppgift att göra en översyn av uppbördslagstiftningen (dir.
1993:22). I detta arbete ingår att väga in vad som har sagts i rapporten
om översynen av statliga betalningstidpunkter.

7.3 Effekter på 1993/94 års statsbudget avseende införandet
av generell räntebeläggning av statliga medelsflöden

Riksdagen har bemyndigat regeringen att genomföra en räntebeläggning
av statliga medelsflöden (prop. 1992/93:100 bil. 1, bet. 1992/93:FiU20,
rskr. 1992/93:189). För att de myndigheter som skall omfattas av
räntebeläggningen skall erhålla avsett ränteincitament bör nuvarande
bokföringsmässiga omföringar ersättas med betalningar. Riksrevisionsver-
ket och Riksgäldskontoret arbetar för närvarande med att utforma rutiner
för detta. Det står redan klart att det bör införas nya rutiner som kommer

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1

att innebära en engångsvis förstärkning respektive merbelastning på
statsbudgeten för budgetåret 1993/94. Jag tänker då främst på inkomsttit-
larna 1411 Mervärdesskatt och 5211 Statliga pensionsavgifter, netto.

För närvarande avräknar statliga myndigheter löpande ingående
mervärdesskatt mot inkomsttiteln 1411 Mervärdesskatt. Den förändring
som bör göras innebär att myndigheterna skall lämna uppgift om
ingående mervärdesskatt samlat för en kalendermånad. Uppgifterna bör
lämnas månaden efter den månad som uppgifterna avser. Detta innebär
en förskjutning av redovisningen mot inkomsttiteln med en kalendermå-
nad. För budgetåret 1993/94 innebär detta att redovisningen mot
statsbudgeten endast kommer att avse elva månader. Inkomsttiteln 1411
Mervärdesskatt beräknas därför öka med omkring 1 miljard kronor
jämfört med motsvarande beräkning i 1993 års budgetproposition.

Statliga myndigheter överför för närvarande varje månad ett belopp
som motsvarar myndighetens lönekostnadspålägg till inkomsttiteln 5211
Statliga pensionsutgifter, netto. Den förändring som bör göras innebär en
tidsmässig förskjutning av redovisningen mot inkomsttiteln med en
månad, vilket innebär att redovisningen för budgetåret 1993/94 även i
detta avseende kommer att omfatta elva månader. Inkomsttiteln 5211
Statliga pensionsutgifter, netto beräknas därför minska med 1,5 miljarder
kronor jämfört med motsvarande beräkning i 1993 års budgetpro-
position.

Jag vill dock understryka att effekterna av de förändrade rutiner som
jag nyss har redogjort för är av övergångskaraktär och statsfinansiellt
neutrala på sikt.

När det gäller utformningen av de bestämmelser som behövs om hur
myndigheterna skall hantera frågorna om ingående mervärdesskatt och
lönekostnadspålägg avser jag att återkomma till regeringen med förslag.

7.4 Postgirot

Riksdagen har bemyndigat regeringen att besluta om avveckling av
Postgirots ensamrätt till de statliga betalningarna (prop. 1991/92:100,
bil. 1, bet. 1991/92:FiU20, rskr. 1991/92:128). Riksdagen har vidare
beslutat (prop. 1992/93:100 bil. 1, bet. 1992/93:FiU20, rskr. 1992/93:
189) att ett utvecklat statligt betalningssystem skall införas. Detta system
skall tillgodose statens krav på kostnadseffektivitet, säkerhet, information
och redovisning samt möjliggöra valfrihet för myndigheter och allmänhet
genom att tillåta att betalningar effektueras både genom Postgirot och
banksystemet. Målet är att detta nya system skall införas den 1 juli 1993.
Postgirots kvarvarande ensamrätt till de statliga betalningarna upphör i
och med att det nya systemet tas i drift. Detta innebär att förordningen
(1974:591) om skyldighet att använda Riksbanken eller Postgirot för
statliga betalningar upphör att gälla. Riksdagen har uttalat att föränd-
ringar i det statliga betalningssystemet måste ske på ett sådant sätt att de
krav som riksdagen har ställt på systemet uppfylls.

I årets budgetproposition (prop. 1992/93:100, bil. 7) anfördes att den
översyn av Postgirots verksamhetsområde som aviserades i prop.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1

1991/92:100 bil. 1, visar att Postgirot med nuvarande befogenheter klarar Prop. 1992/93:150
av att den kvarvarande ensamrätten till statliga betalningar avskaffas. De Bilaga 1
minskade intäkter som kan bli effekten av ökad konkurrens om statliga
betalningar bör till viss del kunna kompenseras med ökade avgifts-
intäkter. I den mån Postgirot anser sig behöva komplettera betalnings-
tjänsten med banktjänster bör detta lösas genom samarbete med bankerna.

Vidare anfördes att avvecklingen av Postgirots kvarvarande ensamrätt
till statliga betalningar bidrar till ett effektivare betalningssystem.
Effektiviteten hämmas dock av att vissa systemlösningar, exempelvis
sådana som förutsätter att Postgirot får rätt att verkställa betalningar
genom debiteringar på bankkonton, inte har kunnat införas. Klargörandet
av konkurrensförutsättningarna på betalningsmarknaden förutsattes leda
till att Postgirot och bankema/Bankgirot gjorde ett förnyat försök att
finna lösningar som ytterligare ökar effektiviteten i betalningssystemet.

Regeringen har den 18 februari 1993 givit Riksrevisionsverket i
uppdrag att i samband med upprättande av avtal om statens betalningsför-
medling beakta nyss nämnda aspekt och att utan fördröjning rapportera
till regeringen om hinder för den avsedda utvecklingen uppkommer.

Riksdagen har uttalat (bet. 1992/93:FiU20, rskr. 1992/93:189) att det
är av stor vikt från konkurrenssynpunkt att Postgirot kan förmedla
betalningar till och från banksystemet genom debiteringar av bank-
konton. Regeringen anmodas att i kompletteringspropositionen redovisa
för riksdagen hur dessa frågor utvecklas.

Riksrevisionsverket har den 8 april 1993 inkommit med en skrivelse
till regeringen där de bl.a. redogör för att parterna ännu inte har nått
fram till någon lösning som möjliggör att Postgirot kan utföra debi-
teringar på alla bankers konton. Jag förutsätter att parterna fortsätter
ansträngningarna att finna affärsmässiga lösningar i denna fråga. Mitt mål
är oförändrat att ett utvecklat statligt betalningssytem skall kunna införas
den 1 juli 1993 och att förordningen (1974:591) om skyldighet att
använda Riksbanken eller Postgirot för statliga betalningar därmed skall
kunna upphöra att gälla.

8 Budgetar m.m. i internationella organisationer

Från statsbudgeten utbetalas bidrag till över 100 internationella organisa-
tioner. Flertalet av dessa organisationer är små och inriktade på väl
avgränsade specialområden. Andra åter har tusentals anställda och
bedriver en såväl ämnesmässigt som geografiskt spridd verksamhet.

De sammanlagda bidragen uppgick till över 5 miljarder kronor
budgetåret 1991/92.

Inom regeringskansliet genomförs en översiktlig granskning av de
ekonomiadministrativa styrsystemen i några av de större organisationer
som Sverige tillhör. Genomgången visar på att brister finns i detta
avseende, särskilt med avseende på uppföljning och utvärdering av
verksamheten, men också i fråga om precisering av verksamhetsinriktn-
ing och prioriteringar.

För Sverige som engagerad medlem och i vissa fall stor bidragsgivare

är det av intresse att ekonomiadminstrationen i de internationella Prop. 1992/93:150
organisationerna håller en hög standard. Endast därigenom kan Sverige Bilaga 1
och andra medlemmar få tillfredsställande garantier för att de resurser
som, i konkurrens med nationella behov, ställs till organisationernas
förfogande används på effektivast möjliga sätt.

Nyssnämnda granskning visar att flera organisationer har fastställt
regler i fråga om den ekonomiadministrativa styrningen som ger uttryck
för en hög ambitionsnivå. Efterlevnaden av reglerna varierar dock
avsevärt i många fall.

För Förenta Nationerna har generalförsamlingen fastställt regler som
bygger på en modem syn på den ekonomiadministrativa styrningen i
offentliga organ. Ekonomistyrningen och verksamhetsuppföljningen ses
som en integrerad process. Medelfristiga planer omsätts successivt i
tvååriga budgetar. Stor vikt läggs vid den löpande uppföljningen av
verksamheten och vid att den utvärderas både internt och externt. Andra
organisationer i FN-systemet tillämpar liknande regler utan att ha
fastställt ett sammanhängande regelsystem.

Sverige bör aktivt verka för en effektiv ekonomistyrning i de interna-
tionella organisationerna. Alla större organisationer med diversifierad
verksamhet bör utforma sin ekonomistyrning i linje med de principer som
ligger till grund för FN-modellen. Dessa organisationer bör också
utveckla en strategi för att omsätta principerna i verkligheten. Inslag i en
sådan strategi bör bl. a. vara ett kontinuerligt utvecklingsarbete syftande
till anpassning av generella modeller till den organisationsspecifika
verksamheten, centralt metodstöd till linjeansvariga samt utbildning av
personalen. Ett effektivt stöd kan också lämnas av revisionen. Den
externa revisionen bör bedrivas i enlighet med de riktlinjer som antagits
av International Organization of Supreme Audit Institutions (INTOSAI).

Betydande delar av verksamheterna inom flertalet av de undersökta
organisationerna finansieras med frivilliga bidrag vid sidan av de
reguljära budgetarna. Detta medför, som analysen i Nordiska FN-
projektet, vilken redovisats för riksdagen i budgetpropositionen 1991/92,
påvisar, risker för oönskade effekter på prioriteringarna i den reguljära
budgeten. För att motverka sådana effekter verkar regeringen dels för
att frivillig finansiering inte avser reguljär, löpande verksamhet, dels att
verksamheter som finansieras med frivilliga bidrag så långt som möjligt
planeras och budgeteras i samband med den reguljära planeringen och
budgeteringen.

Den betydande frivilligfinansieringen vid sidan av de reguljära
budgetarna i de internationella organisationerna innebär med nödvändig-
het svårigheter att redovisa dessa organisationers samlade verksamhet.
Detta medför att presentationen i budgetpropositionen av dessa organisa-
tioners verksamhet blir splittrad och sporadisk. Regeringen avser, i den
utsträckning som är möjlig, inkludera systematisk redovisning även av
den frivilligfinansierade delen i budgetpropositionen. En sådan redo-
visning förutses underlättas om och när det svenska synsättet på
budgetering slår igenom i dessa organisationer.

Flertalet stora bidragsgivare till de internationella organisationernas

reguljära budgetar har som generell politik drivit linjen om real
nolltillväxt i de reguljära budgetarna. Sverige har i denna fråga intagit en
mera flexibel hållning.

Att generellt förespråka real nolltillväxt i de internationella organisa-
tionernas reguljära budgetar innebär att alla organisationer bedöms som
likvärdiga med avseende på prioritet och ekonomiadministrativ kompe-
tens. Så är naturligvis inte förhållandet. En individuell prövning av varje
organisation är därför den principiellt mest tilltalande politiken och skulle
kunna resultera i förslag till såväl minskningar som ökningar. En
prövning med denna innebörd förutsätter emellertid en ingående
kännedom om verksamhetsresultat, dvs. fullgjorda prestationer och
effekter. En sådan kunskap kan endast erhållas genom en redovisning till
bidragsgivarna baserat på en väl fungerande ekonomiadministration
innefattande såväl löpande årlig uppföljning som utvärderingar av
verksamheten. Förvaltningsrevision med tillräcklig täckningsgrad bör
också utföras.

I den mån tillräcklig information för individuell bedömning av de
internationella organisationernas reguljära budgetar inte föreligger, finns
behov av en generell linje att falla tillbaka på. Real nolltillväxt ter sig
därvid, trots de invändningar av principiell natur som ovan redovisats,
som den mest användbara generella linjen.

Den förordade linjen innebär sålunda inte att real nolltillväxt uppsätts
som en princip eller ett mål i sig. Kravet på real nolltillväxt tillgrips i fall
då adekvat beslutsunderlag saknas.

Den förordade linjen innebär att stöd för förslag om ökade reala
budgetresurser bör ges endast i fall där det kan påvisas att nödvändigt
budgetutrymme inte kan eller bör beredas genom omprioriteringar inom
organet. Dessutom måste förutses att situationer kan uppkomma då ett
internationellt organ genom beslut i mellanstatligt forum åläggs nytill-
komna uppgifter av en omfattning som uppenbarligen måste kräva nya
resurser - även om organets ekonomiadministrativa system inte nått den
grad av transparens som enligt ovan bör krävas.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1

Hemställan

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1

Med hänvisning till vad jag har anfört hemställer jag att regeringen
dels föreslår riksdagen att

1. godkänna de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som
förordats,

2. godkänna det saneringsprogram för de offentliga finanserna på
81 000 000 000 kr i 1994 års priser för åren 1994-1998 som jag
förordat i det föregående,

3. godkänna riktlinjerna för statlig valutaupplåning som förordats i
det föregående,

4. godkänna de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som
förordats,

5. godkänna beräkningen av statsbudgetens inkomster för budgetåret
1993/94,

6. godkänna beräkningen av förändringar i anslagsbehållningarna för
budgetåret 1993/94,

7. godkänna beräkningen av Beräknat tillkommande utgiftsbehov,
netto för budgetåret 1993/94,

8. anta förslaget till inkomst- och utgiftsstat rörande Räntor på
statsskulden, m.m. för budgetåret 1993/94,

9. till Räntor på statsskulden, m.m. förbudgetåret 1993/94 anvisa ett
förslagsanslag på 95 000 000 000 kr.,

10. bemyndiga regeringen att ta upp lån enligt lagen (1988:1387) om
statens upplåning,

11. bemyndiga regeringen att för budgetåret 1993/94, om arbets-
marknadsläget kräver det, besluta om utgifter i enlighet med vad som
förordats intill ett sammanlagt belopp av 2 500 000 000 kr.,

12. anta förslaget till lag om ändring i lagen (1987:519) om Riks-
revisionsverkets granskning av statliga aktiebolag och stiftelser,

13. godkänna principerna för revision av statliga bolag och stiftelser
i enlighet med vad som förordats (avsnitt 7.1),

dels bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag anfört om

14. statliga garantiåtaganden (avsnitt 4),

15. årsbokslut för staten (avsnitt 5),

16. utnyttjandet av finansfullmakten (avsnitt 6),

17. finansiell styrning (avsnitt 7.2 - 7.4),

18. budgetar m.m. i internationella organisationer (avsnitt 8).

Innehållsförteckning

Innehåll Prop. 1992/93:150

Bilaga 1

Reviderad finansplan

1 Den ekonomiska politiken i sammanfattning ........ 1

1.1 Den svenska ekonomin — problem och möjligheter . 2

1.2 Den ekonomiska politikens inriktning......... 3

1.3 En politik för att bekämpa arbetslösheten och säkra

en varaktigt låg inflation................. 5

1.4 En politik för att återupprätta Sverige som tillväxt-

och företagarnation .................... 7

1.5 En politik för att trygga och förnya välfärden .... 8

1.6 En politik för att säkra en uthållig tillväxt ...... 9

1.7 Ekonomikommissionens betänkande .......... 9

2 Den ekonomiska utvecklingen................. 10

2.1 De internationella förutsättningarna........... 10

2.2 Utsikterna för den svenska ekonomin 1993-1994 ... 12

3 Stabiliseringspolitiken...................... 16

3.1 Finanspolitiken och den stabiliseringspolitiska

avvägningen......................... 16

3.2 Penning- och valutapolitiken............... 17

3.3 Lönebildningen....................... 19

3.4 Arbetsmarknadspolitiken................. 20

4 Budgetpolitiken.......................... 22

4.1 Sanering av den offentliga sektorns finanser ..... 22

4.2 Den långsiktiga konsekvenskalkylen (LK)....... 23

4.3 Den långsiktiga utgiftsstrategin (LUS)......... 24

4.4 Lånebehov och statsskuldpolitik............. 30

5 Finanskrisen ........................... 32

5.1 Finanskris, fastighetskris och den reala ekonomin . . 32

5.2 Internationella erfarenheter................ 34

6 Tillväxtpolitiken......................... 38

6.1 Arbetsmarknaden...................... 39

6.2 Forsknings- och utbildningspolitiken.......... 39

6.3 Kapitalbildning och företagande............. 40

6.4 Infrastrukturpolitiken................... 41

6.5 Skattepolitiken ....................... 42

6.6 Konkurrenspolitiken.................... 43

7 Den kommunala ekonomin................... 44

8 EES och EG............................ 45

Statsbudgeten och särskilda frågor

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1

1 Statsbudgeten budgetåren 1992/93 och 1993/94 ...... 46

1.1 Beräkningsförutsättningar................. 46

1.2 Statsbudgetens inkomster och utgifter under

budgetåret 1992/93 .................... 46

1.3 Statsbudgetens inkomster och utgifter under

budgetåret 1993/94 .................... 49

1.4 Statsbudgetens saldo för budgetåren 1992/93

och 1993/94 52

2 Underliggande budgetutveckling................ 53

3 Budgetunderskott och statsskuld................ 54

4 Redovisning av statens garantiåtaganden........... 56

5 Årsbokslut för staten budgetåret 1991/92 .......... 57

5.1 Balansräkning med noter................. 57

6 Finansfullmakten......................... 60

7 Finansiell styrning........................ 61

7.1 Revision av statliga bolag och stiftelser ........... 61

7.1.1 Bakgrund...................... 61

7.1.2 Riksrevisionsverkets rätt att granska

verksamheten ................... 61

7.1.3 Årlig revision av redovisningen och

förvaltningen ................... 63

7.1.4 Övrigt........................ 65

7.1.5 Upprättat lagförslag ............... 65

7.2 In- och utbetalningstidpunkter för statliga

betalningar..................... 65

7.3 Effekter på 1993/94 års statsbudget avseende

införandet av generell räntebeläggning av statliga
medelsflöden ........................ 65

7.4 Postgirot........................... 66

8 Budgetar m.m. i internationella organisationer....... 67

Hemställan ............................... 70

gotab 43616, Stockholm 1993

Bilaga 1.1

Reviderad nationalbudget

1993

1 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 150 Bil. 1.1

Reviderad Nationalbudget

Förord

Den reviderade nationalbudget som härmed läggs fram, beskriver den
internationella och den svenska ekonomins utveckling t.o.m. 1994.

Nationalbudgeten bygger på material från fackdepartement och olika
verk och institutioner. För bedömningen av den internationella utveck-
lingen har material erhållits från bl.a. OECD. Beskrivningen av den
svenska ekonomin baseras främst på underlag från Statistiska central-
byrån och på den prognos för de kommande åren som Konjunkturinsti-
tutet publicerade den 30 mars. Vidare har en grupp bransch- resp,
konjunkturexperter hörts. Ansvaret för de redovisade bedömningarna
åvilar dock helt Finansdepartementets ekonomiska avdelning.

Därutöver innehåller nationalbudgeten analyser av det ekonomiska
förloppet i ett medelfristigt perspektiv. De traditionella prognoserna för
åren 1993 och 1994 kompletteras med en kalkyl över den svenska
ekonomins utveckling under 1995-1998. Beräkningarna är gjorda med
hjälp av Konjunkturinstitutets modeller KOSMOS och FIMO. Dessutom
analyseras hot som kan leda till en sämre utveckling, men också positiva
faktorer som kan medföra en högre ekonomisk tillväxt.

Ansvarig för den preliminära nationalbudgeten är departementsrådet
Anders Palmér. Kalkylerna avslutades den 15 april 1993.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.1

1 Inledning

1.1 Utvecklingen 1993-1994

Sedan bedömningen av den ekonomiska utvecklingen gjordes i den
preliminära nationalbudgeten har den internationella konjunkturen
försämrats, främst beroende på utvecklingen i Tyskland. Därmed blir
marknadstillväxten för svensk export låg, i första hand under 1993 men
också under 1994. Uppgången väntas stanna på ca 2 1/2% i år och ca
5% nästa år, vilket är en väsentlig nedrevidering jämfört med bedöm-
ningen i januari. Samtidigt har de svenska företagens konkurrenskraft
stärkts ytterligare genom kronans fortsatta depreciering. Det är emellertid
svårare att vinna marknadsandelar i en låg- än i en högkonjunktur.
Företagen kommer sannolikt till stor del att utnyttja det uppkomna
utrymmet till att höja sina vinstmarginaler. Relativpriserna beräknas ändå
sjunka avsevärt och exportvolymen öka betydligt, både under 1993 och
1994. Genomslaget på de inhemska priserna av den lägre kronkursen
väntas bli begränsat p.g.a. den låga aktivitetsnivån. En viss nedrevidering
av den inhemska efterfrågan har dock gjorts. Sammantaget väntas BNP
falla med 1,7% 1993 och stiga med 1,2% 1994. Återhämtningen nästa
år beror helt på den konkurrensutsatta sektorns snabba expansion. Antalet
personer utanför den ordinarie arbetsmarknaden ökar gradvis under
prognosperioden. Omfattande åtgärder gör att den öppna arbetslösheten
väntas stanna på ca 7 %.

Diagram 1:1 K- respektive S-sektorns produktion 1981-1994

Index 1981=100

130

125

120

115

110

105

100

1981 1983 1985 1987 1989 1991 1993

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.1

Anm.: Indelning enligt EFO-modellen, men där S-sektom också inkluderar stat och
kommun

Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet

Den inhemska aktivitetsnivån påverkas i hög grad av den anpassning
som pågår i ekonomin. Hushåll och företag håller på att sanera sin
ekonomi efter den kraftiga låneexpansionen under senare delen av 1980-
talet. Konsolideringsbehovet accentueras av den sänkning av tillgångs-
priserna som inträffat. Därigenom ökar det finansiella sparandet och
konsumtion och investeringar dämpas.

Det är mycket svårt att bedöma hur länge denna process varar och hur
stark den blir. De lägre räntor som etablerats efter det att kronan började
flyta mildrar de kontraktiva effekterna, även om realräntorna fortfarande
är höga. De stora utlandskonkurrerande företagens finansiella ställning
stärks av den lägre kronkursen och de därmed högre vinsterna. Många
små företag har däremot fått en försämrad finansiell ställning. Ökade
realinkomster under 1992 skapade utrymme för en viss konsolidering för
hushållen. De fallande inkomsterna i år tvingar dock många hushåll att
väsentligt dra ned sin konsumtion för att klara av räntor och amorte-
ringar.

Hur utdragen konsolideringsprocessen blir hänger också nära samman
med hur ekonomin utvecklas framöver. Hushållens sparbeteende är
sannolikt känsligt för förväntningarna avseende arbetslösheten. Osäkerhet
om den framtida egna ekonomin ger hushållen starkare motiv att vidga
sina finansiella marginaler.

Ett eventuellt fortsatt prisfall på bl.a. egna hem och andra fastigheter
skulle skärpa behovet av skuldsanering och dämpa aktiviteten i ekonomin
under 1993 och 1994. Räntekänsligheten är sannolikt betydande. Ju mer
räntorna faller, desto gynsammare utvecklas tillgångspriserna och desto
bättre blir balansen mellan tillgångar och skulder. Därmed avtar
konsolideringsbehovet. Prisförväntningama är också av avgörande
betydelse. Så länge aktörerna tror på fallande tillgångspriser avvaktar
eventuella köpare. Eftersom det skapats ett stort sparandeöverskott i den
privata sektorn och konsumtion och investeringar inom vissa områden
hållits tillbaka under några år finns sannolikt en uppdämd efterfrågan.
Det är dock svårt att veta när förväntningarna bryts med en tydlig
uppgång av tillgångspriserna och en återhämtning av konsumtion och
investeringar som följd.

Finanskrisen är fortsatt mycket djup, vilket får konsekvenser för den
reala ekonomin. Via belastningen på statsbudgeten kan inflations-
förväntningarna komma att påverkas, vilket tenderar att leda till högre
långa räntor. Bankernas behov av att banta sina balansräkningar för att
klara kapitaltäckningen kan medföra en mer restriktiv kreditprövning. I
så fall hämmas aktiviteten i ekonomin, särskilt i en uppgångsfas när
efterfrågan på krediter börjar stiga. Marginalen mellan in- och utlånings-
räntor är stor, vilket leder till en hög kostnadsbelastning på företag och
hushåll och till försämrad ekonomisk tillväxt.

Mot denna bakgrund ter sig utsikterna för den svenska ekonomin inte
särskilt ljusa för 1993, men betingelserna för en återhämtning därefter är
goda. De finansiella obalanserna kommer successivt att avta. Industrins
konkurrenskraft kan förväntas fortsätta att vara mycket god samtidigt som
tillväxten på utlandsmarknaderna blir allt högre. Incitamenten för arbete

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.1

och produktivitet har stärkts. Det sannolika är dock att genomslaget på
den svenska ekonomin av dessa positiva faktorer i huvudsak kommer att
dröja till efter 1994.

Till grund för bedömningen av den svenska ekonomins utveckling
1993-1994 ligger några tekniska antaganden. För valutor används
stoppkurser som baseras på genomsnittet för mars månad 1993. När det
gäller räntor antas gradvisa sänkningar komma att genomföras i T\skland
och att Sverige följer med i denna utveckling.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.1

Diagram 1:2 SEK: effektiv växelkurs 1980-1994

Källor: OECD, Riksbanken och Finansdepartementet

Internationella förutsättningar

Tillväxten inom OECD-området uppgick till knappt 11/2% under förra
året. Den ekonomiska aktiviteten tilltog i Nordamerika samtidigt som
fallet dämpades i Storbritannien. I övriga Västeuropa och Japan mattades
konjunkturen markant under året. En ytterligare försvagning av tillväxten
inom OECD-området väntas i år. Visserligen ökar aktiviteten i Nor-
damerika och Storbritannien, men motverkas av en fortsatt nedgång i
Kontinentaleuropa och Japan, där återhämtningen väntas börja först under
1994 respektive senare delen av 1993. Sammantaget beräknas BNP inom
OECD-området stiga med 1 1/4% i år och med 2 3/4% nästa år.
Motsvarande siffror för Västeuropa — där sänkta räntor gradvis väntas
stimulera tillväxten — är noll respektive 1 3/4%. Expansionen inom
OECD biir därmed för svag för att hindra en fortsatt ökning av
arbetslösheten under prognosperioden.

Prisstegringarna i OECD-området dämpades kraftigt under 1992. Enda
undantaget bland de större länderna utgjordes av Tyskland, där in-
flationstakten steg något. Lågt kapacitetsutnyttjande inom industrin och

ökad arbetslöshet inom de flesta länder förutses stabilisera kostnads- och Prop. 1992/93:150
inflationsutvecklingen på en låg nivå. Ett orosmoment är USA, där Bilaga 1.1
kapacitetsutnyttjandet börjar närma sig den nivå som anses vara förenlig
med stabila priser. I Västeuropa väntas inflationstakten i allmänhet avta
ytterligare, med undantag av de länder där valutorna deprecierats.

Tabell 1:1 Internationella förutsättningar

Årlig procentuell förändring

	1991	1992	1993	1994
BNP i OECD	0,7	1,4	1,2	2,7
Konsumentpriser i OECD	4,3	3,0	3,0	3,2
(KPI årsgenomsnitt)
Råoljepris (dollar per fat)	20,0	19,3	18,6	20,3
Dollarkurs (i kr.)	6,05	5,82	7,7	7,7
Växelkursförändring SEK/ECU	-	0,4	20,6	0,5

Anm.: Stoppkurs för kronan är den genomsnittliga kronkursen för mars 1993. Kronan
hade i mars i genomsnitt deprecierats med 18,9% mot ECU:n sedan den 19 november
1992.

Källor: OECD och Finansdepartementet.

Den under flera år svaga internationella tillväxten förklaras av att de
stora länderna befinner sig i olika konjunkturfaser. Uppgången i USA å
ena sidan och nedgången i Tyskland och Japan å den andra tenderar att
väga upp varandra, vilket resulterar i en utjämnad tillväxt på aggregerad
nivå. Avmattningen för OECD-området som helhet blir därmed relativt
utdragen men också grund.

Ett viktigt särdrag i den nuvarande konjunkturcykeln är att många
industriländer — med de i Kontinentaleuropa som främsta undantag —
hämmas av den skuldsanering som pågår som en reaktion på fallande
tillgångspriser. Även om variationer i skuldnivåer och tillgångspriser är
vanliga i konjunktursvängningar är förändringarna denna gång betydligt
större än normalt. Detta beror sannolikt på den liberalisering av de
finansiella marknaderna med åtföljande snabba skulduppbyggnad i både
hushåll och företag som inträffade under 1980-talet. Deima utveckling
förstärks av att skattesystemen inte var anpassade till de nya förutsätt-
ningarna. Därmed stimulerades lånefinansierad konsumtion och place-
ringar i olika tillgångar, främst fastigheter, vilket resulterade i snabbt
stigande priser. När penningpolitiken stramades åt, räntorna steg och
konjunkturen vände nedåt i början av 1990-talet bröts trenden. Ett prisfall
inleddes på många tillgångsmarknader. Det finansiella sparandet började
stiga och konsumtion och investeringar hämmades. Hur långt skuldan-
passningen kommit är osäkert. Sannolikt börjar dock situationen att
normaliseras i USA medan Japan och de nordiska länderna inte hunnit
lika långt.

Flertalet industriländer har betydande underskott i statsfinanserna. I
USA har den nya administrationen antagit ett program för att få balans
i de offentliga finanserna i ett medelfristigt perspektiv. I Europa är också
det finanspolitiska handlingsutrymmet ytterst begränsat, medan däremot
situationen i Japan möjliggör en expansiv finanspolitik. Även om

budgetkonsolidering i inånga länder skjuts på framtiden utgör ändå det
statsfinansiella läget en restriktion för den ekonomiska utvecklingen
framöver.

Osäkerhetsmomenten i den internationella konjunkturutvecklingen under
1993 och 1994 gäller främst Japan och Tyskland. Japans BNP föll de
sista tre kvartalen 1992 och knappast några indikatorer under årets första
månader pekar på en vändning. De finansiella obalanserna är dessutom
stora. Det nyligen föreslagna stimulanspaketet bör dock höja tillväxttak-
ten. För Tyskland visar merparten av statistiken på en mycket negativ
utveckling och det är svårt att bedöma hur länge lågkonjunkturen
egentligen varar.

Löner och konsumentpriser

Den låga aktiviteten i ekonomin leder till en mycket svag efterfrågan på
arbetskraft. Trots stigande vinster i delar av näringslivet och en gynnsam
produktivitetsutveckling väntas därför lönerna öka relativt långsamt. En
viss löneglidning uppstår p.g.a. att personer med lägre lön än genomsnit-
tet oftast blir permitterade först när arbetsstyrkan ska reduceras, enligt
principen om sist-in — först-ut. När hela företag slås ut är det också
vanligen sådana som har relativt låg produktivitet och därmed lågt
löneläge. Dessutom får en del personer som friställs avgångsvederlag,
vilket höjer den genomsnittliga lönen per arbetad timmme. Även om
ingen enskild person skulle få höjd lön medför ändå dessa faktorer att
den genomsnittliga lönenivån i ekonomin stiger. Sammantaget väntas
timförtjänsten för ekonomin totalt öka med 3% från 1992 till 1993. Den
något högre aktivitetsnivån beräknas ge en uppgång i den genomsnittliga
timförtjänsten med 3 1/2% från 1993 till 1994.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.1

Tabell 1:2 Löner och priser

Årlig procentuell förändring

	1991	1992	1993	1994
Timlön, kostnad	5,8	3,6	3,0	3,5
KPI dec.-dec.	8,0	1,9	5,5	3,3
NPI dec.-dec.	5,1	2,9	4,0	3,0
"Underliggande" Inflationstakt	5,6	2,7	1,6	2,4
KPI årsgenomsnitt	9,4	2,4	5,5	3,5
NPI årsgenomsnitt	5,5	4,2	4,0	3,1

Anm.: KPI = Konsumentprisindex, NPI = Nettoprisindex.

Källor: Statistiska centralbyrån, Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet.

Konsumentpriserna dras i år upp av de höjda importpriser som följer
av den lägre kronkursen. Eftersom den inhemska efterfrågan är så svag
förväntas exportörer till Sverige vara relativt återhållsamma i sina
prishöjningar. I prognosen bedöms deprecieringens effekter slå igenom
med 50% 1993 och med ytterligare 10% 1994, vilket är något lägre än
genomslaget efter devalveringarna vid 1980-talets början. Svenska företag
väntas dock delvis kompensera höjda priser på importerade insatsvaror

med sänkta vinstmarginaler. Därmed kommer höjda importpriser att dra
upp KPI med 2 3/4 procentenheter i år och med 3/4 procentenheter 1994.
Utöver effekter av stigande importpriser kommer förändrade indirekta
skatter att höja prisnivån med 1 1/2 respektive 1/3 procentenheter för
båda åren. Ökningen av den faktiska prisnivån under loppet av åren
beräknas bli 5 1/2% och 3 1/4%. Den "underliggande" inflationstakten
stannar på drygt 11/2% respektive knappt 2 1/2%, där KPI rensats från
effekter av olika politiska beslut och deprecieringens direkta effekter.

Försörjningsbalans

Förra året ökade hushållens realt disponibla inkomster med ca 3 % enligt
de preliminära nationalräkenskaperna. Hushållen upplevde ett starkt
behov att konsolidera sin finansiella ställning, varför sparkvoten steg med
nästan 5 procentenheter varför den privata konsumtionen föll med ca 2 %.

Realinkomstema kommer att sjunka kraftigt i år, med drygt 4%.
Förutom de låga löneökningarna och den tillfälligt högre prisstegringstak-
ten begränsas också inkomsterna av neddragningar i transfereringssys-
temen. Hur konsumtionen utvecklas beror på vad som händer med
hushållssparandet. För ett minskat sparande talar det förhållandet att
sparkvoten nu kommit upp på en mycket hög nivån. Dessutom finns en
benägenhet hos hushållen att i möjligaste mån upprätthålla sin konsum-
tionsstandard, åtminstone om man upplever sin inkomstminskning som
tillfällig. I andra riktningen pekar det förhållandet att en del av skuldan-
passningen ännu inte är avklarad. En stigande arbetslöshet skapar också
osäkerhet om framtiden och kan därmed öka behovet av skuldkonsolide-
ring. En rimlig — men ändå mycket osäker — bedömning är att sparkvo-
ten avtar något 1993 för att sedan vara oförändrad 1994, vilket innebär
en nedgång av den privata konsumtionen med ca 3 1/2% respektive 1/4%
för de två åren.

Även den offentliga konsumtionen kommer sannolikt att minska
betydligt. Kommunernas och landstingens ekonomi försämras under de
kommande åren. På många håll har betydande neddragningar inletts.
Fallet i den kommunala konsumtionen dämpas dock av arbetsmarknads-
politiska åtgärder, inklusive det s.k. ROT-programmet.

De totala investeringarna har sjunkit kraftigt under de senaste åren. Allt
lägre kapacitetsutnyttjande och produktion har inneburit att behovet av
nyinvesteringar minskat drastiskt. Det är främst näringslivet som hittills
drabbats av nedgången. Högre räntor och kapitalkostnader samt fallande
fastighetspriser och lägre soliditet i företagen har sannolikt medverkat till
uteblivna investeringar. Bankernas kreditförluster och därmed följande
restriktivitet i kreditgivningen, i kombination med högre utlåningsräntor,
dämpar aktiviteten ytterligare. Under de närmaste åren är det dock
framför allt raset i bostadsbyggandet som drar ned investeringarna.
Utvecklingen inom näringslivet förutses vända uppåt 1994 till följd av
främst expansionen inom industrin. De föreslagna ROT- och infrastruk-
turåtgärderna bromsar också nedgången. Sålunda ökar infrastrukturinve-
steringama sin andel av de totala investeringarna från 5% 1992 till 10%

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.1

1994. Sammantaget bedöms investeringarna falla med knappt 9% i år och Prop. 1992/93:150
med knappt 6% nästa år. Bilaga 1.1

Lageravvecklingen blev under förra året betydligt långsammare än
tidigare beräknat, bl.a. beroende på en lageruppbyggnad inom industri
och detaljhandel mot slutet av året. Därigenom blev det positiva bidraget
till BNP så pass stort som 1,2 procentenheter. Detta förlopp innebär att
tidpunkten för avvecklingen av industrins stora färdigvarulager skjutits
upp till i år. Även inom detaljhandeln är lagren alltför stora och kommer
sannolikt att tas ned. Därigenom uppstår ett negativt bidrag till BNP på
i storleksordningen 1/2 procentenhet. Lageravvecklingen väntas sedan
fortgå under 1994, men i avtagande takt, vilket beräknas ge ett positivt
BNP-bidrag på knappt 1/2 procentenheter.

Tabell 1:3 Försörjningsbalans

	Miljarder kr. 1992	Procentuell volymförändring 1991 1992 1993			1994
BNP	1 436,5	-1.7	-1,7	-1,7	1,2
Import	375,9	-5,1	1,1	-1,6	3,5
Tillgång	1 812,4	-2,6	-0,9	-1,7	1,9
Privat konsumtion	772,3	0,8	-1,9	-3,5	-0,2
Offentlig konsumtion	401,0	1,6	0,3	-1,0	-1,4
Stat	116,9	1,5	1,1	-0,5	-1,0
Kommuner	284,1	1,6	0,1	-1,2	-1,5
Bruttoinvesteringar	243,8	-9,0	-11,0	-8,9	-5,7
Lagerinvesteringar¹	-5,3	-1,5	1,2	-0,2	0,4
Export	400,6	-2,5	2,0	4,7	9.0
Användning	1812,4	-2,6	-0,9	-1,7	1,9
Inhemsk användning	1411,8	-2,7	-2,0	-4,1	-1,1

¹ Förändring i procent av föregående års BNP.

Källor: Statistiska centralbyrån, Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet.

Låg marknadstillväxt och fortsatta andelsförluster gjorde att den totala
exporten bara ökade med 2% 1992. Även i år kommer draghjälpen
utifrån att vara svag — främst beroende på den allt sämre utvecklingen
i Tyskland — medan en viss förbättring kan skönjas nästa år. Deprecie-
ringen av kronan gör, tillsammans med de sänkta arbetsgivaravgifterna
och den starka produktivitetsökningen, att industrins konkurrenskraft ökar
dramatiskt. Även om en betydande del av utrymmet används till att höja
vinstmarginalerna, kommer ändå relativpriserna att sänkas så pass mycket
att marknadsandelarna ökar betydligt. Exporten väntas därför växa snabbt
under loppet av 1993, men p.g.a. det kraftiga exportfallet under slutet av
fjolåret begränsas uppgången mellan årsgenomsnitten till knappt 5 %. Den
genomsnittliga exportökningen beräknas uppgå till ca 9% 1994, vilket
implicerar en något lugnare utveckling under loppet av året. Även
industriproduktionen ökar snabbt nästa år.

Efter ett stort fall 1991 steg importen något 1992, främst beroende på
lagerökningen. Under prognosperioden kommer den importtunga El-
sektorn gradvis att expandera. S-sektoms produktion faller båda åren,
men i avtagande takt. Importen kan p.g.a. relativprishöjningar i

krondeprecieringens spår förväntas förlora andelar på den svenska Prop. 1992/93:150
marknaden. Sammantaget bedöms importvolymen falla något i år men Bilaga 1.1
börja stiga nästa år beroende på återhämtningen av den importvägda
efterfrågan.

Tabell 1:4 Bidrag till BNP-tillväxten

Procent av föregående års BNP

	1991	1992	1993	1994
Privat konsumtion	0,4	-1,0	-1,9	-0,1
Offentlig konsumtion	0,4	0,1	-0,3	-0,4
Bruttoinvesteringar	-2,0	-2,3	-1,7	-1,0
Lagerinvesteringar	-1,5	1,2	-0,2	0,4
Nettoexport	1,0	0,3	2,4	2,3
BNP	-1,7	-1,7	-1,7	1,2

Anm.: P.g.a. avrundning summerar inte alltid delarna till totalen.
Källor: Statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

Sammanfattningsvis kommer utrikeshandeln att ge ett kraftigt positivt
bidrag till BNP under både 1993 och 1994. Samtidigt kommer såväl
konsumtionens som investeringarnas negativa bidrag att avta. BNP-
utvecklingen slår då om från en betydande nedgång till en liten uppgång.

Diagram 1:3 BNP och produktivitet i Sverige 1981-1994

Årlig procentuell förändring

Källor: Statistiska centralbyrån, Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet

Bytesbalans

Överskottet i handelsbalansen väntas nära på fördubblas i år för att sedan
fortsätta att öka ytterligare. Exportvolymen växer betydligt snabbare än
importvolymen. Trots deprecieringen försämras inte Sveriges terms of

trade (exportpris/importpris). Visserligen medför deprecieringen ett Prop. 1992/93:150
betydande genomslag på importprisema, men den svaga inhemska Bilaga 1.1
efterfrågan gör ändå att exportörerna till Sverige håller tillbaka sina
priser och pressar sina marginaler. Samtidigt väntas de svenska ex-
portpriserna (i svenska kronor) stiga relativt mycket, då företagen
sannolikt tar ut en stor del av det uppkomna utrymmet till marginalför-
stärkningar. Resultatet blir att exporten stiger betydligt snabbare än
importen i löpande priser. Underskottet i tjänstebalansen bedöms gradvis
avta under perioden, främst beroende på utvecklingen för resevaluta-
nettot. Kapitalavkastningen uppvisar ett fortsatt stort underskott, som
dock beräknas minska nästa år p.g.a. omslaget i bytesbalansen och den
svaga utvecklingen av utlandsinvesteringarna. Dessutom väntas lägre
marknadsräntor få en positiv effekt på räntenettot. Sammantaget leder
detta till ett blygsamt underskott i bytesbalansen i år, men ett överskott

nästa år motsvarande över 2 % av BNP.

Tabell 1:5 Nyckeltal

Årlig procentuell förändring

	1991	1992	1993	1994
Disponibel inkomst	4,9	3,1	-4,2	-0,2
Sparkvot (nivå)	3,4	8,1	7,4	7,5
Industriproduktion	-4,7	-3,0	0,0	9,0
Relativ enhetsarbetskostnad	1,4	-0,7	-22,7	-0,7
Arbetslöshet (nivå)	2,9	5,3	6,9	7,0
Handelsbalans (mdr. kr.)	30,1	34,5	62,6	87,7
Bytesbalans (mdr. kr.)	-20,7	-29,7	-3,3	34,4
Bytesbalans (% av BNP)	-1,4	-2,1	-0,2	2,3

Källor: Statistiska centralbyrån, Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet.

Arbetsmarknad

Situationen på arbetsmarknaden har fortsatt att successivt försvagas
under 1992 och i början av 1993. Arbetslösheten steg till ca 7 1/2% (
enligt AKU:s nya definitioner ) samtidigt som närmare 5% sysselsattes
i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Någon ljusning i efterfrågeläget kan
heller inte skönjas. Antalet lediga platser vid landets arbetsförmedlingar
är mycket lågt och antalet varsel om uppsägningar kvarstår på en hög
nivå.

De nu aviserade åtgärderna, som omfattar drygt 130 000 personer inom
såväl arbetsmarknadspolitikens ram som inom den reguljära utbildningen,
förutses tillsammans med de föreslagna ROT- och infrastrukturprogram-
men begränsa den öppna arbetslösheten till en nivå på ca 7 % både i år
och nästa år. Det sker bl.a. genom att utbudet av arbetskraft dras ned
och motverkar effekterna på arbetslösheten av fallet i sysselsättningen.
Den totala arbetslösheten, räknat som öppen arbetslöshet plus andel i
konjunkturberoende åtgärder, beräknas stiga från ca 9% 1992 till drygt
12 1/2% 1993 och till ca 14% 1994.

Sparande

Det reala sparandet i ekonomin beräknas falla med hela 5 procentenheter
av BNP från 1991 till 1994, till stor del beroende på den kraftiga
nedgången för bostadsinvesteringarna. Bruttosparandet avtar något
långsammare, eftersom ett finansiellt sparandeöverskott genereras nästa
år.

Det totala finansiella sparandet i ekonomin försämrades något förra
året. Ett växande privat sparande, främst för hushållen, förmådde inte att
motverka nedgången för den offentliga sektorn. I år fortsätter fallet i det
offentliga sparandet. Samtidigt förbättras företagssparandet kraftigt,
p.g.a. en kombination av låga investeringar och stigande lönsamhet i
deprecieringens spår. Hushållens sparande ligger kvar på en hög nivå.
Genom utvecklingen inom den privata sektorn genereras nästa år ett
betydande finansiellt sparandeöverskott i ekonomin.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.1

Tabell 1:6 Sparande

Procent av BNP i löpande priser

	1991	1992	1993	1994
Bruttosparande	16,5	14,5	14,1	15,2
Realt sparande	17,9 19,3	16,6	14,3 14,8	12,9
Fasta investeringar	17,9 19,3	17,0	14,3 14,8	13,2
Lagerinvesteringar	-1,3	-0,4	-0,5	-0,2
Finansiellt sparande	-1,4	-2,1	-0,2	2,3
Offentlig sektor	-1,2	-7,8	-13,4	-11,1
Hushåll	2,0	5,5	5,6	5,5
Företag	-2,2	0,2	7,6	7,9

Källor: Statistiska centralbyrån, Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet.

Diagram 1:4 Finansiellt sparande i privat- offentlig sektor samt bytesbalans som
andel av BNP 1980-1994

Källor: Statistiska centralbyrån, Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet

Det offentliga sparandeunderskottet kan till drygt 60% förklaras av den Prop. 1992/93:150
låga aktivitetsnivån i ekonomin. Resten är strukturellt betingat, i Bilaga 1.1
kombination med tillfälliga faktorer som inte kan hänföras till kon-
junkturläget. Det primära sparandet, dvs. det totala offentliga sparandet
justerat för konjunkturen och nettot av räntor och kapitalinkomster,
försämrades kraftigt under 1991 och 1992. Under prognosperioden
beräknas en gradvis förstärkning komma till stånd, vilket indikerar att
finanspolitiken får en allt mer restriktiv inriktning.

Diagram 1:5 Faktisk och potentiell BNP i Sverige 1985-1994

Index

120

115

110

105

100

1985 1988 1991 1994

Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet

Kapitalmarknad

Efter oron på den europeiska valutamarknaden har läget gradvis
stabiliserats. Allt svagare konjunktursignaler i Västeuropa och avtagande
spekulationer om kursförändringar inom det europeiska växelkurssamar-
betet innebar att räntorna föll tillbaka under slutet av 1992 och vid
inledningen av 1993. Denna utveckling väntas fortsätta under prog-
nosperioden.

Även i Sverige har räntorna sjunkit. Nedgången har emellertid
begränsats av den osäkerhet som rått om bl.a. kronans depreciering och
om det parlamentariska läget. I prognosen över den svenska ekonomins
utveckling har antagits att de inhemska räntorna åtminstone kan följa med
den västeuropeiska nivån nedåt under 1993 och 1994.

Den försämrade allmänekonomiska utvecklingen och de höga räntorna
innebar att bankernas problemkrediter växte kraftigt under 1992 med
stora kreditförluster som följd. Den negativa utvecklingen innebar att
bankerna redovisade kraftigt ökade förluster, vilket urholkade kapital-
basen. I syfte att säkerställa stabiliteten i betalningssystemet och trygga

kreditförsörjningen har staten garanterat att banker och vissa andra Prop. 1992/93:150
kreditinstitut kan fullgöra sina förpliktelser. Mot bakgrund av de stora Bilaga 1.1
förlusterna under 1992, och en förväntad fortsatt negativ utveckling under
1993, har flera banker ansökt om statligt stöd.

1.2 Den svenska ekonomin i ett medelfristigt perspektiv.

I den reviderade nationalbudgeten presenteras också en bild av den
svenska ekonomins utveckling fram till 1998. Det är dock inte frågan om
en prognos i vanlig mening eftersom osäkerheterna om ekonomin alltid
är större i ett längre tidsperspektiv. Denna gång är dessutom förutsätt-
ningarna i utgångsläget mycket speciella med en flytande valutakurs och
med en ekonomi som befinner sig i svår obalans och i en extrem
lågkonjunktur. Den kalkyl som presenteras kan sägas visa på en möjlig
och sannolik utvecklingsbana för ekonomin fram till 1998.

Internationell bakgrund

När de kontraktiva effekterna av de finansiella obalanserna i de
anglosaxiska länderna och av den tyska återföreningen ebbat ut, bör den
internationella ekonomin komma in i en mer normal tillväxtbana.
Avregleringar, ökad integration och lägre realräntor bör möjliggöra en
årlig BNP-tillväxt inom OECD-området på 2 1/2-3% under perioden
1994-1998. Handeln mellan länderna kan då komma att expandera i en
takt av nära 6% per år. Inflationsbekämpning kan väntas ha hög prioritet
i den ekonomiska politiken, varför uppgången i konsumentpriserna antas
begränsas till ca 3 % per år. Dessutom kommer arbetslösheten sannolikt
att förbli hög, vilket bidrar till att hålla nere de nominella löneök-
ningarna.

Det som kan störa denna bild, och leda till en sämre utveckling, är
bl.a. spänningar på det handelspolitiska området. Dessutom kan de an-
passningsprocesser som pågår i många länder visa sig vara mer utdragna
än beräknat. Ett hot mot tillväxten är också om realräntorna etableras på
en hög nivå.

Den svenska ekonomins reala utveckling

Mot bakgrund av de stora förändringar som den svenska ekonomin
genomgår ter sig varje scenario över utvecklingen på medellång sikt som
spekulativt. Varaktigheten av anpassningsprocesserna i ekonomin är
synnerligen svårbedömd. Den flytande valutakursen ändrar påtagligt
förutsättningarna för bedömningen och gör etablerade samband och
erfarenheter mindre användbara. Det i utgångsläget stora underskottet i
de offentliga finanserna, och behovet av att sanera dessa, gör bilden ännu
mera oklar. De historiska erfarenheterna av omställningar av det slag den
svenska ekonomin nu genomgår är mycket begränsade.

Sett från produktionssidan finns förutsättningar för en hög tillväxt i
Sverige under resten av 1990-talet. I utgångsläget finns lediga resurser
i form av arbetskraft och kapital att ta tillvara. Dessutom har det

genomförts - eller håller på att genomföras - ett antal reformer som ökar
utbudet av arbetskraft och skapar förutsättningar för en snabbare
produktivitetsutveckling. Exempel på detta är skattereformen och senare
genomförda sänkningar av särskilt skadliga skatter, förändringar i
socialförsäkringen, avregleringar som leder till ökad konkurrens,
utbyggnad av infrastrukturen, utbildningssatsningar etc. Ekonomins
underliggande produktionsförmåga kan förväntas växa med en takt av
minst 2% framöver. Till detta ska läggas effekterna av en gradvis
normalisering av kapacitetsutnyttjandet i ekonomin. Sammantaget ger
detta en tillväxtpotenial på ca 4% per år i BNP fram till 1998.

Frågan är emellertid om det kommer att genereras efterfrågan på
svensk produktion i en sådan omfattning att tillväxtpotentialen kan tas i
anspråk utan att inflationstakten för den skull blir högre än i omvärlden.

Den konkurrenskraftsförbättring som svensk industri nu uppnått skapar
förutsättningar för en stark exportökning, särskilt om världsmarknadstill-
växten blir hög. Mot slutet av perioden klingar dock marknadsan-
delsvinsterna av. Denna expansion kan också förväntas generera en stark
investeringsuppgång inom K- sektorn, som dock bara utgör knappt 1/5
av den totala svenska ekonomin. Inom S-sektom i allmänhet och inom
fastighetssektorn i synnerhet blir investeringarna betydligt lägre.

Kombinationen av stark exportökning och dämpad hemmamarknads-
efterfrågan leder till att överskottet i handelsbalansen successivt växer.
Därmed förbättras också bytesbalansen, som beräknas uppvisa ett
överskott motsvarande drygt 4% av BNP i slutet av perioden. Tillsam-
mans med en i övrigt tämligen gynnsam utveckling av svensk ekonomi
skapas förutsättningar för en förstärkning av kronans kurs. Mot denna
bakgrund antas i kalkylen att en appreciering på i genomsnitt 1 1/2% per
år under perioden 1995-1998 kommer till stånd, i förhållande till
växelkursen under mars månad i år.

Den offentliga konsumtionen antas minska i volym med 1% per år
under perioden fram till 1998. För att det ska vara möjligt att sanera de
offentliga finanserna måste utgifterna hållas nere. Något bidrag till ökad
aktivitet i ekonomin från offentlig sektor, som utgör knappt 30% av
BNP, antas således inte komma.

För att produktionspotentialen ska kunna tas i anspråk krävs därför en
relativt stark utveckling av den privata konsumtionen. Neddragningar av
de offentliga transfereringarna till hushållen och skattehöjningar antas
komma till stånd - enligt vad som annonseras i den reviderade finanspla-
nen - vilket i sig begränsar hushållens realt disponibla inkomster. Dessa
stimuleras dock av att höga produktivitetsökningar och låg inflationstakt
beräknas leda till ökade reallöner. Dessutom har hushållens sparkvot
kommit upp på en historiskt sett hög nivå och behovet av ytterligare
skuldsanering avtar successivt. Sparkvoten kan därmed komma att sjunka
under perioden, ned till en nivå på ca 4%, vilket möjliggör en ökning av
den privata konsumtionen på 2 1/2-3% per år efter 1995.

Mot denna bakgrund är en tillväxt i den svenska ekonomin under
perioden 1995-1998 på ca 3% i genomsnitt per år fullt möjlig. En
flexibel arbetsmarknad, i kombination med låga inflationsförväntningar

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.1

och frånvaron av överhettning i ekonomin, gör att nominallöneökningen
bör kunna begränsas till ca 4%. Detta är väl förenligt med en in-
flationstakt i intervallet 2-3 %. Ökningen av konsumentpriserna begränsas
också av den gradvisa apprecieringen av kronan.

Tabell 1.7 Försörjningsbalansen och vissa nyckeltal

Årlig procentuell förändring, 1985 års priser

	1992	1993	1994	1995	1996	1997	1998
Försörjningsbalans
BNP	-1,7	-1,7	1,2	3,1	3,2	2,9	2,8
Import	1,1	-1,6	3,5	4,7	5,9	5,9	5,8
Tillgäng	-0,9	-1,7	1,9	3,5	4,0	3,8	3,7
Privat konsumtion	-1,9	-3,5	-0,2	2,0	2,5	3,0	3,0
Offentlig konsumtion	0,3	-1,0	-1,4	-1,0	-1,0	-1,0	-1,0
Stat	1,1	-0,5	-1,1	-1,0	-1,0	-1,0	-1,0
Kommuner	0,1	-1,2	-1,5	-1,0	-1,0	-1,0	-1,0
Bruttoinvesteringar	-11,0	-8,9	-5,7	4,0	7,7	8,5	7,8
Lagerinvesteringar¹	1,2	-0,2	0,4	0,2	0,2	0,0	0.0
Export	2,0	4,7	9,0	7,6	6,7	5,6	5.4
Användning	-0,9	-1,7	1,9	3,5	4,0	3,8	3,7
Inhemsk efterfrågan	-2,0	-4,1	-1,1	1,7	2,7	2,9	2,9
Nyckeltal
Timlön	3,5	3,0	3,5	4,1	4,1	4,6	4,7
KPI (årsgenomsnitt)	2,4	5,5	3,5	2,2	2,3	2,5	2,5
Arbetslöshet²	5,3	6,9	7,0	6,8	6,4	5,8	5,3
Exportnetto³	1,7	3,8	5,4	6,3	6,6	6,5	6,5
Bytesbalans⁴	-2,1	-0,2	2,3	3,5	3,8	4,0	4,2
Bruttosparande⁴	14,5	14,1	15,2	16,7	17,8	18,7	19,6

¹ Förändring i procent av föregående års BNP.

² Procent av arbetskraften.

³ Procent av BNP.

⁴ Miljarder kr.

Källa: Finansdepartementet.

Trots en förhållandevis god tillväxt i ekonomin kommer arbetslösheten
ändå att vara hög även slutåret 1998. Visserligen sker en nedgång, men
i relativt måttlig takt. Dels kommer produktiviteten att stiga ganska
snabbt, dels kommer efterfrågetillväxten inte att vara tillräcklig för att
ens i slutet av perioden generera ett normalt resursutnyttjande i ekono-
min.

Flera hot finns mot detta trots allt relativt gynnsamma scenario. Den
internationella tillväxten kan bli lägre, vilket får ett starkt genomslag på
den allt mer exportberoende svenska ekonomin. De anpassningsprocesser
som ekonomin genomgår med skuldsanering i hushåll och företag,
deflation på tillgångsmarknader och därmed sammanhängande finanskris,
kan komma att visa sig bli mer utdragna än beräknat. Om bankerna har
fortsatta svårigheter att klara kapitaltäckningen, uppstår problem med
kreditförsörjningen när efterfrågan tar fart. Dessutom har då bankerna
behov av att hålla höga marginaler mellan in- och utlåningsräntor. I så
fall blir konsekvenserna för den reala ekonomin allvarliga.

2 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 150 Bil. 1.1

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.1

Att förena hög tillväxt med låg inflation ställer stora krav på ar- Prop. 1992/93:150
betsmarknadens flexibilitet. En permanent hög långtidsarbetslöshet skulle Bilaga 1.1
utgöra ett hot mot en väl fungerande lönebildning framöver.

Slutsatsen blir att det ändå är möjligt att under perioden 1995-1998
uppnå en tillväxt på ca 3% per år, vilket för med sig fallande ar-
betslöshet, samtidigt som inflationstakten inte överstiger den i våra
konkurrentländer. För att detta ska lyckas måste finans- och pen-
ningpolitiken vara väl avvägd i kombination med att arbetsmarknaden,
och särskilt lönebildningen, visar sig vara tillräckligt flexibel. Dessutom
måste Sverige få draghjälp från omvärlden, och den finansiella anpass-
ningen av ekonomin får inte bli alltför utdragen.

Det kan heller inte uteslutas att utvecklingen blir mer fördelaktig än
vad som framgår av denna kalkyl. Om marknaderna utmärks av hög
flexibilitet, räntorna sjunker samt hushåll och företag bli mer optimistiska
angående den ekonomiska utvecklingen kan efterfrågan komma att öka
mer än beräknat. Tillväxttakten blir då högre och arbetslösheten kan
reduceras utan att detta leder till snabbare löne- och prisstegringar.

Den finansiella utvecklingen

Under 1993 uppvisar den offentliga sektorn ett stort underskott i sitt
finansiella sparande, motsvarande drygt 13% av BNP. Samtidigt är
bytesbalansen i stort sett i jämvikt och det finansiella sparandeöverskottet
i den privata sektorn uppgår följaktligen också till drygt 13%. Hushållen
har kraftigt dragit upp sitt sparande via stigande disponibelinkomster och
fallande konsumtion. Företagens finansiella överskott ökar genom
dämpade lönekostnader, en förbättrad produktivitetsutveckling och
depreciering av kronan, samtidigt som investeringsaktiviteten fortfarande
är låg.

Under perioden fram till 1998 antas hushållen dra ned sin sparkvot,
även om nivån fortfarande ligger högt jämfört med de två senaste
decennierna. Företagens lönsamhet kommer — enligt kalkylen — att vara
hög under hela perioden. Den goda konkurrenskraften väntas bestå,
eftersom löneökningarna p.g.a. arbetsmarknadsläget blir måttliga
samtidigt som produktivitetstillväxten blir relativt stark, bl.a. mot
bakgrund av de genomförda strukturella reformerna. Investeringarna
kommer att öka betydligt inom delar av näringslivet. Ändå beräknas de
finansiella överskotten ligga kvar på en hög nivå under hela perioden.
Totalt för den privata sektorn bedöms det finansiella sparandet uppgå till
drygt 7% av BNP 1998.

Det totala finansiella sparandeunderskottet i den offentliga sektorn
förbättras enligt kalkylerna till att motsvara ca 3% av BNP 1998.
Tillväxten i ekonomin gör att skatteintäkterna ökar och att utgifterna för
arbetslösheten avtar. De offentliga finanserna förbättras också av att den
statliga och kommunala konsumtionen hålls tillbaka och av övriga
planerade budgetförstärkningar.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.1

Tabell 1:8 Finansiellt sparande 1992-1998

Löpande priser

Miljarder Procentuell andel

kr. 1992 av BNP

	1992		1993	1994	1995	1996	1997	1998
Offentlig sektor	-112	-7,8	-13,4	-11,1	-10,5	-9,0	-6,1	-3,6
Hushåll	79	5,5	5,6	5,5	5,0	4,5	3,8	3,1
Företag	3	0,2	7,6	7,9	8,9	8,2	6,2	4,7
Bytesbalans	-30	-2,1	-0,2	2,3	3,4	3,8	3,9	4,2

Källor: Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet

Att den offentliga sektorns finansiella situation ändå inte förbättras
snabbare beror bl.a. på tillväxtens sammansättning. Genom att expan-
sionen i ekonomin huvudsakligen bärs upp av den konkurrensutsatta
sektorn, vilken har en betydligt lägre skattebelastning än den skyddade
sektorn, ökar inte skatternas andel av BNP under perioden. I samma
riktning verkar det förhållandet att en del skatter är volymanknutna och
därför inte stiger i takt med den nominella tillväxten i ekonomin.
Förbättringen av den offentliga sektorns finansiella sparande motverkas
även av att den växande nettoskulden ger snabbt ökande ränteutgifter.
Den offentliga sektorns nettoskuld beräknas öka från ca 14% av BNP
1993 till ca 45% 1998.

Totalt kalkyleras det finansiella sparandet i den svenska ekonomin, dvs.
överskottet i bytesbalansen, uppgå till drygt 4% av BNP 1998. En så hög
andel har för Sveriges del inte uppnåtts på flera decennier.

2 Internationell utveckling

2.1 Sammanfattande översikt

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.1

Tillväxten i bruttonationalprodukten i OECD-området 1992 uppgick till
knappt 1 1/2 procent, vilket var en svag ökning jämfört med 1991. Den
ekonomiska aktiviteten tilltog i Nordamerika samtidigt som nedgången
dämpades i Storbritannien. I övriga Västeuropa och Japan — som ligger
senare i konjunkturförloppet — mattades den ekonomiska aktiviteten
markant under året. I år väntas den svaga tillväxten fortsätta i OECD-
området. Under innevarande år beräknas tillväxten öka i Nordamerika
och Storbritannien. Detta förutses emellertid motverkas av en fortsatt
nedgång i Kontinentaleuropa och Japan där återhämtningen inträder först
under 1994 respektive senare hälften av 1993.

Tabell 2:1 Bruttonationalproduktens utveckling i vissa OECD-länder

Årlig procentuell förändring

	Andel av OECD- områdets totala BNP i %'	1991	1992	1993	1994
Förenta staterna	36,0	-1,2	2,1	3	3 1/2
Japan	19,1	4,0	1,3	1/2	3
Västtyskland	8,8	3,1	1,5	-1 3/4	1
Frankrike	7,0	1,0	1,3	1/4	2
Storbritannien	5,5	-2,2	-0,8	1 1/4	2 1/2
Danmark	0,8	1,3	1,0	1 1/4	2
Finland	0,7	-6,5	-3,5	3/4	2
Norge	0,7	1,9	2,9	1 1/4	2
Sverige	1,3	-1,7	-1,7	-1 3/4	1 1/4
Norden²	2,2	-1,0	0,2	1/2	2
OECD-Europa	38,2	1,1	0,9	0	1 3/4
OECD-totalt		0,7	1,4	1 1/4	2 3/4

' 1987 års BNP

² Exklusive Sverige

Källor: OECD och finansdepartementet

Den svaga BNP-tillväxten i OECD-området under 1992 förklaras delvis
av att de stora länderna befinner sig i olika konjunkturfaser. Uppgången
i USA å ena sidan och nedgången i å andra sidan Tyskland och Japan
tenderar att motverka varandra, vilket resulterar i en utjämnad tillväxt på
aggregerad nivå. Nedgången för OECD-området som helhet blir därmed
relativt utdragen men å andra sidan grund. Ett viktigt särdrag i den
nuvarande konjunkturcykeln är att många OECD-länder — undantagen är
främst de kontinentaleuropeiska länderna — hämmas av den förmögen-
hetsanpassning hushåll och företag genomgår som en reaktion på fallande
tillgångspriser, främst för fastigheter och aktier.

Variationer i tillgångspriser och skuldnivåer är inte ovanliga i ko-
njunktursvängningar. De är emellertid betydligt större än vanligt i den
nuvarande cykeln. Detta beror till en del på den liberalisering av de
finansiella marknaderna med åtföljande snabba skulduppbyggnad i både

hushåll och företag som skedde under 1980-talet samtidigt som skattesys-
temen i vissa länder inte var anpassade för de nya förutsättningarna. En
viktig faktor bakom utvecklingen var sannolikt att många beslutsfattare
inte rätt kunde bedöma de makroekonomiska konsekvenserna av
liberaliseringen. Hushållen finansierade i större utsträckning än tidigare
sin konsumtion med krediter samtidigt som sparandet föll till mycket låga
nivåer. För företagens del var effekten mest synbar på fastighets-
investeringama, där kraftigt stigande priser på i synnerhet kommersiella
fastigheter men även bostäder ledde till ett uppsving i byggnadsverksam-
heten under en stor del av 1980-talet.

När penningpolitiken stramades åt, räntorna steg och konjunkturen
vände nedåt i början av 1990-talet inleddes en reversering av den process
som beskrivits ovan. Inkomster och vinster stagnerade samtidigt som
tillgångspriserna började falla — främst på fastigheter och aktier — vilket
ledde till att skuldstockarna nu blev övermäktiga. Detta resulterade i
dagens situation där dels en större del av hushållens inkomster och
företagens vinster tas i anspråk för räntebetalningar, dels att de försöker
återställa relationen mellan värdet på tillgångar och skulder genom att
amortera av skulderna. Detta har lett till att det privata finansiella
sparandet ökat kraftigt samtidigt som konsumtions- och investeringsut-
gifter minskat. Hur långt denna anpassningsprocess har kommit är
mycket svårbedömt. Neddragningen av hushållens skuldkvot i USA och
Japan har i denna konjunkturnedgång varit något större än under tidigare
perioder samtidigt som neddragningen varit mindre i t ex Frankrike.
Skillnaderna mellan länderna är stora vad gäller företagens anpassning.
I USA är neddragningen av företagens skuldkvot större än vid tidigare
tillfällen, medan den i Japan hittills är betydligt mindre än tidigare.

Fallande tillgångspriser har även lett till problem för banker och
finansiella institut i många länder. Den finansiella liberaliseringen under
1980-talet kom till stånd utan en ändamålsenlig förändring av över-
vakningmyndigheternas verksamhet. Många finansiella institut valde att
kraftigt expandera sina engagemang i fastighetsrelaterad långivning då
fastigheter traditionellt utgjort en mycket god säkerhet. Det efterföljande
häftiga prisfallet medförde att säkerheternas marknadsvärde minskade
dramatiskt. I kombination med låntagarnas betalningssvårigheter ledde
detta till försämrad lönsamhet och stigande kreditförluster. Bankerna har
i allmänhet också haft att anpassa sig till de strängare kapitaltäcknings-
reglerna. Detta har allmänt lett till att banker försökt höja lönsamheten
genom vidgade marginaler, dvs utlåningsräntoma har stigit i förhållande
till interbankräntan. Samtidigt har kredittillväxten mattats kraftigt. Det är
osäkert i vilken utsträckning detta är resultatet av å ena sidan en "credit
crunch" (dvs att också kreditvärdiga låntagare nekats kreditgivning av
bankerna) alternativt "capital crunch" (att utlåningen dras ner för att
kapitaltäckningskravet skall uppfyllas) eller å andra sidan av minskad
kreditefterfrågan från hushåll och företag. Påfrestningarna på banker och
andra finansinstitut kan leda till en förvärrad situation på främst fastig-
hetsmarknaderna om en ökad utförsäljning sker från låntagare som inte
längre klarar sina betalningsåtaganden eller från långivare som övertagit
fastigheter som säkerhet.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.1

Skillnaderna i penningpolitisk inriktning mellan USA och Japan å ena Prop. 1992/93:150
sidan och Tyskland å den andra har minskat något, främst till följd av Bilaga 1.1
lättnaderna i Tyskland. Fortfarande kvarstår emellertid betydande
räntedifferenser i de korta räntorna mellan dessa länder. För de långa
räntorna är differensen mellan Tyskland och Japan i stort sett oförändrad
sen en tid tillbaka. Skillnaden mellan Tyskland och USA har minskat och
uppgick i mitten av mars till ca 0,6 procentenheter. I prognosen förutses
ränteskillnaderna mellan USA och Tyskland minska ytterligare till följd
av förväntade lättnader i Tyskland. I Japan kan nya sänkningar av
diskontot inte uteslutas.

Penningpolitiken har utformats olika i de europeiska länder som
övergått till flytande växelkurser. I Storbritannien har penningpolitiken
snabbt lättats och de korta räntorna ligger klart under de tyska. I övriga
länder har mer gradvisa lättnader genomförts och en betydande räntemar-
ginal mot Tyskland kvarstår. De korta räntorna i Storbritannien, Italien
och Finland har sjunkit 4-5 procentenheter sedan juli 1992. I mitten av
mars hade pundet deprecierats med drygt 12 procent mot ECU sedan
valutan började flyta, jämfört med drygt 20 respektive 26 procent i
Italien och Finland. En förklaring till den jämförelsevis måttliga
deprecieringen för pundet kan vara att Storbritannien deltog i ERM-
samarbetet under endast en förhållandevis kort period. En fast växelkurs
blev bara en kort parentes efter en lång tid med flytande växelkurs.
Därmed har pundkursen inte påverkats av lika omfattande portfölj anpass-
ningar som t ex den svenska kronan. Pundet är dessutom en stor valuta
i ett globalt perspektiv. Utvecklingen i Norge kan tala emot denna
förklaring. Den norska kronan har endast deprecierat med 3 procent
sedan den släpptes att flyta fritt. Norge har högre aktivitet i ekonomin
och inte alls lika stor exponering i utlandsupplåning. Bytesbalansen
visade överskott under större delen av 1980-talet och under inledningen
av 90-talet och landet har genom sina stora oljetillgångar en långsiktigt
stark extembalans.

Tabell 2:2 Den konsoliderade offentliga sektorns finansiella sparande
Kalenderår, procent av BNP

	1990	1991	1992
Förenta staterna¹	-2,5	-3,4	-4,7
Japan	3,0	2,4	1,3
Tyskland	-2,0	-3,2	-3,2
Frankrike	-1,4	-2,2	-2,8
Storbritannien	-1,3	-2,8	-6,6
Danmark	-1,4	-2,0	-2,6
Finland	1,4	-5,9	-8,2
Norge	2,5	-0,4	-3,4
OECD-Europa²	-3,4	-4,3	-5,4
OECD-totalt²	-1,8	-2,7	-3,8

¹ Exkl. kostnader för inlåningsförsäkringen
²1987 års BNP-vikter och växelkurser

Xd//a.OECD

Flertalet OECD-länder har betydande budgetunderskott. I USA har den Prop. 1992/93:150
nya administrationen presenterat ett program för medelfristig budgetkon- Bilaga 1.1
solidering. Det är dock inte tillräckligt för att få balans i de offentliga
finanserna ens i ett medelfristigt perspektiv. Den japanska regeringen
presenterade i tilläggsbudgeten i april det tredje stimulanspaketet inom
loppet av drygt ett år. Paketet är det största hittills och omfattar åtgärder
motsvarande 2,8 procent av BNI. I Europa är utrymmet för finanspolitisk
stimulans ytterst begränsat. De länder med fördelaktigt utgångsläge i de
offentliga finanserna har tidigare åtminstone kunnat låta de automatiska
stabilisatorerna verka, men i dagsläget är stimulansutrymmet till största
delen utnyttjat. Det tillväxtinitiativ som beslutades av EG-länderna i
december kommer att ha begränsad direkt effekt på tillväxten. Den
uttryckliga avsikten med initiativet är att det ska förbättra förväntningarna
hos hushåll och företag. För att skapa utrymme för generellt lägre räntor
är det nödvändigt med budgetkonsolidering. I ljuset av den svaga
ekonomiska utveckling som förutses i Europa under prognosperioden
kommer underskotten att öka ytterligare. Både Tyskland och Storbritan-
nien har presenterat konsolideringsplaner på medelfristig sikt. Ett
gemensamt drag är att konsolideringsplanema skjuts på framtiden. I
Storbritannien genomförs budgetkonsolideringar med början 1994, i

Tyskland i huvudsak från 1995.

Alltmer talar för att utvecklingen definitivt vänt i USA. Ekonomin
växte relativt snabbt under andra halvåret 1992 och tendensen tycks
fortsätta under första kvartalet 1993. Indikationer finns på att sysselsätt-
nings- och realinkomsttillväxten tagit fart vilket bör stödja en fortsatt
stark konsumtionsutveckling. Vinstläget i näringslivet tyder också på att
investeringarna kan fortsätta att utvecklas i god takt. Clinton-admini-
strationens aviserade stimulanspaket väntas ge endast marginella bidrag
till tillväxten i år och nästa år. En fortsatt lätt penningpolitik är sannolikt
av större betydelse för utvecklingen de närmaste åren. BNP-tillväxten
väntas uppgå till 3 procent 1993 och 3 1/2 procent 1994.

De japanska och västtyska ekonomierna mattades under 1992 betydligt
snabbare än vad som förutsågs tidigare. I Japan tycks effekterna på privat
konsumtion och investeringar av deflationen på tillgångsmarknadema och
förmögenhetsanpassningen i den privata sektorn ha förstärkts under
loppet av 1992. Den likaså tilltagande nedgången i västra Tyskland har
sitt ursprung i den överhettning av ekonomin som återföreningen
medförde och det stora transfereringsbehov till östra Tyskland som
föreligger. På medelång sikt uppskattas detta uppgå till 5 procent av BNP
per år. I såväl Japan som Tyskland väntas tillväxten avta under 1993 för
att åter stiga 1994.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.1

Tabell 2:3 Konsumentprisernas utveckling i vissa OECD-länder

Årlig procentuell förändring

	1991	1992	1993	1994
Förenta staterna	4,2	3,0	3	3 1/2
Japan	3,2	1,7	1 1/2	2
Västtyskland	3,5	4,0	3 3/4	3
Frankrike	3,2	2,9	2 3/4	3
Storbritannien	5,9	3,8	3 3/4	4
Danmark	2,4	2,1	1 1/2	2 1/4
Finland	4,1	2,5	3	3
Norge	3,4	2,3	3 1/2	2 1/2
Sverige	9,4	2,4	5 1/2	3 1/2
Norden¹	3,3	2,3	2 1/2	2 1/2
OECD-Europa	4,7	3,9	4	3 1/2
OECD-totalt	4,3	3,0	3	3 1/4

¹ Exklusive Sverige

Källor: OECD och finansdepartementet

Prisstegringarna i OECD-området dämpades kraftigt under 1992. Enda
undantaget bland de större länderna utgjorde Tyskland där inflationstak-
ten steg något. Lågt kapacitetsutnyttjande inom industrin och en ökad
arbetslöshet i de flesta OECD-länder förutses stabilisera pris- och
kostnadsutvecklingen på en låg nivå. Ett orosmoment i denna bild är
USA där kapacitetsutnyttjandet börjar närma sig den nivå som anses
förenlig med stabil inflation. I Västeuropa väntas inflationen i allmänhet
avta ytterligare, medan länder där valutorna deprecierats förutses få en
viss uppgång i inflationstakten.

Arbetslösheten i OECD-området steg under 1992 och uppgick vid slutet
av året till 7,7 procent av arbetskraften. Den förutsedda avmattningen av
den ekonomiska aktiviteten under 1993 kommer att leda till en fortsatt
uppgång av arbetslösheten och någon betydande förbättring är inte att
vänta förrän 1995. De dystra utsikterna om stigande arbetslöshet i Europa
har inneburit att frågan prioriteras högt i det internationella ekonomiska
samarbetet.

Världshandeln bedöms ha vuxit med ca 4 procent 1992. Under 1993
kan en viss dämpning ske av tillväxten i OECD-områdets handel. En
betydande ekonomisk aktivitet i Sydostasien och Kina bedöms emellertid
motverka dessa tendenser på världshandeln. Ett positivt utfall i de
segslitna GATT-förhandlingama skulle därtill undanröja ett osäkerhets-
moment för världshandelns utveckling och ge ett väsentligt bidrag för
dess långsiktiga utveckling.

Osäkerhetsmomenten i konjunkturutvecklingen under prognosperioden
gäller främst Japan och Tyskland. Den starka BNP-tillväxten i USA
under andra halvåret 1992 och en positiv utveckling av flertalet kon-
junkturindikatorer under inledningen av 1993 ger en betydligt mer
balanserad bild av riskerna än vad som tidigare var fallet. Japans BNP
föll de tre sista kvartalen 1992. Knappast några indikationer fanns heller
under årets första månader som pekade på att denna tendens är på väg
att vända. Prognosen har reviderats ned kraftigt för 1993 även med
beaktande av stimulanspaketet i april. Riskbilden är emellertid att

betrakta som mer balanserad än i tidigare bedömningar. I Europa Prop. 1992/93:150

förefaller riskerna fortsatt vara på nedåtsidan. Osäkerhet råder hur stor Bilaga 1.1
konjunkturnedgången blir i Tyskland och dess inverkan på övriga
europeiska länder. Ett annat osäkerhetsmoment är hur stor påverkan
konsolideringen av de offentliga finanserna har på den reala delen av
ekonomin i länderna.

2.2 Länderöversikter

Förenta staterna

Bruttonationalprodukten i den amerikanska ekonomin steg med 2,1
procent 1992. Under andra halvåret har emellertid tillväxten varit
avsevärt högre, och det tycks nu klart att ekonomin definitivt gått in i en
fas av högre tillväxt. Den relativt svaga efterfrågeutvecklingen i
kombination med begränsat resursutnyttjande bidrog till att konsumentpri-
serna steg med historiskt låga 3 procent under året.

Under intryck av en expansiv penningpolitik och med höga förhopp-
ningar till den nya adminstrationen tycks framtidstron ha återvänt till
både konsumenter och företag. Den pessimism som hade sitt ursprung
i bl a hög skuldsättning och svag sysselsättnings- och real disponibel-
inkomstutveckling tycks vara borta. Alltfler konjunkturindikatorer, som
industriproduktion, lagerutveckling, detaljhandelsförsäljning, nybil-
registrering samt bostadsbyggande, pekar på att denna utveckling håller
i sig.

Finanspolitiken har hittills inte stimulerat den inhemska efterfrågan.
President Clintons finanspolitiska program — vilket inkluderar ett
kortsiktigt stimulanspaket och medelsiktiga budgetförstärkningar — har
tagits emot väl av väljarna. Programmet har stött på kritik i Kongressen
från såväl republikaner som demokrater i huvudsak för att de föreslagna
besparingarna anses vara otillräckliga. Redan innan den nya ad-
ministrationens tillträde ifrågasattes om ett stimulanspaket verkligen
behövs i ljuset av högre ekonomisk aktivitet och förbättrade konjunkturut-
sikter. President Clinton har emellertid entydigt tagit ställning för ett
stimulanspaket, sannolikt mer av politiska än av ekonomiska skäl. Paketet
uppgår till 15 miljarder dollar motsvarande 1/4 procent av BNP, av
vilket 8,5 miljarder avser nya utgifter och resten skattesänkningar.
Utgiftsökningen består till största del av kostnader för att förlänga
ersättningsperioden för arbetslösa och skattesänkningarna främst av
skattekrediter för investeringar. För åren efter 1993 kommer budgeten att
påverkas av föreslagna skattehöjningar, nya utgifter och besparingar.
Budgetunderskottet efter dessa åtgärder väntas minska från 4,0 procent
av BNP 1994 till 2,7 procent 1997 för att därefter stiga något. Det
strukturella underskottet förutses ligga stilla kring ca 3 procent av BNP
under perioden 1994-1998.

Penningpolitiken kommer sannolikt att vara expansivt inriktad under
1993. Skälen för detta är dels att det alltjämt råder osäkerhet om hur
långt den privata sektorns förmögenhetsanpassning kommit och att den
även fortsättningsvis kan behöva stöttas, dels att tillväxten i pen-

ningmängdmåtten M2 och M3 är lägre än väntat och dessutom ligger Prop. 1992/93:150
under centralbanken Federal Reserves målintervall. I detta ligger en viss Bilaga 1.1
risk för långsammare tillväxt än väntat under 1993.

Återhämtningen förutses ledas av privat konsumtion och investeringar,
men även övriga efterfrågekomponenter bör ge stöd åt uppsvinget. En
mindre återhållande verkan av hushållens skuldsättning i kombination
med förbättrad realinkomstutveckling och stigande framtidstro förutses
leda till en god tillväxt i den privata konsumtionen. Tilltagande inhemsk
efterfrågan, stigande vinster och ett gynnsamt ränteläge borgar för att
företagens investeringar stiger i år och nästa år. Mycket låga bostads-
räntor innebär också att uppsvinget i bostadsbyggandet väntas bestå under
1993 och 1994. Den stigande inhemska efterfrågan bör bidra till hög
importtillväxt i år varför nettoexporten ger ett negativt bidrag till BNP-
tillväxten under 1993. Detta vänder först under 1994 när världseko-
nomin förbättrats och därmed exporten kommit igång på allvar.

Sammantaget bedöms tillväxten uppgå till 3 procent 1993 och 3 1/2
procent 1994. Inflationen väntas oförändrat ligga kvar kring 3 procent de
närmaste två åren.

Japan

Den japanska ekonomin har sedan andra kvartalet 1992 gått in i den
kraftigaste ekonomiska tillbakagången på tjugo år, trots betydande
penning- och finanspolitiska insatser från den japanska regeringen. Den
främsta orsaken var att den inhemska efterfrågan föll kraftigt de sista tre
kvartalen — något som inte hänt sedan nationalräkenskapsdata började
insamlas 1955 — driven av en dämpning av privat konsumtion och
fallande privata investeringar. Bytesbalansöverskottet svällde till
rekordnivå bla på grund av vikande import. Sammantaget bedöms BNP-
tillväxten 1992 ha stannat vid 1,3 procent.

Penningpolitiken har trots ett flertal sänkningar av diskontot i nästan
två års tid — den senaste till 2,5 procent — inte förmått stimulera ekono-
min. Det kan inte uteslutas att ytterligare någon sänkning genomförs.
Liksom i USA är det troligt att ineffektiviteten i penningpolitiken beror
på förmögenhetsanpassning i den privata sektorn, men problemen anses
vara ännu större i Japan. Ytterligare en likhet är att de bredare
penningmängdsmåtten i Japan minskar. Även banksektorn har fått känna
av dessa problem i form av ökade kreditförluster men det är osäkert hur
stora problemen är. I februari i år etablerades ett bankägt bolag, vilket
skall överta bankernas nödlidande lån.

Regeringens finanspolitiska stimulanspaket från augusti 1992 (mot-
svarande 2,3 procent av BNP) utgörs till stor del av en massiv satsning
på tidigareläggning av offentliga investeringsprojekt. De direkta
stimulanseffekterna på ekonomin beräknas till drygt 1 procent av BNP,
och infaller till stor del under budgetåret 1993. Uteblivna effekter av
stimulansåtgärderna och en fortgående försämring av ekonomin ledde till
att regeringen presenterade ett nytt stimulanspaket i april i år, med unge-

fär samma inriktning på åtgärderna som i det förra paketet men något
större till omfattningen (2,8 procent av BNP). Regeringen uppskattar
paketets stimulanseffekt till ca 2 1/2% proecent av BNP.

Utvecklingen av de flesta konjunkturindikatorer tyder på att den
japanska ekonomin fortsätter att försämras och vänder först under andra
halvåret 1993. Den privata konsumtionen förutses mattas ur ytterligare
av ett flertal skäl, bl a hushållens skuldsättning, lägre realinkomsttillväxt
och tilltagande pessimism. Trots att vinsterna i näringslivet väntas öka
något under 1993, förutses investeringarna fortsätta minska. Detta beror
på att den lägre efterfrågan medför att företagens försäljning stagnerar
och att vinstförbättringen sker som ett resultat av en neddragning av bl
a investeringskostnaderna. De finanspolitiska stimulansåtgärderna
kommer att motverka den negativa utvecklingen i den privata sektorn
men bedöms inte fullt ut kunna uppväga dessa. Utrikeshandelsöverskottet
väntas i år svälla ytterligare på grund av den allt starkare yenen. Först
i ett senare skede väntas importefterfrågan stiga och bidra till ett minskat
överskott.

Sammantaget beräknas BNP-tillväxten mätt som årsgenomsnitt uppgå
till endast 1/2 procent 1993, vilket till stor del förklaras av att negativa
kvartalssiffror under större delen av 1992 ger ett kraftigt sk "underhäng"
för genomsnittstillväxten 1993. Tillväxten väntas därefter öka till 3
procent 1994. Inflationen beräknas uppgå till 1 1/2 respektive 2 procent
1993 och 1994.

Västeuropa

Konjunkturen i Kontinentaleuropa fortsatte att försvagas under andra
hälften av 1992, till stor del beroende på det höga ränteläget.
Penningpolitiken har i många länder utformas efter externa mål och har
i flera länder varit stramare än vad som påkallats av den inhemska
utvecklingen. Inte minst har det allmänt höga ränteläget negativt påverkat
förtroendet och förväntningarna för den ekonomiska utvecklingen bland
företag och hushåll. Härtill har kommit oron på valutamarknaderna. BNP
i OECD-Europa väntas bli oförändrad 1993. En gradvis återhämtning
under 1994 förutses ge en tillväxt på 1 3/4 procent. Draghjälpen från
USA väntas bli ringa, då endast drygt 6 procent av OECD-Europas
export går till USA. Någon förbättring på arbetsmarknaden väntas inte
förrän tidigast 1995. Inflationen väntas dämpas något till 3 1/2 procent
1994.

Nedgången i den västtyska ekonomin accentuerades mot slutet av 1992
och den svaga utvecklingen har fortsatt under inledningen av 1993.
Orderingången till industrin sjönk gradvis under 1992. Särskilt starkt
minskade orderingången från utlandet. Enkätundersökningar pekar på att
industrin planerar att minska produktionen med inemot 5 procent 1993.
Investeringsplanerna har i takt med sjunkande kapacitetsutnyttjande och
minskad produktion reviderats ned kraftigt. Inflationen har trots den
avtagande ekonomiska aktiviteten ännu inte dämpats. Ökande hyror och
stigande priser inom tjänstesektorn bidrar främst till det fortsatt höga

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.1

inflationstrycket. I januari 1993 ökade inflationen ytterligare, främst till
följd av den momshöjning med en procentenhet som genomfördes vid
årsskiftet. De löneavtal som slutits den senaste tiden indikerar dock att
risken för en löneledd inflation har minskat betydligt. De offentligt
anställda har slutit avtal om lönelyft på 3 procent 1993, vilket de facto
innebär reallönesänkningar. Förhoppningarna om sjunkande inflation har
även stärkts av att penningmängdstillväxten har avtagit. Penningpolitiken
har gradvis lättats sedan september 1992, och de korta marknadsräntorna
har fallit med nära 2 procentenheter.

En uppgörelse om en s k solidaritetspakt mellan den federala
regeringen, oppositionen och delstaterna kunde nås i mitten av mars
1993. Solidaritetspakten innefattar planer för dels ökad stöd till de östra
delstaterna, dels finansieringen och fördelningen — mellan förbundssta-
ten och delstaterna — för kostnaderna för integrationen av östra Tysk-
land. Kostnaderna för återföreningen på medellång sikt beräknas till ca
5 procent av Tysklands BNP per år och begränsar det finanspolitiska
manöverutrymmet. Solidaritetspakts-överenskommelsen innebär att inga
större ansträngningar att konsolidera de offentliga finanserna görs under
de närmaste åren utan att dessa genomförs först fr o m 1995.

Den ekonomiska aktiviteten i den tyska ekonomin väntas fortsätta att
falla under 1993. Tillsammans med ett betydande underhäng från 1992,
innebär det ett fall i BNP med 1 3/4 procent i västra Tyskland. Ett stort
negativt bidrag kommer från maskin- och utrustningsinvesteringama.
Även den privata konsumtionen kommer att utvecklas svagt p g a
stigande arbetslöshet, höjd moms och svag reallöneutveckling. En
vändning i konjunkturen väntas under 1994, vilket ger en BNP-tillväxt
på 1 procent. Utrikeshandeln ger ett positivt bidrag till BNP under såväl
1993 som 1994, vilket främst beror på att importen utvecklas svagt.
Inflationen beräknas dämpas något som en följd av låga löneökningar och
därmed skapas utrymme för fortsatta lättnader av penningpolitiken.
Finanspolitiken kommer att verka återhållande på den inhemska
efterfrågan, även om budgetunderskottet kommer att stiga.

Tillväxten i östra Tyskland uppgick preliminärt till 6 procent 1992 och
väntas bli ungefär lika hög 1993. De östra delstaterna är fortsatt beroende
av transfereringar från västra Tyskland och någon självbärande tillväxt
kan ännu inte skönjas. Höga löneökningar fortsätter att undergräva
konkurrenskraften. Lönerna uppgår i genomsnitt till ca 60 procent av de
västtyska samtidigt som produktiviteten uppgår till knappt 40 procent.
Enhetsarbetskostnaden är därmed betydligt högre i östra än i västra
Tyskland. Arbetslösheten fortsätter att vara hög. Inkluderas personer som
omfattas av arbetsmarknadspolitiska åtgärder uppgår den till 25-30
procent av arbetskraften. Det förefaller nödvändigt att lönerna anpassas
till att bättre spegla produktiviteten. En mer konkurrenskraftigt industri
skulle minska behovet av transfereringar från väst och möjliggöra en
självgenererad tillväxt.

I Storbritannien råder fortsatt osäkerhet om en återhämtning har inletts.
BNP växte visserligen något under fjärde kvartalet 1992, men exkluderas
oljeproduktionen var det ett fortsatt fall i BNP. Arbetslösheten har stigit

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.1

snabbt till följd av den svaga ekonomiska aktiviteten. Det finns dock
vissa positiva tecken i ekonomin. Detaljhandelns försäljning har ökat de
senaste månaderna och näringslivets förtroende är det högsta på 5 år.
Inflationstakten har dämpats. Den underliggande inflationen rensat från
bostadlåneräntor uppgick till 3,2 procent i januari, vilket var den lägsta
på sex år. Deprecieringen har ännu inte nämnvärt slagit igenom i kon-
sumentledet.

Budgetunderskottet har vuxit snabbt till följd av den svaga ekonomiska
utvecklingen. Statens inkomster har i stort sett stagnerat de senaste åren.
Trots försämrade statsfinanser innehåller budgeten för 1993/94 inte några
större besparingar utan dessa skjuts upp till nästa budgetår som inleds i
april 1994. Budgetunderskottet beräknas uppgå till 8 procent av BNP
1993/94. Penningpolitiken har lättats avsevärt sedan pundets utträde ur
ERM i september 1992. Basräntan är i dagsläget 6 procent och under-
stiger därmed klart den tyska räntan. Pundet hade i mitten av mars
deprecierats mot ECU med drygt 12 procent sedan september.

BNP-tillväxten beräknas till 1 1/4 procent 1993 och 2 1/2 procent
1994. Storbritannien är det EG-land som sannolikt kommer få störst
draghjälp från USA. Andelen av den totala exporten som går till USA
uppgår till drygt 12 procent, vilket är dubbelt så mycket som EG-
genomsnittet. Den brittiska konkurrenskraften påverkas allmänt positivt
av deprecieringen av pundet. Det negativa bidraget på BNP från
nettoexporten väntas minska. Fallet i investeringarna upphör sannolikt.
Vidare antas hushållens inkomster påverkas gynnsamt av de sjunkande
räntorna. Bostadslåneräntan är vanligtvis rörlig och följer de korta
marknadsräntorna. Hushållens höga skuldsättning i kombination med den
långa perioden av sjunkande bostadspriser, innebär dock sannolikt att
hushållen till en del väljer att amortera på skulderna. En viss uppgång i
inflationen väntas 1993 till följd av deprecieringen. Löneökningarna hålls
tillbaka av fortsatt stigande arbetslöshet.

Den franska ekonomin fortsatte att utvecklas svagt under det fjärde
kvartalet 1992, då BNP föll 0,3 procent. Industriproduktionen har avtagit
kraftigt de senaste månaderna. Ekonomin har påverkats negativt av det
höga ränteläge som rått sedan sommaren 1992 och dessutom har
konkurrenskraften försämrats till följd av apprecieringen av francen.
Arbetslösheten har stigit gradvis, vilket tillsammans med det höga
ränteläget inneburit ett försiktigt agerande hos hushållen och sparandet
har därmed ökat. Under 1993 väntas den svaga utvecklingen fortsätta och
BNP förutses öka med endast 1/4 procent. Investeringarna antas fortsätta
att falla. Den inhemska efterfrågan väntas ta fart under 1994, vilket ger
en tillväxt på 2 procent. Tillväxten är inte tillräcklig för att hindra
arbetslösheten att växa ytterligare. Inflationstrycket förutses bli fortsatt
lågt.

Norden

Under 1992 föll den inhemska efterfrågan i Danmark, liksom de två
föregående åren. Tillväxten i ekonomin blev tack vare ett positivt bidrag

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.1

från utrikeshandeln ändå svagt positiv. Förhållandet väntas bli det
motsatta 1993 då såväl den privata som den offentliga konsumtionen och
bruttoinvesteringarna spås öka och nettoexporten minska. Denna
utveckling leder 1993 till en svag BNP-tillväxt på ca 1 !4 och på drygt 2
procent för 1994 då världskonjunkturen förväntas vända uppåt.

Att tillväxten inte blir större innebär, i kombination med en viss ökning
av produktiviteten, att sysselsättningen faller något. Således väntas
arbetslösheten stiga till ca 12 procent under 1993 och börja falla tidigast
1994. Danmark har de senaste åren haft en av OECD-områdets lägsta
inflationstakter. Detta förhållande väntas bestå även i fortsättningen då
inflationstrycket är utomordentligt lågt inte minst p g a kronans ap-
preciering. För 1993 och 1994 spås prisstegringstakten uppgå till 1‘A
respektive 2 1/4 procent.

Den nya regeringen som tog över i januari är bunden av den budget
som antagits för 1993. Denna förutsätter en relativt restriktiv finans-
politik. Emellertid har regeringen i mars antagit ett program för att
främja aktiviteten i ekonomin. Programmet syftar bl. a. till att få till
stånd ökade investeringar i små och medelstora företag.

Efter valutaoron under hösten 1992 och början av 1993 har central-
banken kunnat sänka marginalräntan något och räntegapet till Tyskland
har krympt. En fortsättning av denna gynnsamma trend bedöms som
trolig givet en nedgång i de tyska räntorna och en majoritet för ja-sidan
i folkomröstningen om Maastricht-överenskommelsen.

Den finska ekonomin har ännu inte kommit ur den svåra recession som
plågat landet sedan 1991. Totalproduktionen föll med hela 3 I/2 procent
1992 trots en mycket stark exporttillväxt. Den konkur-
renskraftsförbättring som följt av den sammanlagda deprecieringen på ca
40 procent sedan slutet av 1991 väntas ge en fortsatt hög tillväxt i
exporten. Tudelningen av ekonomin i en krympande inhemsk del och en
växande exportsektor blir ännu mer uttalad under såväl 1993 som 1994.
Liksom under 1992 väntas inte exportökningen kunna kompensera fallet
i den inhemska efterfrågan under 1993 varför BNP minskar med ca 3/4
procent. 1994 spås dock utrikesbidraget bli så pass stort att det helt
uppväger den inhemska stagnationen och leder till en tillväxt på 2
procent.

Sysselsättningen sjönk betydligt 1992 och arbetslösheten uppgick till ca
15 procent. Den goda tillväxten i exportsektorn till trots väntas inte
arbetslösheten påverkas nämnvärt under vare sig 1993 eller 1994.

Regeringen har satt som mål att de offentliga utgifterna 1995 inte realt
skall överskrida nivån från 1991. Därför antogs i oktober 1992 ett
åtgärdspaket med avsevärda besparingar som stramar åt ekonomin
kraftigt och säkerställer oförändrade löner i hela ekonomin. I ett försök
att motverka en alltför stor åtstramning av den inhemska efterfrågan har
därefter ett blygsamt (1/2 procent av BNP) stimulanspaket antagits i
februari i år. Detta syftar till att få igång nyinvesteringar i små och
medelstora företag genom olika former av ränte- och garantistöd bl. a.
till underhåll och reparationsarbeten på bostadsfastigheter.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.1

Den strama finanspolitiken och den fallande inhemska aktiviteten leder
till ett mycket lågt underliggande inflationstryck. Den förväntade ökning
i KPI på 3 procent 1993 förklaras istället genom de tillfälliga höjningar
av de indirekta skatterna som ingick i åtgärdspaketet från oktober 1992.
Den stora deprecieringen väntas få utslag i inflationen först 1994, då KPI
likaledes spås uppgå till 3 procent.

I februari 1993 antog Finlands Bank ett inflationsmål för KPI på 2
procent. Sedan frikopplingen av valutan i september 1992 tycks
centralbanken också haft som ambition att motverka en alltför kraftigt
depreciering av marken genom att låta räntan förbli hög. I takt med att
allt fler valutor deprecierats under hösten och vintern och att marken
fortsatt att försvagas tycks denna inställning ha mjuknat och räntorna har
kommit ner något. Den framtida penningpolitiken, som självfallet är
beroende av utvecklingen i Tyskland, bedöms således bli mindre
restriktiv, med ytterligare räntelättnader under 1993.

Den norska ekonomin växte med knappt 3 procent 1992. Tillväxten
förklaras liksom tidigare år i huvudsak av verksamheten i oljesektorn.
BNP-tillväxten i fastlands-Norge uppgick till ca 1 procent. Prognosen
utgår ifrån att den finansiella konsolideringsprocessen är i det närmaste
avslutad. Samtliga komponenter i den inhemska efterfrågan väntas
uppvisa positiva tillväxttal för 1993 och 1994. Ökningen är dock inte
tillräckligt kraftig för att motverka den förväntade nedgången i nettoex-
porten som följer av den relativa apprecieringen av den norska kronan.
Den totala tillväxten i landet blir därför lägre 1993 än året innan och
stannar på ca 114 procent för att 1994 uppgå till drygt 2 procent.

Norge har under senare år fört en expansiv finanspolitik i uttalat syfte
att bekämpa arbetslösheten. Målet har inte kunnat uppfyllas utan ar-
betslösheten har förblivit lika hög som tidigare dvs drygt 6 procent.
Under 1993 väntas en fortsatt nedgång i sysselsättningen då tillväxten är
så pass blygsam och dessutom produktivitetsdriven. Liksom övriga
nordiska länder hade Norge under 1992 en mycket låg inflation på 2Vi
procent. För 1993 väntas förvisso en ökning i KPI till 3¥2 procent men
detta förklaras främst genom höjningen av momsen som ingick i
regeringens paket i december 1992 för att försvara kronans koppling till
ECU:n. 1994 väntas inflationen falla tillbaka till den nivå som rådde
1992.

Myndigheterna har för 1993 lagt en förhållandevis stram budget som
närmast kan karakteriseras som en inflationsjustering av fjolårets.
Budgeten uppvisar fortsatt ett underskott på ca 7 procent av BNP.

Sedan kopplingen till ECU:n släpptes har penningpolitiken varit mindre
restriktiv och Norges Bank har sänkt dagslåneräntan vid sju tillfällen utan
att valutan försvagats nämnvärt. Ett fortsatt apprecieringstryck och en
gynnsam tysk ränteutveckling bäddar för ytterligare räntelättnader och
en minskning av räntegapet till Tyskland under 1993.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.1

3 Utrikeshandel

3.1 Export och import

Sveriges totala varuexport ökade med drygt 1% 1992. I år beräknas den
stiga med omkring 5% och med drygt 9 1/2% 1994. Marknadstillväxten
är fortsatt svag och exportökningen förklaras av andelsvinster som i
industrins tur beror på en förbättring i dess konkurrenskraft. Varuimpor-
ten sjunker ytterligare i år, beroende på efterfrågefallet på hem-
mamarknaden. I år'beräknas den minska med drygt 1 %, men stiger nästa
år med ca 3\l/2^> då inhemsk efterfrågan väntas vända uppåt och
exporten öka kraftigare.

Världsmarknadstillväxten för bearbetade varor bedöms bli svagare i år
än förra året. Det relativt kraftiga fallet i Tysklands BNP bidrar starkt till
den dämpade importutvecklingen inom OECD. Nedrevideringen av BNP-
prognosen för Tyskland med drygt två procentenheter sedan januari
beräknas dra ned marknadstillväxten för svensk export inom OECD med
en hel procentenhet.

Ett fall i Sveriges exportvolym till Tyskland inträffade redan under
hösten 1992. Den draghjälp till svensk export som den ekonomiska
återhämtningen i USA och Storbritannien väntas ge tycks dessutom
komma med eftersläpning. Svensk exportvolym till dessa länder
utvecklades svagt mot slutet av förra året, se diagram 3:1.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.1

Diagram 3:1 Sveriges varuexport till några viktiga marknader 1988-1992

Fasta priser, säsongsrensat, glidande medelvärde
Miljoner kr.

4100

3600

1 Tyskland \| . /\/\ f\/ \

/'' 1 Storbritannien 1 ", / 4 .7 \ / l . 1 1 / /i r x/ t i\ ii F A / i / l / \ 1 1 .................... t l \ /\ A.... .......................1.1........
/ ^ \ / ' K /v* \/ 'S A " ~ ’ /\/ \ A A a /\ ' /'A/""-' v \ / \ y \ \ / v. a ' < 1 V \ / \/\l ^w	1.1 /\ i A i i \ i . A A / -\ ll \ ■ l , 1 \l \ \ /
! USA 1 Vy/^	/ i / V/\ 1 \ J / \ \/ \» / ^v

2600

3100

Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet

OECD-marknaden för bearbetade varor beräknas öka med endast 6%
under perioden 1993-1994. Den nu mycket svaga tillväxten, och inte
minst importfallet på Sveriges största exportmarknad Tyskland, mot-
verkar en kraftigare uppgång för svensk export. Flera tungt vägande

exportprodukter möter i år fortsatta problem med dämpad efterfrågan, Prop. 1992/93:150
alternativt överkapacitet och svag prisutveckling. Detta gäller bl.a. Bilaga 1.1
pappers- och massaindustrin, stål- och transportmedelsindustrin. Inve-
steringarna inom verkstadsindustrin i Västeuropa väntas falla ytterligare

i år, vilket också påverkar svensk export av investeringsvaror.

Utvecklingen av marknadstillväxten och svensk export skiljer sig nu mot
utvecklingen efter devalveringarna i början av 1980-talet. I slutet av
1982, dvs. efter 1981 och 1982 års devalveringar, ökade de svenska
marknadsandelarna för bearbetade varor inom OECD-området mycket
kraftigt. Kvartalsstatistiken visar på en volymökning i storleksordningen
6% fjärde kvartalet 1982 från föregående kvartal, dvs. över 25% i
årstakt. Denna ökning är mycket svår att förklara utifrån gängse model-
ler och samband i utrikeshandeln.

Effekterna på exportvolymema av devalveringarna i början av 1980-
talet inträffade sålunda oväntad snabbt. Detta kan sannolikt sättas i
samband med att den internationella konjunkturen började återhämta sig
mot slutet av 1982. År 1983 steg industrins andel av OECD:s import av
bearbetade varor med hela 8 %. Exportens produktsammansättning hade
under 1982 varit ogynnsam och denna negativa faktor bortföll sedan
successivt i takt med att efterfrågan på svenska exportprodukter tog fart.
Varusammansättningen blev allt gynnsammare i samband med den
stigande privata konsumtionen på de viktiga exportmarknaderna inom
OECD. Detta gynnade inte minst svensk export av personbilar. Härmed
underlättades möjligheterna för Sverige att öka marknadsandelarna. Läget
nu är annorlunda. Deprecieringen av kronan sedan slutet av 1992 inträf-
fade i ett läge då den internationella efterfrågan fortfarande var dämpad
och exportens varusammansättning fortsatt ogynnsam.

I år beräknas varuexporten stiga kraftigt under loppet av året, med
13%, vilket innebär en volymökning mellan årsgenomsnitten 1992 och
1993 på knappt 5%. Exporten föll kraftigt fjärde kvartalet förra året,
vilket medför en begränsad uppgång mellan årsgenomsnitten även vid en
stark expansion under loppet av året.

Det som drar upp svensk export i år och de närmaste åren är den
förbättrade konkurrenskraften för exportindustrin, som beräknas vinna
andelar på världsmarknaden i växande utsträckning. Den omfattande
deprecieringen av den svenska kronan har tillsammans med andra
faktorer som minskningen av arbetsgivaravgifterna i år gett industrin
utrymme att sänka sitt relativpris på exportmarknaden och därmed
åstadkomma andelsvinster.

Redan förra året sjönk Sveriges relativpris på bearbetade varor, vilket
medförde en uppbromsning av andelsförlustema på OECD-marknaden.
Tappet uppgick till knappt 1%, att jämföra med 5 1/2% 1991. I år
beräknas industrins andel öka med 3% och nästa år med 7 1/2% på
denna marknad. Sänkningen av relativpriset med 10% i år väntas således
ge en större effekt på marknadsandelarna nästa år. Priselasticitetema
bygger här på historiska samband.

Relativprissänkningen i år begränsas sannolikt av att företagen
använder en stor del av utrymmet till att förbättra sina vinstmarginaler.

3 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 150 Bil. 1.1

En förklaring till detta är det svaga efterfrågeläget. Då det råder Prop. 1992/93:150
överkapacitet och fallande efterfrågan på viktiga exportmarknader kan en Bilaga 1.1
relativprissänkning väntas ge förhållandevis små effekter på marknadsan-
delarna. Företagen vill undvika en alltför hård priskonkurrens. I ett
sådant läge väljer de att höja priserna mätt i svenska kronor i större
utsträckning och förbättra sina marginaler för att i ett senare skede, då
efterfrågan blivit gynnsammare, använda sin starkare konkurrenskraft till
andelsvinster. Med hjälp av vinstförstärkningen kan företagen dessutom
flytta fram sina positioner, t.ex. genom produktutveckling, produk-
tivitetsförbättringar och marknadsföring för att även därigenom vinna
marknadsandelar på sikt.

Effekterna av den svaga internationella efterfrågan kan också ses i en
parallell med den finska exportindustrin. Erfarenheterna efter den finska
devalveringen 1991 och deprecieringen av marken i september förra året
visar att företagen sänkt sina relativpriser på världsmarknaden och vunnit
marknadsandelar, men exportökningen för finsk skogsindustri (som
svarar för omkring 40% av den totala exporten) har motverkats av
överkapacitet på världsmarknaden. Som en följd av överkapaciteten har
även konkurrenterna sänkt sina priser, vilket motverkat en starkare
volymuppgång för Finland.

Tabell 3:1 Exportmarknadstillväxt, relativa priser, marknadsandelar och
export av bearbetade varor

Procentuell förändring

	1990	1991	1992	1993	1994
Exportmarknadstillväxt 14 OECD-länder	4,8	0,7	2,0	1,5	4,4
Totalt	5,5	2,3	3,0	2,5	5,0
Priser 14 OECD-länders importriser, SEK	2,7	0,9	-0,8	24,9	2,8
Svenska exportpriser	2,0	1,8	-2,3	12,4	2,2
Relativpris	-0,7	0,9	-1,5	-10,0	-0,6
Marknadsandelar, volym 14 OECD-länder	-3,8	-5,5	-0,9	3,0	7,6
Totalt	-4,7	-4,8	-2,9	2,6	6,6
Exportvolym 14 OECD-länder	0,8	-4,8	1,1	4,5	12,3
Totalt	0,6	-2,6	0,0	5,1	11,9

Anm: Exportmarknadstillväxt avser en sammanvägning av importökningen av
bearbetade varor i olika länder. Som vikter har använts ländernas andelar som
mottagare av svensk export av bearbetade varor. OECD-ländernas importpriser
vägs samman på motsvarande sätt.

Källor: OECD, Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet.

Att Sveriges marknadsandelsvinster inte blir större beror också på att
svensk export av bearbetade varor i högre grad än konkurrentländernas
är inriktad på varor som möter särskilt svag efterfrågan eller missgynnas
av överkapacitet på exportmarknaden. Detta gäller t.ex. papper och papp
samt järn och stål, men också vissa investeringsvaror. I en jämförelse
med Sveriges 14 största konkurrentländer inom OECD ligger den största

skillnaden i att andelen papper och papp samt järn och stål i exporten är Prop. 1992/93:150
betydligt större för Sverige. Sveriges andel industrimaskiner, telekom- Bilaga 1.1
munikationsutrustning och vägfordon i exporten är också större än för
OECD-genomsnittet.

En del av andelsförlusterna som även drabbat flertalet OECD-länder
kan dessutom förklaras av den ökade konkurrensen från nyindustria-
liserade länder som Sydkorea, Hongkong, Singapore och Taiwan. De har
tillsammans vunnit andelar på exportmarknaden för bearbetade varor i
accelererande takt sedan mitten av 1980-talet.

Diagram 3:2 Marknadsandel och relativpris för Sveriges export av bearbetade
varor till 14 OECD-länder

Index 1980=100

Under de senaste två åren har den svenska varuimporten minskat med
5% i volym. Den kraftiga nedgången hänger delvis samman med en
omfattande lageravveckling. Den svaga svenska konjunkturen, med bl.a.
fall i industriproduktion, investeringar och privat konsumtion har också
bidragit starkt till importraset.

Bedömningen av importen av bearbetade varor baseras i hög grad på
utvecklingen av den s.k. importvägda efterfrågan. De olika efterfråge-
komponentema vägs där samman med avseende på genomsnittligt
importinnehåll av bearbetade varor.

År 1991 föll den importvägda efterfrågan med nära 7%. Den starka
lageravvecklingen i kombination med de sjunkande maskininvesteringama
var de viktigaste faktorerna bakom detta. Under 1992 föll den privata
varukonsumtionen kraftigt samtidigt som maskininvesteringama fortsatte
att minska. Ett positivt lagerbidrag medförde att nedgången i importvägd
efterfrågan stannade vid drygt 2%. I år förutses en förskjutning av
användningssidan mot mer importtunga delar då efterfrågan för exporten
ökar, men den fortsatt svaga inhemska efterfrågan och ett negativt bidrag

från lagren motverkar en uppgång i den importvägda efterfrågan, som Prop. 1992/93:150
fortsätter att falla i år. Den starka exporttillväxten bidrar i hög grad till Bilaga 1.1
ökningen med 5 1/2% av den importvägda efterfrågan nästa år.

Tabell 3:2 Importvägd efterfrågan på bearbetade varor

Bidrag till förändringen av importvägd efterfrågan, procentenheter

	1991	1992	1993	1994
Offentlig varukonsumtion	0,3	0,6	-0,0	-0,1
Privat varukonsumtion	0,3	-2,0	-1,6	-0,2
Byggnadsinvesteringar	-0,2	-0,3	-0,5	-0,4
Maskininvesteringar	-3,7	-2,8	-0,7	0,9
Export av bearbetade varor	-0,8	-0,2	1,9	4,6
Lagerförändringar	-2,5	2,3	-0,6	0,8
Importvägd efterfrågan	-6,7	-2,4	-1,5	5,6
Import av bearbetade varor	-7,5	-1,1	-2,9	6,0

Anm.: Beräkningarna av importvägd efterfrågan utgår från konstant importinnehåll.
Källor: Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet.

Normalt ökar importen snabbare än den importvägda efterfrågan. Detta
kan ses som en effekt av den tilltagande internationella specialiseringen
som kännetecknar världsekonomin. Ekonometriska skattningar tyder på
att importen har ökat med 1,5-2% per år under 1980-talet på grund av
denna faktor. I år finns det dock flera faktorer som bidrar till att
importen av bearbetade varor faller snabbare än den importvägda
efterfrågan. Under överhettningsåren mot slutet av 1980-talet drevs
importandelen upp av det extremt höga kapacitetsutnyttjandet. Under den
följande konjunkturnedgången återgår importandelen till mer normala
nivåer. Ett annat skäl är att deprecieringen av kronan gör importvaror
relativt sett dyrare vilket naturligtvis bör få effekter på importvolymen.

Importpriset för bearbetade varor föll med 2% under 1992. I år väntas
en ökning med 10 1/2%, vilket till största delen förklaras av deprecie-
ringen av den svenska kronan. Deprecieringen antas få full effekt på
importpriset för råvaror, medan effekten på övriga varor blir mindre.
Den svaga inhemska efterfrågan och de pressade hemmamarknadspriserna
gör att såväl exportörerna till Sverige som importörerna här i landet
pressar sina marginaler. Importprisema bedöms ändå stiga avsevärt
snabbare än hemmamarknadsprisema. Under perioden november 1992
t.o.m. februari 1993 hade importpriset för varor stigit med 11% och
hemmamarknadspriset med knappt 1%. Hemmaproduktionen stärker
därmed sin konkurrenskraft och beräknas i år vinna andelar, då importen
av bearbetade varor utvecklas svagare än den importvägda efterfrågan.

Även i samband med devalveringarna i början av 1980-talet föll
hemmamarknadsprisema i förhållande till importprisema för bearbetade
varor. Utvecklingen av inhemsk efterfrågan såg emellertid helt annor-
lunda ut då än nu. Importen av bearbetade varor ökade starkt andra
halvåret 1983, men ändå inte lika kraftigt som den importvägda
efterfrågan, vilket indikerar att importen då tappade andelar på den
svenska marknaden. Att importökningen hölls tillbaka förklaras just av

relativprissänkningar för hemmaproduktionen under 1982 och förstadelen Prop. 1992/93:150
av 1983, som får effekt med viss eftersläpning. För helåret 1983 steg Bilaga 1.1
dock importen av bearbetade varor något snabbare än den importvägda
efterfrågan, vilket förklaras av en hög efterfrågeandel för särskilt
importtunga investeringsvaror under första halvåret 1983.

Tabell 3:3 Export och import av varor

	Miljarder Procentuell volymutveckling				Procentuell prisutveckling		1994
	kr. 1992	1992	1993	1994	Procentuell prisutveckling
	kr. 1992	1992	1993	1994	1992	1993
Varuexport Bearbetate varor	275,3	0,0	5,1	11,9	-2,3	12,4	2,2
Fartyg	3,3	42,8	15,7	-33,1	-2,0	18,7	5,7
Petroleumprodukter	9,3	14,1	4,0	-5,5	-16,8	19,0	6,0
Övriga råvaror	38,1	0,4	3,5	6,7	-3,0	10,5	5,0
Summa Varuexport	326,0	1,2	4,9	9,7	-3,2	12,5	3,2
Varuimport Bearbetade varor	227,6	-1,1	-2,9	6,0	-2,1	10,5	3,0
Fartyg	2,5	-44,5	30,4	-39,8	-4,7	14,5	5,5
Råolja	13,6	2,9	2,5	0,0	-10,1	29,0	10,0
Petroleumprodukter	10,4	9,9	6,0	-3,0	-12,6	27,0	6,5
Övriga råvaror	35,9	2,9	-0,6	0,9	-3,1	15,0	5,0
Summa Varuimport	289,9	-0,2	-1,2	3,6	-3,6	12,0	4,3

Källor: Statistiska centralbyrån, Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet.

3.2 Bytesbalans

Bytesbalansen uppvisade 1992 ett underskott på 30 miljarder kr.,
motsvarande ca 2% av BNP. För 1993 och 1994 förutses en påtaglig
förbättring, som framför allt förklaras av en ökning av handelsbalansens
överskott. Handelsbalansen visade 1992 ett överskott på knappt 35
miljarder kr. och väntas i år förbättras med nära 30 miljarder kr. för att
nästa år visa ett rekordstort överskott på nästan 90 miljarder kr. Trots
betydande underskott i avkastning på kapital även nästa år beräknas
bytesbalansen visa ett överskott 1994 motsvarande drygt 2% av BNP.

Trots deprecieringen av kronan försämras inte Sveriges terms of trade
(exportpris/importpris). Exportpriserna på varor stiger i år t.o.m. något
snabbare än importprisema. Visserligen medför deprecieringen ett
kraftigt genomslag på importprisema, som stiger med 12%, men den
svaga inhemska efterfrågan och utvecklingen av hemmamarknadsprisema
gör ändå att exportörerna till Sverige håller tillbaka sina priser på varor
hit och pressar sina marginaler. Samtidigt beräknas Sveriges exportpris
för varor stiga med 12 1/2% i år, då företagen sannolikt tar ut en relativt
stor del av "deprecieringsutrymmet" till marginalförstärkning. Föratom
att Sveriges terms of trade förbättras något uppnås redan i år kraftigt
positiva effekter av exportens resp, importens volymutveckling på
handelsbalansen.

Underskottet i tjänstebalansen bedöms krympa med 7,5 miljarder kr.
under perioden 1993-1994 vilket förklaras av en förbättring i så gott som

samtliga delposter, men främst en minskning i underskottet för resevaluta
för första gången på tio år. Resevalutainkomsterna bedöms under
prognosperioden 1993-1994 stiga med 15% i volym till följd av de
minskade relativpriserna på turisttjänster i Sverige, i kombination med
den internationella konjunkturuppgången. Svenska turisttjänster blir
betydligt billigare för utländska turister som en följd av kronans
depreciering. Resevalutautgifterna beräknas avta kraftigt i volym (-22%
perioden 1993-1994) i samband med fallet i privat konsumtion och
minskningen i hushållens disponibla inkomster. Deprecieringen av kronan
har medfört avsevärda kostnadsökningar för utlandsresandet, vilket
motverkar de positiva effekterna på resevalutanettot räknat i löpande
priser.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.1

Tabell 3:4 Bytesbalans
Miljarder kr.

	1990	1991	1992	1993	1994
Varuexport	339,9	332,8	326,0	384,9	435,7
Varuimport	323,9	301,3	289,9	320,9	346,6
Korrigeringspost	-1,3	-1,3	-1,6	-1,4	-1,4
Handelsbalans	14,7	30,1	34,5	62,6	87,7
Sjöfartsnetto	9,5	10,0	8,5	10,1	10,9
Övriga transporter	1,7	2,1	1,2	1,9	2,4
Resevaluta	-19,0	-20,5	-21,3	-18,2	-17,0
Övriga tjänster	-7,4	-0,5	-0,7	-2,5	-1,0
Tjänstebalans	-15,2	-8,9	-12,2	-8,8	-4,7
Löner¹	0,4	0,6	0,7	0,8	0,8
Avkastning på kapital därav	-27,0	-30,1	-37,9	-43,8	-34,9
räntenetto återinvesterade	-42,2	-45,2	-50,0	-56,5	-49,0
vinstmedel	9,2	8,2	6,3	7,1	8,6
Övriga transfereringar	-13,5	-12,4	-14,8	-14,0	-14,5
Bytesbalans	-40,6	-20,7	-29,7	-3,3	34,4
Andel av BNP	-3,0	-1,4	-2,1	-0,2	2,3

1 överenskommelse med rekommendationer från IMF ingår inte längre löner som
delpost i övriga tjänster. Dessa har lyfts ur och redovisas separat som faktor-
inkomster i bytesbalansen.

Anm.: P.g.a. avrundning summerar inte alltid delarna till totalen.
Källor: Riksbanken, Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet.

Kapitalavkastningen i bytesbalansen visar fortsatt stort underskott, men
det beräknas nästa år minska med 9 miljarder kr. Underskottet i
räntenettot förbättras då med 7,5 miljarder kr. Den räntebärande skulden
till utlandet minskar nästa år, vilket förklaras bl.a. av förbättringen i
bytesbalansen samt en svag utveckling av utlandsinvesteringarna.
Räntenettot försämras emellertid i år, vilket delvis beror på en övergång
från kortfristig till mer långfristig upplåning förra året, som vanligen
genererar halvårs- eller helårsvisa räntebetalningar. En stor del av denna
typ av lån som togs 1992 belastar följaktligen räntenettot först 1993.

Ränteuppgången i samband med oron på de finansiella marknaderna Prop. 1992/93:150
under hösten förra året får således en uppdragande effekt på räntebetal- Bilaga 1.1
ningarna i år.

Vidare bidrar fallet i kronkursen till att utlandsskulden automatiskt
ökar. Den räntebärande nettoskulden till utlandet har skrivits upp med en
växelkurseffekt på över 80 miljarder kr. för perioden 1992-1993.
Förändringar i det europeiska valutasystemet hösten 1992 har också
påverkat utlandsskulden eftersom t.ex. D-marken stärkts mot andra
valutor, vilket inneburit valutakursförluster på utlandslån.

Under hösten 1992 ökade staten sin utlandsupplåning i ungefär samma
omfattning som den privata sektorn amorterade av utlandslån. Den
statliga upplåningen är huvudsakligen långfristig. Den upplåning som
gjordes förra året genererar följaktligen räntebetalningar först i år.

En successiv nedgång i marknadsräntorna i år och nästa år får en
positiv effekt på räntenettot 1994, då den räntebärande utlandsskulden
beräknas avta. En minskning med en procentenhet i räntenivån för
nettoskulden innebär en förbättring i räntenettot med ca 7 miljarder kr.
Räntefallet i år får störst genomslag nästa år eftersom ränteförändringar,
som tidigare redovisats, får effekt med ca ett halvårs eftersläpning.
Förbättringen i räntenettot 1994 har beräknats till 7,5 miljarder kr.

Diagram 3:3 Sveriges bytesbalans uppdelad på handels- och tjänstebalans samt
netto av transfereringar totalt som andel av BNP

Källor: Statistiska centralbyrån, Sveriges riksbank och Finansdepartementet

De utländska direktinvesteringama i Sverige bedöms i det närmaste
balansera de svenska i utlandet under prognosperioden 1993-1994.
Mönstret under den senare hälften av 1980-talet, då utlandsinveste-
ringarna genererade betydande underskott, bröts redan 1991 då netto-

utflödet för direktinvesteringama uppgick till ca 6 miljarder kr., att Prop. 1992/93:150

jämföra med hela 72 miljarder kr. året innan. Även förra året uppgick Bilaga 1.1

nettoutflödet till endast omkring 6 miljarder kr.

Under 1991 skedde en markant uppgång av de utländska direktinveste-
ringarna i Sverige. De steg från ca 12 miljarder kr. 1990 till 35 miljarder
kr. 1991. För 1992 föll nivån markant, till endast 1,5 miljarder kr.

Nedgången i både de svenska och utländska direktinvesteringama hör
sannolikt samman med den internationella lågkonjunkturen, ränteupp-
gången, skuldsaneringen, den negativa vinstutvecklingen m.m. Det finns
flera faktorer som talar för en uppgång i de utländska direktinveste-
ringama i Sverige på sikt. Den markanta förbättringen av näringslivets
konkurrenskraft, den mycket gynnsamma vinstutvecklingen framöver
samt fördelaktig företagsbeskattning kan väntas stimulera utländska
investeringar i Sverige. Det har dessutom blivit lättare för utländska
företag att köpa svenska företag sedan den nya förvärvslagstiftningen
trädde i kraft i januari 1992.

4 Industrin

4.1 Produktion och konkurrenskraft

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.1

Sänkningen av arbetsgivaravgifterna från den 1 januari 1993, en kraftig
produktivitetsökning och deprecieringen av kronan ger en avsevärd
förbättring av industrins konkurrenskraft i år. Deprecieringen ger också
ett stort utrymme för företagen att förbättra sina vinstmarginaler. Detta
bidrar till att skapa gynnsamma betingelser för industriproduktionen, men
den svaga efterfrågan både internationellt och på hemmamarknaden gör
att uppgången fördröjs.

Revideringen av nationalräkenskaperna för de senaste åren visar en
gynnsammare utveckling av industriproduktionen, särskilt för 1990, än
tidigare uppgifter. Fallet i Sveriges industriproduktion inleddes först
tredje kvartalet 1990. Produktionen minskade år 1990 med 0,6% istället
för med 2% enligt de tidigare nationalräkenskaperna. Industriproduk-
tionen har fallit med sammanlagt 8% under åren 1990-1992. Tidigare
uppgifter visade en nedgång med ca 10% för samma period.

Revideringen av industriproduktionen för de senaste åren innebär att
bilden av produktionens utveckling i förhållande till kapacitetsutnyttjandet
nu ser annorlunda ut än tidigare. Den gynnsammare utvecklingen av
produktionen 1989 och 1990 innebär att produktionsnivån justerats upp
och produktionsfallet i förhållande till kapacitetsutnyttjandet inte blev så
kraftigt som enligt den tidigare statistiken. Under nedgångsfasen från
tredje kvartalet 1990 t.o.m. ljärde kvartalet 1992 kan kapacitetsutslag-
ningen nu uppskattas till 6 %, att jämföra med 1 % under konjunktur-
nedgången i början av 1980-talet.

Diagram 4:1 Produktion och kapacitetsutnyttjande i industrin

Med befintlig arbetsstyrka skulle industrin teoretiskt ha kunnat Prop. 1992/93:150
producera ca 12% mer fjärde kvartalet 1992. Den beräknade ökningen Bilaga 1.1
i industriproduktionen 1993-1994 med totalt 9% skulle därmed inte
innebära någon omedelbar risk för flaskhalsar och brist på arbetskraft.
En alternativ beräkning i kapitel 13.4 visar emellertid att den möjliga
ökningen av industriproduktionen med dagens kapitalstock begränsas till
ca 8% från 1992 års nivå. Det finns därmed behov av att industrins
investeringar kommer igång relativt snabbt för att undvika att industrin
redan nästa år slår i kapacitetstaket. Den gynnsamma vinstutvecklingen
talar emellertid för att de nödvändiga investeringarna kommer att komma
igång och att industrikapaciteten åter ökar (se kapitel 13.4).

I år bedöms industriproduktionen ta fart under andra halvåret som en
följd av uppgången inom i första hand exportindustrin. Första halvåret
väntas däremot bli svagt, då företagen planerar för en förhållandevis
kraftig lageravveckling. Industribarometern från mars visar att 35% av
företagen anser att deras färdigvarulager är för stora och 1/4 av företagen
planerar för lagerneddragningar under andra kvartalet. Produktions-
uppgången i år motverkas dessutom av den fortsatt svaga efterfrågan från
både export- och hemmamarknaden. Industriproduktionen föll dessutom
kraftigt fjärde kvartalet förra året, och detta s.k. underhäng bidrar också
till att industriproduktionen beräknas bli oförändrad mellan årsgenom-
snitten 1992 och 1993, trots en relativt kraftig uppgång under andra
halvåret. Nästa år visar prognosen däremot en stark ökning med 9%, då
vi istället får ett betydande "överhäng" från den relativt snabba tillväxten
andra halvåret 1993. Uppgången väntas fortsätta, främst i samband med
den accelererande exporttillväxten. Detta bidrar också till en mycket
kraftig produktivitetstillväxt inom industrin.

Tabell 4:1 Nyckeltal för industrin

Procentuell förändring

	1991	1992	1993	1994
Industriproduktion	-4,7	-3,0	0,0	9,0
varav
basindustri	-3,0	1,2	2,3	6,1
Verkstadsindustri exkl. varv	-6,8	-4,9	-0,5	12,5
Övrig industri	-3,0	-2,6	-0,6	6,3
Konkurrenskraft
Lönekostnad per timme	7,6	4,2	0,8	5,5
Produktivitet	1.5	4,3	6,4	4,8
Enhetsarbetskostnad, (ULC)	6,0	-0,1	-5,3	0,7
14 OECD-länders ULC	4,3	1,7	0,8	0,9
14 OECD-länders ULC, SEK	4,5	0,6	22,5	1,4
Relativ ULC, SEK	1,4	-0,7	-22,7	-0,7

Anm.: Konkurrentländernas ULC (Unit Labour Cost, dvs. arbetskostnad per
producerad enhet) och växelkurser är viktade med OECD:s konkurrentvikter, som tar
hänsyn till konkurrensen med både export och hemmaproduktion på exportmarknaden.
Konkurrensen gentemot länder utanför OECD-området är inte inkluderad.

Källor: OECD, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.

Beräkningen av industrins arbetskostnad per producerad enhet bygger Prop. 1992/93:150
nu delvis på uppgifterna om produktivitetsutvecklingen i industrin enligt Bilaga 1.1
de reviderade nationalräkenskaperna. Dessa uppgifter överensstämmer
numera med motsvarande uppgifter i industristatistiken. Tidigare skilde
sig källorna åt bl.a. vad gäller produktion och produktivitet. Statis-
tikomläggningen har visat att industristatistiken tidigare överskattade
utvecklingen i industrins konkurrenskraft medan nationalräkenskaperna
underskattade den.

Industrins produktivitet steg förra året markant, med 4,3%, vilket
ungefär uppvägde ökningen i industrins lönekostnad. Därmed var
arbetskostnaden per producerad enhet (Unit Labour Cost, ULC) så gott
som oförändrad. Konkurrentländernas ULC beräknas däremot ha stigit
med nära 2 %.

Trots att kronans koppling till ecun släpptes den 19 november förra
året apprecierades kronan effektivt mot konkurrentländernas valutor med
ca 1% mellan årsgenomsnitten 1991 och 1992. Det förklaras till stor del
av att dollarkursen föll kraftigt tidigare under 1992. Räknat i gemensam
valuta begränsades därmed fallet i industrins relativa ULC till knappt
1% 1992.

Valutakurserna antas under prognosperioden rent tekniskt ligga kvar på
genomsnittskurserna för mars månad i år, vilket konkurrentvägd
appreciering mot kronan med 21,5% 1993.

Förutom det kraftiga bidraget från kronans depreciering till industrins
konkurrenskraft ökar produktiviteten i år med drygt 6%. I konkur-
rentländerna väntas en produktivitetstillväxt inom industrin på 3 1/2% i
år. Den snabba produktivitetsökningen inom svensk industri hör bl.a.
samman med att företagens tidigare satsningar på olika slag av rationa-
liseringar, teknikutveckling av produktionsprocessen, omorganisation
m.m. nu börjar mogna ut.

Medan timlönen i industrin bedöms stiga i år med 4 % sänks de sociala
kostnaderna med 3,1%. Följaktligen stiger lönekostnaden per timme med
knappt 1 %. Den starka produktivitetstillväxten bidrar till att industrins
ULC beräknas minska med omkring 5% i år medan den stiger med
knappt 1 % i konkurrentländerna.

Räknat i gemensam valuta uppgår förbättringen i industrins konkur-
renskraft (relativa ULC) till nära 23% 1993 och med ca 24% för hela
perioden 1992-1994. Som jämförelse kan nämnas att motsvarande
förbättring uppgick till drygt 21% under perioden 1982-1983 (se även
kapitel 14.1).

Diagram 4:2 Industrins arbetskostnad per producerad enhet i Sverige relativt Prop 1992/93’ 150
14 OECD-länder 1980-1994 _D1 ^r , ,

Index 1980=100

140-1--------------

701-------------,-------------,-------------.-------------,----- ■ ---------,-------------

1980 1982 1984 1986 1988 1990 1992 1994

Källor: OECD, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet

4.2 Lönsamhet

År 1992 nådde industrins lönsamhet en bottennivå. Försämringen hör
samman med det kraftiga efterfrågefallet för flertalet industribranscher
både på export- och hemmamarknaden, överkapacitet, fall i försäljnings-
priserna etc. Vinstfallet kan också bero på andra faktorer som t.ex. för
långsam produktutveckling jämfört med konkurrenterna och därav
följande marknadsandelsförluster. Till detta ska läggas industrins ökade
kostnadsproblem och försämrade konkurrenskraft från senare delen av
1980-talet.

Företagens finansiella ställning har dessutom försvagats av ökade
räntekostnader, både som en följd av den tidigare kraftiga upplåningen
för investeringar och som en följd av höjd räntenivå. De högre ränte-
nivåerna i samband med valutaoron hösten 1992 påverkade resultaten.
Dessutom gjorde många företag omfattande valutakursförluster i samband
med kronans depreciering.

Sedan 1990 har ökningstakten i insatsvarukostnadema per producerad
enhet för industrin (se tabell 4:2) dämpats markant. Förra året var de så
gott som oförändrade. Ökningstakten i lönekostnaderna per timme
dämpades från 11,4% 1989 till 3,3% 1992. Ökningstakten för industrins
rörliga kostnader totalt per producerad enhet föll från 7,8% till -0,4%
under samma period. Produktpriserna höjdes i allt långsammare takt
under perioden för att t.o.m. minska 1992. Bruttomarginalen, d.v.s.
bruttoöverskottet som andel av bruttoproduktionsvärdet, pressades där-

med, trots fallet i de rörliga kostnaderna. Bruttomarginalen har krympt
under de senaste fem åren.

Den här presenterade prognosen över industrins lönsamhet baseras på
nationalräkenskaperna och inte på företagsstatistiken. Beräkningen av
bruttomarginalen görs med olika metoder beroende på vilken av dessa
källor som används, och marginalutvecklingen kan därför skilja sig åt.
I prognosen beräknas bruttomarginalen som bruttoöverskott i procent av
bruttoproduktionsvärdet. Bruttoöverskottet uttrycker hur mycket som
återstår av förädlingsvärdet då lönekostnaderna räknats bort. I företags-
ekonomiska termer motsvaras bruttoöverskottet närmast av rörelseresultat
exkl. lagerprisvinster, före kalkylmässiga avskrivningar. Bruttomar-
ginalen motsvarar i företagsstatistiken rörelseresultat före avskrivningar
i procent av omsättningen.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.1

Diagram 4:3 Industrins bruttomarginal 1980-1994

Källor: Statistiska centralbyrån, Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet

Bruttomarginalen beräknas stiga i år med ca 5 procentenheter, vilket
innebär att förlusterna under de senaste åren mer än återhämtas. En stor
del av förbättringen förklaras av det utrymme för marginalförstärkningar
som deprecieringen av kronan ger. Deprecieringen gynnar ex-
portföretagen, men för de hemmamarknadsorienterade företagen pressas
marginalerna, dels till följd av den svaga inhemska efterfrågan och
prisutvecklingen, dels p.g.a. de höjda importprisema på insatsvaror.

Industrins vinstandel, d.v.s. driftsöverskottet brutto som andel av
förädlingsvärdet, beräknas 1994 ligga på en rekordhög nivå, t.o.m. över
toppnivåerna under 1980-talet. Den höga vinstandelen bör dock ses mot
bakgrund av den kraftiga utslagningen av olönsamma företag, vilket
automatiskt drar upp genomsnittet.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.1

Tabell 4:2 Industrins rörliga kostnader och produktpriser per producerad
enhet, marginaler samt bruttoöverskottsandel

Procentuell förändring

	1990	1991	1992	1993	1994
Per producerad enhet
(procentuell förändring): Förbrukningskostnad	3,6	1,0	0,1	4,0	4,2
Lönekostnad¹	7,2	8,0	-1,4	-5,2	0,7
Lönekostnad per timme	9,5	8,5	3,3	0,8	5,5
Produktivitet	2,2	0,4	4,7	6,4	4,8
Summa rörlig kostnad	4,6	3,0	-0,4	1,4	3,3
Produktpris	3,3	1,8	-0,6	7,0	3,8
Bruttomarginal	8,5	7,6	7,4	12,3	12,7
Marginalförändring p.e.	-1,3	-0,9	-0,2	4,9	0,3
Bruttoöverskottsandel²	25,8	22,5	22,1	34,4	35,7

¹ Lönekostnad per timme avser löner inkl, kollektiva avgifter och icke varuan-
knutna indirekta skatter per arbetad timme. Produktivitet avser bruttoproduktion i
fasta priser per arbetad timme.

² Som andel av förädlingsvärdet till faktorpris.

Anm: Uppgifterna avser industri exkl. petroleumraffinaderier och varv.
Källor: Statistiska centralbyrån, Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet.

Utvecklingen för verkstadsindustrin blir ännu något gynnsammare än
för industrin som helhet. Bruttomarginalen väntas stiga markant i år,
liksom vinstandelen. Bruttomarginalen för verkstadsindustrin exkl. varv
beräknas uppgå till omkring 10% 1993-1994, att jämföra med 4,5%
bottenåret 1992. De senaste toppnivåerna uppnåddes åren 1984-1985, då
marginalen låg på 10%.

Basindustrins priser har fallit kraftigt under de senaste två åren, i
samband med vikande råvarupriser, ökande konkurrens och överkapacitet
på världsmarknaden. Trots en minskning av såväl insatsvarukostnader
som lönekostnader per producerad enhet pressades vinstmarginalen
kraftigt 1992, för tredje året i följd. Först i år väntas en snabb förbättring
i basindustrins vinstutveckling. De rörliga kostnaderna minskar med
0,5% medan produktpriserna stiger med 5%. Bruttovinstandelen når
nästa år lite över 1990 års nivå, vilket ändå är omkring fem procenten-
heter under den genomsnittliga nivån för toppåren 1987-1989.

Skogsindustrin har trots successivt sänkta råvarukostnader, personal-
nedskärningar och andra kostnadsbesparingar gått med kraftig förlust
1992. Resultatet före extraordinära poster uppgick till -3,7 miljarder kr.
1992, vilket kan jämföras med toppvinsten 1989 på drygt 9 miljarder kr.
I år väntas skogsindustrins insatsvarupriser fortsätta minska, bl.a. till
följd av sjunkande vedpriser och slopandet av den allmänna energi-
skatten. Energiskattesänkningen har beräknats minska skogsindustrins
kostnader med 900 miljoner kr. Till detta ska läggas den stora deprecie-
ringen av den svenska kronan samt sänkningen av arbetsgivaravgifterna
den 1 januari. Branschen gynnas också av att importandelen är låg och
att deprecieringen av kronan därmed får ett begränsat genomslag på
kostnaderna. Vidare förbättras nu konjunkturen i Nordamerika och

dollarkursen stärks vilket gynnar skogsindustrins export. Å andra sidan Prop. 1992/93:150
motverkas uppgången i exporten av dämpad efterfrågan i Europa, och Bilaga 1.1
särskilt i Tyskland. Sammantaget väntas ändå skogsindustrins bruttomar-
ginal i år öka markant.

5 Näringslivets tjänster Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.1

Tjänsteproduktionen i samhället kan delas in i två olika grupper beroende
på hur den finansieras. Offentliga tjänster är sådana som främst
finansieras genom skatter. Övriga tjänster, där kostnaden till övervägande
del debiteras användaren, klassificeras som näringslivets tjänster. Detta
innebär att tjänster producerade av statliga och kommunala bolag och
affärsverk räknas till näringslivets tjänster. Trots detta används ofta
benämningen privata tjänster synonymt med näringslivets tjänster. I
kapitlet används denna vedertagna omskrivning.

Den privata tjänstesektorn har blivit allt mer betydelsefull. I produk-
tions- och sysselsättningstermer har denna sektorn varit större än
industrisektorn alltsedan slutet av 1970-talet. Ökningen är sannolikt delvis
en konsekvens av höjd levnadsstandard som vridit över hushållens
efterfrågan mot en större andel tjänstekonsumtion. Denna faktor skulle
ha bidragit till en ännu större tillväxt av privat tjänstesektor om inte
tjänsteproduktionen inom den offentliga sektorn samtidigt expanderat
kraftigt. En ytterligare förklaring till den starka tillväxten för de privata
tjänsterna är den utbredda avknoppningen av tjänstefunktioner från
företag som i övrigt sysslar med varuproduktion. Detta är dock i grunden
en definitionsfråga, eftersom dessa tjänster producerades även tidigare,
men i en annan sektor.

Från 1990 har industrins produktion minskat kraftigt i volym. Detta
fick tidigt återverkningar på den del av tjänstesektorn som levererar
tjänster till andra företag, sk. producenttjänster. Totalt hölls efterfrågan
på tjänster uppe så länge den privata konsumtionen fortfarande ökade.
Under förra året föll även den privata konsumtionen, vilket medförde att
sysselsättningen totalat sett minskade inom den privata tjänstesektorn.

I diagram 5:1 framgår hur sysselsättningen utvecklats inom den privata
tjänstesektorn, grupperad enligt Svensk näringsgrensindelning (SNI).

Distributionstjänster (SNI 6) består av detaljhandel, partihandel, hotell
och restaurang. Sysselsättningen inom gruppen har sjunkit alltsedan 1989.
Fallet för privat konsumtion förra året medförde att detaljhandeln
minskade sin försäljningsvolym med drygt 5% enligt SCB. Utvecklingen
väntas bli svag även i år, i synnerhet för sällanköpsvaruhandeln.
Partihandeln har generellt sett utvecklats sämre än detaljhandeln, som en
konsekvens av den starkare inriktningen mot företagssektorn. Minskad
industriproduktion har därmed påverkat partihandeln mer än detaljhan-
deln. Enligt Konjunkturinstitutets tjänstebarometer väntas konjunkturläget
inom partihandeln fortsätta att försvagas under året.

Kommunikationssektorn (SNI 7) var tidigare kraftigt reglerad. Under
senare år har den dock blivit allt mer avreglerad, vilket bidragit till en
ökad konkurrens för exempelvis buss- och taxitransporter samt in-
rikesflyget. Konkurrensen har även ökat för post- och teletjänster, inte
minst genom den snabba tekniska utvecklingen. Antalet arbetade timmar
har inom kommunikationssektorn minskat kontinuerligt sedan 1990.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.1

Diagram 5:1 Arbetade timmar i privat tjänstesektor. Säsongsrensade data.

Index 4:e kvartalet 1987=100

Anm.: SNI 6: distribution, SNI 7: kommunikation, SNI 8: finansiella tjänster,
fastighetsförvaltning, uppdragsverksamhet, SNI 9: övriga tjänster

Källor: Statistiska centralbyrån

Det stora prisfallet på främst kommersiella fastigheter, tillsammans
med den djupa lågkonjunkturen har medfört stora problem inom såväl
den finansiella sektorn (ingående i SNI 8) som inom fastighetsförvaltning
(ingående i SNI 8). För bankernas del beräknas de sammanlagda
kreditförlusterna ha uppgått till ca 70 mdr kr under fjolåret. Trots fortsatt
relativt god intjäningsförmåga har därmed ett flertal banker tvingats
vända sig till staten för att inte hamna i en akut insolvenssituation.
Betydande krav på kostnadsbesparingar väntas medföra att syssel-
sättningen minskar, framför allt inom den finansiella sektorn.

Inom uppdragsverksamheten (ingående i SNI 8) har lågkonjunkturen
drabbat delbranscherna olika hårt. Den bransch som hittills klarat sig bäst
är juridisk uppdragsverksamhet. Andelen företag inom denna sektor som
uppger sig ha fullt kapacitetsutnyttjande har sjunkit något under det
senaste året, men är fortfarande högre än i andra branscher. Detta gäller
även omdömet om lönsamheten. Den mycket svaga efterfrågan på
byggnadsinvesteringar avspeglas i utvecklingen för byggnadskonsulter.
Drygt 60% av dessa företag uppgav i mars i år minskad sysselsättning
jämfört med föregående kvartal. Andelen har ökat kontinuerligt och
företagen väntar sig en fortsatt minskad sysselsättning.

Övriga tjänster (SNI 9) riktar sig såväl till hushåll som företag. Antalet
arbetade timmar har under de senaste åren legat relativt konstant. Den
del av sektorn som riktar sig mot privat slutkonsumtion väntas i år möta
en sjunkande efterfrågan. I den mån offentliga tjänster övergår till den
privata tjänstesektorn väntas dock övriga tjänster expandera.

Utöver rent konjunkturella faktorer kommer tjänstesektorn framöver att
påverkas av andra mer strukturella faktorer. Ett exempel på detta är att

4 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 150 Bil. 1.1

de institutionella spelreglerna för den privata tjänstesektorn nu ändras Prop. 1992/93:150
relativt hastigt, bl.a. i samband med ett eventuellt EES-avtal och den Bilaga 1.1
därmed sammanhängande lagen om offentlig upphandling

(SFS 1992:1528). Dessutom träder den nya konkurrenslagen i kraft 1 juli
i år. Dessa nya förhållanden medför ökad konkurrens inom tjänsteområ-
det, såväl nationellt som internationellt. Den privata tjänstesektorns inter-
nationella konkurrenskraft kommer därmed att ställas allt mer i fokus.

I och med att tjänstesektorn är så heterogen är det svårt att kortfattat
beskriva utvecklingen av dess konkurrenskraft på ett rättvisande sätt.
Möjligheterna till tjänsteexport skiljer sig radikalt mellan exempelvis
sjöfartsnäring och fastighetsförvaltning. En jämförelse av aggregerade
data ger dock en viss ledning. Enligt GATT:s beräkningar uppgick
Sveriges andel av världens tjänsteexport 1990 till 1,8%, vilket placerade
Sverige på 15:e plats i världen. Sverige var samtidigt det 10:e största
importlandet, med 2,1% av världsimporten. Detta förhållande avspeglas
i att Sverige sedan mitten av 1980-talet haft ett negativt tjänstenetto i
utrikeshandeln.

Tabell 5:1 Utrikeshandel med tjänster netto

Andel av OECD:s Miljarder US$

	BNP (1987)	1985	1986	1987	1988	1989	1990	1991	1992
Österrike	0,9	3,6	4,9	5,6	5,5	6,7	9,0	9,1	10,2
Belgien	1.1	1,7	2,8	3,1	3,1	3,1	4,2	4,4	4,3
Danmark	0,8	0,7	0,3	0,5	1,3	1,3	2,5	3,2	3,3
Finland	0,7	-0,5	-0,6	-1,0	-1,5	-2,1	-3,0	-3,3	-2,8
Nederländerna	1,7	0,1	-0,9	-0,2	-0,7	0,8	2,2	0,7	1,9
Norge	0,7	0,0	-0,5	-1,1	-0,6	0,1	0,2	0,4	-0,8
Sverige	1,3	-0,6	-1,3	-1,6	-2,2	-3,0	-3,4	-2,2	-2,9
Schweiz	1,4	1,1	1,4	1,7	0,6	0,1	-0,6	0,0	-0,4

Anm.: Tjänster enligt betalningsbalansstatistik inklusive löner. P.g.a annan definition av försäkringstjänster är
dock siffrorna inte direkt jämförbara med betalningsbalansens statistik.

Källor: OECD, Sveriges Riksbank.

I tabell 5:1 framkommer att Sveriges tjänstenetto under de senaste åren
varit sämre än för många andra länder av liknande storlek. Statistiken på
tjänsteområdet är förhållandevis outvecklad vilket försvårar jämförelser
mellan länder, i synnerhet som det i detta fall handlar om nettotal.
Jämförelsen pekar dock på att den svenska tjänstesektorn totalt sett skulle
ha en relativt sett svag internationell konkurrenskraft. Det bör samtidigt
uppmärksammas att Sverige inom vissa enskilda sektorer, som sjöfart
respektive bygg- och tekniktjänster, har en i OECD-perspektiv betydande
marknadsandel.

Hur kommer den privata tjänstesektorn att påverkas av de nya
reglerna? Närings- och teknikutvecklinsverket (NUTEK) utreder för
EFTA:s räkning vilka effekter den gemensamma marknaden skulle få för
tjänstesektorn i Sverige. Utredningen är inte färdig, men vissa prelimi-
nära resultat föreligger från bl.a. Kommmerskollegium. Vidare har
Konkurrensverket undersökt vilka effekter ett EES-avtal skulle få för ett
antal svenska marknader, varav en del avser privat tjänsteproduktion. I

korthet skulle enligt dessa undersökningar effekterna av ett EES-avtal bli
relativt blygsamma för den privata tjänstesektorn. Vissa områden, som
t.ex. marknaden för finansiella tjänster, har redan i hög grad öppnats för
internationell konkurrens. Inom t.ex. teleområdet, kommer dessutom
svensk lagstifning att gå längre i sin liberalisering än vad EES-avtalet
stadgar.

I samband med EES-avtalets ikraftträdande börjar även lagen om
offentlig upphandling att gälla. Lagen innebär på tjänsteområdet att
externt producerade tjänster som köps av offentlig sektor skall vara
föremål för anbudsgivning. Om upphandlingen uppgår till ett visst belopp
skall den offentliggöras inom hela EES-området. Lagen ökar sålunda
ytterligare konkurrenstrycket inom den privata tjänstesektorn, samtidigt
som möjligheterna till tjänsteexport ökar. Hur mycket den nya lagstift-
ningen till slut kommer att betyda för den privata svenska tjänstenäringen
är svårt att säga, men det faktum att tjänster i hög utsträckning produce-
ras lokalt innebär sannolikt att den rena tjänstehandeln inte kommer att
öka dramatiskt. Däremot medför den nya förvärvslagen, som trädde i
kraft vid årsskiftet 1992/1993, ökade möjligheter för utländska företag
och hushåll att förvärva aktier i ett svenskt bolag. Detta får sannolikt som
följd att utländska företag kommer att öka sin verksamhet i Sverige
genom att köpa upp svenska tjänsteföretag. Detta kan förväntas bidra
till förstärkt konkurrens.

Lagen om offentlig upphandling avser som nämnts upphandling från
extern leverantör och inte verksamhet i egen regi. En tendens inom den
offentliga sektorn är dock att i allt högre grad utsätta den egna verksam-
heten för konkurrens från den privata sektorn. Än så länge gäller detta
en relativt liten del av verksamheten. Enligt en undersökning av f.d.
Statens pris- och konkurrensverk var endast 6% av kommunernas
verksamhet 1990 utlagd på entreprenad (exklusive bygg- och anläggnings-
arbeten). I takt med att utvecklingen tar fart bör marknaden för den
privata tjänsteproduktionen kunna öka avsevärt.

Utvecklingen förväntas bli fortsatt svag för den privata tjänstesektorn.
Enligt Tjänstebarometern räknar en majoritet inom i stor sett samtliga
undersökta delbranscher med att konjunkturen mattas inom den egna
branschen under första halvåret i år. I de allra flesta fall har denna andel
dock minskat jämfört med tidigare mätning. Utvecklingen blir sannolikt
olika mellan branscher med tanke på de skilda förutsättningar som gäller
för hemmamarknads- respektive exportmarknadsorienterade företag.
Förväntningarna är generellt sett mindre pessimistiska gällande exporten
inom både partihandel och uppdragsverksamhet. Den del av tjänstesek-
torn som levererar tjänster till exportindustrin kan komma att expandera
något, särskilt mot slutet av prognosperioden. Tjänsteföretag som i något
led kommer in i produktion ämnad för inhemsk slutkonsumtion väntas
dock möta en vikande efterfrågan. Det kraftiga fallet inom privat
konsumtion kommer att drabba delar av tjänsteproduktionen, bl.a. detalj-
och partihandeln. Inom detaljhandeln väntas framför allt sällanköpsvaru-
handelns försäljning falla kraftigt. Fortsatt sjunkande in-
vesteringsaktivitet, framför allt på byggsidan, medför ytterligare

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.1

försvagning för byggnadsrelaterade tjänster och viss partihandel. Den Prop. 1992/93:150
kraftiga deprecieringen av den svenska kronan bör dock dämpa de Bilaga 1.1
negativa effekterna för restaurang och hotell, som annars skulle drabbats
hårt av den försvagade inhemska efterfrågan. Totalt väntas sys-
selsättningen inom privat tjänstesektor falla med 4,1% 1993 och
ytterligare 0,8% 1994. Produktionen väntas inte minska fullt så mycket,
vilket medför att produktiviteten ökar med 2,5 resp 0,9%. En förklaring
till den kraftiga produktivitetstillväxten är att produktionen hålls uppe av
personer som deltar i olika typer av arbetsmarknadspolitiska åtgärder,
exempelvis ungdomspraktik. Dessa personer inräknas inte i den för
sektorn registrerade sysselsättningen, vilket innebär att den beräknade
produktiviteten stiger.

Diagram 5:2 Varsel om uppsägning inom privat tjänstesektor

Antal personer per månad, 3-månaders glidande medelvärde

Källa: Arbetsmarknadsstyrelsen

6 Arbetsmarknad

Situationen på arbetsmarknaden fortsatte att försämras under inledningen
av 1993. Arbetslösheten steg till ca 7,5% av arbetskraften samtidigt som
närmare 5 % deltog i arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Någon ljusning från efterfrågesidan kan inte heller skönjas. Nyanmäl-
ningar av lediga platser till landets arbetsförmedlingar fortsätter att falla
från ett redan tidigare rekordlågt antal. Antalet varsel om uppsägningar
samt konkurser kvarstår dessutom på en mycket hög nivå och bristen på
arbetskraft är enligt företagen i stort sett helt obefintlig. Sammantaget
indikerar detta ett fortsatt mycket svagt arbetsmarknadsläge under
prognosperioden.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.1

Diagram 6:1 Antal varsel samt antal nyanmälda lediga platser

Tusental

De nu föreslagna åtgärderna, som innebär en ökning med drygt
130 000 personer inom arbetsmarknadspolitikens ram och inom det
ordinarie utbildningsväsendet, förutses dämpa uppgången av den öppna
arbetslösheten under prognosperioden. Det sker främst genom att utbudet
av arbetskraft dras ned. Dessutom tillkommer effekten av de föreslagna
satsningarna på infrastruktur och s.k. ROT-program.

Sysselsättningsminskningen väntas fortsätta under prognosperioden,
dock i avtagande takt. Nästa år bromsas fallet av en uppgång inom
främst exportsektorn medan utvecklingen i de hemmamarknads-
dominerade näringarna blir fortsatt svag.

Produktivitetsutvecklingen förutses bli relativt kraftig både 1993 och
1994. En viss uppdragande effekt har sannolikt den ökande åtgärdsvoly-
men. Deltagande i ungdomspraktik och arbetslivsutveckling registreras

t.ex. inte som sysselsatta men bidrar sannolikt med en viss produktions- Prop. 1992/93:150
volym som registreras i statistiken. Bilaga 1.1

Den totala arbetslösheten, räknat som öppen arbetslöshet plus andel i
konjunkturberoende åtgärder, beräknas stiga från ca 9% 1992 till 13%
1993 och 14% 1994. Den förväntade BNP-tillväxten 1994 räcker således
inte till för att vända utvecklingen av arbetslösheten.

6.1 Sysselsättning

Sysselsättningen började minska i början av 1991. Nedgången har
därefter fortsatt i takt med den avtagande ekonomiska aktiviteten. Antalet
sysselsatta reducerades med ca 260 000 personer mellan 1990 och 1992.
Det kan jämföras med en minskning med endast några tusen under
lågkonjunkturen i början av 1980-talet. Timsysselsättningen föll inte lika
mycket beroende på att sjukfrånvaron minskade och att medelarbetstiden
därmed steg.

Tydligast har sysselsättningsfallet varit inom industrin, som också
svarat för huvuddelen av nedgången. Under loppet av perioden har dock
nedgången blivit allt starkare också inom övriga sektorer som privat
tjänstesektor, byggsektor och mot slutet också inom kommunerna.

Tabell 6:1 Arbetsmarknad

Tusental personer (i åldrarna 16-64 år)

	Nivå 1992	Förändring från föregående år
	Nivå 1992	1991	1992	1993	1994
Sysselsättning Jord- och skogsbruk	140	-6	-7	-5	-3
Industri	841	-60	-80	-51	30
Byggnadsverksamhet	271	-1	-38	-30	-21
Privata tjänster	1569	-15	-30	-58	-18
Kommunal verksamhet	1164	1	-23	-25	-24
Statlig verksamhet	202	5	-1	-4	-4
Totalt	4195	-76	-178	-173	-40
Arbetskraft, totalt	4429	-24	-87	-109	-39
Arbetslösa	233	57	100	64	1
% av arbetskraften	5,3	2,9	5,3	6,9	7,0

Anm.: Preliminär justering av siffrorna har gjorts för att anpassa nivåerna till 1993
års statistikomläggning.

Källor: Statistiska centralbyrån (AKU) och Finansdepartementet.

Sysselsättningen inom jord- och skogsbruk har minskat under lång tid.
Nedgången väntas fortsätta också under 1993 och 1994 om än i
avtagande takt. Det är svårt att hitta alternativ sysselsättning för
jordbrukare i det besvärliga arbetsmarknadsläget vilket torde bromsa
fallet. Den minskning som förutses för jordbrukare under prognos-
perioden består framförallt av att äldre lägger ned sina jordbruk. Inom
skogsbruket har sysselsättningen minskat kraftigt. Genomgripande
strukturrationaliseringar har pågått de senaste åren. Den ljusning som

förutses av produktionen under prognosperioden innebär endast att fallet
i sysselsättningen bromsas eftersom nuvarande kapacitet bedöms räcka till
för betydande produktionsökningar.

Inom industrin har antalet sysselsatta sjunkit med ca 16% mellan 1989
och 1992, vilket motsvarar 168 000 personer. Inom exportsektorn
förutses produktionen stiga medan den hemmamarknadsinriktade delen
av industrin fortsätter att utvecklas relativt svagt under 1993 och 1994.
Vändningen uppåt i industriproduktionen under loppet av 1993 bedöms
inte leda till ökad sysselsättning under 1993 till följd av den lediga
kapacitet som finns i företagen. Rationaliseringar och effektiviseringar
som reducerar antalet anställda fortsätter. Det återspeglas också i
produktivitetsutvecklingen som förutses bli mycket stark under prognos-
perioden. Enligt länsarbetsnämnderna tas dock en del planerade varsel
tillbaka. År 1994 förutses en vändning uppåt i sysselsättningen.

Byggnadsverksamheten ligger sent i konjunkturcykeln vilket medförde
att sysselsättningen började minska först mot slutet av 1991. Byggkon-
junkturen försvagades kraftigt under 1992, då sysselsättningen föll med
närmare 40 000 personer, och nedgången bedöms fortsätta också under
prognosperioden. Satsningar i form av det s.k. ROT-programmet samt
tidigareläggningar av infrastrukturinvesteringar bromsar dock fallet inom
sektorn under prognosperioden. Trots detta bedöms antalet sysselsatta
minska med ca 50 000 personer sammanlagt under 1993 och 1994.

Inom den privata tjänstesektorn avtog sysselsättningen kontinuerligt
under 1991 och 1992. Sammanlagt minskade sysselsättningen med ca
45 000 personer, eller med 3%. Den låga inhemska aktiviteten i
ekonomin i år med starkt fallande privat konsumtion samt fortsatt
nedgång inom byggsektorn innebär en än starkare neddragning av
sysselsättningen. Nästa år förutses nedgången mattas av då fallet i privat
konsumtion bromsas upp och expansionen inom industrin tar fart.

Inom den kommunala sektorn stagnerade sysselsättningen under 1991.
Förra året föll sysselsättningen med drygt 20 000 personer. Primärkom-
munernas försämrade ekonomi samt landstingens skärpta besparingskrav
medverkar till en fortsatt neddragning med ca 50 000 personer samman-
lagt under 1993 och 1994. Förslaget att kommunerna tillfälligt tillförs ca
4 miljarder kr. 1994 innebär sannolikt att en del av de personalreduce-
ringar som annars skulle ha skett skjuts på framtiden.

Antalet sysselsatta inom staten var relativt oförändrat under 1992. I år
och nästa år förutses minskningar med totalt uppemot 10 000 personer.

Sammanfattningsvis fortsätter sysselsättningen att avta starkt också
1993. Fallet berör samtliga branscher men särskilt tjänstesektorn och
industrin drar ned utvecklingen. År 1994 bromsas nedgången av en
förväntad expansion inom industrin samt ett långsammare fall i tjänste-
sektorn. Rot- och infrastrukturåtgärder lindrar raset i byggnadsverksam-
heten under hela prognosperioden. Mellan 1990, då det totala antalet
sysselsatta var som störst, och 1994 beräknas sysselsättningen ha fallit
med ca 10%.

Produktiviteten antas stiga med 2,7% 1993 och med 2,1% 1994. Den
starka utvecklingen 1993 kan vara en överskattning i och med att det

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.1

finns en viss risk att AKU, p.g.a. statistiska mätproblem, inte fullt ut Prop. 1992/93:150
fångade in det sysselsättningsfall som skedde 1992. Det skulle innebära Bilaga 1.1
att sysselsättningsnivån enligt AKU är överskattad 1992 och att syssel-
sättningsminskningen 1993 därför överskattas. Annan statistik tyder på
detta. Dessutom torde de personer som deltar i arbetsmarknadspolitiska
åtgärder, som ungdomspraktik och arbetslivsutveckling, bidra till en viss
produktion som inte motsvaras av någon registrerad arbetsinsats.

Tabell 6:2 Produktion och sysselsättning i timmar

Årlig procentuell förändring

	1988	1989	1990	1991	1992	1993	1994
Näringslivet Produktion	2,7	2,8	1,5	-2,5	-1,5	-1,6	2,2
Sysselsättning	3,2	1,1	0,5	-3,6	-3,6	-5,2	-0,3
Produktivitet	-0,5	1,7	1,0	1,1	2,2	3,8	2,5
Industri Produktion	2,9	1,0	-0,6	-4,7	-3,0	0,0	9,0
Sysselsättning	1,5	-2,0	-2,2	-6,1	-7,0	-6,0	4,0
Produktivitet	1,4	3,1	1,6	1,5	4,3	6,4	4,8
Byggnadsverksamhet Produktion	1,6	7,7	0,3	-4,2	-7,7	-7,5	-7,0
Sysselsättning	0,9	5,7	0,0	-2,3	-9,5	-11,0	-9,0
Produktivitet	0,7	1,9	0,3	-2,0	2,0	3,9	2,2
Privata tjänster Produktion	4,3	2,7	3,4	-0,6	-0,6	-1,7	0,1
Sysselsättning	3,1	3,0	2,1	-2,1	-1,1	-4,1	-0,8
Produktivitet	1,2	-0,3	1,3	1,5	0,4	2,5	0,9
Offentliga tjänster Produktion	0,8	2,2	2,0	0,1	-1,3	-1,0	-1,1
Totalt Produktion	2,2	2,6	1,7	-1,8	-1,5	-1,4	1,4
Sysselsättning	2,4	1,5	0,8	-2,3	-3,1	-4,0	-0,7
Produktivitet	-0,1	1,1	0,9	0,5	1,6	2,7	2,1

Källor: Statistiska centralbyrån, Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet.

Förutom produktiviteten påverkar också medelarbetstiden antalet
sysselsatta. Lågkonjunkturen innebär att arbetstiderna förkortas i vissa
branscher. Det gäller t.ex. inom tjänstesektorerna där en stor del av
småföretagen har otillräcklig efterfrågan och försäljning i förhållande till
sina personalstyrkor. Utvecklingen bekräftas av AKU-statistiken där den
registrerade sysselsättningsminskningen hittills är koncentrerad till de
heltidsarbetande. Antalet deltidsarbetande har endast minskat svagt och
korta deltider (1-19 timmar) har ökat något. Andelen deltidsarbetande av
det totala antalet sysselsatta har således stigit. Att sysselsättningen fallit
starkare bland männen än bland kvinnorna drar också ner medelarbets-
tiden eftersom män har längre arbetstider än kvinnor. I uppdragande
riktning verkar däremot minskad frånvaro. Efter den starka uppgången
av medelarbetstiden 1992, som sannolikt till stor del var en följd av
ändrade sjukförsäkringsregler, förutses en nästan oförändrad nivå 1993.
Införandet av en karensdag i sjukförsäkringen från 1 april i år betyder
sannolikt inte att sjukfrånvaron avtar markant. En stor del av anpass-

ningen till mer restriktiva regler skedde troligen i samband med förra Prop. 1992/93:150
omläggningen under 1992. År 1994 bedöms en viss ökning av medelar- Bilaga 1.1
betstiden ske främst till följd av minskningen av antalet semesterdagar.

1 det osäkra arbetsmarknadsläget kan en mer försiktig hållning hos
arbetsgivarna vid rekryteringar registreras i form av att de fast anställda
svarar för hela sysselsättningsnedgången medan antalet tidsbegränsat
anställda stigit något.

6.2 Utbud av arbetskraft

Antalet personer i arbetskraften började falla under 1991 i samband med
att efterfrågan avtog. Nedgången fortsatte 1992. Sammanlagt har antalet
minskat med ca 115 000 personer under de båda åren. Enligt AKU-
mätningarna fortsatte fallet också under början av 1993. Minskningen av
antalet i arbetskraften fördelar sig relativt jämnt mellan könen. Det kan
bl.a. förklaras med att antalet deltagande i åtgärder som inte inräknas i
arbetskraften fördelats relativt jämnt mellan män och kvinnor.

Befolkningsförändringar har betydelse för arbetskraftsutbudet. Trots att
befolkningen i åldern 16-64 år har stigit med ca 50 000 personer mellan
1990 och 1992 har utbudet sjunkit. Det är således minskningen av det
relativa arbetskraftstalet, dvs. andelen i arbetskraften i förhållande till
befolkningen, som svarat för hela reduktionen. Jämfört med 1990 har
andelen minskat med ca 2,8 procentenheter till i genomsnitt 81,2% 1992.
Bakom detta fall ligger en markant nedgång i de yngre åldersgrupperna.
En orsak till att arbetskraftsdeltagandet sjunker så kraftigt är den
betydande ökningen av antalet studerande inom främst arbets-
marknadspolitikens ram men också inom det ordinarie skolväsendet. Alla
som studerar på heltid anses stå utanför arbetskraften. Som studerande
räknas också deltagande i åtgärderna ungdomspraktik och arbetsmark-
nadsutveckling. Jämfört med 1990 har antalet studerande inom arbets-
marknadspolitikens område 1992 ökat med 65 000 personer.

Tabell 6:3 Relativa arbetskraftstal för olika åldersgrupper

Årsmedeltal 1991 och förändring i procentenheter

Nivå Förändring från föregående år

	1992		1989	1990	1991	1992	1993	1994
16-19 år,	män	34,5	2,5	-0,4	-5,4	-7,8
	kvinnor	38,9	2,0	-0,8	-3,4	-8,4
20-24 år,	män	76,7	0,7	-0,2	-2,0	-6,0
	kvinnor	72,8	1,2	-1,4	-3,1	-4,2
25-54 år,	män	92,8	0,3	0,0	-0,5	-1,0
	kvinnor	88,7	0,1	0,3	-0,8	-1,0
55-64 år,	män	73,1	-0,2	0,7	0,0	-1,9
	kvinnor	65,0	-0,6	2,0	0,6	-1,0
Totalt		81,2	0,5	0,3	-0,9	-1,9	-2,2	-0,9

Anm.: Nivån 1992 är preliminärt omräknad till 1993 års definition. Förändringstalen
t.o.m 1992 är ej omräknade.

Källor: Statistiska centralbyrån (AKU) och Finansdepartementet.

En annan orsak till det fallande arbetskraftsdeltagandet utgörs av den Prop. 1992/93:150
ökande gruppen arbetslösa som tappar motivationen att aktivt söka arbete Bilaga 1.1
i och med att utsikterna att lyckas bedöms som mycket små. Dessa ingår
enligt AKU-mätningarna i gruppen latent arbetssökande, dvs. personer
som vill och kan arbeta men som inte aktivt sökt arbete. Av dessa var i
genomsnitt 55 000 utanför arbetskraften 1992 av andra orsaker än t.ex.
studier. Det är framför allt ungdomar som lämnat arbetskraften eller valt
att vänta med att söka sig ut på arbetsmarknaden. Det är också ungdomar
som dominerar i statistiken över latent arbetssökande.

Arbetsutbudet väntas fortsätta att falla även i år. Främst beror detta på
ökade utbildningsinsatser inom såväl det ordinarie utbildningssystemet
som inom ramen för arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Som framgår av
tabell 6.4 är det främst expansionen av ungdomspraktikplatsema som
bidrar till nedgången. De extra insatserna inom den ordinarie utbild-
ningen uppgår till 89 000 personer, varav 23 000 togs upp i budgetpropo-
sitionen i januari. Det totala utbudet väntas sjunka med ca 2,5%, vilket
motsvarar 109 000 personer. Nästa år förutses utbudsminskningen bli av
mindre omfattning, 0,9%, eller 40 000 personer. Det beror bl.a. på att
förlängningen av gymnasieskolans tidigare två-åriga linjer med ett tredje
gymnasieår innebär att det kommer ut betydligt fler ungdomar på
arbetsmarknaden sommaren 1994 än i år. Därtill beräknas ökningen av
antalet personer i åtgärder inte bli lika stor som i år. Ett tekniskt
antagande har då gjorts om en oförändrad volym av åtgärderna andra
halvåret 1994.

Tabell 6:4 Procentuell förändring av arbetskraftsutbudet

Därav bidrag från utbudspåverkande arbetsmarknadspolitiska åtgärder

	1992	1993	1994
Arbetskraft	-1,9	-2,5	-0,9
Därav bidrag från åtgärder:
Arbetsmarknadsutbildning	-0,6	0,6	0,0
Ungdomspraktik	-0,5	-1,6	-0,2
Arbetslivsutveckling		-0,8	-0,4

Källa: Arbetsmarknadsstyrelsen och Finansdepartementet.

6.3 Arbetslöshet och arbetsmarknadspolitiska åtgärder

Arbetslösheten började stiga våren 1990 från den rekordlåga nivå som
nåddes i den överhettade svenska ekonomin. Därefter har en kontinuerlig
ökning fortgått. I början av 1993 försämrades arbetsmarknaden ytter-
ligare. Arbetslösheten steg till ca 7,5%, eller 320 000 personer.
Samtidigt deltar allt fler i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Antalet
uppgick till mer än 200 000 personer i februari i år, vilket motsvarar
närmare 5% av arbetskraften. Den totala arbetslösheten uppgick således
till drygt 12%.

Högst arbetslöshet noteras bland ungdomarna i åldern 16-24 år. Trots Prop. 1992/93:150
den starka expansionen av åtgärder riktade mot ungdomar, i mars deltog Bilaga 1.1
82 000 i ungdomspraktik, ökade antalet arbetslösa i denna grupp. Ca

70 000 ungdomar var öppet arbetslösa i februari.

Tabell 6:5 Relativ arbetslöshet i olika åldrar

Procentandel av arbetskraften i respektive åldersgrupp

	1984	1985	1986	1987	1988	1989	1990	1991	1992
16-19 år	4,9	4,6	4,1	4,0	3,5	3,5	5,1	7,5	11,6
20-24 år	6,6	6,3	6,2	4,6	3,6	3,1	3,2	6,1	11,5
25-54 år	2,2	1,9	1,9	1,5	1,4	1,1	1,2	2,4	4,5
55-64 år	4,6	4,0	3,4	2,1	1,7	1,3	1,5	2,1	3,2
Totalt	3,1	2,8	2,7	2,1	1,8	1,5	1,7	2,9	5,3

Anm.: Siffrorna för åren 1983-1986 är inte helt jämförbara med värden för åren
därefter p.g.a omläggning av mätmetod i AKU från år 1987. Ännu en omläggnining
skedde januari 1993. För att skapa jämförbarhet är därför nivån preliminärt justerad
fr.o.m 1987.

Källa: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.

Till skillnad mot föregående lågkonjunktur är arbetslösheten bland män
betydligt högre än bland kvinnor. Det hänger samman med att syssel-
sättningen minskat mest inom mansdominerade näringar. Dessutom deltar
fler kvinnor än män i arbetsmarknadspolitiska åtgärder i förhållande till
deras arbetslöshet.

Antalet långtidsarbetslösa, dvs. personer som varit arbetslösa längre tid
än sex månader, har stigit snabbare än den totala arbetslösheten. I
februari var närmare 85 000 personer långtidsarbetslösa. Det motsvarar
27% av totalen. Under föregående lågkonjunktur uppgick andelen som
mest till ca 30%. En motsvarande andel 1994 skulle innebära 90 000
långtidsarbetslösa. En omfattande långtidsarbetslöshet riskerar att
försämra arbetsmarknadens funktionsförmåga samt lönebildningen i
ekonomin, se kapitel 13.3.

En fortsatt vikande sysselsättning förutses under prognosperioden.
Uppgången av den öppna arbetslösheten bromsas dock av att också
utbudet dras ned av expansionen av arbetsmarknadspolitiska åtgärder
samt av utbildningssatsningarna inom det reguljära skolväsendet.
Årsgenomsnittet för arbetslösheten beräknas stiga från 5,3% 1992 till
6,9% 1993 och 7% 1994. Om också andelen deltagande i konjunktur-
beroende arbetsmarknadspolitiska åtgärder läggs till uppgår andelen till
ca 13% 1993 resp, ca 14% 1994. Till detta kan läggas ökningen av
antalet platser i det reguljära skolväsendet med motsvarande 1,3
procentenheter 1993 och ca 2,0 procentenheter 1994 i förhållande till
1992 års nivå.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.1

Diagram 6:2 Öppet arbetslösa samt personer i konjunkturberoende
arbetsmarknadspolitiska åtgärder

Anm.: Arbetslösheten är omräknad till 1993 års definition enligt AKU

Källor: Statistiska centralbyrån, Arbetsmarknadsstyrelsen och Finansdepartementet

Osäkerheterna i prognosen är många. Svårigheterna att bedöma produk-
tivitetsutvecklingen är stora. En viss risk för överskattning finns för 1993
till följd av de tidigare nämnda statistikproblemen. Detta innebär i så fall
endast en omfördelning till en högre produktivitetsutveckling 1992 och
en lägre 1993. De senaste åren har också en tendens funnits att prognos-
ticera en för snabb produktivitetstillväxt genom att BNP-utvecklingen
överskattats. Dessutom är effekterna av de stora volymerna av arbets-
marknadspolitiska åtgärder svårbedömda.

De arbetsmarknadspolitiska åtgärderna har successivt utökats under
1991 och 1992. Andelen i förhållande till arbetskraften har stigit från ca
1% till uppemot 5% i början av 1993. Till skillnad mot tidigare
lågkonjunkturer har tyngdpunkten förskjutits mot en större del utbild-
ningsinsatser. De nu föreslagna åtgärderna innebär en ytterligare ökning
av antalet inom arbetslivsutveckling, ungdomspraktik och företagsutbild-
ning med sammanlagt 78 000 platser. Nettoökningen av antalet i åtgärder
blir dock 11 000 mindre p.g.a. att antalet deltagande i arbetsmarknadsut-
bildning samtidigt dras ned. Dessutom tillkommer 66 000 platser inom
det reguljära skolväsendet.

Ungdomspraktiken, som infördes 1 juli 1992, kommer att vara den
mest omfattande åtgärden räknat i personer. Ungdomar upp till 25 år ges
genom denna åtgärd möjlighet till en praktisk inriktad utbildning på
arbetsplatser inom näringsliv eller offentlig sektor. Ännu en ny åtgärd,
s.k. arbetslivsutveckling (ALU), introducerades den 1 januari 1993.
Åtgärden riktas mot arbetslösa som uppbär kassaersättning eller KAS.

Avsikten är att bryta långtidsarbetslöshet och förstärka skyddet mot Prop. 1992/93:150
utförsäkring. Antalet deltagande i ALU har ökat mycket snabbt efter Bilaga 1.1
inrättandet. Mot slutet av mars deltog över 15 000 personer i åtgärden.

Tabell 6:6 Antal personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder

Tusental, genomsnitt per år

	1985	1986	1987	1988	1989	1990	1991	1992
Beredskapsarbete	24	19	17	14	10	8	11	16
Ungdomslag¹	31	24	18	10	5	3	10	9
Ungdomspraktik								22
Avtalad inskolningsplats			1	2	1	2	3	4
Rekryteringsstöd Arbetsmarknads-	12	10	6	5	3	2	5	13
utbildning (AMU)	33	34	36	40	38	37	57	84
Utbildningsvikariat							1	8
Företagsutbildning²	3	4	3	3	4	3	4	6
Åtgärder för arbets- handikappade³	72	79	82	84	86	88	86	84
Totalt	175	170	162	158	147	143	177	246
Andel av arbets- kraften⁴	2,4	2,1	1,8	1,7	1,4	1,2	2,0	3,7

¹ T.o.m 30 juni 1989 ungdomslag. Den 1 juli 1989 - juni 1992 särskild inskolnings-
plats.

* Utbildning vid permitteringshot, flaskhalsutbildning m.m. Omräknat till heltidsutbil-
dade.

³ Samhall, lönebidrag, arbetsmarknadsinstitutet och offentligt skyddat arbete.

⁴ Samtliga åtgärder exkl. arbetshandikappade. Arbetskraften omräknad till 1993 års
AKU-defmition.

Källa: Arbetsmarknadsstyrelsen.

7 Löner och konsumentpriser Prop. 92/93:150

Bilaga 1.1

De senaste två åren har en markant nedväxling av löne- och prisöknings-
takten skett. Till följd av den stora konkurrenskraftsförbättringen kommer
löneutvecklingen i den konkurrensutsatta sektorn att vara märkbart
starkare än i den skyddade sektorn. En mycket svag efterfrågan på
arbetskraft kommer emellertid att hålla tillbaka de totala nominella
löneökningarna under prognosperioden. Den genomsnittliga timlönen
beräknas öka med 3% respektive 3,5% 1993 och 1994. Dessa löneök-
ningar är dock i hög grad ett statistiskt fenomen.

Höjda indirekta skatter och deprecieringens effekter i form av stigande
importpriser kommer tillfälligt att dra upp prisökningstakten i kon-
sumentledet. Konsumentprisindex (KPI) beräknas öka med 5,5% under
1993 och drygt 3% 1994. Den "underliggande" prisökningstakten är
fortsatt lugn och beräknas uppgå till 1,6% respektive 2,4% under
prognosperioden.

7.1 Löner

Ett utmärkande drag för den svenska lönebildningen är den kraftiga
utjämning av lönerna som följde av den solidariska lönepolitiken. Under
1980-talet började motståndet växa mot relativlönernas utveckling och
mot de centrala löneförhandlingarna. Lönespridningen började successivt
stiga när de centrala låglönesatsningarna alltmer kompenserades via
branschvisa och lokala avtal. Löneförhandlingar i flera nivåer bidrog till
att driva upp de totala nominella löneökningarna i det överhettade
arbetsmarknadsläge som rådde 1989-1990. Därefter skedde en markant
nedväxling i löneökningstakten till följd av lågkonjunkturens svaga
efterfrågan på arbetskraft. Den sista mars i år löpte de stabiliseringsavtal
ut som reglerat löneökningarna under de senaste två åren. Med hänsyn
till den snabba försämring som skett på arbetsmarknaden under loppet av
1991-1992 verkar Rehnbergavtalet vara något högt 1992, även om det
troligen fick till stånd en kraftigare sänkning av löneökningstakten 1991
än vad arbetsmarknadsläget motiverade.

Den dramatiska försämringen på arbetsmarknaden kommer att hålla
tillbaka de nominella löneökningarna under prognosperioden. Andelen
öppet arbetslösa och de som sysselsätts i arbetsmarknadspolitiska åtgärder
steg till sammanlagt 9% av arbetskraften 1992. Arbetsmarknadsläget
fortsätter att försämras kraftigt i år och motsvarande andel väntas uppgå
till knappt 13% 1993 och 14% 1994.

En utveckling med god tillväxt i ett medelfristigt perspektiv ställer
stora krav på en väl fungerande och flexibel arbetsmarknad redan nu.
Annars finns det risk att konkurrenskraften successivt urholkas på samma
sätt som under 1980-talet. Utifrån den mycket svaga efterfrågan av
arbetskraft som förutses under prognosperioden bedöms den lönedrivande
effekten för ekonomin som helhet vara försumbar. Det finns dock en risk
att en gradvis tilltagande löneglidning kan uppkomma inom den konkur-
rensutsatta sektorn för de arbetare och tjänstemän som är svåra att
ersätta. Den tudelning som karaktäriserar den svenska ekonomin, med en

relativt sett god exportutveckling och en mycket svag inhemsk efter-
frågan, förväntas också återspegla sig i löneutvecklingen.

Utöver arbetsmarknadsläget påverkas lönebildningen också av vinster,
prisförväntningar och produktivitet. Exportindustrin verkar hittills ha
utnyttjat deprecieringen till både vinstmarginalförstärkningar och till
förbättrade relativpriser. Bruttoöverskottsandelen i industrin stiger kraftigt
i år och uppgår till drygt 34 %. De skyddade sektorernas vinstutveckling
försvagas däremot av en fallande kronkurs och den svaga utvecklingen
av den inhemska efterfrågan. Inflationstakten enligt KPI ökar 1993, vilket
främst är en effekt av höjda importpriser och ökade indirekta skatter.
Dessa tillfälliga prisstegringar har inte ökat hushållens förväntningar
avseende den fortsatta inflationen. Produktiviteten beräknas stiga markant
i år, till följd av fortsatt kraftiga neddragningar av sysselsättningen.

Prop. 92/93:150

Bilaga 1.1

Tabell 7:1 Timlöner och arbetskraftskostnader

Årlig procentuell förändring

Samtliga löntagare

Industriarbetare

	Avtal	Löne- glid- ning	Timför- tjänst	Avtal	Löne- glid- ning	Timför- tjänst	Sociala kost- nader	Arbets- krafts- kostnader
1980	7,8	1,7	9,5	6,1	3,2	9,3	0,8	10,2
1981	6,3	2,8	9,1	5,9	4,2	10,1	0,5	10,7
1982	4,6	1,7	6,3	4,1	3,5	7,6	0,2	7,8
1983	4,6	1,9	6,5	3,8	2,9	6,7	2,4	9,3
1984	5,6	2,3	7,9	6,2	4,1	10,3	-0,1	10,2
1985	4,1	3,4	7,5	3,8	3,7	7,5	0,2	7,7
1986	6,0	2,6	8,6	3,9	3,5	7,4	-	7,4
1987	3,5	3,2	6,7			6,4	0,6	7,0
1988	4,2	2,3	6,5	3,4	5,0	8,4	0,0	8,4
1989	6,3	3,7	10,0	4,5	5,6	10,1	0,6	10,8
1990	6,1	3,6	9,7	2,8	6,7	9,5	-0,6	8,8
1991	2,8	3,0	5,8	2,3	3,2	5,5	2,0	7,6
1992	2,7	0,9	3,6	2,6	0,9	4,5	-0,3	4,2
1993			3,0			4,0	-3,1	0,8
1994			3,5			5,5	-3,1	5,5

Anm.: Uppgifterna för samtliga löntagare baseras på lönesummestatistik. Uppgifterna för industriarbetare
grundas på förtjänststatistik. Förtjänststatistiken har i förekommande fall kompletterats med engångsbelopp,
som ej ingår i SCB:s statistik. Avtalskonstruktionen för industriarbetare 1987 omöjliggör en meningsfull
uppdelning på avtal och löneglidning.

Källor: Statistiska centralbyrån, Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet.

Sammantaget förväntas det svaga arbetsmarknadsläget dominera
lönebildningen under prognosperioden. Den genomsnittliga timförtjänsten
bedöms stiga med 3% i år och 3,5% 1994. Den nominella timlönen inom
industrin beräknas öka med 2 procentenheter mer än genomsnittet för
ekonomin 1994, som en konsekvens av tudelningen av den svenska
ekonomin. Detta ställer stora krav på arbetsmarknaden och lönebild-
ningens flexibilitet. En låg inflationstakt tillsammans med nominallöne-
stelheter kan förhindra de relativlöneförändringar som behövs för en
effektiv omallokering av arbetskraft från de skyddade till den konkurrens-
utsatta sektorn. Om löneutvecklingen i den konkurrensutsatta sektorn
sprids till övriga sektorer blir sannolikt den genomsnittliga timlöneök-

ningen högre än vad som är förenligt med en låg inflation, vilket kan Prop. 92/93:150
komma att bromsa återhämtningen i förtid genom bl.a. högre räntor. Bilaga 1.1

Löneprognosen ovan innebär inte att alla löntagare får 3% mer i
bruttolön 1993. En stor del av den registrerade timlöneökningen är
orsakad av statistiska effekter. När arbetslösheten stiger kan den
genomsnittliga lönen öka som en följd av att företag tillämpar principen
sist-in-först-ut vid uppsägningar. Den sist anställde har vanligen lägre lön
än genomsnittet och efter avskedandet stiger således den registrerade
genomsnittliga timlönen. Samma effekt uppkommer om företag med
genomsnittligt lägre lönenivå slås ut. Avgångsvederlag vid uppsägningar
kommer också att tillfälligt dra upp lönekostnaderna i förhållande till
antalet arbetade timmar.

Att Sverige nu har en rörlig växelkurs påverkar egentligen inte den
avvägning arbetsmarknadens parter måste göra mellan löne- och
sysselsättningsutveckling. I kapitel 13.3 analyseras lönebildning under en
rörlig växelkurs närmare.

Sänkningen av arbetsgivaravgifterna 1993 drar ned de totala lönekost-
naderna med ca 3 %. Dessutom beräknas de två slopade semesterdagarna
sänka lönekostnaden med 1/2 procentenhet 1994.

Diagram 7:1 Nominell timlön inom industrin

Årlig procentuell förändring, nationell valuta

Anm.: OECD-länderna är sammanvägda enligt varje lands betydelse som konkurrent
till Sverige på världsmarknaden

Källor: Statistiska centralbyrån, Konjunkturinstitutet och Finandsdepartementet

Inom OECD-området beräknas lönerna i tillverkningsindustrin stiga
med 3,6% respektive 3,8%. Den svenska industrins löner stiger därmed
något snabbare under prognosperioden. Deprecieringen av den svenska
kronan medför emellertid, tillsammans med sänkta arbetsgivaravgifter
och en hög produktivitetsutveckling, att den svenska relativa enhets-
arbetskostnaden beräknas sjunka med ca 23% mellan 1992 och 1994.

7.2 Konsumentpriser

Under 1980-talet ökade konsumentpriserna med i genomsnitt 8% per år.
Under 1990-1991 fortsatte konsumentpriserna att stiga med ca 10% per
år, delvis till följd av att skattereformen innebar en omläggning från
direkt till indirekt beskattning. Förra året skedde en markant nedväx-
ling av inflationen till 2,4% mätt som årsgenomsnitt. En snabb övergång
från en hög till en låg inflationstakt medför en mängd anpassningssvårig-
heter. För Sverige förvärras problemen av att processen sammanfaller
med - och delvis orsakar - en djup lågkonjunktur. På kort sikt medför
den lägre inflationstakten att realräntorna stiger. På lite längre sikt
kommer dock en låg och stabil inflationstakt att främja tillväxten. Den
turbulens som rådde på valutamarknaderna under hösten 1992 drev upp
de nominella räntorna till rekordhöga nivåer. Oro för att inflationen skall
ta fart igen tillsammans med den parlamentariska osäkerheten har hållit
kvar de nominella räntorna på en relativt hög nivå också efter det att
kronan deprecierats. Under prognosperioden förväntas de internationella
och svenska marknadsräntorna sjunka något. Bankernas räntemarginaler
gentemot hushållen förutses däremot ligga kvar på en hög nivå mot
bakgrund av den finansiella sektorns fortsatta svårigheter. Sannolikheten
för någon större sänkning av realräntan i ett kortfristigt perspektiv
bedöms vara liten.

Under 1992 sänkte förändrade indirekta skatter och subventioner KPI
med 3/4 procentenhet. De skatte- och subventionsändringar som
genomförs i år medför i stället att konsumentpriserna dras upp med 11/2
procentenheter. Deprecieringen av den svenska kronan leder till att
importpriserna stiger. Eftersom den inhemska efterfrågan är mycket svag
förväntas exportörer till Sverige vara relativt återhållsamma i sina
prishöjningar. Dessutom kommer svenska företag som riktar sig till
hemmamarknaden delvis att kompensera höjda priser på importerade
insatsvaror med sänkta vinstmarginaler. I prognosen bedöms deprecie-
ringens effekter slå i genom i KPI med 50% 1993 och ytterligare 10%
1994. Detta är något lägre än genomslaget efter devalveringarna vid
1980-talets början med hänsyn till det rådande svaga inhemska efterfråge-
läget. Höjda importpriser drar upp KPI med 3 procentenheter i år och
drygt 3/4 procentenhet 1994.

5 Riksdagen 1992/93. 1 samt. Nr 150 Bil. 1.1

Prop. 92/93:150

Bilaga 1.1

Diagram 7:2 Hushållens prisförväntningar de kommande 12 månaderna

Prop. 92/93:150

Bilaga 1.1

Anm.: Den heldragna kurvan representerar endast de hushåll som i sina svar angivit
en förväntad inflationstakt mellan 0-15%. Brottet i tidsserien avspeglar att hushållens
förväntningar fr.o.m. 1993 mäts varje månad. Eftersom det bara finns två obser-
vationer med det nya urvalsförfarandet bör man vara försiktig i tolkningen av
förväntningarnas utveckling.

Källor: Statistiska centralbyrån och Konjunkturinstitutet

Diagram 7:3 Industrins prisförväntningar det kommande kvartalet

Nettoandel

1986 1987 1988 1989 1990 1991 1992 1993

Anm.: Diagrammet visar skillnaden mellan andelen industriföretag som tror att
priserna på hemmamarknaden kommer att öka och andelen som tror att de kommer
minska

Källa: Konjunkturinstitutet

Bortsett från tillfälliga inflationseffekter av höjda indirekta skatter och
deprecieringen bedöms prisutvecklingen under de kommande åren bli
mycket lugn. Hushållens inflationsförväntningar avseende de kommande
12 månaderna låg i februari 1993 kvar på en nivå kring 2,5%. Enligt
industrins förväntningar kommer priserna på hemmamarknaden att vara
oförändrade under andra kvartalet 1993. Det är lika många som tror på
höjda som på sänkta priser. Under den innevarande lågkonjunkturen har
industrin dessutom tenderat att överskatta prisutvecklingen. Genom
relativt måttliga löneökningar, sänkta arbetsgivaravgifter och en hög
produktivitetstillväxt dämpas arbetskraftskostnaderna per producerad
enhet avsevärt. Det är därmed främst de tillfälliga effekter som nämnts
ovan som förorsakar att KPI beräknas stiga med 5,5% under 1993.
Under 1994 faller inflationstakten tillbaka till 3,3%. Regeringen har
fastslagit att det inte finns något utrymme för kompensation för deprecie-
ringens prishöjande effekter. I prognosen korrigerades därför 1994 års
basbelopp för deprecieringens direkta effekter, vilket påverkar pensioner
och andra basbeloppsanknutna transfereringar samt grundavdraget.

Prop. 92/93:150

Bilaga 1.1

Tabell 7:2 Konsumentpriser

Årlig procentuell förändring

	1991	1992	1993
KPI dec.-dec.	1,9	5,5	3,3
Nettoprisindex dec.-dec.	2,9	4,0	3,0
Importpriser, totalt	-1,4	14,5	4,1
Bostäder, totalt	5,8	2,0	3,3
Indirekta skatter, bidrag i procentenheter	-0,7	1,5	0,4
Diverse taxor	7,9	4,1	3,9
Konkurrensutsatt svensk produktion	0,0	4,0	5,8
Arbetskraftskostnad i näringslivet	1.6	-1,2	0,9
Vinstmarginal, bidrag i procentenheter	0,9	0,2	0,4
KPI årsgenomsnitt	2,4	5,5	3,5
Nettoprisindex årsgenomsnitt	4,2	4,0	3,1
OECD, KPI	3,2	3,2	3,1
Implicitprisindex	2,5	6,2	3,7
Basbelopp	33 700	34 400	35 500

Anm.: Diverse taxor består av läkemedel, läkarvård, tandläkararvode, lotteri m.m.,
TV-licens, post och tele samt resor och transporter. Nettoprisindex är KPI exkl.
indirekta skatter och subventioner. Vid beräkning av basbeloppet 1994 har en
avräkning skett för deprecieringens direkta effekter. OECD-länderna är sammanvägda
enligt varje lands betydelse som konkurrent till Sverige.

Källor: Statistiska centralbyrån, Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet.

De antaganden som görs om ränte- och valutakursutvecklingen under
prognosperioden påverkar i hög grad prisutvecklingen. Den skillnad som
finns jämfört med den prisprognos som publicerades i den preliminära
nationalbudgeten avspeglar framförallt en väsentligt större valutakursför-
ändring. Den svenska kronan har i denna prognos försvagats gentemot
en importvägd jämförelsekorg med 23% 1993, där de genomsnittliga
valutakurserna under mars 1993 antas gälla för resten av prog-
nosperioden. Motsvarande förändring var 13% i januari. Att använda sig

av stoppkurser från ett visst datum eller genomsnittet under en viss Prop. 92/93:150
period är det gängse förfarandet i kortsiktiga prognoser. Samtidigt var Bilaga 1.1
den politiska oron stor under mars månad, varför man inte kan utesluta
att den svenska kronan var undervärderad ur ett konkurrenskraftsperspek-
tiv. Om det istället antas att kronan stärks med 5 % 1994 jämfört med den
genomsnittliga kursen 1993, skulle den inhemska prisutvecklingen
dämpas med uppskattningsvis 0,6 procentenheter 1994.

KPI skall spegla hur konsumentpriserna i genomsnitt utvecklar sig för
hela den privata konsumtionen, vilket påverkar pensioner och vissa andra
transfereringar. En annan viktig uppgift för KPI är att vara ett mått på
den allmänna inflationstakten i hela ekonomin och därigenom avspegla
efterfrågetryck och kostnadsläge. Som sådant har KPI dock vissa brister.
Ökad indirekt beskattning eller sänkta subventioner som höjer KPI är
inte ett uttryck för ett högt efterfrågeläge. Inte heller bör en övergång
från offentlig till privat finansiering av en viss vara eller tjänst, som
förvisso höjer KPI, uppfattas som ett ökat inflationstryck. KPI utgör trots
detta ofta ett mått på hela ekonomins inflationstakt i underlagen för olika
beslut. Förändringar i nettoprisindex (NPI) visar KPI exklusive effekter
av ändrade indirekta skatter och subventioner och utgör därmed ett
inflationsmått som bättre motsvarar efterfråge- och kostnadsläget
avseende privat konsumtion.

Diagram 7:4 Prisutvecklingen i Sverige

Årlig procentuell förändring

Anm.: Konsumentpriser visar prisutvecklingen gentemot konsumentledet (KPI).
Nettopriser anger konsumentpriser exklusive indirekta skatter och subventioner (NPI).
BNP-deflatorn visar prisutvecklingen på den totala svenska produktionen och slutligen
visar den "underliggande" inflationstakten KPI rensat för politiska beslut och
deprecieringens direkta effekter.

Källor: Statistiska centralbyrån, Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet

Det finns goda skäl till att följa flera olika prisindexars utveckling för Prop. 92/93:150
att kunna bedöma inflationen i hela ekonomin i nuläget samt dess Bilaga 1.1
framtida utveckling. Av diagram 7:4 framgår att inflationstakten har
dämpats märkbart de senaste åren, oavsett vilket mått som används.
Karaktäristiskt för en samhällsekonomisk ansats är att exkludera
effekterna av politiska åtgärder som syftar till att minska de samhällseko-
nomiska obalanserna eller till en omläggning av skattesystemet. En mer
rättvisande beräkning av den "underliggande" inflationstakten utgår från
KPI, men där direkta effekter från politiskt fattade beslut om bl.a.
förändrade indirekta skatter, subventioner och arbetsgivaravgifter är
avräknade liksom de direkta effekterna av kronans depreciering. Till
skillnad från beräkningarna i den preliminära nationalbudgeten är
deprecieringens indirekta effekter, via t.ex. lönebildning och räntor, nu
inkluderade i den "underliggande" inflationstakten. Att den är lägre 1993
än 1994 avspeglar att företagen i det rådande efterfrågeläget delvis
kompenserar för de tillfälliga prishöjande faktorerna med att pressa
vinstmarginalerna. Det bör understrykas att detta är ett sätt att mäta en
"underliggande" inflationstakt bland en mängd andra tänkbara alternativ.

Tabell 7:3 "Underliggande" inflationstakt

Bidrag i procentenheter

	1992	1993	1994
"Underliggande" inflationstakt	2,7	1,6	2,4
Indirekta skatter, subventioner och arbetsgivaravgifter	-0,8	1,2	0,4
Deprecieringens direkta effekter		2,8	0,6
KPI, dec.-dec.	1,9	5,5	3,3

Anm.: Begreppet "underliggande" inflationstakt används för en mängd olika mått.
En del refererar till nettoprisindex som den underliggande inflationstakten. OECD
använder KPI rensat för mat och energi. Med deprecieringens direkta effekter avses
effekter från höjda importpriser och höjda priser på importkonkurrerande varor. P.g.a
avrundning summerar inte alltid delarna till totalen.

Källa: Statistiska centralbyrån, Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet.

Ökningen av KPI kommer i år att överstiga den i våra viktigaste
konkurrentländer. Den "underliggande" inflationstakten i Sverige, enligt
ovanstående definition, ligger emellertid klart under omvärldens. Det bör
också uppmärksammas att även om KPI ofta används för att jämföra
inflationstakten mellan olika länder, finns det stora nationella skillnader
i hur KPI är konstruerat. I Maastricht-avtalet slog EG fast de konver-
genskriterier som skall användas inom EMU. Ett av dem är att in-
flationstakten inte får överstiga genomsnittet hos högst de tre länderna
med lägst inflationstakt med ett tillägg på 1,5 procentenheter. Vidare
anges att inflationen skall mätas som förändringen i KPI. Ett har-
moniseringsarbete kommer att inledas inom EG under sommaren 1993.
Detta kommer att medföra krav på förändringar av den svenska indexen.
Frågan är om Sverige kan behålla KPIs nuvarande roll som kompensa-

tionsindex om det samtidigt skall avspegla zzz/Zaf zonsutvecklingen i ett Prop. 92/93:150
europeiskt sammanhang. Bilaga 1.1

Diagram 7:5 Konsumentpriser

Årlig procentuell förändring

Anm.: OECD-länderna är sammanvägda enligt varje lands betydelse som konkurrent
till Sverige på världsmarknaden.

Källor: Statistiska centralbyrån, Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet

Ett mått som används allt oftare inom EG för internationella prisjäm-
förelser är s.k köpkraftspariteter (Purchasing Power Parities, PPP). Det
är bl.a. med hjälp av köpkraftspariteter som man inom EG bestämmer
hur mycket varje EG-land skall betala till den regionala utjämnings-
fonden. En köpkraftsparitet mellan två valutor är lika med kvoten mellan
de belopp i respektive lands valuta som behövs för att köpa samma
mängd varor och tjänster. Om köpkraftspariteten relateras till den
officiella växelkursen fås ett index som visar ett lands prisnivå i
förhållande till ett annat, dvs. hur många enheter av den valda jämförel-
sevalutan som det krävs för att köpa samma mängd varor och tjänster i
respektive land. Enligt den senast genomförda PPP-undersökningen var
de svenska priserna 41% högre än genomsnittet för EG 1991. Med
hänsyn till de stora växelkursförändringar som skett under det sista
halvåret relateras som en jämförelse 1991 års köpkraftspariteter till den
genomsnittliga ECU-kursen under mars 1993. Det visar att prisnivån i
Sverige fortfarande skulle vara högre än EG-genomsnittet, med uppskatt-
ningsvis 16%.

8 Hushållens ekonomi och privat konsumtion Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.1

Förra året steg hushållens realt disponibla inkomster med ca 3 % enligt
de preliminära nationalräkenskaperna. Då den privata konsumtionen
minskade med ca 2% steg sparandet kraftigt. Sedan 1989 har sparkvoten
ökat med 13 procentenheter till en nivå 1992 motsvarande ca 8% av de
disponibla inkomsterna. Statliga besparingar och vissa skattehöjningar
bidrar till att realinkomstema faller i år. Nedgången beräknas till drygt
4%. Köpkraften sjunker med ytterligare 1/2 procentenhet när jämförelsen
inkluderar återbetalningen av det tillfälliga sparandet förra året. Den
privata konsumtionen beräknas minska med 3,5%, vilket innebär att
sparkvoten går ned något. För 1994 beräknas en mindre nedgång av både
inkomster och konsumtion, se tabell 8:1.

Tabell 8:1 Hushållssektorns disponibla inkomster, konsumtion och sparande

Miljarder kr. Procentuell förändring

	1991	1992	1993	1994	1991	1992	1993	1994
Löpande priser
Löner	640,5	643,9	634,2	651,8	3,5	0,5	-1,5	2,8
Företagarinkomster	61,3	56,0	55,5	57,1	0,7	-8,5	-0,9	2.9
Räntor och utdelningar, netto	-37,4	-32,2	-27,7	-18,0
Inkomstöverföringar från
offentlig sektor	316,8	346,9	369,5	381,9	14,4	9,5	6,5	3,4
Övriga inkomster, netto	98,6	111,0	114,0	118,1	28,4	12,6	2,7	3,6
Direkta skatter, avgifter m.m	284,8	285,7	290,5	306,0	-6,9	0,3	1,7	5,4
Disponibel inkomst	795,1	840,0	855,1	885,0	15,4	5,7	1,8	3,5
Privat konsumtion	767,8	772,3	791,4	819,1	10,9	0,6	2,5	3,5
1985 års priser
Disponibel inkomst	528,6	544,9	522,3	521,3	4,9	3,1	-4,2	-0,2
Privat konsumtion	510,5	500,9	483,4	482,4	0,8	-1,9	-3,5	-0,2
Sparkvot, nivå i %	3,4	8,1	7,4	7,5

Källor: Statistiska centralbyrån, Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet.

8.1 Hushållens inkomster

De två senaste åren har hushållens realt disponibla inkomster stigit
mycket starkt trots att sysselsättningen minskat. År 1992 steg hushållens
realinkomster med ca 3% och låg därmed 8% högre än 1990 samtidigt
som BNP gått ned med knappt 3,5% och arbetslösheten ökat kraftigt.
Inkomstbortfallet genom minskad sysselsättning har till stor del kompen-
serats av bidrag till arbetslösa och personer i arbetsmarknadspolitiska
åtgärder. Nedväxlingen av inflationen bidrog till att både timlönen och
basbeloppet (och därmed pensionerna) ökade realt förra året. Uppgången
av sparandet medförde att hushållens räntenetto förbättrades, vilket gav
ett positivt bidrag på nära 1 procentenhet till inkomstutvecklingen 1992.
Det reala skatteuttaget sänktes genom att grundavdraget och skiktgränsen
för statsskatten räknades upp med 1991 års högre inflation.

Fallet i sysselsättningen fortsätter i år. Uppgången av inflationen bidrar
till att reallönen före skatt minskar med nära 2,5%. Ersättningen vid
sjukdom, arbetslöshet och pension sänks. Inkomstbeskattningen ökar till
föjd av avskaffat schablonavdrag, reducerad uppräkning av skiktgränsen
för statsskatten samt av att en egenavgift införts i sjukförsäkringen. Den
svaga utvecklingen av skatteunderlagen medför, trots skattehöjningarna,
att hushållens direkta skattebetalningar minskar realt i år, vilket ger ett
positivt bidrag till realinkomsutvecklingen i tabell 8:2. Att skatten höjts
framgår av att skattebetalningarna minskar mindre än de skattepliktiga
inkomsterna (löner, pensioner m.m.). De realt disponibla inkomsterna
beräknas minska med drygt 4%.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.1

Tabell 8:2 Hushållens inkomster

	Miljarder kr. Löpande priser 1992	Procentuell utveckling 1985 års priser			Procentuellt bidrag till realinkomstutvecklingen
	Miljarder kr. Löpande priser 1992	1992	1993	1994	1992	1993	1994
Lönesumma exkl. sjuklön	637,7	-2,8	-6,2	-0,7	-2,3 0,9	-4,8	-0,5
därav timlön		1,1	-2,3	0,0	-2,3 0,9	-1,8	0,0
sysselsättning		-3,8	-4,0	-0,7	-3,1	-3,0	-0,5
Inkomstöverföringar inkl, sjuklön	353,1	8,8	0,0	-0,1	3,6	0,0	-0,1
Pensioner från offentlig sektor	186,3	5,4	-2.4	0,5	1,2	-0,5	0,1
Sjukförsäkring m.m. inkl, sjuklön	57,1	-8,5	-14,2	-6,8	-0,7	-1,0	-0,4
Arbetslöshetsbidrag m.m.	43,5	94,8	24,3	2,7	2,6	1,3	0,2
Övriga transfereringar	66,2	5,3	3,0	0,8	0,4	0,2	0,1
Räntor och utdelningar, netto	-32,2				0,8	0,7	1,2
Övriga inkomster, netto	167,1	1,4	-7,3	-1,2	0,3	-1,3	-0,2
Direkta skatter	285,7	-2,0	-3,6	1,8	0,7	1,3	-0,6
Disponibel inkomst	840,0	3,1	-4,2	-0,2	3,1	-4,2	-0,2
Tillfälligt sparande, netto	5,6				0,3	-0,7	0,0
Inkomster inkl, tillfälligt sparande	845,6				3,4	-4,8	-0,2

Anm.: Lönesumma, inkomstöverföringar, räntenetto och skatter är deflaterade med konsumentprisindex (KPI).
Disponibel inkomst och tillfälligt sparande är deflaterade med implicitprisindex för privat konsumtion (IPI).
Skillnaden mellan KPI och IPI påverkar posten "övriga inkomster, netto”.

Källor: Statistiska centralbyrån, Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet.

För 1994 förutses att nedgången i sysselsättningen och ökningen av
arbetslösheten dämpas. Inflationstakten går ned så att reallönen inte
längre faller. Den trendmässiga uppgången av pensionsinkomstema
reduceras av att deprecieringseffekten på KPI ska avräknas vid beräkning
av pensioner och andra basbeloppsanknutna transfereringar. Inkomstbe-
skattningen skärps genom att grundavdraget sänks. Det höga sparandet
leder till en fortsatt förbättring av hushållens räntenetto. Sammantaget
beräknas realinkomstema minska något.

Ar 1991 steg hushållens köpkraft utöver de disponibla inkomsterna
med drygt 1 procentenhet, dels genom att det tillfälliga sparandet
upphörde och dels genom att 1989 års sparande återbetalades i maj 1991.
I februari 1992 återbetalades 1990 års tillfälliga sparande, vilket bidrog
till att öka hushållens köpkraft med knappt 1/2 procentenhet förra året.

I år minskar köpkraften totalt med drygt 4 1/2% beroende på att
jämförelsenivån 1992 innefattar återbetalning av det tillfälliga sparandet.

Stora förändringar har nyligen genomförts och kommer att genomföras
under det närmaste året inom socialförsäkringarna. Som nämnts ovan
reduceras pensionsutbetalningarna under prognosperioden till följd av att
ersättningsnivån har sänkts, och av att deprecieringseffekten på KPI ska
avräknas vid beräkning av pensionerna för 1994. De sämst ställda
pensionärerna kompenseras genom höjda bostadstillägg och pensions-
tillskott. Pensionsåldern höjs successivt, med början nästa år, till 66 år.
En karensdag infördes i sjukförsäkringen från den 1 april i år och
samtidigt sänktes ersättningsnivåerna vid längre sjukperioder. Inom
arbetsskadeförsäkringen har kraven på att få en sjukdom klassad som
arbetsskada skärpts sedan 1 januari 1993. Den 1 juli i år upphör
arbetsskadesjukpenningen och samordnas med sjukförsäkringen och
därmed sänks ersättningsnivåerna. Den 1 juli i år införs fem karensdagar
i arbetslöshetsförsäkringen och ersättningsnivån sänks med 10 procenten-
heter. Sammantaget medför förändringarna av transfereringssystemen ett
inkomstbortfall för hushållen på ca 9 miljarder kr. 1993 och ytterligare
ca 7 miljarder kr. 1994, jämfört med en situation utan dessa åtgärder.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.1

Tabell 8:3 Inkomstöverföringar från offentlig sektor till hushåll

	Miljarder kr. Löpande priser				Procentuell förändring 1985 års priser
	1991	1992	1993	1994	1992	1993	1994
Pensioner Folkpension inkl. KBT	172,7	186,3	191,9	199,5	5,4	-2,4	0,5
och delpension	76,5	80,4	81,5	82,5	2,7	-3,9	-2,2
Allmän tilläggspension	87,9	96,4	100,5	106,6	7,1	-1,2	2,5
Tjänstepensioner	8,3	9,5	9,9	10,4	11,4	-1.3	2,0
Sjukförsäkring m.m.	61,0	51,0	48,7	46,8 20,0	-18,3	-9,5	-7,2
Sjukförsäkring	31,8	20,7	19,4	46,8 20,0	-36,6	-11,1	-0,5
Föräldraförsäkring	17,9	18,9	19,1	19,1	3,3	-4,2	-3,3
Arbetsskadeförsäkring	11,3	11,4	10,2	7,7	-1,0	-15,5	-27,4
Arbetslöshetsbidrag m.m.	21,8	43,5	57,0	60,6	94,8 106,4	24,3	2,7
AMU-bidrag Arbetslöshetsförsäkring,	6,2	13,0	15,0	16,6	94,8 106,4	9,3	6,9
AMU-bidrag Arbetslöshetsförsäkring,	6,2	13,0	15,0	16,6		9,3	6,9
KAS och lönegaranti	15,6	30,5	42,0	44,0	90,2	30,7	1,2
Övriga transfereringar	61,3	66,2 16,7	71,9	75,0	5,3	3,0	0,8
Barnbidrag	16,4	66,2 16,7	16,8	17,1	-0,6	-4,4	-1,9
Studiebidrag m.m.	8,4	7,5	9,7	10,4	-13,6	22,8	4,2
Bostadsbidrag	6,0	5,8	6,7	8,6	-6,3	9,7	23,9
Socialbidrag m.m.	7,4	9,9	11,4	12,5	29,4	9,6	6,3
Övrigt	23,1	26,4	27,3	26,4	11,7	-1,8	-6,5
Summa inkomstöverföring	316,8	346,9	369,5	381,9	6,9	1,0	-0,1

Anm.: Deflatering är gjord med konsumentprisindex.

Källor: Statistiska centralbyrån, Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet.

Skattereformen 1990-1991 innebar en genomgripande förändring av
skattesystemet. Skatten på arbetsinkomster sänktes kraftigt. Alla
kapitalinkomster sammanförs till ett inkomstslag och beskattas med en
enhetlig statlig skatt om 30%. Skattesänkningen finansieras delvis inom

inkomstskattesystemet genom basbreddningar och skärpning av kapital- Prop. 1992/93:150
beskattningen. I skattereformen ligger en årlig justering av skatteskalan. Bilaga 1.1
Grundavdraget höjs i takt med basbeloppets ökning och skiktgränsen för
statsskatten räknas upp med ökningen av konsumentprisindex föregående
år plus 2 procentenheter. Genom att skatteskalan räknas upp med den
historiska inflationen uppkommer en real skattesänkning när löneök-
ningarna och inflationen avtar medan det motsatta gäller vid höjd
inflation. För 1992 innebar systemet på detta sätt en real sänkning av
skatteuttaget motsvarande ca 4 miljarder kr.

För 1993 och 1994 justeras skiktgränsen för statsskatten endast med
ökningen av konsumentprisindex. Ökad preliminärbeskattning av
biinkomster fr.o.m. 1 april i år snabbar upp skattebetalningarna. Det
fr.o.m. 1993 avskaffade schablonavdraget under inkomst av tjänst
beräknas medföra en skattehöjning på ca 7 miljarder kr. Egenavgiften i
sjukförsäkringen beräknas öka skatteuttaget med ca 3 miljarder kr.
Avtrappningan av pensionärernas särskilda grundavdrag mot kapitalin-
komster och förmögenhet upphör 1993. Nästa år sänks grundavdraget
med ca 2 400 kr., vilket medför en skatteskärpning på ca 5 miljarder kr.

8.2 Privat konsumtion och sparande

Hushållens konsumtionsefterfrågan har under de senast åren genomgått
en mycket kraftig förändring. Efter en stark expansion under den senare
delen av 1980-talet inledde hushållen en konsolideringsprocess, vilket i
fjol resulterade i ett fall i privat konsumtion med nära 2%.

Diagram 8:1 Privat konsumtion

Miljarder kr. 1985 års priser

Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet

Att den privata konsumtionen växte med drygt 17% i volym mellan
1984 och 1989 skall bl.a. ses mot bakgrund av att hushållen fram till
mitten av 1980-talet varit ransonerade på krediter. Detta innebar att det
förelåg ett latent efterfrågetryck på bl.a. bostäder. I samband med att
kreditmarknaden avreglerades inleddes därför en relativt kraftig
prisuppgång på småhus och bostadsrätter. Trots en markant ökning av
hushållens upplåning, tilltog därmed hushållens nettoförmögenhet. Detta
gav i sin tur ökade möjligheter till lånefinansierad konsumtion. Det
faktum att en stor del av konsumtionsexpansionen tog sig uttryck i inköp
av olika typer av varaktiga varor, gav till följd att hushållens innehav av
varor med relativt lång livslängd växte. Det uppstod därför ett avsevärt
utrymme för att dra ned sådana inköp, utan att den faktiska konsum-
tionsstandarden minskade i motsvarande mån. Förra årets minskning av
den privata konsumtionen drabbade framför allt denna typ av varor.
Avsevärda fall registrerades för exempelvis möbel-, foto- och bilhandeln,
medan dagligvaruhandeln ökade svagt. I och med att hushållens realt
disponibla inkomster förra året växte med drygt 3 % steg sparkvoten till
8.1%. Sedan bottennivån 1988 har sparkvoten därmed höjts med hela
13 procentenheter. Sparkvotens nivå är i och med detta den högsta under
efterkrigstiden.

En stor del av förklaringen till den ökade sparbenägenhet står sannolikt
att finna i försämringen av relationen mellan hushållens tillgångar och
skulder samt att räntekostnaderna tilltagit.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.1

Diagram 8:2 Hushållens skuldkvot och utgiftsräntor i relation till disponibel
inkomst

% %

Anm.: Deklarerade bruttoränteutgifter före respektive efter skatt, 1992 preliminärt.
Källor: Riksrevisionsverket, Statistiska centralbyrån, Riksbanken och Finansdepar-
tementet

I diagram 8.2 framgår hur hushållens skuldstock utvecklats i relation Prop. 1992/93:150
till disponibel inkomst. I och med att kreditmarknaden avreglerades Bilaga 1.1
ökade hushållen den sk skuldkvoten hastigt och som mest motsvarade
skuldstocken drygt 130% av disponibel inkomst. Som en följd av ökat
sparande, sjönk sedan skuldkvoten till att motsvara ungefär 100% av de
disponibla inkomsterna. Detta motsvarar nivån före kreditmarknadens
avreglering. I diagrammet framgår även hushållens bruttoräntekostnader,
före och efter skatt, i relation till disponibel inkomst. Som synes ökade
bruttoräntekvoten fram till 1990. Därefter inträffade en nedgång före
skatt 1991, men p.g.a. den minskade avdragsrätten ökade fortfarande
bruttoräntekvoten efter skatt. I och med att hushållen före kredit-
marknadens avreglering var ransonerade på krediter bör skuldkvotens
nivå vid den tiden ha varit lägre än önskat, vilket illustreras av den
kraftiga skuldökningen efter avregleringen. Det är därför svårt att värdera
var den nuvarande jämviktsnivån kan ligga. Det faktum att en stor del av
räntekostnadsökningen efter skatt inte är ett resultat av en önskad
skuldstocksökning, utan orsakats av skattereformen, torde dock innebära
att hushållen har fortsatt kraftiga incitament att dra ned sin skuldkvot. En
ytterligare faktor som talar för detta är att inflationstakten nu är väsentligt
lägre än tidigare. Skuldens reala värde minskas då inte automatiskt på
samma sätt som i en höginflationsekonomi.

Ett relaterat problem är att prisfallet på småhus och bostadsrätter
minskat det tillgängliga belåningsutrymmet. Vissa hushåll är i situationen
att värdet på tillgångarna nu understiger skulderna, vilket medför mycket
starka incitament för sparande genom amortering.

Diagram 8:3 Hushållens nettoförmögenhet i relation till disponibel inkomst

Anm.: Bostadrätter 1970-1979 schablonberäknade enligt småhusposten. Förmögen-
heten 1993-1994 grundad på sparande enligt prognos samt antaganden om att aktie-
och bostadstillgångar utvecklas som dispnibel inkomst.

Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet

I diagram 8.3 presenteras en uppskattning av hushållens netto- Prop. 1992/93:150
förmögenhetsutveckling i relation till disponibel inkomst. I förmögenhets- Bilaga 1.1
måttet ingår finansiella nettotillgångar enligt SCB:S finansräkenskaper
samt marknadsvärden för småhus och bostadsrätter. Observera att
hushållens nettoförmögenhet trots skuldkvotens avsevärda ökning 1985-

1988 steg kraftigt. Detta förklaras av de snabbt stigande priserna på
bostäder och aktier. Med denna beskrivning ser inte hushållens nuvarande
förmögenhetssituation ut att vara så dramatisk, jämfört med läget efter
tidigare nedgångar. Däremot har fallet sedan toppnivån 1989 varit
markant. Det förefaller dock vara den höga nettoförmögenhetskvoten

1989 som är exeptionell, snarare än dagens nivå.

Hushållens samlade nettoförmögenhet, så som den här presenteras,
döljer dock en stor del av dramatiken i dagens situation. Framför allt
visar den situationen för hushållssektorn som aggregat. Många enskilda
hushåll har en betydligt sämre ställning nu än tidigare. För dessa är
amorteringsbehoven avsevärt mycket större än vad som framkommer av
den aggregerade nettoförmögenheten. Dessutom är beräkningarna
känsliga för bostadsprisutvecklingen. I kalkylen har det totala bos-
tadsprisfallet beräknats till ca 15% 1992. Statistik från mäklarföretag ger
dock en bild av att prissänkningen varit kraftigare än så. Om prisfallet
i verkligheten är större än beräknat betyder det att förmögenhetskvoten
kan vara överskattad.

Utöver de hittills nämnda problemen finns ett antal faktorer som bör
ha påverkat hushållens långsiktiga inkomstförväntningar i negativ
riktning. Hit hör framför allt den ökade arbetslösheten. I både Norge och
Storbritannien, där hushållssektorn också har drabbats av skuldproblem,
har samvariationen mellan arbetslösheten och sparkvoten varit slående
(för en närmare illustration av detta, se kapitel 13.2). Både sparkvot och
arbetslöshet har där ökat avsevärt och ännu inte visat tecken på att vända
ned. Uppgången av den svenska arbetslösheten väntas bli något större än
som varit fallet i dessa länder. Samtidigt har dock den svenska sparkvot-
suppgången uppvisat ett hastigare förlopp, vilket kan ha att göra med att
de disponibla inkomsterna ökat ansenligt under de senaste tre åren. Detta
skulle eventuellt kunna tolkas som att anpassningen av sparkvoten i
Sverige kan bli mindre utdragen än i Norge och Storbritannien. Några
säkra slutsatser om sparkvotens framtida utveckling är det dock mycket
svårt att dra. Den önskade nettoförmögenheten kan p.g.a. lägre inflation,
högre räntekostnad och oro för framtida arbetslöshet mycket väl vara
högre nu än tidigare. I sådana fall kan sparkvoten förbli hög under flera
år.

Empiriska undersökningar tyder på att hushållen tidigare i hög grad
agerat på ett sätt som är konsistent med den s.k. permanenta in-
komsthypotesen. Den grundläggande tanken med denna hypotes är att
hushållen strävar efter att ligga på en konsumtionsnivå som är långsiktigt
hållbar, med avseende på deras förväntningar om framtida inkomster.
Under förutsättning att hushållen i år inte får någon ny information som
påverkar deras förväntningar avseende räntan eller de långsiktiga
inkomsterna, borde hushållens konsumtionsnivå 1992 i princip avspegla

den nivå hushållen upplever som långsiktigt hållbar. Ett förväntat fall av
de realt disponibla inkomsterna mellan 1992 och 1993 borde då inte
medföra någon speciellt minskad konsumtion, utan snarare en nedgång
i sparandet. Utifrån denna teori är det således svårt att finna stöd för en
vidare konsumtionsnedgång, såvitt inte hushållen reviderat ned sina
förväntningar angående de långsiktiga inkomsterna eller räntan. Flera
faktorer talar emellertid för att hushållen har reviderat ned sina in-
komstförväntningar under det senaste året. Arbetslösheten har ökat och
väntas fortsätta att öka. Sänkta kompensationsnivåer inom olika försäk-
ringssystem, liksom diskussionen om fortsatta förändringar av dessa, har
lett till lägre förväntade inkomster samt en tilltagande osäkerhet avseende
inkomsten. Detta leder enligt den permanenta inkomsthypotesen till ett
ökat sparande. Även denna teori är således förenlig med att den privat
konsumtionen beräknas falla i år med 3,5% och 0,2% 1994. Ett
ytterligare skäl till att konsumtionen nu förväntas dras ned, snarare än
sparandet, är att andelen hushåll som lever på marginalen sannolikt ökat
under senare tid. En minskning av den disponibla inkomsten får då med
nödvändighet en mer direkt koppling till minskad konsumtion. Sparkvo-
ten väntas mot bakgrund av detta gå ned till mellan 7 och 8% i år och
ligga kvar på en oförändrad nivå 1994.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.1

Diagram 8:4 Hushållens sparkvot

Andel av disponibel inkomst

Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet

9 Investeringar Prop. 92/93:150

, , , Bilaga 1.1

Efter den starka expansionen av investeringarna under andra hälften av
1980-talet har ett markant fall skett de senaste två åren. Minskat
kapacitetsutnyttjande och produktion har inneburit att behovet av
nyinvesteringar avtagit dramatiskt. Det är främst näringslivet som hittills
drabbats av nedgången. Högre räntor och kapitalkostnader samt fallande
fastighetspriser och lägre soliditet i företagen har sannolikt medverkat till
uteblivna investeringar. Bankernas kreditförluster och därmed följande
restriktivitet i kreditgivningen, i kombination med högre utlåningsräntor,
dämpar aktiviteten ytterligare. Under prognosperioden är det främst raset
i bostadsbyggandet som förutses dra ned totalsiffrorna. Efterfrågan på
bostäder väntas bli mycket låg samtidigt som mer strukturella faktorer
som avtrappningen av bostadssubventionerna minskar byggandet under
en lång anpassningsperiod. Utvecklingen inom näringslivet förutses
emellertid vända uppåt 1994 till följd av den ökade aktiviteten inom
främst industrin. De föreslagna ROT- och infrastrukturåtgärdema
bromsar nedgången i den totala byggnadsverksamheten genom en stark
expansion inom främst reparations- och underhållsverksamheten.
Investeringarna totalt beräknas falla med ca 9% i år och med uppemot
6% nästa år.

Tabell 9:1 Bruttoinvesteringar efter näringsgren

	Miljarder kr. 1992 Löpande priser	Årlig procentuell volymförändring
	Miljarder kr. 1992 Löpande priser	1991	1992	1993	1994
Näringsliv	124,2	-15,5	-16,4	-4,7	5,0
Offentliga myndigheter	33,5	12,6	4,2	6,8	-2,8
Bostäder	86,1	-1,3	-6,5	-28,4	-39,9
Totalt	243,8	-9,0	-11,0	-8,9	-5,7
därav maskiner	89,8	-12,5	-14,7	-3,6	4,8

Källor: Konjunkturinstitutet, statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

9.1 Näringslivets investeringar

Hittills har investeringfallet varit mest markant inom näringslivet. Det
finns ett tydligt samband mellan produktion och investeringar, vilket
framgår av figur 9.1. I förhållande till toppnivån 1989 var investerings-
volymen 30% lägre 1992.

Industrin var den bransch som drabbades tidigast av konjunktur-
nedgången. Enligt SCB:s februarienkät innebär industrins planer att
investeringarna stiger med 3 - 5% i år. Med tanke på att utvecklingen
har tenderat att överskattas de senaste åren torde den lägre volymutveck-
lingen vara mest sannolik. Som framgår av kapitel 4 samt kapitel 13.4
finns vissa indikationer på att produktionskapacitet har lagts ned under
innevarande lågkonjunktur. Trots detta är kapacitetsutnyttjandet lågt,
vilket är ytterligare en indikation på att uppgången av investeringarna blir

blygsam i år. Nedgången av byggnadsinvesteringarna förutses fortsätta Prop. 92/93:150
medan maskininvesteringama vänder uppåt. Det är främst inom Bilaga 1.1
basindustrin och verkstadsindustrin som de totala investeringarna
expanderar medan stora delar av övrig industri får vidkännas fortsatta
minskningar, om än i långsammare takt.

Under 1994 förutses däremot en relativt kraftig expansion av industrins
investeringar till följd av uppgången i produktionen och den starka
lönsamhetsförbättringen i exportföretagen. Den utslagning som kan ha
skett av produktionskapaciteten innebär att ett behov finns av att utöka
investeringarna relativt snart efter det att produktionen kommit igång.

Investeringarna i övrigt näringsliv började avta ett år senare än inom
industrin. Mellan 1990 och 1992 sjönk investeringarna med en tredjedel.
I motsats till industrin väntas den negativa utvecklingen fortsätta också
i år. Inriktningen mot den svaga hemmamarknaden medför en fallande
investeringsaktivitet i och med den dåliga lönsamhets- och efterfrågeut-
vecklingen samt svårigheterna att ordna finansieringen. Enligt in-
vesteringsenkäterna fortsätter nedgången främst inom varuhandels-,
byggnads- samt inom bank- och försäkringsbolagssektom. Som framgår
av kapitel 13.2 var skulduppbyggnaden under slutet av 1980-talet mest
omfattande inom fastighetsrelaterad verksamhet. Det avsevärda prisfallet
på olika typer av fastigheter verkar hämmande på denna sektors
investeringar under prognosperioden. Även övriga sektorer har dock
drabbats av obalans mellan sina tillgångar och skulder, om än inte i lika
stor utsträckning.

Tabell 9:2 Bruttoinvesteringar i näringslivet

	Miljarder kr. 1992 Löpande priser	Årlig procentuell volymförändring
	Miljarder kr. 1992 Löpande priser	1991	1992	1993	1994
Industri	34,0	-17,6	-15,3	3,0	12,0
Basindustri	6,5	-33,7	-24,0	17,0	14,0
Verkstadsindustri	13,4	-17,7	-14,0	5,0	15,5
Övrig industri	14,1	-5,0	-11,8	-5,4	7,0
Statliga affärsverk	16,3	0,8	-16,2	10,0	5,0
Övrigt näringsliv	73,9	-18,0	-17,0	-12,2	1,0
Totalt	124,2	-15,5	-16,4	-4,7	5,0
därav byggnader	44,8	-13,2	-14,7	-4,8	1,5
maskiner	79,5	-16,7	-17,3	-4,6	6,7

Källor: Konjunkturinstitutet, statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

Nästa år vänder investeringarna uppåt i nästan samtliga sektorer inom
det övriga näringslivet. Inom byggnadsindustrin fortsätter dock ned-
gången då den totala byggnadsverksamheten faller ytterligare, främst till
följd av raset för bostäderna.

Diagram 9:1 Procentuell förändring av investeringar och produktion i
näringslivet

Prop. 92/93:150

Bilaga 1.1

Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet

9.2 Offentliga investeringar

Utfallet för de offentliga investeringarna år 1992 blev lägre än prognos-
tiserat. Den statliga sektorn svarade för hela nedrevideringen. Nedgången
kan inte hänföras till uteblivna infrastruktursatsningar. Inom de statliga
affärsverken var det främst Banverket (som ingår i affärsverken enligt
nationalräkenskapernas definition) som drog upp investeringarna medan
t.ex. Televerket uppgav minskande volym. Inom de statliga myndighe-
terna steg väginvesteringarna som väntat medan övriga delar, som statliga
byggnader, utvecklades svagare än förutsett.

Tabell 9:3 Offentliga investeringar

	Miljarder kr. 1992 Löpande priser	Årlig procentuell volymförändring
	Miljarder kr. 1992 Löpande priser	1991	1992	1993	1994
Statliga myndigheter	11,3	2,9	21,8	29,8	7,1
Statliga affärsverk	16,3	0,8	-16,2	10,0	5,0
Staten	27,6	1,5	-3,6	18,4	6,0
Kommunala myndigheter	22,2	17,7	-3,8	-6,6	-10,7
Kommunala affärsverk	5,0	11,6	-1,8	-13,7	2,0
Kommunerna	27,2	16,7	-3,5	-7,8	-8,7
Totalt	54,8	8,0	-3,5	6,2	0,0

Källor: Konjunkturinstitutet, statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

6 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 150 Bil. 1.1

Regeringen har föreslagit en omläggning av finansieringen av Prop. 92/93:150
infrastrukturinvesteringar som innebär att Vägverkets och Banverkets Bilaga 1.1
investeringar kommer att finansieras genom att lån tas upp i Riksgälds-
kontoret i stället för genom anslag. Ränte- och amorteringsutgifterna för
lånefinansierade investeringar skall sedan betalas genom ett särskilt
anslag efter hand som lån och räntor förfaller till betalning.

I propositionen om investeringar i trafikens infrastruktur föreslås en
total planeringsram för investeringar i vägar och järnvägar omfattande 88
miljarder kronor t.o.m. år 2003. Därtill kommer 10 miljarder kr. för
redan beslutade men ännu ej finansierade infrastrukturinvesteringar.
Jämfört med vad som ingick i kalkylerna i budgetpropositionen i januari
innebär det en ökning med 20 miljarder sammanlagt under hela perioden.
I den tidigare prognosen bedömdes den då beslutade låneramen inte ge
någon större volymeffekt på investeringarna åren 1993 och 1994. Nu har
emellertid en förskjutning skett genom en tidigareläggning av en del av
investeringarna. En viss del av de nya satsningarna hamnar också på
dessa år. Dessutom föreslås 1,2 miljarder kr. satsas på sys-
selsättningsfrämjande åtgärder i form av upprustning och förbättring av
länsvägar och länsjärnvägar under det kommande budgetåret. För
budgetåret därpå beräknas en lika stor satsning på sysselsättnings-
främjande åtgärder behövas. Sammantaget innebär detta att investeringar-
na i vägar och järnvägar stiger från ca 11 miljarder kr. 1992 till ca 17
miljarder 1993 (i 1992 års priser) enligt Kommunikationsdepartementets
beräkningar. Därefter sker en ytterligare ökning med runt en miljard kr.
Det kan jämföras med den ordinarie investeringsnivån på 4,5 till 5
miljarder kr. per år de närmast föregående åren. Som andel av de totala
investeringarna innebär detta en ökning från ca 2% 1991 till ca 5% 1992
och ca 10% 1994. De totala statliga investeringarna beräknas stiga med
ca 18% 1993 och med ytterligare 6% 1994.

I kommunerna beräknas däremot investeringarna falla med ca 6,5%
1993 och med ca 10,5% 1994 som en följd av den alltmer pressade
ekonomiska situationen i de flesta kommuner.

Sammantaget beräknas de offentliga investeringarna stiga med över 6 %
1993 och kvarstå på i stort sett samma nivå 1994. Orsaken är främst
infrastruktursatsningar. Kommunerna däremot drar samtidigt ned
investeringarna.

9.3 Bostadsinvesteringar

Efterfrågan på lägenheter har minskat i takt med stigande räntor, ökade
boendekostnader, minskad sysselsättning och avtagande inkomster. Ett
tecken på detta är ett växande antal outhyrda lägenheter. Enligt SCB:s
senaste mätning, i september 1992, var ca 18 000 lägenheter lediga för
uthyrning i allmännyttiga bostadsföretag. Det var ett betydligt lägre antal
än vad som uppnåddes under förra lågkonjunkturen. Ökningen av antalet
lediga lägenheter har dock sannolikt fortsatt.

Prop. 92/93:150

Bilaga 1.1

Diagram 9:2 Antal outhyrda lägenheter respektive antal påbörjade lägenheter

Tusental

Anm.: Antalet outhyrda lägenheter avser den 1 mars respektive år till och med 1991,
samt antalet outhyrda lägenheter hos allmännyttan i september 1992. Antalet
påbörjade lägenheter omfattar både flerfamiljshus och småhus.

Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet

Statistiken över påbörjade lägenheter och ansökningar om statligt stöd
är ovanligt svårtolkad till följd av ändringar i regelsystemet. En stark
uppgång noterades mot främst slutet av 1992. Detta beror på att
regelförändringar skapade starka incitament för att starta projekten innan
den 1 januari 1993 eftersom räntebidrag då utgår enligt 1992 års regler.

Som en indikator för framtida nybyggande av bostäder används
ansökningar samt beslut om statligt stöd. Den starka uppgången av
ansökningarna mot slutet av året är sannolikt en följd av att vissa
förväntningar fanns om mer generösa övergångsregler skulle komma och
att dessa skulle grundas på ansökningsdatumet. En sådan ändring har
också kommit till stånd, vad gäller ombyggnader av bostäder, som en del
av det ROT-program som riksdagen ställt sig bakom för år 1993 och
1994. För nybyggnad av bostäder gäller emellertid fortfarande enligt
tidigare beslut att de som sökt stöd före den 18 november 1992 men inte
fått bidragsbeslut senast den 3 december 1992 kan få stöd enligt 1992 års
regler även om de påbörjas under våren 1993.

Antalet påbörjade lägenheter uppnådde 1992 nästan samma nivå som
året innan, 54 000 mot 57 000 1991. Enligt Boverkets bedömningar finns
det en stor potential av projekt som kan byggas till 1992 års regler under
kommande år.

Antalet registrerade påbörj anden beräknas falla dramatiskt till 8 000
1993 och till 12 000 1994. Utvecklingen av investeringsvolymen följer
dock inte detta antal eftersom en omfördelning av byggandet från 1992
till 1993 och 1994 antas ske. Volymen av nyinvesteringar i bostäder
beräknas falla med närmare 40% 1993 och med 50% 1994.

Incitamenten för ombyggnader av bostäder var desamma som för Prop. 92/93:150
nyproduktion vad gäller att ansöka om statligt stöd och att påbörja Bilaga 1.1
byggnadsarbetena före 1992 års utgång. Detta återspeglas också i
statistiken. Antalet ansökningar om statligt stöd till ombyggnad av
flerbostadshus steg med närmare 40% jämfört med året innan. Antalet
ansökningar gällande småhus var fyra gånger fler än under ett normalår.
Till detta kommer enligt Boverket ett stort antal ombyggnader som
påbörjats men ännu inte inrapporterats till nämnderna. Det finns således
en stor potential för framtida genomförande. Kreditrestriktionema uppges
inte vara lika besvärande för ombyggnader som för nyproduktionen.
Dessutom är de nu aktuella ombyggnaderna mindre omfattande och
kräver inte högre hyreshöjningar än vad marknaden bedöms klara av. De
nya övergångsreglerna som tillkom i och med ROT-programmet innebär
att byggherrar som ansökt om statligt stöd till ombyggnad av flerbostads-
hus före 1 januari 1993 kan få stöd enligt 1992 års regler även om de
påbörjar ombyggnaden först under 1993. Övriga delar i ROT-program-
met som verkar uppdragande på ombyggnaderna av bostäder är förläng-
ningen av RBF-stödet (statligt räntestöd vid förbättring av bostadshus)
samt bidrag till ombyggnader av äldrebostäder

Trots att antalet ombyggnader beräknas vara högt under prog-
nosperioden väntas investeringsvolymen falla med 14% 1993 och med
ytterligare ca 30% 1994. Till detta medverkar den fortsatt minskade
omfattningen av varje projekt.

Tabell 9:4 Bostadsinvesteringar

	Miljarder kr. 1992 Löpande priser	Årlig procentuell volymförändring
	Miljarder kr. 1992 Löpande priser	1991	1992	1993	1994
Nybyggnad	54,8	1,2	-17,8	-38,0	-50,0
Flerbostadshus	34,7	7,9	-10,2	-34,0	-51,0
Småhus	20,1	-6,7	-28,4	-45,0	-47,9
Ombyggnad	31,3	-6,4	17,7	-14,0	-29,0
Flerbostadshus	25,4	-8,6	54,4	-15,0	-35,0
Småhus	5,9	-2,6	-42,0	-9,7	-4,6
Totalt	86,1	-1,3	-6,5	-28,4	-39,9

Källor: Konjunkturinstitutet, statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

Sammantaget beräknas bostadsbyggandet falla kraftigt 1993 och 1994.
Orsaken är främst minskad efterfrågan till följd av den fallande sys-
selsättningen och de höga realräntorna efter skatt. Dessa faktorer har
bidragit till lägre fastighetspriser, vilket gör nyinvesteringar olönsamma.
Svårigheterna att finansiera projekten har också ökat i och med den
skärpta kreditgivningen. Även nedtrappningen av bostadssubventionerna
drar ned produktionen under en anpassningsperiod.

Prop. 92/93:150

Bilaga 1.1

Diagram 9:3 Bostadsinvesteringar

Miljarder kr. 1985 års priser

Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet

9.4 Byggnadsverksamhet

I byggnadsverksamheten ingår förutom byggnadsinvesteringar också
reparationer och underhåll av fastigheter och anläggningar. Näringslivets
byggnadsinvesteringar började stiga i mitten av 1980-talet samtidigt som
efterfrågan på bostäder ökade. Avregleringen av kreditmarknaden
medverkade till en stark kreditexpansion som underblåste prisökningarna
på kommersiella fastigheter och bostäder. Det tidigare skattesystemets
egenskaper, med betydande avdragsmöjligheter, medförde också en låg
räntekänslighet hos låntagarna.

I takt med en allt mer besvärande överhettning på byggmarknaden
tillgreps omfattande regleringar för att hålla tillbaka byggandet. Avsikten
var dels att dämpa det allmänna efterfrågetrycket, dels att skapa utrymme
för nyproduktion av bostäder. Dessa regleringar avskaffades under 1990
och 1991.

Diagram 9:4 Byggnadsinvesteringar per sektor 1970-1994

Källor: Konjunkturinstitutet, Statististiska centralbyrån och Finansdepartementet

Prop. 92/93:150

Bilaga 1.1

Tecken på avmattning inom byggnadsverksamheten kom 1990 i form
av pris- och investeringsfall. Valutaavregleringens avskaffande vid
halvårsskiftet 1989 bidrog till att dämpa prisuppgången på kommersiella
fastigheter eftersom köp i utlandet då blev möjligt. Prisfallet blev allt
tydligare 1990. Fallet förstärktes av starkt ökad realränta efter skatt,
ökade driftskostnader samt av sjunkande efterfrågan på lokaler och
därmed lägre hyror. En nedgång av byggnadsinvesteringarna inleddes
under andra halvåret 1990. Sedan dess har arbetslösheten bland bygg-
nadsarbetare stigit kontinuerligt. Under 1992 skedde en utplåning på runt
20%. De senaste månaderna har andelen återigen stigit till omkring 25 %.

Tabell 9:5 Byggnadsverksamhet

	Miljarder kr. 1992 Löpande priser	Årlig procentuell volymförändring
	Miljarder kr. 1992 Löpande priser	1991	1992	1993	1994
Byggnadsinvesteringar	154,0	-5,7	-7,8	-13,3	-15,4
därav näringslivet	44,8	-13,2	-14,7	-4,8	1,5
myndigheter	23,1	0,9	4,0	10,2	-1,2
bostäder	86,1	-1,3	-6,5	-28,4	-39,9
Reparationer och
underhåll	64,9	-0,2	-6,0	6,0	8,0
Totalt	218,9	-4,1	-7,2	-7,1	-6,9

Källor: Konjunkturinstitutet, statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

Byggnadsinvesteringarna minskade med 8% 1992. Det var främst
näringslivets investeringar som drog ned utvecklingen. Fallet beräknas bli
betydligt starkare 1993 och 1994, i första hand beroende på bostadsin-

vesteringarna. Företagens förväntningar om det inhemska byggandet är Prop. 92/93:150
mycket dämpade. Enligt Konjunkturinstitutets barometermätning i mars Bilaga 1.1
planderade två tredjedelar av företagen för minskande byggvolym under
det kommande året.

Nedgången i den totala byggnadsverksamheten bromsas dock av de ROT-
åtgärder samt infrastruktursatsningar som föreslagits. De åtgärder som
det gäller är främst subventioner av underhåll och reparationer av vissa
kommunala byggnader samt förslaget om avdrag mot fastighetsskatten för
underhåll av bostadsbyggnader. Till följd av dessa satsningar förutses en
betydande expansion av reparations- och underhållsverksamheten. Den
totala byggnadsverksamheten beräknas minska med runt 7% både 1993
och 1994.

9.5 Lagerinvesteringar

Under 1980-talet skedde en strukturell utveckling mot sjunkande
lagerkvoter, dvs lager i förhållande till produktionen. Totalt sett
minskade lagren med 55 miljarder kr (1985 års priser). För industrins del
halverades i det närmaste lagerkvoten. I samband med att industrikon-
junkturen vände nedåt under 1989 och 1990 avstannade denna utveckling.
Anpassningen av produktionen till den svagare efterfrågan skedde
emellertid snabbare än vad som varit fallet i tidigare konjunktur-
nedgångar.

Tabell 9:6 Lagervolymförändringar

Miljarder kr., 1985 års priser

	1981- 1990	1990	1991	1992	1993
Jord- och skogsbruk	-0,2	-0,3	-0,4	-0,1	-0,2
Industri	-37,1	-9,6	-2,4	-3,3	0,2
El- och vattenverk	-5,2	-0,7	0,2	0,0	0.0
Partihandel	-20,4	-3,7	-3,1	-0,4	-0,4
Detaljhandel	-1,2	-1,5	2,6	-1,5	-1,0
Totalt	-61,6	-15,8	-3,1	-5,3	-1,4
Korrektionspost			-1,5	-1,5	-1,5
Totalt inkl, korrektionspost			-4,6	-6,8	-2,9
BNP-bidrag		-1,5	1,2	-0,2	0,4

Källor: Konjunkturinstitutet, statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

Lageravvecklingen tog åter fart med intensifierad styrka under 1991.
Den totala minskningen av lagren uppgick till ca 16 miljarder kr (1985
års priser). Det negativa bidraget till BNP-tillväxten blev därmed hela 1,5
procentenheter. I PNB förutsågs lagemeddragningar med 12,5 miljarder
kr för 1992. I Nationalräkenskapernas definitiva utfall begränsades dock
denna avveckling till ca 4,5 miljarder kr. Förklaringen till denna stora
skillnad är delvis av teknisk natur och har att göra med NR:s hantering
av de s.k. korrektionsposterna i detaljhandelns lager (se nedan).
Emellertid skedde också en verklig lageruppbyggnad under 4:e kvartalet.
Efterfrågan försvagades ytterligare under denna period vilket omöjlig-

gjorde neddragningar av industrins färdigvarulager. Även detaljhandelns
lager ökade kraftigt mot slutet av året. Detta beror dels på att konsum-
tionsefterfrågan blev svagare än väntat men troligen också på att kronans
fall ledde till en inköpsvåg från utlandet. En sådan kan förklaras med att
detaljhandeln hade möjligheter att importera till tillfälligt lägre priser
innan försvagningen av kronan slog igenom på importpriserna. Enligt
nationalräkenskaperna gav lagerinvesteringarna ett positivt bidrag till
BNP-tillväxten 1992 uppgående till 1,2 procentenheter jämfört med 0,9
i PNB. Att bidraget blir positivt trots att lagren minskade beror på att det
är förändringen av lagerinvesteringama som påverkar förändringen av
BNP.Trots det positiva bidragit för 1992 måste lagemeddragningama de
senaste åren betraktas som kraftiga. I hög grad sammanhänger detta med
desinflationsprocessen. Den höga realräntan har inneburit en allmän press
på alla typer av kapitalanvändning. Insikten om att möjligheterna till
framtida prishöjningar är små innebär att incitamenten för lagerhållning
i prisspekulationssyfte försvinner. Åtstramningen på kreditmarknaden har
också inneburit ökade svårigheter att lånefinansiera lager. Denna effekt
är mest påtaglig för handelns vidkommande.

Prop. 92/93:150

Bilaga 1.1

Diagram 9:5 BNP-utveckling och lagerbidrag

-3

_4 J-----------------------------------------------------------

1970 1973 1976 1979 1982 1985 1988 1991 1994

Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet

I vissa avseenden kan motiven för restriktiv lagerhållning ha försvagats
genom övergången till flytande växelkurs, t.ex. genom förväntningar om
lägre realräntea. Trots detta väntas lageravvecklingen tillta i år. Den
svaga efterfrågeutvecklingen under slutet av 1992, innebar att tidpunkten
för avvecklingen av industrins stora färdig varulager sköts framåt. Denna
avveckling väntas kunna påbörjas i år. Även inom detaljhandeln kommer
lagren att minska i år. Inte minst gäller detta de lager av importvaror
som inköptes under föregående höst. Den totala lagemeddragningen för
1993 väntas uppgå till ca 7 miljarder kr. Det negativa bidraget till BNP-
tillväxten blir då 0,2 procentenheter.

Prop. 92/93:150

Bilaga 1.1

Diagram 9:6 Lagerinvesteringar

Miljarder kr., 1985 års priser

Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet

1994 väntas industriproduktionen öka kraftigt. Därmed förutses en viss
uppgång av lagren av insatsvaror och varor i arbete. Ökningen av dessa
lager är dock, relativt sett, mindre än produktionsökningen vilket innebär
fortsatt nedgång av lagerkvoten för dessa varor. Den starka utveck-
lingen av efterfrågan på industrivaror innebär att färdigvarulagren kan
fortsätta att avvecklas. Även inom handeln väntas en viss fortsatt
lagerneddragning. Lagerminskningarna blir totalt sett tämligen små 1994.
De beräknas uppgå till ca 3 miljarder kr. och därmed ge ett positivt
BNP-bidrag på ca 0,4 procentenheter.

Nationalräkenskaperna har de senaste åren haft svårt med avstämningen
mellan ekonomins användnings- och produktionssida. Man har av detta
skäl lagt in korrigeringsposter i detaljhandelns lager. På så sätt justerar
man ned användningssidan och därmed det officiella BNP-måttet. Dessa
korrektionsposter är inte att betrakta som några egentliga lagerneddrag-
ningar. Det rimliga är därför att lägga in motsvarande poster även under
prognosperioden. På så sätt undviker man att BNP-tillväxten påverkas.
I de nya nationalräkenskaperna som presenterades i mars 1993 är
korrektionspostema betydligt mindre än tidigare (ca 1,5 miljarder kr.
jämfört med 6,5 miljarder kr.).

10 Den offentliga sektorn Prop. 1992/93:150

Den offentliga sektorns finanser försämrades kraftigt under 1991 och
1992. För 1992 uppgick underskottet i det finansiella sparandet till
motsvarande nära 8% av BNP. Den strukturella delen av underskottet
beräknas till ca 3% av BNP, medan resterande delen beror på det låga
kapacitetsutnyttjandet i ekonomin. Underskottet fortsätter att öka i år
främst beroende på den svaga ekonomiska utvecklingen och stigande
ränteutgifter. För 1994 förutses en förbättring av de offentliga finanserna
och det konjunkturjusterade underskottet beräknas då uppgå till ca 3,5%
av BNP.

10.1 Den konsoliderade offentliga sektorn

Under första hälften av 1970-talet hade den offentlig sektorn finansiella
sparandeöverskott motsvarande 3-5% av BNP. Den svaga ekonomiska
utvecklingen i slutet av decenniet och under de första åren av 1980-talet
medförde en kraftig försämring av den offentliga sektorns finanser. Det
finansiella sparandet sjönk till motsvarande ca minus 7% av BNP 1982.
Sparandet förbättrades sedan under den långa högkonjunkturen och 1990
uppnåddes ett finansiellt överskott motsvarande ca 4% av BNP, se
diagram 10:1.

Diagram 10:1 Den offentliga sektorns finansiella sparande 1970-1994

-14

1970 1973 1976 1979 1982 1985 1988 1991 1994

Källor: Statistiska centralbyrån, Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet

Bakom förstärkningen av den offentliga sektorns finanser låg, förutom
den starka konjunkturen, de mot slutet av 1980-talet tilltagande löne- och
prisökningarna. Detta tillsammans med de icke inflationsskyddade
skatteskalorna bidrog till att driva upp skattekvoten (skatterna och
socialavgifternas andel av BNP). Sammantaget steg skattekvoten från
50% 1985 till ca 56% 1990.

Utgifternas andel av BNP minskade under samma period med drygt 4
procentenheter, huvudsakligen till följd av att ränteutgifterna sjönk när
den finansiella ställningen förbättrades.

Konjunkturnedgången med sänkt kapacitetsutnyttjande och nedväxling
av inflationen medförde en mycket kraftig försämring av den offentliga
sektorns finansiella sparande under 1991 och 1992. Därtill kommer de
statliga insatserna under 1992 för bankstödet. Det finansiella sparandet
visade ett underskott på ca 112 miljarder kr. 1992 enligt preliminära
nationalräkenskaper, vilket var 16 miljarder kr. mindre än vad som
beräknades i den preliminära nationalbudgeten. Fördjupningen av
lågkonjunkturen under 1993 medför en fortsatt försämring av den
offentliga sektorns finanser, trots de budgetförstärkningar som vidtagits
inom stat och kommun. Underskottet i det finansiella sparandet beräknas
uppgå till ca 196 miljarder kr. i år, motsvarande ca 13,5% av BNP.
Därvid har utgifterna belastats med 23 miljarder kr. till bankstöd. Något
ytterligare kapitaltillskott till bankerna ingår inte i beräkningarna för
1994. Då kalyleras underskottet till drygt 165 miljarder kr., se tabell
10:1.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.1

Tabell 10:1 Den offentliga sektorns inkomster och utgifter

Löpande priser

	Miljarder kr.				Procentuell förändring
	1991	1992	1993	1994	1991	1992	1993	1994
Inkomster	892,6	881,3	841,7	866,6	0,6	-1,3	-4,5	3,0
Skatter	542,6	528,9	521,8	538,1	-2,0	-2,5	-1.3	3.1
Socialförsäkringsavgifter	218,0	205,8	194,7	201,2	6,3	-5,6	-5,4	3,3
Övriga inkomster	132,1	146,6	125,1	127,4	2,8	11,0	-14,7	1,8
Utgifter	910,0	993,2	1037,4	1033,1	9,6	9,1	4,4	-0,4
Transfereringar till hushåll	316,8	346,9	369,5	381,9	14,4	9,5	6,5	3,4
Subventioner m.m.	95,8	122,7	127,9	98,0	19,4	28,1	4.2	-23,4
Ränteutgifter	74,4	83,9	96,9	106,0	9,5	12,7	15,5	9,4
Konsumtion	390,2	401,0	401,4	406,0	4,9	2,8	0,1	1,2
Investeringar	32,8	38,7	41,7	41,3	0,4	18,1	7,7	-1.1
Finansiellt sparande	-17,4	-111,9	-195,7	-166,5
Procent av BNP
Skatter och avgifter	52,9	51,1	49,2	49,2
Utgifter	63,3	69,1	71,2	68,8
Finansiellt sparande	-1,2	-7,8	-13,4	-11,1

Anm.: I investeringar ingår investeringar i personalbostäder, lagerinvesteringar samt nettot av köp och
försäljning av fastigheter och mark.

Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån, Riksrevisionsverket och Finansdepartementet.

Trots de sedan 1991 ökande underskotten är den offentliga sektorns
nettoskuld fortfarande lägre än i många andra länder. För Sverige
beräknas den till ca 25% 1994, medan genomsnittet för OECD-ländema
då uppgår till ca 37 % av BNP. Försämringen av den offentliga sektorns
finansiella ställning är dock ojämförligt störst i Sverige under prognos-
perioden, se diagram 10:2.

Diagram 10:2 Den offentliga sektorns finansiella nettoställning

Källor: OECD och Finansdepartementet

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.1

En orsak till försämringen av de offentliga finanserna under 1992 och
1993 är att skatteinkomsterna minskar. Det beror huvudsakligen på den
svaga utvecklingen av skattebaserna. Förändringar av skatteregler
avspeglas i viss utsträckning på makronivå i skattekvoten. Men det är
inte bara förändringar i skatteregler som har betydelse för skattekvoten,
utan skattekvotens utveckling beror också på hur skatteunderlagen
utvecklas i förhållande till BNP. Även betalningsrutiner och redovisnings-
principer påverkar skattekvoten.

Av skattekvotens nedgång med nära 2 procentenheter mellan 1991 och
1992 beror ca 1 procentenhet på att en arbetsgivarperiod infördes i
sjukförsäkringen 1992. Därmed sänktes också de offentiga utgifterna i
motsvarande grad. Sänkningen av mervärdeskatten på livsmedel m.m.
under 1992 bidrog till att mervärdeskatteintäktema minskade.

I år beräknas skattekvoten gå ned med ytterligare knappt 2 procenten-
heter för att sedan vara oförändrad 1994, se tabell 10:2. Hushållens
direkta skatter ökar som andel av BNP under prognosperioden till följd
av att schablonavdraget under inkomst av tjänst slopas fr.o.m. i år och
att grundavdraget sänks med ca 2 400 kr. fr.o.m. 1994. Pensionärerna
har fått en skattelättnad fr.o.m. 1993 genom deras särskilda grundavdrag
inte längre avtrappas mot kaptitalinkomster och förmögenhet.

Arbetsgivaravgifterna har sänkts från årsskiftet 1992/93 med 3,8
procentenheter netto, när man även beaktar den höjning som skett för
att arbetsgivarens besparingar till följd av lägre sjuklönekostnader skall
tillfalla staten. Som framgår av tabell 10:2 bidrar detta till en sänkning
av skattekvoten med 2,1 procentenheter.

Prop. 1992/93:150

Tabell 10:2 Skattekvoten

Procentandel av BNP

	1991	1992	1993	1994
Hushållens direkta skatter	19,0	19,1	19,2	19,6
Företagens direkta skatter	0,9	1,4	1,6	1,5
Arbetsgivaravgifter	17,2	16,1	14,0	13,9
Mervärdeskatt	8,8	8,0	8,0	7,8
Övriga indirekta skatter	6,9	6,6	6,4	6,4
Skatter och avgifter	52,9	51,1	49,2	49,2

Källor: Konjunkturinstitutet, Riksrevisionsverket, Statistiska centralbyrån och
Finansdepartementet.

Mervärdeskatten på livsmedel m.m. höjdes från 18% till 21% vid
årsskiftet 1992/93. Den svaga utvecklingen av den privata konsumtionen
(skatteunderlaget) under prognosperioden medför att mervärdeskattein-
täkterna som andel av BNP beräknas sjunka något 1994 trots årets
skattehöjning.

Skatterna på bensin och tobak har höjts medan en rad andra punktskat-
ter avskaffats fr.o.m. 1993. Energibeskattningen läggs om 1993 genom
att skatten på energianvändningen inom industrin sänks medan övriga
sektorer får höjd skatt. Omläggningen beräknas vara i stort sett neutral
för de totala skatteinkomsterna. Fastighetsskatten för s.k. kommersiella
lokaler slopas från 1993 medan fastighetsskatten på småhus höjs från 1,2
till 1,5% av taxeringsvärdet.

De offentliga utgifterna steg realt med ca 6% 1992. Som andel av BNP
uppgick utgifterna till ca 69%. Transfereringarna till hushåll ökade
kraftigt till följd av det försvagade läget på arbetsmarknaden. Nedgången

1 inflationen medförde en relativt stark real ökning av pensionsutgiftema.
Stödet till bankerna drog upp transfereringarna till näringslivet. Den
offentliga konsumtionen och investeringarna steg till följd av bl.a.
arbetsmarknadspolitiska insatser och infrastrukturinvesteringar, se tabell
10:3.

I år beräknas den reala utgiftsökningen understiga 1 %, delvis beroende
på höjd inflationstakt (KPI). Som andel av BNP stiger utgifterna med ca

2 procentenheter. Transfereringarna till hushåll ökar realt med endast 1 %
trots fortsatt stark uppgång av arbetsmarknadsrelaterade bidrag.
Ersättningsnivån sänks för pensionärer samt inom sjuk- och arbets-
löshetsförsäkringarna.

Besparingar inom bostadssektorn börjar ge effekt under 1993 och nästa
år börjar utgifterna för räntebidrag minska.

Rationaliseringar inom den statliga och kommunala verksamheten drar
ned den offentliga konsumtionen under prognosperioden. Kommunerna
minskar även sina investeringar. När också ökningstakten för arbets-
marknadsrelaterade utgifter och räntor går ned nästa år faller de totala
offentliga utgifterna realt med nära 3.5% och som andel av BNP med ca
2,5 procentenheter. En mindre nedgång kvarstår även jämfört med
utgifterna exkl. bankstöd 1993.

Tabell 10:3 Real förändring av den offentliga sektorns inkomster och utgifter

	Miljarder kr. 1992	Procentuell förändring 1985 års priser
	Miljarder kr. 1992	1992	1993	1994
Inkomster	881,3	-3,6	-9,5	-0,5
Utgifter	993,2	6,1	0,9	-3,3
Transfereringar till hushåll	346,9	6,9	1,0	-0,1
därav pensioner	186,3	5,4	-2,4	0,5
sjukförsäkring m.m.	51,0	-18,3	-9,5	-7,2
arbetslöshetsbidrag m.m.	43,5	94,8	24,3	2,7
övrigt	66,2	5,3	3,0	0,8
Övriga transfereringar (subv.)	122,7	25,1	-1,2	26,0
Räntor	83,9	10,0	9,5	5,7
Konsumtion	401,0	0,3	-1,0	-1,3
Investeringar	38,7	4,2	6,8	-2,8

Anm.: Inkomsterna och transfereringarna är deflaterade med konsumentprisindex.
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.1

10.2 Statens finanser

Vad som i det föregående sagts om hela den offentliga sektorns finanser,
gäller i synnerhet statens finanser. Därtill påverkas statens finansiella
sparande under prognosperioden av förändringar vad gäller utbetalningar
av kommunalskattemedel och statsbidrag till kommunerna. De relativt
starka svängningarna i kommunernas finansiella sparande mellan 1991
och 1994 motsvaras huvudsakligen av förändringar i statliga överföringar
till kommunerna.

Statens finansiella sparande försämrades med över 100 miljarder kr.
1992 till ett underskott på ca 160 miljarder kr. I underskottet ingår
kapitaltransfereringar till näringslivet på ca 18 miljarder kr. Därav utgörs
12,5 miljarder kr. av kapitaltillskott till banksektorn medan ca 5 miljarder
kr. utdelats ur de förutvarande löntagarfonderna i samband med bildandet
av riskkapitalbolag. I år beräknas underskottet öka till ca 238 miljarder
kr. Utbetalningar av bankstöd beräknas uppgå till 23 miljarder kr. Nästa
år väntas underskottet minska med ca 46 miljarder kr. Hälften av
förbättringen beror på att inga nya medel för bankstöd är budgeterade för
1994, se tabell 10:4.

Den statliga konsumtionen (inkl, socialförsäkringssektorn) ökade under
1992 med ca 3,5% i löpande priser. I nationalräkenskaperna bedöms
detta motsvara en real ökning med ca 1%. De reala lönekostnaderna
sjönk med 2,5% medan andra kostnader steg relativt kraftigt. Nedgången
av den statliga sysselsättningen väntas fortsätta under prognosperioden
och den totala konsumtionen beräknas minska med 0,5% i år och med
ytterligare 1 % nästa år.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.1
Tabell 10:4 Statens inkomster och utgifter

Löpande priser. Exkl. statliga affärsverk och aktiebolag

Miljarder kr. Procentuell förändring

	1991	1992	1993	1994	1992	1993	1994
Inkomster	415,8	377,3	347,0 263,0	364,0	-9,3 -15,8	-8,0	4,9
Skatter	305,1	256,9	347,0 263,0	277,2	-9,3 -15,8	2,4	5,4
Socialförsäkringsavgifter	57,4	57,3	47,5	48,1	-0,2	-17,1	1,2
Övriga inkomster	53,3	63,1	36,5	38,7	18,3	-42,2	6,1
Utgifter	473,8	538,2 152,1	585,2	555,8 166,7	13,6	8,7	-5,0
Transfereringar till hushåll	138,6	538,2 152,1	157,8	555,8 166,7	9,7	3,7	5,7
Statbidrag till kommuner	65,7	64,8	77,8	62,6	-1,5	20,2	-19,6
Statsbidrag till socialf.	16,1	28,4	28,4	23,7	76,4	0,1	-16,8
Övriga transfereringar	67,2	92,1	97,4	67,2	37,1	5,7	-31,0
Ränteutgifter	64,3	72,2	86,0	96,0	12,3	19,1	11,6
Konsumtion	107,8	111,7	117,0	117,8	3,6	4,8	0,7
Investeringar	14,1	16,9	20,7	21,8	20,1	22,5	5,2
Finansiellt sparande	-58,0	-160,8	-238,2	-191,8

Anm.: I investeringar ingår även lagerinvesteringar samt nettot av köp och försäljning av fastigheter och mark.
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån, Riksrevisionsverket och Finansdepartementet.

10.3 Socialförsäkringssektorns finanser

Socialförsäkringssektorn i nationalräkenskaperna omfattar allmän
tilläggspensionering (AP-fonden inkl, de förutvarande löntagarfonderna),
sjukförsäkringen samt arbetslöshetsförsäkringen. Det finansiella sparandet
inom sektorn är uteslutande hänförligt till AP-fonden. De finansiella
över- eller underskotten inom sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna
räknas i nationalräkenskaperna som en del av statens sparande.

AP-fondens sparande minskade med ca 5 miljarder kr. 1992 till 39,5
miljarder kr. Avgiftsinkomsterna var i stort sett oförändrade p.g.a. den
svaga utvecklingen av lönesumman (avgiftsunderlaget) medan pensionsut-
giftema steg med ca 9,5%. Sparandet hölls uppe genom en kraftig
ökning av ränteinkomsterna. Avvecklingen av löntagarfonderna innebär
i nationalräkenskapernas redovisning att tillgångar på 21,5 miljarder kr.
överförts från socialförsäkringssektorn till staten.

I år beräknas pensionsutbetalningarna stiga med endast drygt 4% till
följd av sänkt ersättningsnivå och av att basbeloppet räknats upp med
endast 2% till följd av den låga inflationen 1992. Men eftersom
lönesumman, och därmed avgiftsinkomsterna, sjunker går ändå sparandet
ned med 6 miljarder kr. För 1994 beräknas sparandet gå ned till ca 30
miljarder kr., se tabell 10:5.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.1

Tabell 10:5 Socialförsäkringssektorns inkomster och utgifter
Löpande priser.

	Miljarder kr.				Procentuell förändring 1992 1993		1994
	1991	1992	1993	1994	Procentuell förändring 1992 1993		1994
Inkomster	228,7	232,5	230,5	230,9	1,7	-0,9	0,2
Avgifter	161,5	150,1	148,9	154,8	-7,1	-0,8	3,9
Bidrag från staten	16,1	28,4	28,4	23,7	76,4	0,1	-16,8
Ränteinkomster	51,1	54,0	53,2	52,4	5,8	-1,6	-1,3
Utgifter	185,0	193,0	197,0	201,1	4,3	2,0	2,1
Transfereringar till hushåll	149,6	160,0	173,7	182,0	7,0	8,5	4,8
Övriga transfereringar	29,5	27,7	18,0	13,8	-6,0	-34,9	-23,5
Konsumtion m.m.	6,0	5,3	5,2	5,3	-11,6	-0,8	1,1
Finansiellt sparande	43,7	39,5	33,5	29,7
Avveckling av löntagarfonder		27,5

Källor: Konjunkturinstitutet, Riksförsäkringsverket, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.

10.4 Kommunernas finanser

Den finansiella situationen i den kommunala sektorn, dvs kommuner,
landsting, kyrkliga kommuner och kommunalförbund, förbättrades
avsevärt 1992. Det finansiella sparandet uppvisade då ett överskott på ca

9.4 miljarder kronor efter att ha visat underskott varje år sedan 1985.
Bakom denna förbättring låg en betydande dämpning av kostnadsutveck-
lingen, genom att löne- och prisökningarna sjönk avsevärt, samtidigt som
skatteintäkterna ökade kraftigt. Assymetrin i utgifts- och inkomstutveck-
lingen har sin grund i den tvååriga eftersläpningen i utbetalningen av
kommunalskattemedel. Utbetalningen av skattemedel till kommuner och
landsting 1992 byggde sålunda på skatteunderlaget 1990, då den
ekonomiska aktiviteten i ekonomin som helhet var hög och lönesummans
ökning förhållandevis kraftig.

Från och med 1993 har ett nytt system för utbetalning av skattemedel
till kommuner och landsting införts. Det nya systemet, som inte får fullt
genomslag förrän 1995, innebär att skatteutbetalningarna sker det år
skatten avser. Därmed kan inkomster och utgifter budgeteras i samma
pris- och löneläge.

Även vad gäller statsbidragen har i år ett nytt system införts. Flertalet
specialdestinerade statsbidrag har avvecklats och ersatts av ett generellt
utformat system. Syftet är dels att reducera den statliga detaljstyrningen
och därmed ge kommunerna större handlingsfrihet vad gäller verksam-
hetens utformning och prioritering, dels att skapa mer likvärdiga
ekonomiska förutsättningar mellan kommunerna och mellan landstingen.
Skatteutjämningsavgifterna och avräknings skatten har också avskaffats.

Under 1993 och 1994 dämpas utvecklingen av skatteintäkterna avsevärt
genom att den kraftiga försvagningen av aktiviteten i ekonomin som
helhet då slår igenom på kommunsektorns skatteunderlag. År 1993 väntas

kommunsektorns finansiella sparande likväl uppvisa ett överskott av Prop. 1992/93:150
ungefär samma storleksordning som 1992. Bakom denna förhållandevis Bilaga 1.1
gynnsamma finansiella utveckling ligger i första hand dels en planerad
minskning av konsumtionsvolymen dels en fortsatt låg lönekostnadsut-
veckling. Den kommunala konsumtionen beräknas minska med 1,2% i
volym 1993, samtidigt som lönerna, vilka utgör ca 80% av konsumtions-
kostnaderna, fortsätter att öka förhållandevis långsamt. Även investe-
ringarna förutses minska i omfattning från 1992. Nedgången av den
kommunala aktiviteten begränsas emellertid av olika arbets-
marknadspolitiska åtgärder inklusive det s k ROT-programmet. Syssel-
sättningen i kommunerna beräknas falla med ca 2% från 1992 till 1993.

Utan de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna skulle sysselsättningen
kalkylmässigt ha minskat med inemot en halv procentenhet mer.

Konsumtionsvolymen i kommunerna beräknas komma att minska även
1994. Den svaga utvecklingen av skatteunderlaget tvingar fram fortsatta
neddragningar i den kommunala aktivitetsnivån. Planerade arbets-
marknadsåtgärder begränsar emellertid nedgången även 1994. Det
skattestopp som för närvarande gäller för den kommunala sektorn
föreslås nu bli upphävt från och med 1994. I stället föreslås att den
sänkning av grundavdraget som sker 1994 inte skall reducera kommuner-
nas skatteinkomster under 1994, utan först 1995, för de kommuner som
inte höjer sin skatt. Härmed tillförs kommunerna tillfälligt 4,2 miljareder
kronor 1994. De under våren 1993 planerade åtgärderna beräknas
sammantaget resultera i att den kommunala konsumtionsvolymen blir
drygt en procentenhet högre 1994 än vad den skulle ha blivit utan
åtgärder. Totalt beräknas konsumtionsvolymen falla med 1,5% från 1993
till 1994. Även investeringarna beräknas fortsätta att minska 1994.

Tabell 10:6 Kommunernas inkomster och utgifter

Löpande priser. Exkl. kommunala aktiebolag och stiftelser

	Miljarder kr.				Procentuell utveckling 1992 1993		1994
	1991	1992	1993	1994	Procentuell utveckling 1992 1993		1994
Inkomster	358,6	394,9	388,3	372,1	10,1	-1,7	-4,2
Skatter	232.4	268,9	257,3	259,4	15,7	-4,3	-0,8
Bidrag från staten och
socialförsäkringssektorn	80,9	79,0	83,1	63,7	-2,3	5,2	-23,4
Övriga inkomster	45,4	47,0	47,8	49,0	3,5	1,8	2,5
Utgifter	361,8	385,5	379,3	376,5	6,5	-1,6	-0,7
Transfereringar till hushåll	28,6	34,8	38,0	33,2	21,7	9,3	-12,7
Övriga transfereringar	38,0	44,8	41,2	41,0	17,9	-8,0	-0,6
Konsumtion	277,0	284,1	279,2	283,0	2.6	-1,7	1,4
Investeringar	18,2	21,7	20,9	19,4	19,7	-3,8	-7,3
Finansiellt sparande	-3,2	9,4	8,9	-4,5

Anm.: I investeringar m.m. ingår förutom kommunala myndigheters investeringar även kommunala affärsverks
investeringar, investeringar i personalbostäder samt nettot av köp och försäljning av fastigheter och mark.
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån, Riksrevisionsverket och Finansdepartementet.

7 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 150 Bil. 1.1

Trots fortsatta minskningar av konsumtions- och investeringsvolymerna
och likaledes fortsatt låga löne- och prisökningar beräknas det finansiella
sparandet i kommunsektorn försämras avsevärt från 1993 till 1994. Detta
har huvudsakligen sin grund i att skatteintäkterna väntas sjunka kraftigt.
Det gamla utbetalningssystemet för skattemedel bestämmer 1994
fortfarande kommunernas och landstingens skatteinkomster. Härmed får
den låga löneökningstakten och den negativa tillväxten i ekonomin som
helhet 1992 ett kraftigt genomslag på kommunernas skatteintäkter 1994.
Statsbidragen beräknas också avta från 1993 till 1994. Det är mot
bakgrund av denna utveckling som de nu föreslagna åtgärderna skall ses.

Kommunsektorns beräknade skatter och statsbidrag 1994, räknat som
andel av BNP, uppgår ungefärligen till den nivå som genomsnittligt sett
rådde under 1980-talet, dvs ca 22%. För 1992 och 1993 beräknas denna
kvot uppgå till drygt 24% respektive drygt 23%. Även det finansiella
sparandet var tillfälligt högt såväl 1992 som 1993. Det beräknade
finansiella sparandet som andel av BNP är mer normalt 1994. Det
överstiger till och med nivån under perioden 1986-1991 mätt på
motsvarande sätt.

10.5 Konjunkturjustering av den offentliga sektorns sparande
Den offentliga sektorns finansiella sparande beror i hög grad på
kapacitetsutnyttjandet i ekonomin. När konjunkturen går ned minskar
skatteinkomsterna samtidigt som utgifterna för arbetsmarknadspolitik,
ersättning till arbetslösa m.m. ökar. Under överhettningsåren i slutet av
1980-talet bidrog det då höga kapacitetsutnyttjandet till den offentliga
sektorns positiva finansiella sparande. Nuvarande recession beräknas dra
ned den offentliga sektorns sparande med 110 - 120 miljarder kr. per år
under 1993 och 1994, jämfört med ett läge med normalt kapacitetsutnytt-
jande.

Justerat för kapacitetsutnyttjande och utgifterna för bankstödet beräknas
underskottet i den offentliga sektorns sparande till ca 74 miljarder kr. i
år. Det är en försämring med över 30 miljarder kr. jämfört med 1992.
Mer än hela denna försämring förklaras av minskade kapitalinkomster
och ökade ränteutgifter. Kapitalinkomsterna drogs upp 1992 av tillfälligt
stora inleveranser från affärsverken. Budgetförstärkningar inom stat och
kommun medför att det konjunkturjusterade sparandet förbättras med
knappt 20 miljarder kr. 1994 till ett underskott på ca 56 miljarder kr. för
den offentliga sektorn totalt. Statens del av det justerade underskottet
beräknas till ca 88 miljarder kr., se tabell 10:7.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.1

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.1

Tabell 10:7 Den offentliga sektorns finanser, konjunkturjusterat

Löpande priser

	1991	1992	1993	1994
Miljarder kr.
Finansiellt sparande	-11,1	-42,5	-74,2 -122,9	-55,8
därav stat	-51,7	-94,5	-74,2 -122,9	-88,3
socialförsäkring	43,7	42,6	39,8	37,0
kommun	-3,1	9,4	8,9	-4,5
Procent av BNP
Inkomster	62,3	61,0	56,8	56,7
Skatter och avgifter	53,1	51,1	48,8	48,9
Utgifter	63,0	63,8	61,5	60,1
Finansiellt sparande	-0,8	-2,8	-4,7	-3,4

Källa: Finansdepartementet

Vid beräkning av det konjunkturjusterade sparandet korrigeras endast
för kapacitetsutnyttjandet i ekonomin och tillfälliga kapitaltransfereringar,
som bankstödet. Inga korrigeringar görs för t.ex. priser, räntor,
vinstandel eller sammansättning av BNP, trots att även dessa faktorer
orsakar stora variationer i den offentliga sektorns sparande. Även
slutskatteregleringen (nettot av fyllnadsinbetalningar, kvarskatt och
överskjutande skatt) kan ha stor betydelse för variationer i skatte-
inkomsterna mellan åren. I tabell 10:8 har skatteinkomsterna också
justerats för variationer i vinstandel, hushållens sparkvot samt slutskatte-
reglering. Högre vinstandel och högre sparkvot än "normalt" medför
lägre skatteinkomster, eftersom kapitalavkastning särskilt på kort sikt är
lägre beskattad än löner och konsumtion. Den "normala" vinstandelen i
ekonomin har vid justeringen satts till 39,5% av näringslivets förädlings-
värde, vilket är den genomsnittliga driftsöverskottsandelen under perioden
1985 - 1994. Den genomsnittliga sparkvoten är under samma period lägre
än 2%. Det nya skattesystemet och ökad självrisk i socialförsäkringarna
medför sannolikt, att sparkvoten i genomsnitt över konjunkturcykeln,
kommer att ligga högre under 1990-talet. Vid justeringen har därför
sparkvoten satts till 5 %.

Tabell 10:8 Den offentliga sektorns finansiella sparande

Löpande priser

	1991	1992	1993	1994
Miljarder kr. Faktiskt	-17,4	-111,9	-195,7	-166,5
Konjunkturjusterat	-11,1	-42,5	-74,2	-55,8
Konjunktur- och skattekvotsjusterat	-23,2	-43,8	-63,6	-41,4
Justerat primärt sparande	-44,4	-70,9	-55,6	-25,8
förändring	-32,0	-26,6	15,3	29,8

Källa: Finansdepartementet

Skatteinkomsterna reduceras med ca 11 miljarder kr. 1993 och med ca Prop. 1992/93:150
13 miljarder kr. 1994 genom att både vinstandelen och sparkvoten är Bilaga 1.1
högre än "normalt". För 1992 var sparkvoten något högre än vad som
väntas under 1993 och 1994, men vinstandelen låg på "normal" nivå.
Slutskatteregleringen, som drog upp skatteinkomsterna med ca 6
miljarder kr. förra året, påverkar inkomsterna obetydligt under 1993 och
1994.

Det konjunktur- och skattekvotsjusterade underskottet beräknas till ca
41 miljarder kr. 1994. Detta begrepp visar det underskott som kvarstår
efter att skatteinkomsterna även korrigerats för andra faktorer än
kapacitetsutnyttjande.

Den offentliga sektorn hade ännu 1992 ett positvt netto av räntor och
andra kapitalinkomster. Ökningen av statsskulden sedan 1991 har medfört
att statens ränteutgifter ökat kraftigt, och i år får hela den offentliga
sektorn underskott av kapitalinkomster, netto. Detta underskott ökar till
drygt 15 miljarder kr. nästa år. Det konjunktur- och skattekvotsjusterade
primära sparandet (sparandet exkl. kapitalinkomster, netto) beräknas stiga
med ca 15 miljarder kr. i år och med ytterligare ca 30 miljarder kr.
1994. Detta visar att de budgetförstärkande åtgärder, som gjorts inom
stat och kommun, leder till att finanspolitiken har en åtstramande
inriktning under prognosperioden, se tabell 10:8.

Metodbeskrivning

I den Preliminära Nationalbudgeten 1993 beskrevs konjunkturjusteringen
av den offentliga sektorns finansiella sparande tämligen utförligt. Nedan
följer en kortfattad redogörelse av metoden:

Det konjunkturjusterade sparandet avser att visa vad den offentliga
sektorns finansiella sparande skulle vara för beräkningsåret vid ett
genomsnittligt kapacitesutnyttjande i ekonomin. Framtida besparingar
eller utgiftsåtaganden beaktas ej.

År 1991 är utgångspunkt för beräkningarna. Kapacitetsutnyttjandet får
då anses ha legat på en över konjunkturcykeln genomsnittlig nivå. BNP
skrivs sedan fram med 2% per år, vilket bedöms vara den potentiella
tillväxttakten vid konstant kapacitetsutnyttjande.

Vid beräkningen av den offentliga sektorns konjunkturjusterade
sparande korrigeras huvuddelen av skatteinkomsterna propotionellt med
BNP-gapet (skillnaden mellan faktisk och potentiell BNP-nivå). Den
offentliga sektorns övriga inkomster, som till 75% består av kapitalin-
komster, justeras inte.

Utgifterna för arbetsmarknadspolitiken och arbetslösheten skrivs fram
från 1991 års nivå med en antagen utveckling av arbetskraftsutbudet på
0,5% per år och timlöneutvecklingen. Dessa beräknade utgifter ersätter
sedan de faktiska kostnaderna för arbetsmarknadspolitiken och ersättning
till arbetslösa, vid beräkningarna av det konjunkturjusterade sparandet.
Andra konjunkturberoende kostnader som t.ex. finns inom det reguljära
utbildningssystemet, offentliga investeringar och reperationer, social- och
bostadsbidrag m.m. är svåra att kvantifiera. I beräkningarna av det

konjunkturjusterade sparandet har därför sådana utgifter antagits motsvara Prop. 1992/93:150
10% av BNP-gapet. För 1994 innebär det att ca 12,5 miljarder kr. av de Bilaga 1.1
offentliga utgifterna antas bero på det låga kapacitetsutnyttjandet i
ekonomin. Denna schablon kan jämföras med att de nu föreslagna
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna omfattande ca 6 miljarder kr.
huvudsakligen ligger inom den reguljära utbildningen. Utgifterna för
bostads- och socialbidragen beräknas 1994 vara 6,5 miljarder kr. större
än 1991. När BNP-gapet är positivt, som var fallet under andra hälften
av 1980-talet, får denna schablon motsatt tecken.

11 Kapitalmarknaden Prop. 1992/93:150

Under 1992 dominerades utvecklingen på den svenska kapitalmarknaden bilaga
av orolighetema på den europeiska valutamarknaden. Efter omfattande
spekulationer tvingades flera EG-länder till devalveringar samtidigt som
några länder lämnade växelkurssystemet, ERM. Även Sverige, Norge
och Finland, som under de senaste åren haft en ensidig knytning till
ecun, tvingades överge den fasta växelkursen.

Allt svagare konjunktur i Västeuropa och ökad stabilitet inom det
europeiska växelkurssamarbetet bidrog till att räntorna föll tillbaka under
slutet av 1992 och inledningen av 1993. Också i Sverige har ett
betydande räntefall registrerats, även om nedgången har begränsats
genom en förhållandevis stram penningpolitik, som i sin tur sam-
manhänger med att kronan deprecierats inte bara vid övergången till
flytande växelkurs i november 1992 utan även därefter.

Den försämrade allmänekonomiska utvecklingen medförde tillsammans
med höga räntenivåer att bankernas problemkrediter växte kraftigt under
1992 med stora kreditförluster som följd. Bankerna redovisade kraftigt
ökade förluster samt därav följande urholkade kapitalbaser. Mot
bakgrund av de stora förlusterna under 1992 och en förväntad fortsatt
negativ utveckling under 1993 har flera banker ansökt om statligt
kapitalstöd.

ERM utsattes under hösten 1992 för en allvarlig förtroendekris med
omfattande spekulationer som följd. Bakgrunden var att processen mot
en ekonomisk och monetär union (EMU), om vilken EG:s medlemsstater
hade enats i december 1991, hamnade i ett osäkert läge. Vid den danska
folkomröstningen om bl.a. EMU i juni fick nej-sidan majoritet. Under
sommaren växte kritiken mot EMU även i Storbritannien och osäkerheten
om utfallet i den franska folkomröstningen i september tilltog. Ett
växande tvivel om tidsplanen för den monetära unionen ökade spekulatio-
nerna om kommande växelkursjusteringar. Dessa förstärktes av den tyska
centralbankens, Bundesbank, beslut i mitten av sommaren att höja
diskontot med 0,75 procentenheter till 8,75%. Genom räntehöjningen
ville Bundesbank stävja de fortsatta inflationstendenser som registrerades
i spåren av den tyska återföreningen och som under de senaste åren
medfört överhettning av den tyska ekonomin. Sedan återföreningen år
1990 och fram till sommaren 1992 höjdes det tyska diskontot med
sammanlagt 2,75 procentenheter. Här ligger alltså en bidragande
förklaring till omfattningen av sommarens oro på valutamarknaden.
Medan den tyska ekonomin präglades av överhettning och inflationsten-
denser, vilket drev fram en restriktiv penningpolitik, kännetecknades
utvecklingen i de övriga EG-ländema av en svagare konjunktur och
stigande arbetslöshet, vilket snarare talade för en expansiv penningpolitik
i dessa länder.

100

11.1 Internationell ränte- och valutautveckling

Diagram 11:1 6-månaders euromarknadsräntor 1991-1993

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.1

Enkla årsräntor

Procent

Anm.: Veckogenomsnitt. Sista observationen avser 13 april 1993.

Källa: Finansdepartementet

Växelkurserna inom ERM hade, innan höstens turbulens, i princip legat
fast sedan 1987. Genom den tyska valutans centrala ställning betraktas
D-marken som ankaret inom växelkurssystemet. Så länge den realekono-
miska utveckling inom gemenskapen, med Tyskland som riktmärke, var
likartad skapades trovärdighet för en gemensam inriktning av penning-
politiken, vilket gav krympande ränteskillnader. De senaste årens
olikartade realekonomiska utvecklingen i kombination med den ökade
osäkerheten om den monetära unionen undergrävde dock förtroendet för
de fastställda växelkurserna inom ERM. Trots betydande interventioner
på valutamarknaden och räntehöjningar tvingades flera länder under
hösten och vintern devalvera sina valutor och Italien och Storbritannien
lämnade tills vidare växelkurssamarbetet. Sammantaget har den spanska
pesetan devalverats med 11%, den portugiska escudon med 6% och det
irländska puntet med 10%. Den italienska liren och det brittiska pundet
har sedan slutet av augusti 1992 och fram till mitten av april deprecierats
med 21% respektive 13% gentemot D-marken. Även den franska francen
och den danska kronan har periodvis varit utsatta för spekulationer.
Valutaorolighetema bidrog vidare till att den finska marken, den svenska
kronan och den norska kronan tvingades släppa den ensidiga ecu-
anknytningen och låta sina valutor flyta.

Under det senaste halvåret har den tyska konjunkturen försvagats,
vilket har möjliggjort lättnader i penningpolitiken. Diskontot har sänkts
till 7,5% och de korta marknadsräntorna har fallit med ca 2,5 procenten-
heter. En nedgång har även registrerats för obligationsräntorna. Den
tyska ränteutvecklingen har fört med sig allmänt lägre räntor i Väst-
europa och bidragit till att spänningarna inom ERM minskat.

101

Prop. 1992/93:150

Diagram 11:2 10-åriga obligationsräntor 1991-1993

Anm.: Veckovisa observationer. Sista observationen avser 13 april 1993
Källor: Financial Times och Finansdepartementet

Den sjunkande trenden för de japanska och amerikanska räntorna
fortsatte under loppet av 1992 och inledningen av 1993. Räntenedgången
har varit något mer uttalad i Japan vilket sammanhänger med att ett
svagare konjunkturförlopp och prisfall på olika tillgångsmarknader har
gett utrymme för fortsatta lättnader i penningpolitiken. Förväntningarna
om ytterligare amerikanska räntesänkningar har successivt avtagit i takt
med återhämtningen i Förenta staternas ekonomi. Den expansiva
inriktningen av den japanska penningpolitiken har underlättats av yenens
fortsatta appreciering. Från årsskiftet 1991/92 och fram till mitten av
april steg yenen med ca 10% gentemot dollarn.

I samband med valutaorolighetema under hösten var intresset för D-
mark mycket stort och D-marken noterades till 1,40 per dollar. Den
avtagande räntedifferensen mellan Tyskland och Förenta staterna har
minskat köpintresset för D-mark. Samtidigt har dollarn stärkts av tecknen
på en starkare amerikansk konjunktur. Från toppnoteringen och fram till
mitten av april har D-marken sjunkit med cirka 14% mot dollarn.

Under resten av 1993 förväntas räntenivån, företrädesvis i Västeuropa,
sjunka ytterligare. Under det närmaste året bedöms den allmänekono-
miska utvecklingen i Tyskland försämras ytterligare med minskade
inflationsförväntningar som följd. Förutsättningarna har vidare ökat för
löneavtal på en lägre nivå än vad som varit fallit under de senaste åren.
Den s.k. solidaritetspakten som nyligen träffats innehåller ett program
för långsiktig budgetkonsolidering vilket bedöms öka utrymmet för en
mer expansiv penningpolitik. Lägre räntor i Tyskland skapar i sin tur
förutsättningar för en allmän räntenedgång i hela Europa och en ökad
stabilitet på valutamarknaderna.

102

11.2 Den svenska ränte- och valutakursutvecklingen

Den ekonomiska situationen i Sverige har under de senaste åren gradvis
försämrats med återkommande spekulationer mot kronan som följd.
Under åren 1990 och 1991 stabiliserades valutaflödena efter kraftiga
räntehöjningar och finanspolitiska åtstramningspaket. Under hösten 1992
tilltog spekulationerna ånyo. Denna gång blev den tändande gnistan
valutaorolighetema inom ERM och Finlands beslut att låta marken flyta.
Den lättrörliga privata lånestocken i utländsk valuta, som under de
senaste åren vuxit kraftigt, ökade kronans sårbarhet. Samtidigt försämra-
des utsikterna för samhällsekonomin i rask takt, vilket bl.a. tog sig
uttryck i en betydande vinstminskning i näringslivet, ökad arbetslöshet,
fallande tillgångspriser och därav följande förluster inom finanssektorn
samt ett allt större underskott i statsbudgeten. Att förtroendet för
kronkursen denna gång var lägre än vid tidigare valutakriser belyses av
att obligationsräntorna under sommaren och hösten steg påfallande
mycket.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.1

Diagram 11:3 Ränteutvecklingen 1989-1993

Anm.: 6-månaders statsskuldväxlar och 5-åriga statsobligationer. Veckogenomsnitt.
Sista observationen avser 13 april 1993.

Källa: Finansdepartementet

Höstens överenskommelser om finanspolitiska åtstramningar mellan
regeringen och socialdemokraterna och kraftigt höjda räntor lyckades
endast tillfälligt dämpa spekulationerna. Förtroendet för den fasta
växelkursen förblev svagt. I slutet av oktober och i början av november
tilltog valutautflödena på nytt. Den höga räntenivån och de allt dystrare
ekonomiska utsikterna bidrog till ett ytterligare försvagat förtroende för
kronan. Under perioden mellan den 12 och 19 november uppgick
valutautflödena till närmare 160 miljarder kronor. Riksbanksfullmäktige

103

bedömde i det läget att det inte längre var hållbart att försvara kronkur- Prop. 1992/93:150
sen och beslöt den 19 november att låta kronan flyta. Bilaga 1.1

Inledningsvis deprecierades kronan med ca 10% gentemot det tidigare
riktmärket, ecun. Efter beslutet att låta kronan flyta fritt sattes mar-
ginalräntan till 12,5%, vilket var en procentenhet högre än i början av
november. Under avslutningen av 1992 och inledningen av 1993
registrerades en betydande räntenedgång. Obligationsräntan föll med
cirka en procentenhet jämfört med i mitten av november till ca 10%
varvid skillnaden till de tyska obligationsräntorna föll med cirka 0,8
procentenheter. Riksbanken sänkte successivt marginalräntan till 10,5%.

Under december och i början av januari försvagades kronan ytterligare
och index mot ecun noterades till uppemot 122. Det fanns flera förkla-
ringar till kronans försvagning. Bl.a. valde många privata låntagare att
återbetala sina utlandslån vilket skapade ett säljtryck mot kronan.

I mitten av januari preciserade Riksbanken sitt mål för pen-
ningpolitiken. Från och med år 1995 är målet att ökningen av kon-
sumentprisindex begränsas till 2%, med en tillåten avvikelse på en
procentenhet. I januari började Riksbanken vidare intervenera på
valutamarknaden genom att stödköpa kronor och gav på detta och andra
sätt uttryck för uppfattningen att kronans försvagning var för stor.
Riksbankens åtgärder minskade osäkerheten på ränte- och valutamarknad-
en och kronan kunde åter stärkas.

Den tyska räntesänkningen i början av februari skapade utrymme för
en fortsatt neddragning av marginalräntan med 0,75 procentenheter till
9,75%. Nedgången av marknadsräntorna fortsatte därmed. I slutet av
februari uppstod vissa förväntningar om ytterligare snabba och kraftfulla
räntesänkningar varvid osäkerheten ökade avseende kronkursen. Detta
bidrog till att företagens amortering av lån i utländsk valuta fortsatte och
att svenska företag dröjde med att växla in sina exportintäkter i kronor.
Kronan försvagades och index mot ecun steg till uppemot 126. I slutet
av februari genomförde Riksbanken marknadsoperationer på pen-
ningmarknaden. Genom försäljningar av statsskuldväxlar sökte Riks-
banken bryta förväntningarna om en snar räntesänkning och hejda
kronans fall. De korta penningmarknadsräntoma steg med en halv
procentenhet samtidigt som kronan stärktes. Den tioåriga stats-
obligationsräntan föll med ca 0,75 procentenheter varvid räntedifferensen
jämfört med motsvarande tyska ränta sjönk med cirka 0,5 procentenheter.

I mitten av mars bröts den positiva utvecklingen till följd av den ökade
parlamentariska osäkerheten. Från de lägsta nivåerna i början av mars
och fram till mitten av april steg såväl de korta som de långa marknads-
räntorna med som mest ca 0,75 procentenheter. Samtidigt försvagades
kronan åter och ecuindex ökade till ca 126. Den ofördelaktiga utveck-
lingen förstärktes av att kreditvärderingsinstitutet Standard & Poor's
nedgraderade den svenska statens långfristiga valutaupplåning med ett
steg till det näst högsta betyget, dvs från AAA till AA + . Korträntediffe-
rensen mot Tyskland som i mitten av februari uppgick till ca en
procentenhet ökade till som mest ca 2,5 procentenheter. I mitten av april
föll räntorna åter tillbaka något samtidigt som kronan noterades till ca

104

124, vilket motsvarar en depreciering av kronan med ca 19% mot den Prop. 1992/93:150
tidigare riktkursen. Bilaga 1.1

Diagram 11:4 Växelkurser i kronor 1991-1993

Anm.: Dagsobservationer. Sista observationen avser 13 april 1993.
Källa: Finansdepartementet

Sedan slutet av augusti 1992, då osäkerheten på valutamarknaderna
inleddes på allvar, och fram till mitten av april, har kronan deprecierats
med 22% mot D-marken, 31% mot dollarn och 36% mot yenen.

Ett viktigt inslag i Riksbankens politik under inledningen av 1993 har
varit att genom interventioner på valutamarknaden dämpa deprecieringen
och minska variationerna i växelkursen. Under det första kvartalet 1993
sålde Riksbanken utländsk valuta för motsvarande ca 35 miljarder
kronor. Redan under hösten 1992 tog Riksgäldskontoret upp lån i
utländsk valuta för Riksbankens räkning. Syftet med upplåningen var dels
att förstärka valutareserven som ett led i försvaret av den fasta växel-
kursen och dels att stödja svenska bankers finansiering i utländsk valuta.
Genom den statliga valutaupplåningen underlättas för närvarande
Riksbankens penning- och valutapolitik.

Grundförutsättningarna för en mer positiv utveckling innebärande bl.a.
en något starkare krona och en lägre ränta måste betraktas som goda. En
betydelsefull faktor är antagandet om en successiv nedgång av de
europeiska räntorna och en fortsatt stabilisering av det europeiska
växelkurssamarbetet, vilket torde utgöra en god draghjälp för en positiv
utveckling i Sverige. En viktig orsak till kronans fortsatta försvagning,
efter den 19 november, har varit att många låntagare valt att lösa sina
utlandslån. Denna anpassningsprocess torde till största delen nu vara
avslutad vilket minskar pressen mot kronan. En annan faktor som talar
för att den negativa utvecklingen för kronan kommer att upphöra och
vändas till en uppgång är att bytesbalansen förbättras successivt och

105

väntas ge ett snabbt växande överskott fr.o.m. 1994. Statens upplåning Prop. 1992/93:150
i utländsk valuta utgör ytterligare en stabiliserande faktor. Bilaga 1.1

En mer positiv utveckling av kronan skulle underlätta en minskning av
räntedifferensen mot omvärlden både för korta och långa räntor.
Nedgången av obligationsräntorna kommer sannolikt att bli mindre,
eftersom de längre räntorna är allmänt mer stabila och eftersom
draghjälpen från omvärlden begränsas av att obligationsräntorna i många
länder redan i dag ligger på en förhållandevis låg nivå.

11.3 Finanskrisen

Under 1992 fördjupades finanskrisen. Kreditförlusterna mer än fördubbla-
des och samtliga större banker redovisade negativa rörelseresultat. För
några banker var förlusterna av en sådan omfattning att hela eller stora
delar av det egna kapitalet var hotat. Under året beslutades om nya
betydande insatser för en fortsatt rekonstruktion av Nordbanken. Staten
tvingades vidare överta hela Gota Bank. I samband med höstens ränte -
och valutakris sjönk förtroendet för de finansiella instituten snabbt,
vilket bl.a. tog sig uttryck i betydande finansieringssvårigheter, inte minst
i utlandet. Därigenom ökade finansieringskostnadema högst väsentligt.
För att trygga stabiliteten i det finansiella systemet beslöt riksdagen i
december att staten skall garantera att banker och vissa andra kreditinsti-
tut skall kunna fullgöra sina förpliktelser. Mot slutet av året anmälde
flera banker att de var i behov av statligt stöd.

Diagram 11:5 Bankernas kreditförluster och resultat

106

Under slutet av 1980-talet var kreditexpansionen kraftig och lånevolym-
en steg under vissa år med över 20 %. Den sämre ekonomiska utveck-
lingen och höga utlåningsräntor har minskat kreditefterfrågan betydligt
och ökningen av lånevolymema avstannade under 1992.

Den allt djupare lågkonjunkturen med vikande lönsamhet, höga räntor
och fallande tillgångspriser, inte minst på fastighetsmarknaden, innebar
att allt fler låntagare inte kunde betala räntor och amorteringar. Kreditins-
titutens problemkrediter växte därmed. Genom de senaste årens prisfall
på framför allt kommersiella fastigheter har värdet på säkerheterna för
lånen i hög grad urholkats med nödvändiga reserveringar för befarade
och konstaterade kreditförluster som följd. Under åren 1990-1992
uppgick bankernas redovisade kreditförluster till över 120 miljarder
kronor. Vid årsskiftet uppgick de resterande problemkreditema, dvs.
krediter som inte genererade marknadsmässig ränta, netto, till ca 130
miljarder kronor.

En betydande del av kreditförlusterna härrör från utlåning till fas-
tighetssektorn. Dagens finanskris är därför i stor utsträckning en
fastighetskris. Under 1980-talet steg fastighetspriserna kraftigt. Grogrun-
den var en inflationsekonomi som skapade förväntningar om fortsatt
stigande hyror och priser. Direktavkastningskraven på fastighetskapital
var låga och stora delar av bygg- och fastighetssektorn var subven-
tionerad och reglerad. Genom avregleringen av kreditmarknaden i mitten
av 1980-talet var tillgången på kapital god, med en hög belåning som
följd, vilket inte minst det gamla skattesystemet uppmuntrade till. Den
reala räntan efter skatt var låg och ofta t.o.m. negativ. I löpande priser
mer än fördubblades den totala utlåningsvolymen under åren 1987 till
1991. Den svenska kreditmarknaden var också outvecklad i så måtto att
långivarna nöjde sig med en mycket låg riskkompensation vid utlåning
till bygg- och fastighetssektorn.

Efter 1980-talets låneboom trädde bankerna in i 1990-talet med en hög
exponering gentemot bygg- och fastighetssektorn. Denna sektor mottog
ca 50% av bankernas utlåning. År 1990 inleddes en dramatisk omvärde-
ring av fastighetskapitalet. Lågkonjunkturen minskade efterfrågan på
kommersiella lokaler. Hyrorna började falla och vakansgraden steg.
Genom skattereformen och den snabbt fallande inflationen i kombination
med fortsatt höga nominella räntor steg den reala lånekostnaden efter
skatt. Sedan toppnivån och fram till början av 1993 har priserna på
kommersiella fastigheter fallit med över 50%. Prisnedgången har varit
störst i storstadsområdena Stockholm och Göteborg.

Den ökade stocken av problemkrediter, och i allt högre utsträckning
övertagna egendomar, medförde att kreditinstituten även förlorade
ränteinkomster. Under 1992 blev räntebortfallet av en sådan omfattning
att även resultatet före kreditförluster för banksektorn i sin helhet
försämrades, trots vidgade marginaler mellan in- och utlåningsräntoma
och kostnadsnedskärningar. Bilden var emellertid splittrad. Medan vissa
banker även under år 1992 lyckades förbättra resultatet före kreditförlus-
ter redovisade andra banker ett kraftigt försämrat resultat.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.1

107

Diagram 11:6 Utlåningsvolym 1987-1993

Anm.: Månadsobservationer. Sista observationen avser januari 1993.
Källa: Riksbanken

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.1

Sammantaget redovisade de större bankkoncernema en förlust på
närmare 50 miljarder kronor, jämfört med knappt 10 miljarder kronor år
1991. För några banker blev förlusterna av en sådan omfattning att de
under 1992 blev i behov av statliga stödinsatser. Nordbanken redovisade
en förlust på över 16 miljarder kronor. Staten har vidtagit en omfattande
rekonstruktion av banken. Dåliga lån och panter för motsvarande ca 67
miljarder kronor har lyfts över i ett särskilt bolag, Securum. För att möta
nedskrivningsbehoven sköt staten, i slutet av 1992 och i början av 1993,
till kapital motsvarande 34 miljarder kronor samt lämnade garantier för
ytterligare 16 miljarder kronor. De sammanlagda kapitaltillskotten till
Nordbanken/Securum har sedan 1991 uppgått till drygt 40 miljarder
kronor.

Redan år 1991 åsamkades Sparbanken Första betydande kreditförluster
vilket erfordrade en statlig garanti. Under inledningen av 1992 bedömdes
kreditförlusterna vara väsentligt högre än vad som tidigare förutsetts och
riksdagen beslutade att dels lämna ett lågförräntat lån på 3,8 miljarder
kronor till sparbanksstiftelsema, vilket betalades ut i slutet av 1992, och
dels gå i borgen för ett lån på 3,5 miljarder kronor.

I september 1992 framkom det att Gota AB, med dess dotterbolag Gota
Bank, stod inför betydande förluster som riskerade att föra banken på
obestånd. För 1992 redovisade Gota Bank en rörelseförlust på 13
miljarder kronor. Kreditförlusterna som andel av utlåningen uppgick till
18%, vilket kan jämföras med genomsnittet för banksektorn, 5%. För att
trygga stabiliteten i betalningssystemet gjorde regeringen en utfästelse att
Gota Banks förpliktelser skulle infrias. I början av 1993 tillställdes Gota
Bank, som en temporär lösning, en förlusttäckningsgaranti på 10
miljarder kronor samtidigt som staten tog över samtliga aktier i banken.

Under 1992 ökade farhågorna för kreditinstitutens kapitalsituation och

108

accentuerades i samband med turbulensen på ränte- och valutamarknaden Prop. 1992/93:150
i september. Förtroendet för de finansiella instituten minskade, och Bilaga 1.1
innebar bl.a. fallande kurser på bankaktier, sämre kreditvärdighet och
högre upplåningskostnader på kapitalmarknaden. Exempelvis steg
räntedifferensen mellan bostads- och statsobligationer till som högst 3
procentenheter och kreditinstituten mötte ökade svårigheter att emittera
räntebärande papper. I det läget bedömde regeringen det som nödvändigt
att genom ett generellt åtagande trygga stabiliteten i det finansiella
systemet, vilket annonserades i slutet av september. I december beslutade
riksdagen om de närmare formerna för hur staten skall stödja banker och
vissa andra kreditinstitut så att de kan fullgöra sina förpliktelser i rätt tid.

Genom beslutet bemyndigas regeringen att från fall till fall pröva
lämpliga stödinsatser, vilka exempelvis kan ges i form av lån, garantier
och kapitaltillskott. Runt årsskiftet 1992/93 anmälde SE-Banken,
Sparbanken Sverige och Föreningsbanken att de sannolikt kommer att
vara i behov av statligt kapitalstöd. En särskild myndighet, Bankstöds-
nämnden, bildas inom kort för att handlägga frågor om statliga stödinsat-
ser till bankerna och vissa kreditinstitut.För närvarande pågår en grundlig
genomlysning av bankernas problemkrediter och bankernas långsiktiga
intjäningsförmåga i syfte att finna rätt storlek och avvägning av stödinsat-
ser.

Fram till april 1993 har staten betalat ut sammanlagt ca 44 miljarder
kronor i kapitalstöd, vilket motsvarar ca 3% av BNP. Utöver detta har
staten lämnat garantier motsvarande 30 miljarder kronor. Bedömningen
är att även år 1993 kommer att bli ett betungande förlustår för banksek-
torn i sin helhet, trots betydande kostnadsnedskämingar. Det kommer
därför bli nödvändigt med ytterligare stöd under de närmaste åren. I detta
sammanhang är det emellertid viktigt att ha i åtanke att insatserna är
högre än de slutliga statliga kostnaderna för bankstödet. Staten skall i
största möjliga utsträckning få tillbaka insatserna, i form av återbetalning
från de stödberättigade instituten eller, i de fall en mer omfattande
rekonstruktion har vidtagits, försäljning av tillgångar som staten har
förvärvat.

Förluster inom banksektorn med därtill hörande stödinsatser är inte en
för Sverige unik företeelse, utan förekommer i en rad länder såsom
Förenta staterna, Norge och Finland. Finanskrisens förlopp är också i
långa stycken likartad. Ett 1980-tal kännetecknat av överhettning,
kreditexpansion och kraftigt stigande tillgångspriser har följts av ett sent
1980-tal och ett tidigt 1990-tal med lågkonjunktur, minskad inflationstakt,
fallande tillgångspriser och en allmänt ökad försiktighet hos olika privata
aktörer. I Norge har banksystemet ända sedan slutet av 1980-talet
uppvisat negativa rörelseresultat och sammantaget har den norska staten
lämnat stöd för motsvarande drygt 3% av BNP. I takt med den fördjupa-
de krisen i den finska ekonomin har bankernas resultat försämrats kraftigt
och under 1992 redovisade de finska bankerna en förlust motsvarande
4% av BNP. Fram t.o.m. 1992 har den finska staten lämnat stöd mot-
svarande ca 8 % av BNP. Vidare har den finska regeringen för innevaran-

109

de år begärt en ram för ytterligare insatser motsvarande mellan 3 och 4% Prop. 1992/93:150
av BNP. Bilaga 1.1

Hushållen svarar endast för en mindre del av de svenska institutens
kreditförluster, nämligen 4,6 miljarder kronor eller ca 7% av det totala
förlusterna. Den stigande arbetslösheten och förväntningar om minskade
disponibla inkomster har ökat farhågorna om att hushållen kan stå på tur
att svara för nästa förlustvåg. Även om mycket talar för stigande
kreditförluster från hushållssektorn är ändå den sammantagna bedöm-
ningen att ökningen blir förhållandevis begränsad. På bostadsmarknaden
har prisrörelserna varit betydligt mindre än på den kommersiella
fastighetsmarknaden, åtminstone vad beträffar enfamiljshus. Medan
priserna på kommersiella fastigheter under 1980-talet steg med ca sju
gånger har en dryg fördubbling noterats för villaprisema. En viktig
förklaring är sannolikt de minskade ränteavdragsmöjlighetema i början
av 1980-talet. I genomsnitt för hela landet har priserna på villor fallit
med ca 15% sedan 1991.

En annan omständighet är att hushållen, tack vare en gynnsam
utveckling av inkomsterna under de senaste åren, har kunnat öka
sparandet kraftigt och härigenom i viss utsträckning balansera de senaste
årens förmögenhetsfall. Ett uttryck för att hushållens situation trots allt
ser hanterbar ut är att hushållens skulder som andel av disponibel
inkomst under de senaste åren fallit från 1,3 till 1. Hushållen förutses
under 1993 minska sin skuldsättning i absoluta belopp. För vissa hushåll,
bl.a. de som förvärvade bostad sent under prisuppgångsfasen, kvarstår
sannolikt en betydande del av anpassningen. Hushållens mer försiktiga
agerande märks bl.a. på den fallande privata konsumtionen och en
minskad bostadsefterfrågan, vilket förutom de fallande priserna på villor
och bostadsrätter, även kan avläsas i att antalet tomma lägenheter snabbt
ökar. Under de senaste åren har bostadskostnadernas andel av hushållens
utgifter ökat. Fastighetsägare till flerbostadshus möter härigenom växande
svårigheter att övervältra ökade kostnader på hyresgästerna, vilket har
varit särskilt tydligt för det nybyggda beståndet, som karaktäriseras av
höga produktionskostnader och ett stort beroende av räntebidrag.

Kreditinstitutens svårigheter har bl.a. inneburit att rutinerna för
utlåningen skärpts och att marginalerna mellan in- och utlåningsräntor
vidgats. Statistiken över bankernas in- och utlåningsräntor är bristfällig
men indikerar att den genomsnittliga ränteskillnaden vidgats med ett par
procentenheter under de senaste åren. Även räntorna på bostadskredit-
marknaden vittnar om att låntagarna får betala relativt sett högre räntor.
Dels har räntedifferensen mellan bostads- och statsobligationer vidgats,
vilket bl.a. är ett uttryck för kapitalmarknadens ökade riskkompen-
sationskrav, och dels har bostadsinstituten vidgat sina marginaler för att
möta ökade kreditförluster. Staten har under de senaste åren i större
utsträckning än privata låntagare kunnat tillgodogöra sig en allt lägre
upplåningskostnad.

110

Diagram 11:7 Bostadräntor 1989-1993

Procent

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.1

Anm.: Månadsgenomsnitt. Sista observationen avser 13 april 1993. Tyskland avser
statsobligationsränta. Hypotek fästa avser Statdshypoteks utlåning till villa med fem
års bunden ränta.

Källor: Riksgäldskontoret och Finansdepartementet

Kreditinstitutens ökade försiktighet i kreditgivningen är i många
avseenden en sund och delvis senkommen anpassning. När de ekonomis-
ka tiderna försämras ökar risken med kreditgivning, vilket dels tar sig
uttryck i att långivarna i högre utsträckning än tidigare nekar kreditsökan-
de och dels att de kräver större riskkompensation. Ett av syftena med
statens stödåtgärder är att trygga kreditförsörjningen. Genom att staten
tillhandahåller möjligheter till kapitalstöd minskar osäkerheten över
kreditinstitutens kapitalsituation, med positiva effekter på räntemarknaden
och kreditinstitutens långivning som följd. Det synes dock inte vara
realistiskt att tro att räntedifferensema skall återgå till 1980-talets nivå.
Från senare delen av 1980-talet och fram till år 1990 baserades den
omfattande långivningen på förväntningar om fortsatta prisuppgångar och
god vinstutveckling, medan riskerna avseende bl.a. fastighetsprisutveck-
lingen inte beaktades i adekvat utsträckning. Alltför sällan gjordes en
ordentlig genomlysning av låntagarens långsiktiga betalningsförmåga. Hos
många kreditinstitut sattes volymtänkande framför soliditetsmål vilket
nu i hög grad har förändrats.

11.4 Utvecklingen på aktiemarknaden

Under 1992 kännetecknades flertalet utländska aktiebörser av betydande
kursrörelser. De höga räntorna i samband med orolighetema på
valutamarknaden innebar att de europeiska aktiebörserna registrerade
fallande kurser under sommaren och hösten, med en viss återhämtning
mot slutet av året. Pundets depreciering medförde att intresset för aktier
på Londonbörsen var betydande under hösten. Under det första halvåret

8 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 150 Bil. 1.1

111

1992 fortsatte aktiekurserna på Tokyobörsen att falla kraftigt, varefter en
viss stabilisering ägde rum under det andra halvåret.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.1

Diagram 11:8 Börsutvecklingen 1991-1993

Anm.: Veckogenomsnitt. Sista observationen avser 13 april 1993.
Källa: Finansdepartementet

På Stockholmsbörsen var kursrörelserna särskilt stora. Från årsskiftet
1991/92 till början av oktober 1992 föll aktiekurserna med i genomsnitt
30% för att sedan, under stor omsättning, skjuta i höjden under årets
sista månader. Det under årets första del minskade köpintresset för aktier
förklarades av ett kraftigt vinstfall för näringslivet, de relativt sett höga
räntorna samt nedrevideringama av förutsättningarna avseende den
allmänna ekonomiska utvecklingen i Sverige och utomlands. Preliminärt
visade boksluten för 1992 att börsföretagens samlade vinster föll till
några få miljarder kronor jämfört med ca 40 miljarder kronor år 1991.
Många företag har vidare valt att slopa eller minska aktieutdelningen som
sammantaget minskade med ca 35 %. Beslutet att låta kronan flyta fritt
och den efterföljande deprecieringen har kraftigt ökat köpintresset varvid
kurserna har stigit i kronor. Genom den svagare kronan förbättras
företagens konkurrenskraft högst väsentligt.Börsåret 1993 inleddes med
stigande aktiekurser. Lägre räntor och allt tydligare signaler om en
återhämtning för den amerikanska ekonomin har stimulerat köpintresset.
På börserna i New York, Tokyo, London och Frankfurt hade kurserna
fram till mitten av april stigit med i genomsnitt 9%. Även på Stock-
holmsbörsen steg aktiekurserna med i genomsnitt ca 9% fram till mitten
av april. Lägre räntor och den fortsatta krondeprecieringen har bidragit
till det stora köpintresset för svenska aktier. Det kan dock noteras att
aktiekurserna i genomsnitt alltjämt ligger ca 20% under nivån vid
årsskiftet 1989/90. En följd av det stora köpintresset under slutet av 1992
och i inledningen av 1993 är att aktieomsättningen stigit kraftigt. Under

112

helåret 1992 steg omsättningen med 33% till 165 miljarder kronor Prop. 1992/93:150
jämfört med 1991. Numera är en dagsomsättning på en miljard kronor Bilaga 1.1
eller mera ingen ovanlighet vilket skall jämföras med år 1990 när den
genomsnittliga dagsomsättningen låg på ca 375 miljoner kronor.

Slopandet av omsättningsskatten på aktier i december 1991 har bidragit
till denna utveckling.

Utlandets intresse för svenska aktier var fortsatt stort under 1992.
Sammanlagt uppgick utlandets nettoköp till ett värde av 13,3 miljarder
kronor vilket skall jämföras med 11,2 miljarder kronor år 1991.
Köpintresset riktades främst mot de stora exportinriktade företagen såsom
Astra, Volvo, Asea, SKF och Ericsson.

113

12 Utvecklingen av svensk ekonomi i ett
medelfristigt perspektiv

12.1 Inledning

De medelfristiga kalkyler som Finansdepartementet publicerar innehåller
i regel scenarier med alternativa utvecklingsvägar för ekonomin.
Därigenom illustreras de osäkerheter och riskmoment som kan tänkas
finnas i bedömningarna. Denna gång publiceras endast en kalkyl.
Osäkerheten är så stor och de alternativa vägarna för ekonomin så många
att det inte har ansetts meningsfullt att beskriva något specifikt alternativ-
scenario. I kapitel 13 diskuteras istället ett antal områden där riskerna för
en sämre utveckling än vad som förutsätts i kalkylen är uppenbar.

— Fördröjd internationell konjunkturuppgång.

— Fördjupade skadeverkningar av den finansiella krisen och de finan-
siella obalanserna.

— En sämre fungerande arbetsmarknad med mindre flexiblitet och högre
grad av utslagning.

— Begränsad expansionsförmåga för den konkurrensutsatta sektorn.

I ett antal andra avseenden kan utvecklingen i kalkylen å andra sidan
karaktäriseras som försiktig. En mer gynnsam utveckling är möjlig i bl.a.
följande avseenden, vilka behandlas i kapitel 14.

— En kraftigare expansion av svensk export.

— Starkare positiva effekter av strukturella reformer.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.1

I detta kapitel (12) redovisas en kalkyl för den ekonomiska utveck-
lingen t.o.m. 1998. I ett sådant tidsperspektiv är informationsunderlaget
otillräckligt för att prognoser i vanlig mening skall kunna utarbetas.
Därtill kommer att förutsättningarna i nuvarande läge är mycket speciella
med en ny växelkursregim och med en ekonomi som befinner sig i en
extrem lågkonjunktur med svåra obalanser. Trots dessa svårigheter finns
ett stort behov av att belysa den ekonomiska utvecklingen på längre sikt.
Det medelfristiga perspektivet har fått allt större uppmärksamhet i den
ekonomisk-politiska debatten de senaste åren. Därigenom har också den
ekonomiska politiken i hög grad blivit inriktad på problem och frågeställ-
ningar som kräver en medelfristig analys.

Kalkylen för åren 1995-1998 har gjorts med hjälp av den ekonome-
triska modellen KOSMOS, som utvecklats vid Konjunkturinstituetet.
Modellen innehåller ekonometriskt skattade samband för utrikeshandel,
investeringar, privat konsumtion, pris- och lönebildning samt efterfrågan
på arbetskraft. De finansiella beräkningarna har gjorts med hjälp av den
finansiella modellen FIMO. I denna modell beräknas inkomster och
utgifter för de sex institutionella sektorerna stat, socialförsäkring,
kommuner, hushåll samt icke-finansiella och finansiella företag.
Dessutom redovisas Sveriges transaktioner med utlandet. Det förekom-

114

mer inga skattade beteendesamband i FIMO, utan framskrivningar görs Prop. 1992/93:150
med utgångspunkt i den reala ekonomins utveckling. Kalkylerna i Bilaga 1.1
KOSMOS och FIMO har genomförts i flera beräkningsomgångar och
modifierats och kompletterats med exogena bedömningar. Det är
uppenbart att ekonometriska samband är av begränsat intresse i en
situation som i många avseenden kraftigt avviker från den period under
vilken de är estimerade. Behovet av kompletterande bedömningar har
därför varit ovanligt stort. De finansiella beräkningarna i FIMO har
gjorts med stöd av de s.k. långsiktiga konsekvensberäkningama som
finansdepartementets budgetavdelning utför avseende utvecklingen för den
offentliga sektorns finanser.

12.2 Förutsättningar och antaganden

Ekonomisk politik

Den normala utgångspunkten vid kalkyler på medellång sikt är att den
ekonomiska politiken och de gällande regelsystemen inte förändras. I
några avseenden har denna princip frångåtts.

— Den plan för budgetförstärkningar som presenterades i 1993 års
finansplan inkluderas i kalkylen. De totala budgetförstärkningarna
uppgår till totalt 45 miljarder kr. Transfereringarna till hushållen
minskar med 25 miljarder kr. under perioden 1995 till 1998.
Samtidigt sker ett ökat skatteuttag från hushållen med 20 miljarder
kr årligen. Dessutom förutsätts utgifterna för den offentliga konsum-
tionen vara realt oförändrade (se nedan).

— De arbetsmarknadspolitiska åtgärderna antas minska i takt med att
arbetslösheten sjunker. Neddragningen görs med utgångspunkt från
de nivåer som föreslås i kompletteringspropostionen.

Valutakurser

I prognosen för åren 1993 och 1994 används de genomsnittliga valutakur-
serna för mars 1993 som stoppkurs, dvs. de förutsätts gälla för hela
prognosperioden. Detta är ett rimligt och vedertaget förfarande i ett
kortare tidsperspektiv. I det medelfristiga perspektivet är det dock inte
lämpligt att a priori utgå från en konstant växelkurs. Utvecklingen av den
svenska ekonomin innebär att en viss förstärkning av kronkursen är
trolig. Under åren 1995 till 1998 antas därför att kronan appricieras med
1,5% årligen (motiven till detta diskuteras mer utförligt senare).

Räntor

De nominella räntorna förutsätts successivt falla under perioden. En
dämpad inflationstakt i Tyskland antas, tillsammans med stabilare
förhållanden på valutamarknaderna, resultera i lägre räntor i Europa.
Med den utveckling den svenska ekonomin uppvisar i kalkylen bör för-
troendet tillta och därmed skapas också förutsättningar för lägre
räntemarginaler gentemot omvärlden.

115

12.3 Utgångsläget

Den prognos som presenteras i RNB för åren 1993 och 1994 visar att
kapacitetsutnyttjandet i den svenska ekonomin kommer att vara mycket
lågt de närmaste åren. I år faller bruttonationalprodukten för tredje året
i rad och den sammanlagda nedgången uppgår till ca 5 procent under
perioden 1991-1993. Nästa år förutses BNP öka med drygt 1% vilket
dock inte är tillräckligt för att hindra en fortsatt ökning av arbetslösheten.
Den kraftiga deprecieringen av kronan i kombination med sänkningen av
arbetsgivaravgifterna, måttliga löneökningar och hög produktivitetstillväxt
har inneburit en dramatisk konkurrenskraftsförbättring för industrisek-
torn. Deprecieringen innebär emellertid också en åtstramning av den
inhemska efterfrågan via höjda importpriser och därmed minskade
realinkomster för hushållen. Försvagningen av hushållens inkomster
accentueras också av de besparingar i de offentliga utgifterna som
beslutats. Därtill kommer att krisen i finanssektom medför fortsatt höga
räntemarginaler som belastar hushållens ekonomi. Bedömningen av den
svenska ekonomins utveckling på medellång sikt är i hög grad avhängig
av hur de spänningar och obalanser som nu föreligger kommer att
utvecklas under de närmaste åren.

— Den konkurrensutsatta sektorn har ett mycket gynnsamt kostnadsläge
och en stark lönsamhet. Skillnaden gentemot de skyddade eller hem-
mamarknadsorienterade delarna av ekonomin är påtaglig.

— Underskotten i de offentliga finanserna är mycket stora. En
konsolidering är nödvändig. Snabba och kraftiga utgiftsnedskärningar
verkar å andra sidan hämmande på den inhemska efterfrågan.

— Arbetslösheten är hög. En mycket stor del av arbetskraften står
utanför den reguljära arbetsmarknaden. Långtidsarbetslöshet och
utslagning hotar att tillta.

— Den privata sektorns stora konsolideringsbehov och därmed ökande
sparande har inneburit en drastisk nedgång i den inhemska efterfrå-
gan. Det är osäkert när denna process kulminerar.

Stora potentiella tillväxtmöjligheter finns

Tillväxtmöjligheterna sett från ekonomins utbudssida måste bedömas
som mycket goda under kalkylperioden.

— Resursutnyttjandet i ekonomin är mycket lågt i början av perioden.
En gradvis normalisering av detta ger ett avsevärt positivt bidrag till
tillväxten.

— Utsikterna till produktivitetsförbättringar är tämligen goda. Kostnads-
besparande rationaliseringar har genomförts de senaste åren, såväl
inom den privata som den offentliga sektorn. Den internationella
integrationen innebär att nya sektorer av ekonomin blir utsatta för
utländsk konkurrens. Konkurrensen skärps också som en följd av
EES-avtalet samt genom den nya konkurrenslagen. De stora satsning -

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.1

116

arna på infrastruktur och utbildning kan också tänkas påverka pro- Prop. 1992/93:150
duktiviteten positivt. Bilaga 1.1

— Det finns en stor potential till ökat arbetskraftsutbud. En rad politiska
förändringar har genomförts vars effekt långsiktigt höjer arbets-
kraftsutbudet. Till dessa hör bl.a. skattereformen, den höjda pen-
sionsåldern samt reformeringen av sjukförsäkringen. Denna potential
till ökat utbud har emellertid inte kunnat realiseras under lågkon-
junkturen. Istället har arbetskraftsutbudet fallit kraftigt under
perioden 1991 till 1994. Detta beror till en del på att antalet personer
i utbildning ökat kraftigt för att motverka arbetslösheten. Till detta
kommer också att vissa grupper har lämnat arbetsmarknaden när
utsikterna att få arbete så drastiskt försämrats.

Om denna stora tillväxpotential ska kunna realiseras eller inte avgörs

i huvudsak av två övergripande frågor.

— I vilken grad kommer det att genereras en efterfrågan riktad mot
svensk produktion ?

— Kommer flexibiliteten bl. a. på arbetsmarknaden att vara tillräcklig för
att olika typer av arbetskraft skall kunna erhålla sysselsättning vid
fortsatt låga pris- och löneökningar?

12.4 En kalkyl för periden 1995-1998

Internationell återhämtning

Efter en fortsatt nedgång i tillväxten i OECD-området 1993 förutses en
måttlig återhämtning i den internationella konjunkturen under 1994. BNP-
tillväxten i OECD når en topp på omkring 3 procent 1995 för att
successivt dämpas åren därefter. Konjunkturuppgången är betydligt
långsammare än vad som kunnat observeras historiskt. En viktig
förklaring till den mer måttliga utvecklingen är fasförskjutningen mellan
å ena sidan USA och å andra sidan Tyskland respektive Japan som
jämnar ut konjunktursvängningarna på aggregerad nivå. Olikheterna i
förloppen har inneburit dels att nedgången inte blev så djup som enligt
tidigare mönster, dels att återhämtningen i den ekonomiska aktiviteten
förutses bli mindre markerad.

De strukturella åtgärder som har vidtagits under 1980- och 1990-talet
i syfte att förbättra ekonomiernas funktionssätt bör bidra till en gynnsam
internationell utveckling. Inte minst har de skattereformer och den
avtrappning av subventioner som genomförts i många OECD-länder, har
medfört mindre snedvridna strukturer. Därmed har en grund till högre
effektivitet i ekonomierna lagts. Även genomförandet av EGs inre
marknad och ikraftträdandet av EES-avtalet kommer att på sikt ha en
gynnsam effekt. Såväl den tyska återföreningen som en bättre ekonomisk
utveckling i de centraleuropeiska delarna av det forna östblocket bör
bidra till en stigande efterfrågan på konsumtions- och investeringsvaror.

117

Prop. 1992/93:150

Tabell 12:1 Utvecklingen i OECD 1992-1998

Årlig procentuell förändring

	1992	1993	1994	1995	1996	1997	1998
BNP OECD (16)	1,4	1,2	2,7	3,0	2,9	2,7	2,6
KPI OECD (16)	3,0	3,0	3,2	3,3	3,2	3,0	2,9
Marknadstillväxt OECD (14) bearbetade varor	2,2	1,5	4,4	6,0	6,2	5,8	5,6
Importpriser OECD (14) bearbetade varor	-0,8	2,5	2,6	3,3	3,3	3,2	3,1
Timlöner OECD (14) tillverkningsindustrin	4,3	3,6	3,8	4,5	4,7	4,6	4,4
ULC OECD (14) tillverkningsindustrin	1,7	0,8	0,9	1,5	2,2	2,6	2,4

Källor: OECD och Finansdepartementet.

Det finns emellertid en rad faktorer som talar för en jämförelsevis svag
uppgång i den innevarande konjunkturcykeln. Avregleringen på de
finansiella marknaderna i många OECD-länder under 1980-talet gav
upphov till dels en skulduppbyggnad bland hushåll och företag, dels
kraftigt stigande tillgångspriser. En hög skuldsättning i kombination med
fallande tillgångspriser pekar på att hushållen sannolikt kommer att vara
mer återhållsamma i sitt konsumtionsbeteende även på medellång sikt.
En långsiktig förbättring av sparandet inom OECD är nödvändig i ljuset
av det stora kapitalbehov som föreligger, men innebär samtidigt en mer
dämpad konsumtionsutveckling. Vidare kan kapitalbehovet — bl a för
restaureringen av de central- och östeuropeiska ekonomierna — leda till
att realräntan hålls uppe på fortsatt höga nivåer. I de länder som
genomgår bankkriser kan det inte uteslutas att bankerna vidmakthåller
relativt stora marginaler mellan in- och utlåningsräntor för att förbättra
lönsamheten och därmed öka täckningen för faktiska eller befarade
kreditförluster. Därmed riskerar räntan för den genomsnittlige låntagaren
att förbli hög. Denna anpassningsprocess kan bli relativt långvarig.

Stora underskott kännetecknar de offentliga finanserna i flertalet
OECD-länder och behovet av budgetkonsolidering är betydande. Denna
process kommer sannolikt att ges fortsatt prioritet under de kommande
åren i syfte att lägga grunden till ökat sparande och därmed möjlighet till
en uthålligt hög och stabil tillväxt. På aggregerad nivå bedöms dock
konsolideringen verka återhållande på den ekonomiska aktiviteten på kort
sikt. Det beror inte minst på en förväntad svag utveckling av hushållens
disponibla inkomster till följd av minskade transfereringar, alternativt
höjda skatter.

I Förenta staterna förutses konjunkturuppgången fortsätta och BNP-
tillväxten kulminera 1994. Det finns tecken på att den potentiella
tillväxttakten har sjunkit i USA och att det därmed inte kommer att
realiseras lika höga tillväxttal som efter tidigare uppgångsfaser. Den nya
administrationen har därtill att brottas med svårhanterliga problem som
underskotten i budget- och bytesbalansen samt reformeringen av
sj ukförsäkringssy temet.

118

I Europa fortsätter den dämpade konjunkturen och en mer markerad Prop. 1992/93:150
återhämtning väntas inte förrän 1995. Avgörande för utvecklingen är Bilaga 1.1
förloppet i Tyskland. Kostnaderna för återföreningen fortsätter att hämma
den tyska ekonomin. Transfereringarna till de östra delstaterna beräknas
till ca 5 procent av BNP per år på medellång sikt. Kraftiga besparingar
i de övriga offentliga utgifterna är därmed oundvikliga. Räntorna i
Tyskland väntas fortsätta att falla gradvis under 1993 och 1994 till följd
av ett minskat inflationstryck. Därmed skapas också förutsättningar för
en realräntenedgång i övriga Europa.

I Japan sker nu en kraftig försvagning av den inhemska efterfrågan
som medför en dämpad tillväxt under 1993 och 1994. På sikt kan Japan
få betydande problem bl.a. beroende på att en ofördelaktig ålderspyramid
leder till lägre sparande och investeringar. Det verkar därför inte särskilt
troligt att 1980-talets enorma investeringssatsningar kommer att åter-
upprepas under detta årtionde. En successiv förändring av arbets-
livsvillkoren och en utdragen bankkris kan också komma att påverka
ekonomin i negativ riktning.

Den utdragna lågkonjunkturen i OECD innebär att det finns ett
betydande BNP-gap i flertalet länder. Tillsammans med den höga
prioritet som inflationsbekämpningen ges, beräknas detta leda till ett lågt
inflationstryck under kalkylperioden. Så låga bestående inflationstal på
aggregerad nivå observerades varken under 1970- eller 1980-talet.
Löneökningarna i industrin väntas bli återhållsamma och möjliggör
därmed mycket låga ökningar av enhetsarbetskostnaderna. Det innebär
också att lönsamheten gradvis kommer att förbättras.

Det kan inte uteslutas att utvecklingen blir svagare än i detta scenario.

En diskussion om riskerna för detta förs i kapitel 13.1.

Utvecklingen i Sverige

Den höga arbetslösheten dämpar löneökningarna

Mot bakgrund av den höga arbetslösheten under perioden kan de svenska
timlöneökningama förväntas bli tämligen låga. Den goda lönsamheten i
industrin i kombination med en svag utveckling av den inhemska
efterfrågan och underskotten i de offentliga finanserna kan väntas leda till
en viss ökning av den relativa lönen för industrin. Detta kan ses som ett
naturligt inslag i den expansion av industrisektorn som sker i kalkylen.
Under 1980-talet hindrades en sådan relativlöneändring av expansionen
i de skyddade sektorerna. En svag utveckling i delar av den privata
tjänstesektorn och i byggsektorn kombinerat med neddragningar i den
offentlig sektorn gör att förutsättningarna för 1990-talet är annorlunda än
de var på 1980-talet.

Förutsättningarna för lönebildningen är emellertid i flera avseenden
helt nya, vilket gör det svårare att dra några säkra slutsatser. Vissa
omständigheter tyder på att löneökningarna kan bli mycket låga.

— Traditionella ekonometriska skattningar tyder i allmänhet på betydligt
långsammare löneökningar vid den beräknade nivån på arbets-

119

lösheten än vad som antas i denna kalkyl. Skattningarna är emellertid
estimerade under perioder med genomgående betydligt lägre arbets-
löshet. Det är troligt att löneökningarnas känslighet för variationer
i arbetslösheten är lägre vid högre arbetslöshetsnivåer.

— Enligt teorier för jämviktsarbetslöshet faller löneökningstakten så
länge man ligger över den naturliga arbetslöshetsnivån (NAIRU).
Skattningar från bl a OECD tyder på att NAIRU för Sverige under
1980-talet var ca 2,5%. Även om det är rimligt att räkna med viss
uppgång av denna under 1990-talet överstiger den beräknade arbets-
lösheten NAIRU under hela perioden. Mot denna bakgrund kan den
antagna successiva uppgången i löneökningstakten ifrågasättas.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.1

Tabell 12.2 Försörjningsbalansen och vissa nyckeltal

Årlig procentuell förändring, 1985 års priser

	1992	1993	1994	1995	1996	1997	1998
Försörjningsbalans
BNP	-1,7	-1,7	1,2	3,1	3,2	2,9	2,8
Import	1,1	-1,6	3,5	4,7	5,9	5,9	5,8
Tillgång	-0,9	-1,7	1,9	3,5	4,0	3,8	3,7
Privat konsumtion	-1,9	-3,5	-0,2	2,0	2,5	3,0	3,0
Offentlig konsumtion	0,3	-1,0	-1,4	-1,0	-1,0	-1,0	-1,0
Stat	1,1	-0,5	-1,1	-1,0	-1,0	-1,0	-1,0
Kommuner	0,1	-1,2	-1,5	-1,0	-1,0	-1,0	-1,0
Bruttoinvesteringar	-11,0	-8,9	-5,7	4,0	7,7	8,5	7,8
Lagerinvesteringar¹	1,2	-0,2	0,4	0,2	0,2	0,0	0,0
Export	2,0	4,7	9,0	7,6	6,7	5,6	5,4
Användning	-0,9	-1,7	1,9	3,5	4,0	3,8	3,7
Inhemsk efterfrågan	-2,0	-4,1	-1,1	1,7	2,7	2,9	2,9
Nyckeltal
Timlön	3,5	3,0	3,5	4,1	4,1	4,6	4,7
KPI (årsgenomsnitt)	2,4	5,5	3,5	2,2	2,3	2,5	2,5
Arbetslöshet²	5,3	6,9	7,0	6,8	6,4	5,8	5,3
Exportnetto³	1,7	3,8	5,4	6,3	6,6	6,5	6,5
Bytesbalans⁴	-2,1	-0,2	2,3	3,5	3,8	4,0	4,2
Bruttosparande⁴	14,5	14,1	15,2	16,7	17,8	18,7	19,6

¹ Förändring i procent av föregående års BNP.
'z Procent av arbetskraften.

³ Procent av BNP.

⁴ Miljarder kr.

Källa: Finansdepartementet.

Det finns emellertid också en rad skäl till varför lönebildningen kan
fungera sämre och därmed komma att ge upphov till betydligt högre
ökningstal än i kalkylen. Dessa diskuteras mer utförligt i ett senare
kapitel. Vissa faktorer som där tas upp är följande:

— Den rörliga växelkursen gör att den direkta kopplingen mellan höga
nominella löneökningar och försämrad konkurrenskraft försvunnit.
Disciplinen i detta avseende är nu i hög grad beroende av trovärdig-
heten i inflationsbekämpningen.

120

— Den långvariga och höga arbetslösheten riskerar att orsaka en mer
permanent utslagning av arbetskraft, varför den faktiskt tillgängliga
arbetskraften kan vara mindre under nästa högkonjunktur.

— Kalkylen innebär en kraftig expansion av den konkurrensutsatta
sektorn. Den omallokering av arbetskraften som detta innebär kan
leda tillförhållandevis höga ökningar även av genomsnittslönen om
lönebildningen också i fortsättningen kommer att präglas av
kompensationstänkande mellan olika grupper. Om man ska kunna
undvika detta krävs en ökad flexibilitet i lönebildningen.

Låga prisökningar

Om de måttliga löneökningarna kommer till stånd föreligger goda
möjligheter för en varaktig nedväxling av inflationstakten. När effekterna
av deprecieringens inflationsimpulser klingat av uppgår prisökningarna
i kalkylen till mellan 2 och 2 1/2% per år. Prisökningstakten dämpas
också av några andra faktorer.

— Produktivitetsutvecklingen är relativt god.

— Lönsamheten är initialt mycket stark. En viss försvagning av mar-
ginalerna sker därför i kalkylen.

— Apprecieringen av kronan medför låga importprisökningar.

Konsumentpriserna påverkas emellertid också av olika förändringar i
skatte- och utgiftspolitiken. Subventionerna till bostäderna förutsätts
sålunda minska vilket bidrar till att öka konsumentpriserna.

Stabil internationell tillväxt ger goda exportmöjligheter

Den antagna stabila internationella tillväxten skapar förutsättningar för
en varaktigt stark exporttillväxt under hela perioden. Relativpriserna
sänks kraftigt under 1993. Därigenom återtas i viss mån marknadsandelar
i världshandeln under de närmaste åren. En stor del av det förbättrade
kostnadsläget används dock till marginalförstärkningar. Detta ska ses i
ljuset av att den svenska exportindustrin inte genomförde några relativ-
prishöjningar under perioden 1990 till 1992 trots de kraftiga kostnadsök-
ningarna. Dessa tog sig istället uttryck i sänkta marginaler och drastiskt
försämrad lönsamhet. Den goda lönsamheten i exportindustrin som nu
uppstår kan också tänkas innebära ökade marknadsandelar av skäl som
inte direkt är hänförliga till prissänkningar, t.ex. ökade kvalitétssatsningar
eller intensifierad marknadsföring. Dessutom kan den svaga efterfrågan
på hemmamarknaden väntas medföra ökat intresse för exportsastningar.
I detta avseende var situationen den motsatta under överhettningsåren mot
slutet av 1980-talet då efterfrågesituationen och prisutvecklingen på
hemmamarknaden hämmade exporten. Under slutet av perioden upphör
marknadsandelsökningen vilket innebär att den totala exporten ökar med
i genomsnitt 5,5% årligen under perioden 1995 till 1998.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.1

121

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.1

Diagram 12:1 Sveriges export, jämförelse 1980-talet och 1990-talet.
Årlig procentuell förändring, 1985 års priser.

Stora bytesbalans överskott leder till viss appreciering

När den inhemska efterfrågan gradvis återhämtar sig stiger också
importen. Detta innebär att netto exportens bidrag till tillväxten successivt
avtar under perioden. Icke desto mindre visar kalkylen att överskotten i
utrikeshandeln blir betydande. Exportnettot, dvs. nettot av handeln med
varor och tjänster, ökar från knappt 2% av BNP 1992 till ca 6,% 1995.
Därefter väntas exportnettot ligga kvar på denna mycket höga andel.
Därmed kommer också bytesbalansen att visa kraftiga överskott under
perioden 1995 till 1998. Överskotten i bytesbalansen i kombination med
den starka tillväxten och den låga inflationen bör innebära ett ökat
förtroende för svensk ekonomi. Detta förhållande tillsammans med en
låg kostnadsnivå i utgångsläget gör att det är högst realistiskt att räkna
med viss appreciering av kronan under åren 1995 till 1998. Denna
appreciering uppgår i kalkylerna till 1,5% årligen. Omfattningen av
apprecieringen är självfallet mycket svårbedömd. En appreciering med
1,5% per år innebär att svensk export håller oförändrade relativpriser
under perioden. Detta sker dock genom en viss försämring eller
"normalisering" av lönsamheten från den höga nivån 1994.

122

Tabell 12.3 Industrin och utrikeshandeln

Årlig procentuell förändring, 1985 års priser

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.1

	1992	1993	1994	1995	1996	1997	1998
Industrin
Timlön	4,0	4,0	5,5	5,0	5,0	5,5	5,5
Produktion	-3,0	0,0	9,0	6,5	5,8	4,6	4,2
Produktivitet	4,3	6,4	4,8	3,2	2,5	2,0	2,0
Bruttoöverskottsandel¹	22,1	34,4	35,7	35,5	34,4	32,6	30,7
Bruttomarginal	7,4	12,3	12,7	12,6	12,1	11,3	10,4
Världsmarknadspris²	-0,8	24,9	2,8	1,5	1,5	1,5	1,5
Relativpris³	-1,5	-10,0	-0,6	0,0	0,0	0,0	0,0
Världsmarknad⁴	3,0	2,5	5,0	6,0	6,2	5,8	5,6
Utrikeshandel
Export	2,0	4,7	9,0	7,6	6,7	5,6	5,4
Bearbetade varor	0,0	5,1	11,9	8,5	7,2	6,1	5,9
Övriga varor och tjänster	5,5	3,8	3,3	5,7	5,4	4,8	4,5
Import	1,1	-1,6	3,5	4,7	5,9	5,9	5,8
Bearbetade varor	-1,1	-2,9	6,0	5,9	7.4	7,4	7,3
Övriga varor och tjänster	3,6	0,1	0,2	3,2	3,7	3,8	3,4
Real utrikesbalans⁵	0,3	2,4	2,3	1,5	0,7	0,2	0,1

¹ I procent av förädlingsvärdet.

² Bearbetade varor.

³ Exportpris/världsmarknadspris för bearbetade varor.

⁴ Bearbetade varor.

⁵ Förändring i procent av föregående års BNP.
Källa: Finansdepartementet.

Världsmarknadspriset på bearbetade varor förutsätts öka med ca 3%
årligen i utländsk valuta vilket innebär en uppgång i svenska kronor med
1,5%. På motsvarande sätt skulle också importprisema öka med 1,5%
årligen om växelkurseffekten läggs till världsmarknadspriset. I prognoser-
na för 1993 och 1994 väntas importprisema öka betydligt långsammare
än vad som motiveras av växelkursförändringar. Bakgrunden är att det
svaga efterfrågeläget i Sverige väntas innebära en viss försiktighet i
prissättningen och därmed försämrade marginaler för de utländska
leverantörerna. Dessa marginalförsämringar kan inte väntas bestå när
efterfrågeläget i Sverige förbättras fr.o.m. 1995. Importprisema väntas
därför öka snabbare än exportpriserna vilket bidrar till att begränsa
uppgången i exportnetto och bytesbalans.

123

Diagram 12:2 K och S-sektorn till 1998

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.1

Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet

Perioden kännetecknas alltså av att de utländska leverantörerna till
Sverige förstärker sina marginaler efter de stora försämringarna
omedelbart efter deprecieringen i slutet av 1992. Därmed höjs import-
prisema något mer än vad omvärldsinflationen och växelkursförändringen
motiverar. För den svenska exportsektorn är förhållandet det motsatta.
Där sänks marginalerna vilket möjliggör oförändrade relativpriser trots
apprecieringen av kronan.

Investeringarna återhämtar sig successivt

De totala bruttoinvesteringarna i ekonomin beräknas vara drygt 30%
lägre 1994 än 1990. Bruttoinvesteringarnas andel av BNP minskar
därmed kraftigt. Mätt i 1985 års priser minskar denna andel från ca 22%
1990 till drygt 16% 1994. I löpande priser är nedgången ännu kraftigare,
från 22% till endast 13 %. En viss nedgång är naturlig i en lågkonjunktur
men storleken här är exceptionell.

Återhämtningen för investeringarna börjar i de exportberoende delarna.
Investeringsaktiviteten i industrin väntas sålunda öka redan i år. Den
svaga inhemska efterfrågan innebär dock att uppgången för övriga
investeringar kommer senare. Fr.o.m. 1995 finns förutsättningar för en
stark investeringstillväxt. Industrins investeringar fortsätter att öka
samtidigt som återhämtningen av den inhemska efterfrågan då blir
påtaglig. Stark lönsamhet, fallande räntor samt kraftig produktionstillväxt
gör att förutsättningarna för en expansion av näringslivets investeringar
är goda. Samtidigt fortsätter satsningarna på infrastrukturinvesteringar.
Under perioden 1996 till 1998 väntas de totala bruttoinvesteringarna öka
med ca 8 % årligen och därmed vara den del av efterfrågesidan som

124

växer snabbast. Det positiva bidraget till BNP-tillväxten uppgår dessa Prop. 1992/93:150
år till ca 1,4 procentenheter. Bilaga 1.1

Diagram 12:3 BNP-tillväxten och dess användning 1982-1998. Förändring i
procent av BNP föregående år. Årliga genomsnitt, 1985 års priser.

□ BNP	□	Konsumtion
Investeringar	B	Nettoexport

1982-1986 1986-1990 1990-1994 1994-1998

Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet

Tabell 12.4 Investeringarna

Årlig procentuell förändring, 1985 års priser

	1992	1993	1994	1995	1996	1997	1998
Bruttoinvesteringar	-11,0	-8,9	-5,7	4,0	7,7	8,5	7,8
Industrin	-15,3	3,0	12,0	12,0	15,0	15,0	10,0
Övrigt näringsliv	-16,8	-7,6	2,1	3,0	8,0	8,0	8,0
Bostäder	-6,5	-28,4	-39,9	-5,0	0,0	5,0	10,0
Offentliga myndigheter	-3,5	6,2	0,0	3,0	3,0	3,0	3,0
Maskininvesteringar	-14,7	-3,6	4,8	6,3	10,0	10,0	8,2
Byggnadsinvesteringar	-7,8	-13,3	-15,4	1,3	5,0	6,4	7,3

Källa: Finansdepartementet.

Trots denna uppgång utgör investeringarna endast 15% av BNP 1998
jämfört med 22% 1990 (löpande priser). Det finns flera faktorer som gör
att denna andel inte når upp till 1990 års nivå.

— Bostadsinvesteringarna väntas förbli mycket låga under perioden.
Främst gäller detta nybyggandet där antalet påbörjade lägenheter
uppgår till mellan 10 000 och 20 000 per år jämfört med ca 70 000
år 1990.

— De höga investeringsnivåerna under 1980-talet för kommersiella
kontorslokaler, hotell och restauranger m.m. får knappast någon
motsvarighet under 1990-talet.

125

— En utveckling från kapitalintensiv till kunskapsintensiv industri kan Prop. 1992/93:150
väntas medföra lägre investeringsbehov. En god tillgång på ar- Bilaga 1.1
betskraft kan också möjligen innebära att den arbetsintensiva delen

av industrin ökar sin andel.

— Prisnivån i byggnadssektorn drevs upp kraftigt under överhettningen

i slutet av 1980-talet. Under perioden 1992 till 1994 väntas priserna
på byggnadsinvesteringar falla med totalt ca 16%. Därefter utvecklas
investeringspriserna i paritet med övriga priser i ekonomin. Det
kraftiga fallet i investeringskvoten t.o.m. 1994 inkluderar således
också en priskomponent.

Diagram 12:4 Investeringskvot samt bruttosparande 1970-1998

Andel av BNP, %

Det är viktigt att se det kraftiga bytesbalansöverskottet i ljuset av denna
investeringsutveckling. Som framgår av diagram 12.4 är bruttosparandet
i ekonomin 1998 inte onormalt högt. Skillnaden mellan bruttosparandet
och investeringsnivån, som definitionsmässigt utgör bytesbalansen, är
dock betydande. Under en period med så låg investeringsnivå är det
naturligt att en del av det inhemska sparandet kanaliseras till utlandet,
vilket tar sig uttryck i ett bytesbalansöverskott.

126

Diagram 12:5 Bruttoinvesteringar (LP) samt bruttoinvesteringar exklusive Prop. 1992/93:150

bostäder (FP), andelar av BNP 1 1

I diagram 12.5 framgår att de totala bruttoinvesteringarna som andel
av BNP i löpande pris faller kraftigt mellan 1990 och 1994 och att
motsvarande återhämtning under perioden 1995 till 1998 är tämligen
begränsad. Den undre kurvan visar utvecklingen i fasta priser och med
bostadsinvesteringna exkluderade. Med detta mått är nivån 1998 nästan
i paritet med 1990 års nivå. Slusatsen som kan dras utifrån diagram 12:5
är att skillnaden i investeringskvot mellan 1990 och 1998 till övervägande
del kan förklaras med det lägre bostadsbyggandet i kombination med det
prisfall på byggnadsinvesteringar som diskuteras ovan.

Måttlig ökning av den privata konsumtionen

Hushållens reala inkomster växer under perioden 1995 till 1998 med
1,7% årligen. De minskade transfereringarna och de höjda skatterna som
ingår i kalkylens förutsättningar ger ett negativt bidrag till realinkomstut-
vecklingen som uppgår till ca 1 procentenhet årligen. Den privata
konsumtionen beräknas öka med i genomsnitt 2,6% per år. Denna
konsumtionstillväxt kan alltså endast uppnås genom ett minskat sparande.
Hushållens nettosparkvot minskar från 7,5% 1994 till ca 4% 1998.
Således är hushållens sparandeminskning under perioden av ungefär
samma storleksordning som den totala effekten av besparingsprogrammet.

Sparbeteendet — en stabiliseringspolitisk nyckelfråga

De dramatiska förändringarna i hushållens sparbeteende de senaste åren
gör att det är mycket vanskligt att bedöma sparkvotens utveckling i detta
tidsperspektiv. Samtidigt är denna fråga ytterst väsentlig för den
ekonomiska utvecklingen ur stabiliseringspolitisk synvinkel. Det förlopp

9 Riksdagen 1992193. 1 samt. Nr 150 Bil. 1.1

127

för hushållssparandet som skisseras i kalkylen kan i flera avseenden Prop. 1992/93:150
karaktäriseras som gynnsamt. Om sparkvoten istället skulle fortsätta att Bilaga 1.1
stiga under t.ex. 1995 riskerar återhämtningen av den inhemska
ekonomin att fördröjas väsentligt. Visserligen sker en stark tillväxt av
exporten och därmed sysselsättning och investeringar i den konkurrensut-
satta sektorn. Denna är emellertid för liten för att ensam kunna bryta
trenden med ökad arbetslöshet i ekonomin som helhet. Om den privata
konsumtionen blir alltför svag uteblir också uppgången av de totala
bruttoinvesteringarna och därmed återhämtningen i ekonomin som helhet.

Man kommer då in i en ond cirkel där de offentliga finanserna förämras
ytterligare, vilket i sin tur kan öka hushållens osäkerhet om framtida
pensioner, försäkringssystemen m.m. och leda till ett ännu högre
sparande.

Tabell 12.5 Konsumtionen

Årlig procentuell förändring, 1985 års priser

	1992	1993	1994	1995	1996	1997	1998
Real disponibel inkomst	3,1	-4,2	-0,2	1,6	1,7	1,8	1,8
Nettosparkvot	8,1	7,4	7,5	7,0	6,2	5,2	4,1
Privat konsumtion	-1,9	-3,5	-0,2	2,0	2,5	3,0	3.0
Offentlig konsumtion	0,3	-1,0	-1,4	-1,0	-1,0	-1,0	-1,0
Konsumtion	-1,1	-2,6	-0,6	0,9	1,3	1,7	1,7

¹ Hushållens totala nettosparande i procent av disponibel inkomst.
Källa: Finansdepartementet.

Om sparkvoten når mycket höga nivåer och detta beteende inte har
någon egentlig grund i den långsiktiga incitamentsstrukturen etc riskerar
också så småningom hot om ett motsatt stabiliseringpolitiskt problem att
uppstå. Potentialen för snabba och kraftiga ökningar av den privata
konsumtionen blir då mycket stora. När denna potential till slut realiseras
kan efterfrågeeffekten bli så våldsam att en överhettning hotar. En
ytterligare utdragen lågkonjunktur innebär också ökade inslag av
långtidsarbetslöshet med åtföljande utslagning. Därmed kan en sådan
överhettning inträffa vid relativt höga arbetslöshetsnivåer. Ett scenario
med denna karaktär presenterades i Långtidsutredningen 1992. Sedan
dess har ekonomin försvagats väsentligt. Detta gör att en sådan hotbild
inte är aktuell i ett så närliggande tidsperspektiv som i LU-scenariot, där
överhettningen inträffade redan vid 1990-talets mitt. Å andra sidan
innebär ovanstående att en utveckling med överhettning etc. kan bli
mycket dramatiskt i ett senare skede.

Den offentliga konsumtionen hålls tillbaka

Kalkylen bygger på förutsättningen att utgifterna för den skattefinan-
sierade offentliga konsumtionen skall vara realt konstanta. Detta innebär
att utgifterna får öka högst i takt med den allmänna prisutvecklingen -
BNP-deflatorn. Eftersom merparten av utgifterna för offentlig konsumtion
utgörs av lönekostnader, vilka beräknas öka snabbare än BNP-deflatorn

128

till följd av produktivitetsökningar i den privata sektorn, ökar i kalkylerna Prop. 1992/93:150
priset för offentlig konsumtion jämfört med BNP-deflatorn med 1 % per Bilaga 1.1
år under perioden 1995-1998. För att de skattefinansierade utgifterna för
den offentliga konsumtionen skall vara realt oförändrade krävs därför att
volymen av de resurser som används för skattefinansierad offentlig
konsumtion minskar lika mycket som det relativa priset ökar. Mot denna
bakgrund räknas i kalkylerna med en årlig minskning av den offentliga
konsumtionsvolymen — såväl den statliga som den kommunala — med

1 % under perioden 1995-1998. Innebörden i detta är att antalet arbetstim-
mar som används för produktion av skattefinansierad offentlig konsum-
tion måste minska med 1 % per år. En minskning av den relativa lönen
jämfört med den privata sektorn reducerar volymminskningen.

Den demografiska utvecklingen innebär en press på en snabbare
konsumtionsutveckling. När kommunerna inte kan tillfredställa denna
efterfrågan är det troligt att den privata konsumtionen av samma slags
tjänster ökar istället. Denna typ av tjänsteproduktion är ofta arbetsinten-
siv. Om sådan produktion i högre grad också produceras inom den
privata tjänstesektorn innebär det att den genomsnittliga produktiviteten
i näringlivet av detta skäl blir lägre. Denna sammansättningseffekt
dämpar alltså tillväxttalen för produktiviteten i näringslivet.

Arbetslöshet på höga nivåer

Den öppna arbetslösheten väntas uppgå till 7 % av arbetskraften nästa år.
Samtidigt utgör antalet personer i arbetsmarknadspoltiska åtgärder också
7% av arbetskraften. Således väntas över 14% av arbetskraften stå
utanför den reguljära arbetsmarknaden år 1994. När den ekonomiska
tillväxten enligt kalkylen tar fart fr.o.m 1995 börjar också arbetslösheten
att minska. Det finns dock en rad skäl till att nedgången kommer att bli
tämligen långsam.

Tabell 12:6 Arbetskraftens produktivitet

Årlig procentuell förändring

	1975-1982	1982-1986	1986-1990	1990-1994	1994-1998
Näringslivet	2,0	2,2	0,9	2,4	2,0
varav industri	1,7	3,8	1,9	4,2	2,6

Källa: Finansdepartementet.

— Produktiviteten har förutsättningar att utvecklas gynnsamt

— Det finns en stor potential till ökat arbetskraftsutbud när efterfrågan
på arbetskraft tar fart. En växande grupp människor har inte ansett
det vara lönt att aktivt söka jobb under krisåren och därmed inte
heller registrerats som arbetslösa (de s.k. latent arbetslösa). Till detta
kommer avvecklingen av den temporära utbyggnaden av det reguljära
utbildningssystemet som genomförts de senaste åren.

129

— En kraftig expansion sker i K-sektom samtidigt som t.ex kommuner- Prop. 1992/93:150
na gör stora neddragningar. Därmed blir ekonomin mer kapitalinten- Bilaga 1.1

siv och mindre arbetsintensiv. Neddragningarna i den offentliga
sektorn slår därmed hårdare på sysselsättningssidan än vad försörj-
ningsbalansens volymutvecklingar antyder.

— Inslaget av strukturomvandling är påtagligt. Det är inte samma typ
av kompetens som kommer att efterfrågas som tidigare.

— Risken är uppenbar att långtidsarbetslöshet och utslagning inte går att
undvika. Därmed skulle jämviktsarbetslösheten successivt öka under
perioden även om en ambitiös arbetsmarknadspolitik bör innebära att
utvecklingen inte behöver bli lika allvarlig som i Europa i övrigt.

Diagram 12:6 BNP-tillväxt och arbetslöshet

Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet

Arbetslösheten minskar i kalkylen med ca 1 procentenhet årligen.
Produktivitetstillväxten i näringslivet är i genomsnitt 2%. Detta innebär
att näringslivets sysselsättningsexpansion under perioden 1995-1998 totalt
uppgår till 10% eller ca 270 000 personer. Under samma period faller
den offentliga sysselsättningen med ca 60 000 personer. Den totala
arbetslösheten (inkl personer i åtgärder) minskar från ca 14% av
arbetskraften 1994 till drygt 10% 1998. Med antagandet om oförändrad
relation mellan antalet öppet arbetslösa och antal i arbetsmarknadspolitis-
ka åtgärder kommer den öppna arbetslösheten mot slutet av perioden att
uppgå till ca 5 %.

130

Tabell 12.7 Arbetsmarknaden Prop. 1992/93:150

Årlig procentuell förändring Hii_aoa 1 1

	1992	1993	1994	1995	1996	1997	1998
Sysselsättning, timmar	-2,9	-4,0	-0,7	0,8	1,3	1,5	1,4
Medelarbetstid	1.0	0,1	0,3	0,0	0,0	0,0	0,0
Sysselsättning, personer	-4,1	-4,1	-1,0	0,8	1,3	1,5	1,4
Arbetsutbud, personer	-1,9	-2,5	-0,9	0,6	0,8	0,9	0,9
Arbetslöshet¹	5,3	6,9	7,0	6,8	6,4	5,8	5,3
Arbetsmarknads- politiska åtgärder¹	3,7	5,8	7,0	6,8	6,4	5,8	5,3

¹ Procent av arbetskraften.
Källa: Finansdepartementet.

Den finansiella utvecklingen

Bruttosparandet i den svenska ekonomin, dvs. summan av det reala och
det finansiella sparandet, var relativt stabilt under 1980-talet. En viss
uppgång i bruttosparandets andel av BNP skedde mot slutet av decenniet
främst genom att de reala investeringarna och den offentliga sektorns
bruttosparande då steg påtagligt. Under 1990-talets inledning har
bruttosparandets andel av BNP gått ned till följd av att investeringarna
och sparandet i den offentliga sektorn sjunkit.

Det totala finansiella sparandet i den svenska ekonomin, vilket är lika
med bytesbalansens saldo, förbättrades under 1980-talets första hälft men
minskade under slutet av 1980-talet främst på grund av att det finansiella
sparandet i den privata sektorn föll. Avregleringen av kreditmarknaden
i mitten av 1980-talet medförde en kraftigt ökad utlåning. Hushållens
sparande sjönk från omkring 2% av den disponibla inkomsten 1985 till
ca -5% i slutet av 1980-talet. Samtidigt steg den offentliga sektorns
sparande, framför allt under överhettningsperioden i slutet av 1980-talet,
bl a genom att de nominella skattebaserna växte kraftigt och genom att
utgifterna för arbetsmarknadspolitiska åtgärder var relativt låga.

Efterhand som överhettningen avtog bröts den negativa sparutveck-
lingen i den privata sektorn. Fallande fastighetspriser och värdeminsk-
ningar på andra tillgångar under 1990-talets början, det nya skatte-
systemet, den stigande arbetslösheten, en ökad osäkerhet inför framtiden
etc. bidrog till att vända det privata sparandets utveckling. Hushållens
sparkvot steg härmed snabbt och låg under 1992 kring 8%. Företagens
finansiella sparande har också ökat markant, främst på grund av låga
investeringar.

För den offentliga sektorn utvecklades det finansiella sparandet från
början av 1990-talet åt motsatt håll. Överskottet i den konsoliderade
offentliga sektorn under slutet av 1980-talet har under 1990-talets
inledning övergått i ett växande underskott, vilket för 1993 beräknas
motsvara drygt 13% av BNP. Konjunkturnedgången har medfört att
skatteinkomsterna minskat samtidigt som kostnaderna för arbets-
marknadspolitiken och ersättningen till de arbetslösa liksom stödet till
banksektorn stigit. De växande underskotten har också inneburit att
ränteutgifterna ökat kraftigt.

131

Växlingen i utvecklingen mellan den privata och den offentliga sektorns Prop. 1992/93:150
finansiella sparande har emellertid inte varit helt symmetrisk. Den Bilaga 1.1
kraftiga nedgången av sparandet i den privata sektorn under slutet av
1980-talet möttes inte fullt ut av den offentliga sektorns sparande-
uppgång. Detta bidrog i hög grad till den överhettning som uppstod i den
svenska ekonomin under slutet av 1980-talet. Bristen på sparande
avspeglades i ett ökat underskott i bytesbalansen. Under 1990-talet har
den externa balansen successivt förbättrats och underskottet väntas ha
eliminerats 1993.

Utifrån de kalkyler över den reala ekonomiska utvecklingen fram till
1998 som redovisats tidigare beräknas bruttosparandet i den svenska
ekonomin öka som andel av BNP under den närmaste femårsperioden.
Såväl investeringarna som den offentliga sektorns bruttosparande stiger
avsevärt. Bruttosparandet i den privata sektorn, vilket för närvarande är
mycket högt, beräknas minska som andel av BNP. Det antas emellertid
ligga klart över 1980-talets nivå under hela perioden.

Nedgång i den höga sparkvoten men ändå ett högt sparande sett i
historiskt perspektiv

Hushållens sparande har stigit kraftigt under 1990-talets inledande år. År
1992 uppgick sparkvoten till 8,1%, vilket är en mycket hög nivå
historiskt sett. En viss nedgång förutses för 1993 och 1994. Den
konsolidering av hushållens skulder som sker efter den kraftiga låneex-
pansionen under senare delen av 1980-talet torde efterhand minska i
styrka. Detta tillsammans med den påtagligt förbättrade BNP-tillväxten,
de ökade realinkomstema och den sjunkande arbetslösheten kan väntas
medföra en fortsatt nedgång i hushållens sparkvot under perioden 1995-
1998.

Tabell 12:8 Hushållens disponibla inkomster, konsumtion och sparande 1992-1998

Miljarder Procentuell förändring
kr. 1992 Löpande priser

	1992		1993	1994	1995	1996	1997	1998
Löner	644	0,5	-1,5	2,8	4,6	5,4	6,1	6,0
Transfereringar från off. sektor	347	9.5	6,5	3,4	1,3	-1,0	-1,3	-0,3
Övriga inkomster netto	135	10,1	5,1	10,9	11,5	13,1	11,4	8,5
Direkta skatter och avgifter	286	0,3	1,7	5,4	6,2	5,5	6,1	5,8
Disponibel inkomst	840	5,7	1,8	3,5	3,9	4,1	4,2	4,3
Konsumtion	772	0,6	2,5	3,5	4,4	4,9	5,5	5,5
Nettosparkvot, nivå i %		8,1	7,4	7,5	7,0	6,3	5,2	4,1

Källor: Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet

Flera faktorer talar emellertid för att denna nedgång blir begränsad och
att sparkvoten kan väntas komma att ligga på en förhållandevis hög nivå
under perioden fram till 1998. En sådan faktor är att den ekonomiska
krisen under 1990-talets inledning sannolikt har en "demonstrations-

132

effekt" som innebär att sparbenägenheten ökar. Enligt kalkylerna minskar Prop. 1992/93:150
arbetslösheten under perioden, men arbetslöshetsnivån beräknas, även vid Bilaga 1.1
slutet av perioden ligga på en för Sveriges del hög nivå. Detta tillsam-
mans med kraven på nedskärningar och förändringar i de offentliga
transfereringssystemen medför sannolikt att benägenheten att spara, för
att sörja för den sociala tryggheten, ökar. Det viktigaste långsiktiga
sparmotivet, de framtida pensionerna, kan också väntas få ökad betydelse
framdeles. Dessutom innebär den demografiska utvecklingen att den
andel av befolkningen som är i de åldrar som är särskilt sparbenägna
växer under 1990-talet. Vidare torde den lägre skatten på kapitalinkom-
ster även långsiktigt stimulera ett högt sparande. Härutöver innebär de
ökade kraven på egeninsats vid köp av bostad ett skärpt sparkrav, vilket
sannolikt blir märkbart framför allt i de yngre åldersgrupperna.

Under 1993 och 1994 beräknas hushållens sparkvot ligga kring 7
1/2%. I kalkylerna har antagits att denna i utgångsläget historiskt sett
mycket höga sparkvot sjunker successivt under femårsperioden och
stannar vid ca 4% 1998.

Diagram 12:7 Hushållens sparkvot 1980-1998

Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet

Gynnsam konkurrenskraftsutveckling medför god vinstutveckling i den
konkurrensutsatta sektorn

Det finansiella sparandet i företagen, som länge varit negativt, har
förbättrats under 1990-talets inledning och beräknas bli positivt 1993.
Minskade investeringsvolymer, dämpade lönekostnader, en förbättrad
produktivitetsutveckling samt deprecieringen av kronan är bidragande
faktorer härtill.

133

Vinstandelarna i näringslivet, vilka var påtagligt tillbakapressade under Prop. 1992/93:150
1990 och 1991, steg 1992 och återhämtningen beräknas fortsätta under Bilaga 1.1
1993. Den därmed uppnådda vinstnivån, vilken är i paritet med den som
uppnåddes i början av 1970- och 1980-talen, kalkyleras bli ungefär
oförändrad under perioden fram till 1998. Enligt kalkylerna skulle
härmed det finansiella sparandet i de icke-finansiella företagen unge-
färligen ligga kvar på den nivå som uppnåtts 1993, dvs. motsvara 2-3%
av BNP fram till 1998. Denna utveckling kan huvudsakligen föras
tillbaka på en låg kostnadsutveckling samt en, trots kraftiga ökningar
under perioden, förhållandevis låg investeringsnivå.Det är framför allt i
industrin som en stark utveckling är att vänta genom den avsevärda
konkurrenskraftsförstärkning som skett och den härigenom genererade
exportledda tillväxten. För de finansiella företagen, vilka drabbats mycket
hårt av fallande tillgångsvärden, kreditförluster etc., kalkyleras det
finansiella sparandet däremot sjunka. (Finanskrisen och dess effekter i ett
medelfristigt perspektiv behandlas i kapitel 13).

Näringslivets investeringar, som har minskat flera år i rad, beräknas
öka avsevärt fram till 1998. Härigenom sjunker företagens finansiella
sparande som andel av BNP mot slutet av kalkylperioden.

Tabell 12:9 Företagens inkomster 1992-1998

	Miljarder kr. 1992	Procentuell andel av BNP
	Miljarder kr. 1992	1992	1993	1994	1995	1996	1997	1998
Driftöverskott, brutto	181	12,6	16,0	16,3	16,6	16,5	16,3	16,1
Transfereringar, netto	-11	-0,8	1,3	0,4	1,5	1,6	0,6	-0,1
Investeringar	167	11,6	9,7	8,9	9,1	9,9	10,6	11,4
Finansiellt sparande	3	0,2	7,6	7,9	8,9	8,2	6,2	4,7

Källor: Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet

Förbättring av den offentliga sektorns finanser

Den offentliga sektorns finansiella sparande har försämrats kraftigt under
1990-talets inledande år. För 1993 beräknas underskottet i det finansiella
sparandet för sektorn som helhet uppgå till 196 miljarder kronor och
därmed motsvara drygt 13% av BNP. Inemot 40% av detta underskott
beräknas vara av strukturell karaktär, dvs ej hänförligt till det låga
kapacitetsutnyttjandet i ekonomin. I den reviderade finansplanen
presenteras en plan för hur den offentliga sektorns strukturella underskott
kan minskas successivt och elimineras fram till 1998. Programmet
innebär årliga budgetförstärkningar med 10 miljarder i fasta priser samt
realt oförändrade offentliga konsumtionsutgifter under perioden fram till
1998.

Skattekvoten, dvs skatterna och avgifternas andel av BNP som år 1993
uppgår till ca 49%, beräknas vara ungefär oförändrad under perioden
fram till 1998. Som nämndes inledningsvis förutsätts ett ökat skatteuttag
från hushållen under perioden som ett led i konsolideringen av den

134

offentliga sektorns finanser. Vid oförändrade skatteregler sjunker Prop. 1992/93:150
skattekvoten. Härtill bidrar för det första den "duala" utvecklingen av Bilaga 1.1
ekonomin framdeles, dvs att den konkurrensutsatta sektorn beräknas växa
snabbare än den skyddade sektorn. Detta har en dämpande effekt på
skatteintäkterna på grund av att den konkurrensutsatta sektorn genererar
förhållandevis låga skatteintäkter bl.a. genom att mervärdeskatt inte utgår
på den förhållandevis snabbt växande exporten. Vidare är vissa punkt-
skatter bestämda i kronor och ören i stället för i procent av värdet.

Prisökningar medför därför realt sjunkande punktskatter, vilket leder till
en sänkning av skatternas andel av BNP.

Tabell 12:10 Den offentliga sektorns inkomster och utgifter 1992-1998

Miljarder Procentuell andel
kr. 1992 av BNP

	1992		1993	1994	1995	1996	1997	1998
Inkomster	881	61,4	57,8	57,7 49,2	56,2	55,3	55,5	55,4
Skatter och avgifter	735	51,1	49,2	57,7 49,2	49,2	49,0	49,2	49,2
Övriga inkomster	147	10,2	8,6	8,5	7,0	6,3	6,3	6,2
Utgifter	993	69,1	71,2	68,8	66,7	64,3	61,6	59,0
Transfereringar till hushåll	347	24,2	25,4	25,4	24,5	23,1	21,6	20,4
Övriga transfereringar	123	8,5	8,8	6,5	6,2	6,0	5,8	5,6
Ränteutgifter	84	5,8	6,7	7,1	7,0	6,9	6,7	6,3
Konsumtion	401	27,9	27,6	27,0	26,3	25,5	24,8	24,1
Investeringar	39	2,7	2,9	2,8	2,7	2,8	2,7	2,7
Finansiellt sparande därav	-112	-7,8	-13,4	-11,1	-10,5	-9,0	-6,1	-3,6
Stat	-161	-11,2	-16,3	-12,8	-10,8	-9,2	-6,6	-4,3
Socialförsäkring	40	2,8	2,3	2,0	1,4	1,1	0,9	0,8
Kommun	9	0,7	0,6	-0,3	-1,1	-0,8	-0,5	-0,1
Strukturellt
finansiellt sparande	-42	-2,9	-4,7	-3,4	-3,6	-3,1	-1,6	0,1
Offentlig sektorns nettoskuld	-11	-0,8	-14,2	-24,9	-34,2	-41,5	-45,4	-46,7

Källor: Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet

Den offentliga sektorns utgifter beräknas minska från ca 71 % av BNP
1993 till att motsvara ca 59% 1998. Det är härvid att märka att andelen
1990 uppgick till omkring 61%. Exklusive ränteposten minskar andelen
från ca 64,5% 1993 till omkring 53% 1998. Nedgången har till stor del
sin grund i förändringar i transfereringarna. Viktiga förutsättningar för
kalkylen är att den offentliga konsumtionsvolymen minskar med 1%
årligen under perioden samt att ovan redovisade budgetförstärkningspro-
gram i övrigt genomförs. Underskottet i statens finansiella sparande
minskar från att motsvara ca 16% av BNP 1993 till att motsvara drygt
4% 1998.

Det finansiella sparandet i kommunerna ökade kraftigt 1992 och
uppvisade då ett överskott på drygt 9 miljarder kronor efter att ha
uppvisat underskott varje år sedan 1985. För 1993 beräknas ett överskott
i det finansiella sparandet i samma storleksordning. Överskotten har sin
grund i att skatteinkomsterna, till följd av eftersläpningseffekter, fortsatt

135

att öka avsevärt medan utgiftsutvecklingen, på grund av en lägre löne- Prop. 1992/93:150
och prisökning, dämpats påtagligt. Genom att skatteinkomsterna, till Bilaga 1.1
följd av nedgången i aktiviteten i den svenska ekonomin, dämpas
försämras kommunernas finansiella sparande avsevärt 1994. Under
perioden 1995 till 1998 beräknas det finansiella sparandet till att börja
med uppvisa förhållandevis stora underskott för att sedan förbättras. Med
kalkylens förutsättningar uppstår ett mindre överskott 1998. (Kommuner-
na behandlas närmare i Bil 6.)

Det finansiella sparandet i socialförsäkringssektorn har sjunkit under
de senaste åren och beräknas motsvara drygt 2% av BNP 1993. Andelen
kalkyleras fortsätta att sjunka till ca 1% 1998. Orsaken till denna
utveckling är i huvudsak att pensionsutbetalningarna överstiger avgifts-
inkomsterna i ATP-systemet.

Enligt kalkylerna förbättras det totala finansiella sparandeunderskottet
i den offentliga sektorn från att motsvara nära 13 1/2% av BNP 1993 till
att motsvara drygt 3 1/2% 1998. Det i utgångsläget mycket stora
underskottet i de offentliga finanserna reduceras sålunda avsevärt. Det
strukturella underskottet elimineras helt. Emellertid uppkommer varje år
under perioden likväl avsevärda underskott i det offentliga finansiella
sparandet. Härmed ökar den offentliga nettoskulden, vilken 1993
motsvarade drygt 14% av BNP, till motsvarande 46 1/2% av BNP 1998,
se diagram 12:8.

Diagram 12:8 Den offentliga sektorns finansiella nettoställning

Andel av BNP

Källa: Finansdepartementet

136

Det totala finansiella sparandet förbättras och bytesbalansen uppvisar Prop. 1992/93:150
överskott Bilaga 1.1

Summan av de olika sektorernas finansiella sparande, vilket motsvarar
bytesbalansens saldo, beräknas öka successivt under den närmaste
femårsperioden. Förbättringen av den offentliga sektorns finansiella
sparande motverkas av att det för närvarande förhållandevis höga
finansiella sparandet i den privata sektorn väntas avta något. Nedgången
i det privata finansiella sparandet beräknas emellertid bli mindre än
uppgången i den offentliga sektorns sparande. Som andel av BNP
kalkyleras överskottet i bytesbalansen växa från drygt 2% 1994 till drygt
4% 1998.

Diagram 12:9 Finansiellt sparande 1980-1998

Andel av BNP

Källor: Statistiska centralbyrån, Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet

Den svenska sparbalansen beräknas uppvisa flera särdrag under
perioden fram till 1998. Överskottet i bytesbalansen, som andel av BNP,
ligger på en historiskt sett hög nivå. Det privata sparandet är högt, även
om det avtar något. Särskilt anmärkningsvärt, sett i ett historiskt
perspektiv, är den höga nivån för icke-finansiella företag.

Trots relativt snabb ekonomisk tillväxt och omfattande besparingar
kommer det offentliga sparandeunderskottet att vara betydande även i
slutet av perioden. Det strukturella underskottet elimineras emellertid och
förloppet indikerar gradvis minskade finansiella spänningar. Den sanering
av de offentliga finanserna som genomförs under kalkylperioden förbätt-
rar förutsättningarna för sänkta räntor och ökar sannolikheten för en god
realekonomisk utveckling.

137

13 Hot mot en balanserad utveckling av svensk ^ProP- 1992/93:150
ekonomi Bilaga 1 1

Den svenska ekonomin befinner sig i en mycket besvärlig situation
präglad av djup lågkonjunktur och långtgående strukturell obalans. De
historiska erfarenheterna av hur en anpassning till mer normala förhållan-
den skulle kunna gå till är ytterst begränsade. De senaste årens utveck-
ling - såväl i Sverige och utomlands - har visat att starka och svåranaly-
serade krafter påverkar det ekonomiska förloppet. I detta kapitel
diskuteras närmare påtagliga hot mot en balanserad utveckling av den
svenska ekonomin.

Den internationella tillväxten kan bli lägre än förutsett. Stora anpass-
ningsproblem i de ledande länderna, höga realräntor och restriktioner på
det handelspolitiska området är några faktorer som kan påverka
utvecklingen i negativ riktning. Därmed försämras också högst påtagligt
Sveriges möjligheter att uppnå en god tillväxt under de kommande åren.

Ett annat hot emanerar från de finansiella obalanser som föreligger i
den svenska ekonomin. Om företag och hushåll upplever att balansen
mellan tillgångar och skulder är otillfredställande och strävar efter en
fortsatt konsolidering av sin finansiella ställning, kan investeringar och
konsumtion komma att utvecklas svagare än vad som angivits i huvudkal-
kylen.

En relativt hög tillväxt beräknas vara möjlig att uppnå, samtidigt som
inflationstakten ligger på en nivå som t.o.m. är lägre än i omvärlden.
Detta ställer stora krav på arbetsmarknadens flexibilitet och en väl
fungerande lönebildning. Om dessa förutsättningar inte uppnås, kommer
också utvecklingen att bli sämre än kalkylerat.

Motorn i tillväxten under perioden fram till 1998 måste vara den
konkurrensutsatta sektorn. I utgångsläget utgör den dock en relativt liten
del av ekonomin. Någon djupgående strukturell förändring inom industrin
kan inte förväntas i ett så begränsat tidsperspektiv. För att kalkylens
gynnsamma utveckling ska vara möjlig att uppnå måste befintliga företag
uppvisa en mycket hög grad av flexibilitet och expansionskraft.

13.1 En sämre internationell utveckling

Om den internationella utvecklingen blir sämre ...

Den kalkyl över den medelfristiga utvecklingen av den svenska ekonomin
som presenteras i föregående kapitel bygger på en relativt optimistisk
bedömning av den ekonomiska utvecklingen i omvärlden fram till 1998.
BNP-tillväxten i OECD-området kalkyleras där i genomsnitt uppgå till 2
3/4% per år under perioden 1995-1998.1 ett historiskt perspektiv innebär
detta likväl en tämligen måttlig tillväxttakt. Flera faktorer bidrar härtill.
Återhämtningen av den internationella konjunkturen förväntas bli
förhållandevis dämpad eftersom de stora ekonomierna inte är i fas med
varandra. Detta verkar utjämnande på konjunktursvängningarna. Effekter
av skuldkonsolidering i såväl hushåll som företag håller tillbaka
efterfrågan i många länder. Flertalet OECD-länder har vidare stora

138

underskott i de offentliga finanserna, vilket gör att behovet av budgetsa-
nering är betydande. Detta verkar också återhållande på den ekonomiska
aktiviteten. Det finns dessutom tecken på att de mer långsiktiga
tillväxttakterna kommer att bli lägre framöver än vad de varit historiskt,
bl a i USA.

Den internationella tillväxt som bedömts som mest trolig, och som
lagts till grund för den medelfristiga kalkyl som redovisats i föregående
kapitel, är sålunda relativt låg sedd i ett historiskt perspektiv. Det kan
emellertid inte uteslutas att utvecklingen blir svagare än vad som antagits
i kalkylen. Återhämtningen i USA kan komma att hämmas av en långsam
uppgång av sysselsättning och hushållsinkomster. Hushållens benägenhet
att minska sparkvoten ytterligare från den mycket låga nivån i utgångs-
läget torde vara mycket begränsad. I Japan förutses anpassningsproces-
serna dra ut på tiden. Effekterna av skuldsanering etc på hushållen kan
visa sig bli större än beräknat. Företagens investeringar kan dämpas till
en nivå mer i linje med övriga industriländer. Nedgången i Tyskland
riskerar att förlängas och fördjupas, vilket då håller tillbaka tillväxten i
övriga delar av Europa. Handelspolitiska restriktioner, utebliven
överenskommelse om liberalisering av världshandeln inom ramen för
GATT etc kan också komma att verka hämmande på världsekonomin.

Det föreligger sålunda en viss risk att BNP-tillväxten i omvärlden blir
lägre än vad som antagits i den redovisade kalkylen. Marknadstillväxten
för Sveriges export skulle härmed dämpas påtagligt. I ett sådant
alternativt scenario kan den internationella prisutvecklingen också antas
bli lägre. Under normala omständigheter skulle då även räntenivåerna
tendera att sjunka, något som sannolikt skulle leda till lägre räntor även
i Sverige. Osäkerhet om takten i det europeiska samarbetets framtida
utveckling, valutasystemens och den ekonomiska politikens utformning
etc. kan emellertid föra med sig en utveckling med förhållandevis höga
internationella räntor, såväl nominella som reala. Detta skulle verka
dämpande på tillväxten i omvärlden och även motverka en tillväxtstimule-
rande räntenedgång i Sverige. Det kan heller inte uteslutas att en sådan
osäkerhet tar sig uttryck i en ökad sparbenägenhet hos hushåll och
företag, vilket verkar återhållande på efterfrågan och produk-
tionstillväxten.

En kvantifiering av dessa risker i termer av BNP-tillväxt etc är givetvis
mycket vansklig. Med utgångspunkt från de riskfaktorer som berörts
ovan kan det emellertid bedömas rimligt att räkna med att den årliga
BNP-tillväxten i OECD-området kan bli åtminstone 1/2% lägre under
kalkylperioden än vad som antagits i den i föregående kapitel redovisade
kalkylen.

... drabbas Sverige hårt

Om den internationella ekonomin skulle utvecklas i enlighet med de
farhågor som skisseras ovan kan följderna för den svenska ekonomin bli
allvarliga. Två av de viktigaste förutsättningarna för grundkalkylens
återhämtning kan i ett sådant scenario äventyras. Om marknadstillväxten

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.1

139

för svensk export blir väsentligt lägre riskerar exportexpansionen att bli Prop. 1992/93:150
för svag för att kunna ge den inhemska ekonomin nödvändig draghjälp. Bilaga 1.1
Om den svenska räntenedgången dessutom uteblir kan de finansiella
obalanserna komma att ge upphov till betydligt större skadeverkningar på
den reala ekonomin än vad som förutsätts i grundkalkylen.

Den konkurrensutsatta sektorns andel av ekonomin är inte tillräckligt
stor för att i sig själv trots kraftig tillväxt kunna pressa ned den totala
arbetslösheten i någon högre grad. Emellertid spelar exporten en viktig
roll i det återhämtningsförlopp för hela ekonomin som skisseras i
grundkalkylen. Under åren 1994 och 1995 ökar exporten med totalt drygt
17%. Denna expansion får direkta följdverkningar för den inhemska
ekonomin genom ökade investeringar, inkomster och sysselsättning.
Genom att exportexpansionen dämpar arbetslösheten ger den också
upphov till en ökad optimism och framtidstro hos hushållen. Därigenom
bidrar den i hög grad till att hushållens sparkvot vänder nedåt och
därigenom till en ökad privat konsumtion. Denna konsumtionsefterfrågan
är i sin tur en förutsättning för att investeringstillväxten i de skyddade
sektorerna ska ta fart. Om världsmarknadstillväxten de närmaste åren
skulle bli avsevärt lägre samtidigt som svensk export inte förmår
återvinna marknadsandelar i högre utsträckning än vad som förutsätts i
grundkalkylen blir exportuppgången alltför svag för att kunna fungera
som en sådan tillväxtmotor.

En viktig fråga vad gäller möjligheterna till en kraftig expansion är hur
avgörande själva tillväxten av våra exportmarknader är i den nuvarande
situationen. Förbättringen av det relativa kostnadsläget för den svenska
industrin förutsätts bli mycket kraftig. Man kan hävda att möjligheterna
att vinna andelar på den befintliga marknaden bör vara mycket stora i en
sådan situation. Storleken på de marginaltillskott som bestäms av
marknadstillväxten skulle då inte behöva vara så viktiga för exportutveck-
lingen. Stora delar av svensk exportindustri arbetar emellertid på
marknader där det existerar avsevärda trögheter när det gäller möjlig-
heterna att med priskonkurrens erövra nya kunder. Långa kontraktstider,
traditionellt etablerade kundrelationer etc. förhindrar snabba växlingar
från en leverantör till en annan. I sådana avseenden är rörligheten
sannolikt större vid en expansiv utveckling med många nyetablerade
företag. Därigenom skulle det gå lättare att snabbt vinna marknadsandelar
vid en hög marknadstillväxt. Den svenska ekonomins känslighet för
variationer i världsmarknadstillväxten skulle då vara extra stor i den
nuvarande situationen.

Ovanstående diskussion har främst berört de direkta följderna av en
långsammare världmarknadstillväxt. Det internationella hotscenario som
diskuteras ovan innebär också fortsatta finansiella störningar med högre
räntenivåer och större räntemarginaler gentemot hushåll och företag. En
sådan utveckling skulle för svensk del bli extra problematisk. Grundkal-
kylens konsumtions- och investeringsbeteende baseras på en gradvis
sjunkande räntenivå. En bestående hög ränta skulle innebära fortsatt press
nedåt på tillgångspriserna. För hushållens del skulle främst lägre
bostadspriser ge upphov till ytterligare behov av skuldkonsolidering.

140

Därmed skulle hushållssparandet öka och den privata konsumtionen bli Prop. 1992/93:150
lägre. Bilaga 1.1

Fallande priser på företagens tillgångar skulle också minska deras
belåningsutrymme och därigenom hämma investeringarna. Därtill
kommer att färre investeringsprojekt blir lönsamma vid en högre
räntenivå. Ovanstående scenario accentuerar också de risker för
störningar i det finansiella systemet som diskuteras i kapitel 13.2.

Slutsatsen blir att ett scenario för den internationella ekonomin med
lägre tillväxt och högre räntor skulle få mycket negativa konsekvenser för
den svenska ekonomin. Exporten räcker i ett sådant fall inte till som
motor i ett återhämtningsförlopp. De inhemska anpassningsproblemen
som finns i ekonomin fördjupas. Arbetslösheten riskerar att permanentas
på en mycket hög nivå och saneringen av statsfinanserna skjuts på
framtiden.

13.2 Utdragna anpassningsprocesser på de finansiella
marknaderna

I kalkylen över den svenska ekonomins utveckling t.o.m. 1998 har an-
tagits att de stora obalanser som karaktäriserat det svenska finansiella
systemet kommer att klinga av under de närmaste åren. Några kraftiga
begränsningar av kreditutbudet antas således inte föreligga på lite längre
sikt. Hushållens och företagens efterfrågan på krediter under senare delen
av 1990-talet antas inte i någon högre grad hämmas av fortsatt försiktig-
het och en vilja att ytterligare konsolidera sin ställning. Båda dessa
villkor måste vara uppfyllda för att den kalkylerade tillväxten skall
uppnås. Erfarenheter från andra länder pekar dock på att an-
passningsprocessen kan komma att ta ännu längre tid. Ett exempel är
USA, där motsvarande process hämmade tillväxten under lång tid, trots
en mycket expansiv penningpolitik. Om de finansiella störningarna blir
mer långvariga uppstår allvarliga effekter på den reala ekonomin. I detta
avsnitt diskuteras riskerna för en mer utdragen anpassning, där både
utbud och efterfrågan på krediter utvecklas svagt under en längre period.

Krisens nuläge

I samband med avregleringen av kreditmarknadema expanderade både
företag och hushåll sin skuldsättning. Den ökade tillgängligheten på
krediter utnyttjades i stor utsträckning till att investera i olika typer av
fastigheter, såväl bostäder som kommersiella lokaler. Priserna drevs
därmed upp, vilket ökade säkerheternas värde och möjliggjorde ytter-
ligare skuldsättning. En prisbubbla uppstod för framför allt kommersiella
fastigheter och flerbostadshus, se diagram 13:1.

141

Diagram 13:1 Prisutvecklingen på olika fastighetstyper

Anm.: Egna hem 1992 utveckling under loppet av året
Källa: Statistiska centralbyrån

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.1

När förutsättningarna förändrades, bl.a. genom lägre tillväxt, sänkt
inflationstakt och som en följd av skattereformen minskad skattelättnad
för ränteutgifter, vändes prisuppgången i sin motsats.

Många fastighetsköp hade genomförts med mycket låga krav på
direktavkastning. I kalkylen låg ofta en förväntan om fortsatt prisupp-
gång, vilket genom försäljningar skulle trygga företagets likviditet.
Övergången från prisuppgång till prisfall förändrade radikalt förustätt-
ningama för dessa fastighetsköp, både soliditets- och likviditetsmässigt.
Följden har blivit att en mängd fastighetsrelaterade företag gått omkull.
Bankernas kreditförluster har ökat dramatiskt och uppgick enligt
Finansinspektionen till ca 70 mdr. kr. 1992. Av dessa kreditförluster är
nära 50% fastighetsrelaterade medan övriga förluster främst beror på
lågkonjunkturens effekter inom andra branscher. Trots en i många fall
god intjäningsförmåga står nu många banker inför akuta insol-
vensproblem. Staten ligger f.n. i förhandlingar angående stödåtgärder
gällande Gota bank, SE-banken, Sparbanken Sverige samt Föreningsban-
ken. Hittills har stödinsatserna uppgått till ca 44 mdr kr, vilket motsvarar
ca 3% av BNP. Staten har dock gjort garantiåtaganden på ytterligare ca
30 mdr. kr.

Effekter på den reala ekonomin: Kreditefterfrågan

Den hittills kraftigaste reala effekten av krisen är att byggandet i olika
former avtagit avsevärt. Förklaringen är att lägre fastighetspriser gör
byggande olönsamt eftersom det då oftast är billigare att köpa befintliga
byggnader än att bygga nytt. Bostadsinvesteringama minskade förra året
med 6,5% och beräknas rasa med ytterligare 57% t.o.m. 1994.

142

Prognosen för byggnadsinvesteringarna totalt lyder på en minskning Prop. 1992/93:150
med 13 resp. 15% i år och nästa år. Från 1991 till 1994 väntas minsk- Bilaga 1.1
ningen av byggnadsinvesteringarna ha givit ett negativt bidrag till BNP
på ca 3,5 procentenheter. Att fallet blivit så stort beror även på att
byggnadsinvesteringarna var mycket höga före nedgången, vilket var en
konsekvens av de dåvarande höga priserna. Detta visar vilka problem den
reala ekonomin utsätts för vid stora prisfall på ekonomiskt centrala
tillgångsmarknader.

En annan effekt på den reala ekonomin av prisfallet på bostäder och
andra tillgångar är den sjunkande efterfrågan från hushåll och företag
som beror på minskade förmögenhetsvärden. För hushållens del påverkar
detta både konsumtion och investeringar genom att hushållen blivit
fattigare samt genom minskade möjligheter att utöka sina krediter.
Egnahemsprisema har t.o.m. 4:e kvartalet 1992 i genomsnitt sjunkit med
ca 15% sedan toppnivån 1991. I vissa regioner har prisfallet varit mer
dramatiskt än så. I många fall är marknadsvärdet på huset t.o.m. lägre
än skulden, vilket eliminerar möjligheten till ökad belåning samt skapar
starka incitament för amorteringar. Sjunkande tillgånspriser har på detta
och många andra sätt medverkat till konsumtionen föll med nästan 2%
i fjol. De allt lägre fastighetspriserna har även drabbat många företag och
bidragit till minskade investeringar, både genom att nyinvesteringar blivit
olönsamma jämfört med att köpa befintliga tillgångar och genom allmänt
sjunkande soliditet.

Kreditutbud

Frågan om det föreligger en överdriven återhållsamhet med att låna ut,
sk credit crunch, har länge varit föremål för en het debatt. Vissa
undersökningar har gjorts, men resultaten har inte kurmat ge någon
entydig bild. Helt klart är att bankerna med tiden blivit restriktivare i sin
utlåning. Detta är naturligt eftersom oförsiktig utlåning var en viktig
orsak till de problem som nu drabbat finanssektom. Denna anpassning
av bankernas riskbenägenhet är därför i grunden positiv. Frågan är dock
om utlåningen blivit så restriktiv att i grunden lönsamma projekt stoppas,
eller t.o.m. att långsiktigt livskraftiga företag går omkull. Som redan
konstaterats är frågan svår att besvara, men med tanke på de uppenbara
svårigheter som är kopplade till riskbedömning förefaller det inte troligt
att denna nu plötsligt skulle vara optimal. En viss överreaktion från
bankernas sida kan i detta perspektiv inte uteslutas.

Kreditutbudets utveckling beror dock inte bara på bankernas vilja att
låna ut, utan också på deras faktiska möjligheter. I dagsläget står många
banker inför akuta insolvensproblem. En direkt följd av detta är att
bankernas utlåningsmöjligheter starkt begränsats. I vilken mån detta
påverkat den reala ekonomin är inte uppenbart, med tanke på den mycket
svaga investeringsefterfrågan som råder p.g.a. lågkonjunkturen. En
bidragande orsak till att den efterfrågade kreditvolymen är så låg är att
utlåningsräntorna, särskilt de reala räntorna efter skatt, är mycket höga.
Förklaring till detta är bl.a. att banker och bostadsinstitut ökat sina

10 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 150 Bil. 1.1

143

marginaler mellan in- och utlåning, vilket i sin tur är en konsekvens av Prop. 1992/93:150
de ökade kreditförlusterna i kombination med bristfällig konkurrens. Bilaga 1.1
Enligt Riksbankens beräkningar uppgick den genomsnittliga skillnaden
mellan bankernas in- och utlåningsräntor per den 31 december 1992 till
7,4 procentenheter. De höga marginalerna verkar dämpande på investe-
ringar och konsumtion och utgör ytterligare ett exempel på hur den
finansiella krisen återverkat på den reala ekonomin.

En mer utdragen kris

De problem som nu vidlåder de finansiella marknaderna är inte unika för
Sverige. Liknande förlopp med kraftiga prisuppgångar följda av prisfall
och soliditetsproblem samt därav följande låga investeringar och
återhållsam konsumtion, har drabbat t.ex. USA, Canada, Storbritannien,
Norge och Finland. Erfarenheter från dessa länder antyder att det kan ta
avsevärd tid innan effekterna på den reala ekonomin klingar ut. Hur ser
risken för ett mer utdraget förlopp ut för Sveriges del?

De finansiella instituten

Kredittillgången riskerar att utgöra en tillväxtrestriktion under kalkyl-
perioden, dels som en följd av begränsad kapitalbas i banker och andra
finansiella institut, dels p.g.a bestående höga räntemarginaler mellan in-
och utlåning. Bankernas intjäningsförmåga kommer troligen att behöva
ligga högt under en relativt lång tid framöver. Hur lång period detta
gäller är mycket ovisst, då det till stor del styrs av hur de framtida
kreditförlusterna utvecklas, vilket i sin tur beror på tillgångspriserna. Det
är inte omöjligt att det stöd bankerna erhåller från staten kommer att
ställa krav på den framtida intjäningsförmåga. Följaktligen föreligger det
en risk för att räntemarginalerna kommer att fortsätta att ligga på en
historiskt sett hög nivå, samtidigt som tillväxten av kapitalbasen hämmas
som en konsekvens av tidigare och tillkommande kreditförluster. Dessa
problem kan i viss mån dämpas som en följd av den internationellt
integrerade kapitalmarknaden. In- och utlåning kan i större utsträckning
komma att ske via utlandet samtidigt som utländska banker kan etablera
sig i Sverige, t.ex. genom uppköp av hela eller delar av befintliga
banker. Utländskt kapital kan då bidra till den svenska kreditförsörj-
ningen samtidigt som räntemarginalerna reduceras genom ökad konkur-
rens.

Företagen

Skulduppbyggnaden inom icke-finansiella företag har medfört en ökad
sårbarhet med avseende på utlåningsräntoma. Företagens skuldsättning
har ökat från drygt 70% av BNP 1985 till drygt 100% under 1990-1991.
Ökningen av lånen i svenska kronor, vilket motsvarar ungefär hälften av
den totala uppgången, avsåg till ca 50% fastighetsföretag.

144

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.1

Diagram 13:2 Icke finansiella företags skulder samt reala och finansiella
tillgångar i relation till BNP

Amn.: I reala tillgångar ingår kommersiella-, industri samt flerbostadsfastigheter.
Skulder är exklusive Svensa koncernskulder, Svenska handelskrediter samt övriga
skulder. Finansiella tillgångar är exklusive Svenska koncernfordringar, Svenska
handelskrediter, tillgångar i utlandet samt övriga tillgångar.

Källa: Statistiska centralbyrån

Som framgår av diagram 13:2 medförde den påtagliga prisuppgången
på fastighetsmarknaden under slutet av 1980-talet att de icke-finansiella
företagens nettoförmögenhet (d.v.s. skillnaden mellan de två översta
kurvorna) ökade trots höjd skuldsättningsgrad. I och med att priserna på
kommersiella fastigheter och flerbostadshus fallit snabbt ser dock
företagens nuvarande situation betydligt sämre ut än 1991. Hårdast har
fastighetsrelaterade företag drabbats, men även andra företag har fått en
betydande obalans mellan tillgångar och skulder.

145

Diagram 13:3 Icke finansiella företags ränteutgiftsnetto i relation till rörelsere- Prop. 1992/93:150
sultat efter avskrivningar . .

^B Bilaga 1.1

Anm.: SNI 1-9 exklusive fastighetsbolag och statliga affärsverk

Källa: Statistiska centralbyrån

Diagram 13:3 demonstrerar hur nettoräntekostnaden utvecklats för
icke-finansiella företag exkl. fastighetsförvaltning och statliga affärsverk.
Som synes upptar räntekostnaden en allt större andel av resultatet. Detta
har ökat företagens sårbarhet och därmed incitamenten att dra ned
skuldsättningen. Genom att de reala tillgångarna samtidigt minskat i
värde förstärks incitamenten till skuldminskningar. En ekonomisk
återhämtning i enlighet med kalkylen ställer krav på förhållandevis höga
investeringar, bl.a. i K-sektom. För att möjliggöra detta måste utlånings-
räntoma sjunka och lönsamheten öka. I detta perspektiv framstår risken
i framtiden som relativt olika för exportföretag respektive hemma-
marknadsorienterade företag. Exportföretagen beräknas förbättra sin
lönsamhet avsevärt under de närmaste åren, vilket underlättar investe-
ringsmöjligheterna. Dessa relativt stora företag har också bättre
möjligheter än småföretagen att finna finansiering utomlands.

Risken är större för att de hemmamarknadsorienterade företagen
kommer att hålla tillbaka sina investeringar under kalkylperioden. Dels
bidrar en svag inhemsk efterfrågan till att lönsamheten inte förbättras på
samma sätt som i exportföretagen, dels har framför ellt de mindre hem-
mamarknadsföretagen inte samma möjligheter att finna alternativ
finansiering vid sidan av bankerna. Om dagens höga marginaler mellan
in- och utlåning skulle bli bestående innebär det en allvarlig restriktion
för investeringar inom hemmamarknadsföretagen samt för hushållens
investeringar i bl.a. bostäder och andra varaktiga konsumtionsvaror. Ett
eventuellt fortsatt fall i fastighetspriserna skulle dessutom ytterligare
skärpa kraven på skuldavveckling. En sådan konsolidering skulle dämpa
investeringsincitamenten för småföretagen än mer. Med tanke på att

146

prisuppgången under 1980-talet bidrog till att företagens fastighetsinnehav Prop. 1992/93:150
genomsnittligt ökade nära 5 gånger i värde bör fallhöjden från toppnivån Bilaga 1.1
vara avsevärd. I vilken mån denna process kommer att fortsätta är dock
svårt att avgöra.

Hushållen

De svenska hushållens skuldsättning ökade kraftigt i samband med
kreditmarknadens avreglering. Under 1980-talet som helhet har dock
skuldsättningen i t.ex Storbritannien ha ökat betydligt mer. Relateras de
svenska hushållens skuldstock till disponibel inkomst visar det sig
dessutom att denna kvot redan kommit ned till nivån före kredit-
marknadens avreglering. Detta har åstadkommits genom den remarkabla
sparkvotshöjning som hushållen genomfört sedan 1989. Sett ur denna
synvinkel verkar sålunda hushållens skuldproblem inte vara speciellt
allvarligt i Sverige. Kostnaden för skulden är dock mer betungande nu
än tidigare, vilket till en del har att göra med att ränteavdragen minskade
i värde genom skattereformen. Detta innebär i sin tur att det krävs en
fortsatt amortering av hushållens skuldstock. Med det finansiella sparande
som grundkalkylen bygger på finns det dock ett ordentligt utrymme för
fortsatta amorteringar.

Diagram 13:4 Hushållens nettoförmögenhet i relation till disponibel inkomst

Anm.: Förmögenhetsutvecklingen 1993-1998 är grundad på sparande enligt kalkyl
samt antagande om att aktie- och bostadstillgångar utvecklas som disponibel inkomst.
Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet

I diagram 13:4 visas hur hushållens nettoförmögenhetskvot beräknas
utvecklas, under förutsättning att bostads- och aktieförmögenheten följer
disponibelinkomstutvecklingen från år 1993 till år 1998. Från dagens
nivå ökar hushållens nettoförmögenhetskvot kontinuerligt för att 1998
ligga på en historiskt sett mycket hög nivå. En kärnfråga i detta

147

sammanhang är naturligtvis hur priserna för egnahem och bostadsrätter Prop. 1992/93:150
utvecklas. Genom att bostäderna utgör ca hälften av hushål Issektorns Bilaga 1.1

totala tillgångar ger prisfluktuationer stora genomslag på hushållens
samlade förmögenhet. En genomsnittlig prisförändring med 10%
motsvarar en förändring av hushållssektoms nettoförmögenheten med ca
120 mdr kr. Ett fortsatt prisfall skulle därmed kunna få en uppdragande
effekt på sparkvoten. Om hushållen ändrar sitt finansiella sparande
följande år med t.ex. 1/10 av nämnda förmögenhetsförändring så
motsvarar dessa 12 mdr. kr. en konsumtionsändring på ca 1,6%, som i
sin tur kan ändra BNP med ca 0,5%. Fortsatta prisfall för egnahem och
bostadsrätter, liksom en kanske lika trolig återhämtning, kan således få
betydelsefulla effekter för konsumtions- och produktionsutvecklingen. Att
prognosticera bostadsprisernas fortsatta utveckling är mycket svårt, men
erfarenheter från andra sektorer och länder kan ge en viss ledning i
analysen.

Som framgick ur diagram 13:1 var prisuppgången på småhus under
1980-talet inte lika markant som för kommersiella fastigheter och
flerbostadshus. Detta innebär att det totala prisfallet på hushållens
tillgångar sannolikt inte kommer att bli lika kraftigt som för fastighets-
företagen. Vidare har bostadsprisema redan fallit relativt mycket i
jämförelse med många andra länder. I både Storbritannien och USA har
de genomsnittliga priserna nätt och jämnt sjunkit i nominella tal, medan
priserna i Norge har fallit mer. I Norge har dessutom priserna gått ned
under en följd av år, vilket sammanfallit med en mycket svag utveckling
av den privata kosumtionen. Också i jämförelse med Norge måste dock
den svenska anpassningen anses ha varit relativt hastig, även om den
totala prissänkningen för Norges del varit något större. En tolkning av
detta skulle kunna vara att den svenska prisnedgången till stor del redan
har inträffat. En annan tolkning är att obalansen i Sverige är större än i
Norge.

Prisutvecklingen på bostäder beror bl.a. på ränteläget och i synnerhet
realräntan efter skatt som under senare år höjts markant. Ökningen
förklaras av skattereformen, vilken meförde lägre skattelättnad för
utgiftsräntor, den hastiga nedväxlingen av inflationen samt en höjning av
det nomiella ränteläget. Med den stabilt låga inflationstakt som antagits
i kalkylen kan fortsatt höga räntor leda till förhållandevis låga fastig-
hetspriser, även framdeles. I sammanhanget kan det vara på sin plats att
konstatera att en sänkning av det allmänna ränteläget i framtiden knappast
kommer att höja hushållens disponibla inkomst efter ränteutgifter, i och
med den förväntade kraftiga ökningen av hushållens räntebärande
tillgångar. En ändring av räntan kommer i stället att påverka hushållens
konsumtion och investeringar främst via effekter på tillgångspriser.

Bostadsprisernas förändring beror även på hushållens framtids-
förväntningar, som i sin tur påverkas av den ekonomiska utvecklingen i
allmänhet och av arbetslösheten i synnerhet. Ökad oro för den framtida
inkomstutvecklingen gör hushållen mer sparbenägna, vilket under senare
tid visat sig genom höjd sparkvot och fallande huspriser.

148

Diagram 13:5 Hushållen nettosparkvot i olika länder.
Andel av disponibel inkomst

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.1

Anm.: Uppgifter för Finland; Finlands finansdepartement. Prognos för Sverige;
Finansdepartementet. Övriga uppgifter OECD.

Källor: ÖECD, Statistiska centralbyrån, Finansdepartementet och Finlands finansde-
partement.

Diagram 13:6 Arbetslösheten i olika länder

Andel av arbetskraften

| Storbritannien |

| Sverige 1

0-1—

1980

1982 1984 1986 1988 1990 1992 1994

Anm.: Uppgifter för Finland 1992-1994; Finlands finansdepartement. Prognos för
Sverige; Finansdepartementet. Övriga uppgifter OECD.

Källor: OECD, Statistiska centralbyrån, Finansdepartementet och Finlands finansde-
partement.

149

Som framgår i diagram 13:5 och 13:6 är samvariationen mellan
arbetslöshet och sparkvot påtaglig även i andra länder. Både arbetslöshet
och tillväxt väntas i Sverige stabiliseras nästa år, men sysselsättningen
väntas sjunka även 1994. Det finns följaktligen en risk att vändningen i
huspriserna dröjer. På samma sätt påverkas fastighetspriserna och därmed
kreditförlusternas framtida utveckling av t.ex. den internationella
efterfrågan.

Sammanfattande slutsatser

Det finns en inte obetydlig risk för att den finansiella krisen kommer att
medföra en svagare efterfrågan och därmed en långsammare återhämtning
än vad som antagits i kalkylen. Fortsatt höga räntemarginaler mellan in-
och utlåning kan komma att utgöra en broms på framför allt hemma-
marknadsorienterade företags investeringsmöjligheter utöver vad som
beaktats i kalkylen. 1980-talets explosiva utvecklingen av priserna på
fastighetsmarknaden skapade en avsevärd fallhöjd i tillgångsvärdena.
Kombinationen av höga marknadsräntor och svag efterfrågan riskerar att
hålla nere efterfrågan på bl.a. lokaler. Fortsatt sjunkande fastighetspriser
skulle då öka bankernas kreditförluster. Företagens lånemöjligheter
begränsas därmed ännu mer, både genom ytterligare fallande säkerheter
och rena kapitalrestriktioner i bankerna. Investeringarna inom framför allt
småföretag riskerar därför att bli mindre än beräknat.

På hushållssidan var inte prisuppgången lika dramatisk under 1980-
talet, vilket borgar för att nedgången heller inte borde behöva bli lika
allvarlig. I ett internationellt perspektiv har hushållens anpassning både
vad gäller skuldkvot och huspriser varit mycket hastig, vilket skulle
kunna innebära att anpassningstiden blir kortare än i andra länder. Det
fortsatt svaga arbetsmarknadsläget hotar dock att pressa upp hushållens
sparkvot, vilket i ett kort och medelfristigt perspektiv skulle få mycket
negativa följder för den samlade efterfrågan.

Utvecklingen kan emellertid också bli mer fördelaktig en i kalkylen.
Fastighetspriserna har kanske redan anpassats fullt ut. Sjunkande räntor
och ökande produktion kan leda till stigande fastighetspriser, väsentligt
lägre kreditförluster och därmed förbättrad kreditförsörjning. Därav
följande investeringar och konsumtion bidrar till en ytterligare ökning
av fastighetspriser och tillväxt, varför återhämtningen av ekonomin kan
komma att ske snabbare än i kalkylen.

13.3 En sämre fungerande arbetsmarknad

I kapitel 12 redovisades ett scenario för den ekonomiska utvecklingen
fram till år 1998. Den för svenska förhållanden höga arbetslösheten
under perioden innebär en dämpad pris- och löneökningstakt. Utifrån den
beräknade nivån på arbetslösheten tyder traditionella ekonometriska
skattningar på en i allmänhet ännu lägre löneökningstakt än vad som
antas i denna kalkyl. Dessa skattningar är dock grundade på statistiska
samband som uppskattats för en period med betydligt lägre arbetslöshet.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.1

150

I kalkylen ingår en effekt av att löneökningarnas känslighet för föränd- Prop. 1992/93:150
ringar i arbetslösheten sannolikt avtar vid högre arbetslöshetsnivåer. Bilaga 1.1

Det finns emellertid skäl att peka på risken att lönerna stiger mer än
scenariets antagande om en genomsnittlig årlig ökning på 4-5%.
Dessutom kan lönebildningen visa sig vara mindre flexibel.

Den rörliga växelkursen kan medföra att sambanden mellan löne- och
sysselsättningsutveckling blir mindre tydligt för parterna. Det finns
betydande risker för en snabbare lönestegringstakt i framför allt den
konkurrensutsatta sektorn, som dessutom kan spridas till övriga inhemska
sektorer med både en snabbare inflationstakt och en högre arbetslöshet
som följd.

Om en högre arbetslöshetsnivå etableras under en längre period och en
växande del av de arbetslösa permanent hamnar utanför den reguljära
arbetsmarknaden finns det en risk för att löneökningarnas känslighet för
arbetslösheten minskar i ännu större utsträckning än vad som antas i
kalkylen. Löneökningarna riskerar då att tillta redan vid en förhållandevis
hög arbetslöshet.

Diagram 13:7 Arbetslöshet- och löneutveckling i Sverige

Årlig procentuell förändring

Anm.: Arbetslösheten är justerad hela perioden för att anpassas till den nya
definitionen som gäller fr.o.m. januari 1993.

Källa: Statsistiska centralbyrån, Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet.

Den låga inflationstakten tillsammans med nominallönestelheter kan
begränsa möjligheterna till nödvändiga relativlöneförskjutningar och
därmed försvåra omallokeringen av arbetskraft från den skyddade till den
konkurrensutsatta sektorn. Det kan dessutom finnas en uppdämd önskan
från vissa grupper att återställa eller förändra lönerelationer efter en
period av centrala avtal, vilket kan leda till en högre genomsnittlig
löneökning.

151

Lönebildning under nya villkor

Övergången från fast till rörlig växelkurs i Sverige borde inte förändra
de spelregler som gäller för lönebildningen. Arbetsmarknadens parter
måste också under rörlig växelkurs ta hänsyn till den traditionella
avvägningen mellan löne- och sysselsättningsutveckling.

Vid fast växelkurs finns det starka och lätt påvisbara skäl för den
konkurrensutsatta sektorn att hålla tillbaka löneökningarna så att dess
konkurrenskraft inte försämras. De svenska pris- och löneökningarna kan
på sikt inte överstiga omvärldens. Det utrymme som finns för löneök-
ningar fastställs ytterst av produktivitetstillväxten. Löneutvecklingen
bestäms sedan utifrån efterfrågan och utbud av arbetskraft. Höga
nominella löneökningar leder till förlorade marknadsandelar om företagen
inte motverkar kostnadsökningarna med en minskad vinstmarginal, vilket
på sikt är ohållbart. En minskad efterfrågan på svenska produkter orsakat
av ett för högt kostnadsläge för med sig produktionsneddragningar och
leder till utslagning av företag, kapital och arbetskraft.

Vid en helt rörlig växelkurs finns det ingen sådan direkt och automatisk
dämpande mekanism i den konkurrensutsatta sektorn. Om de nominella
lönerna överstiger produktivitetsutvecklingen kan det kompenseras av en
motsvarande korrigering av växelkursen. Prisstabilitet har emellertid
fastställts som det övergripande målet för både finans- och pen-
ningpolitik. Riksbanken kan därmed bemöta en "för hög" löneökning -
som tolkas som en icke-önskvärd inflationsimpuls - med att höja den
korta räntan och på så vis motverka en depreciering. Även vid en rörlig
växelkurs kommer sålunda för höga löneökningar att medföra en
dämpning av den inhemska aktivitetsnivån. I jämförelse med ett läge med
en fast växelkurs blir den kontraktiva effekten i dagsläget mer omedelbar.

Om inte arbetsmarknadens parter uppfattar den ekonomiska politiken
som trovärdig kan de utgå från att en ofördelaktig kostnadsutveckling
korrigeras via växelkursen. Då kan löneutvecklingen komma att överstiga
det utrymme som genereras genom produktivitetsförbättringar. Det kan
inte heller uteslutas att den konkurrensutsatta sektorns löneutvecklingen
sprids till andra sektorer. Om Riksbanken reagerar på löneutvecklingen
med att höja räntenivån uppstår en dämpande effekt på aktivitetsnivån,
tillväxten minskar och arbetslösheten stiger. Därmed ökar riskerna för
långtidsarbetslöshet och utslagning. Om å andra sidan Riksbanken inte
vidtar några åtgärder kommer en okontrollerad löneutveckling sannolikt
medföra att kronans värde sjunker och inflationen tar fart, vilket på lite
längre sikt kan driva upp marknadsräntorna med motsvarande effekter för
ekonomin.

Hög arbetslöshet och samtidigt höga löneökningar

I kalkylen över utvecklingen av Sveriges ekonomi i ett medelfristigt
perspektiv antas att arbetsmarknadens funktionsförmåga inte försämras
påtagligt. Detta kan dock ifrågasättas med tanke på de höga arbets-
löshetsnivåer som förutses under prognosperioden. Hög och bestående
arbetslöshet kan leda till att tillväxtförutsättningarna begränsas.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.1

152

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.1

Diagram 13:8 Arbetslöshet inom EG 1972-1991

Andel av arbetskraften

Mot bakgrund av utvecklingen i Västeuropa, se diagrammet ovan, finns
ett antal hypoteser om vilka faktorer som hindrar arbetslösheten att återgå
till tidigare långsiktiga jämviktsnivå efter en störning i ekonomin.

Trögheter i realkapitalets storlek kan vara en förklaring. Kapital-
stocken ökar långsammare, eller minskar, vid en konjunkturnedgång eller
störning i ekonomin. Det tar sedan tid att återuppbygga kapitalet. En
brist på realkapital kan därför uppstå när konjunkturen vänder uppåt.
Kapacitetstaket nås innan den arbetskraft som friställts i den tidigare
nedgången åter har absorberats.

Det kan också uppkomma en humankapitalbrist genom att personer
som varit arbetslösa länge förlorar en del av sin kompetens.

Långtidsarbetslöshet kan verka passiviserande såtillvida att de
arbetssökande slutar att söka arbete. Därmed uteblir den nedpressande
effekten på lönebildningen. Ersättningsnivåer och ersättningstider vid
arbetslöshet torde inverka på incitamenten att aktivt söka arbete.

Höga kostnader för att anställa och avskeda personal tenderar att
konservera den aktuella sysselsättningsnivån. Dessutom finns risk för att
trygghetslagarna verkar hindrande för rörligheten på arbetsmarknaden.

Insider-outsider teorin bygger också på att kostnaderna för att anställa
och avskeda personal är höga. De som är sysselsatta kan pressa upp sina
löner i en konjunkturuppgång utan att förlora sina jobb, istället för att
genom återhållsamma lönekrav underlätta för de som står utanför
arbetsmarknaden att komma in.

Sverige har vid internationella jämförelser historiskt visat sig ha en
mycket väl fungerande arbetsmarknad, med en hög grad av flexibilitet.
Med ledning av hypoteserna ovan kan det dock inte uteslutas att

153

arbetslösheten inte kommer sjunka, eller framför allt kommer att ha en
för lönebildningen ogynnsam sammansättning i riktning mot större andel
långtidsarbetslösa, till följd av större utslagning av kapital och arbets-
kraft. Överhettningstendenser kan då uppkomma relativt tidigt i en
ekonomisk uppgångsfas. En situation kan etableras med en kvarvarande
förhållandevis hög arbetslöshet och samtidigt höga löneökningar. Det
innebär att den BNP-tillväxt som förutsätts i kalkylen inte kan realiseras
p.g.a. den ekonomiska åtstramning som då blir nödvändig för att uppfylla
inflationsmålet, varvid ekonomins reala utveckling blir allmänt svagare
samtidigt som det krävs ännu mera omfattande beslut om nya budgetför-
stärkningar för att sanera de offentliga finanserna.

Relativlöner

Inledningsvis betonades att den allmänna lönenivån inte får öka i alltför
snabb takt om en hög sysselsättning ska kunna säkras. Relativlönerna är
emellertid också viktiga. Lönestrukturen måste ge en rimlig balans
mellan utbud och efterfrågan på olika delarbetsmarknader.

En alltför rigid lönestruktur riskerar att ge upphov till långsiktiga
samhällsekonomiska skadeverkningar. Lönestrukturen måste ge en rimlig
jämvikt mellan utbud och efterfrågan på olika delarbetsmarknader för att
inte leda till produktionsbortfall genom outnyttjade resurser t.ex. i form
av en bestående hög ungdomsarbetslöshet, en bestående hög regional
arbetslöshet eller förtidspensionering av arbetsmarknadsskäl. Lönebild-
ningen måste underlätta en väl fungerande omfördelning av arbetskraft
och sysselsättningstillfällen. Både arbetskraft och företag måste ha motiv
att utvecklas och söka sig till expansiva delar av ekonomin. Val av
utbildning, yrke, bransch, bostadsort etc försvåras om lönebildningen ger
otydliga eller felaktiga signaler.

Internationellt sett har Sverige en platt lönestruktur. Det fanns en
tendens till ökad lönespridning under 1980-talet som dock bröts i
samband med den s.k. Rehnbergsöverenskommelsen. Uppgörelsen
innebar en relativt dämpad löneutveckling, men samtidigt medförde
avtalens konstruktion små möjligheter till förändrade relativlöner mellan
branscher och individer.

Scenariot pekar på en fortsatt förhållandevis låg löneökningstakt fram
till och med 1998. Även om detta är ett nödvändigt steg för ökad tillväxt
så kan det försvåra erforderliga justeringar av relativlöner, vilket medför
att lönestrukturen på sikt utgörs ett orosmoment.

Historiskt sett har Sverige karakteriserats av relativt stela nominallöner
och det har dessutom varit en stor följsamhet mellan olika avtalsområden.
Detta medförde under 1980-talet att den konkurrensutsatta sektorn
drabbades av arbetskraftsbrist. Trots 1980-talets höga inflation var det
således inte möjligt att få till stånd nödvändiga relativlöneförändringar.

Den utveckling som skisseras i scenariot ställer dock andra krav. 1 en
ekonomi med en låg inflationstakt kan relativlöneförskjutningar mellan
olika grupper och branscher innebära nominallönesänkningar för vissa
kategorier. En nödvändig expansion av den konkurrensutsatta sektorn kan

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.1

154

dock försvåras om inflationsnedväxlingen karakteriseras av nominella
stelheter och löneföljsamhet. Drivkrafterna till överflyttning av arbets-
kraft till den konkurrensutsatta sektorn blir då för små. Därmed hotas
den exportledda tillväxtuppgång som skisseras i scenariot.

Nominallönestelheter kan också på sikt påverka den allmänna lönenivån
i inflationsdrivande riktning. Krav på att återställa eller förbättra
nödvändiga relativlönepositioner kan öka konkurrensen mellan olika
grupper och resultera i en löne-löne-spiral med väl kända effekter på
lönenivån. Den svenska lönebildningen har tidigare haft stora inslag av
relativlönekonkurrens och det finns en risk för en likartad utveckling när
arbetsmarknadsläget börjar lätta.

I en ekonomi med låg inflation får också antalet förhandlingsnivåer
större betydelse. Organiseras lönebildningen liksom tidigare i två eller tre
förhandlingsnivåer kan det krävas nominella lönesänkningar på central
nivå för att uppnå en återhållsam reallöneutveckling. Olika former av
låglönepotter medför dessutom spänningar i förhållande till en mer
marknadskonform lönesättning. Erfarenheterna från 1980-talet visar att
centrala låglönesatsningar drev upp den allmänna lönenivån och
försvårade en effektiv resursallokering.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis kan det konstateras att den bild som tecknas i
kalkylen med en dämpad pris- och löneökningstakt förutsätter en väl
fungerande arbetsmarknad. Det finns dock en del osäkerhetsfaktorer som
kan orsaka en mindre gynnsam utveckling. Snabbare löneökningar än de
4-5% som skisseras i kalkylen kan inträffa, vilket i så fall dämpar
tillväxten och driver upp arbetslösheten. Risken ökar för utslagning och
långtidsarbetslöshet, vilket är det ur välfärdssynpunkt allvarligaste
problemet. Det är också osäkert om arbetsmarknaden kan hantera de
redan höga arbetslöshetsnivåer som finns i kalkylen. Med en låg
inflationstakt försvåras dessutom den relativlöneutveckling som krävs för
att kunna allokera arbetskraft effektivt.

13.4 Kan K-sektorn expandera tillräckligt?

Ett av målen i den ekonomiska politiken är att främja en exportledd
tillväxt av den svenska ekonomin. Det är den s.k. konkurrensutsatta
sektorn som via ökad export ska stimulera tillväxten samtidigt som den
skyddade sektorns andel av ekonomin hålls tillbaka. Problemet är att K-
sektorn krympt och är för liten i utgångsläget för att varaktigt kunna
generera den önskvärda expansionen. Det är avgörande att investeringar
i sektorn tar fart för att en god tillväxt ska vara möjlig. Frågan är om det
kan ske tillräckligt snabbt.

Ett av de främsta skälen till varför K-sektom bör expandera är att
ökade exportintäkter kan finansiera en motsvarande ökning i importen.
Sverige är i hög grad beroende av import på en rad viktiga områden,
t.ex. energiförsörjningen, livsmedel och insatsvaror i produktionen.
Importinnehållet i slutlig användning uppgår till ca 27% för offentlig

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.1

155

konsumtion, ca 23% för privat konsumtion, 38% för bruttoinvesteringar Prop. 1992/93:150
och ca 36% för export. Importens andel av BNP uppgick år 1970 till Bilaga 1.1
25%, 1980 till 31 % och 1990 till 30%. Under innevarande lågkonjunktur
har andelen fallit till 26%.

Det bör påpekas att expansionen inom K-sektom inte är ett självända-
mål utan beror på utvecklingen i importefterfrågan. Dessutom bör K-
sektorns tillväxt ses mot bakgrund av om det ger den största samhälls-
ekonomiska avkastningen. Här sker en avvägning mellan valet av den
import som blir möjlig genom exporten och den alternativa konsumtion
som kan komma till stånd om istället den skyddade sektorn expanderar.

Konkurrensutsatta sektorer

Svensk ekonomi kan delas in i en konkurrensutsatt varuproducerande
sektor och en skyddad varu- och tjänsteproducerande sektor, se tabell
13.1. Denna indelning svarar mot den som gjordes i Långtidsutred-
ningen 1992 (SOU 1992:19). I denna uppdelning har det inte gått att
sortera ut konkurrensutsatt tjänstesektor.

Utmärkande för K-sektom är att den är utsatt för konkurrens från
utländska producenter och är starkt exportorienterad. Den möter också
konkurrens från utländska konkurrenter på hemmamarknaden. I det
följande kommer vi använda Långtidsutredningens definition av K-
sektom, som delas upp i kapitalintensiv, arbetsintensiv och kunskaps-
intensiv varuproduktion.

K-sektorns utveckling från 1980-talet

Ett utmärkande drag i utvecklingen av den svenska produktionens
struktur på 1980-talet var att K-sektom expanderade efter devalveringarna
1981/1982. Tillväxttakten inom K-sektom under perioden 1982-1986
uppgick i genomsnitt till nära 5% per år. För de skyddade sektorerna
inom näringslivet totalt låg tillväxttakten omkring 2%. Under överhett-
ningsåren 1986-1988 avtog däremot tillväxttakten betydligt för K-
sektorn, särskilt för den kunskapsintensiva produktionen. Den skyddade
sektorn inom näringslivet började istället expandera, se tabell 13.1.

Den avtagande tillväxttakten inom K-sektom under andra hälften av
1980-talet kan delvis förklaras av de flaskhalsar som uppstod i produk-
tionen. Flera branscher nådde ett så högt kapacitetsutnyttjande att det var
svårt att möta efterfrågan med ökad produktion. Denna kapacitetsbrist
orsakade en stor del av industrins marknadsandelsförluster mot slutet av
överhettningsperioden.

Under perioden 1988-1991 minskade produktionen inom samtliga tre
delsektorer av K-sektom, och särskilt för den kapitalintensiva produk-
tionen. För K-sektom totalt minskade förädlingsvärdet i volym med i
genomsnitt 1,5% per år. Tillväxttakten inom de skyddade sektorerna
inom näringslivet dämpades, men produktionen steg med drygt 1 % per
år. Den offentliga produktionen, dvs. förädlingsvärdet för statliga och
kommunala myndigheter, steg med 1,4% per år, ungefär som den
genomsnittliga tillväxttakten perioden 1982-1986. Nedgången inom K-

156

sektorn speglar hur lågkonjunkturen särskilt drabbat denna sektor. Prop. 1992/93:150
Utvecklingen förklaras också av K-sektoms försämrade konkurrenskraft Bilaga 1.1
och lönsamhet, som medfört kraftiga effekter på produktionstillväxten.

Tabell 13:1 Produktionens tillväxt

Förädlingsvärde till producentpris

	Tillväxt¹ Procent per år
	1982- 1986	1986- 1988	1988- 1991
Kapitalintensiv produktion	5,8	3,3	-2,5 -4,0
Gruvor	7,7	-2,2	-2,5 -4,0
Pappers- och massaind.	6,8	6,7	-2,4
Baskemisk- och plastind.	2,2	4,6	-3,9
Raffinaderier	20,0	-5,2	4,0
Järn- och stålverk	2,5	4,3	-3,7
Dryckesvaruind. m.m.	3,4	-1,3	-2,6
Kunskapsintensiv produktion	4,9	2,1	-0,8
Maskinind.	7,2	-0,5	-2,6
Elektroind.	7,1	6,9	3,4
T ransportmedelsind.	4,7	2,0	-7,2
Varv	-12,7	-26,6	9,4
Instrumentvaruind.	6,7	2,4	9.6
Annan kemisk ind.	0,4	8,1	5,8
Arbetsintensiv produktion	3,8	3,2	-1,8
Konkurrensutsatt livsmedelsind.	3,0	2,9	-1,8
Sågverk m.m.	0,6	-0,2	4,2
Träfiberind. m.m.	2,6	4,4	-0,4
Gummivaror	3,5	0,5	-11,7
Plastvaror	3,4	5,6	-3,0
Metallvaror	6,0	5,7	-1,3
Textil- och konfektionsind.	1,3	-3,1	-7,7
Annan tillverkningsind.	7,8	1,6	-1,4
Summa K-sektorn	4,8	2,7	-1,5
Skyddad varuproduktion
Skyddad livsmedelsind.	-0,3	0,7	-1,7
Trävaruind.²	2,7	6,7	-0,3
Grafisk ind.	1,2	0,7	-1,9
Jord- och stenvaruind.	1,1	4,2	-2,0
Jord- och skogsbruk samt fiske	1,6	-3,5	3,2
Byggnadsindustri	1,4	2,9	1,2
Övrig produktion, näringslivet
Bostäder och energi	2,1	1,0	0,4
Övriga privata tjänster	2,7	6,2	2,0
Summa skyddade sektorer i
näringslivet	2,2	3,7	1,3
Offentlig produktion	1,5	0,9	1,4
Hela ekonomin	2,6	2,8	0,8

¹ 1985 års fasta priser.

² Exkl. sågverk.

Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.

157

Minskande produktionskapacitet Prop. 1992/93:150

1A A 1 1

Ett fall i efterfrågan inleddes mot slutet av 1990. Under nedgångsfasen ^gt.o.m. fjärde kvartalet 1992 har industriproduktionen minskat med ca
16%. Därmed har fallet varit kraftigare än under motsvarande nedgångs-
fas i början av 1980-talet, då industriproduktionen sjönk med 9%.

Det finns flera tecken på att industrins produktionsbas under in-
nevarande lågkonjunktur minskat mer än i tidigare nedgångar. Det är
emellertid svårt att göra noggranna beräkningar av omfattningen.
Sannolikt har dock utslagningen av industrikapacitet varit kraftigare nu
jämfört med konjunkturfallet i början av 1980-talet. En grov uppskattning
av hur stor utslagningen varit är skillnaden mellan förändringen i
produktionen och kapacitetsutnyttjandet under nedgångsfasen. Måttet
visar att ca 6% av industrins kapacitet slagits ut mellan tredje kvartalet

1990 och fjärde kvartalet 1992. Utslagningen under motsvarande
nedgångsfas i början av 1980-talet uppskattas till endast ca 1%.

I vilken omfattning K-sektorn krympt kan illustreras med hur dess
andel av förädlingsvärdet för hela ekonomin utvecklats. Mellan 1975 och

1991 hade andelen minskat med drygt 7 procentenheter till knappt 17%,
se tabell 13:2. Mellan 1980 och 1985 skedde en liten uppgång, men
andelen var ändå betydligt mindre än i mitten av 1970-talet. I tabell 13:2
framgår också att det framför allt är den kunskapsintensiva varuproduk-
tionen som krympt. Den skyddade industriproduktionens andel har också
minskat, men inte i lika stor omfattning som K-sektorns andel. De
skyddade sektorernas andel totalt sett har ökat, från drygt 56% 1975 till
lite över 59% 1991. Den offentliga produktionens andel har också växt,
från nära 20% 1975 till 24% 1991.

158

Tabell 13:2 Produktionens andel av det totala förädlingsvärdet

Förädlingsvärde till producentpris, löpande priser

	1975	1980	1985	1991
Kapitalintensiv produktion	6,0	4,7	5,1	4,0
Gruvor	0,9	0,4	0,5	0,3
Pappers- och massaind.	2.1	1,4	1,7	1,2
Baskemisk- och plastind.	0,8	0.8	0,8	0,7
Raffinaderier	0,1	0,3	0,4	0,7
Järn- och stålverk	1,7	1,6	1,4	0,8
Dryckesvaruind. m.m.	0,3	0,2	0,3	0,4
Kunskapsintensiv produktion	11,0	8,9	10,2	7,9
Maskinind.	3,9	3,2	3,5	2.8
Elektroind.	2,5	2,0	2,1	1,4
T ransportmedelsind.	2,5	2,1	2,9	2,2
Varv	1,0	0.5	0,4	0,2
Instrumentvaruind.	0,3	0,3	0,5	0,5
Annan kemisk ind.	0,7	0,9	0,9	0,9
Arbetsintensiv produktion	7,0	5,7	5,5	4,8
Konkurrensutsatt livsmedelsind.	0,8	0,5	0,7	0,7
Sågverk m.m.	0,7	0,9	0,6	0,4
Träfiberind. m.m.	0.4	0,4	0,5	0,4
Gummivaror	0,3	0,3	0,3	0,2
Plastvaror	0,3	0.4	0,4	0.4
Metallvaror	2,9	2,3	2,2	2,1
Textil- och konfektionsind.	1,3	0,8	0,7	0,4
Annan tillverkningsind.	0,3	0,1	0,2	0,2
Summa K-sektorn	24,0	19,2	20,7	16,7
Skyddad varuproduktion	18,9	16,1	14,9	15,0
Skyddad livsmedelsind.	1,8	1,2	1,2	1,2
Trävaruind.¹	1,5	1.1	1.0	1,2
Grafisk ind.	1.5	1,7	1.5	1,6
Jord- och stenvaruind.	1,0	0,8	0,7	0,7
Jord- och skogsbruk samt fiske	4,8	3,8	3,7	2,5
Byggnadsind.	8,3	7,6	6,7	7,7
Övrig produktion, näringslivet Bostäder och energi	10,8	12,1	13,3	15,1
Privata tjänster	26,7	27,2	27,2	29,2
Summa skyddade sektorer i näringslivet	56,4	55,4	55,3	59,3
Staten	5,6	6,8	5,3	5,2
Kommunerna	14,0	18,6	18,6	18,8
Summa offentlig produktion	19,6	25,4	23,9	24,0
Hela ekonomin	100,0	100,0	100,0	100,0

¹ Exkl. sågverk.

Anm.: P.g.a avrundning summerar inte alltid delarna till totalen.
Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.1

En annan tänkbar indikator på utslagningen av produktionskapacitet får
man genom att studera det historiska sambandet mellan kapitalstockens
förändring och utvecklingen av produktionen och kapacitetsutnyttjandet.
Förändringen av kapitalstocken motsvaras av nettoinvesteringar, dvs.
bruttoinvesteringar minskat med förslitning. Under lågkonjunkturen har
skillnaden ökat mellan kapitalstockens storlek och produktionsnivån vid
fullt kapacitetsutnyttjande. Mellan 1988 och 1992 växte kapitalstocken

11 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 150 Bil. 1.1

159

med 8%. Samtidigt var den möjliga produktionen vid fullt kapacitetsut- Prop. 1992/93:150
nyttjande ungefär oförändrad. Kapitalkvoten vid fullt kapacitetsut- Bilaga 1.1
nyttjande, dvs. kapitalstocken dividerad med den möjliga industriproduk-
tionen vid fullt kapacitetsutnyttjande, har därför ökat, tabell 13:3.

Tabell 13:3 Produktionen, kapitalstocken och kapacitetsutnyttjandet i in-
dustrin

Miljarder kr. 1985 års priser

	1987	1988	1989	1990	1991	1992
Kapitalstock¹	329	341	357	368	371	369
Produktion²	197	203	205	204	194	188
Kapitalkvot³	1,7	1,7	1,7	1,8	1,9	2,0
Kapacitetsutnyttjande⁴ Möjlig produktion vid fullt	87,8	89,1	89,3	87,7	83,9	81,7
kapacitetsutnyttjande² Kapitalkvot vid fullt	225	228	230	233	232	230
kapacitetsutnyttjande³	1,5	1,5	1,6	1,6	1,6	1,6

¹ Kapitalstocken enligt Konjunkturinstitutets beräkningar.

² Förädlingsvärdet till producentpris.

³ Kapitalstocken dividerad med förädlingsvärdet.

⁴ Procent.

Anm.: Med industrin avses gruvor och tillverkningsindustri.

Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.

Den växande kapitalkvoten kan bero på att Konjunkturinstitutets
beräkningar överskattar kapitalstockens verkliga storlek. Det är mer
troligt att den faktiska utslagningen av kapital har varit snabbare än de
historiska avskrivningstakter som antas, vilket är sannolikt särskilt under
lågkonjunkturer. Enligt Konjunkturinstitutets beräkningar var kapital-
stockens storlek 1992 ca 370 miljarder kr. i 1985 års prisnivå. Ett annat
sätt att beräkna kapitalstockens storlek är att utgå från att kapitalkvoten
vid fullt kapacitetsutnyttjande borde vara ungefär oförändrad över tiden.
1988 var kapitalkvoten vid fullt kapacitetsutnyttjande 1,5. För att få
samma relation 1992 hade det bara krävts en kapitalstock på ca 345
miljarder kr.

Jämförelsen indikerar att ca 7% av industrins produktionskapital kan
ha försvunnit på grund av en snabbare utslagning. Det skulle då krävas
investeringar för ca 25 miljarder kr. i 1985 års prisnivå eller ca 30
miljarder kr. i 1992 års penningvärde för att ersätta det industrikapital
som har slagits ut under lågkonjunkturen. Detta belopp ligger alltså
utöver de investeringar som krävs för att upprätthålla den nuvarande
kapitalstockens storlek.

Investeringar av denna omfattning innebär betydande resursanspråk. 30
miljarder kr. motsvarar ca 2% av BNP. Under 1980-talet växte BNP med
i genomsnitt 2% per år. De resurser som krävs för investeringar på 30
miljarder kr. motsvarar därför den genomsnittliga produktionstillväxten
i hela ekonomin under ett år på 1980-talet.

160

Industrins investeringsbehov under 1990-talet Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.1

När industrins investeringsbehov ska bedömas spelar det stor roll vilka
antaganden som görs om utrymmet för produktionsökningar med den
befintliga kapitalstocken. Ett fallande kapacitetsutnyttjande skapar en
produktionspotential, som sedan ger utrymme för en snabb produk-
tionsökning när industriproduktionen återhämtar sig. Efter en tid når dock
allt fler företag sitt kapacitetstak och ytterligare produktionsökningar
kräver investeringar.

En rimlig uppskattning är att industriproduktionen med dagens kapital-
stock kan öka ca 8% från 1992 års nivå. Enligt Konjunkturinstitutets
beräkningar ökade kapitalstocken med 8% mellan 1988 och 1992.
Samtidigt minskade produktionen med drygt 7%. Under lågkonjunkturen
har därför kapitalkvoten ökat från 1,7 till 2,0 (tabell 13:3). Enligt
diskussionen ovan är det dock troligt att kapitalstockens storlek är
överskattad. Den alternativa kalkylen tydde på en kapitalstock runt 345
miljarder kr. 1992, vilket ger en kapitalkvot på drygt 1,8. Antar man
sedan att den långsiktiga nivån på kapitalkvoten bör vara ca 1,7, som den
var under slutet av 1980-talet, borde industriproduktionen kunna öka med
ca 8% till drygt 200 miljarder kr. med dagens kapitalstock.

Behovet av investeringar vid en given tidpunkt kan indelas i två
komponenter. En komponent behövs för att underhålla den befintliga
kapitalstocken, dvs. för att ersätta det kapital som förslits varje år. Den
andra komponenten behövs för att anpassa kapitalstocken till förändringar
i industriproduktionen. Skulle industriproduktionen under 1990-talet
stagnera vid 1992 års nivå blir denna komponent negativ, eftersom
kapitalstocken i utgångsläget beräknas ge utrymme för en produktionsnivå
som är ca 8% högre än 1992 års nivå. På samma sätt skulle en produk-
tionsökning med 8% innebära att denna komponent blir oförändrad, dvs.
det skulle inte fordras investeringar utöver de som krävs för att under-
hålla den befintliga kapitalstocken.

Om vi antar att den faktiska kapitalstocken idag har ett värde av 425
miljarder kr. (345 miljarder kr. i 1985 års prisnivå) och att förslitningen
torde motsvara ca 8% per år, vilket är den förslitningstakt Kon-
junkturinstitutet använder sig av, krävs det investeringar till ett värde av
ca 34 miljarder kr. per år för att underhålla den nuvarande kapitalstocken
(tabell 13:4).

Ökar produktionen med 20% fram till 1998 måste kapitalstocken växa.
Det innebär ett investeringsbehov på ca 9 miljarder kr. per år för att
anpassa kapitalstocken till den högre nivån. Det totala in-
vesteringsbehovet blir då ca 43 miljarder kr. per år mellan 1992 och
1998. Sammanlagt krävs investeringar i industrin för ca 260 miljarder kr.
fram till 1998. Beräknat på samma sätt skulle en produktionsökning med
30% förutsätta investeringar för ca 300 miljarder kr. fram till 1998.

161

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.1

Tabell 13:4 Investeringsbehovet i industrin vid olika nivåer på industriproduktionen

1992 års priser. Miljarder kr.

Årligt investeringsbehov om industri-
produktionen 1998 överstiger nivån 1992 med:

	0%	10%	20%	30%	40%
Nödvändiga investeringar för att underhålla 1992 års kapitalstock	31,5	34	34	34	34
Investeringar för att anpassa kapitalstocken till den nya produktionsnivån	-4,5	1	9	17	24
Summa årligt investeringsbehov mellan 1992 och 1998	27	35	43	51	58
Summa årligt investeringsbehov i procent av 1992 års BNP	1,9	2,5	3,0	3,6	4,1

Källa: Finansdepartementet.

I huvudkalkylen i kapitel 12 beräknas industrins investeringar till i
genomsnitt ca 50 miljarder kr. per år i 1992 års priser mellan 1992 och
1998. Det innebär sammanlagt investeringar för ca 300 miljarder kr. I
kalkylen ökar industrins produktion med 30% mellan 1992 och 1998,
vilket är i överensstämmelse med uppskattningarna av investerings-
behovet i detta kapitel (tabell 13:4). Prognosen innebär att den industri-
kapacitet som tidigare slagits ut under lågkonjunkturen mer än väl
återskapas. Investeringsbehovet hade blivit ca fem miljarder kr. mindre
per år (1992-års penningvärde) om inte industrikapacitet slagits ut enligt
den tidigare redovisade beräkningen.

Behovet av kapital för nyinvesteringar

På medellång sikt väntas den internationella konjunkturen återhämta sig,
världsmarknadstillväxten bli gynnsammare och svensk export öka starkt.
Industrins konkurrenskraft har förbättrats markant, både till följd av
kronans depreciering och andra faktorer som arbetsgivaravgiftssänkningen
och en snabbare produktivitetstillväxt än i konkurrentländerna. Därmed
gynnas en expansion inom K-sektom. Lönsamheten inom sektorn bedöms
öka kraftigt då företagen antas utnyttja en stor del av utrymmet som
deprecieringen av kronan ger för prisökningar och en förbättring av
vinstmarginalerna.

I den kalkyl som presenteras i kapitel 12 ökar vinstema snabbt i de
icke-finansiella företagen mellan 1991 och 1993, för att sedan stabilisera
sig på en jämn och hög nivå. Vinstnivån, mätt som bruttovinstens andel
av förädlingsvärdet i de icke-finansiella företagen, blir fr.o.m. 1993
högre än någon gång tidigare under de senaste decennierna. Vinstema i
det svenska näringslivet har enligt OECD:s uppgifter sedan 1970 varit

162

lägre än för OECD-området i genomsnitt (tabell 13:5). Statistiken är Prop. 1992/93:150
emellertid mycket osäker. Den stora skillnaden i vinstnivå mellan Sverige Bilaga 1.1
och OECD kan ändå ses som en indikator på att lönsamheten varit lägre
i Sverige än i OECD. Kapitalets ökade rörlighet mellan länderna innebär
att detta inte längre är hållbart. För att det skall vara attraktivt att
investera i Sverige krävs nu att den förväntade avkastningen är lika hög
som i utlandet. Investeringarna riktas annars mot andra länder och
därmed permanentas de senaste årens nedgång i produktionen.

Tabell 13:5 Avkastning på arbetande kapital i näringslivet
Procent

	1970-1980	1980-1990
Sverige	9,1	10,6
OECD	14,9	15,2

Källa: Industriförbundet (1992), Det ekonomiska läget - industrikrisen i Sverige.

Ett bestående positivt finansiellt sparande i de icke-finansiella företagen
tyder på att graden av egenfinansierade investeringar blir högt, om
huvudkalkylen förverkligas. Den goda vinstnivån och fallande bostadsin-
vesteringar fram till 1996 medför att det finansiella sparandet förblir
positivt även när industrins investeringar börjar att växa. För industri-
företagen ökar investeringarna från 34 miljarder kr. 1992 till 64 miljarder
kr. 1998 i 1992 års penningvärde, dvs. nästan en dubblering. Investe-
ringarna som andel av industrins förädlingsvärde ökar långsammare
(diagram 13:9). Investeringsandelens ökningstakt ter sig rimlig mot
bakgrund av den höga vinstnivån.

Diagram 13:9 Industrins bruttoinvesteringar 1980-1998

Andel av industrin förädlingsvärde i löpande priser

Källor: Statistiska centralbyrån, Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet

12 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 150 Bil. 1.1

163

Slutsatsen av denna genomgång är att en investeringsökning av den Prop. 1992/93:150
omfattning som är nödvändig för en balanserad utveckling av svensk Bilaga 1.1
ekonomi under 1990-talet bör vara möjlig att uppnå. Utvecklingen av
efterfrågan, kapacitetsutnyttjande och vinster inom K-sektom tyder på
detta. En förutsättning är dock att banker och andra kreditgivare inte för
en så restriktiv utlåningspolitik att den externa kreditförsörjningen
hämmas.

En uppbyggnad av kapitalstocken är dock inte enbart en fråga om
kvantitet utan också om kvalitet. Under så kort tid som fram till 1998
hinner ingen omfattande strukturomvandling ske inom industrin. Det är
i allt väsentligt de befintliga företagen som måste svara för nyinveste-
ringar och varianter på redan existerande produkter som ska tillgodose
den internationella och inhemska efterfrågan. Detta ställer stora krav på
industrins flexibilitet och expansionsförmåga.

164

14 Möjligheter till högre tillväxt under 1990-talet Prop. 1992/93:150
Bilaga 1.1

Starkare draghjälp från omvärlden än vad som ligger till grund för
huvudkalkylen är en extern faktor som kan innebära att utvecklingen blir
gynnsammare än beräknat. Det ligger dock utanför den ekonomiska
politikens kontroll.

Det finns emellertid också en rad inhemska och därmed påverkbara
faktorer som kan motivera en mer positiv bedömning av den framtida
utvecklingen. Prognoser och scenarier tenderar att bli präglade av de
förhållanden som råder när de görs. Det leder ofta till att förändrings-
kraften i ekonomin underskattas. Erfarenheten visar att såväl nedgångar
som uppgångar i ekonomin blivit kraftigare än förväntat. Osäkerheten
kring den svenska ekonomins förmåga till återhämtning är särskilt stor
med hänsyn till att förutsättningarna i viktiga avseende förändrats till
följd av den dramatiska förändringen av industrins konkurrenskraft, en
ökad integration med omvärlden och en rad reformer som syftat till att
förbättra ekonomins funktionssätt.

14.1 Svensk export kan öka snabbare än beräknat

Huvudkalkylen bygger på en ganska försiktig bedömning av marknadsan-
delsutvecklingen för svensk export under prognosperioden 1993-1998. En
alternativ och mer gynnsam utvecklingsväg kan vara möjlig. Företagen
kan komma att sänka relativpriserna ytterligare de närmaste åren. Ex-
porten kan därmed få en extra skjuts när den internationella efterfrågan
åter tar fart.

Industrins konkurrenskraft har nu avsevärt förbättrats till följd av
deprecieringen av kronan, sänkningen av arbetsgivaravgifterna i januari
1993 och en starkare produktivitetstillväxt inom industrin än i kon-
kurrentländerna. Deprecieringen i förhållande till ecun uppgick i slutet
av mars till ca 20 % sedan kronans knytning till ecun släpptes. Deprecie-
ringen kan jämföras med den sammanlagda devalveringen av kronan åren

1981 och 1982, som uppgick till ca 25%.

Industrins internationella konkurrenskraft förbättras emellertid mer
under prognosperioden 1993-1994 än i samband med devalveringarna i
början av 1980-talet. Det beror på att lönekostnaderna, men framför allt
produktiviteten inom industrin utvecklar sig gynnsammare relativt
konkurrentländerna jämfört med den tidigare perioden.

I förhållande till Sveriges 14 viktigaste konkurrentländer inom OECD
beräknas industrins arbetskostnad per producerad enhet minska med
omkring 23% åren 1993-1994. I samband med devalveringarna 1981 och

1982 föll industrins relativa enhetsarbetskostnader med sammanlagt drygt
21 %, räknat på årsgenomsnitt. Det innebär att det relativa kostnadsläget
blir lägre 1993-1994 än 1983.

Förbättringen i industrins konkurrenskraft kan delas in i delkomponen-
terna relativ lönekostnad, produktivitet samt effektiv växelkurs. Av
konkurrenskraftsförbättringens storlek perioden 1993-1994 på totalt ca
23% bidrar den effektiva växelkursutvecklingen med hela 17 procenten-
heter. Det näst största bidraget kommer från den relativa produk-

165

tivitetstillväxten med 4,6 procentenheter. Den relativa lönekostnaden Prop. 1992/93:150
bidrar därmed i mindre utsträckning, se diagram 14:1 (en ökning i Bilaga 1.1
diagrammet motsvarar en förbättring i relativ enhetsarbetskostnad).

Motsvarande uppdelning för perioden 1982-1983 visar att bidraget från
växelkursutvecklingen då var dominerande och bidrog med 20,7
procentenheter av den totala konkurrenskraftsökningen med drygt 21%.

Strax efter devalveringen 1981 sänkte företagen relativpriset för
exporten av bearbetade varor med 8%. Därefter höjdes relativpriset
successivt och tredje kvartalet 1982 återstod drygt hälften av den
ursprungliga sänkningen. Det innebär att knappt hälften av 1981 års
devalvering utnyttjades till en relativprissänkning. Relativpriset sjönk
ytterligare med nästan 11% fjärde kvartalet 1982, dvs. med drygt 2/3 av
de 16% som devalveringen i oktober 1982 uppgick till. Därpå följde tre
kvartal med relativprishöjningar. Relativprissänkningen efter 1982 års
devalvering stannade därmed vid lite över hälften av devalveringsutrym-
met. De svenska relativa exportpriserna för bearbetade varor var för
helåret 1981 i genomsnitt oförändrade, föll 1982 med 5% och med drygt
3 1/2% 1983. År 1984 steg åter relativpriset. Den sammantagna rela-
tivprissänkningen i samband med de två devalveringarna begränsades
sålunda till drygt 8 %.

Diagram 14:1 Relativ ULC uppdelad på delkomponenter

Källor: Statistiska centralbyrån, OECD och Finansdepartementet

Relativprissänkningen åren 1993-1994 har i huvudkalkylen beräknats
till 10 1/2%. För perioden närmast därefter 1995-1998 antas oförändrade
relativpriser, trots att kronan från och med 1995 antas apprecieras kon-
kurrentvägt med 1,5% per år. (Rent tekniskt antas-växelkurserna i
genomsnitt för mars ligga kvar t.o.m. 1994. Därefter antas kronan appre-
cieras mot konkurrentvalutoma med 1,5% per år). Mätt i nationella

166

valutor antas således de svenska priserna öka något långsammare än i
konkurrentländerna under kalkylperioden.

Relativprissänkningen 1993-1994 antas leda till att marknadsandelen för
bearbetade varor till 14 OECD-länder växer med totalt 14% under hela
prognosperioden fram till 1998. Det innebär att mer än hälften av den
sammanlagda andelsförlusten under perioden 1984-1992 på drygt 22%
återtas.

Företagens prisbeteende antas alltså skilja sig från perioden i början av
1980-talet, eftersom relativpriset hålls oförändrat på medellång sikt.
Under perioden 1984-1989 steg relativpriset däremot med i genomsnitt
drygt 2 % per år. Företagen beräknas i år ta ut något mindre än hälften
av utrymmet som kronans depreciering ger till en relativprissänkning
(sedan de ökade kostnaderna för importerade insatsvaror räknats bort).
Den återstående delen används till en marginalförstärkning. Orsaken till
detta baseras på efterfrågeläget. Då det råder överkapacitet och fallande
internationell efterfrågan för viktiga exportvaror anses en relativpris-
sänkning ge mindre effekter på marknadsandelar och exportvolym.
Därför väljer företagen att ta ut en större andel i en marginalförbättring.
Förhoppningen är att den kraftiga vinstförstärkningen lämnar utrymme
för fortsatta marknadsandelsvinster, antingen genom ytterligare relativ-
prissänkningar längre fram eller annan typ av konkurrenskraftsför-
bättring, som t.ex. investeringar i produktutveckling, service, marknads-
föring etc. Antagandet om oförändrade relativpriser under 1995-1998 är
följaktligen försiktigt och naturligtvis mycket osäkert.

Mot bakgrund av den relativt kraftiga marginalförstärkning som ligger
i prognosen kan det firmas utrymme för ytterligare relativprissänkningar
efter 1994, då den internationella efterfrågan återhämtat sig. En relativ-
prissänkning kan då ge större effekt på exportvolymen än i början av
prognosperioden. Industrins andelsvinster på exportmarknaden skulle i så
fall bli ännu högre än beräknat enligt huvudkalkylen. Om vi istället antar
att relativpriset för exporten av bearbetade varor faller med en procent
per år under 1995-1998 skulle exporten öka drygt 5% snabbare under
perioden jämfört med huvudkalkylen. Därmed skulle industrin så gott
som återta de tidigare andelsförlusterna på OECD-marknaden. Mark-
nadsandelen skulle alltså växa med totalt 20% under 1993-1998 mot 14%
enligt huvudkalkylen.

I denna alternativa beräkning antas samma marknadstillväxt som i
huvudkalkylen. Exporten kan dock komma att växa ännu snabbare om
marknadstillväxten blir gynnsammare än beräknat. Importtillväxten för
bearbetade varor på OECD-marknaden har beräknats uppgå till totalt
33% för prognosperioden 1993-1998. Det är en relativt svag ökning
jämfört med tidigare uppgångsfaser i den internationella konjunkturen.
Motsvarande tillväxt under högkonjunkturen 1983-1988 var nästan
dubbelt så stor och uppgick till 60%.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.1

167

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.1

Tabell 14:1 Exportmarknadstillväxt, relativpris, marknadsandel och export av
bearbetade varor till 14 OECD-länder

Procentuell förändring

	1993	1994	1995	1996	1997	1998
Exportmarknadstillväxt	1,5	4,4	6,0	6,2	5,8	5,6
Relativpris	-10,0	-0,6	0,0	0,0	0,0	0,0
Marknadsandel, volym	3,0	7,6	1,9	0,9	0,0	0,0
Exportvolym	4,5	12,3	8,0	7,2	5,8	5,6
Alternativ beräkning:
Exportmarknadstillväxt	1,5	4,4	6,0	6,2	5,8	5,6
Relativpris	-10,0	-0,6	-1,0	-1,0	-1,0	-1,0
Marknadsandel	3,0	7,6	2,4	2,2	1,8	1,8
Exportvolym	4,5	12,3	8,5	8,5	7,7	7,5

Källa: Finansdepartementet.

Att ökningstakten nu antas bli lägre förklaras bl.a. av att OECD-
länder, som t.ex. Japan, Tyskland, Belgien och Nederländerna, ligger
sent i konjunkturcykeln. Detta påverkar de länder som är starkt beroende
av export till dessa marknader. Den internationella lågkonjunkturen
väntas därmed bli mer utdragen. Problemen med den höga skuldsätt-
ningen, både inom offentlig och privat sektor, kommer sannolikt finnas
kvar på medellång sikt och hämma konsumtion och investeringar. Stora
statliga budgetunderskott i flera länder utgör en restriktion för finanspol-
itiken, då den ekonomiska politiken inriktas på offentliga besparingar för
att minska underskotten. Det finns även en skillnad i efterfrågesamman-
sättning de närmaste åren jämfört med 1980-talet. Ett exempel är efter-
frågan på bilar, som kan väntas bli svagare, åtminstone inledningsvis,
jämfört med uppgången på 1980-talet.

Det kan emellertid inte uteslutas att uppsvinget i världsekonomin får en
mer "normal" karaktär än beräknat. Om skuldkonsolideringen i de
anglosaxiska och de nordiska länderna snart är avklarad och om
realräntorna i Europa snabbt faller, skapas gynnsamma tillväxtförutsätt-
ningar. Den positiva utväxlingen på den svenska ekonomin av ett sådant
förlopp kan bli mycket stor med tanke på industrins starka konkurrens-
situation och den i utgångsläget omfattande outnyttjade produk-
tionskapaciteten.

14.2 Strukturreformer kan ge högre tillväxt

Ekonomins institutionella villkor, dvs. lagstiftning och avtal m.m. spelar
en viktig roll för förutsättningarna för ekonomisk tillväxt och hur snabbt
ekonomins struktur anpassas till förändringar i efterfrågan och priser.
Under lång tid har ekonomer riktat kritik mot olika slags regleringar och

168

mot skattesystemet för att dessa hämmat ekonomins anpassnings- och
tillväxtförmåga. Under de senaste åren har det dock skett betydande
förändringar av de institutionella förhållandena och ytterligare reformer
har beslutats eller aviserats. Dessa förändringar bör, åtminstone på sikt,
ha stor betydelse för den ekonomiska utvecklingen och deras effekt under
kalkylperioden kan ha underskattats.

Potentiell och faktiskt tillväxt

Kalkylen i huvudalternativet innebär att BNP-tillväxten blir ca 3 % per år
under perioden 1994-1998. Jämfört med de senaste två decennierna är det
en förhållandevis hög tillväxt. Men det är i nivå med genomsnittet för
perioden 1950-1990. Det är också i nivå med prognosen för BNP-
tillväxten i OECD-området.

Kalkylen bygger på förutsättningen att den underliggande eller
potentiella BNP-tillväxten, dvs. den långsiktiga tillväxt som är möjlig att
uppnå om resurserna utnyttjas fullt ut, uppgår till ca 2% per år. Den
mycket svaga utvecklingen de senaste åren, med ett BNP-fall på nära 5
1/2% under perioden 1990-93, har skapat ett relativt stort gap mellan
potentiell och faktisk produktion. Detta gap ger utrymme för en snabbare
tillväxttakt än den potentiella. Huvudalternativet bygger på att halva detta
gap kommer att hämtas in under kalkylperioden.

Den ekonomiska tillväxten kan i huvudalternativet ha underskattats i
två olika avseenden. Dels finns förutsättningar att den potentiella
tillväxten blir högre än vad som antagits. Dels kan det ske en snabbare
återhämtning inom ramen för den antagna potentiella tillväxten.

Det finns ett samspel mellan faktisk och potentiell BNP-tillväxt. Ju
större gapet är mellan den faktiska produktionen och den som är möjlig
att uppnå, desto starkare är rimligen drivkrafterna för en produk-
tionstillväxt eftersom kostnaden att öka produktionen då är låga. Med
högre potentiell tillväxt ges också ett större utrymme för efterfrågeökning
utan att detta leder till inflationstendenser. Det är därför rimligt att räkna
med att om den potentiella BNP-tillväxten underskattats innebär det också
en underskattning av den faktiska tillväxten.

Under de senaste åren har ett viktigt mål för den ekonomiska politiken
varit att på olika sätt stärka ekonomins anpassningsförmåga och förbättra
dess funktionssätt. Det har genomförts och planeras att genomföras en
rad åtgärder som har det primära syftet att stärka förutsättningarna för
ekonomisk tillväxt. Dessa förändringar har beaktats i huvudkalkylen.
Men effekterna är svårbedömda och betydelsen av reformerna kan ha
underskattats.

Dessa reformer kan innebära att den svenska ekonomin kommer att
visa sig ha en bättre konkurrenskraft och förmåga till anpassning än vad
som ligger bakom huvudscenariets kalkyler. Men det är främst effekterna
på den långsiktiga potentiella tillväxten som, till följd av att reformerna
ger nya förutsättningar, kan ha underskattats.

Under perioden 1950-1975 ökade BNP med i genomsnitt över 3 1/2%
per år. Den genomsnittliga tillväxten har under perioden efter 1975, då

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.1

169

tillväxttakten varit lägre i de flesta industriländer, har uppgått till 1,7 %
per år. Inom t.ex. EG-området har den varit ca 2 1/2% per år under
samma period. Mot den bakgrunden är en långsiktig tillväxt på 2% ett
relativt försiktigt antagande. Om svensk ekonomi till följd av de reformer
som genomförts och planeras i framtiden kommer att fungera bättre än
tidigare borde det därför finnas förutsättningar för en högre potentiell
tillväxt.

Om den potentiella tillväxten istället för antagna 2 % skulle uppgå till
2 1/2% per år räknat från 1991 innebär detta, givet att halva gapet
gentemot potentiell produktion kan hämtas in, att tillväxten under
perioden 1994-1998 kan uppgå till ca 4% per år.

Strukturella reformer

I politiska reformer har hänsynen till samhällsekonomin traditionellt varit
en restriktion på vilken omfattning och inriktning reformerna kunnat få.
Under de senaste åren har emellertid genomförts och aviserats en rad
reformer där samhällsekonomiska överväganden varit en viktig utgångs-
punkt och ett huvudsyfte varit att förbättra ekonomins funktionssätt.
Genom att stimulera arbete, sparande och investeringar och att genom
bättre fungerande marknader effektivisera allokeringen av resurser, skulle
det skapas förutsättningar för en högre tillväxt. Flera av dessa reformer
har effekt redan nu eller kommer att få effekt under kalkylperioden.

Skattereformen 1990-91 innebar en omfattande omläggning av beskatt-
ningen. Den innehöll två huvudsakliga element, dels breddades skat-
tebaserna och i gengäld sänktes skattesatserna, dels gjordes beskattningen
mer likformig mellan olika slags inkomster, konsumtion och investe-
ringar.

Skattereformen innebar en påtaglig förbättring av de ekonomiska
incitamenten för arbete. Ersättningen efter skatt för ytterligare arbets-
insatser ökade relativt sett mycket kraftigt. Detta skedde med ett i stort
sett oförändrat totalt skatteuttag på hushållens inkomster, varför den
arbetsstimulerande effekten renodlades. Dessa förändringar i beskatt-
ningen av arbetsinkomster har potentiellt mycket stora effekter på
arbetsutbudet. Studier i anslutning till reformen tydde på att arbetsutbudet
på lång sikt skulle stiga med ca 5% till följd av reformen. (Detta enbart
reformeffektema, andra faktorer kan verka i motsatt riktning.)

Den positiva effekten på arbetsutbudet har helt dolts av lågkonjunk-
turen. Den svaga efterfrågan på arbetskraft har hållit tillbaka arbetsut-
budet, som istället minskat med drygt 3% sedan 1990. Med den fortsatt
höga arbetslösheten i huvudkalkylen sker det en relativt måttlig ökning
av arbetsutbudet under resten av 1990-talet, en uppgång med drygt 1
1/2% räknat i arbetstimmar fram till 1998. Om effekterna av skattere-
formen är korrekt bedömda kommer det under 1990-talet således att
finnas ett stort potentiellt arbetsutbud. Detta har betydelse för den
ekonomiska tillväxten. Även om det sker en viss permanentning av
arbetslösheten (hysteresis-effekt) finns det likväl en potential för snabb
sysselsättningstillväxt. Därmed hålls också inflationstendenserna tillbaka.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.1

170

Det finns ur arbetsmarknadssynvinkel utrymme för en snabb efterfråge- Prop. 1992/93:150
tillväxt. Bilaga 1.1

Skattereformen innebar också stora förändringar i företagsbeskattningen
som bl.a. innebar att intern och extern finansiering fick mer likartade
skattevillkor och att skattesystemets snedvridande effekter mellan olika
typer av investeringar reducerades. Även efter skattereformen har
genomförts en rad ytterligare skattesänkningar med syfte att minska
skattebelastningen för företagande, bl.a. har förmögenhetsskatten på
arbetande kapital slopats. De ekonomiska effekterna av reformerad
företagsbeskattning är mycket svåra att bedöma. Det kan dock konsta-
teras att beskattningen på investeringar i Sverige nu är lägre än i många
andra länder. I takt med att den internationella integrationen på kapital-
marknaden vidareutvecklas kan detta få en stor betydelse för den svenska
investeringsutvecklingen.

Konkurrens förbättrar tillväxtförutsättningama på flera olika sätt. För
det första innebär konkurrens att pris- och marknadsmekanismen får
större genomslag och därmed en mer effektiv resursallokering i
ekonomin. För det andra pressar konkurrens till en effektivare resurs-
användning. Resurser frigörs som kan komma till användning på annat
håll. För det tredje leder konkurrens till förnyelse genom att kraven på
anpassning till konsumenten och att ta tillvara innovationer skärps.

Förutsättningarna för större konkurrens har förbättrats i flera avseen-
den. Ett flertal marknader har eller kommer att avregleras och därmed
öppnas för konkurrens. Det gäller t.ex. flyget, post- och telekom-
munikationer och elmarknaden. Konkurrenslagstiftningen skärps i och
med den nya konkurrenslagen som införs från 1 juli 1993. Den innebär
bl.a. att flera konkurrenshämmande åtgärder blir direkt förbjudna. EES-
avtalet kommer att medföra att en större del av ekonomin öppnas för
internationell konkurrens. Formerna för offentlig upphandling förändras,
så att denna i ökad utsträckning måste ske i konkurrens.

De kortsiktiga effekterna av ökad konkurrens är svårbedömda, eftersom
effektiviseringen till viss del uppvägs av en utslagning och omstrukture-
ring. På längre sikt är effekterna entydigt positiva. Studier bl.a. för
produktivitetsdelegationen visade att marknader som är utsatta för hög
grad av konkurrens har en påtagligt högre produktivitetstillväxt än mer
skyddade marknader.

Investeringarna i infrastruktur har reducerats under det senaste
decenniet. Den andel av BNP som sätts av till investeringar i främst
kommunikationer har varit nästan hälften så stor som i andra länder. En
effektiv infrastruktur innebär lägre transportkostnader, vilket i sin tur
möjliggör att utnyttja skalfördelar och kompensera för Sveriges naturliga
lägesnackdelar. Infrastrukturinvesteringar tenderar också att stimulera
till innovationer.

I en proposition till riksdagen har regeringen föreslagit ett omfattande
program för infrastrukturinvesteringar under resterande del av 1990-
talet. Detta kan komma att få både direkta och indirekta tillväxtstimule-
rande effekter.

171

Socialförsäkringarna har förändrats i viktiga avseenden och är föremål Prop. 1992/93:150
för fortsatt översyn. Den allmänna inriktningen på dessa reformer är att Bilaga 1.1
ersättningsnivåerna reduceras och sambandet mellan socialförsäkringsav-
gifter och förmåner stärks. Det ger ökade incitament för arbete.
Skatteinnehållet i avgiften reduceras och därmed också skattekilen för
arbetsinkomster. Det ekonomiska utfallet av arbete förbättras jämfört med
ersättning från försäkringen.

Reformeringen av socialförsäkringarna är också en viktig del i
saneringen av statsfinanserna. Så länge det råder osäkerhet huruvida den
långsiktiga budgetutvecklingen är under kontroll påverkar detta ränte-
nivån och därmed investeringarna. Nedskärningar inom socialförsäk-
ringarna bidrar till att öka förtroendet för den svenska valutan och
möjliggör en lägre räntenivå. Ett ökat företroende i detta avseende för
den svenska ekonomin kan därför ses som ett bidrag till en högre
potentiell tillväxt genom att skapa ett bättre investeringsklimat. I
huvudkalkylen är nu beslutade förändringar beaktade, liksom aviserade
besparingar. Fortsatta reformer av pensionssystem, sjuk- och föräldraför-
säkring kan dock innebära att det långsiktiga strukturella budgetunder-
skottet reduceras mer än vad kalkylen indikerar och därmed bidrar till att
ytterligare stärka förtroendet för den svenska ekonomin.

Hur reformerna verkar på lång sikt återstår att se, men de skapar en
potential för högre tillväxt. Hur stor denna är går inte att säga. Om
analysen av och kritiken mot tidigare regleringar, skattesystem m.m. var
korrekt kan den potentialen vara mycket stor. De mycket kraftiga, och
ofta underskattade, anpassningseffekterna av reformerna som nu visar sig
tyder på att ekonomiska faktorer spelar en stor roll för hushållens och
företagens beslutsfattande. De förhållandevis kraftiga förändringar som
skett av de ekonomiska förutsättningarna bör därför på sikt ha stor
betydelse för tillväxten. Osäkerheten gäller främst om dessa effekter
hinner påverka utvecklingen under 1990-talet.

17?

Innehåll	Prop. 1992/93:150 Bilaga 1.1
1 Inledning	2
1.1 Utveckling 1993-1994	2
1:2 Den svenska ekonomin i ett medelfristigt perpektiv	13
2 Internationell utveckling	18
2.1 Sammanfattande översikt	18
2.2 Länderöversikter	23
3 Utrikeshandel	30
3:1 Export och import	31
3:2 Bytesbalans	35
4 Industri	39
4.1 Produktion och konkurrenskraft	39
4.2 Lönsamhet	42
5 Näringslivets tjänster	46
6 Arbetsmarknad	51
6.1 Sysselsättning	52
6.2 Utbud av arbetskraft	55
6.3 Arbetslöshet och arbetsmarknadspolitiska åtgärder	56
7 Löner och konsumentpriser	60
7.1 Löner	60
7.2 Konsumentpriser	63
8 Hushållens ekonomi och privat konsumtion	69
8.1 Hushållens inkomster	69
8.2 Privat konsumtion och sparande	72
9 Investeringar	77
9.1 Näringslivets investeringar	77
9.2 Offentliga investeringar	79
9.3 Bostadsinvesteringar	80
9.4 Byggnadsverksamhet	83
9.5 Lagerinvesteringar	85
10 Den offentlig sektorn	88
10.1 Den konsoliderade offentliga sektorn	88
10.2 Statens finanser	92
10.3 Socialförsäkringssektorns finanser	93
10.4 Kommunernas finanser	94
10.5 Konjunkturjustering av den offentliga sektorns sparande	96
11 Kapitalmarknaden	100
11.1 Internationell ränte- och valutautveckling	101
11.2 Den svenska ränte- och valutakursutvecklingen	103
11.3 Finanskrisen	106
11.4 Utvecklingen på aktiemarknaden	111

173

12 Utvecklingen av svensk ekonomi i ett medelfristigt	Prop. 1992/93:150
perpektiv	114 Bilaga 1.1
12:1 Inledning	114
12:2 Förutsättningar och antaganden	115
12:3 Utgångsläget	116
12:4 En kalkyl för perioden 1995-1998	117
13 Hot mot en balanserad utveckling av svensk ekonomi	138
13:1 En sämre internationell utveckling	138
13:2 Utdragna anpassningsprocesser på de finansiella
marknaderna	141
13:3 En sämre fungerande arbetsmarknad	150
13:4 Kan K-sektom expandera tillräckligt?	155
14 Möjligheter till högre tillväxt under 1990-talet	165
14:1 Svensk export kan öka snabbare än beräknat	165
14:2 Strukturreformer kan ge högre tillväxt	168

174

Tabeller			Prop. 1992/93:150
1:1	Internationella förutsättningar	5	Bilaga 1.1
1:2	Löner och priser	6
1:3	Försörjningsbalans	8
1:4	Bidrag till BNP-tillväxten	9
1:5	Nyckeltal	10
1:6	Sparande	11
1:7	Försörjningsbalansen och vissa nyckeltal	15
1:8	Finansiellt sparande 1992-1998	17
2:1	Bruttonationalproduktens utveckling i vissa OECD-länder	18
2:2	Den konsoliderade offentliga sektorns finansiella sparande	20
2:3	Konsumentprisernas utveckling i vissa OECD-länder	22
3:1	Exportmarknadstillväxt, relativa priser, marknadsandelar och export av bearbetade varor	32
3:2	Importvägd efterfrågan på bearbetade varor	34
3:3	Export och import av varor	35
3:4	Bytesbalans	36
4:1	Nyckeltal för industrin	40
4:2	Industrins rörliga kostnader och produktpriser per producerad enhet, marginaler samt bruttoöverskottsandel	44
5:1	Utrikeshandel med tjänster netto	48
6:1	Arbetsmarknad	52
6:2	Produktion och sysselsättning i timmar	54
6:3	Relativa arbetskraftstal för olika åldersgrupper	55
6:4	Procentuell förändring av arbetskraftsutbudet	56
6:5	Relativ arbetslöshet i olika åldrar	57
6:6	Antal personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder	59
7:1	Timlöner och arbetskraftskostnader	61
7:2	Konsumentpriser	65
7:3	"Underliggande" inflationstakt	67
8:1	Hushållssektorns disponibla inkomster, konsumtion och sparande	69
8:2	Hushållens inkomster	70
8:3	Inkomstöverföringar från offentlig sektor till hushåll	71
9:1	Bruttoinvesteringar efter näringsgren	77
9:2	Bruttoinvesteringar i näringslivet	78
9:3	Offentliga investeringar	79
9:4	Bostadsinvesteringar	82
9:5	Byggnadsverksamhet	84
9:6	Lagervolymförändring	85
10:1	Den offentliga sektorns inkomster och utgifter	89
10:2	Skattekvoten	91
10:3	Real förändring av den offentliga sektorns inkomster och utgifter	92
10:4	Statens inkomster och utgifter	93
10:5	Socialförsäkringssektorns inkomster och utgifter	94
10:6	Kommunernas inkomster och utgifter	95

175

10:7	Den offentliga sektorns finanser, konjunkturjusterat	97 Prop. 1992/93:150
10:8	Den offentliga sektorns finansiella sparande	97 Bilaga 1.1
12:1	Utvecklingen i OECD 1992-1998	118
12:2	Försörjningsbalansen och vissa nyckeltal	120
12:3	Industrin och utrikeshandeln	123
12:4	Investeringar	125
12:5	Konsumtionen	128
12:6	Arbetskraftens produktivitet	129
12:7	Arbetsmarknaden	131
12:8	Hushållens disponibla inkomster, konsumtion och sparande 1992-1998	132
12:9	Företagens inkomster 1992-1998	134
12:10	Den offentliga sektorns inkomster och utgifter 1992-1998	135
13:1	Produktionens tillväxt	157
13:2	Produktionens andel av det totala förädlingsvärdet	159
13:3	Produktionen, kapitalstocken och kapacitetsutnyttjandet i industrin	160
13:4	Investeringsbehovet i industrin vid olika nivåer på industriproduktionen	162
13:5	Avkastning på arbetande kapital i näringslivet	163
14:1	Exportmarknadstillväxt, relativpris, marknadsandel och export av bearbetade varor till 14 OECD-länder	168

176

Diagram		2	Prop. 1992/93:150 Bilaga 1.1
1:1	K- respektive S-sektoms produktion 1981-1994	2	Prop. 1992/93:150 Bilaga 1.1
1:2	SEK: effektiv växelkurs 1980-1992	4
1:3	BNP och produktiviteten i Sverige 1981-1994	9
1:4	Finansiellt sparande i privat- och offentlig sektor samt bytesbalans som andel av BNP 1980-1994	11
1:5	Faktisk och potentiell BNP i Sverige 1985-1994	12
3:1	Sveriges varuexport till några viktiga marknader 1988-1992	30
3:2	Marknadsandel och relativpris för Sveriges export av bearbetade varor till 14 OECD-länder	33
3:3	Sveriges bytesbalans uppdelad på handels- och tjänstebalans samt netto av transfereringar totalt som andel av BNP	37
4:1	Produktion och kapacitetsutnyttjande i industrin	39
4:2	Industrins arbetskostnad per producerad enhet i Sverige relativt 14 OECD-länder 1980-1994	42
4:3	Industrins bruttomarginal 1980-1994	43
5:1	Arbetade timmar i privat tjänstesektor. Säsongsrensade data.	47
5:2	Varsel om uppsägning inom privat tjänstesektor	50
6:1	Antal varsel samt antal nyanmälda lediga platser	51
6:2	Öppet arbetslösa samt personer i konjunkturberoende arbetsmarknadspolitiska åtgärder	58
7:1	Nominell timlön inom industrin	62
7:2	Hushållens prisförväntningar de kommande 12 månaderna	64
7:3	Industrins prisförväntningar det kommande kvartalet	64
7:4	Prisutvecklingen i Sverige	66
7:5	Konsumentpriser	68
8:1	Privat konsumtion	72
8:2	Hushållens skuldkvot utgiftsräntor i relation till disponibel inkomst	73
8:3	Hushållens nettoförmögenhet i relation till disponibel inkomst	74
8:4	Hushållens sparkvot	76
9:1	Procentuell förändring av investeringar och produktion i näringslivet	79
9:2	Antal outhyrda lägenheter respektive antal påbörjade lägenheter	81
9:3	Bostadsinvesteringar	83
9:4	Byggnadsinvesteringar per sektor 1970-1994	84
9:5	BNP-utveckling och lagerbidrag	86
9:6	Lagerinvesteringar	87
10:1	Den offentliga sektorns finansiella sparande 1970-1994	88
10:2	Den offentliga sektorns finansiella nettoställning	90
11:1	6-månaders Euromarknadsräntor 1991-1993	101
11:2	10-åriga obligationsräntor 1991-1993	102
11:3	Ränteutvecklingen 1989-1993	103
11:4	Växelkurser i kronor 1991-1993	105

177

11:5	Bankernas kreditförluster och resultat	106 Prop. 1992/93:150
11:6	Utlåningsvolym 1986-1993	108 Bilaga 1.1
11:7	Bostadsräntor 1989-1993	111
11:8	Börsutvecklingen 1991-1993	112
12:1	Sveriges export, jämförelse 1980-talet och 1990-talet	122
12:2	K och S-sektorn till 1998	124
12:3	BNP-tillväxten och dess användning 1982-1998	125
12:4	Investeringskvot samt bruttosparande 1970-1998	126
12:5	Bruttoinvesteringar (LP) samt bruttoinvesteringar exklusive bostäder (FP)	127
12:6	BNP-tillväxten och arbetslöshet	130
12:7	Hushållens sparkvot 1980-1998	133
12:8	Den offentliga sektorns finansiella nettoställning	136
12:9	Finansiellt sparande 1980-1998	137
13:1	Prisutveckling på olika fastighetstyper	142
13:2	Icke finansiella företags skulder samt reala och finansiella tillgångar i relation till BNP	145
13:3	Icke finansiella företags ränteutgiftsnetto i relation till rörelse- resultat efter avskrivningar	146
13:4	Hushållens nettoförmögenhet i relation till disponibel inkomst	147
13:5	Hushållens nettosparkvot i olika länder	149
13:6	Arbetslösheten i olika länder	149
13:7	Arbetslöshets- och löneutveckling i Sverige	151
13:8	Arbetslöshet inom EG 1972-1991	153
13:9	Industrins bruttoinvesteringar 1980-1998	163
14:1	Relativ ULC uppdelad på delkomponenter	166

gotab 43617, Stockholm 1993

178

Bilaga 1.2

Långsiktig konsekvenskalkyl
för perioden

1993/94 — 1997/98

1 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 150 Bil. 1.2

Långsiktig konsekvenskalkyl för
perioden 1993/94 - 1997/98

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.2

Förord

Den långsiktiga konsekvenskalkylen (LK) för perioden 1993/94 -1997/98
som här presenteras består av två delar, dels en huvudtext dels en
appendixdel.

I huvudtexten redovisas en samlad konsekvensberäkning av den
offentliga sektorns inkomster och utgifter utifrån vissa antaganden om den
ekonomiska utvecklingen. Huvudtexten är uppdelad i separata kapitel for
respektive del i offentlig sektors redovisning dvs. statsbudgeten, övriga
staten, AP-fonden och kommunerna. I kapitel 6 görs även en redovisning
av statens samlade utgifter på olika områden. I appendixdelen redovisas
utgiftsutvecklingen på respektive fåckdepartement.

LK:ns inriktning varierar år från år i syfte att belysa och analysera
aktuella frågeställningar. Ett viktigt syfte med LK:n är att tjäna som
underlag inför beslut som rör den offentliga sektorns utveckling.

Framställningen bygger på material från fackdepartement, olika verk
och institutioner. Finansdepartementets ekonomiska avdelning svarar för
de bedömningar av den ekonomiska utvecklingen som ligger till grund för
LK-beräkningama. LK:n har utarbetats inom finansdepartementets
budgetavdelning.

Stockholm i april 1993

Inga-Britt Ahlenius

Budgetchef

Innehåll:

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.2

Långsiktig konsekvenskalkyl för perioden
1993/94 - 1997/98

Sammanfattning ..............................1

1 Den långsiktiga konsekvenskalkylen 1993/94-1997/98 ... 8

1.1 Inledning...........................8

1.2 Beräkningsmetod ......................9

1.3 Samhällsekonomisk bakgrund...............10

2 Statsbudgetens utveckling....................15

2.1 Budgetsaldo..........................15

2.1.2 Konjunkturrensat saldot...............17

2.2 Statsbudgetens inkomster 1986/87-1997/98 ....... 18

2.2.1 Inkomstutveckling för budgetåren

1986/87-1993/94 ................... 19

2.2.2 Utveckling 1993/94-1997/98, LK-perioden ... 20

2.2.3 Konjunkturrensad inkomstnivå...........24

2.3 Utgiftsutvecklign för budgetåren 1986/87-1997/98 . . 26

2.3.2 Historisk utveckling.................26

2.3.3 LK-perioden 1993/94-1997/98 ........... 27

2.3.4 Utgiftsstyrande faktorer...............29

2.3.5 Utgifterna fördelade på realekonomiska

kategorier .......................30

2.3.6 Konsumtion......................32

2.3.7 Investeringar......................32

2.3.8 Transfereringar ....................32

2.3.9 Den konjunkturrensade utgiftsnivån .......34

3 Statens inkomster och utgifter utanför statsbudgeten

exkl. AP-fonden under LK-perioden .............35

3.1 Arbetsmarknadsfonden...................36

3.2 Delpensionsfonden......................37

3.3 Arbetsgivaravgifter .....................38

4 Statens tillgångar och skulder .................39

4.1 Statens lånebehov och skuld................39

4.1.1 Statsskuldens utveckling under LK-perioden .. 40

4.2 Förmögenhetsutveckling..................42

5 AP-fonden.............................46

Statens utgifter fördelade på områden.............47

6.1 Ålderspensioner.......................49

6.2 Arbetsmarknadspolitik...................51

6.3 Sjukförsäkring, arbetsskadeförsäkring och

delpension ..........................55

6.4 Bidrag från staten till kommunsektorn..........57

6.5 Barnfamiljer .........................60

6.6 Utbildning och forskning..................63

6.7 Försvar ............................67

6.8 Bostadsförsörjning......................69

6.9 Rättsväsendet inkl, skatt och tull m.m..........70

6.10 Komminikationer. .....................73

6.11 Internationellt bistånd...................75

6.12 Invandring..........................77

6.13 Näringsliv och jordbruk .................79

6.14 Vård och omsorg......................81

6.15 Central förvaltning.....................82

6.16 Fritidsverksamhet och kultur...............83

6.17 Utrikesförvaltning och internationell samverkan ... 84

6.18 Samhällsplanering och regionalutveckling.......87

6.19 Miljöskydd, naturvård och energi............88

6.20 Övriga utgifter.......................90

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.2

7 Budgeteffekter av EG-medlemskap

8 Den kommunala sektorn.....................93

8.1 Finansiellt sparande åren 1993/94-1997/98 ....... 93

8.1.1 Inkomster och utgifter år 1991 94

8.2 Inkomster...........................95

8.2.1 Skatteinkomster....................95

8.2.2 Statsbidrag.......................96

8.2.3 Inkomster åren 1993/94-1997/98 ......... 97

8.3 Utgifter............................98

8.3.1 Utgifter åren 1993/94-1997/98 .......... 99

8.4 Strukturella och konjunkturbetingade underskott .... 100

8.5 Tillgångar och skulder ...................101

9 Offentliga sektorns finansiella sparande

103

10 Känslighetsanalys

107

Appendix, departementens verksamhetsområden

110

Långsiktig konsekvenskalkyl för
perioden 1993/94-1997/98

Sammanfattning

Samhällsekonomisk utveckling

Beräkningarna i årets långsiktiga konsekvenskalkyl (LK) omfettar
perioden 1993/94 - 1997/98 och är på sedvanligt sett gjorda utifrån vissa
antaganden om den ekonomiska utvecklingen. Utgångspunkten för
antagandena är att den svenska ekonomin befinner sig mitt i efter-
krigstidens djupaste lågkonjunktur och att det sker en kraftig uppgång i
den svenska ekonomin under hela LK-perioden. Utveckling baserar sig
på dels en uppgång i den internationella ekonomin vilket ger dragkraft åt
en inhemsk återhämtning under LK-perioden, dels ökande marknadsan-
delar för svensk exportindustri bl.a. till följd av deprecieringen av den
svenska kronan. Beräkningarna i LK:n grundar sig därmed på en
genomgående gynnsam ekonomisk utveckling under hela perioden.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.2

Diagram 1 Utvecklingen av viktiga ekonomiska antaganden

BNP-tillväxten antas stiga från ca - 2 % 1992 till ca 3 % per år under
perioden 1995-98. Antalet personer utanför den egentliga arbetsmarkna-
den sjunker långsamt, från drygt 14 % 1994 ner till ca 11 % 1998. Löne-
och prisutvecklingstakten ligger på historiskt sett låga nivåer, 4,3 % resp.

2.4 % under slutet av perioden. Den privata konsumtionen ökar med ca

2.5 % per år under tidsperioden 1995-1998. Den reala räntenivån antas
sjunka men förblir hög jämfört med nivån under 70- och 80-tal. Real-
räntans betydelse för beräkningsresultaten är jämfört med tidigare års
betydligt högre eftersom statsskulden både i nivå och som andel av BNP
är avsevärt större. För ekonomin som helhet har därmed betydelsen av
en låg nivå på realräntan ökat kraftigt, eftersom realräntan efter skatt är
högre för den privata sektorn i det nya skattesystemet än i det gamla.

Beräkningsförutsättningar

Utgångspunkten i LK:n är att beräkna utgifter och inkomster till följd av
lättade beslut och gjorda åtaganden. På följande punkter bör det dock
särskilt poängteras att inga slutgiltiga beslut är fattade, men att effekterna
är beaktade i kalkylen. Detta gäller för förslagen i finansplanen om:

- budgetförstärkningar på ca 10 miljarder kronor per budgetår fr.o.m.
budgetåret 1994/95,

- realt oförändrade utgifter för offentlig konsumtion,

Därutöver har i beräkningarna bl.a. förutsatts att:

- utgiftsökningar och inkomstbortfall till följd av ett eventuellt med-
lemsskap i EG finansieras inom ramen för befintliga resurser.

- inga ytterligare utgifter uppstår för insatser i det finansiella systemet.

Beräkningsresultat

För 1993/94 beräknas statsbudgetens underskott uppgå till ca 190
miljarder kr eller till 12,9 % av BNP. Under perioden kommer både det
konjunkturrensade och det konjunkturberoende underskottet att minska.
Den sammantagna inkomst- och utgiftsutvecklingen innebär att statsbud-
getens underskott successivt minskar till ca 70 miljarder kr vid slutet av
perioden. Underskottet mätt som andel av BNP minskar till ca 3,9%.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.2

Diagram 2 Statsbudgetens underskott

Mdr kr

Kr/innevånare

-5000

-10000

-15000

-20000

-25000

Konjunkturrensad del

Konjunkturberoende del

-40-

-80-
-120 -
-160-
-200 -
-240-L-

1993/94 1994/95 1995/96 1996/97 1997/98

Trots antaganden om en mycket gynnsam ekonomisk utveckling är
underskottet slutåret fortfarande betydande och statsbudgetens utgifter
består till allt större del av ränteutgifter för statsskulden.

Det konjunkturrensade saldot förbättras under LK-perioden framför allt Prop. 1992/93:150
genom besparingsprogrammet. Den konjunkturbetingade delen av Bilaga 1.2
underskottet minskar främst beroende på sjunkande arbetslöshet och en
hög tillväxt i ekonomin.

Statsbudgetens inkomster, netto ökar under LK-perioden med ca 75
miljarder kronor, eller i genomsnitt 4,9 % per år i löpande priser vilket
motsvarar 2,5 % per år i fästa priser. Ökningen förklaras av stigande
inkomster från samtliga skatteområden. Inkomsterna är i stort sett
konstanta i förhållande till BNP. Statsbudgetens skatteinkomster
beräknade som andel av BNP, skattekvoten, stiger något från ca 25 % till
ca 26 % under LK-perioden, vilket kan jämföras med budgetåret 1989/90
då skattekvoten uppgick till 33 %. Att kvoten inte stiger snabbare
förklaras främst av att tillväxten i BNP är baserad på export och
investeringar och inte på konsumtion vilket skulle öka statens inkomster.

Diagram 3 Statsbudgetens utveckling 1993/94 - 1997/98

kr/innevånare

Statsbudgetens utgifter, netto inkl ränteutgifter minskar under LK-
perioden med ca 45 miljarder kronor, eller i genomsnitt 2,2 % per år i
löpande priser vilket motsvarar ca 5,7 % i festa priser. Nedgången beror
främst på de besparingar som är aviserade i finansplanen och antagandet
om minskade utgifter för arbetsmarknadspolitiska insatser. Nedgången
beror även på att utgifterna för räntebidrag minskar till följd av an-
taganden om minskande bostadsbyggande och sjunkande räntenivåer
under perioden samt antaganden om minskade utgifter för asyl- och
flyktingmottagning. Statsbudgetens utgifter i festa priser exkl. stats-
skuldräntor sjunker med i genomsnitt 7,5 % per år under tidsperioden
1993/94-1997/98. Ränteutgifterna för statsskulden ökar dock med i
genomsnitt 1,4 % per år under LK-perioden. Den låga ökningstakten
beror främst på antagandet om sjunkande räntenivå.

Inkomster och utgifter utanför statsbudgeten exkl AP-fonden Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.2

Statens inkomster och utgifter utanför statsbudgeten exkl. AP-systemet
går med betydande underskott under hela LK-perioden. Underskottet
beror främst på ett betydande underskott i arbetsmarknadsfonden vilket
är en konsekvens av det svaga sambandet mellan inkomster och utgifter.
Antagandet om en sjunkande arbetslöshet under LK-perioden gör att
underskottet minskar men är trots detta slutåret fortfarande mycket stort.

För 1993/94 beräknas underskottet för statens inkomster och utgifter
utanför statsbudgeten exkl. AP-fonden uppgå till ca 40 miljarder kr. eller
till ca 2,8 % av BNP. Underskottet minskar något till ca 35 miljarder lo-
vid slutet av LK-perioden eller som andel av BNP till ca 2,1 %. De
ackumulerade underskotten i fondema är betydande. Gränserna mellan
vad som belastar statsbudgeten och vad som ligger utanför har varierat
mellan budgetåren vilket gör en historisk analys svår.

Statsskuldens utveckling

Statsskuldens utveckling styrs av nivån på den statliga upplåningen.
Upplåningsbehovet består i princip av underskottet i statsbudgeten,
korrigerat för vissa poster som påverkar upplåningen, underskottet i
statens verksamhet utanför statsbudgeten t.ex. Arbetsmarknadsfondens
underskott och övrig upplåning via Riksgäldskontoret, t.ex. för studielån
och investeringar i infrastruktur.

Diagram 4 Statsskuldens utveckling 1992/93 - 1997/98

Mdr kr

2.500t

kr/innevånare

Årligt budgetunderskott

2.000- -

-280000

1.500

1.000 -

500-

J-240000

200000

160000

120000

80000

40000

97/98

92/93 93/94 94/95 95/96 96/97

Under LK-perioden sker en kraftig ökning av statskulden från en nivå
på ca 970 miljarder kr efter budgetåret 1992/93 till ca 2 000 miljarder kr
efter budgetåret 1997/98. Uttryckt som procent av BNP ökar statsskulden
från 69 % till 109 %.

AP-fondens utveckling under LK-perioden Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.2

I AP-fonden ökar utgifterna snabbare än inkomsterna framför allt
beroende på att lönesumman utvecklas i långsammare takt än ATP-
utbetalningama. Under hela perioden kommer fondens utgifter att
överstiga avgiftsinkomsterna. Som följd av detta försämras AP-fondens
finansiella sparande med ca 13 miljarder kr under perioden. Fondens
löpande avgiftsinkomster täcker således inte de löpande utgifterna utan
avkastningen från fonden kapital tas i anspråk. Fondstyrkan (hur länge
fonden kan täcka utgifterna) fäller under perioden från 5,1 år till 4,9 år.

Den kommunala sektorn

Beräkningarna bygger på finansplanens krav på realt oförändrade utgifter
för offentlig konsumtion.

Under år 1993/94 försämras det finansiella sparandet något, men är
fortfarande positivt. Under resten av LK-perioden uppvisar kommunsek-
torn ett negativt finansiellt sparande på mellan 5-16 miljarder kronor. Det
är framförallt från åren 1993/94 till 1995/96 som det sker en kraftig
försämring. Till stor del förklaras försämringen av skatteinkomsternas
utveckling. Jämfört med staten har kommunsektorn en förhållandevis
stark finansiell ställning.

Diagram 5 Den kommunala sektorns inkomster och utgifter,
löpande priser (mdkr)

Mdr kr

kr/innevånare

Underskott

Inkomster
Överskott
Utgifter

Summan av skatteinkomster och statsbidrag till kommunsektorn i
förhållande till BNP sjunker från ca 22% år 1993/94 till ca 20% år
1997/98. Nedgången förklaras dels av den effekt som det nya systemet
för utbetalningar av skatteinkomster får vid en nedväxling av löne- och
prisökningstakten och dels av de förväntade ekonomiska regleringarna
mellan staten och kommunsektorn. Samtidigt bedöms statsbidragen
utvecklas restriktivt under LK-perioden vilket svarar för en del av
minskningen.

Givet att det kommunala skatteuttaget inte höjs och att de statliga Prop. 1992/93:150
överföringarna till kommunsektorn utvecklas restriktivt blir slutsatsen att Bilaga 1.2
den kommunala sektorn står inför betydande krav på anpassning av
utgiftsnivån till det finansiella utrymmet.

Även de kommunala utgifternas andel av BNP sjunker från en topp på
ca 26% år 1993/94 till ca 23% år 1997/98.

Den konsoliderade offentliga sektorn

Det finansiella sparandet i den offentliga sektom förbättras från -13,4 %
av BNP 1993/94 till -5,2 % av BNP 1997/98. Huvuddelen av under-
skottet utgörs under hela perioden främst av de fortsatt stora underskotten
i statsbudgeten. Statsbudgetens utveckling svarar dock för den förbättring
som sker i den samlade offentliga sektorns finansiella sparande. Det
finansiella sparande i kommuner och i AP-fonden försämras under hela
LK-perioden.

Diagram 6 Offentlig sektors utgiftsnivå och finansiering

För den offentliga sektorn ökar inkomsterna i förhållande till BNP
under LK-perioden. Skattekvoten i offentlig sektor ligger i stort sett
konstant under perioden på ca 49 %. De offentliga utgifternas andel av
BNP sjunker under perioden från ca 70 % till ca 60 %.

Känslighets kalkyl

Som en känslighetskalkyl redovisas ett scenario där ett antal för-
ändringar i de ekonomiska förutsättningarna gjorts gentemot huvud-
alternativet. Förändringarna som vidtagits är i huvudsak följande:

- inget besparingsprogram på 10 miljarder per budgetår

- ej realt oförändrade utgifter för offentlig konsumtion,

Till följd av förändringarna revideras antagandebilden för den
ekonomiska utvecklingen. Finanspolitiken blir i detta scenario betydligt
mer expansiv. Till en böljan leder utvecklingen till en högre BNP-tillväxt
genom en totalt sett starkare konsumtionsutveckling. Efterhand blir de
negativa effekterna allt tydligare. Det allt större offentliga upplåningsbe-
hovet medför ett tryck uppåt på räntenivåerna. Inflationsimpulsema blir
också större än i huvudalternativet vilket ställer krav på en mer restriktiv
penningpolitik vilket motverkar en räntesänkning. Denna utveckling leder
på sikt till lägre export och investeringsvolym och därmed lägre BNP-
tillväxt. Skillnaden i genomsnittlig BNP-tillväxt blir dock inte så stor
eftersom de negativa konsekvenserna för den reala ekonomin endast i
begränsad omfattning hinner ta sig uttryck under kalkylperioden.

Beräkningsresultat i känslighetsalternativet

Den sammantagna inkomst- och utgiftsutvecklingen innebär att statsbud-
getens saldo visar på ett underskott på ca 135 miljarder kronor slutåret
i LK-perioden. Utvecklingen leder även till att statens upplåningsbehov
ligger på i genomsnitt ca 200 mdr per år med en minskning i slutet av
perioden. De stora upplåningsbehovet beror främst på de stora negativa
primärsaldot och att den därmed högre statsskulden, ca 2 200 miljarder
kr slutåret, ger högre utgifter för statsskuldräntor än i huvudscenariet.
Därtill kommer ett större underskott i arbetsmarknadsfonden.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.2

Diagram 7 Budgetsaldo i huvudalternativ och i känslighetsalternativ

Mdr kr

i % av BNP

-300-

1993/94 1994/95 1995/96 1996/97 1997/98

Känslighetsalt

Huvudalt
r--'¹ • i

K-alt i % av BNP

H-alt i % av BNP

Offentliga sektorns underskott blir betydligt svagare i känslighetsalter-
nativet utifrån dessa förutsättningar. För att fa kontroll över utgiftsutveck-
lingen och skuldtillväxten kräver detta scenario att betydligt kraftfullare
åtgärder än i huvudscenariet måste vidtas i ett senare skede.

1 Den långsiktiga konsekvenskalkylen

1993/94 -1997/98

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.2

1.1 Inledning

Den långsiktiga konsekvenskalkylen (LK) är ett av regeringens underlag
inför beslut om utformningen av en långsiktig utgiftsstrategi. Beräk-
ningarna i den långsiktiga konsekvenskalkylen visar bl.a. hur stor del av
samhällets resurser som - givet redan fattade beslut - kommer att tas i
anspråk av staten och kommunerna och därmed hela den offentliga
sektorn under perioden 1993/94 - 1997/98.

I årets LK beskrivs i kapitel 6 utvecklingen för statens utgifter inom
olika områden under perioden 1987/88 - 1997/98.

Beräkningsförutsättningar

Utgångspunkten för LKn är att beräkna utgifter och inkomster till följd
av fattade beslut och gjorda åtaganden. På följande punkter bör det dock
särskilt poängteras att statsmakterna ännu inte fettat några slutgiltiga
beslut, men att effekterna likväl är beaktade i kalkylen. Detta gäller för
förslagen i finansplanen om:

- budgetförstärkningar, i 1993/94 års prisnivå, på 10 miljarder kronor
per budgetår fr.o.m. budgetåren 1994/95 - 1996/97 och 15 miljarder
kr. budgetåret 1997/98.

- realt oförändrade utgifter för offentlig konsumtion.

I beräkningarna har kravet på realt oförändrade utgifter för offentlig
konsumtion behandlats på följande sätt:

- En generell neddragning av statens utgifter, för den statliga för-
valtningen inkl, försvaret. Neddragningen är gjord med 0,5 mdr kr
1994/95, 1 mdr kr 1995/96, 1,5 mdr kr 96/97 och 2 mdr kr 1997/98.

I övrigt gäller för beräkningarna under LK-perioden att:

- Utgiftsökningar och inkomstbortfall till följd av ett eventuellt med-
lemskap i EG förutsätts finansieras inom ramen för befintliga resurser.

- Nominellt oförändrade generella statsbidrag till kommunsektorn.

- Ingen hänsyn har tagits till den tillfälliga statsbudgetförsvagning på

4,2 miljarder kr som den ej utförda regleringen avseende det sänkta
grundavdraget för kommunsektorn innebär för budgetåren 1993/94 och
1994/95.

- Inga ytterligare utgifter är beräknade för insatser i det finansiella
systemet.

- Östeuropaprogrammet bibehålls även efter 1994/95.

- Utgifter för flerårsprogram som t.ex. forskning ligger kvar på oför-
ändrad real nivå efter programmets slut.

- En förväntad nedgång i arbetslösheten i slutet av perioden har omsatts
i en minskning av resurserna för arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Be-
räkningarna avseende arbetsmarknadsfonden är konsistenta med denna
utveckling.

- Barnbidragen är ej värdesäkrade och har därför inte räknats upp med
prisutvecklingen.

- Infrastrukturinvesteringar på ca 10 mdr kr per år finansieras via lån i
Riksgäldskontoret.

- Antagandet om ränteutvecklingen påverkar beräkningarna av stats-
skuldräntor fr o m 1994/95. För 1992/93 och 1993/94 gäller stopp-
räntan vid beräkningstillfallet.

1.2 Beräkningsmetod

Beräkningarna i LKn är gjorda utifrån vissa antaganden om den ekon-
omiska utveckling. Dessa redovisas i avsnitt 1.3. I prognosen för den
samhällsekonomiska utvecklingen ingår en bedömning av den offentliga
sektorns utveckling. Detta är nödvändigt för att kunna ta fram prognoser
för BNP, inflation, löneutveckling etc.

För LK-perioden är beräkningarna i festa priser räknade i 1993/94 års
prisnivå om inget annat anges. Detta gäller även för den historiska
perioden.

I de diagram där utgifter och inkomster har satts i relation till
befolkningen har en genomsnittlig folkmängd på 8,8 milj under LK-
perioden använts genomgående.

Inkomster

Inkomstberäkningarna baseras på riksrevisionsverkets (RRV) beräkningar
med utgångspunkt i den ekonomiska utveckling som redovisas i tabell 1.1
och 10.1.

Den inkomstnivå vid vilken skyldighet föreligger för fysiska personer
att betala statlig inkomstskatt skrivs upp med utvecklingen av konsument-
prisindex plus två procentenheter från och med inkomståret 1995.

Beräkningarna av inkomstskatter för juridiska personer baseras på bl.a.
antaganden om bruttodriftsöverskott, exkl egna hem, i industrin och
privatkonsumtionens påverkan på detaljhandeln.

Den kommunala utdebiteringen, d.v.s. kommunalskatten, antas vara
oförändrad under LK-perioden.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.2

Utgifter Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.2

Utgångspunkten är att beräkna utgifter till följd av redan fattade beslut
och gjorda åtaganden. En konsekvens av beräkningsmetoden är att många
anslag antas ha realt oförändrad nivå under perioden.

Transfereringarna antas utvecklas i enlighet med beräkningen av
volymförändringar. För dessa anslag har den demografiska utvecklingen
stor betydelse, t.ex. antalet födda barn och antalet pensionärer.

Vissa utgifter för investeringar har under budgetåret 1993/94 till stora
delar lyfts ur statsbudgeten. Förändringen innebär ingen förbättring av
statens finansiella situation. Upplåningbehovet är oförändrat. Däremot
belastas statsbudgeten enbart med utgifter för räntor och avskrivningar
och kan därmed redovisa ett minskat underskott. Denna "saldoför-
bättring" uppgår till ca 10 miljarder kronor för budgetåret 1993/94.

Vissa inkomst- och utgiftsförändringar redovisas som tillkommande
utgiftsbehov, netto. Antalet sjukdagar (inom sjukförsäkringssystemet)
antas under LK-perioden ligga kvar på 1994 års nivå, 13,1 dagar.

Beräkningen av statsskuldräntor för budgetåret 1993/94 grundas på
gällande räntenivåer vid beräkningstillfället. För perioden därefter baseras
ränteberäkningama på antagen räntenivå. I beräkningarna antas netto-
upplåningen i utlandet vara oförändrad. Uppräkningen av utgifterna från
fästa till löpande priser har gjorts enligt de antaganden om pris- och
löneutvecklingen som redovisas i tabellerna 1.1 och 10.1.

1.3 Samhällsekonomisk bakgrund

Den offentliga sektorns finansiella utveckling bestäms dels av beslut om
förändringar i de offentliga systemen, dels av den samhällsekonomiska
utvecklingen.

Det finns en rad kopplingar mellan samhällsekonomin och offentliga
utgifter och inkomster. Skatteinkomsterna bestäms ytterst av den
ekonomiska tillväxten. Lönesumman, dvs sysselsättning och löneutveck-
ling är jämte den privata konsumtionen den viktigaste skattebasen. En
större andel löner och privat konsumtion i BNP ger därför på kort sikt
ökade skatteinkomster, men innebär samtidigt att vinstandel och resurser
till investeringar pressas tillbaka vilket på sikt reducerar BNP-tillväxten.

Ekonomisk tillväxt ger den offentliga sektorn ökade reala inkomster. De
offentliga utgifterna följer till stor del prisutvecklingen, men påverkas
inte direkt av ökade realinkomster. Istället leder en högre tillväxt via
ökad sysselsättning till lägre utgifter för t.ex. arbetsmarknadsåtgärder och
arbetslöshetsunderstöd. I Sveriges ekonomiska situation med mycket stora
offentliga underskott i kombination med ett högt skattetryck bör
utgiftskvoten minska. En sänkt utgiftskvot kan inte förväntas komma till
stånd enbart genom en god tillväxt utan kräver också sänkt ambitionsnivå
på många områden.

På kort sikt bestäms BNP-utvecklingen i hög grad av den samlade
efterfrågan i ekonomin. Okade offentliga utgifter leder då till ökad
efterfrågan och därmed, i situationer med ledig kapacitet i ekonomin, till
högre produktion. Ett stort budgetunderskott verkar dock kontraktivt

genom att det tenderar att driva upp ränteläget i ekonomin och därigenom Prop. 1992/93:150
hämma den privata efterfrågan. På lång sikt är produktivitetsutvecklingen Bilaga 1.2
och arbetskraftsutbudet avgörande faktorer för den ekonomiska tillväxten.
Produktivitetens långsiktiga utveckling bestäms av ett komplicerat
samspel mellan storleken på kapitalstocken, utbildningsnivån och den
tekniska utvecklingen. Även institutionella förhållanden såsom marknads-
strukturer och ägandeförhållanden har stor betydelse för den ekonomiska
utvecklingen. Den ekonomiska politiken påverkar dessa tillväxtfaktorer.

Internationella förutsättningar

Den ekonomiska utvecklingen i omvärlden bedöms bli gynnsam under
kalkylperioden. När de kontraktiva effekterna av de finansiella obalanser-
na i de anglosaxiska länderna och av den tyska återföreningen ebbat ut
väntas den internationella ekonomin komma in i en mer normal tillväxt-
bana. Avregleringar och en ökad integration bör möjliggöra en BNP-
tillväxt på 2,5 - 3 % årligen under perioden 1994-1998. Handeln av varor
mellan länderna kan då väntas öka i en takt av närmare 6 % årligen. In-
flationsbekämpningen kan förväntas ha fortsatt hög prioritet i den ekono-
miska politiken, varför konsumentprisökningama bedöms till ca 3 % per
år.

Det finns en rad hotbilder mot denna utveckling. Spänningarna på det
handelspolitiska området tycks ha tilltagit den senaste tiden. En ut-
veckling med betydande protektionistiska störningar mellan de stora
handelsblocken EG, USA och Japan kan därför inte uteslutas. Dessutom
kan de anpassningprocesser som nu pågår i många länder visa sig mer
utdragna än beräknat. En annan fåra för tillväxten är om realräntorna i
Europa etableras på en alltför hög nivå till följd av det stora kapitalbehov
som föreligger i Öst- och Centraleuropa.

Utgångsläget och utvecklingen 1993-94

Den svenska ekonomin befinner sig nu mitt i efterkrigstidens djupaste
lågkonjunktur. Under 1993 minskar BNP för tredje året i rad. BNP-nivån
1993 är därmed nästan 5% lägre än 1990 års nivå. Nedgången i den
svenska ekonomin har varit betydligt allvarligare än i omvärlden.
Omställningsprocessen har varit kraftigare och de tidigare grundlagda
obalanserna i ekonomin större än i andra länder.

Överhettningen i svensk ekonomi under 1980-talets sista år ledde till
en kostnadsexplosion och därmed kraftigt försvagad konkurrenskraft. Den
första fasen av nedgången kännetecknades därför av en exportnedgång
som förstärktes av den internationella konjunkturavmattningen. Efterhand
har emellertid hemmamarknaden alltmer förvagats. Det kraftigt ökade
hushållssparandet, raset i bostadsbyggandet samt snabbt fallande
investeringar i näringslivet är de avgörande faktorerna bakom detta.
Finanskrisen och de exceptionellt höga realräntorna har tillsammans med
fallande priser på ett flertal tillgångsmarknader bidragit till och förstärkt
denna utveckling. Parallellt med försvagningen av hemmamarknaden har
dock förutsättningarna för export och konkurrensutsatt sektor successivt

2 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 150 Bil. 1.2

förbättrats. Denna utveckling har självfallet förstärkts dramatiskt av den Prop. 1992/93:150
kraftiga deprecieringen av kronan. Bilaga 1.2

De närmaste åren kommer därför att kännetecknas av två motsatta
tendenser i ekonomin. Den konkurrensutsatta sektorn expanderar gradvis
medan den skyddade sektorn pressas tillbaka av fällande efterfrågan och
svag lönsamhet. 1993 väntas exporttillväxten bli så kraftig som 5 %. Den
inhemska efterfrågan väntas dock fälla med över 4 procent. En ex-
ceptionellt svag inkomstutveckling för hushållen samt fortsatt kraftigt fäll
i bostadsbyggandet bidrar till detta. BNP förutsätts därför minska med
1,7%. Nästa år förutses en ännu starkare exporttillväxt, ca 9%.

Fallet i den inhemska efterfrågan väntas då bli betydligt mindre än i år
varför en tillväxt i BNP på drygt 1 % bör vara möjlig. En så svag tillväxt
är dock inte tillräcklig för att förbättra situationen på arbetsmarknaden.
Den öpnna arbetslösheten hålls dock tillbaka genom ökade arbets-
marknadspolitiska satsningar.

Utvecklingen 1995-1998

Mot bakgrund av de snabba förändringar som den svenska ekonomin
genomgår ter sig vaije scenario över utvecklingen på medellång sikt som
mycket osäkert. Varaktigheten av de anpassningsprocesser som pågår i
ekonomin är avgörande för hur återhämtningsförloppet kommer att
gestalta sig. Den flytande valutan ändrar också påtagligt möjligheterna att
förutse utvecklingen. I det scenario som ligger till grund för huvud-
kalkylen i LK:n utvecklas den svenska ekonomin i många avseenden
gynnsamt under perioden 1995-1998. BNP ökar med ca 3 % i genomsnitt
under perioden. Inflationstakten överstiger inte under något år 2,5
procent. Arbetslösheten fäller succesivt from 1995 även om nivån under
hela perioden förblir hög jämfört med tidigare.

Tabell 1.1 Nyckeltal för den ekonomiska utvecklingen 1992-98

Procentuell förändring från föregående år	1992	1993	1994	1995	1996	1997	1998
BNP, volym	-1,7	-1,7	1,2	3,1	3,2	2,9	2,8
Export, volym	2,0	5,0	9,0	7,0	6,5	6,0	6,0
Timlön	3,5	3,0	3,5	4,1	4,1	4,6	4,7
Utbetald lönesumma	0,5	-1,5	2,8	5,0	5,5	6,2	6,1
KPI (årsgenomsnitt)	2,4	5,5	3,5	2,2	2,3	2,5	2,5
Arbetslöshet, nivå	5,3	6,9	7,0	6,8	6,4	5,8	5,3
Arbetsmarknads- politiska åtgärder, nivå	3,8	5,7	7,1	6,8	6,3	5,8	5,3

Källa: Finansdepartementet

Sett från produktionssidan råder ingen tvekan om att en tillväxt av
denna storlek är möjlig. Kapacitetsutnyttjandet är i utgångsläget extremt
lågt. En rad reformer har också genomförts som skapar förutsättningarna
för en god utveckling av produktivitet och arbetskraftsutbud. Ekonomins
underliggande produktionsförmåga kan därför förväntas växa med minst
2% under senare delen av 1990-talet. Till detta kommer en gradvis

normalisering av kapacitetsutnyttjandet. Prop. 1992/93:150

Den avgörande frågan är emellertid om det kan genereras en efter- Bilaga 1.2

frågan på svensk produktion som gör att denna tillväxtpotential kan
utnyttjas. En förutsättning för kalkylen är att det besparingsprogram för
den offentliga sektorn som annonserades i 1993 års finansplan genomförs.
Detta innebär beslut om ytterligare budgetförstärkningar på 10 miljarder
kronor per år i fasta priser samt realt oförändrade konsumtionsutgifter,
vilket innebär att den offentliga konsumtionen måste minska med 1%
årligen.

Eftersom den totala konsumtionen på detta sätt hålls tillbaka krävs en
kraftig expansion av export och investeringar för att tillväxten ska bli så
pass hög som 3% i genomsnitt. Huvudkalkylen innebär att en sådan
expansion blir möjlig. Nödvändiga förutsättningar är dock bl.a. den goda
internationella tillväxten samt en väl fungerande arbetsmarknad som gör
att låga nominella löneökningar och därmed låg inflation kan kombineras
med den höga tillväxten.

Jämförelse med 1980-talet skillnader och likheter

Dagens ekonomiska läge påminner i vissa avseenden om situationen i
böijan på 1980-talet. Även då var de offentliga underskotten stora.
Statens budgetunderskott uppgick t.ex. 1982 till ca 13% av BNP. Detta
underskott eliminerades emellertid påfallande snabbt under loppet av
1980-talet. Det finns en dock rad faktorer som gör att man inte kan
förvänta sig samma snabba budgetkonsolidering under 1990-talet.

Inkomsterna ökade snabbt under 1980-talet. Den kraftiga inflationen i
kombination med det gamla skattesystemets höga progressivitet bidrog i
hög grad till detta. Skillnaden gentemot bedömningarna för 1990-talet är
därvidlag stor. Inflationen var i genomsnitt ca 7 % under perioden 1982
till 1990 jämfört med beräknade ca 3 % för perioden 1992 till 1998. Detta
innebär också att nominella BNP ökade mycket snabbare under 1980-talet
även om den reala tillväxten snarast var lägre. Mer avgörande för
utvecklingen av budgetsaldot är emellertid sammansättningen av BNP-
tillväxten. Andra delen av 1980-talet kännetecknades av att den privata
konsumtionen expanderade kraftigt. Detta berodde delvis på att av-
regleringen av kreditmarknaden möjliggjorde en mycket hög lånefinansie-
rad konsumtion. Den stora konsumtionsboomen var dock också en följd
av höga löneökningar vilket också innebar att löneandelen i ekonomin
ökade kraftigt på bekostnad av vinstandelen. När de tunga skattebaserna
expanderar på detta sätt medför det förstås att statsinkomsterna ökar på
kort sikt. På lång sikt hämmas emellertid tillväxtmöjligheterna genom
försämrad lönsamhet, fällande investeringar samt minskat utrymme för
export.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.2

Diagram 1.1 Utvecklingen under 1981 - 1998 för vissa parametrar

* A rbetslöshet som öppen arbetlöshet och personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder
som andel av arbetskraften

Skillnaden gentemot 1990-talet är som kan utläsas i diagramet här
påtaglig. Utvecklingen som den förutsätts under LK-perioden känneteck-
nas av en mycket måttlig konsumtionsökning medan istället investeringar
och export håller uppe tillväxten. Löneökningarna är måttliga under hela
perioden även om de tilltar något i slutet av perioden samtidigt som
näringslivets lönsamhet gradvis normaliseras.

På utgiftssidan innebär scenariot att kostnaderna för arbetslöshets-
understöd och arbetsmarknadspolitik förblir hög under hela LK-perioden.
Nivån på arbetslösheten kommer under 1990-talet att ligga betydligt
högre än på 1980-talet. Någon snabb nedgång från de rekordhöga nivån
1994 kan inte förväntas trots den relativt starka tillväxten. Anledningen
till detta är flera. Goda förutsättningar för en hög produktivitetstillväxt
när ekonomin tar fårt gör att behovet av nyanställningar begränsas. En
stor grupp latent arbetssökande som väntar på att träda in på arbets-
marknaden har skapats under den djupa lågkonjunkturen. Därtill kommer
troligtvis vissa skadeverkningar på arbetsmarknadens funktionsätt av den
höga arbetslösheten.

Realräntan väntas vara fortsatt hög under 1990-talet. Även om nivån
inte är nämnvärt högre än under 1980-talet blir verkningarna allvarligare
eftersom statsskulden som andel av BNP nu når betydligt högre nivåer.
Därtill kommer att realräntan efter skatt nu är betydligt högre än i det
gamla skattesystemet.

2 Statsbudgetens utveckling

2.1 Budgetsaldo

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.2

Under budgetåren 1986/87 - 1988/89 gick statsbudgeten från underskott
till överskott. Denna utveckling förklaras framför allt av en snabb
inkomstökning 1988/89 och 1989/90 samt att investeringar lyftes ut från
statsbudgeten för att bl.a. finansieras via Riksgäldskontoret. Till följd av
saldoförbättringen minskade även utgifterna för statsskuldräntor.

Under perioden 1989/90 till 1992/93 försämrades budgeten återigen
kraftigt. Denna försämring kan delvis förklaras av den sämre kon-
junkturen samt den finansiella krisen som lett till stora utgiftsökningar för
insatser i bankväsendet.

Diagram 2.1 Budgetsaldots utveckling 1986/87 - 1997/98. Miljarder kronor och
som procent av BNP

Under LK-periden sker en viss återhämtning av underskottet från ca
190 miljarder kronor 1993/94 till ca 70 miljarder kronor 1997/98. Under-
skottet är dock fortfarande betydande 1997/98. Förbättringen under LK-
perioden förklaras främst av:

- finansplanens besparingsprogram som för slutåret 1997/98 fördelats
med 20 miljarder som skatteökningar och 25 miljarder som totala
utgiftsminskningar,

- att inga ytterligare utgifter för insatser i det finansiella systemet är
beräknade under LK-perioden,

- successivt minskade utgifter för arbetsmarknadspolitiska insatser,

- kraftigt minskande utgifter för asyl- och flyktingmottagning,

- antaganden om sjunkande räntenivå och hög tillväxttakt under LK-
perioden.

Statsbudgetens underskott är som störst det första året i LK-perioden,
(1993/94), för att sedan förbättras successivt under LK-perioden. Trots
den höga tillväxttakten kvarstår dock ett betydande underskott på ca 70
miljarder kronor slutåret 1997/98.

Diagram 2.2 Inkomster och utgifter brutto 1986/87 till 1997/98, i miljarder Prop. 1992/93:150
kronor, löpande priser Bilaga 1.2

Mdr kr

65₀₁-------------------------------------------------------------------------

350

300

86/87 87/88 88/89 89/90 90/91 91/92 92/93 93/94 94/95 95/96 96/97 97/98

Fram till och med budgetåret 1989/90 följdes utgifter och inkomster åt,
dvs budgetsaldot låg i stort sett kring noll. Från och med budgetåret
1990/91 fortsatte utgifterna att öka medan inkomsterna låg kvar på en
relativt oförändrad nivå i löpande priser, dvs en realt sett fällande
inkomstutveckling. Utgiftsökningen förklaras delvis av att en stor del av
statens utgifter styrs av automatik vilket innebär att de följer inflationen
(se vidare kapitel 2.3.4). Ökad inflation leder därmed automatiskt till
ökade utgifter. Att inkomsterna fäller beror på skattereformen i kom-
bination med en allt svagare konjunkturutveckling. Budgetåren 1992/93
och 1993/94 är skillnaden mellan inkomster och utgifter som störst vilket
även innebär att budgetunderskottet är som störst under dessa år. Mot
slutet av LK-perioden närmar sig inkomsterna återigen utgiftsnivån. Detta
förklaras av en förutsatt stramare finanspolitik som dels minskar ut-
giftsnivån dels ökar skatteinkomsterna samt en hög tillväxttakt som gör
att inkomsterna utvecklas gynnsamt.

Diagram 2.3 Inkomster och utgifter brutto 1986/87 till 1997/98, i miljarder
kronor fästa priser

Mdr kr

86/87 87/88 88/89 89/90 90/91 91/92 92/93 93/94 94/95 95/96 96/97 97/98

Utvecklingen för utgifts- och inkomstnivån i fästa priser följer den i
löpande priser. Vad som är värt att notera är att statens utgifter i slutet
av LK-perioden sjunker realt sett, vilket beror på den stramare finans-
politiken samt de realt fällande generella statsbidragen till kommunerna.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.2

Tabell 2.1 Budgetsaldo 1986/87 - 1996/97. Miljarder kronor, löpande priser

Budgetår	Inkomster -netto	Utgifter netto exkl. stats- skuld- räntor	Stats- skuld- räntor	Budget- saldo	Saldo som andel av BNP
Utfall
1986/87	320,1	271,5	63,8	-15,2	-1,6%
1987/88	332,6	283,3	53,4	- 4,1	-0,4%
1988/89	367,7	296,4	53,2	18,1	1,6%
1989/90	401,5	334,4	63,7	3,4	0,3%
1990/91	403,5	377,0	61,0	-34,5	-2,5%
1991/92	397,7	418,5	60,0	-80,8	-5,6%

Nuvarande beräkning

1992/93	375	492	73	-190	-13,1%
1993/94	346	442	95	-191	-12,9%
1994/95	366	423	99	-156	-10,1%
1995/96	383	408	113	-139	-8,9%
1996/97	403	394	113	-105	-6,1%
1997/98	422	381	111	- 70	-3,9%

Källa: Finansdepartementet

2.1.2 Konjunkturrensat saldo

Det konjunkturrensade saldot förbättras under LK-perioden framför allt
p.g.a. finansplanens besparingsprogram. Mot slutet av LK-perioden
närmar sig det konjunkturrensade saldot det totala saldot som en följd av
ett successivt ökat kapacitetsutnyttjande.

Diagram 2.4 Det konjunkturrensade saldot 1993/94 - 1997/98

1993/94 1994/95 1995/96 1996/97 1997/98

2.2 Statsbudgetens inkomster 1986/97 - 1997/98

Statsbudgetens inkomster indelas i skatter, inkomster av statens verksam-
het, inkomster av försåld egendom, återbetalning av lån samt kalkyl-
mässiga inkomster. Skatteinkomsterna utgörs av fysiska och juridiska
personers inkomstskatter, lagstadgade socialavgifter, skatt på egendom
samt skatt på varor och tjänster. På statsbudgetens inkomstsida redovisas
85% av utgifterna för föräldra- och sjukförsäkringen samt de totala
utgifterna för arbetsskadeförsäkringen. Utgifterna för dessa försäkringar,
som redovisas på statsbudgeten, uppgår till 56 miljarder kronor 1993/94.
Inkomsterna redovisas fortsättningsvis brutto, om inget annat uppges.
Alla utgifter redovisas under utgiftsavsnittet, 2.3.

På kort sikt leder hög nominell pris- och löneökningstakt till snabbt
stigande inkomster, även om den reala tillväxten är låg. På lång sikt är
det utvecklingen av produktivitet och sysselsättning som avgör den
ekonomiska tillväxten och därmed utvecklingen av inkomsterna.

Diagram 2.5 Statsbudgetens skatteinkomster,brutto, och övriga inkomster i
huvudalternativet i fasta priser, 1993/94-1997/98

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1.2

Budgetåret 1993/94 beräknas skatterna utgöra ca 90 % av statsbud-
getens inkomster. Statsbudgetens inkomster, brutto, ökar med i genom-
snitt 5% per år i löpande priser och med 2% i fästa priser mellan
1993/94 och 1997/98. Den relativt låga ökningstakten förklaras till största
del av antagandet om låga pris- och löneökningar.

Skatternas andel av BNP, statsbudgetens skattekvot, stiger något under
perioden och uppgår till 26% av BNP 1997/98. Skattekvoten skulle ökat
ytterligare om det inte var så att BNP-tillväxten uppnås genom att svensk
export utvecklas framgångsrikt samtidigt som investeringsvolymen ökar.
Dessa faktorer bidrar inte på kort sikt direkt till statens skatteinkomster
i samma utsträckning som t.ex. den privata konsumtionen i det korta
perspektivet gör. Skattekvotens ökning förklaras av att finansplanens

program for budgetförstärkning lagts in som en skattehöjning med 20 Prop. 1991/92:150
miljarder kronor under perioden. Skattekvoten, exklusive denna Bilaga 1.2
budgetförstärkning stiger något över LK-perioden.

Diagram 2.6 Statsbudgetens skatteinkomster, fasta priser 1986/87-1997/98

Mdr kr

700

600

Juridiska personers inkomstskatt

Fysiska personers inkomstskatt
Övriga inkomster

Skatt på egendom

300-1

Övriga indirekta skatter

Mervärdeskatt

Sociala avgifter, netto

'Uppdelningen på inkomster och utgifter för inkomsttitlarna fysiska och juridiska
personers inkomstskatt är preliminära för 1991/92.

Källor: Riksrevisionsverket och Finansdepartementet

2.2.1 Inkomstutvecklingen för budgetåren 1986/87 - 1993/94

Mellan 1986/87 och 1993/94 har statsbudgetens bruttoinkomster ökat med
123 miljarder kronor i löpande priser. Detta motsvarar en genomsnittlig
ökningstakt på knappt 2 % per år i löpande priser. I fasta priser feller in-
komsten, brutto, med 109 miljarder kronor, vilket motsvarar en
genomsnittlig inkomstminskning på 4% per år under perioden. En viktig
förklaring till de minskande inkomsterna är det försämrade konjunkturlä-
get under senare delen av perioden. De inkomstskategorier som ökar
under perioden är egendomsskattema och mervärdesskatten.

Egendomsskattema ökar med i genomsnitt 9 % per år i löpande priser
och med 3% i festa priser mellan 1986/87 och 1993/94. Ökningen
förklaras bl. a. av att inkomsterna från fastighetsskatt överförs från
kommunerna till staten fr.o.m. 1987 samt av att såväl stämpelskatten som
den tillfälliga omsättningsskatten på värdepapper höjts under perioden.
Mervärdesskatten ökade mellan 1986/87 och 1993/94 med i genomsnitt
7 % per år i löpande priser och 1 % per år i festa priser. Detta förklaras,
förutom av en snabb ökning av den privata konsumtionen under andra
hälften av 1980-talet även av den breddning av mervärdeskattebasen som
var en del av skattereformen samt höjningen av mervärdesskatten.

Mellan 1990/91 och 1993/94 minskar bruttoinkomsterna med ca 80
miljarder kronor i löpande priser och med 146 miljarder kronor i festa

priser. Minskningen beror på ökad arbetslöshet, ökat sparande, om-
läggning av systemet för utbetalning av kommunalskatt, minskade
arbetsgivaravgifter, nettobudgetering av mervärdesskatten samt skattere-
formen.

Statsbudgetens skatteinkomster mätt som andel av BNP minskade från
32% till 25 % under perioden 1986/87 till 1993/94. Av denna nedgång på
7 procentenheter svarade de ökade kommunalskatteutbetalningama för en
betydande del. Kommunalskatteutbetalningama ökade med i genomsnitt
9% under perioden medan skatteinkomsterna, brutto, ökade med i
genomsnitt 2% under perioden. Den stora ökningen av utbetalningarna
kan bl.a. förklaras av det nya systemet för kommunalskatteutbetalningar.
Resterande del av skatteinkomsternas nedgång, som andel av BNP,
förklaras bl. a. av hushållens ökande sparande.

2.2.2 Utveckling 1993/94-1997/98, LK-perioden

Budgetåret 1993/94 minskar inkomsterna, brutto, med 38 miljarder
kronor, främst till följd av att skatteutjämningsavgift och avräkningsskatt
samt barnomsorgs- och utbildningsavgiften slopas. Vidare sänks arbets-
givaravgifterna. Dessutom bortfaller stora engångsinkomster. Statsbud-
getens samlade bruttoinkomster beräknas under LK-perioden öka med 84
miljarder kronor eller i genomsnitt 5% per år, i löpande priser. I fasta
priser ökar bruttoinkomsten med 39 miljarder kronor vilket innebär en
genomsnittlig ökning på 2 % per år under LK-perioden. Fysiska personers
inkomstskatt beräknas öka med 22 miljarder kronor, i festa priser mellan
1993/94 och 1997/98 vilket motsvarar drygt hälften av den totala
inkomstökningen. Juridiska personers inkomstskatt beräknas öka med
drygt 6 miljarder kronor i festa priser under samma tid. Inkomster av
lagstadgade socialavgifter, brutto, svarar for ca 14 miljarder kronor,
vilket motsvarar nära en två femtedelar av den totala inkomstökningen.
Tnkomstema av mervärdesskatt beräknas öka med 6 miljarder kronor och
skatt på egendom med 3 miljarder kronor i festa priser. Inkomsterna av
övriga indirekta skatter beräknas minska med ca 6 miljarder kronor under
LK-perioden, liksom inkomster av statens verksamhet.

Statsbudgetens totala skatteinkomster, brutto, beräknas öka med 63
miljarder kronor eller i genomsnitt 4% per år i löpande priser under LK-
perioden. BNP ökar under samma period med i genomsnitt 3 % per år.
Därmed beräknas statsbudgetens skattekvot öka med en procentenhet från
25% 1993/94 till 26% 1997/98. Höjningen förklaras av finansplanens
program för budgetförstärkning som i beräkningarna delvis är inlagda
som en skatteökningen på 20 miljarder kronor under perioden.

Fysiska personers inkomstskatt

Inkomsterna av fysiska personers inkomstskatt är främst beroende av den
nominella löneutvecklingen.

Inkomstgränsen över vilken statlig skatt utgår är reallöneskyddad med
två procentenheter med undantag för 1993 och 1994, då reallöneskyddet
tillfälligt är borttaget. En högre reallönetillväxt än 2% ökar det reala

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1.2

skatteuttaget genom att fler personer träffas av den högre skattesatsen
ovanför inkomstgränsen. Under perioden överstiger den årliga real-
löneökningen 2% från 1995 och fram till 1998.

Fysiska personers inkomstskatt består av två delar, statlig och
kommunal skatt. Dessa uppbärs tillsammans, nettot av uppbörd och
kommunalskatteutbetalningar redovisas över statsbudgeten. Den 1 januari
1993 ändrades systemet för utbetalning av kommunalskatten för
borgerliga kommuner och landsting vilket ökar utbetalningarna och
minskar inkomsterna på titeln fysiska personers inkomstskatt under en
övergångsperiod. I det gamla systemet sker utbetalning av kommunalskatt
till kommunerna i två steg. Ett givet år utbetalas ett förskott till
kommunerna, som baseras på den beskattningsbara inkomsten två år
tidigare. Två år efter förskottsutbetalningen slutregleras kommunalskat-
ten. Detta innebär att statsbudgetens redovisning av fysiska personers
inkomstskatt avser ett nettobelopp av bl.a. uppbörd av statlig och
kommunal skatt samt förskottsutbetalning och slutreglering av kommunal
skatt. Nettobeloppet på statsbudgeten blir därmed också beroende av
nominell löneutveckling två till fyra år tidigare. Med det nya systemet får
kommunerna kommunalskattemedlen som baseras på en prognos, samma
år som den preliminära inkomstskatten betalas in. Införandet av det nya
kommunalskattesystemet och slutavräkning av det gamla systemet ger en
periodiseringseffekt som ökar kommunalskatteutbetalningama för 1993/94
och 1994/95. År 1995 beräknas det nya systemet löpa fullt ut. Den
tidigare tvååriga eftersläpningen av kommunalskatteutbetalningama
upphör 1995.

Nettoinkomsten av fysiska personers inkomstskatt ökar med 21
miljarder kronor i fästa priser under LK-perioden, från 11 miljarder
kronor 1993/94 till 32 miljarder kronor 1997/98. Under perioden ökar
inkomstskattens andel av statsbudgetens bruttoinkomst från 3 % 1993/93
till 7 % 1997/98. Ökningen beror dels på att bruttouppbörden ökar kraftigt
till följd av en reallöneutveckling som överstiger reallöneskyddets 2%,
samtidigt som utbetalningarna av kommunalskatt ökar till följd av den
högre löneökningstakten två år tidigare samt slutavräkningen av det gamla
kommunalskattesystemet i böijan av LK-perioden. Ytterligare för-
klaringar är att kapitalskatten, netto, ökar över tidsperioden, vilket är en
följd av den ökade sparkvoter i hushållssektorn.

Juridiska personers inkomstskatt

Inkomsterna av juridiska personers inkomstskatt beror främst på vinsten
efter bokslutsdispositioner i näringslivet. I LK-beräkningama baseras
utvecklingen av inkomsterna från juridiska personers inkomstskatt på
antaganden om bl.a. utvecklingen av driftsöverskottet i företagen, brutto,
(exkl. egna hem) och privatkonsumtion, som påverkar detaljhandeln.
Dessa inkomster är i hög grad beroende av den ekonomiska utvecklingen.
Under inkomstgruppen juridiska personers inkomstskatt redovisas även
effekter av upplösning av företagens reserver, s.k. avskattning, och
beskattning av tjänstegrupplivförsäkringar. Avskattningen beräknas till

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1.2

4,2 miljarder kronor för 1993 och 4,4 miljarder kronor 1994. Av-
skattningen av företagens reserver upphör 1995.

Budgetåret 1993/94 beräknas juridiska personers inkomstskatt, netto,
uppgå till 24 miljarder kronor och utgöra ca 6% av statsbudgetens
bruttoinkomster. Inkomstskattens andel av statsbudgetens bruttoinkomster
är i stort sett oförändrad över perioden. Inkomsterna av juridiska
personers inkomstskatt beräknas under LK-perioden öka med 6 miljarder
kronor i fasta priser eller i genomsnitt 6 % per år.

Ökningen under LK-perioden kan delvis förklaras av att antagandet om
att driftsöverskottet ökar, dvs. företagens förluster minskar under LK-
perioden.

Lagstadgade sociala avgifter

De lagstadgade sociala avgifterna följer, vid oförändrat avgiftsuttag,
lönesummans utveckling. Denna beror på timlön och sysselsättnings-
graden i ekonomin. Socialavgiftsinkomstema styrs således i mycket hög
grad av den nominella och reala tillväxten i ekonomin. Det totala
avgiftsuttaget framgår av tabell 2.2.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1.2

Tabell 2.2 Lagstadgade socialavgifter

Procent av avgiftsunderlag	Avgiftsuttag	Avgiftsuttag	Antaget
Procent av avgiftsunderlag	1992	1993	1994-1998
Avgifter vilka helt redovisas på	statsbudgeten
Folkpensionsavgift	7,45	5,66	5,66
Utbildningsavgift¹	0,31	-	-
Särskild löneskatt²	21,85	17,69	17,69

Avgifter vilka nettoredovisas på statsbudgeten

Sj ukförsäkringsavgift³ Arbetsskadeförsäkringsavgift⁴	7,80 1,20	8,27 1,38	8,43 1,38
Avgifter vilka ej redovisas på statsbudgeten
ATP-avgift	13,00	13,00	13,00
Delpensionsavgift⁵	0,20	0,20	0,20
Arbetsmarknadsavgift	2,12	2,12	2,12
Lönegarantiavgift	0,20	0,20	0,20
Arbetarskyddsavgift	0,17	0,17
Avgift för sjöfolks pensionering⁶	1,20	1,20	1,20
Summa	34,83	31,00	31,16

^uxenutbildningsavgift uppgår till 0,31% fr.o.m. 1 juli 1992. 1 jan 1993 tas avgiften
bort.

²Särskild löneskatt utgår på passiv näringsverksamhet, för lön och aktiv näringsverk-
samhet efter 65 års ålder samt för arbetsgivares pensionspremier.Ingår inte i
"summan".

Sjukförsäkringsavgiften höjs från 8,27% till 8,43% 1 januari 1994.

⁴Arbetsskadeförsäkringsavgift uppgår till 0,9% t.o.m. 30 juni 1992. 1,2% 1 juli 1992
t.o.m. 31 december 1992. 1,38% fr.o.m. 1 januari 1993.

⁵Delpensionsavgift uppgår till 0,50% t.o.m. 30 juni 1992 fr.o.m. 1 juli 1992 sänks
avgiften till 0,20%.

⁶Avgift för sjöfolks pensionering betalas endast av arbetsgivare som sysselsätter
sjömansskattepliktig personal. Ingår inte i "summa".

Källor: Riksrevisionsverket och Finansdepartementet

En knapp tredjedel av avgiftsinkomsterna redovisas på statsbudgeten.
Resten redovisas direkt till fonder utanför statsbudgeten. Den största av
dessa är AP-fonden. Sjukförsäkrings- och arbetsskadeavgiftema redovisas
netto på statsbudgetens inkomstsida, dvs med avdrag för de utgifter som
de avses finansiera. Detta betyder att underskott kan uppstå på respektive
inkomsttitel om utgifterna överstiger avgiftsinkomsterna.

Statsbudgetens inkomster av lagstadgade socialavgifter beräknas uppgå
till 110 miljarder kronor brutto budgetåret 1993/94. De utgör därmed
drygt en fjärdedel av statsbudgetens inkomster. I beloppet ingår en
överföring från arbetsmarknadsfonden om knappt sex miljarder kronor
per år, avsedd att bidra till finansieringen av utbildningsbidragen inom
arbetsmarknadsutbildningen. De på statsbudgeten redovisade utgifterna
för arbetsskade-, sjuk- och föräldraförsäkringen redovisas under avsnittet
om statsbudgetens utgifter.

Under LK-perioden beräknas inkomsterna av lagstadgade sociala
avgifter, brutto, öka med ca 14 miljarder kronor i fästa priser eller i
genomsnitt 3% per år. De soiala avgifternas andel av bruttoinkomsten
uppgår till ca 27 % och är relativt konstant över LK-perioden.

Skatt på egendom

Skatt på egendom utgörs av skatt på fäst egendom, förmögenhetsskatt,
arvs- och gåvoskatt samt stämpelskatt. Under budgetåret 1993/94
beräknas dessa skatter inbringa 25 miljarder kronor. Under LK-perioden
beräknas inkomsterna av dessa skatter ökar med 3 miljarder kronor i
festa priser eller i genomsnitt 3 % per år. Utvecklingen förklaras av ökade
inkomster från fästighetsskatten som ökar dels till följd av den rullande
taxeringen samt av antagandena om festighetemas värde under LK-
perioden.

Mervärdesskatt

Inkomsterna från mervärdesskatt styrs främst av den privata konsumtio-
nens utveckling. Därmed är de i hög grad beroende av den ekonomiska
utvecklingen. Mervärdesskatt utgår med 25% på konsumtionen av de
flesta varor och tjänster. För livsmedel, inrikes transporter samt hotell
och restaurangtjänster höjdes mervärdesskatten från 1 januari 1993 från
18% till 21%

Budgetåret 1993/94 beräknas inkomsterna av mervärdesskatt uppgå till
116 miljarder kronor. Under LK-perioden beräknas inkomsterna av
mervärdesskatt öka med 6 miljarder kronor i fästa priser eller 1 % per år.
I löpande priser ökar inkomsterna från mervärdesskatten med 4% och
följer i stort sett privatkonsumtionens utveckling under LK-perioden.
Inkomsternas andel av statsbudgetens bruttoinkomster är relativt konstant
över perioden och uppgår till 28 %.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1.2

Övriga indirekta skatter

Flertalet av de övriga indirekta skatterna utgår med fästa belopp för viss
volym eller per enhet. Detta innebär att beskattningen realt sett minskar
vid prisökningar. Under LK-perioden beräknas inkomsterna av övriga
indirekta skatter minska med 6 miljarder kronor i fästa priser eller i
genomsnitt 2% per år.

Övriga inkomster

Övriga inkomster består av inkomster från statens verksamhet (bl.a.
rörelseöverskott, ränteinkomster, inkomster av statens aktier och
offentligrättsliga avgifter), inkomster av försåld egendom och åter-
betalning av lån m.m. Dessa inkomster utgör tillsammans 42 miljarder
kronor eller drygt 10 % av statsbudgetens bruttoinkomster 1993/94. Under
LK-perioden beräknas dessa inkomster minska med 7 miljarder kronor
eller i genomsnitt 4% per år. Det beror dels på stora inkomstbortfäll i
böljan av perioden då bl.a. ränteinkomster och amortering avseende
statslån till affärsverk som bolagiseras bortfäller samt att ränteinkomster-
na minskar till följd av att lån amorteras av under perioden.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1.2

2.2.3 Konjunkturrensad inkomstnivå

Diagram 2.7 Statsbudgetens bruttoinkomster i huvudalternativet och det
konjunkturrensade alternativet, 1993/94-1997/98

Konjunkturrensat alternativ: inkomsternas andel av BNP

Huvudalternativ Konjunkturrensat alternativ

Den konjunkturrensade inkomstnivån, brutto, uppgår till 429 miljarder
kronor 1993/94. Jämfört med huvudalternativet är det en justering med
27 miljarder kronor i löpande priser 1993/94. År 1997/98 uppgår in-
ko mstjusteringen till 19 miljarder kronor. I det konjunkturrensade
alternativet ökar inkomsterna, brutto, med i genomsnitt 4% per år mellan
1993/94 och 1997/98 mot 5% i huvudalternativet. Förändringen jämfört
med huvudalternativet beror till största del på beräkningsförutsätt-

ningama. Lönesumman, privatkonsumtionen och BNP ligger på en lägre Prop. 1991/92:150
nivå i det konjunkturrensade beräkningsaltemativet än i huvudalternativet Bilaga 1.2
mot slutet av LK-perioden. År 1997/98 uppgår det konjunkturrensade
underskottet till ca 23 miljarder kronor.

2.3 Statsbudgetens utgifter

Under budgetåret 1993/94 beräknas statsbudgetens utgifter uppgå till ca
593 miljarder kronor. Av dessa utgifter redovisas 85 % av sjukför-
säkringssystemets utgifter samt de totala utgifterna för arbetsskadeförsäk-
ringen på statsbudgetens inkomstsida. Sammanlagt uppgår dessa utgifter
till ca 56 miljarder kronor. Framställningen i det följande avser statsbud-
getens bruttoutgifter, dvs inklusive utgifter som redovisas på inkomst-
sidan, såvida inte annat anges.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.2

2.3.1 Utgiftsutveckling för budgetåren 1986/87 - 1996/97

Diagram 2.8 Statsbudgetens utgifter, brutto, 1986/87 - 97/98

Miljarder kronor, fasta priser

Miljarder kr j «/„ _av gNP

Utgiftsnivån i festa priser kommer enligt LK-beräkningama att nå sin
topp under innevarande budgetår; ca 630 miljarder kronor inklusive
räntor på statsskulden och utgifterna på inkomstsidan. Också utgiftskvo-
ten kommer att vara som högst 1992/93. Utgifternas andel av BNP
sjunker under hela LK-perioden från toppnoteringen ca 44%, till ca 31 %
1997/98.1 utvecklingen inkluderas det besparingsprogram som regeringen
presenterat i finansplanen.

2.3.2 Historisk utveckling

Statsbudgetens utgifter inkl, statsskuldräntor ökade med ca 0,7 % per år
i festa priser under perioden 1986/87-1991/92. Ränteutgifterna föll under
samma tidsperiod realt med i genomsnitt 7,7% per år. De minskande
ränteutgifterna beror på successivt förbättrade statsfinanser under senare
delen av 80-talet.

I böijan av 90-talet ökar budgetunderskottet återigen. Budgetåret
1991/92 uppgick underskottet till 80 miljarder kronor.

Statsbudgetens utgifter exkl. statsskuldräntor ökade realt under perioden Prop. 1992/93:150
1986/87 - 1991/92 med i genomsnitt ca 2,2% per år. Den reala BNP- Bilaga 1.2
tillväxten var samtidigt i genomsnitt 0,8% per år. För utgiftskvoten,
statsbudgetens utgifter som andel av BNP, innebar det att den var relativt
konstant under perioden ca 40% för både 1986/87 och 1991/92.

De utgifter som har ökat mest är utgifter för räntebidrag till bostäder,
bidrag till kommuner för flyktingar, försvaret, internationellt utveck-
lingssamarbete, utgifter för sjukförsäkringen samt utgifter för arbets-
skadeförsäkringen. Vidare har utgifterna för barnbidrag ökat samt
utgifterna för arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Ökningen av de arbets-
marknadspolitiska åtgärderna inträffer framför allt under 1991/92.

Att utgifterna totalt sett inte ökat mer förklaras delvis av att ut-
giftsminskningar skett inom vissa områden. Vidare har vissa affärsverks
investeringsanslag lyfts ut från statsbudgeten och företagsstöden har
successivt dragits ner. Slutligen har utgifterna för statsskuldräntor
minskat.

För innevarande budgetår beräknas utgiftsnivån uppgå till ca 630
miljarder kronor, varav 73 miljarder kronor är räntor på statsskulden. De
största utgiftsökningarna under 1992/93 är utgifter för insatser i det
finansiella systemet samt utgifter för arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

2.3.3 LK-perioden 1993/94 - 1997/98

Under LK-perioden, dvs 1993/94 - 1997/98, beräknas statsbudgetens
utgifter exkl. statsskuldräntor minska med i genomsnitt 7,5% per år i
festa priser, vilket innebär att utgiftsnivån sjunker med ca 90 miljarder
kronor i 93/94-års penningvärde 1997/98 jämfört med 1993/94. En
väsentlig förklaring till att utgifterna minskar totalt sett sammanhänger
med att kalkylerna inkluderar det besparingsprogram som regeringen
presenterat i finansplanen. Det minskar utgiftsnivån med 25 miljarder
kronor 1997/98. Utgifterna exkl. besparingarna sjunker med i genomsnitt
5,7%.

En annan viktig förklaring till utgiftsminskningen är att bostadssubven-
tionerna minskar kraftigt under LK-perioden. Räntebidragen och investe-
ringsbidragen minskar sammanlagt med drygt 15 miljarder kronor i festa
priser under LK-perioden. Denna nedgång beror dels på tidigare beslut
angående en omläggning av räntebidragssystemet samt föreslagna
besparingar i det befintliga systemet, dels på beräkningsförutsättningarna.
Således antas en minskning i lägenhetsbyggandet samt en sjunkande
räntenivå under LK-perioden. Beräkningarna utgår från att investerings-
bidraget successivt avskaffes fr.o.m. 1 januari 1993.

Utgifterna minskar vidare realt till följd av att de generella stats-
bidragen till kommunsektorn är nominellt oförändrade under LK-
perioden. Utgifterna för flyktingmottagningen sjunker under LK-perioden
p.g.a. antaganden om att flyktingtillströmningen kommer att avta under
perioden.

Inom Socialdepartementets område ökar utgifterna för barnbidrag
nominellt, vilket beror på att antalet bidragstagare under LK-perioden

3 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 150 Bil. 1.2

ökar. Realt sett sjunker utgifterna för barnbidrag pga att dessa inte är Prop. 1992/93:150
realt värdesäkrade. Inom Utbildningsdepartementets område ökar Bilaga 1.2
utgifterna till följd av ökat antal högskoleplatser. Mellan 1993/94 och
1994/95 sjunker däremot utgifterna kraftigt pga att antalet utbildnings-
platser som föreslagits i syfte att förbättra situationen på arbetsmarknaden
under 1993/94 fäller bort 1994/95. Delar av det s.k. arbetsmarknadspoli-
tiska åtgärdpaketet förs över till Arbetsmarknadsdepartementet fr.o.m.
1994/95 där de successivt avvecklas i takt med att arbetslösheten sjunker.

På grund av de fortsatt stora underskotten i statsbudgeten under LK-
perioden ökar statsskulden vaije år och därmed även utgifterna för
statsskuldräntor. Dessa beräknas öka från 95 miljarder kronor budgetåret
1993/94 till 111 miljarder kronor 1997/98, vilket motsvarar en årlig
genomsnittlig ökning med 4%. Som jämförelse kan nämnas att den
genomsnittliga ökningstakten för BNP under samma tidsperiod uppgår till
5,3% och att statsskulden ökar med 5%. Räntan på femåriga stats-
obligationer antas sjunka från ca 8% till ca 6,5% under LK-perioden
vilket innebär att utgifterna för statsskuldräntoma skulle ha varit ännu
högre om nuvarande räntenivå skulle bestå under hela LK-perioden.

Diagram 2.9 Utgifter för statsskuldräntor. Miljarder kronor, löpande priser

Källa: Riksgäldskontoret

I löpande priser beräknas statsbudgetens totala utgifter minska med i
genomsnitt 1,6% per år. Den genomsnittliga ökningstakten för BNP
beräknas bli 5 %.

En konsekvens av att utgifterna ökar långsammare än BNP är att stats-
budgetens utgiftskvot minskar. Under budgetåret 1993/94 beräknas
utgifternas andel av BNP uppgå till 40% och minska till 31 % 1997/98.
Den största orsaken till den utgiftsutvecklingen är finansplanens
besparingsprogram som minskar utgifterna med 25 miljarder 1997/98,
samtidigt som antaganden om en relativt långsam pris- och löneök-
ningstakt under perioden leder till att utgiftsnivån i de prisindexerade

systemen utvecklas långsamt. Detta medför således att indexbundna trans- Prop. 1992/93:150
fereringar som pensioner, sjukförsäkring och arbetsskador ökar relativt Bilaga 1.2
långsamt. Den del av besparingsprogrammet som definierats som
utgiftsminskningar har schablonmässigt fördelats på hushållstrans-
fereringar. Hushållstransfereringarna exklusive besparingspaketet
beräknas under LK-perioden utvecklas med en genomsnittlig ökningstakt
på -2,2%.

2.3.4 Utgiftsstyrande faktorer

Diagram 2.10 Utgiftsstyrande faktorer 1993/94 respektive 1997/98

M Kompens, enl. praxis

□ Fullständig automatik

Beslutad automatik

Separata beslut

Närmare 45 % av utgifterna på statsbudgeten, vilket 1993/94 motsvarar
260 miljarder kronor, styrs av automatiskt verkande regelsystem. Dessa
utgifter ökar automatiskt i takt med t.ex. inflation, räntenivå eller volym,
om inga nya politiska beslut fattas. Exempel på stora utgifter, vilka styrs
av sådan automatik, är sjukförsäkringen, pensionerna och räntebidragen
till bostäder. Dessa utgifter kan sägas vara föremål för beslutad auto-
matik.

Därtill kommer ca 17 % eller 103 miljarder kronor för verksamheter
som i efterhand kompenseras enligt praxis för historisk prisutveckling.
Till denna kategori hänförs främst utgifter för den statliga förvaltningen.

Utgifter för räntor på statsskulden svarar för drygt 16 % och beräknas
uppgå till 95 miljarder kronor. Dessa utgifter styrs av den historiska
utvecklingen av statsbudgetens saldo, vilket avspeglas i statsskulden, samt
av räntenivån. Ungefar 135 miljarder kronor eller ca 23% av stats-
budgetens utgifter bestäms av separata beslut. De två största utgifts-
posterna i denna kategori är allmänna barnbidrag och utgifter för
arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Utgifterna för arbetsmarknadspolitiska
åtgärder minskar under LK-perioden vilket får till följd att andelen
separata beslut minskar mellan 1993/94 och 1997/98. Dessutom fäller
barnbidragen realt p.g.a. att dessa ej skrivs upp med inflationen.

Sammanfattningsvis kan sägas att endast en liten del av utgifterna styrs
genom separata beslut, medan merparten endast kan påverkas genom
ändringar i befintliga regelsystem. Huvuddelen av utgifterna bestäms av

pris- och löneutvecklingen. Detta innebär att en ekonomisk utveckling Prop. 1992/93:150
med hög BNP-tillväxt och måttliga pris- och löneökningar ger en långsam Bilaga 1.2
ökning av statsutgifterna och fällande statlig utgiftskvot.

2.3.5 Utgifterna fördelade på realekonomiska kategorier

I följande avsnitt görs en uppdelning av utgifterna i realekonomiska
kategorier. Det innebär att utgifterna delas upp på konsumtion, invester-
ingar, transfereringar och statsskuldräntor. Utgifterna inkluderar utgifter
på inkomstsidan. Utgifterna i tillkommande utgiftsbehov realfördelas
också enligt samma princip som används för övriga utgifter. Upp-
delningen som görs stämmer i stort sett överens med det internationella
nationalräkenskapssystemet SNA (System of National Accounts).

Diagram 2.11 Realekonomisk fördelning för de totala utgifterna för budgetären; Prop. 1992/93:150

1986/87, 1993/94 och 1997/98. Miljarder kronor, fasta priser Bilaga 1.2

Miljarder kr

1986/87

1993/94

1997/98

Räntor

-övriga t ransb -
Utlandstransf

_ Kotnmuniransf

Hushållstransf

Investering + övr
Konsumtion

De kategorier som har ökat mest under perioden är utgifter for
konsumtion och transfereringar till hushåll. Noteras kan att utgifterna för
investeringar har sjunkit markant under perioden från 23 miljarder
1986/87 till 13 miljarder 1997/98. Till en väsentlig del förklaras detta av
att vissa affärsverksinvesteringar förts ut från budgeten för att i stället
belasta statens lånebehov i Rgk. Övriga transfereringar minskar också
kraftigt vilket förklaras av att utgifterna för räntebidrag och investerings-
bidrag sjunker under LK-perioden. I tabellen har finansplanens be-
sparingsprogram om 25 miljarder kronor i nivå 1997/98 schablonmässigt
lagts in under rubriken hushållstransfereringar.

Tabell 2.3 Realekonomisk fördelning av statsbudgetens utgifter

Miljarder kronor, fasta priser (fp)

1993/94 Genomsnittlig procentuell
förändring per år
1993/94 - 1997/98
fp

Konsumtion	144,8	-1,7
Investeringar Transfereringar till hushåll¹	8,6	-4,3
Investeringar Transfereringar till hushåll¹	186,7	-5,2
varav redov. på ink. sidan	40,6
Transf till kommunerna	73,4	-10,1
Transf till utlandet	14,3	7,7
Övriga transfereringar	73,6	-8,8
Statsskuldräntor	95,0	1,4
Övriga utgifter	2,7	21,6
Summa utgifter²	599,0	-3,6

¹ Finansplanens program om utgiftsnedskärningar har i sin helhet fördelats på
hushållstransfereringar

² Inklusive tillkommande utgiftsbehov

Källor: Finansdepartementet, Riksrevisionsverket och Riksgäldskontoret

2.3.6 Konsumtion

Utgifterna för statlig konsumtion beräknas 1993/94 utgöra ca en fjärdedel
av statsbudgetens utgifter. Konsumtionsutgifterna består av löner och
andra utgifter framför allt för statlig förvaltning, försvaret och högskolan.
Under perioden 1986/87 - 1990/91 ökade den statliga konsumtionen med
i medeltal 2,6 % per år realt. De konsumtionsutgifter som ökat mest avser
drift av vägar och järnvägar, arbetsmarknadsutbildning samt utgifter för
förläggningskostnader för flyktingar.

Under perioden 1993/94 - 1997/98 beräknas de statliga konsumtions-
utgifterna i fästa priser minska med i genomsnitt 1,7% per år dels till
följd av att finansplanens krav på realt oförändrad konsumtion i offentlig
sektor lagts in i beräkningarna dels på att utgifterna för arbetsmarknads-
politiska åtgärder som under 1993/94 utgörs av utbildningsåtgärder till
stor del bortfaller 1994/95.

2.3.7 Investeringar

Investeringsutgiftema beräknas 1993/94 utgöra drygt 1 % av stats-
budgetens utgifter. Endast de av statens egna investeringar som finan-
sieras över statsbudgeten redovisas i denna kategori. Investeringar som
finansieras över statsbudgeten och som går till andra sektorer i ekonomin
redovisas som transfereringar till respektive sektor. Utgifter för byggna-
der och anläggningar samt materielinköp för civila ändamål betraktas som
investeringar.

De investeringar som finansieras över statsbudgeten har tidigare främst
bestått av investeringar i vägar och järnvägar. Från och med 1993/94
lyfts infrastrukturinvesteringar om ca 4,5 miljarder kronor ut från
statsbudgeten för att finansieras via lån i Riksgäldskontoret. Investering-
arna inom affärsverken uppgår till omkring 15 miljarder kronor. Dessa
finansieras inte över statsbudgeten utan via Riksgäldskontorets upplåning.
Investeringarna minskade under perioden 1986/87 - 1990/91 i festa
priser med i genomsnitt -8,9% per år. Att investeringarna minskat
förklaras av främst två finansieringstekniska förändringar. Statens vatten-
fellsverks investeringsanslag lyftes av från statsbudgeten 1988/89. Vidare
avvecklades byggnadsstyrelsens investeringsanslag fr.o.m budgetåret
1990/91. De sistnämnda investeringarna finansieras numera genom lån
i Riksgäldskontoret. Från och med budgetåret 1992/93 finansierar även
de statliga myndigheterna sina investeringar för förvaltningsändamål via
lån i riksgäldskontoret. Sammanlagt innebär de tekniska förändringarna
att endast en mindre del av statens anskaffningsutgifter för investeringar
redovisas över statsbudgeten.

2.3.8 Transfereringar

De sammanlagda transfereringarna beräknas 1993/94 uppgå till knappt
två tredjedelar av statsbudgetens utgifter. Transfereringarna går främst till
hushåll, kommuner, företag och som bistånd till utlandet.

Under budgetåren 1986/87 - 1991/92 minskade utgifterna för företags-

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.2

stöd samtidigt som transfereringarna till hushåll ökade kraftigt. De hus- Prop. 1992/93:150
hållstransfereringar som ökat mest är utgifter för sjukförsäkring, Bilaga 1.2
arbetsskadeförsäkring och studiemedel. Räntebidrag till bostäder, vilka
klassificeras som transfereringar till foretag, ökade också relativt kraftigt.

Hushållstransfereringar svarar för knappt hälften av statsbudgetens
transfereringsutgifter. De största hushållstransfereringarna på stats-
budgeten är folkpensioner, sjuk- och föräldrapenning, allmänna barn-
bidrag, arbetsskadeersättningar och studiestöd. De utgiftsminskningar som
annonserats i besparingsprogrammet har i LK-beräkningama schablon-
mässigt fördelats på hushållstransfereringar.

Hushållstransfereringarna sjunker i festa priser under LK-perioden,
främst på grund besparingsprogrammet med 5,2%. Om den under-
liggande utvecklingen beräknas d.v.s. utan att inkludera besparingspro-
grammet så kommer hushållstransfereringarna att minska med i genom-
snitt 1,5%.

Utgifterna för pensioner minskar från 1993/94 till 1997/98 dels pga
regeringens förslag i prop 1992/93:155 om bl.a. höjd pensionsålder, dels
p.g.a. ökade intjänandepoäng i ATP-systemet vilket minskar utgifterna
för folkpensionen. Detta ökar dock i sin tur utgifterna inom ATP-
systemet som ligger utanför statsbudgeten.

Sedan 1990 har sjukfrånvaron minskat, vilket till en del förklaras av
lägre ersättningsnivåer men också reflekterar ett sämre arbetsmarknadslä-
ge. Sedan 1992 har ett nytt begrepp införts. Istället för det gamla
sjuktalet används nu sjukpenningtalet som motsvarighet till sjuktalet. Med
anledning av den samordning som skett mellan sjukförsäkring- och
arbetsskadeförsäkringen är sjukpenningtalet inte direkt jämförbart med det
gamla sjuktalet. Sjukpenningtalet som legat till grund för LK-beräk-
ningama är 13,1 dagar/år.

Diagram 2.12 Transfereringar till hushåll uppdelat på folkpensioner, sjukför-
penning, föräldrapenning och arbetsskadeersättningar. Miljarder kronor, löpande
priser

Miljarder kr

Källor: Finansdepartementet, Riksrevisionsverket och Riksgäldskontoret

Transfereringar till kommuner, minskar under LK-perioden realt med
ca 10,1 % per år. De minskade reala utgifterna sammanhänger till största
delen med att de generella statsbidragen till kommunsektorn antas vara
nominellt oförändrade under perioden, dvs realt sjunkande.

Transfereringar till utlandet består huvudsakligen av anslag till ut-
vecklingsbistånd. I samband med uppgörelsen med Socialdemokraterna
hösten 1992, gick regeringen tillfälligt ifrån målet om att biståndsramen
skall utgöra en procent av BNI.

Övriga transfereringar minskar kraftigt i fasta priser. Det förklaras till
största delen av antagandet om minskat bostadsbyggande, samt de
besparingar som genomförts i och med övergången till ett nytt räntebi-
dragssystem, vilket medför kraftigt minskade utgifter för ränte- och
investeringsbidrag.

Statsskuldräntorna ökar med 1,4% beroende på att de stora under-
skotten i statens budget under perioden leder till en kraftig ökning av
statsskulden under LK-perioden.

2.3.9 Den konjunkturrensade utgiftsnivån

Den konjunkturrensade utgiftsnivån exkl. räntor sjunker under LK-
perioden från 558 miljarder kronor till 517 miljarder kronor. Det beror
framför allt på besparingsprogrammet från finansplanen. Mot slutet av
LK-perioden närmar sig strukturaltemativets utgiftsnivå huvudalternati-
vets pga huvudalternativets högre tillväxttakt. Statsskuldräntoma antas
enligt den metod som används vara samma som de i huvudalternativet
och ökar således med i genomsnitt 4 % under perioden.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.2

3 Statens inkomster och utgifter utanför ^ProP- 1992/93:150

statsbudgeten exkl. AP-fonden under LK-perioden Bilaga 1.2

LK-beräkningama avser i första hand statsbudgeten. Då kalkylerna skall
ligga till grund for regeringens långsiktiga utgifitsstrategi för hela den
offentliga sektorn måste beräkningarna också utsträckas till att omfatta
även övriga delar av den offentliga sektorn. Statens utgifter och
inkomster utanför statsbudgeten är en del av hela den offentlig sektorn.
En sammanställning och konsolidering av offentlig sektor, ger en
heltäckande bild av de offentliga finanserna och den offentliga sektorns
resursanspråk.

I detta avsnitt redovisas utvecklingen för övriga staten dvs. arbetsmar-
knadsfonden, delpensionsfonden, arbetsskadefonden och arbetslivsfonden.
AP-fonden redovisas i avsnitt 5.

Diagram 3.1 Finansiellt sparande i fonder som ingår i övriga statens saldo
1986/87-1997/98, löpande priser

Diagrammet visar att det framför allt är arbetsmarknadsfonden som går
med betydande underskott. Resterande fonder är i stort sett i balans i
slutet av LK-perioden. Arbetsmarknadsfonden belastar statsskulden och
sparandet i offentlig sektor. Arbetsmarknadsfondens underskott mot slutet
av perioden är ett resultat av den höga arbetslösheten.

Det finansiella sparandet i arbetsskadefonden förbättras under perioden.
Det är ett resultat av att arbetsskadesjukpenningen slopas. Ersättning
utgår fr.o.m. den 1 juli 1993 enligt sjukförsäkringens regler. Lönegaran-
tifonden används för att finansiera den statliga lönegarantin vid konkur-
ser. Fonden har ett underskott under första delen av 1990-talet. Delpen-
sionsfondens finansiella sparande är i stort sett oförändrat över LK-
perioden.

3.1 Arbetsmarknadsfonden

Enligt de beräkningsförutsättningar som ligger till grund för LK-kalkylen,
huvudalternativ, ökar den öppna arbetslösheten successivt från 5,3 % år
1992 till 7,0% år 1994. Därefter vänder utvecklingen och år 1998 är den
öppna arbetslösheten tillbaka på 5,3%. Beräkningarna bygger också på
att 5,8% av arbetskraften omfettas av olika arbetsmarknadspolitiska
åtgärder år 1993 och 7,0% år 1994. Därefter minskar åtgärderna i takt
med arbetslösheten. År 1998 omfattas 5,3% av arbetskraften av arbet-
marknadspolitiksa åtgärder. I känslighetsaltemativet är tillväxten lägre
och arbetslöshetsnivån något högre än i huvudalternativet i slutet av
perioden.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.2

Diagram 3.2 Arbetsmarknadsfondens finansiella sparande inklusive ränta,
löpande priser

Miljoner kronor

-10000

Huvudalternativ

Känslig hetsalternativ

-20000

-30000

-40000 ■—--

-500Ool------------------

1993/94 1994/95

1995/96

1996/97

1997/98

Det finansiella sparandet är negativt och fortsätter att försämras under
LK-perioden. Försämringen förklaras till stor del av ökade ränteutgifter.

Diagram 3.3 Arbetsmarknadsfondens inkomster och utgifter 1993/94-1997/98,
löpande priser

Mdr kr

40-

Utgifter

Inkomster

1993/94

1994/95

1995/96

1996/97

1997/98

Av diagram 3.3 framgår att arbetsmarknadsfondens inkomster inte har Prop. 1992/93:150
en koppling till utgifternas utveckling. Merparten av utgifterna, dvs. Bilaga 1.2
arbetslöshetsersättningen, följer arbetslösheten utveckling. Inkomsterna
ökar däremot i stort sett i takt med lönesumman, dvs. underlaget för
arbetsgivaravgifterna. Arbetsmarknadsfonden belastas också av vissa
utgifter för arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Arbetsmarknadsfondens utgifter finansieras dels med arbetsgivarav-
gifter, dels de försäkrades egenavgifter.

Arbetsgivaravgifterna uppgår till 2,12% av avgiftsunderlaget. Från
avgiften kan arbetsgivarna dra sina utgifter för utbildningsvikariat.
Budgetåret 1993/94 beräknas arbetsgivarna finansiera drygt 20% av
utgifterna.

Den genomsnittliga finansieringsavgiften, dvs. de försäkrades avgifter,
uppgår till ca 30 kronor per månad. Budgetåret 1993/94 beräknas
finansieringsavgiften finansiera mindre än 3% av de totala utgifterna.
Arbetsmarknadsfondens utgifter finansieras till 23 % av arbetsmarknadens
parter. Underskottet, 77 % av utgifterna, finansieras via statens upplåning
via Riksgäldskontoret.

Skillnaden mellan inkomster och utgifter beräknas uppgå till ca 34
miljarder kronor, exklusive ränta, vid utgången av budgetåret 1993/94.
Skillnaderna mellan fondens inkomster och utgifter minskar något under
den kommande femårsperioden. Utvecklingen skulle vara mer positiv om
inte fonden belastades av räntor på den rörliga krediten. Räntorna ökar
successivt och motsvarar budgetåret 1997/98 28% av fondens utgifter,
exklusive räntor. Olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder motsvarar
ytterligare ca 25 %.

För att uppnå balans i fonden skulle utgifterna behöva minska med
75%. För att uppnå en så stor besparing krävs emellertid mycket
genomgripande åtgärder. Som exempel kan nämnas att dagersättningen
skulle behöva sänkas till ungefär samma nivå som det kontanta arbets-
marknadsstödet. Alternativt skulle personkretsen och kvalifikationskraven
behöva begränsas radikalt. Om balans skall uppnås genom ökade
inkomster skulle dessa på kort sikt behöva tredubblas.

3.2 Delpensionsfonden

Delpensionsförsäkringen finansieras med arbetsgivaravgifter, som för
innevarande år uppgår till 0,20% av avgiftsunderlaget. Regeringen
föreslog i årets budgetproposition vissa inskränkningar i rätten till
delpension. Riksdagen avslog dock förslaget. Som ett resultat av bl.a.
detta kommer det finansiella sparandet i fonden att minska kraftigt.
Fondens ränteinkomster, tillsammans med avgiftsinkomsterna, täcker
emellertid delpensionsutbetalningama under år 1993. Fr.o.m. 1994
kommer fondkapitalet emellertid att tas i anspråk för löpande utbetal-
ningar, dvs. utgifterna överstiger de totala inkomsterna.

Diagram 3.4 Delpensionsfondens utgifter och inkomster 1991-1998, löpande priser Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.2

Den kraftiga minskningen av ränteinkomsterna mellan åren 1993 och
1994 förklaras till övervägande del av att 8,3 miljarder kronor av delpen-
sionsfondens tillgångar överförs till arbetsskadefonden under budgetåret
1992/92. Detta innebär att det ackumulerade underskottet i arbets-
skadefonden kommer att reduceras.

3.3 Arbetsgivaravgifter

De inkomster som inte redovisas på statsbudgeten består främst av
arbetsgivaravgifter samt AP-fondens ränteinkomster. AP-fonden redovisas
i avsnitt 5. Avgiftsinkomsternas utveckling styrs, vid oförändrat
avgiftsuttag, av lönesummans utveckling. Lönesumman beror av timlön
och sysselsättning i ekonomin. Utvecklingen av inkomster från arbets-
givaravgifter är således i hög grad beroende av tillväxten i ekonomin.

Inkomsterna från arbetsgivaravgifterna ökar med i genomsnitt 5,3 % per
år under LK-perioden och följer därmed i stort sett lönesummans
utveckling.

Även arbetslöshetsförsäkringen finansieras i huvudsak genom arbets-
givaravgiften, som för närvarande uppgår till 2,12% av lönesumman.
Därutöver betalar arbetslöshetskassornas medlemmar en avgift som för
närvarande utgör ca 3 % av arbetslöshetsförsäkringens utgifter.

4 Statens tillgångar och skulder Prop. 1992/93:150

, , . . , , , , Bilaga 1.2

4.1 Statens lånebehov och skuld

Statsskuldsförändringen under en given tidsperiod är lika med det totala,
tillkommande lånebehov som staten har att finansiera samt de effekter av
de tillfälliga bokföringstransaktionerna av dispositiv karaktär som
Riksgäldskontoret vidtar och som påverkar statsskuldens storlek.

Statens lånebehov bestäms av följande faktorer:

-statens budgetsaldo

-kassamässiga korrigeringar
-Riksgäldskontorets utlåningsverksamhet
-finansiering av underskott i fonder som ligger utanför statsbudgeten

Statens negativa budgetsaldo är den viktigaste orsaken till uppkomsten
av lånebehovet. Det är emellertid inte det redovisade budgetutfället
baserat på inkomst/utgiftsmässiga principer som är relevant för att
fastställa upplåningsbehovet utan i stället dess kassamässiga motsvarighet,
dvs utfallet på statsverkets checkräkning i Riksbanken. Skillnaden mellan
redovisat budgetutfall och rörelserna på statsverkets checkräkning
betecknas kassamässiga korrigeringar. Dessa korrigeringar kan i
allmänhet endast göras i efterhand när utfallen är kända. I prognosper-
spektivet antas att de kassamässiga flödena är lika med budgetsaldot.

Riksgäldskontoret bedriver en omfattande utlåningsverksamhet till
affärsverk och myndigheter. Som exempel på sådan utlåning kan nämnas
myndigheternas lån för investeringar i anläggningstillgångar för för-
valtningsändamål och utlåning till CSN för studielån. Bankstödsnämnden
skall ta upp lån i Riksgäldskontoret för vidare utlåning till nödlidande
banker. Affärsverk och myndigheter kommer under de närmaste åren ta
upp stora lån för investeringar i infrastruktur. Riksgäldskontorets
utlåningsverksamhet påverkar inte statsbudgeten, men däremot lånebeho-
vets storlek.

Som följd av ökad arbetslöshet, beroende på det försämrade kon-
junkturläget, har underskott i arbetsmarknadsfonden uppstått vilket
medför ett upplåningsbehov. Detta upplåningsbehov beräknas till 16
miljarder kronor för budgetåret 1992/93 och 37 miljarder kronor för
budgetåret 1993/94. På grund av det försämrade konjunkturläget har även
underskott i lönegaranti fonden uppstått. I detta fall sammanhänger
underskottet med ett ökat antal konkurser.

Det beräknade totala upplåningsbehovet uppgår till ca 235 miljarder
kronor 1992/93 och till ca 255 miljarder 1993/94.

Statsskuldens förändring påverkas, utöver av lånebehovet, av trans-
aktioner av dispositiv karaktär som Riksgäldskontoret gör. Dessa
transaktioner, eller skulddispositioner, uppstår ofta p.g.a tidsförskjut-
ningar mellan de kassamässiga betalningar som statsskulden ger upphov
till och deras redovisning. Som exempel kan nämnas utbetalningar och
regleringar av förskott för inlösen av obligationer och premieobligation-
svinster. Valutaomvärderingar utgör en annan betydelsefull del av

skulddispositionerna. Valutaskulden värderas löpande till aktuella Prop. 1992/93:150
valutakurser samtidigt som avräkningen mot statsbudgeten enbart avser Bilaga 1.2
de realiserade valutadifferenserna.

Statens valutaskuld ökade under hösten 1992, då Riksbanken i två
omgångar begärde att Riksgäldskontoret skulle ta upp lån i utländsk
valuta för Riksbankens räkning. Syftet med upplåningen var dels att
stärka valutareserven, dels att underlätta svenska bankers finansiering i
utländsk valuta. Den första omgången lån uppgick till ca 13 miljarder
ecu, vilket vid dåvarande valutakurser motsvarade ca 100 miljarder
kronor. Den andra omgången lån uppgick till ca 15 miljarder ecu, vilket
motsvarade, med dåvarande valutakurser ca 110 miljarder kronor.
Valutalånenormen avskaffades genom riksdagsbeslut den 16 december

1992.

Med anledning av att den svenska kronan har deprecierats, ökar
valutaskulden. Detta återspeglas i beräkning av skulddispositionerna.

4.1.1 Statsskuldens utveckling under LK-perioden

Under LK-perioden sker en kraftig ökning av statsskulden från ca 1 250
miljarder kronor vid utgången av 1993/94 till drygt 1 950 miljarder
kronor 1997/98. Detta förklaras i huvudsak av de stora underskotten i
statsbudgeten. Budgetåret 1996/97 kommer, enligt beräkningarna i LK-
kalkylen, statsskulden att överstiga BNP. Dessutom kommer samma år
räntorna på statsskulden att överstiga underskottet i statsbudgeten, dvs.
statsbudgeten kommer att uppvisa ett överskott i finansieringen av de
verkliga statsutgifterna, dvs ett positivt s.k. primärsaldo.

Diagram 4.1 Statsskuldens utveckling 92/93 - 97/98.

Miljarder kronor, löpande priser

Försämringen av de offentliga finanserna och den därav följande Prop. 1992/93:150
skulduppbyggnaden innebär potentiellt högre skatter på framtida Bilaga 1.2
generationer.

Om staten skall kunna amortera av på statsskulden, för att på så sätt
minska denna börda måste skillnaden mellan statens inkomster och statens
utgifter exkl. räntor överstiga utgifterna för räntor på statsskulden.

Ett mått som används på statens skuldbörda är skuldkvoten, dvs
förhållandet mellan skuldstocken och BNP. Under LK-perioden beräknas
skuldkvoten öka från ca 80% 1993/94 till ca 110% 1997/98.

Vid en analys av utvecklingen uppstår frågan; om och när blir
statsskulden en övermäktig börda att bära? Flera synsätt kan anföras. I
Nya villkor för ekonomi och politik, (SOU, 1993:16), (Ekonomikommis-
sionen) konstateras att ett av problemen med en snabbt växande statsskuld
är att handlingsfriheten i finanspolitiken avtar, p.g.a. att en stor del av
statens inkomster vid en hög skuldbörda går till att betala räntor. Det
konstateras att det är önskvärt att stabilisera statens skuld så att den inte
växer snabbare än BNP. Om statsskulden inte stabiliseras kommer
skuldkvoten in i en "exploderande" bana och statsskulden bli ohanterlig.
Ekonomikommissionens slutsatser är att skuldkvoten bör stabiliseras.
EG:s konvergenskrav innebär en skuldkvot om maximalt 60%.

Ur analytisk synpunkt kan det vara intressant att dela upp en förändring
i skuldkvoten mellan två faktorer. Nämligen den del som beror på
utvecklingen av det primära budgetsaldot och den del som beror på
skillnaden mellan realränta och BNP-tillväxt. I det här kapitlet (4.1.1)
likställs det primära budgetsaldot med det primära lånebehovet, dvs
statens lånebehov exkl. räntor på statsskulden.

En förändring av primärsaldot slår direkt igenom som en förändring av
skuldkvoten allt annat lika p.g.a. att täljaren förändras samtidigt som
nämnaren är konstant. Förändringar i realräntenivån påverkar statens
skuldstock på så sätt att kostnaden för upplåningen förändras ett ev
budgetunderskott måste lånefinansieras till den aktuella realräntan, d.v.s.
även här så förändras täljaren samtidigt som nämnaren förblir konstant.
Slutligen påverkar BNP-tillväxten direkt skuldkvoten genom att nämnaren
varierar i storlek. BNP-tillväxten påverkar även indirekt skuldkvoten
genom att skatteinkomsterna påverkas av BNP-tillväxten. Vid en låg
BNP-tillväxt växer skatteinkomsterna långsamt. Därmed försämras bud-
getsaldot, vilket i sin tur försämrar skuldkvoten.

En mer ingående diskussion om utvecklingen av skuldkvoten kräver att
vissa antaganden görs angående primärbudgetunderskottets utveckling.
Vid antagandet om att primärsaldot sätts till noll nås följande resultat: om
realräntan överstiger tillväxttakten så kommer skuldkvoten att öka. Då det
omvända förhållandet råder d.v.s. att tillväxttakten överstiger realräntan
kommer skuldkvoten att sjunka. En på förhand given differens mellan
realräntan och BNP-tillväxten får dessutom en större effekt på skuld-
kvoten ju högre skuldkvoten är i utgångsläget.

Det krävs alltså ett visst förhållande mellan realränta och tillväxt för att
s.k. långsiktig hållbarhet (sustainability) ska uppnås, d.v.s. för att stats-
skuldens tillväxt skall kunna kontrolleras.

Lk-kalkylen visar att primärsaldot närmar sig noll mot slutet av Prop. 1992/93:150
perioden. Realräntan kommer i böijan av LK-perioden, dvs fram till Bilaga 1.2
1995/96, att överstiga BNP-tillväxten. Om primärsaldot är negativt och
om realräntan överstiger tillväxten innebär med tidigare nämnda
resonemang att skuldkvoten ökar. Skuldkvoten stiger från ca 80% till ca
100%. En stor del av ökningstakten får dock tillskrivas primärbud-
getunderskottet. Den senare delen av LK-perioden hinner tillväxttakten
upp realräntan och mot slutet överstiger tillväxten realräntan. Under
samma period sjunker primärbudgetunderskottet. Dessa faktorer bidrar
till att hejda statsskuldens snabba utveckling. Tidsperspektivet är dock
inte tillräckligt långt för att skuldkvoten ska kunna sjunka. Däremot avtar
ökningstakten och den genomsnittliga ökningstakten för de sista åren blir

ca 3%.

Resultatet av beräkningarna visar att trots den relativt ljusa utveck-
lingen med en snabb ökningstakt av BNP samt den gynnsamma ut-
vecklingen på räntemarknaden som förutspås kommer skuldkvoten att
fortsätta stiga under hela LK-perioden. Ökningstakten av skuldkvoten
avtar dock mot slutet av LK-perioden och vid en förlängning av LK-
perspektivet är det möjligt att utvecklingen skulle kunna stabiliseras.

4.2 Förmögenhetsutveckling

I bilaga 1 till årets budgetproposition gjordes i särskilda frågor en
beräkning av den statliga verksamhetens effekter på statens förmögenhet.
För att i ett längre perspektiv knyta an till den redovisningen görs här
liknande beräkningar med utgångspunkt i RRVs årsbokslut för staten
1991/92. Årsbokslutet är i sin nuvarande utformning inte fullständigt.
RRV har för avsikt att till bokslutet för 1993/94 ha ett betydligt bättre
underlag samt utvecklat en modell för att presentera en fullständig
årsredovisning för staten. Ur RRVs årsbokslut har värden till nukostnad
har använts. Det innebär att beräkningarna baseras på nyanskaffhings-
värde och omfattar vissa tillgångar (t.ex. vägar) som ännu inte bokförs
av myndigheterna.

Utvecklingen av statens tillgångar, skulder och nettoförmögenhet visas
i diagram 4.2.1. För att beräkna tillgångarna har vaije års investeringar
och utlåning lagts till de tillgångar som RRV har beräknat för 1991/92
samtidigt som avskrivningar på tidigare investeringar och återbetalning
av lån dragits bort. Skuldutvecklingen har erhållits genom ackumulering
av statens upplåningsbehov, främst till följd av statsbudgetens saldo. Hur
nettoförmögenheten utvecklas beror sedan sammantaget på det årliga
resultatet i statens och kan utläsas som skillnad mellan staplarna i
diagrammet.

Diagram 4.2 Statens tillgängar och skulder 1986/87-1997/98

Miljarder kr

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.2

Nettoförmögenheten har i första hand påverkats av hur budgetsaldot
utvecklats. De investeringar som aviserats inför LK-perioden motverkar
särskilt inledningsvis, om än förhållandevis marginellt, minskningen av
nettoförmögenheten.

Av vikt för det fortsatta upplåningsbehovet är vilken avkastning
tillgångarna ger eller kan förväntas ge till staten. Här måste en avvägning
ske mellan å ena sidan alternativet att behålla en tillgång och å andra
sidan alternativet att vid en viss tidpunkt sälja den för att istället kunna
minska kostnaderna för statsskulden.

Av nedanstående diagram framgår att avkastningen på statens tillgångar
beräknas sjunka under LK-perioden. De investeringar som planeras de
närmaste åren är dock till stor del i infrastruktur, vilka inte ger någon
avkastning direkt in i statsbudgeten. Att t.ex. vägar inkluderas bland
tillgångarna gör av samma skäl även att avkastningen ligger på en något
lägre nivå.

Även om om hänsyn tas till att staten har vissa tillgångar som inte är
avsedda att ge avkastnig in i budgeten, kan det konstateras att avkast-
ningnivån är låg. Ett sätt att höja den är att staten säljer sådana tillgångar
som ger låg avkastning och som inte av andra skäl bör vara en statlig
angelägenhet.

Enligt prop. 1991/92:69 om privatisering av statligt ägda företag skall
34 statligt ägda företag säljas. Regeringen har riksdagens bemyndigande
att genomföra privatiseringsarbetet. Ägaransvaret för de olika statliga
företagen är fördelat mellan ett antal departement som också har ansvaret
för att genomföra privatiseringarna inom sina resp områden.

Näringsdepartementet är huvudman för såväl det största antalet berörda
företag som för de största kommersiella företagen. Näringsministern har
ett speciellt koordineringsansvar för regeringens privatiseringsprogram.

I budgetpropositionen 1993 har (bilaga 13, sid 36 ff) har en redo-
visning av verksamheten lämnats. Den tidigare angivna målsättningen att
utförsäljningen ska inriktas på en volym av ca 10 miljarder kronor per år
kvarstår.

4 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 150 Bil. 1.2

Diagram 4.3 Avkastning på statens tillgångar 1986/87-1997/98

86/87 87/88 88/89 89/90 90/91 91/92 92/93 93/94 94/95 95/96 96/97 97/98

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.2

5 AP-fonden Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.2

Den svaga utvecklingen av avgiftsunderlaget för ATP-avgifter i kom-
bination med allt högre ATP-pensioner för nytillkommande pensionärer
gör att ATP-systemets utgifter ökar väsentligt snabbare än inkomsterna.
Trots en gynnsam demografisk utveckling under 1990-talet kommer allt
större delar av AP-fondens ränteinkomster att tas i anspråk för de
löpande pensionsutbetalningama. Under budgetåret 1993/94 beräknas
avgiftsinkomsterna täcka endast ca 80% av de totala ATP-utgifterna;
resterande ca 20% av utgifterna finansieras med fondens kapitalavkast-
ning. Som ett resultat av detta minskar AP-fondens finansiella sparande
kraftigt under LK-perioden.

AP-fondens inkomster och utgifter under LK-perioden redovisas i
diagram 5.1. Den vänstra stapeln för resp, budgetår visar totala utgifter
för ATP-pensioner, medan den högra stapeln visar AP-fondens inkomster
fördelade på avgifter och räntor. Ökningstakten i pensionsutbetalningama
avtar svagt efter budgetåret 1991/92, till följd av beslutade regelförän-
dringar i form av reducerade pensionsutbetalningar och höjd pensionsål-
der. Figuren visar tydligt hur ATP-systemets avgiftsfinansieringsgrad
avtar. Under LK-perioden klarar emellertid ATP-systemet de löpande
pensionsutbetalningama, genom ta i anspråk allt större delar av AP-
fondens ränteinkomster. På längre sikt kommer dock ATP-systemet att
vara ohållbart till följd av systemets beroende av den ekonomiska
tillväxten.

Diagram 5.1 AP-fondens inkomster och utgifter (löpande priser)

140-

120---

Mdr kr

160t-

-16000

-14000

-12000

-10000

8000

-6000

1-4000

92/93

93/94 94/95 95/96 96/97

Utgifter Avgiftsinkomster Avkastning

1001

kr/inv.

18000

-2000

Under 1980-talet var AP-fondens andel av BNP relativt konstant främst
till följd av ett relativt högt finansiellt sparande. Mellan 1989 och 1994
ökar andelen kraftigt, vilket primärt förklaras av en mycket svag BNP-
utveckling. Efter 1994 avtar andelen till följd av en ökning i BNP-
tillväxten och ökande utgifter.

Diagram 5.2 AP-fondens kapitalutveckling i procent av BNP

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.2

Fondkapital
i % av BNP

AP-fondens fondstyrka anger storleken på de löpande pensionsutbe-
talningama i relation till fondens storlek. Fondstyrkan avtar trendmässigt
under hela LK-perioden. I början av perioden täcker fondens tillgångar
pensionsutbetalningar för ca 7,5 år framåt. År 1997 beräknas fondens
tillgångar klara utbetalningar för knappt 5 år framåt. Mot slutet av
perioden planar den fällande trenden ut något.

Diagram 5.3 Fondstyrkan i AP-fonden

6 Statens utgifter fördelade efter ändamålsområden ^ProP- 1992/93:150
^b Bilaga 1.2

I kapitlet redovisas statens och socialförsäkringssektorns utgifter,
exklusive räntor på statsskulden, fördelade efter olika ändamål. In-
delningen i ändamålsområden är gjord i syfte att visa statens utgifter för
olika verksamheter och följer inte den rådande departementsindelningen.
Redovisningen omfattar utgiftsutvecklingen under perioden 1987/88 -
1997/98 samt en närmare analys av utvecklingen under LK-perioden.

Utgifterna redovisas i 1993/94 års prisnivå och utgiftsstruktur. Vissa
tekniska anpassningar har varit nödvändiga att göra for att uppnå jämför-
barhet mellan utgifterna för respektive ändamål under perioden. Den mest
genomgripande förändringen består i att föra över de tidigare specialdesti-
nerade statsbidragen till det nya utjämningsbidraget från staten till
kommunerna. En ändamålsfördelning av statsbudgetens utgifter ger inte
en komplett bild av resursfördelningen per sektor. I skattelagstiftningen
finns många olika typer av avvikelser som fyller samma funktion som en
transferering från budgetens utgiftsida. Momsbefrielse av dagstidningar
är exempel på ett sådant undantag. Om momsbefrielsen slopades, vilket
skulle ge ökade skatteintäkter om cirka 1,6 miljarder kronor, och ett lika
stort bidrag betalades ut från statsbudgetens utgiftsida skulle dagspressens
situation vara oförändrad. Åtgärden skulle innebära en mer öppen
redovisning och underlätta regeringens och riksdagens arbete när det
gäller prioriteringar av olika utgifter. Vidare försvåras jämnförelsen
mellan de olika ändamålen beroende på om utgifterna är skattepliktiga
eller ej. Inom finansdepartementet pågår ett arbete med att kartlägga och
beräkna effekterna av skatteawikelser samt beräkna utgifterna exkl. skatt.
Detta arbete beräknas vara klart under hösten 1993. Statens utgifter för
olika ändamål inkluderar förutom utgifter som redovisas på anslag även
utgifter som redovisas på inkomsttitel samt utgifter som helt redovisas
utanför statsbudgeten t.ex. delpension och ATP.

Diagram 6.1 Statens utgifter fördelade på ändamålsområden

Arbetsmarknads

Bidr. till kommun 8 %

Sjuk/arbetss. förs,
förtidspens. 13 %

Barnfamiljer

Utbildn

Försvar 5 %

Övriga områden

Ålderspensioner 23 %

WW / Kommunikation 4%

Rättsv, skatt och tull 4 %

Bostadsf. 5%

Statens och socialförsäkringssektorns utgifter för sociala ändamål svarar Prop. 1992/93:150
för ca 45 % av dessa sektorers totala utgifter 1993/94. De största Bilaga 1.2
utgiftsområdena är pensioner och fämiljestöd samt ersättningar vid
sjukdom, arbetsskada och förtidspension. Statens utgifter för arbets-
marknadsåtgärder uppgår till 15 % av de totala utgifterna.

Utgifterna förväntas i genomsnitt öka med 7 % i fästa priser under
perioden 1987/88 - 1997/98. Under den första delen av perioden, fram
till år 1993/94, ökade utgifterna med i genomsnitt 17 %, medan
utgifterna beräknas minska med i genomsnitt 9 % under återstoden av
perioden.

I nedanstående sammanställning visas ändamålområdenas utgiftsutveck-
ling fördelade efter ökning respektive minskning under perioden 1987/88
-1998/98.

Tabell 6.1 Utgiftsutvecklingen 1987/88 - 1997/98 i fasta priser

Områden med utgiftsökning,
procentuell förändring

Områden med utgiftsminskning,
procentuell förändring

Arbetsmarknadspol itik	+ 123	Näringsliv och jordbruk	-55
Invandring	+34	Vård och omsorg	-30
Barnfamiljer	+28	Statsbidrag till kommunsektorn*	-29
Milskydd, naturvård m.m.	+23	Bostadsförsörjning	-24
Rättsväsende m.m.	+22	Samhällsplanering m.m.	-19
Utbildning och forskning	+ 18	Central förvaltning	-12
Fritidsverksamhet och kultur	+ 18	Sjuk- och arbetsskadeförsäkr. m.m.	-11
Kommunikationer	+ 17	Försvar	-7
Ålderspensioner	+ 12	Internationellt bistånd	-3
Utrikesförvaltning m.m.	+ 12
* En effekt av omläggningen	av den kommunala ekonomin

Under LK-perioden (1993/94 - 1997/98) är det ett fåtal områden som
beräknas få en utgiftsökning. Kommunikationsområdet beräknas få den
största ökningen med 15 % i real utgiftsökning, inklusive lån i Riks-
gäldskontoret (RGK-lån). Statens utgifter för sjukdom och arbetsskada
förväntas också öka med 2 %, liksom utgifterna för ålderspension som
ökar med 1 % under samma period. De områden som beräknas få den
största utgiftsminskningen är bostadsförsöijning, invandring, näringsliv
och jordbruk och arbetsmarknadsåtgärder. Inom dessa områden minskar
utgifterna realt med i storleksordningen 20-50 %.

Utgiftsutvecklingen inom respektive område beror framförallt på de
politiska prioriteringar som görs under perioden. På vissa områden är det
dock endast regelverk och demografiska förändringar, s.k. automatik,
som styr utgifterna, utan att politiska beslut fattas.

Ändamålsområdena är i de följande avsnitten redovisade efter fällande
utgiftsandel. Måttet utgiftsandel anger ändamålsområdets storlek i procent
av statens och socialförsäkringssektorns totala utgifter 1993/94.

6.1 Ålderspensioner

Under ändamålet ålderspensioner redovisas folkpensioner, inklusive
tilläggsförmåner, ATP samt delpension. Ändamålet inkluderar endast
utgifter för ålderspensioner. Förtidspensioner redovisas under ändamålet
Sjuk- och arbetsskadeförsäkring. De totala utgifterna för ålderspensioner
beräknas uppgå till ca 147 miljarder kronor under budgetåret 1993/94,
vilket utgör ca 22 % av statens och socialförsäkringssektorns totala
utgifter.

Diagram 6.2 Utgifter för ålderspensioner

(miljarder kronor i 1993/94 års prisnivå)

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.2

utg. i mdkr

200--

160-

120-

80-

40-

-25,0%

-20,0%

'-15,0%

■-10,0%

Utgifter i miljarder kronor

--5,0%

0,0%

87/88 89/90 91/92 93/94 95/96 97/98

i % av utg.

r-30,0%

Pensionsutgiftema styrs huvudsakligen av antalet pensionärer, de totala
ATP-poängen och den allmänna prisutveckligen.

Utgifterna för pensionssystemet kommer de närmaste åren i första hand
att öka på grund av att nytillkommande pensionärer har allt högre ATP-
poäng. Den genomsnittliga pensionspoängen för ATP stiger vilket,
förutom ökade utgifter totalt, innebär en förskjutning av utgifterna från
statsbudgeten till AP-fonden. I takt med att de totala ATP-utgiftema ökar
minskar folkpensionsutgiftema till följd av att delar av folkpensionen
reduceras proportionellt mot ATP.

Under LK-perioden ökar antalet nytillkommande pensionärer mycket
svagt. På längre sikt kommer däremot det totala antalet pensionärer att
öka kraftigt. När de stora 40-talskullama pensioneras efter år 2005
kommer påfrestningarna på pensionssystemet att bli stora. Hur stora
påfrestningarna på pensionssystemet blir beror i hög grad på den reala
tillväxten i ekonomin. En allt större andel pensionärer i kombination med
låg tillväxt innebär att dagens pensionssystem blir ohållbart på sikt.

Problemen med dagens pensionssystem Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.2

Dagens pensionsystem är behäftat med ett antal allvarliga brister. Ett
problem är systemets svaga följsamhet till den samhällsekonomiska
utvecklingen. Systemet är starkt beroende av ekonomisk tillväxt. I ett
perspektiv med låg tillväxt av avgiftsunderlaget i kombination med
demografiska förskjutningar, där den förvärvsarbetande befolkningens
relativa andel sjunker, kommer pensionssystemet att utsättas för stora
påfrestningar.

Ytterligare ett problem med dagens pensionssystem är dess svaga
samband mellan avgifter och förmåner. Ett större inslag av försäkrings-
mässighet i pensionssystemet skulle minska skattekilama i ekonomin och
därmed sannolikt bidra till bl.a. ett ökat arbetskraftsutbud.

Vidare ger dagens system mycket svaga incitament till långsiktigt
sparande.

En parlamentariskt sammansatt arbetsgrupp har bl.a mot bakgrund av
ovan angivna skäl fått i uppdrag att lämna förslag till ett nytt pensions-
system. Arbetsgruppen har redovisat en skiss till ett reformerat pensions-
system som bl.a. innebär ett tydligare samband mellan avgifter och
förmåner. Ett genomarbetat förslag förväntas föreligga under våren 1993.

Föreslagna åtgärder

I syfte att redan nu minska belastningarna på pensionssystemet har
regeringen presenterat förslag om successivt höjd pensionsålder samt om
förändarde ersättningsnivåer i delpensionsförsäkringen. Vidare gäller
fr.o.m. år 1993 reducerade ersättningsnivåer för flertalet pensionsför-
måner. Riksdagen har emellertid nyligen avvisat förslaget om förändrade
ersättningsnivåer i delpensionsförsäkringen. Detta innebär en ökning av
utgifterna med ca 2 100 miljoner kronor (i löpande priser) vid LK-
periodens slut relativt regeringens förslag.

6.2 Arbetsmarknadspolitik ^Pr0P- 1992/93:150

Bilaga 1.2

Under ändamålet redovisas de arbetsmarknadspolitiska åtgärder som
finansieras över statsbudgeten, bidrag till Samhall AB, utgifterna for
arbetsförmedlingar, arbetsmarknadsinstitut, länsarbetsnämnder och AMS.
Här ingår också utgifter för arbetsmarknadspolitiska åtgärder som
finansieras av arbetsmarknadsfonden liksom fondens utgifter för
arbetslöshetsersättning, kontant arbetsmarknadsstöd och permitteringslön.
Vidare ingår de utgifter som belastar lönegaranti fonden, arbetsmiljöfon-
den och arbetslivsfonden.

De totala utgifterna beräknas uppgå till ca 100 miljarder kronor bud-
getåret 1993/94, vilket motsvarar drygt 15 % av statens totala utgifter.
När också de ca 6 miljarder kronor som budgetåret 1993/94 tillfälligt
avsätts för utbildningsändamål räknas in, ökar andelen till drygt 16 %.
Ändamålet är därmed det näst största. Ungefär tre fjärdedelar av
utgifterna avser transfereringar till hushåll.

Utgifterna beräknas realt sett minska med ca 20 % under perioden, i
takt med att arbetslösheten minskar. Ändamålets andel av de totala
utgifterna sjunker till ca 14 % i slutet av perioden.

Diagram 6.3 Statens utgifter för arbetsmarknadspolitik

(miljarder kronor i 1993/94 års prisnivå)

utg. i mdkr ' ^0/° ^{av ut}9-

87/88 89/90 91/92 93/94 95/96 97/98

Målet för arbetsmarknadspolitiken är att förbättra arbetsmarknadens
funktionsförmåga genom att öka rörligheten och anpassningen på
arbetsmarknaden och därmed motverka inflation. Arbetsmarknads-
politiken skall också motverka konjunkturbetingad arbetslöshet på grund
av dess sociala och samhällsekonomiska kostnader på kort och lång sikt.
I takt med att arbetslösheten minskar måste omfattningen på de arbets-
marknadspolitiska åtgärderna dras ner.

De konjunkturberoende arbetsmarknadspolitiska åtgärderna beräknas
omfatta 5,8 % av arbetskraften år 1993 och 7,0 % år 1994. Därtill finns
åtgärder som riktas till arbetshandikappade, vilket motsvarar ytterligare
ca 1,9 % av arbetskraften. De extraresurser som regeringen föreslår för

budgetåret 1993/94 inom utbildningsområdet motsvarar ca 2 % av
arbetskraften. Sammantaget innebär detta att totalt ca 11 % av arbets-
kraften, ca 475 000 sysselsatta, kommer att omfattas av olika arbets-
marknadspolitiska åtgärder.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.2

Tabell 6.2 Antal personer i olika former av arbetsmarknadspolitiska åtgärder
inkl extra utbildningsplatser budgetåret 1993/94.

Åtgärder	Personer	Miljoner
	per månad	kr 1993/94
Arbetsmarknadsutbildning
- upphandlad	42 100	9 218
- reguljär (exkl. platskostnad)	16 200	1 491
Ungdomspraktik	100 000	7 894
Rekryteringsstöd/beredskap sarbete	41 900	5 363
Företagsutbildning	28 000	2 650
Övriga konjunktur-
beroende åtgärder	12 800	1 774
S:a arbetsmarknadsdepartementet	241 000	28 390
Utbildningsvikariat	20 000	3 508
Arbetsl i vsutveckl ing	50 000	5 473
S:a arbetsmarknadsfonden	70 000	8 981
Gymnasieutbildning	40 000	1 463
Komvux	33 000	2 565
Folkbildning	13 000	923
Högskola	3 000	162
Extra vuxenstudiestöd	(11 800)	813
S:a utbildningsdepartementet	89 000	5 926
Lönebidrag och offentligt-
skyddat arbete	47 000	6 956
Sysselsättning vid Samhall	28 500	4 934
S:a arbetshandikappade	75 500	11 890
Summa	475 500	55 187

Den öppna arbetslösheten beräknas uppgå till ca 7 % budgetåret 1993/94.
LK-kalkylen redovisar normalt konsekvenser av fattade beslut. En strikt
tillämpning av denna princip skulle innebära att de arbetsmarknads-
politiska åtgärderna ligger kvar på en oförändrat hög nivå under LK-
perioden. En sådan tillämpning av LK-tekniken ger emellertid en
orealistisk utveckling av den öppna arbetslösheten i förhållande till den
totala arbetslöshetens utveckling. I LK-kalkylen ingår därför som en
beräkningsförutsättning att de konjunkturberoende åtgärderna utvecklas
i takt med den öppna arbetslösheten.

Beräkningen innebär att de reala resurser som avsätts för arbets-
marknadspolitiska åtgärder (inkl, insatserna inom utbildningsdepartemen-
tet) minskar med ca 17 % under femårsperioden. Dessutom minskar
utgifterna i arbetsmarknadsfonden med ca 16 % under perioden.

För att åstadkomma långsiktig tillväxt bör samhällets resurser i första
hand satsas på ordinarie utbildnings- och kompetenshöj ande insatser och
tillväxtbefrämjande investeringar. Även de arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna bör ha en sådan inriktning.

Av de totalt ca 100 miljarder kronor som staten beräknas betala ut
1993/94 till följd av arbetslöshet kan ca 20 % anses ha en tillväxtbefräm-
jande inriktning. I detta inräknas i första hand åtgärder inom ut-

bildningsområdet, dvs. utgifter for arbetsmarknadsutbildning, företags- Prop. 1992/93:150
utbildning och utbildningsbidrag till dem som studerar och också den Bilaga 1.2
extra satsningen inom den ordinarie utbildningen budgetåret 1993/94. Det
är nästan lika mycket som kommunernas utgifter för gymnasieskola och
vuxenutbildning.

Ungefär hälften av statens utgifter för ändamålet arbetsmarknadspolitik
m.m. avser passivt kontantstöd som t.ex. arbetslöshetsersättning, kontant
arbetsmarknadsstöd och ersättning från lönegarantin. Drygt 13 % avser
ersättning vid aktiviteter såsom ungdomspraktik och arbetslivsutveckling.
Av återstående utgifter avser merparten statsbidrag till statliga, kommu-
nala och privata arbetsgivare vid anställning av bl.a. beredskapsarbetare
och arbetshandikappade.

Riksdagen har ställt sig bakom regeringens förslag (prop. 1992/93:100
bil. 11 bet. 1992/93:AU19, rskr. 1992/93:258) att begränsa arbets-
löshetsersättningen till 80 % av tidigare lön. Personer som sysselsätts i
beredskapsarbete erhåller avtalsenlig lön, utbildning är kompetenshöj ande
och arbetslivsutveckling och ungdomspraktik ger de arbetslösa möjlighet
till ett fäste på den ordinarie arbetsmarknaden. Dessa åtgärder kvalifice-
rar också för fortsatt arbetslöshetsersättning. Det ger incitament för den
enskilde att söka arbete och delta i olika arbetsmarknadspolitiska
åtgärder. I takt med att möjligheterna att erhålla arbete på den ordinarie
arbetsmarknaden ökar bör regelsystemen ses över.

Möjligheterna att omfördela befintliga resurser är stora. De arbets-
marknadspolitiska insatserna måste ha en sådan utformning att arbets-
kraften inte låses fäst i åtgärder eller sektorer utan står till arbets-
marknadens förfogande när efterfrågan ökar. En förutsättning för detta
är att åtgärderna skall vara möjliga att avsluta snabbt.

Flertalet av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna är tidsbegränsade till
sex månader. Undantag gäller för arbetshandikappade där lönebidrag kan
beviljas upp till fyra år och förlängas därefter. Även anställning vid
Samhall är av längre varaktighet. Vissa begränsade möjligheter till
förlängning finns inom övriga åtgärder. Rent teoretiskt skulle de
tidsbegränsade arbetsmarknadspolitiska medlen kunna dras in under
loppet av ett år, i takt med att enskilda individer slutar i åtgärd.
Regelsystemet ger således den önskvärda flexibiliteten på individnivå.

Detta är emellertid inte tillräckligt. Det är minst lika viktigt att
åtgärdernas sammansättning och inrikning successivt ses över så att de
anpassas efter rådande konjunkturläge.

De arbetsmarknadspolitiska åtgärderna styrs allt mer över från offentlig Prop. 1992/93:150
sektor till näringslivet. Någon fullständig uppföljning av hur åtgärderna Bilaga 1.2
fördelas på olika näringsgrenar finns inte men gjorda undersökningar
indikerar följande utfall.

Offentligt Näringslivet Övriga

Ungdomspraktik	35 %	58 %	7 %
Beredskapsarb/rekryt. stöd	52 %	48 %	-
Utbildningsvikariat	19 %	20 %	1 %
Lönebidrag	30 %	30 %	40 %

I årets kompletteringsproposition föreslås vissa regeländringar bl.a. i
syfte att i än högre grad styra åtgärderna till näringslivet. Det gäller bl.a.
beredskapsarbeten där statsbidraget till statliga myndigheter föreslås
minskas från 100 % till 65 %, vilket innebär att subventionen i stort blir
den samma som vid beredskapsarbeten/rekryteringsstöd i näringslivet.
Vidare tillkommer 20 000 platser i företagsutbildning, vilka är förbe-
hållna näringslivet.

6.3 Sjukförsäkring, arbetsskadeförsäkring och förtidspension
Under ändamålet redovisas socialförsäkringsförmåner vid ohälsa.
Följande förmåner utges enligt sjukförsäkringen, arbetsskadeförsäkringen
och förtidspensioneringen.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.2

* dagersättningar (sjukpenning, rehabiliteringsersättning och närstående-
penning) och livränta till följd av arbetsskada.

* kostnadsersättningar och bidrag (prisnedssättning eller kostnadsbefrielse
på läkemedel, subvention av tandvård, ersättningar till sjukvårdshuvud-
männen m.m.)

* förtidspension (folkpension, pensionstillskott, kommunalt bostadstillägg
och allmän tilläggspension)

Statens och socialförsäkringens utgifter för ohälsa uppgår till ca 85
miljarder kronor under budgetåret 1993/94, vilket motsvarar ca 13 % av
statens och socialförsäkringssektorns totala utgifter.

Diagram 6.4 Utgifter för sjukförsäkring, arbetsskadeförsäkring och förtids-
pension

(miljarder kronor i 1993/94 års prisnivå)

Föreslagna och genomförda förändringar

Ett antal förändringar har genomförts eller föreslagits som påverkar
utvecklingen av utgifterna för ohälsa.

- En ökad självrisk för de försäkrade har införts i sjukförsäkringen i
form av en karensdag och sänkta ersättningsnivåer.

- En självrisk har införts för arbetsgivare i sjukförsäkringen i form av
sjuklön under de inledande 14 dagarna i en sjukperiod.

- En allmän sjukförsäkringsavgift har införts.

- Egenavgiftema för läkemedel och tandvård har höjts.

- Arbetsskadebegreppet har skärpts.

- Förslag har lagts om en fullständig samordning av arbetsskadesjuk-

penning och sjukpenning enligt sjukförsäkringen.

- Insatserna för rehabilitering har ökat.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.2

De utgiftsstyrande faktorerna för ersättningarna inom sjuk- och arbets-
skadeförsäkringen är löneutvecklingen och antalet förvärvsarbetande.
Utgiftsutvecklingen för läkemedel och tandvård beror bl.a på pris- och
volymökningar samt att nya och dyrare preparat tas i bruk i snabb takt.

Sjukersättning

Ar 1992 infördes sjuklön. Det sjuktal som används för att beräkna
sjukpenningutgiftema omfattar endast de dagar när sjukpenning utbetalas.
Dagar med sjuklön ingår inte. Mot bakgrund av de pågående för-
ändringarna i sjukförsäkringen utgår kalkylen från att sjuktalet ligger kvar
på 1993/94 års nivå under hela LK-perioden.

Regeringen har nyligen förelagt riksdagen ett förslag (prop.
1992/93:178) om fullständig samordning av sjukpenning och arbets-
skadesjukpenning. Förslaget föreslås träda i kraft den 1 juli 1993. Det
innebär att arbetsskadesjukpenningen slopas och att samtliga utgifter för
sjukpenning i framtiden kommer att belasta sjukförsäkringen. Besparingen
uppgår på sikt till 1 700 miljoner kronor (1993/94 års prisnivå).
Övergångsvis kommer dock arbetsskadeförsäkringen att belastas med
sjukpenningkostnader som avser sjukdomsfall som inträffat före den 1 juli

1993.

Förmånerna inom sjukförsäkringen skall enligt nuvarande regler
finansieras med statsbidrag och avgifter, medan arbetsskadeförsäkringen
helt och hållet skall finansieras med arbetsgivaravgifter. Under senare
delen av 1980-talet har avgifterna emellertid inte täckt de lagreglerade
delarna av utgifterna för sjuk- och arbetsskadeförsäkringen, vilket har
inneburit att staten via underskottsfmansiering fått täcka mellanskillnaden.
Budgetåret 1990/91 gick sjukförsäkringen med drygt 4 miljarder kronor
i underskott. Sedan 1991/92 går sjukförsäkringen däremot med överskott.
Arbetsskadeförsäkringen har sedan år 1987 uppvisat ett årligt underskott
som vid utgången av år 1992 uppgår till ett ackumulerat underskott på
drygt 26 miljarder kronor. Beslutade och föreslagna åtgärder inom
arbetsskadeförsäkringen beräknas successivt förbättra avgiftstäcknings-
graden i systemet och bidra till att på sikt reducera det ackumulerade
underskottet i arbetsskadefonden.

En allmän sjukförsäkringsavgift avseende inkomst av anställning och
annat förvärvsarbete, har fr.o.m. den 1 januari 1993 införts i sjukför-
säkringen. Nettoinkomsten från avgiften kommer redovisningsmässigt att
tillföras sjukförsäkringen budgetåret 1994/95 och beräknas uppgå till ca
4 miljarder kr.

Regeringen kommer senare denna dag att besluta om direktiv till en
beredning att lämna förslag till en ny ordning för sjuk- och arbets-
skadeförsäkringen som innebär att försäkringarna flyttas ut ur statsbud-
geten. Beredningen skall bl.a. överväga om förtidspensioneringen bör
ingå i den nya ordningen.

6.4 Bidrag från staten till kommunsektorn ^ProP- 1992/93:150

Bilaga 1.2

Under ändamålet redovisas generella statsbidrag mellan staten och
kommunsektorn. De största av dessa är det statliga utjämningsbidraget
till kommuner och skatteutjämningsbidraget till landsting.

De totala utgifterna för bidrag från staten till kommunsektorn beräknas
uppgå till ca 50 miljarder kronor budgetåret 1993/94, vilket motsvarar
knappt 8 % av statens totala utgifter. I fästa priser minskar bidragen i
genomsnitt med 3,3 % per år under perioden 1987/88 - 1997/98.
Fluktuationerna mellan åren 1990/91 - 1993/94 beror framförallt på
tillkomsten av avräkningsskatten, förändringarna av skatteutjämningsav-
giftema och övergången till ett nytt statligt utjämningsbidrag till
kommuner.

I beräkningarna har det statliga utjämningsbidraget till kommunerna
antagits ligga på nominellt oförändrad nivå med undantag för regleringar
med hänsyn till finansieringsprincipen (prop. 1991/92:150 del II, bet.
1991/92:FiU29, rskr. 1991/92:345) under LK-perioden 1993/94 -
1997/98. Detsamma gäller skatteutjämningsbidraget till landstingen.

Diagram 6.5 Statens utgifter för bidrag från staten till kommunsektorn
(miljarder kronor i 1993/94 års prisnivå)

Statligt utjämningsbidrag till kommuner

Riksdagen beslutade den 9 juni 1992 om ett nytt statligt utjämningsbidrag
till kommuner (prop. 1991/92:150 del II, bet. 1991/92:FiU29, rskr.
1991/92:345). Förändringen trädde i kraft den 1 januari 1993.

Tolv av de tidigare specialdestinerade statsbidragen, bl.a. bidragen till
skola och barnomsorg samt skatteutjämningsbidraget, extra skatteutjäm-
ningsbidraget och bidrag med anledning av avskaffandet av den kommu-
nala företagsbeskattningen, avskaffades och ersattes av ett nytt generellt
statsbidrag till kommunerna fr.o.m. år 1993. Även skatteutjämningsav-
gifterna och avräkningsskatten avskaffades fr.o.m. år 1993 for att
rundgången av pengar mellan staten och kommuner skulle upphöra.

Ett viktigt syfte med utjämningsbidraget är att skapa mer likvärdiga

ekonomiska förutsättningar mellan kommunerna. Bidraget är ett Prop. 1992/93:150
komplement till kommunernas skatteinkomster och är inte kopplat till den Bilaga 1.2
verksamhet som den enskilda kommunen bedriver. Det nya utjämnings-
bidraget består av tre delar:

- ett bidrag för utjämning av kommunernas skatteinkomster upp

till en generell garantinivå, uttryckt i procent av en
uppräknad medelskattekraft för bidragsåret,

- tillägg till respektive avdrag från bidraget på grund av
opåverkbara skillnader i strukturella forhållanden
(grundas på ett strukturkostnadsindex) samt

- tillägg för befolkningsminskning

Det nya systemet har getts en utformning som innebär att riksdagen i
princip fastställer en bidragsram med utgångspunkt i finansierings-
principen och vad som bedöms vara förenligt med det samhällseko-
nomiska utrymmet för den kommunala sektorn. Det innebär att i stort sett
all automatik i statsbidragen har upphört.

Särskilda övergångsregler gäller för utjämningsbidraget åren 1993 och

1994. Övergångsreglerna innebär att ingen kommun skall år 1993, till
följd av det nya statsbidragssystemet, vinna eller förlora bidrag över-
stigande 1,5 % av kommunernas beräknade sammantagna inkomster av
skatt och bidrag enligt ett s.k. referensaltemativ (prop. 1991/92:150 del
II, bet.l991/92:FiU29, rskr. 1991/92:345). För år 1994 får skillnaden
mellan bidraget för år 1994 och utbetalt utjämningsbidrag år 1993 uppgå
till högst 3 % av summan av de beräknade skatteinkomsterna år 1994 och
utbetalt utjämningsbidrag år 1993. De huvudsakliga motiven för
övergångsreglerna är dels att undvika alltför stora förändringar i enskilda
kommuners bidrag, dels att åstadkomma en successiv infäsning av det
nya bidragssystemet.

Kritik har framkommit mot strukturkostnadsindexet. En mer ingående
analys görs därför för att utveckla grunder och metoder för utjämning av
strukturella skillnader inom ramen för det nya statsbidragssystemet. En
särskild utredare har tillkallats för att vidareutveckla systemet för
strukturutjämning. Den särskilde utredaren beräknas lägga fram förslag
i juni 1993. Ändringarna i systemet avses träda i kraft den 1 januari

1995.

Skatteutjämningsbidrag till landsting

Skatteutjämningsbidrag ges till landsting i syfte att utjämna skattekraft
och garantera medborgarna likvärdig service oavsett i vilket landsting
man bor. Varje landstings skattekraft anges i procent av medel skattekraf-
ten och omfattar följande delar:

- grundgaranti,

- tillägg eller avdrag för åldersstrukturens inverkan på

landstingets kostnader för sjukvård,

- tillägg för befolkningsminskning.

Skatteutjämningsbidraget till landsting ändrades i vissa delar fr.o.m. år

1993. Vissa smärre justeringar av systemet gjordes bl.a. genom att en
renodlad landstingskommunal åldersfaktor tillämpas för de landstingsfria
kommunerna. Vidare görs numera ett tillägg för befolkningsminskning
om folkmängden under den senaste femårsperioden har minskat med över
två procent av folkmängden vid femårsperiodens böljan.

Skatteutjämningsbidraget följer automatiskt skatteunderlagets förändring
eftersom det är knutet till medelskattekraften.

Tidigare har en skatteutjämningsavgift tagits ut för att neutralisera
ökningen av bidraget och under år 1993 kvarstår för detta syfte en
reducerad skatteutjämningsavgift. Val av långsiktig metod för att
neutralisera ökningen av kostnaderna i skatteutjämningssystemet framöver
är ännu ej klart. Tillsvidare hålls därför bidraget i beräkningarna
nominellt oförändrat under perioden.

5 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 150 Bil. 1.2

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.2

6.5 Barnfamiljer ^ProP- 1992/93:150

Bilaga 1.2

Under ändamålet barnfamiljer redovisas statens direkta ekonomiska stöd
till barnfamiljer. Stödet utgörs främst av allmänna barnbidrag inkl, fler-
barnstillägg, föräldraförsäkring, bidragsförskott, bostadsbidrag, barnpen-
sioner samt vårdbidrag för barn med funktionshinder. Vidare finns ett
särskilt stöd till ensamstående adoptivföräldrar samt ett bidrag till
omkostnader vid adoption av barn från utlandet. Statens direkta stöd till
barnfamiljer beräknas uppgå till ca 49 miljarder kronor under budgetåret
1993/94, vilket utgör ca 7 % av statens och socialförsäkringssektorns
totala utgifter.

Diagram 6.6 Utgifter för ekonomiskt stöd till barnfamiljer

(miljarder kronor i 1993/94 års prisnivå)

Det övergripande målet med det ekonomiska stödet till barnfamiljer är att
ge en ekonomisk grundtrygghet under perioder då de har hög för-
sörjningsbörda och relativt låga inkomster. Familjer med barn är generellt
sett unga och har ofta relativt låga inkomster i kombination med höga
levnadsomkostnader. En utgångspunkt vid utformningen av systemen har
därmed varit att utjämna inkomster över livscykeln.

Statens del av det ekonomiska stödet till barnfamiljer omfattas dels av
direkt ekonomiskt stöd till barnfamiljer, dels bidrag till kommunerna. Ett
antal specialdestinerade statsbidrag såsom exempelvis bidrag till bar-
nomsorgen har tagits bort och utgör numera en del av det generella
statsbidraget. Vid fördelning av det generella statsbidraget beaktas
emellertid bl a andelen barnfamiljer m.m. (se även avsnitt 6.4 Bidrag
från staten till kommunsektorn). En del av statsbidraget till kommunerna
kan därför sägas utgöra ett indirekt stöd till barnfamiljerna.

Det direkta ekonomiska stödet till barnfamiljer beräknas uppgå till ca
16% av statens totala utgifter för transfereringar till hushållen under
budgetåret 1993/94. Den beräknade utveckligen över LK-perioden fram-
går av följande sammanställning.

Utgifterna för de familjepolitiska stöden styrs av en mängd olika fåkto- Prop. 1992/93:150
rer. Demografisk utveckling och den allmänna pris- och löneutvecklingen Bilaga 1.2
är de faktorer som har störst betydelse för utgiftsutveckligen. Därutöver
har politiska beslut beträffande konstruktionen av stödsystemens regelverk
en avgörande betydelse för kostnadsutvecklingen av de familjepolitiska
stöden.

Bostadsbidrag

Utgifterna för bostadsbidragen styrs främst av löne- och bostadskost-
nadsutvecklingen. Bidragen är inkomstprövade och utgörs huvudsakligen
av två komponenter, dels en icke bostadskostnadsberoende del som utgår
till barnfamiljer och kan ses som ett behovsprövat barnbidrag, dels en del
som är beroende av bostadskostnad.

Mellan budgetåren 1993/94 och 1994/95 minskar utgifterna för
bostadsbidrag kraftigt. Denna minskning förklaras av att staten engångs-
vis betalar ut bostadsbidrag för ett och ett halvt verksamhetsår under
budgetåret 1993/94. Effekten uppstår engångsvis till följd av förändrade
betalningsströmmar.

Regeringen har nyligen presenterat ett förslag om nya regler för bos-
tadsbidragen fr.o.m. den 1 januari 1994. Förslaget innebär att staten
övertar hela kostnadsansvaret för bostadsbidragen. Idag svarar staten och
kommunerna för hälften var av kostnaderna. Förslaget innebär en ökad
statlig kostnad för bostadsbidragssystemet. Samtidigt görs emellertid
motsvarande indragning av statsbidraget till kommunerna, vilket innebär
att statens totala utgifter, i princip, blir oförändrade.

Barnbidrag

Utgifterna för de allmänna barnbidragen styrs av det totala antalet barn,
antalet barn i vaije familj och bidragets storlek. Bidragets storlek fast-
ställs av statsmakterna genom särskilda beslut.

Under LK-perioden beräknas antalet barn med barnbidrag öka med ca
80 000 barn. Utgifterna för barnbidragen minskar realt med i genomsnitt
ca 230 miljoner kronor/år under LK-perioden. Minskningen förklaras av
att barnbidragen beräknas ligga på nominellt oförändrat belopp per barn
under LK-perioden.

Föräldraförsäkring

Utgifterna för försäkringen styrs huvudsakligen av antalet födda barn,
löneutvecklingen, basbeloppets storlek samt ersättningens nivå. Föräldra-
försäkringen ersätter inkomstbortfall vid barns födelse och vid vård av
sjukt barn.

Utgifterna minskar svagt under LK-perioden, vilket främst förklaras av
att antalet födda barn beräknas minska under perioden.

Bidragsförskott

Bidragsförskott lämnas för barn under 18 år, vars föräldrar lever åtskilda.

Bidragsförskott länmas med 40 % av basbeloppet. Utgifterna for bidrags- Prop. 1992/93:150
förskott styrs av antalet bamföräldrar som lever åtskilda, den under- Bilaga 1.2
hållsskyldiges betalningsförmåga samt basbeloppets storlek.

Dagens system for bidragsförskott innehåller allvarliga brister, vilket
bl.a Underhållsbidragskommittén pekade på i sitt betänkande (SOU
1990:8). En arbetsgrupp inom regeringskansliet presenterade under 1992
ett förslag till reformerat bidragsförskottssystem (Ds 1992:53). Remissbe-
handligen av förslaget visade på ett negativt mottagande och resulterade
därför inte till några förändringar i systemet.

Utgifterna beräknas minska med 335 miljoner kronor mellan bud-
getåren 1993/94 och 1994/95, vilket förklaras av att en del av utgiften för
bidragsförskott integreras inom ramen för bostadsbidragssystemet. För
LK-perioden i övrigt ökar utgifterna svagt, vilket förklaras av att det
totala antalet barn med föräldrar som lever åtskilda beräknas öka under
perioden.

6.6 Utbildning och forskning ^Pr0P- 1992/93:150

Bilaga 1.2

Under ändamålet redovisas statens stöd till utbildning och forskning, dvs.
grundskola, gymnasieskola, folkbildning, grundläggande högskoleut-
bildning samt forskning och forskarutbildning. Utgifterna uppgår till
sammanlagt ca 41 miljarder kronor vilket motsvarar ca 6 % av statens
totala utgifter.

De tidigare skolstatsbidragen som tillförts utjämningsbidraget till
kommunerna ingår ej i beräkningen.

Diagram 6.7 Statens utgifter för utbildning och forskning

(miljarder kronor i 1993/94 års prisnivå)

utg. i mdkr i % av utg.

7,0%
6,0%
5,0%
4,0%
3,0%
2,0%
1,0%
0,0%

Utgifterna för utbildning och forskning har ökat under senare år och
fortsätter att öka. Den engångsvisa ökningen under 1993/94 förklaras av
särskilda arbetsmarknadsinsatser. Utgiftsökningen under LK-perioden
beror främst på fler högskoleplatser. De ökade utgifterna uttrycker stats-
makternas prioritering av detta ändamåls betydelse för tillväxt och
arbetsmarknad.

Skolväsendet

Under de senaste åren har en betydande decentralisering skett inom
skolväsendet. Syftet har varit att göra skolan mer mål- och resultatorien-
terad. Regering och riksdag fastställer de nationella målen för skolan,
bl.a. genom skollag och läroplaner. Kommunerna har frihet att själva
besluta om sin skolorganisation. Enligt skollagen skall kommunen anta
en skolplan, av vilken skall framgå de åtgärder som kommunen avser
vidta för att uppnå de nationella målen. I skollagen regleras kommuner-
nas skyldighet att anordna utbildning.

Från och med den 1 januari 1993 ingår bidraget till det kommunala
offentliga skolväsendet (sektorsbidraget) och bidraget till undervisning av
invandrare i svenska språket i det statliga utjämningsbidraget till
kommunerna. Därmed har kommunerna full frihet att själva avgöra hur
stor del av kommunens resurser som skall satsas på kommunens

skolväsende avseende såväl grundskola, gymnasieskola som vuxenut- Prop. 1992/93:150
bildning. Bilaga 1.2

I snitt har statens bidrag täckt ca 45 % av de totala kostnaderna för
grundskolan. Kostnaderna påverkas bl.a. av elevutvecklingen. Prog-
noserna for elevutvecklingen under 1990-talet visar på en ökning av
antalet elever i grundskoleåldern.

Målsättningen för gymnasieskolan är att alla ungdomar skall genomgå
en treårig gymnasieutbildning. Kommunen är skyldig att erbjuda vaije
16-19-åring plats i antingen sin egen eller någon annan kommuns gym-
nasieskola. Utbildningen i gymnasieskolan utgörs av nationella, specialut-
formade eller individuella program. En reformering av gymnasieskolan
i denna riktning inleddes fr.o.m. läsåret 1992/93 och skall vara fullt
genomförd läsåret 1995/96 (prop. 1990/91:85, bet. 1990/91:UbU16,
rskr. 1991/92:356). Utvecklingen går i riktning mot en allt mer
kursutformad gymnasieskola. Antalet 16-19-åringar fram till år 2000 samt
en prognos över elevutvecklingen framgår av följande diagram.

Diagram 6.8 Antalet 16-19-åringar samt en prognos över elevutvecklingen i
gymnasieskolan

□ Prognos antal elever □ Extra insatser ■ Ej i gymnasieutb.
Källa: Statens skolverk

Utgifterna för studiehjälp har för budgetåret 1993/94 beräknats till ca 2,1
miljarder kronor. Av dessa kostnader svarar studiebidraget för ca 95 %.
Studiebidraget är beloppsmässigt samordnat med det allmänna barn-
bidraget, för närvarande 750 kronor per månad, och kommer fr.o.m.
budgetåret 1993/94 att utgå endast under 10 månader per år. Kostnaderna
för studiebidraget är således avgörande vad gäller anslagets utveckling.
Denna utgift är i sin tur beroende av antalet elever på gymnasial nivå.
Under perioden beräknas antalet elever successivt stiga till ca 340 000
elever budgetåret 1997/98, vilket medför en utgiftshöjning på ca 230
miljoner kronor.

Den kommunala vuxenutbildningen (komvux) består sedan den 1 juli
1991 av grundläggande vuxenutbildning och gymnasial vuxenutbildning

samt påbyggnadsutbildning. Hösten 1992 studerade 129 000 elever i Prop. 1992/93:150
komvux. Bilaga 1.2

Enligt riksdagens beslut är kommunerna fr.o.m. läsåret 1992/93
skyldiga att betala bidrag till fristående skolor godkända för vanlig
skolplikt. I prop. 1992/93:230 om valfrihet i skolan har regeringen
lämnat förslag om bl.a. statsbidrag till fristående skolor över grundskole-
nivån samt om rätten för föräldrar och elever att välja skola inom det
kommunala skolväsendet.

Från och med budgetåret 1991/92 infördes ett nytt system för
statsbidrag till folkhögskolor och studieförbund. Det nya systemet innebär
en övergång från regelstyrning till målstyrning. Regering och riksdag har
fästställt målen för den statsbidragsberättigade delen av folkbildningen.
Statsbidraget ges till Folkbildningsrådet som ett samlat finansiellt stöd till
folkbildningen. Det ankommer på Folkbildningsrådet att fördela anvisade
medel mellan studieförbund och folkhögskolor.

Utbildningsavgiften, som finansierade utgifter för vuxenstudiestöd
m.m., upphörde den 1 januari 1993. Det innebär att vuxenstudiestödet i
fortsättningen finansieras över statsbudgeten. För budgetåret 1993/94 har
1 078 miljoner kronor anvisats för vuxenstudiestöd.

Grundläggande högskoleutbildning

Ett nytt resurstilldelningssystem för grundläggande högskoleutbildning
föreslås tillämpas fr.o.m. budgetåret 1993/94. Det innebär att resurstill-
delningen kommer att baseras på presterade resultat istället för som
hittills på antalet planerade nybörjarplatser. För varje universitet och
högskola kommer en resursram att anges för all grundutbildning. För
budgetåret 1993/94 föreslås den grundläggande högskoleutbildningen
inom Utbildningsdepartementets område erhålla 6 968 miljoner kronor,
exkl. anslag till lokalkostnader och särskilda resurser för inredning och
utrustning.

För budgetåret 1992/93 beslutades om en nivåhöjning under tre år av
antalet nybörjarplatser med 4000. Därutöver tillkom som en engångs-
satsning 2000 nybörjarplatser under vårterminen 1993 och läsåret
1993/94. Tidigare beslutade nivåökningar av nybörjarplatser får
konsekvenser även under 1993/94.

Ökningarna under de därpå följande åren under LK-perioden är en följd
av tidigare beslutade volymökningar av antalet studenter, samt en
flerårsplan för kvalitetsförstärkningar.

I slutet av budgetperioden 1993/94 - 1995/96 beräknas resurser för en
förlängning av förskollärar- och fritidspedagogutbildningama motsvarande
knappt 1100 helårsstudenter. Samtidigt sker inom ram en omstrukturering
av utbildningsutbudet som innebär en förstärkning av framförallt
civilingenjörsutbildningarna och en minskning av förskollärar- och
fritidspedagogutbildningama.

Studiemedelskostnaderna är beroende av antalet studiemedelstagare, den
andel av maximibeloppet för studiemedel som de studerande faktiskt
utnyttjar (utnyttjandegrad), nivån på upplåningsräntan i Riksgäldskonto-

ret, basbeloppets storlek, den ackumulerade skuldstocken, hur stora Prop. 1992/93:150
återbetalningarna blir samt hur stora avskrivningar av redan beviljade lån Bilaga 1.2
som måste göras.

Studiemedlen består av bidrag och lån. Utgifterna för bidrag beräknas
öka succesivt från 3 457 miljoner kronor under budgetåret 1993/94 till
ca 4 057 miljoner kronor under budgetåret 1997/98, dvs. med ca 600
miljoner kronor på grund av ökat antal nybörjarplatser i högskolan samt
vissa gjorda antaganden om en årlig uppräkning av basbeloppet. I fästa
priser blir ökningen ca 175 miljoner kronor.

Skuldstocken avseende lånedelen för budgetåret 1993/94 beräknas
uppgå till ca 21 miljarder kronor. Mot slutet av långtidsperioden beräknas
skuldstocken uppgå till ca 45 miljarder kronor. Detta medför en kraftig
ökning av kostnaderna för CSN:s ränteutgifter till Riksgäldskontoret.
Utöver skuldstockens storlek påverkas anslaget i hög grad av Riks-
gäldskontorets utlåningsränta. Varje procentenhets förändring av denna
ränta innebär vid slutet av perioden en ökning eller minskning med ca
450 miljoner kronor.

Forskning och forskarutbildning

I prop. 1992/93:170 Forskning för kunskap och framsteg föreslås för
treårsperioden 1993/94 - 1995/96 bl.a. förstärkningar av forskarut-
bildningen och forskningsstödjande åtgärder vid de mindre och medel-
stora högskolorna. Vissa omfördelningar bör göras i syfte att finansiera
nya uppgifter och ökade kostnader för internationellt samarbete. Anslagen
inom Utbildningsdepartementets område föreslås för budgetåret 1993/94
uppgå till 8 218 miljoner kronor. Totalt beräknas forskningsanslagen
under samtliga departement (exkl. Försvarsdepartementet) till ca
12 500 miljoner kronor.

Lokalförsörjning m.m.

Lokalförsöijningsansvaret åvilar fr.o.m 1 juli 1993 vatje universitet och
högskola. Anslagstilldelningen för lokaler (ca 3 000 miljoner kronor)
föreslås för budgetåret 1993/94 ske inom ett system med särskilda
medelstillskott som får användas tillsammans med andra medel hög-
skolorna disponerar. Den fortsatta utvecklingen av lokalkostnaderna
under perioden följer av dimensioneringsförändringen av den grund-
läggande högskoleutbildningen och av gjorda beslut om förbättrad
lokalstandard.

Särskilda insatser

Särskilda arbetsmarknadspolitiskt och utbildningspolitiskt motiverade
insatser föreslås under 1993/94 med sammanlagt 5 926 miljoner kronor.
Åtgärderna omfattar ökade resurser till komvux, gymnasieskolor,
folkbildning samt universitet och högskolor med tillhörande studiestöd.
För budgetåren 1994/95 och 1995/96 föreslås vardera 162 miljoner
kronor (universitet och högskolor).

6.7 Försvar

I ändamålet försvar ingår all verksamhet inom totalförsvaret, dvs.
totalförsvarets militära och civila del som finansieras över statsbudgeten.
Utgifterna uppgår till ca 40 miljarder kronor vilket utgör ca 6 % av
statens totala utgifter 1993/94.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.2

Diagram 6.9 Statens utgifter för försvaret
(miljarder kronor i 1993/94 års prisnivå)

Utformningen och inriktningen av 1992 års totalförsvarsbeslut avsåg att
reparera den obalans som under senare år uppstått för det militära
försvaret mellan angivna uppgifter och tilldelade resurser och mellan
kvalitet och kvantitet. Ett återställande av en långsiktigt stabil balans i
dessa avseenden krävde såväl en viss resursförstärkning som en
omformulering av försvarets mål och uppgifter. Dessutom krävdes en
omfattande omstruktureringsprocess. I detta ingick att tillskapa och
säkerställa ett utrymme för kvalitetshöjande åtgärder i den framtida
organisationen.

Såsom framgick av 1992 års försvarsbeslutsproposition (prop. 1991/92:
102) och vilket understryks ytterligare i 1993 års budgetproposition finns
några klara identifierbara förutsättningar för ett genomförande av det
långsiktiga försvarsbeslutet. Förutom det statsekonomiska åtagandet enligt
försvarsbeslutet är det vidare av vikt att de i försvarsbeslutet initierade
förändringarna kan fullföljas i den omfattning och takt som förutsatts.
Enligt försvarsbeslutet skall anslagen för anskaffning av materiel räknas
upp med en teknikfäktor om 1,5 % per år, förutom kompensation enligt
försvarsprisindex. Teknikfäktom är ämnad att i rimlig omfattning
säkerställa planerad materielanskaffhing. Till detta skall läggas be-
sparingar enligt 1992 års stabiliseringsproposition som innebär en stegvis
upptrappning till en årlig besparing om 1,2 miljarder fr.o.m. 1996/97 för
totalförsvaret.

1992 års försvarsbeslut och 1993 års budgetproposition innebär för-
ändringar inom grundorganisationen med nedläggningar och sam-
lokalisering av ett antal förband.

Vidare innebär 1992 års försvarsbeslut och 1993 års budgetproposition Prop. 1992/93:150
en omfattande omstrukturering av lednings- och myndighetsstrukturen Bilaga 1.2
inom den militära delen av totalförsvaret. Myndigheterna inom nuvarande
huvudprogram 1-4, dvs. armén, marinen, flygvapnet och operativ
ledning, kommer fr.o.m. den 1 juli 1994 att utgöra en myndighet.
Förändringarna innebär att antalet anställda kommer att minska med ca

4 000 civila och ca 1 500 yrkesofficerare t.o.m. 1996/97.

Regeringen har dessutom lämnat förslag till riksdagen om verksamheten
vid flera av de s.k. gemensamma myndigheterna samt om Civilbefäl-
havama. Förslagen innebär att dessa myndigheter avvecklas, bolagiseras
eller slås samman. Utredningen om lednings- och myndighetsorganisatio-
nen för försvaret (LEMO) kommer under 1993 att lämna förslag till
regeringen om den civila lednings- och myndighetsstrukturen och om
verksamheten vid försvarets materielverk m.fl.

I december 1992 har två utredningar lämnat betänkanden rörande
frivilliga försvarsorganisationer och totalförsvarsplikt. Betänkandena, som
för närvarande remissbehandlas, rör både den militära och den civila
delen av totalförsvaret.

6.8 Bostadsförsöijning ^ProP- 1992/93:150

Bilaga 1.2

Statens åtaganden inom området omfattar stöd i form av räntesubventio-
ner för ny- och ombyggnad av bostäder, det s.k. RBF-stödet för
underhåll och reparation av bostäder samt ett antal äldre stödformer,
däribland investeringsbidrag och tilläggslån, som är under avveckling. I
fråga om de stödformer som är under avveckling återstår fortfarande en
del utbetalningar vilka ger anslagseffekt under perioden. Utgifterna utgör
ca 5 % av statens totala utgifter 1993/94.

Diagram 6.10 Statens utgifter för bostadsförsörjning

(miljarder kronor i 1993/94 års prisnivå)

utg. i mdkr i % ™ ^ut9-

87/88 89/90 91/92 93/94 95/96 97/98

Stöd i form av räntesubventioner för ny- och ombyggnad av bostäder
svarar för huvuddelen av statens utgifter på detta område. Det är främst
räntenivåer, bostadsbyggandets omfattning samt produktionskostnadernas
storlek som påverkar statens kostnader för stödet. Det kraftigt ökade
bostadsbyggandet under senare delen av 1980-talet i förening med höga
byggkostnader har lett till att statens kostnader för stödet har ökat kraftigt
under senare år.

Från och med den 1 januari 1993 gäller nya regler för statens stöd vid
ny- och ombyggnad av bostäder. Underlaget för beräkning av subven-
tionens storlek bestäms vid nybyggnad utifrån antalet kvadratmeter och
ett på förhand fastställt schablonbelopp per kvadratmeter. På basis av
detta underlag beräknas ett räntebelopp genom att underlaget mul-
tipliceras med en räntesats, den s.k. subventionsräntan. Den bestäms med
ledning av marknadsräntan på bostadsobligationer med en återstående
löptid av fem år. Räntesubventionen lämnas med en viss andel av detta
räntebelopp. Vid ombyggnad beräknas underlaget i första hand med
ledning av faktiska kostnader. Underlaget får dock inte överstiga 80 %
av bidragsunderlaget för en motsvarande nybyggnad.

Det nya systemet är i övrigt så konstruerat att bidragsandelen minskar -
förutom för vatje nytt år av bidragstiden - för vaije ny årgång av ny-
eller ombyggnad. Härigenom kommer statens kostnader för stödet att
minska under LK-perioden. Utgifterna minskar även vid höga pro-
duktionsvolymer och produktionskostnader.

6.9 Rättsväsendet inkl, skatt och tull m.m. Prop- 1992/93:150

Bilaga 1.2

Andamålsområdet omfattar bl.a. polisväsendet, åklagarväsendet,
domstolsväsendet, kriminalvården, rättshjälpen, skatteförvaltningen, ex-
ekutionsväsendet och tullväsendet. De totala utgifterna för ändamålet
uppgår till ca 27 miljarder kronor vilket motsvarar ca 4 % av statens
utgifter.

Diagram 6.11 Statens utgifter för rättsväsendet inkl, skatt och tull

(miljarder kronor i 1993/94 års prisnivå)

Utgifterna har ökat kontinuerligt de senaste åren. Riksdagen har med
anledning av regeringens proposition om åtgärder för att stabilisera den
svenska ekonomin beslutat att sammanlagt 500 miljoner kronor ska sparas
inom området.

En eventuell EG anpassning ställer krav på anpassning av svensk
lagstiftning med EG-lagstiftning. EG-parollen om "de fyra friheterna",
avreglering av tullväsende inom den gemensamma marknaden m.m.,
kommer att ställa krav på rättsvårdande myndigheter att utveckla och
anpassa sina oiganisationer och arbetsmetoder till nya förutsättningar.

Övergripande mål

Verksamheten inom ändamålsområdet är grundläggande för den enskildes
rättssäkerhet och rättstrygghet. Det är rättsstatens uppgift att tillgodose
den enskildes självklara krav på rättstrygghet, dvs. trygghet för liv,
hälsa, integritet och egendom. Rättssäkerheten ställer krav på bl.a.
likformighet och förutsebarhet i normgivning och rättstillämpning.
Rättstryggheten uppnås främst genom effektivitet i brottsbekämpningen.
Det övergripande målet för verksamheten är således att förbättra och
förstärka den enskildes rättssäkerhet och rättstrygghet.

Polisen

Regeringen har i 1993 års budgetproposition (prop. 1992/93:100 bil. 3)
föreslagit att besparingen på 500 miljoner kronor inom Justitiedeparte-

mentets område skall tas ut på polisväsendet och fördelas med 150 Prop. 1992/93:150
miljoner kronor på 1993/94 och 175 miljoner kronor på vardera av de Bilaga 1.2
nästföljande budgetåren.

Riksdagen har tidigare fattat beslut om att öka antagningen av
aspiranter till Polishögskolan. I LK-kalkylen har beräknats ett successivt
tillskott av medel för polislöner i takt med att antalet utexaminerade
poliser från polishögskolan ökar t.o.m. budgetåret 1996/97.

Åklagare och Domstol

Två utredningar, Domstolsutredningen och Åklagarutredningen, har
föreslagit ganska betydande förändringar av domstols- och åklagarväsen-
dena. Det gäller såväl arbetsuppgifter som arbetssätt. Domstolsutred-
ningens förslag har berörts i årets budgetproposition (prop. 1992/93:100
bil. 3). Förslagen i övrigt bereds inom Justitiedepartementet.

Det finns viktiga faktorer inom andra departementsområden som
påverkar utgiftsnivån för rättsväsendet, för domstolarna exempelvis
antalet socialtjänstemål, psykiatrimål och socialförsäkringsmål.

Sedan rättshjälpslagen trädde i kraft år 1972 har statens utgifter för
rättshjälp successivt ökat kraftigt. Flera försök har gjorts för att dämpa
kostnadsutvecklingen dock utan större framgång. Rättshjälpskostnadema
har sedan budgetåret 1989/90 ökat från 350 miljoner kronor i anvisade
medel (utfall 493 miljoner kronor) till 815 miljoner kronor i anvisade
medel för budgetåret 1993/94. Riksdagen har fattat beslut i enlighet med
regeringens förslag i prop. 1992/93:109 om ändring i rättshjälpslagen
m.m. om besparingar på ca 15 miljoner kronor.

Kriminalvården

Beläggningen vid kriminalvårdsanstaltema har under innevarande
budgetår ökat kraftigt. Sedan augusti 1992 har beläggningssituationen vid
anstalterna varit mycket ansträngd och dessa har därefter i det närmaste
varit fullbelagda. Beläggningen vid häktena har med något undantag ökat
stadigt under åren 1987 - 1992. Under innevarande budgetår har belägg-
ningssituationen också vid häktena blivit alltmer ansträngd. Dessa har
under långa perioder varit fullbelagda och vid flera tillfällen t.o.m.
överbelagda. Till följd av denna volymökning behöver kriminalvården ett
tillskott av såväl anstalts- som häktesplatser.

Den nuvarande obligatoriska halvtidsfrigivningen avskaffas den 1 juli
1993. De nya reglerna om villkorlig frigivning innebär i huvudsak en
återgång till det system som gällde före den 1 juli 1983. Villkorlig
frigivning skall nu kunna ske först efter att två tredjedelar av strafftiden,
dock minst två månader, har avtjänats. Reglerna är fakultativa, vilket
innebär att en prövning av den villkorliga frigivningen skall göras i vaije
enskilt fäll. De ändrade reglerna medför en ökad belastning på kriminal-
vården.

Skatteförvaltningen Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.2

Inom skatteförvaltningen finns det 24 skattemyndigheter, en i varje län,
med Riksskatteverket (RSV) som chefsmyndighet och central för-
valtningsmyndighet. Fr.o.m. den 1 juli 1993, svarar skattemyndigheterna
för alla beskattningsuppgifter inom landet utom såvitt gäller arvsskatt och
fordonsskatt. Sedan den 1 juli 1991 handhar skattemyndigheterna också
folkbokföringen.

Genom rationaliseringar, utveckling av ADB-stöd samt införande av en
ny organisation för skatteväsendet, kommer resursbehovet att minska med
ca 250 miljoner kronor under LK-periodens tre första år. I detta arbete
utgör de ytterligare förenklingar i deklarationsförfarandet som riksdagen
nyligen beslutat om en viktig del. En utgångspunkt vid beräkningen av
anslagen har vidare varit att den som betalar in skatt i fortsättningen skall
svara för avgiften för betalningsförmedlingen. Denna kostnad har hittills
staten svarat för.

Exekutionsväsendet

Inom exekutionsväsendet finns 24 kronofogdemyndigheter, med RSV som
chefsmyndighet och central förvaltningsmyndighet. Utöver verkställighet
enligt utsökningsbalken m.fl. författningar svarar kronofogdemyn-
digheterna bl.a. för handläggningen av mål om betalningsföreläggande
och handräckning (summarisk process). Vissa av kronofogdemyndigheter-
na är också tillsynsmyndighet i konkurs.

Mängden av mål och ärenden inom kronofogdemyndigheternas
verksamhetsområde har de senaste åren ökat kraftigt. Det finns f.n. inget
som tyder på att den utvecklingen skulle vara på väg att brytas. För både
innevarande budgetår och budgetåret 1993/94 har kronofogdemyndig-
heterna fått visst medelstillskott för att möta denna utveckling.

Tullverket

Tullverksamheten har genomgått ett omfattande förnyelse- och föränd-
ringsarbete. Sedan den 1 november 1992 är Tullens omfattande datasy-
stem i full drift, med undantag för vissa delsystem. I budgetpropositionen
1991/92 uppställdes ett besparingskrav på totalt 300 miljoner kronor
under en femårsperiod för tulldatasystemets finansiering. De besparingar
som redovisas i LK-kalkylen är planerade besparingar för att finansiera
tulldatasystemet.

6.10 Kommunikationer

Ändamålsområdet omfattar drift- och underhåll av vägar och järnvägar,
bidrag till post- och telekommunikationer samt till sjöfart- och luftfart.
Totalt uppgår utgifterna på statsbudgeten till ca 15,6 miljarder kronor år
1993/94, därutöver tillkommer en utökad låneram i Riksgäldskontoret på
ca 10,5 miljarder kronor. Totalt motsvarar resurserna över 4 % av
statens utgifter. Drift- och underhåll av vägar och järnvägar utgör 54 %
av området. Investeringar i vägar och järnvägar har hittills huvudsakligen
finansierats genom anslag på statsbudgeten.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.2

Diagram 6.12 Statens utgifter för kommunikationer
(miljarder kronor i 1993/94 års prisnivå)

Statens utgifter för investeringar på kommunikationsområdet har stigit
kraftigt på senare år. Regeringen har i sin proposition om investeringar
i infrastruktur m.m. (1992/93:176) lämnat förslag om inriktning och
finansiering av framtida investeringar i trafikens infrastruktur. In-
vesteringarna föreslås finansieras genom att lån tas upp i Riksgäldskonto-
ret. För att finansiera räntor och amorteringar av upptagna lån inrättas ett
särskilt anslag för kapitalkostnaderna för investeringarna på statsbudgeten
för 1993/94.

Övergången till en lånefinansiering innebär en temporär förbättring av
statsbudgetens saldo. I den takt investeringarna sker kommer denna effekt
att successivt minska. Kapitalkostnadsanslaget beräknas uppgå till 1,4
miljarder kronor 1993/94 och till 5 miljarder 1997/98. Dessa utgifter
kommer att ingå som en del av statens totala ränteutgifter till följd av
upplåningsbehovet för att täcka budgetunderskottet. Budgetåret 1997/98
beräknas statens totala ränteutgifter uppgå till ca 100 miljarder kronor.

Det nya finansieringssystemet innebär inte att det skapas något realt
utrymme som gör det möjligt att öka investeringarna i samhället. Även
finansiering via anslag innebär, i den mån inte statsinkomsterna räcker
till, att lån upptas i Riksgäldskontoret. En omläggning till lånefinansiering
innebär dock flera fördelar. Med lånefinansiering kommer de faktiska
ränte- och amorteringskostnadema för investeringar i vägar- och

järnvägar att tydliggöras på statsbudgeten. Idag ingår kostnaderna som Prop. 1992/93:150
staten har för infrastrukturinvesteringar med ett okänt belopp i de totala Bilaga 1.2
räntekostnaderna för statsupplåningen inom anslaget Räntor på stats-
skulden. Lånefinansieringen innebär vidare att en periodisering av
anskaffningsutgifterna görs på statsbudgeten i stället för att dessa till fullo
får täckas med anslag det aktuella budgetåret.

I propositionen föreslås att en planeringsram för perioden 1994 - 2003
inrättas på 88 miljarder kronor. Därtill kommer finansieringen av 10
miljarder kronor för sådana projekt som redan har beslutats inom den av
riksdagen tidigare beslutade planeringsramen om 20 miljarder kronor.
Planeringsramen skall fördelas med 32 miljarder kronor för investeringar
i stomjämvägar, med 40 miljarder kronor för investeringar i riksvägar,
med 9 miljarder kronor för investeringar i länstrafikanläggningar och med
7 miljarder kronor för bärighetsåtgärder på vägar.

Den långsiktiga inriktningen för väginvesteringarna planeras for
ekonomisk tillväxt och ökad trafiksäkerhet med hänsyn tagen till miljö
och regional balans. Jämvägsinvesteringama inriktas mot ökad till-
gänglighet och bättre miljö.

Mot bakgrund av rådande arbetsmarknadssituation och behovet av att
snabbt göra ett antal strategiska infrastruktursatsningar föreslås att
utbyggnaden av infrastrukturen påskyndas. Därför läggs en stor del av
investeringarna i början av tioårsperioden.

För budgetåren 1993/94 - 1995/96 beräknas det totala lånebehovet till

36 miljarder kronor. Härtill skall läggas tidigare lånskulder om 6
miljarder kronor. Därmed uppgår låneramen för perioden 1993/94 -
1995/96 till 42 miljarder kronor. Låneramen för budgetåret 1993/94
uppgår till 16,5 miljarder kronor varav 6 miljarder kronor avser tidigare
låneskulder.

Kapitalkostnaderna för budgetåret 1993/94 beräknas till 1 353 miljoner
kronor varav drygt 480 miljoner kronor avser kapitalkostnader för
tidigare upptagna lån.

Tabell 6.3 Lånebehov budgetåren 1993/94 - 1995/96

(miljoner kronor i 1993/94 års prisnivå)

	1993/94	1994/95	1995/96
Banverkets skuld på grund av planeringsram	4 800	11 300	17 600
Vägverkets skuld på grund av planeringsram	5 720	12 600	18 400
Tidigare låneskulder	6 000	6 000	6000
Ackumulerad skuld för investeringar	16 520	29 900	42 000

6.11 Internationellt bistånd

Andamålsområdet omfattar biståndsramen, samarbetet med Central- och
Östeuropa och Sveriges andel av EFTA:s fond för ekonomisk och social
utjämning inom ramen för EES-avtalet. Biståndsramen utgör närmare
98 % av området. Totalt uppgår ändamålsområdet till ca 13,2 miljarder
kronor år 1993/94, vilket motsvarar ca 2 % av statens utgifter. Bistånds-
ramen är föremål för en besparing som innebär ett temporärt avsteg från
1 %-målet. Under LK-perioden sker en successiv ökning som innebär att
1%-målet uppnås 1997/98. Samarbetet med Central- och Östeuropa
grundar sig på beslut om en ram som sträcker sig t.o.m. budgetåret
1994/95. Vid beräkningen av LK-kalkylen har förutsatts att denna
förlängs under hela LK-perioden.

Diagram 6.13 Statens utgifter för internationellt bistånd

(miljarder kronor i 1993/94 års prisnivå)

utg. i mdkr i % av utg.

3,0%

2,5%

2,0%

1,5%

1,0%

0,5%

0,0%

87/88 89/90 91/92 93/94 95/96 97/98

I enlighet med de åtgärder för att stabilisera svensk ekonomi som
regeringen tidigare aviserat föreslås i proposition 1992/93: 100 bil. 4
en besparing på 1 500 miljoner kronor. Biståndsramen är därmed
budgeterad att utgöra 0,93 % av BNI eller 12 960 miljoner kronor. För
budgetåret 1993/94 fördelas ramen enligt regeringens förslag med 24%
till bidrag till internationella biståndsprogram, 52 % till utvecklingssam-
arbete genom SIDA samt 14 % till andra biståndsprogram bl.a. u-
krediter, forskningsstöd, näringslivsbistånd, stöd till ekonomiska
reformprogram, skuldlättnadsåtgärder och projektbistånd till vissa länder.
För administration av biståndet beräknas 3,3 % av totalramen.

För det svenska biståndet kvarstår de kriterier som särskilt betonades
i föregående års budgetproposition. Det innebär att mottagarländernas
agerande avseende demokrati, respekt för mänskliga rättigheter,
utveckling av marknadsekonomi och effektivitet i biståndet har betydelse
för fördelningen av biståndsmedlen.

Både vad gäller bilateralt och multilateralt bistånd är effektiviteten i
biståndet en prioriterad fråga som bl.a. kommer till uttryck i pågående
utredningar liksom i utredningar som regeringen ämnar tillsätta.

6 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 150 Bil. 1.2

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.2

Utvärderingssekretariatet som startar under våren 1993 är ytterligare ett Prop. 1992/93:150
viktigt uttryck för strävanden att förstärka biståndets effektivitet. Bilaga 1.2

Som medlem i EG kan Sverige bedömas komma att bidra med omkring

2 miljarder kronor till EG:s olika biståndsprogram. Grovt räknat skulle
hälften utgöras av utbetalningar till European Development Fund, genom
vilken biståndet under Lomé-konventionen finansieras. Dessa bidrag
skulle enligt nuvarande ordning betalas ut över den svenska statsbud-
geten.

EG:s övriga bistånd finansieras över EG:s ordinarie budget. Den del
av detta bidrag som avser u-landsbistånd förutses bli finansierad med
medel inom biståndsramen.

Samarbetet med Central- och Östeuropa

Samarbetet med länderna i Central- och Östeuropa baserar sig på ett
treårigt program uppgående till sammanlagt 3 miljarder kronor under
perioden 1992/93 - 1994/95.

Treårsprogrammet baseras på övertygelsen att främjandet av stabil
demokrati, ett ekonomiskt system baserat på marknadsekonomi och en
förbättrad miljö i de central- och östeuropeiska länderna är av största
betydelse både för dessa stater själva och för hela Europa. I denna
utveckling behöver de central- och östeuropeiska länderna omvärldens
stöd.

I enlighet med riksdagens beslut koncentreras det bilaterala stödet till
länderna i vårt eget närområde, dvs. de Baltiska staterna, Polen och
nordvästra Ryssland. Samarbetet med övriga länder löper huvudsakligen
via multilaterala kanaler.

Kunskapsöverföring är den främsta stödformen i det bilaterala
samarbetet. Genom SWEDECORP och det på nordiskt initiativ upp-
rättade baltiska investeringsprogrammet lämnas även stöd till små- och
medelstora företags verksamhet i Baltikum.

Regeringen har föreslagit en exportkreditgarantiram om 1 miljard
kronor för att främja en utvidgad handel med länderna i Central- och
Östeuropa. Ramen avser Baltikum men kan även användas för Ryssland.

Sverige deltar aktivt i det multilaterala samarbetet till stöd för länderna
i Central- och Östeuropa. Här kan främst nämnas den s.k. G 24-gruppen,
OECD, Europarådet, Världsbanken (IBRD) och den europeiska återupp-
byggnads- och utvecklingsbanken (EBRD).

Såsom framgår av ovanstående finns beslut om en ram för samarbetet
med Central- och Östeuropa till och med budgetåret 1994/95. Ett fortsatt
samarbete därefter förutsätter nya politiska beslut, baserade på be-
dömningar av den då rådande situationen i regionen.

6.12 Invandring ^ProP- 1992/93:150

Bilaga 1.2

De huvudsakliga verksamhetsområdena är tillståndsprövning avseende
invandring och medborgarskap, överföring av flyktingar till Sverige,
mottagande av asylsökande och flyktingar och åtgärder för invandrares
långsiktiga integration i det svenska samhället.

De totala statsutgifterna för området uppgår budgetåret 1993/94 till ca

11,8 miljarder kronor, vilket motsvarar ca 1,8 % av statens totala
utgifter.

Under LK-perioden beräknas statens utgifter för invandring minska
med i genomsnitt 20 % årligen, för att budgetåret 1997/98 uppgå till ca

5,3 miljarder kronor, vilket motsvarar ca 0,9 % av statens totala utgifter.

Diagram 6.14 Statens utgifter för invandring

(miljarder kronor i 1993/94 års prisnivå)

Utgifterna på invandringsområdet består främst av inkvartering av och
försöijningsstöd till asylsökande under den tid deras asylsökningar prövas
samt statsbidrag till kommunerna för mottagande av flyktingar. Dessa
utgifter styrs främst av antalet asylsökande, asylprövningstiden samt
beviljat antal uppehållstillstånd.

Den grundläggande utgiftstyrande faktorn är tillströmningen av
asylsökande. Kortsiktigt är möjligheterna att styra asyltillströmningen
begränsade och kan endast ske genom t ex viseringsplikt och "signaler"
om vilka kategorier som beviljas uppehållstillstånd i Sverige. Långsiktigt
kan styrningen ske genom ändrad invandringspolitik och internationella
överenskommelser.

Från en nivå på 5 000 - 10 000 personer per år i böljan av 1980-talet
ökade antalet asylsökande successivt under senare delen av 1980-talet och
uppgick budgetåret 1989/90 till 38 700 personer. Under budgetåret
1990/91 sjönk antalet asylsökande till 20 500 för att under 1991/92 åter
stiga kraftigt till 54 500 som en följd av händelserna i f d Jugoslavien.

Under innevarande budgetårs första nio månader har 62 500 personer
sökt asyl i Sverige. Av dessa kom över 80 % från f d Jugoslavien. Vid
månadsskiftet mars/april månad bodde 83 300 personer i invandrarverkets

förläggningar. En trolig utveckling för innevarande budgetår är att det Prop. 1992/93:150
kommer totalt ca 70 000 - 80 000 asylsökande till Sverige. Bilaga 1.2

I årets budgetproposition antogs för anslagsberäkningarna avseende
budgetåret 1993/94 en inströmningsvolym om 30 000 asylsökande.
Beräkningarna i LK-kalkylen baseras för hela perioden på en årlig
inströmmning av 30 000 asylsökande.

Konstnadema för Invandrarverkets förläggningsverksamhet påverkas,
förutom av antalet asylsökande, bl.a. av handläggningstidema i asyl-
processen, formen av boende vid förläggningarna, kapacitetsutnyttjande
och innehållet i verksamheten. Enligt Riksrevisionsverket, som på
regeringens uppdrag genomfört en granskning av Invandrarverkets
upphandling av förläggningskapacitet, bör en betydande kostnadseffektiv-
isering kunna åstadkommas. Detta skulle påverka utgiftsutvecklingen
under LK-perioden.

Förhållandevis få asylsökande medges för närvarande uppehållstillstånd.
Detta gör att behovet av platser för kommunplaceringar av flyktingar inte
är så stort. Översynen av mottagandet av asylsökande och flyktingar
(SOU 1992:133) remissbehandlas under våren 1993, med sikte på en pro-
position till riksdagen senare under 1993 som möjliggör att förändringar
kan genomföras den 1 januari 1994. Förslagen om förändringar kan få
stor betydelse för utgiftsutvecklingen under LK-perioden, främst vad
avser förläggningskostnadema.

En översyn av invandrar-, invandrings- och flyktingpolitiken (Dir
1993:1) påböijas under våren 1993. Översynen skall vara slutförd senast
den 1 mars 1994 i den del som avser de invandrarpolitiska frågorna. Vad
avser invandrings- och flyktingpolitiken skall arbetet vara avslutat den 1
mars 1995. Resultatet av översynen kan komma att få stor betydelse för
kostnadsutvecklingen under senare delen av planeringsperioden.

6.13 Näringsliv och jordbruk

Statens utgifter inom detta område går främst till olika former av
branschstöd, främst inom jordbrukssektorn. Under det senaste året har
betydande belopp utgått till att stödja det finansiella systemet. Under LK-
perioden är inga ytterligare utgifter inlagda för insatser i det finansiella
systemet. I övrigt ingår i ändamålsområdet bl.a. små företagsutveckling
och bransch- och konsumentstödjande myndigheter. Utgifterna utgör ca

1,5 % av statens totala utgifter 1993/94.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.2

Diagram 6.15 Statens utgifter för näringsliv- och jordbruk
(miljarder kronor i 1993/94 års prisnivå)

Utgifterna har de senaste åren dominerats av stödet till det finansiella
systemet och utgifter för omställningen av jordbruket.

Det är regeringens mål att med hjälp av lagstiftning och generella
regler i stället för statliga bidrag och subventioner skapa förutsättningar
för ett effektivt fungerande näringsliv. I huvudsak skall regleringar
accepteras bara om de leder till effektivisering av marknaderna. Statligt
ägande och branschstöd skall avvecklas så långt det är möjligt.

Huvudfrågan för jordbrukspolitiken är att under de kommande åren
reformera den svenska jordbruks- och livsmedelspolitiken och anpassa
politiken till medlemskap i EG och resultatet av ett eventuellt GATT-
avtal.

Regeringens förslag om en ny skogspolitik innebär en betydande
avreglering och en ökad frihet för skogsägarna. Det statliga ekonomiska
stödet till skogsbruket föreslås minska kraftigt och huvudsakligen lämnas
till ädellövskogsbruk och vissa natur- och kulturvårdsåtgärder. Skogssty-
relsens och skogsvårdsstyrelsemas organisation rationaliseras och
anpassas till den nya skogspolitiken och myndigheternas sektorsansvar för
miljöfrågorna markeras tydligt.

Riksdagen beslutade våren 1990 om en ny livsmedelspolitik (prop.
1989/90:146, JoU25, rskr. 327). Omställningen av jordbruket genomförs
med siktet inställt mot en bättre balans mellan produktion och efterfrågan
inom landet samtidigt med en satsning på alternativ till dagens livsme-

delsproduktion.

En effektiv näringspolitik kräver fästa och tydliga spelregler som ger
konkurrens på lika villkor och möjligheter för nya företag att komma in
på marknaden. Den 1 juli 1993 träder en ny skärpt konkurrenslag i kraft,
som innehåller förbud mot konkurrensbegränsande samarbete och miss-
bruk av dominerande ställning samt regler om kontroll av företagsför-
värv. Den nya lagen innebär principiellt stora förändringar i den svenska
konkurrensrätten. Lagen och de tillämpningsföreskrifter till den i form av
gruppundantag som regeringen utfärdar kommer successivt att följas upp.
Ett omfattande avregleringsarbete kommer att bedrivas framöver. Arbetet
berör ett flertal samhällssektorer. Ytterligare initiativ kommer att att tas
till avreglering på nya områden och genomförda reformer kommer att
följas upp.

Konsumentpolitiken ses för närvarande över av en parlamentarisk
kommitté, Konsumentpolitiska kommittén. I uppdraget ingår att överväga
konsumentpolitikens framtida inriktning, omfattning och organisation.
Utredningsarbetet skall avslutas under hösten 1993.

Konsekvenserna av en EG-anpassning

Sverige siktar på en fullständig integrering med EG:s gemensamma
jordbrukspolitik från den dag Sverige blir medlem. Ambitionen bör
därvid vara att inga öveigångsåtgärder skall behöva tillämpas sedan
Sverige har blivit medlem samt att övriga konkurrensbegränsande
åtgärder undanröjs, i båda fållen på basis av ömsesidighet.

Jordbruket och fisket hålls i stort sett utanför den integrationsprocess
som blir följden av ett EES-avtal. Ett EG-medlemskap kommer däremot
att medföra stora förändringar med bl.a. anpassning till EG:s regelverk
och deltagande i EG:s omfettande system. GATT:s Uruguayrunda har på
jordbruksområdet som mål att leda till ett avtal om successiv sänkning av
stödet till jordbruket. Genom att sänka handelssnedvridande exportstöd
och gränsskydd är avsikten att få en stabilare och mer livskraftig
världsmarknad för jordbrukets råvaror.

Enligt riksdagens beslut i behandlingen av EES-avtalet skall öppna
system för provning och kontroll införas både för områden som regleras
av EG-direktiv och för sådana som regleras nationellt. Det innebär
konkurrens mellan kompetensprövande aktörer, som utför provning och
certifiering på affärsmässig bas. Utöver kompetensprövningen är
marknadskontrollen ett statligt åliggande. Enligt en nyligen genomförd
utredning måste marknadskontrollen i Sverige förstärkas på många om-
råden. Omslutningen i svensk marknadskontroll kan på några års sikt
komma att uppgå till något hundratal miljoner kronor. Huvuddelen bör
kunna finansieras genom avgifter.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.2

6.14 Vård och omsorg

Under ändamålet redovisas statens utgifter för vård och omsorg. I
huvudsak består dessa av vissa bidrag till hälso- och sjukvården, äldre-
och handikappomsorgen samt missbrukar- och ungdomsvården. Statens
utgifter inom detta område uppgår till ca 8,0 miljarder kronor under bud-
getåret 1993/94, vilket motsvarar ca 1,2 % av statens totala utgifter.

Statens utgifter inom detta ändamål utgör endast en liten del av de
samlade utgifterna inom ändamålet då ansvaret för vård och omsorg i
första hand är en kommunal angelägenhet. Vidare har de specialdestinera-
de statsbidragen i stor utsträckning slopats i samband med den om-
läggning av statens bidrag till kommunsektorn som skett år 1993.

Diagram 6.16 Statens utgifter för vård och omsorg

(miljarder kronor i 1993/94 års prisnivå)

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.2

Föreslagna förändringar

Regeringen har nyligen förelagt riksdagen förslag om en handikappreform
(prop. 1992/93:159). Genom denna träder den 1 januari 1994 en ny
rättighetslag i kraft, som ger funktionshindrade rätt till olika insatser,
bl.a. till biträde av personlig assistent eller ekonomiskt stöd till sådan
assistans. Reformens merkostnad är ca 1 600 miljoner kronor.

Regeringen har också föreslagit riksdagen att ett husläkarsystem införs
(prop. 1992/93:160). Det föreslås vara utbyggt till utgången av år 1995.
För sjukvårdshuvudmännens kostnader under genomförandetiden föreslås
ett stimulansbidrag från staten med totalt 600 miljoner kronor.

6.15 Central förvaltning Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.2

I området ingår främst utgifter för kungliga hov- och slottsstatema,

Riksdagen, regeringskansliet, sametinget, stabsmyndigheterna och
länsstyrelserna.

De totala utgifterna för central förvaltning uppgår till ca 5,0 miljarder

kronor under budgetåret 1993/94, vilket utgör ca 0,8 % av statens totala
utgifter.

Diagram 6.17 Statens utgifter för central förvaltning

(miljarder kronor i 1993/94 års prisnivå)

utg. i mdkr i % av utg.

10-r---------------------------------------------_T 1,4%

87/88 89/90 91/92 93/94 95/96 97/98

Utgifterna inom detta ändamål har miskat under de senaste åren. An-
ledningen är främst att anslaget för ADB-investeringar via Statskontoret
har upphört, samt de besparingar som gjorts inom förvaltningen.

Inom länsstyrelsernas områden pågår ett stort antal statliga utredningar
som i större eller mindre utsträckning berör verksamheterna inom
länsstyrelserna. Den viktigaste är den parlamentariska Regionberedningen
som har i uppdrag att utforma förslag om den offentliga verksamhetens
uppbyggnad och inledning på regional nivå. Resultatet av arbetet skall
redovisas senast den 1 mars 1994. Det är således inte möjligt att nu i
verksamhetsmässiga termer bedöma hur Regionberedningens förslag och
annat utredningsarbete kan komma att påverka länsstyrelsernas uppgifter
och utgiftsbehov.

6.16 Fritidsverksamhet och kultur

Inom ändamålsområdet för fritidsverksamhet och kultur anslås medel till
kultur- och medieverksamhet, idrott, folkrörelser och kooperationen samt
ungdomsfrågor.

De totala statsutgifterna för ändamålsområdet uppgår budgetåret
1993/94 till ca 4,8 miljarder kronor, vilket motsvarar ca 0,7 % av statens
totala utgifter.

Diagram 6.18 Statens utgifter för fritidsverksamhet och kultur

(miljarder kronor i 1993/94 års prisnivå)

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.2

Statens utgifter till ändamålet har ökat stadigt under de senaste åren. Den
genomsnittliga reala ökningen uppgår till ca 6 % årligen.

Under LK-perioden förändras inte statens utgifter realt sett, mer än
marginellt.

Ett stort antal anslag inom området avser förvaltningskostnader. I
övrigt består utgifterna bl.a. av produktionsstöd, konstnärsstöd och annat
verksamhetsstöd på kultur- och medieområdet, bidrag till organisationer
och till olika anläggningar för idrott och friluftsliv inom idrottsområdet,
bidrag till bl.a. allmänna samlingslokaler inom folkrörelseområdet, stöd
till kooperativ utveckling samt till barn- och ungdomsverksamheten.

De totala statsutgifterna för kultur- och medieverksamheten beräknas
för budgetåret 1993/94 uppgå till 3,9 miljarder kronor. Den av riksdagen
begärda parlamentariska kommittén (Dir 1993:24) med huvuduppgift att
utvärdera 1974 års kulturpolitiska beslut har tillsatts. Uppdraget skall
vara slutfört under 1994.

6.17 Utrikesförvaltningen och internationell samverkan

Inom ändamålsområdet for utrikesförvaltning och internationell sam-
verkan anslås medel till Utrikesdepartementet m.m., Sveriges bidrag till
internationella organisationer information om Sverige i utlandet och
europeisk integration m.m. Totalt har ca 3,1 miljarder kronor budgeterats
for detta ändamålsområde budgetår 1993/94, viket innebär att det utgör
ca 0,5 % av statsbudgetens utgifter. Utgifterna minskar något under
perioden dels till följd av nedläggning av utlandsmyndigheter, dels till
följd av att vissa investeringar avslutas.

Diagram 6.19 Statens utgifter för utrikesförvaltningen och internationell
samverkan

(miljarder kronor i 1993/94 års prisnivå)

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.2

utg. i mdkr i % av utg.

0,6%

0,5%

0,4%

-0,3%

-0,2%

-0,1%

0,0%

87/88 89/90 91/92 93/94 95/96 97/98

Utgifterna för utlandsmyndigheterna, inkl, specialattachéer m.m. uppgår
under budgetåret 1993/94 till 2 229 miljoner kronor, varav 1 598
miljoner fäller under UD:s huvudtitel.

I fäst penningvärde har utgifterna för utrikesförvaltningen stigit under
den senaste tioårsperioden.

Av UD:s förvaltningsanslag utgör ca 40 % löner och ca 30 % hyror
för kanslilokaler, residens och bostäder för utlandsstationerad personal
samt inventarier. Resterande del utgörs av övriga förvaltningskostnader

Utrikesrepresentationen består av 108 beskickningar och konsulat, sju
delegationer och 425 honorärkonsulat. Under de senaste tre budgetåren
har tio utlandsmyndigheter lagts ned och nio nya upprättats. Per den 1
juli 1993 kommer ytterligare tio utlandsmyndigheter att ersättas med
alternativ representation.

Handläggningen av utlänningsärenden tar oförändrat i anspråk stora
resurser vid utlandsmyndigheterna. Detta kommer särskilt till uttryck i en
kraftig ökning av ärenden som rör uppehållstillstånd på grund av
anknytning. Antalet UAT-ärenden (uppehålls- och arbetstillstånd) ökade
under femårsperioden 1987-1991 med 133 %.

Viseringsverksamheten ställer liksom tidigare år krav på stora arbetsin-

satser från utlandsmyndigheternas sida. Antalet viseringsansökningar Prop. 1992/93:150
ökade under perioden 1987 till 1991 med 35 %. En ökad delegering från Bilaga 1.2
Statens invandrarverk till utlandsmyndigheterna av handläggningen av
viseringsärenden har ägt rum under 1992 i syfte att effektivisera
ärendehanteringen. Personalåtgången för utlänningsärenden var 133
årsarbetskrafter år 1991 jämfört med 124 år 1989.

Internationella organisationer

640 miljoner kronor eller ca 16 % av de anvisade medlen under Utrikes-
departementet, exklusive internationellt utvecklingssamarbete, avser
bidrag till vissa internationella organisationer. Därutöver anvisas 407
miljoner kronor budgetåret 1993/94 för fredsbevarande verksamhet.

Det största enskilda bidraget under budgetåret 1992/93 går till Nordiska
ministerrådet (35 %). En stor post (18 %) utgör bidrag till FN:s reguljära
budget och Sveriges obligatoriska kostnader för FN:s fredsbevarande
operationer.

Sveriges obligatoriska bidrag till respektive organisations budget
uttaxeras enligt en särskild fördelningsnyckel.

I samband med ESK:s ministerrådsmöte i Stockholm i december 1992
övertog Sverige ordförandeskapet i ESK för en period på 11-12
månader. Därefter kommer Sverige att ingå i ESK:s s.k. trojka i
ytterligare cirka ett år. Sverige har därmed tagit på sig ett stort ansvar för
att leda och utveckla organisationens mångskiftande och växande
verksamhet.

Europeisk integration

Förhandlingar om ett svenskt medlemskap i EG/EU inleddes den 1
februari 1993 och beräknas pågå under hela året med sikte på inträde år
1995. I LK-kalkylen har dock ingen hänsyn tagits till de utgiftsök-
ningar/inkomstbortfåll som följer av medlemskapet. Däremot ingår i detta
område medel för förhandlingarna och förberedelser för medlemskapet,
liksom för insatser för information till allmänheten inför den planerade
folkomröstningen. De senare uppgår till 50 miljoner kronor vart och ett
av budgetåren 1992/93 och 1993/94.

Avtalet mellan EFTA-ländema och EG om det europeiska ekonomiska
samarbetsområdet, EES, avses träda ikraft den 1 juli 1993. Avtalet ger
upphov till kostnader för staten inom detta ändamålsområde dels i form
av kostnader för gemensamma EFTA- och EES-institutioner, dels i form
av kostnader för s.k. programsamarbete och olika administrationskost-
nader. Kostnaderna för EFTA:s fond för regional och social utjämning
redovisas under ändamålsområdet Internationellt bistånd.

Information om Sverige i utlandet

Området information om Sverige i utlandet innefattar Svenska Institutet
(46% av resurserna), radioprogramverksamheten för utlandet (42% av
resurserna) och övrig information om Sverige i utlandet.

Anslagen för Sverige-information beräknas under treårsperioden Prop. 1992/93:150
1991/92 - 1993/94 minska med ca 26 miljoner kronor. Anslagsutveck- Bilaga 1.2
lingen för området under LK-perioden påverkas av Sveriges Rundradios
byte av sändare. Den av Svensk Rundradion AB föreslagna investerings-
planen framgår av prop. 1992/93:100 bil. 4 sid. 199. Under 1995
tillkommer ett belopp beräknat till 2 miljoner kronor för destruktion av
miljögiftet PCB i samband med skrotning av de uttjänta kortvågssändama

i slutet av 1994.

6.18 Samhällsplanering och regional utveckling Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.2

Statens utgifter inom detta ändamål omfattar dels utgifterna för fastig-
hetsdata och lantmäteri, dels de direkta regional politiska anslagen.

Utgifterna uppgår budgetåret 1993/94 till ca 3,1 miljarder kronor vilket
motsvarar ca 0,5 % av statens totala utgifter. Statens utgifter är i stort
oförändrade över LK-perioden.

Diagram 6.20 Statens utgifter för samhällsplanering och regional utveckling

(miljarder kronor i 1993/94 års prisnivå)

i % av utg.

Lantmäteriverksamheten omfattar fastighetsbildning, mätningsverksamhet
och allmän kartläggning. Ca 70 % av verksamheten är avgiftsfinansierad.
Centralnämnden för fastighetsdata har ansvaret för fastighetdatareformen
som beräknas vara avslutad 1995. Det ADB-baserade systemet ersätter
de manuella fastighets- och inskrivningsregistren.

De regionalpolitiska stöden omfattar medel för lokaliseringsbidrag,
utvecklingsbidrag, lokaliseringslån, sysselsättningsbidrag, nedsatta
socialavgifter, transportstöd, regionala utvecklingsinsatser och särskilda
regionalpolitiska infrastrukturåtgärder. Under de senaste åren har en för-
skjutning skett från direkt företagsstöd till åtgärder för att förbättra de
allmänna förutsättningarna för näringslivet. Det bör noteras att de
åtgärder som betalas med medel från de regionalpolitiska anslagen, endast
är en liten del av de åtgärder som sammantagna formar villkoren för
regional balans. Många sektorer har betydelse därvid, t.ex. kommunika-
tion, utbildning, forskning, statsbidragsystem m.m.

6.19 Miljöskydd, naturvård och energi

Regeringen har i budgetpropositionen 1993 (prop. 1992/93:100 bil. 15)
redovisat sin miljöpolitiska strategi. En av regeringens viktigaste
uppgifter är att främja en långsiktig och hållbar utveckling mot ett
samhälle med frisk luft och rent vatten, levande hav, sjöar och skogar.
Under detta ändamål inkluderas även energiområdet då utvecklingen av
fömybara energislag är en viktig del i denna strategi. Ändamålsområdets
utgifter uppgår till ca 2,4 miljarder kronor vilket motsvarar ca 0,4 % av
statens totala utgifter för budgetåret 1993/94.

Diagram 6.21 Statens utgifter för miljöskydd, naturvård och energi
(miljarder kronor i 1993/94 års prisnivå)

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.2

Statens utgifter för olika bidrag inom området har ökat kraftigt de senaste
åren. Utgifterna sjunker dock mot slutet av LK-perioden främst genom
att vissa program avslutas.

Miljöskydd

Vid FN:s konferens om miljö och utveckling i Rio de Janeiro våren 1992
(UNCED) undertecknades en ramkonvention om bl.a. klimatfrågor.
Syftet med konventionen är att begränsa utsläppen av växthusgaser
framför allt koldioxid. Försurningen fortsätter att vara ett stort problem
i Sverige, dock måste den övervägande delen av utsläppsminskningama
vidtas i Central- och Östeuropa. Ett nytt svavelprotokoll förbereds för
undertecknande under år 1993 där utgångspunkten bör vara att åtgärder
kan vidtas på ett kostnadseffektivt och rättvist sätt.

I april 1992 undertecknade miljöministrarna i länderna runt Östersjön
en deklaration om ett åtgärdsprogram för att återställa Östersjön i
ekologisk balans. Den totala kostnaden för åtgärdsprogrammet beräknas
till ca 150 miljarder kronor. I kompletteringspropositionen våren 1992
(prop. 1991/92:150) aviserades en årlig avsättning på 500 miljoner
kronor att användas dels för stöd till fömybara energislag och dels för
miljö- och kämsäkerhetsåtgärder i Östersjöområdet.

Regeringen har beslutat utreda hur Sverige kan uppfylla internationella Prop. 1992/93:150
miljökonventioner genom att få tillgodoräkna sig utsläppsminskningar vid Bilaga 1.2
åtgärder i andra länder som helt eller delvis finansieras med svenska
medel. Sådana åtgärder kan i vissa fåll kan vara den kostnadseffektivaste
lösningen.

För stöd till åtgärder för sanering och återställning av milj oskadade
områden har riksdagen beslutat om ett femårigt program som löper t.o.m.
budgetåret 1995/96. Miljöövervakningen byggs successivt ut på nationell
och regional nivå. På internationell nivå blir satellitövervakning allt
viktigare.

Naturvård

En konvention om biologisk mångfald undertecknades också vid
UNCED, regeringen avser att under år 1993 lägga en proposition där
man föreslår att ratificera konventionen samt lägga fram en strategi för
svensk naturvård.

Riksdagen har inom ramen för beslutet om den nya livsmedelspolitiken
fattat beslut om stöd till landskapsvårdande åtgärder. Statens naturvårds-
verk har regeringens uppdrag att utvärdera behovet av resurser för det
fortsatta arbetet. Även omställningskommissionen (Jo 1991:07) utreder
formerna för och omfattningen av fortsatt stöd till landskapsvårdande
åtgärder och i avvaktan på bl.a. detta har inget belopp tagits upp efter
budgetåret 1993/94.

Energi

Väsentliga inslag i energipolitiken är att, med beaktande av grund-
läggande miljökrav, främja utvecklingen av energimarknader som präglas
av ökad konkurrens och effektivitet. Andra viktiga uppgifter inom
energiområdet är uppfyllandet av Sveriges åtaganden inom det in-
ternationella energisamarbetet, bl.a. inom IEA, och den harmoniserings-
process som krävs genom EES-avtalet och inför ett medlemskap i EG.

Energi- och miljöskatternas nivåer och strukturer bör vara anpassade
bl.a. till den utveckling på dessa områden som pågår inom EG. Ett steg
mot en sådan anpassning togs under året då skattenivån för industrin
sänktes och nedsättningsreglema för den elintensiva industrin och
växthusnäringen avskaffades. Samtidigt höjdes skattenivån för övriga
förbrukare. En översyn av kraftvärmebeskattningen kommer att genom-
föras under år 1993.

Den mest framträdande arbetsuppgiften inom eneigiområdet de
närmaste åren är omstruktureringen av elmarknaden i syfte att öka
konkurrensen och effektiviteten. Ett första steg har redan tagits med
bolagiseringen av Vattenfåll och överförandet av storkraftnätet med
utlandsförbindelserna till Affärsverket svenska kraftnät. En översyn av
ellagen pågår.

En anpassning måste ske till de EG-regler som tagits in i EES-avtalet.

En översyn av Sveriges beredskapslagring av olja skall genomföras under
budgetåret 1993/94.

6.20 Övriga utgifter

Inom området har utgifterna för täckande av merutgifter till följd av
statliga löneavtal historiskt sett varit en dominerad post. Bidrag till
politiska partier, Statshälsan och till Svenska kyrkan samt beräknade
merutgifter till följd av minskade reservationer på vissa anslag är andra
utgifter inom området. Utgifterna utgör ca 0,2 % av statens totala utgifter
1993/94.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.2

Diagram 6.22 Statens utgifter för de övriga utgifterna
(miljarder kronor i 1993/94 års prisnivå)

Utgifterna var under slutet av 80-talet stora till följd av den höga löne-
ökningstakten. Utgifterna under området faller under LK-perioden till
följd av ändrade principer för budgetering av ramanslag för förvaltnings-
kostnader samt förändrad finansiering av Statshälsan.

Frågor om Svenska kyrkans framtida ställning, organisation och
ekonomi utreds av Kyrkoberedningen. De första förslagen från Kyrkobe-
redningen avlämnas under våren 1993. Utredningsarbetet skall enligt
direktiven vara avslutat senast den 1 december 1993.

I samband med det fortsatta arbetet i kyrkstatsfrågan kommer också de
fria trosamfundens ställning att övervägas. Frågan om det statliga stödet
till de fria trosamfunden kommer också att prövas i samband med en
allmän översyn av det statliga stödet till folkrörelserna.

7 Budgeteffekter av EG-medlemskap

Sverige ansökte 1991 om medlemskap i de europeiska gemenskaperna,
EG, och förhandlar for närvarande om en anslutning. Med nuvarande
tidsplaner skulle Sverige kunna vara medlem i EG år 1995. Ett svenskt
medlemskap i EG påverkar därmed utvecklingen under den period den
långsiktiga konsekvensanalysen beskriver. De budgeteffekter som kan
förutses i form av ökade utgifter har dock inte beaktats i kalkylen.

Ett svenskt EG-medlemskap ger upphov till ett antal budgetkonsekven-
ser, dels i form av svenska utbetalningar till gemenskapsåtaganden, dels
i form av inhemska anpassningsåtgärder. Utbetalningarna till EG utgörs
främst av det svenska bidraget till gemenskapsbudgeten och Europeiska
utvecklingsfonden (EDF) samt inbetalningen till Europeiska Investerings-
banken (EIB). De ekonomiskt mest betydelsefulla inhemska anpassnings-
åtgärdema är anpassningen på skattesidan, framfor allt av de indirekta
skatterna.

Beräkningarna av budgeteffekterna av EG-medlemskap grundar sig
därför framfor allt på dessa poster. I beräkningarna antas Sverige vara
medlem av EG år 1995. Beräkningarna utgår vidare tekniskt från den
förutsättningen att Sverige redan från detta första år betalar fullt bidrag.

Beräkningarna avser endast finansiella flöden till och från den svenska
ekonomin, inkl, statsbudgeten, och tar inte hänsyn till positiva sam-
hällsekonomiska effekter av en EG-integration.

Utbetalningarna och de inhemska anpassningsåtgärdema skiljer sig åt
så till vida att de första festställs i förhandlingarna med gemenskapens
nuvarande medlemsländer och/eller följer av EG:s regelverk, medan
anpassningsåtgärdema till huvuddelen följer av interna svenska beslut.
Dessa beslut grundar sig på en bedömning av vilka krav i formell eller
reell bemärkelse medlemskapet ställer, bl.a. effekterna av gränshandelns
omfettning. Det finns alltså vad gäller anpassningsåtgärdema ett större
utrymme för interna svenska avvägningar och bedömningar.

Som medlem av EG kommer Sverige att delta i finansieringen av EG:s
budget. Både budgetens omfettning och grunderna för uttaxeringen från
medlemsländerna lades för perioden 1993-99 fest i den budgetuppgörelse
som träffedes vid ministerrådsmötet i Edinburgh år 1992. För svensk del
skulle detta innebära att vi år 1995 skulle kunna antas betala ett bidrag
till EG-budgeten om ca 20 miljarder kronor.

Inbetalningen till EIB och bidraget till EDF skulle mot bakgrund av en
jämförelse grundad på den svenska ekonomins storlek i jämförelse med
EG-medlemsländema kunna uppskattas till totalt ca 2 miljarder kronor år
1995.

Med de beräkningsmässiga förutsättningarna som angets ovan kan de
totala utbetalningarna från statsbudgeten alltså beräknas till ca 22
miljarder kronor i löpande priser 1995. Bidragen kan förväntas öka över
LK-perioden beroende dels på en real tillväxt för EG-budgeten, dels på
att den s.k. BNI-baserade avgiften enligt Edinbuigh-uppgörelsen ökar i
betydelse vilket för svensk del också innebär ökat bidrag.

7 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 150 Bil. 1.2

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.2

Anpassningen av indirekta skatter ger budgeteffekter genom att den Prop. 1992/93:150
leder till ett inkomstbortfall för statsbudgeten. Vissa av anpassningarna Bilaga 1.2
är formella, dvs EG:s regelverk medför krav på förändringar av de
svenska skatterna. Dessa anpassningar ger såväl positiva som negativa
budgeteffekter (bland de positiva kan nämnas breddning av momsbasen)
med resultat att nettoeffekten är av liten omfettning. De reella an-
passningarna kan ge mera omfettande effekter som dock varierar kraftigt
beroende på vilka antaganden som görs vad gäller gränshandeln och
undantag från EG:s regler på alkoholområdet samt inte minst vilken
politisk avvägning som görs.

Medlemskapet innebär också att vi får en överföring av resurser från
EG-budgeten till den svenska ekonomin. Det s.k. återflödet kan beräknas
till 8-11 miljarder kronor 1995 och utgår till övervägande delen som
stöd till jordbrukssektorn och regionalpolitiken. Återflödet är alltså riktat
vad gäller ändamål/mottagare och kan därför inte bli föremål för svensk
budgetprövning och utgör därmed inte heller en finansiering av bidraget
till EG. Vissa besparingar i den svenska budgeten borde dock kunna
göras till följd av återflödet från gemenskapsbudgeten.

8 Den kommunala sektorn

Den kommunala sektorn omfattar olika typer av kommuner: borgerliga
kommuner, landsting och kyrkliga kommuner, dvs. församlingar, pastorat
och andra kyrkliga samfälligheter. Till sektorn räknas även den verksam-
het som bedrivs i samarbete mellan kommuner eller landsting i form av
kommunalförbund. Landstingens verksamhet har, framförallt under 1960-
talet, byggts ut i snabbare takt än kommunernas. Därmed har lands-
tingens andel av den kommunala sektorn ökat från ungefär 1/8 under
1950-talet till dagens andel på ca 1/3.

8.1 Finansiellt sparande åren 1993/94 - 1997/98

Efter att ha uppvisat ett underskott på mellan 5-8 miljarder kronor per år
mellan åren 1985 och 1990 förbättrades den kommunala sektoms
finansiella sparande under år 1991. Denna positiva effekt förstärks under
åren 1992 och 1993 då ett finansiellt överskott på mellan 8-9 miljarder
kronor uppstår. De positiva resultaten är emellertid tillfälliga och
förklaras till största delen av den nedväxling av pris- och löneöknings-
takten som ägde rum under år 1991 i kombination med ökade skatteintäk-
ter till följd av den tvååriga eftersläpningen i det gamla systemet för
utbetalning av kommunalskattemedel. I diagram 8.1 redovisas den
kommunala sektoms finansiella sparande åren 1993/94 - 1997/98 enligt
LK:n.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.2

Diagram 8.1 Den kommunala sektorns finansiella sparande i löpande priser
(miljarder kronor)

Mdr kr

kr/innevånare

Underskott

Inkomster
Överskott

Utgifter

Källa: Finansdepartementet

Beräkningen bygger på finansplanens krav på realt oförändrade utgifter
för offentlig konsumtion. Under år 1993/94 försämras det finansiella
sparandet något, men är fortfarande positivt. Under resten av LK-
perioden uppvisar kommunsektorn ett negativt finansiellt sparande på
mellan 5-16 miljarder kronor. Det är framförallt från åren 1993/94 till

1995/96 som det sker en kraftig försämring. Till stor del förklaras Prop. 1992/93:150
försämringen av skatteinkomsternas utveckling. Bilaga 1.2

Kommunsektorns inkomster ökar med i genomsnitt 1,8 % per år under
LK-perioden vilket kan jämföras med statens bruttoinkomstökning på

4,9 % per år under motsvarande period.

Försämringen av det finansiella sparandet motsvaras inte av en ökad
uppbyggnad av den kommunala sektorns reala tillgångar. Realinvestering-
ama ökar något under LK-perioden men inte lika snabbt som det
finansiella sparandet försämras. Fortfarande är dock investeringarna
under hela LK-perioden större än det finansiella sparandeunderskottet,
dvs. bruttosparandet är positivt.

Givet att det kommunala skatteuttaget inte höjs och att de statliga
överföringarna till kommunerna utvecklas restriktivt blir slutsatsen att den
kommunala sektorn står inför betydande krav på anpassning. En
möjlighet är att effektivisera och rationalisera och på så sätt öka
produktiviteten i den kommunala verksamheten och därigenom minska
kostnaderna. I detta sammanhang kan en viss ökning av de kommunala
avgifterna fungera som ett instrument för att minska efterfrågan på och
därmed också omfattningen av den kommunala verksamheten. Enbart
höjda avgifter utan att utgifterna minskar kan dock i praktiken jämställas
med ökat skatteuttag om medborgarna inte har någon möjlighet att
anpassa efterfrågan. Dessutom blir kommunsektorn tvungen att i större
utsträckning ifrågasätta det offentliga engagemanget och helt eller delvis
avveckla vissa kommunala verksamheter.

8.1.1 Inkomster och utgifter år 1991

1 diagram 8.2 redovisas den kommunala sektorns inkomster och utgifter
år 1991.

Diagram 8.2 Den kommunala sektorns inkomster och utgifter år 1991¹

Utgifter 427 miljarder kronor

Inkomster 427 miljarder kronor

.vgifter,
:h

Statsbidrag 15%

Upp-
låning 3%

Övrigt 8%

jämningsbidrag 5%

Köpta
tjänster 16%

Matrial 7%

Övrigt 17%

Källa: Kommunernas finanser 1991, SCB och Finansdepartementet

¹ Uppgifterna inkluderar affärsdrivande verksamhet. Däremot ingår inte verksamhet
som bedrivs av kommunägda bolag.

Drygt hälften av sektorns totala inkomster, 232 miljarder kronor, Prop. 1992/93:150
kommer från kommunalskatten. Statsbidrag i form av skatteutjämnings- Bilaga 1.2
bidrag och specialdestinerade bidrag svarade för en femtedel av
inkomsterna. Det bör understrykas att även dessa finansieras med skatter.

Av den kommunala sektorns utgifter utgörs drygt hälften av personalut-
gifter, dvs. löner och arbetsgivaravgifter. Inköp av material och tjänster
svarar för 23 % av utgifterna.

8.2 Inkomster

Tabell 8.1 Den kommunala sektorns inkomster år 1992 (miljarder kronor)²

Inkomster	395
Skatter	269
Transfereringar	79
Allmänna statsbidrag	9
Specialdestinerade statsbidrag	72
Bidrag från socialförsäkring	14
Avräkningsskatt	-16
Räntor	6
Övriga inkomster	41

8.2.1 Skatteinkomster

Kommunernas och landstingens inkomster bestäms främst av skatteinkom-
sternas utveckling (skatteunderlag och utdebitering) och statsbidrag. Pro-
portionerna mellan inkomstkällorna skiljer sig något mellan kommuner
och landsting. Den största inkomstkällan är skatteinkomsterna som svarar
för två tredjedelar av kommunernas, fyra femtedelar av landstingens och
tre fjärdedelar av de kyrkliga kommunernas inkomster. Underlaget för
skatteinkomsterna utgörs till ca 80 % av den samlade lönesumman och
transfereringar knutna till denna (t.ex. sjukpenning). Resterande del
utgörs i huvudsak av pensioner. Den kommunala sektorns inkomster är
således nära knutna till hur löner och sysselsättning utvecklas.

Staten sköter uppbörd och taxering av alla skatteinkomster dvs. även de
kommunala. Staten betalar enligt särskilda regler ut skattemedlen till
kommuner, landsting och kyrkliga kommuner. Av diagram 8.3 framgår
hur kommunalskattemedel och skatteutjämningsbidrag används för att
finansiera olika kommunala verksamheter.

² Uppgifterna bygger på nationalräkenskaperna. Det innebär att utgifterna och
inkomsterna i affärsdrivande verksamhet inte ingår i omslutningen. Däremot ingår
driftöverskott från och subventioner till affäirsdrivande verksamhet. I national-
räkenskaperna avräknas även försäljning och avgifter t.ex. inom barnomsorg från
utgifterna. Som en följd av detta är såväl utgifterna som inkomter enligt national-
räkenskaperna lägre än de kommuner och landsting i sina räkenskaper.

Diagram 8.3 Den skattefinansierade delen av den kommunala sektorns driftkost- Prop. 1992/93:150
nader år 1991 för olika verksamheter.³ Bilaga 1.2

Källa'. Kommunernas finanser 1991, SCB

8.2.2 Statsbidrag

Transfereringar från stat och socialförsäkring till den kommunala sektorn
uppgick år 1992 till 79 miljarder kronor och svarade därmed för 20 %
av sektorns inkomster. Även dessa finansieras med skatter. Sammantaget
uppgick därmed skattinkomstemas andel av den kommunala sektorns
inkomster till 88 %.

Ett nytt statsbidragssystem för kommunerna har införts fr.o.m. år

1993. Tolv av de tidigare specialdestinerade statsbidragen, bl.a. bidragen
till skola och barnomsorg avskaffades och ersattes av ett nytt utjämnings-
bidrag till kommuner. Även skatteutjämningsavgiftema och avräknings-
skatten avskaffades för att rundgången mellan staten och kommuner
skulle upphöra. Det nya systemet har givits en utformning som innebär
att riksdagen festställer en bidragsram med utgångspunkt i vad som
bedöms vara förenligt med det samhällsekonomiska utrymmet för den
kommunala sektorn.

För landstingen avvecklades sex specialdestinerade bidrag. Avräknings-
skatten avvecklades och skatteutjämningsavgiften reducerades. Effekterna
av dessa förändringar kvittades mot ramen för vissa ersättningar till
sj uk vårdshuvudmännen.

Dessutom infördes den s.k. finansieringsprincipen. Principen innebär
att om staten vill ge kommuner och landsting nya uppgifter, avveckla
uppgifter eller ändra ambitionsnivåer eller regler för befintliga åtaganden
bör statsmakterna anvisa hur de skall finansieras. Finansieringsprincipen
innebär också att statsbidragen bör minska om kommunsektorn i

³ Uppgifterna inkluderar affarsdrivande verksamhet. Däremot ingår inte verksamhet
som bedrivs av kommunägda bolag.

framtiden fråntas skyldigheter eller om de till följd av regeländringar får Prop. 1992/93:150
möjlighet att bedriva en effektivare verksamhet. Bilaga 1.2

8.2.3 Inkomster åren 1993/94 - 1997/98

I beräkningarna av den kommunala sektoms skatteinkomster har det
antagits att den genomsnittliga kommunala utdebiteringen ligger
oförändrad på 31,04 kronor per skattekrona under hela kalkylperioden.
Skatteinkomsterna har reducerats med anledning av de förväntade
ekonomiska regleringarna mellan staten och kommunsektorn till följd av
finansieringsprincipen.

De förväntade effekterna av förändringarna avseende kommunala
bostadstillägg till folkpension (KBT), bostadsbidrag och handikapp-
omsorgen har beaktats. Förändringarna har dock inte antagits påverka
kommunernas finansiella sparande. I beräkningarna har det statliga
utjämningsbidraget till kommunerna antagits ligga på nominellt oför-
ändrad nivå under LK-perioden 1993/94 - 1997/98 efter erforderliga
regleringar med hänsyn till finansieringsprincipen. Detsamma gäller
skatteutjämningsbidraget till landstingen.

I löpande priser ökar skattinkomster och statsbidrag till kommunsektorn
med i genomsnitt 1,7 % per år under LK-perioden.

Summan av skatteinkomster och statsbidrag till kommunsektorn i för-
hållande till BNP sjunker från 22 % år 1993/94 till 20 % år 1997/98.
Detta innebär att den ökning som noterades under 90-talets första år nu
bryts. Nedgången förklaras dels av den effekt som det nya systemet för
utbetalningar av skatteinkomster får vid en nedväxling av löne- och
prisökningstakten och dels av de förväntade ekonomiska regleringarna
mellan staten och kommunsektorn. Samtidigt bedöms statsbidragen
utvecklas restriktivt under LK-perioden vilket svarar för en del av
minskningen.

Transfereringarna från stat och socialförsäkring har minskat i betydelse
under 1980-talet. Med de bedömningar som görs i den långsiktiga
konsekvenskalkylen kommer denna utveckling att fortsätta. I böljan av
1980-talet utgjorde de 30 % av inkomsterna, jämfört med 20 % år 1992.
År 1997/98 beräknas transfereringarna utgöra 13 % av den kommunala
sektorns totala inkomster.

Övriga inkomster som framförallt utgörs av kapitalförslitning, drifts-
överskott från affärsdrivande verk och kommunsektorns interna trans-
fereringar m.m. beräknas öka med i genomsnitt 2,1 % per år under
perioden. Många av dessa poster återfinns även på utgiftssidan t.ex. de
sektorsintema transfereringarna och kapitalförslitningen vilket gör att de
till stor del kan betraktas som interna poster som inte påverkar det
finansiella sparandet.

8.3 Utgifter

Tabell 8.2 Den kommunala sektorns utgifter år 1992⁴

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.2

(miljarder kronor)

Utgifter 386

Konsumtion 284

Löner 222

Försäljning -23

Övriga kostnader 84

Investeringar 22

Bruttoinvesteringar 28

Nettoköp av fastigheter -6

Transfereringar 80

Transfereringar till hushåll 35

Övriga transfereringar 45

Finansiellt sparande 9

Den kommunala sektorns totala utgifter motsvarar ungefär 27 % av BNP
(1992). Den övervägande delen av utgifterna avser kommunal konsum-
tion, framförallt inom utbildning, vård och omsorg. Av diagram 8.4
framgår hur utgifterna fördelar sig på olika typer av verksamheter.

Diagram 8.4 Den kommunala sektorns utgifter fördelad på olika verksamhetsom-
råden år 1991⁵

Källa: Kommunernas finanser 1991, SCB

⁴ Uppgifterna bygger på nationalräkenskaperna. Det innebär att utgifterna och
inkomsterna i affärsdrivande verksamhet inte ingår i omslutningen. Däremot ingår
driftöverskott från och subventioner till affärsdrivande verksamhet. I national-
räkenskaperna avräknas även försäljning och avgifter t.ex. inom barnomsorg från
utgifterna. Som en följd av detta är såväl utgifterna som inkomter enligt national-
räkenskaperna lägre än de kommuner och landsting i sina räkenskaper.

⁵ Uppgifterna inkluderar affärsdrivande verksamhet. Däremot ingår inte verksamhet
som bedrivs av kommunägda bolag.

Huvuddelen av utgifterna för konsumtion består av löner och arbets-
givaravgifter, vilka normalt ökar i snabbare takt än priserna. Utgifterna
för den kommunala konsumtionen tenderar därför att växa snabbare än
nominell BNP även om den reala tillväxten är densamma för båda.
Dessutom ingår förbrukning av material och kapitalförslitning i begreppet
kommunal konsumtion. Från den kommunala konsumtionen dras inkom-
ster från försäljning av varor och tjänster samt avgifter för tjänster.

Transfereringarna från kommunsektorn omfattar bl.a. bostadsbidrag,
KBT, socialbidrag m.m. till hushållen och subventioner till företagen
samt ränteutgifter. De påverkas delvis av den samhällsekonomiska
utvecklingen, bl.a. genom att en sämre inkomstutveckling för hushållen
medför en ökning i antalet bidragssökanden vid givna bidragsnormer.

8.3.1 Utgifter åren 1993/94 - 1997/98

Beräkningen bygger på finansplanens mål om realt oförändrade utgifter
för offentlig konsumtion. Detta innebär att utgifterna för den offentligt
skattefinansierade konsumtionen får öka högst i takt med den allmänna
prisutvecklingen så som den mäts i förhållande till prisutvecklingen på
bruttonationalprodukten.

Eftersom merparten av utgifterna för kommunal konsumtion utgörs av
löner, ökar enligt antagandena de resurser i form av arbetskraft och
insatsvaror som används i produktionen av kommunal konsumtion mer
i pris än BNP-deflatorn. För perioden fram till år 1998 ökar ett vägt
kommunalt prisindex (ca 80 % löner och 20 % priser) vaije år ca 1 %
snabbare än BNP-deflatorn. För att de skattefinansierade utgifterna för
kommunal konsumtion skall vara realt oförändrade krävs då att volymen
för de resurser som används för skattefinansierad offentlig konsumtion
minskar med lika mycket som det relativa priset ökar, dvs. med 1 % per
år.

Kommun- resp, landstingsförbundet räknar med att demografiska för-
ändringar samt medicinsk teknisk utveckling leder till en årlig ökning av
behovet av kommunala tjänster med 1 % för kommunerna och 1,5 % för
landstingen. En årlig minskning av insatsvolymen med 1 % skulle således
kräva årliga besparingar motsvarande 2 % för kommunerna och 2,5 %
för landstingen.

Det skall tilläggas att produktivitetsökningar, avgiftsökningar och
sänkningar av den relativa lönen medför att den faktiska kommunala
konsumtionen inte behöver påverkas lika mycket. I löpande priser ökar
konsumtionen i genomsnitt med 2,5 % per år under LK-perioden.

Den kommunala sektorns investeringar antas förbli realt, dvs. volym-
mässigt oförändrade under hela LK-perioden. Kostnaden per enhet antas
följa prisutvecklingen. Detta skall jämföras med utvecklingen under 1980-
talet då investeringarna uppvisade en mycket svag utveckling med
nominella minskningar vissa år.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.2

Den kommunala sektoms utgifter för transfereringar till hushåll och
företag utvecklades under 1980-talet i takt med övriga kommunala
utgifter. Under LK-perioden antas dessa transfereringar växa i takt med
prisutvecklingen, utom vad gäller de förväntade effekterna av för-
ändringarna avseende KBT, bostadsbidrag och handikappreformen samt
vissa förändringar på grund av ekonomiska regleringar mellan staten och
kommunsektora. Förändringarna antas dock inte påverka kommunernas
finansiella sparande.

De kommunala utgifternas andel av BNP sjunker från en topp på 26 %
år 1993/94 till 23 % år 1997/98. Under 1970-talet ökade de kommunala
utgifterna snabbare än BNP. De kommunala utgifternas andel av BNP
steg från 22 % år 1970 till 27 % år 1980. Under 1980-talet begränsades
den kommunala utgiftsexpansionen och andelen reducerades till 25 % år
1991, trots att volymtillväxten för den kommunala konsumtionen översteg
den reala BNP-tillväxten. En viktig förklaring till detta är att det relativa
priset för den kommunala konsumtionen reducerades. Under LK-perioden
förutses en fortsatt minskning av de kommunala utgifternas andel av
BNP.

8.4 Strukturella och konjunkturbetingade underskott

Flera strukturella faktorer påverkar kommunernas ekonomi de närmaste
åren. De åldersrelaterade behoven ökar. Enligt Kommunförbundets
baskalkyl, som presenterades som ett underlag till Långtidsutredningen -
92, innebär utvecklingen av folkmängden och fördelningen på ålders-
grupper att anspråken på kommunala tjänster ökar med drygt 1 % om
året under 1990-talet. Med hänsyn till det ekonomiska målet om realt
oförändrade utgifter for offentlig konsumtion motsvarar det årliga
ökningar av de kommunala insatserna med ca 4 miljarder kronor.

Strukturella faktorer som påverkar landstingets ekonomi är enligt
Landstingsförbundet främst ökad efterfrågan på hälso- och sjukvård.
Ökningen beror dels på att antalet äldre ökar, dels på att utvecklingen
inom medicintekniken möjliggör fler insatser inom vården. I landstingens
bilaga till Långtidsutredningen -92 bedöms efterfrågeökningen till drygt

1.5 % per år fram till sekelskiftet vilket tillsammans med kravet på realt
oförändrad offentlig konsumtion motsvaras av årliga ökningar med drygt
2 miljarder kronor.

Under LK-perioden skulle detta således innebära en minskning av den
kommunala konsumtionen med ca 30 miljarder kronor.

Till de viktigare effekterna av lågkonjunkturen hör att kommunernas
och landstingens skatteinkomster minskar.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.2

100

En annan effekt av den försämrade konjunkturen är att transfereringsut-
giftema ökar. Den mest kostnadskrävande ökningen avser socialbidragen.
Även kommunernas kostnader för bostadsbidrag och KBT påverkas såväl
av konjunkturen som nertrappningen av bostadssubventioner.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.2

8.5 Tillgångar och skulder Tabell 8.3 Balansräkning för den kommunala sektorn år 1991* (miljarder kronor)
Tillgångar	361
Omsättningstillgångar	66
Likvida medel	19
S tatsbidragsfordringar	14
Övriga kortfristiga fordringar	33
Anläggningstillgångar	295
Fastigheter och anläggningar	237
Fordon, maskiner och inventarier	26
Övriga anläggningstillgångar	32
Skulder och eget kapital	361
Kortfristiga skulder	63
Långfristiga skulder	122
Eget kapital	176

Källa: Kommunernas finanser 1991, SCB

Kommunsektorns soliditet dvs. hur stor del av tillgångarna som finans-
ierats med eget kapital uppgick år 1991 till ca 49 %. Soliditeten varierar
dock mellan kommuner, landsting och kyrkokommuner. Lägst belåning
av tillgångarna har kyrkokommunerna där soliditeten år 1991 uppgick till
ca 88 % och högst belåning av tillgångarna har landstingen som uppvisar
en soliditet år 1991 på ca 43 %.

⁶ Uppgifterna inkluderar affärsdrivande verksamhet. Däremot ingår inte verksamhet
som bedrivs av kommunägda bolag.

101

att täcka sina kostnader för pensionsskulden enligt Kommun- resp. Prop. 1992/93:150
Landstingsförbundet bör ha ett positivt finansiellt sparande på minst 6 Bilaga 1.2
miljarder kronor om året för att inte minska kommunsektorns egna
kapital.

102

9 Offentliga sektorns finansiella sparande Prop- 1992/93:150

Bilaga 1.2

Med den konsoliderade offentliga sektorn menas staten, AP-fonden, och
kommunsektorn (kommuner, landsting, kyrkokommuner och kommunal-
förbund). Staten omfattar förutom statsbudgeten också vissa fonder som
redovisas utanför budgeten och benämns övriga staten. De samlade
offentliga utgifterna beräknas 1993/94 uppgå till 70% av BNP. Av dessa
svarar staten för 38%, den kommunala sektorn för ca 26% medan
resterande 7 % utgörs av utgifter för ATP-systemet.

Regeringens och riksdagens beslutsfettande är inte avgränsat enbart till
statsbudgeten. Gränserna mellan delsektorema är inte för alltid givna -
både finansierings- och verksamhetsansvar har över tiden ändrats. Som
exempel kan nämnas förstatligandet av den kommunala polisen under
1960-talet och den överflyttning av arbetsgivaransvaret för lärare från
staten till kommunerna som skedde 1991. Skatter och avgifter flyttas
också mellan delsektorema. Detta gäller t.ex. avvecklingen av den
kommunala företagsbeskattningen och fastighetsbeskattningen. Ytterligare
exempel utgör växlingen av inkomster av arbetsgivaravgifter med två
procentenheter från statsbudgeten till AP-fonden fr.o.m. den 1 januari

1990. I denna LK-kalkyl är förändringar av statsbidragsystemet till
kommunerna ett aktuellt exempel på överföringar inom den offentliga
sektom.

LK-beräkningama avser i första hand statsbudgeten men ska också
ligga till grund för regeringens långsiktiga utgiftsstrategi för hela den
offentliga sektom. En samlad analys av hela den konsoliderade offentliga
sektom är därför nödvändig för att ge en heltäckande bild av den
finansiella situationen och de resursanspråk som den offentliga sektom
ställer.

Finansiellt sparande i staten

Statens finansiella sparande består av budgetsaldot, korrigerat för vissa
inkomster och utgifter som inte påverkar det finansiella sparandet, samt
arbetsmarknadsfondens finansiella netto. Därtill kommer också det
finansiella sparandet i delpensionsfonden, lönegarantifonden samt
arbetslivsfonden.

Budgetåret 1993/94 beräknas det finansiella sparandet i staten uppgå till
-224 miljarder kronor eller -15,1% av BNP. Sparandeunderskottet i
arbetsmarknadsfonden har ökat kraftigt under budgetåret 1993/94 och
uppgår till närmare 37 miljarder kronor. Till följd av det stora antalet
konkurser i lågkonjunkturens spår uppvisar lönegarantifonden ett
sparandeunderskott om 4,5 miljarder kronor. Resterande del förklaras av
budgetunderskottet.

Under LK-perioden förbättras det finansiella sparandet i staten med 124
miljarder kronor och underskottet slutåret 1997/1998 uppgår därmed till
100 miljarder kronor eller 5,5% av BNP. Statens budgetsaldo förbättras
med ca 120 miljarder kronor. Trots den minskande arbetslösheten
beräknas sparandet i arbetsmarknadsfonden försämras med ca 4 miljarder
och därmed överstiger underskottet 40 miljarder kronor budgetåret

103

1997/98. Detta beror på snabbt stigande ränteutgifter. Det finansiella Prop. 1992/93:150
sparandet i lönegaranti fonden är detta år i balans. Bilaga 1.2

Finansiellt sparande i AP-fonden

Den svaga reallöneutvecklingen under slutet av 1980-talet innebar att
pensionsutbetalningama ökade snabbare än de inbetalda ATP-avgiftema.
En följd av detta var att ränteinkomsterna togs i anspråk för de löpande
pensionsutgiftema. För att förstärka ATP-systemet höjdes ATP-avgiften
med två procentenheter till 13,0% den 1 januari 1990. Trots detta
fortsätter skillnaden mellan avgifter och utbetalningar att öka under hela
LK-perioden och uppgår 1997/98 till ca 26 miljarder kronor. I och med
att ATP-systemets avgiftsfinansieringsgrad successivt avtar måste en allt
större del av ränteinkomsterna tas i anspråk till pensionsutbetalningama.
Under LK-perioden kan ATP-systemet på detta sätt bibehålla ett positivt
finansiellt sparande. Till detta bidrar också att antalet nytillkomna
pensionärer ökar mycket svagt under perioden. På längre sikt ställs dock
ATP-systemet inför stora påfrestningar. Under nästa årtionde kommer det
totala antalet pensionärer att öka kraftigt. För att inte systemet ska bli
ohållbart krävs då en mycket stark ekonomisk tillväxt. Avsaknaden av
koppling mellan pensionsutbetalningar och samhällsekonomisk utveckling
är i detta perspektiv allvarligt.

Det finansiella sparandet under LK-perioden minskar från 26 miljarder
1993/94 till endast 13 miljarder 1997/98. Därmed ger AP-fonden ett
negativt bidrag till återhämtningen av den offentliga sektoms sparande.

Finansiellt sparande i kommunerna

Efter att ha uppvisat en underskott 5-8 miljarder kronor per år under
perioden 1985 till 1990 förbättrades den kommunala sektorns finansiella
sparande under 1991. Denna positiva tendens förstärks under åren 1992
och 1993 då ett finansiellt överskott på ca 8 miljarder förutses. Denna
uppgång är dock tillfällig och förklaras till största delen av den ned-
växling av pris- och löneökningsakten som ägde rum under år 1991 i
kombinationmed ökade skatteintäkter till följd av den tvååriga efter-
släpningen i det gamla systemet för utbetalning av kommunala skatteme-

del.

Under 1993/94 försvagas det finansiella sparandet något, men är
fortfarande positivt. Under resten av LK-perioden perioden uppvisar
kommunsektorn ett negativt finansiellt sparande på mellan 5 och 16
miljarder kronor. Det är under åren 1994/95 och 1995/96 som sparandet
försämras medan en viss återhämtning sker under periodens sista år. Till
stor del förklaras förloppet av skatteintäkternas utveckling.

Finansiella sparande i offentliga sektorn

Budgetåret 1993/94 beräknas den offentliga sektoms sammantagna
inkomster uppgå till 57% av BNP medan utgifterna uppgår till hela
70,5% av BNP. Den offentliga sektom uppvisar därmed ett underskott

104

i finansiellt sparande som överstiger 13% av BNP. Försämringen har Prop. 1992/93:150
varit mycket snabb och dramatisk. Så sent som 1990 uppvisades ett Bilaga 1.2
överskott på ca 4 % av BNP.

Under LK-perioden förbättras det finansiella sparandet sucessivt när
tillväxten i ekonomin tar fert och kapacitetsutnyttjandet ökar. Trots detta
är underskotten betydande även slutåret 1997/98 då underskottet i det
finansiella sparandet utgör 5,2% av BNP.

Diagram 9.1 Finansieringen av den konsoliderade offentliga sektorns finansiella
sparande

I Underskott

■ Övriga inkomster

□ Skatter och avgifter

□ Övriga utgifter

H Konsumtion + inv.

il Hushållstransf

Utgifterna minskar tämligen kraftigt under LK-perioden. De totala
utgifterna fäller från drygt 70% av BNP 1993/94 till ca drygt 60%
1997/98. Konsumtionen hålls tillbaka genom restriktionen på kommuner-
na samtidigt som transfereringsutgiftema minskar. Transfereringsminsk-
ningen kan till stor del förklaras av det besparingsprogram som som
regeringen aviserade i finansplanen, men också av kraftigt minskade
bostadssubventioner.

Förbättringen av det finansiella sparandet begränsas i viss mån av att
även inkomsterna minskar under perioden som andel av BNP. Skattekvo-
ten är i huvudsak oförändrad under LK-perioden. De makroekonomiska
antaganden som ligger till grund för kalkylen skulle vid en oförändrad
ekonomisk politik ge upphov till en minskad skattekvot. I beräkningarna
har dock en del av regeringens besparingsprogram behandlats som
skattehöjningar, vilket gör att skattekvoten t.o.m. ökar något. Nedgången
i inkomstkvot beror istället på att ränteintäkterna från AP-fonden
minskar, samt en viss nedgång av de s.k. övriga inkomsterna.

Hela LK-perioden kännetecknas alltså av kraftiga underskott i det
offentliga sparandet. Därmed försämras den finansiella nettoförmögen-
heten i offentlig sektor kraftigt. I och med de överskott som genererades

105

under slutet av 1980-talet hade den offentliga sektorn en finansiell Prop. 1992/93:150
nettofordran på 3,8% av BNP vid utgången av budgetåret 1991/92. De Bilaga 1.2
stora underskotten under perioden därefter innebär att nettoskulden vid

slutet av perioden uppgår till ca 50% av BNP.

Diagram 9.2 Offentliga sektorns finansiella nettoförmögenhet
Miljarder kr och % av BNP

106

10 Känslighetsanalys för perioden 1993/94-1997/98

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.2

Som en känslighetskalkyl redovisas ett scenario där ett antal förändringar
i de ekonomiska förutsättningarna gjorts gentemot huvudalternativet.
Förändringarna som vidtagits är i huvudsak följande:

- inget besparingsprogram under LK-perioden,

- ej realt oförändrade utgifter för offentlig konsumtion.

Till följd av dessa förändringar revideras antagandebilden för den
ekonomiska utvecklingen för perioden 1995 - 1998. Finanspolitiken är i
känslighetsaltemativet betydligt expansivare. Till en böljan leder detta till
en högre BNP-tillväxt genom en starkare total konsumtionsutveckling.
Efterhand blir de negativa effekterna allt tydligare. Det allt större
offentliga upplåningsbehovet medför ett tryck uppåt på räntenivåerna.
Inflationsimpulsema blir också större än i huvudalternativet vilket ställer
krav på en mer restriktiv penningpolitik vilket förstärker ränteuppgången.
Denna utveckling leder på sikt till lägre export och investeringar och
därmed lägre BNP-tillväxt. Skillnaden i genomsnittlig BNP-tillväxt blir
dock inte så stor under LK-perioden men kan på sikt bli betydande. De
negativa konsekvenserna för den reala ekonomin hinner endast i
begränsad omfattning ta sig uttryck under kalkylperioden.

Tabell 10.1 Nyckeltal för den ekonomiska utvecklingen 1992 - 1998

Procentuell förändring från föregående år	1995		1996		1997 H-alt K-alt		1998
Procentuell förändring från föregående år	H-alt	K-alt	H-alt	K-alt	1997 H-alt K-alt		H-alt	K-alt
BNP, volym	3,1	3,5	3,2	3,5	2,9	2,2	2,8	2,0
Export, volym	7,6	6,5	6,7	5,5	5,6	4,0	5,4	4,0
Timlön	4,1	5,2	4,1	5,2	4,6	4,5	4,7	4,5
Utbetald lönesumma	5,0	6,5	5,5	6,9	6,2	5,3	6,1	5,1
KPI (årsgenomsnitt)	2,2	3,3	2,3	3,3	2,5	2,5	2,5	2,5
Arbetslöshet, nivå Arbetsmarknads-	6,8	6,5	6,3	5,9	5,8	5,8	5,3	5,7
politiska åtgärder	6,8	6,6	6,3	6,0	5,8	5,8	5,3	5,7

Källa: Finansdepartementet

Beräkningsresultat i känslighetsaltemativet

Den sammantagna inkomst- och utgiftsutvecklingen innebär att statsbud-
getens saldo visar på ett underskott på ca 135 miljarder kronor slutåret
i LK-perioden. Jämfört med huvudalternativet är saldot ca 65 miljarder
lägre främst beroende på uteblivet besparingsprogram och högre
räntekostnader.

8 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 150 Bil. 1.2

107

Diagram 10.1 Budgetsaldo i huvudalternativ och i känslighetsalternativ

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.2

Mdr kr

0—

-50-

-100

-150

-200

-250

-300

i % av BNP

1993/94

1994/95 1995/96 1996/97 1997/98

Känsljghetsalt

Huvudalt
r—i

K-alt i % av BNP
H-alt i % av BNP

Utvecklingen i känslighetskalkylen leder till att statens upplåningsbehov
ligger på i genomsnitt ca 200 mdr per år med en minskning i slutet av
perioden. Det stora upplåningsbehovet beror främst på det stora negativa
primärsaldot och att den därmed högre statsskulden ger högre utgifter för
statsskuldräntor än i huvudscenariet samt ett större underskott i arbets-
marknadsfonden.

Statsskuldens utveckling

Statsskulden ökar i relation till huvudalternativet med ytterligare ca 200
mdr under perioden. Statsskuldens snabba ökning under perioden leder
till att statens beroende av det allmänna ränteläget ökar betydligt. Det
högre ränteläget i känslighetskalkylen står för en stor del av de totala
utgiftsökningarna i slutet av LK-perioden. Skuldens storlek gör således
i sig att den relativa betydelsen av en låg räntenivå ökar jämfört med
andra faktor i ekonomin vad gäller ambitionen att uppnå en långsiktig och
stabil utveckling.

Offentlig sektors finansiella sparande

I känslighetsaltemativet ökar AP-fondens inkomster snabbare jämfört
med huvudalternativet till följd av en högre löneökningstakt. Utbe-
talningarna ökar inte i motsvarande utsträckning. Som en följd av detta
förbättras AP-fondens finansiella sparande jämfört med huvudaltenativet
med ca 12 mdr kr under budgetåret 1997/98.

Det finansiella sparandet i den kommunala sektoms utvecklas sämre i
känslighetsaltemativet än huvudalternativet. I böljan av perioden blir det
finansiella sparandet i stort sett lika negativt i bägge scenarierna för att
därefter försämras i känslighetsaltemativet. För budgetåret 1997/98
beräknas underskottet i löpande priser vara ca 8 miljarder kronor större
än i huvudscenariet. Skillnaden förklaras främst av att inflationen ökar
snabbare än i huvudalternativet, vilket innebär en snabbare ökning av de
pris- och löneindexerade utgifterna. Dessutom ökar utgifterna eftersom
någon restriktion inte lagts på den kommunala konsumtionen i be-

108

räkningarna. Även inkomsterna ökar något i känslighetscenariet p.g.a.
högre pris- och löneökningar. I övrigt är likheten mellan scenarierna stor.

För den offentliga sektorn innebär känslighetsaltemativet att det finans-
iella sparandet i den offentliga sektom förbättras något, från -13,4 % av
BNP 1993/94 till -9,7 % av BNP 1997/98 men underskottet är betydligt
högre än i huvudalternativet. Huvuddelen av underskottet utgörs under
perioden främst av de stora underskotten i statsbudgeten. Det finansiella
sparande i kommuner och i AP-fonden försämras under hela LK-
perioden.

De större underskotten i offentlig sektor leder till ökad upplåning vilket
medför ännu högre utgifter för statsskuldräntor än i huvudscenariet. Vid
givna restriktioner för utgiftsutvecklingen medför utveckling att betydligt
kraftfullare åtgärder än i huvudscenariet måste vidtas i ett senare skede
för att minska de offentliga utgifterna och skuldtillväxten.

Slutord

Beräkningarna i årets långsiktiga konsekvenskalkyl visar historiskt sett
stora underskott för det finansiella sparandet i offentlig sektor under hela
LK-perioden. Trots att en förbättring sker under perioden är underskottet
fortfarande betydande trots mycket positiva antaganden i beräkningen
bl.a. en gynnsam internationell utveckling under perioden, en snabb
återhämtning för den svenska ekonomin med en tillväxt per år på ca 3 %,
sjunkande realräntor och betydande besparingar i de offentliga utgifterna.

Känslighetskalkylen visar på att negativa förändringar av de ekonomis-
ka parametrarna gentemot huvudkalkylen snabbt kan ge en utveckling där
statens finansiella situation blir långsiktigt ohållbar.

Statsskulden som andel av BNP ökar under hela LK-perioden och är
slutåret uppe i ca 110 % av BNP. Offentlig sektors sparandet är negativt
men förbättras i huvudkalkylen. Den offentliga sektom har vid perioden
slut en stor negativ finansiell förmögenhet - den största i modera tid -
vilket innebär att den nu levande generationen lämnar över större skulder
än tillgångar i offentlig sektor till kommande generationer.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.2

109

APPENDIX

Departementens verksamhetsområden

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.2

I följande appendix ges en beskrivning av den reala utvecklingen inom
de olika departementens verksamhetsområden samt de utgiftsstyrande
faktorerna.

Miljoner kronor 1993/94 års prisnivå

	RRV-					Genomsnittlig
	prognos					procentuell
						förändring per år
	92/93	* 93/94	94/95	95/96	96/97	97/98	93/94 - 97/98
1. Justitiedepartementet	18 879	19 140	19 539	19 694	19 804	20 055	1,2%
2. Utrikesdepartementet	17 535	16 102	15 890	14 583	14 251	13 901	-3,6%
3. Försvarsdepartementet	39 086	38 903	38 717	38 937	38 560	38 560	-0,2%
4. Socialdepartementet	114 185	126 567	123 741	122 156	120 037	117 761	-1,8%
5. Kommunikationsdepartementet	25 530	15 617	16 547	16 793	17 670	17 895	3,5%
6. Finansdepartementet	109 795	97 073	86 953	80 530	74 880	69 435	-8,0%
7. Utbildningsdepartementet	53 398	38 573	33 437	33 544	33 754	33 915	-3,2%
8. Jordbruksdepartementet	8 870	7 004	6 103	5 071	4 795	4 805	-9,0%
9. Arbetsmarknadsdepartementet	48 853	47 210	52 200	50 093	47 482	45 047	-1,2%
10. Kulturdepartementet	15 291	15 900	11 256	10 030	9 358	9 356	-12,4%
11. Näringsdepartementet	4 734	4 259	4 197	4 169	3 966	3 951	-1,9%
12. Civildepartementet	2 352	2 228	2 251	2 246	2 246	2 246	0,2%
13. Miljö- och natur-
resursdepartementet	2 181	2 259	1 715	1 698	1 673	1 673	-7,2%
14. Övrigt	96 788	101 932	95 238	94 826	79 142	60 981	-12,1%
Summa utgifter	557 477	532 767	507 784	494 370 467 618		439 581	-4,7%
i 1993/94 års prisnivå

Källor: Riksrevisionsverket, Finansdepartementet och respektive departement.
* 1992/93 års prisnivå.

110

II. Justitiedepartementet Prop. 1992/93:150

Miljoner kronor 1993/94 års prisnivå

	RRV- prognos						Genomsnittlig procentuell förändring per år 93/94 - 97/98
	92/93*	93/94	94/95	95/96	96/97	97/98	Genomsnittlig procentuell förändring per år 93/94 - 97/98
Totala utgifter därav:	18 879	19 140	19 539	19 694	19 804	20 055	1,2%
Polisväsendet	10 862	10 884	10 885	10 926	10 969	10 969	0,2%
Domstols- och åklagarväsendet	3 068	3 081	3 074	3 070	3 070	3 070	-0,1%
Kriminalvård	3 294	3 626	3 825	4 095	4 112	4 091	3,1%
Allmänna val	3	30	188	6	31	191	-
Övrigt	1 652	1 519	1 567	1 597	1 622	1 734	3,2%

Källor: Riksrevisionsverket och Justitiedepartementet

* 1992/93 års prisnivå

Utgiftsstyrande faktorer

Den totala utgiftsnivån for myndigheterna inom rättsväsendet styrs
primärt av mål- och ärendeutvecklingen. Brottsutvecklingen, anmälda
brott, mängden mål och dess svårighetsgrad är typiska exempel på
utgiftsstyrande faktorer. Rättsväsendet styrs också i stor utsträckning av
faktorer som direkt eller indirekt regleras av lagar och förordningar.
Myndigheter inom polis-, åklagar-, domstolsväsendet och inom kriminal-
vården förfogar över mer än 90 % av Justitiedepartementets totala
resurser. Verksamheten är mycket personalintensiv vilket innebär att
löneutvecklingen har stor betydelse för den totala utgiftsnivån.

111

III. Utrikesdepartementet Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.2

Miljoner kronor 1993/94 års prisnivå

	RRV-				Genomsnittlig
	prognos				procentuell
					förändring per år
	92/93* 93/94	94/95 95/96	96/97	97/98	93/94 - 97/98
Totala utgifter	17 535 16 102	15 890 14 583	14 251	13 901	-3,6%

Källor: Riksrevisionsverket och Utrikesdepartementet

* 1992/93 års prisnivå

Utgiftsstyrande faktorer

Inom Utrikesdepartementets verksamhetsområde utgör internationellt
utvecklingssamarbete den största enskilda utgiftsposten. 75% av det
samlade anslaget under tredje huvudtiteln föreslås 1993/94 gå till bistånd
till tredje världen. Inklusive Östeuropabiståndet utgör andelen 80%.
Biståndsramen uppgår enligt förslag i propositionen 1992/93:100 bil 4 till
12 960 miljoner kronor. Detta utgör drygt 0,9% av beräknade BNI.
Sänkningen av biståndsramen är temporär och så snart Sveriges ekonomi
det tillåter skall biståndet åter utgöra 1% av BNI. För LK-perioden
innebär detta att biståndet successivt ökar för att 1997/98 åter utgöra 1 %
av BNI. Från ramen avräknas vissa asylkostnader och vissa kostnader
inom andra huvudtitlar.

Utrikesdepartementets förvaltningskostnader, 9,9% av departements-
ramen, styrs främst av pris- och löneutvecklingen men också av
kronkursens utveckling, då en stor del av verksamheten sker utomlands.
Ca 74% av förvaltningskostnaderna, eller 981 000 kr, avsåg budgetåret
1991/92 direkta kostnader för de 115 svenska utlandsmyndigheterna.

Många av Utrikesdepartementets anslag har tillkommit för att finansiera
Sveriges deltagande i internationella organisationer. I de flesta fåll avser
dessa anslag obligatoriska bidrag till respektive organisations budget,
vilka uttaxeras enligt en på förhand fastställd fördelningsnyckel.
Utvecklingen av de olika organisationernas budgetar blir därmed en viktig
utgiftsstyrande faktor. Bidragen uttaxeras i normalfallet i annan valuta än
svenska kronor, vilket innebär att även kronans kurs är en viktig sådan
faktor.

112

IV. Försvarsdepartementet Prop. 1992/93:150

Miljoner kronor 1993/94 års prisnivå Bilaga 1.2

	RRV-			Genomsnittlig
	prognos			procentuell förändring per år
	92/93» 93/94	94/95 95/96	96/97 97/98	93/94 - 97/98
Totala utgifter	39 086 38 903	38 717 38 937	38 560 38 560	♦♦ -0,2%

Källor: Riksrevisionsverket och Försvarsdepartementet

* 1992/93 års prisnivå.

** Enligt de beräkningsnormer som används i LKn blir utgifterna 38 560 miljoner kronor budgetåret 1997/98.
(I enlighet med planeringsramen i 1992 års försvarsbeslut blir utgifterna 38 787 miljoner kronor.)

Utgiftsstyrande faktorer

Utgifterna styrs av femåriga försvarsbeslut. Budgetåret 1993/94 är det
andra året i försvarsbeslutsperioden och regeringen föreslår i prop.
1992/93:100, bil. 5 att totalförsvarets militära del tilldelas 35 986,8
miljoner kronor. För totalförsvarets civila del föreslås en ekonomisk ram
om 2091 miljoner kronor för budgetåret 1993/94. 1992 års stabiliserings-
proposition (prop. 1992/93:50) innebär att anslagen inom totalförsvaret
kommer att reduceras med 200 miljoner kronor budgetåret 1994/95 och
ytterligare 600 miljoner kronor budgetåret 1996/97. Därmed reduceras
totalförsvaret anslag med 1,2 miljarder kronor per år fr.o.m budgetåret
1996/97.

Såsom en metod att i rimlig omfattning säkerställa planerad materielan-
skaffhing räknas anslaget för materielanskaffhing årligen upp med 1,5 %.
Denna uppräkning sker utöver sedvanlig pris- och löneuppräkning.

Priskompensationssystemet har ändrats för att ta hänsyn till prisutveck-
lingen på de olika typer av varor och tjänster som försvaret utnyttjar.
Förändringen innebär bl.a. att ett försvarsspecifikt löneindex och ett
anpassat index för inhemsk materiel används. Vidare kan regeringen
numera själv besluta om viktningen av de olika delindex som ingår i för-
svarsprisindex.

113

V. Socialdepartementet ^ProP- 1992/93:150

Miljoner kronor 1993/94 års prisnivå Bilaga 1.2

RRV- prognos						Genomsnittlig procentuell förändring per år 97/98 93/94 - 97/98
	92/93» 93/94		94/95	95/96	96/97
Totala utgifter	114 185	126 567	123 741	122 156	120 037	117 761	-1,8%
därav:
Socialdepartementet m.m.	121	133	135	135	135	135	0,0%
Familjer och barn	27 043	33 032	29 767	29 256	28 735	28 214	-3,9%
Ekonomisk trygghet vid
sjukdom, handikapp och ålderdom	78 962	81 456	81 150	80 618	79 409	78 040	-6,5%
Hälso- och sjukvård	2 979	1 820	1 401	1 401	1 201	1 201	-9,9%
Omsorg om äldre och handikappade	2 328	3 418	4 669	4 174	4 013	3 655	1,7%
Socialt behandlingsarbete,
alkohol- och narkotikapolitik	521	520	520	520	520	520	0,0%
Mynd. under socialdepartementet	2 232	6 169	6 082	6 035	6 007	5 979	-0,8%
Jämställdhetsfrågor	0	17	17	17	17	17	0,0%

Källor: Riksrevisionsverket och Socialdepartementet
* 1992/93 års prisnivå.

Utgiftsutvecklingen på femte huvudtiteln speglar endast delvis ut-
vecklingen inom socialdepartementets verksamhetsområde. För att få en
fullständig bild av utgiftsutvecklingen måste redovisningen kompletteras
med den del av socialförsäkringssektorns utgifter som inte redovisas på
statsbudgetens utgiftssida. Dessa utgifter redovisas dels på statsbudgetens
inkomstsida - 85 % av utgifterna för sjuk- och föräldraförsäkring och för
ersättning vid närståendevård samt 100% av arbetsskadeförsäkringens
utgifter, dels utanför statsbudgeten - allmän tilläggspension och delpen-
sion.

Statens och socialförsäkringssektorns utgifter i miljoner kronor, 1993/94 års prisnivå

	93/94	94/95	95/96	96/97	97/98
Statsbudgetens utgifter	126 566	123 740	122 155	120 036	117 761
Utgifter på inkomstsidan	55 511	55 574	56 601	57 766	59 001
Allmän tilläggspension	104 485	107 659	110 868	113 402	115 585
Delpension	2 477	2 539	2 574	2 602	2 647
Summa	289 039	289 512	292 198	293 806	294 994

* 85 % av utgifterna för sjuk- och föräldraförsäkringen och för ersättning vid närståendevård samt 100 % av
utgifterna för arbetsskadeförsäkringen.

Huvuddelen av socialdepartementets utgifter på drygt 289 miljarder
budgetåret 1993/94 utgörs av transfereringar till hushållen. Beräknad
utgiftsutveckling under LK-perioden for de största transfereringarna
framgår av följande sammanställning.

114

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.2

Utgiftsutvecklingen för de största transfereringarna i mi ijoner kronor, 1993/94 års prisnivå

	93/94	94/95	95/96	96/97	97/98
Barnbidrag	17 000	16 768	16 567	16 326	16 082
Bostadsbidrag	8 560	5 794	5 471	5 129	4 777
Föräldraförsäkring	18 391	18 706	18 981	19 552	20 206
Sjukförsäkring	35 692	37 616	39 463	40 540	41 469
Arbetsskadeförsäkring	9 522	7 681	6 905	6 668	6 556
Förtidspension (inkl. ATP) Ålders- och efterlevande	35 839	37 601	38 805	39 565	40 085
pensioner inkl. ATP)	137 811	138 806	140 312	141 191	141 934
"KBT"	6 700	6 700	6 700	6 700	6 700
Summa	269 515	269 672	273 204	275 671	277 809

Utgiftsstyrande faktorer

För flertalet transfereringar till hushållen garanteras en viss följsamhet i
utbetalningarna relativt inflationen och löneutvecklingen. Basbeloppets
storlek styr t.ex. utgiftsnivån för pensionsförmånerna medan utgifterna
för sjuk- och föräldraförsäkring främst styrs av löneutvecklingen.
Härutöver utgör befolkningsutvecklingen den mest betydande utgiftspå-
verkande faktorn. Utvecklingen på arbetsmarknaden är ytterligare en
annan faktor som påverkar utgifterna inom den sociala sektorn.

Socialförsäkringens finansiering

Finansieringen av socialförsäkringsförmånerna varierar. De olika
förmåner som ryms inom sjukförsäkringen och folkpensionsförsäkringen
finansieras av socialavgifter och av statliga medel. Förmåner inom
sjukförsäkringen skall enligt gällande regler endast till 85 procent
finansieras med socialavgifter. För fblkpensionsförmånema finns ingen
bestämmelse om hur stor andel av utgifterna som skall finansieras via
avgifter.

Den allmänna tilläggspensionen, arbetsskadeförsäkringen och delpen-
sionsförsäkringen skall finansieras med socialavgifter, samt i före-
kommande fall med fondkapitalets avkastning. De kommunala bostadstill-
äggen till pensionärer finansieras för närvarande dels av kommunala
medel, dels av skattemedel.

I de fall avgiftsinkomsterna inte täcker den avsedda andelen av
utgifterna täcks underskottet löpande via skattefinansiering. Budgetåret
1990/91 gick sjukförsäkringen med drygt 4 miljarder kronor i underskott.
Sedan år 1987 har arbetsskadeförsäkringen uppvisat ett årligt underskott
som vid utgången av år 1992 uppgår till ett ackumulerat underskott på
drygt 26 miljarder kronor. Beslutade och föreslagna åtgärder inom
arbetsskadeförsäkringen beräknas, vid oförändrat avgiftsuttag, successivt
leda till löpande överskott, vilket därmed kan reducera det ackumulerade
underskottet i arbetsskadefonden.

9 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 150 Bil. 1.2

115

VI. Kommunikationsdepartementet ^Pr°P- 1992/93:150

Bilaga 1.2

Miljoner kronor 1993/94 års prisnivå

	RRV- prognos						Genomsnittlig procentuell förändring per år 93/94 - 97/98
	92/93*	93/94	94/95	95/96	96/97	97/98	Genomsnittlig procentuell förändring per år 93/94 - 97/98
Totala utgifter
därav:	25 530 15 617		16 547 16 793		17 670	17 895	3,5%
Vägar	9 700	7 372	7 298	7 300	7 312	7 305	-0,2%
Järnvägar	5 270	3 730	3 730	3 730	3 729	3 723	0,0%
Kapitalkostnader för infralån	-	1 353	’ 2 615	3 950	4 805	5 025	38,8%
Sjö/Luftfart	660	457	457	458	458	459	0,1%
Övrigt	9 900 *>	2 705	’ ₂ 447’	1 355	’ 1 366’ 1 383		’ -15,4%

Källor: Riksrevisionsverket och Kommunikationsdepartementet

* Fr.o.m kalenderåret 1993 ingår vissa statsbidrag till kommunerna i det nya generella statsbidragssystemet.
Forskning, kollektivtrafik underhåll för sysselsättning, investeringar i trafikens infrastruktur.

’ Forskning, kollektivtrafik, underhåll för sysselsättning.

’ Fr.o.m 93/94 finansieras alla investeringar i vägar och järnvägar med lån. Ränta och amortering sker via
särskilt anslag.

Utgiftsstyrande faktorer

Inom kommunikationsdepartementets område är det framför allt
regeringens prioritering av infrastrukturen samt avreglering och
bolagisering av affärsverken, som de närmaste åren kommer att vara de
viktigaste utgiftsstyrande faktorerna.

De utgifter inom kommunikationsdepartementets område som relateras
till infrastrukturen har kommit att öka i omfattning. Konsumtionsut-
gifterna avser huvudsakligen drift av statliga vägar. Investeringsutgiftema
avser främst väg- och jämvägsinvesteringar.

Under åren 1991 och 1992 har beslut fattats om stora investeringar i
vägar och järnvägar. Investeringarna har ökat till en andel av ca 1 % av
BNP under 1992/93.

Regeringen har nyligen lagt fram en proposition om investeringar i
infrastruktur m.m. (1992/93:176). I denna förslås dels ett nytt finans-
ieringssystem för investeringar i vägar, järnvägar och kollektivtrafikan-
läggningar, dels en långsiktig inriktning för utbyggnad av väg- och
järnvägsnätet. Fr.o.m. budgetåret 1993/94 föreslås investeringarna
finasieras genom att lån tas upp i Riksgäldskontoret. För att finansiera
räntor och amorteringar inrättas ett särskilt anslag för kapitalkostnaderna
för investeringarna på statsbudgeten.

En planeringsram för perioden 1994-2003 föreslås inrättas på 88
miljarder kronor. Därtill kommer finansieringen av 10 miljarder kronor
för sådana projekt som redan beslutats inom den av riksdagen tidigare
beslutade planeringsramen om 20 miljarder kronor. Ordinarie investering-
ar samt investeringar som redan idag finansieras med lån såsom eldrifts-
och teleanläggningar vid järnvägen samt utbyggnaden av Grödingebanan
ligger idag på 4,8 miljarder per år. Det innebär 40 miljarder kronor i nya
investeringar under planeringsperioden.

116

Mot bakgrund av rådande arbetsmarknadssituation och behovet av att
snabbt göra ett antal strategiska infrastruktursatsningar föreslås att en stor
del av investeringarna läggs i böljan av tioårsperioden.

För budgetåren 1993/94-1995/96 beräknas det totala lånebehovet till 36
miljarder kronor. Härtill skall läggas tidigare låneskulder om 6 miljarder
kronor. Därmed uppgår låneramen för perioden 1993/94-1995/96 till 42
miljarder kronor.

De stora satsningarna som nu sker på investeringar i infrastrukturen
kommer framdeles att medföra ett ökat krav på underhållsinsatser.
Underhållet av bl.a. vägar är för övrigt redan i dagsläget eftersatt.

Utgifterna de närmaste åren påverkas bl a av avtalsbundna bidrag till
länsjämvägar och bidrag till inlandsbanan. Vidare kan statens köp av
interregional järnvägstrafik komma att upphandlas för längre perioder än
ett år. Stödet till Gotlandstrafiken är till stor del bundet genom avtal.

De system för bidrag till enskilda, företag och kommuner som tidigare
funnits inom kommunikationsdepartementets område, har till stora delar
överförts till andra departementsområden. Arbetet med bolagisering av
affärsverk och avreglering kan dock innebära att nya anslag behöver
inrättas för att täcka kostnader för statens särskilda åtaganden som t ex
vad gäller försvar, handikapp och regionalpolitik.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.2

117

VII. Finansdepartementet Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.2

Miljoner kronor 1993/94 års prisnivå

RRV- prognos						97/98	Genomsnittlig procentuell förändring per år 93/94 - 97/98
	92/93»	93/94	94/95	95/96	96/97	97/98	Genomsnittlig procentuell förändring per år 93/94 - 97/98
Totala utgifter	109 795	97 073	86 953	80 530	74 880	69 435	-8,0%
därav:
Bidrag och ersättningar till
kommunerna	36 340	48 103	45 272	44 324	43 035	41 536	-3,6%
Bostadsförsörjning	39 401	34 703	28 385	22 926	18 646	14 670	-19,4%

Källor: Riksrevisionsverket och Finansdepartementet
* 1992/93 års prisnivå.

Utgiftsstyrande faktorer

Utgifterna inom Finansdepartementets område domineras av transfere-
ringar till bostadsbyggandet och kommunerna. Statens utgifter för
räntebidrag och investeringsbidrag påverkas främst av räntenivåer, ny-och
ombyggandets omfattning samt produktionskostnadernas omfattning och
utveckling. Utgifterna består huvudsakligen av transfereringar till ägare
av flerbostadshus och småhus. Transfereringar till kommunerna utgår i
form av skatteutjämningsbidrag. Bidragets utveckling påverkas av
skattesatsändringar och utvecklingen av skatteunderlaget totalt sett.
Konsumtionsutgifterna utgörs bl.a. av löneutgifter för framförallt
skatteförvaltning och tullväsendet. Dessa utgifter styrs främst av löne-
och prisutvecklingen.

118

VIII. Utbildningsdepartementet Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.2

Miljoner kronor 1993/94 års prisnivå

RRV- prognos						97/98	Genomsnittlig procentuell förändring per år 93/94 - 97/98
	92/93»	93/94	94/95	95/96	96/97	97/98	Genomsnittlig procentuell förändring per år 93/94 - 97/98
Totala utgifter därav:	53 398	38 573	33 437	33 544	33 754	33 915	-3,2%
Det offentliga skolväsendet¹^	24 272	1 596	1 595	1 595	1 595	1 595	0,0%
Grundläggande högskole- utbildning m.m.²¹	6 274	6 968	7 211	7 299	7 436	7 438	1,6%
Forskning och forskarutbildning	7 148	8 218	8 247	8 250	8 250	8 250	0,1%
Studiestöd	10 385	9 743	10 040	10 281	10 484	10 681	2,3%
Lokalförsörjning mm^	3 228	4 032	4 083	3 858	3 890	3 852	-1,2%
Övrigt	2 091	2 090	2 099	2 099	2 099	2 099	0,1%
Särskilda insatser	-	5 926	162	162	0	0

Källor: Riksrevisionsverket och Utbildningsdepartementet

* 1992/93 års prisnivå.

Fr.o.m. kalenderåret 1993 ingår vissa statsbidrag i utjämningsbidraget till kommunerna.

²⁾ Beloppen för 1992/93 har justerats så att anslagsstrukturen motsvarar den som gäller för budgetåret 1993/94.

Utgiftsstyrande faktorer

En stor del av kostnadsutvecklingen for verksamheterna inom Ut-
bildningsdepartementets område - t.ex. grundläggande högskoleut-
bildning, forskning och folkbildning - är beroende av pris- och lö-
neutvecklingen.

Under LK-perioden sker dessutom en ökning av anslagen till den
grundläggande högskoleutbildningen som beror på lättade beslut om ökat
antal utbildningsplatser. Vidare har beslut tagits om kvalitetsförstärk-
ningar av den högre utbildningen. Dimensioneringsförändringama
påverkar även ersättningen för lokalkostnader.

Vidare föreslås i prop. 1992/93:170 Forskning för kunskap och
framsteg för treårsperioden 1993/94 - 1995/96 bl.a. förstärkningar av
forskarutbildningen och forskningsstödjande åtgärder vid de mindre och
medelstora högskolorna.

Inom studiestödsområdet styrs utgiftsutvecklingen av flera olika
faktorer såsom antalet studiestödstagare, utnyttjandegrad och nivån på de
olika studiestöden. Antalet studiestödstagare på gymnasienivå är främst
beroende av den demografiska utvecklingen. Inom det övriga utbildnings-
väsendet är antalet studiestödstagare huvudsakligen en följd av ut-
bildningarnas dimensionering. Viktiga utgiftsfäktorer för studielånen är
även den ackumulerade skuldstockens storlek och Riksgäldskontorets
utlåningsränta. En procentenhets förändring av denna ränta vid slutet av
LK-perioden innebär en förändring av anslagsbelastningen med ca 450
miljoner kronor. Bidragen till det kommunala offentliga skolväsendet
(sektorsbidraget) och undervisning av invandrare i svenska språket ingår
sedan 1 januari 1993 i det statliga utjämningsbidraget till kommunerna.
De specialdestinerade bidragen till särskolor och särvux har avvecklats
och ingår numera i de totala bidragen till landstingen.

119

IX. Jordbruksdepartementet Prop. 1992/93:150

Miljoner kronor 1993/94 års prisnivå Bilaga 1.2

	RRV- prognos		94/95	95/96	96/97	97/98	Genomsnittlig procentuell förändring per år 93/94 - 97/98
	92/93»	93/94	94/95	95/96	96/97	97/98	Genomsnittlig procentuell förändring per år 93/94 - 97/98
Totala utgifter därav:	8 870	7 004	6 103	5 071	4 795	4 805	-9,0%
Jordbruk och trädgårdsnäring	5 306	3 853	2 960	1 900	1 853	1 853	-16,7%
Livsmedel	646	626	656	686	716	746	4,5%
Utbildning och forskning	1 313	1 272	1 280	1 288	1 295	1 303	0,6%
Biobränslen	329	276	276	276	51	51	-34,4%

Källor: Riksrevisionsverket och Jordbruksdepartementet

* 1992/93 års prisnivå

Utgiftsstyrande faktorer

Utgifterna består till över hälften av transfereringar, främst stöd till
jordbruksföretag i samband med reformeringen av jordbrukspolitiken.
Konsumtionsutgifterna avser förvaltningskostnader, av vilka Lantbruks-
universitetets kostnader utgör en stor del. De tekniska faktorer som är
styrande för utgifternas utveckling är framför allt löne- och prisutveck-
lingen. Under perioden 1993/94-1997/98 beräknas transfereringarna till
jordbruks- och skogsägare minska främst till följd av det livsmedels-
politiska beslutet inkl, företags- och branchstöd, med ca 0,7 miljarder
kronor från ca 4,4 miljarder kronor till ca 3,6 miljarder kronor. Antalet
heltidsjordbr samt jordbruk med ett arbetsbehov överstigande 16 000
timmar med mer än 5 ha åker uppgår till ca 37 000, medan antalet
deltidsjordbrukare uppgår till ca 39 000.

Utgiftsutvecklingen styrs inom Jordbruksdepartementets område främst
av de kommande årens är arbete med en reformering av den svenska
jordbruks- och livsmedelspolitiken samt anpassning av politiken till med-
lemskap i EG och resultatet av ett eventuellt GATT-avtal.

Skyddet av svenskt jordbruk och livsmedelsindustri består nu i huvudsak
av ett gränsskydd. Ett EG-medlemskap kommer däremot att medföra
stora förändringar med bl.a. anpassnings av de svenska regler till EG:s
regelverk och deltagande i EG:s omfattande finansieringssystem. Trots
en utveckling mot avsevärt ökad användning av bidrag över statsbudgeten
kommer marknadinterventioner och exportsubventioner med stor
sannolikhet även fortsättningen att vara viktiga instrument i en reformerad
CAP. Samtidigt får struktur-, regional- och miljörelaterade utgifter ökad
betydelse.

GATT:s Uruguay runda har på jordbruksområdet som mål att leda till
ett avtal om successiv sänkning av stödet till jordbruket. Genom att sänka
handelssnedvridande exportstöd och gränsskydd är avsikten att få en
stabilare och mer livskraftig världsmarknad för jordbrukets råvaror.

120

X. Arbetsmarknadsdepartementet Prop. 1992/93:150

Miljoner kronor 1993/94 års prisnivå

RRV- prognos						97/98	Genomsnittlig procentuell förändring per år 93/94 - 97/98
	92/93*	93/94	94/95	95/96	96/97	97/98	Genomsnittlig procentuell förändring per år 93/94 - 97/98
Totala utgifter
därav:	48 853	47 210	52 200	50 093	47 482	45 047	-1,2%
Arbetsmarknad m.m	29 683	31 283	36 368	34 432	31 996	29 560	-1,4%
Arbetsl ivsfrågor	13 703	13 278	13 177	13 052	12 927	12 927	-0,7%
Regional utveckling	2 382	2 570	2 577	2 532	2 482	2 482	-0,9%

Källor: Riksrevisionsverket och Arbetsmarknadsdepartementet
* 1992/93 års prisnivå.

Därtill har av bl.a. arbetsmarknadspolitiska skäl, särskilda medel avsatts
inom andra departement budgetåret 1993/94. Inom t.ex. Utbildnings-
departementet avsätts 5 926 miljoner kronor extra av hänsyn till läget på
arbetsmarknaden. Fr.o.m. budgetåret 1994/95 redovisas Utbildnings-
departementets extra resurser under Arbetsmarknadsdepartementet, vilket
förklarar ökningen mellan de två budgetåren i tabellen ovan.

Utgiftsstyrande faktorer

Nästan hela Arbetsmarknadsdepartementets utgifter (97 %) regleras av
reservationsanslag eller ramanslag. Det innebär att det krävs nya
ställningstaganden och beslut för att utgifterna skall öka eller minska.
Om hänsyn också tas till arbetsmarknadsfondens totala utgifter sjunker
andelen reservationsanslag och ramanslag till drygt 50 %. Belastningen
på arbetsmarknadsfonden är i hög grad konjunkturkänslig, liksom efter-
frågan på de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna.

Den beräknade utvecklingen av utgifterna under LK-perioden bygger
på att den öppna arbetslösheten sjunker från 7 % budgetåret 1993/94 till

5,5 % budgetåret 1997/98. Fr.o.m. år 1994 beräknas 5,3 % av arbets-
kraften omfattas av olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder. I kapitel 6
redovisas en sammanställning av olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder
1993/94.

Utgifterna för de konjunkturberoende arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna får inte överstiga anvisade medel på ett reservationsanslag vars
storlek främst grundar sig på arbetslöshetens utveckling. Kostnaden för
olika arbetsmarknadspolitiska åtgärderna varierar. Sammansättningen av
åtgärderna påverkar därför det totala antalet personer som kan erbjudas
en åtgärd. Utgifterna för de olika åtgärderna påverkas bl.a. av den
allmänna löneutvecklingen, nivån på arbetslöshetsersättningen och
upphandlingsförfårandet av arbetsmarknadsutbildning.

Arbetslöshetsförsäkringens utgifter bestäms framför allt av arbets-
lösheten bland kassamedlemmama. Även omfattningen på vissa ar-
betsmarknadspolitiska åtgärder påverkar den direkta belastningen på

121

fonden. Det gäller t.ex. arbetslivsutveckling, utbildningsvikariat och ut-
bildningsbidrag for arbetslösa. Utgifterna påverkas vidare av löneutveck-
lingen och sammansättningen av gruppen arbetslösa.

Riksdagen har beslutat (prop. 1992/93:100, bil. 11 bet. 1992/93:AU19,
rskr. 1992/93:258) att kontant arbetsmarknadsstöd och den högsta
dagersättningen i arbetslöshetskassan inte längre skall räknas upp auto-
matiskt. From 1 juli 1993 sänks också ersättningen till den som är
arbetslös så att ersättningen högst motsvarar 80 % av tidigare inkomst.
Utredningen om en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring kommer att
föreslå ytterligare förändringar.

Utgifterna under rubriken Arbetslivsfrågor avser i första hand sys-
selsättningsåtgärder riktade till arbetshandikappade. Även här bestäms
utgifterna av politiska beslut, men löneutvecklingen och sam-
mansättningen av de arbetslösa är av betydelse för hur många personer
som kan få sysselsättning inom ramen för anvisade medel. Ut-
giftsminskningen under perioden beror på ett successivt minskat stöd till
Samhall.

Cirka 60 % av de utgifter som avsätts för regional utveckling uppförs
som reservationsanslag. Det gäller bl.a. lokaliseringsbidrag, utveck-
lingsbidrag och särskilda regionalpolitiska infrastrukturåtgärder.
Transportstöd, sysselsättningsbidrag och nedsatta socialavgifter styrs av
konjunkturen. Den minskade belastningen under perioden beror på
beslutade regeländringar vad gäller de nedsatta socialavgifterna. Utfallet
av de pågående förhandlingarna om medlemskap i EG kan påverka ut-
vecklingen och inriktningen på de regionalpolitiska stöden.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.2

122

XI. Kulturdepartementet Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.2

Miljoner kronor 1993/94 års prisnivå

	RRV- prognos			95/96	96/97	97/98	Genomsnittlig procentuell förändring per år 93/94 - 97/98
	92/93*	93/94	94/95	95/96	96/97	97/98	Genomsnittlig procentuell förändring per år 93/94 - 97/98
Totala utgifter därav:	15 291	15 900	11 256	10 030	9 358	9 356	-12,4%
Kultur och massmedia	3 977	4 042	4 032	4 035	4 035	4 035	-0,1%
Invandring	11 196	11 801	7 166	5 937	5 265	5 263	-18,3%

Källor: Riksrevisionsverket och Kulturdepartementet
* 1992/93 års prisnivå.

Utgiftsstyrande faktorer

Ett stort antal anslag inom Kulturdepartementets område avser för-
valtningskostnader och dessa styrs främst av löne- och prisutvecklingen.
I övrigt består utgifterna bl a av produktionsstöd, konstnärsstöd och annat
verksamhetsstöd på kultur- och medieområdet samt på invandringsom-
rådet av inkvarteringar och försöijningsstöd till asylsökande samt
statsbidrag till kommunerna för mottagande av flyktingar. Dessa utgifter
styrs främst av antalet asylsökande, asylprövningstiden samt beviljat antal
uppehållstillstånd.

Utvecklingen av antalet asylsökande

Under innevarande budgetårs första nio månader har 62 500 personer
sökt asyl i Sverige. Av dessa kom över 80% från f d Jugoslavien. Vid
månadsskiftet mars/april bodde 83 300 personer i invandrarverkets för-
läggningar. En trolig utveckling för innevarande budgetår är att det
kommer totalt ca 70 000 - 80 000 asylsökande till Sverige.

I årets budgetproposition antogs för anslagsberäkningarna avseende
budgetåret 1993/94 en inströmningsvolym om 30 000 asylsökande.
Beräkningarna bör under såväl nästa budgetår som under resterande del
av LK-perioden baseras på ett antagande om ca 30 000 asylsökande per
budgetår.

Kulturdepartementets minskade utgiftsbelastning under LK-perioden
förklaras nästan helt av att inströmningen av antalet asylsökande antas
sjunka jämfört med innevarande budgetår och av att handläggningstidema
i asylprocessen därmed antas minska successivt.

123

XII. Näringsdepartementet

Miljoner kronor 1993/94 års prisnivå

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.2

	RRV- prognos			95/96	96/97	97/98	Genomsnittlig procentuell förändring per år 93/94 - 97/98
	92/93*	93/94	94/95	95/96	96/97	97/98	Genomsnittlig procentuell förändring per år 93/94 - 97/98
Totala utgifter därav:	4 734	4 259	4 197	4 169	3 966	3 951	-1,9%
Forskning och utveckling	2 418	2 144	2 152	2 152	2 152	2 152	0,1%
Energi	622	958	958	958	771	771	-5,3%

Källor: Riksrevisionsverket och Näringsdepartementet

* 1992/93 års prisnivå

Utgiftsstyrande faktorer

De utgiftsstyrande faktorerna inom Näringsdepartementet är främst pris-
och löneutvecklingen. Utgifterna styrs också till stor del via särskilda
politiska beslut. Regeringen har den 22 februari 1993 i prop.

1992/93:170 om forskning för kunskap och framsteg lagt förslag till
statliga satsningar på Näringsdepartementets område om drygt 2 miljarder
kronor för industri- och näringslivsinriktad FoU. Propositionen innebär
att utgifterna för FoU-området ökar med ca 150 miljoner kronor.

Sverige deltar i EG:s ramprogram för industriell teknisk FoU. EG
finansierar som regel halva kostnaden för projekten och den andra halvan
finansieras av projektet deltagaren. Villkoren för svenskt deltagande
kommer att förändras då EES-avtalet träder i kraft. För FoU-området blir
de direkta kostnaderna, i form av avgifter till EG, i storleksordningen
500 miljoner kronor årligen när fullt deltagande uppnåtts.

Den största delen av satsningarna på rymdverksamhet görs inom
europeiskt samarbete genom deltagande i European Space Agency
(ESA). ESA:s samarbetsprogram omfattar grundforskning, praktiska
tillämpningar och utveckling av rymdtransportsystem. Sverige har i
internationella avtal åtagit sig utgifter på över 2 miljarder kronor under
de närmaste åren.

Enligt riksdagens beslut i behandlingen av EES-avtalet skall öppna
system för provning och kontroll införas både för områden som regleras
av EG-direktiv och för sådana som regleras nationellt. Det innebär
konkurrens mellan kompetensprövade aktörer, som utför provning och
certifiering på affärsmässig bas. Utöver kompetensprövningen är
marknadskontrollen ett statligt åliggande. Utgifterna för svensk mark-
nadskontroll kan på några års sikt komma att öka betydligt.

Inom energirområdet styrs utgifterna i stor utsträckning av de beslut
som fattades av riksdagen våren 1991 som en följd av den s.k. energi-
överenskommelsen. Beslutet innebar bl.a. att ekonomiska ramar
fastställdes för program för omställning och utveckling av energisystemet
t.o.m. budgetåret 1995/96. Programmen avser åtgärder för effektivare
energianvändning, insatser för ny energiteknik och stöd till investeringar
i anläggningar för produktion av fömybar energi.

124

XIII. Civildepartementet ^Pr°p- 1992/93:150

Bilaga 1.2

Miljoner kronor 1993/94 års prisnivå

RRV- prognos							Genomsnittlig procentuell förändring per år 93/94 - 97/98
	92/93*	93/94	94/95	95/96	96/97	97/98	Genomsnittlig procentuell förändring per år 93/94 - 97/98
Totala utgifter därav:	2 352	2 228	2 251	2 246	2 246	2 246	0,2%
Länsstyrelserna	1 798	1 742	1 770	1 765	1 765	1 765	0,3%

Källor: Riksrevisionsverket och Civildepartementet
* 1992/93 års prisnivå.

Utgiftsstyrande faktorer

Flertalet anslag som Civildepartementet svarar för på statsbudgetens
utgiftssida avser förvaltningskostnader för myndigheterna. Pris- och
löneutvecklingen är således en faktor av avgörande betydelse för
kostnadsutvecklingen inom departementets område.

Inom länstyrelsemas områden pågår ett stort antal statliga utredningar
som i större eller mindre utsträckning berör verksamheterna inom
länsstyrelserna. Den viktigaste är den parlamentariska Regionberedningen
som har i uppdrag att utforma förslag om den offentliga verksamhetens
uppbyggnad och indelning på regional nivå. Resultatet av arbetet skall
redovisas senast den 1 mars 1994. Det är således inte möjligt att nu i
verksamhetsmässiga termer bedöma hur Regionberedningens förslag och
annat utredningsarbete kan komma att påverka länsstyrelemas uppgifter
och utgiftsbehov.

125

XIV. Miljö- och naturresursdepartementet Prop- 1992/93:150

Bilaga 1.2

Miljoner kronor 1993/94 års prisnivå

RRV- prognos							Genomsnittlig procentuell förändring per år 93/94 - 97/98
	92/93*	93/94	94/95	95/96	96/97	97/98	Genomsnittlig procentuell förändring per år 93/94 - 97/98
Totala utgifter därav:	2 181	2 259	1 715	1 698	1 673	1 673	-7,2%
Miljövård	1 402	1 504	972	972	952	952	-10,8%
Strålskydd, kärnsäkerhet	252	228	221	221	221	221	-0,8%
Fastighetsdata och lantmäteri	527	527	522	505	500	500	-1,3%

Källor: Riksrevisionsverket och Miljö- och naturresursdepartementet
* 1992/93 års prisnivå.

Utgiftsstyrande faktorer

Huvuddelen av utgifterna på denna huvudtitel avser konsumtion, som i
sin tur till största delen består av löner. De största övriga utgifterna är
investeringar i mark för naturvård, bidrag för kalkning av försurade
sjöar, ersättning för landskapsvårdande åtgärder samt åtgärder för att
uppfylla internationella åtaganden.

En del av de statliga utgifterna inom Miljö- och naturresursdepartemen-
tets verksamhetsområde är avgiftsfinansierade och redovisas inte i
tabellen ovan.

Regeringen har i budgetpropositionen 1993 (prop. 1992/93:100 bil. 15)
redovisat sin miljöpolitiska strategi. En av regeringens viktigaste
uppgifter är att forma en långsiktig och hållbar utveckling mot ett
samhälle med frisk luft och rent vatten, levande hav, sjöar och skogar.

126

XV. övrigt Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.2

Miljoner kronor 1993/94 års prisnivå

	RRV- prognos				96/97	Genomsnittlig procentuell förändring per år
	92/93* 93/94		94/95	95/96	96/97	97/98	93/94 - 97/98
Totala utgifter därav:	96 788	101 932	95 238	94 826	79 142	60 981	-12,1%
Riksdagen m.m.	788	932	932	932	932	932	0,0%
Räntor på statsskulden m.m.	85 000	95 000	96 300	107 500	104 900 100 600		4,3%
Tillkommande utgiftsbehov m.m.	11 000	6 000	-1 994	-13 606	-26 690	-40 551

Källor: Finansdepartementet och Riksgäldskontoret

* 1992/93 års prisnivå

I detta avsnitt redovisas verksamhets- och utgiftsområden i statsbudgeten
som ej ingår i den departementsvisa redovisningen. Dessa områden är
kungliga hov- och slottsstatema, riksdagen och dess myndigheter, räntor
på statsskulden m.m. samt beräknat tillkommande utgiftsbehov m.m.

127

gotab 43612, Stockholm 1993

Bilaga 1.3

Utdrag ur

Riksrevisionsverkets
reviderade inkomst-
beräkningar för budgetåret
1993/94

1 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 150 Bil. 1.3

REGERINGEN

FINANSDEPARTEMENTET

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.3

Riksrevisionsverkets reviderade inkomstberäkning för budgetåret 1993/94

Riksrevisionsverket (RRV) skall enligt sin instruktion varje år till regeringen
lämna en reviderad beräkning av statsbudgetens inkomster för det kom-
mande budgetåret, avsedd som underlag för inkomstberäkningen i komplet-
teringspropositionen. RRV redovisar med denna skrivelse nya beräkningar
av inkomsterna för budgetåret 1993/94 på de större inkomsttitlarna samt
vissa speciellt konjunkturkänsliga inkomsttitlar. I anslutning till beräkning-
arna har även utfallet för budgetåret 1992/93 bedömts. Underlag för beräk-
ningarna har inhämtats från berörda myndigheter. För beräkningarna av in-
komstskatterna har dessutom uppgifter utnyttjats dels från RRVs taxerings-
statistiska undersökning avseende inkomståret 1991, dels från RRVs aktie-
bolagsenkät.

I beräkningarna har hänsyn kunnat tas till riksdagsbeslut samt propositio-
ner och andra regeringsbeslut som förelåg den 19 mars 1993.

Här presenteras en sammanfattning av beräkningsresultaten. I den av
RRV utgivna publikationen Inkomstberäkningen våren 1993 lämnas kom-
mentarer till förändringar för vissa titlar avseende budgetåret 1993/94, där
RRV nu förordar förändringar. För att underlätta jämförelse med progno-
serna i den reviderade nationalbudgeten presenteras i bilaga 1 också beräk-
ningsresultaten kalenderårsvis för åren 1992-1994.

RRVs inkomstberäkning från hösten 1992 finns utgiven i en separat pub-
likation och kan tillsammans med den av RRV utgivna Inkomstliggaren an-
vändas som ett komplement till den nu presenterade reviderade inkomstbe-
räkningen. Inkomstliggaren innehåller utförliga beskrivningar av vilka in-
komster som hänför sig till de olika inkomsttitlarna och vilka bestämmelser
som gäller för dessa.

Överdirektör Arne Gadd har beslutat i detta ärende i närvaro av direktör
Gert Jönsson, revisionsdirektör Georg Danielsson, avdelningsdirektör Jör-
gen Hansson, byrådirektör Nikolaos Chryssanthou, revisor Peter Håkans-
son, revisor Jens Swahn, byråassistent Catarina Frank-Lundkvist, byråassis-
tent Maj-Britt Medjaoui och föredragande, avdelningsdirektör Birgitta
Hallstener.

Stockholm den 20 april 1993

Arne Gadd

Birgitta Hallstener

1* Riksdagen 1992193. 1 samt. Nr 150 Bil. 1.3

I. SAMMANFATTNING

Förutsättningar

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.3

Riksrevisionsverkets (RRV) förslag till reviderad beräkning av statsbudge-
tens inkomster för budgetåret 1993/94 och den nu gjorda beräkningen av in-
komsterna för budgetåret 1992/93 grundas på den ekonomiska politik som
har kommit till uttryck i beslut av statsmakterna eller i förslag som har lagts
fram av regeringen i propositioner som av oss är kända. Förutom de institu-
tionella förutsättningarna är bedömningen av konjunkturutvecklingen bety-
delsefull för beräkningen av statsbudgetens inkomster. RRV har därför haft
kontakt med Finansdepartementet under det pågående arbetet med den re-
viderade nationalbudgeten för år 1993 och med Konjunkturinstitutet. På
grundval härav har RRV utgått från följande grundläggande antaganden för
beräkningarna:

	1992	Förändr. jfr. med budget- prop.	1993	Förändr. jfr. med budget- prop.	1994	Förändr. jfr. med budget- prop.
Utbetald lönesumma¹	0,5	-0,4	-2,0	-1,8	2,9	-0,2
Pensioner	7,4	0,7	2,8	-0,4	3,7	-0,6
Konsumentprisindex
årsmedeltal¹	2,4	0,1	5,6	0,4	3,2	0,4
Privat konsumtion,
löpande priser¹	0,6	-0,3	2,0	-0,3	3,2	-0,1
Privat konsumtion,
fasta priser¹	-1,9	-0,8	-4,0	-0,8	-0,5	-0,5
Bostadslåneränta	11,35	0,0	10,7	0,0	8,65	-1,45
Basbelopp, kr.	33 700	0	34 400	0	35 300	-700

¹ Procentuell förändring från föregående år

I föreliggande beräkningar har hänsyn tagits till följande propositioner,
regeringsbeslut och skrivelser:

1992/93:100	Finansplanen
1992/93:155	om höjd pensionsålder
1992/93:159	Stöd och service till vissa funktionshindrade
1992/93:166	om vissa punktskattefrågor
1992/93:168	om reserabatter för studerande m.m.
1992/93:174	om administrationen av bostadsbidragen till barnfamil- jer m.m.
1992/93:178	om vissa socialförsäkringsfrågor
1992/93:183	om vissa frågor rörande jordbruket och trädgårdsnä- ringen
1992/93:187	om individuellt pensionssparande
1992/93 Fiu:10	Den ekonomiska politiken och budgetregleringen m.m.

Vidare grundas beräkningarna nu på aktuellare uppgifter för inkomstskat-
terna. RRV har även genomfört en enkät bland svenska aktiebolag under
februari månad för att förbättra underlaget för beräkningen av juridiska per-
soners inkomstskatt.

Statsbudgetens totala inkomster budgetåret 1993/94

Enligt de nu reviderade beräkningarna uppgår statsbudgetens inkomster till

343,1 mdkr. Det är 15,2 mdkr mindre än vad som beräknades i budgetpropo-
sitionen. De största förändringarna på inkomsttitlar kommenteras under av-
snittet utveckling av inkomsterna.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.3

Bruttoredovisning av statsbudgetens inkomster

På de flesta inkomsttitlar på statsbudgeten redovisas endast inkomster. På
ett mindre antal titlar redovisas även utgifter. För dessa titlar sker en nettore-
dovisning, dvs. saldot av inkomster och utgifter tas upp på statsbudgetens
inkomstsida. I tabell 1 finns en sammanställning av bruttobeloppen budget-
åren 1992/93 och 1993/94. I RRVs prognosarbete ingår att för dessa titlar
bedöma utvecklingen av bruttobeloppen för såväl inkomster som utgifter.

Prop. 1992/93:150
Bilaga 1.3

Tabell 1. Bruttoredovisning av statsbudgetens inkomster budgetåren 1992/93-1993/94 (mkr)

Inkomst- huvudgrupp		Inkomster (brutto)		Utgifter (brutto)		Inkomster på stats- budgeten (netto)
		1992/93	1993/94	1992/93	1993/94	Inkomster på stats- budgeten (netto)
		1992/93	1993/94	1992/93	1993/94	1992/93	1993/94
1000	Skatter	902 416	886 261	582 920	580 662	319 496	305 599
varav	1100* Skatt på inkomst	351 900	359 996	316 363	323 607	35 537	36 389
	1200* Lagstadgade socialavgifter	230 316	206 502	165 432	152 055	64 884	54 447
	1400 Skatt på varor och tjänster	287 237	295 118	101 125	105 000	186 112	190 118
2000	Inkomst av sta- tens verksamhet	43 906	28 186	0	0	43 906	28186
3000	Inkomster av för- såld egendom	4 358	1	0	0	4 358	1
4000	Återbetalning av lån	5 686	6115	0	0	5 686	6 115
5000	Kalkylmässiga inkomster	22 938	24 093	22102	20 885	836	3 208
	varav 5200* Statliga pensionsavgifter, netto	21315	21 604	22102	20 885	-787	719
Summa		979 303	944 656	605 022	601 547	374 281	343 109

* Omföringar mellan statsbudgetens inkomsttitlar är exkluderade.

Den största differensen mellan brutto- och nettoredovisningen finns på in-
komsttypen 1000 Skatter. Inkomsterna på huvudgruppen 1100 består till
största delen av preliminärskatter (statlig och kommunal inkomstskatt
m.m.). Utgifterna utgörs bl.a. av utbetalningar av kommunalskattemedel
och överskjutande skatt. För huvudgrupp 1100 beräknas bruttoinkomsterna
öka med 2,3 % mellan budgetåren 1992/93 och 1993/94. Bruttoutgifterna be-
räknas öka med 2,3 % för budgetåret 1993/94.

Inkomsterna inom huvudgruppen 1200 består i huvudsak av arbetsgivar-
avgifter. I bruttoredovisningen ingår såväl ATP-avgifter som övriga arbetsgi-
varavgifter som överförs till fonder eller konton utanför statsbudgeten. Ut-
gifterna utgörs av utbetalningar till ATP-systemet och olika fonderingar
inom den statliga sektorn. Vidare utbetalas sjukförsäkringsavgiftens andel
av sjukförsäkringens kostnader. Bruttoinkomsterna för huvudgruppen 1200
beräknas minska med 10,3 % mellan budgetåren 1992/93 och 1993/94. Detta
beror bl.a. på sänkningen av folkpensionsavgiften, barnomsorgsavgiften och
utbildningsavgiften fr.o.m. år 1993 med sammanlagt 4,3 procentenheter. I
inkomsterna för budgetåret 1992/93 ingår överföringen från Delpensionsfon-
den till arbetsskadeavgiften (8 300 mkr). Utgifterna beräknas minska med

8,1 %. Fr.o.m. budgetåret 1993/94 bruttoredovisas Försäkringskassornas ut-
gifter under anslaget på statsbudgetens utgiftssida. I beloppet för budgetåret
1992/93 för utgifterna under huvudgruppen 1200 ingår 3,6 mdkr för försäk-
ringskassornas utgifter.

Bruttoinkomsterna på huvudgruppen 1400 beräknas till 287,2 mdkr för
budgetåret 1992/93 och bruttoutgifterna till 101,1 mdkr för samma år. Brut-
toutgifterna utgör återbetalningar av mervärdesskatt. För budgetåret

1993/94 beräknas bruttoinkomsterna öka med 2,7% och bruttoutgifterna Prop. 1992/93:150
öka med 3,8 % jämfört med budgetåret 1992/93. Bilaga 1.3

Utveckling av inkomsterna

Statsbudgetens inkomster för budgetåret 1992/93 beräknas till 374,3 mdkr
vilket är 6,9 mdkr mindre än vad som beräknades i budgetpropositionen. För
budgetåret 1993/94 minskar inkomsterna med 15,2 mdkr i förhållande till
budgetpropositionen och beräknas därmed uppgå till totalt 343,1 mdkr.

I efterföljande tablå redovisas de inkomsttitlar som har de största föränd-
ringarna för budgetåren 1992/93 och 1993/94 mellan beräkningarna till bud-
getpropositionen och RRVs nuvarande beräkning (mkr). Orsakerna till
dessa förändringar beskrivs i det följande.

	1992/93 Enligt RRV	Förändr. jfr. med budget- prop.	1993/94 Enligt RRV	Förändr. jfr. med budget- prop.
Totala inkomster	374 281	-6 947	343 109	-15 243
Fysiska personer	3 458	-4 872	7 522	- 4 920
Juridiska personer	20 228	1 760	18 004	857
Socialavgifter	64 884	-2411	54 447	- 9 362
Skatt på egendom	25 177	-477	24 585	-792
Mervärdesskatt	115 850	-750	114 500	- 2 000
Återbetalning av lån för
bostadsbyggande	2 700	-1 800	3 000	0
Statliga pensionsavgifter,
netto	-787	350	719	1 649
Övriga inkomster	142 771	1 254	120 332	-675

Fysiska personers inkomstskatt

Nettot på titeln Fysiska personers inkomstskatt beräknas för budgetåret
1992/93 till 3,5 mdkr, vilket är en minskning med 4,9 mkr jämfört med bud-
getpropositionen.

För budgetåret 1993/94 beräknas nettot på titlen till 7,5 mdkr, vilket är en
minskning med 4,9 mdkr jämfört med budgetpropositionen.

I tablån nedan redovisas en analys av orsakerna till förändringarna för
budgetåren 1992/93 och 1993/94 (mdkr).

1993/94

1992/93

Antaganden	-1,3	-0,5
Utfallskorrigering	-i,o	-1,6
Modelljusteringar	-1,9	-0,5
Regler	-0,8	-0,8

Med antaganden menas förändringar i de antaganden om den ekonomiska
utvecklingen som RRV bygger sina beräkningar på. Förändringar av löne-
summan är här av central betydelse. Tablån på sidan 3 redogör för hur anta-
gandena förändrats. 5

Antagandeförändringen står för en stor del av den totala förändringen
1992/93. Denna andel minskar 1993/94, vilket delvis beror på antaganden om
minskade ränteutgifter.

Utfallskorrigeringar består av korrigeringar med hänsyn till debiterad pre-
liminär F-skatt (tidigare B-skatt) för inkomståret 1993. Den debiterade skat-
ten har skrivits ner på grundval av uppgifter från RSV.

Under posten Modelljusteringar ligger ett byte av modell och urval som
skedde i februari 1993. Skattereformen 1991 innebar en helt ny struktur på
beskattningen av fysiska personer. Modell-/urvalsbytet visar att beskatt-
ningsbar förvärvsinkomst överskattades i den gamla modellen.

Regler avser det s.k. ROT- programmet ( 1992/93:FiU10) samt de skatte-
lättnader för egna företagare som angavs i budgetpropositionen
(1992/93:100).

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.3

Juridiska personers inkomstskatt

Nettot på titeln Juridiska personers inkomstskatt beräknas för budgetåret
1992/93 till 20,2 mdkr. Det är en ökning med cirka 1,8 mdkr jämfört med
budgetpropositionen. För budgetåret 1993/94 beräknas nettot på titeln till 18
mdkr, vilket är en ökning med 857 mkr jämfört med budgetpropositionen.

I tablån nedan redovisas en analys av orsakerna till förändringarna för
budgetåren 1992/93 och 1993/94 (mdkr).

1992/93

1993/94

Utfallskorrigering

Modelljustering

Regler

1,6

-0,6

0,8

Utfallskorrigeringen utgår från RSVs preliminära redovisningar av in- el-
ler utbetalda skatter t.o.m. februari månad. Den största enskilda posten ut-
görs av den utbetalda överskjutande skatten i december 1992.

I modelljusteringar ingår effekter av att en ny beräkningsmodell har an-
vänts sedan januari 1993. Modellen bygger på förändrade beskattningsun-
derlag och nya framskrivningskoefficienter.

Regler består av två komponenter, dels felaktigt redovisade regelföränd-
ringar i budgetprop. (1992/93:100), dels föreslagna regelförändringar om
ändrad beskattning av livförsäkringsbolagen enligt prop. 1992/93:197.

Lagstadgade socialavgifter

Inkomsterna av lagstadgade socialavgifter, netto beräknas uppgå till 64,9
mdkr under budgetåret 1992/93 och till 54,4 mdkr under budgetåret 1993/94.
I förhållande till budgetpropositionen innebär detta en minskning med 2,4
mdkr för budgetåret 1992/93 och med 9,4 mdkr för budgetåret 1993/94.
Minskningen beror bl.a. på lägre antaganden om lönesummans utveckling
och på högre utgifter för den allmänna försäkringen under inkomsttiteln
Sjukförsäkringsavgift, netto.

Det senare beror främst på att sjuktalet beräknas bli högre än vad som
tidigare antagits. Sjuktalet definieras som antal under året ersatta sjukpen-

ningdagar per sjukförsäkrad. I budgetpropositionen togs 4 721 mkr upp på Prop. 1992/93:150
inkomsttiteln Allmän sjukförsäkringsavgift för budgetåret 1993/94. Denna Bilaga 1.3
avgift uppbärs i samband med inkomstskatten och omförs först budgetåret
1994/95 till denna inkomsttitel.

Skatt på egendom

Inkomster av skatt på egendom beräknas till totalt 25,2 mdkr för budgetåret
1992/93 och till 24,6 mdkr för budgetåret 1993/94. Det är en minskning med
0,5 resp. 0,8 mdkr jämfört med budgetpropositionen.

Mervärdesskatt

Den beloppsmässigt största inkomsttiteln under Skatt på varor och tjänster
är Mervärdesskatt. Inkomsterna av mervärdesskatt har räknats ned med 0,8
mdkr för budgetåret 1992/93. För budgetåret 1993/94 har inkomsterna av
mervärdesskatt räknats ned med 2,0 mdkr jämfört med budgetpropositio-
nen. Nedjusteringar har gjorts bl.a. till följd av utfall för 1992 och ändrade
antaganden för den privata konsumtionen och maskin- och byggnadsinveste-
ringar.

Återbetalning av lån för bostadsbyggande

Återbetalningarna av lån för bostadsbyggande beräknas till 2 700 mkr för
budgetåret 1992/93. Detta är 1 800 mkr mindre än i budgetpropositionen.
Orsaken är att inlösen av anslagsfinansierade lån tenderar att minska avse-
värt beroende på läget på finans- och fastighetsmarknaden.

För budgetåret 1993/94 beräknas inkomsterna till 3 000 mkr vilket är oför-
ändrat i förhållande till budgetpropositionen.

Statliga pensionsavgifter, netto

Nettot på titeln Statliga pensionsavgifter beräknas öka med 350 mkr för bud-
getåret 1992/93 och med 1 649 mkr för budgetåret 1993/94. Från denna in-
komsttitel omförs statliga myndigheters socialavgifter till inkomsthuvud-
gruppen 1200 Lagstadgade socialavgifter. Av budgettekniska skäl beräkna-
des dessa avgifter i budgetpropositionen enligt de avgiftssatser som gällde
före sänkningen av folkpensionsavgiften, barnomsorgsavgiften och utbild-
ningsavgiften.

I tabell 2 nedan redovisas RRVs förnyade beräkning jämfört med budget-
propositionen på samtliga inkomsttitlar.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.3

Tabell 2 Jämförelse mellan inkomster enligt budgetpropositionen och RRVs beräkning för budgetåren 1992/93
och 1993/94 (tkr)

	1992/93		1993/94
Inkomsttitel	Enligt Enligt	Ökning ()	Enligt Enligt	Ökning ()
	budgetpro- RRVs	Minskning	budgetpro- RRVs	Minskning
	position beräkning	(-)	position beräkning	(-)

1000 Skatter:	326 144 300	319 495 984	-6 648 316	322 596 615	305 598 892 -16 997 723
1100 Skatt på inkomst:	38 569 000	35 537 000	-3 032 000	40 561 000	36 389 200	- 4 171800
1110 Fysiska personers inkomst- skatt:	8330000	3 458 000	-4872 000	12 442 000	7522 000	-4 920 000
1111 Fysiska personers inkomst- skatt	8 330 000	3 458 000	-4 872 000	12 442 000	7 522 000	-4 920 000
1120 Juridiska personers in- komstskatt:	24568000	26 328 000	1 760 000	22 441 000	23 088 200	647200
1121 Juridiska personers in- komstskatt	18 468 000	20 228 000	1 760 000	17 148 000	18 004 000	856 000
1122 Avskattning av företagens reserver	5 000 000	5 000 000	0	4 143 000	3 934 200	-208 800
1123 Beskattning av tjänste- gruppliv	1 100 000	1 100 000	0	1 150 000	1 150 000	0
1130 Ofördelbara inkomst- skatter:	2 215 000	2 215 000	0	2 270 000	2 281 000	11000
1131 Ofördelbara inkomst- skatter	2 215 000	2 215 000	0	2 270 000	2 281 0Q0	11 000
1140 övriga inkomstskatter:	3 456 000	3 536 000	80 000	3 408 000	3 498 000	90000
1141 Kupongskatt	420 000	500 000	80 000	360 000	450 000	90 000
1142 Utskiftningsskatt och er- sättningsskatt	58 000	58 000	0	0		0
1143 Bevillningsavgift	5 000	5 000	0	5 000	5 000	0
1144 Lotteriskatt	2 973 000	2 973 000	0	3 043 000	3 043 000	0
1200 Lagstadgade socialavgifter:	67 295 000	64 884 000	-2 411000	63 809 000	54 447 000	-9 362 000
1211 Folkpensionsavgift	43 940 000	43 008 000	-932 000	39 212 000	36 464 000	-2 748 000
1221 Sjukfrsäkringsavgift, netto	-410 000	-1441000	-1031000	11209 000	6 597 000	—4 612 000
1222 Allmän sjukförsäkringsav- gift	0	0	0	4 721 000	0	—4 721 000
1231 Barnomsorgsavgift	8 780 000	8 511000	-269 000	1 496 000	400 000	-1096 000
1241 Utbildningsavgift	1 143 000	1 103 000	-40 000	152 000	0	-152 000
1251 Övriga socialavgifter, netto	7 371 000	7 081 000	-290 000	1 509 000	3 764 000	2 255 000
1271 Inkomster av arbetsgivar- avgifter till arbetarskydds- verkets och arbetsmiljöinsi- tutets verksamhet	416 000	502 000	86 000	276 000	552 000	276 000
1281 Allmän löneavgift	213 000	173 000	-40 000	0	0	0
1291 Särskild löneskatt	5 842 000	5 947 000	105 000	5 234 000	6 670 000	1436000
1300 Skatt på egendom:	25 654 000	25 176 684	-477 316	25 377 000	24 585 077	-791 923
1310 Skatt på fast egendom:	16 570 000	1653 7 684	-32 316	16267 000	16 654 077	387077
1311 Skogsvårdsavgifter	429 000	425 000	-4 000	107 000	106 000	-1000
1312 Fastighetsskatt	16 141 000	16112 684	-28 316	16 160 000	16 548 077	388 077
1320 Förmögenhetsskatt:	2 509 000	2 509 000	0	2 235 000	1 106 000	-1 129000
1321 Fysiska personers förmö- genhetsskatt	2 447 000	2 447 000	0	2 170 000	1 041 000	-1 129 000
1322 Juridiska personers förmö- genhetsskatt	62 000	62 000	0	65 000	65 000	0
1330 Arvsskatt och gåvoskatt:	1375 000	1375 000	0	1 375 000	1375 000	0
1331 Arvsskatt	1 100 000	1 100 000	0	1 100 000	1 100 000	0
1332 Gåvoskatt	275 000	275 000	0	275 000	275 000	0

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.3

	1992/93		1993/94
Inkomsttitel	Enligt Enligt	Ökning ()	Enligt Enligt	Ökning ()
	budgetpro- RRVs	Minskning	budgetpro- RRVs	Minskning
	position beräkning	(-)	position beräkning	(-)

1340 Övrig skatt på egendom: 1341 Stämpelskatt	5 200 000 5 200 000	4 755 000 4 755 000	-445 000 -445 000	5 500 000 5 500 000	5 450 000 5 450 000	-50 000 -50 000
1400 Skatt på varor och tjänster:	186 840 300	186 112 300	-728 000	192 849 615	190 177 615	-2 672 000
1410 Allmänna försäljnings- skatter:	116 600 000	115 850 000	-750000	116500000	114 500000	—2 000 000
1411 Mervärdesskatt	116 600 000	115 850 000	-750 000	116 500 000	114 500 000	-2 000 000
1420,1430 Skatt på specifika varor:	56 068 300	56125 300	57000	63 647500	63 145 500	—502 000
1421 Bensinskatt	20 600 000	20 600 000	0	23 600 000	23 600 000	0
1422 Särskilda varuskatter	675 000	675 000	0	150 000	0	-150 000
1423 Försäljningsskatt på motor- fordon	1 315 000	1 315 000	0	1 580 000	1 580 000	0
1424 Tobaksskatt	7 027 000	7 200 000	173 000	8 265 000	8 000 000	-265 000
1425 Skatt på spritdrycker	6 060 000	5 900 000	-160000	6 000 000	5 990 000	-10000
1426 Skatt på vin	3 130 000	2 920 000	-210 000	3 220 000	3 100 000	-120 000
1427 Skatt på malt- och läske- drycker	2 676 000	2 690 000	14 000	2 655 000	2 698 000	43 000
1428 Energiskatt	13 245 000	13 500 000	255 000	17 037 000	17 037 000	0
1429 Särskild avgift på svavelhal- tigt bränsle	500	500	0	500	500	0
1431 Särskild skatt på elektrisk kraft från kärnkraftverk	125 000	110 000	-15 000	140 000	140 000	0
1432 Kassettskatt	105 300	105 300	0	0		0
1433 Skatt på videobandspelare	75 500	75 500	0	0		0
1434 Skatt på viss elektrisk kraft	970 000	970 000	0	933 000	933 000	0
1435 Särskild skatt mot försur- ning	64 000	64 000	0	67 000	67 000	0
1440 Överskott vid försäljning av varor med statsmonopol:	200 000	200 000	0	200 000	200 000	0
1442 Systembolaget AB:s inle- vererade överskott	200 000	200 000	0	200 000	200 000	0
1450 Skatt på tjänster:	1 462 000	1 412 000	-50000	1 442 000	1257000	-785 000
1451 Reseskatt	350 000	300 000	-50 000	310 000	125 000	-185 000
1452 Skatt på annonser och reklam	1 002 000	1 002 000	0	1 012 000	1 012 000	0
1454 Skatt på spel	110 000	110 000	0	120 000	120 000	0
1460 Skatt på vägtrafik:	7175 000	7175 000	0	5 455 000	5 455 000	0
1461 Fordonsskatt	4 050 000	4 050 000	0	4 120 000	4 120 000	0
1462 Kilometerskatt	3 125 000	3 125 000	0	1 335 000	1 335 000	0
1470 Skatt på import:	4 990 000	4 990000	0	5185115	5 785 775	0
1471 Tullmedel	4 990 000	4 990 000	0	5 185 115	5 185 115	0
1480 Övriga skatter på varor och tjänster:	345 000	360000	15 000	420 000	435 000	15 000
1481 Övriga skatter på varor och tjänster	345 000	360 000	15 000	420 000	435 000	15 000
1500 Avräkningsskatt	7 786 000	7 786 000	0	0	0	0
1511 Avräkningsskatt	7 786 000	7 786 000	0	0	0	0
2000 Inkomster av statens verk- samhet:	43 128 477	43 906 085	777 608	27 992 967	28 186 278	193 311
2100 Rörelseöverskott:	11601 192	11 927 254	326 062	11 595 399	11 569 636	-25 763
2110 Affärsverkens inlevererade överskott:	2 449593	2347385	-102 208	1 548 994	7 406 616	-142 378

1992/93

1993/94

Inkomsttitel

Enligt
budgetpro-
position

Enligt

RRVs
beräkning

Ökning ()

Minskning
(-)

Enligt
budgetpro-
position

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.3

Enligt

RRVs
beräkning

Ökning ()

Minskning
(-)

2111 Postverkets inlevererade
överskott

2112 Televerkets inlevererade
överskott

2113 Statens järnvägars inleve-
rerade överskott

2114 Luftfartsverkets inlevere-
rade överskott

2116 Affärsverket svenska kraft-
näts inlevererade utdelning

2117 Domänverkets inlevere-
rade överskott

2118 Sjöfartsverkets inlevere-
rade överskott

2119 Affärsverket svenska kraft-
näts inleverans av motsva-
righet till statlig skatt

2720 Övriga myndigheters inle-
vererade överskott:

2123 Inlevererat överskott av ut-
hyrning av ADB-utrust-
ning

2124 Inlevererat överskott av
Riksgäldskontorets
garantiverksamhet

2130 Riksbankens inlevererade
överskott:

2131 Riksbankens inlevererade
överskott

2750 Överskott från spelverk-
samhet:

2151 Tipsmedel

2152 Lotterimedel

2200 Överskott av statens fastig-
hetsförvaltning:

2270 Överskott av fastighetsför-
valting:

2214 Överskott av byggnadssty-
relsens verksamhet

2300 Ränteinkomster:

2310,2320 Räntor på näringslån:
2314 Ränteinkomster på lån till
fiskerinäringen

2316 Ränteinkomster på vat-
tenkraftslån

2318 Ränteinkomster på statens
lån till den mindre skepps-
farten

2321 Ränteinkomster på skogs-
väglån

2322 Räntor på övriga närings-
lån, Kammarkollegiet

50 344	50 149	-195	49 388	49134	-254
1 000 000	850 000	-150 000	1000000	850 000	-150 000
0	0	0	0	0	0
183 000	180 404	-2 596	185 000	177 529	-7 471
175 000	175 000	0	193 000	194 600	1 600
900 000	938 066	38 066	0	0	0
51 070	50 966	-104	50 425	50 153	-272
90 179	102 800	12 621	71 181	85 200	14 019
322 699	278299	-44 400	179000	179000	0
138 699	138 699	0	0	0	0
184 000	139 600	-44 400	179 000	179 000	0
7000 000	7300 000	300000	7900 000	7 900 000	0
7 000 000	7 300 000	300 000	7 900 000	7 900 000	0
7 828 900 1 096 800 732 100	2 007 570 1 190 500 811070	172 670 93 700 78 970	7 967405 1 198 700 768 705	2 084 020 1 232 400 851 620	116 615 33 700 82 915
1 850 000	1 850 000	0	500 000	500 000	0
1850000	1850000	0	500000	500 000	0
1 850 000	1 850 000	0	500 000	500 000	0
7 875 580 158845	8 382 460 158845	506 880 0	5 463 822 150295	5 505 727 150540	41 905 245
11 327	11327	0	11455	11455	0
122	122	0	113	113	0
1 100	1 100	0	800	800	0
12	12	0	9	9	0
94 436	94 436	0	87 345	87 345	0

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.3

	1992/93		1993/94
Inkomsttitel	Enligt Enligt	Ökning ()	Enligt Enligt	Ökning ()
	budgetpro- RRVs	Minskning	budgetpro- RRVs	Minskning
	position beräkning	(-)	position beräkning	(-)

2323 Räntor på övriga närings-
lån, Statens jordbruksverk
2325 Räntor på Postverkets
statslån

2330 Räntor på bostadslån:

2332 Ränteinkomster på lån för
bostadsbyggande

2333 Ränteinkomster på lån för
bostadsförsörjning för
mindre bemedlade barn-
rika familjer

2334 Räntor på övriga bostads-
lån, Boverket

2340 Räntor på studielån:

2341 Ränteinkomster på statens
lån för universitetsstudier
och garantilån för stude-
rande

2342 Ränteinkomster på all-
männa studielån

2350 Räntor på energisparlän:

2351 Räntor på energisparlän

2360 Räntor på medel avsatta till
pensioner:

2361 Räntor på medel avsatta till
folkpensionering

2370 Räntor på beredskapslag-
ring:

2371 Räntor på beredskapslag-
ring och förrådsanlägg-
ningar

2380,2390 Övriga ränteinkoms-
ter:

Ränteinkomster på statens
bosättningslån

Ränteinkomster på lån för
studentkårslokaler
Ränteinkomster på lån för
allmänna samlingslokaler

2389 Ränteinkomster på lån för
inventarier i vissa special-
bostäder

Ränteinkomster på mark
förvärv för jordbrukets ra-
tionalisering

Räntor på intressemedel
Övriga ränteinkomster
Räntor på särskilda räk-
ningar i Riksbanken

2396 Ränteinkomster på det av
byggnadsstyrelsen förval-
tade kapitalet

2400 Aktieutdelning:

2410 Inkomster av statens aktier:

2411 Inkomster av statens aktier

2383

2385

2386

2391

2392

2394

2395

1500	1500	0	1500	1500	0
50 348	50 348	0	49 073	49 318	245
4 908 100	5302100	394 000	4030 890	4 091 885	60 995
4 906 000	5 300 000	394 000	4 029 000	4 090 000	61 000
100	100	0	90	85	-5
2 000	2 000	0	1 800	1 800	0
18 640	18640	0	18340	15140	—3200
140	140	0	140	140	0
18 500	18 500	0	18 200	15 000	-3 200
216 000	250 000	34 000	166 000	156 000	-10 000
216 000	250 000	34 000	166 000	156 000	-10 000
7 000	7000	0	7000	7000	0
7 000	7 000	0	7 000	7 000	0
590132	643 582	53 450	647523	644 393	-3130
590 132	643 582	53 450	647 523	644 393	-3130
1 976 863	2 002 293	25 430	443 774	440 769	-3 005
200	100	-100	0	0	0
60	60	0	60	60	0
13 000	11 000	-2 000	12 000	9 000	-3 000
50	50	0	50	45	-5
700	700	0	700	700	0
4 283	4 283	0	4 283	4 283	0
255 570	255 570	0	249 681	249 681	0
500 000	527 530	27 530	177 000	177 000	0
1 203 000	1 203 000	0	0	0	0
2 218 000	2 218 000	0	2 328 000	2 328 000	0
2 218 000	2 218 000	0	2328 000	2 328 000	0
2 218 000	2 218 000	0	2 328 000	2 328 000	0

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.3

1992/93 1993/94

Inkomsttitel Enligt Enligt Ökning () Enligt Enligt Ökning ()

budgetpro- RRVs Minskning budgetpro- RRVs Minskning

position beräkning (-) position beräkning (-)

2500 Offentligrättsliga avgifter:

2511 Expeditions-och ansök-
ningsavgifter

2522 Avgifter för granskning av-
filmer och videogram

2527 Avgifter för statskontroll av
krigsmaterieltillverkningen

2528 Avgifter vid bergsstaten

2529 Avgifter vid patent- och re-
gistreringsväsendet

2531 Avgifter för registrering i
förenings- m.fl. register

2532 Avgifter vid kronofogde-
myndigheterna

2534 Vissa avgifter för registre-
ring av körkort och motor-
fordon

2535 Avgifter för statliga garan-
tier

2536 Lotteriavgifter

2537 Miljöskyddsavgift

2538 Miljöavgift på bekämp-
ningsmedel och handels-
gödsel

2539 Täktavgift

2541 Avgifter vid Tullverket

2542 Patientavgifter vid tandlä-
karutbildningen

2543 Skatteutjämningsavgift

2545 Närradioavgifter

2547 Avgifter för Telestyrelsens
verksamhet

2548 Avgifter för Finansinspek-
tionens verksamhet

2549 Avgifter för provning vid
riksprovplats

2551 Avgifter från kärnkraftver-
ken

2552 Övriga offentligrättsliga av-
gifter

2600 Försäljningsinkomster:

2611 Inkomster vid kriminal-
vården

2624 Inkomster av uppbörd av
felparkeringsavgifter

2625 Utförsäljning av bered-
skapslager

2626 Inkomster vid Banverket

2700 Böter m.m.:

2711 Restavgifter och dröjsmåls-
avgifter

2712 Bötesmedel

2713 Vattenföroreningsavgift

10 790 111	10 714 255	-75 856
1 134 138	1 024 138	-110 000
7 500	7 500	0
1	1	0
5 212	5 212	0
9 900	9 900	0
38 550	38 550	0
0	0	0
189 382	181532	-7 850
25 910	87 197	61 287
1 600	1 600	0
89 060	89 060	0
151 329	166 936	15 607
35 227	35 227	0
73 700	67 700	-6 000
5 000	5 000	0
8 759 000	8 759 000	0
4 608	4 608	0
3 873	3 873	0
91 000	61 900	-29 100
8 475	8 475	0
154 184	154 184	0
2 462	2 662	200
1 219 715	1 142 923	-76 792
202 000	202 000	0
84 615	84 615	0
221 600	182 300	-39 300
711500	674 008	-37 492
897 379	914 693	17 314
537 964	554 000	16 036
359 239	360 643	1 404
176	50	-126

5 119 235	5 007 055	-112 180
1 182 538	1 055 538	-127 000
7 500	7 500	0
1	1	0
6 205	6 205	0
9 900	9 900	0
19 050	19 050	0
905 000	905 000	0
196 029	181 532	-14 497
182 909	182 909	0
1605	1 605	0
89 060	89 060	0
151 091	166 350	15 259
40 767	40 767	0
75 500	73 000	-2 500
5 000	5 000	0
1 396 000	1 396 000	0
4 608	4 608	0
3 485	3 485	0
107 000	96 500	-10 500
3 727	3 727	0
159 895	171 953	12 058
572 365	587 365	15 000
1 211 615	1 322 140	110 525
210 000	210 000	0
84 615	84 615	0
150 000	337 000	187 000
767 000	690 525	-76 475
1 094 896	1 023 720	-71 176
730 327	647 000	-83 327
364 393	376 670	12 277
176	50	-126

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.3

	1992/93		1993/94
Inkomsttitel	Enligt Enligt	Ökning ()	Enligt Enligt	Ökning ()
	budgetpro- RRVs	Minskning	budgetpro- RRVs	Minskning
	position beräkning	(-)	position beräkning	(-)

2800 Övriga inkomster av statens verksamhet: 2811 Övriga inkomster av sta- tens verksamhet	6 676 500 6 676 500	6 756 500 6 756 500	80 000 80 000	680 000 680 000	930 000 930 000	250 000 250 000
3000 Inkomster av försåld egen- dom:	4 357 500	4 357 500	0	1 000	1000	0
3100 Inkomster av försålda bygg- nader och maskiner:	0	0	0	0	0	0
3110 Affärsverkens inkomster av försålda fastigheter och ma- skiner:	0	0	0	0	0	0
3113 Statens järnvägars inkoms- ter av försålda fastigheter och maskiner	0	0	0	0	0	0
3120 Statliga myndigheters in- komster av försålda bygg- nader och maskiner:	0	0	0	0	0	0
3124 Statskontorets inkomster av försålda datorer m.m.	0	0	0	0	0	0
3200 Övriga inkomster av mark- försäljning:	1 000	1 000	0	1 000	1000	0
3211 Övriga inkomster av mark- försäljning	1000	1000	0	1000	1000	0
3300 Övriga inkomster av försåld egendom:	4 356 500	4 356 500	0	0	0	0
3311 Inkomster av statens gruv- egendom	31 500	31 500	0	0	0	0
3312 Övriga inkomster av för- såld egendom	4 325 000	4 325 000	0	0	0	0
4000 Återbetalning av lån:	7 582 735	5 686 161 -	1 896 574	6 160 896	6 114 806	-46 090
4100 Återbetalning av närings- lån:	125 031	128 367	3 336	125 361	128 641	3 280
4110 Återbetalning av industri- lån:	0	0	0	0	0	0
4120 Återbetalning av jordbruks- lån:	30527	30527	0	30853	30853	0
4123 Återbetalning av lån till fiskerinäringen	30 527	30 527	0	30 853	30 853	0
4130 Återbetalning av övriga nä- ringslån:	94 504	97840	3336	94508	97 788	3 280
4131 Återbetalning av vatten- kraftslån	182	182	0	268	268	0
4133 Återbetalning av statens lån till den mindre skepps- farten	2 600	2 600	0	2 600	2 600	0
4135 Återbetalning av skogsväg- lån	38	38	0	37	37	0
4136 Återbetalning av övriga nä- ringslån, Kammarkollegiet	88 164	88 220	56	88 083	88 083	0
4137 Återbetalning av övriga nä- ringslån, Statens jord- bruksverk	1 800	1 800	0	1 800	1 800	0

1992/93

1993/94

Inkomsttitel

Enligt

Enligt
budgetpro- RRVs
position

Ökning ()

Minskning
beräkning (-)

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.3

Enligt

Enligt
budgetpro- RRVs
position

Ökning ()

Minskning
beräkning (-)

Återbetalning av tidigare infriade statliga garantier	1 720	5 000	3 280	1720	5 000
Återbetalning av bostadslån m.m.:	4 502 280	2 702 400	-1 799 880	3 002 060	3 002 150
Återbetalning av lån för bo- stadsbyggande	4 500 000	2 700000	-1800 000	3 000 000	3 000 000
Återbetalning av lån för bo- stadsförsörjning för mindre bemedlade barnrika familjer	380	500	120	360	450
Återbetalning av övriga bo- stadslån, Boverket	1 900	1900	0	1700	1700
Återbetalning av studielån:	2 525 110	2 475 140	-49 970	2 610 110	2 610 140
Återbetalning av statens lån för universitetsstudier	110	140	30	110	140
Återbetalning av allmänna studielån	4 000	4 000	0	4 000	4 000
Återbetalning av studieme- del	2 521 000	2 471000	-50 000	2 606 000	2 606 000
Återbetalning av energi- sparlån:	300 000	250 000	-50 000	300 000	250 000
Återbetalning av energi- sparlån	300 000	250 000	-50 000	300 000	250 000
Återbetalning av övriga lån:	130 314	130 254	-60	123 365	123 875
Återbetalning av lån för studentkårslokaler	200	230	30	180	180
Återbetalning av lån för all- männa samlingslokaler	7 000	7 000	0	6 500	7 000
Återbetalning av utgivna startlån och bidrag	5 000	5 000	0	5 000	5 000
Återbetalning från Portu- galfonden	5 500	5 500	0	5 500	5 500
Återbetalning av statens bosättningslån	300	150	-150	0	0
Återbetalning av lån för in- ventarier i vissa specialbo- städer	90	150	60	80	90
Återbetalning av lån för svenska FN-styrkor	50 000	50 000	0	45 000	45 000
Återbetalning av övriga lån	62 224	62 224	0	61 105	61 105
Kalkylmässiga inkomster:	14 990	835 672	820 682	1 600 034	3 208 034
Avskrivningar och amorte- ringar:	1 100 490	1 571 172	470 682	2 530 034	2 489 034
Affärsverkens avskriv- ningar och amorteringar:	0	0	0	0	0
Statens järnvägars avskriv- ningar	0	0	0	0	0
Avskrivningar på fastighe- ter:	210000	210000	0	0	0
Avskrivningar på fastighe- ter	210 000	210 000	0	0	0

3 280

-50 000

510

500

1 608 000

-41 000

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.3

	1992/93		1993/94
Inkomsttitel	Enligt Enligt	Ökning ()	Enligt Enligt	Ökning ()
	budgetpro- RRVs	Minskning	budgetpro- RRVs	Minskning
	position beräkning	(-)	position beräkning	(-)

5130 Uppdragsmyndigheters

komplementkostnader:	150 000	200000	50000	167 760	167 760	0
5131 Uppdragsmyndigheters m.	fl.
komplementkostnader
5140 Övriga avskrivningar:	150 000	200 000	50 000	167 760	167 760	0
5140 Övriga avskrivningar:	740 490	1161172	420 682	2362 274	2 321274	-41 000
5143 Avskrivningar på ADB-	740 490	1161172	420 682	2362 274	2 321274	-41 000
utrustning	727 190	1 147 872	420 682	2 349 374	2 308 374	-41 000
5144 Avskrivningar på förråds-
anläggningar för civilt to- talförsvar	13 300	13 300	0	12 900	12 900	0
5200 Statliga pensionsavgifter,
netto:	-1 137 000	-787 000	350 000	-930 000	719 000	1 649 000
5211 Statliga pensionsavgifter,
netto	-1 137 000	-787 000	350 000	-930 000	719 000	1 649 000
5300 Statliga avgifter: 5311 Avgifter för företagshälso-	51 500	51500	0	0	0	0
vård	51500	51 500	0	0	0	0
SUMMA INKOMSTER	381 228 002	374 281 402	-6 946 600	358 351 512	343 109 010	-15 242 502

gotab 43571, Stockholm 1993

Bilaga 1.4

Beräkningar för anslaget
räntor på statsskulden, m.m.,
budgetåret 1993/94

1 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 150 Bil. 1.4

Beräkningar för anslaget räntor på statsskulden
m.m.

Inledning

I regeringens proposition 1992/93:100 med förslag till statsbudget for
budgetåret 1993/94 upptogs under utgiftsanslaget XVI. Räntor på
statsskulden, m.m. ett - efter samråd med Riksgäldskontoret - preliminärt
beräknat belopp på 95 000 000 000 kr. I bilaga 17 till budgetpro-
positionen 1993 angående Räntor på statsskulden, m.m. erinrades om att
under senare år förslaget i budgetpropositionerna reviderats i komplette-
ringspropositionema och att avsikten därför var att återkomma till
riksdagen i kompletteringspropostionen med förslag till beräkning av
anslag för statsskuldräntoma avseende budgetåret 1993/94.

Riksgäldskontoret har överlämnat förslag till beräkning av anslaget
Räntor på statsskulden, m.m. budgetåret 1993/94. Samtidigt har Riks-
gäldskonotet lämnat en översikt över utvecklingen av ränteutgifter för
statsskulden, m.m. under några år bakåt i tiden samt en förnyad
beräkning av dessa utgifter för innevarande budgetår.

Ränteutgifter för statsskulden, m m 1987/88 - 1991/92

Tabell 1. Ränteutgifter för statsskulden, m.m.

Miljarder kronor

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.4

Budgetår 1987/88 1988/89 1989/90 1990/91 1991/92

Räntor på lån
i svenska kronor	48,8	45,1	53,5	57,8	59,8
Räntor på lån
i utländsk valuta	9,8	8,3	8,6	7,3	6,7
Valutadifferenser
(netto)	-5,0	-0,3	2,3	-0,3	0,6
Inkomsträntor	-0,7	-0,7	-1,6	-3,5	-4,0
Övrigt	0,5	0,8	0,9	-0,3	-3,1
Summa	53,4	53,2	63,7	61,0	60,0

Från mitten av 1970-talet ökade statsskulden kraftigt år för år under en
tioårsperiod till 609,2 miljarder kronor vid slutet av budgetåret 1986/87.
Fr.o.m. budgetåret 1985/86 avtog dock ökningstakten och under
1987/88-1989/90 minskade statsskulden successivt till 582,5 miljarder
kronor. Därefter har statsskulden åter ökat till 711,0 miljarder kronor vid
utgången av budgetåret 1991/92, vilket motsvarar ca 50 % av BNP.
Budgetåret 1984/85 motsvarade statsskulden 68 % av BNP och minskade
därefter kontinuerligt som andel av BNP ner till ca 45 % 1990/91.

Räntorna på statsskulden m.m. (netto) ökade kraftigt från 1970-talets
slut och var som högst budgetåret 1984/85 med 75,2 miljarder kronor
motsvarande 23 % av statsbudgetens totala utgifter. Därefter minskade
ränteutgifternas m.m. andel av de totala utgifterna och 1991/92 utgjorde
de 12,5 % motsvarande 60,0 miljarder kronor.

Den största utgiftsposten inom anslaget Räntor på statsskulden, m.m.
utgörs av ränteutgifterna. En annan stor post är realiserade valutadifferen-

ser. På anslaget redovisas också andra inkomster och utgifter, främst Prop. 1992/93:150
ränteinkomster från Riksgäldskontorets utlåningsverksamhet, uppkomna Bilaga 1.4
kursvinster och kursförluster samt inkomster/utgifter från över- resp,
underkurs vid emissioner.

I tabell 1 redovisas ränteutgifterna för statsskulden, m.m. under de
senast förflutna fem budgetåren. Ränteutgifterna för lån i svenska kronor
har ökat successivt. Nedgången under 1988/89 beror på att en om-
läggning av redovisningen av räntor på statsskuldväxlar medförde en
engångseffekt av minskade ränteutgifter med 6,9 miljarder kronor.
Räntorna på lån i utländsk valuta minskade i takt med minskad valutaup-
plåning.

Som framgår av tabellen har förändringen av de totala utgifterna för
statsskulden även varit beroende av utvecklingen av realiserade valutadif-
ferenser uppkomna i samband med inlösen och amortering av lån i
utländsk valuta. Under de i tabellen redovisade senaste fem budgetåren
har valutadifferensema svängt mellan valutaförlust (netto) med 2,3
miljarder kronor och valutavinst (netto) med 5,0 miljarder kronor.
Budgetåret 1991/92 redovisades valutaförlust på 0,6 miljarder kronor.

Trots kraftigt ökat lånebehov under budgetåren 1990/91 och 1991/92
minskade de totala ränteutgifterna m.m. för statsskulden. Detta förklaras
av att Riksgäldskontoret under senare år ökat kreditgivningen till
affärsverk, myndigheter och statliga bolag och därmed också fått ökade
ränteinkomster. Under 1991/92 uppstod också stora inkomster i form av
överkurs vid obligationsemissioner (uppgäld). Vidare minskade ränteut-
gifterna genom att Riksbankens rekvisitioner av statsskuldväxlar i
december 1991 medförde en omperiodisering av ränteutgifter, netto, från
budgetåret 1991/92 till 1992/93. Därtill kommer att ränteläget föll
budgetåret 1991/92 jämfört med 1990/91.

Ränteutgifter m.m. 1992/93 och 1993/94

Anslaget Räntor på statsskulden, m.m. har i statsbudgeten för budgetåret
1992/93 upptagits till 69,0 miljarder kronor och i budgetpropositionen
1993 har för budgetåret 1993/94 upptagits ett beräknat belopp av 95,0
miljarder kronor. De senaste årens relativt kraftiga stegring beror främst
på stigande budgetunderskott och på en alltmer omfettande kreditgivning
från Riksgäldskontorets sida. I tabell 2 redovisas inkomst- och utgifitsstat
för i statsbudgeten för 1992/93 upptaget belopp och nu reviderad
beräkning samt förslag avseende budgetåret 1993/94.

Tabell 2. Beräknade räntor på statsskulden, m.m.
Tusental kronor

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.4

	Enligt stats- budgeten 1992/93	Reviderad beräkning 1992/93	Förslag 1993/94
Utgifter
Räntor på lån i svenska kronor	71 360 000	68 425 000	75 465 000
Räntor på lån i utländsk valuta	5 500 000	17 800 000	24 700 000
Valutaförluster	500 000	38 400 000	11 300 000
Underkurs vid emissioner
(kapitalrabatter)	1	2 500 000	1
Kursförluster	1	2 500 000	1
Depositioner på lån i utländsk valuta 1		25 000	1
Summa utgifter	77 360 003	129 650 000	111 465 003
Inkomster
Räntor på lån i svenska kronor	7 300 000	7 200 000	15 000 000
Räntor på lån i utländsk valuta	400 000	400 000	400 000
Valutavinster	600 000	36 500 000	1 000 000
Överkurs vid emission
(uppgäld)	1	7 500 000	1
Kursvinster	1	5 000 000	1
Preskriberade obligationer
kuponger och vinster	60 001	50 000	65 001
Summa inkomster	8 360 003	56 650 000	16 465 003
Summa nettoutgifter	69 000 000	73 000 000	95 000 000

Budgetåret 1992/93

En förnyad beräkning av anslaget räntor på statsskulden, m.m. visar att
utgifterna för innevarande budgetår blir större än vad som angetts i
statsbudgeten, 73,0 miljarder kronor mot i statsbudgeten 69,0 miljarder
kronor.

Ökningen av anslagsbelastningen sammanhänger främst med ett ökat
lånebehov. Riksgäldskontoret har, på Riksbankens begäran, med böljan
i september 1992 i två omgångar genomfört en omfettande upplåning i
utländsk valuta för Riksbankens räkning. Denna syftade dels till att
förstärka valutareserven som ett led i försvaret av den festa växelkursen
och dels till att underlätta svenska bankers finansiering i utländsk valuta.
Valutaskulden ökade från 51 miljarder kronor vid utgången av augusti
1992 till 304 miljarder kronor vid utgången av mars 1993. Av ökningen
utgörs 50 miljarder kronor av uppskrivning av skulden till följd av
deprecieringen. Influtet belopp till följd av valutaupplåningen uppgår
således till 203 miljarder kronor. Valutalånenormen har slopats under
innevarande budgetår, vilket har möj liggort att den första omgången
upplåning motsvarande 100 miljarder kronor har kunnat användas för att
minska upplåningen på den inhemska marknaden medan den resterande
delen av valutalikvidema placerats på särskilt räntebärande inlåningskonto
i Riksbanken.

Framförallt till följd av dessa förhållanden beräknas räntorna för lån i
svenska kronor minska med netto 2,8 miljarder kronor i förhållande till
upptaget belopp i statsbudgeten. Faktorer som verkat i motsatt riktning

är den höga räntenivån under en stor del av hösten 1992 samt rekvisitio-
ner av statsskuldväxlar från Riksbankens sida till höga räntor i september

1992.

En annan betydande utgifts-/ inkomstpost i svenska kronor är under-
kurser/överkurser i samband med emissioner av obligationer. Om
kupongräntan på en obligation är lägre/högre än den ränta till vilken
obligationen emitteras resulterar detta i en kompenserande under-
kurs/överkurs på obligationen. En överkurs medför en omedelbar inkomst
för Riksgäldskontoret. Å andra sidan kommer kontoret att under de
följande åren av obligationens löptid att betala en högre löpande ränta än
vad räntenivån vid emissionstillfället motiverar. Hittills under budgetåret
har emissionerna av obligationer medfört betydande överkurser netto som
tillförts anslaget som inkomster, varför beräkningen för budgetåret som
helhet nu pekar på att överkurserna netto kommer att uppgå till 5
miljarder kronor.

Räntorna på lån i utländsk valuta beräknas öka med hela 12,3 miljarder
kronor. Realiserade valutadifferenser beräknas nu resultera i en förlust
på 1,9 miljarder netto. Tredubblingen av ränteutgifterna på lån i utländsk
valuta beror på den kraftiga ökningen av valutaskulden som ägt rum
sedan september förra året samt den kraftiga deprecieringen av den
svenska kronan de senaste fem månaderna. Att valutaförlusterna (netto)
beräknas uppgå till endast 1,9 miljarder kronor trots den kraftiga
försvagningen av kronan beror på att Riksgäldskontoret under budgetåret
väntas erhålla kompensation från Riksbanken för de valutaförluster som
med nu gällande valutakurser uppstår i framtiden på den av Riksbanken
begärda särskilda upplåningen för det svenska banksystemets räkning.

Den under hösten och vintern för Riksbankens räkning företagna
upplåningen hade en mycket kort genomsnittlig räntebindningstid -
mindre än 0,5 år. I syfte att dra upp skuldens genomsnittliga räntebind-
ningstid i överensstämmelse med gällande ramar och riktlinjer för statens
valutaskuld har kontoret avslutat ett stort antal valuta- och ränteswappar
där kontoret huvudsakligen varit mottagare av en fest och betalare av en
rörlig ränta. En stor del av de swappar som nu avslutats (med kontantbe-
talningar till eller från kontoret) hade ursprungligen ingåtts för att dra
nytta av en förutsedd nedgång i det internationella ränteläget. Med den
nedgång i ränteläget som faktiskt inträffet under 1992 och hittills under
1993 har dessa swappar blivit utomordentligt värdefulla för kontoret.
Hittills har 92 swappar avslutats med kontantbetalningar. Resultatet har
blivit att 3,0 miljarder kronor (netto) betalats in till kontoret. Samtidigt
uppnåddes en betydande förlängning av skuldens genomsnittliga
räntebindningstid från drygt 0,5 till ca 1 år.

Budgetåret 1993/94

I 1993 års budgetproposition har anslaget Räntor på statsskulden, m.m.
upptagits med ett beräknat belopp på 95,0 miljarder kronor. Medel för
Riksgäldskontoret att anvisas på anslaget Räntor på statsskulden, m.m.
för budgetåret 1993/94 beräknas nu till samma belopp som i budgetpro-

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.4

positionen. Specifikationen av beräkningarna framgår av tabell 2. Prop. 1992/93:150

Som beräkningsteknisk förutsättning för räntekalkyleringen ligger ett Bilaga 1.4
antaget nettoupplåningsbehov för budgetåret 1993/94 i storleksordningen
270 miljarder kronor. Kalkyleringen av räntor har skett utifrån räntenivån
i böljan av april 1993.

Att det totala anslagsbeloppet beräknas till samma belopp som i budget-
propositionen trots att lånebehovet har ökat sammanhänger bl.a. med den
förlängning av statsskuldens löptid som nu sker. Därigenom minskar
stocken av kortfristiga statsskuldväxlar till förmån för långfristiga
obligationer. Effekten blir att en större del av räntebetalningarna skjuts
framåt i tiden, vilket allt annat lika minskar anslagsbelastningen under
budgetåret 1993/94. Nedgången i marknadsräntorna sedan beräkningen
till budgetpropositionen medverkar också till att den beräknade anslagsbe-
lastningen hålls nere.

Omläggningen av upplåningen i riktning mot ökad andel valutaupplå-
ning gör att ränteutgifterna netto i svenska kronor hålls på ungefär
oförändrad nivå mellan budgetåren 1992/93 och 1993/94. Ränteutgifterna
och ränteinkomsterna brutto i svenska kronor ökar däremot kraftigt till
följd av en snabb expansion av kontorets kreditgivning, bl a till arbets-
marknadsfonden.

Ränteutgifterna för lån i utländsk valuta beräknas till följd av den
omfettande valutaupplåningen som skett stiga med ca 7 miljarder kronor
mellan budgetåren. Valutaförlusterna netto beräknas öka med 8,4
miljarder kronor då deprecieringens effekter får fullt genomslag på
resultatet under kommande budgetår.

Känslighetsanalys

Statsskuldräntomas storlek är i hög grad beroende av räntenivån.
Upplåningens inriktning på olika låneinstrument är också av betydelse.
Kalkyleringen av räntorna avseende såväl budgetåret 1992/93 som
budgetåret 1993/94 har skett utifrån räntenivån i böljan av april 1993.

För att belysa känsligheten i beräkningarna kan det vara av intresse att
något närmare redovisa effekterna av ändrade antaganden om räntenivå
m.m. En förändring i räntenivån slår givetvis inte omedelbart igenom på
hela statsskulden utan enbart på låneformer med rörlig ränta och på
nyupplåning. Efter hand får den effekt på upplåning som sker för att
omsätta förfellande lån med bunden ränta.

För skulden i svenska kronor inklusive utlåningen i svenska kronor
medför en förändring i räntenivån med en procentenhet från 1 juli 1993
inga större förändringar i ränteutgifterna netto för budgetåret 1993/94.
Detta beror på att det till följd av neddragningen av statsskuldväxelstock-
en och den kvarvarande räntebärande inlåningen i Riksbanken orsakat av
den omfettande valutaupplåningen i stort sett råder balans mellan
Riksgäldskontorets kortfristiga tillgångar och skulder. En ränteförändring
påverkar därför inkomsterna ungefär lika mycket som skulderna.

Vad beträffar räntor för lån i utländsk valuta skulle en ränteförändring
med en procentenhet från 1 juli 1993 leda till att ränteutgifterna, under

i övrigt oförändrade förhållanden, förändras med ca 1,8 miljarder kronor Prop. 1992/93:150
förbudgetåret 1993/94. Bilaga 1.4

En förändring av kronans värde med 1% medför en förändring av
valutadifferensema, (netto), med ca 1 miljard kronor för budgetåret
1993/94.

gotab 43618, Stockholm 1993

Bilaga 1.5

Reviderat förslag till
statsbudget för budgetåret
1993/94

1 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 150 Bil. 1.5

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.5

Reviderat förslag till statsbudget för
budgetåret 1993/94

1* Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 150 Bil. 1.5

Förändringar i förslaget till statsbudget budgetåret 1993/94

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.5

Inkomster

	Budget- propositionen 1000-tal kr.	Senare ändringar 1000-tal kr.	Summa 1000-tal kr.
Skatter	322 596 615	- 12 517 623	310 078 992
Inkomster av statens verksamhet	27 992 967	+ 193 311	28 186 278
Inkomster av försåld egendom	1 000	0	1 000
Återbetalning av lån	6 160 896	46 090	6 114 806
Kalkylmässiga inkomster	1 600 034	4- 108 000	1 708 034
Summa	358 351 512	- 12 262 402	346 089 110

Underskott

191 222 261

537 311 371

Förändringar i förslaget till statsbudget budgetåret 1993/94 Prop. 1992/93:150
Bilaga 1.5

Utgifter

	Budget- propositionen 1000-tal kr.	Senare ändringar 1000-tal kr.		Summa 1000-tal kr.
Kungliga hov- och slottsstaterna	65 226			65 226
Justitiedepartementet	19 030 169	+	109 732	19 139 901
Utrikesdepartementet	16 103 498	-	1 635	16 101 863
Försvarsdepartementet	38 902 745		-	38 902 745
Socialdepartementet	117 721 443	+	8 845 268	126 566 711
Kommunikationsdepartementet	17 387 231	-	1 770 077	15 617 154
Finansdepartementet	96 871 154	+	201 857	97 073 011
Utbildningsdepartementet	29 656 648	+	8 916 644	38 573 292
Jordbruksdepartementet	6 966 627	+	37 045	7 003 672
Arbetsmarknadsdepartementet	47 232 449	-	22 851	47 209 598
Kulturdepartementet	15 898 349	+	29 584	15 927 933
Näringsdepartementet	4 250 937	+	7 586	4 258 523
Civildepartementet	2 179 650	+	48 593	2 228 243
Miljö- och naturresurs- departementet	2 064 371	+	194 150	2 258 521
Riksdagen och dess myndigheter	866 778	+	17 200	883 978
Räntor på statsskulden	95 000 000		-	95 000 000
Oförutsedda utgifter	1 000			1 000
Sumina:	510 198 275	+	16 613 096	526 811 371
Minskning av anslagsbehållningar	4 500 000		0	4 500 000
Beräknat tillkommande utgifts- behov, netto	6 000 000		0	6 000 000
Summa:	520 698 275	+	16 613 096	537 311 371

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.5

Specifikation av statsbudgetens inkomster under budgetåret 1993/94

1993/94

Tusental kronor

1000 Skatter:

1100 Skatt på inkomst:

1110	Fysiska personers inkomstskatt: 1111 Fysiska personers inkomstskatt	10 542 000	10 542 OOO
1120	Juridiska personers inkomstskatt: 1121 Juridiska personers inkomstskatt	18 402 000
	1122 Avskattning av företagens reserver	3 934 200
	1123 Beskattning av tjänstegruppliv	1 150 000	23 486 200
1130	Ofördelbara inkomstskatter: 1131 Ofördelbara inkomstskatter	2 281 000	2 281 000
1140	Övriga inkomstskatter: 1141 Kupongskatt	450 000
	1142 Utskiftningsskatt och ersättningsskatt	0
	1143 Bevillningsavgift	5 000
	1144 Lotterivinstskatt	3 043 000	3 498 000	39 807 200
1200	Lagstadgade socialavgifter: 1211 Folkpensionsavgift	36 464 000
	1221 Sjukförsäkringsavgift, netto	7 100 100
	1231 Barnomsorgsavgift	400 000
	1241 Vuxenutbildningsavgift	0
	1251 Övriga socialavgifter, netto 1271 Inkomster av arbetsgivaravgifter till	3 145 000
	arbetarskyddsverkets och arbets- miljöinsitutets verksamhet	552 000
	1291 Särskild löneskatt	6 670 000	54 331 1OO	54 331 100
1300	Skatt på egendom:
1310	Skatt på fast egendom: 1311 Skogsvårdsavgifter	106 000
	1312 Fastighetsskatt	16 548 077	16 654 077
1320	Förmögenhetsskatt: 1321 Fysiska personers förmögenhetsskatt	1 041 000
	1322 Juridiska personers förmögenhetsskatt	65 000	1 106 000
1330	Arvsskatt och gåvoskatt: 1331 Arvsskatt	1 100 000
	1332 Gåvoskatt	275 000	1 375 OOO
1340	Övrig skatt på egendom: 1341 Stämpelskatt	5 450 000	5 450 000	24 585 077
1400	Skatt på varor och tjänster:
1410	Allmänna försäljningsskatter: 1411 Mervärdesskatt	115 938 000	115 938 OOO

1420, 1430 Skatt på specifika varor:

1421 Bensinskatt 23 600 000

1422 Särskilda varuskatter 0

1423 Försäljningsskatt på motorfordon 1 580 000

1424 Tobaksskatt 8 OOO 000

1425 Skatt på spritdrycker 5 990 000

1426 Skatt på vin 3 100 000

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.5

1993/94

Tusental kronor

1427 Skatt på malt- och läskedrycker

1428 Energiskatt

1429 Särskild avgift på svavelhaltigt
bränslen

1431 Särskild skatt på elektrisk kraft
från kärnkraftverk

1434 Skatt på viss elektrisk kraft

1435 Särskild skatt mot försurning

2 698 000

16 972 000

500

140 000

933 000

67 000 63 080 500

1440 Överskott vid försäljning av varor
med statsmonopol:

1442 Systembolaget AB:s inlevererade
överskott

200 000 200 000

1450 Skatt på tjänster:

1451 Reseskatt

1452 Skatt på annonser och reklam

1453 Totalisatorskatt

1454 Skatt på spel

125 000

1 012 000

120 000 1 257 000

1460 Skatt pä vägtrafik:

1461 Fordonsskatt

1462 Kilometerskatt

3 925 000

1 335 000 5 260 OOO

1470 Skatt på import:

1471 Tullmedel

5 185 115 5 185 115

1480 Övriga skatter på varor och tjänster:

1481 Övriga skatter på varor och tjänster

435 000 435 OOO 191 355 615

Summa skatter 310 078 992

2000 Inkomster av statens verksamhet:

2100

Rörelseöverskott:

2110

Affärsverkens inlevererade överskott:

2111 Postverkets inlevererade överskott

2112 Televerkets inlevererade överskott

2113 Statens järnvägars inlevererade
överskott

2114 Luftfartsverkets inlevererade
överskott

2116 Statens vattenfallsverks inlevererade
utdelning

2118 Sjöfartsverkets inlevererade
överskott

2119 Statens vattenfallsverks inleverans av
motsvarighet till statlig skatt

49 134

850 000

177 529

194 600

50 153

85 200

1 406 616

2120

Övrig

2123

2124

a myndigheters inlevererade överskott:
Inlevererat överskott av uthyrning av
ADB-utrustning

Inlevererat överskott av Riksgäldskon-
torets garantiverksamhet

179 000

1992/93

Tusental kronor

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.5

Riksbankens inlevererade överskott:

2131 Riksbankens inlevererade överskott	7 900 000	7 900 000
överskott från spelverksamhet: 2151 Tipsmedel 2152 Lotterimedel	1 232 400 851 620	2 084 020
Överskott av statens fastighetsförvaltning:
Överskott av fastighetsjorvalting: 2214 Överskott av Byggnadsstyrelsens verksamhet	500 000	500 000
Ränteinkomster:
2320 Räntor pä näringslän: 2314 Ränteinkomster på lån till fiskerinäringen 2316 Ränteinkomster på vattenkraftslån 2318 Ränteinkomster på statens lån till de mindre skeppsfarten 2321 Räntor på skogsväglån 2322 Räntor på övriga näringslån, Kammarkollegiet 2323 Räntor på övriga näringslån, Lantbruksstyrelsen 2325 Räntor på postverkets statslån 2327 Räntor på statens vattenfallsverks statslån	11 455 113 800 9 87 345 1 500 49 318 0	150 540
Räntor pä bostadslån: 2332 Ränteinkomster på lån för bostads- byggande 2333 Ränteinkomster på lån för bostads- försörjning för mindre bemedlad barnrika familjer 2334 Räntor på övriga bostadslån, Bostadsstyrelsen	4 090 000 85 1 800	4 091 885
Räntor pä studielån:
2341 Ränteinkomster på statens län för universitetsstudier och garantilån för studerande 2342 Ränteinkomster på allmänna studielån	140 15 000	15 140
Räntor på energisparlän: 2351 Räntor på energisparlän	156 000	156 000
Räntor på medel avsatta till pensioner: 2361 Räntor på medel avsatta till folkpensionering	7 000	7 000
Räntor pä beredskapslagring: 2371 Räntor på beredskapslagring och förrådsanläggningar	644 393	644 393

11 569 636

500 000

1993/94

Tusental kronor

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.5

2380, 2390 Övriga ränteinkomster:

2383	Ränteinkomster på statens bosättningslån	0
2384	Ränteinkomster på lån för kommunala markförvärv	0
2385	Ränteinkomster på lån för student- kårslokaler	60
2386	Ränteinkomster på lån för allmänna samlingslokaler	9 000
2389	Ränteinkomster på lån för inventarier vissa specialbostäder	45
2391	Ränteinkomster på markförvärv för jordbrukets rationalisering	700
2392	Räntor på intressemedel	4 283
2394	Övriga ränteinkomster	249 681
2395	Räntor på särskilda räkningar i Riksbanken	177 000	440 769

2400 Aktieutdelning:

2410 Inkomster av statens aktier:

2411 Inkomster av statens aktier	2 328 000	2 328 000
Offentligrättsliga avgifter:
2511 Expeditionsavgifter	1 055 538
2522 Avgifter för granskning av filmer och
videogram	7 500
2523 Avgifter för särskild prövning och
fyllnadsprövning inom skolväsen	0
2527 Avgifter för statskontroll av krigs-
materieltillverkningen	1
2528 Avgifter vid bergsstaten	6 205
2529 Avgifter vid patent- och registrering
väsendet	9 900
2531 Avgifter för registrering i förenings-
m.fl. register	19 050
2532 Avgifter vid kronofogdemyndigheterna	905 000
2534 Vissa avgifter för registrering av kör-
kort och motorfordon	181 532
2535 Avgifter för statliga garantier	182 909
2536 Lotteriavgifter	1 605
2537 Miljöskyddsavgift	89 060
2538 Miljöavgift på bekämpningsmedel
och handelsgödsel	166 350
2539 Täktavgift	40 767
2541 Avgifter vid Tullverket	73 000
2542 Patientavgifter vid tandläkarutbild-
ningen	5 000
2543 Skatteutjämningsavgift	1 396 000
2545 Närradioavgifter	4 608
2547 Avgifter för Telestyrelsens
verksamhet	3 485
2548 Avgifter för Finansinspektionens
verksamhet	96 500
2549 Avgifter för provning vid riksprovplats	3 727
2551 Avgifter från kärnkraftverken	171 953
2552 Offentlig rättsliga avgifter	587 365	5 007 055

5 505 727

2 328 000

5 007 055

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.5

1993/94		Tusental kronor
2600	Försäljningsinkomster:
	2611 Inkomster vid kriminlavården 2624 Inkomster av uppbörd av felparkerings- avgifter 2625 Utförsäljning av beredskapslager 2626 Inkomster vid Banverket	210 000 84 615 337 000 690 525	1 322 140	1 322 140
2700	Böter m.m.:
	2711 Restavgifter och dröjesmålsavgift 2712 Bötesmedel 2713 Vattenföroreningsavgift	647 000 376 670 50	1 023 720	1 023 720
2800	Övriga inkomster av statens verksamhet:
	2811 Övriga inkomster av statens verk- samhemhet	930 000	930 000	930 000

Summa inkomster av staten verksamhet 28 186 278

3000 Inkomster av försåld egendom:

3100	Inkomster av försålda byggnader och maskiner:
3110	Affärsverkens inkomster av försålda fastigheter och maskiner:	0	0
3120	Statliga myndigheters inkomster av försålda byggnader och maskiner: 3124 Statskontorets inkomster av försålda datorer m.m.	0	0	0
3200	Övriga inkomster av markförsäjjning: 3211 Övriga inkomster av markförsäljning	1 000	1 OOO	1 000
3300	Övriga inkomster av försåld egendom:
	3311 Inkomster av statens gruvegendom 3312 Övriga inkomster av försåld egendom	0 0	0	0

Summa inkomster av försåld egendom 1 000

4000 Återbetalning av lån:

4100 Återbetalning av näringslån:

4120 Återbetalning av jordbrukslån:

4123 Återbetalning av lån till fiskeri-

näringen 30 853 30 853

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.5

1993/94

Tusental kronor

4130 Återbetalning av övriga näringslän: 4131 Återbetalning av vattenlaaftslån 4133 Återbetalning av statens lån till den mindre skeppsfarten 4135 Återbetalning av skogsväglån 4136 Återbetalning av övriga näringslån, Kammarkollegiet 4137 Återbetalning av övriga näringslån, Statens jordbruksverk 4138 Återbetalning av tidigare infriade		268 2 600 37
		88 083 1 800 5 000	97 788	128 641
	statliga garantier	88 083 1 800 5 000	97 788	128 641
4200	Återbetalning av bostadslån m.m.:
	4212 Återbetalning av lån för bostads- byggande 4213 Återbetalning av lån för bostadsför- sörjning för mindre bemedlade barnrika familjer 4214 Återbetalning av övriga bostadslån, Boverket	3 000 000 450 1 700	3 002 150	3 002 150
4300	Återbetalning av studielån:
	4311 Återbetalning av statens lån för universitetsstudier 4312 Återbetalning av allmänna studielån 4313 Återbetalning av studiemedel	140 4 000 2 606 000	2 610 140	2 610 140
4400	Återbetalning av energisparlän: 4411 Återbetalning av energisparlän	250 000	250 000	250 000
4500	Återbetalning av övriga lån:
	4514 Återbetalning av lån för studentkårs- lokaler 4515 Återbetalning av lån för allmänna samlingslokaler 4516 Återbetalning av utgivna startlån och bidrag 4517 Återbetalning från Portugalfonden 4519 Återbetalning av statens bosättningslån 4521 Återbetalning av lån för inventarier vissa specialbostäder 4525 Återbetalning av lån för svenska FN-styrkor 4526 Återbetalning av övriga lån	180 7 000 5 000 5 500 0 90 45 000 61 105	123 875	123 875

Summa återbetalning av lån 6 114 806

5000 Kalkylmässiga inkomster:

5100 Avskrivningar och amorteringar:

5110 Affärsverkens avskrivningar och
amorteringar:

5113 Statens järnvägars avskrivningar 0

5116 Statens vattenfallsverks amorteringar ______________0 O

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.5

1993/94

Tusental kronor

Avskrivningar pä fastigheter:

5121 Avskrivningar på fastigheter

Uppdragsmyndigheters komplement-
kostnader:

5131 Uppdragsmyndighetersm.fi. komp-
lementkostnader

Övriga avskrivningar:

5143 Avskrivningar på ADB-utrustning

5144 Avskrivningar på förrådsanläggningar
för civilt totalförsvar

Statliga pensionsavgifter, netto:

5211 Statliga pensionsavgifter, netto

0	0
167 760	167 760
2 308 374
12 900	2 321 274	2 489 034
-781 000	-781 OOO	-781 000
mma kalkylmässiga inkomster		1 708 034

STATSBUDGETENS TOTALA INKOMSTER

346 089 110

Specifikation av förändringar i utgiftsanslag för budgetåret ^ProP- 1992/93:150
1993/94 i förhållande till förslagen i budgetpropositionen Bilaga 1.5

1000-tal kr.

Huvudtitel, anslag	Beräknat	Senare förslag eller beslut	Förändring
	belopp		Ökning ( + )
	budget-	Propositio- Anslags-	Minskning(-)
	proposi-	nens eller belopp
	tionen	skrivelsens
		nummer

II. Justitiedepartementet

Framtidsstudier, långsiktig analys m.m.,
reservationsanslag

Domstolarna m.m., ramanslag

Kriminalvården, ramanslag

Brottsförebyggande rådet:

Förvaltningskostnader, förslagsanslag
Utvecklingskostnader, reservationsanslag
Brottsförebyggande rådet, ramanslag

Summa

III. Utrikesdepartmentet

Bidrag till Stockholms internationella
fredsforskningsinstitut (SIPRI),
reservationsanslag

Forskningsverksamhet för rustningsbegränsning
och nedrustning, anslag

Forskningsverksamhet av särskild utrikes-
och säkerhetspolitisk betydelse,
reservationsanslag

Summa

V. Socialdepartementet

Socialdepartementet, ramanslag
Utredningar, utveckling, samverkan m.m.
ramanslag

Bostadsbidrag, förslagsanslag

Bidrag till föräldraförsäkringen,
förslagsanslag

Bidrag till sjukförsäkringen,förslagsanslag
Bidrag till husläkarsystemen m.m.,
reservationsanslag

Vissa statsbidrag inom handikappområdet,
reservationsanslag

Kostnader för statlig assistansersättning,
förslagsanslag

Riksförsäkringsverket, ramanslag
Socialstyrelsen, ramanslag
Smittskyddsinstitutet, ramansanslag
Statens institut för psykosocial
miljömedicin, ramanslag

Barnmiljörådet, ramanslag

Socialvetenskapliga forskningsrådet:
Forskningsmedel, reservationsanslag

12 432	170	11 636	-	796
2 445 640	150,174	2 458 440	+	12 800
3 298 089	150	3 394 485	+	96 396
14 361	170	0		14 361
4 823	170	0	-	4 823
0	170	20 516	+	20 516
5 775 345		5 885 077	4-	109 732
21 310	170	21 810	4-	500
15 840	170	10 205	-	5 635
0	170	3 500	4-	3 500
37 150		35 515	-	1 635
52 839	»	56 239	4-	3 400
77 933	♦	78 970	4-	1 037
2 300 000	174	8 560 000	4-6 260 000
2 750 000	159	2 759 500	4-	9 500
4 649 000	150,178	5 353 000	4-	704 000
0	160	200 000	4-	200 000
0	159	332 500	4-	332 500
0	159	1 200 000	4-1	200 000
604 806	159,174	627 806	4-	23 000
316 395	159	321 895	4-	5 500
62 117	150	80 561	4-	18 444
5 741	170	6 943	4-	1 202
5 199	173	6 586	4-	1 387
79 175	170	86 740	4-	7 565

* Regeringsbeslut 11 dec 1992

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.5

1000-tal kr.

Huvudtitel, anslag	Beräknat	Senare förslag eller beslut	Förändring
	belopp		Ökning (+)
	budget-	Propositio- Anslags-	Minskning(-)
	proposi-	nens eller belopp
	tionen	skrivelsens
		nummer

Socialvetenskapliga forskningsrådet:
Förvaltning, ramanslag	0	170	5 600	+	5 600
Teckning av aktier i SBL Vaccin Aktiebolag, förslagsanslag	0	150	55 000	+	55 000
Avveckling av Statens bakteriologiska laboratorium, förslagsanslag	0	150	1	+	1
Jämställdhetsombudsmannen m.m., ramanslag Särskilda jämställdhetsåtgärder, reservationsanslag	0	*	6 576	4-	6 576
	0	*	10 556	+	10 556
Summa	10 903 205		19 748 473	+ 8 845 268
VI. Kommunikationsdepartementet Kostnader förenade med statens ägande i SOS Alarmering AB, reservationsanslag	0	200	140 000	+	140 000
Östersjösamarbetet om trafik och miljö, reservationsanslag	0	179	15 000	+	15 000
Kostnader för avveckling av styrelsen för riksfärdtjänst, förslagsanslag 0		150	20 500	+	20 500
Byggande av riksvägar, reservationsanslag	1 556 500	176	0	-	1 556 500
Byggande av länstrafikanläggningar, reservationsanslag	925 400	176	0		925 400
Vägverket: Särskilda bärighetshöjande åtgärder, reservationsanslag	707 300	176	0		707 300
Drift och vidmakthållande av statliga järnvägar, reservationsanslag	2 825 656	176	2 861 656	+	36 000
Nyinvesteringar i stomjärnvägar, reservationsanslag	1 392 087	176	0		1 392 087
Ersättning till banverket för vissa kapitalkostnader, förslagsanslag	368 000	176	0		368 000
Riksfärdtjänst, förslagsanslag	113 300	150	72 500	-	40 800
Bidrag till Statens väg- och trafikinstitut, ramanslag	61 129	170	33 639		27 490
Transportforskningsberedningen, ramanslag	44 006	170	119 006	+	75 000
Bidrag till forskning om el- och hybrid- fordon, reservationsanslag	0	179	9 000	+	9 000
Telestyrelsen, ramanslag	20 000	200	195 000	+	175 000
Telestyrelsen: Upphandling av särskilda sammhälls åtaganden, reservationsanslag	0	200	224 000	+	224 000
Kapitalkostnader avseende lån till investeringar i vägar, järnvägar och kollektivtrafik- anläggningar, förslagsanslag	0	176	1 353 000	+1 353 000
Underhållsåtgärder för sysselsättning och tillväxt, reservationsanslag	0	150	1 200 000	+ 1 200 000
Summa	8 013 378		6 243 301		1 770 077

* Regeringsbeslut 11 dec 1992

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.5

1000-tal kr.

Huvudtitel, anslag	Beräknat	Senare förslag eller beslut	Förändring
	belopp		Ökning ( + )
	budget-	Propositio- Anslags-	Minskning(-)
	proposi-	nens eller belopp
	tionen	skrivelsens
		nummer

VII. Finansdepartementet

Konjunkturinstitutet, ramanslag

Statistiska centralbyrån:

Statistik, register och prognoser, ramanslag
Boverket: Förvaltningskostnader, ramanslag
Länsbostadsnämnderna, förslagsanslag

Vissa investeringar m.m., reservationsanslag

Statligt utjämningsbidrag till kommuner,
förslagsanslag

Lån till kommuner, reservationsanslag

Bidrag till EFTA:s fond för ekonomisk och social
utjämning, förslagsanslag

Summa

VIII. Utbildningsdepartementet

Stöd för utveckling av skolväsendet,
reservationsanslag

Forskning inom skolväsendet, reservationsanslag
Bidrag till viss verksamhet inom det
kommunala skolväsendet, förslagsanslag

Bidrag till folkbildningen

Bidrag till vissa handikappåtgärder

inom folkbildningen

Grundläggande högskoleutbildning samt
vissa andra ändamål inom högskoleområdet
Universitetet i Uppsala: Grundutbildning,
reservationsanslag

Lunds universitet: Grundutbildning,
reservationsanslag

Universitetet i Göteborg: Grundutbildning,
reservationsanslag

Stockholms universitetet: Grundutbildning,
reservationsanslag

Universitetet i Umeå: Grundutbildning,
reservationsanslag

Universitetet i Linköping: Grundutbildning,
reservationsanslag

Karolinska Institutet: Grundutbildning,
reservationsanslag

Tekniska högskolan i Stockholm:

Grundutbildning, reservationsanslag

Chalmers Tekniska högskola:

Grundutbildning, reservationsanslag

Högskolan i Luleå: Grundutbildning,
reservationsanslag

Danshögskolan: Grundutbildning,
reservationsanslag

Dramatiska Institutet: Grundutbildning,
reservationsanslag

24 733	170	24 896	+	163
435 033	182	420 080		14 953
144 787	172	144 000	-	787
126 066	172	83 000	-	43 066
0	150	800 000	4-	800 000
40 200 500	150	39 041 000	- 1	159 500
0	150	350 000	4-	350 000
270 000	225	540 000	4-	270 000
41 201 119		41 402 976	+	201 857
55 613	158	71 613	+	16 000
24 812	170	26 117	+	1 305
42 839	194,150	1 994 849	+ 1	952 010
1 917 543	150	2 456 463	+	538 920
45 117	159	53 867	4-	8 750
8 346 985	169	0	- 8 346 985
0	169	534 514	+	534 514
0	169	875 718	+	875 718
0	169	640 573	+	640 573
0	169	421 437	+	421 437
0	169	460 296	+	460 296
0	169	388 224	+	388 224
0	169	271 130	4-	271 130
0	169	384 510	4-	384 510
0	169	306 683	4-	306 683
0	169	209 141	4-	209 141
0	169	10 393	4-	10 393
0	169	30 705	4-	30 705

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.5

1000-tal kr.

Huvudtitel, anslag	Beräknat	Senare forslag eller beslut	Förändring
	belopp		Ökning ( + )
	budget-	Propositio- Anslags-	Minskning(-)
	proposi-	nens eller belopp
	tionen	skrivelsens
		nummer

Grafiska institutet och institutet för
högre kommunikations- och reklamutbildning: Grundutbildning, reservationsanslag Högskolan i Borås: Grundutbildning,	0	169	6 092	+	6 092
reservationsanslag Högskolan i Falun/Borlänge: Grundutbildning,	0	169	71 816	+	71 816
reservationsanslag Högskolan i Gävle/Sandviken: Grundutbildning,	0	169	97 065	+	97 065
reservationsanslag Högskolan i Halmstad: Grundutbildning,	0	169	95 509	+	95 509
reservationsanslag	0	169	54 234	+	54 234
Högskolan i Jönköping: Grundutbildning, reservationsanslag Högskolan i Kalmar: Grundutbildning,	0	169	88 331	+	88 331
reservationsanslag Högskolan i Karlskrona/Ronneby: Grundutbildning,	0	169	110 311	+	110 311
reservationsanslag Högskolan i Karlstad: Grundutbildning,	0	169	41 438	+	41 438
reservationsanslag Högskolan i Kristianstad: Grundutbildning,	0	169	174 184	+	174 184
reservationsanslag Högskolan i Skövde: Grundutbildning,	0	169	73 416	+	73 416
reservationsanslag Högskolan för lärarutbildning i Stockholm:	0	169	43 452	+	43 452
Grundutbildning, reservationsanslag Högskolan i Trollhättan/Uddevalla:	0	169	228 454	+	228 454
Grundutbildning, reservationsanslag Högskolan i Växjö: Grundutbildning,	0	169	38 627	+	38 627
reservationsanslag Högskolan i Örebro: Grundutbildning,	0	169	121 634	+	121 634
reservationsanslag Högskoleutbildning på Gotland:	0	169	142 975	+	142 975
Grundutbildning, reservationsanslag Idrottshögskolan i Stockholm: Grundutbildning,	0	169	11 570	+	11 570
reservationsanslag	0	169	16 676	+	16 676
Konstfack: Grundutbildning, reservationsanslag	0	169	44 496	+	44 496
Konsthögskolan: Grundutbildning, reservationsanslag	0	169	20 669	+	20 669
Mitthögskolan: Grundutbildning, reservationsanslag Musikhögskolan i Stockholm: Grundutbildning,	0	169	182 923	+	182 923
reservationsanslag Mälardalens högskola: Grundutbildning,	0	169	46 178	+	46 178
reservationsanslag Operahögskolan i Stockholm: Grundutbildning,	0	169	106 005	+	106 005
reservationsanslag Teaterhögskolan i Stockholm: Grundutbildning,	0	169	7 676	+	7 676
reservationsanslag	0	169	11 226	+	11 226
Bidrag till kommunal högskoleutbildning m.m., reservationsanslag	0	169	284 660	+	284 660
Kanslersämbetet, reservationsanslag	0	169	26 000	+	26 000
Verket för högskoleservice, ramanslag Överklagandenämnden för högskolan, ramanslag	0	169	69 452	+	69 452
	0	169	3 182	+	3 182
Rådet för grundläggande högskoleutbildning, reservationsanslag Vissa särskilda utgifter inom universitet	0	169	40 908	+	40 908
och högskolor m.m., reservationsanslag Europeisk utbildningssamverkan, ramanslag	0	169,150	240 589	+	240 589
	0	169	47 545	+	47 545

1000-tal kr.

Huvudtitel, anslag	Beräknat	Senare förslag eller beslut	Förändring
	belopp		Ökning (+)
	budget-	Propositio- Anslags-	Minskning(-)
	proposi-	nens eller belopp
	tionen	skrivelsens
		nummer

Kostnader för Universitets- och högskoleämbetets,
Forskningsrådsnämden och Utrustningsnämndens
för universitet och högskolor awecklingsorganisation,

förslaganslag 0

Forskning och forskarutbildning inom

högskolan samt vissa andra forskningsändamål 7 039 137
Univerisitetet i Uppsala: Forskning och

forskarutbildning, reservationsanslag 0

Universitetet i Lund: Forskning och

forskarutbildning, reservationsanslag 0

Universitetet i Göteborg: Forskning och

forskarutbildning, reservationsanslag 0

Universitetet i Stockholm: Forskning och

forskarutbildning, reservationsanslag 0

Universitetet i Umeå: Forskning och

forskarutbilning, reservationsanslag 0

Universitetet i Linköping: Forskning och

forskarutbildning, reservationsanslag 0

Karolinska Institutet: Forskning och

forskarutbildning, reservationsanslag 0

Tekniska högskolan i Stockholm: Forskning

och forskarutbildning, reservationsanslag 0

Chalmers tekniska högskola: Forskning

och forskarutbildning, reservationsanslag 0

Högskolan i Luleå: Forskning och

forskarutbildning, reservationsanslag 0

Konstnärligt utvecklingsarbete vid

vissa högskoleenheter, reservationsanslag 0

Forskningsstödjande åtgärder vid mindre

och medelstora högskolor, reservationsanslag 0

Vissa särskilda utgifter for

forskningsändamål, reservationsanslag 0

Vissa ersättningar för klinisk utbildning

och forskning, förslagsanslag 0

Forskningsrådsnämnden: Forskning och

forskningsinformation, reservationsanslag 0

Forskningsrådsnämden: Förvaltning, ramanslag 0

Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet:

Forskning, reservationsanslag 0

Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet:

Förvaltning, ramanslag 0

Medicinska forskningsrådet: Forskning,

reservationsanslag 0

Medicinska forskningsrådet: Förvaltning,

ramanslag 0

Naturvetenskapi iga forskningsrådet:

Forskning, reservationsanslag 0

Naturvetetnskapliga forskningsrådet:

Förvaltning, ramanslag 0

Teknikvetenskapliga forskningsrådet:

Forskning, reservationsanslag 0

Teknikvetenskapliga forskningsrådet:

Förvaltning, ramanslag 0

Rymdforskning, reservationsanslag 0

Rådet för forskning om universitet och

högskolor, reservationsanslag 0

Europeisk forskningssamverkan, ramanslag 0

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.5

169	1	4- 1
170	0	- 7 039 137
170	667 809	+ 667 809
170	720 782	+ 720 782
170	502 262	+ 502 262
170	534 253	+ 534 253
170	407 368	+ 407 368
170	231 766	+ 231 766
170	344 378	+ 344 378
170	303 211	+ 303 211
170	257 296	+ 257 296
170	117 269	+ 117 269
170	13 292	+ 13 292
170	106 235	+ 106 235
170	308 516	+ 308 516
170	1 446 778	+ 1 446 778
170	83 006	+ 83 006
170	8 936	+ 8 936
170	208 004	+ 208 004
170	6 963	+ 6 963
170	357 797	4- 357 797
170	12 485	4- 12 485
170	508 447	4- 508 447
170	17 236	4- 17 236
170	228 677	4- 228 677
170	7 330	4- 7 330
170	41 925	4- 41 925
170	7 795	4- 7 795
170	445 895	4- 445 895

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.5

1000-tal kr.

Huvudtitel, anslag	Beräknat	Senare forslag eller beslut	Förändring
	belopp		Ökning (+)
	budget-	Propositio- Anslags-	Minskning(-)
	proposi-	nens eller belopp
	tionen	skrivelsens
		nummer

Kungl. biblioteket, ramanslag	0	170	90 728	+	90 728
Statens psykologisk-pedagogiska bibliotek, ramanslag	0	170	5 992	4-	5 992
Arkivet för ljud och bild, ramanslag	0	170	21 100	+	21 100
Institutet för rymdfysik, ramanslag	0	170	37 824	+	37 824
Polarforskning, ramanslag	0	170	20 588	+	20 588
Vissa bidrag till forskningsverksamhet, reservationsanslag	0	170	35 678	+	35 678
Medel för dyrbar vetenskaplig utrustning, reservationsanslag	0	170	110 000	+	110 000
Centrala studiestödsnämnden m.m., ramanslag	159 610	150	170 610	4-	11 000
Studiehjälp m.m., förslagsanslag	2 086 780	194,150	2 350 780	4-	264 000
Studiemedel m.m., förslagsanslag	6 130 000	150	6 389 095	+	259 095
Vuxenstudiestöd m.m., reservationsanslag	1 078 600	150	3 867 535	4-2 788 935
Timersättning vid vissa vuxenutbildningar, förslagsanslag	71 925	159	76 925	+	5 000
Inredning och utrustning av lokaler vid högskoleenheterna m.m., reservationsanslag	872 600	169	836 500		36 100
Lokalkostnader m.m. vid universitet och högskolor m.m.	0	169,170	2 986 537	4-2 986 537
Inredning och utrustning av lokaler m.m. vid universitet och högskolor m.m.	0	169,170	209 075	4-	209 075
Summa	27 871 561		36 788 205	+ 8 916 644
IX. Jordbruksdepartementet Stöd till jordbruket och livsmedelsindustrin i norra Sverige, förslagsanslag	955 000	183	971 000	4-	16 000
Skogsvårdsorganisationen: Myndighetsuppgifter, ramanslag	310 080	226	275 305		34 775
Bidrag till skogsvård m.m.,förslagsanslag	142 492	226	90 000	-	52 492
Stöd till byggande av skogsvägar, förslagsanslag	39 962	226	6 000	-	33 962
Främjande av skogsvård m.m., reservationsanslag Insatser för skogsbruket, reservationsanslag	14 868	226	0	-	14 868
	0	226	99 000	+	99 000
Isbrytarhjälp åt fiskarbefolkningen, förslagsanslag	1	184	0	-	1
Bidrag till fiskets rationalisering m.m., förslagsanslag	9 388	184	0		9 388
Lån till fiskerinäringen, reservationsanslag	40 000	184	0	-	40 000
Täckande av förluster vid statlig kreditgaranti till fiske, förslaganslag	1	184	0		1
Prisreglerande åtgärder på fiskets område, förslagansanslag	1	184	0		1
Särskilda insatser för fisket, förslagsanslag	0	184	26 391	+	26 391
Livsmedelsstatistik, förslagsanslag	11 514	182	21 434	4-	9 920
Sveriges lantbruksuniversitet, ramanslag	627 975	170	984 246	4-	356 271

Lokalkostnader m.m. vid Sveriges lantbrukuniversitet,

förslaganslag	295 336	170	0	- 295 336
Inredning och utrustning av lokaler vid Sveriges
lantbruksuniversitet m.m., reservationsanslag	33 700	170	7 700	26 000
Skogs- och jordbrukets forskningsråd,
reservationsanslag	169 680	170	0	- 169 680

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.5

1000-tal kr.

Huvudtitel, anslag	Beräknat	Senare förslag eller beslut	Förändring
	belopp		Ökning (+)
	budget-	Propositio- Anslags-	Minskning(-)
	proposi-	nens eller belopp
	tionen	skrivelsens
		nummer

Skogs- och jordbrukets forskningsråd: Forskning, reservationsanslag	0	170	185 552	+	185 552
Skogs- och jordbrukets forskningsråd:
Förvaltningkostnader, ramanslag	0	170	6 129	+	6 129
Stöd till kollektiv forskning, reservationsanslag	101 200	170	88 000	-	13 200
Bidrag till Skogs- och lantbruksakademien,
förslagsanslag	772	170	811	+	39
Bioenergiforskning, reservationsanslag	48 930	170,179	76 377	+	27 447
Summa	2 800 900		2 837 945	+	37 045

X. Arbetsmarknadsdepartementet
Arbetsmarknadsdepartementet, ramanslag
Utredningar m.m., reservationsanslag
Arbetsmarknadspolitiska åtgärder,
reservationsanslag

Arbetsmiljöinstitutet, ramanslag

Yrkesinriktad rehabilitering : Utbildningsbidrag,
förslagsanslag

Särskilda åtgärder för arbetshandikappade,
reservationsanslag

Arbetslivscentrum, Jorslaganslag

Lokal iseringslån, reservationsanslag

Summa

42 524	150	43 344	+	820
17 220	150	12 220	-	5 000
28 448 611	150	28 389 655	+	226 044
172 252	170	177 745	+	5 493
570 017	150	0		570 017
6 386 203	150	6 956 220	+	570 017
0	170	34 791	-1-	34 791
0	150	1	+	1
35 636 827		35 613 976	-	22 851

XI. Kulturdepartementet
Kulturdepartementet, ramanslag	42 386	rskr. 197	38 986	-	3 400
Utredningar m.m., ramanslag	13 300	rskr. 197	12 263	-	1 037
Kulturmiljövård, reservationsanslag Forsknings- och utvecklingsinsater inom kulturområdet,	70 213	rskr.253	95 213	+	25 000
reservationsanslag	30 855	170	35 778	+	4 923
Styrelsen för lokalradiotillstånd, ramanslag	0	150	2 100	+	2 100
Utlänningsnämnden, ramanslag	51 550	150	70 680	+	19 130
Jämställdhetsombudsmannen m.m., ramanslag Särskilda jämställdhetsåtgärder, reservationsanslag	6 576		0	-	6 576
	10 556	*	0	-	10 556
Summa 225 436			255 020	+	29 584

XII. Näringsdepartementet

Särskilda insatser inom industriforsknings-
systemet, reservationsanslag

Konkurrensforskning, reservationsanslag

Insatser för ny energiteknik, reservationsanslag
Åtgärder för energieffektiviseringar m.m. i
bl.a. Östeuropa och Baltikum, reservationsanslag
Insatser för utbyggnad av fjärrvärmenäten,
reservationsanslag

Teknisk forskning och utveckling, reservationsanslag
Materialteknisk forskning, reservationsanslag
Informationsteknologi, reservationsanslag

Teknikvetenskapliga forskningsrådet,
reservationsanslag

0	170	10 000	+	10 000
0	170	6000	+	6 000
222 000	179	237 000	+	15 000
0	179	95 000	+	95 000
0	179	50 000	+	50 000
753 348	170	575 548	-	177 800
36 150	170	0	-	36 150
0	170	358 000	+	358 000
184 966	170	0		184 966

* Regeringsbeslut 11 dec 1992

1000-tal kr.

Huvudtitel, anslag

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.5

Beräknat Senare förslag eller beslut
belopp -----------------------

budget- Propositio- Anslags-

proposi- nens eller belopp

tionen skrivelsens

Förändring

Ökning (+)

Minskning(-)

nummer

Rymdstyrelsen: Förvaltningskostnader, ramanslag	0	170	5 700	+	5 700
Nationell rymdverksamhet, reservationsanslag	58 287	170	54 300	-	3 987
Europeiskt rymdsamarbete m.m., ramanslag	447 439	170	450 100	+	2 661
Forskning för ett avfalltssnålt samhälle: Miljöanpassad produktutveckling, reservationsanslag	24 607	170	0		24 607
Energiforskning, reservationsanslag	280 764	170	220 800	-	59 964
Byggnadsforskning, reservationsanslag	178 200	170	0	-	178 200
Statens råd för byggnadsforskning: Förvaltningskostnader, reservationsanslag	0	170	19 885	+	19 885
Byggforskning, reservationsanslag	0	170	174 000	+	174 000
Stöd till experimentbyggande, reservationsanslag	10 000	170	0	-	10 000
Särskilda avvecklingskostnader för Statens institut för byggnadsforskning, förslagsanslag	0	170	1	+	1
Statens institut för byggnadsforskning, förslagsanslag	1	170	0	-	1
Bidrag till Statens institut för byggnadsforskning, reservationsanslag	53 625	170	0		53 625
Statens institut för byggnadsforskning: Utrustning, reservationsanslag	810	170	0		810
Avgifter till vissa internationella FoU-organisationer, ramanslag	544	170	1 994	+	1 450
Statens provningsanstalt: Uppdragsverksamhet, förslagsanslag	1	170	0		1
Summa	2 250 742		2 258 328	+	7 586
XIII. Civildepartementet Länstyrelserna m.m. ramanslag	1 693 900	150	1 741 900	+	48 000
Konsumentforskning, reservationsanslag	1 939	170	2 100	+	161
Bidrag till kvinnoorganisationernas centrala verksamhet, reservationsanslag	3 000	rskr. 187	3 432	+	432
Summa	1 698 839		1 747 432	+	48 593

XIV. Miljö- och naturresursdepartementet
Utredningar m.m., reservationsanslag
Investeringar inom miljöområdet, reservationsanslag
Miljöforskning, reservationsanslag

Stockholms internationella miljöinstitut,
reservationsanslag

Forskning för en kretsloppsanpassad samhälls
utveckling: Avfallshantering, reservationsanslag
Miljöinsatser i Östersjöregionen,
reservationsanslag

Bidrag till internationellt samarbetet kring
den byggda miljön m.m., reservationsanslag

Summa

22 643	179	27 643	+	5 000
135 445	226	190 445	+	55 000
151 783	170	159 372	+	7 589
25 000	170	12 000		13 000
17 199	170	32 760	+	15 561
0	179	122 500	+	122 500
1 200	179	2 700	4-	1 500
353 270		547 420	+	194 150

XV. Riksdagen och dess myndigheter

Riksdagens byggnader m.m., reservationsanslag

Summa

175 400 förs.RFK 3 192 600

175 400 192 600

+ 17 200

Summa Förändringar

136 943 172

153 556 268

+ 16 613 096

gotab 43619, Stockholm 1993

Bilaga 1.6

Lagförslag

1 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 150 Bil. 1.6

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1987:519) om Riksrevisionsverkets
granskning av statliga aktiebolag och stiftelser;

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.6

Härigenom föreskrivs att 1 och 2 §§ lagen (1987:519) om Riksrevi-
sionsverkets granskning av statliga aktiebolag och stiftelser¹ skall ha
följande lydelse. Lagen kommer därför att ha följande lydelse från och
med den dag då denna lag träder i kraft.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Riksrevisionsverket far granska
den verksamhet som bedrivs i följ-
ande aktiebolag och stiftelser.

Aktiebolag

Aktiebolaget Statens anläggnings-
provning

Aktiebolaget Svensk Bilprovning

Aktiebolaget Tipstjänst

Aktiebolaget Trav och Galopp
Aktiebolaget Vin- & Spritcentralen
Apoteksbolaget Aktiebolag

Kungliga Dramatiska teatern
Aktiebolag

Kungliga teatern Aktiebolag
Radiotjänst i Kiruna Aktiebolag
Samhall Aktiebolag och de dotter-
bolag som ingår i Samhallgruppen
SEMKO, Svenska Elektriska

Materialkontrollanstalten

Aktiebolag

Statens Bostadsfinansierings-
aktiebolag, SBAB

Swedish Geotechnical Systems
Aktiebolag

Swedish National Road Consulting
Aktiebolag

Svensk Avfallskonvertering
Aktiebolag (SAKAB)

Svensk Kämbränslehantering
Aktiebolag

Svensk Rundradio AB

Svenska Penninglotteriet
Aktiebolag

§²

Riksrevisionsverket får granska
den verksamhet som staten bedri-
ver i form av aktiebolag eller stif-
telse, om verksamheten är regle-
rad i lag eller någon annan för-
fattning eller om staten som ägare
eller genom tillskott av anslags-
medel eller genom avtal eller på
något annat sätt har ett bestäm-
mande inflytande över verksam-
heten.

¹ Lagen omtryckt 1990:423.

² Senaste lydelse 1993:152.

Nuvarande lydelse

Systembolaget Aktiebolag

V.T.I. Utveckling Aktiebolag
Värdepapperscentralen VPC

Aktiebolag

AMU-Gruppen AB och de dotter-
bolag som ingår i AMU-gruppen

Stiftelser

Fonden för industriellt samarbete
med u-länder

Fonden för industriellt
utvecklingsarbete (Industrifonden)

Stiftelsen för framtidsstudier

Stiftelsen Nordiska Museet

Stiftelsen Riksutställningar

Stiftelsen Statshälsan

Stiftelsen Svenska Institutet

Stiftelsen Sveriges teknisk-
vetenskapliga attachéverksamhet
Stiftelsen Sveriges tekniska
museum

Svenska rikskonserter

Sveriges turistråd

Trygghetsstiftelsen

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:150

Bilaga 1.6

De aktiebolag och stiftelser som
nämns i 1 § är skyldiga att på be-
gäran av Riksrevisionsverket lämna
verket de upplysningar som behövs
om den granskade verksamheten.

De aktiebolag och stiftelser som
Riksrevisionsverket granskar enligt
1 § är skyldiga att på begäran av
Riksrevisionsverket lämna verket
de upplysningar som behövs om
den granskade verksamheten.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 1993.

gotab 43620, Stockholm 1993

Bilaga 2

Justitiedepartementet

1 Riksdagen 1992/93. 1 samt. Nr 150 Bil. 2

Justitiedepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 april 1993

Prop.1992/93:150

Bilaga 2

Föredragande: statsrådet Hellsvik

Anmälan till proposition med förslag till
slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret
1993/94, m.m., såvitt avser Justitiedepartementets
verksamhetsområde

Andra huvudtiteln

A. Justitiedepartementet m.m.

A 1. Statsrådsberedningen

Under denna anslagsrubrik har riksdagen beslutat (prop. 1992/93:100,
bilaga 3, 1992/93:JuU20, rskr. 224) att för budgetåret 1993/94 anvisa ett
förslagsanslag på 49 224 000 kr. Motsvarande anslag till alla övriga
departement är av riksdagen numera anvisade som ramanslag. Enligt min
uppfattning skulle det vara ändamålsenligt om även anslaget till
Statsrådsberedningen fördes upp i statsbudgeten för nästa budgetår som
ett ramanslag.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att det av riksdagen för budgetåret 1993/94 beslutade förslags-
anslaget Statsrådsberedningen i stället anvisas med anslags-
beteckningen ramanslag.

A 2. Justitiedepartementet

Under denna anslagsrubrik har riksdagen beslutat (prop. 1992/93:100,
bilaga 3, 1992/93:JuU20, rskr. 224) att för budgetåret 1993/94 anvisa ett
förslagsanslag på 63 229 000 kr. Motsvarande anslag till alla övriga
departement är av riksdagen numera anvisade som ramanslag. Enligt min

uppfattning skulle det vara ändamålsenligt om även anslaget till Prop. 1992/93:150
Justitiedepartementet fördes upp i statsbudgeten för nästa budgetår som Bilaga 2
ett ramanslag.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att det av riksdagen för budgetåret 1993/94 beslutade förslags-
anslaget Justitiedepartementet i stället anvisas med anslags-
beteckningen ramanslag.

A3. Utredningar m.m.

Under denna anslagsrubrik har riksdagen beslutat (prop. 1992/93:100,
bilaga 3, 1992/93:JuU20, rskr. 224) att för budgetåret 1993/94 anvisa ett
reservationsanslag på 30 200 000 kr. Motsvarande anslag till alla övriga
departement är av riksdagen numera anvisade som ramanslag. Enligt min
uppfattning skulle det vara ändamålsenligt om även anslaget till
Utredningar m.m. fördes upp i statsbudgeten för nästa budgetår som ett
ramanslag.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att det av riksdagen för budgetåret 1993/94 beslutade reservations-
anslaget Utredningar m.m. i stället anvisas med anslagsbeteckningen
ramanslag.

D. Domstolsväsendet m.m.

D 2. Domstolarna m.m.

I min anmälan till prop. 1992/93:100 anförde jag bl.a. att det inom
Socialdepartementets område på tre områden förekom lagstiftningsarbete
som skulle medföra ökade kostnader för domstolsväsendet. Jag syftade
då på lagstiftningen rörande stöd och service till vissa funktions-
handikappade, ändrade regler om bostadsbidrag och ett lagförslag rörande
bostadsanpassningsbidrag som redan hade förelagts riksdagen i prop.
1992/93:58. Jag förutskickade vidare att frågor rörande de kostnads-
ökningar för domstolsväsendet som lagstiftningen skulle föranleda,
sammanlagt 22,2 miljoner kronor per år, av tekniska skäl skulle för
budgetåret 1993/94 behandlas först i den nu aktuella
kompletteringspropositionen.

I lagen (1992:1574) om bostadsanpassningsbidrag m.m. föreskrivs att

ett beslut av en kommun i en fråga som regleras i lagen skall kunna Prop. 1992/93:150
överklagas till länsrätt. Lagen har trätt i kraft den 1 januari 1993. Bilaga 2
Kostnaden för den ökade måltillströmning hos de allmänna förvaltnings-
domstolarna som förväntas bli följden av lagregeln har beräknats till
3 miljoner kronor per år. Hela detta belopp bör nu tillföras anslaget

Domstolsväsendet m.m.

I prop. 1992/93:159 föreslås bl.a. en ny lag om stöd och service till
vissa funktionshindrade, en ny lag om assistansersättning och ändringar
i vissa redan befintliga lagar. Förslagen innebär att nya måltyper kommer
att tillföras främst de allmänna förvaltningsdomstolarna. Kostnaderna
härför är beräknade till 14 miljoner kronor per år (prop. 1992/93:159
s. 160). De föreslagna nya reglerna är avsedda att träda i kraft den 1
januari 1994. Därför bör för budgetåret 1993/94 halva beloppet, eller
7 miljoner kronor, tillföras anslaget Domstolarna m.m.

Vad gäller reformen om bostadsbidrag har frågorna om ökade kostnader
för domstolsväsendet redan behandlats i prop. 1992/93:174.

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört bör under detta anslag begäras
ytterligare 10 miljoner kronor för budgetåret 1993/94.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att under ramanslaget Domstolarna m.m. för budgetåret 1993/94
anvisa 10 000 000 kr. utöver vad som har föreslagits i prop.
1992/93:100 bilaga 3.

E. Kriminalvården

E 2. Kriminalvården

Inledning

Till 1993 års budgetproposition (1992/93:100 bilaga 3) anmälde jag att
beläggningssituationen vid anstalter och häkten var relativt svårbedömd
och att det sannolikt skulle finnas anledning för mig att återkomma till
regeringen med förnyade prognoser vad avser beläggningsutvecklingen
inom kriminalvården.

Härtill kommer att riksdagen den 25 mars i år har beslutat om ändrade
regler beträffande villkorlig frigivning, vilka träder i kraft den 1 juli

1993. Riksdagen har i samband därmed gett regeringen i uppdrag att
under våren återkomma i kompletteringspropositionen med förslag till
budgetreglering och att samtidigt presentera en långsiktig konsekvens-
analys för riksdagen.

Med hänvisning härtill återkommer jag nu med en ny bedömning av
resursbehovet för kriminalvården under budgetåret 1993/94 och de därpå
närmast följande budgetåren.

Beläggningssituationen m.m.

Prop.1992/93:150

Bilaga 2

Under senare år, t.o.m. budgetåret 1991/92, har beläggningen vid
kriminalvärdsanstalterna legat på en konstant nivå på omkring 3 600
intagna. I medeltal har närmare 90 % av de tillgängliga platserna
(ca 4 000) varit belagda. Under innevarande budgetår har det emellertid
skett en kraftig volymökning. Sedan augusti 1992 har beläggnings-
situationen vid anstalterna således varit mycket ansträngd och anstalterna
har sedan dess i det närmaste varit fullbelagda.

Det finns flera faktorer som kan förklara beläggningsutvecklingen.
Brottsförebyggande rådet (BRÅ) har i en rapport Fängelsedomar 1975-
1992 (BRÅ-rapport 1992:5) analyserat utvecklingen av fängelsedomar
under senare år. Av rapporten framgår bl.a. att den totalt utdömda
fängelsestrafftiden år 1992 ökat med uppskattningsvis 14 procent jämfört
med år 1991. Detta kan enligt BRÅ bl.a. förklaras av att antalet
åtalspunkter i vaije brottmålsdom genomsnittligt har ökat. Härtill kommer
att de genomsnittligt utdömda fängelsestrafftidema kontinuerligt också har
ökat under de senaste åren. Vidare framgår av statistiken att både andelen
och antalet intagna som efter beslut av Kriminalvårdsnämnden avtjänar
två tredjedelar av strafftiden ökat under det senaste budgetåret.

Antalet långtidsdömda ökar dessutom stadigt, vilket leder till en ökad
belastning på den slutna anstaltsorganisationen. Tabellen nedan visar
antalet inskrivna i kriminalvårdsanstalt fördelade efter strafftider den 1
oktober 1991 respektive 1992.

Strafftid	Inskrivna den 1 oktober
Strafftid	1991	1992	Förändring
< 2 mån	354	364	+ 10
2 mån < 4 mån	475	494	+ 19
4 mån < 2 år	1 656	1 752	+ 96
2 år eller mer	1 446	1 696	+ 250
Summa:	3 931	4 306	+ 375

Beläggningen vid häktena har med något undantag ökat stadigt under
åren 1987-1992. Under innevarande budgetår har beläggningssituationen
vid häktena blivit alltmer ansträngd. Dessa har under långa perioder varit
fullbelagda och vid flera tillfällen t.o.m. överbelagda. Antalet häktade
personer har mellan budgetåren 1985/86 och 1991/92 ökat med över 50
procent. Denna ökning har fortsatt under innevarande budgetår.

Medelantalet inskrivna häktade budgetåren 1985/86 - 1991/92 samt prognos för Prop. 1992/93:150

budgetåret 1992/93 Bilaga 2

Antal

Vid regeringens bedömning av beläggningssituationen i samband med
beredningsarbetet inför budgetpropositionen hösten 1992 hade den
kraftiga volymökningen just inträffat. Situationen var vid den tidpunkten
då synnerligen svårbedömd. De fördjupade analyser som gjorts av
utvecklingen därefter visar att det framför allt är de långtidsdömda som
står för volymökningen. En närliggande slutsats av dessa analyser skulle
kunna vara att vi står inför en fortsatt volymökning de närmaste åren. En
rad faktorer bidrar dock samtidigt till att den fortsatta beläggnings-
utvecklingen fortfarande är svår att förutse. Den månadsvisa statistiken
över beläggningen tyder dock på en minskad ökningstakt och en möjlig
stabilisering av beläggningen på en ny högre nivå.

Mot bakgrund av bl.a. detta och för att kunna göra en samlad
bedömning av vilka krav som kommer att ställas på kriminalpolitiken i
framtiden har regeringen gett BRÅ i uppdrag att i samverkan med
Rikspolisstyrelsen och Kriminalvårdsstyrelsen utarbeta en framtids- och
omvärldsanalys avseende det kriminalpolitiska verksamhetsområdet.
Analysen kommer att ge underlag för fortsatta och mer långsiktiga
överväganden inom regeringskansliet när det gäller reformarbetet inom
kriminalpolitikens område. Regeringen bör i 1994 års budgetproposition
redovisa en plan med förslag till långsiktigt verkande åtgärder mot
brottsligheten i samhället. Det finns då också anledning för mig att
återkomma till frågan om beläggningsutvecklingen inom kriminalvården
och de resursbehov som föranleds av denna.

Jag vill i sammanhanget erinra om att jag längre fram kommer att
redovisa min syn på betänkandet Grovt rattfylleri och Sjöfylleri (SOU
1992:131) som för närvarande remissbehandlas. I betänkandet föreslås
bl.a. en utvidgad användning av fängelsestraffet.

Härtill kommer att Straffsystemkommittén (Ju 1992:07, dir. 1992:47)

senare i år kommer att redovisa delförslag som tar sikte på en Prop. 1992/93:150
reformering av påfölj dssystemet, bl.a. innefattande reglerna för villkorlig Bilaga 2
frigivning. Det finns alltså skäl för mig att i olika sammanhang
återkomma i frågor som gäller den framtida belastningen och strukturen
inom anstaltsorganisationen.

Ändrade regler om villkorlig frigivning

I propositionen (1992/93:4) om villkorlig frigivning, m.m. föreslog
regeringen att den obligatoriska halvtidsfrigivningen skulle avskaffas
fr. o. m. den 1 juli 1993 genom en huvudsaklig återgång till de regler
som gällde före den 1 juli 1983. Propositionen behandlades av justitieut-
skottet i betänkandet 1992/93:JuUl 1. Vid kammarbehandlingen den 10
december 1992 beslutade riksdagen att återförvisa ärendet till utskottet
för ytterligare beredning. Vid den förnyade behandlingen godtog
justitieutskottet (bet. 1992/93:JuU19) i huvudsak regeringens förslag med
den ändringen att villkorlig frigivning inte får ske förrän verkställigheten
har pågått i minst två månader. Riksdagen beslutade i enlighet med
utskottet (rskr. 1992/93:223). De nya reglerna träder i kraft den 1 juli

1993.

Riksdagens beslut beträffande minimitiden för villkorlig frigivning
innebär enligt mina beräkningar att den dagliga beläggningen - utöver det
platsbehov som uppkommer till följd av propositionen - ökar med
ytterligare 210 intagna vid kriminalvårdsanstaltema. Sammantaget innebär
riksdagens beslut om ändrade regler beträffande villkorlig frigivning att
den dagliga beläggningen ökar med omkring 510 intagna.

Resursfrågor

Reformen om villkorlig frigivning och behovet av platser till följd därav
måste som jag nyss har redovisat ses i samband med den redan höga och
ansträngda beläggningssituationen, som under vissa perioder har inneburit
att det inte funnits tillräckligt med platser på anstalter och häkten.

I sammanhanget är det av vikt att framhålla att den höga
beläggningsnivån också försvårar differentiering av de intagna. För att
det skall vara möjligt att differentiera de intagna krävs att det finns ett
visst överskott av platser i anstaltsoiganisationen. De intagna, vars
brottslighet varierar, är olika både i fråga om personliga egenskaper och
vad gäller t.ex. rymningsbenägenhet, farlighet, kriminell identifikation
och missbruk. Detta innebär att alla intagna inte kan placeras på alla
anstalter. En alltför hög beläggningsnivå försvårar också utplacering från
häkten till anstalter av dömda personer med lagakraftvunna domar.

Justitieutskottet har vid ett antal tillfallen uttalat att beläggningsnivån
bör vara omkring 85 procent för att möjliggöra önskvärd differentiering
av olika intagna samtidigt med ett gott resursutnyttjande (jfr bl.a. bet.
1992/93 :JuU19).

Jag gör i dag den bedömningen att det behövs omkring 360 nya
anstaltsplatser till följd av den redan inträffade beläggningsökningen och

för att kunna möjliggöra den önskvärda differentieringen i enlighet med Prop. 1992/93:150
riksdagens riktlinjer för kriminalvården. Dessa platser bör dessutom i Bilaga 2
huvudsak vara slutna och med relativt hög säkerhetsgrad, eftersom
ökningen av anstaltsplatser framför allt hänför sig till gruppen
långtidsdömda.

Därutöver tillkommer ett behov av ytterligare anstaltsplatser till följd
av de ändrade reglerna om villkorlig frigivning. Totalt beräknas reformen
medföra att platsbehovet ökar med omkring 580 med hänsyn tagen till
den önskvärda differentieringen.

Reformen om villkorlig frigivning tillsammans med beläggnings-
ökningen beräknas således medföra ett behov av tillskott med ca 940
anstaltsplatser. Byggnadsprojekt är beslutade eller påbörjade för omkring
325 nya anstaltsplatser. Bland annat beslutade regeringen i november
förra året om tillbyggnader av paviljonger med totalt 192 slutna platser
vid sex befintliga anstalter.

Enligt den planering som nu pågår inom departementet och vid
Kriminalvårdsstyrelsen kommer platsbehovet i huvudsak att kunna
tillgodoses genom om- och tillbyggnader av det nuvarande anstalts-
beståndet. Den långsiktiga planeringen omfattar även uppförande av
någon eller några nya anstalter. Utbyggnaden av anstaltsorganisationen
kommer dock inte att kunna ske i takt med det successivt ökade behovet
av platser. Under om- och tillbyggnadsperioden kan det därför komma
att behövas provisoriska lösningar.

Beträffande häktessituationen gör jag bedömningen att
häktesorganisationen behöver ett tillskott av ca 60 platser utöver vad som
redan har beslutats. Platsbehovet kan tillgodoses genom ombyggnader och
utökningar av befintliga häkten samt genom att häktesplatser som enligt
tidigare planering skulle läggas ned tills vidare behålls.

Den totala merkostnaden till följd av det redovisade platstillskottet
avseende anstalter och häkten kan under budgetåren 1993/94 - 1997/98,
i förhållande till de bedömningar som har redovisats i 1993 års
budgetproposition, beräknas till följande. Jag erinrar dock om att jag nyss
har nämnt att det finns skäl för mig att vid senare tillfällen återkomma till
dessa mer långsiktiga frågor.

Förändring till (i tusental kronor)
1993/94	1994/95 1995/96	1996/97	1997/98
E 2. Kriminalvården 96 396	176 152 261 679	20 535	0

Kostnaderna till följd av reformen om villkorlig frigivning finansieras
genom omprioriteringar och rationaliseringar inom Justitiedepartementets
verksamhetsområde. Det redovisade platsbehovet för budgetåret 1993/94
kan dock inte finansieras inom den ekonomiska ram som har angivits för
kriminalvården i 1993 års budgetproposition. Kriminalvården behöver

1* Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 150 Bil. 2

med anledning härav tillskjutas ytterligare medel för budgetåret 1993/94. Prop. 1992/93:150
Bilaga 2

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att under ramanslaget Kriminalvården för budgetåret 1993/94
anvisa 96 396 000 kr. utöver vad som har föreslagits i prop.
1992/93:100 bilaga 3.

Effektivare distribution av författningssamlingarna

Från anslaget Svensk författningssamling betalas bl.a. den kostnadsfria
tilldelning av Svensk författningssamling (SFS) som regleras i 7 §
författningssamlingsförordningen (1976:725), den s.k. frilistan. I
budgetpropositionen beräknades anslaget till 10 112 000 kr.

I promemorian Effektivare distribution av författningssamlingarna (Ds
1993:21) föreslås att den kostnadsfria tilldelningen av SFS tas bort för
domstolar och andra myndigheter från årsskiftet 1993/94. De skall i
fortsättningen själva betala för alla abonnemang och lösnummer som de
beställer. Motsvarande ändringar föreslås i fråga om de författnings-
samlingar som centrala myndigheter under regeringen ger ut, länens
författningssamlingar och Svenska kyrkans författningssamling. Förslaget
remissbehandlas för närvarande. Det kan genomföras genom att
regeringen beslutar ändringar i förfättningssamlingsförordningen.

I promemorian behandlas däremot inte frågan om konsekvensändringar
i de regler om en frilista som finns i lagen (1982:1255) om författnings-
samlingar för Riksdagens förvaltningskontor och Riksbanken och som har
utformats efter mönster av vad som gäller för SFS enligt förfättnings-
samlingsförordningen. Det ankommer på riksdagen att göra de ändringar
som här kan vara motiverade.

Promemorieförslaget syftar till att stimulera till en så kostnadseffektiv
distribution av författningssamlingarna som möjligt. Om förslaget
genomförs kommer större delen av SFS-anslaget att sparas in. Kostnader
flyttas dock över på dem som i dag har gratis abonnemang.

De flesta frilisteabonnenter har endast ett frilisteabonnemang. För var
och en av dessa mottagare innebär förslaget en kostnadsökning som
motsvarar abonnemangspriset. Abonnemangspriset för år 1993 är 660 kr.
Priset för kommande år är beroende av en upphandling som
Justitiedepartementet har påböljat. Upphandlingen gäller ett nytt avtal om
förlags- och tryckeri tjänster för utgivningen av SFS.

Mottagare med många frilisteabonnemang finns framför allt inom
rättsväsendet. För att kompensera dem kommer enligt förslaget delar av
SFS-anslaget att behöva föras över till berörda myndigheter. Sedan
remissbehandlingen är klar avser jag att återkomma till regeringen med
förslag om hur detta skall göras och vilka övergångslösningar som kan
behövas i väntan på att myndigheternas abonnemangskostnader kan

beaktas vid beräkningen av myndigheternas anslag för budgetåret Prop. 1992/93:150

1994/95. Bilaga 2

Hemställan

Jag hemställer

att regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag nu
har anfört om effektivare distribution av författningssamlingarna.

gotab 43610, Stockholm 1993

Bilaga 3

F örsvarsdepartementet

1 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 150 Bil. 3

Försvarsdepartementet

Prop. 1992/93:150

Bilaga 3

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 april 1993.

Föredragande: statsrådet Björck

Anmälan till proposition med förslag till slutlig
reglering av statsbudgeten för budgetåret 1993/94,
m.m., såvitt avser Försvarsdepartementets
verksamhetsområde

Lokalisering av försvarets internationella centrum
m.m.

1. Ärendet och dess beredning

Svea ingenjörregemente (Ing 1) och Försvarets FN-skola är i dag lokali-
serade till Almnäs i Södertälje.

Riksdagen beslutade hösten 1989 (prop. 1989/90:9, bet.
1989/90:FöU3, rskr. 1989/90:87) bl.a. att Ing 1 skulle flytta från
Almnäs till Strängnäs och där samlokaliseras med Södermanlands rege-
mente (P 10/Fo 43), att Försvarets FN-skola också skulle flytta från
Almnäs och samlokaliseras med Svea livgarde (I 1/Fo 44) i Upplands-
Bro och att ett truppslagcentrum för ingenjörtruppema skulle inrättas
vid Göta ingenjörregemente (Ing 2) i Eksjö.

Våren 1991 beslutade riksdagen på nytt i ärendet (bet. 1990/91 :FöU8,
rskr. 1990/91:285) sedan regeringen föreslagit (prop. 1990/91:102) att
Ing 1 skulle läggas ned. Riksdagens beslut innebar dock - med avvikelse
från regeringens förslag - att en regementsledning, liksom Almnäsetab-
lissementet, skulle behållas i avvaktan på en samlad bedömning av
grundorganisationen i 1992 års försvarsbeslut.

Genom 1992 års försvarsbeslut (prop. 1991/92:102, bet.
1991/92:FöU12, rskr. 1991/92:337) beslutades att Ing 1 skall läggas
ned senast den 30 juni 1994 och etablissementet avvecklas. Vidare

beslutades att Försvarets FN-skola skulle omlokaliseras till Upplands- Prop. 1992/93:150
Bro (Kungsängen) och slås samman med FN-avdelningen hos Chefen Bilaga 3
för armén till ett FN-centrum.

Skälen for beslutet var främst att Försvarets FN-skola behöver stöd i
fråga om utbildning och förrådslokaler. Detta stöd skulle komma att
upphöra i och med att ingenjörsutbildningen flyttade. En utgångspunkt
för beslutet var också att utbildningsvolymen i Kungsängen skulle vara
av samma omfattning som den varit på Almnäs.

Regeringen beslutade den 10 december 1992 att FN-centrum fr.o.m.
den 1 januari 1993 skall benämnas försvarets internationella centrum
(SFS 1992:1161).

I en skrivelse till regeringen den 2 november 1992 har en projekt-
grupp (Försvar för Fred) genom Rolf Lindgren - mot bakgrund av att
Västgöta flygflottilj (F 6) i Karlsborg skall avvecklas - föreslagit att ett
internationellt räddningscenter inrättas bestående av bl.a. försvarets in-
ternationella centrum, och att detta lokaliseras till F 6:s område.

Med hänsyn till att Sveriges engagemang i fredsfrämjande insatser
bedöms komma att öka har det blivit nödvändigt att närmare undersöka
om de förutsättningar som låg till grund for beslutet att lokalisera för-
svarets internationella centrum till Kungsängen alltjämt är giltiga.

Försvarsdepartementet uppdrog därför den 19 mars 1993 till en sär-
skild utredningsman (generallöjtnanten Gustaf Welin) att utreda frågan
om försvarets internationella centrums framtida lokalisering.

Utredningsuppdraget redovisades till Försvarsdepartementet den 31
mars 1993.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län, Karlsborgs kommun m.fl. har den 14
april 1993 redovisat en förstudie avseende inrättandet av ett internatio-
nellt räddningscenter på F 6:s område.

2. Lokalisering av försvarets internationella centrum m.m.

till Almnäs

Mitt förslag: Försvarets internationella centrum lokaliseras till Alm-
näs senast den 31 december 1993. Delar av ingenjörsutbildningen
bibehålls på Almnäs, men Svea livgarde I 1/Fo 44 ges det övergri-
pande ansvaret för stödproduktionen.

Utredarens förslag: Överenstämmer med mitt förslag vad avser lokali-
seringen av försvarets internationella centrum.

Skälen för mitt förslag: Sverige bidrar i dag med ca 1200 personer i
skilda internationella fredsfrämjande insatser.

I lagen (1992:1153) om väpnad styrkas tjänstgöring utomlands anges att
högst 3000 personer ur utlandsstyrkan samtidigt får tjänstgöra utomlands i
väpnad tjänst. Detta antal kan räcka för fredsbevarande operationer. Om

svenska förband därutöver skall kunna delta i fredsframtvingande operatio-
ner torde, enligt min mening, denna siffra behöva höjas.

Vid en normal belastning kan utbildning av förband för fredsfrämjande
insatser bedrivas i Kungsängen inom ramen för nu planerade investeringar.

Det kan förutses att utbildningsbehovet vid försvarets internationella
centrum, beroende bl.a. på den internationella utvecklingen och Sveriges
ambitioner, kan komma att variera inom relativt vida ramar. I de översikt-
liga beräkningar som redovisas i utredningen uppgår utbildningsomfånget
till mellan 11080 och 15600 manveckor per år.

Detta kan innefatta bl.a. två till tre 600-mans bataljoner som ställs till
FN och/eller ESK:s förfoganden för fredsbevarande insatser samt en årlig
omsättning av 8-10 kompanier i en styrka om ca 5000 man som hålls i
beredskap för fredsframtvingande operationer.

Hur Sveriges ambitioner när det gäller att medverka i fredsfrämjande
operationer kommer att vara på längre sikt är svårt att förutse. En lokalise-
ring av försvarets internationella centrum som starkt inskränker handlings-
friheten för framtiden bör emellertid enligt min mening undvikas.

När det gäller valet av lokaliseringsort kan jag till att börja med instäm-
ma i utredarens uppfattning avseende en tänkt lokalisering av verksam-
heten till Karlsborg. Utredaren anför att mot en lokalisering till Karlsborg
talar att det är mindre lämpligt att flytta försvarets internationella centrum
till en plats som ligger relativt långt från samverkande parter i Stockholms-
området. Vidare anför utredaren bl.a. att det i Karlsborgsområdet saknas
erfarenhet och infrastruktur vad gäller utbildning av förband för fredsbe-
främjande insatser och att det kan vara svårt att rekrytera de befattnings-
havare som behövs till verksamheten. Av de skäl som nu nämns anser jag
att försvarets internationella centrum inte bör lokaliseras till

F 6:s område i Karlsborg.

När det sedan gäller frågan om en lokalisering till I 1/Fo 44 i Kungs-
ängen kan konstateras att regementet har ett stort ansvar för produktion av
prioriterade krigsförband. Regementets kaserner och övningsfält har en bra
kapacitet, men konkurrens kan komma att uppstå mellan regementet och
försvarets internationella centrum om dessa resurser.

Om Sverige kommer att öka sina insatser för fredsfrämjande insatser,
räcker inte nuvarande resurser i Kungsängen till. En utbyggnad krävs då,
vilket medför ytterligare investeringskostnader.

Investeringskostnaderna i Kungsängen för en samlokalisering av för-
svarets internationella centrum är i dag beräknade till 29,5 miljoner kro-
nor. Om ytterligare en kasern erfordras, ökar kostnaderna med 20 miljoner
kronor till 49,5 miljoner kronor. Ytterligare investeringskostnader kan
tillkomma för skjutbanor och utökning av övningsfält.

Om även utbildning av utländsk personal skall genomföras i en ökad
omfattning jämfört med i dag och denna personal mer regelbundet kommer
att vistas vid försvarets internationella centrum, kan detta på ett besväran-
de sätt komma i konflikt med den prioriterade verksamheten vid I 1/Fo 44.

Det nu anförda talar enligt min mening med viss styrka mot en lokalise-
ring till Kungsängen.

Jag konstaterar, i likhet med utredaren, att det i stället finns flera för-
delar med att lokalisera försvarets internationella centrum till Almnäs.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 3

Bl.a. finns det goda förutsättningar att utan om fettande konkurrens med
annan förbandsproduktion bedriva utbildning för både svenska och utländs-
ka förband for fredsfrämjande operationer.

Jag bedömer vidare att kraven i framtiden kan komma att öka när det
gäller att organisera och utbilda svenska förband för fredsfrämjande in-
satser. Handlingsfrihet finns att - utan större investeringskostnader - utöka
denna utbildningsverksamhet på Almnäs.

Den tidigare beslutade avvecklingen av Ing 1 innebär att delar av ingen-
jörsutbildningen skall flyttas till Strängnäs. Den planerade investeringen är
36 miljoner kronor. Genom att tills vidare bibehålla denna utbildning på
Almnäs kan investeringen undvikas.

I likhet med utredaren anser jag att de utbildningsanordningar som finns
på Almnäsfältet hade behövt ianspråktas för viss utbildning av Mellersta
militärområdets ingenjörsförband under 1990-talet, även om flyttningen till
Strängnäs hade fullföljts. Den utbildning som ingenjörsförbanden kommer
att bedriva på Almnäsfältet är dock inte av en sådan omfettning att den
bedöms komma att konkurera med försvarets internationella centrums
verksamhet vad gäller övningsfältets utnyttjande. Att tills vidare bibehålla
utbildningen på Almnäs av den utbildningsenhet som skulle flyttat till
Strängnäs synes därför även av detta skäl rationellt. Ledningen bör dock
ske från I 1/Fo 44 i Kungsängen. Om det framtida utbildningsbehovet för
försvarets internationella centrum kommer att öka i stor omfettning, kan
detta dock medföra att utbildningen av ingenjörsförband får flyttas vid en
senare tidpunkt.

Södra Mälarbanan kommer i sin nya sträckning att beröra den nordöstra
delen av övnings- och skjutfältet i Almnäs. Jag anser dock inte att detta
förhållande kommer att påverka kapaciteten när det gäller utbildning av
förband för fredsfrämjande uppgifter. Vissa åtgärder behöver dock vidtas
med anledning av banans dragning bl.a. undergångar vid järnvägen. Kost-
naderna för dessa åtgärder kommer att belasta Banverket.

Härutöver finner jag fördelar med att lokalisera ytterligare verksamhet
till Almnäs för att nedbringa driftskostnaderna. Utredaren föreslår bl.a. att
förrådshållning av ett antal krigsförband och förrådsställning av två FN-
bataljoner flyttas till Almnäs. Jag avser att återkomma till regeringen med
kompletterande förslag på verksamheter som bör lokaliseras till Almnäs.

Som framgår av årets budgetproposition (prop. 1992/93:100 bilaga 5 s.
162 och bilaga 4 s. 56) har regeringen föreslagit att medel för FN-verk-
samhet fr.o.m. budgetåret 1993/94 skall tas upp under anslag på tredje
huvudtiteln i stället för som hittills på fjärde huvudtiteln (anslag under
littera L).

Den föreslagna lokaliseringen av försvarets internationella centrum
kommer inte i sig att förändra nuvarande omfettning av uppdragen enligt
FN-anslagen. Den ger dock handlingsfrihet att, om så beslutas, utöka
verksamheten. Behovet av medel för eventuella ombyggnader och flyttning
ryms under fjärde huvudtitelns anslag B 3. Arméförband: Anskaffning av
anläggningar. Kostnaderna för ingenjörsutbildningen som samlokaliseras
med försvarets internationella centrum belastar anslaget B 1. Arméförband:
Ledning och förbandsverksamhet, inom fjärde huvudtiteln.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 3

3. Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att godkänna vad jag
anfört om lokalisering av försvarets internationella centrum och av fortsatt
utbildning av ingenjörsförband vid Almnäs m.m.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 3

gotab 43600, Stockholm 1993

Bilaga 4

Socialdepartementet

1 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 150 Bil. 4

Socialdepartementet

Prop. 1992/93:150

Bilaga 4

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 april 1993

Föredragande: statsrådet Könberg

Anmälan till proposition med förslag till
slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret
1993/94, m.m., såvitt avser socialdepartementets
verksamhetsområde

1 Bidrag för vissa ersättningar från sjukförsäkringen
till sjukvårdshuvudmännen m.m.

1.1 Förslag

Mitt förslag: För bidrag till vissa ersättningar från sjukförsäk-
ringen till sjukvårdshuvudmännen fastställs en utgiftsram på totalt
2 703 miljoner kronor för år 1994. Samtidigt ges sjukvårdshuvud-
männen det direkta kostnadsansvaret för och övertar administratio-
nen av ersättningen till försäkringsanslutna privatpraktiserande
läkare och sjukgymnaster från försäkringskassorna.

1.2 Utgångspunkter

Riksdagen beslutade våren 1992 om betydande förändringar i statsbi-
dragssystemen för bl.a. landstingen fr.o.m. år 1993. Detta skedde i
enlighet med vad regeringen föreslagit i kompletteringspropositionen för
1992/93 (prop. 1991/92:150 del II). Syftet var att minska rundgången av
transfereringar mellan statlig och kommunal sektor. För landstingens del
har detta för år 1993 inneburit att avräkningsskatten avskaffats samt att
skatteutjämningsavgiften reducerats till 0,40 kronor per skattekrona. I
fråga om bidraget till vissa ersättningar till sjukvårdshuvudmännen fast-
ställdes en utgiftsram på 6 995 miljoner kronor av riksdagen för år
1993. För år 1994 har regeringen för avsikt att föreslå riksdagen att
slopa skatteutjämningsavgiften på 0,40 kronor. Efter reducering med
1 500 miljoner kronor, som motsvarar den tillfälliga återbetalningen år
1993, återstår en total utgiftsram på ca 2 700 miljoner kronor att fördela
mellan sjukvårdshuvudmännen.

För att kunna avveckla skatteutjämningsavgiften fr.o.m. år 1994 och
därmed skapa en ström av pengar enbart från staten till landstingen
konstaterade jag i min anmälan till fjolårets kompletteringsproposition

att en översyn måste göras av systemet med ersättningar till sjukvårds-
huvudmännen m.m. i syfte att finna en ny utformning av systemet. I
denna översyn skulle sambanden mellan den allmänna sjukförsäkringen
och hälso- och sjukvården särskilt belysas.

Villkoren för översynsarbetet har under året efter hand klarlagts,
främst genom att regeringen nyligen förelagt riksdagen ett förslag om
införande av ett nationellt husläkarsystem för vilket sjukvårdshuvud-
männen avses få finansieringsansvaret. Vidare har en översyn företagits
av läkarvårdstaxan med utgångspunkt i att ett system med husläkare
införs över hela landet. Översynens förslag, som innebär betydande
förbättringar och förenklingar av taxan, har remissbehandlats och bereds
för närvarande inom Socialdepartementet. Jag återkommer senare till
detta förslag.

En annan viktig utgångspunkt är att regeringen i regeringsförklaringen
uttalat sin avsikt att successivt införa fri etableringsrätt för läkare. Ett
första steg är den etableringsfrihet som har föreslagits för husläkare i
den för riksdagen nyligen förelagda propositionen om husläkare m.m.
(prop. 1992/93:160). För att kunna gå vidare med etableringsfrihet för
övriga privatpraktiserande läkare krävs system som dels gör det möjligt
för sjukvårdshuvudmännen att leva upp till sitt planeringsansvar, dels
garanterar de privata vårdgivarna en möjlighet att driva sin verksamhet
på i huvudsak samma villkor som de offentligt verksamma vårdgivarna.
Sjukvårdshuvudmännen måste också ha en reell möjlighet att kontrollera
hälso- och sjukvårdens kostnadsutveckling.

1.3 Ersättning till privatpraktiserande läkare och
sjukgymnaster

Den nuvarande konstruktionen av ersättningssystemet för försäkringsan-
slutna privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster innebär att försäk-
ringskassan vid utbetalning av allmän sjukvårdsersättning till resp, sjuk-
vårdshuvudman skall frånräkna det belopp som motsvarar under närmast
föregående år utbetalade försäkringsersättningar till de försäkringsanslut-
na vårdgivare som var verksamma inom resp, sjukvårdshuvudmans
geografiska område. De ersättningar på sammanlagt 1 725 miljoner
kronor som försäkringskassorna utbetalade till försäkringsanslutna läkare
och sjukgymnaster under år 1992 avräknas således mot den allmänna
sjukvårdsersättning som kassorna utbetalar till sjukvårdshuvudmännen
under år 1993 på sammanlagt 5 006 miljoner kronor. Av detta följer att
sjukvårdshuvudmännen i realiteten har hela finansieringsansvaret för
nämnda privata vårdgivare även om administrationen av ersättnings-
systemet handhas av försäkringskassorna.

1.4 Översynen av läkarvårdstaxan

Regeringen beslutade i mars förra året om en översyn av läkarvårds-
taxan med utgångspunkt i att ett system med husläkare införs över hela
landet senast fr.o.m. år 1995. I direktiven angavs att taxan skall ut-

Prop. 1992/93:150

Bilaga 4

formas så att special istläkamas insatser inriktas mot sådana undersök-
ningar och behandlingar som ligger inom deras speciella kompetensom-
råde. Utformningen av taxemodellen skall underlätta för privatpraktiker
att i framtiden bedriva en kvalificerad mottagningsverksamhet. Vidare
ingick att se över vissa bestämmelser som den särskilda taxan för läkare
fyllda 66 år, begränsningen av försäkringsersättningen till 6 000 besök
per kalenderår samt vikariats- och sanktionsregler.

Översynen har redovisats i ett betänkande Arvoden för privatpraktise-
rande läkare (SOU 1992:118). I detta föreslås en ersättningsmodell som
är uppbyggd på tre arvodesgrupper med utgångspunkt i ett s.k. normal-
arvode. Detta är ett enhetligt arvode för den huvudsakliga delen av en
läkares verksamhet. Enklare undersökningar eller behandlingar som
utförs av läkare själv eller under dennes överinseende ersätts med ett
lägre arvode, s.k. enkelt arvode. De åtgärder som av tidsmässiga eller
kostnadsmässiga skäl inte ryms inom normalarvodet föreslås ersättas
med ett högre s.k. särskilt arvode. För att skapa förutsättningar för att i
förväg bättre kunna bedöma storleken av kostnaden för den försäkrings-
anslutna privatläkarvården föreslås att en gräns i form av ett ekonomiskt
tak införs för varje specialitet under ett år. När summan av arvodena
under ett kalenderår når detta tak utbetalas ingen läkarvårdsersättning
för återstoden av året. Undantag kan dock göras med sjukvårdshuvud-
mannens medgivande.

Vidare föreslås att en åldersgräns på 70 år införs för anslutning till
försäkringen och att den särskilda taxan för läkare fyllda 66 år av-
skaffas. Ändrade vikariats- och sanktionsregler förordas också samt att
kassorna skall få författningsenlig rätt att ta del av en ansluten läkares
patientjournaler.

Remissvaren visar att den föreslagna ersättningsmodellen mottagits
positivt även om olika synpunkter vad gäller de föreslagna nivåerna på
beräknade normalarvoden och frågan om de särskilda arvodena har
framförts. Övriga förslag från utredningen tillstyrks också av en majori-
tet av remissinstanserna. Förslaget om kassans rätt att få ta del av an-
sluten läkares patientjournal stöds av flertalet remissinstanser men med
vissa förbehåll.

Från främst sjukvårdshuvudmännens sida betonas det angelägna i att
huvudmännen för att kunna leva upp till sitt ansvar enligt HSL i fråga
om uppföljning och kvalitetskontroll övertar administrationen av den
försäkringsanslutna privatvården. Som ytterligare ett skäl för detta an-
förs att sjukvårdshuvudmännen har byggt upp administrativa resurser för
de icke försäkringsanslutna privata vårdgivare de har vårdavtal med.

1.5 Överväganden och förslag

Mot bakgrund av det som anförts finner jag att finansieringsansvaret och
därmed administrationen för de nu försäkringsanslutna läkarna och sjuk-
gymnasterna bör föras över till sjukvårdshuvudmännen vid ingången av
år 1994. En sådan förändring ligger i linje inte bara med hälso- och
sjukvårdslagens intentioner utan även med regeringens ambitioner att

Prop. 1992/93:150

Bilaga 4

tydliggöra kostnadsansvar, att renodla betalningsströmmar inom offent-
ligt finansierad verksamhet och att genom stärkt konkurrens skapa ökad
valfrihet för medborgarna. Genom en sådan förändring skapas förutsätt-
ningar för en enhetlig och effektiv uppföljning av hela den öppna vården
ifråga om kvalitet, effektivitet och produktivitet samt resursutnyttjande i
stort.

Jag gör också den bedömningen att införandet av en ändrad ersätt-
ningsmodell - i huvudsak enligt vad som föreslagits - skapar goda förut-
sättningar för en avveckling av nuvarande etableringsbegränsningar för
specialistläkare den 1 januari 1994. En avreglering av vad gäller privat-
praktiserande läkares anslutning till det offentliga ersättningssystemet
innebär - tillsammans med ett genomförande av förslaget till ett natio-
nellt husläkarsystem - att betydelsefulla steg tas mot att bl.a. åstadkom-
ma ett breddat vårdutbud och en ökad valfrihet för patienten. Detta är
viktiga mål i regeringens hälso- och sjukvårdspolitik. En motsvarande
avreglering bör även övervägas för de privatpraktiserande sjukgymnas-
terna.

Regeringen bör efter sommaren kunna återkomma till riksdagen med
ett mer detaljerat förslag om hur dessa förändringar skall genomföras
och vilken reglering som krävs för detta samt hur en effektiv kostnads-
kontroll skall kunna åstadkommas. De förändringar som jag syftar på
skall kunna utformas på ett sådant sätt att de dels ger den enskilde pati-
enten valfrihet i sitt vårdsökande, dels inom vissa givna ramar medger
en fri etablering av privatpraktiserande specialistläkare. Jag vill i an-
slutning härtill understryka vikten av att systemförändringen sker med
beaktande av vad som anges i hälso- och sjukvårdslagen, bl.a. att vården
skall ges på lika villkor för hela befolkningen.

Det ändrade systemet måste dessutom ge finansiären, dvs. sjukvårds-
huvudmännen, möjligheter att förutse och kontrollera kostnaderna för
den specialiserade läkarvården och de privatpraktiserande sjukgymnas-
terna. Jag vill vidare framhålla att i ett förändrat system skall de nu-
varande försäkringsanslutna privatpraktiserande läkarna och sjukgym-
nasterna tillförsäkras fortsatt verksamhet genom sjukvårdshuvudmännens
försorg.

Jag har för avsikt att föreslå regeringen att Riksförsäkringsverket ges i
uppdrag att med utgångspunkt i det nyss redovisade utredningsförslaget
till ändrad läkarvårdstaxa utarbeta ett förslag till en ny läkarvårdstaxa.

Som jag tidigare har redovisat avräknas ersättningen till försäkrings-
anslutna läkare och sjukgymnaster mot den allmänna sjukvårdsersätt-
ningen med ett års eftersläpning. Det innebär att utbetalda ersättningar
till vårdgivarna för år 1993 inte kommer att kunna avräknas på sedvan-
ligt sätt under år 1994. Med hänsyn till att sjukvårdshuvudmännen
fr.o.m. år 1994 avses överta det direkta kostnadsansvaret för dessa
vårdgivares verksamhet anser jag att någon avräkning av beloppet inte
skall ske.

Ett landstingskommunalt övertagande av det direkta kostnadsansvaret
för ersättningarna till nämnda privata vårdgivare föranleder vissa
konsekvensändringar i AFL. Dessa liksom resultatet av överläggningar-

Prop. 1992/93:150

Bilaga 4

na med företrädare för sjukvårdshuvudmännen om den närmare fördel-
ningen av utgiftsramen för år 1994 får redovisas för riksdagen vid det
senare tillfallet.

Avslutningsvis vill jag erinra om det utredningsarbete som pågår inom
den kommitté (HSU 2000) med uppdrag att dels analysera hälso- och
sjukvårdens resursbehov fram till år 2000, dels överväga hur hälso- och
sjukvården bör finansieras och organiseras på den övergripande sam-
hällsnivån (dir. 1992:30). Vad jag här har föreslagit får självfallet inte
vara något hinder för utredningens överväganden och förslag.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 4

2 Smittskyddsinstitutet m.m.

2.1 Riksdagens beslut

Riksdagen har med anledning av regeringens proposition om ett natio-
nellt smittskyddsinstitut m.m. bl.a. godkänt att Statens smittskyddsinsti-
tut inrättas med de arbetsuppgifter och den organisation som angetts i
propositionen och att Statens bakteriologiska laboratorium (SBL) av-
vecklas i enlighet med vad som anförts i propositionen (prop. 1992/93:46,
bet. 1992/93:SoU7, rskr. 1992/93:86).

Riksdagen har beträffande bildandet av ett aktiebolag för nuvarande
vaccintillverkning m.m. vid SBL givit regeringen till känna vad social-
utskottet anfört om att ett slutligt ställningstagande kan ske först sedan
de ekonomiska villkoren för bildandet av bolaget har redovisats för
riksdagen. Utskottet har emellertid tillstyrkt att aktiebolaget bildas och
om möjligt övertar vaccinproduktionen den 1 juli 1993.

Riksdagen har också antagit lag om ändring i smittskyddslagen (1988:1472)
som innebär att anmälningspliktiga sjukdomar skall anmälas till Statens
smittskyddsinstitut fr.o.m. den 1 juli 1993 i stället för till SBL.

2.2 Smittskyddsinstitutet

2.2.1 Inriktningen av verksamheten

Smittskyddsinstitutets uppgifter har beskrivits närmare i betänkandet
Smittskyddsinstitutet - ny organisation för Sveriges nationella smitt-
skyddsfunktioner (SOU 1992:29). Förslagen i propositionen om ett
nationellt smittskyddsinstitut m.m. bygger bl.a. på detta förslag.

Regeringen har den 15 oktober 1992 bemyndigat mig att tillkalla en
organisationskommitté för Statens smittskyddsinstitut för att utföra för-
beredelsearbetet. Organisationskommittén tillkallades den 10 november
1992 och har lämnat förslag till instruktion för Smittskyddsinstitutet. På
grundval av förslaget har regeringen den 18 februari 1993 utfärdat för-
ordningen (1993:110) med instruktion för Smittskyddsinstitutet, som
träder i kraft den 1 juli 1993.

Smittskyddsinstitutet (SMI) skall enligt instruktionen vara en central
förvaltningsmyndighet med uppgift att bevaka det epidemiologiska läget
i fråga om smittsamma sjukdomar bland människor och att främja skyd-
det mot sådana sjukdomar.

SMI skall särskilt

- följa och analysera det epidemiologiska läget nationellt och internatio-
nellt i fråga om smittsamma sjukdomar och skyddet mot dessa,

- lämna Socialstyrelsen och andra berörda information om det epide-
miologiska läget och föreslå åtgärder som detta kan föranleda,

- övervaka att landet försörjs med vacciner och andra ämnen som skyd-
dar mot smitta,

- ta initiativ till åtgärder som medför ett gott skydd i landet mot smitt-
samma sjukdomar, även i kris och krig,

- upprätthålla kompetens att utföra diagnostiska undersökningar av unik
natur som ett led i landets smittskydd,

- upprätthålla ett för landets smittskydd relevant förråd av bakterier,
virus och andra ämnen,

- svara för kvalitetsstöd och kvalitetskontroll över landets mikrobiolo-
giska och infektionsimmunologiska diagnostik,

- bedriva forskning, metodutveckling samt utbildning inom smitt-
skyddsområdet,

- delta i internationellt samarbete inom smittskyddsområdet,

- stödja och samordna bekämpning av sjukhusinfektioner.

2.2.2 Medelsram för verksamheten

Organisationskommittén har haft i uppdrag att bl.a. utarbeta förslag
beträffande SMI:s anslagsfmansierade verksamhet för budgetåret 1993/94
med utgångspunkt från en total resursram om högst 75 miljoner kronor.

Regeringen har i propositionen 1992/93:170 Forskning för kunskap
och framsteg bl.a. erinrat om att tre professurer i smittskydd med in-
riktning mot särskilt klinisk immunologi, särskilt klinisk parasitologi
respektive särskilt klinisk virologi inrättades vid Karolinska institutet
(Kl) den 1 juli 1990. Innehavarna av professurerna skulle tillika vara
avdelningsföreståndare vid SBL. Medel för professurerna beräknades
under anslag som disponerades av KL Regeringen redovisade bl.a. ett
förslag om att ytterligare tre professurer skulle inrättas i smittskydd med
inriktning särskilt mot bakteriologi, epidemiologi respektive vaccinforsk-
ning och kombineras med tjänster vid SMI. Regeringen har därvid ut-
talat att de bästa förutsättningarna för att finna former för hur sam-
arbetet mellan Kl och SMI bör byggas upp finns lokalt och i en dialog
mellan myndigheterna. Regeringen avsåg att återkomma till medels-
frågorna.

Jag kommer i det följande att beräkna, utöver nämnda resursram om
ca 75 miljoner kronor, ett medelsbehov på ca 5 miljoner kronor som
avser det utökade samarbetet med KI. Jag återkommer i det följande till
denna anslagsfråga.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 4

2.2.3 Organisationskommitténs överväganden

I sina överväganden, som redovisats i överlämnade promemorior, har
organisationskommittén utgått från SMI:s huvudsakliga arbetsuppgifter
och bedömt hur dessa bör påverka myndighetens organisation och
dimensionering.

SMI skall följa den infektionsepidemiologiska situationen nationellt och
internationellt samt bl.a. registrera, bearbeta och analysera de inkomna
uppgifterna. Socialstyrelsen, som har det övergripande ansvaret för
landets smittskydd, och andra berörda skall informeras om det epidemio-
logiska läget. SMI skall föreslå behövliga åtgärder. SMI kommer också
att lämna Folkhälsoinstitutet vetenskapligt underlag för folkhälsoarbetet.
Kontakterna med och informationen till hälso- och sjukvården anser
kommittén vara av stor betydelse. SMI skall också samarbeta med WHO
och EG. SMI bör vidare inom sina ekonomiska ramar delta i det inter-
nationella forsknings- och utvecklingsarbetet genom kontakter med inter-
nationella vetenskapliga organisationer.

SMI bör på grundval av kunskaper om vacciners tillförlitlighet och
verkningssätt övervaka att Sverige har en god försörjning i fråga om
effektiva vacciner och immunoglobuliner m.m. SMI bör också ägna
särskild uppmärksamhet åt immunitetsstudier för att säkerställa ett gott
vaccinskydd.

Staten bör alltjämt ha ett ansvar för att viss särpräglad och unik
diagnostik skall kunna utföras centralt. När sådan diagnostik utförs vid
SMI skall det vara mot full kostnadstäckning.

Inom det försvarsmedicinska området bör SMI:s insatser syfta till att
ge möjlighet till skydd mot epidemier under krigs- och beredskapsför-
hållanden. Det medicinska hotet från biologiska stridsmedel bör bevakas
i samarbete med Försvarets forskningsanstalt.

SMI:s verksamhet bör också inriktas på referensfunktioner gentemot
landets kliniskt-mikrobiologiska laboratorier. Nya diagnostiska metoder
behöver utvecklas och utvärderas i samarbete med infektionsläkare och
mikrobiologer. Karaktärisering och typbestämning av mikroorganismer
samt verifikation av epidemiologiskt viktiga diagnoser, som är en be-
tydelsefull del av smittskyddsarbetet, bör utföras vid SMI. Typning för
att kartlägga smittvägar bör enligt kommittén som regel vara avgiftsfri
under det att övrig typningsverksamhet bör jämställas med särpräglad
diagnostik. Kommittén betonar att ett adekvat nationellt referensförråd
av sera, cellstammar och mikroorganismer bör finnas vid SMI.

SMI bör i samarbete med nationell och internationell sakkunskap delta
i kvalitetssäkring och samordning av landets mikrobiologiska verksam-
het. Sålunda bör SMI i samråd med sjukvårdshuvudmännen och Svenska
Läkaresällskapets sektion för medicinsk mikrobiologi initiera och delta i
framtagandet av referensmetodik, minimikriterier och kvalitetssäkring
för mikrobiologisk diagnostik.

Kommittén framhåller att den organisatoriska indelningen bör medge
att nya uppgifter kan tillföras, uppgifter avvecklas och arbetsmetoder
förändras utan störande ingrepp i den övergripande organisationsstruk-

Prop. 1992/93:150

Bilaga 4

turen. Verksamhetsgrenar som har nära samband med varandra med
avseende på innehåll eller förfaringssätt bör organisatoriskt hållas sam-
man. Tillgång till hög kompetens har en avgörande betydelse för hur
framgångsrikt SMI kommer att vara. En väsentlig utgångspunkt är enligt
organisationskommittén att bygga upp organisationen kring professio-
nella grupper. Detta bör enligt kommittén ge goda förutsättningar för en
kunskapsutvecklande miljö. Vidare bör enheter utformas, som har verk-
samhetsansvar kopplat till ett ekonomiskt ansvar.

Kommittén anser också att en del av tillgängliga anslagsmedel bör
reserveras för projektverksamhet.

SMI:s operativa verksamheter bör enligt kommittén vara epidemiologi,
bakteriologi, virologi, immunologi, parasitologi, virologi, vaccinforsk-
ning och försvarsmikrobiologi. Kommittén anser att epidemiologin har
en central roll i SMI:s verksamhet. Därför bör den bilda stommen i en
huvudenhet. Vaccinforskningen bör enligt kommittén inordnas i samma
huvudenhet. De laborativa verksamheterna, som bör ha ett nära sam-
arbete med varandra, bör enligt kommittén föras till en andra huvuden-
het, i vilken även försvarsmikrobiologi bör ingå.

Organisationskommittén har lämnat ett förslag till en organisations-
struktur för SMI i överensstämmelse med nämnda överväganden. Därvid
föreslås att två rådgivande nämnder knyts till verkschefen, nämligen en
epideminämnd och en centrallaboratorienämnd. Från kommittén har
också under hand lämnats uppgiften att den tills vidare utgår från en
basorganisation, som omfattar drygt hundratalet helårstjänster.

2.2.4 Lokaliseringen av Smittskyddsinstitutet

Den förra regeringen uppdrog i september 1991 åt Byggnadsstyrelsen att
utarbeta en samordnad lokalförsörjningsplan för Kl och SBL. Utgångs-
punkten för arbetet skulle vara att åstadkomma en samlad lokallösning
för KI:s och SBL:s anslagsfmansierade verksamhet i Solna. Vidare
skulle en plan för den framtida användningen av SBL-området upprättas,
varvid eventuella möjligheter till avyttring av delar av området särskilt
borde beaktas.

I propositionen om ett nationellt smittskyddsinstitut m.m. framhölls
bl.a. att SMI avsågs, liksom bl.a. de övriga nordiska smittskyddsinstitu-
ten, få sin tyngdpunkt i ett kvalificerat forsknings- och utvecklingsarbete
inom smittskyddsområdet. Jag uttalade då att jag ansåg att de bästa
betingelserna för detta arbete skulle ges om institutet fick möjlighet till
ett nära samarbete med Kl.

Socialutskottet framhöll att det bör ankomma på regeringen att besluta
om den nya myndighetens lokalisering och att riksdagen inte borde
föregripa organisationskommitténs bedömning om lämplig lokaliserings-
ort. Utskottet utgick från att kommittén skulle beakta arbetsmarknads-
utskottets uttalanden (yttr. 1990/91 :AU3y) om lokalisering av nya stat-
liga myndigheter. Riksdagen biföll socialutskottets hemställan (prop.
1992/93:46, bet. 1992/93:SoU7, rskr. 1992/93:86).

Prop. 1992/93:150

Bilaga 4

Stockholms läns landsting har föreslagit att SMI förläggs till Novum
forskningscentrum vid Huddinge sjukhus.

Organisationskommittén för SMI har redovisat tre alternativ till lokali-
sering. Alternativen som redovisas är KI:s campusområde i Solna,
Novum forskningscentrum i Huddinge och SBL:s nuvarande område i
Solna. Enligt kommitténs uppfattning är en lokalisering till KI:s område
i Solna den mest fördelaktiga med avseende på smittskyddsverksam-
hetens inriktning och omfattning.

Regeringen har i prop. 1992/93:170 Forskning för kunskap och fram-
steg bl.a. behandlat KI:s lokalfråga. I propositionen föreslås bl.a. ett
åtgärdsprogram vad gäller KI:s lokaler. Härigenom skulle erforderliga
lokaler för SMI kunna frigöras.

2.2.5 Överväganden och förslag

Jag har i det föregående kortfattat redogjort för förslagen från Organisa-
tionskommittén för Smittskyddsinstitutet. Jag anser att förslagen om
Smittskyddsinstitutets organisation och dimensionering stämmer väl
överens med den övergripande målsättningen för institutet och att de kan
ligga till grund för det fortsatta arbetet.

Såsom socialutskottet har framhållit bör det ankomma på regeringen att
besluta om den nya myndighetens lokalisering. Jag avser att inom kort
återkomma till regeringen i fråga om lokaliseringen i ett annat samman-
hang.

2.3 SBL Vaccin Aktiebolag

2.3.1 Organisationskommitténs uppdrag m.m.

Som jag tidigare nämnt har riksdagen beträffande bildandet av ett aktie-
bolag för nuvarande vaccintillverkning m.m. vid SBL gett regeringen till
känna vad socialutskottet anfört om att ett slutligt ställningstagande kan
ske först sedan de ekonomiska villkoren för bildandet av bolaget har
redovisats för riksdagen. Utskottet har emellertid tillstyrkt att aktie-
bolaget bildas och om möjligt övertar vaccinproduktionen den 1 juli
1993.

Regeringen har den 15 oktober 1992 bemyndigat mig att tillkalla en
organisationskommitté för bildandet av ett aktiebolag för produktion av
vacciner m.m. Organisationskommittén tillkallades den 10 november
1992. I direktiven för kommittén uttalas att aktiebolaget åtminstone
inledningsvis skall vara statligt.

Organisationskommittén har bl.a. haft i uppdrag att närmare klargöra
dels vilket ekonomiskt underlag som aktiebolaget behöver för sin verk-
samhet, såsom aktiekapital, medel till driften och medel till investe-
ringar, dels vilka förutsättningar som krävs för att aktiebolagets framtida
verksamhet skall uppvisa lönsamhet. Förslag om på vilket sätt pensions-
åtagandena vid SBL borde infrias av aktiebolaget skulle också redovisas
av kommittén.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 4

Regeringen har den 17 december 1992 beslutat att bilda ett aktiebolag
med ett aktiekapital på 50 000 kronor. Bolaget får emellertid inte be-
driva rörelse förrän regeringens beslut föreligger med anledning av
riksdagens beslut i de ekonomiska frågorna. Bolaget har registrerats
under namnet SBL Vaccin Aktiebolag i aktiebolagsregistret hos Patent-
och registreringsverket.

Organisationskommittén har den 15 mars 1993 lämnat en rapport med
förslag att ombilda SBL:s vaccinverksamhet till aktiebolag.

2.3.2 Organisationskommitténs förslag

Organisationskommittén redovisar en bedömning av förväntat utfall
budgetåret 1992/93 för SBL:s vaccinverksamhet. Försäljningen beräknas
uppgå till ca 260 miljoner kronor och resultatet (överskottet) till ca
18 miljoner kronor.

Kommittén föreslår att målsättningen skall vara att bygga upp ett inter-
nationellt konkurrenskraftigt vaccinbolag. Kommittén menar att det finns
ett framstående, internationellt konkurrenskraftigt vaccinkunnande både
hos externa, med SBL hopkopplade forskargrupper och inom SBL,
vilket bör tas till vara. Bolaget föreslås få en strikt inriktning på human-
vaccinprodukter.

Bolagets affärsidé bör enligt kommittén vara att utveckla, tillverka och
försälja vacciner för i första hand offentliga skyddsympningsprogram på
den nordiska marknaden, samt i samarbete med stora vaccinföretag även
verka på den internationella marknaden inom nischområden. Vidare
skall bolaget sälja kompletterande importerade vaccinprodukter inom
Sverige men på sikt även inom övriga Norden genom erhållande av
agentur- och distributionsuppdrag.

Speciellt framhålls betydelsen av att vaccinbolaget får fortsätta att
bedriva den väl etablerade och kostnadseffektiva distributionsverksam-
heten till sjukvården.

Organisationskommittén har inte tagit slutlig ställning i frågan om den
framtida lokaliseringen av vaccinbolaget. Fortsatt utvärdering av vissa
huvudalternativ pågår. En ny anläggning beräknas emellertid kunna tas
i bruk under första halvåret 1995.

Bolaget föreslås preliminärt få en organisation med ca 90 heltidsan-
ställda. Bolagets ledning och styrelse har att besluta om den slutgiltiga
organisationen.

Kommittén föreslår att full pensionsavsättning inklusive löneskatt görs
i det kommande bokslutet för budgetåret 1992/93 för SBL. Totalt beräk-
nas pensionsskulden uppgå till ca 15 miljoner kronor. Den avser perso-
nal vid SBL som sannolikt blir anställda i bolaget. Kommittén fram-
håller att vaccinverksamheten vid SBL under budgetåret 1992/93 be-
döms, såsom framgår av det föregående, uppnå ett resultat som över-
stiger den beräknade pensionsskulden.

Bolaget förutsätts överta vaccinverksamhetens tillgångar i form av bl.a.
varulager, maskiner och inventarier samt pensionsskuld. 1 fråga om
tillgångarna föreslås att dessa i princip övertas till bokförda värden.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 4

Kommittén anser dock att det finns anledning att göra en försiktigare
värdering beträffande varulagret.

Bolaget har enligt kommittén ett i förhållande till verksamhetens om-
fattning stort kapitalbehov, främst till följd av behovet av investeringar
i en ny produktionsanläggning, betydande förestående förändringsinsat-
ser samt behovet av ett relativt stort rörelsekapital på grund av långa
tillverkningstider.

Organisationskommittén föreslår att bolaget tillförs ett aktiekapital på
55 miljoner kronor och att behovet av rörelsekredit löses initialt genom
en etappvis betalning för de tillgångar som övertas från SBL. Med den
av kommittén föreslagna kapitalstrukturen uppnås en soliditet på ca 50
procent. Det framtida kapitalbehovet bedöms kunna klaras utan ytter-
ligare insatser från ägaren. Kommittén bedömer att bolaget efter ca fem
år kommer att uppnå en för branschen normal vinstnivå.

Organisationskommittén ser inte något acceptabelt alternativ till den
föreslagna bolagiseringen. En avveckling av verksamheten skulle vara
en utdragen process, som skulle medföra att internationellt sett kon-
kurrenskraftig vaccinkunskap inte tillvaratas, samtidigt som betydande
avvecklingskostnader skulle uppstå.

2.3.3 Överväganden och förslag

Jag har redogjort för förslagen från Organisationskommittén för bildan-
det av ett aktiebolag för produktion av vacciner m.m. Jag anser att för-
slagen om SBL Vaccin AB och bolagets affärsidé kan ligga till grund för
det fortsatta arbetet.

Jag är också beredd att förorda att full pensionsavsättning, då även
avseende löneskatt, görs i nästa bokslut för SBL i enlighet med kom-
mitténs förslag.

Jag tillstyrker vidare förslaget att bolaget tillförs ett aktiekapital på
55 miljoner kronor och att behovet av rörelsekredit löses initialt genom
en etappvis betalning för de tillgångar som övertas från SBL.

Regeringen bör föreslå riksdagen att godkänna riktlinjerna för de eko-
nomiska villkoren för det slutliga bildandet av bolaget. Aktiebolaget har
sedan att självständigt besluta om sin organisation och inriktningen av
sin verksamhet.

2.4 Avvecklingen av SBL

Som jag nämnt i det föregående har riksdagen med anledning av prop.
1992/93:46 om ett nationellt smittskyddsinstitut m.m. bl.a. godkänt att
SBL avvecklas i enlighet med vad som anförts i propositionen. SBL har
ansvaret för denna avveckling fram till den 1 juli 1993.

Regeringen har emellertid den 15 oktober 1992 beslutat att en särskild
kommitté för avveckling av verksamheten vid SBL skall tillkallas för att
utföra det arbete som behövs för en avveckling av verksamheten vid
SBL utöver det arbete som SBL ombesörjer för att avveckla laboratoriet.
Kommittén bör bl.a. se till att bokslut upprättas för SBL och att slutlig

Prop. 1992/93:150

Bilaga 4

arkivläggning sker. Arkivfrågorna bör handläggas i samråd med Riks-
arkivet.

Jag förutser nu att det blir aktuellt med en särskild avvecklingsorgani-
sation när det gäller SBL för tiden efter den 30 juni 1993. Jag har tills
vidare förordnat en särskild utredningsman för att handlägga också de
frågor som föranleds härav.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 4

3 Anslagsfrågor

Femte huvudtiteln

C. Ekonomisk trygghet vid sjukdom, handikapp och
ålderdom

C 1. Bidrag till sjukförsäkringen

Regeringen har i budgetpropositionen 1993 (prop. 1992/93:100 bil. 6)
beräknat de totala sjukförsäkringsutgifterna brutto till 30 991 miljoner
kronor vilket motsvarar ett belopp på 4 649 miljoner kronor som före-
slogs anvisas till Bidrag till sjukförsäkringen för budgetåret 1993/94.
Därefter har regeringen genom prop. 1992/93:178 om vissa socialför-
säkringsfrågor föreslagit att under anslaget anvisas ett belopp som är
750 miljoner kronor högre än vad som föreslagits i budgetpropositionen
1993.

Statsrådet Hörnlund kommer att senare denna dag lägga fram vissa
förslag om utbildningsbidrag som påverkar anslaget. Förslagen innebär
att kostnaderna för utbildningsbidragen ökar, samtidigt som utgifterna
för sjukförsäkringen minskar i motsvarande mån. För sjukförsäkringen
innebär förslagen en utgiftsminskning på 306 miljoner kronor, vilket
motsvarar 46 miljoner kronor på anslaget. Samtidigt innebär förslagen
en ökning på inkomsttiteln 1221 Sjukförsäkringsavgift netto på drygt
250 miljoner kronor.

Den sammantagna effekten av vad jag anfört innebär en ökning av
ifrågavarande anslag med 704 miljoner kronor, vilket medför att under
anslaget kan anvisas ett belopp som är 46 miljoner kronor lägre än vad
som tidigare har föreslagits riksdagen.

De beräknade utgifterna budgetåret 1993/94 för sjukförsäkringen upp-
går till närmare 35 700 miljoner kronor, varav 5 353 miljoner kronor
kommer att belasta detta anslag.

G. Myndigheter under Socialdepartementet

Prop. 1992/93:150

Bilaga 4

G 5. Smittskyddsinstitutet

Nytt anslag (förslag) 80 561 000

Regeringen har i budgetpropositionen 1993 (prop. 1992/93:100 bil. 6)
föreslagit riksdagen att under ett nytt anslag till Smittskyddsinstitutet för
budgetåret 1993/94 beräkna ett ramanslag på 62 117 000 kronor i av-
vaktan på en särskild proposition i ämnet.

Smittskyddsinstitutet skall börja sin verksamhet den 1 juli 1993. Insti-
tutets övergripande mål skall vara att bevaka det epidemiologiska läget i
fråga om smittsamma sjukdomar bland människor och att främja skyddet
mot sådana sjukdomar.

Jag föreslår att ett ramanslag begärs för budgetåret 1993/94 på
80 561 000 kronor till Smittskyddsinstitutets verksamhet. Resursbehovet
har beräknats med utgångspunkt i de bedömningar och överväganden
som jag har redovisat i det föregående.

Chefen för Finansdepartementet har i 1993 års budgetproposition redo-
visat ett förslag om en generell räntebeläggning av statliga medelsflöden
samt presenterat den modell som bör tillämpas. Smittskyddsinstitutet
kommer att tillämpa denna modell. Institutet kommer därför att tilldelas
ett räntekonto med kredit i Riksgäldskontoret. Medlen under ram-
anslaget Smittskyddsinstitutet förs till detta konto.

G 19. Avveckling av Statens bakteriologiska laboratorium

Nytt anslag (förslag) 1 000

Som jag tidigare nämnt förutser jag att det blir aktuellt med en särskild
avvecklingsorganisation när det gäller SBL för tiden efter den 30 juni
1993.

Kostnaderna för avvecklingen av SBL bör bestridas från ett nytt för-
slagsanslag, Avveckling av Statens bakteriologiska laboratorium. Kost-
naderna för avvecklingsorganisationen låter sig emellertid inte nu beräk-
nas närmare.

Jag föreslår därför att anslaget tas upp med ett formellt belopp på
1 000 kronor.

Avvecklingskostnadema finansieras genom omprioriteringar inom
Socialdepartementets verksamhetsområde.

Regeringen bör i budgetpropositionen 1994 lämna riksdagen en när-
mare uppgift om vilken anslagsbelastning under detta anslag som kan bli
aktuell under budgetåret 1993/94.

G 20. Teckning av aktier i SBL Vaccin Aktiebolag

Nytt anslag (förslag) 55 000 000

Jag har i det föregående förordat att full pensionsavsättning, även
avseende löneskatt, görs i bokslutet för budgetåret 1992/93 för SBL i
enlighet med kommitténs förslag. Jag har också tillstyrkt att bolaget
tillförs ett aktiekapital på 55 miljoner kronor och att behovet av rörelse-
kredit löses initialt genom en etappvis betalning för de tillgångar som
övertas från SBL.

För teckning av aktier i bolaget behövs ett särskilt anslag i statsbud-
geten. Anslaget, som bör vara ett förslagsanslag, bör tas upp med det
nominella teckningsbeloppet, 55 000 000 kronor. Belastningen på an-
slaget kan dock förväntas bli lägre än detta belopp, eftersom emissions-
likviden beräknas kunna till viss del kvittas mot statens överförda till-
gångar till bolaget.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
föreslår riksdagen att

1. godkänna riktlinjerna för ändringar i systemet med ersätt-
ningar från sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen fr.o.m.
den 1 januari 1994 (avsnitt 1),

2. godkänna den övergripande målsättningen för verksamheten
inom ansvarsområdet för Smittskyddsinstitutet i enlighet med vad
som förordats (avsnitt 2.2),

3. godkänna riktlinjerna för de ekonomiska villkoren för det
slutliga bildandet av aktiebolaget SBL Vaccin Aktiebolag (avsnitt
2.3),

4. med ändring av förslagen i dels prop. 1992/93:100 bil. 6,
dels prop. 1992/93:178 till Bidrag till sjukförsäkringen för budget-
året 1993/94 anvisa ett förslagsanslag på 5 353 000 000 kr,

5. till Smittskyddsinstitutet för budgetåret 1993/94 anvisa ett
ramanslag på 80 561 000 kr,

6. till Avveckling av Statens bakteriologiska laboratorium för
budgetåret 1993/94 anvisa ett förslagsanslag på 1 000 kr,

7. till Teckning av aktier i SBL Vaccin Aktiebolag för budgetåret
1993/94 anvisa ett förslagsanslag på 55 000 000 kr.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 4

gotab 43604, Stockholm 1993

Kommunikations-
departementet

1 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 150 Bil. 5

Kommunikationsdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 april 1993

Föredragande: statsrådet Odell

Prop. 1992/93:150

Bilaga 5

Anmälan till proposition med förslag till slutlig
reglering av statsbudgeten för budgetåret 1993/94,
m.m. såvitt avser Kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde

Sjätte huvudtiteln

C. Järnvägar

Förlängning av Statens järnvägars bemyndiganden

Sammanfattning av föredragandens förslag:

- De befogenheter som affärsverket SJ har haft under perioden
fr.o.m. år 1988 till den 30 juni 1993 får gälla fram till den 1 juli

1994.

- SJ:s upplåning i Riksgäldskontoret regleras med en ram på
7 miljarder kronor.

- SJ-koncemens verksamhet inriktas på kärnverksamheten.

Bakgrund

Genom 1988 års trafikpolitiska beslut (prop. 1987/88:50 bil. 1,
bet. 1987/88:TU19, rskr. 1987/88:260) lades grunden för en ny
ansvarsfördelning inom jämvägssektom. Avsikten var att genom den s.k.
vägtrafikmodellen, där staten genom Banverket övertog ansvaret för
infrastrukturen, stärka järnvägens konkurrenskraft och ge järnvägen
möjligheter att förstärka sin ställning som ett konkurrenskraftigt,
miljövänligt och energisnålt transportmedel.

Riksdagens beslut innefattade bl.a. ett resultatkrav för SJ under den

s. k. rekonstruktionsperioden 1988-1992. Under denna period erhöll SJ
också vissa utvidgade befogenheter och verksamhetsförutsättningar.

Genom 1991 års budgetproposition (prop. 1990/91:100 bil. 8, bet.
1990/91 :TU25, rskr. 1990/91:325) modifierades strategin för SJ-
koncemen samtidigt som SJ:s vidgade befogenheter förlängdes att gälla

t. o.m. den 30 juni 1993.

1* Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 150 Bil. 5

I årets budgetproposition (prop. 1992/93:100 bil. 7) redovisas en Prop. 1992/93:150
preliminär bedömning av SJ-koncemens verksamhetsutveckling under Bilaga 5
perioden 1988-1992. En fortsatt analys av SJ:s ekonomiska förutsätt-
ningar på längre sikt liksom av frågan om SJ:s framtida associationsform
framstod då som nödvändig. Avsikten var att återkomma till dessa frågor
under våren.

I februari 1993 avlämnades betänkandet Ökad konkurrens på järnvägen
(SOU 1993:13). Betänkandet är föremål för överväganden inom rege-
ringskansliet.

SJ:s befogenheter

De vidgade befogenheter som SJ gavs i samband med det trafikpolitiska
beslutet år 1988 syftade till att öka handlingsfriheten och möjligheten att
agera mer affärsmässigt. Riksdagens bemyndiganden var i korthet
följande.

- Regeringen bemyndigades av riksdagen att under rekonstruktions-
perioden t.o.m. år 1992 godkänna avtal om försäljning av fäst
egendom från SJ inom den beloppsgräns som utskottet angett.

- Regeringen bemyndigades av riksdagen att under rekonstruktions-
perioden t.o.m. år 1992 fastställa beloppsgräns for försäljning av fast
egendom från SJ som verket självt får besluta om.

Riksdagen godkände att SJ under rekonstruktionsperioden t.o.m. år
1992 tillfördes utdelning från AB Swedcarrier på det sätt som
föreslagits i propositionen.

- Riksdagen godkände att SJ:s överskottsmedel inte skulle inlevereras
till statsbudgeten under rekonstruktionsperioden t.o.m år 1992.

- Riksdagen vidgade under rekonstruktionsperioden t.o.m. år 1992
regeringens och SJ:s bemyndigande att besluta i organisationsfrågor
till att omfatta avyttring av verksamhetsgrenar.

- Regeringen bemyndigades av riksdagen att under rekonstruktions-
perioden t.o.m. år 1992 godkänna aktieöverföringar mellan SJ och
AB Swedcarrier i enlighet med vad som förordats i propositionen.

- Riksdagen godkände att de regler som gällde för SJ vid det trafik-
politiska beslutet år 1988, skulle gälla för SJ vid köp och försäljning
av aktier, lån till dotterbolag och borgen för dotterbolag.

- Regeringen bemyndigades av riksdagen att för år 1989 fastställa mål
för SJ.

- Riksdagen godkände att SJ fick låna och placera medel utanför
Riksgäldskontoret. SJ gavs därigenom möjlighet att ta upp lån i
Riksgäldskontoret eller på marknaden om det var mer förmånligt.

- Riksdagen bemyndigade regeringen att fastställa ram för SJ:s upp-
låning.

- Riksdagen bemyndigade regeringen att besluta om vilka regler som
skall gälla for SJ:s lån och placering av medel utanför Riksgäldskon-
toret.

SJ har vidare bemyndigats att inom en av riksdagen beslutad ram
avyttra dotterbolag i Swedcarrier-koncemen samt att försälja eller upplåta
tomträtt till fest egendom. Är 1988 fastställde riksdagen i det trafik-
politiska beslutet (se bet. 1987/88:TU 19 s. 70 och 82) ramen till 2,7
miljarder kronor. I samband med behandlingen av 1991 års budgetpro-
position beslutade riksdagen att ramen skulle utökas med ytterligare

2,5 miljarder kronor.

Föredragandens överväganden

Det står numera klart att vissa ytterligare frågor kring formerna för
avreglering av järnvägstrafiken och effekten av avreglering på organisa-
tionen av gemensamma funktioner inom jämvägssektom kvarstår att
utreda. Jag tänker då närmast på trafikledning och tillgången till fastighe-
ter såsom rangerbangårdar och stationsbyggnader. Det har även visat sig
att behov föreligger av en fördjupad analys av den framtida strukturen för
SJ mot bakgrund av den ökade konkurrensen från flyget och den fr.o.m.
den 1 januari 1993 avreglerade långväga busstrafiken. Jag finner det av
stor betydelse att SJ i sin tågverksamhet ges en sådan struktur att
framtida investeringar klaras med egengenererade medel. Kapitalstruktur
och kapitalförsörjning inom det framtida SJ kräver därför ytterligare
analys.

Jag har tidigare meddelat min avsikt att föreslå att SJ ombildas till
aktiebolag den 1 juli 1993. Av de skäl jag anfört ovan är det inte möjligt
för regeringen att återkomma till riksdagen med förslag till riktlinjer
förrän tidigast under hösten år 1993. Jag föreslår därför att SJ får behålla
de vidgade befogenheter som SJ har haft under rekonstruktionsperioden
fram till den 1 juli 1994.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 5

Ram för avyttring av fast egendom

Av den totala ram på 5,2 miljarder kronor som tilldelats SJ för avyttring
av aktier och fastigheter m.m., har ca 2,3 miljarder kronor utnyttjats. Jag
gör bedömningen att denna redan godkända ram är av tillräcklig omfatt-
ning även under förlängningsperioden och föreslår därför regeringen att
föreslå riksdagen att godkänna att SJ:s möjlighet att avyttra tillgångar i
affärsverket och Swedcarrier-koncemen för högst 5,2 miljarder kronor,
inkl, de 2,3 miljarder kronor som redan utnyttjats, förlängs att gälla även
under budgetåret 1993/94.

Ram för SJ:s upplåning i Riksgäldskontoret

SJ är det enda affärsverk vars upplåning i Riksgäldskontoret inte reglerats
med en ram för högsta tillåtna upplåning. SJ:s upplåning har i stället
reglerats genom de krav på soliditet i affärsverk och koncern som be-
slutats av riksdagen.

Vid utgången av år 1992 hade SJ lån i Riksgäldskontoret på ca 4,9 Prop. 1992/93:150
miljarder kronor och andra lån på ca 0,4 miljarder kronor. Att reglera Bilaga 5
SJ:s upplåning i Riksgäldskontoret genom krav på soliditet har visat sig
medföra vissa svårigheter. Det är därför angeläget att SJ:s upplåning i
Riksgäldskontoret regleras genom att en ram for upplåningen festställs.

Jag föreslår mot bakgrund härav att en ram på 7 miljarder kronor
införs för SJ:s upplåning i Riksgäldskontoret.

Anslagsfrågor

C 7. Ersättning till Statens järnvägar i samband med ut-
delning från AB Swedcarrier

1991/92 Utgift

1992/93 Anslag 1 000

1993/94 Förslag 1 000

För att möjliggöra utdelning till SJ av medel som frigörs vid försäljning
av tillgångar inom Swedcarrierkoncemen, infördes i samband med det
trafikpolitiska beslutet år 1988 ett förslagsanslag. SJ har fått belasta
anslaget med det belopp som utdelningen från AB Swedcarrier reduceras
med på grund av skatt till följd av att AB Swedcarrier inte står i ett
skattemässigt koncemförhållande till SJ. Jag anser att denna möjlighet
skall finnas även under budgetåret 1993/94. Mot bakgrund härav föreslår
jag att anslaget Ersättning till Statens järnvägar i samband med utdelning
från AB Swedcarrier kvarstår under budgetåret 1993/94.

SJ:s förräntningskrav

Under den hittillsvarande rekonstruktionsperioden har SJ inte haft något
förräntningskrav från ägaren på investerat kapital. Staten har varken ställt
krav på marknadsmässig förräntning av det egna kapitalet eller begärt
utdelning utan i stället angivit ett resultatförbättringsmål. Jag bedömer att
tidpunkten ännu inte är lämplig att införa krav på SJ på marknadsmässig
förräntning och utdelning. Jag avser att återkomma till regeringen med
förslag till riksdagen om avkastning och utdelning i samband med att jag
lämnar förslag om en ny inriktning for SJ.

SJ:s solid itetskrav

Vid utgången av år 1992 var soliditeten i affärsverket 31,3 % jämförd
med kravet på 40 % och i koncernen var soliditeten 28,9 % jämförd med
kravet på 35 %. SJ:s soliditet kommer att sjunka ytterligare under den
närmaste treårsperioden om inget görs till följd av att investeringar delvis
måste finansieras med lån. Den försämrade soliditeten i förhållande till
de krav som riksdagen fastställt är otillfredsställande. SJ står inför stora
investeringar i jämvägsmateriel under senare delen av 1990-talet. Inför 4

dessa utgifter bör en tillfredsställande soliditet ha uppnåtts i SJ. Jag

bedömer mot bakgrund härav att en fortsatt försämring av soliditeten inte Prop. 1992/93:150
är godtagbar. Vid det arbete som bedrivs för en ny inriktning för SJ Bilaga 5
avser jag att återkomma med förslag till rekonstruktion för att åter uppnå
en tillfredsställande soliditet. Jag vill dock framhålla att det måste vara
en prioriterad uppgift för SJ:s ledning att arbeta för att de uppställda
soliditetskraven uppnås.

SJ:s fortsatta inriktning

I årets budgetproposition konstaterades att SJ-koncemen uppnått det
resultatmål som ålagts den under rekonstruktionsperioden. Enligt SJ:s
senaste affärsplan pågår alltjämt en omställning av verksamheten i fråga
om rationaliseringar och effektiviseringar av kapitalanvändningen inom
SJ. En intensifiering av detta arbete är nödvändig för att kunna möta den
konkurrens som väntas komma på en, som planeras fr.o.m. den 1 januari
1995, avreglerad marknad.

Möjligheten att driva SJ med ett positivt resultat, efter omställning av
verksamheten, bedöms som god. Konkurrenseffekter till följd av en
avreglering av järnvägstrafiken kan dock komma att påverka resultatet
negativt. Det starkt förbättrade resultatet sedan år 1988 räcker inte for att
självfinansiera planerade nyinvesteringar. Utvecklingen på bl.a. fastig-
hetsmarknaden under de senaste åren har därutöver inneburit svårigheter
för SJ att finansiera sin verksamhet genom avyttring av tillgångar.
Samtidigt försvårar SJ:s stora fastighetsinnehav en marknadsmässig
avkastning i koncernen.

Jag anser det därför nödvändigt att SJ koncentrerar sin fortsatta
inriktning till kärnverksamheten, främst då järnvägstrafiken, och att SJ
genom fortsatta rationaliseringar och kapitalfrigörelse uppnår en så god
lönsamhet att nyinvesteringar möjliggörs inom ramen för det överskott
som erhålls från den löpande driften. Den frigörelse av kapital som
härigenom kan åstadkommas utgör en väsentlig del av det förslag till
kapitalisering av SJ:s verksamhet som kommer att ligga till grund för ett
ställningstagande om en ny inriktning för SJ som regeringen bör åter-
komma till riksdagen om tidigast under hösten år 1993.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att

1. godkänna vad jag anfört om förlängning av SJ:s nuvarande be-
fogenheter till den 1 juli 1994,

2. godkänna vad jag anfört om SJ-koncemens inriktning,

3. godkänna vad jag anfört om ram för SJ-koncemens upplåning

i Riksgäldskontoret,

4. till Ersättning till Statens Järnvägar i samband med utdelning
från AB Swedcarrier för budgetåret 1993/94 anvisa ett förslags-
anslag på 1 000 kr.

E. Luftfart

Regionalpolitiskt betingad flygtrafik mellan Östersund och
Umeå

Prop. 1992/93:150

Bilaga 5

Mina bedömningar och mitt förslag:

- Ett grundläggande flygtrafikutbud bör tryggas mellan Östersund
och Umeå.

- En förhandlingsman bör ges i uppdrag att upphandla denna
flygtrafik.

- Kostnaden skall belasta anslaget Köp av interregional person-
trafik på järnväg för budgetåret 1993/94.

Bakgrund

Det svenska inrikesflyget avreglerades den 1 juli 1992. I regeringsbeslut
den 29 april 1992 fastställdes riktlinjer för beviljande av trafiktillstånd.
Dessa innebär bl.a. att någon ensamrätt inte skall ges för flygbolag på
inrikes linjer. Undantag från denna regel skall dock kunna göras av
regionalpolitiska skäl.

I årets budgetproposition (prop. 1992/93:100 bil. 7) har regeringen
uttalat att ett nationellt flygnät har betydelse för att nå det av riksdagen
uppställda målet att söka nå regional balans och en tillfredsställande
transportförsörjning och att samhällets infrastruktur förutsätter flygför-
bindelser mellan vissa orter.

Regeringen föreslog därför bl.a. att bidraget till kommunala flygplatser
i skogslänen tydligare koncentreras till sådana flygplatser i Norrlands
inland som har särskilt stor betydelse för trafikförsörjningen. Anslaget
Bidrag till kommunala flygplatser m.m. föreslås fr.o.m. budgetåret
1993/94 utgå som ett rent driftstöd. Investeringar i kommunala flyg-
platser föreslås inrymmas i länstrafikanläggningsanslaget.

I propositionen konstaterades vidare att Umeå genom tidigare riksdags-
beslut fått en särskild ställning i sjukvårdssystemet och att det därför
ansågs angeläget att fokusera det statliga intresset mot just trafiken Öster-
sund-Umeå-Luleå. I propositionen aviserades också ett uppdrag till
Luftfartsverket att bl.a. särskilt studera flygtrafikförsörjningen mellan
dessa orter.

Utredningen

Regeringen gav den 11 februari 1993 Luftfartsverket i uppdrag att i
samråd med berörda intressenter studera effekterna i Norrlands inland av
flygmarknadens avreglering. Luftfartsverket skall dels redovisa hur en
effektiv flygtrafikförsörjning kan upprätthållas mellan i första hand
Östersund och Umeå, dels redovisa effekterna av avregleringen i Norr-

lands inland och i Norrland som helhet. Den senare delen av uppdraget
skall redovisas till regeringen senast den 1 juli 1993.

Luftfartsverket inkom den 15 mars 1993 till regeringen med en
redovisning av uppdragets första del. I korthet anser verket att av-
regleringen ännu inte medfört några påtagliga förändringar i avseende på
linjesträckningar och priser. Med hänvisning till marknadssituationen och
riksdagsmålen om trafik och regionalpolitik anser verket att kraven på
den särskilda trafiken inom Norrland till regionsjukhuset i Umeå bör
motivera statliga insatser för enhetlig trafik från Kiruna, Gällivare,
Luleå, Östersund och Sundsvall till Umeå. Verket föreslår bl.a. att en
sådan trafik bör upphandlas i konkurrens i enlighet med EG:s regler
inom området. Verket föreslår vidare att en viss del av anslaget Köp av
interregional persontrafik på järnväg skall finansiera upphandlingen av
regionalpolitiskt motiverad flygtrafik. Kostnaden for det av Luftfarts-
verket förordade flygnätet bedömer verket till i storleksordningen 25-50
miljoner kronor.

Synpunkter på Luftfartsverkets rapport har under hand inhämtats från
bl.a. Samverkansnämnden för Norrlandslandstingen som understrukit de
standardkrav som föreligger vid sjukvårdsresor.

Föredragandens överväganden

Riksdagen har som tidigare nämnts vid ett flertal tillfallen uttalat att
staten har ett särskilt ansvar för att snabba och bra kommunikationer
mellan Jämtlands län och regionsjukhuset i Umeå kan säkerställas.

I årets budgetproposition har jag uttalat att den inomnorrländska
trafikförsörjningen i ett avseende har en särskild betydelse och det gäller
tillgången till samhällelig service. En förutsättning for omläggningen av
Jämtlands läns regionsjukhustillhörighet från Akademiska sjukhuset i
Uppsala till regionsjukhuset i Umeå var också att staten kunde säkerställa
en god trafikförsörjning mellan Östersund och Umeå.

Jag bedömer att det för närvarande med tanke på avståndet mellan
Umeå och Östersund krävs en direkt flygförbindelse. Trafiken på denna
sträcka har med hänsyn till sjukvårdens organisation en särställning som
motiverar särskilda insatser för att trygga en flygförbindelse mellan
Östersund och Umeå. Med utgångspunkt från Luftfartsverkets rapport
bedömer jag att det kan bli nödvändigt att staten genom upphandling
säkrar en fortsatt flygtrafik mellan Östersund och Umeå. En sådan
upphandling skall ske i konkurrens mellan olika flygoperatörer.

För att säkerställa en god trafikforsöijning för patienter och övriga
resenärer bör riktlinjen vara ett utbud på lägst två dubbelturer per dag.
Vid bedömning av antalet turer skall hänsyn också tas till det befintliga
trafikutbudet och dess förmåga att tillfredsställa nämnda behov. Vad
gäller valet av flygplansstandard bör operatörer godkända av Luftfarts-
inspektionen för linjetrafik ha möjlighet att i sina anbud specificera de
flygplanstyper och den eventuella specialutrustning som operatören avser
utnyttja. En fortsatt dialog om trafikstandard är emellertid av intresse för
alla berörda intressenter. Möjligheten att påverka trafikstandarden genom

Prop. 1992/93:150

Bilaga 5

lokal eller regional samverkan bör därför prövas i samband med Prop. 1992/93:150
upphandlingen. Bilaga 5

Det bör utses en forhandlare som ges bemyndigande att ansvara för och
administrera upphandling av flygtrafiken på sträckan Östersund-Umeå om
denna inte kan drivas på företagsekonomiska villkor. Jag avser att inom
kort begära regeringens bemyndigande att tillkalla en sådan förhandlare
vars förslag till trafiklösning skall underställas regeringen för god-
kännande. Förhandlarens förslag till trafiklösning bör så långt som
möjligt vara regionalt förankrade.

Jag anser i likhet med Luftfartsverket att kostnaden för flygtrafik-
upphandlingen, i avvaktan på Luftfartsverkets slutrapport, bör belasta
anslaget Köp av interregional persontrafik på järnväg för budgetåret
1993/94. Beloppet bör med hänsyn till den föreslagna upphandlingen nu
inte redovisas men kommer att understiga verkets kostnadsberäkning då
mitt förslag endast omfattar upphandling av en delsträcka av det flygnät
verket förordat.

För budgetåret 1993/94 har anslaget Köp av interregional persontrafik
på järnväg i budgetpropositionen föreslagits anvisat med 511 miljoner
kronor. Anslaget har av naturliga skäl beräknats med utgångspunkt i
behoven för nämnda järnvägstrafik och skall i första hand utnyttjas för
dessa behov. Om flygtrafikupphandlingen inte kan rymmas inom anslaget
bör regeringen återkomma till riksdagen under budgetåret 1993/94 i
denna fråga.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att

1. godkänna vad jag har anfört om statens ansvar för flygtrafik
mellan Östersund och Umeå,

2. godkänna att sjätte huvudtitelns reservationsanslag Köp av
interregional persontrafik på järnväg för budgetåret 1993/94 får
disponeras även för kostnader för upphandling av flygtrafik på
sträckan Östersund-Umeå.

F. Kollektivtrafik m.m.

Kommunalisering av riksfardtjänsten

Avsnittets huvudsakliga innehåll

I enlighet med förslag i 1993 års budgetproposition (bil. 7) kommunalise-
ras riksfardtjänsten fr.o.m. årsskiftet 1993/94. Fram till den tidpunkten
åvilar huvudmannaskapet Styrelsen för riksfärdtjänst.

De grundläggande målen för riksfardtjänsten ligger fest. Det innebär
att den som på grund av ett stort och varaktigt funktionshinder måste resa
på ett särskilt kostsamt sätt bör vara berättigad till riksfärdtjänst och
därmed kunna göra längre resor till normala kostnader.

Kommunaliseringen bör kunna leda till effektiviseringar av verksam-
heten genom bättre samordning med andra samhällsbetalda resor.
Besparingar bör också uppstå genom samordning av upphandlingen av
taxiresor.

I förslaget till lag om kommunal riksfärdtjänst anges att kommunens
beslut om riksfärdtjänst skall kunna överklagas hos länsrätten.

För första halvåret av budgetåret 1993/94 föreslås ett förslagsanslag på

72,5 miljoner kronor. För andra halvåret av nämnda budgetår finansieras
riksfärdtjänsten genom en ökning med 57,2 miljoner kronor av det
statliga utjämningsbidraget till kommuner. Därjämte föreslås att 20,5
miljoner kronor anvisas för att täcka kostnader för avvecklingen av
Styrelsen för riksfärdtjänst.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 5

1 Inledning

1.1 Syftet med riksfärdtjänsten, nuvarande organisation

Riksfärdtjänsten inrättades år 1980 som en försöksverksamhet. Den
permanentades år 1984 varvid ansvaret lades på Transportrådet. Efter det
att Transportrådet avvecklats vid årsskiftet 1991/92 tigger ansvaret på ett
tillfälligt inrättat organ, Styrelsen för riksfärdtjänst.

Syftet med riksfärdtjänsten är att ge svårt funktionshindrade möjlighet
att göra längre resor inom landet till normala kostnader.

Riksfärdtjänstresor kan ske med flyg, tåg och andra allmänna kommu-
nikationer samt med taxibilar eller specialfordon till ett pris för resenären
som är anpassat till normala reskostnader med tåg i andra klass.
Dåvarande Transportrådet hade i uppgift att utfärda föreskrifter, fördela
medelsramar till kommunerna, betala ersättning för genomförda resor,
informera och ge råd samt i vissa fall att träffa avtal med trafikföretag.
Uppgifterna har övertagits av Styrelsen för riksfärdtjänst.

Riksfärdtjänsten bekostas med statliga medel som täcker resenärens
reskostnader till den del de överstiger den s.k. egenavgiften. Det är
emellertid kommunen som på grundval av ett statligt regelverk beslutar
om färdtjänsten. Besluten avser bl.a. utfärdande av tillstånd att anlita
riksfärdtjänst, vilket färdmedel som får användas, om ledsagare skall få
följa med utan kostnad, m.m.

1.2 Utveckling

Resandet inom riksfardtjänsten har successivt ökat. Antalet resenärer har
stigit från 6 600 budgetåret 1981/82 till ca 22 500 budgetåret 1991/92.
Totala antalet resor per år har ökat ännu snabbare - från 10 600 till
49 300. Detta beror bl.a. på att resandet av ett förhållandevis litet antal
personer, som gör många resor per år, har ökat kraftigt. Däremot synes
det inte längre ske någon ökning av det antal resenärer som använder sig
av riksfärdtjänsten, tvärtom har antalet successivt minskat mellan
budgetåren 1989/90 och 1991/92.

När riksdagen år 1979 beslöt att inrätta en riksfärdtjänst var avsikten
att ekonomiskt stödja resor på längre avstånd. En stor del av resorna sker
emellertid på relativt korta avstånd. Sambandet med den kommunala
färdtjänsten har därför blivit allt tydligare.

En tredjedel av resorna sker således på avstånd under 10 mil. En
fjärdedel av resorna sker uteslutande inom ett och samma län. Samtidigt
sker en utveckling inom den kommunala färdtjänsten som innebär att allt
fler resor företas över kommungränserna. I Stockholms län är länet ett
enda färdtjänstområde. I Östergötlands län finns sedan några år tillbaka
en länsfärdtjänst som administreras av trafikhuvudmannen.

De statliga utgifterna för riksfärdtjänsten har ökat från 12,5 miljoner
kronor budgetåret 1981/82 till ca 124 miljoner kronor för budgetåret
1991/92. Riksdagen har i enlighet med ett förslag i 1992 års budgetpro-
position beslutat om ett förslagsanslag på 113,3 miljoner kronor för
budgetåret 1992/93. För budgetåret 1993/94 har Styrelsen för riks-
färdtjänst begärt ett anslag på 139 miljoner kronor.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 5

Tabell 1 Riksfärdtjänst 1981/82 - 1991/92

Utveckling av bidrag och resefrekvens

Prop. 1992/93:150

Bilaga 5

Bud- getår	Anslag mkr	Utgift mkr	Antal resor	Antal rese- närer	Bidrag per resa kr	Årlig änd- ring av bi- drag per resa, pro- cent	Resor per legitime- rad för RFT
81/82	20,0	12,5	10 600	6 600	1 179		1,61
82/83	20,0	20,4	17 800	10 060	1 146	-2,8	1,77
83/84	30,0	29,7	24 000	14 400	1 238	8,0	1,67
84/85	37,7	39,0	28 600	16 100	1 364	10,2	1,78
85/86	48,0	46,8	31 200	17 800	1 500	10,0	1,75
86/87	57,4	49,6	33 600	18 600	1 476	- 1,6	1,81
87/88	63,3	60,6	36 000	19 400	1 683	14,0	1,86
88/89	62,4	72,7	43 800	23 844	1 660	- 1,4	1,84
89/90	66,4	88,2	46 900	24 401	1 881	13,3	1,92
90/91	96,5	105,3	48 900	23 110	2 153	14.5	2,12
91/92	96,5	124,1	49 300	22 480	2 517	16,9	2,19

Anm. Med resor avses i detta sammanhang tur- och returresor

I regeringens proposition 1992/93:84 om organisationen av riks-
färdtjänsten finns en omfattande beskrivning av riksdagens behandling av
tidigare förslag om en kommunalisering av riksfärdtjänsten. Vid inte
mindre än tre olika tillfallen hade riksdagen då uttalat sig för att verk-
samheten bör kommunaliseras. Det organ som å statens vägnar skall vara
central myndighet för riksfardtjänsten har därför bara fått ett tillfälligt
mandat. Enligt riksdagens beslut hösten 1991 med anledning av rege-
ringens proposition 1991/92:12 om vissa yrkestrafikfrågor och om riks-
färdtjänsten (bet. 1991/92:TU3, rskr. 1991/92:46) skulle Styrelsen för
riksfärdtjänst vara i verksamhet endast fram till kalenderårsskiftet
1992/93. I förutnämnda proposition 1992/93:84 om organisationen av
riksfärdtjänsten uttalade föredragande statsrådet dock att en mera lämplig
tidpunkt var utgången av år 1993. Orsaken var att en kommunalisering
kräver en ganska lång förberedelsetid. Avtal behöver således träffas med
trafikföretagen. Anbudsupphandlingen av taxitjänster tar också sin tid.
Vidare behöver avtal träffas med dataföretag för hantering av de ekono-
miska transaktioner som vaije enskild resa med riksfärdtjänsten ger upp-
hov till.

1** Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 150 Bil. 5

Riksdagen har anslutit sig till förslaget att Styrelsen för riksfärdtjänst
skall finnas kvar fram till årsskiftet 1993/94 (bet. 1992/93 :TU8,
rskr. 1992/93:107).

Trafikutskottet framhöll i sitt betänkande bl.a. att frågan om huvud-
mannaskapet för riksfardtjänsten borde beredas med omsorg för att
säkerställa att svårt handikappade även fortsättningsvis kan göra längre
resor inom landet till normala kostnader samtidigt som möjliga effekti-
viseringsvinster tillvaratas. Utskottet hade inte något att erinra mot att
tidpunkten för genomförandet av en kommunalisering av riksfardtjänsten
senarelades till kalenderårsskiftet 1993/94. Mot den bakgrunden avstyrkte
utskottet en motion om att Styrelsen för riksfärdtjänst borde permanentas.

I 1993 års budgetproposition (bil. 7) föreslås att riksfardtjänsten bör
kommunaliseras vid kalenderårsskiftet 1993/94. Det anges också att
närmare förslag om framtida regler och villkor för verksamheten skall
föreläggas riksdagen under våren 1993.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 5

2 Överväganden och förslag

2.1 Huvudmannaskapet för riksfärdtjänsten

Sammanfattning av föredragandens förslag:

- De grundläggande målen för riksfardtjänsten ligger fast. Det
innebär att den som på grund av ett stort och varaktigt funktions-
hinder måste resa på ett särskilt kostsamt sätt skall vara berättigad
till riksfärdtjänst och därmed kunna göra längre resor till normala
kostnader. Resorna skall avse rekreation, fritidsverksamhet eller
annan enskild angelägenhet.

- Styrelsen för riksfärdtjänst avvecklas vid utgången av år 1993.

- Riksfardtjänsten kommunaliseras fr.o.m. den 1 januari 1994. En ny
lag införs om kommunal riksfärdtjänst.

- Kommunens beslut om riksfärdtjänst skall kunna överklagas hos
länsrätten.

Ett av de viktigaste målen för trafikpolitiken är att en grundläggande
transportförsörjning skall finnas tillgänglig för alla i samhället. Det
innebär att en tillfredsställande transportförsöijning skall kunna erbjudas
även de trafikanter som har funktionshinder. Dessa skall härigenom
kunna delta i arbets- och samhällsliv på samma villkor som andra med-
borgare.

För funktionshindrade och äldre är kommunikationernas utformning
särskilt viktig för möjligheterna att kunna delta i olika samhällsaktivite-
ter. Funktionshindrade har emellertid inte samma möjligheter att resa
trots att de kan ha samma behov av och önskemål om detta som andra.

För vissa grupper, bestående av ett begränsat antal personer, kommer
det inom överskådlig tid - trots den ökande handikappanpassningen inom
kollektivtrafiken - inte att vara möjligt att göra längre resor med

kollektiva färdmedel utan att det uppstår merkostnader for resenären. Prop. 1992/93:150
Nuvarande handikappanpassning har hittills i första hand varit inriktad på Bilaga 5
åtgärder som är till nytta för stora grupper av funktionshindrade, dvs. för
den helt övervägande majoriteten av den miljon personer som är
handikappade i förflyttningssammanhang. Även om allt fler funktions-
hindrade kommer att kunna färdas med kollektiva färdmedel, bl.a. genom
snabbtågens tillkomst, ökad användning av rullstolslyftar även i andra tåg
än snabbtågen samt genom bussar med låga golv, behövs därutöver också
särskilda transportlösningar. Det gäller framför allt dem som har grava
orienteringssvårigheter, svåra rörelsehinder eller är flerhandikappade och
som därför har behov av enskild service. Det kommer därför under över-
skådlig tid att behövas särlösningar för dem som har mycket stora funk-
tionshinder vid resor. Till sådana nödvändiga lösningar hör riksfärdtjäns-
ten.

De grundläggande målen för riksfärdtjänsten bör enligt min mening
därför ligga fest. Det innebär att följande mål bör gälla:

- Riksfärdtjänsten skall vara till for dem som på grund av ett stort och
varaktigt funktionshinder måste resa på ett särskilt kostsamt sätt.

- Riksfärdtjänsten skall göra det möjligt för dessa personer att göra

längre resor inom landet till normala kostnader.

Resorna skall avse rekreation, fritidsverksamhet eller annan enskild
angelägenhet.

Med normala reskostnader avses liksom hittills genomsnittskostnader
för resa med tåg i andra klass inkl, sittplatsbiljett samt kostnader for
anslutningsresor. Jag återkommer längre fram till den närmare angivelsen
av denna s.k. egenavgift.

Riksfärdtjänsten får dock inte göra att handikappanpassning av de
vanliga kollektiva färdmedlen framstår som mindre angelägen for
trafikföretagen.

Vidare skall riksfärdtjänsten fungera kostnadseffektivt. Som ett led i
denna strävan lägger jag nu fram förslag om kommunalisering av
riksfärdtjänsten.

Enligt min bedömning kan en sådan överflyttning av ansvaret mycket
väl förenas med att de övergripande målen for riksfärdtjänsten kan
tillgodoses. En viss kontroll av att så blir fallet blir möjlig genom att
överklagande av tillståndsmyndighetens beslut skall kunna göras hos
länsrätten. Jag återkommer senare till den frågan.

I likhet med vad riksdagen uttalat med anledning av förslag i 1991 års
budgetproposition (prop. 1990/91:100 bil. 8, bet. 1990/91 :TU18, rskr.
1990/91:176) finner jag att en fördel med en kommunalisering av
riksfärdtjänsten är att beslut och kostnadsansvar kan läggas på samma
organ. För funktionshindrade som söker tillstånd till riksfärdtjänst kan
detta innebära ett förenklat resande med färre inblandade.

Det är utan tvekan så att det finns ett grundläggande fel i nuvarande
system, som innebär att kommunerna beslutar om riksfärdtjänstresoma,
medan staten står för den allra största delen av kostnaderna. Riksdagens 13

ferhågor våren 1984, att en stor andel av riksfärdtjänstresoma skulle

utgöras av taxiresor har besannats. Närmare 80 % av resorna sker
således med taxifordon eller specialfordon vilket är en helt annorlunda
fördelning än vad som förutsattes när riksfärdtjänsten inrättades år 1980.
Till grund för detta sistnämnda riksdagsbeslut fanns ett antagande om att
80 % av resorna i stället skulle ske med allmänna färdmedel.

Jag vill också hänvisa till att inte mindre än en fjärdedel av resorna
med riksfardtjänsten sker inom länsgränsema. För denna del av resandet
finns ett uppenbart samband inte bara med den kommunala färdtjänsten
utan också med sjukresoma och den länsfärdtjänst som finns på några
håll i landet. Alla dessa verksamheter syftar till att underlätta för
handikappade och äldre att förflytta sig men har hittills nästan alltid varit
organiserade var för sig på ett sådant sätt att det som regel inte skett
någon samåkning i fordonen eller ens några returtransporter, trots att
resmålen kan vara desamma.

En mera övergripande och samordnande syn såväl på riks-, läns- och
kommunal färdtjänst som på sjukreseverksamheten bör kunna leda till
rationaliseringsvinster, t.ex. i samband med upphandling av trans-
porttjänster från taxi och andra transportföretag. Inrättandet av moderna,
gemensamma beställnings- och samordningsenheter kan också medföra
vinster, samtidigt som den enskildes kontakter for beställning av resor
m.m. underlättas. Möjligheterna att påverka resandet i tid och rum och
att åstadkomma returtransporter eller att öka samåkningen mellan olika
resandekategorier är sannolikt inte obetydliga. Detta har skett i en del län
sedan ansvaret for sjukresoma överfördes till landstingen vid årsskiftet
1991/92. Redan nu kan konstateras stora kostnadssänkningar på detta
område.

Genom ökad handikappanpassning av färdmedel och terminaler och
genom inrättande av s.k. servicelinjer bör, som erfarenheterna från bl.a.
Borås visar, kostnaderna för funktionshindrade personers resor kunna
minska. Sådana anpassningsåtgärder inom den kollektiva trafiken ingår
som en betydelsefull del i vad som brukar benämnas normaliseringsprin-
cipen för funktionshindrade. En integrering av deras resor i det normala
resmönstret har störst förutsättningar att lyckas om ansvarsfrågorna
samordnas. Genom att ansvaret för riksfärdtjänsten överförs till
kommunerna kommer trafikhuvudmannen i länet att utsättas för ett
starkare ekonomiskt tryck att vidta anpassningsåtgärder i trafikmedel och
terminaler. Kostnadsökningen för riksfärdtjänsten bör härigenom kunna
begränsas, samtidigt som man tar ett viktigt steg i riktning mot en
normalisering av funktionshindrades resor.

En nytillkommande omständighet som ökar behovet av samordning är
avregleringen av taxi med bl.a. ett avskaffande av den av staten
fastställda maximitaxan som följd. Detta innebär att en anbudsupphand-
ling från olika samhällsorgans sida av sådana taxitjänster som bekostas
av samhället blir en nödvändighet. Utan någon form av anbudsupphand-
ling är det stor risk att taxikostnadema kan springa i höjden eftersom
taxesättningen är fri.

När det gäller resor med riksfärdtjänsten torde dock inte någon
regelrätt upphandling av sådana resor, utförda av taxiföretag över hela
landet, kunna genomföras av en central myndighet. Så har heller inte

Prop. 1992/93:150

Bilaga 5

skett, även om en viss prispress gentemot taxiföretagen uppges ha
förekommit. Med en överföring av ansvaret för riksfardtjänsten till
kommunerna kommer däremot upphandlingen av taxiresor med riks-
färdtjänsten att lokalt kunna samordnas med motsvarande upphandling för
den kommunala färdtjänsten. Genom överföringen av ansvaret för
sjukresoma till landstingen skapas ytterligare incitament för en sam-
ordnad upphandling av taxitjänster i länen. Likheterna mellan de olika
ansvarsområdena ökar vid en utbyggd länsfardtjänst med vilken en
betydande andel av nuvarande riksfärdtjänstresenärer bör kunna färdas.

Med hänsyn till de stora kostnadsbesparingar som kan uppnås genom
en bättre samordning av olika former av samhällsbetalda resor finns det
anledning att från statens sida medverka till att ytterligare kunskap tas
fram. Ett projekt avseende beställningscentraler för samhällsbetalda
taxiresor har också initierats av regeringskansliet (Kommunikations-
departementet) i samverkan med kommun- och landstingsförbunden och
Svenska taxiförbundet inom ramen för Transportforskningsberedningens
program för persontransporter.

Sammanfattningsvis kvarstår den bedömningen som redovisats till
riksdagen vid två olika tillfallen under år 1991, att det är stora fördelar
förknippade med en kommunalisering av riksfärdtjänsten. Riksdagen har
båda gångerna anslutit sig till dessa bedömningar. Så har också skett vid
ytterligare tillfällen, bl.a. våren 1992 (bet. 1991/92:TU14,
bet. 1991 /92:FiU29) varvid trafikutskottet och finansutskottet avstyrkt två
motioner i vilka begärts att riksdagen skulle uttala sig mot en kommunali-
sering av riksfärdtjänsten. Riksdagen har beslutat i enlighet med vad de
båda utskotten hemställt (rskr. 1991/92:209 resp. 1991/92:345). Som
tidigare nämnts avstyrkte riksdagen även hösten 1992 en motion om att
Styrelsen för riksfärdtjänst borde permanentas (bet. 1992/93 :TU8,
rskr. 1992/93:107). Riksdagen har alltså vid fyra olika tillfällen ställt sig
bakom principen om att riksfärdtjänsten bör kommunaliseras.

En kommunalisering av riksfärdtjänsten bör också enligt 1993 års
budgetproposition (bil. 7) ske och då lämpligen vid utgången av år 1993.
Fram till dess ligger myndighetsansvaret på Styrelsen för riksfärdtjänst.
Tidpunkten är vald med hänsyn till att det kommunala budgetåret
omfattar ett kalenderår. Tidpunkten for kommunaliseringen medger en
relativt god framförhållning med hänsyn till de avtal som kan behöva
tecknas med bl.a. trafikföretagen.

Riksfärdtjänsten har hittills varit reglerad enbart genom en bidragsfor-
ordning nämligen förordningen (1989:340) om riksfärdtjänst. En
kommunalisering av riksfärdtjänsten förutsätter reglering genom lag.
Lagstiftningen skall ses som en markering från statens sida av betydelsen
av en bibehållen riksfärdtjänst.

Genom mitt förslag till lag om kommunal riksfärdtjänst ges en
skyldighet för kommunerna att meddela tillstånd för riksfärdtjänst på de
grunder som anges. Fortsättningsvis skall kommunerna under eget ekono-
miskt ansvar också lämna ersättning för resa med riksfärdtjänst. Bidrag
skall sålunda ges till resekostnaderna for personer som till följd av ett
stort och varaktigt funktionshinder måste resa på ett särskilt kostsamt
sätt. Bidraget skall motsvara skillnaden mellan reskostnaden och

Prop. 1992/93:150

Bilaga 5

resenärens egenavgift. Denna avgift skall liksom nu är fallet motsvara
normala respriser i kollektivtrafiken på längre avstånd.

Begreppet normala reskostnader har hittills haft en anknytning till
kostnaderna for resa med andra klass tåg. En sådan prissättning av
egenavgifter kommer emellertid inte att vara möjlig efter en avreglering
av tågtrafiken, något som kan komma att påbörjas redan under år 1994.
SJ kommer därefter, beroende på marknadsförhållandena, att tillämpa
olika respriser på de bandelar där SJ svarar for persontrafiken. På andra
bandelar, där andra järnvägsföretag är trafikansvariga, kan det antas att
taxesättningen skiljer sig från t.ex. SJ-taxoma. Någon rikstaxa i form av
en enda kilometertaxetabell kommer således inte längre att finnas.

Det är emellertid viktigt att egenavgiften även fortsättningsvis kan
grundas på vad som allmänt sett kan uppfattas som normala reskostnader.
En utgångspunkt bör då vara nuvarande föreskrifter (TPRFS 1990:12)
om egenavgifter vid resor med riksfärdtjänst. Redan i dessa föreskrifter
har egenavgiftema fästställts på ett schabloniserat sätt vid resa med flyg,
taxi eller specialfordon. Utgångspunkten är prissättningen for resa med
andra klass tåg. Taxesättningen grundas på riksdagens beslut våren 1989
med anledning av propositionen 1988/89:81 om riksfärdtjänsten
(bet. 1988/89:TU17, rskr. 1988/89:230).

Det får ankomma på regeringen att efter riksdagens beslut om
kommunaliseringen av riksfardtjänsten men innan denna träder i kraft
utfärda en förordning om egenavgifter vid resor med riksfärdtjänst.
Förordningen bör festställas efter samråd med Svenska kommunförbundet
samt med Landstingsförbundet i den mån något landsting efter överens-
kommelse med kommunerna i länet svarar för att meddela tillstånd till
riksfärdtjänst. I förordningen bör anges den egenavgift som skall tas ut.
Det kan nämnas att ett liknande förfaringssätt tillämpas för felparkerings-
avgifter i enlighet med förordningen (1976:1128) om felparkeringsavgift
och förordningen (1986:210) om felparkeringsavgifter i vissa fall.

Egenavgiftema skall givetvis kunna ändras om förhållandena så
påkallar, t.ex. om taxesättningen inom järnvägstrafiken allmänt sett
ändras. Ändringarna bör ske efter samråd med Svenska kommunför-
bundet och i förekommande fall också med Landstingsförbundet.

Om den som söker tillstånd till riksfärdtjänst behöver ledsagare under
resan, skall tillståndet omfatta även ledsagaren. Denne skall inte erlägga
någon egenavgift. Det kan nämnas att en längre riksfärdtjänstresa med
tåg eller flyg och med ledsagare som regel kostar avsevärt mindre än en
motsvarande resa med taxi eller specialfordon utan ledsagare.

Med anledning av vad trafikutskottet anfört i sitt betänkande
1992/93 :TU8 om vikten av att en resenär skall kunna färdas med
specialfordon, skall kommunen självfallet kunna bevilja tillstånd till ett
sådant ressätt i det fall personens funktionshinder inte medger resa med
något annat färdmedel, även om en ledsagare följer med.

Tillstånd till riksfärdtjänst skall kunna förenas med villkor om färdsätt.
I detta begrepp lägger jag inte bara villkor om vilket färdmedel som får
användas utan också föreskrifter om samåkning i fordonen, om hur
beställningar av resor skall göras m.m.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 5

Beträffande villkoren i övrigt för att tillstånd till riksfärdtjänst skall Prop. 1992/93:150
kunna beviljas vill jag göra ett förtydligande. Till de grundläggande Bilaga 5
villkoren hör att en resa inte kan företas till normala reskostnader. Vad
som menas med normala reskostnader skall kunna utläsas av den
regeringsförordning om egenavgifter vid resor med riksfärdtjänst som jag
nyss redogjort för. Den omständigheten att allmänna kommunikationer
saknas eller är bristfälliga i den del av landet där sökanden bor är
naturligtvis inte något argument for att tillstånd till riksfärdtjänst skall
beviljas. Denna omständighet är en nackdel som gäller för samtliga
medborgare i området. För de personer som har ett stort och varaktigt
funktionshinder och som av den anledningen kan få tillstånd till
riksfärdtjänst med t.ex. tåg kan tillståndsgivningen i ett sådant fall avse
medgivande till anslutningsresa med taxi eller specialfordon till en
järnvägsstation och därifrån en fjärrtransport med tåg. Motsvarande
förfarande kan gälla om tillståndet i stället avser resa med flyg.

Kostnadskrävande direktresor med taxi kan på så sätt undvikas.

Det bör erinras om att riksdagen, efter förslag i propositionen
1991/92:12 om vissa yrkestrafikfrågor och om riksfärdtjänsten, beslutat
att det skall vara möjligt att återkalla ett tillstånd for riksfärdtjänst om
resenären gjort sig skyldig till allvarliga eller upprepade överträdelser av
de regler som gäller for riksfärdtjänsten (bet. 1991/92:TU3,
rskr. 1991/92:46). Det skall också vara möjligt att avkorta giltighetstiden
för ett s.k. generellt tillstånd som sträcker sig över flera år, i det fall då
uppenbarligen ett felaktigt beslut fattats, t.ex. beträffande valet av
färdmedel i förhållande till tillståndshavarens förflyttningsproblem.
Bestämmelser härom bör tas in i förslaget till lag om kommunal
riksfärdtjänst.

Vad gäller möjligheterna för svårt funktionshindrade att efter en
kommunalisering av riksfärdtjänsten kunna resa över landet till normala
respriser ser jag framför mig ungefär samma villkor som hittills. En
parallell kan härvid dras med utvecklingen inom den lokala och
kommunala kollektivtrafiken i länen. Denna trafik regleras genom lagen
(1978:438) om huvudmannaskap för viss kollektiv persontrafik. Det
politiska och ekonomiska ansvaret för trafiken ligger i flertalet län på
kommunerna och landstinget gemensamt, i Stockholms län och Jämtlands
län dock på landstinget ensamt och i Gotlands län på kommunen.
Standarden i trafiken i form av linjedragningar, turtäthet, respris m.m.
är inte reglerad från statens sida. Den bestäms helt och hållet inom
ramen för det kommunala ansvaret.

Det är ett känt faktum att kollektivtrafiken byggts ut betydligt i länen
sedan början av 1980-talet då huvudmannaskapet infördes. Detta talar för
att standarden inom riksfärdtjänsten inte försämras efter en kommunalise-
ring. Däremot kommer verksamheten med all säkerhet att effektiviseras
i och med att beslut och kostnadsansvar läggs på ett och samma organ.
Risken för överträdelser av de regler som gäller för riksfärdtjänsten
kommer härigenom också att minska. Incitamenten for kommunerna att
i ökad utsträckning bidra till att handikappanpassa kollektivtrafiken
kommer vidare att stärkas, något som i sin tur kan komma stora 17

handikappgrupper till godo. En bättre hushållning med offentliga medel

kan alltså uppnås och därmed också förbättrade resmöjligheter for mera Prop. 1992/93:150
svårt funktionshindrade personer. Bilaga 5

Det kan dock inte uteslutas att det kan bli vissa skillnader kommunerna
emellan vad gäller villkoren för att resa med riksfärdtjänsten. Det bör
därför vara en statlig angelägenhet att fortsättningsvis ha en översikt över
att skillnaderna mellan kommunerna i fråga om funktionshindrade per-
soners förutsättningar att använda sig av riksfardtjänsten inte blir alltför
stora. En sådan utvärdering bör genomföras och vara klar under år 1996
med redovisning därefter för riksdagen. Jag återkommer strax till den
frågan (avsnitt 4).

Jag bedömer det också som viktigt att den som ansökt om tillstånd till
riksfärdtjänst och som inte är nöjd med tillståndsmyndighetens beslut,
skall ha möjlighet att överklaga. Det kan gälla beslutet som sådant,
villkor om färdsätt samt om ledsagare behövs för att genomföra resan.

För närvarande gäller att överklagande kan ske hos Styrelsen för
riksfärdtjänst. Antalet ärenden per år är ca 50 och gäller i regel
överklaganden rörande kommunens beslut om vilket slag av färdmedel
som får användas. Med mitt förslag om kommunalisering av riks-
färdtjänsten kan denna tillfälligt inrättade myndighet avvecklas. Jag
föreslår att kommunens beslut fortsättningsvis skall kunna överklagas
hos länsrätten.

Förslaget föranleder en ändring i 14 § lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar. I propositionen 1992/93:185 om tobakslag föreslår
regeringen en ny, mera generell lydelse av 14 §, som bör kunna träda i
kraft den 1 juli 1993. Om det förslaget leder till lagstiftning kommer de
nu aktuella besluten att omfattas. Något förslag om ändring i lagen om
allmänna förvaltningsdomstolar läggs därför inte fram nu.

Förvaltningsdomstolarna får genom mitt förslag en ökad ärendebelast-
ning och därmed ökade kostnader. Jag återkommer till finansierings-
frågan längre fram i avsnittet (2.2) Anslagsfrågor.

En kommunalisering av riksfärdtjänsten den 1 januari 1994 skall ses
som ett steg mot en bättre samordning av de samhällsbetalda resorna.
Som jag tidigare nämnt har i många län kostnadsbesparingar och
effektiviseringar uppnåtts till följd av att ansvaret för sjukresoma
överförts från staten till landstingen fr.o.m. den 1 januari 1992. En
kommunalisering av riksfärdtjänsten ligger i linje med ett förslag från
1989 års handikapputredning om en ännu vidare samordning på
länsplanet av samhällsbetalda resor, nämligen av ansvaret för kollektiv-
trafiken, den kommunala färdtjänsten, riksfärdtjänsten och sjukresoma.
Förslaget finns i Handikapputredningens betänkande Ett samhälle för alla
(SOU 1992:52). Samordningen skall enligt utredningen kunna ske
antingen genom avtal mellan berörda huvudmän eller genom lagreglering.
En utgångspunkt för utredningen är i båda alternativen att riksfärdtjänsten
är kommunaliserad. Betänkandet är för närvarande föremål för remissbe-
handling.

En samordning på länsplanet i enlighet med Handikapputredningens
förslag har, som jag ser det, många fördelar. Såsom utredningen
framhåller förutsätter ett genomförande dock ytterligare konsekvensbe- 18

skrivningar och det kan därför sannolikt ta ganska lång tid innan man når

fram till ett förverkligande. Orsaken härtill är att lyra olika ansvarsom-
råden skulle beröras av samordningen med därtill hörande överföringar
av ekonomiska medel. En samordning i form av enbart en kommunalise-
ring av riksfardtjänsten bör däremot kunna genomföras så snart som
möjligt, dvs. vid utgången av kalenderåret 1993.

Som jag tidigare nämnt bör i allt väsentligt de grundläggande prin-
ciperna för riksfärdtjänsten ligga fest. Riksfärdtjänst bör definieras,
liksom nu är fallet, som en resa mellan två kommuner. Särskilda regler
gäller emellertid nu för Stockholms län. Detta hänger samman med att
detta län är ett för kommunerna gemensamt geografiskt område för den
kommunala färdtjänsten. Efter legitimering av Stockholms läns landsting
är det möjligt för en person, bosatt i en kommun i detta län, att resa med
den kommunala färdtjänsten inom hela länet. Något behov av riksfärd-
tjänst för resa inom länet finns alltså inte.

Det får närmast ankomma på kommunerna i Stockholms län att avgöra
om de själva vill besluta om riksfärdtjänstresor eller om de vill, efter
överenskommelse med Stockholms läns landsting, överlåta legitimeringen
till landstinget som redan i dag är det organ som meddelar tillstånd för
riksfärdtjänst till personer bosatta i länet.

Förslaget till lag om kommunal riksfärdtjänst är så utformat att det
skall vara möjligt för kommuner också i andra län i landet att överlåta
legitimeringen till landstinget. Om samtliga kommuner i ett län och
landstinget i länet är överens om det, får detta då konsekvenser också för
definitionen av begreppet riksfärdtjänst enligt lagförslagets 3 § punkt 3.

2.2 Anslagsfrågor

I propositionen 1992/93:100 bil. 7 har regeringen föreslagit riksdagen att
i avvaktan på särskild proposition om kommunalisering av riksfärdtjäns-
ten, till Riksfärdtjänst för budgetåret 1993/94 anvisa ett förslagsanslag på
113 300 000 kronor.

Jag tar nu upp anslagsfrågan, avseende anslag F 1. Riksfärdtjänst för
första halvåret av budgetåret 1993/94 samt det belopp som, vid en
kommunalisering av riksfärdtjänsten, bör tillgodoföras det statliga
utjämningsbidraget till kommuner. Jag tar i detta sammanhang också upp
förslag om ett särskilt anslag för att finansiera kostnaderna för av-
vecklingen av Styrelsen för riksfärdtjänst.

F 1. Riksfärdtjänst

1991/92 Utgift

1992/93 Anslag

1993/94 Förslag

124 100 000

113 300 000

72 500 000

Anslagsframställning från Styrelsen för riksfärdtjänst

Framställningen grundar sig på förutsättningen att riksfärdtjänsten bedrivs
under oförändrade former hela det aktuella budgetåret.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 5

Kostnaderna för verksamheten har allt sedan riksfardtjänsten inrättades
år 1980 ökat mycket kraftigt. Under hela 1980-talet ökade i stort sett
samtliga variabler inom riksfärdtjänsten, dvs. antalet resenärer, antalet
resor, antalet resor per resenär och därmed också kostnaderna. Ett första
trendbrott inträffade under budgetåret 1990/91 genom att antalet
resenärer minskade något. Antalet resor per resenär, liksom också statens
bidrag per resa fortsätter emellertid att öka.

En preliminär analys av resandet under budgetåret 1991/92 ger vid
handen att antalet flygresor ökat kraftigt medan antalet tågresor minskat.
Antalet taxiresor förefaller inte ha förändrats i någon större omfattning.

För budgetåret 1992/93 beräknar styrelsen, vid vissa antaganden om
färdmedelsfördelning och kostnadsutveckling, att utfallet blir ca
133 miljoner kronor, dvs. en ökning med 7,2 % i förhållande till utfallet
for budgetåret 1991/92.

För budgetåret 1993/94 förutses inte några större förändringar i
resmönstret. För samtliga slag av transporter har antagits en prisökning
med ca 3 %. På grundval härav hemställer styrelsen att medel för
verksamhetens genomförande anvisas genom ett förslagsanslag på
139 000 000 kronor.

Föredragandens överväganden

Sammanfattning av föredragandens förslag:

- För riksfärdtjänst föreslås för andra halvåret 1993 ett förslagsanslag
på 72 500 000 kronor.

- Regeringen bemyndigas att ta i anspråk ett engångsbelopp på
200 000 kronor från anslaget F 1. Riksfärdtjänst för verksamhet
hos de allmänna förvaltningsdomstolarna.

- För resten av budgetåret 1993/94 finansieras riksfärdtjänsten genom
en ökning med 57 200 000 kronor av det statliga utjämnings-
bidraget till kommuner.

Styrelsens anslagsframställan innebär en fortsatt ökning av det statliga
bidraget till riksfardtjänsten. Det beror dels på att själva resandet antas
öka, dels på en av styrelsen bedömd prisökning för resorna med 3 %.

Vad gäller prisökningen har jag bedömt den som något för lågt beräk-
nad med hänsyn till hur konsumentprisindex kan förväntas utvecklas
under åren 1993 och 1994. Jag har för min del räknat med en ökning
med 4 % i genomsnitt för budgetåret 1993/94, vilket ger ett medelsbehov
för budgetåret på 140,4 miljoner kronor. Vid beräkning av anslaget bör
beaktas höjningen av mervärdesskatten med 3 %. Mitt beräknade
anslagsbelopp bör därför höjas till 144,6 miljoner kronor.

Med hänsyn till att utbetalningarna för verksamhetens bedrivande under
tidigare budgetår fördelat sig jämnt över resp, år beräknar jag att
medelsförbrukningen för perioden 1 juli-31 december 1993 bör uppgå till

Prop. 1992/93:150

Bilaga 5

halva beloppet, dvs. till 72,3 miljoner kronor. Vid bestämningen av Prop. 1992/93:150
erforderligt anslagsbelopp bör emellertid beaktas att förvaltningsdom- Bilaga 5
stolarna får ökade kostnader genom mitt förslag om att kommunens
beslut om riksfärdtjänst skall kunna överklagas hos länsrätten. Samtidigt
försvinner de kostnader som Styrelsen för riksfärdtjänst tidigare har haft
for prövning av överklagningsärenden. Det rör sig självfallet inte om
några stora kostnader per år men överföringen bör ändå regleras. Detta
bör ske genom att regeringen bemyndigas att disponera ett engångsbelopp
på 200 000 kronor från anslaget F 1. Riksfärdtjänst för att täcka kost-
nader för de allmänna förvaltningsdomstolarnas verksamhet med
riksfärdtjänstmålen. I konsekvens härmed bör anslaget F 1. Riksfärdtjänst
höjas med motsvarande belopp, dvs. till 72,5 miljoner kronor. I denna
fråga har jag samrått med chefen för Justitiedepartementet.

För finansiering av riksfärdtjänst under den andra hälften av budgetåret
1993/94 bör en utgångspunkt för erforderligt belopp vara ett prognos-
ticerat utfall för kalenderåret 1993 på 137 miljoner kronor samt att
kommunerna enligt 18 a § lagen (1990:576) om lag om ändring i lagen
(1968:430) om mervärdesskatt får göra avdrag för ingående skatt. En
reduktion har därför gjorts med 17,36 %, dvs. en minskning av beloppet
till sammanlagt 113,2 miljoner kronor. Med en antagen kostnadsökning
på 2,8 % för år 1994 blir helårskostnaden 116,4 miljoner kronor och for
ett halvt år 58,2 miljoner kronor.

Från detta belopp bör avräknas 1 miljon kronor till följd av att staten
bör stå för de kostnader för resor med riksfärdtjänst för vilka tillstånd
meddelats före årsskiftet 1993/94 enligt förordningen (1989:340) om
riksfärdtjänst men som äger rum fram t.o.m. utgången av januari månad
1994. Kostnaderna för kommunerna minskar emellertid i motsvarande
mån. Kostnadsneutraliteten mellan stat och kommun bibehålls därför i
övergångsskedet men nyttan av kommande effektiviseringar i verksam-
heten får kommunerna tillgodogöra sig. Erforderligt medelsbelopp som
bör tillgodoforas det statliga utjämningsbidraget till kommuner blir alltså

57,2 miljoner kronor. Jag återkommer till frågan längre fram när jag
behandlar förslagsanslaget Kostnader för avveckling av Styrelsen för
riksfärdtjänst.

Mina nu gjorda beräkningar av medelsbehoven bygger på att reglerna
för riksfärdtjänsten är oförändrade i sin helhet. I ett hänseende har
emellertid utvecklingen gått i en riktning som medfört att kostnaderna för
verksamheten stigit kraftigt. Jag avser det mycket stora antal resor per
år som ett litet antal personer gör med riksfärdtjänsten.

Det antal resor som varje resenär genomsnittligt gör har ökat år från
år, från 1,61 tur- och returresor år 1981/82 till 2,19 tur- och returresor
under år 1991/92. Det är framför allt denna ökning i resffekvensen som
ligger bakom den stora ökningen av de statliga utgifterna för riks-
färdtjänsten, nämligen från 12,5 miljoner kronor budgetåret 1981/82 till

124,1 miljoner kronor under budgetåret 1991/92. Det antal resenärer som
är berättigade till riksfärdtjänst har däremot inte ökat i samma takt. I
stället har en minskning skett under senare år.

En resfrekvens på 2,19 tur- och returresor per år kan vid första an- 21

blicken synas som låg. Denna genomsnittssiffra innefattar emellertid en

mycket stor spridning i antalet resor per person. De resenärer som gör Prop. 1992/93:150
högst en tur- och returresa per år utgör således inte mindre än två tredje- Bilaga 5
delar av det sammanlagda antalet resenärer med riksfärdtjänst. Ett jäm-
förelsevis litet antal resenärer gör däremot många resor per år. Det kan
beräknas att 500 personer gjorde mer än 10 tur- och returresor under
budgetåret 1991/92. Ungefär 100 personer gjorde mer än 25 tur- och
returresor per år. Det är dessa grupper som ökar kraftigt i antal medan
det sker en viss minskning i det antal personer som bara gör ett litet antal
resor.

Redan i samband med att riksfärdtjänsten permanentades år 1984 var
regering och riksdag medvetna om problemet med de högffekventa
resorna. Föredragande departementschefen uttalade i 1984 års budgetpro-
position att erfarenheterna från försöket med riksfärdtjänst gav vid
handen att ett fåtal personer gör väldigt många resor per år. Någon
tendens till avmattning i ökningstakten for riksfärdtjänsten kunde då ännu
inte skönjas.

Någon sådan avmattning har heller inte senare skett. Den framtida
utvecklingen av de högfrekventa resorna bör därför följas noga. Jag
återkommer strax till den frågan (avsnitt 4).

A 7. Kostnader för avveckling av Styrelsen för riksfärdtjänst
m.m.

1993/94 Nytt anslag (förslag) 20 500 000

Om riksdagen bifaller regeringens förslag om en kommunalisering av
riksfärdtjänsten följer därmed att Styrelsen för riksfärdtjänst upphör vid
kalenderårsskiftet 1993/94. Det är rimligt att staten står för kostnaderna
for de resor med riksfärdtjänsten för vilka tillstånd meddelats före
årsskiftet enligt förordningen (1989:340) om riksfärdtjänst, oavsett om
dessa resor ägt rum före eller efter den tidpunkten, dock senast vid
utgången av januari månad 1994.

Jag beräknar att 19,5 miljoner kronor bör anvisas för statens ut-
betalning av ersättning för resor av de slag jag nu nämnt. Vid beräk-
ningen av beloppet har hänsyn tagits till att staten står för kostnaderna för
de resor för vilka tillstånd meddelats före den 1 januari 1994 men som
äger rum fram t.o.m. den 31 januari 1994.

Statens medverkan vid de nämnda utbetalningarna förutsätter en viss
organisation för verksamheten. Härtill kommer andra aktiviteter som
hänger samman med avvecklingen av Styrelsen för riksfärdtjänst såsom
arkivering m.m. Jag beräknar kostnaden för denna verksamhet till
1 miljon kronor. Anslaget som bör benämnas A 7. Kostnader för
avveckling av Styrelsen för riksfärdtjänst m.m. bör vara ett förslags-
anslag. Det bör i formellt hänseende disponeras av en särskild kommitté
som bör finnas under första halvåret 1994. Kommittén bör också
disponera den delpost på 19,5 miljoner kronor som jag nämnt i det
föregående. Det sammanlagda medelsbehovet inom anslaget A 7. Kost-

nader for avveckling av Styrelsen for riksfärdtjänst m.m. blir därmed Prop. 1992/93:150

20,5 miljoner kronor. Bilaga 5

3 Överläggningar med kommunförbunden

Frågan om en kommunalisering av riksfärdtjänsten har behandlats vid
överläggningar med Svenska kommunförbundet och med Landstingsför-
bundet.

Kommunförbundet delar uppfattningen att det finns ett grundläggande
fel i nuvarande system och att därför besluts- och kostnadsansvaret bör
läggas på samma organ. Förbundet anser det dock inte vara en kommunal
uppgift att organisera en rikstäckande transportservice som omfattar hela
landet. Det bör i första hand ankomma på staten att sköta sådana
uppgifter. I synnerhet om man vill säkerställa att service och avgifter
skall vara lika i hela landet.

Ett skäl till att kommunalisera riksfärdtjänsten anges vara att man
därigenom skulle kunna göra betydande rationaliseringsvinster. Genom
att kommunerna skulle kunna påverka resandet i tid och rum skulle sam-
åkningen kunna öka betydligt. Man har också framhållit att riksfärdtjänst-
resoma med taxi och specialfordon kan samordnas med den kommunala
färdtjänsten och sjukresoma. Förbundet delar inte den uppfattningen.
Riksfärdtjänstresor med taxi är till sin karaktär sådana, att endast
marginella samordningsvinster kan uppnås.

Enda möjligheten att reducera kostnaderna för riksfärdtjänsten är enligt
förbundet att man har en restriktivare bedömning när det gäller riks-
färdtjänstresor. Detta är dock inte i överensstämmelse med de grund-
läggande målen for riksfärdtjänsten som staten vid flera tillfällen tydligt
markerat.

Landstingsförbundet har i överläggningarna med staten hävdat, att
riksfärdtjänst även fortsättningsvis bör vara en statlig uppgift. Eftersom
riksfärdtjänsten syftar till att ge människor möjligheter att resa över hela
riket bör ansvaret för tillstånd och kostnader vara statligt av samma skäl
som ansvaret för den kommunala färdtjänsten for äldre och handikappade
ligger på kommunen.

I förslaget till lag om kommunal riksfärdtjänst åläggs kommunerna
ansvaret för riksfärdtjänst. Stockholms läns landsting anges emellertid
särskilt och av lagtexten liksom av motivtexten kan man få intrycket att
landstinget förutsätts även fortsättningsvis svara for riksfärdtjänsten i
Stockholms län. Landstingsförbundet anser - i likhet med vad som anförs
i förslaget - att det är fel att en part svarar för finansieringen av resorna
och att en annan svarar for tillståndsgivningen. De medel som avsätts till
riksfärdtjänst förutsätts ingå i det statliga utjämningsbidraget till
kommuner avseende kalenderåret 1994. Det blir alltså kommunerna som
får det ekonomiska ansvaret for riksfärdtjänsten och de bör därför också
ha det verkställande ansvaret.

Landstingsförbundet anser dock, att såväl landsting som kommuner bör
ha betydande frihet att organisera riksfärdtjänsten - förutsatt att den mot

bl.a. landstingens önskemål blir kommunaliserad. Lagen om kommunal
riksfärdtjänst bör därför innehålla en sådan möjlighet.

Det förslag till lag om kommunal riksfärdtjänst som de båda förbunden
anfört synpunkter på översändes till förbunden i december 1992. Lagför-
slaget har därefter i viss mån modifierats med hänsyn till synpunkterna.
Det gäller bl.a. möjligheten för kommuner i ett län att överlåta tillstånds-
givningen för riksfärdtjänst till landstinget i länet.

4 Uppföljning

Sammanfattning av föredragandens förslag: En utvärdering av
kommunaliseringen av riksfärdtjänsten bör ske.

Jag har tidigare nämnt att staten bör stödja modellprojekt av utveck-
lingskaraktär när det gäller att få en bättre samordning av samhällsbetalda
resor. Inom ramen för sitt program för persontransporter stödjer
Transportforskningsberedningen (TFB) redan sådana projekt. Jag finner
det emellertid angeläget att TFB även i övrigt följer effekterna av en
kommunalisering av riksfärdtjänsten. Svenska kommunförbundet och
Landstingsförbundet medverkar i det samordningsprojekt som jag nyss
nämnde.

En utvärdering av kommunaliseringen av riksfärdtjänsten bör, som
nämnts, genomföras och vara klar år 1996 med redovisning därefter till
riksdagen. Den framtida utvecklingen av resandet bör således följas noga
och då inte minst utvecklingen av de mera högfrekventa resorna och
effekterna av dessa för kommunernas kostnader för riksfärdtjänsten. Om
utvecklingen så påkallar bör regeringen överväga ändrad lagstiftning och
också återkomma till riksdagen med nya beräkningar av kostnadsbelast-
ningen för kommunerna.

5 Upprättat lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom Kommunikationsdeparte-
mentet upprättats förslag till lag om kommunal riksfärdtjänst.

Förslaget bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 5.1.

Lagförslaget innehåller en bestämmelse som avser domstolarnas
rättskipningsuppgifter och hör därför till Lagrådets granskningsområde.
Med hänsyn till frågans begränsade räckvidd anser jag att Lagrådets
hörande skulle sakna betydelse.

6 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
föreslår riksdagen att

1. anta förslaget till lag om kommunal riksfärdtjänst,

Prop. 1992/93:150

Bilaga 5

2. godkänna vad jag anfört om de grundläggande målen för Prop. 1992/93:150

riksfardtjänsten (avsnitt 2.1), BilagaS

3. godkänna vad jag anfört om en avveckling av Styrelsen för
riksfärdtjänst vid utgången av år 1993 (avsnitt 2.1),

4. till Riksfärdtjänst för första halvåret av budgetåret 1993/94
anvisa ett förslagsanslag på 72 500 000 kr,

5. medge att anslaget F 1. Riksfärdtjänst används för att bekosta

verksamhet hos de allmänna förvaltningsdomstolarna (avsnitt 2.2),

6. till Kostnader för avveckling av Styrelsen för riksfärdtjänst

m.m. för budgetåret 1993/94 anvisa ett förslagsanslag på

20 500 000 kr,

7. godkänna vad jag anfört om en uppföljning av effekterna av

en kommunalisering av riksfärdtjänsten (avsnitt 4).

K Övriga infrastrukturåtgärder

K 2. Underhållsåtgärder för sysselsättning och tillväxt

1992/93 Anslag 3 700 000 000

1993/94 Förslag 1 200 000 000

Bakgrund

Mot bakgrund av det eftersatta underhållet på statliga vägar samt den
rådande arbetslöshetssituationen beslutade riksdagen år 1992 att anvisa
ett reservationsanslag om totalt 3,7 miljarder kronor for underhålls-
åtgärder for sysselsättning och tillväxt i vägar och järnvägar.

Regeringen anmälde i propositionen om investeringar i trafikens
infrastruktur m.m. (prop. 1992/93:176) att man avsåg att återkomma med
förslag om sysselsättningsfrämjande åtgärder som riktas mot upprustning
och förbättring av länsvägar och länsjärnvägar.

Kortsiktiga konjunkturberoende insatser bör göras som ett komplement
till de långsiktiga och samlade insatser i upprustningar och investeringar
i det nationella och regionala transportnätet som presenterats i pro-
positionen om investeringar i trafikens infrastruktur.

De långsiktiga investeringarna i det nationella transportnätet ökar
förutsättningarna för en god regional utveckling i hela landet. De
särskilda medel för sysselsättningsskapande åtgärder som jag nu föreslår
bör avsättas för särskilda insatser på länsvägnätet, förstärker de positiva
regionala effekterna.

De medel som kommer att användas för särskilda insatser på länsväg-
nätet ökar de positiva regionala effekterna och stärker förutsättningarna
för en positiv utveckling på landsbygden. Länsjämvägama spelar också
en viktig roll i den regionala trafikförsöijningen. Erfarenheterna från
olika delar av landet visar att det är möjligt att ordna attraktiv person-
trafik på många länsjärnvägar. En sådan trafik bidrar till att stärka
utvecklingskraften i städer och mindre orter längs banans sträckning.

Länsjämvägama fungerar ofta som matarbanor för godstransporter. I
detta sammanhang bör banornas betydelse för den regionala utvecklingen
uppmärksammas. Länsjämvägama är i många fall anslutande linjer till
stomnätets godstrafik. Tunga systemtransporter, t.ex. massa och timmer,
går fram på detta nät. En viktig åtgärd är därför att höja bärigheten på
detta nät för att undvika ett högre slitage på vägarna. Begränsningar i
axellast minskar även järnvägens konkurrensförmåga gentemot den tunga
trafiken på vägarna.

Ur godstransportsynvinkel är det värdefullt med punktinsatser på
länsjämvägama. Många av dessa arbeten är av den typen att de väl
lämpar sig från sysselsättningssynpunkt. Exempel på sådana projekt som
snabbt kan komma igång är byggande av triangelspår i Bastuträsk och
Alvsbyn samt upprustning av järnvägen mellan Storuman och Hoting.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 5

Exempel på andra länsjärnvägar där länsstyrelserna tidigare har anmält
särskilt intresse av investeringar är Blekinge Kustbana, Bohusbanan,
Stångådalsbanan, Hargshamnsbanan och Haparandabanan vilken har
föreslagits ingå i stomnätet. Det bör ankomma på resp, länsstyrelse att
göra nödvändiga prioriteringar och bedömningar av det framtida
trafikunderlaget.

Föredragandens överväganden

Jag gör bedömningen att satsningarna på att snabbt utveckla och förbättra
länsjämvägama och länsvägama kräver flera olika insatser.

Regeringen har i propositionen om investeringar i trafikens infra-
struktur föreslagit att fördelningen av medel till byggande av länstrafik-
anläggningar görs så att särskilt omfattande insatser kan genomföras
under de två kommande budgetåren.

För budgetåren 1993/94 och 1994/95 har därför föreslagits att den del
av skuldsättningsramen för investeringar i vägar och järnvägar som är
avsedd för byggande av länstrafikanläggningar höjs för att möjliggöra en
tidigareläggning av investeringar i länstrafikanläggningar. För budgetåret
1993/94 har föreslagits att ramen höjs från 400 till totalt 870 miljoner
kronor. För budgetåret 1994/95 har en motsvarande höjning föreslagits
från 800 till 1 330 miljoner kronor.

Förutom den föreslagna tidigareläggningen inom ramen för den totala
planeringsramen för länstrafikanläggningar bör särskilda insatser göras
för utvecklingen av infrastrukturen under budgetåren 1993/94 och
1994/95. Dessa särskilda insatser bör riktas mot upprustning och
underhåll av länsvägar och länsjärnvägar. Medlen bör fördelas med
hänsyn till upprustningsbehovet och till arbetsmarknadsläget i länen. Vid
fördelning av medlen bör också hänsyn tas till i vilka län övriga in-
vesteringar i det regionala transportnätet är av jämförelsevis mindre
omfattning. Det bör ankomma på regeringen att fördela medlen mellan
länen. Hur medlen skall användas beslutas sedan av länsstyrelserna.

Motivet för dessa särskilda insatser är det svåra arbetsmarknadsläget
och det är därför viktigt att dessa investeringar inriktas mot projekt som
kan påbörjas snabbt och där sysselsättningseffekten är hög.

Mot bakgrund av vad jag nu anfört föreslår jag därför att till anslaget
Underhållsåtgärder för sysselsättning och tillväxt anvisas 1 200 miljoner
kronor för budgetåret 1993/94. Med anledning av de bedömningar som
kan göras av utvecklingen på arbetsmarknaden under de närmaste åren
är det rimligt att räkna med att det även under budgetåret 1994/95
kommer att vara nödvändigt med insatser av denna art.

De ökade kapitalkostnaderna för den tidigare aviserade tidigarelägg-
ningen av investeringar i länstrafikanläggningar bör betalas inom ramen
för anslaget.

Även om de närmare bedömningarna nu inte kan göras av omfattningen
längre fram, kan insatserna under nämnda tvåårsperiod komma att uppgå
till ca 2,5 miljarder kronor.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 5

Sammanlagt innebär det att regeringen bedömer att länsstyrelserna Prop. 1992/93:150
redan under budgetåret 1993/94 kommer att kunna disponera ca 2,4 Bilaga 5
miljarder kronor for investeringar i länsvägar, länsjärnvägar och andra
länstrafikanläggningar. Jag bedömer att motsvarande volym kommer att
kunna upprätthållas även under budgetåret 1994/95.

Detta innebär att investeringsvolymen under dessa budgetår förstärks
med ca 1,5 miljarder kronor per år jämfört med en linjär fördelning över
tioårsperioden.

I denna fråga har jag samrått med chefen för Arbetsmarknadsdeparte-
mentet.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att till Underhållsåtgärder för sysselsättning och tillväxt för bud-
getåret 1993/94 anvisa ett reservationsanslag på 1 200 000 000 kr.

Förslag till

Lag om kommunal riksfärdtjänst

Härigenom föreskrivs följande.

1 § En kommun skall på de villkor som anges i denna lag lämna
ersättning för reskostnader för personer som till följd av ett stort och
varaktigt funktionshinder måste resa på ett särskilt kostsamt sätt.

2 § Riksfärdtjänst får anlitas av den som efter ansökan har fått tillstånd
till det. Frågor om tillstånd prövas av kommunen eller, efter överens-
kommelse mellan en kommun och ett landsting, landstinget i det län där
den sökande är folkbokförd (tillståndsmyndigheten).

3 § Tillstånd skall meddelas under förutsättning att

1. resan till följd av den sökandes funktionshinder inte till normala
reskostnader kan göras med allmänna kommunikationer eller inte kan
göras utan ledsagare,

2. ändamålet med resan är rekreation eller fritidsverksamhet eller
någon annan enskild angelägenhet,

3. resan görs inom Sverige och från en kommun till en annan kommun
eller, om samtliga kommuner i ett län överlåtit rätten att meddela
tillstånd till landstinget, resan görs till eller från ett annat län,

4. resan görs med allmänna kommunikationer, taxi eller ett för
ändamålet särskilt anpassat fordon,

5. resan inte av någon annan anledning bekostas av staten, en kommun
eller ett landsting.

4 § Om den som söker tillstånd till riksfärdtjänst behöver ledsagare
under resan, skall tillståndet gälla även ledsagaren.

5 § Tillstånd till riksfärdtjänst får förenas med villkor om färdsätt.

6 § Vid resa med riksfardtjänsten skall tillståndshavaren betala en
avgift (egenavgift) som motsvarar normala reskostnader med allmänna
färdmedel. Regeringen meddelar närmare föreskrifter om dessa avgifter.

Ersättning för en riksfardtjänstresa lämnas med ett belopp som
motsvarar skillnaden mellan reskostnaden och avgiften. Ersättning för
ledsagares resa skall dock motsvara reskostnaden för denne. Ersättningen
betalas ut till den som har utfört transporten eller till den som har betalat
transporten. Beslut om ersättning meddelas av tillståndsmyndigheten.

7 § En tillståndsmyndighet får återkalla ett tillstånd att anlita riks-
fardtjänst om förutsättningarna för tillståndet inte längre finns eller om
ändrade förhållanden medför att tillståndets villkor bör ändras. Ett till-
stånd får också återkallas om tillståndshavaren gjort sig skyldig till allvar-
liga eller upprepade överträdelser av de föreskrifter som gäller för riks-
färdtjänsten.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 5.1

8 § Tillståndsmyndighetens beslut enligt denna lag får överklagas hos Prop. 1992/93:150
länsrätten. Bilaga 5.1

1. Denna lag träder i kraft den 1 november 1993 och tillämpas i fråga
om resor som görs fr.o.m. den 1 januari 1994.

2. Förordningen (1989:340) om riksfärdtjänst och med stöd därav
meddelade tillstånd upphör att gälla den 1 januari 1994. Förordningen
tillämpas dock fortfarande i fråga om resor for vilka tillstånd har
meddelats före den tidpunkten och som görs fore utgången av januari

1994.

Innehållsförteckning

Prop. 1992/93:150

Bilaga 5

C. Järnvägar................................. 1

Förlängning av Statens järnvägars bemyndiganden........ 1

E. Luftfart.................................. 6

Regionalpolitiskt betingad flygtrafik mellan Östersund

och Umeå ................................ 6

F. Kollektivtrafik m.m........................... 9

Kommunalisering av riksfardtjänsten................ 9

1 Inledning.............................. 9

1.1 Syftet med riksfärdtjänsten, nuvarande

organisation ......................... 9

1.2 Utveckling.......................... 10

2 Överväganden och förslag.................... 12

2.1 Huvudmannaskapet för riksfardtjänsten ........ 12

2.2 Anslagsfrågor........................ 19

3 Överläggningar med kommunförbunden ........... 23

4 Uppföljning............................. 24

5 Upprättat lagförslag........................ 24

6 Hemställan............................. 24

K. Övriga infrastrukturåtgärder ..................... 26

K 2. Underhållsåtgärder för sysselsättning och tillväxt..... 26

Bilaga 5.1 Förslag till Lag om kommunal riksfärdtjänst..... 29

gotab 43624, Stockholm 1993

Bilaga 6

F inansdepartementet

1 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 150 Bil. 6

Finansdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 april 1993

Prop. 1992/93:150

Bilaga 6

Föredragande: statsrådet Lundgren såvitt avser avsnitt 1, statsrådet
Wibble såvitt avser övriga delar

Anmälan till proposition med förslag till slutlig
reglering av statsbudgeten för budgetåret 1993/94,
m.m., såvitt avser Finansdepartementets
verksamhetsområde

1 Skattefrågor

1.1 Skattereduktion för reparationskostnader m.m. för
bostadshus

1.1.1 Inledning

Förslag om att stimulera konjunkturen inom byggsektorn genom av-
dragsrätt eller skattereduktion för kostnader för reparationer m.m. på
bostadshus har framförts från flera håll under senare tid. Frågan om
sådana stödåtgärder har också nyligen tagits upp i riksdagen.

Finansutskottet har i sina betänkanden 1992/93:FiU10 och FiU20
(mom. 4) föreslagit stimulanser till ökade reparationer, ombyggnader och
tillbyggnader av fastigheter under åren 1993 och 1994 (ökad s.k. ROT-
verksamhet). Finansutskottet har förutsatt att övriga utskott under våren
1993 lägger fram sina förslag till riksdagen om den närmare utform-
ningen.

Vad gäller skatteområdet innebär finansutskottets förslag att skatte-
reduktion skall medges villaägare, bostadsrättsföreningar och ägare till
andra bostadshus för kostnader för underhålls- och reparationsarbeten
som utförs t.o.m. den 31 december 1994. Skattereduktion skall medges
med 30 % av de direkta arbetskostnaderna för åtgärder som utförts av
företag registrerade till mervärdesskatt. Utskottets förslag innebär vidare
att skattereduktion skall medges endast för arbetskostnader som översti-
ger 2 000 kr och med maximalt 10 000 kr per lägenhet.

Bostadsutskottet har i ett yttrande till skatteutskottet (1992/93 :BoU6y)
anslutit sig till huvudlinjerna i finansutskottets förslag men har av
bostadspolitiska skäl föreslagit vissa detaljändringar.

Skatteutskottet har i betänkandet 1992/93 :SkU33 uttalat att det delar
uppfattningen att en tillfällig stimulans av reparationer och arman reno-
vering är väl motiverad men anser att riksdagens närmare ställningsta-

gande till detaljutformningen bör anstå i avvaktan på regeringens förslag
i frågan. Vad skatteutskottet anfört har riksdagen gett regeringen till
känna.

Mot bakgrund av bl.a. den diskussion som förekommit i riksdagen om
stimulanser till byggsektorn inom skattesystemets ram har under våren ett
beredningsarbete rörande denna fråga företagits inom regeringskansliet.
Ett förslag till sådana åtgärder efter i huvudsak de riktlinjer som kommit
till uttiyck i nämnda utskottsbetänkanden har utarbetats inom Finansde-
partementet. Jag kommer i det följande att presentera detta förslag.

Synpunkter på förslaget har under hand inhämtats från Riksskatte-
verket, RSV. Ett utkast till förslag har överlämnats till Datainspektionen
som under hand meddelat bl.a. att man anser det nödvändigt med en
ändring i skatteregisterlagen (1980:343).

1.1.2 Förslagets allmänna utformning.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 6

Mitt förslag: En skattereduktion medges för kostnader för repara-
tioner m.m. på bostadshus som utförts under tiden den 15 februari
1993 - 31 december 1994.

Skattereduktionen medges efter särskild ansökan hos skattemyn-
digheten. Den handläggs åtskild från inkomsttaxeringen.

Skälen för mitt förslag: Som anförts av bl.a. skatteutskottet är en
tillfällig stimulans av reparationer och andra renoveringsåtgärder
angelägen av konjunkturskäl. En metod för att uppnå denna stimulans
är att medge avdrag vid inkomsttaxeringen eller ge en skattereduktion för
kostnader för sådana åtgärder. Ett annat sätt att åstadkomma stimulans-
effekten är att införa ett bidrag.

Mot att införa stimulansåtgärder av detta slag inom skattesystemets
ram kan anföras både principiella öch praktiska invändningar. För
näringsfastigheter som beskattas konventionellt är utgifter för reparationer
och ombyggnader m.m. avdragsgilla, antingen direkt eller i form av
värdeminskningsavdrag. Vid innehav av småhus sker numera det löpande
skatteuttaget i form av fastighetsskatt. För det stora flertalet småhus,
föreligger således ingen avdragsrätt för sådana utgifter, frånsett vid
reavinstberäkningen. De kan emellertid anses beaktade genom nivån på
fastighetsskatten som i praktiken innebär en schablonmässig inkomstbe-
skattning.

En skatteminskning för utgifter av här aktuellt slag utöver vad som
sker inom det ordinarie regelsystemet ligger således inte i linje med
skattesystemets grundläggande principer. Med hänsyn till att det är fråga
om en tidsbegränsad åtgärd har dock enligt min mening de principiella
invändningarna inte samma tyngd som om det varit fråga om ett per-
manent inslag i skattesystemet.

En avdragsrätt vid sidan av vad som redan nu medges eller en
skattereduktion för reparationer m.m. är också förhållandevis besvärlig

att hantera från administrativ synpunkt. För att inte inbjuda till fusk eller
missbruk krävs ett tämligen omfettande uppgiftslämnande från de
skattskyldiga och en relativt ingående kontroll från skattemyndigheternas
sida.

Ett minst lika omfettande kontrollsystem skulle dock behövas i ett
bidragssystem. Dessutom har skatteförvaltningen redan nu tillgång till
uppgifter om festigheter och vilka som äger dessa. Mot ett bidragssystem
talar enligt min mening också att man då får en onödig "rundgång" av
pengar mellan staten och den enskilde. Jag anser därför att övervägande
skäl talar för att ge den aktuella stimulansen inom skattesystemets ram.

För att underlätta den administrativa hanteringen bör handläggningen
dock ske åtskild från inkomsttaxeringen genom en prövning i särskild
ordning efter ansökan av fastighetsägaren. Av samma skäl bör kompen-
sationen för utgifterna ges i form av en skattereduktion och inte i form
av en avdragsrätt.

Syftet med stimulansen är att öka kapacitetsutnyttjandet inom byggsek-
torn och att motverka arbetslösheten. Den bör av den anledningen vara
begränsad till den tid då det kan bedömas särskilt angeläget med
stimulansåtgärder. Jag delar i denna fråga i huvudsak den bedömning
som gjorts av finansutskottet, nämligen att åtgärder under åren 1993 och
1994 bör omfettas av stimulansen. Beträffande år 1993 bör dock i viss
utsträckning undantas sådana åtgärder som redan vidtagits. Tidsgränsen
kan mot bakgrund bl.a. av de uttalanden som gjorts i samband med
riksdagsbehandlingen av frågan lämpligen sättas till den 15 februari.

I det följande skall jag närmare beskriva utformningen av skattereduk-
tionen.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 6

1.1.3 Förutsättningarna för skattereduktion

Mitt förslag: Skattereduktion skall medges ägare och vissa andra
som vid fastighetstaxeringen jämställs med ägare, däribland den
som innehar fastighet med tomträtt.

De arbeten som grundar rätt till skattereduktion skall ha utförts
på byggnad som vid fastighetstaxeringen betecknas som småhus
eller som hyreshus till den del den används för bostadsändamål.

Skälen för mitt förslag: Skattereduktion skall kunna erhållas av
fastighetens ägare. Härvid bör man knyta an till de begrepp som finns i
fastighetstaxeringslagen (1979:1152) och som också används i lagen
(1984:1052) om statlig fastighetsskatt. Med ägare bör i detta samman-
hang således också anses den som enligt 1 kap. 5 § fastighetstaxerings-
lagen skall likställas med ägare. Däribland finns tomträttshavare men
däremot inte den som arrenderar eller hyr sin bostad eller innehar den
med bostadsrätt.

De byggnader som bör komma i fråga för skattereduktionen är de som
används för bostadsändamål. Även här är det lämpligt att knyta an till de
definitioner som används vid fastighetstaxeringen och vid uttag av
fastighetsskatt. Således bör avses dels sådana byggnader som vid fastig-
hetstaxeringen betecknas som småhus, dels hyreshus till den del de avser
värderingsenhet för bostäder.

För ägare av konventionellt beskattade hyreshus finns som jag nämnt
tidigare redan nu möjlighet att få avdrag för kostnader för reparationer
vid inkomsttaxeringen. För att uppnå önskad stimulanseffekt bör denna
omständighet dock inte föranleda att de konventionellt beskattade
hyreshusen undantas. Dessutom skulle en enligt min mening omotiverad
olikformighet uppstå till nackdel för konventionellt beskattade fastigheter
mot bakgrund av att man för schablonbeskattade fastigheter vid fastställ-
andet av schablonen har beaktat att avdrag inte medges för bl.a.
reparationskostnader.

Det kan diskuteras om fritidsfåstigheter bör omfettas av den föreslagna
skattereduktionen. Vill man betona skattereduktionens anknytning till
bostadsförsöijningen finns det skäl att låta systemet omfetta endast
bostäder för permanentboende. Mot detta talar dock dels att det inte finns
något entydigt begrepp som gör att man lätt kan urskilja fritidsfåstigheter
från sådana som används för permanentboende, dels att det ur stimulans-
synpunkt inte finns anledning att undanta ägarna till fritidsfåstigheter från
möjligheten att få skattereduktion.

Övervägande skäl talar således enligt min mening för att låta såväl
konventionellt beskattade hyreshus som fritidsfåstigheter omfettas av det
här föreslagna systemet.

1.1.4 Underlaget för skattereduktionen

Prop. 1992/93:150

Bilaga 6

Mitt förslag: Underlaget för skattereduktionen skall vara fastig-
hetsägarens kostnader för reparations- och underhållsarbeten samt
utgifter för om- och tillbyggnad av bostadshus.

Utgifter för material skall inte ingå i underlaget.

I underlaget skall inte heller ingå sådana åtgärder för vilka
beviljats statligt räntebidrag, statligt bidrag till åtgärder mot radon
i egnahem eller stöd från statens fond för fukt- och mögelskador.

Betalning för utfört arbete skall ha skett senast den 15 februari
1995

För att skattereduktion skall medges för arbeten som påbörjas den
1 april 1993 eller senare, skall arbetet vara utfört av näringsidkare
som innehar F-skattebevis antingen när ersättningen för arbetet
bestäms eller när den betalas ut.

Värdet av arbete som utförs av ägaren skall inte ingå i underlaget.

Skälen för mitt förslag: Såväl reparations- och underhållsarbeten som
om- och tillbyggnader på bostadshus bör grunda rätt till skattereduktion.

Att begränsa underlaget till endast vissa av de nu nämnda åtgärderna Prop. 1992/93:150
skulle leda till besvärliga avgränsningsproblem och kan inte heller anses Bilaga 6
motiverat med hänsyn till syftet med skattereduktionen. Begränsningen
till arbeten på bostadshus medför att markarbeten inte skall ingå i
underlaget för skattereduktionen i annan mån än de avser ledningar m.m.

i direkt anslutning till byggnad.

Eftersom skattereduktionen kommer att vara av förhållandevis
begränsad storlek kan det inte antas att den skulle få någon nämnvärd
effekt när det gäller att stimulera till nybyggnad av bostadshus. Utgifter
för att uppföra en ny byggnad bör därför inte ingå i underlaget.

För att förstärka skattereduktionens effekt vad gäller att skapa nya
arbetstillfällen bör reduktion medges endast för arbetskostnader och inte
för materialkostnader.

Det föreligger dock svårigheter att göra sistnämnda avgränsning. Ett
alternativ skulle kunna vara att försöka definiera vad som skall avses med
arbetskostnad. Jag bedömer dock inte detta som en framkomlig väg,
främst med hänsyn till att det kan diskuteras vad som skall ingå i
arbetskostnaden. Skall t.ex., förutom den direkta lönen till den som utfört
arbetet, också inräknas bl.a. mervärdesskatt och arbetsgivarens pålägg för
vinst m.m. Jag anser det inte heller lämpligt att schablonmässigt ange ett
visst belopp per arbetad timme som skälig lönekostnad. Det skulle i
många fall bli mycket svårt för skattemyndigheterna att bedöma om den
angivna tidsåtgången är rimlig. För att uppnå den eftersträvade effekten
förefaller det enklare att i stället undanta utgifter för material inklusive
därpå belöpande mervärdesskatt, samt ställa upp som krav att utgifter för
material specificeras på fakturan eller motsvarande. Jag är medveten om
att det kan föreligga vissa risker för att en del materialutgifter kan döljas
genom att anges som arbete. Det bör dock ofta i regel vara möjligt för
skattemyndigheten att göra en bedömning av om de materialutgifter som
angetts i en faktura förefaller skäliga med hänsyn till de åtgärder som
vidtagits på byggnaden.

Genom att material undantas från underlaget kommer t.ex. den som
reparerar sitt kök att kunna få skattereduktion för arbetskostnaderna för
att måla om köket och för att installera nya maskiner. Däremot erhålls
ingen skattereduktion för inköp av nya maskiner eller för färg och
tapeter.

För att dubbel kompensation inte skall utgå i vissa fall bör i underlaget
för skattereduktionen inte ingå utgifter för åtgärder för vilka räntebidrag
eller motsvarande utgått. Den som beviljats stöd enligt ombygg-
nadslåneförordningen för bostäder (1986:693) eller förordningen
(1991:1933) om statligt räntebidrag för ny- och ombyggnad av bostäder
för en vidtagen åtgärd bör således inte också erhålla skattereduktion.
Detsamma bör gälla beträffande bidrag som utgått enligt förordningen
(1988:372) om bidrag till åtgärder mot radon i egnahem samt stöd enligt
förordningen (1985:1119) om den statliga fonden för avhjälpande av fukt-
och mögelskador i småhus, m.m. Däremot bör räntestöd enligt förord-
ningen (1983:974) om statligt räntestöd vid förbättring av bostadshus inte
utgöra hinder för skattereduktion.

För att utgöra grund för skattereduktion skall ett arbete enligt vad jag Prop. 1992/93:150
anfört tidigare vara utfört under tiden den 15 februari 1993 - 31 decem- Bilaga 6
ber 1994. Av kontroll skäl och för att hanteringen av ansökningar om
skattereduktion inte skall bli alltför utdragen tidsmässigt bör också
festställas ett sista datum då betalning för åtgärderna skall ha skett. Detta
bör lämpligen kunna bestämmas till den 15 februari 1995.

De nya reglerna om F-skattebevis har trätt i kraft den 1 april 1993. För
att gynna seriösa företag bör arbetet, om det påböljats den 1 april 1993
eller senare, för att ge rätt till skattereduktion vara utfört av näringsid-
kare som innehar F-skattebevis antingen när ersättningen för arbetet
bestäms eller när betalning sker. Härigenom uppnås också bättre kontroll-
möjligheter samtidigt som anlitande av "svart" arbetskraft motverkas.

Arbete som utförs av fastighetsägaren bör inte grunda rätt till skatte-
reduktion även om förutsättningarna härför i övrigt är uppfyllda. Det
torde vara tveksamt om skattereduktionen verkligen kan anses ha någon
stimulanseffekt i dessa fell. Dessutom uppstår tillämpningsvårigheter. En
egenföretagare som utför arbeten på den egna villan får alltså ingen
skattereduktion. Detsamma gäller för ett företag som med egna anställda
utför t.ex. reparationer på företagets festigheter.

1.1.5 Skattereduktionens storlek

Mitt förslag: Skattereduktion medges endast om underlaget samman-
taget uppgår till minst 2 (XX) kr.

För småhus medges skattereduktion med 30 % av underlaget till
den del detta sammantaget för tiden den 15 februari 1993 - 31
december 1994 inte överstiger 35 000 kr per taxeringsenhet.

För hyreshus skall skattereduktionen uppgå till 30 % av under-
laget. Skattereduktion medges dock sammantaget under nämnda tid
med högst 20 000 kr per taxeringsenhet eller ett belopp motsvarande
tre gånger den fastighetsskatt som beräknats för kalenderåret 1993,
om sistnämnda belopp är högre.

I fråga om småhus som ägs av bostadsföretag som avses i 2 §
7 mom. första stycket lagen om statlig inkomstskatt får vad som
gäller i fråga om hyreshus tillämpas om skattereduktionen därigenom
blir högre.

Den maximala skattereduktion för en delägare till en fastighet skall
utgöra så stor del av den totala skattereduktionen som svarar mot
hans andel i fastigheten.

Skälen för mitt förslag: Av administrativa skäl bör skattereduktion
komma ifråga endast om underlaget under den aktuella tiden sam-
mantaget uppgår till ett visst minsta belopp. Detta kan skäligen be-
stämmas till 2 000 kr.

Skattereduktion för småhus inklusive småhus på lantbruk bör medges
med 30 % av underlaget till den del det sammantaget under tiden 15

februari 1993 - 31 december 1994 inte överstiger 35 OOO kr per taxe- Prop. 1992/93:150
ringsenhet. Ett underlag om 35 000 kr ger således en skattereduktion på Bilaga 6
10 500 kr.

För hyreshus bör dock frånsett minimibeloppet gälla andra gränser.
Eftersom antalet lägenheter i ett hyreshus varierar även mellan hus med
lika stor bostadsyta är det inte lämpligt att knyta an skattereduktionen till
antalet lägenheter. Det kan dessutom ibland vara oklart vad som skall
anses som en lägenhet, t.ex. i fråga om uthyrningsrum med pentiy, av-
delade lägenheter m.m. Att knyta skattereduktionen till antal lägenheter
kan således ge upphov till gränsdragningsproblem samtidigt som maximi-
gränsen för skattereduktionen skulle kunna variera kraftigt mellan lika
stora hus.

Enligt min mening är det lämpligare att i stället ha gränser som knyter
an till den fastighetsskatt som beräknats för fastigheten. Härigenom
undantas automatiskt lokaler eftersom fastighetsskatt från och med år
1993 inte tas ut på lokaler.

Fastighetsskatten per kvadratmeter för villor varierar kraftigt mellan
olika regioner. De regionala skillnaderna är för hyreshusens del avsevärt
mindre. Detta beror på att det nuvarande bruksvärdessystemet för hyror
har lett till en relativt jämn hyresnivå i landet. Hyresnivån är i sin tur
bestämmande för fastigheternas taxeringsvärden. Enligt tillgänglig
statistik kan det beräknas att fastighetsskatten per kvadratmeter i
genomsnitt uppgår till ca 25 kr. En skattereduktion på 10 000 kr torde
för en normalstor villa motsvara ungefär 75 kr per kvadratmeter.
Skattereduktionen för hyreshus bör därför uppgå till högst tre gånger den
fastighetsskatt som beräknats för kalenderåret 1993 för att nivån i
genomsnitt skall bli ungefär jämförbar med villaägarnas. Detta motsvarar
en skattereduktion på ca 5 600 kr för en lägenhet på 75 kvadratmeter vid
angiven nivå på fastighetsskatten.

Av förenklingsskäl bör reduktionen för hyreshus kopplas till den skatt
som utgår för år 1993. För år 1994 sker en allmän fastighetstaxering av
hyreshus. Under första halvåret 1994 är det därför i många fåll oklart
vilka taxeringsvärden som kommer att gälla för år 1994. Av samma skäl
bör man även bortse från brutet, förkortat eller förlängt räkenskapsår.

För att inte mindre hyreshus med låga taxeringsvärden skall missgyn-
nas i förhållande till småhus bör dock ett alternativt tak för skattereduk-
tionen på 20 000 kr per taxeringsenhet få tillämpas om det är förmånli-
gare för fastighetsägaren.

Nybyggda bostadshus betalar under en femårsperiod ingen fastighets-
skatt (3 § andra stycket lagen om statlig fastighetsskatt). Skattereduk-
tionen för dessa kommer därför med den här föreslagna lösningen att
högst kunna uppgå till 20 000 kr enligt altemativregeln. Med hänsyn till
att reparationsbehovet för dessa byggnader kan antas vara mycket begrän-
sat anser jag denna begränsning rimlig.

Även för hyreshus skall skattereduktionen uppgå till 30 % av under-
laget.

Bostadsrättsföreningar kan äga småhus som upplåts med bostadsrätt.
Detta medför att vid beräkning av skattereduktion samma regler kommer

att gälla för dessa som för övriga småhus. Eftersom småhus som ingår
i en bostadsrättsförening tillsammans utgör en taxeringsenhet kan detta
komma att innebära att en förening som exempelvis består av 100 småhus
skulle få ett sammanlagt högsta underlag om 35 000 kr eller 350 kr per
hus. För att undvika en sådan konsekvens bör enligt min mening i fråga
om småhus som ägs av sådant bostadsföretag som avses i 2 § 7 mom.
första stycket lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt reglerna för
hyreshus få tillämpas om skattereduktionen därigenom blir högre.

För det fåll att en fastighet har flera ägare bör en proportionering av
taket för skattereduktionen ske i förhållande till resp, ägares andel av
fastigheten. Om två personer äger hälften var av ett småhus blir således
det maximala underlaget för skattereduktion 17 500 kr för var och en av

dem.

Det har vid bl.a. riksdagsbehandlingen av den nu aktuella frågan
föreslagits att skattereduktionen skall medges enbart mot fastighets-
skatten. Om skattereduktion medges enbart mot den fastighetsskatt som
belöper på inkomståren 1993 och 1994 skulle dock stora grupper av
småhusägare få en maximal skattereduktion som är betydligt lägre än
10 500 kr, framför allt skulle det bli fallet utanför storstadsområdena.
För att undvika denna effekt skulle det bli nödvändigt att tillåta avräkning
mot fastighetsskatten även för senare år. En sådan lösning skulle
emellertid leda till betydande administrativa problem. Vidare blir
stimulanseffekten av skattereduktionen avsevärt mindre om kompensation
för åtgärder på fastigheten ges flera år efter det att de vidtagits.

Av praktiska skäl bör därför skattereduktionen konstrueras som en
allmän skattereduktion. En hänvisning till bestämmelserna härom i 2 §
4 mom. uppbördslagen (1953:272) bör därför införas i lagtexten. Detta
innebär att skattereduktionen sker mot statlig inkomstskatt, kommunal
inkomstskatt och statlig fastighetsskatt.

Jag vill i sammanhanget framhålla att skattereduktionen inte påverkar
det kommunala skatteunderlaget eftersom detta baseras på den beskatt-
ningsbara förvärvsinkomsten.

För att skattemyndigheten skall kunna fatta beslut i ärenden om skatte-
reduktion krävs bl.a. att RSV tar fram nya datarutiner och underlag för
fastighetsskatt. Detta innebär att skattemyndigheten först i slutet av 1993
kan bölja fatta beslut i dessa ärenden. Någon avräkning redan vid 1993
års taxering blir därför inte möjlig.

En beslutad skattereduktion på grundval av en ansökan som kommit in
till skattemyndigheten senast den 28 februari 1994 bör avräknas vid 1994
års taxering och beslutad skattereduktion på grundval av ansökan som
kommit in därefter bör avräknas vid 1995 års taxering. Det blir häri-
genom möjligt för fastighetsägaren att för arbeten som utförts under år
1993 och böljan av år 1994 i viss utsträckning fördela skattereduktionen
mellan 1994 och 1995 års taxeringar, vilket kan ha betydelse för effekten
av skattereduktionen.

En beviljad skattereduktion som inte kan utnyttjas helt vid den taxering
då den enligt bestämmelserna skall avräknas kan inte sparas till ett senare
år.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 6

Av praktiska och administrativa skäl bör skattereduktionen inte beaktas
vid bestämmandet av preliminär F-skatt, särskild A-skatt, jämkning av
preliminär skatt eller vid återbetalning av preliminär skatt som betalats
med för högt belopp. Skattskyldig som betalar sjömansskatt bör dock ha
rätt att få denna jämkad på grund av skattereduktion enligt de här före-
slagna reglerna på samma sätt som sker för skattereduktion på grund av
underskott av kapital.

1.1.6. Ansökan

Prop. 1992/93:150

Bilaga 6

Mitt förslag: En ansökan om skattereduktion skall vara skriftlig
och ges in till skattemyndigheten.

Ansökan skall innehålla uppgifter om sökandens personnummer
eller organisationsnummer, fastighetens beteckning, sökandens andel
i fastigheten, vilka arbeten som utförts på fastigheten och när dessa
utförts, underlaget för yrkad skattereduktion, organisation- eller
personnummer för den som utfört arbetet, försäkran att räntebidrag
eller motsvarande inte beviljats för det arbete som utförts samt, om
fastigheten förvärvats under något av åren 1993 och 1994, uppgift
om förvärvet och vem fastigheten förvärvats från.

Till ansökan skall fogas kopia av faktura eller liknande av vilken
framgår vilket arbete som utförts, utgiften för arbetet och eventuella
utgifter för material samt uppgift om när arbetet betalts.

Om räntebidrag eller liknande beviljats efter det att en ansökan om
skattereduktion lämnats in skall sökanden inom en månad från den
dag stödet beviljades anmäla detta till skattemyndigheten.

Ansökan om skattereduktion skall ha kommit in till skattemyn-
digheten senast den 28 februari 1995.

Skälen för mitt förslag: En ansökan om skattereduktion skall vara
skriftlig och lämnas in till skattemyndigheten. Ansökan bör kunna lämnas
in till vilken skattemyndighet som helst. Om sedan samtliga skatte-
myndigheter i landet eller endast ett begränsat antal skall handlägga
ärenden om skattereduktion är en fråga som det bör ankomma på RSV
att avgöra.

En ansökan måste för att kunna läggas till grund för ett beslut om
skattereduktion innehålla uppgifter om sökandens personnummer eller
organisationsnummer, fastighetens beteckning, sökandens andel i fastig-
heten, vilka arbeten som utförts på fastigheten och när dessa utförts,
underlaget för skattereduktionen, organisations- eller personnummer för
den som utfört arbetet samt försäkran att räntebidrag eller liknande inte
beviljats för det arbete för vilken skattereduktion yrkas.

Om en fastighet har överlåtits under år 1993 eller år 1994 behövs
också uppgift om detta och om vem fastigheten förvärvats från. Dessa
uppgifter är nämligen inte med säkerhet tillgängliga för skattemyn-
digheten på annat sätt.

Har en fastighet bytt ägare under den här aktuella tiden kan det finnas
flera personer som uppfyller kraven för skattereduktion. Det kan enligt
min mening förutsättas att det normalt i samband med överlåtelsen av
fastigheten klaras ut i vad mån skattereduktion skall utnyttjas av den
tidigare eller nye ägaren. Det bör dock finnas en regel som klargör vad
som skall gälla i denna situation. Av enkelhetsskäl bör i sådana fäll den
som först ansöker om reduktion medges reduktionen, givetvis under för-
utsättning att kraven i övrigt är uppfyllda. Om hela reduktionen inte
utnyttjas genom den första ansökningen får naturligtvis den som söker
senare utnyttja återstoden. Skulle båda ansökningarna komma in samtidigt
är det enligt min mening skäligt att fördela skattereduktionen mellan
sökandena i förhållande till storleken av sökandenas underlag för
skattereduktion.

Till ansökan bör av kontrollskäl fogas kopia av faktura eller liknande
av vilken framgår vilket arbete som utförts. Av fakturan bör också
framgå eventuella utgifter för material. Framgår inte det sistnämnda får
sökanden på annat sätt visa vad som belöper på material. Till ansökan
skall också fogas uppgift om när arbetet betalts.

Om en fastighetsägare efter det att ansökan lämnats in till skattemyn-
digheten beviljats räntebidrag m.m. för den åtgärd för vilken skattereduk-
tion sökts skall han inom en månad anmäla detta till skattemyndigheten.
Skattemyndigheten får då möjlighet att ompröva sitt beslut med beaktande
av de nya fakta som tillkommit i ärendet.

Handelsbolag är inte egna skattesubjekt. Beskattning sker i stället hos
delägarna i bolaget. För att det skall bli möjligt att tillgodoföra delägare
i ett handelsbolag som äger en fastighet skattereduktion enligt den här
föreslagna ordningen bör det krävas att det i ansökningen anges hur
skattereduktionen skall fördelas mellan delägarna i bolaget.

En ansökan får prövas av skattemyndigheten så snart underlaget uppgår
till minst 2 000 kr. För att kunna uppnå en effektiv hantering av
ärendena och för att inte skattemyndigheterna skall behöva handlägga
alltför många ansökningar där underlaget är mycket lågt bör, sedan beslut
fattats i det första ärendet, någon ny ansökan inte få prövas av skatte-
myndigheten förrän efter utgången av år 1994 om inte ytterligare utgifter
på minst 1 000 kr som utgör underlag för skattereduktion uppkommit.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 6

1.1.7 Beslut om skattereduktion

Mitt förslag: Beslut i ärenden om skattereduktion fattas av den eller
de skattemyndigheter RSV bestämmer.

Skattemyndighetens beslut får överklagas av sökanden till länsrätt
inom tre veckor från det han fått del av beslutet.

Vid handläggning av ärende om skattereduktion skall de uppgifter
som skall finnas med i ansökan få tillföras skatteregistret. Även
uppgifter om beslutad skattereduktion skall få tillföras skatteregistret.

Skälen för mitt förslag: Ett beslut i ärende om skattereduktion fattas
sedan en fullständig ansökan kommit in till skattemyndigheten. För att
uppnå bästa möjliga effektivitet vid handläggningen bör det som jag
tidigare nämnt ankomma på RSV att besluta om vilken eller vilka skatte-
myndigheter som skall handlägga ärenden om skattereduktion enligt den
här föreslagna lagen. Sökanden skall dock oavsett detta kunna lämna in
sin ansökan till den skattemyndighet som han finner lämpligast.

Sökande som är missnöjd med skattemyndighetens beslut i ett ärende
om skattereduktion skall kunna överklaga detta hos länsrätt inom tre
veckor från det att han fått del av beslutet. RSV skall kunna överklaga
skattemyndighetens beslut inom tre veckor från dagen för beslutet.

Det allmännas talan i dessa ärenden skall i länsrätt och kammarrätt
föras av skattemyndigheten. I Regeringsrätten bör det allmännas talan
föras av RSV.

I övrigt bör förvaltningslagens (1986:223) regler gälla för hand-
läggningen av ansökningarna.

För att uppnå en effektiv handläggning av ärenden om skattereduktion
och för att få en fungerande kontrollmöjlighet bör skatteregistret vid
handläggning av dessa ärenden få tillföras dels de uppgifter som skall
finnas med i ansökan om skattereduktion, dels uppgifter om beslutad
skattereduktion.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 6

1.1.8 Omprövning och straffansvar

Mitt förslag: Beslut om skattereduktion skall kunna rättas om det
blivit felaktigt till följd av skattemyndighetens eller någon annans
skrivfel, räknefel eller liknande förbiseende. Omprövning av skatte-
myndighetens beslut skall kunna ske om det är uppenbart oriktigt på
grund av nya omständigheter eller av någon annan anledning, om
sökanden lämnat oriktig uppgift eller, efter det att beslut om
skattereduktion meddelats, beviljats räntebidrag eller annat stöd som
utesluter rätt till skattereduktion.

Omprövning skall kunna ske intill utgången av femte kalenderåret
efter utgången av det då beslutet om skattereduktion meddelades.

Den som vid ansökan om skattereduktion uppsåtligen eller av grov
oaktsamhet lämnar oriktig uppgift som är ägnad att leda till skatte-
reduktion med för högt belopp skall dömas till böter eller fängelse
i högst sex månader om inte gärningen är belagd med straff i
brottsbalken.

Skälen för mitt förslag: Om ett beslut om skattereduktion blivit felaktigt
till följd av felräkning, misskrivning eller annat uppenbart förbiseende
kan det rättas enligt reglerna i 26 § förvaltningslagen (1986:223).
Omprövning kan också ske enligt reglerna i 27 § förvaltningslagen. Har
skattereduktion beviljats med för högt belopp på grund av att sökanden
lämnat oriktig uppgift bör beslutet också kunna omprövas. Detsamma bör

gälla om det efter det att ansökan om skattereduktion beviljats också
beviljas sådant stöd som avses i 2 § andra stycket andra meningen.

Sådan omprövning bör kunna företas intill utgången av femte kalender-
året efter det år då beslutet om skattereduktion meddelades.

Att vid ansökan om skattereduktion uppsåtligen eller av grov oaktsam-
het lämna oriktig uppgift som är ägnad att leda till skattereduktion med
för högt belopp bör enligt min mening beläggas med straffansvar.
Sökande som gjort sig skyldig till detta bör dömas till böter eller fängelse
i högst sex månader om inte gärningen är belagd med straff i
brottsbalken.

Reglerna om skattetillägg i taxeringslagen (1990:324) blir inte tillämp-
liga i ärenden som handläggs enligt denna lag med hänsyn till att det inte
kan anses vara fråga om taxering.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 6

1.1.9 Ikraftträdande

Mitt förslag: De föreslagna reglerna skall träda i kraft den 1 juli
1993.

Skälen för mitt förslag: Det är av stimulansskäl angeläget att åtgärder
som ger rätt till skattereduktion enligt denna lag kommer i gång så snabbt
som möjligt. De föreslagna reglerna bör därför träda i kraft den 1 juli
1993 men i enlighet med vad jag tidigare anfört omfatta åtgärder som
företagits fr.o.m. den 15 februari 1993.

1.1.10 Statsfinansiella effekter

Avgörande för de finansiella effekterna är i vilken utsträckning den
föreslagna skattereduktionen kan bidra till att höja aktivitetsnivån i
byggsektorn. Detta kan huvudsakligen ske på tre sätt.

För det första uppkommer incitament att tidigarelägga vissa reparatio-
ner. Därutöver kan vissa arbeten som i dag utförs i egen regi eller med
anlitande av "svart" arbetskraft komma att utföras av näringsidkare eller
företag vars arbetskostnader enligt detta förslag medför skattereduktion.
I dessa fäll kommer de direkta kostnaderna för det allmänna, i form av
medgivna skattereduktioner, mer än väl att balanseras av indirekta
effekter som förstärker den offentliga sektorns sparande. Detta blir
resultatet av kombinationen av hög privat medfinansiering och ökade
skatteintäkter/minskade offentliga utgifter. De indirekta effekterna består
av ökade intäkter av mervärdesskatt, ökad inkomstskatt och socialavgifter
samt minskade utgifter i form av utbetald arbetslöshetsersättning.

Det är förenat med betydande svårigheter att bedöma storleken på den
aktivitetshöjning som skattereduktionen framkallar. Vad gäller substitu-
tion av arbeten som i annat fäll skulle ha utförts i egen regi eller med
"svart" arbetskraft med anlitande av F-skatteskatteregistrerade närings-
idkare innebär skattereduktionen ett väsentligt förbättrat konkurrensläge
för den senare gruppen. Skattereduktionen är dock lägre än den samman-

lagda skatten på de utförda åtgärderna. Den mest betydelsefulla effekten Prop. 1992/93:150
torde i stället bli tidigareläggning av åtgärder som i annat fall skulle ha Bilaga 6
utförts senare. Nivån på tidigareläggningen är givetvis svår att bedöma.

Det förefaller sannolikt att tidigareläggningen kan ge en ökning med 35-
50 % i förhållande till de åtgärder som tidigare planerats för 1993 och

1994. I det följande redovisas de offentligfinansiella effekterna vid en
ökning med 50 %. Inom parentes anges resultat om ökningen stannar vid
35 %.

Den höjda aktivitetsnivån under dessa år kan beräknas ge en positiv
nettobudgeteffekt för den konsoliderade offentliga sektorn på 3,6 (2,7)
miljarder kr (varav 3,1 (2,2) miljarder kr på grund av tidigareläggning)
för vart och ett av åren 1993 och 1994.

Budgeteffekten av en höjd aktivitetsnivå skall emellertid reduceras med
den kostnad som uppkommer genom att skattereduktion även medges för
åtgärder som skulle genomförts oavsett denna. Reduktionen kan beräknas
uppgå till 3,6 miljarder kr för vart och ett av åren 1993 och 1994.
Tillsammans med tidigareläggningseffekter m.m. ger detta ett budget-
neutralt utfall för den konsoliderade offentliga sektorn (vid den lägre
tidigareläggningseffekten ett budgetbortfåll på 0,9 miljarder kr per år).
Sysselsättningseffekten kan beräknas till 23 000 - 28 000 (15 000 -
20 000) årsarbeten för vart och ett av de två åren.

För statsbudgeten innebär förslaget en budgetförstärkning på 1,2 (0,5)
miljarder kr för budgetåret 93/94, en budgetförsvagning med 2,9
(3,1) miljarder kr för budgetåret 94/95 och en budgetförsvagning med

4,2 (3,7) miljarder kr för budgetåret 95/96. Hänsyn måste dock tas till
effekter i form av minskade utbetalningar av arbetslöshetsersättning, som
redovisas utanför statsbudgeten, och som minskar statens upplånings-
behov med 2,9 (2,2) miljarder kr per år för åren 1993 och 1994. Om
man ser till den sammantagna effekten på det totala upplåningsbehovet
och därvid beaktar effekter såväl på som utanför statsbudgeten är åt-
gärden neutral (vid en lägre tidigareläggningseffekt ökar upplånings-
behovet sett över hela perioden med 2,2 miljarder kr).

En skattereduktion av detta slag borde beaktas vid reavinstberäkningen
vid avyttringen av fastigheter genom en reduktion av anskaffningskost-
naden. Av adminstrativa skäl är emellertid en sådan korrigering inte
möjlig. Därigenom kommer intäkterna från framtida reavinstbeskattning
att bli lägre än vid den principiellt riktiga justeringen.

Vid bedömningen av effekterna för den offentliga sektorn har förutsatts
att antalet sysselsatta i byggsektorn inte fäller när skattereduktionen tas
bort efter år 1994. I annat fåll kommer tidigareläggningen endast att
medföra en omfördelning i tiden av åtgärder. Nettokostnaden för det all-
männa kommer då att öka markant genom negativa budgeteffekter under
senare år. Den tillkommande budgetkostnaden uppgår till 80-90 % av de
tidigare redovisade tidigareläggningseffektema.

Effekter för skatteförvaltningen

Genomförandet av förslaget kräver ganska omfattande information till
allmänheten. Kostnader uppkommer för annonsering samt framtagning
och distribution av informationsmaterial m.m. Vidare måste ADB-stöd
utvecklas för administrationen av skattereduktionen. Arbetet innefattar
skapande av transaktionsprogram och kontrollfiler m.m.

Personalkostnaderna för att hantera bestämmelserna är helt beroende
av mängden ansökningar och dessas kvalitet. Med hänsyn till osäker-
heten om antalet ansökningar och tiden för dessa anser jag att regeringen
längre fram bör kunna besluta om merutgift för att täcka kostnaderna för
administrationen av skattereduktionen. Regeringen bör också kunna besl-
uta om merutgift avseende de genomförandekostnader som uppkommer
innevarande budgetår.

För övriga myndigheter t.ex. förvaltningsdomstolarna, utgår jag från
att det merarbete som förslaget kan orsaka är försumbart.

1.1.11 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu anfört har inom Finansdepartementet upprättats
förslag till

1. lag om skattereduktion för reparationskostnader m.m. för bo-
stadshus.

2. lag om ändring i skatteregisterlagen (1980:343).

1 § skatteregisterlagen föreslås också ändrad i prop. 1992/93:198.

Förslagen är av den beskaffenheten att Lagrådets yttrande bör inhäm-
tas. Med hänsyn till det besvärliga läget på arbetsmarknaden är det
mycket angeläget att genom stimulansåtgärder söka minska arbetslös-
heten. Sysselsättningseffekten av de här föreslagna åtgärderna kan som
jag tidigare redogjort för beräknas till 23 000 - 28 000 årsarbeten för vart
och ett av de två åren. För att den eftersträvade stimulanseffekten skall
uppnås måste emellertid riksdagen fetta beslut rörande förslaget under
innevarande riksmöte. Detta skulle enligt min bedömning inte bli möjligt
om Lagrådets yttrande först inhämtas. Ett remissförfarande skulle därför
fördröja lagstiftningsfrågornas behandling så att avsevärt men skulle
uppkomma. Det är därför inte möjligt att låta Lagrådet yttra sig över
lagförslaget.

Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärendet som bilaga 6.1.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 6

1.2 Vissa frågor om inbetalning av skatt och
arbetsgivaravgifter

1.2.1 Andra betalningsförmedlare än Pöstgirot

Regeringen har i årets budgetproposition (prop. 1992/93:100 bil. 1 s. 132
ff) föreslagit att det statliga betalningssystemet skall utvecklas så att
betalningar till och från staten kan förmedlas av både Postgirot och
banksystemet. Målet är att ett utvecklat betalningssystem skall tas i drift

den 1 juli 1993. Genomförandet av ett utvecklat statligt betalningssystem Prop. 1992/93:150
innebär att Postgirots ensamrätt till statliga betalningar upphör. Bilaga 6

På skatteområdet gäller att det i ett antal lagar finns bestämmelser om
att inbetalning av skatt skall göras till ett särskilt postgirokonto, i vissa
fall kallat skattepostgirokonto. Dessa bestämmelser bör nu ändras så att
det även på skatteområdet blir möjligt att göra inbetalning till andra
konton än postgirokonton.

1.2.2 Avgiftsfriheten vid inbetalning

Inbetalning av skatt och arbetsgivaravgifter sker i dag utan kostnad för
inbetalaren. Betalningsförmedlaren tar i stället ut kostnaden av staten.
Enligt min mening finns det inte skäl att behålla denna ordning. I
samband med att Postgirots ensamrätt till förmedling av statliga
betalningar upphör bör man i stället ansluta till vad som gäller i
allmänhet i fråga om in- och utbetalningar, dvs. att det är den som gör
betalningen, inte mottagaren, som svarar för kostnaden för betal-
ningsförmedlingen. Härigenom kommer också olika förmedlare att
gentemot inbetalama kunna konkurrera i fråga om såväl priser som andra
villkor som är knutna till betalningstjänstema.

Mina förslag föranleder ändring i 53 § lagen (1941:416) om arvsskatt
och gåvoskatt, 52 och 57 §§ uppbördslagen (1953:272), 14 § 1 mom.
lagen (1958:295) om sjömansskatt, 44 § lagen (1968:430) om mervärde-
skatt, 19 § kupongskattelagen (1970:624), 5 kap. 2 § lagen (1984:151)
om punktskatter och prisregleringsavgifter, 58 § fordonsskattelagen
(1988:327) och 8 § lagen (1990:676) om skatt på ränta på skogskon-
tomedel m.m.

Lagändringarna bör, både vad gäller möjligheten att använda andra
konton än postgirokonton och slopandet av avgiftsfriheten, träda i kraft
den 1 juli 1993.

1.2.3 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu anfört har inom Finansdepartementet upprättats
förslag till

1. lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt,

2. lag om ändring i uppbördslagen (1953:272),

3. lag om ändring i lagen (1958:295) om sjömansskatt,

4. lag om ändring i lagen (1968:430) om mervärdeskatt,

5. lag om ändring i kupongskattelagen (1970:624),

6. lag om ändring i lagen (1984:151) om punktskatter och pris-
regleringsavgifter,

7. lag om ändring i fordonsskattelagen (1988:327),

8. lag om ändring i lagen (1990:676) om skatt på ränta på skogskon-
tomedel m.m.

Förslagen är av sådan beskaffenhet att Lagrådets hörande skulle sakna
betydelse. Något yttrande från Lagrådet över förslagen har därför inte
inhämtats.

Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 6.2.

2 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 150 Bil. 6

1.3 Utbyggnad av skattemyndigheternas kontroll-
verksamhet m.m.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 6

Bland de förslag till budgetförstärkningar som Ekonomikommissionen
lagt fram finns ett förslag om effektivare skatteindrivning, som leder till
att i demokratisk ordning beslutade skatter i ökad utsträckning faktiskt
betalas in. Kommissionen gör bedömningen att detta kan ge en budgetför-
stärkning på ca 10 miljarder kronor.

Kommissionens förslag tar främst sikte på den ekonomiska brottslighet
som medför att årligen stora belopp undandras beskattning. Det är alltså
i första hand en utbyggnad av skattekontrollen som kommissionen
förordar.

Jag delar kommissionens uppfattning att åtgärder bör vidtas för att inte
en betydande omsättning ostört skall kunna äga rum utan att skatter och
avgifter som statsmakterna beslutat om tas ut. Okade kontrollinsatser ger
inte bara direkta intäktsökningar i de fall där felaktigheter upptäcks, utan
har också en viktig preventiv effekt. Åtgärderna är vidare angelägna för
att förbättra konkurrenssituationen för seriösa företag, något som indirekt
också ger ökade skatteintäkter.

Vad gäller inriktningen av insatserna gör jag följande bedömning.

Särskild uppmärksamhet bör ägnas kontrollverksamheten på mervärdes-
skattens område. Det finns tydliga tecken på att det rådande kon-
junkturläget har lett till ett starkt ökat intresse av att genom oegentlighe-
ter i redovisningen av mervärdesskatt komma över likvida medel. För att
försvåra missbruk av mervärdesskattesystemet krävs ökade kontrollinsat-
ser såväl vid registreringen av skattskyldiga som vid behandlingen av
s.k. negativa deklarationer, dvs. deklarationer som, om de följdes, skulle
föranleda en utbetalning till den skattskyldige. Detta är det område där
en förstärkt kontroll har de största förutsättningarna att ge omedelbara
effekter i form av ökade nettointäkter av skatt.

Det finns emellertid även andra områden där man redan på kort sikt
kan räkna med ett gott utfall av ökade insatser. Sådana områden är
granskningen under det löpande taxeringsarbetet av såväl företags- som
löntagardeklarationer och utbyggnad av verksamheten med ur-
valsrevisioner. Vidare finns det skäl att intensifiera uppföljningen av att
större belopp betalas vid den ordinarie uppbörden, så att indriv-
ningsåtgärder vid bristande betalning kan sättas in snabbare än för
närvarande.

Som en första åtgärd för att förstärka skattekontrollen anser jag att
regeringen bör kunna medge skattemyndigheterna merutgift budgetåret
1993/94 i storleksordningen 20 miljoner kronor för särskilda insatser vad
gäller mervärdesskatt.

Jag avser att längre fram återkomma till regeringen med förslag om
ytterligare insatser för att förstärka skattekontrollen i enlighet med vad
jag nu har anfört. För att kronofogdemyndigheterna skall kunna ägna
tillräcklig kraft åt indrivningen av beloppen avser jag att i det samman-
hanget också föreslå en viss förstärkning hos dessa myndigheter. Min
bedömning är att man med en total resursinsats i storleksordningen 200

miljoner kronor per år fram till år 1998 bör kunna öka skatteintäkterna
med bortåt 4 miljarder kronor per år. Jag anser alltså att det finns skäl
att göra en något mera försiktig bedömning av vad som kan uppnås med
en rimlig resursinsats än den som kommissionen redovisat.

Slutligen vill jag understryka vikten av att resultatet av insatserna följs
upp noga och att dessa längre fram kan göras till föremål för en samlad
utvärdering. Jag utgår från att Riksskatteverket vidtar de åtgärder som
behövs för att detta skall kunna ske.

1.4 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
dels föreslår riksdagen att anta förslagen till

1. lag om skattereduktion för reparationskostnader m.m. för
bostadshus,

2. lag om ändring i skatteregisterlagen (1980:343),

3. lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt,

4. lag om ändring i uppbördslagen (1953:272),

5. lag om ändring i lagen (1958:295) om sjömansskatt,

6. lag om ändring i lagen (1968:430) om mervärdeskatt,

7. lag om ändring i kupongskattelagen (1970:624),

8. lag om ändring i lagen (1984:151) om punktskatter och pris-
regleringsavgi fter,

9. lag om ändring i fordonsskattelagen (1988:327),

10. lag om ändring i lagen (1990:676) om skatt på ränta på skogskon-
tomedel m.m.,

dels bereder riksdagen tillfälle

att ta del av vad jag har anfört om utbyggnad av skattemyn-
digheternas kontrollverksamhet m.m.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 6

2 Statens upplåning i utländsk valuta

Med anledning av riksdagens beslut att avskaffa valutalånenormen behövs
nya riktlinjer för den statliga valutaupplåningen. Riksdagen har begärt att
regeringen skall återkomma med en analys av statlig valutaupplåning och
förslag till nya riktlinjer (bet. 1992/93:FiUl, rskr. 1992/93:134).
Regeringen angav i årets finansplan att statens valutaupplåning fortsätt-
ningsvis bör bedrivas med någon form av handlingsregel. Jag har
redovisat ett förslag till nya riktlinjer i den reviderade finansplanen. I det
följande ges en bakgrund och analys av frågan.

2.1 Bakgrund

År 1984 etablerades den s.k. utlandslånenormen som innebar att staten
åtog sig att inte nettolåna i utlandet för att finansiera statliga budgetun-
derskott. Efter avvecklingen av valutaregleringen i juli 1989 preciserades
normen till att gälla statlig upplåning i utländsk valuta och fick beteck-
ningen valutalånenormen.

Växande budgetunderskott under andra hälften av 1970-talet medförde
ett ökat statligt upplåningsbehov vilket inledningsvis finansierades med
inhemsk upplåning. Samtidigt behövde ökade underskott i bytesbalansen
finansieras i utlandet genom privat utlandsupplåning. År 1977 böljade
staten delta i valutaupplåningen för att mildra den åtstramande effekt på
den inhemska kreditmarknaden som annars befarades uppstå.

Under perioden fram till 1983 var den statliga utlandsupplåningen
omfattande och översteg vissa år underskottet i bytesbalansen. Då
utlandslånenormen infördes 1984 uppgick den statliga utlandsskulden till
ca 130 miljarder kronor, vilket utgjorde ungefär 1/4 av den totala
statsskulden.

Syftet med utlandslånenormen var att lägga fäst en trovärdig ram för
penning- och valutapolitiken och att verka återhållande på den statliga
utgiftsexpansionen. För att försvara den fasta växelkursen var pen-
ningpolitiken tvungen att vara tillräckligt stram för att den privata
sektorns valutatransaktioner skulle hållas i balans. Ett underskott i
bytesbalansen måste således finansieras med ett privat kapitalinflöde,
vilket var liktydigt med att valutaflödena balanserade över tiden. Den
högre inhemska räntenivå som krävdes för att stimulera den privata
sektorn att finansiera eventuella underskott väntades bidra till att bromsa
den inhemska efterfrågan och stimulera sparandet. Den högre räntenivån
var även ämnad att signalera behovet av en finanspolitisk åtstramning.

Den privata sektorns skuldsättning, framför allt i utländsk valuta, ökade
betydligt under slutet av 1980-talet. Skuldtill växten i utländsk valuta var
särskilt snabb åren direkt efter valutaregleringens avskaffende 1989. De
icke-finansiella företagens skulder i utländsk valuta ökade från en andel
på diygt 20 % av deras totala skulder vid ingången av 1989 till ca 35 %
vid utgången av 1990. Den kraftigt växande skulden i utländsk valuta
innebar en ökad valutaexponering, i den mån den inte motsvarades av
ökade tillgångar i utländsk valuta. Sedan valutaregleringen avskaffats

Prop. 1992/93:150

Bilaga 6

ökade också utländska placerares exponering i kronor till följd av
omfattande köp av svenska värdepapper.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 6

Diagram 2.1 Statens och den privata sektorns skuld i utländsk valuta, brutto

Miljarder kr

Anm.: Den privata sektorn har även tillgångar i utländsk valuta. Dessa redovisas inte
i diagrammet. Den privata sektorns skuld utgör således bruttoskulden.

Under andra hälften av 1980-talet nettoamorterade staten delar av
skulden i utländsk valuta. Under dessa år bedrevs en förhållandevis stram
penningpolitik i syfte att motverka överhettningen i ekonomin. Periodvis
hölls således räntan uppe på en högre nivå än vad som behövdes för att
uppnå balans i valutaflödena. Genom att nettoamortera på statsskulden i
utländsk valuta understöddes den penningpolitiska inriktningen. Även
under 1990 och 1991 nettoamorterade staten på den statliga valutaskul-

den.

Det finns flera förklaringar till den ökade privata upplåningen i
utländsk valuta. En kraftig ökning av tillgångarna i utländsk valuta, i
form av direkta investeringar och köp av utländska aktier, gav ett ökat
behov av finansiering i utländsk valuta. Direktinvesteringar och finansie-
ring av dessa i utländsk valuta var tillåtna även innan valutaregleringen
avskaffades 1989. Till detta kom de ökade bytesbalansunderskotten mot
slutet av 1980-talet.

I och med avvecklingen av valutaregleringen blev det lättare att
affärsmässigt utnyttja skillnader i räntenivå mellan Sverige och omvärl-
den. För att utnyttja skillnaden mellan svenska och utländska räntor kan
aktörer t.ex. låna i utländsk valuta och placera i svenska räntebärande
tillgångar. Aktörerna tar därmed på sig risken att den svenska kronan
försvagas, varvid det blir dyrare att betala tillbaka lånet i utländsk valuta.
Riskerna i sådana transaktioner ökar med längre löptid och de är därför
normalt kortsiktiga. Under slutet av 1980-talet och i böljan av 1990-talet
ökade omfattningen av denna typ av transaktioner betydligt. Med en

betydande räntedifferens mot utlandet och en liten sannolikhet för en Prop. 1992/93:150
devalvering av den svenska kronan var de förväntade vinsterna stora. De Bilaga 6
omfattande transaktionerna av den här karaktären medförde att en mycket
stor stock av kortfristigt och lättrörligt kapital byggdes upp. Kom-
binationen av en allt större stock av lättrörligt kapital och en tydligare
obalans i den svenska ekonomin ökade risken för omfattande valutautflö-
den. Aktörerna ställde därmed allt högre krav på kompensation för risken
att den svenska kronan skulle depreciera/devalveras, vilket tvingade
Riksbanken att hålla en stor räntedifferens mot utlandet.

Anm.: I diagrammet används den s.k. underliggande balansen ("basic balance”) för
att mäta upplåningsbehovet. Med detta begrepp avses flöden som åtminstone på kort
sikt inte är nämnvärt räntekänsliga. Bytesbalansen, nettot av direkta investeringar och
portföljaktier brukar räknas till dessa. För balans i valutaflödena måste ett utflöde i
den underliggande balansen därför kompenseras med ett inflöde av räntekänsligt
kapital.

Under sommaren 1992 uppstod en betydande oro inom EG:s växelkurs-
samarbete ERM. Oron hade sin grund i en ökad osäkerhet om den
fortsatta processen mot en ekonomisk och monetär union samt ökade
spekulationer om justeringar i de fastställda växelkurserna orsakade av
en lång period av olikartad realekonomisk utveckling i flera länder
anslutna till ERM. Valutaoron under hösten tvingade flera länder inom
ERM att devalvera sina valutor och Italien och Storbritannien lämnade
ERM. Även valutorna i de nordiska länder som inte var anslutna till
ERM utsattes för devalveringsförväntningar och den finska centralbanken
tvingades redan i böljan av september att överge den fästa växelkursen.
Obalanserna i den svenska ekonomin, bl.a. i form av växande budgetun-
derskott och stigande arbetslöshet, ledde till att oron i omvärlden fick ett
starkt genomslag i Sverige. Valutaturbulensema resulterade i omfattande
valutautflöden.

Som ett led i försvaret av den fasta växelkursen tog Riksgäldskontoret Prop. 1992/93:150
i september 1992 upp lån i utländsk valuta för Riksbankens räkning. Bilaga 6
Enligt lagen (1988:1387) om statens upplåning får staten ta upp lån för
att tillgodose Riksbankens behov av valutareserv. Samtidigt lånade
Riksbanken även på egen hand. Syftet med upplåningen var att stärka
valutareserven. Upplåningen via Riksgäldskontoret uppgick i en första
omgång till motsvarande ca 13 miljarder ecu, vilket vid dåvarande
valutakurser motsvarade ca 100 miljarder kronor. Motvärdet i svenska
kronor av lånen för Riksbankens räkning fick dock i enlighet med
valutalånenormen inte användas för budgetfmansiering utan placerades på
konto i Riksbanken.

I slutet av september beslutades att Riksgäldskontoret i en andra
omgång upplåning skulle låna upp ytterligare medel motsvarande 15
miljarder ecu, eller vid dåvarande valutakurser ca 110 miljarder kronor,
för Riksbankens räkning. Syftet var denna gång dels att stärka valutare-
serven och dels att underlätta svenska bankers finansiering i utländsk
valuta eftersom utländska banker var mycket återhållsamma med lån till
svenska banker. De svenska bankernas egna möjligheter till valutafinan-
siering har därefter förbättrats samtidigt som intresset att låna i utländsk
valuta minskat betydligt och behovet av deponerade medel från Riksban-
ken har avtagit. Som mest deponerades knappt 60 miljarder kronor i
svenska banker.

Det statliga budgetunderskottet har, trots förbudet att låna i utländsk
valuta, ökat betydligt under de senaste åren. I och med valutaregleringens
avskaffande kunde utländska placerare bidra till finansieringen av
budgetunderskottet genom att köpa statspapper utgivna i svenska kronor.
Normen kom därför efter den 1 juni 1989 att avse lån i utländsk valuta.

Den omfettande uppbyggnaden av privata valutapositioner som följde av
de växande budgetunderskotten och valutalånenormen utgjorde en
potential för stora valutaflöden. Under valutaoron hösten 1992 tog
Riksgäldskontoret upp lån i utländsk valuta för Riksbankens räkning.
Lånen togs upp i syfte att stärka valutareserven och för att försvara den
festa växelkursen.

Valutalånenormen avskaffedes genom riksdagsbeslut den 16 december
1992 (bet. 1992/93:FiUl, rskr. 1992/93:134). Efter valutalånenormens
avskaffende beslutade regeringen, efter samråd med Riksbanken, att
Riksgäldskontoret kunde använda motvärdet i svenska kronor av den
första omgången upplåning, motsvarande ca 100 miljarder kronor, för
budgetfinansiering. Detta innebär att upplåningen i kronor har kunnat
dras ned.

Statens valutaskuld, inklusive upplåningen för Riksbankens räkning,
uppgår till totalt drygt 300 miljarder kronor, vilket motsvarar knappt 1/3
av den totala statsskulden.

2.2 Statlig upplåning i utländsk valuta

För en öppen ekonomi som den svenska uppstår ett nettoupplåningsbehov
gentemot utlandet om landets inkomster inte täcker utgifterna, d.v.s. om
landets finansiella sparande - bytesbalanssaldot - är negativt. Ett negativt
finansiellt sparande innebär således att det inhemska sparandet är
otillräckligt för att finansiera landets investeringar.

Om den offentliga sektorns finansiella sparande är i balans över
konjunkturcykeln uppstår ett långsiktigt upplåningsbehov i utlandet enbart
till följd av variationer i balansen mellan det privata sparandet och de
privata investeringarna. Under de senaste decennierna har emellertid den
offentliga sektorns finansiella sparande varit negativt och under vissa
perioder uppvisat mycket stora underskott. Ett offentligt budgetunderskott
kompenseras till viss del av en ökning av det privata sparandet eftersom
en del av de högre inkomsterna som kommer den privata sektorn till del
sparas då statens budget underbalanseras. Det ökade privata sparandet
kan emellertid inte i allmänhet förväntas kompensera det offentliga
sparandeunderskottet fullt ut, även om detta för närvarande är fellet. Ett
offentligt budgetunderskott kan å andra sidan orsakas av att det privata
sparandet av någon anledning ökar. Ett högre privat sparande kan
nämligen medföra minskande skatteintäkter om den ekonomiska
aktivitetsnivån feller då det privata sparandet ökar. Det kan därför
konstateras att det inte på något enkelt sätt går att hänföra ett
upplåningsbehov i utlandet till underskott i den ena av dessa sektorer,
eftersom det finns ett samband mellan det finansiella sparandet i den
privata respektive den offentliga sektorn.

Med fria kapitalrörelser är det i princip meningslöst att ställa frågan
om vilken sektor som står för landets utlandsupplåning. Stat eller företag
som söker finansiering på kapitalmarknaden i form av emissioner av
räntebärande värdepapper eller aktier väljer nämligen endast i vilken
valuta som finansieringen skall ske. Om långivaren eller placeraren i

Prop. 1992/93:150

Bilaga 6

slutänden är svensk eller utländsk avgörs av vem som köper de utgivna
värdepapperen.

Slutsatsen av ovanstående är att det inte på ett meningsfullt sätt går att
hänföra landets totala nettoupplåningsbehov till någon särskild sektors
upplåningsbehov eller att bestämma vilken sektor som bör stå för denna
upplåning. Den fråga som bör bli föremål för ett ställningstagande för
statens del är i stället i vilka valutor som staten skall finansiera sitt
finansiella sparandeunderskott. Denna fråga måste analyseras ur flera
perspektiv. Den statliga valutaupplåningen är vidare en del av stats-
skuldspolitiken och måste således bedömas ur ett statsfinansiellt perspek-
tiv där statens kostnader och risktagande är avgörande. De makroekono-
miska frågeställningarna är vilken roll staten skall ha i detta sammanhang
och hur politikens trovärdighet påverkas av olika upplåningsstrategier. En
ytterligare fråga är här hur benägenheten att begränsa budgetunderskotten
och motverka inflationen påverkas av statlig valutaupplåning. Slutligen
måste effekterna på penning- och valutapolitiken bedömas. Den statliga
valutaupplåningen får inte försvåra uppnåendet av penningpolitikens
prisstabiliseringsmål.

Ur ett statsskuldspolitiskt perspektiv finns det flera skäl som talar för
upplåning i andra valutor än kronor. En spridning av upplåningen på
flera valutor medför att lånebehovet i vaije enskild valuta minskar. Att
staten har fler alternativ för sin upplåning kan medföra att antalet möjliga
långivare ökar. Vissa grupper av långivare kan ha satt upp gränser för
sin utlåning i svenska kronor och möjligheten att erbjuda placeringar i
utländsk valuta kan därmed utgöra ett alternativ. Sådana alternativ kan
i princip även tänkas öka intresset hos utländska investerare för
räntebärande värdepapper utgivna i kronor av svenska staten och t.o.m.
för andra svenska låntagare. Spridningen av upplåningen på flera valutor
kan därför liksom spridningen på låneinstrument och löptider bidra till
lägre upplåningskostnader.

Ett annat skäl för valutaupplåning är att statens skatteintäkter visser-
ligen levereras i kronor men inte till sin storlek är bestämda i kronor.
Skatten är normalt bestämd som en viss andel av en skattebas, t.ex. lön,
företagsvinster eller kapitalinkomster. Dessa skattebaser beror av
storleken på landets inkomster som i sin tur är beroende av hur mycket
av den svenska produktionen som utlandet köper och hur mycket som
efterfrågas inom landet. Statens åtaganden i form av framtida räntebetal-
ningar och amorteringar på statsskulden är således beroende av landets
inkomstutveckling och därmed beroende av landets inkomster i både
utländsk valuta och kronor. Detta talar för att en spridning av statens
upplåning på flera valutor totalt sett minskar statens finansiella risktagan-
de.

Staten har däremot inte några nämnvärda tillgångar i utländsk valuta,
bortsett från Riksbankens valutareserv. Ur detta perspektiv innebär
valutaupplåning att staten utsätter sig för ökade valutakursrisker. I den
mån valutareserven räknas in bland statens tillgångar motsvaras en del av
skulden i utländsk valuta för Riksgäldskontoret av tillgångar i utländsk
valuta i valutareserven. I vilken mån den del av valutaskulden som

Prop. 1992/93:150

Bilaga 6

motsvaras av valutareserven utgör en valutakursrisk bestäms av hur väl Prop. 1992/93:150
dessa motsvarar varandra med hänsyn till val av valutor. Bilaga 6

Eftersom utländska långivares benägenhet att lämna lån till svenska
låntagare är begränsad, kan en omfattande statlig upplåning i utländsk
valuta till viss del tränga ut privat upplåning från de internationella
kapitalmarknaderna. Detta innebär att landets totala valutaupplåning
sannolikt inte ökar proportionellt mot statens valutaupplåning. För
närvarande tränger emellertid inte den statliga valutaupplåningen undan
den privata valutaupplåningen eftersom de privata aktörernas efterfrågan
på valutalån har minskat. Det bör dock understrykas att en omfattande
statlig upplåning i utländsk valuta kan leda till att förtroendet för staten
som låntagare minskar och att upplåningskostnadema därmed stiger.
Valutaupplåning utgör således ingen outtömlig källa för finansiering av
statsutgifter.

En statsskuldspolitisk aspekt på valutaupplåningen är att förutsägbarhet
i statens upplåning, såväl i kronor som i utländsk valuta, bidrar till att
minska osäkerheten på marknaderna och bör på sikt medföra lägre
upplåningskostnader. Valutaupplåningen bör således inte normalt bli
föremål för alltför stora kast, även om det kan vara värdefullt med en
viss flexibilitet även på kortare sikt i valutaupplåningen.

Utöver de statsskuldspolitiska aspekterna bör statens valutaupplåning
utformas så att inte den ekonomiska politikens trovärdighet påverkas
negativt. En handlingsregel för valutaupplåningen bör bidra till eller
åtminstone inte motverka ansträngningarna att få ned budgetunderskotten.
Detta var det viktigaste skälet till den tidigare valutalånenormen. Denna
norm innebar, åtminstone implicit, att statens skuld i utländsk valuta på
sikt skulle försvinna helt. En handlingsregel som tog sikte på att hålla en
fäst eller en högsta andel av statsskulden i utländsk valuta skulle delvis
få samma återhållande effekt på finanspolitiken eftersom växande
budgetunderskott endast till en viss del skulle kunna finansieras i utländsk
valuta.

I andra länder är normer för valutaupplåning vanliga. Dessa är dock
i allmänhet inte så explicit formulerade som den tidigare svenska
valutalånenormen. I de länder där statlig valutaupplåning förekommer,
eller har förekommit, motiveras upplåningen i huvudsak med att enbart
inhemsk upplåning skulle leda till en alltför stor belastning på den
inhemska marknaden samt att upplåningen i utlandet endast kan ske i
utländsk valuta. Behovet av upplåning i utländsk valuta blir då beroende
av en bedömning av i vilken grad den inhemska marknaden klarar av att
finansiera det uppkomna lånebehovet samt i vilken grad utländska
långivare är benägna att ge lån i inhemsk valuta. En sådan användning
av valutaupplåningen är emellertid inte tillfredsställande av trovärdighets-
skäl.

Valutaupplåning bör inte användas för att försöka ta bort pris- och
ränteeffekter av en obalanserad ekonomisk utveckling eller nationella
sparandeunderskott. Sådana pris- och ränteeffekter är en viktig del av det
signalsystem som behövs för att styra den privata sektorns ekonomiska
beslut och vägleda den ekonomiska politiken. Statlig valutaupplåning som

en del i en passiv anpassning till en obalanserad ekonomisk utveckling Prop. 1992/93:150
kan förhindra snarare än bidra till ett uppnående av ekonomisk balans. Bilaga 6
Erfarenheterna från det sena 1970-talet och tidiga 1980-talet talar för att
statlig valutaupplåning inte bör användas för att kontinuerligt kompensera
en alltför expansiv ekonomisk politik. Problemen och den nödvändiga
anpassningen skjuts då endast på framtiden. Valutaupplåning kan inte
ersätta målmedvetna åtgärder för att begränsa budgetunderskottet.

Upplåning i utländsk valuta kan, vilket även påpekats i Ekonomikom-
missionens betänkande (SOU 1993:16), bidra till att minska incitamenten
att inflatera bort statsskulden eftersom realvärdet av statsskulden i
utländsk valuta ej beror av den inhemska inflationen. Upplåning i
utländsk valuta skulle därmed kunna bidra till att dämpa inflationsför-
väntningarna. Lägre inflationsförväntningar bidrar till att investerarnas
kompensation för befarad inflation blir lägre och därmed sjunker de
nominella räntorna och statens upplåningskostnader minskar. Ur dessa
perspektiv kan således en ökad valutaupplåning bidra till lägre kostnader.

Slutligen måste en handlingsregel för statens upplåning i utländsk
valuta utformas med hänsyn till effekterna på penning- och
valutapolitiken. Då staten lånar i utländsk valuta placeras denna i
Riksbankens valutareserv och Riksgäldskontoret erhåller motsvarande
tillgångar i kronor. När Riksgäldskontoret använder dessa tillgångar för
budgetfinansiering ökar likviditeten i ekonomin vilket, allt annat lika,
medför att räntenivån faller. Likviditetsökningen elimineras emellertid
normalt av Riksbanken med marknadsoperationer. Om Riksbanken väljer
att använda valutaupplåningen för att stärka kronan genom att sälja
valutan på marknaden uppstår däremot ingen likviditetshöjande effekt.
Riksgäldskontoret kan då dra ned på kronupplåningen utan att
Riksbanken behöver kompensera detta med marknadsoperationer.

En omfattande statlig upplåning i utländsk valuta i ett läge då det inte
finns några penning- och valutapolitiska skäl att använda statlig valuta-
upplåning för att bygga upp valutareserven eller för att stärka kronan
skulle däremot tynga penningpolitiken i och med att upplåningens
likviditetspåverkande effekter hela tiden måste pareras av Riksbanken.
Även om de penningpolitiska målen inte skulle hotas av statlig
valutaupplåning bör de statsskuldspolitiska skälen för valutaupplåningen
i ett sådan läge vägas mot de penningpolitiska nackdelarna. Ett skäl till
att tillåta en viss flexibilitet i den statliga valutaupplåningen, och inte
binda den till exempelvis en fast andel av statsskulden eller ett givet
belopp, är således bl.a. att en statlig valutaupplåning bör utformas så att
de penning- och valutapolitiska målen inte motverkas. Det är således
angeläget att besluten om statlig upplåning i utländsk valuta tas med
beaktande av penningpolitikens inriktning. Beslut om valutaupplåning bör
därför fattas efter samråd med Riksbanken.

I nuvarande läge finns ingen målkonflikt mellan statlig upplåning i
utländsk valuta och penning- och valutapolitikens inriktning utan
valutaupplåningen ligger i linje med penningpolitikens mål, dvs. att värna
penningvärdet. Efter att Riksbanken tvingats överge den fasta växelkursen
har den svenska kronan kraftigt försvagats. Övergången till rörlig

växelkurs har medfört att valutarisken ökat. Detta påverkar i hög grad Prop. 1992/93:150
svenska låntagares upplåning i utländsk valuta och utländska investerares Bilaga 6
placeringar i svenska kronor. Tillsammans med en minskad räntedifferens
mot utlandet har aktörernas strävan att minska valutaexponeringen
bidragit till kronans försvagning. Betalningsbalansstatistiken visar att
mycket omfettande valutautflöden orsakats av svenska företags neddrag-
ning av skuldsättningen i utländsk valuta.

En alltför stor depreciering av kronkursen leder till att möjligheten att
försvara penningvärdet försämras. Genom att säkerställa att inflations-
målet uppnås kan möjligheterna till en stabil och uthållig ekonomisk
tillväxt förbättras. För närvarande förbättrar en statlig valutaupplåning
penning- och valutapolitikens möjligheter att motverka en försvagning av
kronans värde. Riksbanken kan sälja en del av den valuta som staten
lånar för att stabilisera och stärka kronan eller använda den för att stärka
valutareserven.

2.3 Den framtida statliga upplåningen i utländsk valuta

Staten har i nuläget en skuld i utländsk valuta på drygt 300 miljarder
kronor, vilket motsvarar knappt 1/3 av den totala statsskulden. Jag har
i riksdagen den 10 mars tillkännagett att det är regeringens uppfattning
att ytterligare utländsk valuta motsvarande 50 miljarder kronor, netto,
bör lånas upp inom de kommande 9-12 månaderna. Denna ytterligare
upplåning ligger väl i linje med penning- och valutapolitikens inriktning.
Med denna storlek på valutaupplåningen sjunker andelen utländsk valuta
av den totala statsskulden något under den nämnda perioden, jämfört med
idag.

Med böljan hösten 1992, innan riksdagen beslöt att avskaffe valu-
talånenormen, har Riksgäldskontoret i två omgångar lånat upp utländsk
valuta för Riksbankens räkning. Valutalånenormen hindrade att medlen
från dessa lån användes för finansiering av statsutgifter. Medlen från den
första låneomgången kunde vid årsskiftet, efter riksdagens beslut att
avskaffa valutalånenormen, användas av Riksgäldskontoret för finan-
siering av budgetunderskott. Att staten skall kunna låna i utländsk valuta
stöds i nuläget av de skäl jag redogjort för. I linje med detta och i den
mån det inte möter penning- och valutapolitiska hinder bör medlen från
den andra omgången upplåning på samma sätt få användas av Riksgälds-
kontoret för budgetfinansiering.

En statlig valutaupplåning bör ta hänsyn till penningpolitikens
inriktning samt till det totala lånebehovets utveckling, vilket innebär att
valutaupplåningen bör ha viss flexibilitet. Behovet av flexibilitet medför
att det är olämpligt att på längre tid binda upplåningen till ett givet
belopp eller en fast andel av statsskulden.

Statens upplåning i utländsk valuta bör dock inte bedrivas utan någon
form av handlingsregel. En sådan bör vara att huvuddelen av upplåningen
även fortsättningsvis skall ske i kronor. Detta bör ge en tillräcklig
långsiktig handlingsregel för valutaupplåningens storlek och medför även
att en långsiktigt disciplinerande effekt av att ha en begränsad möjlighet

till valutaupplåning behålls. Denna långsiktiga handlingsregel tillgodoser
även behovet av flexibilitet.

Samtidigt bidrar en handlingsregel till att öka förutsägbarheten för den
statliga upplåningen, såväl i utländsk valuta som i kronor. Det är viktigt
att alltför stora kast i upplåningen undviks. Kraven på mer kortsiktig
förutsägbarhet, främst från de långivare som bidrar till finansieringen av
statens lånebehov, kan mötas genom att regeringen mer precist an-
nonserar statens valutaupplåning för en kortare period. Detta kan
exempelvis ske i samband med att regeringen redovisar för riksdagen hur
den statliga valutaupplåningen utvecklas.

En statlig valutaupplåning bör beakta den förda penningpolitiken, vilket
förutsätter att regeringens beslut om statlig valutaupplåning fattas efter
samråd med Riksbanken.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 6

2.4 Hemställan

Jag hemställer att regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad
jag har anfört om statens upplåning i utländsk valuta.

3 Sverige och EMU

Riksdagen har hemställt om en redogörelse av regeringens analysarbete
vad gäller Sverige och det ekonomiska och monetära samarbetet i Europa
(bet. 1991/92:FiU30 mom. 3, rskr. 1991/92:350).

Tjänstemän i Finansdepartementet (internationella avdelningen) har
utarbetat en rapport om det ekonomisk-politiska samarbetet inom EG
efter Maastricht och följderna för Sverige (Ds 1992:116). En redogörelse
för analysarbetet har färdigställts inom den internationella avdelningen
med utgångspunkt i den nämnda rapporten och med tyngdpunkt på de
krav som ställs på medlemsländerna vid öveigången till EMU:s slutfäs
och vidare på möjliga följder av att Sverige deltar respektive står utanför
samarbetet. Jag hänvisar till redogörelsen. Redogörelsen bör bifogas
protokollet i detta ärende som bilaga 6.3.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen bereder riksdagen tillfälle

att ta del av vad jag nu anfört om Sverige och EMU.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 6

4 Personalkonsekvenser vid strukturförändringar ^ProP- 1992/93:150

Bilaga 6

4.1 Allmänt

I min anmälan till förra årets kompletteringsproposition (prop. 1991/92:
150 Bilaga 1:5) redogjorde jag för de bedömningar som gjorts inom rege-
ringskansliet beträffande de personalkonsekvenser som blir en följd av
pågående strukturförändringar inom statsförvaltningen. Bedömningarna
avsåg våren 1992 och de närmaste tre budgetåren. Bedömningarna var
mycket grova på grund av många osäkra faktorer, bl.a. pågående organi-
sationsutredningar.

Jag redogjorde vidare för det statliga trygghetssystemets mål och
huvuddragen i det statliga trygghetsavtalet som disponeras av de centrala
parterna. De centrala parterna avsatte i 1992 års avtalsrörelse ytterligare
medel för trygghetsåtgärder.

I min anmälan till årets budgetproposition anmälde jag att jag avsåg att
återkomma med en samlad bild av de personalpolitiska konsekvenserna
av förslagen i årets budgetproposition.

Inom regeringskansliet har nu en uppföljning av de personalkonse-
kvenser som redovisades 1992 gjorts. Vidare har en bedömning gjorts av
de personalkonsekvenser som blir en följd av förslagen i årets budget-
proposition och de andra propositioner som förelagts riksdagen under
våren. Hänsyn har också tagits till eventuellt nya myndigheter och ar-
betstillfällen för att få en heltäckande bild. Bedömningarna av per-
sonalkonsekvenserna kommer även i år att vara grova eftersom det finns
många osäkra faktorer.

Trygghetsstiftelsen är den oiganisation som enligt det statliga trygghets-
avtalet bistår dem som är övertaliga (försäkringskasseområdet omfattas
inte av avtalet). Enligt vad jag inhämtat från Trygghetsstiftelsen hade, per
den 30 mars 1993, 23 765 personer registrerats som uppsagda sedan
starten i april 1990. Antalet uppsagda under tiden 1 juli 1992 - 30 mars
1993 uppgick till 9 517.

Staten hade ca 360 000 anställda den 1 september 1992. Under
budgetåren 1993/94-1995/96 beräknas överslagsmässigt ca 13 000
statsanställda komma att avgå med ålderspension. Detta antal kan komma
att öka bl.a. till följd av att arbetstagare kan avgå tidigare med pension
eller pensionsersättning motsvarande pension enligt övergångsbestämmel-
ser i pensionsavtalet och bestämmelser i trygghetsavtalet.

Enligt de beräkningar som redovisas i det följande riskerar mellan
23 000 och 24 000 personer att bli övertaliga under våren 1993 och de
tre närmaste budgetåren. Hur många av dem som verkligen blir arbets-
lösa går för närvarande inte att närmare bedöma. Ansvaret för att
genomföra strukturförändringar vilar på myndigheterna och deras
ledningar. Enligt det statliga trygghetssystemet har arbetsgivaren ett
betydande ansvar. Det förutsätts att arbetsgivaren arbetar effektivt med
trygghetsåtgärderna och därvid använder trygghetssystemets möjligheter
och resurser så att arbetslöshet så långt som möjligt undviks.

4.2 Vissa finansieringsfrågor i samband med bolagsbildning
Staten har i allt större utsträckning beslutat om att överföra verksamhet
som bedrivs av myndigheter till andra associationsformer genom bildande
av bolag och stiftelser. Regeringen redovisade i kompletteringsproposi-
tionen 1992 riktlinjer för överlåtelse av pensionsåtagandena i samband
med överföring av statlig verksamhet till en annan associationsform. De
nybildade bolagen bör även utfösta sig att reglera trygghetsfrågoma för
statligt anställda som övergår till anställning hos bolagen.

I förhandlingarna mellan staten och bolagen bör därför trygghets-
frågoma för dem som anställs av bolagen särskilt uppmärksammas.
Bolagen bör utfösta sig att avsätta medel för trygghetsåtgärder så att de
anställda kan omfettas av ett nytt trygghetssystem utan karenstider eller
att avsätta reserver så att det statliga systemet kan tillämpas till dess de
anställda kan omfettas av det nya systemet.

En statsanställd som erbjuds anställning i ett bolag i samband med
bolagsbildning men som dessförinnan har sagts upp från den statliga
anställningen omfettas i vissa fell av det statliga trygghetsavtalet enligt en
särskild s.k. efterskyddsregel. Detta gäller dock endast om han eller hon
inte omfattas av något trygghetssystem i den nya anställningen. Bolagen
bör i dessa fell efter förhandlingar överta statens ekonomiska förpliktel-
ser. Detta bör regleras i avtal mellan staten och bolagen.

4.3 Departementsvisa bedömningar av personal-
konsekvenserna

Inom Justitiedepartementets område har 82 personer sagts upp under
perioden den 1 juli 1992 - den 15 februari 1993. Uppsägningarna har
skett inom kriminalvården, inom polisen och vid tingsrätterna.

Riksdagen har med anledning av regeringens proposition om åtgärder
för att stabilisera den svenska ekonomin beslutat att sammanlagt 500
miljoner kronor skall sparas inom Justitiedepartementets område.
Besparingarna kommer att genomföras genom rationaliseringar inom
polisens område under en treårsperiod. Riksdagen har uttalat att
besparingar inom polisområdet i första hand bör göras genom admini-
strativa rationaliseringar. Indragningar inom den redan ansträngda
polisverksamheten på fältet måste undvikas (bet. 1992/93 :JuU2y, bet.
1992/93:FiUl, rskr. 1992/93:134).

Under budgetåret 1993/94 skall en besparing om 150 miljoner kronor
tas ut inom polisväsendet. Den återstående besparingen om 350 miljoner
kronor fördelas lika mellan de följande två budgetåren. Under budgetåret
1994/95 skall dessutom 45 miljoner kronor sparas i enlighet med
riksdagens beslut med anledning av 1991 års kompletteringsproposition.
Under budgetåret 1994/95 uppgår därmed besparingen till 220 miljoner
kronor. Före utgången av juni 1993 skall länsstyrelserna till Rikspolis-
styrelsen redovisa planer för rationaliseringar t.o.m. budgetåret 1995/96.
Personalkonsekvenser går därför inte att bedöma i nuläget. Risk för
övertalighet kan emellertid komma att uppstå.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 6

Åklagarutredningens betänkande Ett reformerat åklagarväsende (SOU Prop. 1992/93:150
1992:61) har varit på remiss. Aklagarutredningen hade till uppgift att se Bilaga 6
över åklagarväsendets arbetsuppgifter, arbetssätt och organisation.
Frågorna bereds vidare inom departementet. Eventuella personalkonse-
kvenser kan för närvarande inte bedömas.

Domstolsutredningen, med uppgift att överväga domstolarnas uppgifter
och arbetssätt har redovisat sitt betänkande Domstolarna inför 2 000-
talet (SOU 1991:106). Betänkandet är remissbehandlat och bereds för
närvarande inom Justitiedepartementet. Utredningens förslag får såvitt nu
kan överblickas betydande personalkonsekvenser endast för de allmänna
förvaltningsdomstolarna. Under tiden juli 1992 - februari 1993 har nio
personer vid tingsrätterna blivit uppsagda.

Kriminalvården skall enligt 1991 års budgetproposition spara totalt 150
miljoner kronor budgetåren 1991/92 - 1995/96. Omkring 200 personer
har fram till februari 1993 fått lämna organisationen till följd av
besparingen. På grund av beläggningsökningen vid anstalter och häkten
samt ändrade regler om villkorlig frigivning kommer kriminalvården att
ställas inför förändrade och ökade krav. Eventuella personalkonsekvenser
går därför för närvarande inte att bedöma. För Kriminalvårdsstyrelsen
gäller ytterligare rationaliseringskrav på 10 miljoner kronor under
budgetåren 1991/92 - 1993/94 enligt 1991 års kompletteringsproposition.
Besparingarna har i huvudsak realiserats under innevarande budgetår vad
avser personalkonsekvenserna. Totalt har 24 personer på Kriminalvårds-
styrelsen blivit uppsagda.

Inom Utrikesdepartementets område har under perioden den 1 juli 1992
- den 15 februari 1993 sex personer inom utrikesförvaltningen sagts upp.

Utrikesförvaltningen ställs budgetåret 1993/94 i likhet med andra
offentliga verksamheter, inför långtgående krav på besparingar och
rationaliseringar. Förutom allmän sparsamhet vad gäller driftskostnaderna
kommer strukturella förändringar att krävas som syftar till en mindre,
men samtidigt effektivare utrikesförvaltning. För att uppnå detta kommer
tio utlandsmyndigheter att ersättas med alternativ representation, de två
delegationerna i Geneve slås samman till en myndighet den 1 juli 1993
och ett 30-tal tjänster vid övriga utlandsmyndigehter kommer att dras in.
Vidare kommer departementets organisation att minskas. Här redovisade
åtgärder resulterar i att 50 lokalanställda och 70 tjänstemän stationerade
i Stockholm och i utlandet sägs upp och kommer att lämna organisationen
under andra halvåret 1993. Därutöver beräknas en personalminskning ske
genom ett 30-tal naturliga och frivilliga pensionsavgångar av UD-
tjänstemän.

Utredning pågår om den handelspolitiska förvaltningen i ett EG-
perspektiv, bl.a. i vad avser Kommerskollegiets roll och uppgifter och
relationen mellan Utrikesdepartementets handelsavdelning och kollegiet.
Vidare har utredningsarbete påbörjats i syfte att renodla Kommerskol-
legium som handelspolitisk myndighet. Detta arbete avser möjligheterna
att föra över kollegiets uppgifter på det näringsrättsliga området till andra
myndigheter. Nämnda utredningar avses bli slutförda under hösten 1993.
Förslag bör redovisas i kommande budgetproposition. Det är dessförinn-

3 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 150 Bil. 6

an inte möjligt att bedöma risken för uppsägningar och övriga per-
sonalkonsekvenser.

Personalnedskärningar som en följd av den reducering av anslaget till
Kommerskollegium som föreslås i prop. 1992/93:100, bil. 4, förväntas
kunna genomföras med naturlig avgång.

När det gäller rationalisering av biståndsadministrationen kommer en
särskild utredare att tillkallas med uppdrag att avlämna förslag till
besparingar inom biståndsadministrationen. Huruvida utredningen kan få
konskevenser för personal, är för tidigt att nu uttala sig om.

I det i januari i år framlagda betänkandet av kommittén rörande styr-
nings- och samarbetsformer i biståndet (SOU 1993:1) presenteras ett
förslag om integration av de allmänna avdelningarna och biståndskonto-
ren vid biståndsambassadema. Utredningen beräknar att en sådan
integration, som i första hand leder till personalminskningar, fullt
genomförd ger besparingar på upp till 20 miljoner kronor per år.
Regeringen kommer att återkomma till hur utredningens principförslag
närmare skall utformas och genomföras.

Inom Försvarsdepartementets område har, inom den militära delen av
totalförsvaret, t.o.m. den 31 december 1992 cirka 800 civilanställda sagts
upp. Dessutom har genom särskilda avgångsstimulerande åtgärder cirka
780 yrkesofficerare med fullmakt förbundit sig att lämna sina anställning-
ar.

Det hittills bedrivna awecklingsarbetet inom totalförvarets militära del
ligger i linje med vad regeringen angav i 1992 års försvarsbeslut (prop.
1991/92:102, bet. 1991/92:FöU12 rskr. 1991/92:337). Regeringen
anmälde därvid att försvarsmaktens behov av anställd personal till följd
av föreslagna strukturförändringar minskar under försvarsbeslutsperioden
med ca. 1500 yrkesofficerare och med ca. 4500 civilanställda.

En översyn av myndighets- och ledningsstrukturen inom totalförsvarets
civila del pågår för närvarande. Det är därför inte möjligt att redan nu
bedöma vilka personalkonsekvenser de förslag som kommer att lämnas
till regeringen innebär.

Inom Socialdepartementets område görs följande bedömningar.

Budgetåret 1992/93 har förnyelsearbetet inom socialförsäkringsadmini-
strationen intensifierats. Den budgetmässiga effekten beräknas till en
resursminskning på ca 200 miljoner kronor, vilket motsvarar knappt 900
årsarbetare. En viss del av personalminskningen sker genom naturlig
avgång. Antalet uppsagda uppgår dock till närmare 500 personer.

Utvecklingen av ett förbättrat lokalt ADB-stöd för försäkringskassorna
förväntas innebära betydande utgiftsminskningar på sikt beträffande såväl
administrationen som försäkringsutgiftema. I budgetpropositionen anges
att ADB-investeringen beräknas på några års sikt innebära en årlig
rationaliseringsvinst inom administrationen motsvarande 98 miljoner
kronor. Intjänandetiden för investeringen beräknas till fem år.

Förnyelse- och förändringsarbetet inom såväl förmånssystemen som
försäkringskassorna fortsätter. Det är mot den bakgrunden svårt att i dag
bedöma vilka ytterligare resursminskningar som kan bli aktuella i
framtiden.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 6

Socialstyrelsen har nyligen varit föremål för omfattande förändringar Prop. 1992/93:150
i organisation och uppgifter. Ett hundratal anställda har blivit uppsagda Bilaga 6
till följd av minskade resurser. Under budgetåret 1993/94 är avsikten att
etablera en ny regional tillsynsenhet i Göteborg. I samband härmed
kommer ett tiotal personer att anställas.

Vissa av Socialstyrelsens tidigare uppgifter har övertagits av Folkhälso-
institutet, som inrättades den 1 juli 1992. När institutets verksamhet har
kommit i full produktion beräknas ca 40 personer vara anställda.

Statens bakteriologiska laboratorium (SBL) hade ca 550 anställda,
motsvarande drygt 400 helårsarbetskrafter, vid böljan av år 1993.
Riksdagen har hösten 1992 med anledning av propositionen 1992/93:46
om ett nationellt smittskyddsinstitut m.m. godkänt att Smittskydds-
institutet inrättas den 1 juli 1993 med de arbetsuppgifter och den
organisation som angavs i propositionen samt att SBL avvecklas.
Smittskyddsinstitutets personalstyrka beräknas till ca 120 helårstjänster.
Till detta kommer vissa tillfälliga projektanställningar.

Enligt propositionen skall vissa uppgifter inom SBL: s vaccinproduktion
fortsättningsvis utföras inom ett statligt aktiebolag. Detta bolag beräknas
få ca 90 helårstjänster.

Vidare beräknas ett privatägt aktiebolag att kunna bereda sysselsättning
för ett tjugotal av de nu anställda vid SBL.

Rättsmedicinalverket (RMV) inrättades den 1 juli 1991 för de
verksamheter som Statens rättsläkarstationer och Statens rättskemiska
laboratorium tidigare svarade för. Vidare har RMV övertagit ansvaret för
den rättsmedicinska undersökningsverksamheten från Socialstyrelsen.
Sammanlagt berördes ca 500 personer av dessa förändringar, vilka
beräknades medföra en besparing på ca 20 miljoner kronor under en
treårsperiod. De rättspsykiatriska stationerna i Umeå och Linköping
överfördes i landstingskommunal regi fr.o.m. den 1 januari 1992. Den
rättspsykiatriska avdelningen i Lund har avvecklats under år 1992, vilket
innebar att ca 60 personer sades upp.

I årets budgetproposition angavs att RMV har en alltför stor rättsmedi-
cinsk kapacitet i förhållande till behovet av kvalificerade rättsmedicinska
undersökningar. Som en följd därav har föreslagits att den rättsmedi-
cinska avdelningen i Uppsala avvecklas.

Riksdagen beslutade den 15 december 1992 (prop. 1992/93:61, bet.
1992/93:SoU10, rskr. 1992/93:106) att de särskilda ungdomshemmen och
LVM-hemmen skall övergå från kommunalt eller landstingskommunalt
till statligt huvudmannaskap. Den 1 juli 1993 inrättas en ny myndighet,
Statens institutionsstyrelse, som skall svara för administrationen av
hemmen. Förhandlingar kommer att föras med de nuvarande huvudmänn-
en om vilka institutioner som skall övergå i statlig verksamhet. Uppemot
3 000 tjänster kommer att beröras, varav 30-40 avser den centrala delen
av myndigheten. Överförandet skall vara avslutat senast den 1 juli 1994
då öveigångsbestämmelserna i berörd lagstiftning upphör att gälla. Totalt
kommer antalet tjänster inom området att minska vid det statliga
övertagandet.

Vid Bammiljörådet kan det bli organisatoriska förändringar och en Prop. 1992/93:150
mindre ökning av personalstyrkan i samband med inrättandet av Bilaga 6
Barnombudsman den 1 juli 1993 (prop. 1992/93:173).

Inom Kommunikationsdepartementets område har 5665 personer sagts
upp under perioden den 1 juli 1992 - den 15 februari 1993. Merparten
av uppsägningarna har skett vid affärsverken.

Det pågående generella arbetet med strukturförändringar och rationali-
seringar inom departementets område medför svårigheter att bedöma
personalkonsekvenserna under den kommande treårsperioden. En
översiktlig bedömning som berörda myndigheter och affärsverk själva
genomfört, pekar mot att 12 500-13 000 personer kan komma att sägas
upp under treårsperioden. Huvudelen av dessa finns vid de stora
affärsverken. Omfattningen av övertaligheten är dock svårbedömd med
tanke på de insatser som sker för att klara neddragningarna genom
naturlig avgång, utbildning m.m.

Inom Finansdepartementets område har 204 personer sagts upp under
perioden den 1 juli 1992 - den 15 februari 1993. Uppsägningarna har
skett inom skatteförvaltningen, Byggnadsstyrelsen, TUllverket, Riksrevi-
sionsverket och länsbostadsnämnderna.

Det tidigare besparingskravet på 300 miljoner kronor för Tull verket
perioden 1991/92 - 1995/96 gäller fortfarande. Det ger ett minskat anslag
på lokal och regional nivå med 24,5 miljoner kronor 1993/94 och 20,6
miljoner kronor 1994/95. Anslagsminskningarna motsvarar totalt ca 170
årsarbeten för de två budgetåren. På central nivå tillkommer anslags-
minskningar på 6,5 miljoner kronor 1993/94 och 2,6 miljoner kronor
1994/95. Anslagsminskningarna motsvarar 36 årsarbeten för de två
budgetåren.

I propositionen 1992/93:172 om anslag till Boverket och den regionala
administrationen av statens stöd för bostadsfinansiering föreslås bl.a. att
länsbostadsnämnderna läggs ner vid utgången av år 1993 och att
uppgiften att sköta den regionala administrationen av statens stöd för
bostadsfinansiering i stället läggs på länsstyrelserna. Hösten 1993
beräknas personal motsvarande 380 årsarbetskrafter finnas kvar vid
länsbostadsnämnderna. Fr.o.m. den 1 januari 1994 tillförs länsstyrelserna
resurser motsvarande 210 årsarbetskrafter som bör tillsättas med personal
från resp, länsbostadsnämnd.

Omstruktureringen innebär vidare att vid Boverket löper 10 personer
under våren 1994 resp. 20 personer budgetåret 1994/95 risk för
uppsägning, samt att 180 personer vid länsbostadsnämnderna löper risk
för uppsägning under andra halvåret 1993.

Statens bostadskreditnämnd (BKN) räknar med en ökning från åtta
anställda budgetåret 1991/93 till 15 heltidsanställda vid utgången av
budgetåret 1993/94. Fullt utbyggd kommer verksamheten att omfatta
högst 20 heltidstjänster.

Ombildningen av Byggnadsstyrelsen fr.o.m. den 1 juli 1993 kommer
enligt prop. 1991/92:44 och 1992/93:37 att innebära att viss övertalighet
kommer att uppstå.

Statistiska centralbyråns (SCB:s) anslagsfinansierade verksamhet Prop. 1992/93:150
föreslås i prop. 1992/93:101 minskas till 50 % av hela verksamheten. Bilaga 6
SCB:s totala verksamhet blir härigenom mer beroende av uppdrags-
verksamhetens utveckling. En kommitté har tillkallats med uppgift att
förbereda ändringar i ansvarsfördelningen för den statliga statistiken.
Kommittén skall redovisa sitt arbete senast den 31 december 1993. De
krav på besparingar som ålagts SCB har resulterat i en minskning av
personalen med 84 personer sedan den 1 september 1992. Detta har
åstadkommits genom rationaliseringar, förtidspensioneringar etc.

Besparingar inom skatteförvaltningen innebär att 600 personer under
budgetåret 1993/94 kommer att löpa risk för uppsägning.

En väsentlig minskning av verksamheten vid Statskontoret innebär att
ca 100 personer riskerar att sägas upp under 1993.

En ny myndighet för bankstödet (Bankstödsnämnden) inrättas under
1993. Ca tio personer kommer att beredas arbete vid nämnden.

Inom Utbildningsdepartementets område har 70 personer sagts upp
under perioden den 1 juli 1992 - den 15 februari 1993. I regeringens
proposition 1991/92:76 om vissa förändringar av myndighetsstrukturen
inom högskoleområdet och studiestödsområdet, m.m. föreslogs sålunda
en ändring av den centrala myndighetsstrukturen för högskoleutbildning
och forskning. Förslaget innebar att Universitets- och högskoleämbetet
(UHÄ) och Utrustningsnämnden för universitet och högskolor (UUH)
lades ned den 30 juni 1992.

Tre nya myndigheter bildades istället, Verket för högskoleservice
(VHS), Kanslersämbetet och Overklagandenämnden för högskolan.

Regeringen förslår i prop. 1992/93:231, Högskolor i Stiftelseform, att
två högskolor nämligen Högskolan i Jönköping och Tekniska högskolan
i Stockholm (KTH) eller Chalmers tekniska (CTH) skall öveigå till
stiftelseform.

Samtlig personal kommer att erbjudas tjänster i de nya organisationer-
na. Det rör sig om 2 200 personer som skall övergå till anställning hos
enskild huvudman.

Den 1 juli 1993 beräknas den nya myndigheten Sametinget böija sin
verksamhet. Sametinget har som uppgift att bevaka frågor som rör
samisk kultur i Sverige samt verka för en levande samisk kultur genom
att ta initiativ till verksamheter och föreslå åtgärder som främjar denna
kultur (prop. 1992/93:32).

Sametingets kansli beräknas kunna ge sju nya arbetstillfällen.

Centrala studiemedelsnämnden (CSN) föreslås att under budgetåret
1993/94 få en tillfällig förstärkning av sin personal för handläggning av
ärenden om bl.a. vuxenstudiestöd för arbetslösa.

Inom Jordbruksdepartementets område har 32 personer sagts upp under
perioden den 1 juli 1992 - den 15 februari 1993.

De strukturförändringar som pågår inom Jordbruksdepartementets
verksamhetsområde har betydande personalkonsekvenser.

Tidigare redovisade antaganden om personalminskningar för Jordbruks-
verket (prop. 1991/92:150 bil. 1:5) grundade sig på avvecklingen av
regleringsverksamheten inom jordbruket och genomförandet av den nya

livsmedelspolitiken. Jordbruksverkets ökade arbete med implementeringen Prop. 1992/93:150
av EES-avtalet och förberedelser för ett svenskt EG-medlemskap har Bilaga 6
dock lett till ett ökat personalbehov. För budgetåren 1992/93 och 1993/94
tillförs Jordbruksverket mot denna bakgrund ytterligare medel. Sam-
mantaget innebär detta en personal förstärkning inom myndigheten.

I regeringens proposition om en ny skogspolitik (prop. 1992/93:226)
föreslås en omfördelning av de skogspolitiska medlen med betoning på
ett ökat sektorsansvar, avreglering av skogsvårdslagen och en minskning
av det statliga ekonomiska stödet. Den statliga produktionen av skogsfrö
och skogsplantor förs över till ett aktiebolag. Skogsstyrelsens och
skogsvårdsstyrelsemas organisation anpassas till den nya skogspolitiken
genom en minskning med ca 300 årsarbetskrafter under budgetåret
1993/94.

Besparingskravet på Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) innevarande
budgetår på 30 miljoner kronor har hittills lett till att ca 25 personer har
sagts upp. Awecklingsplaner föreligger för ytterligare 13 personer.
Härtill kommer uppsägningar med anledning av andra anslagsnedskär-
ningar eller av att extemfinansierade projekt har upphört. Enligt den
forskningspolitiska propositionen (prop. 1992/93:170) innebär skogs-
vårdsavgiftemas avveckling en minskning av SLU:s resurser motsvaran-
de diygt 13 miljoner kronor. Inom anslaget skall SLU vidare omfördela
medel till vissa i propositionen angivna ändamål. Sammantaget för SLU
kommer de här nämnda besparingskraven att beröra 100-150 tjänster.

Inom Arbetsmarknadsdepartementets område har 96 personer sagts upp
under perioden den 1 juli 1992 - den 15 februari 1993. Uppsägningarna
har skett vid Arbetsmarknadsverket (AMV) och inom AMU-gruppen. I
budgetpropositionen angavs för 1993/94 administrativa besparingar för
AMV med 42,5 miljoner kronor, varav 21 miljoner kronor hänför sig till
lönemedel. Minskningen av lönemedlen motsvarar 74 helårsarbetare.

AMV försöker att undvika uppsägningar genom förtida pensions-
avgångar och omplaceringar av personal från Arbetsmarknadsstyrelsen
till arbetsförmedlingar. Planering pågår varför inget exakt besked kan
lämnas för närvarande. Samtidigt med minskningen sker en tillfällig
förstärkning av personal genom extra medelstilldelning.

När det gäller bolagiseringen av AMU-gruppen per den 1 juli 1993 gör
kommittén för ombildande av AMU-gruppen till aktiebolag den bedöm-
ningen att 1 700 personer riskerar att sägas upp under andra halvåret

1993.

Arbetslivsfonden (den centrala och de regionala) med 127 anställda
kommer att avvecklas successivt fram till den 1 juli 1995. Detta innebär
att en viss andel av personalen kan komma att sägas upp under våren

1994. Resterande personal sägs upp hösten 1994.

Inom Kulturdepartementets område har 14 personer sagts upp under
perioden den 1 juli 1992 - den 15 februari 1993.

Asyltillströmningen bedöms för innevarande budgetår ligga på 70 000-
80 000 personer, vilket skall jämföras med det ursprungliga antagandet
att det skulle komma ca 30 000 personer. Förläggningssystemet inrymde

vid månadsskiftet mars/april 1993 83 300 personer. Grunddimensionerin-
gen av utredningsslussar och förläggningar har däremot sin utgångspunkt
i att genomsnittligt 17 000 personer vistas där.

Om man jämför med de ärendehanteringsnivåer och de förläggnings-
volymer som förutskickades i budgetpropositionen 1993/94 så behöver
bemanningsnivåema för SIV och Utlänningsnämnden ligga långt över vad
som är "normalt". Balanserna av ej avgjorda asylprövningsärenden -
såväl grundbeslut som överklaganden - kommer inte ned till normalnivån
förrän tidigast under budgetåret 1994/95. Behovet av förläggningsplatser
beror i sin tur på hur många asylsökande som väntar på beslut från SIV
och Utlänningsnämnden, hur länge de måste vänta samt möjligheterna att
slutligen kommunplacera dem som får uppehållstillstånd och skall stanna
i Sverige.

SIV har ur kostnadseffektivitetssynpunkt att välja mellan att antingen
driva förläggningar i egen regi eller att köpa förläggningstjänster utifrån.
Mot denna bakgrund kan antalet SIV-anställda mycket väl komma att
minska i en situation med stort behov av förläggningskapacitet, men där
SIV köper tjänsterna. Förslag om att SIV i ökad utsträckning skall
upphandla förläggningskapacitet och att de asylsökande även skall kunna
bo utanför förläggningssystemet har lämnats i betänkandet Mottagandet
av asylsökande och flyktingar (SOU 1992:133) som för närvarande
remissbehandlas. Redan nu bor en viss andel av de asylsökande "enskilt"
i kommunerna utanför förläggningssystemet. Okar den andelen kan det
påverka SIV:s personalstorlek.

SIV hade den 1 september 1992 ca 4 000 anställda. I februari 1993 låg
bemanningen på drygt 4 900 personer. Det förefaller troligt att verket
under 1993/94 kommer att ligga kvar på den senare bemanningsnivån.

Utlänningsnämnden hade den 1 september 1993 144 anställda. Under
1993/94 kommer nämndens genomsnittliga bemanning att ligga på 170
personer.

En översyn av invandrar-, invandrings- och flyktingpolitiken påböijas
under våren 1993. Översynen skall vara slutförd senast den 1 mars 1994
i den del som avser de invandrarpolitiska frågorna. Vad avser invan-
drings- och flyktingpolitiken skall arbetet vara avslutat den 1 mars 1995.

En parlamentarisk utredning med uppgift att se över kulturpolitiken
tillsattes den 12 mars 1993. I uppdraget ingår bl.a. att se över kultursek-
torns myndighetsstruktur. Utredningen skall redovisas i december 1994.

En bolagisering av Riksantikvarieämbetet kan tidigast komma till stånd
den 1 juli 1994. Bolagiseringen torde knappast resultera i någon över-
talighet då särskilt planerade infrastrukturinvesteringar leder till en ökad
aktivitet för undersökningsverksamheten.

En ny myndighet, Styrelsen för lokalradiotillstånd, inrättas fr.o.m. den
1 april 1993 med två anställda. Myndigheten har till uppgift att besluta
om licenser för privat lokalradio.

Inom Näringsdepartementets område har de personalkonsekvenser som
aviserades i prop. 1991/92:150 föranledda av strukturförändringar blivit
något mindre än vad som bedömdes. På grund av minskade medel

Prop. 1992/93:150

Bilaga 6

beräknades att 33 tjänster skulle beröras vid Närings- och teknikutveck- Prop. 1992/93:150
lingsverket (NUTEK). Det blev i stället elva tjänster. Bilaga 6

För övriga myndigheter överensstämmer personalkonsekvenserna med
vad som beräknades. Således sades 13 personer upp vid Nämnden för
statens gruvegendom, fyra vid Verkstadstekniska delegationen, 34 vid
Näringsfrihetsombudsmannen och 151 vid Statens pris- och konkurrens-
verk. Vid bildandet av Konkurrensverket anställdes 125 personer.

De förslag som regeringen presenterade i prop. 1992/93:100 bil. 13
beräknas få följande personalkonsekvenser. Genom minskat förvaltnings-
anslag för NUTEK beräknas att ca 30 tjänster berörs under treårsperio-
den 1993/94 - 1995/96. Det rationaliseringskrav om 2 % som gäller
generellt för samtliga myndigheter leder till att Sprängämnesinspektionen
beräknar att en tjänst berörs. Sveriges geologiska undersökning, som
utöver rationaliseringskravet fått en minskning av förvaltningsanslaget,
beräknar att 15 tjänster berörs.

I prop. 1992/93:170 Forskning för kunskap och framsteg föreslås en
omstrukturering av byggforskningsverksamheten, innebärande bl.a. att
Statens institut för byggnadsforskning (SIB) avvecklas den 30 juni 1993
och en ny institution lokaliserad i Gävle som knyts till Tekniska
högskolan i Stockholm inrättas. Vid SIB är för närvarande 160 personer
anställda. Organisation och storlek på institutionen kommer att utredas
under våren 1993. Den anslagsminskning som föreslås för Statens råd för
byggnadsforskning beräknas beröra ca 20 tjänster.

Inom Civildepartementets område har under perioden den 1 juli 1992
- den 15 februari 1993 151 personer sagts upp inom länsstyrelserna.

För budgetåret 1993/94 föreslås besparingar om 83 miljoner kronor på
länsstyrelseområdet. Detta kan mycket schablonmässigt beräknat leda till
övertalighet i storleksordningen 220 personer. Som tidigare angivits
kommer uppgiften att sköta den regionala administrationen av statens stöd
för bostadsfinansiering att överföras till länsstyrelserna. Fr.o.m. den
1 januari 1994 tillförs länsstyrelserna resurser motsvarande 210 årsarbets-
krafter. Dessa tjänster bör tillsättas med personal från resp, länsbostads-
nämnd.

Konsumentverket ses över bl.a. vad gäller uppgifter och myndighets-
struktur. Denna översyn får troligen inte eventuella personalkon-
sekvenser förrän under budgetåret 1994/95. Effekten kan därför inte
preciseras närmare idag. Allmänna reklamationsnämnden ses över
samtidigt som Konsumentverket.

Regionberedningen (C 1992:06) utreder den regionala nivåns uppbygg-
nad och indelning. Förslag skall redovisas oktober 1993. Utredningen
berör bl.a. ansvars- och uppgiftsfördelning på regional nivå. Eventuella
personalkonsekvenser kan för närvarande inte förutsägas.

Inom Miljö- och naturresursdepartementets område har under perioden
den 1 juli 1993 - den 15 februari 1993 17 personer vid Lantmäteriverket
sagts upp.

Fastighetsdatareformen skall vara genomförd år 1995. De resurser som
har avsatts för genomförandet av reformen avvecklas enligt följande.

Under budgetåret 1994/95 kan ca 30 personer vid Statens lantmäteriverk
komma att bli uppsagda. Vid Centralnämnden för fastighetsdata bedöms
berörd personal kunna erhålla andra arbetsuppgifter.

Regeringen har vidare beslutat att utreda en ny organisation för bl.a.
fastighetsbildning, fastighetsregistrering, fastighetsverksamhet samt
produktionen av kartor och annan landskapsinformation m.m. En ny
organisation är aktuell tidigast den 1 juli 1995 och torde bl.a. innebära
ett minskat personalbehov totalt sett inom dessa verksamhetsområden.

Besparingar om 10 miljoner kronor på Statens naturvårdsverk beräknas
kunna klaras bl.a. genom indragning av projektmedel och naturlig
avgång. Uppsägningar är därför i nuläget inte aktuella.

Miljölagstiftningen är föremål för översyn. Effekter av resultatet av
utredningsförslagen kan inte förväntas förrän efter år 1995.

4.4 Sammanfattning

Antalet statsanställda har minskat med ca 20 000 under perioden den
1 september 1991 - den 1 september 1992.

Sedan Trygghetsstiftelsen påböljade sin verksamhet i april 1990 och
fram till den 30 mars 1993 har 23 765 personer registrerats som
uppsagda. Av dessa har 9 517 sagts upp under den senaste niomånad-
ersperioden.

I inledningen till detta avsnitt redogjordes för regeringskansliets
bedömning att mellan 23 000 och 24 000 personer riskerar att bli
övertaliga under våren 1993 och de tre närmaste budgetåren. (I
motsvarande bedömning som redovisades i 1992 års kompletterings-
proposition angavs att mellan 24 000 och 25 000 personer riskerade
att bli övertaliga under våren 1992 och de tre närmaste budgetåren.)
Samtliga departementsområden berörs mer eller mindre av uppsäg-
ningar. Av de ca 24 000 hör drygt hälften (13 000) hemma inom
Kommunikationsdepartementets område, ca 6 000 inom Försvarsde-
partementets område, ca 1 800 inom Arbetsmarknadsdepartementets
område och ca 1 000 inom vardera Socialdepartementets respektive
Finansdepartementets områden.

Smittskyddsinstitutet, Statens institutionsstyrelse, Bankstödsnämnden,
Sametinget och Styrelsen för lokalradiotillstånd är nya myndigheter
som bildas under 1993.

Regeringen föreslår att två högskolor skall övergå till stiftelseform.
Samtlig personal kommer att erbjudas tjänster i de nya organisa-
tionema. Det rör sig om 2 200 personer som skall övergå till
anställning hos enskild huvudman.

De särskilda ungdomshemmen och LVM-hemmen skall övergå från
kommunalt eller landstingskommunalt till statligt huvudmannaskap.
Uppemot 3 000 tjänster kommer att beröras. Totalt kommer antalet
tjänster inom området att minska vid det statliga övertagandet.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 6

4.5 Hemställan

Med hänvisning till vad jag har anfört hemställer jag att regeringen
bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag har anfört om per-
sonalkonsekvenser vid strukturförändringar.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 6

5 Regeringskansliets arbetsformer

Prop. 1992/93:150

Bilaga 6

Mitt förslag: Regeringen ges befogenhet att inom ramen för
anvisade anslag till regeringskansliets verksamhet disponera anslagen
till departementen och Regeringskansliets förvaltningskontor på ett
med hänsyn till ändamål sbestämningen friare sätt för att öka
effektiviteten i regeringskansliets verksamhet.

Ett nytt anslag på 50 miljoner kr anvisas till gemensamma ända-
mål för regeringskansliet.

Bakgrunden till mitt förslag: Den institutionella ramen för rege-
ringens arbete finns i 7 kap. 1 § regeringsformen. Där föreskrivs att det
för beredning av regeringsärenden skall finnas ett regeringskansli i vilket
ingår departement för skilda verksamhetsgrenar, samt att regeringen
fördelar ärenden mellan departementen. Grundlagsbestämmelserna är
således mycket kortfettade och de är avsedda att ge regeringen ett stort
eget handlingsutrymme när det gäller regeringskansliets organisation och
arbetsformer i övrigt. I regeringskansliet ingår Statsrådsberedningen,
vars uppgift är att biträda statsministern och övriga statsråd om dessa inte
biträds av något departement. Statsrådsberedningen har i huvudsak
samordnings- och rådgivningsfunktioner. Vidare ingår i regeringskansliet
de för närvarande 13 departementen med uppgift att bereda reger-
ingsärendena samt det gemensamma förvaltnings- och arbetsgivarorganet
Regeringskansliets förvaltningskontor. Den närmare organisationen av
regeringskansliet framgår av departementsförordningen (1982:1177),
förordningen (1982:1282) med instruktion för Utrikesdepartementet och
förordningen (1988:1147) med instruktion för Regeringskansliets
förvaltningskontor. Föreskrifter om utrikesrepresentationen finns i
förordningen (1992:247) med instruktion för utrikesrepresentationen.

Regeringen beslutar själv om indelningen i departement m.m., men
organisationen är under ett budgetår bunden av de anslag riksdagen
anvisar till departementen. Detta har under åren lett till att om-
organisationer inte har kunnat genomföras förrän riksdagen har anvisat
anslag till nya departement eller har medgett en disposition av tidigare
anslag så att en tänkt departementsindelning skall kunna genomföras. För
att ta bort behovet av komplicerade öveigångslösningar under den ofta
långa tid det tar att få ett riksdagsmedgivande har riksdagen år 1991
medgett att regeringen, vid sådana organisatoriska förändringar inom
regeringskansliet som hänger samman med omfördelningar av arbets-
uppgifterna, får disponera anvisade anslag till departement och utred-
ningar m.m. på ett annat sätt än det för vilket anslagen beräknats (prop.
1990/91:100 bil. 2, bet. 1990/91:FiU20, rskr. 1990/91:132). En
förutsättning är dock att den samlade anslagssumman som riksdagen
anvisat för regeringskansliet som helhet inte överskrids annat än i mycket
begränsad omfattning.

Intemadministrationen i regeringskansliet har utretts av en särskild Prop. 1992/93:150
utredare (f.d. statssekreteraren Åse Lidbeck). Utredarens förslag har Bilaga 6
redovisats i betänkandet Administrationen i kanslihuset (SOU 1992:112),
vilket har remissbehandlats. Därefter har regeringen uppdragit åt en
särskild arbetsgrupp inom regeringskansliet att fortsätta beredningen av
frågorna om regeringskansliets organisation och arbetsformer. I detta
uppdrag ingår även att bereda frågor om intemadministrationen.

Arbetsgruppen har som ett första led i sitt arbete tagit upp vissa frågor
om dispositionen av de anslag riksdagen anvisar till regeringskansliets
verksamhet. Avsikten har varit att ge regeringen möjligheter att snabbare
omprioritera resurser och genomföra förändringar inom regeringskansliet.

Skälen för mitt förslag: De motiv som låg bakom de åtgärder
statsmakterna beslutade om vid riksmötet 1990/91 bottnade i synsättet att
regeringskansliet skall vara en samlad resurs för regeringen vid
regeringsärendenas beredning, även om det är organiserat i olika
departement för skilda verksamhetsgrenar. Bemyndigandet från år 1991
har också väsentligt underlättat de ändringar i departementsorganisationen
som vidtagits under senare tid.

Regeringens arbete blir emellertid mer och mer präglat av snabba
förändringar i vår omvärld. Behovet av förnyelse gäller i alla delar av
samhället och ekonomin. Fortsatt avreglering, delegering och resul-
tatstyrning förutsätter nya arbetssätt och en ny roll- och
uppgiftsfördelning mellan statsmakterna och myndigheterna. Detta
tillsammans med den fortgående Europaintegrationen leder till ökade krav
på såväl samordning som förändring inom regeringskansliet.

Nya lösningar krävs för att åstadkomma en effektivare intemad-
ministration och en tydligare fördelning av ansvar, befogenheter och
kostnader inom regeringskansliet. Organisationen av intemad-
ministrationen, bl.a. frågan om en uppdelning av vissa gemensamma
funktioner inom regeringskansliet, övervägs för närvarande av den
arbetsgrupp jag nyss nämnde. I dagsläget är drygt 15% av regeringskan-
sliets gemensamma kostnader budgeterade under anslaget Regerings-
kansliets förvaltningskontor. Ett större inslag av efterfrågestyrning
förutsätter att resurser kan omfördelas till de olika departementen så att
kostnadsansvar och beslut om resursförbrukning följs åt. Frågan huruvida
det är ändamålsenligt att i detta syfte föra samman regeringskansliets
resurser under ett enda anslag bereds för närvarande av arbetsgruppen.

Mot den beskrivna bakgrunden anser jag att det finns goda skäl till att
det bemyndigande att disponera om anslagen till departementen m.m.
som regeringen fick år 1991 vidgas på så sätt att regeringen får möjlighet
att friare förfoga över regeringskansliets samlade resurser, t.ex. genom
att förslags- och ramanslag till departementen merbelastas under det att
anslaget till Regeringskansliets förvaltningskontor inte utnyttjas i
motsvarande mån. En sådan ordning skulle bidra till att de resurser som
står till förfogande kan utnyttjas på ett effektivare sätt och ge en
flexibilitet som är ägnad att sänka kostnaderna för intemadministrationen
inom regeringskansliet.

För att ytterligare öka flexibiliteten i regeringskansliets organisation bör

vidare ett utrymme skapas för vissa för regeringskansliet gemensamma
ändamål samt för oförutsedda angelägna insatser. Jag syftar med detta
bl.a. på behovet av särskilda insatser med anledning av den ökande inter-
nationaliseringen. Regeringen bör under nästa budgetår kunna förfoga
över ett särskilt anslag i statsbudgeten för dessa ändamål. Jag beräknar
medelsbehovet under detta anslag till 50 miljoner kr. Finansieringen bör
ske inom ramen för befintliga resurser för regeringskansliet och centrala
myndigheter. Jag är dock inte beredd att nu lägga fram ett färdigt förslag
utan återkommer i samband med 1994 års budgetproposition när
arbetsgruppens arbete med anslagsfrågorna har slutförts.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att

1. bemyndiga regeringen att disponera anvisade anslag till departemen-
ten och Regeringskansliets förvaltningskontor i enlighet med vad jag
nu förordat,

2. till Gemensamma ändamål för Regeringskansliet m.m. för budgetåret
1993/94 under andra huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag på
50 000 000 kr.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 6

6 Vissa anslagsfrågor inom sjunde huvudtiteln

6.1 Vissa investeringar m.m.

Under denna rubrik anvisade riksdagen ett reservationsanslag på
950 000 000 kr på tilläggsbudget till statsbudgeten för budgetåret
1991/92 (prop. 1991/92:25 bil. 6, bet. 1991/92:FiU6, rskr.
1991/92:105). Anslaget anvisades mot bakgrund av det svåra läget på
arbetsmarknaden. På detta anslag fanns vid ingången av innevarande
budgetår en medelsreservation på drygt 845 miljoner kronor. Något
anslag för detta ändamål finns däremot inte upptaget i statsbudgeten för
innevarande år.

I det rådande sysselsättningsläget på byggarbetsmarknaden är det
angeläget att kunna tidigarelägga statliga byggnadsarbeten. Dessa bör
kunna avse såväl ny- och ombyggnader som olika typer av under-
hållsåtgärder.

Byggnadsstyrelsen och Fortifikationsförvaltningen är för närvarande
under ombildning. Ombildningen av Byggnadsstyrelsen innebär bl.a. att
en fastighetsförvaltande myndighet och ett antal aktiebolag bildas.
Finansieringen av investeringar har hittills skett via lån i Riksgäldskonto-
ret eller genom anslag, det senare huvudsakligen inom Försvarsdeparte-
mentets område. Tidigareläggning av underhållsåtgärder kan finansieras
med anslag, eftersom underhåll normalt inte är förmögenhetshöjande och
därför inte bör lånefmansieras. I framtiden kommer huvuddelen av
investeringar att lånefmansieras till marknadsmässiga villkor. Detta
hindrar enligt min mening inte att ur sysselsättningssynpunkt prioriterade
projekt påbörjas.

Regeringen bör mot denna bakgrund inhämta riksdagens bemyndigande
att besluta om byggnadsprojekt upp till ett sammanlagt belopp om
800 000 000 kr. Dessa satsningar bedöms ge många arbetstillfällen och
det finns goda möjligheter att sprida insatserna över hela landet. För
finansieringen av dessa projekt bör ett reservationsanslag om
800 000 000 kr föras upp i statsbudgeten för budgetåret 1993/94 till
Vissa investeringar m.m. I den utsträckning som bemyndigandet utnyttjas
för byggnadsprojekt som lånefinanseras kommer anslaget inte att belastas.

6.2 Ytterligare medel för täckning av merkostnader för
löner och pensioner m.m. under budgetåret 1992/93

Den kompletterande ålderspensionen (den s.k. KÅPAN) är en tjänstepen-
sionsförmån som infördes genom det statliga pensionsavtalet den 15 mars

1991. De anställda skall för tid fr.o.m. den 1 januari 1991 tillgodoräknas
avsättningar (1,5 % av lönen). För handhavandet av KÅPAN har bildats
en särskild förening, Försäkringsföreningen för det statliga området
(FSO). Avsättningarna medför att staten skall erlägga skatt enligt lagen
(1991:687) om särskild löneskatt på pensionskostnader.

För tiden den 1 januari 1991 - den 30 juni 1992 har med stöd av riks-
dagens beslut (prop. 1991/92:125 bil. 5, bet. 1991/92:FiU24, rskr.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 6

1991/92:274) en premie betalats till FSO från det under trettonde Prop. 1992/93:150
huvudtiteln för budgetåret 1991/92 uppförda anslaget C. 14 Täckning av Bilaga 6
merkostnader för löner och pensioner m.m. Den särskilda löneskatten för
KÅPAN för tiden t.o.m. den 30 juni 1992, som beräknats till ca 165
mkr, har inte beaktats vid beräkningen av anslagen för 1991/92 eller
1992/93. För tiden fr.o.m. den 1 juli 1992 fördelas kostnaden för såväl
den kompletterande ålderspensionen som den därav följande särskilda
löneskatten på respektive anställningsmyndighet. Till den del dessa
kostnader hänförs till anslagsfinansierad verksamhet ligger de fr.o.m.

budgetåret 1992/93 inom beräknade anslag.

Jag anser att den särskilda löneskatten på avsättningen för tiden den 16
mars 1991 - den 30 juni 1992 bör belasta det på sjunde huvudtiteln för
innevarande budgetår uppförda förslagsanslaget F 7. Täckning av
merkostnader för löner och pensioner m.m. för att tillföras inkomsttiteln
1291 Särskild löneskatt. Dessa medel bör anvisas på tilläggsbudget för
innevarande år.

6.3 Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att

1. bemyndiga regeringen att besluta om utförande av byggnadsprojekt
inom det statliga fastighetsförvaltningsområdet till en sammanlagd
kostnad av 800 000 000 kr,

2. till Vissa investeringar m.m. för budgetåret 1993/94 under sjunde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag på 800 000 000 kr,

3. till Täckning av merkostnader för löner och pensioner m.m. på
tilläggsbudget till statsbudgeten för budgetåret 1992/93 anvisa ett
förslagsanslag på 165 000 000 kr.

7 Kommunal ekonomi

7.1 Inledning

Kommunsektorn genomgår för närvarande stora förändringar. Riksdagen
har under det senaste året fattat flera beslut av stor betydelse för sektorn.
De största förändringarna som riksdagen beslutade om under år 1992 var
dels ett nytt utbetalningssystem för kommunalskattemedel, dels ett nytt
statligt utjämningsbidrag till kommunerna. Riksdagen beslutade även att
förlänga det kommunala skattestoppet till att gälla år 1993

(prop. 1991/92:150 del II, bet. 1991/92:FiU29, rskr. 1991/92:345 och
prop. 1992/93:36, bet. 1992/93:FiU2, rskr. 1992/93:119). Förändringar-
na trädde i kraft den 1 januari 1993.

Grundtanken med det nya utbetalningssystemet för kommunalskatteme-
del är att kommunernas och landstingens skatteinkomster skall beräknas
i samma års löne- och prisnivå som utgifterna.

Ett av målen för det nya utjämningsbidraget är att stimulera en
förnyelse och utveckling av den offentliga sektorn. Ett annat mål är att
ge kommunerna likvärdiga ekonomiska förutsättningar så att utdebitering-
en främst avspeglar skillnader i service och avgiftsnivå samt hur effektivt
verksamheten bedrivs. Det nya utjämningssystemet bör därigenom leda
till minskade utdebiteringsskillnader. Ett arbete med att följa upp och
utvärdera systemomläggningen har påbörjats.

En mer långsiktig stabilitet i skatte- och bidragssystemet bör efter-
strävas. Ett utredningsarbete har också påbörjats i syfte att förbättra
förutsättningarna för detta i nuvarande system. Avsikten är att tillsätta en
särskild utredare med uppgift att se över skatteutjämningssystemet för
landstingen. Utredningsarbetet avses bli klart i sådan tid att en ny
ordning kan gälla från år 1995.

Det finns ett återkommande behov av ekonomiska regleringar mellan
staten och kommunsektorn främst till följd av den s.k. finansieringsprin-
cipens tillämpning. Det utredningsarbete som nu påbörjats kommer även
att inriktas mot att finna en långsiktig lösning för hanteringen av de
ekonomiska regleringarna mellan staten och kommunsektorn. För-
ändringar som föranleder ekonomiska regleringar mellan staten och
kommunsektorn för år 1994 bör därför i avvaktan på utredningsarbetets
resultat regleras enligt samma metod som för år 1993, dvs med ett visst
belopp per invånare i kommuner och landsting.

Statsmakterna bör fastställa riktlinjer för den kommunala ekonomin.
Riktlinjerna bör ange omfattningen av den skattefinansierade verksam-
heten i den kommunala sektorn. Denna påverkas dels av det kommunala
skatteunderlaget och kommunsektorns skatteuttag och dels de statliga
bidragen till sektorn. Det tillfälliga skattestoppet upphör i och med
utgången av år 1993. I syfte att begränsa det kommunala skatteuttaget
föreslås ett undantag från tillämpningen av finansieringsprincipen under
år 1994. Förslaget innebär att de kommuner och landsting som inte höjer
sin utdebitering för år 1994, som en tillfällig åtgärd, får behålla kom-

Prop. 1992/93:150

Bilaga 6

munalskattemedel motsvarande det ökade skatteunderlag som beror på det
sänkta grundavdraget.

Med hänvisning till vad jag tidigare denna dag sagt i min anmälan av
den reviderade finansplanen om det ekonomiska läget anser jag att även
kommunsektorn bör dela ansvaret för att eliminera det strukturella
underskottet i de offentliga finanserna. Det innebär att det inte finns
utrymme för någon uppräkning av statsbidragen under de närmaste åren.
De generella statsbidragen bör förbli nominellt oförändrade med undantag
av regleringar med hänsyn till finansieringsprincipen.

7.2 Kommunerna och de samhällsekonomiska förutsätt-
ningarna

Kommuner och landsting har en central roll för välfärden. De svarar för
viktiga välfärdsuppgifter där vård, omsorg och utbildning dominerar. Den
kommunala sektorn spelar även en viktig samhällsekonomisk roll.
Kommunerna och landstingen har under de senaste decennierna ex-
panderat mycket kraftigt vilket har lett till att de också har fått en stor
betydelse som arbetsgivare och tjänsteproducenter.

Staten har ett övergripande ansvar för den offentliga sektorns ut-
veckling. Den ekonomiska politikens huvuduppgifter är att öka tillväxt-
och utvecklingskraften i ekonomin och lägga grunden för en god
konkurrenskraft och en varaktigt låg inflationstakt. Behovet av att sanera
de offentliga finanserna och minska de offentliga utgifterna berör även
den kommunala sektorn. Det skattefinansierade utrymmet som fastställs
av statsmakterna motiveras av samhällsekonomiska hänsyn och syftar till
att skapa stabilitet i hela samhällsekonomin.

Kommunernas ekonomiska situation kommer att leda till omprövningar
under hela 1990-talet. De utgiftsminskningar som gjordes under 1980-
talet var inte tillräckligt stora. För att få bukt med de strukturella
underskotten krävs mer kraftfulla åtgärder. Den kommunala utgiftskvoten
måste sjunka för att anpassas till framtida finansieringsmöjligheter.
Samtidigt som finansieringsproblemen accentueras kan efterfrågan på
kommunal service väntas öka. Detta följer bland annat av demografiska
förändringar. Vidare tenderar de relativa priserna för offentlig konsum-
tion att stiga.

Med hänsyn till vad jag tidigare har sagt om målen för regeringens
budgetpolitik och med hänsyn till att medborgarnas behov av service på
bästa möjliga sätt måste tillgodoses, måste arbetet med att öka pro-
duktiviteten i den kommunala verksamheten drivas vidare. Om utrymme
skall skapas för angelägna reformer kan det också bli nödvändigt att
minska eller avveckla verksamheter som nu skattefinansieras.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 6

4 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 150 Bil. 6

7.2.1 Förutsättningar för de närmaste åren

Prop. 1992/93:150

Bilaga 6

Min bedömning: Med hänsyn till det samhällsekonomiska läget sker
ingen uppräkning av statsbidragen till kommuner och landsting år
1994. Bidragen bör förbli nominellt oförändrade med undantag av
regleringar med hänsyn till finansieringsprincipen.

Skälen för min bedömning: Saneringen av de offentliga finanserna kan
inte ske utan att också de finansiella förutsättningarna för kommunsektorn
påverkas. De stora krav på sanering av de offentliga finanserna som jag
tidigare redovisat i den reviderade finansplanen kommer således att få
effekter även för den kommunala sektorn. Det är därför av stor vikt att
kommunföreträdarna känner ett ansvar för helheten i den svenska
ekonomin.

För budgetåret 1993/94 beräknas statsbudgetens underskott uppgå till

191,2 miljarder kronor medan den kommunala sektorns finansiella
sparande för budgetåret 1993/94 visar på ett överskott på ca 2 miljarder
kronor. Den kommunala sektorn har således jämfört med staten
fortfarande goda ekonomiska förhållanden. De kan dock variera kraftigt
inom sektorn.

Från och med budgetåret 1994/95 försämras dock situationen. Med de
beräkningsförutsättningar som ligger till grund för den långsiktiga konse-
kvenskalkylen uppvisar kommunsektorn ett negativt finansiellt sparande
på 5-16 miljarder kronor. Det är framförallt budgetåren 1993/94 -
1995/96 som det sker en kraftig försämring. Till stor del förklaras
försämringen av skatteinkomsternas utveckling.

Med hänvisning till vad jag tidigare har sagt om det ekonomiska läget
anser jag att även kommunsektorn bör delta i ansträngningarna att
eliminera det strukturella underskottet i de offentliga finanserna under
perioden. Det innebär att det inte finns utrymme för någon uppräkning
av statsbidragen för år 1994 och de närmaste åren därefter. Jag finner
således att nominellt oförändrad bidragsram till kommuner och landsting,
med undantag för regleringar med hänsyn till finansieringsprincipen, är
den nivå som bör vara aktuell under perioden.

För att underlätta en anpassning av den kommunala verksamheten när
den ekonomiska situationen snabbt försämras föreslås, som jag nämnde
i inledningen, som en engångsåtgärd att finansieringsprincipen inte
tillämpas för år 1994 vad gäller den beslutade sänkningen av grundav-
draget. Detta innebär att kommuner och landsting tillförs 4,2 miljarder
kronor för år 1994 som de annars inte skulle ha erhållit. Jag utgår ifrån
att detta tillskott skall medföra att de kommunala skattesatserna inte höjs
utan snarare i vissa fall borde kunna sänkas. Som villkor för att få del av
dessa medel bör för varje enskild kommun eller varje enskilt landsting
gälla att skattesatsen inte höjs för år 1994.

7.2.2 Den kommunala ekonomin budgetåren 1993/94-1997/98

Prop. 1992/93:150

Bilaga 6

Min bedömning: Det kommer framgent att krävas en mycket stram
prövning av den kommunala sektorns utgifter.

Skälen för min bedömning: Försämringen i statens finanser har skett i
snabb takt. Budgetunderskottet för innevarande budgetår beräknas uppgå
till 190,1 miljarder kronor eller 13,1 procent i förhållande till BNP.
Underskottet för budgetåret 1993/94 beräknas bli av motsvarande
storleksordning. Jag baserar min bedömning på den långsiktiga konse-
kvenskalkylen (LK) som är ett av regeringens underlag inför beslut om
utformningen av en långsiktig utgiftsstrategi. Beräkningarna i LK:n visar
bland annat hur stor del av samhällets resurser som beräknas tas i
anspråk av staten och kommunsektorn och därmed hela den offentliga
sektorn under perioden 1993/94 - 1997/98. Bedömningen överensstäm-
mer med den som görs i den reviderade nationalbudgeten.

Den reviderade finansplanens mål om realt oförändrade utgifter för
offentlig konsumtion innebär att utgifterna för den offentliga skattefinan-
sierade konsumtionen får öka högst i takt med den allmänna prisutveck-
lingen så som den mäts i förhållande till utvecklingen av BNP. För att
den skattefinansierade kommunala konsumtionen skall vara realt
oförändrad krävs att volymen för de resurser som används för skattefi-
nansierad offentlig konsumtion minskar med lika mycket som det relativa
priset ökar, dvs. sannolikt med ca 1 % per år.

Jag har i min bedömning även tagit hänsyn till ökade behov med
anledning av demografiska förändringar och medicinsk-teknisk ut-
veckling. Svenska kommunförbundet resp. Landstingsförbundet räknar
med att demografiska förändringar samt medicinsk-teknisk utveckling
skulle leda till en årlig ökning av den kommunala konsumtionen med

1 % för kommunerna och 1,5 % för landstingen. En årlig minskning av
den kommunala konsumtionen med 1 % kräver således årliga utgifts-
minskningar, produktivitetsföbättringar eller höjda avgifter motsvarande

2 % för kommunerna och 2,5 % för landstingen.

Utvecklingen av kommunsektorns finansiella sparande förstärks under
åren 1992 och 1993 då ett finansiellt överskott på 8-9 miljarder kronor
per år uppstår. De positiva resultaten är emellertid tillfälliga och
förklaras till största delen av den nedväxling av pris- och löneöknings-
takten som ägde rum under år 1991 i kombination med ökade skatteintäk-
ter till följd av den tvååriga eftersläpningen i det gamla systemet för
utbetalning av kommunalskattemedel. I tabell 2 redovisas den kommunala
sektorns finansiella sparande budgetåren 1993/94 - 1997/98. I dessa
beräkningar har hänsyn inte tagits till den tillfälliga inkomstförstärkning
på 4,2 miljarder kronor som den ej utförda regleringen avseende det
sänkta grundavdraget innebär för kommunsektorn år 1994.

Tabell 2 Den kommunala sektorns finansiella sparande (mdkr)

Budgetår 1993/94 1994/95 1995/96 1996/97 1997/98

Finansiellt
sparande

+ 2,1

-10,5

-15,5

-11,0

-5,4

Prop. 1992/93:150

Bilaga 6

Källa: Finansdepartementet

Under budgetåret 1993/94 försämras det finansiella sparandet för
kommunsektorn något, men är fortfarande positivt. Under resten av LK-
perioden förväntas ett negativt finansiellt sparande på 5-16 miljarder
kronor per budgetår. Det är framförallt från budgetåren 1993/94 -
1995/96 som det sker en kraftig försämring. Till stor del förklaras
försämringen av skatteinkomsternas utveckling.

Den genomsnittliga kommunala utdebiteringen antas oförändrad under
hela kalkylperioden. Skatteinkomsterna har reducerats på grund av de
förväntade ekonomiska regleringarna mellan staten och kommunsektorn
med anledning av finansieringsprincipens tillämpning.

Försämringen av det finansiella sparandet motsvaras inte av en ökad
uppbyggnad av den kommunala sektorns reala tillgångar. Realinvestering-
arna förväntas öka något under LK-perioden men inte lika snabbt som det
finansiella sparandet försämras. Fortfarande är dock investeringarna
under hela LK-perioden större än det finansiella sparandeunderskottet,
dvs. bruttosparandet är positivt.

För närvarande pågår en omfattande korrigering av kommunernas och
landstingens redovisning genom att allt fler redovisar pensionsskulden
som en långfristig skuld. Pensionsskulden utgör värdet av kommunernas
och landstingens beräknade framtida åtaganden både till nuvarande och
framtida pensionärer. För att täcka ökningen av pensionsskulden och för
att investeringar skall finansieras utan att öka kommunernas nettoupplå-
ning krävs ett finansiellt sparande som är positivt. Det innebär att
kommunsektorn för att täcka sina kostnader för pensionskulden enligt
Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet bör ha ett positivt
finansiellt sparande på minst 6 miljarder kronor om året för att inte
minska kommunsektorns eget kapital.

Givet att det kommunala skatteuttaget inte höjs och att de statliga
överföringarna utvecklas restriktivt blir slutsatsen att den kommunala
sektorn står inför betydande krav på anpassning. En möjlighet är att
effektivisera och rationalisera och på så sätt öka produktiviteten i den
kommunala verksamheten och därigenom minska kostnaderna. I detta
sammanhang kan en viss ökning av de kommunala avgifterna bidra till
finansieringen av angelägen verksamhet och också fungera som ett
instrument för att minska efterfrågan på och därmed också omfattningen
av den kommunala verksamheten.

7.2.3 Avgifter

Prop. 1992/93:150

Bilaga 6

Min bedömning: Det är rimligt att en del av den ökning av
hushållens disponibla inkomster som kan förväntas vid en åter-
hämtning av den svenska ekonomin tas i anspråk för en ökad grad
av avgiftsfinansiering av den kommunala verksamheten. Varje
kommun bör därför noga pröva och utveckla sin avgiftspolitik. I
detta arbete måste en avvägning mellan såväl fördelningspolitiska
konsekvenser som samhällsekonomiska effektivitetsaspekter göras.

Ett utredningsarbete avses påbörjas inom Finansdepartementet med
inriktning mot att belysa möjligheten att öka avgiftsbeläggningen och
höja de redan nu existerande avgifterna samt vilka fördelnings-
politiska effekter som uppstår i samband med ett sådant förfarande.

Skälen för min bedömning: Skattefinansiering kommer även i framtiden
att spela en dominerande roll för finansieringen av den kommunala
verksamheten. Det begränsade resursutrymmet för den kommunala
verksamheten aktualiserar dock frågan om avgifternas roll som finans-
ieringskälla. Avgiftsfinansiering kan på en del områden ha vissa fördelar
som komplement till skattefinansiering. Konsumenten avgör själv om hon
vill betala för tjänsten eller avstå från den. Därmed kan efterfrågan
påverkas av medborgarnas betalningsvilja. Avgiftssättningen kan
därigenom bli ett instrument för att genomföra de omprioriteringar inom
den kommunala verksamheten som är samhällsekonomiskt önskvärda.

Avgifter kan också fungera som styrmedel genom att avgiftsnivån sätts
så att den avspeglar kostnaden för olika tjänster. Därmed kan en
överkonsumtion av vissa kostsamma tjänster förhindras. Ett exempel är
att ett högre avgiftsuttag inom den dyra akutsjukvården uppmuntrar
patienten att i första hand söka sig till den billigare primärvården.

En ökad grad av avgiftsfinansiering kan också innebära nackdelar,
främst fördelningspolitiska. Ökade avgifter får inte innebära att vissa
individer i praktiken utestängs från kommunal service. Ett sätt att lösa
detta problem är t.ex. användningen av högkostnadsskydd.

Förutsättningar för avgiftsfinansiering

Frågan om en pålaga skall anses utgöra en skatt eller en avgift är av
betydelse för i vilken grad riksdagen enligt regeringformen kan delegera
kompetensen att besluta om skatten eller avgiften. Skatter kännetecknas
främst av att betalningen är obligatorisk samt att någon motprestation inte
lämnas när skatten betalas. Avgifter utmärks i allmänhet av att de är
frivilliga och att man får en bestämd tjänst eller prestation för den summa
pengar man betalar. Om en avgift innefattar en vinst eller ett överuttag
kan den ur statsrättslig synpunkt vara att betrakta som en skatt.

Ett utredningsarbete avses påbörjas inom Finansdepartementet med
inriktning mot att belysa möjligheten att öka avgiftsbeläggningen och höja
de redan nu existerande avgifterna samt vilka fördelningspolitiska effekter

som uppstår i samband med ett sådant förfarande. Utredningen skall Prop. 1992/93:150
bland annat belysa vilka effekter som kan uppstå i de fall kraftiga Bilaga 6
avgiftshöjningar kombineras med sänkt utdebitering inom den kommunala
sektorn, samt vilken effekt en sådan åtgärd kan få på efterfrågan och
behovet av kommunala tjänster.

7.3 Behov av förändringar i nuvarande skatte- och bidrags-
system

7.3.1 Utgångspunkter

I föregående avsnitt har jag redovisat min uppfattning och bedömning när
det gäller det samhällsekonomiska utrymmet för den kommunala sektorn
för de närmaste åren. Sammanfattningsvis kan sägas att det kommer att
ställas stora krav på kommunsektorns anpassningsförmåga. Det är därför
av stor vikt att skatte- och bidragssystemen fungerar på ett ändamålsen-
ligt sätt.

Från och med år 1993 gäller ett nytt system för statsbidrag till
kommuner samt för utbetalning av kommunalskattemedel till kommuner
och landsting. Statsbidraget till kommuner innebär en relativt långt-
gående inkomstutjämning. Systemet omfattar dock inte de kommuner som
har högst skattekraft. Skatteutjämningssystemet för landsting omfattar inte
heller alla landsting respektive kommuner utanför landsting. Stats-
bidragssystemen är därför, med nuvarande konstruktion och omfattning,
otillräckliga för att klara både en utjämning av ekonomiska förut-
sättningar mellan kommuner respektive landsting och behovet av sådana
generella ekonomiska regleringar mellan staten och kommunsektorn som
följer av finansieringsprincipens tillämpning.

År 1993 görs en sådan ekonomisk reglering mellan staten och
kommunsektorn, vilken innebär att ca 10 miljarder kronor återförs från
kommunsektorn till staten. Metoden för att göra denna reglering är ett
avdrag från kommunalskattemedlen.

7.3.2 Problem i nuvarande skatte- och bidragssystem

Statsbidragssystemen

Jag har tidigare redogjort för den restriktivitet som framöver bör gälla i
fråga om statsbidragen till kommunsektorn.

Utjämningsbidraget till kommuner uppgår till närmare 40 miljarder
kronor för år 1993. Med denna ram tillförsäkras alla kommuner en
garantinivå på ca 127 % av den uppräknade medelskattekraften. År 1993
är det två kommuner som inte omfattas av systemet. Särskilda övergångs-
regler gäller för åren 1993 och 1994. Fler kommuner kommer att hamna
utanför bidragssystemet när övergångsreglerna upphör.

Det grundläggande problemet för inkomstutjämningen är att skillnader-
na i skattekraft mellan kommunerna är så stora att det skulle krävas en
betydligt större bidragsvolym för att utjämna skattekraftsskillnaderna helt.
Alternativt skulle nivån på de tillämpade länsvisa enhetliga skattesatserna

i systemet kunna sänkas. Nivån är nu fastställd till 95 % av utdebite- Prop. 1992/93:150
ringstaket i det tidigare skatteutjämningssystemet, 16 kronor plus den Bilaga 6
länsvisa skatteväxlingssatsen till följd av huvudmannaskapsförändring-
ar, främst äldrereformen. En sänkning från 95 % skulle innebära en
sänkning av systemets kompensationsgrad och därmed en försvagning av
inkomstutjämningen. Detta skulle dock möjliggöra en höjning av
garantinivån varmed fler kommuner skulle ingå i systemet.

Inkomstutjämningen för kommuner har kritiserats för att den inte ger
tillräckliga incitament att behålla eller öka det egna skatteunderlaget.
Bakgrunden till kritiken är främst nivån på de tillämpade länsvisa
enhetliga skattesatserna och den därmed höga kompensationsgraden. För
vissa kommuner är de länsvisa enhetliga skattesatserna högre än den
utdebitering som gäller för det egna skatteuttaget. En sänkt nivå på de
länsvisa enhetliga skattesatserna skulle kunna stärka incitamenten men
skulle samtidigt kunna ge andra, negativa effekter, t.ex. att kommuner
med mycket låg skattekraft, främst kommuner med ett svagt näringsliv
och ett vikande befolkningsunderlag, skulle kunna få ekonomiska
problem.

Den utjämning av strukturellt betingade kostnadsskillnader som nu sker
inom ramen för utjämningsbidraget till kommuner grundas på ett förslag
som lades av Kommunalekonomiska kommittén (se SOU 1991:98).
Förslaget blev utsatt för omfattande kritik under remissbehandlingen,
både när det gäller den beräkningsmetod som används och de strukturfak-
torer som utjämningen baseras på. Mot denna bakgrund tillkallades en
särskild utredare (dir. 1992:77), med uppgift att utveckla principer och
metoder för utjämning av strukturellt betingade kostnadsskillnader mellan
kommuner. Utredningen, till vilken bl.a. knutits en parlamentarisk
referensgrupp, beräknas vara klar under juni månad 1993. Förslaget skall
remitteras. Ett reviderat system för kostnadsutjämning avses kunna träda
i kraft fr.o.m. år 1995.

Av samma skäl som för kommunerna kan nuvarande statsbidragssystem
för landsting och kommuner utanför landsting sägas vara otillräckligt för
att klara både en utjämning av ekonomiska förutsättningar och generella
ekonomiska regleringar mellan staten och landstingen till följd av
finansieringsprincipen.

Statsbidrag till landsting och landstingsfria kommuner utges dels i form
av skatteutjämningsbidrag till landsting, dels i form av vissa ersättningar
från sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen. Sammanlagt uppgår
statsbidragen till 14,8 miljarder kronor år 1993 utan hänsyn tagen till
skatteutjämningsavgifterna och återbetalningen av den tillfälliga in-
dragningen under år 1992. Av landstingen och kommuner utanför
landsting omfattas alla utom fyra av skatteutjämningssystemet år 1993.
Vissa ersättningar från sjukförsäkringen utgår till alla sjukvårdshuvud-
män. Omläggningen år 1993 syftade till att åstadkomma en nettoström av
pengar från staten till kommunsektorn. År 1993 var det inte möjligt när
det gäller landstingen, varför en reducerad skatteutjämningsavgift finns
kvar för dessa även under detta år.

Det finns även ett antal problem förknippade med det faktum att de
nuvarande utjämningssystemen för kommuner respektive landsting är
olika utformade. Det finns också skillnader mellan länen när det gäller
fördelningen mellan kommuner och landsting av ansvaret för vissa
verksamheter. Det gäller främst kollektivtrafiken samt vården och
omsorgen om äldre. En förändring av ansvarsfördelningen pågår också
när det gäller särskolan och omsorgerna om psykiskt utvecklingsstörda.
Den ekonomiska regleringen vid sådana huvudmannaskapsförändringar
försvåras av att olika bidragssystem tillämpas. Problemen har framför allt
kommit till uttryck i samband med fastställandet av skatteväxlingsnivåer.
Jag återkommer senare denna dag till frågan om skatteväxlingar vid
huvudmannaskapsförändringar. Ytterligare ett problem på grund av olika
huvudmannaskap och olika bidragssystem uppstår vid utformningen av
den tidigare nämnda strukturkostnadsutjämningen.

Ekonomiska regleringar mellan staten och kommunsektorn

Under hösten 1992 beslutade riksdagen om ett antal större förändringar
inom skatte- och transfereringssystemen för år 1993 och framåt. Eftersom
dessa förändringar påverkar underlaget för den kommunala beskatt-
ningen, och i vissa fall även kommunernas övriga intäkter samt
kostnader, görs en ekonomisk reglering mellan staten och kommunerna,
vilken för år 1993 innebär att ca 10 miljarder kronor återförs från
kommunsektorn till staten. Det kommer även framöver att finnas ett
behov av ekonomiska regleringar mellan staten och kommunsektorn till
följd av finansieringsprincipen.

Statsbidragssystemen når, med nuvarande konstruktion och omfattning,
inte alla kommuner och landsting. Det är därför förenat med problem att
använda dem för generella ekonomiska regleringar mellan staten och
kommunsektorn. För att denna reglering skall omfatta alla kommuner och
landsting har för år 1993 valts en metod som innebär att skatteinkom-
sterna minskas med ett visst belopp per invånare. För kyrkliga kommu-
ner minskas den vid ingången av år 1993 ingående skattemedelsfordran
med en viss procentsats.

Jag anförde i min föredragning till prop. 1992/93:123 att den valda
regleringsmetoden inte är långsiktigt hållbar och att jag avsåg att
återkomma med förslag till regeringen om en permanent metod för
ekonomiska regleringar mellan staten och kommunsektorn. Vid riksdags-
behandlingen av prop. 1992/93:123 uttalade finansutskottet att den nu
gällande metoden är acceptabel under en övergångsperiod (bet. 1992/93:-
FiU2).

En permanent metod bör uppfylla krav på rättvisa, enkelhet och
hållbarhet på sikt. Med rättvisa avses i detta sammanhang bl.a. att alla
kommuner och landsting skall omfattas och att metoden inte får innebära
att kommunen eller landstinget kan påverka regleringsbeloppet genom ett
visst beteende. Regleringsmetoden bör heller inte ha karaktären av avgift.
Dessa krav skulle kunna uppfyllas om de ekonomiska regleringarna
kunde ske genom anpassning av statsbidragen, under förutsättning att

Prop. 1992/93:150

Bilaga 6

dessa omfattade alla kommuner och landsting. För att statsbidragen skall Prop. 1992/93:150
omfatta alla kommuner och landsting krävs antingen en betydligt större Bilaga 6
bidragsvolym än den nuvarande eller en lägre kompensationsgrad i
bidragssystemen. En annan möjlighet är att modifiera det kommunala
skatteunderlaget för att därigenom åstadkomma en större utjämning av
skattekraften mellan kommuner respektive landsting och därmed också
minska behovet av utjämning genom statsbidrag.

Den kommunala utdebiteringen

Staten anger riktlinjer för omfattningen på kommunsektorns skattefinansi-
erade verksamhet. Denna påverkas dels av det kommunala skatte-
underlaget och kommunsektorns skatteuttag och dels av de statliga
bidragen till sektorn. Om skatteuttaget ökar vid en given ram så borde
i princip statsbidragen minskas.

För år 1993 gäller, liksom för åren 1991 och 1992, ett kommunalt
skattestopp. Utdebiteringen för kommuner, landsting och kyrkliga
kommuner får inte överstiga den utdebitering som gällde år 1990. Skälen
till att skattestoppet förlängdes till att gälla även år 1993 var främst att
det samhällsekonomiska läget inte medger en ökning av den skattefinansi-
erade verksamheten samt att den kommunala sektorn är inne i en mycket
intensiv och genomgripande omdaning.

Skillnaderna i utdebitering mellan olika kommuner och landsting är för
närvarande stora. Dessutom har närmare 80 % av medborgarna en
sammanlagd kommunalskatt på mer än 30 kronor, vilket var den högsta
nivå som angavs som önskvärd i samband med skattereformen.

Statens bidrag till kommuner och landsting syftar till att jämna ut
sådana skillnader i utdebitering som beror på skillnader i skattekraft och
strukturella förhållanden.

Den nu pågående kommunalekonomiska reformen innebär inkomstför-
ändringar för många kommuner i både positiv och negativ riktning till
följd av det nya utjämningssystemet. En anpassning av utdebiteringen
borde därför kunna ske. Några skattesänkningar har inte gjorts år 1993.
Till följd av gällande skattestopp har kommuner och landsting inte heller
kunnat höja skatten.

Utgångspunkten för de närmaste åren bör vara att den sammantagna
kommunala utdebiteringen inte får öka. Ett utrymme för omfördelning av
det kommunala skatteuttaget bör däremot finnas.

Förutsättningarna för en minskning av spännvidden i utdebitering
mellan kommuner och landsting skulle kunna förbättras genom en
jämnare fördelning av det kommunala skatteunderlaget. Kommuner med
en låg egen skattekraft har i genomsnitt högre utdebitering än kommuner
med en hög egen skattekraft. För landstingen gäller ett liknande
samband. Den utjämning som sker genom statsbidragen kompenserar inte
skattekraftsskillnader fullt ut. Den sänkning av bidragssystemens
kompensationsgrad som kan vara angelägen av andra skäl försämrar dock
förutsättningarna för en minskning av spännvidden i utdebitering.

Med en jämnare fördelning av det kommunala skatteunderlaget och Prop. 1992/93:150
med ett förbättrat system för kostnadsutjämning skulle skillnaderna i ut- Bilaga 6
debitering kunna begränsas till sådana som i första hand beror på
skillnader i effektivitet samt service- och avgiftsnivå, dvs. sådant som
varje enskild kommun och varje enskilt landsting mera påtagligt rår över.

7.3.3 Förändring av skatte- och bidragssystemet

Min bedömning: Mer stabila skatte- och bidragssystem bör efter-
strävas, vilka möjliggör en långsiktigt hållbar nettoström av pengar
från staten till kommunsektorn och därigenom ger utrymme för
framtida ekonomiska regleringar till följd av finansieringsprincipen.
Ett utredningsarbete har påbörjats i syfte att förbättra förutsätt-
ningarna för detta i nuvarande system. En särskild utredare bör
tillkallas för att se över utjämningssystemet för landsting. Förslag i
dessa frågor avses kunna föreläggas riksdagen i början av år 1994
och förändringarna skulle i så fall kunna träda i kraft år 1995.

Skälen för min bedömning: Med utgångspunkt i vad jag redovisat i det
föregående kan konstateras att det finns ett antal problem förknippade
med de ekonomiska relationerna mellan staten och kommunsektorn och
även inom kommunsektorn. Dessa problem kräver en långsiktigt hållbar
lösning. Det kan behövas mer än marginella förändringar för att lösa
dem. De viktigaste problemen är följande.

Som ett led i saneringen av landets ekonomi måste utrymmet för bl.a.
den kommunala skattefinansierade verksamheten begränsas. Staten måste
därvid förfoga över generella instrument för att reglera den kommunala
sektorns inkomster, utan omotiverade ingrepp i den enskilda kommunens
självstyre. Det är således fråga om att göra en avvägning mellan å ena
sidan statens rätt att fastställa det samhällsekonomiska utrymmet och
skattetrycket och å andra sidan den kommunala självstyrelsen, främst
beskattningsrätten.

När skattestoppet upphör finns det risk för en höjning av kommunsek-
torns genomsnittliga utdebitering som kan leda till att det samhällsekono-
miskt motiverade skattefinansierade utrymmet för kommunsektorn
överskrids. Någon form av åtgärder kan därför behöva övervägas. En
omfattande ekonomisk reglering mellan kommunsektorn och staten görs
år 1993 i form av en omvänd penningström från kommunsektorn
eftersom statsbidragen med nuvarande omfattning och konstruktion är
otillräckliga som regleringsinstrument. Dessutom motverkas önskvärda
huvudmannaskapsförändringar av att olika bidragssystem gäller för
kommuner respektive landsting.

En förändring av skatte- och bidragssystemen bör göras mot denna
bakgrund. Ett syfte bör vara att åstadkomma en långsiktigt hållbar
nettoström av pengar från staten till kommunsektorn vilken ger staten
möjlighet att göra de generella ekonomiska regleringar som krävs till

följd av finansieringsprincipen och det samhällsekonomiskt tillgängliga Prop. 1992/93:150
utrymmet. Ett annat syfte bör vara att skapa bättre förutsättningar för Bilaga 6
tillväxt och för en minskad spännvidd i utdebiteringen.

Ett utredningsarbete har påbörjats inom Finansdepartementet, med
inriktningen att belysa förutsättningarna för ett reviderat skatte- och
bidragssystem. Utredningsarbetet förutsätts leda till förslag till för-
ändringar som bidrar till att lösa de problem jag nyss redovisat. Arbetet
bör bedrivas i samarbete med kommunförbunden. Arbetet bör utmynna
i en rapport som sedan skickas ut på remiss. Ett förslag bör därefter
kunna föreläggas riksdagen i början av år 1994. Förändringar bör då
kunna träda i kraft år 1995.

En metod för att revidera skatte- och bidragssystemet är att omför-
dela en del av skatteunderlaget, hänförligt till höga inkomster, från
kommunsektorn till staten. Kommunalskatten skulle för denna del av
skatteunderlaget kunna ersättas med en statlig enhetlig skatt på 30 %,
vilket skulle ge en högsta marginalskatt på 50 % i det aktuella intervallet.
De ökade statliga skatteinkomsterna återförs till kommunsektorn efter det
att hänsyn tagits till de tidigare beskrivna regleringarna. Detta ligger i
linje med ambitionen i den genomförda skattereformen.

En annan metod är att bredda den kommunala skattebasen. En sådan
breddning skulle kunna åstadkommas t.ex. genom att den kommunala
beskattningen baseras på fysiska personers bruttoinkomst före avdrag.

Dessa och andra tänkbara metoder bör belysas inom ramen för det
nämnda utredningsarbetet. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt frågor
som rör systemets incitamentseffekter för stat, kommun och medborgare,
samt frågor som rör den mer långsiktiga ekonomiska relationen mellan
staten och kommunsektorn. Utredningsarbetet bör också innefatta vilka
förändringar i bidragssystemen som kan bli erforderliga.

Dessutom bör i det sammanhanget särskilda överväganden göras när det
gäller de kyrkliga kommunernas skattemedel.

Den framtida hälso- och sjukvårdens finansiering och organisation är
för närvarande föremål för utredning (dir. 1992:30). Utredningen skall
vara slutförd i mars 1994. De förslag som utredningen kommer att
presentera kan självfallet komma att påverka finansieringsfrågorna när det
gäller landstingens verksamhet. En beredskap måste därför finnas för
ändrade förutsättningar härvidlag, vilket bl.a. gäller statsbidragssystemet.
Oavsett vilka förändringar som kommer att ske när det gäller skatte- och
bidragssystemen bör dock övervägas på vilka grunder en resursför-
delning till nuvarande landstingsverksamheter skall ske.

Mot bakgrund av tidigare redovisade problem när det gäller lands-
tingen samt av vad jag nu har anfört bör en särskild utredare tillkallas
med uppgift att se över utjämningssystemet för landsting. En parlamenta-
riskt sammansatt referensgrupp bör följa utredarens arbete. Jag anser att
denna referensgrupp med fördel kan vara samma som har knutits till
Strukturkostnadsutredningen. Inriktningen på utredningens arbete bör
vara att utjämningssystemet för landsting bättre skall överensstämma med
utjämningssystemet för kommuner. En större likformighet mellan de båda
systemen är önskvärd. Arbetet bör i första hand ta sikte på förändringar

som måste genomföras fr.o.m. år 1995. För tiden därefter bör arbetet Prop. 1992/93:150
syfta till att finna en långsiktig lösning. Jag återkommer senare till Bilaga 6
regeringen beträffande direktiven för en sådan utredning.

7.4 Ekonomiska utgångspunkter för kommunsektorn de
närmaste åren

7.4.1 Ekonomiska regleringar andra halvåret 1993 mellan staten

och kommunsektorn

Mitt förslag: Vid utbetalning av kommunalskattemedel andra
halvåret 1993 skall, för kommunerna, kommunalskattemedlen
minskas med 679 kronor per invånare i kommunen den 1 novem-
ber år 1992.

Vid utbetalning av landstingsskattemedel andra halvåret 1993 skall,
för landstingen, landstingsskattemedlen minskas med 396 kronor per
invånare i landstinget den 1 november år 1992.

För de landstingsfria kommunerna skall, vid utbetalning av
kommunalskattemedel andra halvåret 1993, dessa minskas med
1 075 kronor per invånare i kommunen den 1 november år 1992.

Skälen för mitt förslag: I 1992 års kompletteringsproposition och i
prop. 1992/93:123 om vissa ekonomiska regleringar år 1993 mellan
staten och kommunsektorn förespråkades att finansieringsprincipen
fortsättningsvis bör tillämpas när det gäller förhållandet mellan staten och
kommunsektorn. Riksdagen har biträtt denna princip (bet.
1991/92:FiU29, rskr. 1991/92:345). Finansieringsprincipen innebär att
kommuner och landsting inte bör åläggas nya uppgifter utan att de
samtidigt får möjlighet att finansiera dessa med annat än höjda skatter.
Om statsmakterna fattar beslut som gör att den kommunala verksamheten
kan bedrivas billigare bör statsmakterna på motsvarande sätt minska de
statliga bidragen. På liknande sätt bör hänsyn tas till statliga åtgärder som
inte direkt tar sikte på, men som ändå får direkta ekonomiska effekter för
kommunsektorn. Riksdagen har beslutat (prop. 1992/93:123, bet.
1992/93:FiU2, rskr. 1992/93:119) om en ekonomisk reglering för år
1993 mellan staten och kommunsektorn till följd av ett antal åtgärder
med ekonomiska effekter för kommunsektorn. I princip bör den
ekonomiska regleringen ske i form av en förändring av statsbidrags-
ramen. Med nuvarande bidragskonstruktion används denna reglerings-
metod endast för förändringar av kommunernas verksamhet. Regleringen
till följd av förändringar i skatte- och transfereringssystemen görs
övergångsvis genom att kommunalskattemedlen justeras.

Redan beslutade regleringar för år 1993

Regleringen avseende år 1993 sker för kommuner och landsting genom
att kommunalskattemedlen för inkomståret 1993 vid utbetalningen

minskas med ett fastställt belopp per invånare. Dessa belopp har tidigare
av riksdagen fastställts till, för kommuner 739 kronor per invånare, för
landsting 398 kronor per invånare och för kommun som inte ingår i ett
landsting 1 137 kronor per invånare. De förändringar som påverkar det
kommunala skatteunderlaget får för de kyrkliga kommunerna genomslag
först år 1995 eftersom utbetalningssystemet för kommunalskattemedel till
dessa kommuner inte har ändrats. Då kommer å andra sidan en dubbel
effekt att uppstå, eftersom både förskott och slutavräkning påverkas.
Regleringen gentemot de kyrkliga kommunerna avser därför endast de
kostnadsminskningar som uppstår på grund av sänkt arbetsgivaravgift och
sänkt särskild löneskatt. För de kyrkliga kommunerna minskas skatteme-
del sfordran vid ingången av år 1993 med 1,7 %.

Tillkommande regleringar för år 1993

Efter fastställandet av regleringsbeloppet för år 1993 har det tillkommit
flera av riksdagen beslutade och av regeringen föreslagna förändringar
som gör ytterligare regleringar för år 1993 mellan staten och kommun-
sektorn nödvändiga. Jag skall nu redovisa dessa förändringar och de
belopp som regleringen bör omfatta.

I årets budgetproposition (prop. 1992/93:100 bil. 8) föreslås att vissa
förändringar som skall gälla fr.o.m. den 1 juli 1993 bör regleras mellan
staten och kommunsektorn. Gymnasieskolans reformering innebär en
ökad kostnad för kommunerna med 242 miljoner kronor för det andra
halvåret 1993. Uppbyggnaden av en tvåårig ingenjörsutbildning inom
högskolan innebär att den fyraåriga tekniska utbildningen inom gym-
nasieskolan avskaffas och att kommunerna därmed får lägre kostnader.
Kostnadsminskningen för det andra halvåret 1993 beräknas uppgå till 19
miljoner kronor. Överföring av tandteknikerutbildningen till högskolan
innebär på liknande sätt att kommunernas kostnader minskar med 3
miljoner kronor för det andra halvåret 1993. Kommunerna kommer från
och med den 1 juli också att få ett ökat ansvar för att anskaffa praktik-
platser. Kommunernas kostnadsökning för andra halvåret 1993 beräknas
till 13 miljoner kronor. Förändringarna innebär för andra halvåret 1993
sammantaget en ökad kostnad med uppskattningsvis 233 miljoner kronor
för kommunerna.

Eftersom det i dessa fall är fråga om förändringar som direkt rör
kommunernas verksamhet borde regleringen ske genom en anpassning av
statens bidrag till kommunerna. Således föreslog regeringen i årets
budgetproposition att regleringen fr.o.m. år 1994 bör ske genom att det
statliga utjämningsbidraget till kommuner ökas med medel motsvarande
den kostnadsökning kommunerna får. Då det av tekniska och praktiska
skäl inte är lämpligt att justera ramen för utjämningsbidraget under
löpande år bör emellertid den ekonomiska reglering som avser andra
halvåret 1993 göras på annat sätt. Jag föreslår nu att denna reglering sker
på samma sätt som regleringen av ovan nämnda förändringar i skatte-
och transfereringssystemen, dvs. genom att kommunalskattemedlen
minskas med ett visst belopp per invånare.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 6

Riksdagen har fattat beslut (prop. 1992/93:100 bil. 8, bet. 1992/93:
SkU19, rskr. 1992/93:167) om vissa tillfälliga skattelättnader för
egenföretagare. Skattelättnaden innebär att utrymmet för den inkomst-
baserade avsättningen till skatteutjämningsreserven, den s.k. I-surven, för
beskattningsåret 1993 höjs från 20 till 25 %. Åtgärden innebär att det
kommunala skatteunderlaget för år 1993 minskar. Kommunernas och
landstingens skatteinkomster beräknas till följd av detta minska med 347
miljoner kronor, vilket också bör regleras.

Vid omläggningen till ett nytt statligt utjämningsbidrag till kommuner
minskades kommunernas och landstingens slutavräkning av kommu-
nalskattemedel avseende år 1991 med ett belopp motsvarande den del av
de avvecklade statsbidragen avseende år 1992 som betalas ut först år
1993. Detta gjordes för att undvika en merbelastning på statsbudgeten vid
omläggningen. Beträffande bostadsanpassningsbidraget förutsattes då att
denna effekt enbart gällde år 1992. Senare har det framkommit att statens
kostnader även för andra halvåret 1991 måste regleras. Detta innebär att
130 miljoner kronor ytterligare bör föras till staten från kommunerna. På
liknande sätt avsåg minskningen för bidraget till särskolan endast en del
av det bidrag som betalas ut år 1993. Återstående del bör nu föras till
staten från landstingen. Beloppet uppgår till 145 miljoner kronor. En
felaktig minskning gjordes dessutom för bidraget till särvux om 19
miljoner kronor. Beloppet bör återföras till landstingen från staten.

Riksdagen har beslutat (prop. 1992/93:134, bet. 1992/93:SfU9, rskr.
1992/93:157) att pensionstillskottet skall höjas. Beslutet föranleder
konsekvenshöjningar vad beträffar det särskilda grundavdraget. Detta
innebär att kommunernas och landstingens skatteinkomster beräknas
minska med 209 miljoner kronor. En ekonomisk reglering bör således
ske även för denna åtgärd.

Riksdagen har fattat beslut om omläggning av statens stöd till bostads-
finansiering (prop. 1991/92:56, bet. 1991/92:BoU9, rskr. 1991/92:75).
Genom denna omläggning upphör kommunernas uppgifter att förmedla
ansökningar om lån och bidrag för bostadsfinansieringsändamål vilket
innebär att de s.k. förmedlingsorganen kan avvecklas. Den besparing
som kommunerna gör till följd av detta beräknas uppgå till 100 miljoner
kronor för ett helår. Som regeringen tidigare anfört (se prop.
1992/93:172 s. 15) bör denna besparing regleras i enlighet med finan-
sieringsprincipen. Omläggningen skall vara helt genomförd den 1 juli
1993. En ekonomisk reglering för det andra halvåret 1993 dvs. om 50
miljoner kronor bör göras på samma sätt som övriga nu nämnda för-
ändringar. Från och med 1994 bör en reglering ske genom en minskning
av utjämningsbidraget till kommuner.

Riksdagen har beslutat (bet. 1992/93:SkU 14, rskr. 1992/93:148) att
avdragsbeloppet för bilresor till och från arbetet och resor i tjänsten skall
höjas från 12 till 13 kr per mil. Eftersom detta är en åtgärd som
visserligen påverkar kommunernas skatteunderlag men som bör ses som
en naturlig anpassning till prisutvecklingen bör den inte omfattas av
finansieringsprincipen. Utbetalningssystemets tekniska utformning när det
gäller slutavräkningen av kommunalskattemedel avseende år 1991 gör att

Prop. 1992/93:150

Bilaga 6

förändringen bör beaktas i den ekonomiska regleringen för år 1993. Den Prop. 1992/93:150
ekonomiska effekten av det höjda bilavdraget beräknas till 232 miljoner Bilaga 6
kronor.

Sammanfattning av underlag för ekonomiska regleringar för år 1993

Sammanställning av beräknade ekonomiska effekter för kommunsektorn
år 1993 av beslutade och föreslagna förändringar (miljoner kronor)

Tidigare beslutade regleringar för år 1993:

Schablonavdrag	+	5 683
Allmän sjukförsäkringsavgift		1 897
Sjukförsäkringsförmåner	-	1 077
Pensionsnivå	-	906
Pensioneringstidpunkt	+	48
Arbetsgivaravgift	+	7 330
Särskild löneskatt	+	170
Avgifter för vård i sjukhem mm	+	680
Tillkommande regleringar för år 1993:
Särskilt grundavdrag		209
I-surv	-	347
Gymnasieskolans reformering		242
Teknisk utbildning	+	19
Tandteknikerutbildning	+	3
Praktikplatsanskaffning		13
Förmedlingsorganen	+	50
Bostadsanp. bidrag	+	130
Särskola	+	145
Särvux	-	19
Bilavdrag	+	232
Summa att reglera		9 780
varav
kommuner		6 164
landsting		3 449
kyrkliga kommuner		167

Ändring av den ekonomiska regleringen för år 1993

Regleringen av de tillkommande beloppen bör som nämnts göras på
samma sätt som den tidigare fastställda regleringen för år 1993. Med
hänvisning till vad jag nu redovisat bör det belopp med vilket kommunal-
skattemedlen skall minskas för andra halvåret 1993 fastställas till 679
kronor per invånare för kommuner, 396 kronor per invånare för

landsting och till 1 075 kronor per invånare för kommuner som inte ingår
i ett landsting. Förslaget föranleder en ändring i lagen (1992:1590) med
särskilda bestämmelser om utbetalning av skattemedel år 1993.

För de kyrkliga kommunerna får de tillkommande förändringarna effekt
för skatteunderlaget först år 1995, varför den nuvarande beslutade
ekonomiska regleringen för år 1993 för dessa inte ändras.

7.4.2 Ekonomiska regleringar år 1994 mellan staten och
kommunsektorn

Prop. 1992/93:150

Bilaga 6

Mitt förslag: Vid utbetalning av kommunalskattemedel för in-
komståret 1994 skall, för kommunerna, kommunalskattemedlen
minskas med 771 kronor per invånare i kommunen den 1 november
år 1993. För de kommuner som för år 1994 höjer sin utdebitering
skall minskningen uppgå till 1 065 kronor.

Vid utbetalning av landstingsskattemedel för inkomståret 1994
skall, för landstingen, landstingsskattemedlen minskas med 396
kronor per invånare i landstinget den 1 november år 1993. För de
landsting som för år 1994 höjer sin utdebitering skall minskningen
uppgå till 577 kronor.

För de landstingsfria kommunerna skall, vid utbetalning av
kommunalskattemedel för inkomståret 1994, dessa minskas med
1 167 kronor per invånare i kommunen den 1 november år 1993.
För de landstingsfria kommuner som höjer sin utdebitering för år
1994 skall minskningen uppgå till 1 642 kronor.

För de kyrkliga kommunerna skall skattemedelsfordran vid
ingången av år 1994 minskas med 1,7 %.

Skälen för mitt förslag: Huvuddelen av de förändringar som regleras för
år 1993 är av permanent karaktär och skall således regleras även år
1994. De ekonomiska effekterna för kommunsektorn för år 1994 som
beror på förändringar fr.o.m. år 1993 beräknas till samma belopp som
för år 1993.

Tillkommande regleringar för år 1994

Riksdagen har beslutat (prop. 1992/93:50, bet. 1992/93:FiUl, rskr.
1992/93:134) att en sänkning av grundavdraget skall ske fr.o.m.
inkomståret 1994. Denna sänkning leder till en ökning av det kommunala
skatteunderlaget och borde, enligt finansieringsprincipen, regleras genom
att 4 142 miljoner kronor förs till staten från kommunsektorn. Med
hänvisning till vad jag tidigare har anfört bör staten avstå från denna
reglering för de kommuner och landsting som år 1994 bibehåller eller
sänker sin skattesats i jämförelse med år 1993. Någon reglering görs inte
heller om en kommun eller ett landsting har höjt skattesatsen år 1994 till
följd av skatteväxling i samband med huvudmannaskapsförändringar.

Riksdagen har beslutat (prop. 1992/93:63, bet. 1992/93:BoU5, rskr. Prop. 1992/93:150
1992/93:99) att statsbidraget för bostadsbidrag för år 1993 skall utges Bilaga 6
med 100 % av kommunernas kostnader för statsbidragsberättigade
bostadsbidrag detta år. Orsaken är den minskning av utjämningsbidraget
som gjordes för år 1993 på grund av ett antagande om förstatligande av
bostadsbidragen redan detta år. En återreglering från kommunerna till
staten skall dock ske med hälften av skillnaden mellan de totala kost-
naderna för statsbidragsberättigade bostadsbidrag år 1993 och den
tidigare prognosticerade kostnaden 4 570 miljoner kronor. Skillnaden
beräknas enligt prop. 1992/93:174 komma att uppgå till 1 000 miljoner
kronor varav alltså hälften, 500 miljoner kronor, skall återföras till
staten.

Skatteutjämningsbidragen för landsting följer automatiskt skatteunderla-
gets förändring, eftersom de är knutna till medelskattekraften. Bidragsök-
ningen mellan år 1993 och år 1994 beräknas till 175 miljoner kronor.
Denna ökning bör liksom tidigare finansieras av landstingen själva. För
år 1994 föreslår jag att detta sker genom att beloppet regleras på samma
sätt som nu nämnda förändringar, dvs. kronor per invånare.

Sammanfattning av underlag för ekonomiska regleringar för år 1994

Sammanställning av beräknade ekonomiska effekter för kommunsektorn
år 1994 av beslutade och föreslagna förändringar (miljoner kronor)

Tidigare beslutade regleringar för år 1994:

Schablonavdrag	+	5 683
Allmän sjukförsäkringsavgift		1 897
Sj ukförsäkringsförmåner		1 435
Pensionsnivå		906
Pensioneringstidpunkt	+	118
Arbetsgivaravgift	+	7 330
Särskild löneskatt	+	170
Avgifter för vård i sjukhem mm	+	816
Särskilt grundavdrag	-	209
Tillkommande åtgärder för år 1994:
Återreglering av bostadsbidrag	+	500
Automatiken i skatteutjämn.systemet	+	175
Summa att reglera		10 345
varav
kommuner		6 728
landsting		3 450
kyrkliga kommuner		167

5 Riksdagen 1992/93. 1 samt. Nr 150 Bil. 6

Metod för ekonomisk reglering år 1994

Det utredningsarbete som påbörjats inom Finansdepartementet för att
finna en långsiktig lösning på problemet kring ekonomiska regleringar
mellan staten och kommunsektorn beräknas kunna leda till förändringar
tidigast år 1995. De nu nämnda förändringarna för år 1994 bör därför
som en tillfällig lösning regleras på samma sätt som förändringarna
avseende år 1993. Detta innebär att kommunernas och landstingens
skattemedel inkomståret 1994 vid utbetalning bör minskas med ett visst
belopp per invånare. För kommuner bör skattemedelsutbetalningen
minskas med 771 kronor per invånare, för landsting med 396 kronor per
invånare och för kommun som inte ingår i ett landsting med 1 167 kr per
invånare. För de kommuner och landsting som år 1994 höjer skattesatsen
utan att ha skatteväxlat blir motsvarande minskning för kommuner 1 065
kronor, för landsting 577 kronor och för kommun som inte ingår i ett
landsting 1 642 kronor. För de kyrkliga kommunerna får de till-
kommande förändringarna effekt för skatteunderlaget först år 1995,
varför den nuvarande beslutade ekonomiska regleringen för år 1993 inte
bör ändras. Det innebär att skattemedelsfordran vid ingången av år 1994
föreslås minskad med oförändrat 1,7 %.

Det nu sagda föranleder en lag med särskilda bestämmelser om utbe-
talning av skattemedel år 1994.

7.4.3 Övergångsregler år 1994 för utjämningsbidrag till kommuner

Prop. 1992/93:150

Bilaga 6

Mitt förslag: Ingen kommun skall, till följd av det statliga ut-
jämningsbidraget för år 1994 jämfört med motsvarande bidrag år
1993 efter övergångsregler, vidkännas en bidragsförändring
överstigande 1,5 % av summan av kommunens inkomster av
kommunalskattemedel för år 1994 och ett referensbidrag.

Skälen för mitt förslag: Riksdagen har beslutat om ett nytt utjämnings-
bidrag till kommuner och övergångsregler under åren 1993 och 1994 för
detta bidrag (prop. 1991/92:150 del II, bet. 1991/92:FiU29, rskr.
1991/92:345 och prop. 1992/93:36, bet. 1992/93:FiU2, rskr. 1992/93:1-
19). De huvudsakliga motiven för övergångsreglerna är dels att undvika
alltför stora förändringar i enskilda kommuners bidrag, dels att åstad-
komma en successiv infasning av det nya utjämningsbidraget.

Övergångsreglerna sätter en maximigräns för storleken på bidragsför-
ändringarna mellan åren under övergångsperioden. Bidragsförändringen
år 1993 utgörs av skillnaden mellan nytt utjämningsbidrag år 1993 och
ett referensbidrag. Referensbidraget motsvarar vad kommunen skulle fått
i de tidigare systemen minskat med en samhällsekonomiskt motiverad
indragning. Bidragsförändringen får uppgå till maximalt 1,5 % av
summan av kommunens referensbidrag och inkomster av kommunalskat-
temedel för år 1993. För år 1994 utgörs bidragsförändringen av

skillnaden mellan utjämningsbidraget för år 1994 före övergångsregler
och utjämningsbidraget år 1993 efter övergångsregler. Bidragsför-
ändringen får maximalt uppgå till 3 % av summan av kommunens
inkomster av kommunalskattemedel för år 1994 och utjämningsbidrag
efter övergångsregler för år 1993.

Den utjämning av strukturellt betingade kostnadsskillnader som sker
inom ramen för det nuvarande utjämningsbidraget har varit och är utsatt
för omfattande kritik. En särskild utredare har som jag tidigare nämnt
tillkallats (dir. 1992:77) med uppgift att utveckla principer och metoder
för kostnadsutjämning mellan kommuner (Strukturkostnadsutredningen).
Utredningen beräknas vara avslutad i juni 1993.

Utredaren har i en skrivelse till Finansdepartementet den 24 februari
1993 (dnr Fi 1246/93) föreslagit att övergångsreglerna för år 1993 bör
gälla även år 1994. Anledningen är att de preliminära analyser som har
gjorts tyder på väsentliga avvikelser jämfört med den av riksdagen
beslutade strukturkostnadsutjämningen.

Efter vad jag erfarit har det fortsatta arbetet stärkt utredarens slutsat-
ser. Jag delar utredarens uppfattning att det är olämpligt att låta
nuvarande strukturkostnadsindex få ännu större genomslag år 1994 om
utredningen kan komma att leda till beslut fr.o.m. år 1995 som innebär
betydande omfördelningar jämfört med de principer för kostnadsutjäm-
ning som nu gäller. På grund härav bör bidragsförändringen för år 1994
maximalt få uppgå till 1,5 % av summan av kommunens referensbidrag
och inkomster av kommunalskattemedel för år 1994 dvs. i princip en
"frysning" av 1993 års bidragsregler.

7.4.4 Slutavräkning av kommunalskattemedel för år 1992

De förändringar som skall regleras mellan staten och kommunsektorn för
år 1994 skall inte påverka den s.k. nivåjusteringen i slutavräkningen
avseende år 1992. En korrigering med de totala ekonomiska reglering-
ar som påverkar det kommunala skatteunderlaget (och därmed upp-
räkningsfaktorn) bör därför göras av slutavräkningen avseende år 1992,
på samma sätt som gjordes för slutavräkningen avseende år 1991 (prop.
1992/93:

123). Jag avser att i höst återkomma med förslag om hur slutavräkningen
avseende år 1992 skall hanteras. Jag kommer då också att lämna förslag
till de övriga regleringar som skall göras i slutavräkningen (jfr prop.
1992/93:36 och 1992/93:123).

7.4.5 Skatteväxlingar

I min anmälan till prop. 1992/93:36 uttalade jag avsikten att vid en
senare tidpunkt återkomma med ett förslag till lösning på problemet med
att utjämningssystemen för kommuner resp, landsting i vissa fall
motverkar skatteväxlingar i samband med huvudmannaskapsförändringar.

Anledningen till problemet är att utjämningssystemet för kommunerna
och skatteutjämningssystemet för landstingen är olika utformade. Detta
leder till att landstingen i vissa län har en högre garanterad skattekraft än

Prop. 1992/93:150

Bilaga 6

den garantinivå som gäller för kommunerna. I andra län gäller motsatsen.
Skillnaderna i garanterad skattekraft utgör en komplikation vid skatteväx-
lingar eftersom bidragsförändringen för landstinget inte blir densamma
som den sammantagna förändringen för kommunerna i länet. Till detta
kommer att kostnads- och intäktsökningarna vid ett uppgiftsövertagande
fördelar sig ojämnt mellan kommunerna inom ett län. Det sistnämnda
problemet kan dock med stöd av gällande lagstiftning lösas genom
mellankommunala utjämningar som kommunerna själva kommer överens
om.

Jag har övervägt olika metoder att lösa det beskrivna problemet och
kan konstatera att det inte finns någon riktigt bra lösning beroende på de
båda systemens olika konstruktion och på de stora skillnaderna i
garanterad skattekraft för landstinget respektive kommunerna i vissa län.
Som jag i det föregående har nämnt bör en särskild utredare med uppgift
att se över skatteutjämningssystemet för landstingen tillkallas. I det
arbetet bör även ingå att söka finna en långsiktig lösning på skatteväx-
lingsproblematiken.

Fram till dess att en sådan långsiktig lösning kan genomföras är det
angeläget att inte önskvärda förändringar av ansvarsfördelningen mellan
landsting och kommuner motverkas. Mot bakgrund av den nämnda
utredningen är jag dock inte nu beredd att föreslå några genomgripande
ändringar i systemen.

Såvida inte annat beslutas av statsmakterna bestämmer landstingen och
kommunerna själva på vilken nivå en skatteväxling skall göras. Däremot
är det regeringen som beslutar om att ändra de skattesatser som skall
användas vid beräkning av skatteutjämningsbidragen till landstingen
respektive utjämningsbidragen till kommunerna. För de skatteväxlingar
som nu kan bli aktuella bör utgångspunkten för fastställande av dessa
skattesatser vara hittillsvarande tillämpning. Denna innebär att vid en
skatteväxling ändras den högsta skattesats som får användas vid
beräkningen av skatteutjämningsbidraget för det berörda landstinget
motsvarande skatteväxlingssatsen. På motsvarande sätt ändras den
länsvisa enhetliga skattesatsen som används vid beräkningen av ut-
jämningsbidraget till kommunerna med 95 % av skatteväxlingssatsen.

Dessutom finns enligt särskild lagstiftning också möjlighet att reglera
en huvudmannaskapsförändring ekonomiskt genom att den huvudman
som lämnar ifrån sig uppgifter behåller beskattningsrätten och i stället
lämnar bidrag till den nye huvudmannen.

Om den nämnda utredningen skulle leda till beslut som ändrar
förutsättningarna för redan genomförda eller nu förestående skatteväx-
lingar är det, under förutsättning att landsting och kommuner är överens,
möjligt att göra en kompletterande skatteväxling.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 6

7.5 Övriga frågor

7.5.1 De kyrkliga kommunerna och folkbokföringsreformen

Prop. 1992/93:150

Bilaga 6

Min bedömning: Ytterligare skattesänkningar bör kunna göras av
kyrkliga kommuner motsvarande kostnadsminskningar på grund av
att kyrkan inte längre handhar folkbokföringen.

Skälen för min bedömning: Den 1 juli 1991 överfördes folkbok-
föringen till skattemyndigheterna. På några års sikt bedömdes förändring-
en medföra en årlig kostnadsminskning för de kyrkliga kommunerna på
ca 300 miljoner kronor (prop. 1990/91:100 bil. 9). Det motsvarar en
minskning av utdebiteringen med i genomsnitt ca 4 öre per skattekrona.
I min anmälan till förra årets budgetproposition framförde jag åsikten att
de kyrkliga kommunerna inte skall ta ut skatt för uppgifter man inte
längre handhar och att de minskade kostnaderna skall resultera i ett
minskat skatteutttag hos dessa kommuner. Denna uppfattning delades av
Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund som rekommenderade
berörda kyrkliga kommuner att sänka skatten. Jag anförde vidare att om
sådan skattesänkning inte sker bör regeringen överväga särskilda
åtgärder.

Jag kan nu konstatera att skattesänkningar har gjorts under åren 1992
och 1993 motsvarande i genomsnitt drygt 1 öre per skattekrona. Jag
anser att de kyrkliga kommuner som har fått minskade kostnader till följd
av folkbokföringsreformen men ännu inte sänkt sina skattesatser
motsvarande kostnadsminskningen bör göra detta nästkommande
budgetår. I denna fråga har överläggningar ägt rum med Svenska kyrkans
centralstyrelse och Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund.
Därvid har överenskommits att förbundet skall upprepa rekommendatio-
nen om skattesänkning till de kyrkliga kommuner som inte sänkt sina
skattesatser motsvarande kostnadsminskningen till följd av folkbok-
föringsreformen. Jag utgår ifrån att denna överenskommelse leder till
sådana skattesänkningar.

7.5.2 Statligt lån till Haninge kommun

Mitt förslag: Haninge kommun erhåller lån av staten med högst 350
miljoner kronor. Regeringen bemyndigas att utforma de närmare
villkoren för lånet.

Skälen för mitt förslag: Haninge kommun har lämnat in en skrivelse av
den 22 mars 1993 till regeringen (dnr Fi 1759/93). Till skrivelsen har
bilagts kommunfullmäktiges protokoll i ärendet och en rapport som
överlämnats till kommunen av landshövdingen i Stockholms län. Av
protokollet framgår att kommunfullmäktige till alla delar ställer sig

bakom rapporten, som innehåller förslag till sanering av ekonomin för
kommunen och dess bostadsstiftelse Haningehem. Med de förslagen som
grund har kommunen hemställt om ett lån på 350 miljoner kronor med
en löptid om 10 år. Kommunen vill vidare att lånet skall vara amorte-
ringfritt under löptiden och löpa utan ränta till den 1 oktober 1996,
varvid förnyad prövning skall ske av räntevillkoren.

Kommunens önskan om ett lån föranleds av att Haningehem inte kan
fullgöra sina betalningsförpliktelser och att kommunen därmed successivt
kommer att behöva infria borgensåtaganden som ingåtts för bostads-
stiftelsens räkning. Kommunen anser sig sakna möjlighet att fullt ut infria
dessa åtaganden. Enligt rapporten beräknas Haningehems låneskulder till

3,3 miljarder kronor och kommunen har tecknat borgen för samtliga lån.

För att sanera såväl bostadsstiftelsens som kommunens ekonomi
föreslås i rapporten vissa åtgärder som har godkänts av kommun-
fullmäktige. Dessa innebär i korthet att kommunen övertar skulder från
stiftelsen och täcker underskott på sammanlagt 1,3 miljarder kronor. För
att klara denna för kommunen tillkommande skuld föreslås i rapporten
bl.a. försäljning av anläggningstillgångar, särskild uppgörelse med vissa
av långivarna samt det nyss nämnda sökta statliga lånet. Dessutom krävs
enligt rapporten att ett tidigare beslutat besparingsprogram för åren 1993-
1995 genomförs och att kommunalskatten höjs.

Jag gör följande bedömning. Varje kommun måste själv ta ansvar för
sin ekonomi och hushålla med de resurser den har till sitt förfogande.
Detta har inte minst markerats i den nya kommunallagen genom att
kommuner och landsting getts ökad ekonomisk frihet och därmed också
ett större ansvar. Min utgångspunkt är alltså att varje kommun själv skall
reda ut sina ekonomiska problem.

Haninge kommun har i likhet med ett antal andra kommuner en hårt
ansträngd ekonomi vilket i och för sig inte borde föranleda några
särskilda åtgärder från statens sida. Det som gör kommunens situation
speciell är att kommunen på grund av att man måste infria stora
borgensåtaganden har hamnat i ett akut ekonomiskt trångmål, som man
enligt min bedömning på kort sikt inte kan klara av utan att särskilda
insatser görs. Kommunen har fattat ett principbeslut om ett åtgärdspaket
för att reda ut den uppkomna situationen.

När det sedan gäller framställningen om ett statligt lån föreslår jag att
kommunen erbjuds ett lån på följande villkor.

Som grundläggande förutsättning gäller att lånet skall användas för att
lösa in andra lån. Lånebeloppet är högst 350 miljoner kronor. Engångs-
utbetalning görs så snart vederbörliga beslut är fattade. Löptiden bestäms
till 10 år och räntan är marknadsmässig, dvs. motsvarande statens upp-
låningskostnader. Räntan erläggs årligen i efterskott, men under de tre
första åren av lånets löptid bör den årliga räntan kunna läggas till
kapitalet och räntebeläggs då på samma sätt som skulden i övrigt.
Återbetalning av lånet sker med årlig rak amortering i efterskott fr.o.m.
sjätte året av lånets löptid.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 6

7.6 Upprättade lagförslag ^ProP- 1992/93:150

Bilaga 6

I enlighet med vad jag nu anfört har inom Finansdepartementet upprättas
förslag till

1. lag om ändring i lagen (1992:1590) med särskilda bestämmelser om
utbetalning av skattemedel år 1993,

2. lag med särskilda bestämmelser om utbetalning av skattemedel år
1994,

3. lag om ändring i lagen (1992:670) om statligt utjämningsbidrag till
kommuner.

Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 6.4.

Förslaget under 2 avser i och för sig en fråga som kan anses falla
inom Lagrådets granskningsområde. Ett remissförfarande skulle
emellertid fördröja lagstiftningsfrågan så att avsevärt men skulle
uppkomma med hänsyn till att förslaget utgör en integrerad del av de
olika förslagen om den ekonomiska politiken.

Förslagen under 1 och 3 avser sådana frågor där Lagrådets yttrande
inte behöver inhämtas.

7.7 Hemställan

Med hänvisning till vad jag anfört hemställer jag att regeringen
dels föreslår riksdagen att

1. anta förslaget till lag om ändring i lagen (1992:1590) med

särskilda bestämmelser om utbetalning av skattemedel år 1993,

2. anta förslaget till lag med särskilda bestämmelser om utbetalning

av skattemedel år 1994,

3. anta förslaget till lag om ändring i lagen (1992:670) om statligt
utjämningsbidrag till kommuner

4. till Lån till kommuner för budgetåret 1993/94 under sjunde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag på 350 000 000 kr,

5. bemyndiga regeringen att utforma de närmare lånevillkoren
under reservationsanslaget Lån till kommuner (avsnitt 7.5.2),
dels bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag anfört om

6. den kommunala sektorns anpassning till det samhällsekonomiska
läget och den samhällsekonomiska utvecklingen (avsnitten 7.2.1 och
7.2.2),

7. översynen av avgiftsfinansieringen (avsnitt 7.2.3),

8. förändringen av skatte- och bidragssystemet (avsnitt 7.3.3),

9. de kyrkliga kommunerna och folkbokföringsreformen (avsnitt

7.5.1).

7.8 Bidrag och ersättningar till kommunerna ^ProP- 1992/93:150

Bilaga 6

Som jag tidigare har redogjort för idag har den kommunala sektorn som
helhet i jämförelse med andra sektorer i samhället, acceptabla ekono-
miska förhållanden fram till innevarande år. Förhållandena kan dock
variera kraftigt mellan enskilda kommuner och landsting. Det finns inte
förutsättningar att sanera de offentliga finanserna enbart genom reduktion
av statens konsumtion och transfereringar. Detta innebär att tilldelningen
av resurser till kommuner och landsting måste utvecklas mycket
restriktivt. Ett mycket stort ansvar vilar på statsmakterna vad gäller att
fastställa stabila finansiella förutsättningar. Handlingsutrymmet för
kommuner och landsting kommer till stor del att bestämmas av möjlig-
heterna att effektivisera och avgiftsfinansiera.

7.8.1 Skatteutjämningsavgift

Bestämmelser om skatteutjämningsavgift för landsting finns i lagen
(1987:560) om skatteutjämningsavgift och förordningen (1992:679) om
skatteutjämningsavgift.

Skatteutjämningsavgiften uppgick år 1992 till 1:15 kr/skr för kommuner
och 0:92 kr/skr för landsting. För kommuner avskaffades skatte-
utjämningsavgiften år 1993 och för landstingen sänktes den till 0:40
kr/skr. De landstingsfria kommunerna erlägger inte någon avgift. Som
chefen för Socialdepartementet och jag anförde i 1992 års komplette-
ringsproposition måste nuvarande system för vissa ersättningar från
sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen göras om för att skatteutjäm-
ningsavgiften för landstingen skall kunna tas bort fr.o.m. år 1994.
Statsrådet Könberg har tidigare i dag aviserat att efter sommaren
återkomma med ett mer detaljerat förslag om förändringar av det
nuvarande systemet för vissa ersättningar från sjukförsäkringen till
sjukvårdshuvudmännen. Erforderliga förändringar avses kunna träda i
kraft fr.o.m. den 1 januari 1994. Ett sådant förslag avses leda till att
finansieringsansvaret och därmed administrationen för de försäkrings-
anslutna läkarna och sjukgymnasterna förs över till sjukvårdshuvud-
männen fr.o.m. år 1994.

Jag avser att i anslutning till att det detaljerade förslaget läggs fram
återkomma med lagförslag om att skatteutjämningsavgiften skall avskaffas
fr.o.m. år 1994.

7.8.2 Finansiering av skatteutjämningsbidrag till landsting

Skatteutjämningsbidragen till landstingen följer automatiskt skatte-
underlagets förändringar, eftersom de är knutna till medelskattekraften.

Mellan åren 1993 och 1994 beräknas ökningen till ca 175 miljoner
kronor. Liksom tidigare år bör denna ökning finansieras av landstingen
själva. Som jag anförde i 1992 års kompletteringsproposition bör detta
ske antingen genom att vissa ersättningar till sjukvårdshuvudmännen
minskas eller att nivån på grundgarantiema i skatteutjämningssystemet
sänks. Mot bakgrund av den utredning jag tidigare har nämnt beträffande

bidragssystemen gör jag dock bedömningen att ökningen av skatteutjäm-
ningsbidragen mellan åren 1993 och 1994 bör regleras genom att
landstingsskattemedlen minskas med ett visst belopp per invånare (se
avsnitt 7.4.2).

7.8.3 Statligt utjämningsbidrag till kommuner

Från sjunde huvudtitelns anslag Statligt utjämningsbidrag till kommuner
betalas statligt utjämningsbidrag till kommunerna enligt lagen (1992:670)
om statligt utjämningsbidrag till kommuner. Ytterligare föreskrifter för
bidragsgivningen finns i förordningarna (1992:1591) om statligt
utjämningsbidrag till kommuner och (1992:678) om skattesatser vid
beräkning av skatteutjämningsbidrag och statligt utjämningsbidrag.

Utjämningsbidraget till kommuner fastställs kalenderårsvis. Anslaget
för budgetåret 1993/94 innefattar kostnaden för utjämningsbidrag jämte
övergångsregler för andra halvåret 1993 och första halvåret 1994. I årets
budgetproposition angavs den totala bidragsramen för år 1993 till 40 128
miljoner kronor och för år 1994 till 40 273 miljoner kronor. För bud-
getåret 1993/94 beräknade jag preliminärt kostnaderna för bidrag från
detta anslag till 40 200,5 miljoner kronor.

Jag redovisar nu förslag till förändringar som avses genomföras under
budgetåret 1993/94, men som inte är beaktade i 1993 års budgetpro-
position och som i enlighet med finansieringsprincipen bör påverka
bidragsramen för år 1994. Ytterligare förändringar kan behöva göras till
följd av kommande riksdagsbeslut eller andra förändringar som föran-
leder en justering av bidragsramen. Regeringen avser att slutligt fastställa
bidragets storlek i december 1993.

Riksdagen har fattat beslut om omläggning av statens stöd till bostads-
finansiering (prop. 1991/92:56, bet. 1991/92:BoU9, rskr. 1991/92:75).
Denna omläggning medför att kommunernas uppgifter att förmedla
ansökningar om lån och bidrag för bostadsfinansieringsändamål upphör.
Omläggningen skall vara helt genomförd den 1 juli 1993. Den besparing
som kommunsektorn som helhet gör till följd av denna omläggning
beräknas uppgå till 100 miljoner kronor för budgetåret 1993/94. Som
regeringen tidigare anfört (se prop. 1992/93:172) bör denna besparing
regleras i enlighet med finansieringsprincipen. Av tekniska och praktiska
skäl är det dock inte lämpligt att ändra ramen för utjämningsbidraget
under löpande budgetår. Regleringen för andra halvåret 1993 görs genom
att kommunal skattemedlen minskas med ett visst belopp per invånare i
kommuner (se avsnitt 7.4.1). För år 1994 bör dock bidragsramen
minskas med 100 miljoner kronor.

Regeringen har i propositionen om administrationen av bostadsbidragen
till barnfamiljer m.m. (prop. 1992/93:174) föreslagit att ansvaret för
bostadsbidragen och administrationen av dessa skall föras över från
kommunerna till de allmänna försäkringskassorna fr.o.m. den 1 januari
1994. En ekonomisk reglering avseende bostadsbidragen skall göras
mellan staten och kommunerna till följd av att staten övertar ansvaret.
Dels skall en engångsvis återreglering från kommunerna till staten göras

Prop. 1992/93:150

Bilaga 6

avseende statsbidraget för bostadsbidrag under verksamhetsåret 1993 (se Prop. 1992/93:150
avsnitt 7.4.2). Dels skall en permanent återföring göras genom en Bilaga 6
minskning av utjämningsbidraget till följd av förstatligandet av bostads-
bidragen fr.o.m. år 1994. Den permanenta återföringen kan nu beräknas
till 785 miljoner kronor.

Med anledning av förslagen i propositionen Stöd och service till vissa
funktionshindrade (prop. 1992/93:159) skall också en reglering göras
gentemot kommuner. Reformen avses träda i kraft den 1 januari 1994.
Kommunerna befrias från uppgifter för personlig assistans och åläggs
samtidigt nya skyldigheter för avlösar- och ledsagarservice, korttidstill-
syn och kontaktpersoner. Därmed beräknas kommunernas kostnader netto
minska med 1 650 miljoner kronor.

1 årets budgetproposition anmälde chefen för Kulturdepartementet att
det principiella kostnadsansvaret för grundskolan för de asylsökande
barnen också i fortsättningen skall ligga på staten. Skolgången för
asylsökande barn som bor på förläggning kommer att bekostas av Statens
invandrarverk enligt en ny ordning. Utjämningsbidraget minskas därför
fr.o.m. år 1994 med 65 miljoner kronor vilket motsvarar det beräknade
beloppet för detta ändamål.

Chefen för Kommunikationsdepartementet har tidigare idag föreslagit
att kommunerna skall ta över ansvaret för riksfärdtjänsten fr.o.m.
årsskiftet 1993/94. Kommunerna bör i så fall under budgetåret 1993/94
tillföras ytterligare 57 miljoner kronor till följd av kommunaliseringen.
Utjämningsbidraget år 1994 ökar således med helårsbeloppet 114
miljoner kronor.

Riksdagen har godkänt att den statliga delen av finansieringen av
gymnasiereformen inleds budgetåret 1993/94 (bet. 1991/92: UbulO, rskr.
1991/92:190). I årets budgetproposition tillfördes därför utjämnings-
bidraget för år 1994 483 miljoner kronor. Budgetåret 1994/95 skall
ytterligare 300 miljoner kronor, tillskjutas, vilket innebär att utjämnings-
bidraget för år 1994 bör ökas med 150 miljoner kronor.

I prop. 1992/93:230 om valfrihet i skolan har regeringen föreslagit att
det offentliga stödet till fristående gymnasieskolor med utbildningar som
kan anses motsvara gymnasieskolans utbildning på nationella program
eller specialutformade program skall lämnas av hemkommun. Regeringen
kommer under budgetåret 1993/94 att pröva vilka fristående gym-
nasieskolor som anses uppfylla dessa krav. Förändringen av bidrags-
givningen föreslås träda i kraft från och med budgetåret 1994/95 och det
tillkommande beloppet uppskattas till 34 miljoner kronor. För år 1994
inräknas hälften av detta belopp, dvs. 17 miljoner kronor i utjämnings-
bidraget.

Med utgångspunkt i den tidigare bidragsramen 40 273 miljoner kronor
(inkl, övergångsregler) för år 1994 och vad jag i övrigt har redovisat
beräknar jag således preliminärt bidragsramen för år 1994 till 37 954
miljoner kronor (inkl, övergångsregler).

I 1993 års budgetproposition angavs den totala bidragsramen för år
1993 till 40 128 miljoner kronor (inkl, övergångsregler) och för år 1994
beräknar jag nu preliminärt bidragsramen för år 1994 till 37 954 miljoner

kronor. För budgetåret 1993/94 beräknar jag således kostnaderna för Prop. 1992/93:150
bidrag från detta anslag till 39 041 miljoner kronor. I budgetpropositio- Bilaga 6
nen angavs anslagsbehovet till 40 200,5 miljoner kronor.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att under sjunde huvudtitelns förslagsanslag Statligt utjämningsbidrag

till kommuner för budgetåret 1993/94 anvisa ett belopp som är

1 159 500 000 kr lägre än vad som föreslagits i prop. 1992/93:100
bil.8.

1 Förslag till Prop. 1992/93:150

Bilaga 6.1

Lag om skattereduktion för reparationskostnader m.m. för
bostadshus

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 § Skattereduktion enligt denna lag medges ägare till bostadshus, eller
den som enligt 1 kap. 5 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152) skall
likställas med ägare och som haft kostnader eller utgifter som avses i 2 §
första stycket.

I fråga om handelsbolag och dödsbon som vid inkomsttaxeringen
behandlas som handelsbolag, tillkommer rätten till skattereduktion i
stället delägarna.

Med bostadshus avses byggnad som vid fastighetstaxeringen betecknas
som småhus eller hyreshus, i fråga om hyreshus dock endast till den del
detta avser en värderingsenhet för bostäder.

Underlag för skattereduktion

2 § Underlaget för skattereduktionen är kostnader för reparation och
underhåll samt utgifter för om- och tillbyggnad av bostadshus.

I underlaget inräknas inte utgifter för material och inte värdet av arbete
som utförts av ägaren. I underlaget inräknas inte heller kostnader eller
utgifter för vilka beviljats statligt räntebidrag, statligt bidrag till åtgärder
mot radon i egnahem samt stöd från statens fond för fukt- och mögelska-
dor.

3 § Skattereduktion medges endast för arbete som har utförts under tiden

15 februari 1993 - 31 december 1994 och som har betalats senast den 15
februari 1995. Vidare skall underlaget för skattereduktionen uppgå till
sammantaget minst 2 000 kronor.

För arbete som påböijas den 1 april 1993 eller senare gäller att skatte-
reduktion medges endast om arbetet utförts av näringsidkare som innehar
F-skattebevis antingen när ersättningen för arbetet bestäms eller när den
betalas ut.

Skattereduktionens storlek

4 § För småhus uppgår skattereduktionen till 30 procent av underlaget till
den del det sammantaget under den i 3 § första stycket angivna tidsperio-
den inte överstiger 35 000 kronor per taxeringsenhet.

För hyreshus uppgår skattereduktionen till 30 procent av underlaget.

Skattereduktionen får dock sammantaget under den i 3 § första stycket
angivna tidsperioden inte överstiger 20 000 kronor per taxeringsenhet
eller ett belopp motsvarande tre gånger den fastighetsskatt som beräknats
för fastigheten kalenderåret 1993, om detta belopp är högre.

I fråga om småhus som ägs av bostadsföretag som avses i 2 § 7 mom. Prop. 1992/93:150
första stycket lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt får vad som gäller Bilaga 6.1
i fråga om hyreshus tillämpas om skattereduktionen därigenom blir
högre.

Skattereduktion för en delägare till en fastighet utgör högst så stor
andel av den totala skattereduktionen för fastigheten som svarar mot hans
andel i fastigheten.

Ansökan

5 § Ansökan om skattereduktion görs skriftligen hos skattemyndigheten.

Sedan skattemyndigheten fattat beslut i ärendet får en ny ansökan inte
prövas förrän efter utgången av år 1994 om inte ytterligare utgifter på
minst 1 000 kronor som utgör underlag för skattereduktion uppkommit.

6 § Ansökningen skall innehålla uppgift om

1. sökandens personnummer eller organisationsnummer,

2. fastighetens beteckning,

3. sökandens andel i fastigheten,

4. det arbete som utförts på fastigheten och när arbetet utförts,

5. underlaget för skattereduktionen,

6. organisationsnummer eller personnummer för den som utfört arbetet,

7. försäkran att sådant stöd som avses i 2 § andra stycket andra
meningen inte beviljats samt

8. förvärv och vem fastigheten förvärvats från om fastigheten förvär-
vats under åren 1993 eller 1994.

Till ansökningen skall fogas kopia av faktura eller motsvarande av
vilken framgår det arbete som utförts, utgift för arbetet och uppgift om
utgift för material samt uppgift om när betalning skett.

7 § Ägs fastigheten av ett handelsbolag eller av dödsbo som vid
inkomsttaxeringen behandlas som handelsbolag skall av ansökningen
framgå hur skattereduktionen skall fördelas mellan dess ägare.

8 § Beviljas sådant stöd som avses i 2 § andra stycket andra meningen
efter det att ansökan om skattereduktion lämnats in skall sökanden, inom
en månad från den dag stödet beviljades, anmäla detta till skattemyn-
digheten.

9 § Om en fastighet har bytt ägare och därför flera är berättigade till
skattereduktion enligt denna lag skall den vars ansökan först kom in till
skattemyndigheten i första hand medges skattereduktion. Kom ansökning-
arna in samtidigt skall skattereduktionen fördelas mellan sökandena i
förhållande till storleken av de sökandes underlag för skattereduktion.

10 § Ansökan enligt 5 § skall ha kommit in till skattemyndigheten senast
den 28 februari 1995.

Skattereduktion på grundval av ansökan som kommit in senast den 28

februari 1994 avräknas vid 1994 års taxering och i annat fall vid 1995 Prop. 1992/93:150
års taxering. Bilaga 6.1

Beslut

11 § Beslut i ärende enligt denna lag fettas av den eller de skattemyn-
digheter som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Riks-
skatteverket bestämmer.

Omprövning av beslut m.m.

12 § Skattemyndighetens beslut enligt denna lag får omprövas, förutom
i fell som anges i förvaltningslagen (1986:223), om sökanden lämnat
oriktig uppgift eller efter det att beslut meddelats beviljats sådant stöd
som avses i 2 § andra stycket andra meningen.

Sådan omprövning får ske intill utgången av femte kalenderåret efter
det då beslutet om skattereduktion meddelades.

13 § Beslut av skattemyndigheten får överklagas av sökanden till
länsrätten i det län där skattemyndigheten är belägen inom tre veckor
från det att han fått del av beslutet. Skattemyndighetens beslut får
överklagas av Riksskatteverket inom tre veckor från dagen för beslutet.

Det allmännas talan i länsrätt och kammarrätt förs av skattemyn-
digheten och i Regeringsrätten av Riksskatteverket.

14 § Den som vid ansökan om skattereduktion uppsåtligen eller av grov
oaktsamhet lämnar oriktig uppgift döms om uppgiften för honom eller
den han företräder är ägnad att leda till skattereduktion med för högt
belopp till böter eller fängelse i högst sex månader, om inte gärningen
är belagd med straff i brottsbalken.

15 § Bestämmelser om registrering av uppgifter och beslut enligt denna
lag finns i skatteregisterlagen (1980:343).

Jämkning

16 § Skattereduktion enligt denna lag skall inte beaktas vid beräkning av
preliminär skatt eller jämkning av sådan skatt. Jämkning av sjömansskatt
får dock ske som för skattereduktion på grund av underskott av kapital
enligt 12 § 4 mom. lagen (1958:295) om sjömansskatt i fråga om
skattskyldiga som skall betala sådan skatt.

17 § I fråga om skattereduktion enligt denna lag tillämpas vad som gäller
om skattereduktion enligt 2 § 4 mom. uppbördslagen (1953:272) om inte
annat är föreskrivet. Skattereduktion enligt denna lag tillgodoräknas den
skattskyldige före skattereduktion enligt uppbördslagen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.

2 Förslag till

Lag om ändring i skatteregisterlagen (1980:343)

Härigenom föreskrivs att 1 och 7 §§ skatteregisterlagen (1980:343)¹skall ha följande lydelse.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 6.1

1 §²

För de ändamål som anges i denna paragraf skall med hjälp av automa-
tisk databehandling föras ett centralt skatteregister för hela riket och ett
regionalt skatteregister för varje län.

Registren skall användas vid beskattning för

1. samordnad registerföring av identifieringsuppgifter beträffande fysis-
ka och juridiska personer,

2. planering, samordning och uppföljning av revisions- och annan kon-
trollverksamhet,

3. taxering enligt taxeringslagen (1990:324) samt bestämmande av pen-
sionsgrundande inkomst,

4. bestämmande och uppbörd av skatt enligt uppbördslagen (1953:272),
lagen (1968:430) om mervärdeskatt, lagen (1984:668) om uppbörd av
socialavgifter från arbetsgivare, lagen (1990:659) om särskild löneskatt
på vissa förvärvsinkomster, lagen (1991:586) om särskild inkomstskatt
för utomlands bosatta, lagen (1990:912) om nedsättning av socialavgifter
samt lagen (1951:763) om statlig inkomstskatt på ackumulerad inkomst.

Registren skall dessutom använ-
das för avräkning enligt lagen
(1985:146) om avräkning vid åter-
betalning av skatter och avgifter.

Registren skall dessutom använ-
das för avräkning enligt lagen
(1985:146) om avräkning vid åter-
betalning av skatter och avgifter
och för bestämmande av skatte-
reduktion enligt lagen (1993:000)
om skattereduktion för reparations-
kostnader m.m. för bostadshus.
också användas för utredningar i

Det centrala skatteregistret skall
kronofogdemyndigheternas exekutiva verksamhet och för Riksskattever-
kets tillsyn enligt lagen (1974:174) om identitetsbeteckning för juridiska
personer m.fl.

7 §³

För fysisk och juridisk person får, utöver de uppgifter som anges i

5 och 6 §§, det centrala skatteregistret innehålla följande uppgifter.

1. Sådana uppgifter om ägarförhållandena i fåmansföretag, företag som
enligt 3 § 12 mom. nionde stycket lagen (1947:576) om statlig inkomst-
skatt skall behandlas som fåmansföretag, fåmansägt handelsbolag och

'Lagen omtryckt 1983:143.

²Senaste lydelse 1991:1920.

³Senaste lydelse 1992:1190.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:150

Bilaga 6.1

och dotterföretag som avses i 2 kap. 16 § lagen (1990:325) om självdek-
laration och kontrolluppgifter.

2. Uppgifter angående avslutad revision, verkställt taxerings- eller
mervärdeskattebesök eller annat sammanträffande enligt 3 kap. 7 §
taxeringslagen (1990:324) eller 26 a § lagen (1968:430) om mervärde-
skatt. För vatje sådan åtgärd får anges tid, art, beskattningsperiod,
skatteslag, myndighets beslut om beloppsmässiga ändringar av skatt eller
underlag för skatt med anledning av åtgärden samt uppgift huruvida
bokföringsskyldighet har fullgjorts.

3. Uppgift om registrering av skyldighet att betala skatt, uppgift om
innehav av skattsedel på preliminär skatt, uppgifter om beslut om åter-
kallelse av skattsedel på preliminär F-skatt med angivande av skälenför
beslutet, uppgifter som behövs för att bestämma skatt eller avgift enligt
uppbördslagen (1953:272), lagen om mervärdeskatt, lagen (1984:668) om
uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare, lagen (1990:659) om särskild
löneskatt på vissa förvärvsinkomster, lagen (1991:586) om särskild in-
komstskatt för utomlands bosatta, lagen (1990:912) om nedsättning av
socialavgifter och lagen (1951:763) om beräkning av statlig inkomstskatt
på ackumulerad inkomst samt uppgifter om redovisning, inbetalning och
återbetalning av sådana skatter eller avgifter.

4. Uppgift om maskinellt framställt förslag till beslut om beskattning.

5. Uppgift om beslut om anstånd med avgivande av deklaration och
med betalning av skatt, dock ej skälen för besluten, samt uppgift om att
laga förfåll föreligger för underlåtenhet att fullgöra deklarationsskyldig-
het.

6. Administrativa och tekniska uppgifter som behövs för beskattningen.

7. Uppgifter som skall lämnas i förenklad självdeklaration, allmän
självdeklaration enligt 2 kap. 13 § första stycket punkterna 2-4 och andra
stycket lagen om självdeklaration och kontrolluppgifter samt uppgifter
som skall lämnas enligt 2 kap. 25 § lagen om självdeklaration och kon-
trolluppgifter.

8. Uppgift om beslut om beskattning, dock ej skälen för beslutet,upp-
gift om utmätning enligt 68 § 6 mom. uppbördslagen samt uppgift om
anledning till att överskjutande skatt inte helt betalas ut med återbe-
talningskort.

9. Uppgift om att fordran mot personen registrerats hos kronofogde-
myndighet, uppgift om indrivningsresultat, uppgift om beslut om ackord,
likvidation eller konkurs samt uppgift om betalningsinställelse.

10. Uppgift om antal anställda och de anställdas personnummer.

11. Uppgift om telefonnummer, särskild adress för skattsedelsför-
sändelse samt namn, adress och telefonnummer för ombud.

12. Uppgift från kontrolluppgift som enligt 3 kap. lagen om
självdeklaration och kontrolluppgifter skall lämnas utan föreläggande

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1992/93:150

Bilaga 6.1

samt från sådan särskild uppgift som avses i 3 § lagen (1959:551) om
beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen (1962:381) om all-
män försäkring.

13. Uppgift om beteckning, köpeskilling, taxeringsvärde, delvärde,
beskattningsnatur, typ av fång och tidpunkt för fånget för fastighet som
ägs eller innehas av personen, andelens storlek om fastigheten har flera
ägare och övriga uppgifter som behövs för beräkning av statlig fas-
tighetsskatt samt uppgift som behövs för värdering av bostad på fastighet.

14. Uppgift om tid och art för planerad eller pågående revision samt
beskattningsperiod och skatteslag som denna avser samt uppgift om tid
för planerat taxerings- eller mervärdeskattebesök eller annat samman-
träffande enligt 3 kap. 7 § taxeringslagen eller 26 a § lagen om mer-
värdeskatt.

15. Uppgift om postgiro- och bankgironummer, om personen är
näringsidkare samt, om fullmakt lämnats för bank- eller postgiro att ta
emot skatteåterbetalning på ett konto, datum för fullmakten samt kontots
nummer och typ.

16. Uppgift om antal perioder om trettio dagar för vilka den skatt-
skyldige uppburit inkomst som beskattas enligt lagen (1958:295) om
sjömansskatt.

17. Uppgift om omsättning i näringsverksamhet.

18. Uppgifter angående resultat av bruttovinstberäkning, annan be-
räkning av relationstal eller liknande, skönsmässig beräkning och belopp
som under beskattningsåret stått till förfogande för levnadskostnader.

19. Uppgift från centrala bilregistret om innehav av fordon samt om
fordonets registreringsnummer, märke, typ och årsmodell.

20. Uppgift för beräkning av 20. Uppgift för beräkning av

skattereduktion för fackförenings- skattereduktion för fackförenings-
avgift. avgift och uppgifter enligt 6 §

första stycket lagen (1993:000) om
skattereduktion för reparations-
kostnader m.m. för bostadshus för
bestämmande av skattereduktion
enligt samma lag samt uppgift om
beslut om sådan skattereduktion.

21. Uppgift om bosättningsland och tidpunkt för byte av bosättnings-
land.

22. Uppgifter om antal årsanställda i en koncern i fell som avses i

2 kap. 16 § sista stycket lagen om självdeklaration och kontrolluppgifter,
totalt respektive i Sverige, koncemomsättning och koncembalans-
omslutning för koncemmoderföretag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.

6 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 150 Bil. 6

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och
gåvoskatt

Härigenom föreskrivs att 53 § lagen (1941:416) om arvsskatt och
gåvoskatt¹ skall ha följande lydelse.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 6.2

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

53 §²

I fåll där underrätt fastställt skatt, skall rätten till den skattemyndighet,
som enligt 52 § 1 mom. tredje stycket är uppbördsmyndighet, snarast
översända till rätten ingiven bouppteckning eller någon annan handling,
som sägs i 51 § andra stycket, eller bouppteckning som tillhandahållits
rätten jämlikt tredje stycket nämnda paragraf. Därjämte åligger det rätten
att, enligt vad regeringen bestämmer, tillställa skattemyndigheten de
uppgifter, som fordras för uppbörd av skatten. Vad nu sagts skall äga
motsvarande tillämpning, när överrätt fastställt skatt till ett högre belopp
än förut beräknats eller när en skattskyldig vitsordat en anmärkning som

framställts av den enligt 64 § 1
digheten.

Inbetalning enligt 52 § 1 mom.
tredje stycket skall ske till post-
girokonto hos skattemyndigheten.
Inbetalningen sker kostnadsfritt.
Skatten skall anses vara erlagd den
dag, då inbetalningskort eller för-
sändelse innehållande girokort
inkommit till en postanstalt.

Har skatt icke erlagts inom
föreskriven tid, skall skattemyn-
digheten, om ej annat följer av vad
i 6 § sista stycket stadgas, förord-
na om uttagande av felande belopp
i den ordning som enligt
uppbördslagen (1953:272) gäller
för indrivning av restförd skatt.
Därvid tas dröjsmålsavgift ut enligt
58 § 2-5 mom. lagen. Skattemyn-
digheten får medge befrielse helt
eller delvis från skyldigheten att
betala dröjsmålsavgift, om det
finns särskilda skäl.

mom. förordnade granskningsmyn-

Inbetalning enligt 52 § 1 mom.
tredje stycket skall ske till konto
hos skattemyndigheten. Skatten
skall anses vara betald den dag, då
inbetalningskort eller girerings-
handlingar kommit in till den som
förmedlar betalningen.

Om skatt inte betalas inom före-
skriven tid, skall skattemyn-
digheten, om inte annat följer av 6
§ sista stycket, förordna om ut-
tagande av felande belopp i den
ordning som enligt uppbördslagen
(1953:272) gäller för indrivning av
restförd skatt. Därvid tas dröjs-
målsavgift ut enligt 58 § 2-5 mom.
lagen. Skattemyndigheten får med-
ge befrielse helt eller delvis från
skyldigheten att betala dröjsmåls-
avgift, om det finns särskilda skäl.

Handling, som enligt första stycket tillställts skattemyndigheten och
som ingivaren äger återfå må skattemyndigheten icke utlämna till denne

'Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:857.

²Senaste lydelse 1992:625.

förrän skatt, med vars erläggande anstånd ej medgivits, blivit erlagd.
Innan handlingen utlämnas, skall den förses med anteckning om beloppet
av inbetald skatt.

Handling som avses i 49 a § överlämnas till den skattskyldige sedan
skatt, med vars erläggande anstånd ej medgivits, blivit erlagd. Innan
handlingen utlämnas, skall den förses med anteckning om beloppet av
inbetald skatt.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 6.2

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.

2 Förslag till

Lag om ändring i uppbördslagen (1953:272)

Härigenom föreskrivs att 52 och 57 §§ uppbördslagen (1953:272)¹skall ha följande lydelse.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 6.2

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

52 §²

Skatt, som har innehållits genom
skatteavdrag, skall betalas in senast
den 18 i den uppbördsmånad som
infaller närmast efter den månad,
då skatteavdraget gjordes genom
insättning på skattepostgirokonto
hos den skattemyndighet som avses
i 2 a § andra stycket. Inbetalning
från landsting och kommun skall
dock, såvitt gäller preliminär A-
skatt, ske genom avräkning mot
fordran enligt 4 § lagen (1965:269)
med särskilda bestämmelser om
kommuns och annan menighets
utdebitering av skatt, m.m.

Sådan preliminär eller kvarståen-
de skatt, som inte har innehållits
genom skatteavdrag samt tillkom-
mande skatt skall betalas genom
insättning på skattepostgirokonto
hos den skattemyndighet till vilken
skatten skall betalas enligt
skattsedel.

Insättning enligt första eller
andra stycket kan göras också
genom inbetalning hos de banker,
med vilka regeringen har träffat
avtal därom.

Om den som har innehållit skatt
eller skattskyldig inte vet till vilken
skattemyndighet inbetalning skall
göras, skall skatten sättas in på
skattepostgirokonto hos skattemyn-
digheten i det län där den som har
innehållit skatten respektive den
skattskyldige är bosatt.

Skatt, som har innehållits genom
skatteavdrag, skall betalas in senast
den 18 i den uppbördsmånad som
infaller närmast efter den månad,
då skatteavdraget gjordes genom
insättning på konto hos den
skattemyndighet som avses i 2 a §
andra stycket. Inbetalning från
landsting och kommun skall dock,
såvitt gäller preliminär A-skatt, ske
genom avräkning mot fordran
enligt 4 § lagen (1965:269) med
särskilda bestämmelser om kom-
muns och annan menighets ut-
debitering av skatt, m.m.

Sådan preliminär eller kvarståen-
de skatt, som inte har innehållits
genom skatteavdrag samt tillkom-
mande skatt skall betalas genom
insättning på konto hos den
skattemyndighet till vilken skatten
skall betalas enligt skattsedel.

Om den som har innehållit skatt
eller skattskyldig inte vet till vilken
skattemyndighet inbetalning skall
göras, skall skatten betalas in till
skattemyndigheten i det län där den
som har innehållit skatten respek-
tive den skattskyldige är bosatt.

¹ Lagen omtryckt 1991:97.

Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:771.
²Senaste lydelse 1992:680.

Nuvarande lydelse

Betalas skatt genom girering/ran
postgirokonto skall skatten anses
vara inbetald den dag då girerings-
handlingarna kom in till
postanstalt. Statlig myndighet, som
använder det centrala redovis-
ningssystemet (system S) för betal-
ning av skatt, skall anses ha betalt
den dag då uppdrag att betala
skatten sändes till redovis-
ningscentral i systemet.

Inbetalning av skatt sker kost-
nadsfritt.

Föreslagen lydelse Prop. 1992/93:150

Bilaga 6.2

Om skatt betalas genom girering
skall skatten anses vara inbetald
den dag då gireringshandlingama
kom in till den som förmedlar
betalningen.

57 §

Postverket redovisar inbetald
skatt och arbetsgivaravgifter som
uppbärs enligt lagen (1984:668)
om uppbörd av socialavgifter från
arbetsgivare till skattemyndigheten.

Skattemyndigheten skall i den ordning som föreskrivs av regeringen
eller myndighet som regeringen bestämmer anteckna inbetald skatt för
vaije skattskyldig samt upprätta restlängd.

Den som förmedlar betalningen
redovisar inbetald skatt och ar-
betsgivaravgifter som uppbärs
enligt lagen (1984:668) om
uppbörd av socialavgifter från
arbetsgivare till skattemyndigheten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.

7 Riksdagen 1992/93. 1 samt. Nr 150 Bil. 6

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1958:295) om sjömansskatt

Prop. 1992/93:150

Bilaga 6.2

Härigenom föreskrivs att 14 § 1 mom. lagen (1958:295) om
sjömansskatt¹ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

14 §

1 mom.² Det åligger redare att till sjömansskattekonloret för vaije
period om två månader, räknat från beskattningsårets böljan, inbetala och
redovisa under perioden innehållen sjömansskatt.

Redovisning av skatten skall ske i den ordning Riksskatteverket

bestämmer.

För vaije redovisningsperiod
utom november-december skall
redaren senast den sista dagen i
andra månaden efter periodens
utgång å sjömansskattekon torets
postgirokonto insätta den skatt som
skall inbetalas. För redovis-
ningsperioden november-december
skall inbetalning ske senast den 15
därpå följande februari. Sjömans-
skattekontoret får efter därom
gjord framställning bevilja anstånd
med skattens inbetalning och redo-
visning, i regel dock högst en
månad. Anstånd för redovis-
ningsperioden november-december
far beviljas endast om synnerliga
skäl föreligger.

Inbetalning av sjömansskatt sker
kostnadsfritt.

För vaije redovisningsperiod utom
november-december skall redaren
senast den sista dagen i andra
månaden efter periodens utgång
sätta in den skatt som skall in-
betalas på sjömansskattekontorets
konto. För redovisningsperioden
november-december skall inbetal-
ning ske senast den 15 därpå följ-
ande februari. Sjömansskattekonto-
ret får efter därom gjord framställ-
ning bevilja anstånd med skattens
inbetalning och redovisning, i regel
dock högst en månad. Anstånd för
redovisningsperioden november-
december får beviljas endast om
synnerliga skäl föreligger.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.

¹ Lagen omtryckt 1970:933.

Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:777.

² Senaste lydelse 1978:916.

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1968:430) om mervärdeskatt

Prop. 1992/93:150

Bilaga 6.2

Härigenom föreskrivs att 44 § lagen (1968:430) om mervärdeskatt¹skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Inbetalning av skatt sker utan
kostnad för den skattskyldige och
anses ha skett den dag inbetal-
ningskort eller försändelse som
innehåller gireringskort inkommit
till postanstalt.

Inbetalning av skatt anses ha
skett den dag inbetalningskort eller
gireringshandlingar kommit in till
den som förmedlar betalningen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.

¹Lagen omtryckt 1990:576.

5 Förslag till

Lag om ändring i kupongskattelagen (1970:624)

Prop. 1992/93:150

Bilaga 6.2

Härigenom föreskrivs att 19 § kupongskattelagen (1970:624)* skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Kupongskatt skall betalas genom
insättning på särskilt postgirokonto.
Inbetalning anses ha skett den dag
inbetalningskort eller försändelse,
som innehåller gireringskort, in-
kommit till postanstalt.

Inbetalas kupongskatt ej inom
den tid som anges i 8 eller 15 §
eller i den ordning som anges i
första stycket, skall dröjsmålsavgift
tas ut enligt 58 § 2-5 mom.
uppbördslagen (1953:272).

§²

Kupongskatt skall betalas genom
insättning på särskilt konto. In-
betalning anses ha skett den dag
inbetalningskort eller girerings-
handlingar kommit in till den som
förmedlar betalningen.

Om kupongskatt inte betalas
inom den tid som anges i 8 eller
15 § eller i den ordning som anges
i första stycket, skall dröjsmålsav-
gift tas ut enligt 58 § 2-5 mom.
uppbördslagen (1953:272).

Beskattningsmyndigheten får medge befrielse helt eller delvis från
skyldigheten att betala dröjsmålsavgift, om det finns särskilda skäl.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.

*Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:996.

²Lydelse enligt prop. 1992/93:196.

6 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1984:151) om punktskatter och
prisregleringsavgifter

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 2 § lagen (1984:151) om punktskatter
och prisregleringsavgifter skall ha följande lydelse.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 6.2

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

5 kap.

2 §

Skatten betalas genom insättning
på ett särskilt postgirokonto utan
kostnad för den skattskyldige.
Betalningen anses ha skett den dag
då den har bokförts på det sär-
skilda postgirokontot.

Skattebelopp som för en redovisningsperiod eller en skattepliktig
händelse understiger femtio kronor skall inte betalas in.

Skatten betalas genom insättning
på ett särskilt konto. Betalningen
anses ha skett den dag då den har
bokförts på det särskilda kontot.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.

7 Förslag till

Lag om ändring i fordonsskattelagen (1988:327)

Härigenom föreskrivs att 58 § fordonsskattelagen (1988:327)' skall ha
följande lydelse.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 6.2

Nuvarande lydelse

Skatten betalas genom insättning
på särskilt postgirokonto utan
kostnad för den skattskyldige.

Inbetalning anses ha skett den
dag inbetalningskortet eller för-
sändelse som innehåller girerings-
handling kommit in till postkontor.

Föreslagen lydelse

Skatten betalas genom insättning
på särskilt konto.

Inbetalning anses ha skett den
dag inbetalningskort eller gire-
ringshandlingar kommit in till den
som förmedlar betalningen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.

'Senaste lydelse av lagens rubrik 1992:1440.

8 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1990:676) om skatt på ränta på
skogskontomedel m.m.

Härigenom föreskrivs att 8 § lagen (1990:676) om skatt på ränta på
skogskontomedel m.m. skall ha följande lydelse.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 6.2

Nuvarande lydelse

Banken skall betala skatten till
Skattemyndigheten i Kopparbergs
län inom den tid som anges i 6 §.
Betalning skall göras genom insätt-
ning på särskilt postgirokonto.
Inbetalning anses ha skett den dag
inbetalningskort eller försändelse,
som innehåller gireringskort, in-
kommit till postanstalt. Inbetalning
av skatt sker kostnadsfritt.

Föreslagen lydelse

§*

Banken skall betala skatten till
Skattemyndigheten i Kopparbergs
län inom den tid som anges i 6 §.
Betalning skall göras genom insätt-
ning på särskilt konto. Inbetalning
anses ha skett den dag inbetal-
ningskort eller gireringshandlingar
kommit in till den som förmedlar
betalningen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.

¹Lydelse enligt prop. 1992/93:196.

FINANSDEPARTEMENTET

Internationella avdelningen

1993-03-31

Prop. 1992/93:150

Bilaga 6.3

Sverige och den ekonomiska och monetära unionen

Sammanfattning av rapporten Ds 1992:116

Övergången till EMU:s slutfas

Begreppen "valutaunion" och "EMU” används synonymt för att beteckna
den monetära delen av EMU:s slutfäs.

En ökad ekonomisk konveigens mellan medlemsländerna anses vara
nödvändig för att undvika spänningar i EMU:s slutfäs. Proceduren för
övergången till fäs tre är därför upphängd kring begreppet "kon-
vergenskriterier". Som ett villkor för deltagande i EMU:s slutfäs skall
länderna ha uppnått en låg och stabil prisutveckling och stabila växelkurs-
relationer inom ramen för växelkursmekanismen ERM, samt inte ha
alltför stora underskott i de offentliga finanserna (ERM är den viktigaste
delen av EG:s nuvarande valutasamarbete (EMS). Hållbarheten i denna
utveckling förutsätts avspeglad i nivån på de långa räntorna. Kriterierna
preciseras närmare i ett protokoll till Maastricht-överenskommelsen:

* inflationstakten får under året före examinationen inte vara mer än 1,5
procentenheter högre än i de EG-länder (högst tre) som har lägst
inflationstakt

* de långa räntorna får under året före examinationen inte vara mer än

2 procentenheter högre än i de EG-länder (högst tre) som har den
lägsta inflationstakten

* växelkursen skall ha hållits stabil utan allvarliga störningar och utan
devalveringar på eget initiativ, inom ramen för ERM:s normala
fluktuationsmaiginaler, under en period av minst två år

* den konsoliderade offentliga sektorns underskott får utgöra högst

3 procent av BNP

* den konsoliderade offentliga sektorns bruttoskuld får uppgå till högst

60 procent av BNP.

EG-kommissionen och EMI skall mot slutet av fäs två, dvs. i god tid
före utgången av 1996, avrapportera utfallet av fäs två. En bedömning
görs då av graden av ekonomisk konvergens som medlemsländerna
uppnått samt om en majoritet av medlemsländerna uppfyller de stipule-
rade kraven. Rådet av ekonomi- och finansministrar (Ekofin-rådet) ska,
på basis av EG-kommissionens och EMI:s bedömning, med kvalificerad
majoritet göra en bedömning av om en majoritet av medlemsländerna
uppfyller konveigenskraven. Anses förutsättningarna uppfyllda skall det
Europeiska rådet besluta att inleda fäs tre, för berörda länder, den 1
januari 1997.

Om däremot inte en majoritet av medlemsländerna uppfyllt kraven,
föreskrivs i Maastricht-överenskommelsen att EMU:s tredje fäs skall

inledas den 1 januari 1999. Motsvarande examinations- och Prop. 1992/93:150
beslutsprocedur som 1996/97 skall genomföras men med den viktiga Bilaga 6.3
skillnaden att hänsyn inte skall tas till om en majoritet av med-
lemsländerna vid denna tidpunkt uppfyller konvergenskraven. Stats- och
regeringscheferna har endast att, med kvalificerad majoritet, notera och
bekräfta vilka medlemsländer som uppfyller kraven.

Varför bilda en europeisk valutaunion?

Valutaunionen kan enligt EG-kommissionen väntas medföra en rad
positiva ekonomiska effekter. Betydande besparingar görs genom
minskade transaktionskostnader (bl.a. kostnader för valutaväxling).
Elimineringen av växelkursriskema anses få positiva effekter på tillväxten
genom ökade investeringar. Samtidigt upphör risken för den typ av
instabilitet som uppkommit under de senaste månaderna i det nuvarande
växelkursarrangemanget, EMS. För flertalet EG-länder är valutaunionen
också ett sätt att säkra en fortsatt låg inflationstakt och låga räntor.
Ansvaret för penningpolitiken förs över till en gemensam centralbank.

Det har även rests frågetecken kring EMU-projektet. Det har
ifrågasatts om EG är ett s.k. optimalt valutaområde. Inom EG finns
betydande olikheter i produktionsstruktur, samtidigt som arbetskraftens
rörlighet mellan och inom länderna är begränsad. Det skulle därför,
enligt vissa kritiker, vara motiverat att behålla det anpassningsinstrument
som möjligheten till nationella växelkursförändringar utgör. EG-
kommissionen menar dock att den ökade integrationen till följd av den
inre marknaden kommer att leda till större likheter i produktionsstruktur
mellan länderna. Därmed skulle risken för eventuella spänningar i
unionen minska.

En annan typ av kritik riktar sig inte mot valutaunionen som sådan utan
mot dess utformning enligt Maastricht-överenskommelsen. Innebörden i
denna kritik är att de krav som uppställts för deltagande i valutaunionen,
konveigenskriteriema, är otillräckliga för att säkerställa den monetära
stabiliteten i unionen.

Bretton Woods-systemets sammanbrott och den ökande omfattningen
av de finansiella flödena har skapat en kraftigt ökad potential för
svängningar i växelkurser och räntenivåer. Mot denna bakgrund har EG-
ländema funnit att den mest ändamålsenliga ordningen är att knyta
valutorna tätt till varandra i ett system av fästa växelkurser. Devalve-
ringar har generellt förkastats som ett ekonomisk-politiskt instrument.

Givet att den ekonomiska och monetära unionen kommer till stånd är
den avgörande frågan hur Sverige påverkas av att delta i respektive stå
utanför unionen.

Sverige och det ekonomiska och monetära samarbetet

EES-avtalet kommer inte att omfatta frågor som rör växelkurspolitiken,
t.ex. deltagande i EMS eller samordning av den ekonomiska politiken.

8 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 150 Bil. 6

Om förhandlingarna med EG leder till ett svenskt medlemskap kommer Prop. 1992/93:150
Sverige att omfattas av EG:s ekonomiska och monetära samarbete. Det Bilaga 6.3
skulle innebära bl.a. deltagande i EMS samt i den samordning av den
ekonomiska politiken inom ramen för vilken utvecklingen i med-
lemsländerna granskas med utgångspunkt för gemensamt överenskomna
mål. Dessa mål omfattar bl.a. hög tillväxt, låg inflation, hög sys-
selsättning samt en mer likartad ekonomisk utvecking ("konvergens").

Eftersom EG vid tiden för ett svenskt medlemskap sannolikt befinner
sig i den andra fasen av EMU är det i detta sammanhang relevant att titta
närmare på troliga följder för Sveriges ekonomi av att delta i EMU.

Ett svenskt deltagande i en europeisk valutaunion kan bl.a. leda till
följande fördelar:

* Transaktionskostnader elimineras

* Intresset för att investera i Sverige ökar genom att valutarisker
elimineras och Sverige blir del av ett större valutaområde

* Prisstabilitet kan bli lättare att uppnå

Transaktionskostnader

Om en gemensam valuta införs bortfaller transaktionskostnader för
växling, omräkning och ommärkning av priser, etc. inom valutaområdet.
En eliminering av transaktionskostnaderna förutsätter att valutaunionen
leder till en gemensam valuta. Det torde inte räcka med en permanent
låsning av växelkurserna. Preliminära bedömningar inom Finansdepar-
tementet tyder på att den möjliga kostnadsbesparingen för Sveriges del
ligger i nivå med EG-genomsnittet, dvs. 0,3-0,4 procent av BNP eller 4-
6 miljarder kronor i 1991 års penningvärde.

Investeringar och tillväxt

De eventuella vinster som nämnts är statiska. De höjer BNP:s nivå. Vad
som kan få väl så stor betydelse är emellertid de dynamiska effekterna,
dvs. effekterna på BNP:s tillväxttakt, av ett svenskt deltagande i
valutaunionen.

En osäkerhet om den långsiktiga svenska växelkursen innebär att
investeringarna, och därmed tillväxten, påverkas negativt. Såväl en
osäkerhet om huruvida kronan kan komma att devalveras vid en fast
växelkurs som den faktiska variationen i växelkursen mot enskilda
EG-valutor vid en flytande kurs bidrar sannolikt till att dämpa in-
vesteringsviljan och därmed tillväxten.

Potentiella investerare har lättare att skydda sig mot ett stort valuta-
områdes risker, eftersom större valutor i regel är mer gångbara som
internationella betalningsmedel. För många investerare är det också en
fördel att begränsa sina placeringar till ett fåtal stora valutaområden,
eftersom det minskar kostnaderna för att följa den politiska utvecklingen
i de länder där kapitalet är placerat. För att dra till sig kapital måste

Sverige därför kunna erbjuda en högre förväntad avkastning än större
länder med internationellt mer gångbara valutor.

Prisstabilitet

Valutaunionen påverkar förutsättningarna för att uppnå prisstabilitet. Den
gemensamma valutan skärper kravet på statsmakterna att föra en
ekonomisk politik som är förenlig med omvärldens inflationstakt,
eftersom växelkursen definitivt bortfaller som instrument i den ekonomis-
ka politiken. En snabbare inflation i Sverige än i omvärlden skulle hota
de svenska företagens konkurrenskraft och därmed också leda till
minskade investeringar och svagare ekonomisk tillväxt. I takt med att
denna insikt vinner insteg är det rimligt att tro, att också pris- och
löneutvecklingen anpassas till kostnadslägets krav och att inflationstrycket
därmed dämpas.

En snabb inflation är ofta förknippad med betydande variationer i
inflationstakten. Förändringar i relativpriserna blir därmed mindre
tydliga, vilket försämrar prissystemets resursallokeringsfunktion. En
variabel inflation skapar också osäkerhet om framtida priser och dämpar
därigenom investeringsviljan. En låg och stabil inflationstakt gynnar
troligen investeringar och tillväxt. Det är emellertid svårt att bedöma hur
stor denna påverkan är.

Sysselsättningen

Det finns skäl att tro att ett deltagande i valutaunionen kan bidra till att
förbättra arbetsmarknadens funktionssätt. När växelkursen bortfaller som
instrument i den ekonomiska politiken ökar trycket på arbetsmarknadens
parter att ta ansvar för en lönebildning som respekterar konkurrenskraf-
tens krav. Möjligen kan även rörligheten på arbetsmarknaden öka.

Valutaunionen kan emellertid även innebära en ökad risk för tillfälliga
ökningar i arbetslösheten. Deltagandet i valutaunionen stänger den
"reservutgång" som möjligheten till en devalvering inneburit. Om en
störning drabbar hela unionen kan denna lindras genom penning- och
valutapolitiska insatser för hela unionen. Om däremot störningen drabbar
Sverige hårdare än andra far de svenska systemen själva svara för
huvuddelen av anpassningen. Om arbetsmarknaden i ett sådant läge inte
är tillräckligt flexibel, i termer av lönebildning och geografisk och
branschmässig rörlighet hos arbetskraften, kan betydande sys-
selsättningsproblem uppstå på kort sikt. Detsamma gäller naturligtvis
även vid fest växelkurs.

För att kunna bedöma riskerna för en sådan tillfällig negativ effekt på
sysselsättningen är det viktigt att veta dels hur sannolikt det är att en
ojämnt fördelad störning av betydande omfettning kan drabba Sverige,
dels hur ett deltagande i valutaunionen påverkar flexibiliteten på
arbetsmarknaden. Några betydelsefulla faktorer kan urskiljas när det
gäller risken för en avvikande utveckling:

Prop. 1992/93:150

Bilaga 6.3

Prop. 1992/93:150

* Den svenska utrikeshandelns exportsammansättning är den faktor som Bilaga 6.3

mest sannolikt kan leda till skillnader. Jämfört med de andra tänkta
deltagarna i valutaunionen spelar t.ex. basindustriernas produkter en
större roll för Sverige. Svängningarna i Sveriges handelsvillkor har
under de senaste åren varit större än t.ex. Tysklands (LU 92, tab.
3.10). Betydelsen av denna skillnad bör dock inte överdrivas. Ungefär
70 procent av Sveriges handel med EG-länderna är s.k. inom bransch-
handel, att jämföras med ca 50 procent för t.ex. Danmark. Endast en
mindre del av exporten härrör från sektorer där Sverige är klart mer
exponerat än andra länder. Det gäller framförallt skogssektorn.

* Skillnaden när det gäller marknadssammansättning är förhållandevis
liten. Drygt två tredjedelar av det svenska handelsutbytet sker med de
nuvarande EG- och EFTA-ländema, vilket är detsamma som EG-
genomsnittet.

* LU 92 pekar på lägesnackdelamas betydelse (tabell 3.10). Sveriges
geografiska läge innebär att en störning i form av t.ex. kraftigt ökade
transportkostnader skulle drabba Sverige hårdare än de flesta andra
länder i en europeisk valutaunion.

Sammanfattningsvis är den svenska industristrukturen och handeln så
pass lik t.ex. den tyska, att risken för en avvikande utveckling antagligen
är mindre för svensk del än t.ex. för norsk eller finsk.

För att ge ett perspektiv på risken för en verkligt allvarlig yttre
störning som drabbar Sverige ensamt är det viktigt att betona, att den
svenska ekonomin knappast varit utsatt för någon sådan i modem tid.
Går man utomlands kan möjligen den finska sovjethandelns kollaps
utgöra ett exempel, men då handlar det om bortfallet av avsättnings-
marknaden för ca en sjättedel av den egna exporten och allvarligt
försämrade villkor för importen av viktiga varor såsom olja.

När det gäller arbetsmarknadens flexibilitet finns flera studier som
pekar dessutom på att den svenska arbetsmarknadens anpassningsförmåga
är internationellt sett hög, vilket talar för att Sverige skulle klara
valutaunionens anpassningskrav jämförelsevis väl.

Ett problem med de studier som finns om reallöneflexibiliteten i
Sverige är emellertid att det under 1980-talet skedde flera devalveringar.
Det är just i samband med dessa tillfällen som reallönerna anpassats.
Reallönerna har således sänkts utan motsvarande nedväxling i de
nominella lönernas utveckling. Det är därför troligt att studierna ger en
överdrivet positiv bild av reallöneflexibiliteten. Ett deltagande i valuta-
unionen kräver därför sannolikt en ökad flexibilitet i lönebildningen och
en ökad rörlighet på arbetsmarknaden. Å andra sidan är det det troligt att
ett deltagande i unionen i sig bidrar till att öka arbetsmarknadens
flexibilitet.

Följder för den ekonomiska politiken Prop. 1992/93:150

Om Sverige deltar i valutaunionen fullbordas den förskjutning av
tyngdpunkter och roller i den svenska ekonomiska politiken som inleddes
med den fästa växelkursen, anknytningen till ecun och EES-avtalet.
Ramen för den svenska ekonomiska integreringen med EG-ländema
skulle bli ännu fästare om kronan bands oåterkalleligt till de övriga
valutorna.

Penning- och valutapolitiken centraliseras till den europeiska nivån. Det
innebär dock ingen avgörande förändring i förhållande till en situation
med fest växelkurs, då den svenska penningpolitiken till största delen
bestäms av den tyska penningpolitiken. Deltagandet i valutaunionen kan
i själva verket innebära påtagliga fördelar jämfört en fest växelkurs-
politik. Penningpolitiken i Europa utformas idag defacto med hänsyn till
Tysklands problem och behov. Innebörden är att den tyska återföreningen
i dag hämmar utvecklingen inom hela området. Inom en union skulle
t.ex. ränteläget i stället bestämmas med hänsyn till hela områdets behov.
Vidare bör sägas att det å andra sidan är troligt att Tysklands pen-
ningpolitik under 1980-talet bidrog till att hjälpa andra länder i Europa,
framför allt inom ERM, att få ned sin inflation till en lägre kostnad i
form av förlorad produktion och arbetslöshet. Genom att knyta sin valuta
till D-marken kunde andra länder dra nytta av Tysklnads restriktiva
penningpolitik och låga inflationstakt.

I ytterligare ett viktigt avseende innebär valutaunionen en betydelsefull
fördel i förhållande till en situation med fäst växelkurs. När växel-
kurserna låses oåterkallerligen upphör de kapitalflöden som beror på
förväntningar om växelkursjusteringar. Därmed blir också förutsätt-
ningarna för den ekonomiska politiken mer stabila. Valutamarknadens
krav ersätts för det enskilda landet av unionens mer formaliserade och
stabila konvergenskrav.

När det gäller finanspolitiken innebär ett deltagande i valutaunionen
inga större förändringar. De s.k. konvergenskraven för deltagande i
EMU:s tredje fes sammanfeller i stor utsträckning dels med vad en fest
växelkurs fordrar, dels med vad den inhemska strukturomvandlingen
kräver.

Som tidigare framgått avser det framtida samarbetet inom ramen för
EMU framför allt en samordning av de deltagande ländernas penning-
politik och en integration av de institutioner som ansvarar för denna.
Kraven på finanspolitiken, där den offentliga sektorns utgifts- och
skattepolitik utgör beståndsdelarna, är av ett mer indirekt slag. Dessa
krav är i första hand kopplade till de konvergenskriterier som i kvan-
titativa termer reglerar vilka finansiella underskott och vilken skuldsätt-
ning som kan accepteras i den offentliga sektorn.

Inriktningen på att minska det strukturella underskottet är emellertid
angelägen oavsett konvergenskraven: underskottet har också betydelse för
förtroendet för den svenska växelkurspolitiken och därmed för ränte-
nivån.

Sverige utanför en valutaunion Prop. 1992/93:150

t j .... ... « Bilaga 6.3

1 den europeiska debatten diskuteras framfor allt om den föreslagna
valutaunionen är ett klokt projekt ur hela gemenskapens synvinkel.
Rapporten betonar emellertid att frågan kan ställa sig delvis annorlunda
för svensk del. Om valutaunionen blir av måste Sverige bedöma hur
ekonomin skulle påverkas av att Sverige stod utanför det nya valuta-
området. I flera avseenden skulle ett utanförskap sannolikt innebära
större påfrestningar än dagens växelkursarrangemang eller ett ensidigt
åtagande om fäst växelkurs. Vid ett utanförskap måste trovärdigheten för
den svenska kronan succesivt byggas upp, vilket med stor sannolikhet
skulle kräva en betydligt stramare penning- och finanspolitik och en mer
återhållsam lönebildning än vid ett deltagande i EMU.

Andra effekter av ett utanförskap är följande.

* När transaktionskostnaderna minskar inom unionen försämras
konkurrenskraften för svenska exportföretag på de marknader som
omfattas av valutaunionen.

* Risken för växelkursstömingar kommer antagligen att ses som större
än i dag. Därmed ökar den finansiella osäkerheten för Sverigebaserad
verksamhet med internationella kopplingar med åtföljande negativa
effekter på ränteläget och investeringarna.

* Sveriges dragningskraft som investeringsland minskar antagligen.

Utanförskapet i sig ökar den finansiella osäkerheten vid placeringar i
Sverige. Risken blir särskilt påtaglig vid investeringar på tio-femton års
sikt. Investerare kan visserligen delvis försäkra sig, men de ådrar sig
då transaktionskostnader.

Om Sverige inte heller kan delta i den europeiska unionen i vidare
mening, kan potentiella investerare inte lita på att Sverige blir delaktigt
i gemenskapens fortsatta utveckling. Sverige har inte heller samma
möjlighet som medlemsstater att värna om sitt näringslivs intressen.

F örfattningsförs lag

Prop. 1992/93:150

Bilaga 6.4

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1992:1590) med särskilda
bestämmelser om utbetalning av skattemedel år 1993

Härigenom föreskrivs att i 1 § lagen (1992:1590) med särskilda
bestämmelser om utbetalning av skattemedel år 1993 skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Vid utbetalning av kommunal-
eller landstingsskattemedel enligt
4 § lagen (1965:269) med särskilda
bestämmelser om kommuns och
annan menighets utdebitering av
skatt, m.m., skall för inkomståret
1993 kommunalskattemedlen mins-
kas med 739 kronor per invånare i
kommunen den 1 november 1992
och landstingsskattemedlen med
398 kronor per invånare i lands-
tinget den 1 november 1992.

För en kommun som inte ingår i
ett landsting skall kommunalskat-
temedlen minskas med 1 137 kro-
nor per invånare i kommunen den
1 november 1992.

Vid utbetalning av kommunal-
eller landstingsskattemedel enligt
4 § lagen (1965:269) med särskilda
bestämmelser om kommuns och
annan menighets utdebitering av
skatt, m. m., skall för inkomståret
1993 kommunalskattemedlen mins-
kas med 679 kronor per invånare i
kommunen den 1 november 1992
och landstingsskattemedlen med
396 kronor per invånare i lands-
tinget den 1 november 1992.

För en kommun som inte ingår i
ett landsting skall kommunalskat-
temedlen minskas med 1 075 kro-
nor per invånare i kommunen den
1 november 1992.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.

2 Förslag till

Lag med särskilda bestämmelser om utbetalning av
skattemedel år 1994

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Vid utbetalning av kommunal- eller landstingsskattemedel enligt 4 §
lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser om kommuns och annan
menighets utdebitering av skatt, m.m., skall för inkomståret 1994
kommunalskattemedlen minskas med 771 kronor per invånare i kom-
munen den 1 november 1993 och landstingsskattemedlen med 396 kronor
per invånare i landstinget den 1 november 1993.

För en kommun som inte ingår i ett landsting skall kommunalskat-
temedlen minskas med 1 167 kronor per invånare i kommunen den 1 no-
vember 1993.

2 § Har en kommun, ett landsting eller en kommun som inte ingår i
landsting för år 1994 fastställt en högre skattesats än den som har gällt
för år 1993 skall den minskning av kommunal- eller landstingsskat-
temedel som avses i 1 § i stället göras med 1 065 kronor, 577 kronor
respektive 1 642 kronor. Detta gäller dock inte om höjningen av
skattesatsen avser att täcka ökade kostnader som uppkommit på grund av
en omfördelning av uppgifter mellan landsting och kommunerna inom
landstinget.

3 § Vid utbetalning av en församlings eller en kyrklig samfällighets ford-
ran enligt 4 a § fjärde stycket lagen med särskilda bestämmelser om
kommuns och annan menighets utdebitering av skatt, m.m., skall fordran
vid ingången av år 1994 minskas med 1,7 procent.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 6.4

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1992:670) om statligt
utjämningsbidrag till kommuner

Prop. 1992/93:150

Bilaga 6.4

Härigenom föreskrivs i fråga om övergångsbestämmelserna till lagen
(1992:670) om statligt utjämningsbidrag till kommuner¹

dels att punkt 5 skall upphöra att gälla,

dels att punkterna 4 och 6 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4. I fråga om bidragsåret 1993
gäller att om skillnaden mellan det
preliminära skatteutjämningsbidra-
get enligt 6 § och ett referens-
bidrag överstiger 1,5 procent av
summan av referensbidraget och
kommunens preliminära kom-
munalskattemedel enligt 4 § lagen
(1965:269) med särskilda be-
stämmelser om kommuns och
annan menighets utdebitering av
skatt, m.m. för år 1993, skall det
preliminära utjämningsbidraget
justeras upp eller ned med den del
som överstiger 1,5 procent.

6.³ I fråga om bidragsåret 1994
gäller att om skillnaden mellan det
preliminära utjämningsbidraget
enligt 6 § för år 1994, och det
preliminära utjämningsbidraget
enligt samma paragraf för år 1993,
efter tillämpningen av punkt 4 i
övergångsbestämmelserna, över-
stiger 3 procent av summan av
preliminära kommunalskattemedel
för år 1994 enligt 4 § lagen med
särskilda bestämmelser om kom-
muns och annan menighets ut-
debitering av skatt, m.m. och det
preliminära utjämningsbidraget

4. I fråga om bidragsåret 1993
gäller att om skillnaden mellan det
preliminära skatteutj ämningsbidra-
get enligt 6 § och ett referens-
bidrag överstiger 1,5 procent av
summan av referensbidraget och
kommunens preliminära kom-
munalskattemedel enligt 4 § lagen
(1965:269) med särskilda be-
stämmelser om kommuns och
annan menighets utdebitering av
skatt, m.m. för år 1993, skall det
preliminära utjämningsbidraget
justeras upp eller ned med den del
som överstiger 1,5 procent.

Regeringen, eller den myndighet
regeringen bestämmer, fastställer
referensbidraget.

6. 1 fråga om bidragsåret 1994
gäller att om skillnaden mellan det
preliminära utjämningsbidraget
enligt 6 § för år 1994, och det
preliminära utjämningsbidraget
enligt samma paragraf för år 1993,
efter tillämpningen av punkt 4 i
övergångsbestämmelserna, över-
stiger 7,5 procent av summan av
preliminära kommunalskattemedel
för år 1994 enligt 4 § lagen med
särskilda bestämmelser om kom-
muns och annan menighets ut-
debitering av skatt, m.m. och ett
referensbidrag, skall det prelimi-

¹ Senaste lydelse av punkt 5 1992:1585.

² Senaste lydelse 1992:1585.

³ Senaste lydelse 1992:1585.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:150

Bilaga 6.4

enligt 6 § för år 1993, efter till- nära utjämningsbidraget justeras
lämpningen av punkt 4 i över- upp eller ned med den del som
gångsbestämmelserna, skall det överstiger 1,5 procent,
preliminära utjämningsbidraget
justeras upp eller ned med den del

som överstiger 3 procent.

Regeringen, eller den myndighet
regeringen bestämmer, fastställer
referensbidraget.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993 och tillämpas första gången i
fråga om bidragsåret 1994.

100

Innehållsförteckning ^Pr°P- 1992/93:150

Bilaga 6

1 Skattefrågor 1

1.1	Skattereduktion för reparationskostnader m.m. för bostadshus	1
1.2	Vissa frågor om inbetalning av skatt och arbetsgi varavgi fter	14
1.3	Utbyggnad av skattemyndigheternas kontrollverksamhet m.m.	16
1.4	Hemställan	17
Statens upplåning i utländsk valuta		18
2.1	Bakgrund	18
2.2	Statlig upplåning i utländsk valuta	22
2.3	Den framtida statliga upplåningen i utländsk valuta	26
2.4	Hemställan	27

3 Sverige och EMU

4 Pfcrsonalkonsekvenser vid strukturförändringar 29

4.1	Allmänt	29
4.2	Vissa finansieringsfrågor i samband med bolagsbildning	30
4.3	Departementsvisa bedömningar av personalkonsekvenserna	30
4.4	Sammanfattning	39
4.5	Hemställan	40

5 Regeringskansliets arbetsformer

6 Vissa anslagsfrågor inom sjunde huvudtiteln 44

6.1 Vissa investeringar m.m. 44

6.2 Ytterligare medel för täckning av

merkostnader för löner och pensioner

m.m. under budgetåret 1992/93 44

6.3 Hemställan 45

7 Kommunal ekonomi 46

7.1	Inledning	46
7.2	Kommunerna och de samhällsekonomiska förutsättningarna	47
7.3	Behov av förändringar i nuvarande skatte- och bidragssystem	52
7.4	Ekonomiska utgångspunkter för kommunsektorn de närmaste åren	58
7.5	Övriga frågor	67
7.6	Upprättade lagförslag	69
7.7	Hemställan	69
7.8	Bidrag och ersättningar till kommunerna	70

101

Bilaga 6.1	1 Lag om skattereduktion för reparationskostnader m.m. för bostadshus 2 Lag om ändring i skatteregisterlagen (1980:343)	74 77	Prop. 1992/93:150 Bilaga 6
Bilaga 6.2	1 Lag om ändring i lagen (1941:416) om
	arvsskatt och gåvoskatt	80
	2 Lag om ändring i uppbördslagen (1953:272) 3 Lag om ändring i lagen (1958:295) om	82
	sjömansskatt 4 Lag om ändring i lagen (1968:430) om	84
	mervärdeskatt	85
	5 Lag om ändring i kupongskattelagen (1970:624) 6 Lag om ändring i lagen (1984:151) om	86
	punktskatter och prisregleringsavgifter	87
	7 Lag om ändring i fordonsskattelagen (1988:327) 8 Lag om ändring i lagen (1990:676) om skatt	88
	på ränta på skogskontomedel m.m.	89
Bilaga 6.3	Sverige och den ekonomiska och monetära unionen Sammanfattning av rapporten Ds 1992:116	90
Bilaga 6.4	1 Lag om ändring i lagen (1992:1590) med
	särskilda bestämmelser om utbetalning av skattemedel år 1993	97
	2 Lag med särskilda bestämmelser om utbetalning av skattemedel år 1994 3 Lag om ändring i lagen (1992:670) om statligt	98
	utjämningsbidrag till kommuner	99

102

gotab 43622, Stockholm 1993

Bilaga 7

Utbildningsdepartementet

1 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 150 Bil. 7

Utbildningsdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 april 1993

Föredragande: Statsrådet Ask

Prop. 1992/93:150

Bilaga 7

Anmälan till proposition med förslag till slutlig
reglering av statsbudgeten för budgetåret
1993/94, m.m. såvitt avser

Utbildningsdepartementets verksamhetsområde

Inledning

Den kris vi nu befinner oss i är inte enbart en följd av en internationell
lågkonjuktur, utan den beror också på strukturella brister i vårt eget
samhälle. En av de viktigaste förutsättningarna för Sveriges fortbestånd
som en av de ekonomiskt sett ledande nationerna i världen är att vi kla-
rar av den kunskapsmässiga omstruktureringen. Utbildningsväsendet
har en väsentlig uppgift för att möta de strukturella bristerna i det
svenska samhället. Det behövs ökade utbildningssatsningar främst inom
naturvetenskap och teknik, språk och informationsbehandling.

Utbildningssatsningar fyller en långsiktigt betydelsefull funktion. Det-
ta är viktigt att framhålla i en tid då utbildningsväsendet också bidrar
till att mer kortsiktigt hålla nere den öppna arbetslösheten. Ett exempel
på detta är att genom undervisning i svenska förbättra invandrares möj-
ligheter på arbetsmarknaden.

Inför påfrestningarna med kraftiga dimensioneringsökningar av ut-
bildningsutbudet under de närmaste åren, måste budskapet till de stude-
rande vara att utbildning är långsiktigt meningsfull både för den enskil-
de och för samhället. Med den utgångspunkten är det absolut nödvän-
digt att utbildningen får ett meningsfullt innehåll vad beträffar både in-
riktning och kvalitativ nivå.

1* Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 150 Bil. 7

Åttonde huvudtiteln

B. Det offentliga skolväsendet

Prop. 1992/93:150

Bilaga 7

B 9. Bidrag till viss verksamhet inom det kommunala
skolväsendet

Mitt förslag: Särskilt statsbidrag ges till kommunerna för ytterli-
gare 29 000 platser i gymnasieskolan för ett tredje gymnasieår
utöver de 11 000 platser som tidigare föreslagits för budgetåret
1993/94.

Vidare skall statsbidrag kunna ges för 33 000 extra platser
inom den kommunala vuxenutbildningen (komvux).

Skälen för mitt förslag: I propositionen om särskilt statsbidrag till kom-
muner för ytterligare platser i gymnasieskolan för ett tredje gymnasieår
(prop. 1992/93:194) föreslogs att 330 miljoner kronor för 11 000 platser
för ett tredje gymnasieår skulle avsättas budgetåret 1993/94 samt att re-
geringen skulle bemyndigas att vid behov ytterligare öka antalet platser.
Jag räknar med att ytterligare 29 000 platser kommer att utnyttjas för
det tredje gymnasieåret, vilket kostar 870 miljoner kronor utöver vad
som beräknats i prop. 1992/93:194. Medlen avser ett tredje gymnasieår
för ungdomar som gått ut en tvåårig gymnasieutbildning.

Riksdagen har beslutat att för våren 1993 ställa resurser till AMS för-
fogande för bidrag till bl.a. utbildning i komvux, 13 000 platser, och
folkhögskola, 5 000 platser (prop. 1992/93:50, bet. 1992/93:FiUl, rskr.
1992/93:134). Också härvidlag finns det enligt min mening anledning
att höja ambitionsnivån. Under budgetåret 1993/94 bör målsättningen
vara att 33 000 extra helårsplatser anordnas inom komvux och 10 000
platser inom folkhögskolan. Jag föreslår därför att 752 010 000 kronor
anvisas under detta anslag budgetåret 1993/94 för bidrag till de kommu-
ner som anordnar extra komvuxplatser utöver den ordinarie organisa-
tionen.

Låt mig i det här sammanhanget understryka det grundansvar kom-
munerna har för att tillgodose behoven av komvux. Detta ansvar är
klarlagt i skollagen. Det finns enligt min mening anledning att göra
denna markering så att det står alldeles klart att de statliga bidrag som
nu tillkommer skall användas för nya platser.

Som jag inledningsvis framhållit skall dessa utbildningssatsningar ses
som inslag i en långsiktig strategi för nationell kompetensuppbyggnad.
Jag vill i det sammanhanget något uppehålla mig vid vad jag uppfattar
som angelägna utbildningsbehov, bland andra.

Regeringen har i många sammanhang markerat behovet av förbättra-
de språkkunskaper - såväl i svenska som i främmande språk. Den syn-
punkten kommer säkerligen att få sitt mest betydande genomslag i de
läroplansförändringar som för närvarande förbereds. Reformer i ung-
domsutbildningen påverkar emellertid den samlade kompetensen i sam-

hället endast i den takt som studerande tar sig igenom de reformerade
utbildningarna. Många invandrare, såväl ungdomar som vuxna, behöver
förbättra sina svenskkunskaper för att förstärka sina möjligheter i fråga
om arbete och fortsatta studier. Genom satsningar nu, i och för sig be-
tingade av arbetslöshetsläget, har vi fått chansen att bygga upp kunska-
perna snabbare än vad som eljest skulle ha varit fallet. Det är angeläget
att ta vara på det tillfället. Härvidlag har egentligen alla aktörer på ut-
bildningsområdet, gymnasieskolan, komvux, folkhögskolan och bild-
ningsförbunden, goda förutsättningar att göra betydande insatser.

Regeringen har vidare uttryckt sin oro för det vikande intresset för
naturvetenskapliga och tekniska studier. Här är det inte minst viktigt att
ge de studerande information. Det är angeläget att i detta informations-
arbete särskilt uppmärksamma utbildningar med naturvetenskaplig och
teknisk inriktning. Minst lika viktigt är emellertid att forma utbildning-
ens innehåll så att ungdomar fullföljer den utbildning de valt och fin-
ner den intressant. Bättre reklam än att eleverna uppsakattar den kan
ingen utbildning få. På detta område är det särskilt viktigt att utbild-
ningarna planeras och genomförs med stor kreativitet och lyhördhet
gentemot dem utbildningarna avses för. Såväl renodlat praktisk utbild-
ning, t.ex. en teknisk grundkurs, som mera studieförberedande eller all-
mänorienterande bör kunna genomföras.

Den treåriga gymnasieskolan införs nu runt om i landet. Den innebär
naturligtvis en betydande kunskapsförstärkning på sikt. Samtidigt riske-
rar de som endast har en tvåårig gymnasieutbildning att hamna på efter-
kälken. Det är därför angeläget att de som har den kortare gymnasieut-
bildningen får möjlighet att komplettera så att de når den nivå den tre-
åriga gymnasieskolan ger.

Alla är inte intresserade av en sådan komplettering. Det finns de som
hellre vill fördjupa sig inom det område där de redan har tyngdpunkten
i sin utbildning eller vill förbättra sina teoretiska kunskaper. Det tredje
gymnasieåret bör även kunna ges en sådan utformning.

Det är angeläget att de föreslagna utbildningsinsatserna genomförs
utan en tyngande administrativ apparat. Samtidigt rör det sig här om
medel i en storleksordning som definitivt motiverar uppföljning. Kun-
skaper och erfarenheter av de satsningar som nu genomförs kan också
vara av nytta för framtida insatser. En heltäckande utvärdering av kvali-
teten i och inriktningen av utbildningsinsatserna är förstås svår att ge-
nomföra. Det är emellertid viktigt att åstadkomma en så tillförlitlig bild
som möjligt av insatserna. En volymkontroll bör också genomföras så
att de statliga bidragen inte används för verksamhet som huvudmannen
ändå borde eller skulle bedriva.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

1. att med ändring av riksdagens beslut (bet. 1992/93:UbU8,
rskr. 1992/93:207) och regeringens förslag i prop. 1992/93:194 till

Prop. 1992/93:150

Bilaga 7

Bidrag till viss verksamhet inom det kommunala skolväsendet för Prop. 1992/93:150
budgetåret 1993/94 anvisa ett förslagsanslag på 1 994 849 000 kr. Bilaga 7

C. Folkbildning

C 1. Bidrag till folkbildningen

Mitt förslag: Statsbidrag beräknas för 10 000 extra platser inom
folkhögskolan. Därutöver beräknas 100 miljoner kronor för sär-
skilda kurser för arbetslösa förlagda till folkhögskolor eller stu-
dieförbund.

Skälen för mitt förslag: Enligt vad jag tidigare redovisat föreslår jag att
10 000 extra platser anordnas inom folkhögskolan för budgetåret
1993/94 med anledning av det kärva arbetsmarknadsläget. I fråga om in-
riktningen av insatserna vill jag hänvisa till vad jag anfört under ansla-
get B 9. Bidrag till viss verksamhet inom det kommunala skolväsendet.
Jag beräknar kostnaden för dessa platser till 438 920 000 kr. Dessutom
föreslår jag att de medel om 100 miljoner kronor som anvisats inneva-
rande budgetår som särskilt bidrag för arbetsmarknadsanpassad utbild-
ning inom folkbildningen, dvs. studieförbund och folkhögskolor, får ut-
gå även nästa budgetår. Medlen för budgetåret 1993/94 bör tillföras detta
anslag och platserna fördelas mellan utbildningsanordnarna av Folk-
bildningsrådet.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

2. att med ändring av riksdagens beslut (bet. 1992/93:KrU13,
rskr. 1992/93:192) till Bidrag till folkbildningen för budgetåret
1993/94 anvisa ett anslag på 2 456 463 000 kr.

D. Grundläggande högskoleutbildning m.m.

1 Utökning av utbildningsplatser inom den
högre utbildningen

Prop. 1992/93:150

Bilaga 7

Mitt förslag: Antalet utbildningsplatser i grundläggande högsko-
leutbildning ökas med 1 500 fr.o.m. budgetåret 1993/94. För
utvecklings- och utbildningskostnader anvisas 81 miljoner kro-
nor. Vidare föreslås platser för 1 500 helårsstudenter på s.k. be-
hörighetsgivande förutbildning vid universiteten och högskolor-
na. För detta ändamål anvisas 81 miljoner kronor.

Antalet sökande till högre utbildning är nu större än någonsin. Anta-
let platser inom den högre utbildningen måste bestämmas inom ramen
för en avvägning mellan individernas efterfrågan på sådan utbildning
och möjligheterna att erbjuda studenterna en från kvalitativa utgångs-
punkter tillfredsställande utbildning. Detta synsätt motiveras bland an-
nat av studiefinansieringssystemet. Självfallet måste utbildningen hålla
hög kvalitet då studenterna lånefinansierar sitt uppehälle under studieti-
den.

Antalet helårsstudenter inom den grundläggande utbildningen vid de
statliga universiteten och högskolorna växer snabbt. Efter att ha varit i
stort sett oförändrat under 1980-talet kommer antalet studenter att öka
från ca 130 000 år 1990 till ca 180 000 år 1995.

Detta kräver utomordentliga ansträngningar av den ansvariga perso-
nalen vid universitet och högskolor. Det finns risker för att det uppstår
brist på såväl behöriga lärare som på lokaler och studentbostäder.

Regering och riksdag har tidigare tagit ställning för kraftfulla åtgärder
i syfte att bevara och helst stärka kvaliteten inom den högre utbildning-
en (prop. 1992/93:42, bet. 1992/93:UbU05, rskr. 1992/93:159). Jag bedö-
mer nu att det inte är möjligt att åstadkomma några mera väsentliga ök-
ningar av den reguljära utbildningen på universitets- och högskoleor-
terna med de kvalitetskrav som samtidigt måste upprätthållas.

En utbyggnad av den traditionella högre utbildningen med nuvarande
anläggningar och lärartillgång är alltså inte lämplig för närvarande.
Först på längre sikt när systemet stabiliserats och en ökning av antalet
forskarutbildade skett kan en mera betydande utbyggnad ske.

Samtidigt är utbildningsnivåns betydelse för individen i en framtida
yrkesverksamhet så stor att alla ansträngningar måste göras för att bere-
da en så stor andel som möjligt av de sökande ungdomarna plats i högre
utbildning.

I det perspektivet anser jag att nya grepp bör prövas för att möjliggöra
en viss ytterligare dimensioneringsökning.

Högre utbildning på distans har diskuterats länge i vårt land och bety-
dande summor har satsats på utveckling av metoder och läromedel. Nå-
gon verklig bredd har emellertid inte uppnåtts. Antalet studerande på

distans kan beräknas till knappt 15 OOO (troligen betydligt mindre ut-
tryckt i helårsstudenter).

Distansundervisning borde vara en verksamhetsform som under alla
omständigheter måste utvecklas och utvidgas för att i framtiden kunna
utnyttjas i fortbildning och vidareutbildning. En kraftfull satsning på
utveckling av distansundervisningen bör därför ske. Inom ramen för
denna bedömer jag att förutsättningar kan skapas även för ett ökat antal
ungdomsstuderande att inleda sina studier. Jag anser därför att följande
tillvägagångssätt bör tillämpas.

Universitet och högskolor erbjuds att utveckla och bedriva distansut-
bildning i samverkan. Jag utgår från att universitet och högskolor i det-
ta sammanhang presenterar väl utvecklade förslag till större samarbets-
projekt. Regeringen bör därefter tillsammans med de berörda universi-
teten och högskolorna pröva om det är möjligt att anordna ett större an-
tal platser på grundläggande kurser (t.ex. 20 poäng i matematik, stati-
stik, ekonomi, historia etc.) och därmed göra det möjligt att på
universitets- och högskoleorterna öka andelen studenter på högre nivå-
er. I avvaktan på ett ställningstagande till det slutliga utrymmet bör me-
del nu beräknas för 1 500 nya studenter i huvudsak inom distansutbild-
ning redan fr.o.m. budgetåret 1993/94. Om garantier från kvalitativ ut-
gångspunkt inte kan skapas för viss utbyggnad av den traditionella hög-
re utbildningen bör det ankomma på regeringen att besluta om annan
användning av platserna.

Regeringen beräknar nu kostnaderna för utveckling och drift av di-
stansutbildning - utöver de 10 miljoner kronor som föreslagits redan i
proposition 1992/93:169, s 57 - till 81 miljoner kronor. Av dessa utgör
ca 25 miljoner kronor studiemedelskostnader.

Genom beslut av regering och riksdag (prop. 1991/92: 150 bil. 1:6, bet.
1991/92:FiU30, rskr. 1991/92:350) tillkom för innevarande budgetår ca
1 200 platser på s.k. behörighetsgivande förutbildning vid universiteten
och högskolorna. Denna utbildning utgör ett alternativ till andra for-
mer inom utbildningssystemet när det gäller att ge framtida studenter
den behörighet som krävs för högre studier framför allt inom det natur-
vetenskapliga och tekniska området. Ett särskilt mål med utbildningen
var att framfor allt flickor skall stimuleras till att söka sig till det natur-
vetenskapliga och tekniska området.

En preliminär utvärdering av verksamheten innevarande budgetår,
som utförts inom Utbildningsdepartementet, ger vid handen att det för-
sta årets verksamhet varit förhållandevis lyckad, särskilt om man beak-
tar den mycket korta planerings- och rekryteringstid som stod till förfo-
gande.

Universiteten och högskolorna redovisar att de kan anordna platser
som motsvarar ca 1 400 helårsstudenter. Det bör vara möjligt att uppnå
en något större volym t.ex. genom att erbjuda Sveriges Lantbruksuniver-
sitet att delta i verksamheten. Universiteten och högskolorna bör i sin
planering kunna utgå från att de platsbehov som har anmälts till Ut-
bildningsdepartementet kan tillgodoses.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 7

Jag anser mot denna bakgrund att verksamheten bör fortsätta och be-
räknar därför medel för resurser motsvarande 1 500 helårsstudenter per
år under den kommande treårsperioden. Kostnaderna beräknas till ca
81 miljoner kronor varav ca 25 miljoner kronor avser studiemedels-
kostnader.

Den verksamhet, som här avses, bör kunna vara ett betydelsefullt in-
slag i ett långsiktigt arbete med att generellt stödja och stimulera ungdo-
mars intresse för tekniska och naturvetenskapliga studier och för yrkes-
verksamhet med sådan inriktning. Jag avser att i annat sammanhang
återkomma till regeringen med förslag om samlade insatser i detta syfte.

1 detta arbete kommer bl.a. VHS att behöva spela en viktig roll. För in-
formation till stöd för rekrytering till den behörighetsgivande förutbild-
ningen och för fortsatta åtgärder med den inriktining som redan inletts
beräknar jag 3,5 miljoner kronor till VHS förfogande under budgetåret
1993/94. Jag räknar med att verksamheten skall bedrivas på denna nivå
under planeringsperioden.

Totalt uppgår kostnaderna för budgetåret 1993/94 till 162 miljoner
kronor varav 21 miljoner kronor utgörs av kostnader för lokaler och

49,5 miljoner kronor av kostnader för studiemedel. Kostnaderna för
studiemedel beräknar jag senare under littera F. För de därpå följande
åren i planeringsperioden 1993/94 - 1995/96 bör motsvarande resurser
beräknas. Mot bakgrund av vunna erfarenheter från framför allt distans-
studieprojektet räknar jag med att återkomma till regeringen i dessa frå-
gor i kommande budgetpropositioner.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

3. att under åttonde huvudtitelns reservationsanslag Vissa sär-
skilda utgifter inom universitetet och högskolor m.m. för budgetåret
1993/94 anvisa 112 500 000 kronor utöver vad som föreslagits i
prop. 1992/93:169.

2 Handelshögskola i Riga, Lettland

Min anmälan av förslaget sker i samråd med utrikesministern

2.1 Inledning

Regeringen har tidigare (prop.1992/93:100 bil.4) framhållit att de struk-
turella förändringarna i länderna i Central- och Östeuropa fortsatt
framstår som en av vår tids ödesfrågor. Samarbetet med dessa länder ut-
gör idag en av våra allvarligaste och viktigaste utmaningar.

Programmet för samarbete med Central- och Östeuropa syftar till att
stödja återupprättande och konsolidering av demokratins och rättssta-
tens institutioner, att stödja återinförandet av en fungerande marknads-

Prop. 1992/93:150

Bilaga 7

ekonomi samt för att förbättra miljön särskilt i Östersjön. För de baltis-
ka staterna gäller vidare att bistå dem att befästa sin nationella suveräni-
tet.

Budgetåret 1993/94 blir det andra året i treårsprogrammet för samar-
bete med Central- och Östeuropa som riksdagen antog förra året. Pro-
grammet innebär att en miljard kronor ställs till östsamarbetets förfo-
gande under vart och ett av de tre budgetåren 1992/93, 1993/94 och
1994/95. Medel för programmet finns anslaget under tredje huvudtiteln.

Enligt riksdagens beslut (prop.1991/92:100 bil.4, bet.l991/92:UU16,
rskr.1991/92:233) skall de bilaterala ansträngningarna koncentreras till
länderna i vårt eget närområde medan samarbetet med övriga länder
huvudsakligen löper via multilaterala kanaler. En särskilt central roll
spelar samarbetet med grannländerna Estland, Lettland och Litauen där
Sverige har kommit att inta en ledande internationell roll. Också i
framtiden kommer samarbetet med de baltiska staterna att inta en fram-
trädande ställning inom Sveriges samarbetsprogram.

Riksdagen har vidare slagit fast att kunskapsöverföring skall priorite-
ras som biståndsform i det bilaterala samarbetet. Denna inriktning har
bedömts utgöra den mest strategiska insatsen med de resurser som står
till förfogande. Avsikten är att länderna skall få hjälp i arbetet med att
förnya sina samhällsstrukturer och bygga upp en egen kompetens inom
olika områden. Insatser efterfrågas särskilt i fråga om utbildning och
rådgivning på ett antal områden som alla har det gemensamt att det un-
derstödjer och förstärker reformprocessen.

2.2 Sveriges samarbete med Baltikum på
utbildningsområdet

Förutom de kunskapsinsatser som behövs för det pågående reformarbe-
tet är det nödvändigt att initiera och stödja långsiktiga satsningar på ut-
bildningsområdet. Insatser för att förstärka den högre utbildningen är
av fundamental betydelse för utveckling av näringslivet i de baltiska sta-
terna. Av dem har särskilt prioriterats utbildning på det ekonomiska
området.

För närvarande bedrivs i statlig regi ekonomiutbildning i Lettland vid
de ekonomiska fakulteterna vid Lettlands universitet och vid Tekniska
högskolan. Utbildningarna har såväl ekonomiska problem som förnyel-
seproblem. På privat initiativ har startats en avgiftsbelagd 2-årig vida-
reutbildning, med oviss framtid, vid den Tekniska högskolan. Den vän-
der sig till redan yrkesverksamma med akademisk utbildning. I Estland
och Litauen finns motsvarande utbildningar med liknande problem.

Det nuvarande samarbetet med Baltikum på utbildningsområdet be-
står dels av olika större och mindre enstaka samarbetsprojekt inom oli-
ka områden mellan svenska universitet och högskolor och baltiska, dels
av projekt finansierade genom Svenska institutet (SI). Nuvarande medel
som SI har att fördela, 23 miljoner kronor, har under innevarande år
till en del fördelats på samarbetsprojekt på högskoleområdet. Fördel-

Prop. 1992/93:150

Bilaga 7

ningen har skett utifrån en geografisk prioritering på närområdet dvs.
Polen, Baltikum och S:t Petersburg, samt utifrån en ämnesmässig prio-
ritering mot projekt med inriktning på demokratisering, marknadseko-
nomi och ekologi. Cirka 13 miljoner kronor har gått till projekt, 3 mil-
joner kronor till stipendier, 4,5 miljoner kronor till expertutbyte samt 2
miljoner kronor till samarbetsprojekt på det icke-akademiska området.

Behovet av kraftfulla och snabba insatser på utbildningsområdet har
visat sig vara mycket stort, särskilt sådana som leder till en förstärkning
av ländernas ekonomi. Utbildningar anpassade till marknadsekonomi
och demokratiskt statsskick har särskild prioritet.

Mot bakgrund av det stora behovet av kvalificerad högskoleutbildning
i Balitikum väcktes ett förslag vid Östersjörådets första session i Köpen-
hamn i mars 1992 att inrätta en Euro-fakultet för juridik, ekonomi och
förvaltning i Balikum för studenter från hela regionen. Ostersjörådet är
ett forum för att främja och fördjupa samarbetet mellan länderna kring
Östersjön och består av Danmark, Estland, Finland, Lettland, Litauen,
Norge, Polen, Ryssland, Sverige, Tyskland och EG-kommissionen. Rå-
det, som leds av deltagarländernas utrikesministrar, tillsatte en arbets-
grupp med uppdrag att följa upp förslaget. EG-kommissionen, som är
en av medlemmarna i Ostersjörådet, påtog sig ansvaret för att koordine-
ra arbetsgruppens verksamhet.

Östersjörådets arbetsgrupp för Euro-fakulteten tillsatte en kommitté
bestående av representanter för alla medlemmar för att undersöka en
lämplig lokalisering av Euro-fakulteten. Efter besök vid universiteten i
Tartu, Riga och Vilnius i september 1992, rekommenderas enhälligt Ri-
ga. Arbetsgruppen tillsatte i december 1992 en projektgrupp bestående
av representanter för alla deltagande universitet från medlemsländerna
för att utarbeta ett konkret projektförslag. Detta projektförslag godkän-
des vid Östersjörådets andra session i Helsingfors i mars 1993.

Enligt projektförslaget kommer Euro-fakulteten att finansieras med
nationella bidrag från medlemsländerna samt från EG-kommissionen
via Tempusprogrammet (Trans-European Mobility Scheme for Univer-
sity Studies). De nationella bidragen administreras av respektive lands
deltagande universitet. Aktiviteterna inom ramen för Euro-fakulteten
finansieras antingen bilateralt eller multilateralt.

Euro-fakulteten kommer att vara en paraplyorganisation för att koor-
dinera verksamheten inom de olika ämnesområdena, dvs. juridik, eko-
nomi och förvaltning. Ett tiotal universitet har hittills meddelat intresse
av att delta i Euro-fakulteten.

Förslaget om en Euro-fakultet har mottagits med stort intresse från
svensk sida och ligger i linje med Handelshögskolans i Stockholm
(HHS) förslag om att etablera en svensk handelshögskola i Riga, Lett-
land.

Då båda projekten väl överensstämde med inriktningen på regering-
ens program för samarbetet med Central- och Östeuropa fick HHS i
uppgift att närmare utreda förutsättningarna för att upprätta en han-
delshögskola i Riga som ett svenskt bidrag till Euro-fakulteten. För det-

Prop. 1992/93:150

Bilaga 7

ta ändamål avsattes för budgetåret 1992/93 2 miljoner kronor under an-
slaget Samarbete med länderna i Central- och Östeuropa.

HHS har inkommit med ett förslag. Svenska institutet har lämnat syn-
punkter på detta.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 7

2.3 Inrättande av en handelshögskola i Riga

Mitt förslag: Regeringen bemyndigas att bidra till upprättandet
av en handelshögskola i Riga.

För verksamheten skall särskilda riktlinjer gälla för budget-
åren 1993/94 - 1995/96 samt för budgetåren 1996/97 - 2002/03.

Handelshögskolans i Stockholm förslag

Bakgrund

Handelshögskolan i Stockholm (HHS), har inom ramen för de medel
som tilldelats SI för samarbetet med Central- och Östeuropa fått reger-
ingens uppdrag att utreda förutsättningarna för att starta ekonomisk ut-
bildning i Baltikum. HHS har föreslagit att en handelshögskola i Riga
upprättas och föreslår följande utifrån den förstudie som genomförts.

Verksamhetens syfte och inriktning

För att bygga upp ett fungerande näringsliv, vilket är en förutsättning
för landets fortsatta utveckling, är det av största vikt att en högkvalitativ
och modern ekonomutbildning på högskolenivå kommer till stånd.

Den av HHS föreslagna utbildningen vänder sig till unga studenter
utan tidigare akademisk utbildning. Efter utbildningen skall dessa som
nyckelpersoner - i verksamma företag eller vid etablerande av nya före-
tag - kunna hjälpa till att bygga upp näringslivet i de baltiska staterna.
Utbildningen skall i inledningsskedet rikta sig till studenter i Lettland,
men avsikten är att den på sikt också skall vända sig till studenter i Est-
land och Litauen.

Målet är att så småningom även utveckla utbildningsprogram med in-
riktning på företagsekonomi och företagsledning för anställda i företag
och förvaltning.

Verksamhetens omfattning och uppläggning

HHS har räknat med ett årligt intag om 100 studenter, det första året
50. Rekryteringen av studenter skall ske genom tester och urvalsinter-
vjuer under medverkan av HHS, handelshögskolan i Riga och svenska
företag på platsen.

Utbildningen skall omfatta kurser i bl.a. ekonomi, juridik, administ-
ration, statistik och engelska. Utbildningen är tvåårig och antalet studie-
veckor per år har beräknats till 45. Detta innebär att studieåren blir av-
sevärt längre än de svenska akademiska läsåren vilket i sin tur innebär
hushållning med tid och att välutbildade studenter kan examineras
snabbare.

I utbildningen skall för alla studenter ingå studiebesök om cirka 5
veckor i Sverige. Utbildningen skall bedrivas på engelska. För att upp-
nå en effektiv och ändamålsenlig utbildning kommer innehållet i kur-
serna, liksom den pedagogiska uppläggningen, att skräddarsys.

Lärarna skall inledningsvis hämtas från Sverige - från HHS och andra
svenska universitet och högskolor - men ansvaret för utbildningen skall
efter hand övergå till Lettland. I projektet ingår utbildning av lettiska
lärare. Som gästlärare räknar HHS också med att man skall kunna en-
gagera företrädare för lettiska, svenska och internationella företag.

Organisation

HHS skall vara värd/huvudman för verksamheten. I princip kommer
utbildningen att inledningsvis bedrivas som en del av HHS men under
ledning av en egen styrelse, tillsatt av HHS och med en självständig lo-
kal ledningsfunktion. I styrelsen bör finnas företrädare för regeringarna
i Sverige och Lettland, HHS och svenska företag i Lettland. Ordförande
bör vara rektor för HHS.

Den administrativa personalen skall enligt förslaget hämtas från såväl
Lettland som Sverige. Successivt skall personalen bytas ut så att verk-
samheten vid periodens slut sköts helt lokalt.

Utbildningskostnader

Verksamheten har av HHS kostnadsberäknats till 122 275 000 kronor
för perioden 1993/94 - 2002/03. I beräkningarna ingår kostnader för lä-
rare, utveckling av kurser, studenter, antagning, ledning och adminstra-
tion, inredning och utrustning samt lokaler.

Verksamhetens genomförande

HHS fortsätter under våren och hösten 1993 utbildningsplanering samt
lokalplanering.

Rekryteringen till den första utbildningsomgången skall enligt planer-
na genomföras under hösten 1993 och den första kursen starta våren
1994.

Svenska institutets yttrande över förslaget

Svenska institutet (SI) har beretts tillfälle att yttra sig över HHS förslag
och lämnat bl.a. följande synpunkter.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 7

Den ämnesmässiga inriktningen motsvarar väl direktiven för använd-
ningen av medlen för samarbete med Central- och Östeuropa och re-
geringens mål att medverka till uppbyggnaden av en fungerande mark-
nadsekonomi.

Vad gäller den geografiska inriktningen framhåller SI att valet av Lett-
land är motiverat av följande skäl. Landet har varit och är ett indust-
riellt och kommersiellt centrum för hela sydöstra Östersjöområdet. Riga
har, jämfört med grannländernas universitetsorter, erhållit en mindre
andel stöd ur SI:s anslag. Stöd till ett enskilt projekt av den nu aktuella
storleksordningen bör dock medföra att andra projekt riktade mot Lett-
land måste prioriteras lägre för att balansera biståndets geografiska in-
riktning.

SI understryker att man vid bedömningen av andra högskoleprojekt
inom ramen för östmedlen fäster stort avseende vid att existerande hög-
skolor i Öst- och Centraleuropa involveras. SI framhåller - med anled-
ning av att projektet innebär att det från svensk sida är en part som på
ett mycket direkt sätt kommer att leda verksamheten - vikten av med-
verkan av andra svenska universitet och högskolor.

SI framhåller att man för egen del inte kan göra åtaganden av den ka-
raktär och storleksordning det här är fråga om.

Skälen för mitt förslag

Jag anser att HHS bör erhålla stöd för att fortsätta planeringen och star-
ta en handelsutbildning i Lettland. Eftersom HHS är ett enskilt rättssub-
jekt bör ett civilrättsligt avtal slutas mellan HHS och regeringen om
villkoren för statligt stöd för detta projekt.

Jag har erfarit att Lettlands regering välkomnar etableringen av en
handelshögskola i Riga och ser utbildningen som ett led i utvecklingen
mot marknadsekonomi.

En utbildning av det skisserade slaget skulle utgöra ett utomordentligt
värdefullt bidrag till de baltiska staternas utveckling. Endast en kraftfull
satsning som denna kan få ett långsiktigt värde såväl för den högre eko-
nomiska utbildningen i Baltikum som för näringslivets utveckling. Att
utbilda på platsen innebär ökad kostnadseffektivitet samt ökar dessutom
väsentligen chanserna att de utbildade stannar kvar i sina hemländer
vilket är nödvändigt för ländernas framtid.

Verksamheten bör ges den inriktning och ansvarsfördelning som före-
slagits av HHS samt kopplas till Östersjörådets Euro-fakultet. Utbild-
ning av lärare är ett väsentligt inslag i verksamheten och en viktig förut-
sättning för att ansvaret för handelshögskolan skall kunna övergå till
värdlandet. Detta gör också att kostnaderna successivt kan sänkas. Ef-
fektiviteten i studieplaneringen, t.ex. längre studieår, gör vidare att väl-
utbildade studenter kan examineras snabbare. Jag har erfarit att den let-
tiska staten kommer att ställa en byggnad till förfogande samt bekosta
driften av denna.

HHS har sedan en lång tid tillbaka en allmänt erkänd utbildning på
såväl grundutbildnings- som forskarutbildningsnivå. HHS är vidare in-

Prop. 1992/93:150

Bilaga 7

ternationellt erkänd och har stor erfarenhet av internationellt samarbe-
te. HHS bör därför ges huvudansvaret för den verksamhet jag här före-
slår. Jag utgår emellertid från att verksamheten i Riga kommer att be-
drivas i samarbete med andra universitet och högskolor i Sverige som
har kompetens på särskilda områden. Sålunda har t.ex. Högskolan i
Växjö särskild erfarenhet av utbildning för småföretagare. Vidare räk-
nar jag med att HHS som gästlärare engagerar företrädare för företag i
de baltiska länderna samt svenska och internationella företag.

Jag har räknat med att projektet skall kunna genomföras till en något
lägre kostnad än i det av HHS framlagda förslaget.

Enligt min mening bör projektet bedrivas med en viss flexibilitet i
planeringen. Jag räknar med att en första planerings- och utbildnings-
period skall omfatta budgetåren 1993/94 - 1995/96. Jag har räknat med
ett bidrag om sammanlagt högst 45 000 000 kronor för denna period,
varav högst 15 000 000 kronor avser lokal/hyreskostnader för projektet i
dess helhet, dvs. t.o.m. budgetåret 2002/03. Kostnaderna kommer att be-
lasta tredje huvudtiteln, anslaget G 1. Samarbete med länderna i
Central- och Östeuropa.

För budgetåret 1993/94 har jag räknat med högst 10 000 000 kronor
av de medel som föreslagits till Svenska institutet under tredje huvudti-
teln, anslaget G 1. Samarbete med länderna i Central- och Östeuropa
(prop.1992/93:100 bil.4).

Då medel för programmet för Samarbete med Central- och Östeuro-
pa endast omfattar treårsperioden 1992/93 - 1994/95 och handelshög-
skoleprojektet enligt HHS' plan sträcker sig fram till och med budget-
året 2002/03 bör medel härför anvisas senare av riksdagen. I samband
med budgetarbetet hösten 1995 inför budgetpropositionen 1996/97, efter
förebild av den fördjupade anslagsframställningen bör en analys göras
som underlag för beslut om förändringar i verksamheten under perio-
den 1996/97 - 2002/03. Sålunda kan Euro-fakultetsprojektets utveck-
ling, ett svenskt EG-medlemsskap samt möjligheterna att finna alterna-
tiva finansieringsmöjligheter påverka regeringens ställningstaganden.

För att stöd skall kunna lämnas till HHS i enlighet med vad jag här
beskrivit, behövs ett bemyndigande från riksdagen till regeringen. Om
ett sådant bemyndigande lämnas av riksdagen kan regeringen snabbt ge
HHS i uppdrag att starta verksamheten. Det statliga stödet bör vara för-
enat med vissa villkor. I avtalet mellan HHS och regeringen bör regle-
ras bl.a. följande:

★ krav på prestationer

★ krav på uppföljning och utvärdering

★ avgränsning av statens ansvar

★ att verksamheten skall bedrivas i samarbete med andra svenska och
baltiska universitet och högskolor med relevant kompetens

★ att verksamheten skall utgöra Sveriges bidrag till Östersjörådets
Euro-fakultet.

För att säkerställa kvaliteten avser jag att tillkalla en referensgrupp
med internationell vetenskaplig förankring. Gruppen bör kunna ge väg-

Prop. 1992/93:150

Bilaga 7

ledning inför regeringens fastställande av de konkreta villkor för den
här förordade verksamheten. Gruppen bör också följa igångsättningen
av handelshögskolan i Riga.

Enligt Euro-fakultetens övergripande målsättning skall utbildningen
vara öppen för studenter från hela regionen. Verksamheten vid handels-
högskolan i Riga kan inledningsvis vara inriktad på Lettlands behov
men skall senare även vara öppen för studenter från Estland och Litau-
en. Tidpunkten för detta får avgöras efter vad som är praktiskt möjligt.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att

4. bemyndiga regeringen att bidra till upprättandet av en han-
delshögskola i Riga i enlighet med vad jag förordat,

5. godkänna de riktlinjer för verksamhetens omfattning som
jag angett för budgetåren 1993/94 - 1995/96,

Prop. 1992/93:150

Bilaga 7

F. Studiestöd m.m.

Mitt förslag: För de föreslagna extra platserna inom skolväsen-
det, folkbildningen och den högre utbildningen anvisas medel
för ett utökat studiestöd med totalt 3 239,4 miljoner kronor.
Vissa ändringar görs i lagen (1983:1030) om särskilt vuxenstu-
diestöd för arbetslösa.

Skälen för mitt förslag: Jag har under anslaget B 9. Bidrag till viss
verksamhet inom det kommunala skolväsendet föreslagit ytterligare re-
surser för ett tredje gymnasieår för ungdomar som har genomfört en
tvåårig gymnasieutbildning. Det innebär en utökning med 29 000 plat-
ser utöver de 11 000 platser som redan tidigare föreslagits i prop.
1992/93:194. Utökningen av antalet platser medför även ökade kostna-
der för studiehjälp. Jag beräknar denna kostnad till 191,4 miljoner kro-
nor.

Under samma anslag föreslog jag en utökning av antalet platser inom
den kommunala vuxenutbildningen med 33 000 platser. Vidare föreslog
jag under anslaget C 1. Bidrag till folkbildningen en resursförstärkning
motsvarande 10 000 nya platser i folkhögskolan. Resurser bör också av-
sättas som gör det möjligt för huvuddelen av de studerande att erhålla
studiestöd i form av särskilt vuxenstudiestöd för arbetslösa (svuxa). För
att nå avsedd effekt med denna tillfälliga åtgärd förordar jag också att
vissa ändringar görs i reglerna för stödet.

Enligt nuvarande bestämmelser kan svuxa beviljas tidigast under det
kalenderår då den arbetslöse fyller 25 år. Vidare krävs att personen ifrå-
ga förvärvsarbetat eller ägnat sig åt motsvarande verksamhet under
minst fyra år. Jag anser att åldersgränsen bör sänkas till 21 år och kra-
vet på förvärvsarbete till tre år. Förslaget kräver ändring i 2 a § lagen

(1983:1030) om särskilt vuxenstudiestöd för arbetslösa. Vidare anser jag
att det nuvarande kravet på att den arbetslöse skall vara medlem i en ar-
betslöshetskassa bör tas bort. Någon minskning av bidragets andel för
den som inte tillhör en arbetslöshetskassa bör inte heller göras. Mina
förslag i den delen kräver en ändring i 2 § samma lag. Det bör i övrigt
ankomma på regeringen att besluta om de förordningsändringar som
erfordras.

Jag har under littera D. Grundläggande högskoleutbildning m.m. fö-
reslagit att resurser anvisas för ytterligare 3 000 platser inom den högre
utbildningen. Det innebär att även kostnaderna för studiemedel ökar.
Jag beräknar denna kostnad till 49,5 miljoner kronor.

Totalt beräknar jag kostnaden för studiemedel inkl, räntekostnader
för lånedelen i vuxenstudiestödet till 259,1 miljoner kronor och för
vuxenstudiestödets bidragsdel till 2 788,9 miljoner kronor.

De utökade resurserna för studiestöd kommer att medföra en bety-
dande ökning av ärendemängden hos Centrala studiestödsnämnden
(CSN), i synnerhet när det gäller ärenden om särskilt vuxenstudiestöd
för arbetslösa. CSN bör anvisas ytterligare 11 miljoner kronor för hand-
läggningen av dessa ärenden.

Upprättat lagförslag

I enlighet med vad jag anfört har inom Utbildningsdepartementet upp-
rättats ett förslag till lag om ändring i lagen (1983:1030) om särskilt vux-
enstudiestöd för arbetslösa.

Förslaget bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 7.1.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att

6. anta förslaget till lag om ändring i lagen (1983:1030) om sär-
skilt vuxenstudiestöd för arbetslösa,

7. med ändring av riksdagens beslut (bet. 1992/93:SfU13, rskr.
1992/93:208) till Centrala studiestödsnämnden för budgetåret
1993/94 anvisa ett ramanslag på 170 610 000 kr,

8. med ändring av riksdagens beslut (bet. 1992/93:SfU13, rskr.
1992/93:208) och regeringens förslag i prop. 1992/93:194 till Stu-
diehjälp m.m. för budgetåret 1993/94 anvisa ett förslagsanslag på
2 350 780 000 kr,

9. med ändring av riksdagens beslut (bet. 1992/93:SfU13, rskr.
1992/93:208) till Studiemedel m.m. för budgetåret 1993/94 anvisa
ett förslagsanslag på 6 389 095 000 kr,

10. med ändring av riksdagens beslut (bet. 1992/93:SfU13,
rskr. 1992/93:208) till Vuxenstudiestöd m.m. för budgetåret
1993/94 anvisa ett reservationsanslag på 3 867 535 000 kr.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 7

Förslag till Underbilaga 7.1

Lag om ändring i lagen (1983:1030) om särskilt
vuxenstudiestöd för arbetslösa

Härigenom föreskrivs att 2 och 2 a §§ lagen (1983:1030) om särskilt
vuxenstudiestöd för arbetslösa skall ha följande lydelse.

2 §*

Prop. 1992/93:150

Bilaga 7

Bestämmelserna i 7 kap. 1, 2,
4-5 a, 7-9 och 16-20 §§ och 9 kap.
1-3 och 7 §§ studiestödslagen

(1973:349) skall tillämpas på sär-
skilt vuxenstudiestöd för arbetslö-

sa.

Särskilt vuxenstudiestöd för ar-
betslösa får lämnas tidigast under
det kalenderår då den arbetslöse
fyller 25 år.

Särskilt vuxenstudiestöd för ar-
betslösa kan utgå till en studerande
som har förvärvsarbetat under
minst fyra kalenderår före det ka-
lenderår för vilket vuxenstudiestö-
det skall utgå. Med förvärvsarbete
får jämställas vissa andra verksam-
heter. Närmare bestämmelser om
vilken omfattning förvärvsarbetet
skall ha haft under ett kalenderår
för att få medräknas samt om vilka
andra verksamheter som får jäm-
ställas med förvärvsarbete, medde-
las av regeringen eller myndighet
som regeringen utser.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

Särskilt vuxenstudiestöd för ar-
betslösa lämnas enligt bestämmelser-
na i 7 kap. 7 a-7 c §§ studiestödsla-
gen (1973:349) vare sig den stude-
rande är medlem i en arbetslöshets-
kassa eller inte. I övrigt skall be-
stämmelserna i 7 kap. 1, 2, 4-5 a,
8 b-9 och 16-20 §§ samt 9 kap. 1-3
och 7 §§ studiestödslagen tillämpas
på särskilt vuxenstudiestöd för ar-
betslösa.

. §²

Särskilt vuxenstudiestöd för ar-
betslösa får lämnas tidigast under
det kalenderår då den arbetslöse
fyller 21 år.

Särskilt vuxenstudiestöd för ar-
betslösa kan lämnas till en stude-
rande som har förvärvsarbetat un-
der minst tre kalenderår före det
kalenderår för vilket vuxenstudie-
stödet skall lämnas. Med förvärvs-
arbete får jämställas vissa andra
verksamheter. Närmare bestäm-
melser om vilken omfattning för-
värvsarbetet skall ha haft under ett
kalenderår för att få medräknas
samt om vilka andra verksamheter
som får jämställas med förvärvsar-
bete, meddelas av regeringen eller
myndighet som regeringen utser.

1993.

¹ Senaste lydelse 1989: 230.

² Senaste lydelse 1985: 479.

gotab 43613, Stockholm 1993

Bilaga 8

Arbetsmarknads-
departementet

1 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 150 Bil. 8

Arbetsmarknadsdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 april 1993

Föredragande: statsrådet Hörnlund

Prop. 1992/93:150

Bilaga 8

Anmälan till proposition med förslag till slutlig
reglering av statsbudgeten för budgetåret 1993/94,
m.m., såvitt avser Arbetsmarknadsdepartementets
verksamhetsområde

Tionde huvudtiteln

Inledning

Arbetsmarknaden

Den aktuella utvecklingen

Påfrestningarna på arbetsmarknaden är mycket stora. Efterfrågan på
arbetskraft är oförändrat mycket svag inom samtliga sektorer i ekono-
min. Varslen om uppsägning och permitteringar tredubblades såväl år
1990 som år 1991 och en ytterligare ökning med 25 % skedde år 1992.
Sedan oktober 1990 har totalt 383 000 personer varslats om uppsägning,
vilket motsvarar ca 9 % av alla sysselsatta.

Sysselsättningen böljade minska redan vid årsskiftet 1990/91. Mellan
första kvartalen 1990 och 1991 sjönk antalet sysselsatta med 26 000
personer, och mellan fjärde kvartalen 1990 och 1991 uppgick minsk-
ningen till 140 000. Sedan årsskiftet 1990/91 har sysselsättningen totalt
minskat med ca 400 000 personer, eller med 9 %. Det innebär att
antalet sysselsatta är tillbaka på samma nivå som under lågkonjunktur-
åren 1982 och 1983. Den snabba ökningen av sysselsättningen under
1980-talets senare år har därför på grund av lågkonjunkturen och svåra
hemmalagade problem i sin helhet gått förlorad.

Den svaga efterfrågan på arbetskraft har i mycket hög grad drabbat
ungdomar. Dessa är ofta nyinträdda på arbetsmarknaden och har kort
eller ingen arbetslivserfarenhet. Bland ungdomar i åldern 16 - 24 år har
sysselsättningen minskat med knappt 200 000 personer, eller med 30 %.
Ungdomarna svarar således för en mycket stor del av nedgången i
sysselsättningen. 1

Trots att betydande insatser i form av arbetsmarknadspolitiska åt-
gärder har satts in under de senaste åren för att bemästra den stigande
arbetslösheten har den öppna arbetslösheten nått nivåer som är väsent-
ligt över dem som uppmätts tidigare under efterkrigstiden. I februari i
år uppgick arbetslösheten till 315 OOO personer, eller 7,3 %. Därtill
kommer 210 000 personer i olika konjunkturberoende åtgärder, mot-
svarande 4,9 % av arbetskraften. Av dessa var ca 120 000 ungdomar i
åldern 18-24 år, varav 93 000 hade en ungdomspraktikplats. Ung-
domsarbetslösheten uppgick samtidigt till drygt 70 000 personer. Det
innebär att nära var femte pojke eller flicka i befolkningen i åldern 16 -
24 år var antingen öppet arbetslös eller i arbetsmarknadspolitisk åtgärd
i februari.

Arbetslösheten är högre för män än för kvinnor. Det förklaras av att
sysselsättningsminskningen främst har ägt rum i sektorer där män domi-
nerar, som industrin och byggsektorn. I februari uppgick arbetslösheten
till 8,9 % för män och 5,6 % för kvinnor. Skillnaden är ännu större
bland de yngre åldersgrupperna.

Andra grupper som drabbats av det försämrade arbetsmarknadsläget
är arbetshandikappade samt invandrare och flyktingar. I februari var
71 000 personer med arbetshandikapp inskrivna vid arbetsförmedlingen.
Det är en ökning med 13 000 personer jämfört med ett år tidigare.
Arbetslösheten bland personer med utomnordiskt medborgarskap har
ökat kraftigt, från 8,5 % år 1991 till nära 18 % år 1992 som årsgenom-
snitt. Det skall jämföras med en arbetslöshet för hela befolkningen åren
1991 och 1992 på 2,9 respektive 5,3 %.

I spåren av den utdragna konjunkturnedgången och det svåra arbets-
marknadsläget följer en ökad långtidsarbetslöshet. I februari 1993 var
84 000 personer långtidsarbetslösa (mer än 6 månader) enligt SCB:s
arbetskraftsundersökningar (AKU). Det motsvarar ca 27 % av alla
arbetslösa.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 8

Förutsättningarna

Den svenska ekonomin präglas av mycket allvarliga problem. De inne-
bär stora påfrestningar för många enskilda människor och företag samt
för hela samhällsekonomin. Vissa problem, t.ex. den internationella
konjunkturavmattningen, är av övergående eller cyklisk karaktär. De
nog så allvarliga svårigheterna är emellertid inhemska strukturella och
har mångårig bakgrund.

Den rådande situationen på arbetsmarknaden är den största prövning
som den svenska samhällsekonomin stått inför under decennier. Bort-
fallet i sysselsättning inom både privat och offentlig sektor och ök-
ningen av arbetslösheten har skett med skrämmande snabbhet och
styrka. Välfärden vilade på otrygg grund. Bristema doldes under infla-
tionens täckmantel och upprepade devalveringar. Dessa brister och
sviterna från 1980-talets spekulationsekonomi ställer nu samhälle och
invånare inför tunga besparingar som ett led i att skapa underlag för en 2

god framtida utveckling.

Till följd av bl.a. den flytande kronan har industrins internationella
konkurrenskraft förbättrats betydligt. Industrin är emellertid för liten för
att kunna generera den sysselsättningsexpansion som behövs för att
uppnå en radikal sänkning av arbetslösheten. Erfarenheterna visar dess-
utom att effekterna på arbetsmarknaden av en uppgång i produktionen
kommer med tre ä fyra kvartals eftersläpning.

Risken för en bestående och hög långtidsarbetslöshet ökar markant om
den allmänna arbetslöshetsnivån fortsätter att stiga lika snabbt som
under de senaste åren.

De senaste årens höga räntenivå har en depressiv effekt på ekonomin.
En bestående sänkning av räntorna kräver bl.a. att de strukturella
underskotten angrips och att inflationsförväntningarna motverkas. En
väl fungerande lönebildning är en viktig aspekt i det sammanhanget.

Ansvaret för lönebildningen vilar på arbetsmarknadens parter. Det är
beklagligt att dessa inte utnyttjade tiden under stabiliseringsavtalen till
att finna nya och hållbara former för lönebildningen.

Snabba och ansvarsfulla, långsiktiga avtal är nu avgörande för att åter
skapa stabilitet i ekonomin och ge utrymme för räntesänkningar och
tillväxt. Det är emellertid också viktigt att det snarast kommer tydliga
signaler från parterna om att de är beredda att gemensamt utforma en
konstruktiv lönebildningsmodell. Modellen måste baseras på samverkan,
samförstånd och samhällsekonomiskt ansvar. Den måste begränsa kon-
fliktrisken och underlätta förhållandet mellan arbetsgivare och arbets-
tagare.

Det svenska välståndet bygger på vår förmåga att genom kompetens,
initiativkraft och produktivitet hävda oss på världsmarknaden. Arbete är
grunden för välfärd och trygghet. Arbetsmarknadspolitiken måste där-
för, i likhet med andra delar av den ekonomiska politiken, inriktas på
att mobilisera resurser och stärka den svenska ekonomins struktur samt
att förbättra arbetsmarknadens funktionssätt. Därmed ges ökade förut-
sättningar för uthållig tillväxt inom hela näringslivet och inom både små
och stora företag. Därmed underlättas också omvandlingen och effekti-
viseringen av den offentliga sektorn.

Prognoserna visar att påfrestningarna sannolikt kommer att kulminera
under nästa budgetår, även om det efter hand kommer till stånd en
vändning i den ekonomiska utvecklingen till följd av industrins ökade
konkurrensförmåga. Arbetsmarknadspolitiken måste därför koncentreras
på att så långt möjligt hejda en ytterligare skärpning av läget.

Förslagen för att motverka arbetslösheten innebär en satsning och en
omfattning långt utöver vad som tidigare ansetts möjligt. Totalt innebär
regeringens förslag i år, inkl, förslag i denna proposition, att 438 000
personer i genomsnitt per månad beräknas få en sysselsättning eller
utbildning under nästa budgetår. I denna uppgift ingår även de ökade
sysselsättningstillfällena som riksdagens beslut om reparations-, om-
byggnads- och tillbyggnadsinsatser (ROT) medför.

Underskottet i arbetsmarknadsfonden beräknas nästa budgetår uppgå
till ca 60 miljarder kronor om ingenting görs. Genom regeringens sats-
ning på aktiva åtgärder minskar emellertid belastningen på fonden med
4-5 miljarder kronor. Det är också i ljuset av detta kraftiga underskott i

Prop. 1992/93:150

Bilaga 8

arbetsmarknadsfonden som besparingarna i fråga om arbetslöshetsersätt- Prop. 1992/93:150
ningarna skall ses. Bilaga 8

För att inte ställa Arbetsmarknadsverket (AMV) och arbetsförmed-
lingen inför helt omöjliga uppgifter, när det gäller att hantera de stora
flöden som på ett eller annat sätt kommer att beröras av arbetsmark-
nadspolitiska eller arbetsmarknadspolitiskt motiverade insatser, måste
fokuseringen på utbildning och nya administrativt enkla åtgärder bestå.

Utbildning är en god investering. Genom förkovran och kompetens
läggs grunden för tillväxt och framåtskridande. För att ge möjlighet till
utbildning för så många som möjligt måste kostnadsutvecklingen brytas.
Därför föreslås en minskad volym på upphandlad arbetsmarknads-
utbildning samtidigt som en kraftig ökning av mindre kostnadskrävande
utbildningar inom det reguljära utbildningsväsendet förordas.

En ökning av såväl den allmänna som den yrkesrelaterade kompe-
tensen hos arbetskraften ökar möjligheterna att uppnå stabilt ökade
reallöner.

Ungdomspraktik och arbetslivsutveckling är exempel på nya åtgärder
som är både friare från byråkratiskt krångel och billigare än de alterna-
tiva lösningar som finns eller som föreslagits. Därmed öppnas möjlig-
heter för en större omfattning på de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna
än tidigare.

De regeländringar som gjorts sedan införandet av dessa åtgärder, och
de ytterligare förslag som kommer att presenteras, är klara uttryck för
att åtgärderna fortlöpande måste anpassas till det ansträngda arbetsmark-
nadsläget.

Uppslutningen kring de nya åtgärderna från både näringsliv och
offentlig sektor, för att ta till vara de möjligheter som ungdomsprak-
tiken och arbetslivsutvecklingen erbjuder, är stark. Det är viktigt att
detta engagemang kan bibehållas. Då skapas möjligheter för ytterligare
tiotusentals ungdomar och vuxna män och kvinnor att få praktik och att
göra meningsfulla insatser ur såväl egen som samhällets synvinkel.

De infrastrukturinvesteringar som regeringen föreslagit vid olika
tillfällen under mandatperioden är viktiga framtidsinvesteringar men ger
också direkt och indirekt många arbetstillfällen.

En välutvecklad infrastruktur är en förutsättning för näringslivets
utveckling. Viljan till nyföretagande och entreprenörskap kan lättare tas
till vara. En rik flora av små och medelstora företag över hela landet är
den bästa garanten för stabilt framåtskridande. Fler arbetstillfällen
förutsätter fler arbetsgivare. Ny företagandet måste därför underlättas.
Starta-eget-bidraget är en del i den strävan. Det är ett exempel på en
åtgärd där de sekundära effekterna många gånger kan bli väsentligt
större än de primära. Åtgärden skall ges högsta prioritet.

Den uppsättning av åtgärder inom arbetsmarknadspolitiken och ut-
bildningsområdet, som i dag presenteras, innebär en till omfattning och
bredd unik satsning för att direkt angripa problemen på arbetsmark-
naden. Den situation som råder, inom ekonomin i sin helhet och på
arbetsmarknaden, har emellertid sina rötter långt bakåt i tiden. Den är
en följd av att en serie olägenheter och stötestenar under årens lopp inte 4

lösts utan ackumulerats i ett komplicerat nätverk. Det kommer därför

också att ta flera år med fortsatta påfrestningar för enskilda människor,
företag och offentliga institutioner innan strukturella knutar och flask-
halsar lösts.

Den massiva insatsen av arbetsmarknadspolitiska åtgärder är en viktig
del i regeringens samlade strategi för att långsiktigt stärka den svenska
ekonomin och förhindra långtidsarbetslöshet och utslagning av män-
niskor, branscher och regioner. Den innebär att arbetsmarknadspoli-
tikens möjligheter utnyttjas till det yttersta. Med de resurser som före-
slås kommer långt fler människor än någonsin tidigare att ges hjälp för
att komma in på eller stanna kvar på arbetsmarknaden.

Vårt stora beroende av internationell handel och internationaliseringen
av produkt- och kapitalmarknaderna gör oss starkt beroende av utveck-
lingen i andra länder. Detta förhållande innebär både möjligheter och
krav. Ur ekonomisk synvinkel är de åtgärder som föreslås i dag motive-
rade på både lång och kort sikt. Den mänskliga dimensionen, där det
gäller att förhindra en segregering av det svenska samhället, gör det
ännu viktigare att de genomförs.

Chefen för Finansdepartementet har tidigare i dag redogjort for reger-
ingens bedömningar av den ekonomiska utvecklingen under innevarande
och nästa budgetår. Enligt dessa blir den ökade exporten och industri-
produktionen inte tillräcklig för att uppnå en vändning på arbetsmark-
naden. De djupgående strukturella bristerna i den svenska ekonomin
medför därför att påfrestningarna på arbetsmarknaden består även under
nästa budgetår.

Syftet med alla de förslag som berör arbetsmarknaden är att rusta de
arbetssökande och producenterna av varor och tjänster så att ekonomins
växtkraft och flexibilitet, under hård internationell konkurrens, kan
återfås. Endast så kan ytterligare arbetslöshet och välfärdsförluster
förhindras. Endast så kan fördelarna av industrins förbättrade konkur-
renssituation och en internationell konjunkturuppgång tillvaratas. Ett
brett ansvarstagande om detta i det svenska samhället, och över de
politiska blocken, skulle väsentligt stärka omvärldens tillit till den
svenska ekonomin och därmed vidga möjligheterna för den ekonomiska
politiken.

Riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken

1 min anmälan till 1993 års budgetproposition redogjorde jag för den
inriktning som borde gälla för arbetsmarknadspolitiken under nästa
budgetår. Mot bakgrund av det försämrade arbetsmarknadsläget anser
jag nu att inriktningen av arbetsmarknadspolitiken budgetåret 1993/94
bör utgå från följande.

De resurser som ställs till förfogande av arbetsmarknadspolitiska skäl
skall i första hand användas för dem som riskerar permanent utslagning.
Dessutom skall möjligheterna till expansion hos de företag som är
livskraftiga och förväntar en ökad efterfrågan tillvaratas. Resurserna
skall användas så effektivt att så många personer som möjligt får del av
resurserna. Det innebär att en avvägning måste ske i varje enskilt fall.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 8

Åtgärderna skall också ge den enskilde bästa möjliga förutsättningar att Prop. 1992/93:150
bidra till en snabb återgång till en ekonomi i balans. Bilaga 8

Arbetsmarknadens och den reguljära utbildningens möjligheter måste

utnyttjas

I första hand skall den ordinarie marknadens möjligheter utnyttjas.
Trots lågkonjunkturen nyanmäldes nästan 300 000 lediga platser år
1992. De lediga platserna som finns på arbetsmarknaden måste tillsättas
snabbt. Det innebär således att insatserna for att hålla korta vakanstider
skall fortsätta.

Det stora antalet inskrivna vid landets förmedlingar gör det nödvän-
digt att förnya och effektivisera arbetet för att klara av den höga belast-
ningen. AMV måste intensifiera utvecklingen av de arbetsmetoder och
former som ger de bästa resultaten. Jobbsökaraktiviteter har för många
visat sig vara ett värdefullt instrument för att utnyttja de lediga platserna
och stödja ett aktivt arbetssökande. De som deltar i dessa aktiviteter
söker ofta upp lediga platser som annars inte hade kommit till arbetsför-
medlingens kännedom. För att kunna ge samtliga arbetssökande service
och hålla kontakt med företagen utan att de prioriterade grupperna
trängs undan måste det gruppinriktade arbetssättet nyttjas inom hela
arbetsförmedlingsorganisationen. Arbetsförmedlingen måste öka sina
insatser för att nå företagen och skapa intresse för de arbets-
kraftsresurser som finns. Det kräver ett målmedvetet och aktivt utåt-
riktat arbete av förmedlingen.

Arbetsmarknadspolitiken kan inte ensamt klara de påfrestningar som
vi nu upplever. Det är därför nödvändigt att utnyttja de möjligheter som
finns inom andra politikområden. Åtgärder föreslås därför inom flera
områden. Dessa skall så långt möjligt utnyttjas innan arbetsmarknads-
politiska åtgärder övervägs. När det gäller utbildning bör således alltid
en ordinarie utbildningsplats prioriteras framför en arbetsmarknadsut-
bildning eller annan arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Det är framför allt
viktigt att ungdomarna går till det reguljära utbildningsväsendet för att
de skall få en stabil och väldokumenterad utbildningsbakgrund.

De utsatta grupperna och långtidsarbetslösa skall prioriteras

Bland de arbetssökande finns grupper som är särskilt utsatta och som
löper stor risk att bli långtidsarbetslösa och i förlängningen permanent
utslagna. Många ungdomar, flyktingar och invandrare samt arbetshandi-
kappade har en svag förankring på arbetsmarknaden och de är de värst
drabbade grupperna under denna lågkonjunktur. Då resurserna är be-
gränsade måste de sökande som har de största behoven prioriteras
genom att åtgärderna i första hand används för dessa grupper. De svaga
grupperna måste få en betydligt större andel av resurserna än deras
andel av arbetslösheten.

Jämställdheten på arbetsmarknaden skall ökas

Prop. 1992/93:150

Bilaga 8

Arbetsmarknaden är starkt könsuppdelad med traditionella kvinno- och
mansyrken. Kvinnor arbetar på en begränsad del av arbetsmarknaden
och många sysselsätts inom den offentliga sektorn. Den ekonomiska
situationen medger inte en fortsatt expansion av offentlig sysselsättning
utan det har på senare tid i stället varit fråga om ett omfattande effekti-
viseringsarbete. Det innebär att många kvinnor måste bredda sin kom-
petens och sitt yrkesval. Genom väglednings- och utbildningsinsatser
och genom direkt påverkan på arbetsgivarna kan arbetsförmedlingen
bidra till en ökad jämställdhet på arbetsmarknaden.

Medelsanvändning måste effektiviseras

Det statsfinansiella läget kräver att AMV noggrant planerar sin verk-
samhet utifrån de resurser som ställs till verkets förfogande. Använd-
ningen av de anslagna medlen måste således präglas av en god resurs-
hushållning. Förutsättningen för en ansvarsfull budgetering är dels en
ökad medvetenhet om vad olika åtgärder kostar, dels en förbättrad
ekonomisk uppföljning. Den löpande kostnadsredovisningen måste
förbättras så att konsekvenser av fattade beslut kan följas. För att få en
fullständig uppfattning om resultaten av insatta resurser måste även
organisationens effektivitet, utbetalningen av arbetslöshetsersättning
följas upp.

Förslag inom andra politikområden

Som jag tidigare har påpekat är de traditionella arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna inte tillfyllest för att klara de påfrestningar som nu drabbar
arbetsmarknaden. Regeringen har därför vidtagit en rad åtgärder inom
ett brett fält i syfte att minska trycket på arbetsmarknadspolitiken. Av
stor betydelse i detta sammanhang är den omfattande satsningen på
utbyggnaden av infrastruktur som redovisats i mars 1993.

I propositionen (prop. 1992/93:176) föreslogs att 98 miljarder kronor
investeras i vägar och järnvägar under perioden 1993 - 2003. Redan
under de tre första åren under tioårsperioden investeras ungefär lika
mycket som under hela 1980-talet. Programmet beräknas tillsammans
med projekt som finansieras genom avgifter och statsgarantier leda till
att sysselsättningen ökar starkt redan under år 1993 för att uppnå en
kulmen runt år 1995 då över 50 000 personer beräknas vara direkt eller
indirekt sysselsatta genom planerade infrastrukturprojekt.

1 samma proposition aviserades också förslag till särskilda insatser
och tidigareläggning av investeringar i länstrafikanläggningar under
budgetåren 1993/94 och 1994/95. Motivet för dessa satsningar är att
snabbt komma i gång med sysselsättningsintensiva projekt i hårt drabba-
de regioner. Chefen för Kommunikationsdepartementet har tidigare i 7

dag redovisat detta förslag.

Efter en överenskommelse i riksdagen (bet. 1992/93:FiU20, rskr.
1992/93:189) har beslut fattats om ett program för att stimulera s.k.
ROT-insatser. Ett av inslagen i programmet avser bidrag for reparation
och underhåll av vissa kommunala lokaler. Ett anslag under sjunde
huvudtiteln omfattande 800 miljoner kronor har med anledning av riks-
dagens beslut ställts till Arbetsmarknadsstyrelsens (AMS) disposition.
Bidrag utgår med 30 % av kostnaden och omfattar reparations- och
underhållsarbeten som påböijas före den 1 juli 1994 och som slutförs
senast den 30 juni 1995.

Intresset för bidraget är stort och det kan ifrågasättas om inte åtskil-
liga projekt skulle kunna komma till stånd även om bidragsdelen är
mindre än 30 %. Jag föreslår därför att AMV ges möjlighet att i för-
handling med intresserade kommuner komma överens om en lägre
bidragsdel per objekt. Bidrag bör således utgå med högst 30 %.

ROT-programmet omfattar utöver detta stöd till kommunala bygg-
nader en rad andra insatser: RBF-stödet (dvs. räntestödet for reparation
av främst allmännyttans hyreshus) förlängs och gäller under åren 1993
och 1994, bidrag utges för ombyggnad av äldrebostäder, viss för-
längning av 1992 års regler för räntebidrag för ombyggnad av bostäder,
uppräkning av Riksantikvarieämbetets resurser för kulturmiljövård,
medel för konstnärlig utsmyckning och möjlighet till skattereduktion för
reparationer m.m. för bostadshus.

Handikapputredningen (S 1988:03) har i sitt arbete konstaterat att det
finns påtagliga brister vad gäller tillgängligheten för personer med
funktionshinder i stora delar av beståndet av offentliga lokaler. Den
satsning som nu görs på reparationer, ombyggnad och tillbyggnad ger
förutsättningar att åstadkomma en förbättrad tillgänglighet i skolor,
daghem, ålderdomshem etc. Enligt min uppfattning bör projekt som
leder till ökad tillgänglighet för personer med funktionshinder ges sär-
skild uppmärksamhet vid prövningen av olika projektansökningar.

Tidigare i dag har chefen för Finansdepartementet redovisat förslag
till omfattande investeringar i statliga byggnadsprojekt. Dessa investe-
ringar kommer att skapa ytterligare välbehövliga sysselsättningstillfällen
i den hårt ansträngda byggbranschen.

Vidare har chefen för Utbildningsdepartementet tidigare i dag redo-
visat åtgärder som innebär en omfattande satsning på utbildning inom
skolväsendet, folkbildningen, universitet och högskolor. Förslagen
syftar till att motverka dagens arbetslöshet men skall framför allt på
lång sikt bidra till att stärka Sverige som kunskapsnation. De redovisade
förslagen innebär att de olika utbildningsformema totalt kommer att
tillföras 89 000 extra utbildningsplatser under nästa budgetår, varav
40 000 i gymnasieskolan, 33 000 i Komvux, 13 000 i folkhögskolan och
studieförbunden, samt 3 000 inom universitet och högskolor.

Förslagen på utbildningsområdet innehåller förutom medel till utbild-
ningsplatser också förslag om medel för olika studiestöd där en rejäl
förstärkning föreslås av medlen för det särskilda vuxenstudiestödet för
arbetslösa (Svuxa). Det innebär att den som satsar på att förkovra sig
och därmed stärka sin ställning på arbetsmarknaden kan erhålla en
studiefinansiering. Förslag till vissa regeljusteringar, för att göra Svuxa

Prop. 1992/93:150

Bilaga 8

tillgängligt även för yngre studerande och dem som inte är arbets- Prop. 1992/93:150
löshetsförsäkrade, ingår också i den redovisning som lämnades. Bilaga 8

Jag övergår nu till att redovisa ett antal förslag till regeländringar
m.m. och mina medelsberäkningar.

A. Arbetsmarknadsdepartementet m.m.

A 1. Arbetsmarknadsdepartementet m.m.

För nästa budgetår har riksdagen under detta anslag anvisat 42 524 000
kronor (prop. 1992/93:100 bil. 11, bet. 1992/93 :AU8, rskr.
1992/93:204).

Jag kommer senare att redogöra for behov av ett tillskott av medel
och tjänster till Arbetsmarknadsverket och arbetsförmedlingen på grund
av det rådande arbetsmarknadsläget. Arbetsmarknadsdepartementet
kommer att behöva ett begränsat resurstillskott p.g.a. det
bekymmersamma arbetsmarknadsläget. Jag föreslår därför att Arbets-
marknadsdepartementet tillfälligt tillförs 820 000 kr motsvarande kost-
naden för två tjänster.

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att under ramanslaget Arbetsmarknadsdepartementet för budget
året 1993/94 anvisa 820 000 kr utöver vad riksdagen har anvisat
med anledning av prop. 1992/93:100 bil. 11.

A 2. Utredningar m.m.

För nästa budgetår har riksdagen under detta anslag anslagit

17 220 000 kr (prop. 1992/93:100 bil. 11, bet. 1992/93:AU8, rskr.
1992/93:204).

Förordnandet för arbetsgruppen för att följa förhandlingarna om nya
avtal på arbetsmarknaden har löpt ut den 31 mars 1993. Jag föreslår
därför att anslaget minskas med 5 miljoner kronor som motsvarar de
medel som beräknats för gruppens arbete för budgetåret 1993/94.

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att under reservationsanslaget Utredningar m.m. för budgetåret
1993/94 anvisa ett belopp som är 5 000 000 kr lägre än vad riks-
dagen anvisat med anledning av prop. 1992/93:100 bil. 11.

B. Arbetsmarknad m.m.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 8

B 2. Arbetsmarknadspolitiska åtgärder

I 1993 års budgetproposition (1992/93:100 bil. 11) aviserades att event-
uella justeringar under anslaget skulle tas upp mer i detalj i komplette-
ringspropositionen. Inför de förslag som jag strax kommer att redovisa
har jag övervägt både AMS anslagsframställning hösten 1992 och en
skrivelse från AMS den 19 februari 1993 inför kompletteringspropo-
sitionen. Dessutom har ett flertal skrivelser kommit in från myndig-
heter, organisationer m.fl. angående arbetsmarknadspolitiska åtgärder i
olika delar av landet. De förslag från AMS och andra som jag inte
berör i det följande tillstyrks inte.

1 AMS

1 AMS skrivelse den 19 februari 1993 redovisas två alternativa nivåer
för de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. AMS första alternativ inne-
bär endast omdisponeringar mellan de olika arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna och ryms inom de ramar som regeringen föreslog för an-
slaget Arbetsmarknadspolitiska åtgärder i budgetpropositionen. Det
andra alternativet innebär att verket tillförs ytterligare 8 432 miljoner
kronor utöver vad regeringen har föreslagit i budgetpropositionen, dvs.
totalt 36 832 miljoner kronor. Detta skulle medge placering av 320 000
personer i genomsnitt per månad i någon arbetsmarknadspolitisk åtgärd.

I följande tabell redovisas AMS förslag enligt det andra alternativet
till fördelning av kostnader och antalet personer i genomsnitt per månad
i de åtgärder som ingår under anslaget samt för arbetslivsutveckling och
utbildningsvikariat.

Åtgärd	Kostnad Mkr	Antal personer per månad
Arbetsmarknads- och
företagsutbildning	17 518	122 000
Utbildningsvikariat	-	10 000
Ungdomspraktik	5 900	75 000
Beredskapsarbete/
rekryteringsstöd	11 184	61 000
Arbetslivsutveckling	200	20 000
Övrig verksamhet(l)	400	4 000
Tidigareläggning av
invest.	1 000	5 000
Platser i reguljära
utbildningsväsendet	630	23 000
Summa	36 832	320 000

(1) Avser utredningskostnader, flyttningsbidrag m.m., bidrag till utbildning i
företag, utbildningsbidrag vid vidgad arbetsprövning, bidrag till arbetslösa för att
starta egen verksamhet samt insatser för flyktingar och invandrare.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 8

2 Föredragandens överväganden

2.1 Inledning

Under anslaget har jag beräknat kostnaderna för utbudsstimulerande
åtgärder till 22 303,6 miljoner kronor. Kostnaderna för de efterfråge-
påverkande åtgärderna har beräknats till 6 086,1 miljoner kronor. Av
anslagets medel bör regeringen disponera 210 miljoner kronor. Av
dessa senare medel bör 250 miljoner kronor användas för särskilda
arbetsmarknadspolitiska insatser på utsatta orter m.m. och 10 miljoner
kronor för olika utvecklingsprojekt inom arbetsmarknadspolitiken.

I nedanstående tabell redovisas anvisade medel för budgetåret 1992/93
(Bå 92/93) inkl, medel på tilläggsbudget (prop. 1992/93:50 bil. 7, bet.
1992/93 :FiUl, yttr. 1992/93 :AU2y, rskr. 1992/93:134) och anvisade
medel från finansfullmakten samt mina nu beräknade kostnader för
budgetåret 1993/94 (Bå 93/94) och beräknat antal personer i genomsnitt
per månad fördelat på konjunkturberoende åtgärder.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 8

Åtgärd	Bå 92/93	Bå 93/94	Antal
	Kostnad	Kostnad	personer
	Tkr	Tkr	per månad

Utredningskostnader	9 082	9 445
Flyttningsbidrag m.m.	200 000	117 516
Särskilt anordnad arbetsmarknads- utbildning	5 708 175	4 664 869	42 100
, ut- bildningsbidrag	5 516 102	4 552 742
Arbetsmarknads- utbildning i det reguljära utbildningsväsendet	1 817 473	1 490 758	16 200
Ungdomspraktik, utbildningsbidrag	5 800 636	7 893 912	100 000
Högskoleprakti- kanter		286 000	3 000
Bidrag till utbildning i företag	612 480	2 649 917	28 000
Elevsocial verksamhet vid arbetsmarknads- utbildning	66 373	60 597
Bidrag till Komvux(l)	143 000	-	-
Bidrag till gymnasie- utbildning(l)	67 000
Bidrag till utbildning vid folkhögskolor(l)	106 000
Vidgad arbetsprövning, utbildningsbidrag	28 481	27 318	300
J obbsökaraktiviteter, utbildningsbidrag	82 960	100 480	1 400
U tbildningsvikariat(2)	-		20 000
Starta-eget-bidrag	114 450	450 000	4 000
Finansfullmakten	2 000 000
Summa utbuds- stimulerande åtgärder	22 272 212	22 303 554	215 000
Beredskapsarbete, rekryteringsstöd och avtalade in- skolningsplatser	6 193 363	5 363 486	41 900
Bidrag till tidi-

gareläggningar av
affärsverks-

Prop. 1992/93:150

Bilaga 8

investeringar m.m.

Bidrag till skogs-
bilvägar

Försöksverksamhet
med syselsätt-
ningsskapande
åtgärder

Insatser för flyk-
tingar och in-
vandrare

Bidrag för kostnader

i samband med
arbetslivsut-
veckling(2)

Bidrag till allmänna
samlingslokaler m.m.

Summa efterfrågepå-
verkande åtgärder

Totalt

Överfört till
Utbildnings-
departementet

1 000 000	200 000	1 000
-	90 000	500
10 000	10 000
147 000	150 615	2 000
200 000	207 000	50 000
50 000	65 000	600
7 600 363	6 086 101	96 000
872 575 (3)	28 389 655 (4)	311 000
	1 392 060	29 000

(1) Medlen för dessa åtgärder förs under budgetåret 1993/94 upp under
Utbildningsdepartementets huvudtitel.

(2) Kostnader för deltagare i utbildningsvikariat och arbetslivsutveckling bekostas
inte från anslaget utan från arbetsmarknadsfonden men räknas in i de
konjunkturberoende åtgärderna.

(3) Av medlen har 8 066 miljoner kronor anvisats på tilläggsbudget.

(4) Av de totala medlen får högst 300 miljoner kronor användas for otraditionelia
insatser.

2.2 Tillfällig förstärkning av arbetsförmedlingen

Min bedömning i min anmälan till årets budgetproposition att en för-
stärkning av arbetsförmedlingens personal är nödvändig kvarstår.
Arbetsmarknadsläget innebär en fortsatt hög arbetsbelastning för arbets-
förmedlingen. I slutet av januari 1993 fanns 829 000 sökande vid
landets förmedlingar. Det motsvarar ca 19 % av arbetskraften. Antalet
sökande vid motsvarande tidpunkt år 1990 var 330 000 personer. För
att markera att förstärkningen är tillfällig, föreslår jag att högst 350
miljoner kronor av medlen under anslaget Arbetsmarknadspolitiska
åtgärder får disponeras för personalförstärkning vid arbetsförmedlingen
under budgetåret 1993/94.

Jag vill återigen påpeka vikten av att AMS gör en systematisk uppfölj-
ning och utvärdering av olika arbetssätt och organisation vid landets

arbetsförmedlingar för att dessa skall kunna fortsätta att ge en god Prop. 1992/93:150
service när de tillfälliga personalförstärkningama upphör. En mindre del Bilaga 8
av den här föreslagna tillfälliga förstärkningen bör därför avsättas för
utvärdering av arbetsförmedlingsorganisationens och åtgärdernas effekti-
vitet inkl, arbetslöshetsersättningarna.

2.3 Ändrade regler för vissa stödformer

Innan jag går in på mina medelsberäkningar vill jag redovisa ett antal
förslag som är ämnade att öka medelseffektiviteten i åtgärderna och
skapa utrymme för fler personer i åtgärderna inom givna resurser.

2.3.1 Utbildningsbidrag

Jag kommer i det följande att lämna förslag till ett antal förändringar
beträffande utbildningsbidragen vid arbetsmarknadsutbildning m.m.
Syftet med förslagen är att dels uppnå en större likhet mellan kursdel-
tagare med olika former av studiestöd, dels uppnå en ökad rättvisa
mellan olika kursdeltagare med utbildningsbidrag och dels åstadkomma
vissa besparingar. Genom de lämnade förslagen uppnås också admini-
strativ enkelhet och en effektivare medelsanvändning.

2.3.1.1 Studiefinansiering av utbildning i det reguljära utbildnings-
väsendet m.m.

Studiefinansieringen för vuxna är ett komplicerat och svåröverskådligt
område. Delvis beror det på att den skall täcka in studerande med olika
bakgrund och ekonomiska behov på alla nivåer i studiesystemet. Den
stora mängden av olika former för studiestöd och de olika regelverken
innebär problem. Om man ser till de tre största finansieringsformerna -
studiemedel, särskilt vuxenstudiestöd och utbildningsbidrag, som delvis
har samma målsättning - så skiljer de sig väsentligt i fråga om materiellt
innehåll. Såväl Centrala studiestödsnämnden (CSN) som Finvuxutred-
ningen i sitt betänkande (SOU 1991:65) har var för sig framfört önske-
mål om en långtgående samordning av de stöd som finns för vuxnas
studiefinansiering. De menar bl.a. att det är näst intill omöjligt att
informera om vilka villkor som gäller och förklara rättvisan i dessa
villkor för de studerande.

De olika stöden skiljer sig från varandra framför allt när det gäller
bidragsdelen, dvs. den samhälleliga subventionsgraden. Det skapar
rättviseproblem i första hand genom att det inte behöver vara behovet
av utbildning och stöd som är avgörande för vilket stöd den enskilde
erhåller. Det handlar i stor utsträckning i stället om det sätt på vilket
den studerande har sökt sig till utbildningen. Problemet blir särskilt
påtagligt när arbetslösa för samma studier beviljas studiestöd med olika
bidragsnivåer beroende på om ansökan lämnats in hos arbetsförmed-
lingen eller CSN. Principen i dessa fall bör vara att studiestöd utgår
med samma bidragsnivåer och i huvudsak enligt likartade regler.

Utbildningsbidrag med lånedel

Prop. 1992/93:150

Bilaga 8

Mitt förslag: Utbildningsbidraget för deltagare dels i särskilt
anordnad arbetsmarknadsutbildning för den som är under 25 år,
dels i arbetsmarknadsutbildning i det reguljära utbildningsväsendet
skall i huvudsak motsvara det vuxenstudiebidrag som utges enligt
reglerna för det särskilda vuxenstudiestöd som utges till arbetslösa
(Svuxa). Den som deltar i arbetsmarknadsutbildning som nu sagts
skall också tillhandahållas motsvarande lånemöjligheter som inom
Svuxa. Också återbetalningsregler och övriga bestämmelser skall
utformas i huvudsaklig överensstämmelse med Svuxa. Förmånerna
vid all arbetsmarknadsutbildning för ungdomar under 25 år, dock
inte ungdomspraktik, och för övriga deltagare i arbetsmarknadsut-
bildning i det reguljära utbildningsväsendet kommer därvid att
bestå av en bidragsdel och en lånedel. Den lånemöjlighet jag före-
slår skall genomföras i form av en lag om särskilt studielån för den
som genomgår arbetsmarknadsutbildning.

Skälen för mitt förslag: För närvarande finns det två olika studiestöd
som direkt riktar sig till arbetslösa som är i behov av att komplettera sin
utbildning inom det reguljära utbildningsväsendet. Det är dels utbild-
ningsbidrag som utgår när den arbetslöse efter ansökan beviljas utbild-
ningen som arbetsmarknadsutbildning, dels särskilt vuxenstudiestöd för
arbetslösa (Svuxa) som kan utgå efter ansökan till CSN när den arbets-
löse på eget initiativ börjar en utbildning. Därutöver finns särskilt vuxe-
nstudiestöd (Svux) som kan beviljas även den som inte är arbetslös.

Utbildningsbidrag betalas ut med samma belopp som den studerande
vid arbetslöshet skulle ha erhållit i ersättning från arbetslöshetsförsäk-
ringen eller med ett lägre belopp om den arbetslöse inte är försäkrad.
Svux/Svuxa beräknas efter samma principer som gäller för utbildnings-
bidrag, men består av ett vuxenstudiebidrag och studielån. Lånedelen
utgör skillnaden mellan utbildningsbidraget och vuxenstudiebidraget
efter skatt. Vuxenstudiebidraget efter skatt och lånedelen blir tillsam-
mans ett lika stort belopp som utbildningsbidraget efter skatt. Den
enskilde kan själv avgöra hur mycket av lånedelen han vill ta ut eller
om han enbart vill ha bidragsdelen, vilken för den som är medlem i en
arbetslöshetskassa motsvarar 65 % av den ersättning han skulle ha
erhållit i arbetslöshetsersättning före skatt.

Enligt nuvarande bestämmelser beviljas Svuxa endast den som är
arbetslöshetsförsäkrad. Svux däremot kan även beviljas den som inte
försäkrad. För den som har en låg dagpenning från arbetslöshetsför-
säkringen eller inte är försäkrad gäller, precis som för utbildnings-
bidraget, en miniminivå för dagpenningen.

Som jag tidigare nämnt kan den enskilde själv avgöra hur stor andel
han vill söka, av den totala lånedel han har rätt till, 25, 50 eller 100 %, 15

eller om han enbart vill söka bidragsdelen.

2 Riksdagen 1992/93. 1 sarrd. Nr 150 Bil. 8

Återbetalningen av lånet börjar tidigast sex månader efter avslutade
studier. Lånet återbetalas med ett årsbelopp som är 4 % av den sam-
manräknade inkomsten. Räntan på lånet löper från utbetalningsdagen
och är under 1993 fastställd till 8,7 %.

Det är enligt min uppfattning otillfredsställande att stöd med så olika
bidragsnivåer och bestämmelser i övrigt kan utgå för en i princip lik-
värdig åtgärd. Jag anser att det är skäligt att den enskilde själv betalar
en viss del för studier som är att betrakta som en allmän kompetenshöj-
ning. Det får även anses skäligt att ungdomar under 25 år som erbjuds
och väljer att delta i särskilt anordnade kurser inom ramen för arbets-
marknadsutbildningen i likhet med ungdomar som väljer andra studie-
former och studievägar får betala en del av studiestödet for sina studier.
Det är därför min mening att utbildningsbidraget vid all arbetsmark-
nadsutbildning för ungdomar under 25 år och för övriga deltagare vid
arbetsmarknadsutbildning som den enskilde ansökt om och blivit an-
tagen till i konkurrens med andra i alla väsentliga avseenden bör lik-
ställas med Svux/Svuxa. Detta bör gälla såväl studiebidragets storlek
som lånemöjligheter och återbetalningsregler samt i övrigt gällande
bestämmelser.

De utbildningar jag avser med begreppet reguljära utbildningsväsendet
är utbildningar dels på grundskole- och gymnasienivå inom kommunal
och statlig vuxenutbildning i gymnasieskola eller på folkhögskola, dels
på högskolenivå vid universitet och högskola eller motsvarande efter-
gymnasial utbildning hos andra utbildningsanordnare. Mina förslag om
utbildningsbidrag med lånedel avser endast de i avsnittet nämnda ut-
bildningarna och således inte utbildningsbidrag vid yrkesinriktad rehabi-
litering vid arbetsmarknadsinstitut.

Förmånerna vid dessa arbetsmarknadsutbildningar som omfattas av
mitt förslag kommer därvid att i likhet med Svux/Svuxa bestå av ett
bidrag och ett studielån. Detta stöd bör även i fortsättningen och precis
som Svux kunna beviljas även den som inte är medlem i arbetslöshets-
kassa. Till skillnad från vad som för närvarande gäller för Svux anser
jag dock att studiebidragsdelen även for den som inte är arbetslöshets-
försäkrad bör vara 65 % av miniminivån för utbildningsbidrag. Mitt
förslag till nytt studiefinansieringssystem vid arbetsmarknadsutbildning
bör gälla vid utbildningar som beviljas fr.o.m. den 1 juli 1993. De
grundläggande bestämmelserna bör regleras i en lag om särskilt studie-
lån för den som genomgår arbetsmarknadsutbildning. Den närmare
utformningen av reglerna, huvudsakligen i överensstämmelse med reg-
lerna för Svux/Svuxa, bör ankomma på regeringen. Lånedelen bör
finansieras med upplåning genom Riksgäldskontorets försorg.

För vissa handikappade ungdomar, som nu får utbildningsbidrag, kan
en övergång till delfinansiering av studierna med lån innebära en be-
tydande försämring. Det gäller dem som på grund av sitt handikapp får
skolgången fördröjd, exempelvis därför att handikappet hindrar normal
studietakt eller därför att studierna avbryts av operationer eller annan
medicinsk behandling, habiliterings- eller rehabiliteringsinsatser eller av
liknande skäl. Denna grupp ungdomar har tidigare beaktats särskilt vid
utformningen av reglerna för ungdomspraktik och dessförinnan särskilda

Prop. 1992/93:150

Bilaga 8

inskolningsplatser. Det bör ankomma på regeringen att utfärda närmare Prop. 1992/93:150
bestämmelser om återbetalning och i förekommande fall eftergift av Bilaga 8

återbetalning av lån som beviljats enligt den föreslagna lagen om sär-
skilt studielån för den som genomgår arbetsmarknadsutbildning.

Enligt nuvarande bestämmelser för Svuxa kan stödet ges till den som
har fyllt 25 år och förvärvsarbetat minst lyra år medan arbetsmarknads-
utbildning kan beviljas den som har fyllt 20 år, med vissa undantag.
Därtill kommer att Svuxa enligt nuvarande bestämmelser enbart kan
beviljas för den som är arbetslöshetsförsäkrad. Svux kan däremot be-
viljas den som inte är arbetslöshetsförsäkrad, men då med en lägre
bidragsdel. För att nå en likhet mellan de olika studiestödens regel-
system även i dessa avseenden måste nuvarande bestämmelser ändras
för Svuxa beträffande ålders- och förvärvsarbetskrav samt vilka som
kan få tillgång till stödet. Chefen för Utbildningsdepartementet har
tidigare i dag redovisat förslag i denna fråga.

2.3.1.2 Ändrade regler för utbildningsbidrag

En arbetsgrupp har under våren 1992 sett över reglerna för utbildnings-
bidrag vid arbetsmarknadsutbildning och yrkesinriktad rehabilitering
m.m. i syfte att göra reglerna för bidragen och den samordning som
sker med andra förmåner enklare och mer rättvisa. Gruppen har i juni
1992 avgivit betänkandet (Ds 1992:66) Översyn av reglerna för utbild-
ningsbidrag vid arbetsmarknadsutbildning och yrkesinriktad rehabilite-
ring m.m.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av Riksrevisions-
verket (RRV), Riksförsäkringsverket (RFV), Försäkringskasseförbundet
(FKF), AMS, AMU-gruppen, CSN, Länsstyrelsen i Stockholms län,
Länsarbetsnämnden (LAN) i Stockholms län, Försäkringsöverdomstolen
(FÖD), Kammarrätten i Jönköping, Statens handikappråd (SHR), Öre-
bro kommun, Nämnden för vårdartjänst (NV), Handikappförbundens
centralkommitté (HCK), De Handikappades Riksförbund (DHR),
Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Tjänstemännens centralorganisa-
tion (TCO), Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO),
Sveriges Psykologförbund, Arbetslöshetskassornas samorganisation
(SO), Rörelsefolkhögskolornas intresseorganisation (RIO) samt Statens
löne- och pensionsverk (SPV). Remissyttrandena finns tillgängliga i
Arbetsmarknadsdepartementet (dnr A92/1524/A).

De socialpolitiska bidragssystemen består av ett stort antal olika för-
måner för den enskilde. De många specialinriktade bidragen med skilda
regleringar och den uppdelade handläggningen kan emellertid skapa
problem. Dessa problem blir särskilt påtagliga i de situationer när rätt
till stöd kan föreligga från mer än ett ersättningssystem. Regler som
syftar till att lösa konflikten mellan olika regelsystem kan utformas på
två olika sätt. Dels kan en författning innehålla bestämmelser om att
ersättning utgår under tid då viss annan ersättning utgår, dels kan ersätt-
ningarna avräknas mot varandra. Avräkningsreglema kan sägas inne- 17

bära att om någon för samma tid är berättigad till flera ersättningar Prop. 1992/93:150
utbetalas maximalt ett belopp som motsvarar den högsta ersättningen. Bilaga 8

Huvudprincipen bör vara att endast ett stöd skall kunna betalas ut för
en och samma åtgärd. När två olika ersättningar skall samordnas är det
emellertid en principiellt viktig fråga på vilken av dem avdrag skall
göras. Frågan är delvis av teknisk art och har betydelse för bl.a. vilket
anslag på statsbudgeten som skall belastas. Den har också betydelse för
redovisningen av hur många som erhåller ersättning och hur mycket
som betalas ut i olika ersättningsformer.

Det är också betydelsefullt för överskådligheten i regelsystemen att
regleringen görs efter samma princip. En rimlig utgångspunkt bör vara
att avdraget görs på dagersättningen, om en dagersättning samordnas
med en tillsvidareersättning eller en tidsbegränsad ersättning som avser
en längre period.

Utbildningsbidraget vid arbetsmarknadsutbildning består förutom av
dagpenning av s.k. särskilt bidrag, som ersättning för kursavgifter,
läromedel, resor och traktamente m.m. Jag kommer i det följande att
lämna förslag såväl beträffande dagpenningen som det särskilda bi-
draget. Syftet med mina förslag är att uppnå en ökad administrativ
enkelhet och en effektivare medelsanvändning samt lägre kostnader.

Länsarbetsnämnderna har det ekonomiska ansvaret för och beslutar
om rätten till utbildningsbidrag, medan försäkringskassan fastställer
nivån på utbildningsbidragen, i förekommande fäll efter samordning
med andra ersättningar, och beräkning av det särskilda bidraget. För-
säkringskassan gör även utbetalningen. Jag vill här nämna att jag för
närvarande överväger hur och av vem utbildningsbidragen bör admini-
streras i framtiden. En fråga som är aktuell i det sammanhanget är om
denna tjänst kan upphandlas av arbetsmarknadsmyndigheterna. Jag
återkommer senare till regeringen med mina överväganden.

2.3.1.3 Dagpenning

Samordning med vissa socialförsäkringsförmåner m.m.

Mitt förslag: Utbildningsbidragets dagpenning skall samordnas
med vissa andra kontantstöd endast när ersättningarna avser samma
inkomstbortfall. Detta skall gälla i fråga om förtidspension och
sjukbidrag enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL)
och vissa andra pensionsförmåner som utgår jämte sådan pension,
egenlivränta enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring
(LAF) och motsvarande äldre författningar samt delpension enligt
lagen (1979:84) om delpensionsförsäkring.

I fråga om vissa dagersättningar skall samordning ske endast
om förmånerna utges för samma tid. Detta gäller t.ex. rehabilite-
ringspenning enligt AFL. I samtliga fall skall samordningen ske
genom att dagpenningen minskas med den del av den andra för-
månen som läggs till grund för samordningen.

Samordning med privat pension begränsas till pensionsförmån
som hänför sig till tjänst.

Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt
förslag.

Remissinstanserna: Instämmer i huvudsak med arbetsgruppens för-
slag. RFV anser emellertid i motsats till arbetsgruppen att den före-
slagna samordningen med livränta och arbetsskadesjukpenning även
skall gälla kursdeltagare som inte utfört förvärvsarbete i sådan omfatt-
ning att arbetsvillkoret uppfyllts om denne hade varit arbetslöshetsför-
säkrad. Därutöver bör inte dagpenning begränsas till samma storlek som
arbetslöshetsersättning, i de fell där samordning inte skall ske. Detta för
att undvika merarbete och alltför svåra regler, som endast blir tillämpli-
ga i ett fåtal fall. Vidare framhåller RFV och FKF att om den enskilde
sökt och beviljats rehabiliteringspenning bör detta innebära att utbild-
ningsbidrag inte bör komma i fråga. AMS och TCO menar att rehabilite-
ringspenning alltid bör utgå i första hand vid utbildning på grund av
sjukdom eller arbetsskada. NV menar att arbetsgruppens förslag att den
enskilde själv skall kunna välja stödform är orimligt.

Skälen för mitt förslag: En kursdeltagare kan under utbildningstiden
vara berättigad till andra kontantstöd som utgår oberoende av utbild-
ningen för att kompensera för ett helt eller partiellt inkomstbortfall. I
det senare fellet kan det vara fråga om t.ex. förtidspension och sjuk-
bidrag, delpension eller livränta.

Rehabiliteringsersättning kan utges till försäkrad vars arbetsförmåga
är nedsatt på grund av sjukdom med minst en fjärdedel, om han eller
hon deltar i arbetslivsinriktad rehabilitering. I vissa fell kan den för-
säkrade vara berättigad till utbildningsbidrag - som samordnas med

Prop. 1992/93:150

Bilaga 8

rehabiliteringsersättningen enligt AFL - för samma rehabilitering. Mot-
svarande förhållande gäller vid en arbetsmarknadsutbildning som be-
viljats på grund av arbetsskada. Den skadade är då under utbildnings-
tiden berättigad till en ersättning - sjukpenning eller livränta - enligt
LAF.

Genom de nuvarande samordningsreglerna i förordningen (1987:406)
om arbetsmarknadsutbildning (FAMU) kan deltagare i arbetsmarknads-
utbildning som uppbär partiell förtidspension/sjukbidrag enligt AFL och
vissa andra pensionsförmåner som utgår jämte sådan pension eller
livränta enligt LAF och motsvarande ersättning enligt äldre författ-
ningar, eller delpension enligt lagen om delpensionsförsäkring bli
underkompenserade i vissa situationer. De får med andra ord en lägre
ersättning för den del av förvärvshindret som motsvaras av arbetsmark-
nadsutbildningen än övriga kursdeltagare. Mitt förslag att dessa kontant-
stöd endast skall samordnas med dagpenningen när ersättningen avser
samma inkomstbortfall är ämnat att undanröja denna orättvisa. Ett
genomförande av denna princip måste ske med beaktande av de sär-
skilda förhållanden som gäller för vaije förmån för sig. Jag avser därför
inte att här i detalj presentera hur samordningen bör ske, utan avser att
återkomma till regeringen med förslag härom. I likhet med RFV anser
jag också att förslaget skall gälla även de deltagare som inte uppfyller
arbetsvillkoret enligt lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring.

Beträffande föräldrapenningförmånema gäller för närvarande olika
samordningsregler avseende föräldrapenning och tillfällig föräldrapen-
ning. Jag finner inga skäl som talar för att denna ordning bör bibehål-
las. I fråga om sjukpenning enligt AFL eller LAF och motsvarande
äldre författningar eller föräldrapenningförmåner och rehabilite-
ringspenning enligt AFL bör samordning ske om förmånen utges för
samma tid som dagpenning utges enligt FAMU. Dagpenning enligt
FAMU kan, enligt vad jag har inhämtat, stundom utges för samma
åtgärd som den för vilken den arbetslöse uppbär rehabiliteringspenning.
Den allvarligaste nackdelen med en sådan ordning är att den ekono-
miska redovisningen av ersättningssystemen blir missvisande, vilket i
sin tur försvårar uppföljningen av olika åtgärder. Det medför även ett
onödigt administrativt merarbete. Enligt min mening är det olyckligt när
två ersättningar utges för samma åtgärd. Jag lägger emellertid i denna
del inte fram något förslag. Däremot förutsätter jag att länsarbets-
nämnden samråder med försäkringskassan innan beslut om arbetsmark-
nadsutbildningen fattas.

I den mån sjukpenning, föräldrapenningförmåner eller rehabilite-
ringspenning enligt AFL eller sjukpenning enligt LAF eller motsvarande
ersättning enligt äldre författningar utges för samma tid som dagpenning
enligt FAMU bör samordning ske.

Enligt min mening bör liksom inom arbetslöshetsförsäkringen endast
privata pensioner som hänför sig till tjänst samordnas med utbildnings-
bidraget. Samordning med olika privata pensionsförsäkringar bör därför
inte ske.

I samtliga fall när samordning skall ske, bör samordningen göras
genom att dagpenning enligt FAMU minskas med den andra förmånen.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 8

Mitt förslag i denna del förutsätter en ändring i 8 kap. 12 § och 22 kap.
15 § AFL. Genom att 5 kap. 9 § LAF hänvisar till 8 kap. 12 § AFL får
en ändring i nämnda lagrum i AFL automatiskt genomslag också i LAF.
Bestämmelserna bör träda i kraft den 1 juli 1993. I fråga om de for-
ordningsändringar som blir behövliga avser jag att återkomma till rege-
ringen med förslag.

Samordning med sjukpenning

Mitt förslag: Den sjukpenninggrundande inkomst (SGI) som del-
tagaren har då studierna påbörjas hålls vilande under utbildnings-
tiden. Kursdeltagaren får i stället behålla dagpenningen vid från-
varo på grund av sjukdom. En karensdag infors vid sjukfrånvaro
vid varje sjuktillfalle i fråga om dagpenningen. För den inkomst av
eget arbete som kursdeltagaren kan ha vid sidan av studierna fast-
ställs en studietids-SGI. Vid sjukfrånvaro utbetalas timberäknad
sjukpenning utifrån denna SGI. Den vilande SGI:n skall enligt
huvudregeln inte aktiveras under studietiden.

Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt för-
slag. Arbetsgruppen föreslår dock att den vilande SGLn skall kunna
aktiveras under ferieuppehåll. Frågan om karensdag har inte behandlats
av arbetsgruppen.

Remissinstanserna: Stöder i huvudsak arbetsgruppens förslag. RFV
anser emellertid att den vilande sjukpenningen enbart bör aktiveras vid
sommaruppehåll i studierna för en kursdeltagare som är arbetslös eller
inte kan söka arbete på grund av sjukdom. AMS framhåller att läns-
arbetsnämnderna bör meddelas vid längre sjukfrånvaro (inom 30 dagar)
samt vid upprepad korttidsfrånvaro. TCO anser att det är principiellt
oacceptabelt att löntagare som ofrivilligt blir arbetslösa och har en lön
som överstiger 13 800 kronor skall sakna det sjukpenningskydd som de
hade före arbetslösheten. Taket inom arbetslöshetsförsäkringen och
därmed också utbildningsbidraget bör höjas till samma nivå som inom
sjukförsäkringen.

Skälen för mitt förslag: Enligt nu gällande bestämmelser får del-
tagare i arbetsmarknadsutbildning och inskrivna vid arbetsmarknads-
institut (Ami) behålla 90 % av dagpenningen vid sjukdom. Dagpen-
ningen minskas med det belopp som kursdeltagaren för samma tid som
utbildningsbidrag får i sjukpenning. Den som är inskriven vid Ami eller
genomgår arbetsmarknadsutbildning och som har haft SGI vid studier-
nas början får vid sjukdom en kalenderdagberäknad sjukpenning enligt
denna SGI oberoende av om han har något arbete vid sidan av studierna
eller inte. Sjukpenningen utgår under sju och dagpenningen under fem
av veckans dagar. Bestämmelserna medför att kursdeltagaren kan bli
över- respektive underkompenserad, beroende av om han har arbete vid
sidan av studierna eller inte. Detta inträffar, t.ex. när någon sjukskriver

Prop. 1992/93:150

Bilaga 8

sig under tiden lördag - söndag, de dagar under vilka utbildningsbidrag Prop. 1992/93:150
inte betalas ut. Den som skulle ha varit helgledig dessa dagar över- Bilaga 8
kompenseras medan den som skulle ha arbetat blir underkompenserad.

Enligt min mening bör i fråga om beräkning av sjukpenning för dem
som är inskrivna vid Ami eller genomgår arbetsmarknadsutbildning
samma regler gälla som för studerande som uppbär vanligt studiestöd.
Detta innebär att den SGI som kursdeltagaren har innan studierna på-
börjas inte får sänkas utan skall hållas vilande under studietiden. Sjuk-
penningen skall under studietiden inte beräknas på den vilande SGI:n
utan på en studietids-SGI, som grundas på de förvärvsinkomster som
kursdeltagaren har under studietiden. Timberäknad sjukpenning skall
utges under hela sjukdomsfallet. I likhet med RFV anser jag att det nu
sagda bör gälla också under ferieuppehåll i studierna. Endast kursdel-
tagare som avses i 3 kap. 10 c § första stycket 1 eller 2 AFL, dvs. är
arbetslösa eller skulle ha uppburit annan socialförsäkringsförmån, bör
under sommaruppehåll kunna få aktivera den vilande SGI:n och få en
kalenderdagberäknad sjukpenning. Mitt förslag innebär en mera rätt-
visande kompensation vid frånvaro på grund av sjukdom. Kursdeltagare
i arbetsmarknadsutbildning och inskrivna vid Ami skulle därvid få
behålla sin dagpenning vid frånvaro på grund av sjukdom. Endast den
som har arbete vid sidan av studierna skulle få sjukpenning, grundad på
en framräknad studietids-SGI. Därutöver anser jag att karensregler, i
likhet med dem som finns i sjukförsäkringssystemet, bör införas i fråga
om dagpenningen. Förslaget medför att i huvudsak samma ersättnings-
principer vid sjukdom kommer att gälla för den som deltar i arbets-
marknadsutbildning eller är inskriven vid Ami som för studerande med
vanligt studiestöd. Detta underlättar såväl försäkringskassornas informa-
tion om förmånerna till de försäkrade som förståelsen för reglerna.
Enhetliga regler medför också en ökad administrativ enkelhet.

Mitt förslag om vilande SGI och studietids-SGI medför att tillfällig
föräldrapenning enligt AFL, smittbärarpenning enligt lagen (1989:225)
om ersättning för smittbärare och närståendepenning enligt lagen
(1989:1465) om ersättning och ledighet för närståendevård beräknas på
studietids-SGI för den som har arbete vid sidan av studierna. Vid ledig-
het för vård av eget barn, för vård av närstående och då kursdeltagaren
är smittbärare utges dessutom dagpenning.

För den som förutom utbildningsbidraget har rätt till rehabilite-
nngspenning bör rehabiliteringspenningen - på samma sätt som för den
som uppbär studiestöd - beräknas på den vilande SGI:n.

Mitt förslag kommer att innebära ökade kostnader för utbildnings-
bidragen med 306 miljoner kronor under nästa budgetår. Samtidigt
reduceras kostnaden för sjukförsäkringen med motsvarande belopp. Jag
har samrått med statsrådet Könberg i denna fråga. Detta innebär att en
omfördelning måste ske av medel mellan de olika bidragsformerna. Jag
återkommer till denna fråga (avsnitt 2.3.1.5).

Förslaget om beräkning av sjukpenning bör genomföras som en
ändring i 3 kap. 5, 10 och 10 c §§ samt 4 kap. 14 a § AFL. Förslaget
medför också behov av förordningsändringar. Jag avser i den delen att 22

återkomma till regeringen med förslag. Ett förslag till lag om ändring i

lagen (1962:381) om allmän försäkring har upprättats inom Arbetsmark- Prop. 1992/93:150
nadsdepartementet. Bilaga 8

Jag vill påminna om att förslag rörande 3 kap. 5 och 10 §§ AFL lagts
också i propositionen 1992/93:178. I samma proposition föreslås också
upphävande av 3 kap. 5 § LAF, som innehåller bestämmelser i bl.a. det
avseende jag nu tagit upp.

Samordning med lön

Mitt förslag: Utbildningsbidragets dagpenning skall samordnas
med lön från arbetsgivaren, dock inte med kompletteringslön som
arbetsgivaren betalar ut med anledning av utbildningen. Denna
samordning skall även avse avgångsvederlag.

Samordningen skall göras genom att dagpenning enligt FAMU
minskas med lön eller avgångsvederlag som betalas för eller skall
beräknas avse den tid under vilken arbetstagaren deltar i arbets-
marknadsutbildning. Härifrån skall dock göras ett undantag. I fråga
om förmånsrätt enligt förmånsrättslagen (1970:979) skall samord-
ningen också fortsättningsvis ske genom att utbildningsbidraget - i
närmare angiven situation - skall minska förmånsrätten för upp-
sägningslön.

Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt för-
slag.

Remissinstanserna: Instämmer i huvudsak med arbetsgruppens för-
slag, bortsett från vissa tekniska lösningar av problemet. FKF, Läns-
styrelsen i Stockholms län, TCO, SACO och SO har en avvikande
mening beträffande samordningen med avgångsvederlag.

Skälen För mitt förslag: I ett ansträngt arbetsmarknadsläge med
arbetsbrist i företagen är det inte ovanligt att arbetsgivaren befriar
arbetstagaren från arbetsskyldighet under uppsägningstiden. Överens-
kommelser finns också om att anställningen skall upphöra mot att
arbetstagaren får ett engångsbelopp, s.k. avgångsvederlag.

I fråga om rätt till arbetslöshetsersättning och kontant arbetsmarknads-
stöd (KAS) gäller att dessa stöd inte betalas ut då en arbetstagare är
berättigad till uppsägningslön. Som jag kommer att redogöra för i det
följande föreslås i fråga om dessa stödformer att den tid som ett av-
gångsvederlag skall beräknas avse skall jämställas med tid under vilken
den försäkrade har utfört förvärvsarbete. Detta medför bl.a. att stöd inte
kommer att utges för den sålunda beräknade tiden.

Enligt min mening finns det inte anledning till att utbildningsbidraget
skall behandlas principiellt annorlunda när uppsägningslön eller av-
gångsvederlag utges. Uppsägningslönen skall ge arbetstagaren en eko-
nomisk trygghet under en omställningsperiod. Det är således en kostnad
för företagens avveckling av arbetskraften. Det finns inget skäl att
staten skall ta över arbetsgivarnas ansvar for en del av uppsägnings-

lönen av den anledningen att en arbetstagare böljar en arbetsmarknads-
utbildning. Regleringen i 13 § LAS om minskning av lön med utbild-
ningsbidrag bör därför upphävas. I stället bör samordningen ske genom
att dagpenning enligt FAMU minskas med uppsägningslönen. Mot-
svarande reglering finns i 12 § förmånsrättslagen. Betalning av en
arbetstagares fordran hos en arbetsgivare som har försatts i konkurs
sker dock regelmässigt genom den statliga lönegarantin enligt löne-
garantilagen (1992:497). Jag finner därför inte skäl att föreslå någon
ändring i fråga om förmånsrättslagen.

Även avgångsvederlag som betalas ut av arbetsgivaren i samband med
uppsägningen bör omfattas av motsvarande samordning. I likhet med
grunderna för den föreslagna regleringen vad gäller arbetslöshetsersätt-
ningen och KAS bör samordning ske under den tid efter anställningens
upphörande som avgångsvederlaget skall beräknas avse. Till grund för
samordningen med utbildningsbidraget bör läggas ett belopp som per
månad motsvarar den lön m.m. som kursdeltagaren fått i genomsnitt per
månad i anställningen under de senaste tolv månaderna innan anställ-
ningens slut eller, om anställningen varat kortare tid, under den sam-
manlagda tid som anställningen varat. Däremot bör enligt min mening
eventuell löneutfyllnad, s.k. kompletteringslön, som arbetsgivaren be-
talar utöver dagpenningen inte omfattas av den föreslagna samord-
ningen. Mitt förslag förutsätter en ändring i 13 § LAS. Ändringen bör
träda i kraft den 1 juli 1993. I fråga om de förordningsändringar som
mitt förslag föranleder avser jag att återkomma till regeringen.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 8

Garantibelopp vid samordning

Mitt förslag: Utbildningsbidragets dagpenning skall kunna reduce-
ras till noll kronor vid samordning med andra förmåner.

Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Har lämnat förslaget utan erinran.

Skälen för mitt förslag: Enligt gällande regler betalas dagpenning
alltid ut med lägst 10 kronor, även i fall där samordning med andra
förmåner i realiteten helt reducerat utbildningsbidraget. Den nuvarande
regleringen innebär emellertid en resurskrävande administration utan att
ha någon egentlig ekonomisk betydelse för bidragstagaren. Dessa om-
ständigheter motiverar att bestämmelsen om att dagpenning alltid skall
lämnas med minst 10 kronor upphävs.

2.3.1.4 Särskilt bidrag

Läromedel m.m.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 8

Mitt förslag: Självkostnaden vid ersättning för läromedel höjs från
i genomsnitt 100 kronor per månad till hälften av kostnaden för
studielitteraturen under studietiden. För kostnader som understiger
300 kronor för hela studietiden lämnas ingen ersättning. För handi-
kappade deltagare skall dock merkostnaden för läromedel som har
en särskild utformning på grund av handikappets art ersättas, om
inte kostnaden helt eller delvis täcks av kursanordnaren eller an-
svarig sjukvårdshuvudman. Liksom hittills skall ersättning kunna
lämnas även för s.k. tekniska hjälpmedel. I fråga om sådana hjälp-
medel skall regler införas om återbetalning m.m. i huvudsaklig
överensstämmelse med reglerna enligt förordningen (1991:1046)
om ersättning från sjukförsäkringen enligt lagen (1962:381) om
allmän försäkring i form av bidrag till arbetshjälpmedel.

Arbetsgruppens förslag: Hela kostnaden för läromedel ersätts. I
fråga om tekniska hjälpmedel föreslås att det uttryckligen i FAMU bör
anges att ersättning utgår. Vidare anser gruppen att dessa hjälpmedel
bör ersättas utan några begränsningar av kostnaderna eller någon åter-
betalningsskyldighet. Hjälpmedlet bör dock återlämnas om det inte
längre används för studier eller arbete.

Remissinstanserna: NV delar arbetsgruppens uppfattning, men anser
samtidigt att hela studiematerialsituationen för funktionshindrade inom
eftergymnasial utbildning bör utredas.

Skälen för mitt förslag: Enligt nuvarande reglering lämnas särskilt
bidrag bl.a. för skäliga kostnader for läromedel som inte täcks av kurs-
anordnaren i den mån de överstiger i genomsnitt 100 kronor per månad.
Till handikappade deltagare lämnas bidrag för merkostnader för läro-
medel som inte täcks av kursanordnaren eller ansvarig sjukvårdshuvud-
man. Självkostnaden vid ersättning för läromedel har under en lång
följd av år legat på en oförändrad nivå. En höjning av självkostnaden är
därför motiverad. Jag tycker till skillnad från arbetsgruppen att det får
anses skäligt att även deltagare i arbetsmarknadsutbildning betalar del
av sina egna läromedel. Enligt min uppfattning bör deltagare i såväl
särskilt anordnad arbetsmarknadsutbildning som arbetsmarknadsutbild-
ning inom det reguljära utbildningsväsendet själva stå för halva kost-
naden för sin studielitteratur. Kostnader för kurslitteratur får inte bakas
in i det kurspris som länsarbetsnämnden betalar vid upphandling av
utbildning. Det innebär att kostnaden för kurslitteratur vid upphandlade
kurser skall särredovisas så att försäkringskassan kan göra avdrag för

deltagarens självkostnad före utbetalningen av det särskilda bidraget för
läromedel.

Det bör också i regleringen av ersättning för läromedel klargöras att
ersättning även lämnas för studietekniska hjälpmedel. I dessa fall bör i
huvudsak samma bestämmelser gälla som för arbetshjälpmedel enligt
förordningen (1991:1046) om ersättning från sjukförsäkringen enligt
lagen (1962:381) om allmän försäkring i form av bidrag till arbetshjälp-
medel. I nämnda förordningar finns bestämmelser om maximibelopp,
återbetalning m.m.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 8

Kost och logi

Mitt förslag: Kursavgifter vid intematutbildning får inte inkludera
kostnader för kost och logi. Dock kan särskilt bidrag lämnas för
kursavgift som inkluderar kostnader för logi när det är fråga om
särskilt handikappanpassat boende.

Vid korttidskurser skall skäliga, styrkta boendekostnader betalas
för högst 30 kalenderdagar om studieorten inte ligger inom rimligt
pendlingsavstånd. Detsamma skall gälla när utbildningen tillfälligt
är förlagd till annan ort än den ordinarie studieorten för högst 30
kalenderdagar. Till kursdeltagare, som enligt vad som nyss sagts,
är berättigade till särskilt bidrag för boendekostnader lämnas inget
traktamente.

Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt för-
slag.

Remissinstanserna: FKF pekar på svårigheten med att kursanord-
naren ofta inte kan precisera hur stor del av kursavgiften som utgör
kostnad för logi. RIO anser att kostnader för både kost och logi vid
folkhögskolornas internatkurser även fortsättningsvis skall täckas genom
kursavgift.

Skälen för mitt förslag: Kostnader för kost och logi bör i princip
inte betalas genom ersättning för kursavgift. Kursdeltagarna bör själva
svara för kost och logikostnader genom dagpenningen och eventuell
ersättning för dubbel bosättning. Det föreligger enligt min mening inga
skäl för en särskild reglering för elever vid folkhögskolornas intemat-
utbildningar. Såväl deltagare i arbetsmarknadsutbildning, med vissa
undantag, som inskrivna vid Ami skall själva svara för kost och liksom
andra hyresgäster på bostadsmarknaden betala faktisk hyreskostnad till
bostadshållaren.

Det finns emellertid skäl att i vissa fall göra undantag från denna
princip. När det gäller kursdeltagare som tillhandahålls särskilt handi-
kappanpassad bostad vid arbetsmarknadsutbildning bör boendekost-
naderna ersättas genom särskilt bidrag för kursavgift och betalas direkt
till bostadshållaren. I dessa fall bör inget traktamente lämnas till del-

tagarna. Nuvarande ordning som innebär att kursdeltagare som får sin
boendekostnad ersatt genom kursavgift eller får sitt boende inom ramen
för upphandlingen, betalar en viss del av boendekostnaden genom trak-
tamentet, anser jag vara en onödig administrativ rundgång.

Det handikappanpassade boendet för deltagare inskrivna vid Ami och
den särskilda boendeservice som dessa tillhandahålls av Ami berörs inte
av detta undantag. Merkostnaderna för handikappanpassningen av dessa
bostäder och denna service betalas inte genom särskilt bidrag. För
handikappade som får arbetsmarknadsutbildning inom det reguljära
utbildningsväsendet innan de fyllt 18 år bör det särskilda bidraget även
fortsättningsvis kunna innehålla kostnader för kost och logi. I dessa fall
görs avdrag eller reglering av kostnader för kost och logi enligt avgift
som meddelas genom föreskrifter som utfärdas av regeringen eller av
myndighet som regeringen bestämmer.

Det finns även skäl för en särreglering vad gäller boendekostnader vid
korta vistelser på annan ort. I dessa fall kan det vara både svårt och
kostnadskrävande att hyra en bostad på kort tid. Mot denna bakgrund
föreslår jag att nuvarande regler om ersättning för logikostnader vid
korttidskurser utvidgas från att omfatta kurser om högst 15 kursdagar
till att omfatta kurser om högst 30 kalenderdagar. Traktamente skall
inte heller i dessa fall lämnas till kursdeltagare. Då förläggningen på
annan ort är kortvarig anser jag inte att det är motiverat med ersättning
för resa till hemorten under kurstiden i dessa fall. Bestämmelserna om
korttidskurser och tillfällig förläggning av utbildning på annan ort än
ordinarie studieort, som finns i RFV:s föreskrifter, bör tas in i FAMU.

Resor

Mitt förslag: Självkostnaden för dagliga resor höjs från 100 kr. till
300 kr. per månad. Alla resor med bil ersätts med 90 öre per kilo-
meter. Resa med allmänna kommunikationsmedel ersätts med
skälig kostnad.

Rätten till särskilt bidrag för resor mellan utbildningsorten och
hemorten vid dubbel bosättning inskränks från två resor till en resa
per kalendermånad. Dock kan särskilt bidrag lämnas för kostnader
för två hemresor per kalendermånad när det är fråga om vissa
unga handikappade.

Arbetsgruppens förslag: Nuvarande traktamente och ersättning för
månadsresor bör ersättas av en schablonersättning för merkostnader
med 160 kr per dag för kursdeltagare som bor utom rimligt pendlings-
avstånd, även om denne väljer att pendla. Ersättning för dagliga resor
med bil föreslås betalas med 120 öre per kilometer, dock högst med
belopp som motsvarar ersättningen för merkostnader per dag. Schablon-
ersättningen föreslås ersätta både eventuella boendekostnader och de

Prop. 1992/93:150

Bilaga 8

s.k. månadsresorna. Om särskilda skäl föreligger skall tilläggsbelopp Prop. 1992/93:150
kunna utbetalas för månadsresor. Bilaga 8

Remissinstanserna: NV anser att särskild reseersättning bör ges då
funktionshindrade tvingas resa till och från skolan på grund av bristande
anpassning av internatmiljön. NV delar i huvudsak arbetsgruppens
förslag beträffande schablonersättning för dagliga resor samt dubbel-
bosättning och månadsresor.

Skälen för mitt förslag: Självkostnaden för dagliga resor har varit
oförändrad under en lång följd av år. Jag anser det skäligt mot denna
bakgrund att höja självkostnaden för det dagliga resandet till 300 kronor
per månad.

Ersättning för resa med egen bil till och från utbildningen betalas med
lägst 80 öre och högst 120 öre per kilometer. Bestämmelser i RFV:s
föreskrifter redogör för under vilka förhållanden de olika ersättningarna
kan betalas ut. Möjligheten till differentierad kilometerersättning vid
resa med egen bil medför ett stort administrativt merarbete, då det kan
vara svårt att avgöra vilken ersättning som skall utgå i olika fall. De
flesta resor betalas också med den högre ersättningen, vilket innebär att
den dagliga bilersättningen överstiger traktamente som lämnas vid dub-
bel bosättning redan vid ett dagligt pendlande på sammanlagt 9 mil. Det
medför att kostnaderna för dagliga resor utgör en väsenlig del av den
totala kostnaden för det särskilda bidraget. Enligt min uppfattning bör
ersättning vid resa med egen bil endast utges med ett och samma be-
lopp. Detta belopp bör vara 90 öre per kilometer. För den som för-
värvsarbetar är avdraget vid beskattningen högre men nettokostnaden
blir i stort sett densamma eller lägre beroende på skattesats. Det bör
ankomma på regeringen att framöver bestämma detta ersättningsbelopp.

Om det med hänsyn till tidsvinsten eller av andra särskilda skäl är
motiverat får flygresa företas. Enligt nuvarande bestämmelser ersätts
denna resa med den faktiska kostnaden, medan resa med tåg och fårtyg
ersätts med kostnaden för plats i 2 klass. Med hänsyn till att nuvarande
bestämmelse angående ersättningen för dessa resor kan ha en kostnads-
drivande effekt anser jag att ersättningen bör begränsas till skälig kost-
nad för alla resor med allmänna kommunikationsmedel. Därmed bör
avses det billigaste till buds stående alternativet för den aktuella
sträckan den ifrågavarande resdagen. Flygresor bör även i fortsättningen
få företas om det är motiverat med hänsyn till tidsvinst eller andra
särskilda skäl. Skälig kostnad bör då ses i relation till de alternativ som
står till buds inom flygtrafiken för den aktuella sträckan.

För den som har särskilda skäl att bo tillfälligt på utbildningsorten
under utbildningstiden lämnas, enligt nuvarande regler, särskilt bidrag
för kostnaderna för två resor i månaden. Denna möjlighet kan nyttjas av
bidragstagaren, familjemedlem till denne eller av annan närstående för
resor upp till ett belopp som svarar mot kostnaden för resa tur och retur
mellan utbildningsorten och ordinarie bostad.

Kostnaden för hemresor utgör merparten av kostnaderna för det sär-
skilda bidraget. Resor i samband med utbildningen har blivit allt för
kostnadskrävande. En fri hemresa i månaden bör gälla med tanke på att 28

de flesta utbildningar är kortvariga. Handikappade som får utbildnings-

bidrag innan de fyllt 18 år bör även fortsättningsvis under utbildnings-
tiden kunna beviljas två fria hemresor per kalendermånad. Deltagare i
arbetsmarknadsutbildning blir härigenom även mer jämställda med de
studerande som själva betalar sina resor, men genom CSN-kort får dem
till rabatterade priser.

Förskott och lån

Prop. 1992/93:150

Bilaga 8

Mitt förslag: Möjligheten till förskott på utbildningsbidraget samt
lån efter avslutad utbildning tas bort.

Arbetsgruppens förslag: Behandlar enbart frågan om möjligheten till
lån efter genomförd utbildning. Förslaget överensstämmer till denna del
med mitt förslag.

Remissinstanserna: Länsstyrelsen i Stockholms län menar att det
borde finnas undantag från denna regel, medan Länsarbetsnämnden i
Stockholms län i sin underremiss till Länsstyrelsen anser att rätten till
både förskott och lån bör tas bort.

Skälen för mitt förslag: Under vissa förutsättningar kan kursdeltaga-
re beviljas förskott på utbildningsbidraget. Utestående förskott på dag-
penningen får inte överstiga ett belopp som motsvarar dagpenning för
fyra kalenderveckor. När arbetsmarknadsutbildningen genomförts får
kursdeltagaren beviljas lån med ett belopp som motsvarar högst 70 %
av dagpenningen för en månad. Lånet skall betalas tillbaka senast inom
ett år efter utbildningen. Om det finns särskilda skäl, får lånets löptid
förlängas eller skulden helt eller delvis efterges.

När det gäller förskott på utbildningsbidraget anser jag i likhet med
Länsarbetsnämnden i Stockholms län att det innebär att problemen
skjuts på framtiden. Förskott ger upphov till behov av lån i slutet av
utbildningen och återbetalningssvårigheter. Lånemöjligheten kan inte
lösa de ekonomiska problem som kan uppstå för de kursdeltagare som
inte kan börja förvärvsarbete direkt efter utbildningen.

2.3.1.5 Kostnadsberäkningar

Mitt förslag om att i huvudsak jämförbara regler skall gälla mellan
utbildningsbidrag och Svux/Svuxa för ungdomar under 25 år vid särskilt
anordnad arbetsmarknadsutbildning och för alla deltagare i arbetsmark-
nadsutbildning i det reguljära utbildningsväsendet medför att fler kan få
utbildningsbidrag för tillgängliga medel. De medel som annars skulle ha
gått ut i form av utbildningsbidrag föreslår jag skall omfördelas till
andra former av arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Dock skall räntekost-
nader för lånedelen i utbildningsbidraget samt administrativa kostnader
för det nya bidragssystemet först betalas av dessa medel.

Även mina förslag i övrigt avseende förändringar av reglerna för
utbildningsbidrag kommer att betyda en effektivisering och minskade

kostnader för utbildningsbidragen. Vissa enskilda förslag, som förslagen
om ändrade samordningsregler for vissa pensioner och livräntor samt
ändrade regler vid korttidsutbildning, medför marginella kostnadsök-
ningar. De föreslagna samordningsreglerna i fråga om lön och avgångs-
vederlag samt slopandet av ersättning for kost och logi vid intemat-
boende och möjligheten till förskott och lån på dagpenningen medför
minskade kostnader. Förslaget om vilande SGI och studietids-SGI vid
arbetsmarknadsutbildning innebär ökade kostnader för utbildningsbi-
dragen med 306 miljoner kronor och samtidigt en motsvarande minsk-
ning av kostnaderna för sjukförsäkringen.

Förslagen i denna del beräknas innebära minskade kostnader för ut-
bildningsbidragen med ca 271 miljoner kronor. Det är främst genom
förslag till ändrade regler beträffande ersättningarna för kurslitteratur
och resor som dessa besparingar uppstår. Den ökade självkostnaden vid
särskilt bidrag till läromedel och dagliga resor medför en beräknad
kostnadsminskning med 180 miljoner kronor, varav självkostnaden vid
resor utgör 140 miljoner kronor. Därutöver minskar kostnaderna för
dagliga resor med 39 miljoner kronor och kostnaderna för hemresor
med 42 miljoner kronor genom förslagen till sänkt kilometerersättning
och slopandet av en fri hemresa per månad.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 8

2.3.1.6 Upprättade lagförslag

I enighet med vad jag nu anfört har inom Arbetsmarknadsdepartementet
upprättats förslag till

1. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

2. lag om ändring i lagen (1980:80) om anställningsskydd,

3. lag om särskilt studielån för den som genomgår arbetsmarknadsut-
bildning.

I fråga om lagförslagen 1 och 3 har jag samrått med statsråden Kön-
berg och Ask. Lagförslaget 2 avser ett ämne som faller inom Lagrådets
granskningsområde. Det får dock sägas vara av sådan beskaffenhet att
Lagrådets hörande skulle sakna betydelse. Lagförslagen bör fogas till
protokollet i detta ärende som underbilaga 8.1.

2.3.2 Ändrade regler for beredskapsarbeten, rekryteringsstöd och
avtalade inskolningsplatser

I anslagsframställningen för budgetåret 1993/94 och i en skrivelse den

19 februari 1993 har AMS hemställt att ett nytt samordnat arbetsgivar-
bidrag, benämnt anställningsstöd, införs senast fr.o.m. budgetåret
1993/94. Förslaget innebär att åtgärder som bl.a. beredskapsarbeten,
rekryteringsstöd och avtalade inskolningsplatser, som innebär löne-
subventioner till arbetsgivare, slås samman och ges en enhetlig utform-
ning. Enligt AMS medför förslaget en väsentligt enklare ärendehante- 30

ring och en rationellare bidragsadministration.

I min anmälan till budgetpropositionen för budgetåret 1992/93 anförde
jag att RRV fått i uppdrag att se över de åtgärder som innebär stats-
bidrag till arbetsgivare. I uppdraget ingick också att analysera AMS
förslag om ett samordnat arbetsgivarbidrag. RRV har till regeringen i
två rapporter, den 15 mars (F 1992:10) och den 7 oktober 1992
(F 1992:30), redovisat sina överväganden.

I 1992 års kompletteringsproposition (prop. 1991/92:150 bil. 1:8)
angavs att regeringen skulle återkomma till riksdagen i fråga om ut-
formningen av ett nytt åtgärdssystem.

Jag är för närvarande inte beredd att tillstyrka AMS förslag om att
införa ett samordnat arbetsgivarstöd. Analysen av AMS förslag och
RRV:s redovisningar visar emellertid att nuvarande konstruktion av
statsbidragen för beredskapsarbeten, rekryteringsstöd och avtalade
inskolningsplatser försvårar kostnadsuppföljningen av åtgärderna och
medför en omfattande bidragsadministration för AMV.

Vidare anförde jag i min anmälan till årets budgetproposition (prop.
1992/93:100 bil. 11) att jag till kompletteringspropositionen skulle
föreslå förändringar i fråga om beredskapsarbeten, som jämfört med
dagens regler skall innebära en kostnadsminskning med 600 miljoner
kronor utan att volymen påverkas. I den följande redogörelsen för
regelförändringar kommer förslag, vad gäller statliga beredskapsarbeten
och beredskapsarbeten som innebär investeringar, att presenteras som
uppfyller detta besparingsmål.

För närvarande gäller följande statsbidragsnivåer för de tre åtgärder-
na. Till statliga beredskapsarbeten får bidrag lämnas med ett belopp
som högst svarar mot hela kostnaden för arbetet. Till kommunala be-
redskapsarbeten inom stödområdena får bidrag lämnas med högst 70 %
av lönekostnaderna. Bidraget till lönekostnaderna är högst 60 % för
kommunala beredskapsarbeten i övriga delar av landet, för rekryterings-
stöd och avtalade inskolningsplatser. Till beredskapsarbeten hos en-
skilda arbetsgivare får bidrag lämnas med högst 50 %.

Följande övriga bidrag bör nämnas. Tilläggsbidrag om högst 10 % får
lämnas till beredskapsarbeten som medför investeringar. Till ett kom-
munalt beredskapsarbete som varvas med utbildning får bidrag lämnas
med högst 75 %. Vid anställning av en flykting eller invandrare som
behöver svenskundervisning får rekryteringsstöd lämnas med antingen
högst 85 % av lönekostnaden under sex månader eller högst 50 %
under tolv månader.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 8

3 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 150 Bil. 8

Mitt förslag: Statsbidrag till beredskapsarbeten, rekryteringsstöd
och avtalade inskolningsplatser skall, på samma sätt som för när-
varande, bestämmas som en viss procent av lönekostnaden. Bidrag
skall dock endast lämnas för kontant bruttolön inkl, sjuklön och
semesterersättning samt för lagstadgade sociala avgifter. Endast
sådana lönekostnader som hänför sig till normal veckoarbetstid
skall vara bidragsgrundande.

För alla beredskapsarbeten lämnas statsbidrag endast for arbets-
tid som är fyra timmar lägre än normal veckoarbetstid.

Bidragets storlek i kronor skall fastställas redan vid be-
slutstillfället och skall gälla hela bidragsperioden. Bidraget skall
reduceras vid frånvaro. Bidragets storlek skall begränsas genom att
ett bidragstak införs.

Regeländringarna skall på försök prövas under budgetåren
1993/94 och 1994/95. AMS skall regelbundet redovisa effekterna
av och erfarenheterna från försöksverksamheten.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 8

Skälen för mitt förslag: Enligt nuvarande bidragsregler för de arbets-
marknadspolitiska lönesubventionema utbetalas statsbidraget till arbets-
givare genom att en högstbestämd procentsats multipliceras med den
totala lönekostnaden. I AMS föreskrifter sägs att bidragsgrundande
lönekostnader utgörs av kontant utbetalad bruttolön inkl, sjuklön och
semesterlön samt lönebikostnader. Lönebikostnadema schablonberäknas
och avser att täcka lagstadgade sociala avgifter och avtalsreglerade
försäkringsavgifter. I bidragsrekvisitionen från arbetsgivarna kan även
andra kostnader ingå t.ex. ackordsöverskott, retroaktiv lön, vinstdel-
ning, lunchsubventioner, pensionsförsäkringar samt skyddskläder och
annan personlig utrustning. Det är ofta svårt för länsarbetsnämnden att
avgöra för vilka kostnader det skall utgå bidrag till arbetsgivaren och
länsarbetsnämnden lägger ner ett omfattande arbete för att fastställa
statsbidraget. Effekten av den nu gällande bidragskonstruktionen blir att
arbetsförmedlingen inte vet vilka lönekostnader arbetsgivaren faktiskt
har förrän arbetsgivaren lämnar en rekvisition. Först därefter kan läns-
arbetsnämnden fastställa det slutliga statsbidraget. En rekvisition skall
enligt gällande regler lämnas av arbetsgivaren inom sex månader efter
den period som stödet avser.

Med syfte att underlätta kostnadsuppföljningen och bidragsadmi-
nistrationen samt för att förbättra kostnadseffektiviteten inom AMV
föreslår jag med utgångspunkt i vad jag nu har anfört följande ändringar
av bidragskonstruktionen vad avser beredskapsarbeten, rekryteringsstöd
och avtalade inskolningsplatser. Statsbidraget till åtgärderna bör, på
samma sätt som för närvarande, utgå som en viss procent av lönekost-
naden. De bidragsgrundande lönekostnaderna bör dock avgränsas till att
endast avse kontant bruttolön inkl, sjuklön och semesterersättning samt
avgifter enligt lägen (1981:691) om socialavgifter. Förslaget innebär att 32

andra kostnader som arbetsgivaren kan ha som för t.ex. administration,

lunchsubventioner, skyddskläder m.m. inte skall vara bidragsgrundande.
När bidraget beräknas, skall oavsett arbetsgivarkategori, för lagstadgade
sociala avgifter de procentsatser gälla som anges i lagen (1981:691) om
socialavgifter. Vid beslut om bidrag skall hänsyn tas till om arbetsgiva-
ren helt eller delvis har beviljats nedsättning av sociala avgifter enligt
lagen (1990:912) om nedsättning av socialavgifter.

Ett avgränsat bidragsunderlag får dock inte negativt påverka arbets-
givarens vilja att anställa arbetslösa. Bidragsprocenten bör, efter en viss
justering för icke lönekostnader, därför sättas på en sådan nivå att det
genomsnittliga utbetalade statsbidraget mätt i kronor blir i princip oför-
ändrat. Med utgångspunkt i förslaget om att avgränsa bidragsunder-
lagets omfattning bör statsbidraget för samtliga beredskapsarbeten av
tjänstekaraktär, rekryteringsstöd och avtalade inskolningsplatser utgå
med högst 65 % av kontant bruttolön inkl, sjuklön och semesterersätt-
ning samt lagstadgade sociala avgifter. I detta sammanhang bör nämnas
att vid mina medelsberäkningar under anslaget Arbetsmarknadspolitiska
åtgärder har jag tagit hänsyn till sänkningen, fr.o.m. den 1 januari
1993, av de lagstadgade sociala avgifterna med 4,3 procentenheter.

Denna bidragskonstruktion innebär att för beredskapsarbeten som
inrättas inom den statliga sektorn kommer samma bidrag att utgå som
för åtgärder inom andra samhällssektorer. Förslaget om sänkta stats-
bidrag inom den statliga sektorn innebär en kostnadsminskning om ca
280 miljoner kronor.

I de förordningar som berörs av förslaget bör även, vilket redan är
fallet för lönebidrag enligt förordningen (1991:333) om anställning med
lönebidrag, anges att som bidragsgrundande lönekostnader endast får
räknas lönekostnader som hänför sig till normal veckoarbetstid. Stats-
bidrag till alla beredskapsarbeten skall utgå för den arbetstid som kvar-
står efter det att fyra timmar har avräknats från arbetets normala vecko-
arbetstid. Den tid som på detta sätt frigörs bör personen i beredskaps-
arbetet aktivt utnyttja för att söka ordinarie arbete.

För skogliga beredskapsarbeten samt beredskapsarbeten inom natur-,
miljö- och fomvård bör dock bidrag lämnas med ett belopp som högst
svarar mot hela kostnaden för arbetet. Beloppen bör helst vara kända i
förväg genom anbudsförfaranden. För beredskapsarbeten som medför
investeringar bör konstruktionen med grund- och tilläggsbidrag slopas
och ersättas av bidrag uttryckta som högstbestämda krontalsbelopp.
Inom stödområdena bör bidragsbeloppet vara högst 2 500 kronor per
dag och i övriga landet högst 1 500 kronor per dag. Den genomsnittliga
dagsverkskostnaden för beredskapsarbeten som medför investeringar
uppgick under budgetåret 1991/92 till ca 3 000 kronor. Genom att
införa högstbestämda krontalsbelopp uppstår en kostnadsminskning om
ca 370 miljoner kronor.

Till ett kommunalt beredskapsarbete som varvas med utbildning bör
bidrag få lämnas med högst 80 %. Vid anställning med rekryteringsstöd
av en flykting eller invandrare som behöver svenskundervisning bör
bidrag lämnas med högst 75 % av kontant bruttolön inkl, sjuklön och
semesterersättning samt lagstadgade sociala avgifter under högst tolv
månader.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 8

Vidare bör bidragets storlek i kronor festställas redan vid beslutstill- Prop. 1992/93:150
fallet och bör gälla hela bidragsperioden. Tidpunkten när den fektiska Bilaga 8
kostnaden kan bedömas flyttas därmed bakät i tiden från utbetalnings-
till beslutstillfallet. Det fektum att bidragsbeloppet är konstant under
hela bidragsperioden medför, förutom en förbättrad kostnadsredovis-
ning, att arbetsgivaren får stå för de löneökningar som sker under bi-
dragsperioden.

Den enda fektom som under bidragsperioden, efter införande av dessa
regler, kan medföra skillnader mellan den preliminära och fektiska
bidragskostnaden är frånvaro. Bidraget i de aktuella förordningarna bör
minskas proportionellt med de lönereduktioner som sker till följd av
oavlönad frånvaro.

För att ytterligare förstärka åtgärdernas kostnadseffektivitet och deras
inriktning mot prioriterade grupper bör slutligen ett statsbidragstak
angivet i kronor införas. Statsbidragstaket bör festställas till 14 300 kr
per månad, vilket motsvarar en månadslön, när statsbidragsnivån uppgår
till maximala 65 %, om ca 15 000 kr per månad. Vid beslut om bidrag
som ligger över statsbidragstaket sker en avtrappning av bidragspro-
centen som står i direkt proportion till den aktuella lönenivån.

Jag kommer senare (avsnitt C. Arbetslivsfrågor, 2.1) att föreslå i
huvudsak motsvarande förändringar för statsbidragen till anställning
med lönebidrag och skyddat arbete hos offentliga arbetsgivare.

Den förändrade utformningen av de aktuella åtgärderna bör tillämpas
på bidragsbeslut som fettas fr.o.m. den 1 juli 1993.

2.4 Utredningskostnader

Medelsbehovet för utredningskostnader har jag efter pris-och löneupp-
räkning beräknat till 9,4 miljoner kronor.

2.5 Flyttningsbidrag m.m.

I nuvarande arbetsmarknadsläge är den geografiska rörligheten på
arbetsmarknaden låg. Regeringens ambition är dessutom att i landets
alla delar skapa förutsättningar så att varaktiga arbeten kan komma till
stånd på hemorten. Efter noggrant övervägande föreslås därför att för-
söksverksamheterna med flyttningsbidrag i form av merkostnadsbidrag,
fria hemresor för byggnads- och kulturarbetare slopas fr.o.m. den 1 juli
1993. Detta innebär en kostnadsminskning med 85 miljoner kronor.

Med detta förslag kommer flyttningsbidrag som ersätter fektiska kost-
nader i form av bohagstransport, sökande- och tillträdesresor och åter-
flyttningskostnader samt traktamente att finnas kvar. Det gäller även
försöksverksamheterna med starthjälp för nyckelpersoner och medflyt-
tandebidrag. Mot bakgrund av det ringa utnyttjandet anser jag emeller-
tid att de återstående bidragsformerna bör ses över. Översynsarbetet bör
inledas snarast med representanter från Arbetsmarknadsdepartementet
och AMS. Regeringen bör inhämta riksdagens bemyndigande att 34

genomföra de förändringar i bidragen som översynen föranleder. Jag Prop. 1992/93:150
avser att återkomma till regeringen i denna fråga. Bilaga 8

När det gäller försöksverksamheten med bidrag till sökanderesor från
Finland har Finland bedrivit motsvarande verksamhet i fråga om per-
soner som vistas i Sverige och söker arbete i Finland. Då Finland har
meddelat att landet inte längre tillämpar denna verksamhet bör försöks-
verksamheten med sökanderesor från Finland upphöra fr.o.m. den 1 juli
1993. Detta innebär en ytterligare kostnadsminskning på 1 miljon
kronor.

Mot bakgrund av vad jag nu har föreslagit beräknar jag medels-
behovet för flyttningsbidrag under budgetåret 1993/94 till

117,5 miljoner kronor (-82,5 miljoner kronor) efter pris- och löneupp-
räkning. I beloppet ingår även 1 miljon kronor för inlösen av fastigheter
och bostadsrätter av arbetsmarknadsskäl.

2.6 A rbetsmarknadsutbildning

Av AMS årsberättelse över arbetsmarknadsutbildningen för budgetåret
1991/92 framgår att 190 000 personer deltog i arbetsmarknadsutbildning
varav ca 164 000 i den särskilt anordnade utbildningen och 26 000 i
utbildningar i det reguljära utbildningsväsendet. Det innebär en ökning
med 48 000 deltagare jämfört med budgetåret innan. 1 genomsnitt om-
fattade arbetsmarknadsutbildningen, exkl. utbildning i företag, 68 175
deltagare varje månad under budgetåret.

Arbetsmarknadsutbildningen nådde under budgetåret den volym som
beräknades vid medelstilldelningen till AMS. Yrkesutbildningarnas
andel av arbetsmarknadsutbildningen, exkl. utbildning i företag, var ca
70 % vilket innebär en minskning med fem procentenheter jämfört med
föregående budgetår. Andelen direkt yrkesförberedande kurser har
minskat sin andel av de teoretiska utbildningarna vilka fått ett ökande
inslag av orienterande och allmänt aktiverande kurser. Som en för-
klaring till det senare framhålls att den stora volymökningen inte har
kunnat mötas med egna vägledningsresurser. Arbetsförmedlingen har
därför upphandlat denna kompetens i form av arbetsmarknadsutbildning.

Den genomsnittliga faktiska utbildningstiden har förkortats ytterligare
under budgetåret. Det har sin förklaring delvis i den nämnda upphand-
lingen av yrkesvägledande korta kurser, men också i ett förändrat in-
nehåll i de upphandlade yrkeskursema och en stor andel unga kursdel-
tagare med relativt god utbildningbakgrund.

Andelen deltagare som fullföljer de yrkesinriktade utbildningarna
ligger kvar på en oförändrat hög nivå. Däremot har den andel av dessa
som fått arbete inom sex månader efter fullföljd utbildning minskat
kraftigt som en följd av det försämrade arbetsmarknadsläget. För när-
varande uppgår denna andel till 28 %. Kostnaderna per person som fått
arbete efter yrkesinriktad utbildning har också ökat bl.a. som en följd
av det nyss nämnda.

Yrkesutbildningen och de direkt förberedande utbildningarna för 35

denna skall enligt min uppfattning utgöra merparten av arbetsmarknads-

utbildningen. En prioritering av dessa utbildningar måste därför göras Prop. 1992/93:150

av länsarbetsnämnderna. Den omfattande utbildningsvolymen får heller Bilaga 8

inte medföra att utbildningarnas innehåll och kvalitet åsidosätts eller att
prövningen av vilka personer som beviljas utbildning försämras.

Arbetsmarknadsutbildning genom bidrag till utbildning i företag ökade
kraftigt under budgetåret 1991/92. Antalet personer som någon gång
under året deltog i denna utbildning uppgick till 85 000. Varsel om
permittering eller uppsägning var den främsta anledningen till att bidrag
beviljades. Andelen utbildning av detta skäl utgjorde 72 % medan reste-
rande del utgjordes av s.k. flaskhalsutbildning. Tillverkningsindustrin,
inom vilken bidrag även kan beviljas för lönekostnader för den som
utbildas, ökade sin andel av utbildningen i foretag till 72 %. Enligt
AMS årsberättelse över arbetsmarknadsutbildningen kan det senare
också vara förklaringen till att den genomsnittliga kostnaden per ut-
bildad ökade från 7 000 kr till 11 500 kr.

Beträffande utbildningsvikariaten kan nämnas att 80 % av vikarierna
har haft sin anställning hos offentliga arbetsgivare. De som fick vikariat
var främst unga kvinnor som tjänstgjorde inom barnomsorgen, kök och
lokalvård eller som vårdbiträden. Den genomsnittliga vikariatstiden var
99 dagar. I övrigt kan nämnas att de som utbildades hade en lägre
formell utbildning än vikarierna, medan det omvända förhållandet gällde
beträffande arbetslivserfarenhet. Detta medförde att det ofta bildades
långa vikariatskedjor där arbetskamrater till dem som utbildades tog
över de mer kvalificerade sysslorna medan vikarierna fick mindre kvali-
ficerade uppgifter.

Vissa regeljusteringar behöver enligt min mening göras beträffande
möjligheten till arbetsmarknadsutbildning för bl.a. korttidsutbildade,
icke arbetslösa. Denna möjlighet bör utsträckas till att generellt gälla
hela arbetsmarknaden. Den begränsning som infördes under hög-
konjunkturen för att stimulera valet av utbildningar till yrken inom
tillverkningsindustrin samt vård- och omsorgssektorema bör därför tas
bort. Samtidigt bör dock möjligheten att använda platser i den upphand-
lade arbetsmarknadsutbildningen för icke arbetslösa inskränkas från
nuvarande 20 till 2 % av de tillgängliga platserna.

Därutöver anser jag att en förändring bör göras beträffande tillträdet
till arbetsmarknadsutbildning. Enligt nuvarande grundvillkor skall man
ha fyllt 20 år för att kunna beviljas arbetsmarknadsutbildning. Vissa
ungdomar som har fyllt 18 år kan emellertid beviljas upphandlad arbets-
marknadsutbildning. Åldersgränsen för att beviljas arbetsmarknadsut-
bildning bör generellt vara 20 år. Dock skall ungdomar med registrerat
handikapp som inte har fyllt 20 år även i fortsättningen kunna beviljas
arbetsmarknadsutbildning.

2.6.1 Särskilt anordnad arbetsmarknadsutbildning

AMS har inför kompletteringspropositionen begärt att få 3 332 miljoner
kronor, utöver de beräkningar som gjordes i budgetpropositionen, för
särskilt anordnad arbetsmarknadsutbildning, dvs. totalt 9 040 miljoner

kronor exkl. utbildningsbidrag. Enligt AMS bedömning motsvarar det
ytterligare 19 000 personer och totalt 100 000 personer i genomsnitt per
månad under budgetåret 1993/94 i denna form av arbetsmarknadsut-
bildning.

En del av resurserna för arbetsmarknadsutbildning bör enligt min
mening, av flera skäl, i stället användas till andra arbetsmarknadspoli-
tiska åtgärder. Detta dels for att komma fler arbetslösa till godo, dels
för att utbildningen inte leder till arbete i den utsträckning som är önsk-
värd. För att tillgodose behovet av särskilt anordnad arbetsmarknadsut-
bildning bör medel under nästa budgetår beräknas för 42 100 deltagare
i genomsnitt per månad, vilket är i genomsnitt 8 000 deltagare mindre
än vad som beräknats för innevarande budgetår.

Jag har vid mina medelsberäkningar utgått från en genomsnittlig ut-
bildningstid på 17 veckor. Totalt kommer ca 129 000 personer att kun-
na delta i särskilt anordnad arbetsmarknadsutbildning under nästa bud-
getår.

Med en mindre utbildningsvolym ökar kraven på att den särskilt an-
ordnade arbetsmarknadsutbildningen har en klar yrkesinriktning. Ut-
bildningen skall vara anpassad till både den aktuella och den väntade
efterfrågan på kompetens samt till behoven av yrkesutbildning hos de
arbetssökande. Allmänteoretisk eller orienterande utbildning kan utgöra
arbetsmarknadsutbildning när den är en nödvändig förberedelse för eller
utgör en del i yrkesutbildning som t.ex. yrkesinriktad svenskundervis-
ning för invandrare. Som villkor för att bevilja arbetsmarknadsutbild-
ning skall en bedömning alltjämt göras om huruvida utbildningen kan
leda till stadigvarande arbete eller inte. Rena vägledande uppgifter som
normalt skall skötas av förmedlingen får inte upphandlas som arbets-
marknadsutbildning.

Utbildning inom det reguljära utbildningsväsendet för vilken särskilt
statsbidrag lämnas får inte heller upphandlas som arbetsmarknadsut-
bildning.

Den elevsociala verksamheten inom arbetsmarknadsutbildningen be-
står fr.o.m. budgetåret 1993/94 enbart av hälsovårdande och kurativ
verksamhet som upphandlas tillsammans med utbildningen.

Det uppdrag som AMS fick i april 1989 av den dåvarande regeringen,
att avveckla den boendeservice som bedrivs i samband med arbetsmark-
nadsutbildningen skall vara slutfört vid utgången av innevarande bud-
getår. Avvecklingen av boendeservicen innebär bl.a. att tidigare hyres-
subventioner har slopats. Jag föreslår en höjning av traktamentsbeloppet
från 103 till 109 kronor under nästa budgetår. Kostnaden härför be-
räknar jag till 7,6 miljoner kronor. Denna höjning har jag inkluderat i
min beräkning av kostnaderna för utbildningsbidrag vid särskilt anord-
nad utbildning och utbildning i det reguljära utbildningsväsendet.

Jag räknar med att den slutliga avvecklingen av boendeservicen
fr.o.m. budgetåret 1993/94 kommer att medföra minskade kostnader
som täcker traktamentshöjningen. Vid mina beräkningar har jag därför
räknat av 7,6 miljoner kronor under detta anslag, som skulle ha utgjort
medel för AMS boendeservice. I 1993 års budgetproposition har jag
räknat av 3,6 miljoner kronor under anslaget Arbetsmarknadsverkets

Prop. 1992/93:150

Bilaga 8

förvaltningskostnader för dessa minskade kostnader. Det totala medels- Prop. 1992/93:150
behovet för elevsocial verksamhet under nästa budgetår har jag beräknat Bilaga 8
till 60,6 miljoner kronor.

Vid mina medelsberäkningar har jag förutsatt att AMS fortsätter det
arbete som inletts under innevarande budgetår i syfte att minska kost-
naderna för den särskilt anordnade arbetsmarknadsutbildningen.

Medelsbehovet för särskilt anordnad arbetsmarknadsutbildning under
budgetåret 1993/94 beräknar jag till 4 664,9 miljoner kronor för upp-
handling av kurser och 4 552,7 miljoner kronor for utbildningsbidrag
till deltagarna. Jag återkommer strax till frågan om utbildningsbidragen
(avsnitt 2.7).

2.6.2 Arbetsmarknadsutbildning inom det reguljära utbildningsväsendet

Enligt min bedömning bör medel för utbildningsbidrag med lånedel för
utbildning i det reguljära utbildningsväsendet eller hos vissa andra
utbildningsanordnare beräknas för ca 840 000 utbildningsveckor, vilket
motsvarar ca 16 200 deltagare i genomsnitt per månad.

Jag har vid min medelsberäkning utgått från att den genomsnittliga
utbildningstiden inte skall överstiga 29 veckor. Ca 29 000 personer kan
därmed få ullgång till denna utbildningsmöjlighet under budgetåret.

Möjligheten att bevilja utbildningsbidrag för utbildning i det reguljära
utbildningsväsendet gör att arbetsförmedlingen kan tillgodose mer
speciella utbildningsbehov för i första hand arbetshandikappade, flyk-
tingar och invandrare samt lokalt bunden arbetskraft.

AMS har föreslagit att utbildningsbidrag skall kunna beviljas för
praktik under sex månader i samband med kompletterande utbildning
och s.k. tillvaratagandeprojekt för invandrare med yrkesutbildning på
högskolenivå. Jag delar AMS uppfattning att dessa högutbildade in-
vandrare i vissa fall kan behöva en praktikperiod direkt efter utbild-
ningen för att få en möjlighet till förankring på den svenska arbetsmark-
naden. Jag tillstyrker därför förslaget med det förbehållet att möjlig-
heten till denna praktik bör begränsas till att omfatta de invandrare som
inte tidigare prövats på svensk arbetsmarknad i sina utbildningsyrken.

Medelsbehovet för utbildningsbidrag vid arbetsmarknadsutbildning
inom det reguljära utbildningsväsendet under budgetåret 1993/94 har jag
beräknat till 1 490,8 miljoner kronor exkl. lånedelen.

2.6.3 Bidrag till utbildning i företag

Jag delar AMS uppfattning att situationen på arbetsmarknaden är sådan
att det finns starka arbetsmarknadspolitiska skäl att förstärka satsningen
på utbildning i företag. Det finns tecken som tyder på en vändning i
konjunkturen, främst för exportföretagen. Det är därför angeläget att
företagen nu utnyttjar det utrymme som uppstått genom ett minskat
kapacitetsutnyttjande till att utveckla de anställdas kompetens. På så sätt 38

står såväl företagen som de enskilda bättre rustade inför en konjunktur-

uppgång. Utbildning av anställda bör vara ett alternativ till att lagda
varsel om permitteringar eller uppsägningar verkställs. Utbildning och
kompetensutveckling är av central betydelse i en nödvändig förnyelse av
näringslivet. Arbetskraftens utbildning och kompetens kommer under
1990-talet att vara av största vikt för företagens möjligheter att hävda
sig i en hårdnande internationell konkurrens.

Jag bedömer mot denna bakgrund ett behov av utbildning i företag
som motsvarar i genomsnitt 28 000 personer per månad.

Bidrag till utbildning i företag lämnas for närvarande med 40 kr per
utbildningstimme. För att öka den arbetsmarknadspolitiska effekten av
bidraget föreslår jag att detta höjs till högst 60 kr per timme.

Som en försöksverksamhet under innevarande budgetår får bidrag
lämnas till arbetsgivare inom tillverkningsindustrin med högst 50 kr per
timme för lönekostnader vid utbildning av anställda. Mot bakgrund av
mitt förslag till höjning av bidraget till utbildning finner jag inte skäl att
föreslå någon förlängning av denna försöksverksamhet.

Bidrag till utbildning i företag bör lämnas for högst 920 timmar per
person. Möjligheten till bidrag för ett högre antal timmar per person,
högst 1 840 timmar, vid vidareutbildning av tekniker bör tas bort.

Den totala kostnaden för bidrag till utbildning i företag beräknar jag
till 2 650 miljoner kronor.

2.6.4 Försöksverksamhet med särskilda insatser i samband med otradi-
tionell utbildning

Försöksverksamheten med särskilt stöd i samband med otraditionell
arbetsmarknadsutbildning infördes budgetåret 1987/88 (prop.
1987/88:105). Syftet med verksamheten är att erbjuda stöd och under-
lätta för deltagare i för sitt kön otraditionell arbetsmarknadsutbildning
som skall leda till en mindre könsuppdelad arbetsmarknad. Av medlen
beräknade för arbetsmarknadsutbildning, får AMS använda 30 miljoner
kronor endast för detta ändamål. Försöksverksamheten avslutas i och
med innevarande budgetårs utgång. AMS har på uppdrag av regeringen
redovisat effekterna av åtgärden. Av AMS rapport framgår att medlen
använts i ringa utsträckning, men att de genomförda projekten varit
framgångsrika.

Problemet med en könsuppdelad arbetsmarknad är dock på intet sätt
löst. Parterna på arbetsmarknaden har givetvis stort ansvar i frågan,
men även AMS uppgifter och rådgivning är mycket betydelsefulla för
utvecklingen av kvinnors och mäns yrkesval. Arbetsförmedlingens
personal skall i samarbete med den arbetssökande komma fram till en
lämplig väg att lösa arbetslöshetssituationen.

Jag föreslår därför att medlen för försöksverksamheten kvarstår och
att de även fortsättningsvis används for åtgärder för att stimulera ökad
jämställdhet på arbetsmarknaden. Medlen bör även få användas för
projektverksamhet vars syfte skall vara att bryta den könsuppdelade
arbetsmarknaden samt för utbildningsinsatser för den egna personalen i
samband med projekten. AMS bör redovisa sin strategi för jämställd-

Prop. 1992/93:150

Bilaga 8

hetsarbetet de närmaste tre åren, senast den 1 oktober 1993. I verksam- Prop. 1992/93:150
heten bör invandrade kvinnors situation uppmärksammas särskilt. Jag Bilaga 8
beräknar 30 miljoner kronor for dessa insatser. Medlen skall liksom
tidigare rymmas inom de medel som beräknats for arbetsmarknadsut-
bildning.

2.6.5 Övrig utbildning

I årets budgetproposition (prop. 1992/93:100 bil. 11) har regeringen
beräknat medel för 23 000 platser, inkl, studiestöd inom gymnasie-
skolan, komvux och folkhögskolan under anslag på Arbetsmarknads-
departementets huvudtitel. Under nästa budgetår bör denna typ av ut-
bildning inte finansieras från anslaget för Arbetsmarknadspolitiska
åtgärder. Kraftiga förstärkningar i fråga om dessa utbildningar som jag
nyss har nämnt, har tidigare i dag föreslagits under anslag på Utbild-
ningsdepartementets huvudtitel.

Det innebär att jag inte har beräknat medel för dessa utbildnings-
insatser inom det reguljära utbildningsväsendet under förevarande an-
slag.

2. 7 Utbildningsbidrag

2.7.1 Arbetsmarknadsutbildning

Innan jag går in på mina beräkningar av medelsbehovet för utbildnings-
bidrag vid arbetsmarknadsutbildning under nästa budgetår vill jag erinra
om att jag i överensstämmelse med riksdagens beslut (bet.
1992/93:AU19, rskr. 1992/93:258) i fråga om arbetslöshetsersätt-
ningarna senare kommer att föreslå regeringen att utbildningsbidraget
vid arbetsmarknadsutbildning m.m. fr.o.m. den 5 juli 1993 bör vara
högst 564 kr och lägst 338 kr för den som är berättigad till ersättning
från arbetslöshetskassa. För den som är lägst 20 år eller har vårdnaden
om eller fullgör underhållsskyldighet mot eget barn och inte har rätt till
ersättning från arbetslöshetskassa bör bidraget vara 338 kr. I övriga fall
bör det vara 239 kr.

Jag beräknar den totala kostnaden för utbildningsbidrag vid arbets-
marknadsutbildning, inkl, den av mig nyss föreslagna traktamentshöj-
ningen till 6 043,5 miljoner kronor under nästa budgetår. Härav avser
4 552,7 miljoner kronor utbildningsbidrag vid särskilt anordnad utbild-
ning och 1 490,8 miljoner kronor utbildningsbidrag vid utbildning i det
reguljära utbildningsväsendet. Jag har då beräknat det totala antalet
deltagare till 129 000 i särskilt anordnad utbildning med en genomsnitt-
lig utbildningstid på 17 veckor och 29 000 i utbildning i det reguljära
utbildningsväsendet med en genomsnittlig utbildningstid på 29 veckor.

De medel, 5 000 miljoner kronor, som jag har beräknat för utbild-
ningsbidrag till personer som uppfyller medlems- och arbetsvillkoren i 40

arbetslöshetsförsäkringslagen bör liksom tidigare överföras från influtna

arbetsmarknadsavgifter, eller den s.k. arbetsmarknadsfonden, till in- Prop. 1992/93:150
komsttitel 1251. Bilaga 8

2.7.2 Vidgad arbetsprövning

Min bedömning är att utbildningsbidrag vid vidgad arbetsprövning
(VAP) bör beräknas för 4 000 deltagare under nästa budgetår. VAP
skall i första hand användas för sökande med arbetshand ikapp. Beslut
om VAP tas direkt av arbetsförmedlingen och får omfatta högst fyra
veckor. Kostnaderna för dessa utbildningsbidrag har jag beräknat till

27.3 miljoner kronor.

2.7.3 Jobbsökaraktiviteter

Jag bedömer att utbildningsbidrag för jobbsökaraktiviteter för ungdomar
under 25 år, under nästa budgetår, bör beräknas för 17 000 deltagare.
Jobbsökaraktiviter är en aktiv förmedlingsåtgärd som skall användas
som ett första instrument för att slussa ut ungdomarna på arbetsmark-
naden. Jag beräknar kostnaderna för dessa utbildningsbidrag till 100,5
miljoner kronor. Jag återkommer strax (avsnitt 2.9) till beräknade
medel för utbildningsbidrag vid ungdomspraktik.

2.8 Utbildningsvikariat

Utbildningsvikariat innebär att arbetsgivare får göra avdrag på arbets-
givaravgifterna, om de efter anvisning av arbetsförmedlingen anställer
en ersättare för den som utbildas. Avdraget uppgår under innevarande
budgetår till 475 kr per dag. För av länsarbetsnämnden godkänd ut-
bildning får avdrag dessutom göras med högst 75 kr per utbild-
ningstimme, dock högst med 30 000 kr per arbetstagare som utbildas.

Möjligheten till avdrag vid utbildningsvikariat bör finnas även under
budgetåret 1993/94. Även om åtgärden ännu inte nått upp till den be-
räknade volymen utgör den ett viktigt komplement till övriga arbets-
marknadspolitiska åtgärder, dels för att den möjliggör vikariatsanställ-
ningar för arbetslösa, dels för att den stimulerar utbildning av anställda.
Åtgärden utgör ett bra instrument för att höja kompetensen hos arbets-
kraften, särskilt vad avser kvinnor inom offentlig sektor. Jag förväntar
mig därför att AMS genom ökade informationsinsatser och ett i övrigt
offensivt arbetssätt bättre än för närvarande kan nå ut med detta er-
bjudande till arbetsgivarna.

Det avdrag som arbetsgivarna får göra för lönekostnader för vikarien
bör även under nästa budgetår uppgå till 475 kr per arbetsdag. I fråga
om avdrag för utbildningskostnader bör likaså nuvarande regler gälla.

Systemet med avdrag är konstruerat så att den enskilde abetsgivaren
gör avdragen från de samlade arbetsgivaravgifterna. Därefter skall RFV

göra dessa avdrag från arbetsmarknadsavgiften. Mitt förslag till utbild- Prop. 1992/93:150
ningsvikariat och RFV:s rätt att göra avdrag från arbetsmarknads- Bilaga 8
avgifterna föranleder en lag om ändring i lagen (1993:000) om tillfällig
avvikelse från lagen (1981:691) om socialavgifter (jfr. prop.

1992/93:100 bil. 11, bet. 1992/93:AU19, rskr. 1992/93:258). Lagen
bör gälla under budgetåret 1993/94. Ett förslag till lag har upprättats
inom Arbetsmarknadsdepartementet. Förslaget bör fogas till protokollet
i detta ärende som underbilaga 8.2. Jag har i denna fråga samrått med
statsrådet Könberg. Lagförslaget faller under Lagrådets gransknings-
område. Förslaget är emellertid av sådan beskaffenhet att jag anser att
Lagrådets hörande inte erfordras.

2.9 Ungdomspraktik

Det är särskilt ungdomar som drabbats hårt av den fallande efterfrågan
på arbetskraft. Ungdomsarbetslösheten har ökat dramatiskt under den
nuvarande lågkonjunkturen. Behovet av åtgärder riktade särskilt till
ungdomar har därmed ökat kraftigt.

Bland ungdomar i åldern 16 - 24 år var arbetslösheten i slutet av
februari i år 13,6 % av arbetskraften och ytterligare 23 % befann sig i
någon konjunkturberoende arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Sammantaget
var alltså nästan fyra av tio ungdomar i arbetskraften utan en reguljär
anställning. 1 februari var drygt 93 000 ungdomar anvisade ungdoms-
praktik.

Framför allt har arbetslösheten stigit kraftigt för unga män i denna
åldersgrupp och då främst bland 20 - 24-åringar. Bland invandrarung-
domar är andelen ännu större. De snabba strukturella förändringarna
inom industrin med syfte att öka produktiviteten är i kombination med
lågkonjunkturen en stor orsak till den höga arbetslösheten bland unga
män. Vidare är regeln sist in först ut något som också ofta drabbar just
ungdomarna.

Oberoende av konjunkturläge kommer den offentliga sektorn att
genomgå strukturella förändringar under åren 1993 och 1994. De unga
kvinnorna, vars arbetsmarknad till stor del återfinns inom denna sektor,
riskerar därmed en tilltagande arbetslöshet.

Vid införandet den 1 juli 1992 av försöksverksamheten med ungdoms-
praktik framhöll såväl regeringen som riksdagen vikten av att noga följa
och utvärdera den nya åtgärden. Detta har skett genom två upphandlade
intervjuundersökningar, två av AMS utförda enkätundersökningar samt
en AMS-rapport. Utöver detta gör AMS månatliga ekonomiska upp-
följningar av samtliga åtgärder riktade till ungdomsgrupperna.

IMU-Testologen har i september 1992 på uppdrag av Arbetsmark-
nadsdepartementet genomfört en kartläggning av "Arbetsgivarnas kun-
skaper om och inställning till ungdomspraktik". Undersökningsresultatet
visade bl.a. att tillgången till praktikplatser var så stor att den gav
arbetsförmedlingen möjlighet att välja platser. Resultatet visade vidare
att ca 40 % av de arbetsgivare som var intresserade av en praktikant 42

ansåg att möjligheterna var mycket eller ganska goda att praktiken

kunde leda till en anställning på samma arbetsplats. Arbetsgivarna Prop. 1992/93:150
trodde att åtgärden skulle komma att underlätta framtida rekrytering och Bilaga 8
fungera som en form av provanställning.

Vidare uppdrog Arbetsmarknadsdepartementet till TEMO att under
februari 1993 genomföra intervjuundersökningen "Ungdomsprakti-
kanternas syn på ungdomspraktikplatsema". Undersökningsresultaten
visade att systemet med praktikplatser i hög grad uppskattades av ung-
domarna. De har fått praktikplats som ligger i linje med framtidsmål,
de blir väl omhändertagna, är nöjda med arbetet och trivs på sina
arbetsplatser. De ansåg också att praktikplatsema ökar deras möjligheter
att få arbete i framtiden.

Undersökningen visar vidare att ungdomar med enbart grundskola
(9 % av urvalsgruppen) är mer missnöjda, skeptiska och inaktiva när
det gäller att söka arbete än övriga. De har dessutom oftare en besvärtig
ekonomisk situation. Närmare två av tio har socialbidrag. De får också
i mindre utsträckning än övriga ekonomiskt stöd från familjen.

Med tanke på dessa ungdomars framtida situation på arbetsmarknaden
anser jag att det är mycket viktigt att ungdomar med enbart grundskola
genomför sina gymnasieskolestudier så att de får en yrkeskompetens
som gör dem konkurrenskraftiga på den reguljära arbetsmarknaden.

I regeringens uppdrag till AMS att följa upp ungdomspraktiken ingår
bl.a. att studera vilka grupper av arbetsgivare som har tagit emot ung-
domarna och inom vilka yrken ungdomarna fullgör praktiken. AMS har
genomfört två enkätundersökningar, en i början av november förra året
och en i januari i år. Av den senare framgår att av det totala antalet
ungdomar i ungdomspraktik återfanns 58 % vid enskilda företag medan
35 % fanns inom den offentliga sektorn och 6,5 % hos ideella organisa-
tioner.

Den enskilda sektorns dominans har därmed ökat sedan november och
till skillnad från i november 1992 fanns i januari i år även en majoritet
av de unga kvinnorna inom den enskilda sektorn. Av ungdomar som
anvisats ungdomspraktik i enskilda företag fanns 40 % i företag med
färre än nio anställda. De vanligaste yrkesområdena var försäljare inom
detaljhandel, barnskötare, kontorist, arbete i skola/förskola och restau-
rang/kök. Jag anser att målsättningen att ungdomspraktiken skall för-
läggas till hela arbetsmarknaden därmed har uppfyllts.

Av AMS rapport den 1 mars 1993 "Ungdomsarbetslöshet och arbets-
marknadspolitiska åtgärder för ungdomar" framgår både goda och
mindre goda effekter av ungdomspraktiken. Detta är emellertid något
som gällt även tidigare åtgärder med stor omfattning som beredskaps-
arbete, ungdomslag och särskilda inskolningsplatser vilka syftat till att i
svåra arbetsmarknadslägen skapa sysselsättning och därmed motverka
långtidsarbetslöshet bland ungdomarna.

Ambitionen, att ungdomspraktik skall vara en sista åtgärd efter pröv-
ning av alla andra alternativ, har inte kunnat fullföljas fullt ut. Förut-
sättningen att ungdomarna själva aktivt skall finna en plats inom åt-
gärden - men framför allt den dåliga arbetsmarknaden tillsammans med
det stora trycket på arbetsförmedlingen från mängden arbetslösa ung- 43

domar - har begränsat möjligheterna att pröva andra alternativ före
anvisningen till ungdomspraktik.

Intresset från arbetsgivarnas sida att ta emot ungdomspraktikanter har
varit stort och frågan om undanträngningseffekter har därmed uppstått.
Antalet personer i ungdomspraktik har under hösten ökat från drygt
35 000 i slutet av september 1992 till knappt 93 000 i slutet av februari
1993. Enligt AMS visar beräkningar att antalet nyanmälda platser under
denna period minskat med 12 000 i förhållande till den förväntade
utvecklingen.

Antalet arbetslösa ungdomar var i februari 1993 ca 75 000. Om ung-
domspraktiken saknats och antalet ungdomar i andra arbetsmarknads-
politiska åtgärder legat på samma nivå som i dag skulle antalet arbets-
lösa ungdomar uppgått till minst 150 000.

Jag är övertygad om att ingen annan åtgärd skulle ha kunnat uppnå
denna mycket stora omfattning. Införandet av ungdomspraktiken har
därmed i stället för sysslolöshet parad med kontantbidrag gett ung-
domarna möjlighet att praktisera i arbetslivet.

AMS har beräknat att ungdomspraktiken är mellan 20 och 25 % billi-
gare för staten än vad som gällde de särskilda inskolningsplatsema. Jag
vill här särskilt framhålla att detta är en förutsättning som gör det eko-
nomiskt möjligt att hålla denna stora omfattning på åtgärden.

Vidare visar AMS rapport att mindre än hälften av dem som böljat i
ungdomspraktik (92 000) under perioden september 1992 - januari 1993
har varit långtidsarbetslösa omedelbart före. Ungdomspraktikanterna har
således inte främst hämtats från gruppen långtidsarbetslösa, dvs. arbets-
lösa i mer än 2 respektive 4 månader. AMS måste arbeta kraftfullt för
att långtidsarbetslöshet inte skall uppstå hos gruppen ungdomar.

Bland 20-24-åringama är männen starkt underrepresenterade i ung-
domspraktik i förhållande till sin andel av de arbetslösa. Vidare är
ungdomar med gymnasiekompetens kraftigt överrepresenterade i för-
hållande till sin andel av de arbetslösa och av arbetskraften, medan
ungdomar - även 20-24-åringar - med högst grundskolekompetens är
underrepresentarade. Ungdomspraktiken har kommit de mer välutbil-
dade till del. Också ungdomar med arbetshandikapp och ungdomar med
utländskt medborgarskap är underrepresenterade i förhållande till sin
andel av de arbetslösa.

AMS rapport och enkätundersökningar visar att min intention att
ungdomspraktiken i första hand skall inriktas mot näringslivet har upp-
fyllts. Genom att tyngdpunkten ligger på näringslivet får ungdomarna i
ungdomspraktik möjlighet att erhålla viktiga kunskaper om arbetslivet
som senare kommer att underlätta deras inträde på den reguljära arbets-
marknaden. Denna min uppfattning bekräftas av ungdomarna själva
enligt TEMO:s intervjuundersökning.

Ungdomarnas situation på arbetsmarknaden har inte och kommer
sannolikt inte att förbättras inom den närmaste tiden. Behovet av en
kostnadseffektiv åtgärd som också kan motsvara kravet på en stor om-
fattning kvarstår därmed. Jag föreslår mot denna bakgrund att åtgärden
fortsätter även under nästa budgetår.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 8

Vid införandet av det nya åtgärdssystemet med ungdomspraktik be-
slöts att anvisning till praktikplats under perioden den 1 juni - den 31
augusti normalt inte bör ske. Skälet var att inte riskera att störa den
reguljära arbetsmarknaden med semestervikariat under sommarmåna-
derna.

Då nu det temporära systemet med ungdomspraktik föreslås fortsätta
under nästa budgetår har jag ansett det särskilt viktigt att den ordinarie
sommararbetsmarknaden för ungdomar inte ersätts med ungdoms-
praktik. Jag vill därför nämna att jag inom kort kommer att föreslå
regeringen följande ändringar i förordningen (1992:330) om ungdoms-
praktikanter.

Anvisning till ungdomspraktik som löper över sommaren skall nor-
malt undvikas. Ungdomar som påböljar en praktikplats under våren
som sträcker sig över sommaren skall avbryta praktiktiden i två måna-
der under perioden juni - augusti. Ungdomar med registrerat handikapp
samt de ungdomar som annars skulle utförsäkras från A-kassa eller
KAS bör emellertid undantas från denna regel.

Vidare får ungdomar under denna period inte anvisas någon annan
arbetsmarknadspolitisk åtgärd än rekryteringsstöd vid en tillsvidare-
anställning samt starta-eget-bidrag. Undantag från denna regel får även
göras för de ungdomar som påbörjar terminsbunden arbetsmarknadsut-
bildning i augusti.

Enligt förordningen (1992:330) om ungdomspraktikanter får den som
inte har fullföjt en minst tvåårig gymnasieutbildning anvisas en praktik-
plats endast om det föreligger synnerliga skäl. I sådana fell skall läns-
arbetsnämnden samråda med den unges hemortskommun.

Samma restriktion bör också gälla om den unge har fullgjort en tvåårig
gymnasieutbildning men har erbjudits ett tredje gymnasieår.

Anvisningstiden till ungdomspraktik är enligt huvudregeln sex måna-
der. Denna tid kan förlängas med ytterligare sex månader efter en
lämplighetsprövning av arbetsförmedlingen. Jag anser att ungdomar
under 20 år som genomfört ungdomspraktik i maximala tolv månader
inte bör få del av ytterligare arbetsmarknadspolitiska åtgärder innan de
fullföljt en treårig gymnasieutbildning, om inte synnerliga skäl talar för
annat.

Jag anser det viktigt att de ungdomar under 20 år som inte har en
treårig gymnasieutbildning skaffar sig den utökade kompetens som det
innebär att fortsätta gymnasiestudierna ytterligare ett år. Ungdomar na
bör inte lockas att välja ungdomspraktik av ekonomiska skäl. Inom bara
ett par år skall dessa ungdomar konkurrera på den reguljära arbetsmark-
naden med sina något yngre kamrater som genomfört sina studier i den
nya treåriga gymnasieskolan.

Det är också mot bakgrund av den av mig tidigare redovisade kraftiga
utökningen av det reguljära utbildningsväsendet och då särskilt de
40 000 gymnasieskoleplatsema, det tredje gymnasieåret, som jag lägger
detta förslag.

En grupp arbetssökande vars arbetsmarknadssituation försvårats kraf-
tigt under den senaste tiden är de nyexaminerade högskoleutbildade som
fyllt 25 år. De är ofta liksom sina något yngre kamrater nytillträdande

Prop. 1992/93:150

Bilaga 8

på arbetsmarknaden. De kan i dag inte anvisas ungdompraktik som
skulle ge dem den yrkes- och arbetslivserfarenhet som de behöver för
att komma in på den reguljära arbetsmarknaden. Risk finns, om tiden
mellan avslutad utbildning och arbete inom utbildningsområdet blir
alltför lång, att de nyexaminerade förlorar värdefull kompetens. Detta
är ett problem såväl för den enskilde individen som for samhället. Vi
behöver våra välutbildade ungdomar för att utveckla vårt näringsliv och
samhälle.

Mer än hälften av de högutbildade i åldersgruppen 25 - 30 år står
utanför arbetslöshetskassan och en stor del av dem som är medlemmar
har inte hunnit kvalificera sig för ersättning. Det innebär att ett mycket
stort antal arbetssökande högutbildade i denna åldersgrupp även har
ekonomiska bekymmer.

Mot denna bakgrund föreslår jag att 25 - 29-åriga nyexaminerade
ungdomar med högskoleutbildning om minst 120 poäng skall kunna
anvisas ungdomspraktik i högst tre månader. Innan en anvisning till
ungdomspraktik sker skall den arbetssökande ha varit anmäld på arbets-
förmedlingen i minst tre månader och aktivt ha sökt arbete. Vidare
anser jag att praktiken bör vara förlagd inom det verksamhetsområde till
vilket utbildningen syftar och på s.k. akademikemivå. Praktiken bör
efter tre månader övergå till arbete med rekryteringsstöd. Samma eko-
nomiska villkor skall gälla som för övriga ungdomspraktikanter. Om-
fattningen bör begränsas till högst 3 000 årsplatser till en kostnad av
286 miljoner kronor.

För sökande som avslutat sin utbildning under våren gäller särskilda
regler i fråga om tidpunkten för en anvisning. En ungdomspraktikplats
får anvisas tidigast den 1 september. För arbete på avtalade inskolnings-
platser och med rekryteringsstöd gäller i stället den 1 oktober. Samma
tidpunkt bör enligt min mening gälla för alla de tre åtgärderna. Jag
föreslår därför i fråga om avtalade inskolningsplatser och platser med
rekryteringsstöd att tidpunkten för den dag som anvisning tidigast kan
ske tidigareläggs från den 1 oktober till den 1 september, om den
arbetssökande har slutat skolan eller någon annan längre utbildning
under våren.

AMS har i skrivelse den 14 september 1992 hemställt om ändring av
2 § förordningen (1992:330) om ungdomspraktikanter som innebär att
en anvisning till ungdomspraktik skall kunna avse verksamhet på deltid
även för vissa andra ungdomar än ungdomar med handikapp. Jag vill
här erinra om att bl.a. följande ändringar gjorts fr.o.m. den 1 januari
1993 i reglerna som gör det möjligt att i vissa fell anvisa ungdoms-
praktik på deltid. Det gäller om den unge

- har ett reguljärt deltidsarbete men hos arbetsförmedlingen söker ett
heltidsarbete,

Prop. 1992/93:150

Bilaga 8

är invandrare och genomgår grundutbildning för vuxna eller svensk-
undervisning för invandrare (sfi),

- uppfyller villkoren i lagen (1978:410) om rätt till ledighet for vård Prop. 1992/93:150
av barn, m.m. i frågan om rätten till förkortning av arbetstid. Bilaga 8

Eftersom det kan finnas andra skäl till ungdomspraktik på deltid, bör
AMS enligt min mening även i andra undantagsfall kunna bevilja ung-
domspraktik på deltid.

Ungdomspraktiken skall vara en tillfällig åtgärd för ungdomar i rådan-
de svåra arbetsmarknadsläge. I 1993 års budgetproposition gjorde jag
bedömningen att behovet av ungdomspraktikplatser för budgetåret
1993/94 motsvarade antalet platser för innevarande budgetår, dvs.
75 000 platser till en kostnad av 5,9 miljarder kronor.

Mot bakgrund av det försämrade läget på arbetsmarknaden bedömer
jag ett ökat behov av åtgärder för ungdomar. Behovet av ytterligare
ungdomspraktikplatser kan dock begränsas genom den tidigare redovisa-
de kraftiga utökningen av utbildningplatser inom det reguljära utbild-
ningsväsendet, bl.a. det tredje gymnasieåret. Antalet praktikplatser
under nästa budgetår bör dock ökas till 100 000 i genomsnitt per må-
nad. Kostnaden för dessa 100 000 platser beräknar jag till 7,9 miljarder
kronor. Härtill kommer kostnaderna, 286 miljoner kronor, för 3 000
praktikplatser för vissa nyexaminerade ungdomar.

Av beräknade medel för ungdomspraktik bör högst 30 miljoner kronor
i undantagsfall få användas för resebidrag till ungdomar som har onor-
malt höga resekostnader. Det gäller främst ungdomar i glesbygd som
inte kan få praktik på hemorten eller inom pendlingsavstånd.

2.10 Bidrag till arbetslösa m.fl. för att starta egen näringsverksamhet

Småföretagen är mycket betydelsefulla för ekonomins utveckling och
för sysselsättningen. Inte minst när konjunkturläget är svagt, är det
viktigt att stimulera till att nya företag kan startas och utvecklas, när
bärkraftiga idéer finns. Det är väsentligt att även företag som startas i
branscher som traditionellt drivits i offentlig regi, kan erbjudas stöd och
hjälp med korrekta verksamhetsbedömningar och annat professionellt
stöd.

Erfarenheterna från den arbetsmarknadspolitiska åtgärd som ger
arbetslösa m.fl. möjlighet att starta egen näringsverksamhet, det s.k.
starta-eget-bidraget, är goda. Detta framgår bl.a. av den undersökning
som gjorts i fyra län på uppdrag av Arbetsmarknads- och Närings-
departementen, av revisionsbolaget Öhrlings Reveko. Rapporten visar
att företag som startades år 1988 med hjälp av bidraget uppvisade lika
stor överlevnadsgrad och omsättning efter tre år, som andra företag som
startades år 1988.

För att göra åtgärden så tillgänglig och lättarbetad som möjligt, för-
enklades reglerna fr.o.m. den 1 juli 1992 (prop. 1991/92:150 bil. 1:8).
Jag vill dessutom erinra om att regeringen nyligen beslutat om ytterliga-
re en ändring. Den innebär att starta-eget-bidraget även kan beviljas den
som vill bedriva verksamhet på deltid. 47

4 Riksdagen 1992/93. 1 samt. Nr 150 Bil. 8

Starta-eget-bidraget passar mycket väl in bland regeringens insatser
för att främja företagande, och har visat sig vara en lämplig arbetsmark-
nadspolitisk åtgärd. Av de personer som fick starta-eget-bidrag i januari
1993, var ca en fjärdedel kvinnor. Det bör vara en målsättning att
andelen kvinnor bland företagarna ökar. Sökande ur de prioriterade
grupperna, t.ex. flyktingar och invandrare, måste naturligtvis också få
en så god företagsstart som möjligt. För många blivande företagare är
en period av olika typer av förberedelser före inregistrering av firman
nödvändig. Jag vill peka på möjligheten att låta bidragsperioden föregås
av t.ex. arbetsmarknadsutbildning och arbetslivsutveckling (ALU).
Många av de personer som önskar starta eget företag behöver bättre
grundläggande kunskaper i juridik och ekonomi, t.ex. arbets- och
skatterätt, bokföring, marknadsföring och prissättning. AMS bör tillse
att sådan praktiskt inriktad utbildning kan erbjudas i hela landet.

Den som önskar starta-eget-bidrag måste utveckla en affärsidé och
konkretisera den i en affärsplan med bl.a. marknadsanalys och finan-
sieringsplan. Möjligheten att tillgodose detta inom ramen för ALU-
verksamhet bör prövas av AMS, liksom lämpliga former för verksam-
heten och nätverk bestående av personer som lokalt har relevanta kun-
skaper och erfarenheter. En sådan kombination av åtgärder har visat sig
framgångsrik i flera län. För att få fram så goda affärsidéer och entre-
prenörer som möjligt, och för att utnyttja de möjligheter som starta-
eget-bidraget och andra åtgärder erbjuder, bör AMS redovisa dels
vidtagna och planerade åtgärder, dels en strategi för sitt arbete med
sökande som vill starta egna företag till den 1 oktober 1993. I den bör
en plan för utbildning, prövning av affärsidé osv. ingå, liksom lämpligt
samarbete med olika lokala organisationer. Syftet med en sådan strategi
skall vara att ge den nyblivne företagaren så goda förutsättningar för
entreprenörskapet som möjligt.

Medel har under senare år beräknats för ca 1 000 årsbidrag till en
kostnad runt ca 100 miljoner kronor per budgetår. Under budgetåret
1991/92 beviljades ca 2 500 årsbidrag för drygt 272 miljoner kronor.
Under innevarande budgetårs första åtta månader, har redan 327
miljoner kronor utbetalats. Efterfrågan på bidraget överstiger således
kraftigt de beräknade medlen. En anpassning av medelsberäkningen till
den faktiska förbrukningen bör nu ske. Jag beräknar nu kostnaderna för
starta-eget-bidraget under budgetåret 1993/94 till 450 miljoner kronor.
Detta räcker till ca 4 000 årsbidrag.

Jag vill här också erinra om vad jag tidigare nämnt, nämligen att
starta-eget-bidraget måste prioriteras mycket högt bland de olika åt-
gärderna. Bidraget är en åtgärd som skapar ny och varaktig sysselsätt-
ning. Med hänsyn till detta och det faktum att kostnaden motsvaras av
minskad belastning i arbetsmarknadsfonden, bör AMS så långt möjligt
vid sin medelsdisposition tillse att erforderliga resurser finns för alla
lämpliga sökande med hållbara idéer. Det är viktigt att AMS vid sin
bedöming inte ger bidrag som snedvrider konkurrensen. Jag avser att
senare föreslå en ny uppföljning och utvärdering av bidraget till den 1
december 1993.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 8

2.11 Beredskapsarbeten, rekryteringsstöd och avtalade inskolnings- Prop. 1992/93:150

, Bilaga 8

platser

Under budgetåret 1991/92 uppgick antalet personer i beredskapsarbete
till i genomsnitt 13 900 per månad. Detta var en ökning jämfört med
budgetåret 1990/91 med ca 5 200 personer. Antalet personer i arbete
med rekryteringsstöd fyrdubblades under budgetåret 1991/92 och upp-
gick i genomsnitt till 10 200 personer per månad. De avtalade inskol-
ningsplatsema ökade från 2 200 i genomsnitt, budgetåret 1990/91, till
4 300 per månad budgetåret 1991/92.

Kvinnornas andel av samtliga i beredskapsarbeten uppgick budgetåret
1991/92 till 37 %, vilket var en minskning med fyra procentenheter
jämfört med budgetåret 1990/91. Vad gäller rekryteringsstödet och
avtalade inskolningsplatser uppgick kvinnornas andel till 35 % resp.
44 %. För rekryteringsstöd innebär utfallet att kvinnornas andel, jäm-
fört med budgetåret 1990/91, ökade med fyra procentenheter medan
deras andel av de avtalade inskolningsplatsema minskade med sex
procentenheter. Kvinnornas andel av den totala arbetslösheten minska-
de, under samma tidsperiod, från 45 % till 40 %.

Kostnaden för statsbidrag till beredskapsarbeten har under perioden
1987/88 - 1991/92 minskat från 793 kr till 738 kr i fasta priser. Kost-
nadsminskningen kan i första hand förklaras av den kraftiga sänkningen
av dagsverkskostnaden för investeringsarbeten som under perioden
minskade från 4 009 kr till 3 032 kr, eller med ca 24 %. Investerings-
arbetenas andel av det totala antalet sysselsättningsdagar i beredskaps-
arbete ökade från 3,7 % budgetåret 1990/91 till 6,4 % budgetåret
1991/92. Andelen beredskapsarbeten inom skogs-, natur- och fommin-
nesvård minskade från 16,3 % till 11,9 %.

Andelen av de personer som erhöll arbete eller arbetsmarknadsutbild-
ning efter att lämnat ett beredskapsarbete uppgick under budgetåret
1991/92 till drygt 23 %. Detta innebär att denna andel har minskat med
tio procentenheter jämfört med budgetåret 1990/91. Hela nedgången
förklaras av att andelen som erhållit ett arbete har minskat med elva
procentenheter på grund av den minskade efterfrågan på arbetskraft.
Däremot har andelen som erhållit en arbetsmarknadsutbildning ökat med
en procentenhet. Andelen personer som varit i beredskapsarbete längre
än sex månader var lägre än under budgetåret 1990/91. Den lägre an-
delen med långa tider i beredskapsarbete tyder på att omsättningen i
åtgärden har ökat, vilket medför att fler arbetslösa har kommit i åt-
njutande av ett beredskapsarbete.

Rekryteringsstöd är en åtgärd som skall prioriteras. Rekryterings-
stödet är genom sin utformning och inriktning mot näringslivet ett
användbart verktyg för arbetsförmedlingen att tidigarelägga anställ-
ningar inom denna sektor. Samtidigt kan arbetsförmedlingen med hjälp
av denna åtgärd påverka arbetsgivarnas val av arbetssökande. Bered-
skapsarbeten i sin tur skall främst förbehållas utförsäkrade.

För nästa budgetår har jag beräknat kostnaderna för beredskapsarbete,
rekryteringsstöd och avtalade inskolningsplatser till 5 363 miljoner

kronor. Vid beräkningarna har jag tagit hänsyn till de av mig tidigare i Prop. 1992/93:150
dag föreslagna regelförändringar och besparingar (avsnitt 2.3.2). Bilaga 8
Medlen beräknas motsvara en volym om i genomsnitt 42 500 personer
i dessa åtgärder per månad. Av medlen bör regeringen disponera 250
miljoner kronor för särskilda insatser på utsatta orter m.m. Vidare bör
20 miljoner kronor av medlen användas för införandet av byggnads-
identiteter i Lantmäteriverkets fästighetsdatasystem. Förslaget att
komplettera fastighetsdatasystemet med byggnadsidentiteter presentera-
des i årets budgetproposition. Riksdagen har nyligen godkänt förslaget
(bet. 1992/93:BoU 14, rskr. 1992/93:217). Ett snabbt genomförande är
angeläget bl.a. för att möjliggöra ett utnyttjande i den allmänna fastig-
hetstaxeringen av småhus. Jag har i denna fråga samrått med statsrådet
Thurdin.

Den nuvarande ytterst allvarliga situationen på arbetsmarknaden in-
nebär att det finns ett stort behov av att skapa sysselsättningstillfällen,
inte minst i landets glesbygder. Vissa av de arbetsuppgifter som rör
insatser på naturvårdens område utgör projekt som lämpar sig väl inom
ramen för beredskapsinsatser och för den nya arbetsmarknadspolitiska
åtgärden arbetslivsutveckling (ALU). Även vad gäller ungdomspraktik
och invandrarverksamhet finns positiva erfarenheter. Jag har i rege-
ringens proposition om åtgärder för att stabilisera den svenska ekono-
min (prop. 1992/93:50) bl.a. anfört att det inom Miljö- och naturresurs-
departementets område har redovisats en inventering av lämpliga be-
redskapsarbeten. Jag förutsätter att Naturvårdsverket och Arbetsmark-
nadsverket överlägger om möjligheterna att utföra sådana arbeten. Jag
har i denna fråga samrått med chefen för Miljö- och naturresursdepar-
tementet.

2.12 Insatser för flyktingar och invandrare

AMS har i skrivelse den 30 september 1992 redovisat effekterna av de
särskilda arbetsmarknadspolitiska insatserna för flyktingar och invandra-
re. Medlen har använts till verksamhet vars syfte varit att underlätta
inträdet för invandrare och flyktingar på arbetsmarknaden. Trots att det
svaga konjunkturläget försvårat arbetsmarknadssituationen betydligt för
flyktingar och invandrare, har många lyckosamma projekt kunnat
genomföras.

Arbetsmarknadssituationen för invandrare och flyktingar är mycket
allvarlig. Arbetslösheten för totalbefolkningen uppgick till i genomsnitt

5,3 % år 1992 enligt AKU. Motsvarande siffra för utomnordiska med-
borgare låg på närmare 18%. Oroande är även att utländska medborga-
re är långtidsarbetslösa i större utsträckning än övriga.

Arbetskraftsdeltagandet för utländska medborgare har sjunkit betydligt
under 1980- och 1990-talen. För utomnordiska medborgare var det
genomsnittliga arbetskraftstalet år 1992 endast 60 %, medan motsvaran-
de siffra för totalbefolkningen var 81 % enligt AKU. Särskilt kvinnor i
vissa utomnordiska grupper uppvisar låga arbetskraftstal.

AMS påpekar i sin skrivelse att invandringen till Sverige under bud-
getåret 1991/92 var den största hittills. AMS skriver vidare att andelen
lågutbildade bland de utomnordiska arbetssökande har ökat, vilket stäl-
ler höga krav på förmedlingsarbetet.

Av AMS kvartalsrapport 1992:4 framgår att flyktingars och invand-
rares andel av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna endast marginellt
överstiger deras andel av de arbetssökande. Med tanke på den mycket
svåra situationen för arbetssökande med utländsk bakgrund, är det
angeläget att arbetet med att stärka invandrares och flyktingars ställning
på arbetsmarknaden inte försvagas. Det är väsentligt att behoven för
både kvinnor och män i olika åldrar beaktas. Det är naturligtvis av stor
vikt i sammanhanget att svenskundervisning och grundläggande vuxen-
utbildning fungerar väl i kommunerna.

Ett stort antal invandare har av olika skäl även efter ett antal år i
Sverige bristfälliga kunskaper och färdigheter i det svenska spåket.
Detta gör givetvis dessa personer mindre attraktiva på arbetsmarknaden.
När det tidgare rådde brist på arbetskraft fanns det dock i många fäll
arbete även för personer med dåliga kunskaper i svenska. I dagens
arbetsmarknadsläge är det givetvis särskilt svårt för dessa personer att
finna anställning.

Det finns redan i dag möjligheter för indvandrare med bristfälliga
kunskaper i svenska att förbättra sina kunskaper främst inom ramen för
den kommunala vuxenutbildningen, men även i form av särskild under-
visning om en person får delta i upphandlad arbetsmarknadsutbildning.

Likväl är det uppenbart att detta är ett allvarligt problem. Det är otill-
fredsställande och oroande att så många har bristfälliga kunskaper i det
svenska språket. Dessa riskerar att stängas ute från arbetsmarknaden.
Jag avser därför att senare i samråd med chefen för Kulturdepartementet
återkomma till regeringen i frågan. Det är viktigt att formerna och an-
svaret för svenskundervisning för arbetslösa invandrare ses över och
klarlägges. Detta kommer att göras skyndsamt.

Även om inträdet på arbetsmarknaden för personer med utländsk
bakgrund i huvudsak skall lösas inom ramen för de ordinarie åtgärder-
na, har jag tidigare föreslagit (avsnitt 2.6.2) att invandrare med yrkesut-
bildning på högskolenivå, skall ges möjlighet att erhålla utbildnings-
bidrag i sex månader under en praktikperiod i samband med komplet-
terande arbetsmarknadsutbildning. Detta skall gälla för invandrare som
inte tidigare prövats i sitt utbildningsyrke på svensk arbetsmarknad.

Jag vill i sammanhanget peka på vikten av att de särskilda möjligheter
för invandrare och flyktingar som redan finns bl.a. inom arbetsmark-
nadsutbildningen, tas till vara.

Jag föreslår vidare att försöksverksamheten med de särskilda arbets-
marknadsinsatserna för flyktingar och invandrare skall fortsätta även
under budgetåret 1993/94. Jag beräknar 151 miljoner kronor för in-
satserna.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 8

2.13 Arbetslivsutveckling

Den nya åtgärden arbetslivsutveckling (ALU) har fått en god start.
Intresset för åtgärden har visat sig vara stort. I början av april 1993
uppgick antalet deltagare i olika ALU-projekt till mer än 20 000 per-
soner. Antalet har ökat vecka för vecka.

Hittills har verksamheten med ALU visat sig vara inriktad mot ett
brett spektrum av områden. Åtgärden används bl.a. för projekt med
inriktning mot kompetensutveckling och utbildning, teknikutveckling,
frisk-och hälsovård, socialt arbete, ideellt arbete i föreningslivet, in-
ternationellt hjälparbete, kulturminnesvård, näringslivsutveckling och
starta-eget-verksamhet samt natur- och miljövård. Detta är enbart ett
urval av alla de projekt som hittills startat och det finns ytterligare
områden inom vilka åtgärden används och kan användas. Jag vill också
peka på att länsarbetsnämnderna bör undersöka möjligheterna att an-
vända sig av de resurser i form av lokaler och utbildningsutrustning
som AMU-gruppen förfogar över.

Som jag redovisat har antalet deltagare i åtgärden hittills stigit snabbt.
Jag gör därför den bedömningen att antalet personer som anvisas åt-
gärden kommer att uppgå till minst 50 000 personer per månad under
budgetåret 1993/94, vilket överstiger det antal som jag redovisade i min
anmälan till 1993 års budgetpropostion (prop. 1992/93:100 bil. 11 s.
56-57). Enligt mitt förmenande har åtgärden redan nu fått en inriktning
och omfattning som gör att den bidrar till att på ett positivt sätt bryta
passivitet och skapa meningsfull sysselsättning för arbetslösa.

Även under nästa budgetår bör medel beräknas för att täcka vissa
kostnader i samband med ALU. För nästa budgetår beräknar jag denna
kostnad till 207 miljoner kronor. Dessa medel skall användas på samma
sätt som angivits i regeringens proposition om åtgärder för att stabili-
sera den svenska ekonomin (prop. 1992/93:50).

Jag går nu över till att behandla en annan fråga som sammanhänger
med ALU. Enligt nuvarande regler kan den som avböjer att delta i
ALU inte avstängas från arbetslöshetsersättning.

Enligt 31 § lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring och 28 §
lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd kan den som avböjer
ett erbjudande om arbetsmarknadsutbildning avstängas från ersättning
om det är skäligt. Sett ur den enskildes perspektiv är skillnaden mellan
en arbetsmarknadsutbildning och en verksamhet med ALU inte sådan att
det finns skäl till särregler när det gäller avstängning. Genom att er-
bjuda en arbetslös en arbetsmarknadsutbildning ges denne möjlighet att
skaffa sig kompetens och kunskaper som ökar möjligheterna att åter få
anställning på den reguljära arbetsmarknaden. På motsvarande sätt
förhåller det sig med ALU. Genom denna åtgärd bereds den arbetslöse
möjlighet att bryta passivitet och social isolering samtidigt som han eller
hon fortfarande bibehåller en kontakt med arbetslivet. I likhet med en
arbetsmarknadsutbildning är dessutom deltagande i ALU likställt med
förvärvsarbete, vilket gör att ALU är återkvalificerande för nya ersätt-
ningsperioder. Mot denna bakgrund anser jag att ALU aktivt skall bidra
till att motverka långtidsarbetslöshet och utförsäkring. Den som avvisar

Prop. 1992/93:150

Bilaga 8

ett erbjudande om ALU bör således kunna avstängas från aretslöshetser- Prop. 1992/93:150
sättning på samma sätt som vid avvisande av arbetsmarknadsutbildning. Bilaga 8

Mitt förslag bör genomföras genom införande av en ändring i lagen
(1992:1331) om arbetslivsutveckling. Ett förslag till lag har upprättats
inom Arbetsmarknadsdepartementet. Förslaget bör fogas till protokollet
i detta ärende som underbilaga 8.3.

2.14 Otraditionella insatser

I skrivelse den 15 december 1992 har AMS redovisat de otraditionella
insatserna och dessas effekter under budgetåret 1991/92. AMS dispone-
rade under budgetåret 100 miljoner kronor samt en ingående reservation
på 227 miljoner kronor. Centralt har AMS fattat beslut om 4 miljoner
kronor och fördelat resten till länsarbetsnämnderna för egna beslut.

Utifrån insatsernas art har följande fördelning gjorts av de regionalt
och lokalt beslutade medlen.

	Tkr	%
Jobbsökaraktiviteter	10 105	8
Rehabiliteringsinsatser	10 455	9
Ungdomsprojekt	5 659	5
Insatser för kvinnor	3 440	3
Flykting- och invandrarprojekt	10 119	8
Projekt för deltidsarbetslösa	2 359	2
Företags- och näringslivs-
inriktade åtgärder	31 355	26
Övriga projekt	47 689	39
Summa	121 181	100

I huvudsak har de otraditionella insatserna inriktats mot företag och
näringsliv. De projekt som i redovisningen tas upp som exempel under
övriga projekt har främst arbetslösa tjänstemän och akademiker som
målgrupp. Andra exempel är projekt som syftar till att höja kompe-
tensen, stimulera företagsidéer och utveckla landsbygden. AMV:s bi-
drag till projekten avser oftast en delfinansiering. Totalkostnaden för de
olika projekten har uppgått till 271 miljoner kronor, dvs. AMV:s bidrag
har utgjort 45 % av de totala kostnaderna.

Redovisningen visar att insatserna leder till att personer i hög ut-
sträckning får arbete, påbörjar en utbildning eller en arbetsmarknads-
politisk åtgärd. Andra projekt har syftat till att söka upp lediga platser
vilket har lett till att antalet sådana platser och åtgärdsplatser har ökat.
Även andra effekter som är svåra att mäta nämns såsom t.ex. kompe-

tensutveckling, indirekta sysselsättningseffekter och effektivare medels- Prop. 1992/93:150
användning. Bilaga 8

AMV disponerar under innevarande budgetår 450 miljoner kronor för
otraditionella insatser. I en ändring av regleringsbrevet för budgetåret
1992/93 den 17 december 1992 ändrades inriktningen något för dessa
insatser. I första hand skall insatserna liksom tidigare syfta till förnyelse
av arbetsmetoderna inom arbetsförmedlingsorganisationen och av de
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna men de otraditionella medlen får
även bekosta insatser som motiveras av arbetsmarknadsskäl. Medlen får
inte användas till andra administrativa kostnader inom AMV än projekt-
ledning. Insatserna får emellertid inte rymmas inom ordinarie regelverk
och får inte berättiga till andra statliga stöd. Vid användningen skall
vidare speciellt kvinnors och ungdomars behov uppmärksammas.

Det förväntade svåra arbetsmarknadsläget under nästa budgetår med-
för att behovet av otraditionella insatser fortfarande är stort. Jag föreslår
att 300 miljoner kronor av medlen under förevarande anslag bör få
användas för otraditionella insatser.

2.75 Försöksverksamhet med sysselsättningsskapande åtgärder

Regeringen disponerade 10 miljoner kronor under budgetåret 1991/92
för försöksverksamhet med sysselsättningsskapande åtgärder. Försöks-
verksamheten har bedrivits inom ett flertal områden. En fördelning av
medlen visar att medlen till största del har använts till glesbygdsin-
satser, projekt för kvinnor och samverkansprojekt. Därutöver har ca
5 miljoner kronor av reserverade medel avsatts till utvecklingsinsater av
arbetsmarknadspolitiken i Öst- och Centraleuropa.

Regeringen disponerar samma belopp under innevarande budgetår för
detta ändamål. Jag föreslår att 10 miljoner kronor bör anvisas även
nästa budgetår för denna försöksverksamhet.

2.16 Bidrag till tidigareläggning av investeringar m.m.

I december 1992 (prop. 1992/93:50, bet. 1992/93 :FiUl, rksr.
1992/93:134) beslutade riksdagen bl.a. att 1 000 miljoner kronor skulle
anvisas under anslaget Arbetsmarknadspolitiska åtgärder för att skapa
möjligheter att tidigarelägga vissa sysselsättningsintensiva investeringar.
Åtgärden var riktad till de affärsverk som finansierar sina investeringar
utanför statsbudgeten samt till Byggnadsstyrelsen. I mars 1993 (bet.
1992/93:AU15, rskr. 1992/93:188) beslutade riksdagen vidare att ut-
vidga användningsområdet till att omfatta även Banverkets och Väg-
verkets investeringar.

AMS föreslår att ytterligare en miljard kronor avsätts för samma
ändamål under budgetåret 1993/94.

Jag delar AMS uppfattning att ytterligare medel bör anvisas för att

stimulera tidigareläggning av statliga investeringar. För detta ändamål 54

föreslår jag att 200 miljoner kronor anvisas under anslaget Arbetsmark-

nadspolitiska åtgärder. Liksom tidigare bör de affärsverk som finan- Prop. 1992/93:150
sierar investeringar utanför statsbudgeten komma i fråga för bidrag samt Bilaga 8
Vägverket och Banverket. Ombildningen av Byggnadsstyrelsen innebär
emellertid att tidigareläggningsstöd inte längre bör komma i fråga.

Skogsbilvägarna utgör en viktig del av landets infrastruktur Skogs-
bilvägama har primärt betydelse för skogsnäringen men är också av vikt
för elkrafts- och teleföretagens möjligheter att utföra utbyggnad, service
och underhåll på sina anläggningar.

Ett statligt bidrag till skogsbilvägar skapar sysselsättning till en för-
hållandevis låg kostnad i gles- och skogsbygder. Jag föreslår därför att
90 miljoner kronor ställs till AMS förfogande för bidrag om högst 50 %
till arbeten med skogsbilvägar som avslutas senast den 31 december
1994. AMS skall samråda med Skogsstyrelsen och så långt möjligt
utnyttja det planeringsunderlag och den administrativa erfarenhet, vad
gäller stöd till skogsbilvägar, som skogsvårdsmyndigheten besitter.
Arbetskraften skall anvisas eller godkännas av arbetsförmedlingen.

2.17 Bidrag till samlingslokaler m.m.

Boverket har kartlagt effekterna av det statliga stödet till allmänna
samlingslokaler. Denna kartläggning visar att de allmänna samlings-
lokalerna har central betydelse för livskvalitet och kultur- och nöjesliv,
särskilt på landsbygden och på mindre orter. Lokalerna är av särskild
vikt för det lokala föreningslivet.

Under innevarande budgetår disponerar Boverket under förevarande
anslag 50 miljoner kronor för bidrag till om-, till- och nybyggnad av
samlingslokaler.

För nästa budgetår föreslår jag att anslaget tillförs 50 miljoner kronor
för bidrag till allmänna samlingslokaler och 15 miljoner kronor för
lokalbidrag till trossamfund. Vad gäller samlingslokaler bör högsta
tillåtna kostnad få vara 6 miljoner kronor per projekt. Bidrag bör få
utgå med högst 65 % av arbetskraftskostnaden. I stödområdena bör
dock bidraget vara högst 70 %. Medlen bör disponeras av Boverket
resp. Samarbetsnämnden för statsbidrag till trossamfund. Objekt och
tidpunkt för arbetenas igångsättning bör beslutas efter samråd med
AMS. Vid val av objekt skall, för såväl samlingslokaler som för lokaler
för trossamfund, projekt i sysselsättningssvaga områden prioriteras.
Arbetena bör bedrivas med arbetskraft som anvisats eller godkänts av
arbetsförmedlingen.

3 Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen
rfe/s att anta förslagen till

1. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring (avnitt

2.3.1.3),

2. lag om ändring i lagen (1980:80) om anställningsskydd (avsnitt

2.3.1.3),

3. lag om särskilt studielån för den som genomgår arbetsmarknads-
utbildning (avsnitt 2.3.1.1),

4. lag om ändring i lagen (1993:000) om tillfällig avvikelse från
lagen (1981:691) om socialavgifter (avsnitt 2.8),

5. lag om ändring i lagen (1992:1331) om arbetslivsutveckling (av-
snitt 2.13),

dels att

6. godkänna vad jag har föreslagit i fråga om statsbidrag for ROT-
insatser,

7. godkänna att högst 350 miljoner kronor av anslaget Arbetsmark-
nadspolitiska åtgärder får användas till förstärkning av arbetsförmed-
lingen (avsnitt 2.2),

8. godkänna vad jag har anfört om utbildningsbidrag med en lånedel
vid viss arbetsmarknadsutbildning (avsnitt 2.3.1.1),

9. godkänna vad jag har föreslagit i fråga om upplåningen av medel
för att finansiera utbildningsbidragets lånedel vid viss arbetsmark-
nadsutbildning (avsnitt 2.3.1.1),

10. godkänna vad jag har anfört om samordning av utbildnings-
bidrag med vissa socialförsäkringsförmåner och med lön (avsnitt

2.3.1.3),

11. godkänna vad jag har anfört om garantibelopp vid samordning
av utbildningsbidrag med andra förmåner (avsnitt 2.3.1.3),

12. godkänna vad jag har anfört om det särskilda bidraget vid
arbetsmarknadsutbildning m.m. (avsnitt 2.3.1.4),

13. godkänna den försöksverksamhet med statsbidrag till bereds-
kapsarbeten, rekryteringsstöd och avtalade inskolningsplatser som jag
har föreslagit (avsnitt 2.3.2),

14. bemyndiga regeringen att vidta de ändringar av flyttningsbi-
dragen som kan komma att erfordras (avsnitt 2.5),

15. godkänna vad jag har förordat i fråga om praktik för invandrare
med yrkesutbildning på högskolenivå (avsnitt 2.6.2),

16. godkänna vad jag har föreslagit i fråga om bidrag till utbildning
i företag (avsnitt 2.6.3),

17. godkänna förslaget till fortsatt försöksverksamhet för att stimu-
lera Ull jämställdhet på arbetsmarknaden (avsnitt 2.6.4),

18. godkänna förslaget om en förlängning under tiden den 1 juli
1993 - den 30 juni 1994 av försöksverksamheten med arbetsplatsför-
lagd arbetsmarknadsutbildning för ungdomar (ungdomspraktik) (av-
snitt 2.9),

19. godkänna förslagen om ändrade villkor för anvisning till ung-
domspraktik (avsnitt 2.9),

20. godkänna förslaget i fråga om rätt till ungdomspraktik för den
som tackat nej till ett tredje gymnasieår (avsnitt 2.9),

21. godkänna förslaget om att 25 - 29-åriga nyexaminerade ung-
domar med högskoleutbildning om 120 poäng eller längre skall
kunna anvisas ungdomspraktik i högst tre månader (avsnitt 2.9),

Prop. 1992/93:150

Bilaga 8

22. godkänna förslaget om ändring av tidpunkten for anvisning till
avtalad inskolningsplats och plats med rekryteringsstöd (avsnitt 2.9).
Vidare hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen

23. att, med ändring av dels riksdagens beslut (bet. 1992/93:AU19,
rskr. 1992/93:258), dels regeringens förslag i prop. 1992/93:194,
under tionde huvudtitelns reservationsanslag Arbetsmarknadspolitiska
åtgärder för budgetåret 1993/94 anvisa ett reservationsanslag på
28 389 655 000 kr.

Arbetslöshetsersättningar

1 budgetpropostionen för budgetåret 1993/94 (prop. 1992/93:100 bil
11) redovisade regeringen förslag till åtgärder som måste vidtas för att
nedbringa de snabbt stigande kostnaderna för arbetslöshetsersätt-
ningarna. Med anledning härav redovisades för riksdagen att regeringen
skulle återkomma med erforderliga lagförslag i kompletteringspropo-
sitionen för budgetåret 1993/94. Riksdagen har beslutat att besparingar-
na skall genomföras enligt de av regeringen redovisade riktlinjerna
(prop. 1992/93:100 bil 11, bet. 1992/93:AU19, rskr. 1992/93:258).

Med anledning av riksdagens beslut redovisar jag nu de lagändringar
som detta beslut medför. Därutöver kommer jag att redovisa två andra
förslag som berör företagares rätt till ersättning och ersättningsrätten i
samband med avgångsvederlag.

Jag vill även i detta sammanhang nämna att den särskilde utredare
som fått i uppdrag att utreda en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
(dir. 1992:24 och dir. 1993:5) skall lämna sitt betänkande under våren
1993.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 8

Karensdagar

Prop. 1992/93:150

Bilaga 8

Mitt förslag: En karenstid om fem dagar fors in i lagen
(1973:370) om arbetslöshetsförsäkring och i lagen (1973:371) om
kontant arbetsmarknadsstöd (KAS).

Dagpenning skall inte lämnas förrän den arbetslöse har varit
arbetslös fem dagar under en sammanhängande tid av fem kalen-
derveckor (karensvillkor).

I karenstiden skall räknas in endast dag, för vilken ersättning
skulle ha lämnats, om bestämmelserna om karens inte hade
tillämpats (karensdag).

Om arbetslösheten upphör innan ersättningsperioden gått till
ända, skall den arbetslöse ha rätt till ersättning under återstående
antal dagar av perioden vid ny arbetslöshet, även om han eller hon
då inte uppfyller arbets- och karensvillkoret.

Har ersättningsperioden gått till ända men har den arbetslöse
under perioden på nytt uppfyllt arbetsvillkoret, lämnas ersättning
under ytterligare en ersättningsperiod. Därvid skall dock karens-
villkoret på nytt uppfyllas.

Regeringen skall bemyndigas att meddela föreskrifter med
ytterligare bestämmelser om karenstid for arbetslösa som regel-
bundet utför deltidsarbete under veckor då de i övrigt är arbets-
lösa.

Bestämmelserna om karenstid skall inte gälla för den som är
anvisad verksamhet för arbetslivsutveckling.

Bestämmelserna om karenstid skall träda i kraft den 5 juli
1993.

Skälen för mitt förslag: Före den 1 januari 1989 fanns i såväl arbets-
löshetsförsäkringen som KAS ett karensdagssystem. Detta tidigare
regelsystem innebar att ersättning inte fick utgå till den arbetslöse förrän
han eller hon varit arbetslös under fem dagar under en samman-
hängande tid av fem kalenderveckor. Efter det att karensvillkoret full-
gjorts utgick ersättning under hela den föreskrivna ersättningsperioden
utan någon ytterligare karens. Från vad nu sagts gjordes dock ett undan-
tag. Hade en sammanhängande tid av tolv månader förflutit - i vilken
inte inräknades s.k. överhoppningsbar tid - sedan den arbetslöse senast
uppbar ersättning skulle denne på nytt uppfylla karensvillkoret och
arbetsvillkoret. Reglerna om karensdagar togs bort år 1989, bl.a. med
hänvisning till att det inte fanns några karensdagar i sjukförsäkringen.

Den 1 april 1993 infördes bl.a. i sjukförsäkringen enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring ett system med en karensdag i vaije
sjukperiod, dock högst tio dagar under en tolvmånadersperiod.

Införandet av karensdagar för arbetslöshetsförsäkringen och KAS
motiveras i hög utsträckning av det ekonomiska läget i arbetsmarknads-
fonden och av det svåra statsfinansiella läget. Utöver detta skäl är det

rimligt att en självrisk införs även för KAS och arbetslöshetsförsäk-
ringen när en sådan införts i övriga dominerande socialförsäkringar med
dag eller timberäknade förmåner.

Enligt mitt förmenande bör ett nytt karensdagssystem så nära som
möjligt ansluta till det system som gällde fram till år 1989. Ersättning
bör således lämnas först sedan den arbetslöse anmält sig som arbets-
sökande vid en offentlig arbetsförmedling och därefter varit arbetslös
sammanlagt fem dagar, anmälningsdagen inräknad. Dessa dagar be-
höver inte ligga i en följd men skall rymmas inom en sammanhängande
tid av högst fem kalenderveckor. En arbetslös bör enligt huvudregeln
inte behöva genomgå karens mer än en gång vaije ersättningsperiod.
Karensvillkoret bör dock uppfyllas på nytt, om en sammanhängande tid
av tolv kalendermånader, vari inte inräknas s.k. överhoppningsbar tid,
har förflutit sedan den arbetslöse senast uppbar ersättning.

En arbetslös som regelbundet utför deltidsarbete under veckor då han
eller hon i övrigt är arbetslös kan emellertid komma att uppbära ersätt-
ning under en tidsperiod som är längre än ca 14 månader. I förhållande
till andra grupper av arbetslösa ter det sig inte rättvist om ersättning i
vissa fall skall kunna lämnas under så långa tidsperioder utan att karens-
villkoret på nytt uppfylls.

Den som är helt arbetslös eller den som utför deltidsarbete som inte
är regelbundet utförsäkras efter ca 14 kalendermånader. Därefter måste
han eller hon genom arbete eller någon arbetsmarknadspolitisk åtgärd
kvalificera sig för en ny ersättningsperiod. Innan denne arbetslöse på
nytt kan få ersättning måste han eller hon dessutom fullgöra en ny
karenstid.

För att så långt möjligt likställa arbetslösa som regelbundet utför
deltidsarbete med övriga arbetslösa bör det enligt min mening införas en
särreglering. En sådan reglering bör ske i form av föreskrifter som
regeringen meddelar.

Ersättningsperiodemas längd bör vara oförändrade, dvs. 300 eller 450
dagar i fråga om arbetslöshetsförsäkringen och 150, 300 eller 450 dagar
beträffande KAS.

Den nya arbetsmarknadpolitiska åtgärden arbetslivsutveckling (ALU)
bedrivs som en försöksverksamhet till utgången av år 1994 och gäller
från den 1 januari 1993 inom arbetslöshetsförsäkringen och från den 1
april samma år också inom KAS. Åtgärden syftar till att ta till vara de
arbetslösas vilja till aktivitet och utveckling för att bryta sin arbets-
löshet. Åtgärden är angelägen. Enligt min bedömning skulle de arbets-
lösas vilja att delta i denna åtgärd minska, om de omfattades av reglerna
om karenstid. Bestämmelserna bör därför inte gälla under den tid då
den arbetslöse deltar i en ALU-åtgärd.

Av administrativa skäl bör ett karensdagssystem, liksom de för-
ändringar av ersättningsbeloppen som jag strax återkommer till, träda i
kraft en måndag. Tidpunkten för ikraftträdande bör därför bestämmas
till den 5 juli 1993.

De nya reglerna om karens bör tillämpas i fråga om rätt till ersättning
som avser tid efter ikraftträdandet. Reglerna bör tillämpas också i fråga
om en ersättningsperiod som har böijat före ikraftträdandet. Karens-

Prop. 1992/93:150

Bilaga 8

reglerna skall i det fallet gälla när den arbetslöse blir arbetslös första Prop. 1992/93:150
gången efter ikraftträdandet. Bilaga 8

Mitt förslag bör genomföras genom införande av en ny paragraf,

13 §, i lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring och i lagen
(1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd. Vidare bör följdändringar
göras i 11, 15, 16 och 30 §§ i förstnämnda lag och 11, 15, 16, 27 §§ i
sistnämnda lag.

Dagersättning och kompensationsnivå

Mitt förslag och min bedömning: Beräkningssystemet för faststäl-
lande av det högsta dagpenningbeloppet i arbetslöshetsförsäkringen
och för fastställande av stödbeloppet för KAS slopas. Regeringen
skall bemyndigas att fastställa dessa belopp. Förändring av de
nämnda ersättningsbeloppen grundas på en bedömning av pris- och
löneutvecklingen samt det statsfinansiella läget.

Dagpenningen i arbetslöshetsförsäkringen bör i enlighet med
riksdagens beslut sänkas från 90 % till 80 % av den försäkrades
tidigare dagsförtjänst inom ramen for den gällande högsta och
lägsta dagpenningen.

Det högsta dagpenningbeloppet i arbetslöshetsförsäkringen bör
vara 564 kr fr.o.m. den 5 juli 1993. Från samma tidpunkt bör
stödbeloppet för KAS vara 198 kr. Som lägsta dagpenning i arbets-
löshetsförsäkringen bör gälla stödbeloppet för KAS.

De i förordningen (1987:406) om arbetsmarknadsutbildning
(FAMU) och i förordningen (1992:330) om ungdomspraktikanter
fastställda krontalsbeloppen, 358 kr och 253 kr, bör fr.o.m. den 5
juli sänkas till 338 kr respektive till 239 kr. Det i 18 § p. 3 i
sistnämnda förordning fastställda krontalsbeloppet 504 kr som
utgår till vissa handikappade vid ungdomspraktik bör fr.o.m. den 5
juli 1993 sänkas ull 475 kr.

Skälen för mitt förslag och min bedömning: Kostnaderna för de
kontanta understöden och utbildningsbidragen vid arbetsmarknadsut-
bildning m.m. har under det senaste året stigit kraftigt och täcks för
närvarande i stor utsträckning genom upplåning. Som jag framhöll i min
anmälan till årets budgetproposition (prop. 1992/93:100 bil. 11 s. 29-
30) är det mot bakgrund av det snabbt växande underskottet i arbets-
marknadsfonden samt det besvärliga statsfinansiella läget nödvändigt att
vidta åtgärder för att komma till rätta med kostnadsutvecklingen för
dessa bidragsformer. Bl.a. av denna anledning har riksdagen beslutat att
kompensationsnivån i arbetslöshetsförsäkringen skall sänkas från 90 %
till 80 % av den tidigare inkomsten samtidigt som den högsta dagpen-
ningnivån sänks från 598 kr per dag till 564 kr per dag. Även stöd-
beloppet för KAS skall enligt riksdagens beslut sänkas från 210 kr till
198 kr per dag.

Jag vill också framhålla att de av riksdagen beslutade sänkningarna
skall ses mot bakgrund av att det inte nu varit möjligt att höja finansie-
ringsavgiftema, i vardagligt tal de s.k. egenavgiftema, eftersom rege-
ringen kommit överens med Socialdemokratiska arbetarepartiet i den
s.k. krisöverenskommelsen från hösten 1992, om att inte höja dessa
avgifter.

Nivån på utbildningsbidragen regleras förordningsvis. Dessa bidrag är
emellertid kopplade till ersättningnivåema i arbetslöshetsförsäkringen.
Utbildningsbidragen skall förändras i motsvarande mån som den högsta
dagpenningen i arbetslöshetsförsäkringen. Med hänsyn till att denna
koppling finns bör utbildningsbidraget för arbetslöshetsförsäkrade
sänkas så att det motsvarar en kompensationsnivå på 80 % av den
tidigare inkomsten och det högsta utbildningsbidraget sänkas från 598 kr
till 564 kr per dag. Utbildningsbidrag till arbetslösa som inte är A-
kasseberättigade bör sänkas från 358 kr till 338 kr per dag samt från
253 kr till 239 kr per dag.

Bidraget enligt förordningen (1984:523) om bidrag till arbetslösa med
flera som startar egen näringsverksamhet är kopplat till FAMU. För-
ändringar av ersättningsbeloppen i FAMU får därför automatiskt
genomslag också på starta-eget-bidraget.

Enligt nuvarande regler skall den högsta dagpenningen i arbetlöshets-
försäkringen och stödbeloppet för KAS vaije år justeras i motsvarande
utsträckning som lönerna ändras för vuxna industriarbetare inom egent-
lig industri. Denna förändring skall ske med automatik. Inom arbets-
marknadsutbildningen utges utbildningsbidrag till kassamedlemmar med
samma belopp som de skulle ha varit berättigade att få i form av arbets-
löshetsersättning.

Enligt mitt förmenande bör reglerna for hur dessa höjningar skall ske
förändras på ett sådant sätt att större hänsyn kan tas till bl.a. det stats-
finansiella läget. Den ekonomiska situationen är för närvarande allvarlig
och det är i ett sådant läge särskilt viktigt att varje kostnadsökning
noggrant prövas för sig. Mot denna bakgrund bör det inte finnas någon
indexering eller någon annan grund som med mer eller mindre auto-
matik höjer ersättningsnivåerna.

Mina förslag föranleder förändringar i 17 och 20 §§ lagen (1973:370)
om arbetslöshetsförsäkring och i 18 § lagen (1973:371) om kontant
arbetsmarknadsstöd. Därutöver föranleder förslagen förordningsänd-
ringar. I fråga om dessa avser jag att återkomma till regeringen.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 8

Avgångsvederlag

Prop. 1992/93:150

Bilaga 8

Mitt förslag: Den tid då den arbetslöse från en arbetsgivare får
annan ersättning än pension på grund av anställningens upphörande
(avgångsvederlag) skall jämställas med den tid under vilken en
arbetslös utfört förvärvsarbete i fråga om tillgodoräkningsbar tid
för uppfyllande av arbetsvillkoret. Regeringen eller den myndighet
regeringen bestämmer bemyndigas att meddela föreskrifter om
beräkning av denna tid.

Skälen för mitt förslag: Det är inte ovanligt på arbetsmarknaden att
avgångsvederlag utgår i samband med att en anställning upphör. De
överenskommelser om avgångsvederlag som ingås innebär ofta att den
försäkrade erhåller ett avgångsvederlag som vida överstiger det antal
månadslöner som den anställde är berättigad till på grund av reglerna
om uppsägningstid enligt lagen (1982:80) om anställningsskydd (LAS).
Från skattesynpunkt likställs fr.o.m. år 1991 avgångsvederlaget med
lön. Detta beskattas sålunda fullt ut som intäkt av tjänst och arbetsgiva-
ren har att betala sociala avgifter på hela avgångsvederlaget. Den förut
anställde får vidare tillgodoräkna sig hela beloppet som förmåns-
grundande enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring och anslutande
förmånssystem.

Försäkringsöverdomstolen (FÖD) har i ett avgörande från år 1992
(2009/91:4), alltså efter det att den ovan redovisade förändringen av
skattelagstiftningen trätt i kraft, prövat hur frågan om avgångsvederlag
skall påverka rätten till ersättning från arbetslöshetsförsäkringen. Enligt
detta avgörande, som replierade på tidigare avgöranden, skall avgångs-
vederlag jämställas med lön för uppsägningstid till den del vederlaget
motsvarar den uppsägningslön som den försäkrade är berättigad till
enligt 11 § LAS. När denna uppsägningstid löpt ut skall den försäkrade
enligt domstolen betraktas som arbetslös på sätt som anges i lagen
(1973:370) om arbetslöshetsförsäkring. Domstolen uttalade vidare att
det i ärendet inte fanns skäl att göra en annan bedömning än i tidigare
avgöranden i frågan, när det inte klart framgick vad avgångsvederlaget
avsåg eller hur det hade beräknats.

AMS har i skrivelse den 26 januari 1993 överlämnat till regeringen
att bedöma om ekonomisk ersättning från arbetsgivare i större utsträck-
ning än nu bör påverka arbetslöshetsersättningen. I skrivelsen fram-
håller styrelsen bl.a. att det som följd av den djupa lågkonjunkturen och
omfattande strukturella förändringar på arbetsmarknaden har blivit allt
vanligare att försäkrade som slutit avtal med sin arbetsgivare om ett
ekonomiskt vederlag för att sluta sin anställning också ansöker om
arbetslöshetsersättning. Enligt AMS är praxis inom arbetslöshetsför-
säkringen att den tid under vilken den arbetslöse inte kan få ersättning
på grund av att han eller hon fått ekonomisk ersättning från arbetsgiva-

ren, räknas som arbetad tid vid en senare prövning av arbetsvillkoret.
AMS framhåller även att Försäkringsöverdomstolens avgörande beträf-
fande avgångsvederlagen innebär att personer som träffat avtal om
avgångsvederlag, i två fall motsvarande 32 månadslöner, är berättigade
till arbetslöshetsersättning efter utgången av den lagstadgade uppsäg-
ningstiden som gäller i varje enskilt fall. AMS anser att de förändringar
som gjorts i socialförsäkrings- och skattelagstiftningen borde få mot-
svarande genomslag också inom arbetslöshetsförsäkringen. För detta
talar enligt AMS också att det torde uppfattas som stötande att personer
som fått stora belopp i avgångsvederlag också kompenseras av sam-
hällsmedel för en inkomstförlust. Enligt AMS talar för en ändring också
följderna, i fråga om arbetsvillkorets uppfyllande, för de försäkrade
som sett det som självklart och riktigt att inte begära arbetslöshetsersätt-
ning därför att de erhållit ersättning från arbetsgivaren.

Jag vill för min del instämma i vad AMS anfört om behovet av en
bättre samordning mellan avgångsvederlagen och arbetslöshetsersätt-
ningarna. Det förhållande att ett avgångsvederlag utöver kompensation
för mistad lön även ofta innefattar ersättning av ideell natur utgör enligt
mitt förmenande inte något skäl mot en samordning.

Samordningen bör ske genom att avgångsvederlaget skall jämställas
med förvärvsarbete i fråga om tillgodoräkningsbar tid för uppfyllandet
av arbetsvillkoret. Detta bör åstadkommas genom att avgångsvederlaget
beräknas avse en viss tid. Utgångspunkten för beräkningen bör vara
avgångsvederlagets storlek i förhållande till storleken av den försäkrades
genomsnittliga månadsinkomst i anställningen under en viss period. Det
bör ankomma på regeringen eller den myndighet som regeringen be-
stämmer att meddela föreskrifter om den närmare beräkningen av denna
tid. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, bör
därför bemyndigas att meddela sådana föreskrifter.

En konsekvens av att avgångsvederlaget omräknas till viss tid som
skall jämställas med förvärvsarbete i fråga om tillgodoräkningsbar tid
för uppfyllande av arbetsvillkoret, är att den försäkrade för samma tid
inte är att anse som arbetslös i försäkringens mening och följaktligen
inte heller berättigad till arbetslöshetsersättning. Den tid som avgångs-
vederlaget skall beräknas avse, skall i detta hänseende alltså behandlas
på samma sätt som övriga i 7 § lagen (1973:370) om arbetslöshetsför-
säkring angivna situationer, t.ex. tid då den försäkrade har semester.

Enligt min åsikt bör den föreslagna samordningen gälla även i fråga
om KAS.

Mitt förslag förutsätter ändring i 7 § i lagen (1973:370) om arbets-
löshetsförsäkring och i 6 § i lagen (1973:371) om kontant arbetsmark-
nadsstöd.

Som jag tidigare har nämnt utreder för närvarande en särskild ut-
redare utformningen av en framtida arbetslöshetsförsäkring. Jag har
erfarit att utredaren även i sitt arbete överväger hur samordningen
mellan arbetslöshetsersättning och avgångsvederlag skall ske. Med
anledning härav vill jag framhålla att det kan finnas anledning för mig
att återkomma till regeringen med ytterligare förslag i denna fråga.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 8

5 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 150 Bil. 8

Företagares arbetslöshet

Prop. 1992/93:150

Bilaga 8

Mitt förslag: För att anses som företagare enligt lagen (1973:370)
om arbetslöshetsförsäkring eller lagen (1973:371) om kontant
arbetsmarknadsstöd skall den arbetslöse äga del i näringsverksam-
het som han eller hon aktivt deltar i och som han eller hon dess-
utom har ett väsentligt inflytande över.

Regeringen bemyndigas att meddela föreskrifter om undantag
från regeln om att ersättning endast kan lämnas till företagare när
verksamheten upphört annat än tillfälligt.

Skälen för mitt förslag: En fråga av grundläggande betydelse när
rätten till ersättning från arbetslöshetsförsäkringen eller KAS prövas, är
om den arbetslöse i dessa lagars bemärkelse är att anse som anställd
eller företagare. För den som är att betrakta som företagare gäller att
ersättning utges endast om den personliga verksamheten i rörelsen
upphört annat än tillfälligt. I förarbetena till införandet av de nämnda
lagarna anförde föredragande departementschef (prop. 1973:56 s. 185
ff) i fråga om företagarbegreppet bl.a. att den som arbetar åt sin make
eller annan familjemedlem inte på grund av detta förhållande skall
kunna vägras inträde i arbetslöshetskassa. Förutsättning för rätt till
medlemskap är emellertid att det klart framgår att ett anställningsför-
hållande föreligger. Det är enligt propositionen även av vikt att det
klarläggs att den försäkrade tidigare verkligen haft inkomst av anställ-
ningen som tyder på att ett ordinärt anställningsförhållande förelegat.
En omständighet att beakta i sammanhanget kan vara att arbetsgivaren
betalat avgifter till sjukförsäkringen, ATP m.m., sägs det i proposi-
tionen.

I propositionen togs en fråga upp särskilt. Departementschefen an-
förde följande: "Jag vill i detta sammanhang även beröra det problem
som de allt vanligare förekommande s.k. enmansbolagen kan medföra.
Jag syftar då på sådana bolag där den anställde eller hans familj äger
huvudparten av aktierna. I praktiken är en sådan anställd oftast att
jämställa med en egen företagare fastän han formellt står i ett arbets-
tagarförhållande gentemot bolaget. De regler som jag förordar skall
gälla i fråga om företagare bör därför normalt tillämpas även när det
gäller innehavare av enmansbolag. Dessutom bör arbetslöshetskassa för
arbetstagare kunna vägra sådan anställd medlemskap i kassan."

Kritik har framförts mot att det utvecklats en restriktiv praxis för
anställda anhöriga i familjeföretag. Det har sagts mig att anhöriga till
företagare, om de som anställda aktivt deltagit i rörelsen, har kommit
att jämställas med företagare även om de inte ägt någon andel i före-
taget. En sådan praxis kan självfallet få som yttersta konsekvens att den
som arbetat åt t.ex. sin make eller annan familjemedlem redan på grund
av släktskapsförhållandet diskvalificeras från arbetslöshetsersättning.

Enligt riksdagen har företagarbegreppet inom arbetslöshetsförsäk-

ringen och KAS givits en alltför vidsträckt tolkning och med anledning
härav har riksdagen hemställt (bet. 1992/93:AU17, rskr. 1992/93:202)
om ett klarläggande genom lag angående vem som är att betrakta som
företagare.

Jag instämmer i riksdagens bedömning. Jag föreslår att det i arbets-
löshetsförsäkringslagen och lagen om KAS slås fast att endast den som
äger någon del av en näringsverksamhet som han eller hon aktivt deltar
i och som han eller hon dessutom har ett väsentligt inflytande över bör
betraktas som företagare. Härigenom anser jag också att frågan om
huruvida närstående till företagare skall jämställas med företagare fått
sin lösning. Anställda närstående skall vid arbetslöshet behandlas på
samma sätt som andra anställda. Skulle det uppstå tveksamheter om att
det föreligger en verklig arbetslöshetssituation bör arbetslöshetskassan
eller länsarbetsnämnden kunna begära intyg om detta av t.ex. auktorise-
rad revisor i företaget eller annan betrodd person.

Som framgår av förslaget måste vid en bedömning huruvida den
arbetslöse är att anse som företagare hänsyn tas till ett flertal aspekter.
Om den arbetslöse är delägare i näringsverksamheten och samtidigt
aktivt deltar i denna bedömer jag som mindre problematiskt att klar-
lägga. Det är förmodligen mer komplicerat att avgöra om den arbetslöse
dessutom har ett väsentligt inflytande över näringsverksamheten. Enligt
min åsikt bör med väsentligt inflytande menas att den arbetslöse har haft
ett inflytande på verksamheten totalt som har varit så starkt att det
ekonomiska utfallet till stor del berott på dennes kompetens samt de
åtgärder och ställningstaganden som han eller hon gjort i verksamheten.
För att avgöra om så varit fallet måste självfallet i varje enskilt ersätt-
ningsärende en sammanvägning göras av samtliga relevanta omständig-
heter.

Som jag redogjort för är en företagare inte att betrakta som arbetslös
förrän hans eller hennes personliga verksamhet i rörelsen upphört annat
än tillfälligt. Denna regel innebär i princip att företagaren definitivt
skall ha upphört med sin rörelse för att betraktas som arbetslös.

Det är en från regeringens sida prioriterad uppgift att skapa förhål-
landen som ger nya företag och tillväxt i små- och medelstora företag.
Dessutom är det av stor betydelse att kunna ge rimliga förhållandena för
dem som vill starta ett eget företag. En viktigt förutsättning för att
kunna lösa den nuvarande arbetslöshetskrisen är just att företagandet
ökar. Därför framstår det som orimligt att ersättningssystemet tvingar
många arbetslösa att göra sig av med företaget, som ofta är deras möj-
lighet att åter få fotfäste på den reguljära arbetsmarknaden. Detta står
inte i överensstämmelse med arbetsmarknadspolitikens målsättningar.
Det finns således starka skäl att förändra de nuvarande reglerna som
stadgar att företagaren måste ha definitivt upphört med sin rörelse för
att vara berättigad till arbetslöshetsersättning.

En möjlighet som jag anser bör övervägas är att arbetslöshetsersätt-
ning skall kunna utgå i samband med tillfälliga uppehåll. Vid ett sådant
uppehåll skulle det kunna uppställas ett krav på att företagaren skall
genomgå en viss karenstid innan ersättning kan utgå. Vid behov bör,
för att kunna bedöma om det föreligger arbetsbrist som motiverar ett

Prop. 1992/93:150

Bilaga 8

uppehåll, tillämpande instanser kunna kräva intyg om detta från auktori- Prop. 1992/93:150
serad revisor i företaget eller annan betrodd person. Jag är emellertid Bilaga 8
nu inte beredd att i detalj redogöra för hur denna reglering skall ut-
formas. Bl.a. vill jag invänta den utredning om en obligatorisk arbets-
löshetsförsäkring som inom kort kommer att redovisa sina överväganden
vad gäller företagarproblematiken. Jag vill därför föreslå att regeringen
ges rätt att meddela föreskrifter om undantag.

Mina förslag bör genomföras som en ändring i 4 § lagen (1973:370)
om arbetslöshetsförsäkring och i 4 § lagen (1973:371) om kontant
arbetsmarknadsstöd.

Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu anfört har inom Arbetsmarknadsdeparte-
mentet upprättats förslag till

1. lag om ändring i lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring,

2. lag om ändring i lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd.

Lagförslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som underbilaga

8.4.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att anta lagförslagen.

Finansieringen av arbetslöshetsersättningen

Kostnaderna för statsbidragen till arbetslöshetsförsäkringen bestäms
huvudsakligen av nivån på arbetslösheten bland arbetslöshetskassornas
medlemmar och storleken på den genomsnittligt utbetalade dagpen-
ningen. Med utgångspunkt från den bedömning som nu föreligger an-
gående arbetslöshetens utveckling och med hänsyn till de olika förslag
som läggs fram i denna proposition bedömer jag att arbetslösheten bland
medlemmarna kommer att motsvara 19 dagar per medlem under nästa
budgetåret. Med denna arbetslöshet och en genomsnittligt utbetalad dag-
penning om 464 kr samt ca 3,6 miljoner medlemmar beräknar jag
kostnaderna för statsbidragen under budgetåret 1993/94 till 30,6
miljarder kronor efter avdrag för finansieringsavgifter.

Statsbidragen till arbetslöshetsförsäkringen finansieras inte med an-
slagsmedel, utan med dels en socialavgift, benämnd arbetsmarknads-
avgift, dels en avgift från arbetslöshetskassorna, benämnd finansierings-
avgift. Dessa avgifter samlas på ett konto hos Riksgäldskontoret, van-
ligtvis kallat arbetsmarknadsfonden, varifrån utbetalningarna av stats-

bidrag görs. Som jag nyss nämnt beräknar jag kostnaderna för stats- Prop. 1992/93:150
bidrag till försäkringen till 30,6 miljarder kronor. Härtill kommer kost- Bilaga 8
naderna för kontant arbetsmarknadsstöd, vissa utbildningsbidrag och
permitteringslöneersättning, sammanlagt 12,9 miljarder kronor.

Jag beräknar antalet stöddagar med KAS under budgetåret 1993/94 till

11,7 miljoner dagar. Vidare beräknar jag att det genomsnittligt ut-
betalade stödbeloppet kommer att uppgå till 184 kr. Den totala kost-
naden för KAS blir härigenom ca 2,2 miljarder kronor.

Kostnaden för statsbidragen till permitteringslöneersättning beräknar
jag till 300 miljoner kronor. Jag har härvid räknat med oförändrat stats-
bidrag, dvs. 375 kr per dag i normalfallet och 290 kr per dag vid väder-
permittering.

Mot de sammanlagda utgifterna på 43,5 miljarder kronor skall ställas
de beräknade inkomsterna under nästa budgetår på ca 9,5 miljarder
kronor. Kostnaderna kommer således enligt min bedömning att över-
stiga intäkterna med ca 34 miljarder kronor under budgetåret 1993/94.
Till detta belopp skall även läggas ett redan befintligt underskott i
arbetsmarknadsfonden som kommer att uppgå till ca 16,2 miljarder
kronor vid ingången av budgetåret 1993/94. Med denna beräkning
kommer arbetsmarknadsfonden att uppvisa ett underskott på ca 50,2
miljarder kronor vid utgången av budgetåret 1993/94. Härtill kommer
räntekostnader på ca 2,5 miljarder kronor.

Vid den nu av mig redovisade beräkningen har jag även tagit hänsyn
till att karensdagar införs och att ersättningsnivåerna sänks på sätt som
jag tidigare har redovisat. Dessa besparingsförslag minskar statens
kostnader för arbetslöshetsförsäkringen och KAS med ca 5 miljarder
kronor. Som framgår av min redovisning kommer intäkterna inte att
räcka till för att täcka statens kostnader för de kontanta understöden,
permitteringslöneersättningen och vissa utbildningsbidrag under nästa
budgetår. Jag vill i detta sammanhang framhålla att de av riksdagen
fattade besluten i fråga om att slopa den s.k. 150-dagarsregeln och
ändra regler vad gäller anhörig till företagare kommer att öka utgifterna
i arbetsmarknadsfonden. Det är för närvarande svårt att med säkerhet
beräkna hur stor kostnadsökningen blir. Jag kommer därför att noggrant
följa upp effekterna av dessa beslut.

Arbetsmarknadsfonden måste således tillföras ytterligare medel. Riks-
försäkringsverket disponerar för närvarande en rörlig kredit i Riksgälds-
kontoret om högst 20 miljarder kronor för de ändamål som skall finan-
sieras ur arbetsmarknadsfonden. Denna rörliga kredit bör utökas till
högst 55 miljarder kronor för nästa budgetår.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att medge att en rörlig kredit får disponeras i Riksgäldskontoret om
högst 55 000 000 000 kr under budgetåret 1993/94 för statsbidrag
till arbetslöshetsförsäkringen och permitteringslöneersättningen 67

samt för kontant arbetsmarknadsstöd och vissa utbildningsbidrag.

Finansieringen av den statliga lönegarantin

Den arbetstagare som blir utan lön på grund av att arbetsgivaren har
försatts i konkurs kan i vissa fall få ersättning från lönegarantifonden
enligt lönegarantilagen.

På grund av det stora antalet konkurser under de gångna åren har
utbetalningarna från lönegarantifonden ökat kraftigt. Med hänsyn till det
nuvarande konjunkturläget bedömer jag att antalet konkurser kommer
att ligga kvar på en hög nivå under nästa budgetår. Jag beräknar därför
att kostnaderna for den statliga lönegarantin kommer att uppgå till ca
4 700 miljoner kronor under budgetåret 1993/94. Mot detta skall ställas
de beräknade inkomsterna på ca 1 200 miljoner kronor. Kostnaderna
kommer således att överstiga intäkterna med ca 3 500 miljoner kronor.
Till detta belopp på ca 3 500 miljoner kronor skall läggas ett underskott
i fonden som kommer att uppgå till ca 3 000 miljoner kronor vid in-
gången av budgetåret 1993/94.

Det är således nödvändigt att for budgetåret 1993/94 förstärka löne-
garantifonden. Kammarkollegiet disponerar för närvarande en rörlig
kredit i Riksgäldskontoret om högst 4 000 miljoner kronor för löne-
garantikostnader. Förstärkningen av lönegarantifonden bör ske genom
att denna rörliga kredit höjs från högst 4 000 miljoner kronor till högst
7 000 miljoner kronor under nästa budgetår.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att medge att en rörlig kredit får disponeras i Riksgäldskontoret om
högst 7 000 000 000 kr under budgetåret 1993/94 för utbetalningar
enligt lönegarantilagen.

C. Arbetslivsfrågor

C 4. Yrkesinriktad rehabilitering: Utbildningsbidrag

1 AMS

1 skrivelse den 17 mars 1993 har AMS hemställt om regeringens med-
givande att överskrida förslagsanslaget Yrkesinriktad rehabilitering:
Utbildningsbidrag med 304 miljoner kronor budgetåret 1992/93. Vidare
har styrelsen begärt att ytterligare 230 miljoner kronor skall anvisas för
ändamålet budgetåret 1993/94. AMS hänvisar bl.a. till att arbetsmark-
nadsinstituten (Ami) har kapacitet att ta emot fler sökande i yrkes-
inriktad rehabilitering än vad som motsvarar de 300 000 deltagarveckor,
som anslaget har beräknats för.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 8

2 Föredragandens överväganden

Prop. 1992/93:150

Bilaga 8

Mitt förslag: Riksdagens beslut (bet. 1992/93: AU12, rskr.
1992/93:203) om medel till Yrkesinriktad rehabilitering: Utbild-
ningsbidrag for budgetåret 1993/94 upphävs.

Skälen för mitt förslag: För budgetåret 1993/94 har riksdagen anvisat
570 017 000 kr till Yrkesinriktad rehabilitering: Utbildningsbidrag
(prop. 1992/93:100, bil. 11, bet. 1992/93:AU12, rskr. 1992/93: 203).
Jag kommer i det följande att föreslå att medel till utbildningsbidrag till
inskrivna sökande vid Ami anvisas i en särskild anslagspost under an-
slaget C 6. Särskilda åtgärder för arbetshandikappade. Dessa medel
skulle då ingå i ett väsentligt mycket större anslag, vilket skulle göra
Ami-verksamheten mindre känslig för kostnads- och volymförändringar.

Mot denna bakgrund bör det av riksdagen fettade beslutet om medel
till förslagsanslaget C 4. Yrkesinriktad rehabilitering: Utbildningsbidrag
för budgetåret 1993/94 upphävas.

Budgetåret 1992/93 har enligt AMS kostnaderna för utbildningsbidrag
till inskrivna sökande vid Ami blivit högre än beräknat, vilket skulle
kunna bero på att numera en större andel av de inskrivna är berättigade
till ersättning från arbetslöshetskassa än tidigare och därmed till ett
högre utbildningsbidrag. Dessutom har fler sökande skrivits in än be-
räknat.

I likhet med AMS anser jag att Ami:s kapacitet bör utnyttjats fullt ut
och komma så många sökande till del som möjligt. Brist på medel till
utbildningsbidrag bör inte hindra ett effektivt kapacitetsutnyttjande. I
dagens läge med en svag arbetskraftsefterfrågan kan en inskrivning vid
Ami med bl.a. praktisk arbetsprövning och träning på arbetsplatser på
den reguljära arbetsmarknaden väsentligt öka möjligheterna för bl.a.
arbetshandikappade sökande att finna och få ett lämpligt arbete.

Jag avser att senare denna dag föreslå regeringen att medge att AMS
får överskrida under förslagsanslaget C 4. Yrkesinriktad rehabilitering:
Utbildningsbidrag för budgetåret 1992/93 anvisade medel med högst
268 miljoner kronor. Vidare avser jag föreslå att medgivandet för-
knippas med ett krav på att Ami skall ta emot fler sökande eller minst
motsvarande 370 000 deltagarveckor under budgetåret 1992/93.

Med hänsyn till det statsfinansiella läget bör dock den del av utgifts-
ökningen som hänför sig till volymökningen finansieras. Jag avser
därför att senare föreslå regeringen att 158 miljoner kronor av under
anslaget C 6. Särskilda åtgärder för arbetshandikappade för budgetåret
1992/93 anvisade medel inte får disponeras av AMS. I sammanhanget
kan noteras att knappt hälften av det sistnämnda anslaget hade för-
brukats vid utgången av februari månad 1993, då fyra månader återstod
av budgetåret.

C 6. Särskilda åtgärder för arbetshandikappade

1 AMS

1.1 De handikappades arbetsmarknadssituation

I framställningen den 19 februari 1993 inför kompletteringspropo-
sitionen framhåller AMS de ökande svårigheterna för arbetshandikap-
pade sökande till följd av den rådande extremt låga efterfrågan på
arbetskraft. Arbetslösheten för icke arbetshandikappade ökade mer
under år 1991 och större delen av år 1992, men sedan september 1992
är ökningstakten i arbetslösheten större för gruppen arbetshandikappade
jämfört med samtliga arbetslösa. Vid slutet av december var drygt 80 %
fler arbetshandikappade arbetslösa än ett år tidigare, vilket kan jämföras
med en ökning med 70 % för samtliga arbetslösa. Vid slutet av decem-
ber 1992 var 12 000 arbetshandikappade arbetslösa och antalet kan
väntas öka det kommande budgetåret. AMS påpekar också att många
arbetshandikappade utan arbete inte kan ta arbete omedelbart. Den
gruppen uppgick vid slutet av december till 27 000 personer.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 8

1.2 Anställning med lönebidrag m.m.

Antalet arbetshandikappade med lönebidrag och anställda i skyddat
arbete hos offentliga arbetsgivare (OSA) har successivt minskat från
50 500 år 1991 till 47 000 personer under år 1992. Det har, enligt
AMS, följaktligen inte varit möjligt att uppfylla kravet i reglerings-
brevet för budgetåret 1992/93 på att minst 51 000 personer sysselsätts
för anvisade medel. AMS upprepar förslaget att lönebidrag skall kunna
lämnas för en anställd som på grund av handikapp inte kan behålla
anställningen men som kan få andra arbetsuppgifter hos samma arbets-
givare.

Vidare föreslår AMS att högst 1 % av anslaget skall få användas för
att stödja otraditionella insatser i syfte att främja arbetshandikappades
rätt till arbete. Avsikten är bl.a. att finna former för att stödja arbets-
handikappade att själva eller tillsamans med andra intressenter skapa
verksamhetsområden och nya företag - t.ex. bolag, stiftelser, kooperativ
- där avancerad datorbaserad teknologi kan användas för att få till stånd
varaktig sysselsättning.

2 Föredragandens överväganden

Prop. 1992/93:150

Bilaga 8

2.1 Anställning med lönebidrag m.m.

Mitt förslag: Statsbidrag till anställning med lönebidrag och skyd-
dat arbete hos offentliga arbetsgivare skall endast lämnas för brut-
tolön inklusive sjuklön och semesterlön eller semesterersättning,
lagstadgade sociala avgifter och premier för avtalsenliga arbets-
marknadsförsäkringar eller motsvarande försäkringar. Bidragen
skall reduceras för oavlönad frånvaro. Bidragens storlek skall
fastställas i kronor vid beslutstillfallet att gälla för den beslutade
bidragsperioden. Regeländringarna skall på försök prövas under
budgetåren 1993/94 - 1994/95.

Skälen för mitt förslag: Jag har i det föregående (avsnitt B. Arbets-
marknad m.m., 2.3.2) lagt fram förslag om en försöksverksamhet som
bl.a. innebär att vissa lönerelaterade bidrag till arbetsgivare skall be-
stämmas som fasta krontalsbelopp.

Den föreslagna principen bör även gälla för lönebidrag till arbets-
givare för arbetshandikappade anställda samt bidrag till skyddat arbete
hos offentliga arbetsgivare (OSA). Som jag har anfört bör därmed
kostnadsuppföljningen och bidragsadministrationen kunna underlättas.
Förändringen innebär bl.a. att arbetsförmedlingen redan vid beslutstill-
fället känner till vilken högsta kostnad ett beslut medför och inte som
nu först när arbetsgivaren rekvirerar bidraget. Det blir därigenom tyd-
ligare vilket utrymme som finns för nya bidragsbeslut. Mitt förslag om
vilka kostnader som skall ligga till grund för bidrag innebär tydligare
och mer enhetliga regler för beräkningen av bidragen.

Bidragsnivån skall, på samma sätt som för närvarande, bestämmas
med viss procent av lönekostnaden och med hänsyn tagen till den
arbetshandikappades arbetsförmåga och graden av funktionsnedsättning.
Det krontalsbelopp som man därvid erhåller skall utgöra det högsta
bidrag, som kan utbetalas under den tidsperiod som bidragsbeslutet
avser. Bidraget skall minskas proportionellt med de lönereduktioner,
som sker till följd av oavlönad frånvaro eller av andra skäl, t.ex.
minskad kompensationsnivå under en sjuklöneperiod. I de fall det finns
anledning förvänta sig att en anställds arbetsförmåga förbättras - vilket
bör föranleda en minskning av bidragsnivån - bör bidragsperiodens
längd anpassas så att nivån kan omprövas vid lämplig tidpunkt.

De lönekostnader som kan ligga till grund för bidrag bör vara brutto-
lön, semesterlön eller semesterersättning och sociala avgifter enligt
lagen (1981:691) om socialavgifter. Till de bidragsgrundande kostnader-
na för bidragen bör även få räknas kostnader för avtalsenliga arbets-
marknadsförsäkringar eller motsvarande försäkringar, som utgör villkor
för bidraget. För att underlätta beräkningen av bidrag bör AMS kunna
beräkna dessa lönebikostnader schablonmässigt på samma sätt som sker

i dag. Vid beslut om bidrag skall hänsyn tas till om arbetsgivaren helt
eller delvis har beviljats nedsättning av sociala avgifter enligt lagen
(1990:912) om nedsättning av socialavgifter.

Mitt förslag innebär att andra kostnader som arbetsgivare kan ha
exempelvis for lunchsubventioner, arbetskläder, administration m.m.
inte skall ligga till grund för bidrag. Inte heller löneökningar, som
inträffar under den beslutade bidragsperioden, skall ligga till grund for
bidrag. De får bedömas vid de omprövningar av bidragen, som skali
ske regelbundet. Enligt förordningen (1991:333) om anställning med
lönebidrag är endast lönekostnader som hänför sig till normal vecko-
arbetstid bidragsgrundande. Samma princip bör gälla för OSA. Det
innebär att lönekostnader för obekväm arbetstid endast ersätts om
arbetet normalt är organiserat i skift, med förskjuten arbetstid eller
liknande. I övrigt är inte övertidsersättningar eller lönetillägg för arbete
på s.k. obekväm arbetstid bidragsgrundande. Den här föreslagna model-
len för arbetsgivarstöd med ett fast krontalsbelopp bör prövas som en
försöksverksamhet under budgetåren 1993/94 - 1994/95.

Den ändrade utformningen av de här nämnda stöden bör tillämpas på
nya bidragsbeslut som fattas fr.o.m. den 1 juli 1993. I fråga om äldre
beslut bör de nya bestämmelserna gälla senast fr.o.m. den 1 januari
1994. Det innebär att de nya reglerna successivt blir gällande för äldre
beslut vartefter de omprövas under tidsperioden den 1 juli - 31 decem-
ber 1993 och senast fr.o.m. den 1 januari 1994.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 8

2.2 Otraditionella insatser

Mitt förslag: Medelsramen för s.k. otraditionella insatser höjs till
30 miljoner kronor budgetåret 1993/94.

Skälen för mitt förslag: AMS begäran om att högst 1 % av anslaget
skall få användas till s.k. otraditionella insatser innebär en ökning av
medlen till sådana insatser från for närvarande 5 miljoner kronor till 64
miljoner kronor. Förbrukningen av medel till sådana insatser har hittills
under budgetåret 1992/93 varit mycket blygsam. Jag förordar mot
denna bakgrund att högst 30 miljoner kronor får användas för otraditio-
nella insatser. Jag förutsätter då att medlen används till åtgärder som
ligger klart utanför det befintliga regelsystemet och således inte för att
vidga målgrupper, höja beloppsgränser eller på annat sätt ändra vill-
koren i de befintliga stödsystemen. Medlen bör användas så att de ger
minst samma sysselsättningseffekt som motsvarande användning till
lönebidrag skulle ha gett. AMS bör särskilt redovisa hur medel för s.k.
otraditionella insatser har använts och vilka sysselsättningseffekter som
uppnåtts.

2.3 Utbildningsbidrag vid yrkesinriktad rehabilitering

Prop. 1992/93:150

Bilaga 8

Mitt förslag: Medel till utbildningsbidrag vid yrkesinriktad rehabi-
litering anvisas under anslaget Särskilda åtgärder for arbetshandi-
kappade. Detta anslag tillfors det av riksdagen för utbildnings-
bidrag anvisade beloppet, dvs. 570 017 000 kr, utöver vad som har
anvisats efter förslag i 1993 års budgetproposition.

Skälen för mitt förslag: Riksdagen har, som jag redan berört, anvisat
570 017 000 kr till utbildningsbidrag till inskrivna sökande som får del
av arbetsmarknadsinstitutens tjänster (prop. 1992/93:100 bil. 11, bet.
1992/93:AU12, rskr. 1992/93:203). Jag har nyss förordat att riksdagen
upphäver sitt beslut om medel på förslagsanslaget C 4. Yrkesinriktad
rehabilitering: Utbildningsbidrag. I stället skall det belopp, som riks-
dagen har anvisat för det nämnda ändamålet, tillföras anslaget C 6.
Särskilda åtgärder för arbetshandikappade, som därigenom skulle uppgå
till 6 956 220 000 kr budgetåret 1993/94.

Med den föreslagna omfördelningen mellan de nämnda anslagen
skulle medlen till utbildningsbidrag till inskrivna sökande vid Ami bli
mindre känsliga för kostnads- och volymförändringar. Risken för att
sådana förändringar skall ge oönskade effekter på Ami:s verksamhet
och kapacitetsutnyttjande skulle minska väsentligt. Ami:s planerings-
förutsättningarna förbättras. Arbetsmarknadsmyndigheterna skulle få
möjlighet att avväga fördelningen av medel till olika åtgärder. Exempel-
vis kan ökade insatser av Ami påverka kostnaderna för lönebidrag
genom mer träffsäkra arbetsplaceringar och därmed mindre bidrags-
behov. Med den svaga arbetskraftsefterfrågan som råder för närvarande
är dessutom praktik och arbetsträning genom Ami ofta ett alternativ till
anställning med lönebidrag eller en förutsättning för att en anställning
skall komma till stånd. Mitt förslag innebär vidare att den ram på högst
300 000 deltagarveckor i yrkesinriktad rehabilitering, som i 1993 års
budgetproposition föreslogs gälla för förslagsanslaget C 4. Yrkesinriktad
rehabilitering: Utbildningsbidrag, inte gäller för det här behandlade
reservationsanslaget. Det får ankomma på arbetsmarknadsmyndig-
heterna att inom ramen för tillgängliga medel och andra resurser be-
döma vilken volym som är lämplig.

2.4 Övriga frågor

Riksdagen har vid flera tillfallen uppmärksammat (bet. 1991/92:AU12,
rskr. 1991/92:251, bet. 1992/93:AU12, rskr. 1992/93:203) problem
som kan uppstå i vissa fall vid omprövning enligt de regler som gäller
för s.k. flexibelt lönebidrag av bidrag som beslutats enligt äldre bestäm-
melser. Främst myndigheter och allmännyttiga organisationer som fått
hela eller nästan hela lönekostnaden täckt av bidraget har i vissa fall

haft svårt att svara för en så stor del av lönekostnaden, som i det enskil- Prop. 1992/93:150

da fallet kan följa av reglerna för flexibelt bidrag. Arbetsmarknads- Bilaga 8

utskottet (1992/93: AU 12) har uttalat att arbetsförmedlingarna i denna
situation inte skall agera på ett sådant sätt att enskilda människor råkar
illa ut. Detta är den handlingslinje som skall gälla vid arbetsmarknads-
myndigheternas bedömning av den fortsatta bidragsgivningen för de
personer som hade en anställning vid övergången till det nya bidrags-
systemet, dvs. till systemet med flexibla bidrag.

Denna princip har inte klart kommit till uttryck i reglerna för anställ-
ning med lönebidrag. Förordningen (1991:333) om anställning med
lönebidrag bör därför tillföras en bestämmelse om att risken för att den
berörde anställde blir arbetslös vid en nedtrappning av bidraget bör
kunna beaktas vid omprövning av beslut om lönebidrag, som fattats före
den 1 juli 1991. Risken för arbetslöshet bör dock i dessa fall vara på-
taglig och ha kommit till uttryck exempelvis genom varsel eller upp-
sägning.

3 Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att

1. godkänna den försöksverksamhet med ändrade regler för
statsbidrag vid anställning med lönebidrag och skyddat arbete hos
offentliga arbetsgivare som jag har förordat (avsnitt 2.1),

2. godkänna vad jag har anfört om medel till s.k. otraditionella
insatser för arbetshandikappade (avsnitt 2.2),

3. upphäva det tidigare under riksmötet (bet. 1992/93:AU12,
rskr. 1992/93:203) fettade beslutet om anslag till Yrkesinriktad
rehabilitering: Utbildningsbidrag för budgetåret 1993/94.

4. med ändring av riksdagens beslut (bet. 1992/93:AU12, rskr.
1992/93:203) till Särskilda åtgärder för arbetshandikappade för
budgetåret 1993/94 anvisa ett reservationsanslag på 6 956 220 000
kr (avsnitt 2.3).

D. Regional utveckling

D 11. Lokaliseringslån

1991/92

1992/93

1993/94

Utgift

Anslag

Förslag

94 807 715 Reservation 323 315 404

1 000

I årets budgetproposition har jag närmare redogjort för utfallet av det
regionalpolitiska företagsstödet under de senaste budgetåren (prop.
1992/93:100 bil. 11, s.33-37).

Riksdagen beslutade våren 1992 att lokaliseringslån i särskilda fall Prop. 1992/93:150
åter skall kunna lämnas för finansiering av projekt inom ramen for det
regionalpolitiska företagsstödet (prop. 1991/92:100 bil. 11, bet.

1992/93: AU 13, rskr. 175).

Medel för verksamheten tas enligt nämnda beslut dels från kvar-
stående reservationer på två äldre anslag för lokaliseringslån, dels från
inflytande räntor och avbetalningar på utelöpande lokaliseringslån. Över
statsbudgeten har medel anvisats senast för budgetåret 1989/90 under
reservationsanslaget på tionde huvudtiteln D3. Lokaliseringslån.

Enligt gällande regler för disposition av anslag förfogar inte rege-
ringen över behållningen på nämnda anslag längre än till utgången av
innevarande budgetår. Även förfogandet över inflytande räntor och av-
betalningar kan anses knutet till den tid anslaget disponeras.

Eftersom det finns ett fortsatt behov av att kunna lämna lokaliserings-
lån enligt de riktlinjer som beslutades vid förra riksmötet, bör rätten att
förfoga över nämnda medel förlängas genom att ett reservationsanslag
för lokaliseringslån åter förs upp på statsbudgeten. Några ytterligare
medel behöver inte anvisas för nästa budgetår utan anslaget bör föras
upp med endast ett formellt belopp, 1 000 kr.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att

till Lokaliseringslån för budgetåret 1993/94 anvisa ett reserva-
tionsanslag på 1 000 kr.

Underbilaga 8.1 Prop. 1992/93:150

Bilaga 8

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 5, 10 och 10 c §§, 4 kap. 14 a §, 8
kap. 12 § samt 22 kap. 15 § lagen (1962:381) om allmän forsäkring¹skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

5 §²

Den allmänna försäkringskassan skall i samband med inskrivning av
en försäkrad besluta om den försäkrades tillhörighet till sjukpenning-
försäkringen. I fråga om en försäkrad som avses i 1 § första stycket
skall kassan samtidigt fastställa den försäkrades sjukpenninggrundande
inkomst och, om inkomsten helt eller delvis är att hänföra till anställ-
ning, dennes årsarbetstid. Sådan festställelse skall också ske för för-
säkrad som avses i 1 § andra stycket så snart anmälan om hans in-
komstförhållanden gjorts hos kassan. Av beslutet skall framgå i vad
mån den sjukpenninggrundande inkomsten är att hänföra till anställ-
ning eller till annat förvärvsarbete. Sjukpenningförsäkringen skall
omprövas

a) när kassan fått kännedom om att den försäkrades inkomstförhål-
landen, arbetstid eller andra omständigheter har undergått ändring av
betydelse för rätten till sjukpenning eller för sjukpenningens storlek,

b) när förtidspension eller särskild efterlevandepension enligt denna
lag beviljas den försäkrade eller redan utgående sådan pension ändras
med hänsyn till ändring i den försäkrades arbetsförmåga eller, vid
särskild efterlevandepension, förmåga eller möjlighet att bereda sig
inkomst genom arbete,

c) när delpension enligt särskild lag beviljas den försäkrade eller
redan utgående sådan pension ändras med hänsyn till ändring i den
försäkrades arbets- eller inkomstförhållanden, samt

d) när tjänstepension beviljas den försäkrade.

Ändring som avses i första stycket a) skall ske från och med den dag
då försäkringskassan fått kännedom om de ändrade omständigheterna.
Ändring skall i fell som avses i 1 § fjärde stycket och 12 a § gälla från

¹ Lagen omtryckt 1982:120.

² Lydelse enligt prop. 1992/93:178.

och med den första dagen med sjukpenning. Ändring skall i annat fall
än som avses i första stycket a) ske så snart anledning till ändringen
uppkommit.

Den fastställda sjukpenninggrundande inkomsten får ej i annat fall än
som avses i första stycket b), c) eller d) sänkas under tid då den för-
säkrade

1. bedriver studier, för vilka han uppbär studiehjälp, studiemedel
eller särskilt vuxenstudiestöd enligt studiestödslagen (1973:349),
studiestöd enligt lagen (1983:1030) om särskilt vuxenstudiestöd för
arbetslösa eller bidrag enligt förordningen (1976:536) om utbildnings-
bidrag för doktorander,

2. genomgår kommunal vuxenutbildning (komvux), vuxenutbildning
för psykiskt utvecklingsstörda (särvux) eller svenskundervisning for
invandrare (sfi) och uppbär timersättning för studierna,

Prop. 1992/93:150

Bilaga 8

3. är inskriven vid arbetsmark-
nadsinstitut eller efter förmedling
av en arbetsmarknadsmyndighet
genomgår yrkesutbildning,

3. är inskriven vid arbetsmark
nadsinstitut eller genomgår
arbetsmarknadsutbildning som
beslutats av en arbetsmarknads-
myndighet,

4. är gravid och avbryter eller inskränker sitt förvärvsarbete tidigast
sex månader före barnets födelse eller den beräknade tidpunkten här-
för,

5. är helt eller delvis ledig från förvärvsarbete för vård av barn, om
den försäkrade är förälder till barnet eller likställs med förälder enligt
1 § lagen (1978:410) om rätt till ledighet for vård av barn, m.m. och
barnet inte har fyllt ett år. Motsvarande gäller vid adoption av barn
som ej fyllt tio år eller vid mottagande av sådant barn i avsikt att
adoptera det, om mindre än ett år har förflutit sedan den försäkrade
fick barnet i sin vård,

6. fullgör värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst eller genomgår
militär grundutbildning för kvinnor.

För en försäkrad som avses i
tredje stycket 1 skall försäkrings-
kassan, vid sjukdom under ut-
bildningstiden, beräkna sjukpen-
ningen på en sjuk-
penninggrundande inkomst som
har fastställts på grundval av
enbart den inkomst av eget arbete
som den försäkrade kan antas få
under denna tid. Om därvid den
sjukpenninggrundande inkomsten
helt eller delvis är att hänföra till
anställning, skall årsarbetstiden
beräknas på grundval av enbart

För en försäkrad som avses i
tredje stycket 1 eller 3 skall
försäkringskassan, vid sjukdom
under utbildningstiden, beräkna
sjukpenningen på en sjukpen-
ninggrundande inkomst som har
fastställts på grundval av enbart
den inkomst av eget arbete som
den försäkrade kan antas få under
denna tid. Om därvid den sjuk-
penninggrundande inkomsten helt
eller delvis är att hänföra till
anställning, skall årsarbetstiden
beräknas på grundval av enbart

det antal arbetstimmar som den
försäkrade kan antas ha i ifråga-
varande förvärvsarbete under ut-
bildningstiden.

det antal arbetstimmar som den
försäkrade kan antas ha i ifråga-
varande förvärvsarbete under
utbildningstiden.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 8

För en försäkrad som får sådan behandling eller rehabilitering som
avses i 7 b § eller 22 kap. 7 § och som under denna tid får livränta
enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring eller motsvarande
ersättning enligt en annan författning skall försäkringskassan, vid
sjukdom under den tid då livränta betalas ut, beräkna sjukpenningen
på en sjukpenninggrundande inkomst som har fastställts på grundval av
enbart den inkomst av eget arbete som den försäkrade kan antas få
under denna tid.

För en försäkrad som avses i 10 c § första stycket 1 eller 2 skall
dock under studieuppehåll mellan vår- och hösttermin, då den för-
säkrade inte uppbär studiesocial förmån som anges i tredje stycket 1,
sjukpenningen beräknas på den sjukpenninggrundande inkomst som
följer av första - tredje styckena, om sjukpenningen blir högre än
sjukpenning beräknad på den sjukpenninggrundande inkomsten enligt
fjärde stycket.

Fjärde stycket tillämpas även för försäkrad som avses i tredje stycket
6 när den försäkrade genomgår grundutbildning eller därtill omedel-
bart anslutande repetitionsutbildning.

För de första 14 dagarna i sjuk-
perioden utges sjukpenning som
svarar mot sjukpenninggrundande
inkomst av anställning endast
under förutsättning att den för-
säkrade skulle ha förvärvsarbetat
om han inte hade varit sjuk. För
en försäkrad som avses i 5 §
tredje stycket 1, femte eller
sjunde stycket skall vad som har
sagts nu gälla även för tid efter
de första 14 dagarna av sjuk-
perioden. För sjukpenningen skall
10 a och 10 b §§ tillämpas.

För de första 14 dagarna i sjuk-
perioden utges sjukpenning som
svarar mot sjukpenninggrundande
inkomst av anställning endast
under förutsättning att den för-
säkrade skulle ha förvärvsarbetat
om han inte hade varit sjuk. För
en försäkrad som avses i 5 §
tredje stycket 1 eller 3, femte
eller sjunde stycket skall vad som
har sagts nu gälla även för tid
efter de första 14 dagarna av
sjukperioden. För sjukpenningen
skall 10 a och 10 b §§ tillämpas.

Lydelse enligt prop. 1992/93:178.

Med tid för förvärvsarbete enligt första stycket jämställs Prop. 1992/93:150

1. ledighet för semester, dock inte om den försäkrade uppbär Bilaga 8
semesterlön enligt semesterlagen (1977:480) och, enligt 15 § samma

lag, kan begära att dag då han är oförmögen till arbete på grund av
sjukdom inte räknas som semesterdag,

2. ledighet under studietid för vilken oavkortade löneförmåner utges,

3. ledighet under tid då den försäkrade genomgår sådan utbildning
eller undervisning som anges i 5 § tredje stycket 2 eller uppbär kort-
tidsstudiestöd enligt studiestödslagen (1973:349), och

4. ledighet för ferier eller för motsvarande uppehåll för lärare som
är anställda inom utbildningsväsendet.

10 c §⁴

Utan hinder av föreskrifterna i 10 - 10 b §§ beräknas sjukpenning
enligt 4 § första stycket när den försäkrade

1. är helt eller delvis arbetslös
och anmäld som arbetssökande på
arbetsförmedling samt är beredd
att anta erbjudet arbete i en om-
fattning som svarar mot den
fastställda sjukpenninggrundande
inkomsten,

2. skall uppbära sjukpenning för
tid då annars havandeskapspen-
ning, föräldrapenning eller reha-
biliteringspenning skulle ha upp-
burits, eller

3. är inskriven vid arbetsmark-
nadsinstitut eller efter förmedling
av en arbetsmarknadsmyndighet
genomgår yrkesutbildning.

2. skall uppbära sjukpenning för
tid då annars havandeskapspen-
ning, föräldrapenning eller reha-
bili te ringspenning skulle ha upp-
buri ts.

Vid beräkning av sjukpenning på en sjukpenninggrundande inkomst
som omfattar ersättning för sådan vård som avses i 12 § skall sjuk-
penning som svarar mot denna ersättning beräknas enligt 4 § första
stycket.

⁴ Senaste lydelse 1992:1702.

6 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 150 Bil. 8

4 kap.

14 a §⁵

Prop. 1992/93:150

Bilaga 8

Tillfällig föräldrapenning beräknas enligt 14 § tredje stycket

1. när den försäkrade skall uppbära tillfällig föräldrapenning för tid
då annars havandeskapspenning, föräldrapenning eller rehabilite-
ringspenning skulle ha uppburits, eller

2. i fall som avses i 3 kap. 10 2. i fäll som avses i 3 kap.

c § första stycket 1 och 3 samt 10 c § första stycket 1 samt andra
andra stycket. stycket.

8 kap.

12 §⁶

Om någon för samma tid och för samma nedsättning av förvärvsmöj-
ligheten har rätt till såväl särskild efterlevandepension som någon av
nedan uppräknade förmåner, minskas den särskilda efterlevandepen-
sionen med den andra förmånens belopp. Minskning skall göras med

a) förtidspension enligt denna lag,

b) delpension enligt lagen (1979:84) om delpensionsförsäkring,

c) dagpenning från arbetslöshetskassa,

d) kontant arbetsmarknadsstöd enligt lagen (1973:371) om kontant
arbetsmarknadsstöd,

e) utbildningsbidrag vid arbets-
marknadsutbildning och yrkes-
inriktad rehabilitering i form av
dagpenning,

f) vuxenstudiebidrag enligt studie-
stödslagen (1973:349) eller lagen
(1983:1030) om särskilt vuxen-
studiestöd för arbetslösa, samt

g) timersättning vid kommunal
vuxenutbildning (komvux), vid
vuxenutbildning för psykiskt
utvecklingsstörda (särvux) och vid
svenskundervisning för in-
vandrare (sfi).

e) vuxenstudiebidrag enligt
studiestödslagen (1973:349) eller
lagen (1983:1030) om särskilt
vuxenstudiestöd for arbetslösa,
samt

f) timersättning vid kommunal
vuxenutbildning (komvux), vid
vuxenutbildning for psykiskt
utvecklingsstörda (särvux) och vid
svenskundervisning för in-
vandrare (sfi).

⁵ Senaste lydelse 1991:1974.

⁶ Senaste lydelse 1992:1277.

Om särskild efterlevandepension till följd av bestämmelserna i 5
kap. utges med viss andel av oavkortad sådan pension, skall minskning
enligt första stycket göras endast med hänsyn till motsvarande andel av
förmån som där avses.

Bestämmelserna i första och andra styckena gäller även i fråga om
motsvarande förmåner som utges till den efterlevande på grundval av
utländsk lagstiftning.

22 kap.

15 §⁷

Rehabiliteringspenningen skall minskas med det belopp den försäkra-
de för samma tid får som

1. sjukpenning eller föräldrapenningförmån enligt denna lag,

2. sjukpenning eller livränta enligt lagen (1976:380) om arbetsskade-
försäkring eller motsvarande ersättning enligt någon annan författning,
dock inte livränta till efterlevande samt i övrigt endast till den del
ersättningen avser samma inkomstbortfall som rehabiliteringspenningen
är avsedd att täcka,

Prop. 1992/93:150

Bilaga 8

3. studiehjälp, studiemedel,
korttidsstudiestöd, särskilt vuxen-
studiestöd eller utbildningsarvode
enligt studiestödslagen
(1973:349), dock inte till den del
ersättningen är återbetalnings-
pliktig,

4. dagpenning enligt förord-
ningen (1987:406) om arbets-
marknadsutbildning.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.

2. Äldre bestämmelser i 3 kap. 5, 10 och 10 c §§ skall fortfarande
gälla i fråga om sjukpenning som avser tid före ikraftträdandet.

3. Äldre bestämmelser i 4 kap. 14 a § skall fortfarande gälla i fråga
om tillfällig föräldrapenning som avser tid före ikraftträdandet.

4. Äldre bestämmelser i 8 kap. 12 § och 22 kap. 15 § skall fort-
farande gälla i fråga om dagpenning som avser tid före ikraftträdandet.

⁷ Senaste lydelse 1991:1040.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1982:80) om anställningsskydd

Härigenom föreskrivs att 13 § lagen (1982:80) om anställningsskydd
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:150

Bilaga 8

13 §

Om arbetsgivaren har förklarat
att arbetstagaren inte behöver stå
till förfogande under uppsägnings-
tiden eller en del därav, får
arbetsgivaren från förmåner enligt
12 § första stycket avräkna in-
komster som arbetstagaren under
samma tid har förvärvat i annan
anställning. Arbetsgivaren har
också rätt att avräkna inkomster
som arbetstagaren under denna tid
uppenbarligen kunde ha förvärvat
i annan godtagbar anställning.
Utbildningsbidrag som utgår efter
beslut av arbetsmarknadsmyndig-
het får avräknas i den mån bi-
draget avser samma tid som an-
ställningsförmånerna och har
beviljats arbetstagaren efter upp-
sägningen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993. Äldre bestämmelser tillämpas
fortfarande om uppsägningstiden har börjat löpa före ikraftträdandet.

3 Förslag till

Lag om särskilt studielån för den som genomgår
arbetsmarknadsutbildning

Prop. 1992/93:150

Bilaga 8

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Särskilt studielån får enligt denna lag den som beviljats rätt till
arbetsmarknadsutbildning för vilken statligt utbildningsbidrag lämnas,
och som

1. inte har fyllt 25 år, eller

2. har fyllt 25 år, om arbetsmarknadsutbildningen avser utbildning
inom det reguljära utbildningsväsendet.

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om undantag från bestämmelsen i första stycket 2.

2 § Studielån ges med belopp som regeringen bestämmer.

3 § Följande bestämmelser om studielån i studiestödslagen (1973:349)
skall tillämpas på särskilt studielån:

- 7 kap. 1 § första och andra styckena samt tredje stycket, i fråga om
utbildningsbidrag för doktorander,

- 7 kap. 5-5 a, 17, 18 och 20 §§,

- 8 kap., och

- 9 kap. 1-3, 5 och 7 §§.

4 § Särskilt studielån enligt denna lag beviljas efter ansökan. Ansökan
ges in inom den tid och i den ordning som bestäms av regeringen eller
den myndighet regeringen utser.

Särskilt studielån får beviljas för högst två kalenderhalvår i sänder.

5 § Ett beslut att avslå en ansökan om särskilt studielån får inte över-
klagas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993 och tillämpas när arbetsmark-
nadsutbildning beviljas efter ikraftträdandet.

7 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 150 Bil. 8

Underbilaga 8.2 Prop. 1992/93:150

Bilaga 8

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1993:000) om tillfällig avvikelse

från lagen (1981:691) om socialavgifter

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1993:000) om tillfällig av-
vikelse från lagen (1981:691) om socialavgifter

dels att nuvarande bestämmelse skall betecknas 1 §,

dels att det i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 2-5 §§, av
följande lydelse.

2§

En arbetsgivare som låter en
anställd delta i utbildning på
arbetstid med bibehållna anställ-
ningsförmåner och som efter
anvisning av länsarbetsnämnden
anställer en ersättare för den som
deltar i utbildningen, får göra
avdrag enligt bestämmelserna i 3
och 4 §§ från de arbetsgivarav-
gifter som han enligt 2 kap. 1 §
lagen (1981:691) om socialavgifter
skall betala.

3 §

För en ersättare som avses i 2 §
får arbetsgivaren göra avdrag med
475 kronor per arbetsdag som
ersättaren har varit anställd.

4§

Arbetsgivaren får göra avdrag
med högst 75 kronor per utbild-
ningstimme, dock sammanlagt
högst 30 OOO kronor, för varje
arbetstagare som deltar i av
länsarbetsnämnden godkänd yrkes-
inriktad utbildning eller utbildning
som ökar arbetstagarens förut-
sättningar att tillgodogöra sig ny

teknik eller utföra nya arbetsupp- Prop. 1992/93:150
gifter. Bilaga 8

5 §

Vid fördelningen av influtna
arbetsgivaravgifter enligt 2 kap.

6 § lagen (1981:691) om social-
avgifter skall de avdrag som görs
enligt 3 och 4 §§ minska det
belopp som förs till staten enligt 4
kap. 7 § nämnda lag.

Underbilaga 8.3 Prop. 1992/93:150

Bilaga 8

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1992:1331) om arbetslivsutveckling

Härigenom föreskrivs att det i lagen (1992:1331) om arbetslivsutveck-
ling skall införas en ny paragraf, 3 §, av följande lydelse.

3 §

Vad som föreskrivs om arbets-
marknadsutbildning i 31 § lagen
(1973:370) om arbetslöshetsför-
säkring och i 28 § lagen
(1973:371) om kontant arbets-
marknadsstöd skall gälla också i
fråga om verksamhet som avses i
1 §•

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993 och tillämpas på beslut om
avstängning som grundar sig på händelser som inträffar efter ikraft-
trädandet.

Underbilaga 8.4 Prop. 1992/93:150

Bilaga 8

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1973:370) om

arbetslöshetsförsäkring

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1973:370) om arbetslöshets-
försäkring'

dels att 4, 7, 11, 15-17, 20, 24 och 30 §§ samt rubriken närmast efter

12 § skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 13 §, av följande
lydelse.

4 §

Ersättning vid arbetslöshet tillkommer försäkrad som

1. är arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete,

2. är beredd att antaga erbjudet lämpligt arbete under tid för vilken
han icke anmält hinder som kan godtagas av arbetslöshetskassan,

3. är anmäld som arbetssökande hos den offentliga arbetsförmedlingen
i den ordning som arbetsmarknadsstyrelsen föreskriver,

4. icke kan erhålla lämpligt arbete.

Ersättning enligt denna lag lämnas inte till den som deltar i utbildning
om det inte finns särskilda skäl. Närmare föreskrifter om tillämpningen
av denna bestämmelse meddelas av regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer.

Företagare anses arbetslös, när
hans personliga verksamhet i
rörelsen har upphört annat än
tillfälligt, om idce arbetsmark-
nadsstyrelsen av särskilda skäl
föreskriver annat.

Som företagare enligt denna lag
anses den som äger eller är del-
ägare i näringsverksamhet som
han är personligt verksam i och
som han har ett väsentligt in-
flytande över. Företagare anses
arbetslös, när hans personliga
verksamhet i näringsverksamheten
har upphört annat än tillfälligt, om
inte regeringen föreskriver annat.

Lagen omtryckt 1991:1334.

Med tid under vilken en försäkrad enligt 6 § skall ha utfört förvärvs-
arbete jämställs tid då den försäkrade

Prop. 1992/93:150

Bilaga 8

1. deltagit i och, om inte sär-
skilda skäl hindrat det, fullföljt
arbetsmarknadsutbildning eller
yrkesinriktad rehabilitering för
vilken statligt utbildningsbidrag
nrgdtr,

2. fullgjort värnplikt eller åtnjutit
(1962:381) om allmän försäkring, i
två månader,

3. haft semester, eller

4. eljest varit ledig av annan
anledning än sjukdom, värn-
pliktstjänstgöring eller barns födel-
se med helt eller delvis bibehållen
lön.

11
Ersättning utgår i form av ett för
dag beräknat belopp (dagpenning).
Under en kalendervecka får
summan av antalet ersatta och
arbetade dagar samt avstäng-
ningsdagar uppgå till högst fem.

Ersättningstidens längd

1. deltagit i och, om inte sär-
skilda skäl hindrat det, fullföljt
arbetsmarknadsutbildning eller
yrkesinriktad rehabilitering för
vilken statligt utbildningsbidrag
lämnats,

föräldrapenningförmån enligt lagen
båda fallen dock tillsammans högst

3. haft semester,

4. eljest varit ledig av annan
anledning än sjukdom, värn-
pliktstjänstgöring eller bams födel-
se med helt eller delvis bibehållen
lön, eller

5. frän en arbetsgivare för an-
nan ersättning än pension på
grund av anställningens upphöran-
de (avgångsvederlag).

Regeringen eller den myndighet
regeringen bestämmer meddelar
föreskrifter om beräkning av tid
som avses i första stycket 5.

Ersättning lämnas i form av ett
per dag beräknat belopp (dag-
penning).

Under en kalendervecka får
summan av antalet ersatta och
arbetade dagar samt karens- och
avstängningsdagar uppgå till högst
fem.

Karenstid och ersättningstidens
längd

Dagpenning för inte lämnas förrän
den försäkrade under en samman-
hängande tid av fem kalender-
veckor varit arbetslös fem dagar

(karensvillkor). I karenstiden Prop. 1992/93:150
räknas in endast de dagar för Bilaga 8
vilka dagpenning skulle ha
lämnats, om karenstiden gått till
ända.

Bestämmelserna om karenstid i
denna paragraf skall inte tillämpas
pä den som är anvisad verksamhet
för arbetslivsutveckling i enlighet
med föreskrifter som har med-
delats av regeringen.

15 §

Om arbetslöshet upphör innan
ersättningsperioden gått till ända,
har den försäkrade, om annat inte
följer av 16 §, rätt till ersättning
under återstående antal dagar av
perioden vid ny arbetslöshet, även
om han då inte uppfyller arbets-
villkoret.

Har ersättningsperioden gått till
ända men har den försäkrade
under perioden på nytt uppfyllt
arbetsvillkoret, utgår ersättning
under ytterligare en ersättnings-
period. Den nya perioden räknas
från inträdet av den arbetslöshet
då den försäkrade senast uppfyllde
arbetsvillkoret.

Har ersättningsperioden gått till
ända men har den försäkrade
under perioden på nytt uppfyllt
arbetsvillkoret, lämnas ersättning
under ytterligare en ersättnings-
period. Därvid skall dock karens-
villkoret på nytt uppfyllas. Den
nya perioden räknas från inträdet
av den arbetslöshet då den för-
säkrade senast uppfyllde arbets-
villkoret.

16 §

Har en sammanhängande tid av
tolv månader, i vilken inte in-
räknas tid som avses i 8 §, för-
flutit från det den försäkrade
senast uppbar ersättning, före-
ligger rätt till ersättning endast om

den försäkrade på nytt uppfyller
arbetsvillkoret.

den försäkrade på nytt uppfyller
arbets- och karensvillkoren.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 8

17 §

Dagpenning lämnas högst med
det belopp som regeringen för
varje år festställer. Beloppet utgör
450 kronor multiplicerat med det
tal (jämförelsetal) som anger
förhållandet mellan den genom-
snittliga tidlönen jämte ackords-
tillägg för vuxna industriarbetare
avseende andra kvartalet året före
det som beloppet avser och mot-
svarande lön andra kvartalet år
1988.

Dagpenning lämnas lägst med
det belopp som bestäms enligt
reglerna i 18 § första stycket lagen
(1973:371) om kontant arbets-
marknadsstöd. Detta gäller dock
inte vid nedsättning av dagpenning
enligt bestämmelserna i 21 §
förevarande lag.

Dagpenning avrundas till
närmaste hela krontal.

Dagpenning lämnas högst med
det belopp som regeringen fest-
ställer.

Dagpenning lämnas lägst med
det belopp som bestäms enligt
18 § lagen (1973:371) om kontant
arbetsmarknadsstöd. Detta gäller
dock inte vid nedsättning av dag-
penning enligt bestämmelserna i
21 § före varande lag.

20 §

Dagpenning lämnas med 90
procent av den försäkrades dags-
förtjänst, om inte annat följer av
17 § första stycket och andra
stycket första meningen. Dag-
penning till en försäkrad som har
tillerkänts ålderspension i form av
folkpension, allmän tilläggspen-
sion eller annan pension som
utgår på grund av förvärvsarbete,
lämnas med 65 procent av den
försäkrades dagsförtjänst, med den
begränsning som följer av 17 §
första stycket.

Dagpenning lämnas med 80
procent av den försäkrades dags-
förtjänst, om inte annat följer av
17 § första stycket och andra
stycket första meningen. Dag-
penning till en försäkrad som har
tillerkänts ålderspension i form av
folkpension, allmän tilläggspen-
sion eller annan pension som
lämnas på grund av förvärvs-
arbete, lämnas med 65 procent av
den försäkrades dagsförtjänst, med
den begränsning som följer av
17 § första stycket.

Med dagsförtjänst avses en femtedel av den veckoinkomst eller, i
fråga om försäkrad med månadslön, en tjugotvåendel av den månads-
inkomst, som den försäkrade före arbetslöshetens inträde vanligen åtnjöt
under arbetstid som var normal för den försäkrade. Föreligger särskilda
omständigheter, får Arbetsmarknadsstyrelsen medge att större andel av
medlems inkomst än som nu sagts skall utgöra medlemmens dagsför-
tjänst.

Saknas underlag för beräkning av dagsfortjänsten enligt andra stycket,
skall som medlemmens dagsförtjänst räknas den i orten vanliga arbets-
förtjänsten per arbetsdag för arbetstagare inom samma yrke och med
samma arbetsförmåga som medlemmen.

Utan hinder av bestämmelema i första - tredje styckena får dagpen-
ning till försäkrad som uppfyllt arbetsvillkoret huvudsakligen genom
arbetsmarknadsutbildning eller yrkesinriktad rehabilitering för vilken

Prop. 1992/93:150

Bilaga 8

statligt utbildningsbidrag har utgått
svarar utbildningsbidraget.

Åtjnuter medlem med anledning
av arbetslöshet fortlöpande ersätt-
ning från annan än arbetslöshets-
kassa, får dagpenning utges högst
med belopp som motsvarar skill-
naden mellan det högsta belopp
som får utgå enligt första - fjärde
styckena och ersättningen.

För en försäkrad som regel-
bundet utför deltidsarbete under
veckor då han i övrigt är arbetslös
får, om det finns särskilda skäl,
regeringen eller, efter regeringens
bestämmande, arbetsmarknads-
styrelsen föreskriva begränsningar
i ersättningsrätten.

bestämmas till belopp som mot-
Åtjnuter medlem med anledning
av arbetslöshet fortlöpande ersätt-
ning från annan än arbetslöshets-
kassa, får dagpenning utges högst
med belopp som motsvarar skill-
naden mellan det högsta belopp
som får lämnas enligt första -
fjärde styckena och ersättningen.

För en försäkrad som regel-
bundet utför deltidsarbete under
veckor då han i övrigt är arbetslös
får, om det finns särskilda skäl,
regeringen eller den myndighet
regeringen bestämmer föreskriva
om begränsningar i ersättnings-
rätten och om karenstid utöver vad
som följer av denna lag.

30 §

Är det sannolikt att arbete som
avses i 29 § skulle ha varat högst
fem dagar eller mer än fem men
högst tio dagar eller mer än tio
dagar, utgör avstängningstiden
fem, tio respektive 20 ersättnings-
dagar. I fall som avses i 29 § 1-2
utgör dock avstängningstiden tio,

Är det sannolikt att arbete som
avses i 29 § skulle ha varat högst
fem dagar eller mer än fem men
högst tio dagar eller mer än tio
dagar, utgör avstängningstiden
fem, tio respektive 20 ersättnings-
dagar. I avstängningstiden in-
räknas endast dagar för vilka

15 respektive 25 ersättningsdagar.
I avstängningstiden inräknas
endast dagar för vilka dagpenning
skulle ha utgått, om avstängningen
inte hade skett, eller dagar under
vilka den försäkrade har utfört
förvärvsarbete. Den totala av-
stängningstiden får inte överstiga
14, 28 respektive 56 kalender-
dagar. I fall som avses i 29 § 1-2
gäller i stället att denna tid inte
får överstiga 28, 42 respektive 70
kalenderdagar.

karenstid skulle ha tillgodoräknats
eller dagpenning skulle ha
lämnats, om avstängningen inte
hade skett, eller dagar under vilka
den försäkrade har utfört förvärvs-
arbete. Den totala avstängnings-
tiden får dock inte överstiga 14,
28 respektive 56 kalenderdagar.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 8

Inträffar under avstängningstiden förhållande som avses i 29 §, be-
räknas ny avstängningstid i enlighet med bestämmelserna i första
stycket, om inte den nya avstängningstiden ryms inom den löpande
avstängningstiden.

Ar det uppenbart att en försäkrad ej vill antaga lämpligt arbete, såsom
då den försäkrade vid upprepade tillfällen antingen har avvisat erbjudet
sådant arbete eller lämnat sitt arbete frivilligt utan giltig anledning, skall
den försäkrade vara avstängd till dess han eller hon utfört förvärvs-
arbete under 20 dagar.

Avstängningstiden räknas från den dag då det förhållande som anges i
29 § mträffat.

1. Denna lag träder i kraft den 5 juli 1993.

2. Äldre bestämmelser i 4 § tillämpas fortfarande i fråga om ersätt-
ning som avser tiden före ikraftträdandet.

3. Bestämmelsen i 7 § tillämpas om anställningen har upphört efter
ikraftträdandet.

4. Bestämmelserna i 11, 13, 15-17, 20, 24 och 30 §§ skall tillämpas i
fråga om ersättning som avser tid efter ikrafträdandet. Vid tillämpning
av 13 § första stycket skall därvid, om ersättningsperioden har börjat
före den 5 juli 1993, karensvillkoret uppfyllas när den försäkrade blir
arbetslös första gången efter ikraftträdandet.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1973:371) om kontant
arbetsmarknadsstöd

Prop. 1992/93:150

Bilaga 8

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1973:371) om kontant arbets-
marknadsstöd¹

dels att i 1 § orden "erkänd arbetslöshetskassa" skall bytas ut mot "en
arbetslöshetskassa",

dels att 4, 7, 11, 15, 16, 18 och 27 §§ samt rubriken närmast efter
12 § skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall inforas en ny paragraf, 13 §, av följande
lydelse.

4 §²

Kontant arbetsmarknadsstöd vid arbetslöshet tillkommer den som

1. har fyllt 20 år,

2. är arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete för arbets-
givarens räkning minst tre timmar vaije arbetsdag och i genomsnitt
minst 17 timmar i veckan,

3. är beredd att antaga erbjudet lämpligt arbete under tid för vilken
han icke anmält hinder som kan godtagas,

4. är anmäld som arbetssökande hos den offentliga arbetsförmedlingen
i den ordning som arbetsmarknadsstyrelsen föreskriver,

5. icke kan erhålla lämpligt arbete.

Företagare anses arbetslös, när
hans personliga verksamhet i
rörelsen har upphört annat än
tillfälligt, om icke arbetsmark-

¹ Lagen omtryckt 1982:433.
Senaste lydelse av 1 § 1984:514.

² Senaste lydelse 1988:646.

nadsstyrelsen av särskilda skäl falligt, om inte regeringen före- Prop. 1992/93:150
föreskriver annat. skriver annat. Bilaga 8

7 §’

Med tid under vilken sökanden enligt 6 § skall ha utfört förvärvsarbete
jämställs tid då sökanden

1. i enskilt hem vårdat åldring eller handikappad i sådan utsträckning

att sökanden varit förhindrad att stå

2. deltagit i och, om inte särskil-
da skäl hindrat det, fullföljt
arbetsmarknadsutbildning eller
yrkesinriktad rehabilitering för
vilken statligt utbildningsbidrag
utgått,

till arbetsmarknadens förfogande,

2. deltagit i och, om inte särskil-
da skäl hindrat det, fullföljt
arbetsmarknadsutbildning eller
yrkesinriktad rehabilitering för
vilken statligt utbildningsbidrag
lämnats,

3. fullgjort värnplikt eller åtnjutit föräldrapenningförmån enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring, i båda fallen dock tillsammans högst
två månader,

4. haft semester, eller

5. eljest varit ledig av annan
anledning än sjukdom, värn-
pliktstjänstgöring eller barns födel-
se med helt eller delvis bibehållen
lön.

Kontant arbetsmarknadsstöd
utgår i form av ett för dag be-
räknat belopp. Under en kalender-
vecka får summan av antalet
ersatta och arbetade dagar samt

4. haft semester,

5. eljest varit ledig av annan
anledning än sjukdom, värn-
pliktstjänstgöring eller barns födel-
se med helt eller delvis bibehållen
lön, eller

6. från en arbetsgivare får an-
nan ersättning än pension på
grund av anställningens upphöran-
de (avgångsvederlag).

Regeringen eller den myndighet
regeringen bestämmer meddelar
föreskrifter om beräkning av tid
som avses i första stycket 6.

§⁴

Kontant arbetsmarknadsstöd
lämnas i form av ett per dag be-
räknat belopp. Under en kalender-
vecka får summan av antalet
ersatta och arbetade dagar samt

³ Senaste lydelse 1989:332.

⁴ Senaste lydelse 1988:646.

avstängningsdagar uppgå till högst karens- och avstängningsdagar Prop. 1992/93:150
fem. uppgå till högst fem. Bilaga 8

Ersättningstidens längd⁵

Om arbetslöshet upphör innan
ersättningsperioden gått till ända,
har stödtagaren, om inte annat
följer av 16 §, rätt till kontant
arbetsmarknadsstöd under åter-
stående antal dagar av perioden
vid ny arbetslöshet, även om han
då inte uppfyller arbetsvillkoret.

Har ersättningsperioden gått till
ända men har stödtagaren inom en
tid av tolv månader dessförinnan
uppfyllt arbetsvillkoret, utgår

Karenstid och ersättningstidens
längd

Dagpenning får inte lämnas
förrän den sökande under en sam-
manhängande tid av fem kalender-
veckor varit arbetslös fem dagar
(karensvillkor). I karenstiden
räknas in endast de dagar för
vilka stöd skulle ha lämnats, om
karenstiden gått till ända.

Sökande som avses i 1 § 3 be-
höver inte uppfylla karensvillkoret.
Detsamma gäller dem som är
ersättningsberättigade enligt 9 §
eller är anvisade verksamhet för
arbetslivsutveckling i enlighet med
föreskrifter som har meddelats av
regeringen.

§⁶

Har ersättningsperioden gått till
ända men har stödtagaren inom en
tid av tolv månader dessförinnan
uppfyllt arbetsvillkoret, lämnas

⁵ Senaste lydelse 1988:646.

⁶ Senaste lydelse 1988:646.

kontant arbetsmarknadsstöd under
ytterligare en ersättningsperiod.
Den nya ersättningsperioden
räknas från inträdet av den arbets-
löshet, då stödtagaren senast
uppfyllde arbetsvillkoret.

kontant arbetsmarknadsstöd under Prop. 1992/93:150
ytterligare en ersättningsperiod. Bilaga 8

Därvid skall dock karensvillkoret
på nytt uppfyllas. Den nya ersätt-
ningsperioden räknas från inträdet
av den arbetslöshet, då stöd-
tagaren senast uppfyllde arbets-
villkoret.

För den som regelbundet utfor
deltidsarbete under tid då han i
övrigt är arbetslös får, om det
finns särskilda skäl, regeringen
eller, efter regeringens bestäm-
mande, arbetsmarknadsstyrelsen
föreskriva begränsningar i ersätt-
ningsrätten.

För den som regelbundet utför
deltidsarbete under tid då han i
övrigt är arbetslös får, om det
finns särskilda skäl, regeringen
eller den myndighet regeringen
bestämmer föreskriva om be-
gränsningar i ersättningsrätten och
om karenstid utöver vad som följer
av denna lag.

16 §⁷

Har en sammanhängande tid av
tolv månader, i vilken inte in-
räknas tid som avses i 8 §, för-
flutit från det stödtagaren senast
uppbar kontant arbetsmarknads-
stöd , föreligger rätt till sådant stöd
vid därefter inträffad arbetslöshet
endast om stödtagaren då upp-
fyller arbetsvillkoret.

Har en sammanhängande tid av
tolv månader, i vilken inte in-
räknas tid som avses i 8 §, för-
flutit från det stödtagaren senast
uppbar kontant arbetsmarknads-
stöd, föreligger rätt till sådant stöd
vid därefter inträffad arbetslöshet
endast om stödtagaren då upp-
fyller arbets- och karensvillkoren.

18 §⁸

Kontant arbetsmarknadsstöd
lämnas med det belopp som rege-
ringen för varje år fastställer om
inte annat följer av denna lag.

Beloppet utgör 158 kronor multi-
plicerat med det jämförelsetal som
fastställs enligt 17 § första stycket

Kontant arbetsmarknadsstöd
lämnas med det belopp som rege-
ringen fastställer om inte annat
följer av denna lag.

lagen (1973:370) om arbetslös-

⁷ Senaste lydelse 1988:646.

Senaste lydelse 1989:427.

hetsförsäkring. Beloppet avrundas
till närmaste hela krontal.

Till den som söker deltidsarbete eller i annat fall är arbetslös under
del av vecka utgår arbetsmarknadsstöd med det antal ersättningsdagar
per vecka som följer av en av regeringen fastställd omräkningstabell.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 8

27 §’

Är det sannolikt att arbete som
avses i 26 § skulle ha varat högst
fem dagar eller mer än fem men
högst tio dagar eller mer än tio
dagar, utgör avstängningstiden
fem, tio respektive 20 ersättnings-
dagar. I fall som avses i 26 § 1—2
utgör dock avstängningstiden tio,
15 respektive 25 ersättningsdagar.
1 avstängningstiden inräknas
endast dagar för vilka kontant
arbetsmarknadsstöd skulle ha
utgått, om avstängningen inte hade
skett, eller dagar under vilka den
försäkrade har utfört förvärvs-
arbete. Den totala avstängnings-
tiden får inte överstiga 14, 28
respektive 56 kalenderdagar. I fall
som avses i 26 § 7-2 gäller i
stället att denna tid inte får över-
stiga 28, 42 respektive 70 kalen-
derdagar.

Är det sannolikt att arbete som
avses i 26 § skulle ha varat högst
fem dagar eller mer än fem men
högst tio dagar eller mer än tio
dagar, utgör avstängningstiden
fem, tio respektive 20 ersättnings-
dagar. I avstängningstiden in-
räknas endast dagar för vilka
karenstid skulle ha tillgodoräknats
eller kontant arbetsmarknadsstöd
skulle ha lämnats, om avstäng-
ningen inte hade skett, eller dagar
under vilka den försäkrade har
utfört förvärvsarbete. Den totala
avstängningstiden får dock inte
överstiga 14, 28 respektive 56
kalenderdagar.

Inträffar under avstängningstiden förhållande som avses i 26 §, be-
räknas ny avstängningstid i enlighet med bestämmelserna i första
stycket, om inte den nya avstängningstiden ryms inom den löpande
avstängningstiden.

Är det uppenbart att en försäkrad ej vill antaga lämpligt arbete, såsom
då den försäkrade vid upprepade tillfallen antingen har avvisat erbjudet
sådant arbete eller lämnat sitt arbete frivilligt utan giltig anledning, skall
den försäkrade vara avstängd till dess han eller hon utfört förvärvs-
arbete under 20 dagar.

Senaste lydelse 1988:646.

Avstängningstiden räknas från den dag då det förhållande som anges i Prop. 1992,'93:150

26 § inträffat. Bilaga 8

1. Denna lag träder i kraft den 5 juli 1993.

2. Äldre bestämmelser i 4 § tillämpas fortfarande i fråga om ersätt-
ning som avser tiden före ikraftträdandet.

3. Bestämmelsen i 7 § tillämpas om anställningen har upphört efter
ikraftträdandet.

4. Bestämmelserna i 11, 13, 15, 16, 18, 20 och 27 §§ skall tillämpas
i fråga om ersättning som avser tid efter ikrafträdandet. Vid tillämpning
av 13 § första stycket skall därvid, om ersättningsperioden har böijat
före den 5 juli 1993, karensvillkoret uppfyllas när stödtagaren blir
arbetslös första gången efter ikraftträdandet.

gotab 43614, Stockholm 1993

Bilaga 9

Kulturdepartementet

1 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 150 Bil. 9

Kulturdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 april 1993

Föredragande: statsrådet Friggebo

Prop. 1992/93:150

Bilaga 9

Anmälan till proposition med förslag till slutlig
reglering av statsbudgeten för budgetåret 1993/94,
m.m., såvitt avser Kulturdepartementets
verksamhetsområde

Elfte huvudtiteln

B. Kulturverksamhet m.m.

[1] Ny organisation för Dialekt- och ortnamnsarkiven
samt svenskt arkiv

Som redovisades i årets budgetproposition (bil. 12 s. 117) har en särskild
utredare haft i uppdrag att lägga fram förslag om den framtida verksamheten
och organisationen vid Dialekt- och ortnamnsarkiven samt svenskt visarkiv
(DOVA). I avvaktan på beredningen av utredarens förslag föreslog rege-
ringen att anslaget till DOVA skulle beräknas till ett i förhållande till inneva-
rande budgetår oförändrat belopp.

DOVA har under de senaste åren utretts i flera omgångar. Förslag om
DOVA:s organisation har nu lagts fram. Jag anser att det är synnerligen
angeläget att ställning tas till en förstärkt ledningsfunktion och övriga för-
ändringar som behöver vidtas, så att förnyelsearbetet vid myndigheten kan
inledas. Jag anhåller därför om att nu få ta upp dessa frågor. I detta samman-
hang behandlar jag också DOVA:s fördjupade anslagsframställning.

Utredningen om Dialekt- och ortnamnsarkivens samt svenskt
visarkivs organisation och verksamhet

Genom beslut den 19 december 1991 bemyndigade regeringen chefen för
Kulturdepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att lägga
fram förslag om den framtida verksamheten och organisationen vid Dialekt-
och ortnamnsarkiven samt svenskt visarkiv.

Utredaren avlämnade i januari 1993 betänkandet Det dolda kulturarvet
(SOU 1992:142). En sammanfattning av ärendet bör fogas till protokollet i
detta ärende som bilaga 9.1.

1* Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 150 Bil. 9

Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna Prop. 1992/93:150
och en sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta Bilaga 9
ärende som bilaga 9.2.

Dialekt- och ortnamnsarkiven samt svenskt visarkiv

I myndigheten Dialekt- och ortnamnsarkiven samt svenskt visarkiv (DOVA)
ingår Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala, Ortnamnsarkivet i Uppsala,
Dialekt- och ortnamnsarkivet i Lund, Dialekt-, ortnamns- och folkminnes-
arkivet i Göteborg, Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Umeå,
Svenskt visarkiv, Arkivet för ordbok över Sveriges medeltida personnamn
samt Arkivet för ordbok över Sveriges dialekter. Myndigheten har till uppgift
att samla in, bevara, bearbeta och ge ut material om svenska, samiska och
finska dialekter, personnamn, ortnamn, visor, folkmusik, folkminnen och
den svenska jazzens historia samt att avge yttranden i ärenden om fastställan-
de av ortnamn och granska förslag till namn på allmänna kartor.

För myndigheten gäller förordningen (1988:969) med instruktion för
Dialekt- och ortnamnsarkiven samt svenskt visarkiv.

Dialekt- och ortnsamnsarkiven samt svenskt visarkiv

DOVA har lämnat in en fördjupad anslagsframställning för budgetåren
1993/94-1995/96.

Resultatanalys

För femårsperioden 1986/87-1990/91 beskrivs dialekt-, ortnamns- och
folkminnesverksamheten enligt följande.

Enligt DOVA har insamlingsarbetet under senare år gått ner något. Detta
beror bl.a. på att resurserna inte längre räckt till för den relativt kostsamma
insats som det innebär att sända ut arkivpersonal på insamlingsresor.

Tillhandahållandet har ökat, om än relativt blygsamt.

Utgivningen, som är relativt omfattande, har varit relativt stor på dialekt-
områden medan den varit lägre på ortnamnsområdet.

Försäljningen av dialektvolymema har sålts mest, beroende på en aktiv in-
formation om dessa skrifter vid konferenser, utställningar, i radioprogram, på
släktforskarstämmor o.d.

Verksamheten vid Svenskt visarkiv visar att arkivet i växande utsträckning
fyller ett väl dokumenterat behov hos både forskare från olika discipliner och
den intresserade allmänheten. Utgivningen är betydande och håller en erkänt
hög nivå.

Vid projektet Ordbok över Sveriges dialekter (OSD) får excerperingsarbe-
tet nu i huvudsak anses vara avslutat. Arbetet kommer i fortsättningen att
koncentreras på redigering och utgivning. Denna förändrade inriktning får
betydelse för arbetets planering och krav på medarbetarnas kompetens.

Även projektet Sveriges medeltida personnamn, som ligger närmare sitt Prop. 1992/93:150
slutförande än OSD, arbetar nu huvudsakligen med redigering och utgivning. Bilaga 9

Framtidsanalys

DOVA gör bedömningen att DOV A-arkivens material kan förväntas bli efter-
frågat i något ökad omfattning inom den framtid som kan överblickas. Intres-
set för regional och nationell särart torde kräva en fortsatt analys av det folk-
liga, immateriella kulturarv som DOVA-arkiven handhar. Avvägningen blir
att inom givna resursramar balansera nytillkommande behov - inte minst ut-
ökat internationellt kulturutbyte - mot pågående arbetskrävande åtaganden
som till stora delar är av långsiktig natur.

Resursanalys

DOVA har för närvarande 86 tjänster fördelade på 92 personer varav 16 per-
soner, dvs. 17,2 % är anställda med lönebidrag från Arbetsmarknadsverket.
Ortnamnen förbrukar 41 % av resurserna, dialekterna 34 % och folkminnen
25 %.

Resursplaneringen, som utgår från ett modifierat besparingsuttag och att
inga nya medel tillförs myndigheten innebär att DOVA måste avstå från att
genomföra större utvecklingsprojekt som t.ex. gemensam databas för register
och samlingar eller att starta nya kostnadskrävande forskningsprojekt. I stället
måste ansträngningarna inriktas på internt utvecklings- och utredningsarbete
för att öka kapacitet och spara pengar som kan genomföras till låg kostnad.
Dit hör bl.a. att se över formerna för arbetet med bl.a. ortnamnsseriema, att
se över formerna för framställning och upphandling av publikationer, att fort-
sätta vardagsrationaliseringen vid de olika arkiven inom ramen för befintlig
datautrustning, att försöka öka intäkterna genom ökad avgiftsfinansiering och
förbättrad marknadsföring, att höja kompetensnivån genom aktiv kompe-
tensutveckling och att minska lokalkostnaderna genom en mera rationell
lokalanvändning, varvid även flyttning till nya lokaler kan övervägas.

Budgetförslag

1. I första hand begär DOVA att, med hänsyn till arkivens ställning som
forsknings- och kulturinstitutioner, DOVA undantas från besparingskrav. Om
detta inte bifalls, begärs en minskning med ett s.k. modifierat huvudförslag.

2. För förstärkning av ledningsfunktionen begärs 100 000 kr och för per-
sonalutveckling 100 000 kr.

3. Sedan fastighetsbeteckningsreformen genomförts behövs arbetskraft för
namngranskning och namn vård. DOVA begär 275 000 kr för inrättande av
en tjänst som arkivarie för ändamålet.

4. För ortnamnsuppteckningar begärs arvodesmedel med 500 000 kr.

5. För ökade lokalhyror begärs 1 789 000 kr.

6. Då fastighetsbeteckningsreformen är på väg in i sitt slutskede föreslår Prop. 1992/93:150
DOVA att medlen minskas med 500 000 kr vardera budgetåren 1993/94 och Bilaga 9
1994/95 och resterande 320 000 kr budgetåret 1995/96.

7. För skyddskopiering begärs en engångsanvisning på 90 000 kr.

8. För höjning av produktiviteten inom myndigheten begärs 200 000 kr
för tekniska hjälpmedel m.m.

9. För ökad publicering begärs 500 000 kr.

10. För anskaffande av en klimatanläggning till arkivet i Umeå begärs en
engångsanvisning på 160 000 kr.

Föredragandens överväganden

Bakgrund

Dialekt- och ortnamnsarkiven samt svenskt visarkiv (DOVA) har sedan år
1989 varit föremål för två utredningar. Den första utredningen tillkom som en
följd av regeringens uppdrag år 1987 till Statskontoret att göra en översyn av
samtliga statliga myndigheter med färre än 100 anställda. Statskontoret före-
slog därvid att det borde utredas om DOVA-arkiven organisatoriskt kunde
knytas till universiteten på de orter, till vilka de är förlagda. Mot denna bak-
grund fick Statskontoret i uppdrag att i samråd med Universitets- och hög-
skoleämbetet utreda detta förslag. I sin rapport (1990:10) konstaterade Stats-
kontoret att DOVA har merparten av sina funktionella kontakter med institu-
tioner för forskning och forskarutbildning inom universiteten eller med ama-
törinriktad hembygdsforskning samt att DOVA i sin egenskap av myndighet
har en alltför vagt utformad ledningsfunktion. Statskontoret föreslog att
DOVA administrativt skulle knytas till universitetet i Uppsala. Vid remissbe-
handlingen framkom synpunkter som gjorde att föredragande departements-
chefen i 1991 års budgetproposition (prop. 1990/91:100 bil. 10 s. 286) inte
fann det helt tillfredsställande att ta fasta enbart på de administrativa frågorna i
myndighetens verksamhet utan att ytterligare överväganden behövde göras
om den framtida organisationen av den verksamhet som DOVA bedriver.

Med anledning härav har under år 1992 en särskild utredare haft i uppdrag
att utarbeta förslag om DOVA:s framtida organisation och verksamhet.

Verksamhetens inriktning

De arkiv och långsiktiga forskningsprojekt som ingår i myndigheten har
enligt min mening viktiga uppgifter att fylla när det gäller att ta vara på de
delar av vårt kulturarv som gäller ortnamn, dialekter, folkminnen och visor.
Bland annat med ledning av utredningens analys vill jag ge min syn på myn-
dighetens uppgifter under fem punkter.

Det ankommer på myndigheten att samla in och dokumentera det språkliga
talade kulturarvet. Dokumentationsansvaret är generellt, utan på förhand
givna begränsningar i tid och rum. Det ingår i myndighetens kulturpolitiska
och vetenskapliga ansvar att bedöma hur insamlingsarbetet skall inriktas.

Genom insamlingsarbetet bygger myndigheten upp arkiv och beläggssam-
lingar. Dessa behöver ges sedvanlig arkivvård, inkluderat att de ordnas och
förtecknas.

Kännedomen om arkivens innehåll sprids genom att innehållet på olika sätt
systematiseras, bearbetas och publiceras.

Myndigheten är generellt sett inriktad på forskning. All insamling, be-
arbetning och publicering är sålunda ett led i en systematisk och långsiktig
kunskapsuppbyggnad om det immateriella kulturarvet. Därutöver har myn-
digheten också en mer specifik forskningsfunktion i och med att arkivens
samlingar och baspublikationer ligger till grund för avhandlingar och uppsat-
ser om språk och folkminnen. Sådan forskning kan utföras av arkivens egna
tjänstemän men likaväl av andra forskare, t.ex. vid universiteten.

Myndigheten bör vara en aktivt kulturvdrdande institution. Det innebär att
verksamheten bl.a. bör syfta till att i ett brett perspektiv sprida och hålla det
språkliga kulturarvet levande. Detta sker när myndigheten aktivt vänder sig
mot en intresserad allmänhet, när den i populär form sprider kunskap om
folkminnen eller när den verkar för att landets ortnamnstraditioner förs vidare
i officiellt namnbruk.

Yttre ram för verksamheten

Formen för att organisera de olika arkiv som hittills ingått i DOVA bör enligt
min mening avgöras utifrån önskemålet att samtliga fem nu angivna aspekter
på språk- och folkminnesarbetet skall ges goda förutsättningar att fungera och
utvecklas. De huvudsakliga alternativ som finns att välja mellan är därvid att
bibehålla arkiven i en särskild myndighet eller att anknyta dem till en eller
flera institutioner som har uppgifter som ligger nära DOV A-arkivens. Utreda-
ren har sålunda belyst bl.a. behovet av samordning och samband mellan
DOVA-arkiven och universiteten, Nordiska museet, kulturmiljövården och
Riksantikvarieämbetet samt med arkivväsendet.

I likhet med utredaren och en bred majoritet av remissinstanserna gör jag
bedömningen att den särskilda myndigheten bör bibehållas. Den organisa-
tionsformen innebär att de olika arkiven som har närbesläktade uppgifter hålls
samman och kan befrukta varandra inbördes. Myndigheten blir tillräckligt
stor för att bilda underlag för en aktiv och slagkraftig verksamhet inom sitt
ansvarsområde.

Myndigheten bör, i enlighet med utredarens förslag, ges det nya namnet
Språk- och folkminnesinstitutet.

Jag avvisar förslag som förts fram av bl.a. Universitetet i Uppsala om att
DOVA bör integreras i universitetsorganisationen. Det förslaget utgår från att
DOVA-arkiven i främsta rummet är forskningsinstitutioner med en verksam-
het som för sin kvalitet är beroende av en universitetsanknytning. Även insti-
tutionerna vid universiteten skulle därigenom berikas. Dessa vinster kan
emellertid uppnås även om DOVA behålls som en egen myndighet. Det finns
också en risk för att ett inordnande i universiteten kanske skulle gå ut över det
bredare verksamhetsperspektiv som jag beskrivit. Som framhålls av Institu-

Prop. 1992/93:150

Bilaga 9

tionen för nordiska språk vid Universitetet i Stockholm överensstämmer inte
arkivvårdande uppgifter med universitetstraditionens inriktning. Det verk-
samhetsavsnitt som jag har kallat aktiv kulturarvsvård motsvaras i högre grad
av den verksamhet som bedrivs inom museiväsendet och kulturmiljövården.

Det kan emellertid finnas skäl att överväga om samtliga hittillsvarande
DOV A-enheter bör inordnas i den nya myndigheten. Utredaren har för sin del
anfört att verksamheten vid Svenskt visarkiv skiljer sig från de övriga
arkivens på ett sådant sätt att den inte på något självklart sätt hör hemma i
organisationen. I sina remissyttranden anger både Svenskt visarkiv och
Statens musiksamlingar att ett samgående institutionerna emellan kan te sig
naturligt. Utredaren har å andra sidan föreslagit att Folklivsarkivet i Lund
(LUF), nu inordnat i Universitetet i Lund, med fördel kunde överflyttas till
myndigheten. Slutligen har Riksantikvarieämbetet anslutit sig till Universitetet
i Uppsala vad gäller överföringen av projektet Sveriges medeltida person-
namn (SMP) till universitetet

I vart fall beträffande Svenskt visarkiv anser jag dock att mycket talar för
en ändrad organisationstillhörighet. Förslagen om ändrad organisationstill-
hörighet för Svenskt visarkiv och SMP behöver dock beredas ytterligare
innan ett slutligt förslag kan presenteras. Jag räknar med att återkomma till
regeringen i det ärendet i samband med budgetpropositionen 1994. Flera
remissinstanser anför erinringar mot förslaget att överföra LUF till DOVA.
Enligt Universitetet i Lund fungerar LUF väl inom universitetets ram. Jag
delar mot den bakgrunden uppfattningen att någon överflyttning av LUF ej
bör ske.

Myndighetens inre organisation

Utredaren har sammanfattat sin analys av DOVA med att det råder vissa
obalanser inom myndigheten. Folkminnesarbetet framstår som underdimen-
sionerat i jämförelse med arbetet med namn och dialekter. Gränserna mellan
arkivens insamlingsområden, särskilt i södra och västra Sverige, är inte funk-
tionella.

De olika arkivens insamlingsarbete har startat med olika utgångspunkter
och vid olika tidpunkter. 1920-talets betoning på vikten av att dokumentera
arvet från det då försvinnande bondesamhället präglar fortfarande verksamhe-
ten i hög grad. Arkiven har däremot i mycket liten utsträckning ägnat sig åt
utvecklingen av språk- och folkminnen i 1900-talets samhälle. Arkivens ut-
givning av materialpublikationer är uppbunden i tiotalet långsiktiga projekt,
varav flera saknar realistisk planering. Den forskning som bedrivs vid arki-
ven visar brister i fråga om teoretisk och metodisk kontakt med forskningen
inom resp, discipliner.

Även om utredningen sålunda delvis är kritisk mot DOVA-arkivens verk-
samhet såsom den nu bedrivs, är det sammanfattande omdömet att myndighe-
ten sammantaget förfogar över en stor utvecklingspotential som borde kunna
utvecklas väl inom en moderniserad verksamhetsidé, genom styrning av en
sammanhållande verksledning och genom en modifierad organisation. Utre-

Prop. 1992/93:150

Bilaga 9

daren betonar också att viktiga steg mot en inre reformering av verksamheten
redan har tagits, bl.a. inom ramen för DOVA:s arbete med den fördjupade
anslagsframställningen.

Jag delar utredarens syn på att det finns goda förutsättningar att utveckla
verksamheten inom myndigheten. Det är viktigt att understryka att de ingåen-
de arkivens regionala förankring är en viktig resurs och förutsättning för
arbetet. Dialekter, ortnamn och folkminnen är i grunden uttryck för regional
identitet. I samverkan med de andra institutioner som är verksamma inom
området skall myndigheten verka för att hela landets kulturarv i fråga om ort-
namn, dialekter och folkminnen dokumenteras, vårdas, görs tillgängligt för
forskning samt forskas om. Myndighetens övergripande målsättning bör vara
att verka för att kunskaperna om detta kulturarv hålls levande och sprids i
samhället. Det skall ha ett helhetsperspektiv som inte innebär någon avgräns-
ning i tid eller rum.

Utredarens förslag i fråga om hur verksamheten skall organiseras innebär
vissa förändringar av nuvarande organisation.

För egen del anser jag att myndigheten bör ledas av en verkschef som vid
sin sida har en styrelse. Under verkschefen bör de olika arkiven fungera som
regionala enheter. Det bör vara en uppgift för regeringen att bestämma om
detta. Jag räknar med att föreslå regeringen att utse en styrelse som består av
företrädare för de samhällsområden som står myndigheten nära. Den bör in-
kludera företrädare för de delar av forskarsamhället som verkar inom myn-
dighetens område. Eftersom myndighetens verksamhet bygger på en veten-
skaplig grund är den vetenskapliga anknytningen viktig. Något instruktions-
bundet krav på att det vid de enskilda arkivenhetema skall finnas rådgivande
nämnder bör i fortsättningen inte finnas. Behovet av sådana rådgivande organ
bör avgöras av myndighetens ledning.

En heltidstjänst som verkschef bör inrättas vid myndigheten. Verkschefen
bör ha allmän vetenskaplig kompetens samt ha erfarenhet av och intresse för
administrativa frågor.

Utredaren har lämnat en rad förslag till hur verksamheten vid myndigheten
bör utvecklas. Förslagen har huvudsakligen tillstyrkts av remissinstanserna.
Det bör ankomma på myndighetens ledning att utveckla verksamheten med
stöd av detta underlag.

Jag vill särskilt understryka vikten av att myndigheten utvecklar sitt sam-
spel med universiteten. Med beaktande av den nödvändiga långsiktigheten
måste prioriteringar, vetenskaplig relevans och inriktningen i övrigt för de
publikationer som myndigheten ger ut löpande prövas. Forskning som drivs
vid myndigheten måste ha hög standard och utvärderas med jämna mellan-
rum.

Myndigheten bör utforma sin verksamhet så att den både möter och
främjar det intresse som finns för ortnamn, dialekter och folkminnen hos
allmänheten. Det är en ansvarsuppgift för myndigheten att verka för att med-
vetenheten om detta kulturarv förstärks i vårt samhälle.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 9

Utredaren har pekat på behovet av att gränserna för arkivens geografiska
insamlingsområden bör ändras. Det bör ankomma på myndigheten att över-
väga möjligheterna att åstadkomma en mer ändamålsenlig indelning.

Jag övergår nu till att redovisa anslagsberäkningar m.m. för myndigheten.

B 25. Språk- och folkminnesinstitutet

1993/94 Nytt anslag (förslag) 26 452 000

Medel till Dialekt- och ortnamnsarkiven samt svenskt visarkiv anvisas för
närvarande under två anslag, nämligen dels förslagsanslaget Dialekt- och ort-
namnsarkiven samt svenskt visarkiv, dels reservationsanslaget Statliga arkiv:
Vissa kostnader för samlingar och materiel m.m., anslagsposten 2. Dessa
medel bör nu föras samman till ett gemensamt ramanslag, benämnt Språk-
och folkminnesinstitutet.

För arbetet med fastighetsdatareformen disponerar myndigheten en årlig
resurs, som har karaktär av återkommande engångsanvisning. För budgetåret
1992/93 uppgår den till 1 320 000 kr. Då reformen nu går in i sitt slutskede
skall en successiv avveckling ske under budgetåren 1993/94-1995/96. Myn-
digheten har föreslagit att anslaget minskas med 500 000 kr för vardera bud-
getåren 1993/94 och 1994/95 och med resterande 320 000 kr budgetåret
1995/96. Jag föreslår att det utrymme som skapas genom minskade insatser
för fastighetsdatareformen, dvs. 500 000 kr, skall utnyttjas för att förstärka
ledningsfunktionen m.m. Minskningen för de följande budgetåren bör ske i
enlighet med myndighetens förslag.

Myndighetens anslag för nästa budgetår uppgår till 29 621 000 kr. Av
tekniska skäl kan emellertid nu endast oförändrat anslag med 26 452 000 kr
anvisas. Mellanskillnaden, som innefattar pris- och löneomräkning samt
kostnader för verksamhetsanknutna ombyggnadsåtgärder, uppgår till
3 169 000 kr. Jag avser att så snart som möjligt återkomma till regeringen
med förslag på tilläggsbudget om den pris- och löneomräkning m.m. som
myndigheten får disponera för nästa budgetår.

Chefen för Finansdepartementet redovisade i sin anmälan till budgetpro-
positionen ett förslag om generell räntebeläggning av statliga medelsflöden
samt presenterade den modell som bör tillämpas. Myndigheten kommer
fr.o.m. budgetåret 1993/94 att tillämpa denna modell och kommer därför att
tilldelas ett räntekonto med kredit i Riksgäldskontoret och medlen under
anslaget B 25. Språk- och folkminnesinstitutet förs till detta konto.

De statliga myndigheterna övergår senast den 1 juli 1993 till de redovis-
ningskrav enligt bokföringsförordningen (1991:1026) som utgör en förut-
sättning för lån i Riksgäldskontoret för finansiering av investeringar i
anläggningstillgångar. Myndighetens behov av låneram under budgetåret
1993/94 uppgår till 900 000 kr för investeringar i ADB.

Anslaget har beräknats utan hänsyn till de riktlinjer som chefen för
Finansdepartementet redovisat i sin anmälan till budgetpropositionen när det

Prop. 1992/93:150

Bilaga 9

gäller förändringar av lönekostnadspålägg, finansieringsform för Statshälsan,
övergång till lån i Riksgäldskontoret samt nya principer för budgetering av
anslaget (jff bil. 1 avsnittet Styrning av statsförvaltningen och de finansiella
förutsättningarna för myndigheterna). Medelsförbrukningen kommer att fast-
ställas slutligt enligt dessa riktlinjer, och kan därför komma att avvika från det
här föreslagna beloppet.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att

1. godkänna att den övergripande målsättningen för verksamheten inom
Språk- och folkminnesinstitutets ansvarsområde skall vara i enlighet med
vad jag har förordat,

2. till Spräk- och folkminnesinstitutet för budgetåret 1993/94 anvisa ett
ramanslag på 26 452 000 kr.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 9

C. Massmedier m.m.

[2] C 21. Styrelsen för lokalradiotillstånd

1992/93 Anslag 1000 000

1993/94 Förslag 2 100 000

Prop. 1992/93:150

Bilaga 9

Vid sin behandling av regeringens proposition 1992/93:70 Privat lokal-
radio beslutade riksdagen (bet. 1992/93:KU15, rskr. 1992/93:168) att en ny
myndighet, kallad Styrelsen för lokalradiotillstånd skulle inrättas. Vidare an-
visade riksdagen 1 000 000 kr på tilläggsbudget till statsbudgeten för bud-
getåret 1992/93 till ett nytt förslagsanslag Styrelsen för lokalradiotillstånd
under elfte huvudtiteln.

Regeringen har den 25 februari 1993 beslutat en förordning (1993:127)
med instruktion för Styrelsen för lokalradiotillstånd, vilken trädde i kraft den
15 mars 1993. Regeringen har vidare den 11 mars 1993 förordnat ledamöter i
styrelsen.

Jag beräknar medelsbehovet för budgetåret 1993/94 till 2 100 000 kr.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att till Styrelsen för lokalradiotillstdnd för budgetåret 1993/94 anvisa ett
ramanslag på 2 100 000 kr.

D. Invandring m.m.

[3] D 9. Utlänningsnämnden

I min anmälan till budgetpropositionen redovisade jag beräkningar för det
anslag - 70 680 000 kr - Utlänningsnämnden behöver disponera under
budgetåret 1993/94 om nämnden skall kunna bibehålla nuvarande
ärendekapacitet under hela nästa budgetår. Jag föreslog emellertid att
nämnden tills vidare borde anvisas anslag på en lägre nivå - 51 550 000 kr -
för det fall nämnden skulle ha att besluta i färre antal ärenden och därmed
kunna avveckla extrapersonal redan under hösten 1993.

Mot bakgrund av hittillsvarande asyltillströmning från f.d. Jugoslavien
och de nu liggande ärendebalansema hos Statens invandrarverk och Utlän-
ningsnämnden talar allt för att Utlänningsnämnden behöver vidmakthålla nu-
varande kapacitet under hela budgetåret 1993/94. Jag föreslår därför att an-
slag anvisas med ytterligare 19 130 000 kr så att nämnden kan disponera
totalt 70 680 000 kr.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att under elfte huvudtitelns ramanslag Utlänningsnämnden för budget-
året 1993/94 anvisa 19 130 000 kr utöver vad som föreslagits i prop.
1992/93:100 bil. 12.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 9

Bilaga 9.1

Sammanfattning av betänkandet Det dolda kulturarvet
(SOU 1992:142)

Utredaren har sammanfattat betänkandet på följande sätt.

Dialekt- och ortnamnsarkiven samt svenskt visarkiv har enligt sin förord-
ning till uppgift att samla in, bevara, bearbeta och ge ut material om dialekter,
personnamn, ortnamn, visor, folkmusik, folkminnen och den svenska
jazzens historia samt avge yttranden i ärenden om fastställande av ortnamn
och granska förslag till namn på allmänna kartor. Myndigheten består för
närvarande av åtta arkivenheter, förkortade ULMA, OAU, SMP och OSD i
Uppsala, SVA i Stockholm, DAUM i Umeå, DAG i Göteborg och DAL i
Lund. Ledningen utgöres av en styrelse med en ordförande och företrädare
för närmast berörda universitetsämnen och hembygdsrörelsen. Till myndig-
heten finns knutet ett mindre sekretariat och en EA/PA-enhet.

Myndighetens verksamhet upptas till större delen av omfattande och i fler-
talet fall mycket långsiktiga publiceringsprojekt avseende ortnamn, person-
namn, dialekter och medeltida ballader. Publiceringsverksamheten i övrigt i
skilda skriftserier, monografier etc. är betydande. Utgångsmaterial är det in-
samlade materialet som arkiverats i de skilda enheterna. Insamlandet av nytt
material pågår kontinuerligt.

Folkminnesverksamhet finns framför allt i ULMA men även i DAG och
DAUM. SVA:s verksamhet omfattar till mycket stor del musikaliska folkmin-
nen, till vilka även jazzen kan räknas. Insamlandet av folkminnen i övrigt är
en ringa del i den totala verksamheten, särskilt vid jämförelse med den språk-
liga delen.

Utredaren kan konstatera att en stor del av verksamheten i DOVA utgår
från olika beslut som fattats för länge sedan. Den har kommit att avlägsna sig
från viss universitetsforskning, särskilt den moderna etnologin. I viss mån
gäller detta även språkforskningen, i mindre grad namnforskningen. Vad
gäller ortnamn har myndigheten ett särskilt vårdansvar vilket utövas i sam-
arbete med Lantmäteriverket och Riksantikvarieämbetet.

Utredaren finner vissa obalanser i verksamheterna mellan publicerings-
verksamhet, forskning, insamlande och regional fördelning. Delar av de
resurskrävande publiceringsprojekten, särskilt ortnamnsseriema, bör omprö-
vas beträffande ambitionsnivåer. Insamlandet av folkminnen och dialekt-
material bör göras mera nutidsinriktat. De kombinerade kvalitativa och kvanti-
tativa metoder som används kan med fördel prövas för insamlande av material
som kan ligga till grund för en analys av dagens kulturella mönster och där-
med bli av stor betydelse för samhället. För att förstärka folkminnesdelen
tillika den regionala verksamheten föreslår utredaren att Folklivsarkivet i
Lund, LUF, tillföres DOVA den 1 juli 1994.1 regionalt avseende föreslår ut-
redaren vidare ett tydligare ansvarstagande för södra och västra Sverige så-
tillvida att för dialekter och folkminnen klargöres två större områden för
arkivavdelningarna i Lund (DAL+LUF) och Göteborg (DAG).

Prop. 1992/93:150

Bilaga 9

Verksamheten inom Svenskt visarkiv har här ej närmare analyserats. Sär-
skilda behov av detta synes ej föreligga och verksamheten skiljer sig något
från den inom det övriga DOVA. Utredaren kan konstatera att SVA ej har på-
fallande samhörighet med DOVA:s övriga delar. SVA skulle kunna avskiljas
från myndigheten, men något konkret förslag till annat huvudmannaskap
framlägges ej.

Vad gäller intem organisation föreslår utredaren en förstärkt ledningsfunk-
tion med verkschef och samhällsinriktad styrelse och viss ökning av kansli-
funktionerna. Placeringen föreslås till Stockholm med Uppsala som andra
alternativ. Den nuvarande styrelsen föreslås bli omvandlad till en vetenskaplig
nämnd och de till vaije arkiv knutna rådgivande nämnderna föreslås bestå.

Vidare föreslås att de båda långsiktiga forsknings- och publiceringsföreta-
gen OSD och SMP placeras direkt under verksledningen för att snabbare ut-
givning skall möjliggöras. Utgivandet av ortnamnsseriema bör organiseras
fastare inom OAU. Personnamnsforskningen, även avseende nyare tid, före-
slås bli koncentrerad till Uppsala.

Utredaren föreslår vidare en genomgripande datorisering av det insamlade
materialet, vad gäller ortnamnen i nära samarbete med Lantmäteriverket och
Centralnämnden för fastighetsdata.

DOVA:s ställning i de vetenskapliga nätverken bör förstärkas genom
projekt. Rollen som förvaltare av den ickemateriella delen av kulturarvet
måste förtydligas i relation till universiteten, kulturmiljövården, Nordiska
museet och andra samt vara baserad på en nutidsorienterad verksamhetsidé.

Prop. 1992/93:150

Bilaga 9

Bilaga 9.2

Förteckning över remissinstanser och sammanställning av
remissyttranden över betänkandet Det dolda kulturarvet
(SOU 1992:142)

Remissinstanser

Efter remiss har yttranden över utredningen avgetts av Statskontoret, Riks-
revisionsverket (RRV), Riksarkivet (RA), Riksantikvarieämbetet (RAÄ),
Statens musiksamlingar (SMS), Statens lantmäteriverk (LMV), Universiteten
i Stockholm, Uppsala, Lund, Göteborg och Umeå, Humanistisk-samhälls-
vetenskapliga forskningsrådet (HSFR), Dialekt- och ortnamnsarkiven samt
svenskt visarkiv (DOVA), Stiftelsen Nordiska museet, Kungl. Vitterhetsaka-
demien, Sveriges Hembygdsförbund, TCO, SACO, Upplandsmuseet,
Kulturhistoriska museet i Lund, Göteborgs museer och Västerbottens
museum.

Remissyttrandena

Allmänt

Flertalet remissinstanser ansluter sig i huvudsak till utredarens huvudförslag
att DOVA skall bestå som självständig myndighet, men att verksamheten
inom DOVA bör omprövas och förnyas. Detta kräver en förändrad styrelse-
konstruktion och förstärkt ledning.

DOVA som självständig myndighet

Förslaget tillstyrks av de flesta remissinstanserna. Uppsala universitet där-
emot förordar att DOVA-arkiven (med undantag av Svenskt visarkiv) knyts
till universiteten i resp. Uppsala, Lund, Göteborg och Umeå. Detta skulle
enligt universitetets bedömning kraftigt befrämja verksamheten vid arkiven
och dessutom få positiva återverkningar på forskningen vid berörda institu-
tioner, särskilt vid lärosäten där det vetenskapliga studiet av dialekter och
namn för närvarande röner ett förhållandevis svagt intresse. Kungl. Vitter-
hetsakademiens slutsats är att DOV A-arkiven har mer att ge i samverkan med
näraliggande universitetsinstitutioner än med en central lednings- och sam-
ordningsorganisation. Nordiska museets uppfattning är att betydande rationa-
liseringsvinster kan göras om Nordiska museet anförtroddes ledningsansvaret
för DOVA. Museet framhåller att dess breda erfarenhet av insamlings- och
dokumentationsverksamhet, såväl som arkivhantering och forskning är en
garanti för en framgångsrik verksamhet.

Ledningsorganisation

Utredaren föreslår att ledningen för DOVA skall bestå av

Prop. 1992/93:150

Bilaga 9

- styrelse med företrädare för statsmakterna, arkivväsendet, kulturmiljövår-
den (centralt och regionalt), Nordiska museet, universiteten, Statens Lant-
mäteriverk och hembygdsrörelsen,

- en vetenskaplig nämnd med företrädare för berörda universitetsämnen,

- de nuvarande rådgivande nämnderna,

- en verkschef och kanslichef (50 %).

Enligt utredaren bör kansliet i första hand placeras i Stockholm, i andra
hand i Uppsala.

Utredarens förslag till styrelse tillstyrks i stort av bl.a. RAÄ, LMV,
Stockholms universitet, DOVA, TCO och SACO. Enligt LMV är det viktigt
att styrelsen tydliggör och genomför verksamhetsidén och att den vetenskap-
liga nämnden får en stark roll. Nordiska museet anser att en vetenskaplig
nämnd bör vara rådgivande i verksamheten. DOVA, RAÄ och RA däremot
avstyrker förslaget om en vetenskaplig nämnd. RAÄ finner det mest praktiskt
att de vetenskapliga intressena beaktas genom representation i styrelsen.
DOVA tillstyrker att de rådgivande nämnderna kvarstår. Enligt RA:s be-
dömning torde det inte finnas skäl att ha såväl en central vetenskaplig nämnd
som rådgivande nämnder för de olika arkiven. Uppsala universitet ifrågasätter
starkt om den föreslagna dimensioneringen av ledningen över huvud taget har
rimliga proportioner.

I fråga om utredarens förslag om att inrätta tvä halvtidstjänster för en
verkschef och en kanslichef redovisar remissinstanserna skilda synpunkter.
TCO och SACO föreslår att tjänsterna skall upprätthållas av en person på
heltid, eftersom rekryteringsmöjlighetema då skulle förbättras och engage-
manget i verksamheten fördjupas. TCO och SACO föreslår också att
verkschefen skall ha allmän vetenskaplig kompetens men med intresse för
och erfarenhet av administrativa frågor. RAÄ förutsätter att verkschefen skall
ha hög vetenskaplig kompetens. DOVA tillstyrker förslaget om att inrätta en
tjänst som kanslichef men med heltidstjänstgöring. Enligt DOVA bör styrel-
sens ordförande kunna fungera som verkschef med 20 % tjänstgöringsskyl-
dighet. En ledamot har reserverat sig mot DOVA:s förlag och föreslår att
myndigheten leds av en heltidsanställd verkschef med vetenskaplig kompe-
tens inom något av DOVA:s forskningsområden. Umeå universitet ifrågasät-
ter om det inte kan räcka med en samhällsinriktad styrelse och en arbetande
styrelseordförande på halvtid.

Stockholms universitet och Nordiska museet tillstyrker en placering av
verksledningen i Stockholm. RRV, LMV, TCO och SACO förordar en place-
ring i Uppsala. DOVA.s slutliga ställningstagande till placeringen av kansliet
görs när den framtida organisationen är klar.

Ändring av namn

Utredaren föreslå att myndigheten bör byta namn till Språk- och folkminnes-
institutet. TCO understryker att myndighetens namn bör bytas ut, eftersom
det är långt och krångligt och ofta leder till missförstånd. RA anser att ett
namnbyte bör övervägas inte minst för att minska riskerna för ihopblandning

Prop. 1992/93:150

Bilaga 9

med de statliga arkivmyndigheterna. DOVA anser att ett namnbyte behövs, då Prop. 1992/93:150
det nuvarande namnet är långt och ger en otydlig profil. Förväxlingar och Bilaga 9
missförstånd förekommer. DOVA föreslår namnet Kulturminnesarkiven.

Svenskt visarkiv

Utredaren anser att huvudmannaskapet för Svenskt visarkiv kan övervägas
och ser ett samgående med SMS som ett möjligt alternativ. Universitetet i
Göteborg anser att ett överförande till SMS bör övervägas. SMS anser att
SMS skulle vara ett naturligt hemvist för Visarkivet vid en omorganisation
och är självt odelat positiv till en sådan lösning. SMS anser att en förutsätt-
ning för ett genomförande bör vara att det inom Visarkivet finns en någor-
lunda samstämmig uppfattning om att en sådan lösning är acceptabel. Svenskt
visarkiv anser att arkivet i första hand bör ges en fristående ställning med
egen styrelse, i andra hand ges en kraftigt markerad ställning inom en större
myndighet (DOVA, eventuellt SMS). RRV föreslår i syfte att renodla
DOVA:s verksamhet, inriktning och ansvarsområden att Svenskt visarkiv
görs till egen myndighet. TCO anser att Visarkivets ställning som självständig
myndighet eller huvudmannaskap i annan form bör utredas. HSFR och
DOVA förordar att nuvarande ordning inte ändras.

Folklivsarkivet i Lund

I avsikt att förstärka folkminnesdelen och insamlandet föreslår utredaren att
Folklivsarkivet i Lund tillförs DOVA. RRV, DOVA och Göteborgs museer
tillstyrker förslaget. TCO och SACO anser att frågan inte bör aktualiseras
förrän den utredning som pågår vid Lunds universitet om dess museer och
samlingar genomförts. Universiteten i Stockholm, Lund och Umeå avvisar
förslaget. HSFR anser att man bör iaktta stor försiktighet innan man bryter
upp det nära sambandet mellan Folklivsarkivet och institutionen för etnologi i
Lund.

Regionala ansvarsområden

Utredaren föreslår en justering av arkivens regionala ansvarsområden för
folkminnen och dialekter. Förslaget tillstyrks av de remissinstanser som yttrat
sig i frågan. Därvid föreslås att indelningen också skall gälla för ortnamnen.
Bland andra RAÄ och DOVA framhåller att en sådan förändring kräver ytter-
ligare resurser. SACO framhåller att ytterligare utredning av praktiska och
ekonomiska möjligheter att genomföra regionala omorganisationer är nöd-
vändig. Det måste rimligen bli en fråga för den nya verksledningen att pröva,
så snart de ekonomiska förutsättningarna för förnyelse och förändringar är
klarlagda anser SACO.

gotab 43609, Stockholm 1993

Bilaga 10

Civildepartementet

1 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 150 Bil. 10

Civildepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 april 1993

Föredragande: statsrådet Björck

Prop. 1992/93:150

Bilaga 10

Anmälan till proposition med förslag till slutlig
reglering av statsbudgeten för budgetåret 1993/94,
m.m., såvitt avser Civildepartementets verksam-
hetsområde

Inledning

Som chefen for Arbetsmarknadsdepartementet har anfört tidigare denna
dag är läget på arbetsmarknaden mycket ansträngt. Det råder enighet
om att arbetslösheten måste bekämpas till det yttersta. Regeringen är
beredd att utnyttja alla sina möjligheter för att skapa arbetstillfällen och
sysselsättning.

Den djupa lågkonjunktur vi befinner oss i kommer att leda till att
antalet arbetslösa fortsätter att vara högt. Det är angeläget att alla goda
krafter samlas för att mildra arbetslöshetens konsekvenser.

På det arbetsmarknadspolitiska området behövs det fortsatt särskilda
åtgärder för att stimulera sysselsättningen. Det gäller även inom bygg-
nadssektorn. Chefen för Arbetsmarknadsdepartementet har tidigare
denna dag föreslagit att Arbetsmarknadsstyrelsen tillförs 50 miljoner
kronor för allmänna samlingslokaler och 15 miljoner kronor för lokal-
bidrag till trossamfund. Medlen skall fördelas i samråd med Boverket
respektive Samarbetsnämnden för statsbidrag till trossamfund. Vid val
av objekt skall, för såväl allmänna samlingslokaler som för lokaler för
trossamfund, mindre projekt i sysselsättningssvaga områden prioriteras.

Vidare bör särskilda initiativ tas för att mobilisera det ideella före-
ningslivet till ökade insatser för att motverka ungdomsarbetslösheten.

En viss utökning sker fr.o.m. den 1 januari 1994 av länsstyrelsernas
uppgifter, bl.a. tillsynsverksamhet kring stöd och service till vissa
funktionshindrade. Det gäller också övertagandet av länsbostadsnämn-
dernas uppgifter. De nya uppgifterna medför att anslaget till länsstyrel-
serna räknas upp genom att medel omdisponeras från andra departe-
ment.

Trettonde huvudtiteln Prop. 1992/93:150

Bilaga 10

B. Länsstyrelserna m.m.

B 1. Länsstyrelserna m.m.

I budgetpropositionen (prop. 1992/93:100 bil. 14 s. 32-78) har föresla-
gits att till Länsstyrelserna m.m. för budgetåret 1993/94 skall anvisas
ett ramanslag på 1 693 900 000 kronor.

Regeringen har i prop. 1992/93:159 om stöd och service till vissa
funktionshindrade föreslagit en ny rättighetslag för personer med svåra
funktionshinder. Enligt lagförslaget skall länsstyrelsen inom länet ha
tillsyn över verksamhet enligt den nya lagen. Därutöver skall länsstyrel-
sen informera och ge råd till allmänheten i frågor som rör verksam-
heten, biträda kommunerna med råd samt främja samverkan i planering
mellan kommunerna, landstingen och andra samhällsorgan. Av den
nämnda propositionen (s. 105-107) framgår, att länsstyrelserna för att
kunna bedriva en aktiv tillsynsverksamhet behöver tillföras vissa ut-
ökade personella resurser. Efter samråd med chefen för Socialdeparte-
mentet beräknas anslaget till länsstyrelserna behöva räknas upp med 10
miljoner kronor på helårsbasis för ändamålet. Eftersom den nya lagen
föreslås träda i kraft den 1 januari 1994 bör anslaget för budgetåret
1993/94 räknas upp med hälften av detta belopp, dvs. med 5 miljoner
kronor.

Regeringen har vidare i prop. 1992/93:172 om anslag till Boverket
och den regionala administrationen av statens stöd for bostadsfinansie-
ring m.m. föreslagit att länsbostadsnämnderna läggs ned vid utgången
av år 1993 och att uppgiften att sköta den regionala administrationen av
statens stöd för bostadsfinansiering i stället läggs på länsstyrelserna. Av
den nämnda propositionen (s. 16) framgår att länsstyrelserna bör till-
föras utökade resurser för att kunna sköta denna uppgift. Det totala
medelsbehovet för den verksamhet som länsstyrelserna tar över beräk-
nas till 86 miljoner kronor på helårsbasis. Detta innebär att anslaget för
budgetåret 1993/94 bör räknas upp med hälften av detta belopp, dvs.
med 43 miljoner kronor.

Sammanfattningsvis beräknar jag alltså att anslaget för 1993/94 bör
föras upp med 48 miljoner kronor utöver vad som har föreslagits i 1993
års budgetproposition.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att under trettonde huvudtitelns ramanslag Länsstyrelserna m.m.

för budgetåret 1993/94 anvisa 48 000 000 kr utöver vad som före-
slagits i prop. 1992/93:100 bil. 14.

gotab 43611, Stockholm 1993

Regeringens proposition

1992/93:150

med förslag till slutlig reglering av statsbudgetenför budgetåret 1993/94, m.m.

(kompletteringsproposition)

Propositionens huvudsakliga innehåll

Proposition med förslag till slutlig reglering avstatsbudgeten för budgetåret 1993/94, m.m.(kompletteringsproposition)

1 Den ekonomiska politiken i sammanfattning

2 Den ekonomiska utvecklingen

3 Stabiliseringspolitiken

4 Budgetpolitiken

5 Finanskrisen

6 Tillväxtpolitiken

7 Den kommunala ekonomin

8 EES och EG

Statsbudgeten och särskilda frågor prop. 1992/93:150

1 Statsbudgeten budgetåren 1992/93 och 1993/94

2 Underliggande budgetutveckling

3 Budgetunderskott och statsskuld

4 Statliga garanti- och pensionsåtaganden

5 Årsbokslut för staten budgetåret 1991/92

6 Finansfullmakten

7 Finansiell styrning

8 Budgetar m.m. i internationella organisationer

Hemställan

Reviderad nationalbudget

1993

Reviderad Nationalbudget

Förord

1 Inledning

2 Internationell utveckling

3 Utrikeshandel

4 Industrin

5 Näringslivets tjänster Prop. 1992/93:150

6 Arbetsmarknad

7 Löner och konsumentpriser Prop. 92/93:150

8 Hushållens ekonomi och privat konsumtion Prop. 1992/93:150

10 Den offentliga sektorn Prop. 1992/93:150

11 Kapitalmarknaden Prop. 1992/93:150

12 Utvecklingen av svensk ekonomi i ettmedelfristigt perspektiv

13 Hot mot en balanserad utveckling av svensk ProP- 1992/93:150ekonomi Bilaga 1 1

14 Möjligheter till högre tillväxt under 1990-talet Prop. 1992/93:150Bilaga 1.1

Långsiktig konsekvenskalkyl förperioden 1993/94 - 1997/98

Förord

Innehåll:

Långsiktig konsekvenskalkyl för perioden1993/94 - 1997/98

Långsiktig konsekvenskalkyl förperioden 1993/94-1997/98

Sammanfattning

1 Den långsiktiga konsekvenskalkylen

1993/94 -1997/98

2 Statsbudgetens utveckling

3 Statens inkomster och utgifter utanför ProP- 1992/93:150

statsbudgeten exkl. AP-fonden under LK-perioden Bilaga 1.2

4 Statens tillgångar och skulder Prop. 1992/93:150

7 Budgeteffekter av EG-medlemskap

9 Offentliga sektorns finansiella sparande Prop- 1992/93:150

IV. Försvarsdepartementet Prop. 1992/93:150

V. Socialdepartementet ProP- 1992/93:150

IX. Jordbruksdepartementet Prop. 1992/93:150

XI. Kulturdepartementet Prop. 1992/93:150

XII. Näringsdepartementet

XIII. Civildepartementet Pr°p- 1992/93:150

Beräkningar för anslaget räntor på statsskuldenm.m.

Reviderat förslag till statsbudget förbudgetåret 1993/94

Lagförslag

Justitiedepartementet

D. Domstolsväsendet m.m.

E. Kriminalvården

Effektivare distribution av författningssamlingarna

F örsvarsdepartementet

Socialdepartementet

2 Smittskyddsinstitutet m.m.

3 Anslagsfrågor

Femte huvudtiteln

C. Ekonomisk trygghet vid sjukdom, handikapp ochålderdom

G. Myndigheter under Socialdepartementet

Kommunikations-departementet

E. Luftfart

F. Kollektivtrafik m.m.

K Övriga infrastrukturåtgärder

F inansdepartementet

med förslag till slutlig reglering av statsbudgeten
för budgetåret 1993/94, m.m.

Proposition med förslag till slutlig reglering av
statsbudgeten för budgetåret 1993/94, m.m.
(kompletteringsproposition)

12 Utvecklingen av svensk ekonomi i ett
medelfristigt perspektiv

13 Hot mot en balanserad utveckling av svensk ^ProP- 1992/93:150
ekonomi Bilaga 1 1

14 Möjligheter till högre tillväxt under 1990-talet Prop. 1992/93:150
Bilaga 1.1

Långsiktig konsekvenskalkyl för
perioden 1993/94 - 1997/98

Långsiktig konsekvenskalkyl för perioden
1993/94 - 1997/98

Långsiktig konsekvenskalkyl för
perioden 1993/94-1997/98

3 Statens inkomster och utgifter utanför ^ProP- 1992/93:150

V. Socialdepartementet ^ProP- 1992/93:150

XIII. Civildepartementet ^Pr°p- 1992/93:150

Beräkningar för anslaget räntor på statsskulden
m.m.

Reviderat förslag till statsbudget för
budgetåret 1993/94

C. Ekonomisk trygghet vid sjukdom, handikapp och
ålderdom

Kommunikations-
departementet

4 Personalkonsekvenser vid strukturförändringar ^ProP- 1992/93:150

Anmälan till proposition med förslag till slutlig
reglering av statsbudgeten för budgetåret
1993/94, m.m. såvitt avser

1 Utökning av utbildningsplatser inom den
högre utbildningen

Arbetsmarknads-
departementet