Regeringens proposition
1992/93:139
om olovligt bortförande och andra
övergrepp mot barn

Regeringen föreslår riksdagen att anta de
förslag som har tagits upp i bifogade
utdrag ur regeringsprotokollet den 26
november 1992.

På regeringens vägnar

Carl Bildt

Reidunn Laurén

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen behandlas två frågor.
Den ena frågan rör olovligt bortförda
barn i internationella förhållanden. Det
föreslås att det i lagen (1989:14) om
erkännande och verkställighet av
utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om
överflyttning av barn införs särskilda
regler beträffande förfarandet i mål om
verkställighet eller överflyttning.
Reglerna syftar till att - med
bibehållande av skyddet för barnen -
effektivisera förfarandet för att bättre
uppnå syftet med Europarådskonventionen
den 20 maj 1980 om erkännande och
verkställighet av avgöranden rörande
vårdnad om barn samt om återställande av
vård av barn och Haagkonventionen den 25
oktober 1980 om de civila aspekterna på
internationella bortföranden av barn. Det
föreslås vidare att särskilda regler
införs i syfte att säkerställa
verkställighet eller överflyttning.
Den andra frågan rör umgängesreglerna i
föräldrabalken. Det föreslås att en
uttrycklig bestämmelse förs in i för-
äldrabalken om att domstolen när den
bedömer en umgängesfråga skall beakta
risken för att barnet i samband med
utövande av umgänge utsätts för
övergrepp, olovligen bortförs eller
kvarhålls eller annars far illa.
Lagändringarna föreslås träda i kraft
den 1 april 1993.
Propositionens lagförslag

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1989:14) om
erkännande och verkställighet av
utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om
överflyttning av barn

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen
(1989:14) om erkännande och
verkställighet av utländska
vårdnadsavgöranden m.m. och om överflytt-
ning av barn
dels att nuvarande 16 och 17-19 §§
skall betecknas 17 respektive 21-23 §§,
dels att 1 § samt den nya 21 § skall ha
följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas fyra
nya paragrafer, 16 och 18-20 §§, av
följande lydelse,
dels att rubriken närmast före
nuvarande 18 § skall sättas närmast före
den nya 22 §.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Bestämmelserna i Bestämmelserna i
2-10, 13-17 och 19 2-10, 13-21 och 23
§§ tillämpas i §§ tillämpas i
förhållande till förhållande till
stater som har stater som har
tillträtt den i tillträtt den i
Luxemburg d. 20 Luxemburg d. 20
maj 1980 maj 1980
dagtecknade dagtecknade
konventionen om konventionen om
erkännande och erkännande och
verkställighet av verkställighet av
avgöranden rörande avgöranden rörande
vårdnad om barn vårdnad om barn
samt om samt om
återställande av återställande av
vård av barn vård av barn
(Europarådskon- (Europarådskon-
ventionen). ventionen).
Bestämmelserna Bestämmelserna
tillämpas dock ej tillämpas dock ej
i förhållande till i förhållande till
Danmark, Finland, Danmark, Finland,
Island eller Norge Island eller Norge
i den mån sär- i den mån sär-
skilda bestäm- skilda bestäm-
melser gäller. melser gäller.
Bestämmelserna i Bestämmelserna i
2-4 och 11-19 §§ 2-4 och 11-23 §§
tillämpas i tillämpas i
förhållande till förhållande till
stater som har stater som har
tillträtt den i tillträtt den i
Haag d. 25 okt. Haag d. 25 okt.
1980 dagtecknade 1980 dagtecknade
konventionen om de konventionen om de
civila aspekterna civila aspekterna
på på
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

internationella internationella
bortföranden av bortföranden av
barn (Haagkon- barn (Haagkon-
ventionen). ventionen).

Regeringen får, under förutsättning av
ömsesidighet, föreskriva att lagens
bestämmelser om erkännande och
verkställighet av vårdnadsavgöranden m.m.
eller lagens bestämmelser om över-
flyttning av barn skall tillämpas även i
förhållande till en stat som inte har
tillträtt Europarådskonventionen eller
Haagkonventionen.

16 §

Innan länsrätten
förordnar om
verkställighet
eller över-
flyttning får den
uppdra åt en
ledamot eller
suppleant i
socialnämnden
eller en tjänste-
man inom
socialtjänsten att
verka för att den
som har hand om
barnet frivilligt
skall fullgöra vad
som åligger honom
eller henne. Ett
sådant uppdrag får
även lämnas åt
någon annan
lämplig person.
Uppdrag får lämnas
endast om det kan
antas att detta
kommer att leda
till att barnet
överlämnas utan
att målets be-
handling onödigt
fördröjs.
Nuvarande lydelse Den som har fått
ett uppdrag enligt
första stycket
skall inom den tid
som länsrätten be-
stämmer lämna
rätten en redo-
görelse för de
åtgärder som har
vidtagits och vad
som i övrigt har
kommit fram. Tiden
får inte sättas
längre än två
veckor. Om
synnerliga skäl
föreligger, får
länsrätten dock
bestämma en längre
tid eller förlänga
en redan bestämd
tid.

Föreslagen lydelse

18 §

Förordnar
länsrätten om
verkställighet
eller överflytt-
ning, får den
förelägga vite, om
detta kan antas
komma att leda
till att barnet
överlämnas utan
onödigt dröjsmål,
eller besluta att
barnet skall
hämtas genom
polismyndighetens
Nuvarande lydelse försorg.
Länsrätten kan i
samband med
förordnandet lämna
uppdrag enligt 16
§.
Är det fråga om
en dom eller ett
beslut om umgänge,
får dock
länsrätten besluta
om hämtning av
barnet endast om
det finns
särskilda skäl att
anta att verk-
ställighet annars
inte kan ske.
Frågor om
utdömande av
förelagt vite
prövas av läns-
rätten på ansökan
av den part som
har begärt
verkställigheten
eller
överflyttningen.

19 §

Om det i ett mål
enligt denna lag
finns risk för att
barnet förs ur
landet eller att
verkställigheten
eller överflytt-
ningen på annat
sätt försvåras,
kan länsrätten
omedelbart
förordna att
barnet skall tas
om hand på det
sätt som
länsrätten finner
lämpligt.
Länsrätten kan
därvid meddela
föreskrifter om
villkor eller
tidpunkt för um-
gänge med barnet.

Föreslagen lydelse

För att underlätta
att barnet
överflyttas kan
länsrätten i sam-
band med dom eller
beslut om
verkställighet
eller över-
flyttning
föreskriva att
barnet
tillfälligt skall
tas om hand på
lämpligt sätt.

20 §

Har talan enligt
denna lag inte
väckts eller kan
ett beslut enligt
19 § första
stycket inte
avvaktas, får
polismyndigheten
genast omhänderta
barnet eller vidta
andra omedelbara
åtgärder som kan
ske utan skada för
barnet. När en
sådan åtgärd
vidtas skall om
möjligt en läkare
samt en före-
trädare för
socialtjänsten
eller i före-
kommande fall en
sådan kon-
taktperson för
barnet som avses i
socialtjänstlagen
(1980:620) vara
närvarande.
Åtgärden skall
genast anmälas
till länsrätten,
som utan dröjsmål
prövar om den
skall bestå.

17 § 21 §

Beträffande Beträffande
förfarandet i förfarandet i
övrigt i mål om övrigt i mål om
verkställighet av verkställighet av
ett avgörande som ett avgörande som
avses i 5 § eller avses i 5 § eller
om överflyttning om överflyttning
av barn enligt 11 av barn enligt 11
§ tillämpas 21 § tillämpas 21
kap. 2 och 3 §§, 4 kap. 9 och 11-16
§ första och andra §§ föräldrabalken.
styckena samt 9-16 Vad som föreskrivs
§§ föräldrabalken. i 21 kap. 13 §
föräldrabalken om
Nuvarande lydelse kostnader för
utförande av
Föreslagen lydelse

uppdrag skall
gälla i fråga om
uppdrag enligt 16
§ första stycket
andra meningen.

Denna lag träder i kraft den 1 april
1993.
2 Förslag till

Lag om ändring i föräldrabalken

Härigenom föreskrivs att 6 kap. 15 §
föräldrabalken1 skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15 §

Barnets vårdnadshavare har ett ansvar
för att barnets behov av umgänge med en
förälder som inte är vårdnadshavare eller
med någon annan som står barnet särskilt
nära så långt möjligt tillgodoses.
Vårdnadshavaren skall, om inte särskilda
skäl talar mot det, lämna sådana
upplysningar rörande barnet som kan
främja umgänget.
Motsätter sig barnets vårdnadshavare
det umgänge som begärs av en förälder som
inte är vårdnadshavare, beslutar rätten
på talan av denna förälder i frågan om
umgänge efter vad som är bäst för barnet.
Motsätter sig barnets vårdnadshavare
det umgänge som begärs av någon annan än
en förälder, beslutar rätten på talan av
socialnämnden i frågan om umgänge efter
vad som är bäst för barnet.
Vid beslut
enligt andra och
tredje styckena
skall rätten
beakta risken för
att barnet i
samband med
utövande av um-
gänge utsätts för
övergrepp,
olovligen bortförs
eller kvarhålls
eller annars far
illa.

Denna lag träder i kraft den 1 april
1993.

1 Balken omtryckt 1990:1526.
Justitiedepartementet

Utdrag ur protokoll vid
regeringssammanträde den 26 november 1992

Närvarande: statsministern Bildt,
ordförande, statsråden B. Westerberg,
Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund,
Olsson, Svensson, Dinkelspiel, Thurdin,
Hellsvik, Wibble, Davidson, Könberg,
Odell, Lundgren, Unckel, P. Westerberg,
Ask

Föredragande: statsrådet Laurén

Proposition om olovligt bortförande och
andra övergrepp mot barn

1 Inledning

Genom lagen (1989:14) om erkännande och
verkställighet av utländska
vårdnadsavgöranden m.m. och om
överflyttning av barn införlivades två
konventioner med svensk rätt, nämligen
Europarådskonventionen den 20 maj 1980 om
erkännande och verkställighet av
avgöranden rörande vårdnad om barn samt
om återställande av vård av barn och
Haagkonventionen den 25 oktober 1980 om
de civila aspekterna på internationella
bortföranden av barn. Lagen trädde i
kraft delvis den 1 juni 1989 och i övrigt
den 1 juli 1989. Konventionerna har
kungjorts genom publicering i Sveriges
överenskommelser med främmande makter (SÖ
1989:7 och 8) i sin lydelse på
originalspråken engelska och franska. En
översättning av konventionerna till
svenska finns intagen i bilaga till prop.
1988/89:8 om olovligt bortförande av barn
i internationella förhållanden.
För Sveriges del är
Europarådskonventionen i kraft i
förhållande till Belgien, Cypern,
Danmark, Frankrike, Irland, Luxemburg,
Nederländerna, Norge, Portugal, Schweiz,
Spanien, Storbritannien och Nordirland,
Tyskland samt Österrike. Haagkonventionen
är i kraft mellan Sverige och Amerikas
Förenta Stater, Argentina, Australien,
Belize, Canada, Danmark, Frankrike,
Jugoslavien, Irland, Israel, Luxemburg,
Mexico, Nederländerna, Norge, Nya
Zeeland, Portugal, Schweiz, Spanien,
Storbritannien och Nordirland, Tyskland,
Ungern samt Österrike.
Som ett första led i en översyn av 1989
års lag anordnade Justitiedepartementet
hösten 1991 en hearing angående olovligt
bortförda barn i internationella
förhållanden. I hearingen deltog
företrädare för Utrikesdepartementet,
Socialdepartementet, Domstolsverket, Kam-
marrätten i Stockholm, Länsrätten i
Stockholms län, Länsrätten i Uppsala län,
Rikspolisstyrelsens interpolsektion samt
Socialstyrelsen. Vid hearingen framfördes
synpunkter framför allt på de förfarande-
regler som skall tillämpas i mål och
ärenden enligt lagen.
I en inom Justitiedepartementet
upprättad departementspromemoria, Ds
1992:39, Olovligt bortförande och andra
övergrepp mot barn, föreslås ändringar i
lagen (1989:14) om erkännande och
verkställighet av utländska
vårdnadsavgöranden m.m. och om
överflyttning av barn. I promemorian
föreslås också att det genom ett tillägg
i föräldrabalken uttryckligen skall slås
fast att domstolen när den bedömer en
umgängesfråga skall beakta risken för att
barnet i samband med utövande av umgänge
utsätts för övergrepp, olovligen bortförs
eller kvarhålls eller annars far illa.
Promemorian har remissbehandlats. Till
protokollet i detta ärende bör fogas dels
en sammanfattning av promemorian som
bilaga 1, dels promemorians lagförslag
som bilaga 2, dels en förteckning över
remissinstanserna som bilaga 3. En
sammanställning av remissyttrandena finns
tillgänglig i lagstiftningsärendet
(Justitiedepartementets dnr 91-3333).

Lagrådet

Regeringen beslutade den 17 september
1992 att inhämta Lagrådets yttrande över
förslag till dels lag om ändring i lagen
(1989:14) om erkännande och
verkställighet av utländska vårdnadsav-
göranden m.m. och om överflyttning av
barn, dels lag om ändring i
föräldrabalken.
Lagförslagen bör fogas till protokollet
som bilaga 4.
Lagrådet har lämnat förslagen utan
erinran. Lagrådets yttrande bör fogas
till protokollet i detta ärende som
bilaga 5. Jag har gjort några
redaktionella ändringar i det remitterade
lagförslaget.

2 Allmän motivering

2.1 Olovligt bortförande av barn i
internationellaförhållanden

2.1.1 Nuvarande ordning

Med olovligt bortförande av barn avses
framför allt fall då en förälder utan lov
för med sig sitt barn till ett annat land
i syfte att undanhålla den andra
föräldern vårdnaden om barnet. Hit hör
också fall då en förälder olovligen
håller kvar barnet i ett annat land efter
utgången av en umgängestid eller efter
det att en domstol har anförtrott
vårdnaden om barnet åt den andra
föräldern. Barnet som bortförs kan även
vara omhändertaget för vård efter ett
beslut av ett barnavårdande organ.
I FN:s konvention från år 1989 om
barnets rättigheter stadgas i artikel 11
att konventionsstaterna skall vidta
åtgärder för att bekämpa olovligt
bortförande och kvarhållande av barn i
utlandet. För detta ändamål skall
konventionsstaterna främja ingåendet av
bilaterala eller multilaterala
överenskommelser eller anslutning till
befintliga överenskommelser. Sverige har
ratificerat barnkonventionen.
Genom att Sverige har anslutit sig till
Europarådskonventionen kan avgöranden om
vårdnad, umgänge eller rätten att ta vård
om barn som har meddelats i en
konventionsstat erkännas och verkställas
i Sverige. På motsvarande sätt kan
avgöranden av detta slag som har
meddelats här i landet få verkan i de
andra konventionsstaterna. Även i de fall
då en förälder har vårdnaden om sitt barn
direkt på grund av lag och barnet
olagligen förs bort till en annan
konventionsstat kan det komma i fråga att
flytta över barnet från den staten.
Anslutningen till Haagkonventionen
innebär att det är möjligt mellan
konventionsstaterna att få överflyttat
ett barn som olovligen har förts bort
från den stat där barnet hade sitt
hemvist vid bortförandet eller som
olovligen hålls kvar i en annan konven-
tionsstat.
Utrikesdepartementet är
centralmyndighet när det gäller frågor om
bortförda barn (se förordningen,
1989:177, om erkännande och verk-
ställighet av utländska
vårdnadsavgöranden m.m. och om överflytt-
ning av barn). Centralmyndigheten skall
ta emot och förmedla framställningar om
åtgärder enligt konventionerna, hjälpa
till med att leta efter barn som
olovligen har förts till Sverige eller
som olovligen hålls kvar här, söka få
till stånd lösningar på frivillighetens
väg samt samarbeta med central-
myndigheterna i de andra
konventionsstaterna.
Ansökan om verkställighet av ett
avgörande som avses i 5 § 1989 års lag
eller om överflyttning av barn enligt 11
§ samma lag görs hos länsrätten. Dessa
mål skall handläggas skyndsamt. Om ett
mål om överflyttning av barn enligt 11 §
1989 års lag inte har avgjorts inom sex
veckor från det att ansökan gjordes om
överflyttningen, måste rätten på
sökandens begäran redogöra för orsaken
till dröjsmålet.
Förfarandet inför länsrätten följer i
stora delar reglerna i 21 kap.
föräldrabalken. Detta innebär att rätten
har möjlighet att lämna medlingsuppdrag
enligt 21 kap. 2 § föräldrabalken för att
få den som har hand om barnet att
frivilligt fullgöra vad som åligger honom
eller henne. Om rätten förordnar om
verkställighet, får den enligt 21 kap. 3
§ föräldrabalken förelägga vite eller
besluta att barnet skall hämtas genom
polismyndighetens försorg. Är det fråga
om dom eller beslut om vårdnad eller
överlämnande av barn, får rätten besluta
om hämtning av barnet endast om
verkställighet annars inte kan ske eller
om hämtning är nödvändig för att undvika
att barnet lider allvarlig skada. När det
gäller dom eller beslut om umgänge mellan
barnet och en förälder som inte är
vårdnadshavare, får rätten besluta om
hämtning av barnet endast om verk-
ställighet annars inte kan ske och barnet
har ett särskilt starkt behov av umgänge
med föräldern. Hämtning får inte ske när
det är fråga om umgänge mellan barnet och
annan än förälder. När rätten förordnar
om verkställighet, kan den även lämna
medlingsuppdrag. Ett sådant uppdrag skall
enligt 21 kap. 4 § föräldrabalken lämnas
när rätten beslutat att barnet skall
hämtas genom polismyndighetens försorg,
om inte särskilda skäl talar mot det.
Om det i ett verkställighets- eller
överflyttningsmål föreligger fara för att
barnet förs ur landet eller om saken av
annan anledning brådskar, kan länsrätten
enligt 21 kap. 10 § första stycket
föräldrabalken omedelbart förordna att
barnet skall tas om hand på lämpligt
sätt. Om ett sådant beslut inte kan
avvaktas, får polismyndigheten enligt 21
kap. 10 § andra stycket föräldrabalken,
oavsett om något mål pågår, vidta sådana
omedelbara åtgärder som kan ske utan
skada för barnet. Vidare har polisen
enligt allmänna regler befogenhet och
skyldighet att förebygga och hindra brott
samt att ingripa när brott har begåtts.
Allmänna bestämmelser härom finns i
polislagen (1984:387) och i polisför-
ordningen (1984:730). I samband med att
rätten förordnar om verkställighet kan
den enligt 21 kap. 4 § föräldrabalken, om
det finns särskilda skäl för att under-
lätta att barnet överflyttas, föreskriva
att barnet tillfälligt skall tas om hand
på lämpligt sätt.
Av 21 kap. 14 § föräldrabalken följer
att länsrätten kan förordna att ett
beslut om vite eller hämtning skall gälla
omedelbart.
I förhållande till de övriga nordiska
länderna gäller vissa särskilda regler i
fråga om erkännande och verkställighet av
nordiska avgöranden rörande vårdnaden om
eller umgänge med barn (se förordningen,
1931:429, om vissa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskap,
adoption och förmynderskap samt lagen,
1977:595, om erkännande och
verkställighet av nordiska domar på
privaträttens område). Denna reglering
innebär i huvudsak att ett avgörande av
detta slag som har meddelats i ett
nordiskt land har samma verkan i ett
annat nordiskt land som om det hade
meddelats i det landet. Den nordiska
regleringen är emellertid inte heltäckan-
de. Sålunda är det bara vissa avgöranden
som erkänns; utanför regleringen i denna
del faller bl.a. avgöranden rörande
vårdnaden om barn till ogifta föräldrar.
Av 1 § första stycket 1989 års lag
framgår att de bestämmelser som grundas
på Europarådskonventionen inte skall
tillämpas i förhållande till de övriga
nordiska länderna i den mån särskilda
regler gäller mellan dessa länder.
Haagkonventionens regler skall däremot
tillämpas vid sidan av den särskilda
nordiska regleringen (se prop. 1988/89:8
s. 22 f.).
Även i förhållande till Schweiz gäller
särskilda regler i fråga om erkännande
och verkställighet av vårdnadsavgöranden
e.d. (se lagen, 1936:79, om erkännande
och verkställighet av dom som meddelats i
Schweiz). Såväl Europaråds- som
Haagkonventionen gäller vid sidan om den
särskilda regleringen mellan Sverige och
Schweiz (se prop. 1988/89:8 s. 23 f.).

2.1.2 Utgångspunkter för en reform

Den ökande rörligheten över gränserna
har medfört ett allt större behov av
samarbete mellan länderna för att
motverka att föräldrar eller andra
personer obehörigen för med sig barn till
ett annat land eller olovligen håller
kvar dem där och på så sätt skiljer
barnen från deras vårdnadshavare. Det är
därför angeläget att anslutningen till
Haag- och Europarådskonventionerna blir
så stor som möjligt. Det är också
väsentligt att Sverige lever upp till de
folkrättsliga förpliktelser som vi har
åtagit oss genom ratificeringen av de
båda konventionerna. Från svensk sida
förutsätter vi att andra konven-
tionsstater medverkar till att barn som
olovligen har förts bort från Sverige
snabbt återförs hit. På motsvarande sätt
förutsätter givetvis andra stater att vi
från svensk sida medverkar till att
snabbt återföra barn till andra konven-
tionsstater.
En bärande tanke bakom de båda
konventionerna är att hänsynen till
barnets bästa skall sättas främst när man
bedömer frågor rörande vårdnaden.
Haagkonventionen har enligt sin
preambel till syfte att ge barnen ett
skydd på internationell nivå mot de
skadliga effekterna av ett olovligt
bortförande eller kvarhållande av dem,
att fastställa förfaranden i syfte att
säkerställa ett snabbt återförande av dem
till den stat i vilken de har sitt
hemvist samt att säkerställa ett skydd
för rätten till umgänge. I konventionen
betonas att man skall söka få barnet
återlämnat på frivillig väg.
I Europarådskonventionen sägs på
motsvarande sätt att man genom att träffa
överenskommelser för att säkerställa att
avgöranden rörande vårdnaden om barn blir
mer allmänt erkända och verkställda
kommer att ge ett bättre skydd för
barnens bästa. Det framhålls också att
föräldrars rätt till umgänge är en
naturlig följd av vårdnadsrätten.
Europarådskonventionen har även till
syfte att åstadkomma en lämplig ordning
för att göra det möjligt att återställa
vården av barn som egenmäktigt har
avbrutits.
Huvudprincipen enligt konventionerna är
att det inte skall löna sig för en
förälder eller någon annan person att
föra bort ett barn från dess hemland
eller hålla kvar ett barn i ett främmande
land. Ett beslut om vårdnad i barnets
hemland skall därför normalt verkställas
och barnet skall enligt huvudregeln
flyttas över dit. Avsikten är att barnet
snabbt skall få komma tillbaka till sin
hemvanda miljö. En vårdnadsprocess skall
äga rum under ordnade former.
I de båda konventionerna framhålls
vikten av snabb handläggning. Enligt
Haagkonventionen art. 2 skall staterna
använda de snabbaste förfaranden som
finns tillgängliga. Om ett avgörande inte
har fattats inom sex veckor från den dag
då förfarandet inleddes, har sökanden
eller centralmyndigheten enligt Haagkon-
ventionen art. 11 rätt att kräva en
redogörelse för orsakerna till dröjsmålet
(se även 15 § 1989 års lag). Detta
innebär visserligen inte en absolut skyl-
dighet att målet skall vara slutligt
avgjort inom sex veckor, men härigenom
understryks vikten av ett snabbt och
effektivt förfarande. Riktpunkten bör
därför vara att ett mål om verkställighet
eller överflyttning i normalfallet skall
kunna avslutas inom sex veckor.
Till skydd för barnet finns det
emellertid vissa möjligheter att vägra
att erkänna och verkställa ett avgörande
eller att vägra att besluta om
överflyttning av barn. Dessa
förutsättningar, som givetvis är av
grundläggande betydelse, regleras i 6-9
och 12 §§ 1989 års lag. Erkännande och
verkställighet eller överflyttning skall
således under vissa förutsättningar
vägras, om ändrade förhållanden inträtt,
om barnet riskerar att ta skada av
verkställigheten eller överflyttningen
eller om barnet självt motsätter sig
verkställighet eller överflyttning och
har nått en sådan mognad att dess vilja
bör beaktas. Dessutom finns ordre
public-regler. Vissa formella krav
beträffande den utländska domstolens
behörighet m.m. ställs också upp.
Vid tillämpningen av 1989 års lag har
det emellertid visat sig att vissa
problem har uppstått i Sverige. Det
gäller främst fall där barn olovligen har
förts till eller kvarhållits i Sverige
och där verkställighet av vårdnads-
avgöranden eller återförande till
utlandet har begärts, men det gäller
också fall avseende verkställighet av um-
gängesavgöranden.
Utrikesdepartementet har i sin egenskap
av centralmyndighet under tiden den 1
januari 1990 - 31 december 1991 handlagt
37 ärenden (beträffande sammanlagt 52
barn) avseende överflyttning av barn
enligt Haagkonventionen. Därav avser 18
ärenden (sammanlagt 25 barn) fall där
barn har förts till eller kvarhållits i
Sverige. Av de ärenden som avser barn som
har förts till Sverige har överflyttning
kunnat ske endast i fem fall (åtta barn)
och då först efter avsevärd tidsutdräkt.
Förlikning har träffats i fem fall, fyra
ärenden pågår, i ett fall har ansökan
avvisats och i två fall har barnen förts
till ett annat land. När det gäller barn
som har förts från Sverige har överflytt-
ning skett i tio fall (14 barn),
förlikning har träffats i tre fall,
överflyttning har vägrats i ett fall och
förfarandet pågår i sju fall.
Antalet ärenden enligt
Europarådskonventionen är mycket litet
såväl när det gäller barn som har förts
till Sverige som när det gäller barn som
har förts från Sverige.
Förfarandet i mål om verkställighet av
vårdnads- eller umgängesavgöranden och om
överflyttning av barn följer, som jag
tidigare nämnt, i stora delar reglerna i
21 kap. föräldrabalken. Hand-
läggningstiden i förvaltningsdomstolarna
kan ofta bli lång med skriftväxling,
eventuellt inhämtande av barnpsykiatriskt
utlåtande, medling, ett eller flera
vitesförelägganden samt hämtningsbeslut.
Därutöver följer tidsutdräkt på grund av
överklaganden, inhibitionsbeslut och
prövning av frågor om utdömande av
försuttna viten. Ett ärende kan på detta
sätt passera de olika instanserna flera
gånger.
Den långa handläggningstiden kan komma
i konflikt med syftet med konventionerna
samt kravet på snabb handläggning (se
Haagkonventionen art. 1, 2 och 11,
Europarådskonventionen art. 14 samt 15 §
1989 års lag). Det finns därför anledning
att överväga om förfarandereglerna, med
beaktande av skyddet för barnen, kan
göras effektivare. Vid den hearing som
Justitiedepartementet höll under hösten
1991 framfördes också uppfattningen att
förfarandet borde effektiviseras.
I promemorian föreslås lagändringar som
syftar till att dessa önskemål skall
tillgodoses. Förfarandet bör enligt vad
som sägs i promemorian inriktas på att -
med beaktande av skyddet för barnen - så
fort som möjligt nå ett avgörande i sak,
ett avgörande som i förekommande fall
verkligen kan verkställas. I första hand
bör man givetvis försöka få barnet
överlämnat på frivillig väg, men om detta
inte kan antas leda till önskat resultat
måste enligt promemorian möjligheter till
ett effektivt ingripande med tvångsmedel
finnas.
Promemorian tar upp några särskilda
inslag i förfarandet enligt 21 kap.
föräldrabalken som har visat sig ge
upphov till problem när de skall
tillämpas på 1989 års lag. Främst gäller
det reglerna om medling och om hur
tvångsmedel (vitesföreläggande och
polishämtning) skall användas. Ett annat
problem är att verkställighet av ett
vårdnads- eller umgängesavgörande samt
överflyttning av barn kan försvåras eller
omöjliggöras genom att en förälder eller
någon annan person innan, under eller
efter domstolsförfarandet gömmer undan
barnet. I flera fall har polisen aldrig
kunnat verkställa ett hämtningsbeslut.
Promemorieförslaget innebär att
särskilda regler i dessa hänseenden skall
införas i 1989 års lag och att
motsvarande bestämmelser i 21 kap.
föräldrabalken inte längre skall
tillämpas på förfarandet vid mål om
verkställighet eller överflyttning enligt
1989 års lag.
Denna uppläggning godtas genomgående av
remissinstanserna, som allmänt vitsordar
att förfarandet behöver stramas upp.
Även jag delar uppfattningen att
förfarandet vid tillämpningen av 1989 års
lag måste bli effektivare än det nu är.
Jag menar också att det är en lämplig
ordning som föreslås i promemorian. I det
följande skall jag behandla den närmare
utformningen av reglerna om medling
(avsnitt 2.1.3), vite (avsnitt 2.1.4),
polishämtning (avsnitt 2.1.5) respektive
åtgärder för att säkerställa verk-
ställighet eller överflyttning (avsnitt
2.1.6).
Ett par remissinstanser har ifrågasatt
om inte de skäl som ligger till grund för
promemorieförslagen motiverar en
motsvarande översyn även av
förfarandereglerna i 21 kap.
föräldrabalken för inhemska fall. Jag är
emellertid inte beredd att i detta
lagstiftningsärende föreslå några
ändringar i föräldrabalkens verkställig-
hetsregler. Behovet av sådana ändringar
får övervägas i ett annat sammanhang.
Domstolsutredningen har i sitt
betänkande (SOU 1991:106) Domstolarna
inför 2000-talet föreslagit att frågor om
verkställighet av avgöranden om vårdnad
om och umgänge med barn samt frågor om
överflyttning av barn skall handläggas av
tingsrätterna i stället för av
länsrätterna. Utredningen har också
föreslagit att det skall införas ett krav
på prövningstillstånd för att få ett
sådant avgörande överprövat av hovrätt
och att det - utom i prejudikatfall -
inte skall gå att överklaga hovrättens
avgörande. I konsekvens härmed har
utredningen föreslagit ändringar i 1989
års lag så att ansökan om verkställighet
av ett avgörande som avses i 5 § eller om
överflyttning av barn enligt 11 § skall
göras hos tingsrätten i den ort där
vårdnadshavaren eller någon av
vårdnadshavarna har sitt hemvist. Om det
inte finns någon behörig domstol, skall
frågan enligt förslaget tas upp vid
Stockholms tingsrätt. Även för dessa fall
har utredningen föreslagit regler om
prövningstillstånd i hovrätt m.m.
Domstolsutredningens betänkande
remissbehandlas för närvarande. Därefter
kommer förslagen att beredas inom
regeringskansliet. Med hänsyn härtill
behandlar jag nu inte frågan om vilka
domstolar som skall pröva ansökningar om
verkställighet av vårdnads- eller um-
gängesavgöranden samt om överflyttning av
barn. Inte heller tar jag upp frågan om
eventuella fullföljdsbegränsningar.

2.1.3 Medling

Promemorians förslag: Överensstämmer
med mitt (se promemorian s.20 f.).
Remissinstanserna: De flesta
remissinstanserna har tillstyrkt
förslaget eller lämnat det utan erinran.
Domstolsverket har dock ansett att
medlingstiden inte bör få sättas längre
än två veckor men att länsrätten vid
synnerliga skäl skall få förlänga tiden.
Uppsala universitets juridiska
fakultetsstyrelse har ifrågasatt om inte
en kort medling borde vara obligatorisk,
medan Föreningen jurister vid Sveriges
allmänna advokatbyråer har befarat att
promemorians förslag kan ge stora
möjligheter till förhalning. Föreningen
BRIS - Barnens Rätt I Samhället har
ansett att ledamot eller suppleant i
socialnämnden inte bör få medlingsupp-
drag.
Skälen för mitt förslag: Enligt
nuvarande ordning (21 kap. 2 § föräldra-
balken) får länsrätten, innan den
förordnar om verkställighet, uppdra åt
ledamot eller suppleant i socialnämnden
eller tjänsteman inom socialtjänsten att
verka för att den som har hand om barnet
frivilligt skall fullgöra vad som åligger
honom eller henne. Sådant uppdrag får
även lämnas åt någon annan lämplig
person. Tiden för medlingsuppdraget får
inte sättas längre än två veckor. Om det
finns förutsättningar för att nå en
frivillig fullgörelse får dock länsrätten
förlänga tiden. Enligt 4 § förordningen
(1967:715) om tillämpning av 21 kap.
föräldrabalken bör medlingsuppdrag inte
lämnas, om det är osannolikt att ett
sådant uppdrag kommer att leda till att
barnet överlämnas eller om uppdraget kan
antas onödigt fördröja ärendets
behandling.
De nu gällande reglerna om medling
infördes i föräldrabalken den 1 juli 1983
(prop. 1982/83:165, bet. 1982/83:LU41,
rskr. 1982/83:369). Departementschefen
ansåg det vara av största betydelse att
alla ansträngningar gjordes för att
barnet skulle överlämnas frivilligt, så
att ett förordnande om verkställighet
inte behövde meddelas (se a. prop. s.
15).
Även när det gäller verkställighets-
eller överflyttningsmål enligt 1989 års
lag är det givetvis i hög grad önskvärt
att barnet överlämnas frivilligt. Vid
internationella bortföranden av barn
torde emellertid motsättningarna mellan
parterna ofta vara så djupgående att
utsikterna är små att barnet återlämnas
frivilligt. I sådana fall kan medlingen
leda till onödig tidsutdräkt. Av denna
anledning anser jag att medling inte bör
vara obligatorisk utan att en prövning
skall ske i varje enskilt fall.
Om det kan antas att medling kan komma
att leda till att barnet överlämnas
frivilligt, bör emellertid ett sådant
uppdrag lämnas. Det är dock väsentligt
att ärendets behandling inte därigenom
onödigt fördröjs. Annars finns det risk
för att konventionsåtagandena om snabb
handläggning inte kan uppfyllas.
Det är viktigt att domstolen inte
lämnar medlingsuppdrag rutinmässigt utan
bara efter en bedömning av förhållandena
i det enskilda fallet. Om det inte
föreligger konkreta omständigheter som
ger anledning att räkna med att en
medling skulle bli framgångsrik, bör
domstolen normalt avstå från medling och
i stället förelägga vite eller förordna
om polishämtning (se avsnitt 2.1.4 och
2.1.5).
Om länsrätten lämnar ett
medlingsuppdrag, är det av hänsyn till
risken för tidsutdräkt viktigt att tiden
för uppdraget inte sätts för lång. Före
den 1 juli 1983 gällde att tiden inte
utan synnerliga skäl fick sättas längre
än två veckor. Det var således i rena
undantagsfall som längre tid kunde
förekomma. De nu gällande reglerna
innebär att tiden visserligen inte från
början kan sättas längre än två veckor
men att länsrätten är oförhindrad att
förlänga denna tid. En sådan förlängning
borde enligt förarbetena (se prop.
1982/83:165 s. 27) kunna komma i fråga i
fall då det alltjämt finns
förutsättningar för att komma fram till
en frivillig lösning. Tiden kan förlängas
flera gånger. I förarbetena framhålls
dock att särskilt av hänsyn till barnet
ett utdraget förfarande så långt möjligt
bör undvikas.
Ett utdraget medlingsförfarande måste
alltså undvikas. Med tanke på det snabba
förfarande som krävs enligt
konventionerna bör tiden för
medlingsuppdraget inte sättas längre än
vad som i det enskilda fallet är absolut
nödvändigt. Om hela förfarandet skall
kunna avslutas inom sex veckor, kan
medlingen knappast få ta längre tid än
två veckor. Den tiden bör också normalt
vara tillräcklig för att det skall kunna
utrönas om det går att få till stånd ett
frivilligt överlämnande. Det kan dock
inte uteslutas att förhållandena i
undantagsfall är sådana att länsrätten
redan från början kan bedöma att det
behövs något längre tid för att medlingen
skall bli framgångsrik. Ena parten kan
exempelvis vistas utomlands och inte
omedelbart hinna infinna sig i Sverige.
Även under ett pågående medlingsuppdrag
kan det visa sig att det finns utsikter
att medlingen lyckas om längre tid ges
härför. Länsrätten bör därför ha rätt att
redan från början sätta en längre tid än
två veckor eller att förlänga en redan
bestämd tid, om synnerliga skäl motiverar
det.
En särskild bestämmelse med denna
innebörd bör införas i 1989 års lag att
gälla i stället för de nuvarande reglerna
i 21 kap. 2 § föräldrabalken.
Kretsen av de personer till vilka
länsrätten kan lämna ett medlingsuppdrag
överensstämmer i promemorians förslag med
vad som gäller enligt 21 kap. 2 § första
stycket föräldrabalken. Enligt min mening
finns det ingen anledning att i det
hänseendet ha en annan reglering i 1989
års lag än i föräldrabalken. Jag vill
dock framhålla att det är väsentligt att
den person som utses till medlare -
förutom de allmänna kunskaper som en
medlare skall ha - även har kunskap om
olika kulturmönster och annat som har
särskild betydelse när det gäller tvister
mellan parter med olika nationellt
ursprung.
Slutligen bör det framhållas att det,
även om ett medlingsuppdrag inte lämnas,
finns utrymme för frivilliga
överenskommelser under pågående hand-
läggning av målet i länsrätten, t.ex. i
samband med muntlig förhandling. Av denna
anledning kan det vara lämpligt att
länsrätten förelägger parterna att
inställa sig personligen till muntlig
förhandling.

2.1.4 Vite

Promemorians förslag: Överensstämmer
med mitt (se promemorian s. 22 f.).
Remissinstanserna: De flesta
remissinstanerna har tillstyrkt förslaget
eller lämnat det utan erinran. Uppsala
universitet har emellertid ansett att
vite bör få förekomma endast när det
gäller verkställighet av avgörande om
umgänge med barn. Föreningen jurister vid
Sveriges allmänna advokatbyråer har
befarat att förslaget kan ge möjlighet
till förhalning. Länsrätten i Uppsala län
har föreslagit att beslut enligt 1989 års
lag skall gälla omedelbart om inte annat
förordnas.
Skälen för mitt förslag: Om
ansträngningarna att uppnå en lösning på
frivillighetens väg har misslyckats eller
om länsrätten bedömer att ett
medlingsuppdrag inte kan lämnas, återstår
det för länsrätten att ta ställning till
om den ändå skall besluta om verk-
ställighet eller överflyttning.
Utgångspunkten bör vara att det utländska
avgörandet skall verkställas eller att
barnet skall överflyttas. Emellertid kan
det föreligga olika hinder mot
verkställighet eller överflyttning. I 6-9
och 12 §§ 1989 års lag regleras under
vilka förutsättningar domstolen kan vägra
att verkställa ett utländskt avgörande
eller att flytta över ett barn. Som jag
har varit inne på i det föregående (se
avsnitt 2.1.2) är dessa regler uppställda
till skydd för barnet.
Om länsrätten finner att det inte
föreligger hinder mot verkställighet
eller överflyttning, har rätten att
besluta om hur verkställigheten eller
överflyttningen skall genomföras i
praktiken. De tvångsmedel som kan komma i
fråga för närvarande är vite och hämtning
genom polismyndighetens försorg (21 kap.
3 § föräldrabalken). Hämtning får
beslutas bara i särskilt angivna fall och
under särskilda förutsättningar. Vite är
således det tvångsmedel som i första hand
skall komma i fråga.
Vitesinstitutet är emellertid förenat
med vissa olägenheter som har framträtt
tydligt vid tillämpningen av 1989 års
lag. Om den som vitesföreläggandet riktas
mot inte vill efterkomma föreläggandet,
har han eller hon stora möjligheter att
förhala hela verkställighetsförfarandet.
Till att börja med kan föreläggandet
överklagas. Om parten inte efterkommer
föreläggandet, kan länsrätten därefter på
ansökan av den part som har begärt
verkställigheten eller överflyttningen
pröva frågan om utdömande av vitet. Även
ett beslut om att döma ut vitet kan
överklagas. Länsrätten kan inte förordna
om hämtning eller döma ut vitet innan
vitesföreläggandet har vunnit laga kraft
(se RÅ 1980 2:53).
Givetvis behöver ett överklagande inte
vara en förhalningsmanöver. En part kan
naturligtvis ha sakligt motiverade skäl
att överklaga ett vitesföreläggande.
Eftersom vitesinstitutet inte är ägnat
att främja en snabb verkställighet, bör
det få en mindre framskjuten plats vid
tillämpningen av 1989 års lag. Som har
konstaterats i avsnittet om medling råder
i allmänhet stora motsättningar mellan
parterna i mål av detta slag. Situationen
är nog oftast sådan att man inte kan
räkna med att den som ett
vitesförläggande skulle riktas mot skulle
komma att rätta sig efter det. Dessutom
kan partens ekonomiska situation vara så
dålig att ett vitesföreläggande även av
detta skäl blir verkningslöst.
Jag vill dock inte gå så långt som
Uppsala universitets juridiska fakul-
tetsstyrelse har föreslagit och helt
avskaffa möjligheten till vites-
föreläggande när det gäller
verkställighet av ett vårdnadsavgörande
eller överflyttning av ett olovligt
bortfört barn. Trots allt finns det utan
tvivel fall där ett vitesföreläggande kan
vara effektivt. Länsrätten bör därför få
förelägga vite, men endast om för-
hållandena i det särskilda fallet är
sådana att ett vite bedöms vara
ändamålsenligt för att förmå den som har
hand om barnet att fullgöra vad som
åligger honom eller henne. Därvid bör det
vara en förutsättning för att ett
vitesföreläggande skall få meddelas att
detta kan antas leda till att barnet
överlämnas utan onödigt dröjsmål. Liksom
när det gäller medling är det viktigt att
länsrätten här gör en omsorgsfull bedöm-
ning av utsikterna till framgång i det
enskilda fallet.
I samband med att ett vitesföreläggande
meddelas bör länsrätten liksom nu kunna
lämna ett medlingsuppdrag, eftersom det
är bäst för barnet om överlämnandet kan
genomföras på frivillighetens väg. Ett
sådant uppdrag bör få lämnas även om ett
medlingsuppdrag redan tidigare har
lämnats men inte lett till åsyftat
resultat. Om utsikterna att nå ett
resultat är små, bör dock länsrätten
underlåta att lämna ett sådant uppdrag.
För att förstärka effektiviteten av
vitesförelägganden har länsrätten i
Uppsala län föreslagit att beslut enligt
1989 års lag skall gälla omedelbart, om
inte annat förordnas. En sådan regel
skulle ersätta den nuvarande bestämmelsen
i 21 kap. 14 § föräldrabalken, som säger
att länsrätten kan förordna att beslut
skall gälla omedelbart. Den ordning som
länsrätten föreslår överensstämmer med
vad som gällde enligt föräldrabalken före
den 1 januari 1977, då den nu gällande
ordningen infördes (se prop. 1975/76:170,
bet. 1975/76:LU33, rskr. 1975/76:397).
Som skäl för ändringen anfördes bl.a. (se
a. prop. s. 154 f.) att länsrättens
avgöranden, trots att dessa har en
exekutiv prägel, delvis också har en
materiell karaktär samt att avgörandena
ofta rör mycket känsliga frågor. Det
ansågs därför inte lämpligt att ha en
huvudregel som innebar att avgörandena
skulle gälla omedelbart. I det enskilda
fallet borde dock länsrätten ha
befogenhet att förordna att dess beslut
skulle gälla omedelbart. I propositionen
anfördes som exempel på när ett sådant
förordnande kunde vara påkallat att saken
rörde umgängesrätt som skulle utövas vid
en nära förestående tidpunkt.
Mot bakgrund av vad som uttalades i
samband med lagändringen 1977 är jag inte
beredd att föreslå en sådan ändring som
länsrätten i Uppsala län har förordat.
Jag vill emellertid understryka att
länsrätten i samband med att den fattar
beslut enligt 1989 års lag noga måste
överväga om det finns skäl att förordna
att beslutet skall gälla omedelbart. Ges
ett sådant förordnande kan överrätten
efter besvär förordna om inhibition med
stöd av 28 § förvaltningsprocesslagen.
2.1.5 Polishämtning

Promemorians förslag: Överensstämmer
med mitt (se promemorian s. 23 ff.)
Remissinstanserna: De flesta
remissinstanserna har tillstyrkt
förslaget eller lämnat det utan erinran.
BRIS har emellertid ansett att det för
polishämtning för verkställighet av
umgängesavgöranden dessutom bör krävas
att barnet har ett uttalat starkt behov
av umgänget.
Skälen för mitt förslag: Som har
framhållits i föregående avsnitt har man
att räkna med åtskilliga fall där ett
vitesföreläggande inte är tillräckligt
för att förmå en part att överlämna
barnet, i vart fall inte inom rimlig tid.
Många gånger torde länsrätten redan från
början kunna göra den bedömningen att ett
vitesföreläggande inte kommer att leda
till önskat resultat. Därtill kommer att
det i fall då länsrätten har förelagt
vite men föreläggandet inte har
efterkommits i allmänhet torde vara
meningslöst att förelägga nytt vite. I
dessa fall återstår för länsrätten att
besluta om polishämtning. Redan vetskapen
om att hämtning kan tillgripas kan å
andra sidan vara tillräcklig för att
förmå en tredskande part att medverka
till en så skonsam överflyttning som
möjligt.
Polishämtning kan utgöra en psykologisk
påfrestning för barnet som det kan ta
skada av, varför det är angeläget att
hämtning inte kommer till användning
annat än när det är nödvändigt. Om det å
andra sidan står klart att verkställighet
eller överflyttning skall ske, torde det
oftast vara bäst för barnet att detta
sker så snart som möjligt för att
minimera skadorna av det olovliga
bortförandet eller kvarhållandet. Av 21
kap. 9 § föräldrabalken följer att
hämtning skall utföras på ett sätt som är
så skonsamt som möjligt för barnet. Det
är en grannlaga uppgift för länsrätten
att avväga vilket tvångsmedel som bör
användas för att verkställighet eller
överflyttning skall komma till stånd.
Enligt 21 kap. 3 § föräldrabalken får
länsrätten besluta om hämtning bara under
särskilt angivna förutsättningar (se
avsnitt 2.1.1). Vid tillämpningen av 1989
års lag måste nog polishämtning till-
gripas i relativt stor utsträckning,
eftersom ett vitesföreläggande ofta inte
är ändamålsenligt. I en ny regel i 1989
års lag bör därför inte - utom då fråga
är om umgänge med barn - anges några
särskilda inskränkande förutsättningar
för att länsrätten skall få förordna om
polishämtning.
Enligt nu gällande ordning (21 kap. 3 §
tredje stycket föräldrabalken) får
länsrätten inte besluta om hämtning av
barnet, om det är fråga om verkställighet
av en dom eller ett beslut om umgänge
mellan barnet och någon annan än barnets
förälder. Reglerna i Europaråds-
konventionen om erkännande och verkstäl-
lighet av avgöranden om umgänge med barn
är emellertid inte begränsade till att
avse umgänge mellan barn och dess
förälder. Även avgöranden om umgänge
mellan barn och någon annan person
omfattas av Europarådskonventionen. De
svenska reglerna bör därför möjliggöra
att även sådana avgöranden verkligen kan
verkställas. Den vanligaste situationen
är dock naturligtvis att verkställighet
begärs beträffande ett avgörande rörande
umgänge mellan ett barn och dess
förälder.
Umgänge avser samvaro endast under en
begränsad tid. Å andra sidan skall det
normalt upprepas regelbundet.
Verkställighet av umgängesavgöranden har
därför en annan karaktär än verkställig-
het av vårdnadsavgöranden. Härtill kommer
att en polishämtning - även om den utförs
under lugna former - kan hämma förutsätt-
ningarna för ett harmoniskt umgänge
mellan barnet och den andra personen och
därmed medföra att syftet med umgänget
förfelas. Situationen kan vara sådan att
man tvingas godta att ett umgänges-
avgörande inte kan verkställas
omedelbart. Till en del är det således
hänsyn av speciellt slag som gör sig
gällande vid verkställighet av
umgängesavgöranden. Möjligheterna att
använda polishämtning för verkställighet
av sådana avgöranden bör därför vara mer
begränsade än när det gäller
verkställighet av vårdnadsavgöranden
eller överflyttning av barn.
I första hand bör naturligtvis
ansträngningar göras för att få barnet
överlämnat för umgänge på annat sätt än
genom polismyndighetens försorg. Om detta
misslyckas eller om det redan från början
står klart att motsättningarna mellan
parterna är så stora att det är
meningslöst att förordna om medling eller
att förelägga vite, bör länsrätten kunna
förordna om polishämtning för att
verkställa ett umgängesavgörande. Det bör
emellertid krävas att det på grund av
någon särskild omständighet i det
enskilda fallet kan antas att
verkställighet annars inte kan ske.
Förutom då vite redan har förelagts kan
det vara fråga om situationer där
vårdnadshavaren vid flera tidigare
tillfällen har vägrat att överlämna
barnet för umgänge eller då denne har
gjort sådana uttalanden att det klart
framgår att han eller hon inte godvilligt
kommer att överlämna barnet.
Barnets egen inställning till umgänget
har givetvis stor betydelse för
länsrättens prövning. Liksom nu (se 16 §)
bör därför gälla att rätten skall inhämta
barnets egen mening, om det inte är
omöjligt med hänsyn särskilt till barnets
ålder och mognad.
Jag anser att det inte bör ställas upp
något krav på att barnet skall ha ett
särskilt starkt behov av umgänge med
personen i fråga. Detta innebär en
skillnad i förhållande till vad som
gäller enligt 21 kap. 3 § tredje stycket
föräldrabalken. Anledningen till mitt
ställningstagande är att Sverige i och
med ratificeringen av Europarådskon-
ventionen har förbundit sig att
verkställa avgöranden om umgänge med
barn. Reglerna i 6-9 §§ 1989 års lag, som
jag har redogjort för tidigare (se
avsnitt 2.1.2), ger tillräckliga
garantier för att ett avgörande som inte
är förenligt med barnets bästa inte
erkänns och verkställs här i landet.
I samband med att länsrätten beslutar
om polishämtning bör den kunna lämna ett
medlingsuppdrag för att få barnet
överlämnat frivilligt. Om utsikterna att
nå ett resultat är små, bör dock läns-
rätten underlåta att lämna ett sådant
uppdrag. Detsamma gäller om barnet
omedelbart måste hämtas från den miljö
där det vistas.

2.1.6 Åtgärder för att säkerställa
verkställighet eller överflyttning

Promemorians förslag: Överensstämmer
med mitt (se promemorian s. 25 ff.)
Remissinstanserna: De flesta
remissinstanserna har tillstyrkt
förslaget eller lämnat det utan erinran.
Idégruppen för mansrollsfrågor har dock
ansett att omhändertagandetiden skall
begränsas samt att åklagare i
jourberedskap i stället för
polismyndigheten skall fatta beslut i de
fall då länsrättens beslut inte kan
avvaktas.
Skälen för mitt förslag: Verkställighet
av ett vårdnads- eller umgängesavgörande
samt överflyttning av barn kan försvåras
eller omöjliggöras genom att en förälder
eller någon annan person före,
under eller efter domstolsförfarandet
gömmer undan barnet. Så har också skett i
praktiken. I flera fall har polisen
aldrig kunnat verkställa ett av domstol
meddelat hämtningsbeslut.
I 21 kap. 10 § föräldrabalken ges
föreskrifter om interimistiskt ingripande
av länsrätt och av polismyndighet. En
förutsättning för ett sådant ingripande
är att det föreligger fara för att barnet
förs ur landet eller att saken av annan
anledning är brådskande. I samband med
att länsrätten förordnar om
verkställighet kan den vidare enligt 21
kap. 4 § andra stycket föräldrabalken
föreskriva att barnet tillfälligt skall
tas om hand för att underlätta att barnet
överflyttas.
Ibland kan mycket brådskande åtgärder
vara påkallade. Exempelvis kan en
utländsk centralmyndighet meddela den
svenska centralmyndigheten att ett barn
olovligen är på väg att föras till
Sverige. Det kan då finnas anledning att
ingripa redan när barnet förs in i
landet. Uppgifter kan också framkomma om
att ett barn som olovligen har förts hit
är på väg att lämna landet igen eller att
gömmas undan på okänd plats i Sverige. Ju
längre tid föräldern eller någon annan
person har att arrangera för barnets
undangömmande i Sverige, desto svårare
kan det antas bli att verkställa
länsrättens kommande dom. Även i fall då
någon akut brådska inte föreligger, kan
det vara angeläget att omedelbart kunna
vidta åtgärder som möjliggör en kommande
verkställighet.
Enligt dansk rätt kan domstolen
bestämma att barnet under målets
handläggning skall vistas hos en av
föräldrarna eller, efter medverkan av de
sociala myndigheterna, på en neutral
plats. Enligt norsk rätt kan domstolen
bestämma att barnavårdsmyndigheterna
skall överta omsorgen om barnet till dess
målet har avgjorts. Den norska domstolen
kan också bestämma att barnet skall
vistas hos en av föräldrarna under målets
handläggning och domstolen kan därvid
bestämma villkor för umgänget.
Att polisen så ofta inte har kunnat
verkställa hämtningsbeslut tyder på att
bestämmelserna i 21 kap. 10 §
föräldrabalken är otillräckliga så som de
har tillämpats. Möjligen kan det
förklaras av att det i rättstillämpningen
har uppfattats som en förutsättning för
ett interimistiskt ingripande att saken
är brådskande. Hovrätten för Västra
Sverige har emellertid ifrågasatt om
lagtexten bör läsas så att det föreligger
ett absolut krav på att saken skall vara
brådskande. Det tycks således råda delade
meningar om hur lagtexten skall
uppfattas.
Många gånger kan nog situationen vara
sådan att det finns grundad anledning att
befara att en part kommer att försöka
omintetgöra en kommande verkställighet,
även om det inte föreligger någon mer
påtaglig omständighet som visar att någon
åtgärd är omedelbart förestående. I
sådana situationer bör det vara möjligt
att ingripa redan på den grunden att det
kan befaras att verkställigheten eller
överflyttningen försvåras. Detta bör
framgå otvetydigt av lagtexten.
Om det i ett pågående mål enligt 1989
års lag föreligger fara för att barnet
förs ur landet eller att verkställigheten
eller överflyttningen på annat sätt
försvåras, bör således länsrätten
omedelbart kunna förordna att barnet
skall tas om hand på lämpligt sätt.
Länsrätten bör t.ex. - som föreskrivs i
den danska och den norska lagen - kunna
bestämma att barnet skall vistas hos en
av föräldrarna eller att barnet skall
placeras på lämpligt ställe genom de
sociala myndigheternas försorg.
Länsrätten bör därvid även kunna meddela
föreskrifter om villkor eller tidpunkt
för umgänge med barnet. Exempelvis bör
länsrätten kunna föreskriva att den
förälder som har fört bort barnet skall
få träffa det endast i närvaro av en
tredje person och på särskild plats.
I vissa fall kan behov av ett
omedelbart ingripande uppkomma redan
innan ett mål har anhängiggjorts vid
länsrätten, t.ex. då ett barn just har
förts in i landet. Polismyndigheten bör
då omedelbart kunna omhänderta barnet
eller vidta sådana andra omedelbara
åtgärder som erfordras för att hindra att
barnet förs ur landet eller att
verkställigheten på annat sätt försvåras.
Polismyndigheten bör också kunna vidta
sådana brådskande åtgärder trots att ett
mål pågår vid länsrätten. En
förutsättning är då att länsrättens
beslut inte kan avvaktas. Det är viktigt
att polisen endast vidtar sådana åtgärder
som kan ske utan skada för barnet. Liksom
enligt nu gällande rätt bör polis-
myndighetens åtgärd genast anmälas till
länsrätten, som utan dröjsmål skall pröva
om den skall bestå.
Enligt 2 kap. 16 § första stycket punkt
7 polisförordningen (1984:730) skall
beslut om åtgärd enligt 21 kap. 10 §
andra stycket föräldrabalken i princip
fattas av en tjänsteman med polischefsut-
bildning. Jag har för avsikt att föreslå
regeringen att detta skall gälla även i
fråga om polismyndighets beslut enligt
1989 års lag om åtgärder för att
säkerställa verkställighet eller
överflyttning.
Idégruppen för mansrollsfrågor har
ansett att omhändertagandetiden skall
tidsbegränsas. Omständigheterna i dessa
fall är emellertid speciella så till vida
att omhändertagandet sker för att säker-
ställa kommande verkställighet eller
överflyttning. Det är därför svårt att i
förväg ange under hur lång tid
omhändertagandet skall få pågå. Det är
emellertid ytterst angeläget att påskynda
målets handläggning då barnet är
omhändertaget. Som jag tidigare har sagt
skall länsrätten bestämma att barnet
skall vistas på lämpligt ställe,
exempelvis hos en av föräldrarna. Det
ankommer därmed på domstolen att se till
att negativa verkningar av omhändertagan-
det undviks så långt som möjligt.
Även om barnet inte har tagits om hand
tidigare under målets handläggning, kan
det i vissa fall vara lämpligt att barnet
i samband med länsrättens dom eller
beslut om verkställighet eller
överflyttning tillfälligt tas om hand på
lämpligt sätt. Länsrätten bör kunna
förordna om barnets omhändertagande, om
det krävs för att underlätta att barnet
överflyttas. Det kan annars finnas risk
att barnet göms undan inför den kommande
verkställigheten eller överflyttningen.
Till skillnad från vad som gäller enligt
motsvarande bestämmelse i 21 kap. 4 §
andra stycket föräldrabalken bör det inte
ställas upp som förutsättning att det
skall föreligga särskilda skäl för att
barnet skall få tas om hand. I mål av
förevarande slag bör länsrätten efter en
helhetsbedömning ta ställning till vad
som erfordras för att verkställighet
eller överflyttning skall kunna
genomföras. Om barnet skall tas om hand,
får länsrätten avgöra hur barnet skall
placeras med hänsyn till vad som är
lämpligt med tanke på omständigheterna
och de möjligheter som står till buds.

2.2 Regler om umgänge i föräldrabalken

2.2.1 Nuvarande ordning

Bestämmelserna i 6 kap. föräldrabalken om
vårdnad och umgänge sätter barnet i
centrum. De avgöranden som fattas skall
bygga på barnets bästa.
Det råder i dag stor enighet inom
beteendevetenskapen om att det för ett
barns utveckling är viktigt att barnet
har nära och goda relationer till båda
föräldrarna även om dessa är i konflikt
med varandra. Under de olika faserna i
barnets utveckling kan föräldrarna stå
barnet olika nära och fylla skilda behov.
En bristfällig kontakt med en av
föräldrarna kan försämra barnets
utveckling i olika avseenden.
Genom ändringar i föräldrabalken som
trädde i kraft den 1 mars 1991 (prop.
1990/91:8, bet. 1990/91:LU13, rskr.
1990/91:53, SFS 1990:1526) betonas
ytterligare det gemensamma
föräldraansvaret och framhålls vikten av
att barnet, även om föräldrarna bor på
skilda håll, kan hålla kontakt med båda
föräldrarna. Det slås uttryckligen fast
att frågan om barnets behov av kontakt
med båda föräldrarna skall ges en
särskilt framträdande plats vid prövning-
en av vad som är bäst för barnet (6 kap.
6 a §).
Förutsättningarna för en nära och god
kontakt mellan barnet och båda
föräldrarna torde typiskt sett vara
bättre om föräldrarna gemensamt utövar
vårdnaden än om en förälder är ensam
vårdnadshavare. Genom de nämnda
lagändringarna 1991 ökades möjligheterna
att få till stånd gemensam vårdnad (se a.
prop. s. 31 f.). I de fall då vårdnaden
om ett barn skall anförtros en av
föräldrarna skall utgångspunkten vara att
den av föräldrarna skall förordnas till
vårdnadshavare som kan antas bäst främja
ett nära och gott umgänge mellan barnet
och den andra föräldern (jfr a. prop. s.
61).
Bestämmelserna i 6 kap. 15 §
föräldrabalken om umgänge anknyter till
det nu sagda. Enligt en uttrycklig
föreskrift har barnets vårdnadshavare ett
ansvar för att barnets behov av umgänge
med en förälder som inte är vårdnadshava-
re tillgodoses.
Den omständigheten att lagstiftningen
utgår från att det är viktigt för ett
barn att få umgås med båda sina
föräldrar, även om dessa bor på skilda
håll, innebär naturligtvis inte att det
alltid är bäst för barnet att ett umgänge
med den förälder som barnet inte bor
tillsammans med kommer till stånd. I
förarbetena till de ovan nämnda lagänd-
ringarna framhålls vikten och betydelsen
av att umgänget blir individuellt
anpassat och flexibelt och att domstolars
beslut om umgänge också i övrigt utformas
så att de beaktar de skilda aspekter som
kan förekomma i sammanhanget och svarar
mot barnets behov. Det sägs vidare (a.
prop. s. 38): "En schabloniserad bedöm-
ning av umgängesfrågor kan leda inte bara
till stereotypa umgängesmodeller utan
också till att en förälders talan om
umgänge bifalls trots att det vore bäst
för barnet om något umgänge inte alls
förekom. Det kan i ett enskilt fall
förhålla sig på det sättet att det ur
barnets synvinkel är bäst om något
umgänge inte alls äger rum eller om
umgänge kommer till stånd först när
barnet har nått en mogen ålder. Så kan
vara fallet exempelvis om föräldern har
gjort sig skyldig till ett allvarligt
övergrepp mot barnet. Därmed är dock inte
sagt att umgänge bör uteslutas i alla
sådana fall. Det måste som alltid bli
beroende av en individuell prövning."

2.2.2 Beaktande av risk för övergrepp
m.m.

Promemorians förslag: Överensstämmer
med mitt (se promemorian s. 29 ff).
Remissinstanserna: Flertalet
remissinstanser har tillstyrkt förslaget
eller lämnat det utan erinran. Några
remissinstanser, bl.a. Socialstyrelsen,
har avstyrkt förslaget och anfört att det
kan leda till en upptrappning av
umgängeskonflikterna. En del har också
ansett att gällande rätt ger utrymme för
att beakta de omständigheter som omfattas
av förslaget. Sveriges Domareförbund har
framhållit att domstolarna inte gör
schabloniserade bedömningar i umgänges-
frågor. Hovrätten för Västra Sverige har
understrukit att umgängesfrågor skall
avgöras efter en bedömning av samtliga
omständigheter i det enskilda fallet och
att det därför är mindre lämpligt att i
lagtexten framhålla vissa av de
omständigheter som skall beaktas.
Skälen för mitt förslag: Som jag har
nämnt tidigare (se avsnitt 2.1.2) har den
ökande rörligheten över gränserna medfört
ett behov av en fungerande internationell
reglering i syfte att motverka att
föräldrar, som inte har vårdnaden om sina
barn, obehörigen för med sig barnen till
ett annat land eller olovligen håller dem
kvar där och på så sätt skiljer barnen
från deras vårdnadshavare. Detta
utesluter naturligtvis inte att det finns
ett behov av att också på det rent
nationella planet finna en ordning som
motverkar att barn olovligen förs ut ur
landet. Tvärtom bör ambitionen vara att
de nationella reglerna skall vara
utformade så att behovet av att använda
konventionerna blir så litet som möjligt.
I det sammanhanget kan jag peka på
straffbestämmelsen i 7 kap. 4 §
brottsbalken om egenmäktighet med barn.
Den bestämmelsen innebär att det är
brottsligt att obehörigen skilja ett barn
under 15 år från någon som har vårdnaden
om barnet. Också reglerna i 21 kap.
föräldrabalken om verkställighet av domar
eller beslut om vårdnad eller umgänge
m.m. är av betydelse. Reglerna innebär
att en länsrätt, om det föreligger fara
för att ett barn förs ut ur landet, kan
förordna att barnet tas om hand på sätt
som länsrätten finner lämpligt (10 §
första stycket). Kan ett beslut av detta
slag inte avvaktas, får polismyndigheten
vidta sådana omedelbara åtgärder som kan
ske utan skada för barnet (10 § andra
stycket). I polisens allmänna uppgifter
ingår naturligtvis också att söka
förebygga brott (se bl.a. 2 § polislagen,
1984:387).
Även de grundläggande reglerna i
föräldrabalken om vårdnad och umgänge är,
genom att de utgår från barnets bästa,
ägnade att motverka att barn olovligen
förs bort av en förälder i samband med
utövande av umgänge. I den praktiska
tillämpningen tycks emellertid utgången i
umgängesmål tendera att följa vissa
modeller (se Socialstyrelsen redovisar
1988:11). Det har i skilda sammanhang
gjorts gällande att umgänge bestäms på
ett schablonartat sätt också i fall där
det finns risker för att barnet kan komma
till skada, exempelvis genom att
olovligen föras från landet eller
utsättas för övergrepp. Det har därvid
hävdats att domstolarna avviker från
standardnormen endast om det kan ledas i
bevis att den förälder som inte är
vårdnadshavare är olämplig att umgås med
barnet.
Som jag nyss har beskrivit (se avsnitt
2.2.1) har i förarbetena till de
lagändringar som vidtogs år 1991 betonats
vikten av att umgängesbeslut inte fattas
efter schabloner utan grundas på om-
ständigheterna i det enskilda fallet. Den
debatt som har förts om umgängesfrågor i
vid bemärkelse har dock inte avstannat
efter de nämnda lagändringarna. Kritiken
mot reglernas praktiska tillämpning, med
udden riktad mot schabloniseringar, är
fortfarande stark. Det för-hållandet att
den praktiska tillämpningen av umgänges-
reglerna av många inte upplevs som
tillfredsställande trots de uttalanden om
önskvärdheten av en individualiserad
prövning som gjordes i propositionen till
de nyssnämnda lagändringarna talar för
att lagreglerna bör förtydligas.
Visserligen torde det inte stå att få
någon enkel och för alla fall giltig
lösning på de problem som hänger samman
med att barn kommer till skada i samband
med utövande av umgänge. Tvärtom måste,
som jag nyss har framhållit, varje fall
bedömas utifrån de omständigheter som
föreligger i just det fallet. Detta
utesluter emellertid inte att en lag-
bestämmelse som mera direkt fäster upp-
märksamheten på de aktuella problemen kan
fylla en funktion.
På sina håll har den nya bestämmelsen i
6 kap. 6 a § föräldrabalken kommit att
uppfattas så att vårdnadshavaren skulle
vara skyldig att medverka till umgänge
även när detta riskerar att skada barnet.
Detta är naturligtvis inte fallet. Ett
klarläggande är därför på sin plats.
Även om det är viktigt för ett barn att
ha nära och goda relationer till båda
föräldrarna fastän dessa bor isär, är det
givetvis också viktigt för barnet att
inte fara illa när barnet umgås med en
förälder som det inte bor tillsammans
med. Intresset av att förhindra det
senare får inte offras för intresset av
att kunna tillgodose det förra.
Bedömningen skall inte utgå från att en
förälder i princip har rätt till umgänge
med mindre det kan slås fast att
föräldern är olämplig därtill. Det är
barnets och inte förälderns bästa som
skall vara avgörande (jfr prop.
1981/82:168 s. 41 f.).
Detta betyder att det inte kan vara
enbart i sådana fall där det måste hållas
för visst att exempelvis en förälder
kommer att olovligen föra ett barn ut ur
landet som detta spörsmål bör få inverka
på umgängesbeslutet. Också i de fall där
det annars finns en risk för ett olovligt
bortförande e.d. bör umgängesbeslutet
utformas med beaktande av denna risk för
att barnets bästa skall kunna
tillgodoses.
Rätten kan då föreskriva exempelvis att
umgänge skall få utövas endast i Sverige
eller att umgänget bara skall få utövas i
närvaro av en socialtjänsteman eller
annan person. Det kan också förekomma att
risken för att barnet olovligen förs
utomlands är så påtaglig att rätten över
huvud taget inte bör förordna om umgänge
eller kringgärda detta med även andra
försiktighetsmått än som nyss sagts.
Självklart är det inte bara i de fall
som nu har berörts som barnet kan råka
illa ut i samband med utövande av
umgänge. Barnet kan olovligen föras bort
eller hållas kvar inom landets gränser,
kanske på en för vårdnadshavaren okänd
ort. Barnet kan också, vilket sannolikt
torde vara mera vanligt än de förut
nämnda fallen, utsättas för andra former
av övergrepp, t.ex. misshandel eller
sexuella förgripelser. Ett barn kan även
fara illa genom att exempelvis behöva
vistas i olämpliga miljöer när det umgås
med en förälder som har missbruksproblem.
En bestämmelse som mera direkt fäster
uppmärksamheten hos domstolar, föräldrar
och andra inblandade på betydelsen av att
barn inte kommer till skada i samband med
utövande av umgänge bör därför ges en vid
ram. Det kan dock finnas anledning att
uttryckligen peka på övergreppsfallen och
inte minst då de olovliga bortförandena
och kvarhållandena.
Med hänvisning till det nu anförda
anser jag att det i 6 kap. 15 § föräldra-
balken bör tas in ett nytt fjärde stycke
av innehåll att rätten vid beslut om
umgänge skall beakta risken för att
barnet i samband med utövande av umgänge
kan komma att utsättas för övergrepp,
olovligen bortföras eller kvarhållas
eller annars fara illa. Till den närmare
innebörden av en sådan bestämmelse
återkommer jag i specialmotiveringen
(avsnitt 4.2).
Den föreslagna bestämmelsen syftar till
att i vissa avseenden precisera när
umgänge bör komma till stånd. Den kan
därmed bidra till att undanröja
missförstånd om räckvidden av be-
stämmelsen i 6 kap. 6 a § föräldrabalken.
Som jag tidigare har framhållit måste
dock en helhetsbedömning av samtliga
omständigheter i det enskilda fallet
göras när en umgängesfråga skall avgöras.
Den möjlighet till samarbetssamtal som
infördes den 1 mars 1991 bör kunna
utnyttjas för att motverka upptrappning
av konflikter i samband med um-
gängestvister.

2.3 Kostnader och resursbehov

De föreslagna ändringarna i
förfarandereglerna syftar till att - med
bibehållande av skyddet för barnen - göra
förfarandet snabbare och mer effektivt.
Länsrätten får större möjligheter att
pröva om en föreslagen åtgärd verkligen
kan antas leda till att barnet överlämnas
eller om någon annan mer verkningsfull
åtgärd bör sättas in. Detta torde leda
till att långvariga processer undviks.
Dessa mål är inte så många. De
besparingar som kan uppstå torde därför
bli marginella.
Vidare torde de föreslagna åtgärderna
för att säkerställa att en kommande
verkställighet eller överflyttning inte
saboteras komma att medföra att polisens
kostnader för eftersökning och hämtning
av barn minskar.
För närvarande tas mycket av
centralmyndighetens tid i anspråk för att
förklara handläggningen för berörda
parter och försöka skynda på förfarandet
samt att efterforska barnen. Om
förfarandet effektiviseras och
handläggningstiden för ärendena
förkortas, torde arbetsbelastningen på
centralmyndigheten därför komma att
minska.
För de enskilda parterna kan de nya
reglerna medföra lägre processkostnader.
I den mån processandet bedrivs med stöd
av allmän rättshjälp kan även statens
kostnader komma att minska.
Det tillägg i föräldrabalken som
föreslås innefattar en markering av att
rätten vid bedömningen av en umgängesfrå-
ga skall väga in förekommande risker för
att barnet i samband med utövande av
umgänge kan komma att fara illa. Detta
kan inte antas leda till några ökade
kostnader för domstolsväsendet. För det
allmännas del torde snarare en viss
besparing vara att räkna med. Ett noga
övervägt och individuellt utformat
umgängesbeslut är ägnat att motverka att
barnet kommer till skada och kan därmed i
en del fall bespara samhället kostnader
för hjälp- och biståndsinsatser som
annars skulle ha blivit nödvändiga.
Samtliga nu berörda besparingar torde bli
marginella.

2.4 Ikraftträdande m.m.

De föreslagna lagändringarna bör träda i
kraft så snart som möjligt. Detta bör
kunna ske den 1 april 1993.
Det torde inte vara påkallat med några
övergångsbestämmelser till de föreslagna
ändringarna i 1989 års lag. Också i mål
som har inletts vid ikraftträdandet bör
de nya reglerna kunna tillämpas. Det är
nämligen angeläget att Sverige snarast
möjligt kan leva upp till konventionernas
krav på att dessa mål skall avgöras
snabbt. Detta betyder bl.a. att om
domstolen före ikraftträdandet har lämnat
ett medlingsuppdrag, de nya reglerna
beträffande förutsättningarna för att
förlänga tiden för uppdraget skall gälla
efter lagändringens ikraftträdande. På
samma sätt skall de nya reglerna
beträffande vite och hämtning tillämpas.
Även reglerna som syftar till att
säkerställa en kommande verkställighet
eller överflyttning skall tillämpas i
pågående mål.
Inte heller när det gäller det
föreslagna tillägget i 6 kap. 15 §
föräldrabalken är det påkallat med några
övergångsbestämmelser. Också i mål som
har inletts vid ikraftträdandet bör
domstolen kunna tillämpa den nya regeln.

3 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag har anfört har
inom Justitiedepartementet upprättats
förslag till
1. lag om ändring i lagen (1989:14) om
erkännande och verkställighet av
utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om
överflyttning av barn,
2. lag om ändring i föräldrabalken.
Lagrådet har granskat lagförslagen.

4 Specialmotivering

4.1 Förslaget till lag om ändring i
lagen (1989:14) omerkännande och verk-
ställighet av utländska vårdnads-
avgöranden m.m. och om överflyttning av

barn

1 §
Bestämmelserna i 2-10, 13-21 och 23 §§
tillämpas i förhållande till stater som
har tillträtt den i Luxemburg d. 20 maj
1980 dagtecknade konventionen om
erkännande och verkställighet av
avgöranden rörande vårdnad om barn samt
om återställande av vård av barn
(Europarådskonventionen). Bestämmelserna
tillämpas dock ej i förhållande till
Danmark, Finland, Island eller Norge i
den mån särskilda bestämmelser gäller.
Bestämmelserna i 2-4 och 11-23 §§
tillämpas i förhållande till stater som
har tillträtt den i Haag d. 25 okt. 1980
dagtecknade konventionen om de civila
aspekterna på internationella bortföran-
den av barn (Haagkonventionen).
Regeringen får, under förutsättning av
ömsesidighet, föreskriva att lagens
bestämmelser om erkännande och
verkställighet av vårdnadsavgöranden m.m.
eller lagens bestämmelser om över-
flyttning av barn skall tillämpas även i
förhållande till en stat som inte har
tillträtt Europarådskonventionen eller

Haagkonventionen.

I paragrafen anges i förhållande till
vilka stater de olika bestämmelserna i
lagen skall tillämpas. Eftersom vissa
förfaranderegler nu införs i 1989 års lag
har hänvisningen till olika paragrafer i
första och andra styckena anpassats
härtill.

16 §
Innan länsrätten förordnar om
verkställighet eller överflyttning får
den uppdra åt en ledamot eller suppleant
i socialnämnden eller en tjänsteman inom
socialtjänsten att verka för att den som
har hand om barnet frivilligt skall
fullgöra vad som åligger honom eller
henne. Ett sådant uppdrag får även lämnas
åt någon annan lämplig person. Uppdrag
får lämnas endast om det kan antas att
detta kommer att leda till att barnet
överlämnas utan att målets behandling
onödigt fördröjs.
Den som har fått ett uppdrag enligt
första stycket skall inom den tid som
länsrätten bestämmer lämna rätten en
redogörelse för de åtgärder som har
vidtagits och vad som i övrigt har kommit
fram. Tiden får inte sättas längre än två
veckor. Om synnerliga skäl föreligger,
får länsrätten dock bestämma en längre
tid eller förlänga en redan bestämd tid.

Paragrafen innehåller bestämmelser om
medling i mål om verkställighet eller
överflyttning.

Första stycket
Som har framhållits i den allmänna
motiveringen (avsnitt 2.1.3) är det i hög
grad önskvärt att barnet överlämnas
frivilligt. Med beaktande av
konventionernas krav på kort
handläggningstid har bestämmelsen
utformats så att medling skall komma till
stånd i de fall där detta snabbt kan leda
till ett frivilligt överlämnande.
Det är inte meningen att rätten
rutinmässigt skall besluta om medling i
alla mål om verkställighet eller
överflyttning. I stället skall det i
varje enskilt fall prövas huruvida
omständigheterna är sådana att det
framstår som lämpligt att försöka få till
stånd ett frivilligt överlämnande.
Om det således kan antas att medling
kan komma att leda till att barnet
överlämnas frivilligt, bör ett sådant
uppdrag lämnas. Vid den bedömning som
länsrätten därvid skall göra har det
tidigare handlandet av den person som har
fört bort eller hållit kvar barnet liksom
dennes inställning i målet naturligtvis
stor betydelse. Länsrätten måste därför
noga pröva hur stora motsättningarna
mellan parterna är samt om medling kan
antas leda till önskat resultat.
Som tidigare har nämnts är det
väsentligt att handläggningen av målen -
med beaktande av skyddet för barnen - är
snabb och effektiv. Ett medlingsuppdrag
får därför inte lämnas, om det kan antas
att uppdraget medför att ärendets
behandling onödigt fördröjs. I annat fall
finns det risk för att medlingen leder
till sådan tidsutdräkt att målet inte kan
avgöras inom den korta tid som
konventionerna förutsätter.
Även om länsrätten inte skulle lämna
ett medlingsuppdrag, finns det emellertid
inom ramen för en pågående process
normalt tid och utrymme för frivilliga
överenskommelser i saken.
Kretsen av de personer till vilka
länsrätten kan lämna ett medlingsuppdrag
överensstämmer med vad som gäller enligt
21 kap. 2 § första stycket
föräldrabalken.
Av 17 § framgår att länsrätten kan
lämna medlingsuppdrag också i samband med
att den förordnar om vite eller
polishämtning.

Andra stycket
Om länsrätten beslutar om medling,
skall den också bestämma den tid inom
vilken medlingsuppdraget skall vara
avslutat. Tiden skall bestämmas med
hänsyn till omständigheterna i det
enskilda fallet och får inte utan
synnerliga skäl sättas längre än två
veckor. I vissa fall kan det vara
lämpligt att tiden för uppdraget sätts
till kortare tid för att undvika onödig
tidsutdräkt. Visar det sig under
medlingsarbetets gång att det finns
mycket goda förutsättningar att
åstadkomma ett frivilligt överlämnande,
kan länsrätten förlänga tiden. Ett
utdraget förfarande måste dock undvikas.
I likhet med vad som gäller enligt 21
kap. 2 § andra stycket föräldrabalken
skall medlaren till länsrätten lämna en
redogörelse för medlingsuppdraget.

18 §
Förordnar länsrätten om verkställighet
eller överflyttning, får den förelägga
vite, om detta kan antas komma att leda
till att barnet överlämnas utan onödigt
dröjsmål, eller besluta att barnet skall
hämtas genom polismyndighetens försorg.
Länsrätten kan i samband med förordnandet
lämna uppdrag enligt 16 §.
Är det fråga om en dom eller ett beslut
om umgänge, får dock länsrätten besluta
om hämtning av barnet endast om det finns
särskilda skäl att anta att
verkställighet annars inte kan ske.
Frågor om utdömande av förelagt vite
prövas av länsrätten på ansökan av den
part som har begärt verkställigheten
eller överflyttningen.

Paragrafen innehåller bestämmelser om
tvångsmedel i de fall då verkställighet
eller överflyttning har beslutats.

Första och andra styckena
Jämfört med nu gällande regler i 21
kap. 3 § första och andra styckena
föräldrabalken innebär bestämmelsen bl.a.
att möjligheterna att förordna om
polishämtning ökas.
När länsrätten i samband med att den
förordnar om verkställighet eller
överflyttning beslutar om tvångsmedel
skall den av hänsyn till barnets bästa
tillgripa den minst ingripande åtgärd som
kan antas leda till att domen kan
verkställas. Om vite kan antas vara
tillräckligt effektivt för att
verkställighet eller överflyttning skall
komma till stånd, bör länsrätten inte
besluta om polishämtning. På grund av
risken för förhalning är det dock en
förutsättning för att vite skall få
meddelas att vitesföreläggandet kan antas
leda till att barnet överlämnas utan
onödigt dröjsmål. Länsrätten måste därför
göra en noggrann prövning av omständig-
heterna i det enskilda fallet.
I de fall där medling eller vite inte
har lett till att verkställighet eller
överflyttning har kommit till stånd
återstår endast polishämtning. I andra
fall kan länsrätten redan från början ha
gjort den bedömningen att varken medling
eller vite kan antas leda till att barnet
överlämnas utan onödigt dröjsmål. I de
fallen kan länsrätten direkt förordna om
polishämtning.
Vissa inskränkningar beträffande
polishämtning av barn gäller dock då det
är fråga om verkställighet av dom eller
beslut om umgänge med barn. Så långt det
är möjligt bör ansträngningar göras för
att få barnet överlämnat på annat sätt än
genom polismyndighetens försorg. Det kan
emellertid inträffa fall då vite redan
har förelagts utan att detta har lett
till att barnet har överlämnats.
Vårdnadshavaren kan vidare vid flera
tidigare tillfällen ha vägrat att
överlämna barnet för umgänge. Vårdnadsha-
varen kan också ha gjort sådana
uttalanden att det klart framgår att han
eller hon inte godvilligt kommer att
överlämna barnet. Om det på grund av
sådana eller andra omständigheter i det
enskilda fallet finns särskilda skäl att
anta att verkställighet annars inte kan
ske, bör rätten kunna förordna om
polishämtning. Barnets egen inställning
till umgänget har naturligtvis stor
betydelse för länsrättens prövning.
Barnets mening skall enligt den nya 18 §
(tidigare 16 §) inhämtas, om det inte är
omöjligt med hänsyn särskilt till barnets
ålder och mognad.
Till skillnad från vad som gäller
enligt 21 kap. 3 § tredje stycket
föräldrabalken kan länsrätten förordna om
hämtning av barnet även då fråga är om
umgänge mellan barnet och annan person än
dess förälder. Den vanligaste situationen
torde dock vara att fråga är om umgänge
mellan barn och förälder.

Tredje stycket
Bestämmelsen överensstämmer i sak med
innehållet i 21 kap. 3 § fjärde stycket
föräldrabalken.

19 §
Om det i ett i mål enligt denna lag
finns risk för att barnet förs ur landet
eller att verkställigheten eller
överflyttningen på annat sätt försvåras,
kan länsrätten omedelbart förordna att
barnet skall tas om hand på det sätt som
länsrätten finner lämpligt. Länsrätten
kan därvid meddela föreskrifter om
villkor eller tidpunkt för umgänge med
barnet.
För att underlätta att barnet
överflyttas kan länsrätten i samband med
dom eller beslut om verkställighet eller
överflyttning föreskriva att barnet
tillfälligt skall tas om hand på lämpligt

sätt.

Paragrafen innehåller bestämmelser som
syftar till att säkerställa kommande
verkställighet eller överflyttning.

Första stycket
När det gäller fall av internationella
bortföranden av barn kan det finnas stor
risk för att barnet förs ur landet eller
göms inom landets gränser så att en
kommande verkställighet eller över-
flyttning försvåras eller omöjliggörs.
Det kan därför finnas behov av att mycket
brådskande åtgärder vidtas i ett pågående
mål för att förhindra att
verkställigheten eller överflyttningen
saboteras. I dessa situationer kan
länsrätten förordna att barnet skall tas
om hand på lämpligt sätt.
Länsrätten får med ledning av
omständigheterna i det enskilda fallet
bestämma var barnet skall placeras.
Barnet kan t.ex. placeras på lämpligt
ställe genom de sociala myndigheternas
försorg eller hos sökanden eller någon
anhörig i den mån detta bedöms lämpligt.
Det är viktigt att barnet placeras på ett
tryggt ställe.
I samband med att länsrätten beslutar
att omhänderta barnet kan domstolen
meddela föreskrifter om villkor och
tidpunkt för umgänge med barnet.
Exempelvis kan föreskrifter ges om att en
förälder som har fört bort eller hållit
kvar barnet skall få träffa det endast i
närvaro av en tredje person för att
förhindra ett nytt bortförande.
Föreskrifter kan också ges om att umgänge
skall få utövas bara på viss plats eller
på bestämda tidpunkter. Länsrätten kan
vidare besluta att en förälder måste
lämna ifrån sig sitt pass i samband med
umgänge med barnet.
När domstolen har beslutat att
omhänderta ett barn är det av största
vikt att målet handläggs så snabbt som
möjligt.

Andra stycket
Även om i ett enskilt fall risken för
att barnet skall föras ut ur landet eller
gömmas inom landets gränser har bedömts
inte vara så stor under målets
handläggning, kan risken öka i samband
med att länsrättens dom eller beslut om
verkställighet eller överflyttning
meddelas. För att underlätta att barnet
överflyttas kan länsrätten därvid
föreskriva att barnet tillfälligt skall
tas om hand. Liksom är fallet beträffande
omhändertaganden enligt första stycket
får länsrätten med ledning av
omständigheterna i det enskilda fallet
och de möjligheter som står till buds
bestämma var barnet skall placeras.
I likhet med en bestämmelse med
liknande innehåll i 21 kap. 4 § andra
stycket föräldrabalken är ändamålet med
omhändertagandet att skapa gynnsamma
betingelser för överflyttningen. Endast
kortvariga omhändertaganden bör komma
ifråga i dessa situationer och något
behov av längre omhändertaganden torde
inte heller föreligga.

20 §
Har talan enligt denna lag inte väckts
eller kan ett beslut enligt 19 § första
stycket inte avvaktas, får polis-
myndigheten genast omhänderta barnet
eller vidta andra omedelbara åtgärder som
kan ske utan skada för barnet. När en
sådan åtgärd vidtas skall om möjligt en
läkare samt en företrädare för
socialtjänsten eller i förekommande fall
en sådan kontaktperson för barnet som
avses i socialtjänstlagen (1980:620) vara
närvarande. Åtgärden skall genast anmälas
till länsrätten, som utan dröjsmål prövar
om den skall bestå.

Paragrafen innehåller bestämmelser om
interimistiskt ingripande av
polismyndighet för att säkerställa
verkställighet eller överflyttning.
I vissa situationer kan länsrättens
beslut enligt 19 § första stycket inte
avvaktas. Det kan vara fråga om fall där
talan ännu inte har väckts, exempelvis då
ett barn just har förts in i landet. Det
kan också vara fråga om fall där saken är
så brådskande att det inte finns tid att
avvakta ett beslut av länsrätten i ett
pågående mål. Som exempel kan nämnas att
uppgifter framkommer om att barnet inom
mycket kort tid kommer att föras ur
landet, eller att ett barn som tidigare
har vistats på känd adress är på väg att
gömmas undan. Polismyndigheten skall då
ha möjlighet att vidta interimistiska
åtgärder för att säkerställa
verkställighet eller överflyttning.
När polisen ingriper med stöd av denna
bestämmelse bör den inte vidta mer
ingripande åtgärder än som fordras för
att skydda barnet. I vissa fall kan det
räcka med att barnets pass omhändertas.
Den mest verkningsfulla åtgärden torde
dock vara att polisen tar hand om barnet.
Barnet kan därvid placeras genom de
sociala myndigheternas försorg eller på
ett barnsjukhus eller annat lämpligt
ställe. Det kan vara mindre lämpligt att
barnet på detta stadium överlämnas till
en förälder.
Som framgår av redogörelsen för den
nuvarande ordningen (avsnitt 2.1.1) har
polisen enligt allmänna regler befogenhet
och skyldighet att förebygga och hindra
brott samt att ingripa när brott har
begåtts. Det bör framhållas att den
förevarande bestämmelsen inte är avsedd
att inskränka polisens befogenheter att
ingripa i anledning av brott som hänger
samman med det här aktuella ämnet.
Liksom enligt de nu gällande reglerna i
21 kap. 10 § andra stycket föräldrabalken
skall om möjligt en läkare samt
företrädare för socialtjänsten eller en
kontaktperson för barnet vara närvarande
då polismyndigheten vidtar en
interimistisk åtgärd och åtgärden skall
genast anmälas till länsrätten, som utan
dröjsmål skall pröva om den skall bestå.

21 §
Beträffande förfarandet i övrigt i mål
om verkställighet av ett avgörande som
avses i 5 § eller om överflyttning av
barn enligt 11 § tillämpas 21 kap. 9 och
11-16 §§ föräldrabalken. Vad som före-
skrivs i 21 kap. 13 § andra stycket
föräldrabalken om kostnader för utförande
av uppdrag skall gälla i fråga om uppdrag
enligt 16 § första stycket andra
meningen.

Paragrafen (tidigare betecknad 17 §)
innebär att huvuddelen av de gemensamma
bestämmelserna i 21 kap. föräldrabalken
gäller även i mål om verkställighet eller
överflyttning av barn enligt denna lag.
I den nu gällande paragrafen anges att
även 21 kap. 2 och 3 §§, 4 § första och
andra styckena samt 10 § föräldrabalken
är tillämpliga i mål enligt 1989 års lag.
De frågor som regleras i dessa be-
stämmelser särregleras nu i 1989 års lag
under 16 och 18-20 §§. I övrigt införs
inga ändringar i sak i förevarande
paragraf.

Övergångsbestämmelsen
Denna lag träder i kraft den 1 april

1993.

Frågan om övergångsregleringen har
behandlats i den allmänna motiveringen
(avsnitt 2.4).

4.2 Förslaget till lag om ändring i
föräldrabalken

6 kap. Om vårdnad och umgänge

15 §
Barnets vårdnadshavare har ett ansvar
för att barnets behov av umgänge med en
förälder som inte är vårdnadshavare eller
med någon annan som står barnet särskilt
nära så långt möjligt tillgodoses.
Vårdnadshavaren skall, om inte särskilda
skäl talar mot det, lämna sådana
upplysningar rörande barnet som kan
främja umgänget.
Motsätter sig barnets vårdnadshavare
det umgänge som begärs av en förälder som
inte är vårdnadshavare, beslutar rätten
på talan av denna förälder i frågan om
umgänge efter vad som är bäst för barnet.
Motsätter sig barnets vårdnadshavare
det umgänge som begärs av någon annan än
en förälder, beslutar rätten på talan av
socialnämnden i frågan om umgänge efter
vad som är bäst för barnet.
Vid beslut enligt andra och tredje
styckena skall rätten beakta risken för
att barnet i samband med utövande av
umgänge utsätts för övergrepp, olovligen
bortförs eller kvarhålls eller annars far

illa.

Paragrafen innehåller bestämmelser om
umgänge mellan barn och förälder samt
andra som står barnet särskilt nära.
Bestämmelsen i sista stycket är ny. Som
har anförts i den allmänna motiveringen
är tanken med tillägget att markera
vikten av att domstolen vid avgörandet av
umgängesfrågor beaktar föreliggande
risker för att barnet vid utövandet av
umgänge far illa. Det behöver alltså inte
vara ställt utom allt tvivel att
förhållanden kommer att inträffa som kan
leda till att barnet far illa för att det
skall inverka på beslutet om umgänge. Det
räcker med att det föreligger konkreta
omständigheter som talar för att det
finns en risk för det.
I lagtexten nämns till en början risk
för övergrepp. Det kan vara fråga om
fysiska övergrepp, såsom misshandel eller
sexuella förgripelser. Omständigheter
som därvid kan spela in kan vara
umgängesförälderns allmänna attityd till
våld, eventuella tidigare övergrepp,
hotelser om övergrepp m.m. Också
övergrepp som enbart är av psykisk natur
måste beaktas.
I lagtexten nämns vidare risken för att
barnet olovligen bortförs eller
kvarhålls. Även sådana förfaranden är en
form av övergrepp men det har ansetts
viktigt att uttryckligen nämna dessa fall
i lagtexten. Vad det här handlar om är
att umgängesföräldern bortför eller
kvarhåller barnet i strid mot den rätt
att ta vård om barnet som tillkommer
vårdnadshavaren.
Risk för att ett barn olovligen kommer
att föras ut ur landet föreligger
naturligtvis framför allt om föräldrarna
eller någon av dem har anknytning till
något annat land än Sverige. En om-
ständighet som kan påverka bedömningen
kan vara i vilken mån umgängesföräldern
har funnit sig i att den andra föräldern
tillerkänts vårdnaden om barnet; enligt
vissa främmande rättsuppfattningar
erkänns sålunda i princip inte att modern
har bestämmanderätten över var barnet
skall vistas.
Även risken för att barnet olovligen
förs bort eller hålls kvar inom landet
måste beaktas. Om omständigheterna ger
anledning att anta att den förälder som
inte är vårdnadshavare kommer att föra
barnet till en okänd ort eller inte lämna
tillbaka barnet på föreskriven tid,
exempelvis därför att föräldern tidigare
agerat på sådant sätt, är detta en faktor
som domstolen har att väga in vid
bedömningen av hur umgängesbeslutet skall
utformas.
Domstolen skall också ta hänsyn till
risken för att barnet annars kan komma
att fara illa i samband med utövande av
umgänge. Om exempelvis den förälder som
barnet skall umgås med är missbrukare och
det finns en risk för att föräldern
kommer att lämna barnet vind för våg
under umgängestillfällena eller låta
barnet vistas i olämpliga miljöer, är
detta omständigheter som bör vägas in vid
bestämmandet av umgänge.
Kommer domstolen till uppfattningen att
försiktighetsmått är påkallade, har
domstolen möjlighet att föreskriva
exempelvis att umgänget skall få utövas
enbart i Sverige eller enbart i närvaro
av en tredje person eller enbart under
kortare stunder. Naturligtvis kan också
risken för att barnet far illa vara så
beaktansvärd att det med hänsyn till
barnets bästa framstår som lämpligast att
umgänge över huvud taget inte kommer till
stånd.
Det förhållandet att barnet, om det
olovligen bortförs eller kvarhålls utom
landet, kan återföras till Sverige enligt
Europaråds-och Haagkonventionerna (se
avsnitt 2.1.2), bör inte utgöra skäl att
underlåta att vidta sådana försiktighets-
mått som annars är påkallade.
Som har framhållits i den allmänna
motiveringen måste en bedömning av
samtliga föreliggande omständigheter i
det enskilda fallet ske när en
umgängesfråga skall avgöras.
Utgångspunkten för den helhetsbedömningen
skall - som framgår av andra stycket -
vara vad som är bäst för barnet. Vid
bedömningen av vad som är bäst för barnet
kan bl.a. beaktas barnets ålder och
mognadsgrad och den känslomässiga
anknytningen mellan barnet och den som
begär umgänge.
Övergångsbestämmelsen

Denna lag träder i kraft den 1 april
1993.

Frågan om övergångsregleringen har
behandlats i den allmänna motiveringen
(avsnitt 2.4).

5 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört
hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen att anta förslagen till
1. lag om ändring i lagen (1989:14) om
erkännande och verkställighet av
utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om
överflyttning av barn,
2. lag om ändring i föräldrabalken.

6 Beslut

Regeringen ansluter sig till
föredragandens överväganden och beslutar
att genom proposition föreslå riksdagen
att anta de förslag som föredraganden har
lagt fram.
Bilaga 1

Sammanfattning av promemorian (Ds
1992:39) Olovligt bortförande och andra
övergrepp mot barn

I promemorian behandlas två frågor.
Den ena frågan rör olovligt bortförda
barn i internationella förhållanden. Det
föreslås att det i lagen (1989:14) om
erkännande och verkställighet av
utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om
överflyttning av barn införs särskilda
regler beträffande förfarandet i mål om
verkställighet eller överflyttning. De
föreslagna reglerna syftar till att - med
bibehållande av skyddet för barnen -
effektivisera förfarandet för att bättre
uppnå syftet med Europarådskonventionen
den 20 maj 1980 om erkännande och
verkställighet av avgöranden rörande
vårdnad om barn samt om återställande av
vård av barn och Haagkonventionen den 25
oktober 1980 om de civila aspekterna på
internationella bortföranden av barn. Det
föreslås vidare att särskilda regler
införs i syfte att säkerställa
verkställighet eller överflyttning.
Den andra frågan rör umgängesreglerna i
föräldrabalken. Det föreslås att en
uttrycklig bestämmelse förs in i
föräldrabalken om att domstolen när den
bedömer en umgängesfråga skall beakta
risken för att barnet i samband med
utövande av umgänge utsätts för över-
grepp, olovligen bortförs eller kvarhålls
eller annars far illa.
Lagändringarna föreslås träda i kraft
den 1 januari 1993.
Promemorians lagförslag Bilaga 2

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1989:14) om
erkännande och verkställighet av
utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om
överflyttning av barn

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen
(1989:14) om erkännande och
verkställighet av utländska
vårdnadsavgöranden m.m. och om överflytt-
ning av barn
dels att nuvarande 16 och 17-19 §§
skall betecknas 18 respektive 21-23 §§,
dels att 1 § samt den nya 21 § skall ha
följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas fyra
nya paragrafer, 16, 17, 19 och
20 §§,
dels att rubriken närmast före
nuvarande 18 § skall sättas närmast före
den nya 22 §.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Bestämmelserna i Bestämmelserna i
2-10, 13-17 och 19 2-10, 13-21 och 23
§§ tillämpas i §§ tillämpas i
förhållande till förhållande till
stater som har stater som har
tillträtt den i tillträtt den i
Luxemburg d. 20 Luxemburg d. 20
maj 1980 maj 1980
dagtecknade dagtecknade
konventionen om konventionen om
erkännande och erkännande och
verkställighet av verkställighet av
avgöranden rörande avgöranden rörande
vårdnad om barn vårdnad om barn
samt om samt om
återställande av återställande av
vård av barn vård av barn
(Europarådskonven- (Europarådskon-
tionen). Bestäm- ventionen).
melserna tillämpas Bestämmelserna
dock ej i tillämpas dock ej
förhållande till i förhållande till
Danmark, Finland, Danmark, Finland,
Island eller Norge Island eller Norge
i den mån sär- i den mån sär-
skilda bestäm- skilda bestäm-
melser gäller. melser gäller.
Bestämmelserna i Bestämmelserna i
2-4 och 11-19 §§ 2-4 och 11-23 §§
tillämpas i tillämpas i
förhållande till förhållande till
stater som har stater som har
tillträtt den i tillträtt den i
Haag d. 25 okt. Haag d. 25 okt.
1980 dagtecknade 1980 dagtecknade
konventionen om de konventionen om de
civila aspekterna civila aspekterna
på på
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

internationella internationella
bortföranden av bortföranden av
barn barn (Haagkon-
(Haagkonventionen). ventionen).

Regeringen får, under förutsättning av
ömsesidighet, föreskriva att lagens
bestämmelser om erkännande och
verkställighet av vårdnadsavgöranden m.m.
eller lagens bestämmelser om över-
flyttning av barn skall tillämpas även i
förhållande till en stat som inte har
tillträtt Europarådskonventionen eller
Haagkonventionen.

16 §

Innan länsrätten
förordnar om
verkställighet
eller över-
flyttning får den
uppdra åt ledamot
eller suppleant i
socialnämnden
eller tjänsteman
inom
socialtjänsten att
verka för att den
som har hand om
barnet frivilligt
skall fullgöra vad
som åligger honom
eller henne.
Sådant uppdrag får
även lämnas åt
någon annan
lämplig person.
Uppdrag får lämnas
endast om det kan
antas att detta
kommer att leda
till att barnet
överlämnas utan
att ärendets be-
handling onödigt
fördröjs.
Den som har fått
Nuvarande lydelse ett uppdrag enligt
första stycket
skall inom den tid
som länsrätten be-
stämmer lämna
rätten en redo-
görelse för de
åtgärder som har
vidtagits och vad
som i övrigt har
kommit fram. Tiden
får inte utan
synnerliga skäl
sättas längre än
två veckor.

17 §

Förordnar
länsrätten om
verkställighet
eller
Föreslagen lydelse

överflyttning, får
den förelägga
vite, om detta kan
antas komma att
leda till att
barnet överlämnas
utan onödigt
dröjsmål, eller
besluta att barnet
skall hämtas genom
polismyndighetens
försorg. Läns-
rätten kan i
samband med för-
ordnandet lämna
uppdrag enligt 16
§.
Är det fråga om
dom eller beslut
om umgänge, får
Nuvarande lydelse dock länsrätten
besluta om hämt-
ning av barnet
endast om det
finns särskilda
skäl att anta att
verkställighet
annars inte kan
ske.
Frågor om
utdömande av
förelagt vite
prövas av läns-
rätten på ansökan
av den part som
har begärt
verkställigheten
eller
överflyttningen.

19 §

Föreligger i mål
enligt denna lag
fara för att
barnet förs ur
landet eller att
verkställigheten
eller överflytt-
ningen på annat
sätt försvåras,
kan länsrätten
omedelbart
förordna att
barnet skall tas
om hand på det
sätt som
länsrätten finner
lämpligt.
Länsrätten kan
därvid meddela
föreskrifter om
villkor eller
tidpunkt för um-
gänge med barnet.
För att
underlätta att
barnet överflyttas
kan länsrätten i
samband med dom
eller beslut i
målet föreskriva
att barnet

Föreslagen lydelse

tillfälligt skall
tas om hand på
lämpligt sätt.

20 §

Kan ett beslut
enligt 19 § första
stycket inte
avvaktas, får
polismyndigheten,
oavsett om något
mål pågår, genast
omhänderta barnet
eller vidta andra
omedelbara
åtgärder som kan
ske utan skada för
barnet. När en
sådan åtgärd
vidtas skall om
möjligt en läkare
samt företrädare
för socialtjänsten
eller i före-
kommande fall en
sådan kon-
taktperson för
barnet som avses i
socialtjänstlagen
(1980:620) vara
närvarande.
Åtgärden skall
genast anmälas
till länsrätten,
som utan dröjsmål
prövar om den
skall bestå.

17 § 21 §

Beträffande Beträffande
förfarandet i förfarandet i
övrigt i mål om övrigt i mål om
verkställighet av verkställighet av
ett avgörande som ett avgörande som
avses i 5 § eller avses i 5 § eller
om överflyttning om överflyttning
av barn enligt 11 av barn enligt 11
§ tillämpas 21 § tillämpas 21
kap. 2 och 3 §§, 4 kap. 9 och 11-16
§ första och andra §§ föräldrabalken.
styckena samt 9-16 Vad som föreskrivs
§§ föräldrabalken. i 21 kap. 13 §
föräldrabalken om
kostnader för
utförande av
uppdrag skall
gälla i fråga om
uppdrag enligt 16
§ första stycket
andra meningen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1993.
2 Förslag till

Lag om ändring i föräldrabalken

Härigenom föreskrivs att 6 kap. 15 §
föräldrabalken1 skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15 §

Barnets vårdnadshavare har ett ansvar
för att barnets behov av umgänge med en
förälder som inte är vårdnadshavare eller
med någon annan som står barnet särskilt
nära så långt möjligt tillgodoses.
Vårdnadshavaren skall, om inte särskilda
skäl talar mot det, lämna sådana
upplysningar rörande barnet som kan
främja umgänget.
Motsätter sig barnets vårdnadshavare
det umgänge som begärs av en förälder som
inte är vårdnadshavare, beslutar rätten
på talan av denna förälder i frågan om
umgänge efter vad som är bäst för barnet.
Motsätter sig barnets vårdnadshavare
det umgänge som begärs av någon annan än
en förälder, beslutar rätten på talan av
socialnämnden i frågan om umgänge efter
vad som är bäst för barnet.
Vid beslut
enligt andra och
tredje styckena
skall rätten
beakta risken för
att barnet i
samband med
utövande av um-
gänge utsätts för
övergrepp,
olovligen bortförs
eller kvarhålls
eller annars far
illa.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1993.

1 Balken omtryckt 1990:1526.

Bilaga 3

Förteckning över remissinstanser som har
yttrat sig över departementspromemorian
(Ds 1992:39) Olovligt bortförande och
andra övergrepp mot barn

Efter remiss har yttranden över
betänkandet avgetts av Hovrätten för
Västra Sverige, Kammarrätten i Jönköping,
Stockholms tingsrätt, Länsrätten i
Stockholms län, Länsrätten i Uppsala län,
Socialstyrelsen, Domstolsverket, Statens
invandrarverk, Rikspolisstyrelsen,
Uppsala universitets juridiska
fakultetsstyrelse, Riksdagens ombudsmän,
Brottsförebyggande rådet, Svenska
kommunförbundet, Malmö kommun, Sveriges
advokatsamfund, Föreningen jurister vid
Sveriges allmänna advokatbyråer, Sveriges
domareförbund, Föreningen kommunal- och
landstingsanställda familjerådgivare,
Föreningen BRIS - Barnens Rätt I
Samhället, Rädda Barnens riksförbund,
Bortrövade barns förening, Umgängesrätts-
föräldrarnas Riksförening, Söndags-
föräldrarnas i Stockholm förening,
Riksorganisationen för kvinnojourer i
Sverige, Husmodersförbundet Hem och
Samhälle, Föreningen Familj och Rätt,
Idégruppen om mansrollsfrågor och
Riksförbundet mot sexuella övergrepp på
barn (RMSÖ).
Yttrande har också inkommit från
Kvinnojouren i Umeå, Föreningen
Söndagsförälder - Hudiksvall och
Föreningen Mullvadarna.
Sveriges Mansjourers Riksorganisation
har översänt ett yttrande från
Mansföreningen i Linköping.
Riksförbundet Hem och Skola samt
Fredrika-Bremer-Förbundet har beretts
tillfälle att avge yttranden men har
avstått från att yttra sig.
Lagrådsremissens lagförslag Bilaga 4

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1989:14) om
erkännande och verkställighet av
utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om
överflyttning av barn

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen
(1989:14) om erkännande och
verkställighet av utländska
vårdnadsavgöranden m.m. och om överflytt-
ning av barn
dels att nuvarande 16 och 17-19 §§
skall betecknas 18 respektive 21-23 §§,
dels att 1 § samt den nya 21 § skall ha
följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas fyra
nya paragrafer, 16, 17, 19 och
20 §§, av följande lydelse,
dels att rubriken närmast före
nuvarande 18 § skall sättas närmast före
den nya 22 §.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Bestämmelserna i Bestämmelserna i
2-10, 13-17 och 19 2-10, 13-21 och 23
§§ tillämpas i §§ tillämpas i
förhållande till förhållande till
stater som har stater som har
tillträtt den i tillträtt den i
Luxemburg d. 20 Luxemburg d. 20
maj 1980 maj 1980
dagtecknade dagtecknade
konventionen om konventionen om
erkännande och erkännande och
verkställighet av verkställighet av
avgöranden rörande avgöranden rörande
vårdnad om barn vårdnad om barn
samt om samt om
återställande av återställande av
vård av barn vård av barn
(Europarådskon- (Europarådskon-
ventionen). ventionen).
Bestämmelserna Bestämmelserna
tillämpas dock ej tillämpas dock ej
i förhållande till i förhållande till
Danmark, Finland, Danmark, Finland,
Island eller Norge Island eller Norge
i den mån sär- i den mån sär-
skilda bestäm- skilda bestäm-
melser gäller. melser gäller.
Bestämmelserna i Bestämmelserna i
2-4 och 11-19 §§ 2-4 och 11-23 §§
tillämpas i tillämpas i
förhållande till förhållande till
stater som har stater som har
tillträtt den i tillträtt den i
Haag d. 25 okt. Haag d. 25 okt.
1980 dagtecknade 1980 dagtecknade
konventionen om de konventionen om de
civila aspekterna civila aspekterna
på på
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

internationella internationella
bortföranden av bortföranden av
barn (Haagkon- barn (Haagkon-
ventionen). ventionen).

Regeringen får, under förutsättning av
ömsesidighet, föreskriva att lagens
bestämmelser om erkännande och
verkställighet av vårdnadsavgöranden m.m.
eller lagens bestämmelser om över-
flyttning av barn skall tillämpas även i
förhållande till en stat som inte har
tillträtt Europarådskonventionen eller
Haagkonventionen.

16 §

Innan länsrätten
förordnar om
verkställighet
eller över-
flyttning får den
uppdra åt en
ledamot eller
suppleant i
socialnämnden
eller en tjänste-
man inom
socialtjänsten att
verka för att den
som har hand om
barnet frivilligt
skall fullgöra vad
som åligger honom
eller henne. Ett
sådant uppdrag får
även lämnas åt
någon annan
lämplig person.
Uppdrag får lämnas
endast om det kan
antas att detta
kommer att leda
till att barnet
överlämnas utan
att ärendets be-
handling onödigt
fördröjs.
Nuvarande lydelse Den som har fått
ett uppdrag enligt
första stycket
skall inom den tid
som länsrätten be-
stämmer lämna
rätten en redo-
görelse för de
åtgärder som har
vidtagits och vad
som i övrigt har
kommit fram. Tiden
får inte utan
synnerliga skäl
sättas längre än
två veckor.

17 §

Förordnar
länsrätten om
verkställighet
eller
Föreslagen lydelse

överflyttning, får
den före-lägga
vite, om detta kan
antas komma att
leda till att
barnet överlämnas
utan onödigt
dröjsmål, eller
besluta att barnet
skall hämtas genom
polismyndighetens
försorg.
Länsrätten kan i
samband med
förordnandet lämna
uppdrag enligt 16
§.
Är det fråga om
en dom eller ett
Nuvarande lydelse beslut om umgänge,
får dock
länsrätten besluta
om hämtning av
barnet endast om
det finns
särskilda skäl att
anta att verk-
ställighet annars
inte kan ske.
Frågor om
utdömande av
förelagt vite
prövas av läns-
rätten på ansökan
av den part som
har begärt
verkställigheten
eller
överflyttningen.

19 §

Om det i ett mål
enligt denna lag
finns risk för att
barnet förs ur
landet eller att
verkställigheten
eller överflytt-
ningen på annat
sätt försvåras,
kan länsrätten
omedelbart
förordna att
barnet skall tas
om hand på det
sätt som
länsrätten finner
lämpligt.
Länsrätten kan
därvid meddela
föreskrifter om
villkor eller
tidpunkt för um-
gänge med barnet.
För att
underlätta att
barnet överflyttas
kan länsrätten i
samband med dom
eller beslut i
målet föreskriva
att barnet
Föreslagen lydelse

tillfälligt skall
tas om hand på
lämpligt sätt.

20 §

Om ett beslut
enligt 19 § första
stycket inte kan
avvaktas, får
polismyndigheten,
oavsett om något
mål pågår, genast
omhänderta barnet
eller vidta andra
omedelbara åt-
gärder som kan ske
utan skada för
barnet. När en
sådan åtgärd
vidtas skall om
möjligt en läkare
samt en före-
trädare för
socialtjänsten
eller i före-
kommande fall en
sådan kon-
taktperson för
barnet som avses i
socialtjänstlagen
(1980:620) vara
närvarande.
Åtgärden skall
genast anmälas
till länsrätten,
som utan dröjsmål
prövar om den
skall bestå.

17 § 21 §

Beträffande Beträffande
förfarandet i förfarandet i
övrigt i mål om övrigt i mål om
verkställighet av verkställighet av
ett avgörande som ett avgörande som
avses i 5 § eller avses i 5 § eller
om överflyttning om överflyttning
av barn enligt 11 av barn enligt 11
§ tillämpas 21 § tillämpas 21
kap. 2 och 3 §§, 4 kap. 9 och 11-16
§ första och andra §§ föräldrabalken.
styckena samt 9-16 Vad som föreskrivs
§§ föräldrabalken. i 21 kap. 13 §
föräldrabalken om
kostnader för
utförande av
uppdrag skall
gälla i fråga om
uppdrag enligt 16
§ första stycket
andra meningen.

Denna lag träder i kraft den 1 april
1993.
2 Förslag till

Lag om ändring i föräldrabalken

Härigenom föreskrivs att 6 kap. 15 §
föräldrabalken1 skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15 §

Barnets vårdnadshavare har ett ansvar
för att barnets behov av umgänge med en
förälder som inte är vårdnadshavare eller
med någon annan som står barnet särskilt
nära så långt möjligt tillgodoses.
Vårdnadshavaren skall, om inte särskilda
skäl talar mot det, lämna sådana
upplysningar rörande barnet som kan
främja umgänget.
Motsätter sig barnets vårdnadshavare
det umgänge som begärs av en förälder som
inte är vårdnadshavare, beslutar rätten
på talan av denna förälder i frågan om
umgänge efter vad som är bäst för barnet.
Motsätter sig barnets vårdnadshavare
det umgänge som begärs av någon annan än
en förälder, beslutar rätten på talan av
socialnämnden i frågan om umgänge efter
vad som är bäst för barnet.
Vid beslut
enligt andra och
tredje styckena
skall rätten
beakta risken för
att barnet i
samband med
utövande av um-
gänge utsätts för
övergrepp,
olovligen bortförs
eller kvarhålls
eller annars far
illa.

Denna lag träder i kraft den 1 april
1993.

1 Balken omtryckt 1990:1526.
Bilaga 5
Lagrådet

Utdrag ur protokoll vid sammanträde
1992-11-12
Närvarande: justitierådet Per Jermsten,
regeringsrådet Stig von Bahr,
justitierådet Inger Nyström.
Enligt protokoll vid
regeringssammanträde den 17 september
1992 har regeringen på hemställan av
statsrådet Hellsvik beslutat inhämta
lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i lagen (1989:14) om
erkännande och verkställighet av
utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om
överflyttning av barn,
2. lag om ändring i föräldrabalken.
Förslagen har inför lagrådet
föredragits av hovrättsassessorn Meit
Camving Gillberg.
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.