Regeringens proposition 
                    1992/93:139 
                    om olovligt bortförande och andra 
                    övergrepp mot barn  
                    Regeringen föreslår riksdagen att anta de 
                    förslag som  har tagits upp i bifogade 
                    utdrag ur regeringsprotokollet den 26 
                    november 1992. 
 
                    På regeringens vägnar 
 
                    Carl Bildt 
 
                                            Reidunn Laurén  
                    Propositionens huvudsakliga innehåll 
 
                    I propositionen behandlas två frågor. 
                       Den  ena frågan rör olovligt bortförda 
                    barn i internationella  förhållanden. Det 
                    föreslås  att  det i lagen  (1989:14)  om 
                    erkännande    och    verkställighet    av 
                    utländska vårdnadsavgöranden  m.m. och om 
                    överflyttning  av  barn  införs särskilda 
                    regler beträffande förfarandet  i  mål om 
                    verkställighet    eller    överflyttning. 
                    Reglerna    syftar   till   att   -   med 
                    bibehållande  av  skyddet  för  barnen  - 
                    effektivisera  förfarandet för att bättre 
                    uppnå  syftet med  Europarådskonventionen 
                    den  20  maj   1980   om  erkännande  och 
                    verkställighet   av  avgöranden   rörande 
                    vårdnad om barn samt  om återställande av 
                    vård av barn och Haagkonventionen  den 25 
                    oktober  1980 om de civila aspekterna  på 
                    internationella bortföranden av barn. Det 
                    föreslås  vidare   att  särskilda  regler 
                    införs    i    syfte    att   säkerställa 
                    verkställighet eller överflyttning. 
                      Den andra frågan rör umgängesreglerna i 
                    föräldrabalken.  Det  föreslås   att   en 
                    uttrycklig  bestämmelse  förs  in  i för- 
                    äldrabalken  om  att  domstolen  när  den 
                    bedömer  en  umgängesfråga  skall  beakta 
                    risken  för  att  barnet  i  samband  med 
                    utövande    av    umgänge   utsätts   för 
                    övergrepp,   olovligen   bortförs   eller 
                    kvarhålls eller annars far illa. 
                      Lagändringarna  föreslås  träda i kraft 
                    den 1 april 1993. 
                    Propositionens lagförslag 
 
                    1 Förslag till 
 
                    Lag  om  ändring  i  lagen  (1989:14)  om 
                    erkännande    och    verkställighet    av 
                    utländska vårdnadsavgöranden  m.m. och om 
                    överflyttning av barn 
 
                      Härigenom föreskrivs i fråga  om  lagen 
                    (1989:14)      om      erkännande     och 
                    verkställighet        av        utländska 
                    vårdnadsavgöranden m.m. och om överflytt- 
                    ning av barn 
                       dels  att  nuvarande  16 och 17-19  §§ 
                    skall betecknas 17 respektive 21-23 §§, 
                      dels att 1 § samt den nya 21 § skall ha 
                    följande lydelse, 
                      dels att det i lagen skall införas fyra 
                    nya  paragrafer,  16  och  18-20  §§,  av 
                    följande lydelse, 
                        dels   att   rubriken  närmast   före 
                    nuvarande 18 § skall  sättas närmast före 
                    den nya 22 §. 
 
                    Nuvarande lydelse      Föreslagen lydelse 
 
                                      1 § 
 
                      Bestämmelserna i       Bestämmelserna i 
                    2-10, 13-17 och 19     2-10, 13-21 och 23 
                    §§   tillämpas   i     §§   tillämpas   i 
                    förhållande   till     förhållande   till 
                    stater   som   har     stater   som   har 
                    tillträtt   den  i     tillträtt   den  i 
                    Luxemburg   d.  20     Luxemburg   d.  20 
                    maj           1980     maj           1980 
                    dagtecknade            dagtecknade 
                    konventionen    om     konventionen    om 
                    erkännande     och     erkännande     och 
                    verkställighet  av     verkställighet  av 
                    avgöranden rörande     avgöranden rörande 
                    vårdnad   om  barn     vårdnad   om  barn 
                    samt            om     samt            om 
                    återställande   av     återställande   av 
                    vård    av    barn     vård    av    barn 
                    (Europarådskon-        (Europarådskon- 
                    ventionen).            ventionen). 
                    Bestämmelserna         Bestämmelserna 
                    tillämpas  dock ej     tillämpas  dock ej 
                    i förhållande till     i förhållande till 
                    Danmark,  Finland,     Danmark,  Finland, 
                    Island eller Norge     Island eller Norge 
                    i   den  mån  sär-     i   den  mån  sär- 
                    skilda     bestäm-     skilda     bestäm- 
                    melser gäller.         melser gäller. 
                      Bestämmelserna i       Bestämmelserna i 
                    2-4  och  11-19 §§     2-4  och  11-23 §§ 
                    tillämpas        i     tillämpas        i 
                    förhållande   till     förhållande   till 
                    stater   som   har     stater   som   har 
                    tillträtt   den  i     tillträtt   den  i 
                    Haag  d.  25  okt.     Haag  d.  25  okt. 
                    1980   dagtecknade     1980   dagtecknade 
                    konventionen om de     konventionen om de 
                    civila  aspekterna     civila  aspekterna 
                    på                     på 
                    Nuvarande lydelse      Föreslagen lydelse  
                    internationella        internationella 
                    bortföranden    av     bortföranden    av 
                    barn     (Haagkon-     barn     (Haagkon- 
                    ventionen).            ventionen). 
 
                       Regeringen får, under förutsättning av 
                    ömsesidighet,   föreskriva   att   lagens 
                    bestämmelser     om     erkännande    och 
                    verkställighet av vårdnadsavgöranden m.m. 
                    eller   lagens  bestämmelser   om   över- 
                    flyttning  av barn skall tillämpas även i 
                    förhållande  till  en  stat  som inte har 
                    tillträtt  Europarådskonventionen   eller 
                    Haagkonventionen. 
 
                                           16 § 
 
                                             Innan länsrätten 
                                           förordnar       om 
                                           verkställighet 
                                           eller        över- 
                                           flyttning  får den 
                                           uppdra    åt    en 
                                           ledamot      eller 
                                           suppleant        i 
                                           socialnämnden 
                                           eller  en tjänste- 
                                           man           inom 
                                           socialtjänsten att 
                                           verka  för att den 
                                           som  har  hand  om 
                                           barnet  frivilligt 
                                           skall fullgöra vad 
                                           som  åligger honom 
                                           eller  henne.  Ett 
                                           sådant uppdrag får 
                                           även   lämnas   åt 
                                           någon        annan 
                                           lämplig    person. 
                                           Uppdrag får lämnas 
                                           endast  om det kan 
                                           antas   att  detta 
                                           kommer   att  leda 
                                           till   att  barnet 
                                           överlämnas    utan 
                                           att   målets   be- 
                                           handling   onödigt 
                                           fördröjs. 
                    Nuvarande lydelse        Den som har fått 
                                           ett uppdrag enligt 
                                           första     stycket 
                                           skall inom den tid 
                                           som länsrätten be- 
                                           stämmer      lämna 
                                           rätten   en  redo- 
                                           görelse   för   de 
                                           åtgärder  som  har 
                                           vidtagits  och vad 
                                           som  i  övrigt har 
                                           kommit fram. Tiden 
                                           får   inte  sättas 
                                           längre    än   två 
                                           veckor.         Om 
                                           synnerliga    skäl 
                                           föreligger,    får 
                                           länsrätten    dock 
                                           bestämma en längre 
                                           tid eller förlänga 
                                           en  redan  bestämd 
                                           tid.  
                                           Föreslagen lydelse 
 
                                           18 § 
 
                                                    Förordnar 
                                           länsrätten      om 
                                           verkställighet 
                                           eller   överflytt- 
                                           ning,    får   den 
                                           förelägga vite, om 
                                           detta   kan  antas 
                                           komma   att   leda 
                                           till   att  barnet 
                                           överlämnas    utan 
                                           onödigt  dröjsmål, 
                                           eller  besluta att 
                                           barnet       skall 
                                           hämtas       genom 
                                           polismyndighetens 
                    Nuvarande lydelse      försorg. 
                                           Länsrätten  kan  i 
                                           samband        med 
                                           förordnandet lämna 
                                           uppdrag  enligt 16 
                                           §. 
                                              Är det fråga om 
                                           en  dom  eller ett 
                                           beslut om umgänge, 
                                           får           dock 
                                           länsrätten besluta 
                                           om   hämtning   av 
                                           barnet  endast  om 
                                           det          finns 
                                           särskilda skäl att 
                                           anta   att   verk- 
                                           ställighet  annars 
                                           inte kan ske. 
                                                 Frågor    om 
                                           utdömande       av 
                                           förelagt      vite 
                                           prövas   av  läns- 
                                           rätten på  ansökan 
                                           av  den  part  som 
                                           har         begärt 
                                           verkställigheten 
                                           eller 
                                           överflyttningen.  
                                           19 § 
 
                                             Om det i ett mål 
                                           enligt  denna  lag 
                                           finns risk för att 
                                           barnet   förs   ur 
                                           landet  eller  att 
                                           verkställigheten 
                                           eller   överflytt- 
                                           ningen  på   annat 
                                           sätt    försvåras, 
                                           kan     länsrätten 
                                           omedelbart 
                                           förordna       att 
                                           barnet  skall  tas 
                                           om   hand  på  det 
                                           sätt           som 
                                           länsrätten  finner 
                                           lämpligt. 
                                           Länsrätten     kan 
                                           därvid     meddela 
                                           föreskrifter    om 
                                           villkor      eller 
                                           tidpunkt  för  um- 
                                           gänge med barnet. 
 
                                           Föreslagen lydelse 
 
                                           För att underlätta 
                                           att         barnet 
                                           överflyttas    kan 
                                           länsrätten  i sam- 
                                           band med dom eller 
                                           beslut          om 
                                           verkställighet 
                                           eller        över- 
                                           flyttning 
                                           föreskriva     att 
                                           barnet 
                                           tillfälligt  skall 
                                           tas   om  hand  på 
                                           lämpligt sätt.  
                                         20 § 
 
                                          Har talan enligt 
                                        denna   lag   inte 
                                        väckts  eller  kan 
                                        ett  beslut enligt 
                                        19     §    första 
                                        stycket       inte 
                                        avvaktas,      får 
                                        polismyndigheten 
                                        genast  omhänderta 
                                        barnet eller vidta 
                                        andra   omedelbara 
                                        åtgärder  som  kan 
                                        ske utan skada för 
                                        barnet.   När   en 
                                        sådan       åtgärd 
                                        vidtas  skall   om 
                                        möjligt  en läkare 
                                        samt    en   före- 
                                        trädare        för 
                                        socialtjänsten 
                                        eller    i   före- 
                                        kommande  fall  en 
                                        sådan         kon- 
                                        taktperson     för 
                                        barnet som avses i 
                                        socialtjänstlagen 
                                        (1980:620)    vara 
                                        närvarande. 
                                        Åtgärden     skall 
                                        genast     anmälas 
                                        till   länsrätten, 
                                        som utan  dröjsmål 
                                        prövar    om   den 
                                        skall bestå.  
                    17 §                   21 § 
 
                           Beträffande            Beträffande 
                    förfarandet      i     förfarandet      i 
                    övrigt  i  mål  om     övrigt  i  mål  om 
                    verkställighet  av     verkställighet  av 
                    ett  avgörande som     ett  avgörande som 
                    avses  i 5 § eller     avses  i 5 § eller 
                    om   överflyttning     om   överflyttning 
                    av  barn enligt 11     av  barn enligt 11 
                    §   tillämpas   21     §   tillämpas   21 
                    kap. 2 och 3 §§, 4     kap.  9  och 11-16 
                    § första och andra     §§ föräldrabalken. 
                    styckena samt 9-16     Vad som föreskrivs 
                    §§ föräldrabalken.     i  21  kap.  13  § 
                                           föräldrabalken  om 
                    Nuvarande lydelse      kostnader      för 
                                           utförande av 
                                           Föreslagen lydelse 
 
                                           uppdrag      skall 
                                           gälla  i fråga  om 
                                           uppdrag  enligt 16 
                                           §  första  stycket 
                                           andra meningen.  
                       Denna  lag  träder i kraft den 1 april 
                    1993. 
                    2 Förslag till 
 
                    Lag om ändring i föräldrabalken 
 
                      Härigenom föreskrivs  att  6  kap. 15 § 
                    föräldrabalken1    skall    ha   följande 
                    lydelse. 
 
                    Nuvarande lydelse      Föreslagen lydelse 
 
                                      15 § 
 
                       Barnets  vårdnadshavare har ett ansvar 
                    för att barnets  behov  av umgänge med en 
                    förälder som inte är vårdnadshavare eller 
                    med någon annan som står  barnet särskilt 
                    nära   så   långt   möjligt  tillgodoses. 
                    Vårdnadshavaren skall,  om inte särskilda 
                    skäl   talar   mot   det,  lämna   sådana 
                    upplysningar  rörande  barnet   som   kan 
                    främja umgänget. 
                       Motsätter  sig  barnets vårdnadshavare 
                    det umgänge som begärs av en förälder som 
                    inte är vårdnadshavare,  beslutar  rätten 
                    på  talan  av denna förälder i frågan  om 
                    umgänge efter vad som är bäst för barnet. 
                      Motsätter  sig  barnets  vårdnadshavare 
                    det umgänge som begärs av någon  annan än 
                    en förälder, beslutar rätten på talan  av 
                    socialnämnden  i  frågan om umgänge efter 
                    vad som är bäst för barnet. 
                                                Vid    beslut 
                                           enligt  andra  och 
                                           tredje    styckena 
                                           skall       rätten 
                                           beakta risken  för 
                                           att    barnet    i 
                                           samband        med 
                                           utövande   av  um- 
                                           gänge utsätts  för 
                                           övergrepp, 
                                           olovligen bortförs 
                                           eller    kvarhålls 
                                           eller  annars  far 
                                           illa.  
                      Denna lag träder i kraft  den  1  april 
                    1993.  
                    1 Balken omtryckt 1990:1526. 
                    Justitiedepartementet 
 
                    Utdrag       ur       protokoll       vid 
                    regeringssammanträde den 26 november 1992 
 
                    Närvarande:     statsministern     Bildt, 
                    ordförande,   statsråden  B.  Westerberg, 
                    Friggebo,  Johansson,  Laurén,  Hörnlund, 
                    Olsson, Svensson,  Dinkelspiel,  Thurdin, 
                    Hellsvik,   Wibble,   Davidson,  Könberg, 
                    Odell, Lundgren, Unckel,  P.  Westerberg, 
                    Ask  
                    Föredragande: statsrådet Laurén  
                    Proposition  om olovligt bortförande  och 
                    andra övergrepp mot barn  
                    1     Inledning 
 
                    Genom lagen (1989:14)  om  erkännande och 
                    verkställighet        av        utländska 
                    vårdnadsavgöranden     m.m.     och    om 
                    överflyttning  av  barn införlivades  två 
                    konventioner  med svensk  rätt,  nämligen 
                    Europarådskonventionen den 20 maj 1980 om 
                    erkännande    och    verkställighet    av 
                    avgöranden rörande  vårdnad  om barn samt 
                    om  återställande  av  vård  av barn  och 
                    Haagkonventionen den 25 oktober  1980  om 
                    de  civila  aspekterna på internationella 
                    bortföranden  av  barn.  Lagen  trädde  i 
                    kraft delvis den 1 juni 1989 och i övrigt 
                    den   1  juli  1989.  Konventionerna  har 
                    kungjorts  genom  publicering  i Sveriges 
                    överenskommelser med främmande makter (SÖ 
                    1989:7   och   8)   i   sin   lydelse  på 
                    originalspråken engelska och franska.  En 
                    översättning   av   konventionerna   till 
                    svenska finns intagen i bilaga till prop. 
                    1988/89:8 om olovligt bortförande av barn 
                    i internationella förhållanden. 
                           För      Sveriges      del      är 
                    Europarådskonventionen    i    kraft    i 
                    förhållande    till    Belgien,   Cypern, 
                    Danmark,  Frankrike,  Irland,  Luxemburg, 
                    Nederländerna, Norge, Portugal,  Schweiz, 
                    Spanien,  Storbritannien  och Nordirland, 
                    Tyskland samt Österrike. Haagkonventionen 
                    är  i  kraft mellan Sverige och  Amerikas 
                    Förenta  Stater,  Argentina,  Australien, 
                    Belize,   Canada,   Danmark,   Frankrike, 
                    Jugoslavien,  Irland,  Israel, Luxemburg, 
                    Mexico,    Nederländerna,   Norge,    Nya 
                    Zeeland,  Portugal,   Schweiz,   Spanien, 
                    Storbritannien  och Nordirland, Tyskland, 
                    Ungern samt Österrike. 
                      Som ett första led i en översyn av 1989 
                    års  lag anordnade  Justitiedepartementet 
                    hösten  1991 en hearing angående olovligt 
                    bortförda    barn    i    internationella 
                    förhållanden.    I    hearingen    deltog 
                    företrädare   för   Utrikesdepartementet, 
                    Socialdepartementet, Domstolsverket, Kam- 
                    marrätten  i  Stockholm,   Länsrätten   i 
                    Stockholms län, Länsrätten i Uppsala län, 
                    Rikspolisstyrelsens  interpolsektion samt 
                    Socialstyrelsen. Vid hearingen framfördes 
                    synpunkter framför allt på de förfarande- 
                    regler  som  skall tillämpas  i  mål  och 
                    ärenden enligt lagen. 
                        I   en   inom   Justitiedepartementet 
                    upprättad   departementspromemoria,    Ds 
                    1992:39,  Olovligt  bortförande och andra 
                    övergrepp mot barn, föreslås  ändringar i 
                    lagen   (1989:14)   om   erkännande   och 
                    verkställighet        av        utländska 
                    vårdnadsavgöranden     m.m.     och    om 
                    överflyttning   av  barn.  I  promemorian 
                    föreslås också att  det genom ett tillägg 
                    i föräldrabalken uttryckligen  skall slås 
                    fast  att  domstolen  när den bedömer  en 
                    umgängesfråga skall beakta risken för att 
                    barnet i samband med utövande  av umgänge 
                    utsätts för övergrepp, olovligen bortförs 
                    eller kvarhålls eller annars far illa. 
                      Promemorian har remissbehandlats.  Till 
                    protokollet i detta ärende bör fogas dels 
                    en   sammanfattning  av  promemorian  som 
                    bilaga  1,  dels  promemorians lagförslag 
                    som bilaga 2, dels  en  förteckning  över 
                    remissinstanserna   som   bilaga   3.  En 
                    sammanställning av remissyttrandena finns 
                    tillgänglig     i    lagstiftningsärendet 
                    (Justitiedepartementets dnr 91-3333). 
 
                    Lagrådet 
 
                    Regeringen  beslutade  den  17  september 
                    1992 att inhämta  Lagrådets yttrande över 
                    förslag till dels lag  om ändring i lagen 
                    (1989:14)      om     erkännande      och 
                    verkställighet av  utländska  vårdnadsav- 
                    göranden  m.m.  och  om överflyttning  av 
                    barn,    dels    lag    om   ändring    i 
                    föräldrabalken. 
                      Lagförslagen bör fogas till protokollet 
                    som bilaga 4. 
                       Lagrådet  har  lämnat  förslagen  utan 
                    erinran.  Lagrådets  yttrande  bör  fogas 
                    till  protokollet  i  detta   ärende  som 
                    bilaga    5.    Jag   har   gjort   några 
                    redaktionella ändringar i det remitterade 
                    lagförslaget. 
 
                    2     Allmän motivering 
 
                    2.1   Olovligt  bortförande   av  barn  i 
                    internationellaförhållanden 
 
                    2.1.1 Nuvarande ordning 
 
                    Med  olovligt  bortförande av barn  avses 
                    framför allt fall då en förälder utan lov 
                    för med sig sitt barn till ett annat land 
                    i   syfte   att  undanhålla   den   andra 
                    föräldern vårdnaden  om  barnet.  Hit hör 
                    också   fall  då  en  förälder  olovligen 
                    håller kvar barnet i ett annat land efter 
                    utgången  av  en  umgängestid eller efter 
                    det   att  en  domstol   har   anförtrott 
                    vårdnaden   om   barnet   åt   den  andra 
                    föräldern.  Barnet som bortförs kan  även 
                    vara omhändertaget  för  vård  efter  ett 
                    beslut av ett barnavårdande organ. 
                       I  FN:s  konvention  från  år  1989 om 
                    barnets rättigheter stadgas i artikel  11 
                    att   konventionsstaterna   skall   vidta 
                    åtgärder   för   att   bekämpa   olovligt 
                    bortförande  och  kvarhållande av barn  i 
                    utlandet.   För   detta   ändamål   skall 
                    konventionsstaterna  främja  ingåendet av 
                    bilaterala       eller      multilaterala 
                    överenskommelser  eller  anslutning  till 
                    befintliga överenskommelser.  Sverige har 
                    ratificerat barnkonventionen. 
                      Genom att Sverige har anslutit sig till 
                    Europarådskonventionen kan avgöranden  om 
                    vårdnad, umgänge eller rätten att ta vård 
                    om   barn   som   har   meddelats   i  en 
                    konventionsstat  erkännas och verkställas 
                    i  Sverige.  På  motsvarande   sätt   kan 
                    avgöranden   av   detta   slag   som  har 
                    meddelats  här  i  landet få verkan i  de 
                    andra konventionsstaterna. Även i de fall 
                    då en förälder har vårdnaden om sitt barn 
                    direkt  på  grund  av  lag   och   barnet 
                    olagligen   förs   bort   till  en  annan 
                    konventionsstat kan det komma i fråga att 
                    flytta över barnet från den staten. 
                        Anslutningen   till  Haagkonventionen 
                    innebär   att   det  är  möjligt   mellan 
                    konventionsstaterna  att  få  överflyttat 
                    ett  barn  som  olovligen har förts  bort 
                    från  den  stat  där   barnet  hade  sitt 
                    hemvist   vid  bortförandet   eller   som 
                    olovligen hålls  kvar  i en annan konven- 
                    tionsstat. 
                              Utrikesdepartementet         är 
                    centralmyndighet när det gäller frågor om 
                    bortförda    barn    (se    förordningen, 
                    1989:177,   om   erkännande   och   verk- 
                    ställighet          av          utländska 
                    vårdnadsavgöranden m.m. och om överflytt- 
                    ning  av barn). Centralmyndigheten  skall 
                    ta emot  och  förmedla framställningar om 
                    åtgärder  enligt  konventionerna,  hjälpa 
                    till  med  att   leta   efter   barn  som 
                    olovligen  har  förts till Sverige  eller 
                    som olovligen hålls  kvar  här,  söka  få 
                    till  stånd  lösningar på frivillighetens 
                    väg   samt   samarbeta    med    central- 
                    myndigheterna       i       de      andra 
                    konventionsstaterna. 
                        Ansökan  om  verkställighet  av   ett 
                    avgörande  som  avses  i 5 § 1989 års lag 
                    eller om överflyttning av  barn enligt 11 
                    §  samma  lag görs hos länsrätten.  Dessa 
                    mål skall handläggas  skyndsamt.  Om  ett 
                    mål om överflyttning av barn enligt 11  § 
                    1989  års  lag inte har avgjorts inom sex 
                    veckor från  det  att  ansökan gjordes om 
                    överflyttningen,    måste    rätten    på 
                    sökandens  begäran  redogöra för  orsaken 
                    till dröjsmålet. 
                      Förfarandet inför länsrätten  följer  i 
                    stora    delar   reglerna   i   21   kap. 
                    föräldrabalken.  Detta innebär att rätten 
                    har möjlighet att  lämna  medlingsuppdrag 
                    enligt 21 kap. 2 § föräldrabalken för att 
                    få  den  som  har  hand  om  barnet   att 
                    frivilligt fullgöra vad som åligger honom 
                    eller   henne.  Om  rätten  förordnar  om 
                    verkställighet,  får den enligt 21 kap. 3 
                    §  föräldrabalken  förelägga  vite  eller 
                    besluta  att  barnet skall  hämtas  genom 
                    polismyndighetens  försorg.  Är det fråga 
                    om  dom  eller  beslut om vårdnad   eller 
                    överlämnande av barn,  får rätten besluta 
                    om   hämtning   av   barnet   endast   om 
                    verkställighet annars inte kan  ske eller 
                    om hämtning är nödvändig för att  undvika 
                    att barnet lider allvarlig skada. När det 
                    gäller dom eller beslut om umgänge mellan 
                    barnet   och  en  förälder  som  inte  är 
                    vårdnadshavare,  får  rätten  besluta  om 
                    hämtning   av   barnet  endast  om  verk- 
                    ställighet annars inte kan ske och barnet 
                    har ett särskilt  starkt behov av umgänge 
                    med föräldern. Hämtning  får inte ske när 
                    det är fråga om umgänge mellan barnet och 
                    annan  än förälder. När rätten  förordnar 
                    om verkställighet,  kan  den  även  lämna 
                    medlingsuppdrag. Ett sådant uppdrag skall 
                    enligt  21 kap. 4 § föräldrabalken lämnas 
                    när  rätten  beslutat  att  barnet  skall 
                    hämtas  genom  polismyndighetens försorg, 
                    om inte särskilda skäl talar mot det. 
                       Om  det  i ett verkställighets-  eller 
                    överflyttningsmål föreligger fara för att 
                    barnet förs ur  landet  eller om saken av 
                    annan anledning brådskar,  kan länsrätten 
                    enligt   21  kap.  10  §  första  stycket 
                    föräldrabalken  omedelbart  förordna  att 
                    barnet  skall  tas  om  hand  på lämpligt 
                    sätt.  Om  ett  sådant  beslut  inte  kan 
                    avvaktas, får polismyndigheten enligt  21 
                    kap.  10  § andra stycket föräldrabalken, 
                    oavsett om  något mål pågår, vidta sådana 
                    omedelbara  åtgärder  som  kan  ske  utan 
                    skada  för  barnet.  Vidare  har  polisen 
                    enligt  allmänna  regler  befogenhet  och 
                    skyldighet att förebygga och hindra brott 
                    samt att  ingripa  när brott har begåtts. 
                    Allmänna  bestämmelser   härom   finns  i 
                    polislagen  (1984:387)  och  i  polisför- 
                    ordningen  (1984:730). I samband med  att 
                    rätten förordnar  om  verkställighet  kan 
                    den enligt 21 kap. 4 § föräldrabalken, om 
                    det  finns  särskilda skäl för att under- 
                    lätta att barnet  överflyttas, föreskriva 
                    att barnet tillfälligt  skall tas om hand 
                    på lämpligt sätt. 
                       Av 21 kap. 14 § föräldrabalken  följer 
                    att   länsrätten  kan  förordna  att  ett 
                    beslut om vite eller hämtning skall gälla 
                    omedelbart. 
                      I förhållande  till  de övriga nordiska 
                    länderna gäller vissa särskilda  regler i 
                    fråga om erkännande och verkställighet av 
                    nordiska avgöranden rörande vårdnaden  om 
                    eller  umgänge med barn (se förordningen, 
                    1931:429,    om   vissa   internationella 
                    rättsförhållanden    rörande   äktenskap, 
                    adoption  och förmynderskap  samt  lagen, 
                    1977:595,     om      erkännande      och 
                    verkställighet   av   nordiska  domar  på 
                    privaträttens  område).  Denna  reglering 
                    innebär i huvudsak  att  ett avgörande av 
                    detta  slag  som  har  meddelats   i  ett 
                    nordiskt  land  har  samma  verkan  i ett 
                    annat  nordiskt  land  som  om  det  hade 
                    meddelats  i  det  landet.  Den  nordiska 
                    regleringen är emellertid inte heltäckan- 
                    de.  Sålunda är det bara vissa avgöranden 
                    som erkänns;  utanför regleringen i denna 
                    del  faller  bl.a.   avgöranden   rörande 
                    vårdnaden  om barn till ogifta föräldrar. 
                    Av  1  §  första  stycket  1989  års  lag 
                    framgår att  de  bestämmelser som grundas 
                    på  Europarådskonventionen   inte   skall 
                    tillämpas  i  förhållande  till de övriga 
                    nordiska  länderna  i  den mån  särskilda 
                    regler   gäller   mellan  dessa   länder. 
                    Haagkonventionens  regler  skall  däremot 
                    tillämpas  vid  sidan  av  den  särskilda 
                    nordiska regleringen  (se prop. 1988/89:8 
                    s. 22 f.). 
                      Även i förhållande till  Schweiz gäller 
                    särskilda  regler  i fråga om  erkännande 
                    och verkställighet av  vårdnadsavgöranden 
                    e.d.  (se lagen, 1936:79,  om  erkännande 
                    och verkställighet av dom som meddelats i 
                    Schweiz).     Såväl    Europaråds-    som 
                    Haagkonventionen  gäller vid sidan om den 
                    särskilda regleringen  mellan Sverige och 
                    Schweiz (se prop. 1988/89:8 s. 23 f.). 
 
                    2.1.2 Utgångspunkter för en reform 
 
                      Den ökande rörligheten  över  gränserna 
                    har  medfört  ett  allt  större  behov av 
                    samarbete   mellan   länderna   för   att 
                    motverka   att   föräldrar   eller  andra 
                    personer obehörigen för med sig barn till 
                    ett  annat  land  eller olovligen  håller 
                    kvar  dem  där  och på  så  sätt  skiljer 
                    barnen från deras  vårdnadshavare. Det är 
                    därför  angeläget att  anslutningen  till 
                    Haag- och  Europarådskonventionerna  blir 
                    så   stor   som  möjligt.  Det  är  också 
                    väsentligt att  Sverige lever upp till de 
                    folkrättsliga förpliktelser  som  vi  har 
                    åtagit  oss  genom  ratificeringen  av de 
                    båda  konventionerna.  Från  svensk  sida 
                    förutsätter    vi   att   andra   konven- 
                    tionsstater medverkar  till  att barn som 
                    olovligen  har  förts  bort från  Sverige 
                    snabbt återförs hit. På  motsvarande sätt 
                    förutsätter givetvis andra  stater att vi 
                    från  svensk  sida  medverkar  till   att 
                    snabbt  återföra  barn till andra konven- 
                    tionsstater. 
                       En  bärande  tanke   bakom   de   båda 
                    konventionerna   är   att  hänsynen  till 
                    barnets bästa skall sättas främst när man 
                    bedömer frågor rörande vårdnaden. 
                        Haagkonventionen   har   enligt   sin 
                    preambel  till syfte att  ge  barnen  ett 
                    skydd  på  internationell   nivå  mot  de 
                    skadliga   effekterna   av  ett  olovligt 
                    bortförande  eller kvarhållande  av  dem, 
                    att fastställa  förfaranden  i  syfte att 
                    säkerställa ett snabbt återförande av dem 
                    till  den  stat  i  vilken  de  har  sitt 
                    hemvist  samt  att  säkerställa ett skydd 
                    för rätten till umgänge.  I  konventionen 
                    betonas  att  man  skall  söka få  barnet 
                    återlämnat på frivillig väg. 
                        I  Europarådskonventionen   sägs   på 
                    motsvarande sätt att man genom att träffa 
                    överenskommelser  för att säkerställa att 
                    avgöranden rörande vårdnaden om barn blir 
                    mer  allmänt  erkända   och   verkställda 
                    kommer  att  ge  ett  bättre  skydd   för 
                    barnens  bästa.  Det  framhålls också att 
                    föräldrars  rätt  till  umgänge   är   en 
                    naturlig    följd    av   vårdnadsrätten. 
                    Europarådskonventionen   har   även  till 
                    syfte  att åstadkomma en lämplig  ordning 
                    för att  göra  det möjligt att återställa 
                    vården  av  barn  som   egenmäktigt   har 
                    avbrutits. 
                      Huvudprincipen enligt konventionerna är 
                    att  det  inte  skall  löna  sig  för  en 
                    förälder  eller  någon  annan  person att 
                    föra  bort  ett  barn  från  dess hemland 
                    eller hålla kvar ett barn i ett främmande 
                    land.  Ett  beslut  om vårdnad i  barnets 
                    hemland skall därför  normalt verkställas 
                    och   barnet  skall  enligt   huvudregeln 
                    flyttas  över dit. Avsikten är att barnet 
                    snabbt skall  få  komma tillbaka till sin 
                    hemvanda miljö. En  vårdnadsprocess skall 
                    äga rum under ordnade former. 
                       I  de  båda  konventionerna  framhålls 
                    vikten  av  snabb  handläggning.   Enligt 
                    Haagkonventionen  art.  2  skall staterna 
                    använda  de  snabbaste  förfaranden   som 
                    finns tillgängliga. Om ett avgörande inte 
                    har  fattats inom sex veckor från den dag 
                    då  förfarandet  inleddes,  har  sökanden 
                    eller  centralmyndigheten enligt Haagkon- 
                    ventionen  art.  11  rätt  att  kräva  en 
                    redogörelse för orsakerna till dröjsmålet 
                    (se  även  15  §  1989  års  lag).  Detta 
                    innebär visserligen inte en absolut skyl- 
                    dighet  att  målet  skall  vara  slutligt 
                    avgjort  inom  sex  veckor, men härigenom 
                    understryks  vikten  av  ett  snabbt  och 
                    effektivt  förfarande.   Riktpunkten  bör 
                    därför vara att ett mål om verkställighet 
                    eller överflyttning i normalfallet  skall 
                    kunna avslutas inom sex veckor. 
                        Till   skydd  för  barnet  finns  det 
                    emellertid vissa  möjligheter  att  vägra 
                    att  erkänna och verkställa ett avgörande 
                    eller    att   vägra   att   besluta   om 
                    överflyttning      av     barn.     Dessa 
                    förutsättningar,  som   givetvis   är  av 
                    grundläggande  betydelse, regleras i  6-9 
                    och 12 §§ 1989 års  lag.  Erkännande  och 
                    verkställighet  eller överflyttning skall 
                    således   under   vissa   förutsättningar 
                    vägras, om ändrade  förhållanden inträtt, 
                    om  barnet  riskerar  att   ta  skada  av 
                    verkställigheten   eller  överflyttningen 
                    eller  om  barnet  självt  motsätter  sig 
                    verkställighet  eller  överflyttning  och 
                    har nått en sådan  mognad  att dess vilja 
                    bör   beaktas.   Dessutom   finns   ordre 
                    public-regler.   Vissa   formella    krav 
                    beträffande   den   utländska  domstolens 
                    behörighet m.m. ställs också upp. 
                      Vid tillämpningen av  1989  års lag har 
                    det   emellertid   visat  sig  att  vissa 
                    problem  har  uppstått   i  Sverige.  Det 
                    gäller främst fall där barn olovligen har 
                    förts  till eller kvarhållits  i  Sverige 
                    och  där   verkställighet   av  vårdnads- 
                    avgöranden    eller   återförande    till 
                    utlandet  har  begärts,  men  det  gäller 
                    också fall avseende verkställighet av um- 
                    gängesavgöranden. 
                      Utrikesdepartementet har i sin egenskap 
                    av centralmyndighet  under  tiden  den  1 
                    januari  1990 - 31 december 1991 handlagt 
                    37  ärenden  (beträffande  sammanlagt  52 
                    barn)   avseende  överflyttning  av  barn 
                    enligt Haagkonventionen.  Därav  avser 18 
                    ärenden  (sammanlagt  25  barn) fall  där 
                    barn  har förts till eller kvarhållits  i 
                    Sverige. Av de ärenden som avser barn som 
                    har förts  till Sverige har överflyttning 
                    kunnat ske endast  i fem fall (åtta barn) 
                    och då först efter avsevärd  tidsutdräkt. 
                    Förlikning har träffats i fem  fall, fyra 
                    ärenden  pågår,  i  ett  fall har ansökan 
                    avvisats och i två fall har  barnen förts 
                    till ett annat land. När det gäller  barn 
                    som har förts från Sverige har överflytt- 
                    ning   skett   i   tio  fall  (14  barn), 
                    förlikning  har  träffats   i  tre  fall, 
                    överflyttning har vägrats i ett  fall och 
                    förfarandet pågår i sju fall. 
                            Antalet       ärenden      enligt 
                    Europarådskonventionen  är  mycket  litet 
                    såväl  när  det gäller barn som har förts 
                    till Sverige  som när det gäller barn som 
                    har förts från Sverige. 
                      Förfarandet i  mål om verkställighet av 
                    vårdnads- eller umgängesavgöranden och om 
                    överflyttning  av barn  följer,  som  jag 
                    tidigare nämnt,  i stora delar reglerna i 
                    21     kap.     föräldrabalken.     Hand- 
                    läggningstiden i  förvaltningsdomstolarna 
                    kan  ofta  bli  lång  med  skriftväxling, 
                    eventuellt inhämtande av barnpsykiatriskt 
                    utlåtande,  medling,  ett   eller   flera 
                    vitesförelägganden  samt hämtningsbeslut. 
                    Därutöver följer tidsutdräkt  på grund av 
                    överklaganden,   inhibitionsbeslut    och 
                    prövning   av   frågor  om  utdömande  av 
                    försuttna viten.  Ett ärende kan på detta 
                    sätt passera de olika  instanserna  flera 
                    gånger. 
                       Den långa handläggningstiden kan komma 
                    i konflikt  med syftet med konventionerna 
                    samt  kravet på  snabb  handläggning  (se 
                    Haagkonventionen   art.   1,  2  och  11, 
                    Europarådskonventionen art.  14 samt 15 § 
                    1989 års lag). Det finns därför anledning 
                    att  överväga om förfarandereglerna,  med 
                    beaktande  av  skyddet  för  barnen,  kan 
                    göras  effektivare.  Vid  den hearing som 
                    Justitiedepartementet höll  under  hösten 
                    1991  framfördes också uppfattningen  att 
                    förfarandet borde effektiviseras. 
                      I promemorian föreslås lagändringar som 
                    syftar  till  att  dessa  önskemål  skall 
                    tillgodoses.  Förfarandet  bör enligt vad 
                    som sägs i promemorian inriktas  på att - 
                    med beaktande av skyddet för barnen  - så 
                    fort  som möjligt nå ett avgörande i sak, 
                    ett avgörande  som  i  förekommande  fall 
                    verkligen  kan verkställas. I första hand 
                    bör  man  givetvis   försöka   få  barnet 
                    överlämnat på frivillig väg, men om detta 
                    inte kan antas leda till önskat  resultat 
                    måste enligt promemorian möjligheter till 
                    ett  effektivt ingripande med tvångsmedel 
                    finnas. 
                      Promemorian  tar  upp  några  särskilda 
                    inslag   i  förfarandet  enligt  21  kap. 
                    föräldrabalken   som  har  visat  sig  ge 
                    upphov   till  problem   när   de   skall 
                    tillämpas  på 1989 års lag. Främst gäller 
                    det  reglerna   om  medling  och  om  hur 
                    tvångsmedel    (vitesföreläggande     och 
                    polishämtning)  skall användas. Ett annat 
                    problem  är  att  verkställighet  av  ett 
                    vårdnads-  eller  umgängesavgörande  samt 
                    överflyttning av barn kan försvåras eller 
                    omöjliggöras genom  att en förälder eller 
                    någon  annan  person innan,  under  eller 
                    efter  domstolsförfarandet  gömmer  undan 
                    barnet.  I  flera fall har polisen aldrig 
                    kunnat verkställa ett hämtningsbeslut. 
                        Promemorieförslaget    innebär    att 
                    särskilda regler i dessa hänseenden skall 
                    införas   i   1989   års   lag   och  att 
                    motsvarande   bestämmelser   i   21  kap. 
                    föräldrabalken    inte    längre    skall 
                    tillämpas   på  förfarandet  vid  mål  om 
                    verkställighet eller överflyttning enligt 
                    1989 års lag. 
                      Denna uppläggning godtas genomgående av 
                    remissinstanserna,  som allmänt vitsordar 
                    att förfarandet behöver stramas upp. 
                        Även  jag  delar  uppfattningen   att 
                    förfarandet vid tillämpningen av 1989 års 
                    lag måste  bli  effektivare än det nu är. 
                    Jag menar också att  det  är  en  lämplig 
                    ordning som föreslås i promemorian. I det 
                    följande  skall  jag behandla den närmare 
                    utformningen  av  reglerna   om   medling 
                    (avsnitt  2.1.3),  vite  (avsnitt 2.1.4), 
                    polishämtning (avsnitt 2.1.5)  respektive 
                    åtgärder   för   att   säkerställa  verk- 
                    ställighet  eller överflyttning  (avsnitt 
                    2.1.6). 
                      Ett par remissinstanser  har ifrågasatt 
                    om inte de skäl som ligger till grund för 
                    promemorieförslagen     motiverar      en 
                    motsvarande      översyn      även     av 
                    förfarandereglerna      i     21     kap. 
                    föräldrabalken för inhemska  fall. Jag är 
                    emellertid   inte   beredd  att  i  detta 
                    lagstiftningsärende     föreslå     några 
                    ändringar i föräldrabalkens  verkställig- 
                    hetsregler.  Behovet av sådana  ändringar 
                    får övervägas i ett annat sammanhang. 
                        Domstolsutredningen    har   i   sitt 
                    betänkande   (SOU  1991:106)  Domstolarna 
                    inför 2000-talet föreslagit att frågor om 
                    verkställighet  av  avgöranden om vårdnad 
                    om och umgänge med barn  samt  frågor  om 
                    överflyttning av barn skall handläggas av 
                    tingsrätterna    i    stället    för   av 
                    länsrätterna.   Utredningen   har   också 
                    föreslagit att det skall införas ett krav 
                    på  prövningstillstånd  för  att  få  ett 
                    sådant  avgörande  överprövat  av hovrätt 
                    och  att  det  - utom i prejudikatfall  - 
                    inte  skall gå att  överklaga  hovrättens 
                    avgörande.   I   konsekvens   härmed  har 
                    utredningen föreslagit ändringar  i  1989 
                    års  lag så att ansökan om verkställighet 
                    av ett avgörande som avses i 5 § eller om 
                    överflyttning  av  barn enligt 11 § skall 
                    göras  hos  tingsrätten  i  den  ort  där 
                    vårdnadshavaren     eller     någon    av 
                    vårdnadshavarna har sitt hemvist.  Om det 
                    inte  finns  någon behörig domstol, skall 
                    frågan  enligt   förslaget  tas  upp  vid 
                    Stockholms tingsrätt. Även för dessa fall 
                    har  utredningen  föreslagit   regler  om 
                    prövningstillstånd i hovrätt m.m. 
                          Domstolsutredningens     betänkande 
                    remissbehandlas för närvarande.  Därefter 
                    kommer   förslagen   att   beredas   inom 
                    regeringskansliet.   Med  hänsyn  härtill 
                    behandlar  jag nu inte  frågan  om  vilka 
                    domstolar som  skall pröva ansökningar om 
                    verkställighet  av  vårdnads-  eller  um- 
                    gängesavgöranden samt om överflyttning av 
                    barn. Inte heller  tar  jag upp frågan om 
                    eventuella fullföljdsbegränsningar. 
 
                    2.1.3 Medling  
                       Promemorians  förslag:  Överensstämmer 
                    med mitt (se promemorian s.20 f.). 
                          Remissinstanserna:     De    flesta 
                    remissinstanserna      har     tillstyrkt 
                    förslaget eller lämnat det  utan erinran. 
                    Domstolsverket   har   dock  ansett   att 
                    medlingstiden inte bör få  sättas  längre 
                    än  två  veckor  men  att  länsrätten vid 
                    synnerliga skäl skall få förlänga  tiden. 
                    Uppsala       universitets      juridiska 
                    fakultetsstyrelse  har ifrågasatt om inte 
                    en kort medling borde  vara obligatorisk, 
                    medan  Föreningen jurister  vid  Sveriges 
                    allmänna  advokatbyråer  har  befarat att 
                    promemorians   förslag   kan   ge   stora 
                    möjligheter  till  förhalning. Föreningen 
                    BRIS  -  Barnens  Rätt  I  Samhället  har 
                    ansett  att  ledamot  eller  suppleant  i 
                    socialnämnden  inte  bör  få medlingsupp- 
                    drag. 
                        Skälen   för  mitt  förslag:   Enligt 
                    nuvarande ordning  (21 kap. 2 § föräldra- 
                    balken)   får   länsrätten,   innan   den 
                    förordnar  om verkställighet,  uppdra  åt 
                    ledamot eller  suppleant  i socialnämnden 
                    eller tjänsteman inom socialtjänsten  att 
                    verka  för att den som har hand om barnet 
                    frivilligt skall fullgöra vad som åligger 
                    honom eller  henne.  Sådant  uppdrag  får 
                    även   lämnas   åt  någon  annan  lämplig 
                    person. Tiden för  medlingsuppdraget  får 
                    inte  sättas längre än två veckor. Om det 
                    finns  förutsättningar   för  att  nå  en 
                    frivillig fullgörelse får dock länsrätten 
                    förlänga  tiden. Enligt 4 §  förordningen 
                    (1967:715)  om  tillämpning  av  21  kap. 
                    föräldrabalken  bör  medlingsuppdrag inte 
                    lämnas,  om  det  är osannolikt  att  ett 
                    sådant uppdrag kommer  att  leda till att 
                    barnet överlämnas eller om uppdraget  kan 
                    antas     onödigt    fördröja    ärendets 
                    behandling. 
                       De  nu gällande  reglerna  om  medling 
                    infördes i föräldrabalken den 1 juli 1983 
                    (prop.  1982/83:165,  bet.  1982/83:LU41, 
                    rskr.  1982/83:369).   Departementschefen 
                    ansåg det vara av största  betydelse  att 
                    alla   ansträngningar   gjordes  för  att 
                    barnet skulle överlämnas  frivilligt,  så 
                    att  ett  förordnande  om  verkställighet 
                    inte  behövde  meddelas (se a.  prop.  s. 
                    15). 
                       Även  när det gäller  verkställighets- 
                    eller överflyttningsmål  enligt  1989 års 
                    lag  är  det givetvis i hög grad önskvärt 
                    att  barnet  överlämnas  frivilligt.  Vid 
                    internationella   bortföranden   av  barn 
                    torde  emellertid  motsättningarna mellan 
                    parterna  ofta  vara  så  djupgående  att 
                    utsikterna  är små att barnet  återlämnas 
                    frivilligt. I  sådana  fall kan medlingen 
                    leda  till onödig tidsutdräkt.  Av  denna 
                    anledning  anser jag att medling inte bör 
                    vara obligatorisk  utan  att  en prövning 
                    skall ske i varje enskilt fall. 
                      Om det kan antas att medling  kan komma 
                    att   leda  till  att  barnet  överlämnas 
                    frivilligt,  bör  emellertid  ett  sådant 
                    uppdrag  lämnas.  Det  är dock väsentligt 
                    att  ärendets behandling  inte  därigenom 
                    onödigt  fördröjs.  Annars finns det risk 
                    för  att konventionsåtagandena  om  snabb 
                    handläggning inte kan uppfyllas. 
                       Det  är  viktigt  att  domstolen  inte 
                    lämnar  medlingsuppdrag rutinmässigt utan 
                    bara efter  en bedömning av förhållandena 
                    i  det  enskilda   fallet.  Om  det  inte 
                    föreligger  konkreta  omständigheter  som 
                    ger  anledning   att  räkna  med  att  en 
                    medling  skulle  bli   framgångsrik,  bör 
                    domstolen normalt avstå  från medling och 
                    i  stället förelägga vite eller  förordna 
                    om polishämtning  (se  avsnitt  2.1.4 och 
                    2.1.5). 
                          Om     länsrätten     lämnar    ett 
                    medlingsuppdrag,  är  det av hänsyn  till 
                    risken för tidsutdräkt  viktigt att tiden 
                    för uppdraget inte sätts  för  lång. Före 
                    den  1  juli  1983 gällde att tiden  inte 
                    utan synnerliga  skäl  fick sättas längre 
                    än  två  veckor. Det var således  i  rena 
                    undantagsfall   som   längre   tid  kunde 
                    förekomma.   De   nu   gällande  reglerna 
                    innebär att tiden visserligen  inte  från 
                    början  kan  sättas  längre än två veckor 
                    men  att  länsrätten är  oförhindrad  att 
                    förlänga denna  tid. En sådan förlängning 
                    borde   enligt  förarbetena   (se   prop. 
                    1982/83:165  s. 27) kunna komma i fråga i 
                    fall     då     det    alltjämt     finns 
                    förutsättningar för  att  komma fram till 
                    en frivillig lösning. Tiden kan förlängas 
                    flera  gånger.  I  förarbetena  framhålls 
                    dock att särskilt av  hänsyn  till barnet 
                    ett utdraget förfarande så långt  möjligt 
                    bör undvikas. 
                       Ett  utdraget medlingsförfarande måste 
                    alltså undvikas.  Med tanke på det snabba 
                    förfarande      som     krävs      enligt 
                    konventionerna     bör      tiden     för 
                    medlingsuppdraget inte sättas  längre  än 
                    vad  som i det enskilda fallet är absolut 
                    nödvändigt.  Om  hela  förfarandet  skall 
                    kunna   avslutas  inom  sex  veckor,  kan 
                    medlingen  knappast  få  ta längre tid än 
                    två veckor. Den tiden bör  också  normalt 
                    vara tillräcklig för att det skall  kunna 
                    utrönas om det går att få till stånd  ett 
                    frivilligt  överlämnande.  Det  kan  dock 
                    inte   uteslutas   att   förhållandena  i 
                    undantagsfall  är  sådana att  länsrätten 
                    redan  från  början kan  bedöma  att  det 
                    behövs något längre tid för att medlingen 
                    skall bli framgångsrik.  Ena  parten  kan 
                    exempelvis   vistas  utomlands  och  inte 
                    omedelbart hinna  infinna  sig i Sverige. 
                    Även  under  ett pågående medlingsuppdrag 
                    kan det visa sig  att  det finns utsikter 
                    att medlingen lyckas om  längre  tid  ges 
                    härför. Länsrätten bör därför ha rätt att 
                    redan  från början sätta en längre tid än 
                    två veckor  eller  att  förlänga en redan 
                    bestämd tid, om synnerliga skäl motiverar 
                    det. 
                       En  särskild  bestämmelse   med  denna 
                    innebörd bör införas i 1989 års  lag  att 
                    gälla i stället för de nuvarande reglerna 
                    i 21 kap. 2 § föräldrabalken. 
                       Kretsen  av  de  personer  till  vilka 
                    länsrätten  kan lämna ett medlingsuppdrag 
                    överensstämmer i promemorians förslag med 
                    vad som gäller  enligt 21 kap. 2 § första 
                    stycket föräldrabalken. Enligt min mening 
                    finns  det  ingen  anledning  att  i  det 
                    hänseendet ha en annan  reglering  i 1989 
                    års  lag  än  i  föräldrabalken. Jag vill 
                    dock framhålla att  det är väsentligt att 
                    den  person  som  utses  till  medlare  - 
                    förutom  de  allmänna  kunskaper  som  en 
                    medlare skall  ha  -  även har kunskap om 
                    olika  kulturmönster och  annat  som  har 
                    särskild betydelse när det gäller tvister 
                    mellan  parter   med   olika   nationellt 
                    ursprung. 
                       Slutligen bör det framhållas att  det, 
                    även  om ett medlingsuppdrag inte lämnas, 
                    finns     utrymme      för     frivilliga 
                    överenskommelser  under  pågående   hand- 
                    läggning  av målet i länsrätten, t.ex.  i 
                    samband med muntlig förhandling. Av denna 
                    anledning  kan   det  vara  lämpligt  att 
                    länsrätten   förelägger    parterna   att 
                    inställa  sig  personligen  till  muntlig 
                    förhandling. 
 
                    2.1.4 Vite  
                       Promemorians  förslag:  Överensstämmer 
                    med mitt (se promemorian s. 22 f.). 
                          Remissinstanserna:     De    flesta 
                    remissinstanerna har tillstyrkt förslaget 
                    eller  lämnat  det utan erinran.  Uppsala 
                    universitet  har  emellertid  ansett  att 
                    vite  bör  få förekomma  endast  när  det 
                    gäller  verkställighet  av  avgörande  om 
                    umgänge med barn. Föreningen jurister vid 
                    Sveriges   allmänna   advokatbyråer   har 
                    befarat  att  förslaget  kan ge möjlighet 
                    till förhalning. Länsrätten i Uppsala län 
                    har föreslagit att beslut enligt 1989 års 
                    lag skall gälla omedelbart  om inte annat 
                    förordnas. 
                         Skälen    för   mitt   förslag:   Om 
                    ansträngningarna  att uppnå en lösning på 
                    frivillighetens väg har misslyckats eller 
                    om    länsrätten    bedömer    att    ett 
                    medlingsuppdrag inte kan lämnas, återstår 
                    det för länsrätten att  ta ställning till 
                    om  den  ändå  skall  besluta   om  verk- 
                    ställighet      eller      överflyttning. 
                    Utgångspunkten bör vara att det utländska 
                    avgörandet  skall verkställas  eller  att 
                    barnet skall  överflyttas. Emellertid kan 
                    det    föreligga   olika    hinder    mot 
                    verkställighet eller överflyttning. I 6-9 
                    och 12 §§  1989  års  lag  regleras under 
                    vilka förutsättningar domstolen kan vägra 
                    att  verkställa  ett utländskt  avgörande 
                    eller att flytta över  ett  barn. Som jag 
                    har  varit  inne på i det föregående  (se 
                    avsnitt 2.1.2) är dessa regler uppställda 
                    till skydd för barnet. 
                       Om  länsrätten  finner  att  det  inte 
                    föreligger   hinder   mot  verkställighet 
                    eller  överflyttning,  har   rätten   att 
                    besluta  om  hur  verkställigheten  eller 
                    överflyttningen    skall   genomföras   i 
                    praktiken. De tvångsmedel som kan komma i 
                    fråga för närvarande är vite och hämtning 
                    genom polismyndighetens  försorg (21 kap. 
                    3   §   föräldrabalken).   Hämtning   får 
                    beslutas bara i särskilt angivna fall och 
                    under särskilda förutsättningar.  Vite är 
                    således det tvångsmedel som i första hand 
                    skall komma i fråga. 
                       Vitesinstitutet  är emellertid förenat 
                    med vissa olägenheter  som  har framträtt 
                    tydligt  vid  tillämpningen av  1989  års 
                    lag. Om den som vitesföreläggandet riktas 
                    mot  inte vill efterkomma  föreläggandet, 
                    har han  eller  hon stora möjligheter att 
                    förhala  hela verkställighetsförfarandet. 
                    Till  att  börja  med  kan  föreläggandet 
                    överklagas.  Om  parten  inte efterkommer 
                    föreläggandet, kan länsrätten därefter på 
                    ansökan  av  den  part  som  har   begärt 
                    verkställigheten   eller  överflyttningen 
                    pröva frågan om utdömande  av vitet. Även 
                    ett  beslut  om  att  döma  ut vitet  kan 
                    överklagas. Länsrätten kan inte  förordna 
                    om  hämtning  eller  döma  ut vitet innan 
                    vitesföreläggandet har vunnit  laga kraft 
                    (se RÅ 1980 2:53). 
                      Givetvis behöver ett överklagande  inte 
                    vara  en  förhalningsmanöver. En part kan 
                    naturligtvis  ha  sakligt motiverade skäl 
                    att överklaga ett vitesföreläggande. 
                      Eftersom vitesinstitutet  inte är ägnat 
                    att  främja en snabb verkställighet,  bör 
                    det få  en  mindre  framskjuten plats vid 
                    tillämpningen av 1989  års  lag.  Som har 
                    konstaterats i avsnittet om medling råder 
                    i  allmänhet  stora  motsättningar mellan 
                    parterna i mål av detta slag. Situationen 
                    är  nog  oftast sådan att  man  inte  kan 
                    räkna    med     att    den    som    ett 
                    vitesförläggande skulle riktas mot skulle 
                    komma att rätta sig  efter  det. Dessutom 
                    kan partens ekonomiska situation  vara så 
                    dålig  att ett vitesföreläggande även  av 
                    detta skäl blir verkningslöst. 
                      Jag vill  dock  inte  gå  så  långt som 
                    Uppsala   universitets  juridiska  fakul- 
                    tetsstyrelse   har  föreslagit  och  helt 
                    avskaffa    möjligheten    till    vites- 
                    föreläggande      när      det     gäller 
                    verkställighet  av  ett vårdnadsavgörande 
                    eller  överflyttning  av   ett   olovligt 
                    bortfört barn. Trots allt finns det  utan 
                    tvivel fall där ett vitesföreläggande kan 
                    vara effektivt. Länsrätten bör därför  få 
                    förelägga   vite,   men  endast  om  för- 
                    hållandena  i  det  särskilda  fallet  är 
                    sådana   att   ett   vite   bedöms   vara 
                    ändamålsenligt för att förmå  den som har 
                    hand  om  barnet  att  fullgöra  vad  som 
                    åligger honom eller henne. Därvid bör det 
                    vara   en   förutsättning   för  att  ett 
                    vitesföreläggande  skall få meddelas  att 
                    detta  kan  antas leda  till  att  barnet 
                    överlämnas utan  onödigt dröjsmål. Liksom 
                    när det gäller medling är det viktigt att 
                    länsrätten här gör  en omsorgsfull bedöm- 
                    ning av utsikterna till  framgång  i  det 
                    enskilda fallet. 
                      I samband med att ett vitesföreläggande 
                    meddelas  bör  länsrätten liksom nu kunna 
                    lämna ett medlingsuppdrag,  eftersom  det 
                    är  bäst  för barnet om överlämnandet kan 
                    genomföras  på  frivillighetens  väg. Ett 
                    sådant uppdrag bör få lämnas även  om ett 
                    medlingsuppdrag    redan   tidigare   har 
                    lämnats  men  inte  lett   till   åsyftat 
                    resultat.   Om   utsikterna  att  nå  ett 
                    resultat  är  små,  bör  dock  länsrätten 
                    underlåta att lämna ett sådant uppdrag. 
                       För  att  förstärka effektiviteten  av 
                    vitesförelägganden   har   länsrätten   i 
                    Uppsala  län föreslagit att beslut enligt 
                    1989 års lag  skall  gälla omedelbart, om 
                    inte  annat  förordnas.  En  sådan  regel 
                    skulle ersätta den nuvarande bestämmelsen 
                    i 21 kap. 14 §  föräldrabalken, som säger 
                    att länsrätten kan  förordna  att  beslut 
                    skall  gälla omedelbart. Den ordning  som 
                    länsrätten  föreslår  överensstämmer  med 
                    vad som gällde enligt föräldrabalken före 
                    den  1  januari  1977, då den nu gällande 
                    ordningen infördes (se prop. 1975/76:170, 
                    bet.  1975/76:LU33,  rskr.  1975/76:397). 
                    Som skäl för ändringen anfördes bl.a. (se 
                    a.  prop.  s.  154  f.)  att  länsrättens 
                    avgöranden,   trots   att  dessa  har  en 
                    exekutiv  prägel,  delvis  också  har  en 
                    materiell karaktär samt  att  avgörandena 
                    ofta  rör  mycket  känsliga  frågor.  Det 
                    ansågs  därför  inte lämpligt att  ha  en 
                    huvudregel  som innebar  att  avgörandena 
                    skulle gälla  omedelbart.  I det enskilda 
                    fallet    borde   dock   länsrätten    ha 
                    befogenhet  att  förordna att dess beslut 
                    skulle gälla omedelbart.  I propositionen 
                    anfördes  som exempel på när  ett  sådant 
                    förordnande kunde vara påkallat att saken 
                    rörde umgängesrätt  som skulle utövas vid 
                    en nära förestående tidpunkt. 
                       Mot bakgrund av vad  som  uttalades  i 
                    samband med lagändringen 1977 är jag inte 
                    beredd  att  föreslå en sådan ändring som 
                    länsrätten i Uppsala  län  har  förordat. 
                    Jag   vill   emellertid  understryka  att 
                    länsrätten i samband  med  att den fattar 
                    beslut  enligt  1989  års lag noga  måste 
                    överväga om det finns skäl  att  förordna 
                    att beslutet skall gälla omedelbart.  Ges 
                    ett  sådant  förordnande  kan  överrätten 
                    efter  besvär förordna om inhibition  med 
                    stöd av 28 § förvaltningsprocesslagen. 
                    2.1.5 Polishämtning  
                       Promemorians  förslag:  Överensstämmer 
                    med mitt (se promemorian s. 23 ff.) 
                         Remissinstanserna:     De     flesta 
                    remissinstanserna      har     tillstyrkt 
                    förslaget eller lämnat det  utan erinran. 
                    BRIS  har emellertid ansett att  det  för 
                    polishämtning   för   verkställighet   av 
                    umgängesavgöranden  dessutom  bör  krävas 
                    att  barnet  har ett uttalat starkt behov 
                    av umgänget. 
                       Skälen  för  mitt   förslag:  Som  har 
                    framhållits i föregående  avsnitt har man 
                    att  räkna  med åtskilliga fall  där  ett 
                    vitesföreläggande  inte  är  tillräckligt 
                    för  att  förmå  en  part  att  överlämna 
                    barnet, i vart fall inte inom rimlig tid. 
                    Många gånger torde länsrätten redan  från 
                    början kunna göra den bedömningen att ett 
                    vitesföreläggande  inte  kommer  att leda 
                    till önskat resultat. Därtill kommer  att 
                    det  i  fall  då  länsrätten har förelagt 
                    vite   men   föreläggandet    inte    har 
                    efterkommits   i   allmänhet  torde  vara 
                    meningslöst att förelägga  nytt  vite.  I 
                    dessa  fall  återstår  för länsrätten att 
                    besluta om polishämtning. Redan vetskapen 
                    om  att  hämtning  kan tillgripas  kan  å 
                    andra  sidan  vara  tillräcklig  för  att 
                    förmå  en  tredskande part  att  medverka 
                    till  en  så  skonsam  överflyttning  som 
                    möjligt. 
                      Polishämtning kan utgöra en psykologisk 
                    påfrestning för  barnet  som  det  kan ta 
                    skada  av,  varför  det  är angeläget att 
                    hämtning  inte  kommer  till   användning 
                    annat än när det är nödvändigt.  Om det å 
                    andra sidan står klart att verkställighet 
                    eller överflyttning skall ske, torde  det 
                    oftast  vara  bäst  för  barnet att detta 
                    sker  så  snart  som  möjligt   för   att 
                    minimera   skadorna   av   det   olovliga 
                    bortförandet eller kvarhållandet.  Av  21 
                    kap.   9   §  föräldrabalken  följer  att 
                    hämtning skall utföras på ett sätt som är 
                    så skonsamt  som  möjligt för barnet. Det 
                    är  en grannlaga uppgift  för  länsrätten 
                    att avväga  vilket  tvångsmedel  som  bör 
                    användas  för  att  verkställighet  eller 
                    överflyttning skall komma till stånd. 
                       Enligt  21 kap. 3 § föräldrabalken får 
                    länsrätten besluta om hämtning bara under 
                    särskilt  angivna   förutsättningar   (se 
                    avsnitt 2.1.1). Vid tillämpningen av 1989 
                    års  lag  måste  nog  polishämtning till- 
                    gripas  i  relativt  stor   utsträckning, 
                    eftersom ett vitesföreläggande  ofta inte 
                    är ändamålsenligt. I en ny regel  i  1989 
                    års  lag  bör därför inte - utom då fråga 
                    är om umgänge  med  barn  -  anges  några 
                    särskilda   inskränkande  förutsättningar 
                    för att länsrätten  skall  få förordna om 
                    polishämtning. 
                      Enligt nu gällande ordning (21 kap. 3 § 
                    tredje   stycket   föräldrabalken)    får 
                    länsrätten  inte  besluta  om hämtning av 
                    barnet, om det är fråga om verkställighet 
                    av  en  dom  eller ett beslut om  umgänge 
                    mellan barnet  och någon annan än barnets 
                    förälder.    Reglerna    i    Europaråds- 
                    konventionen om  erkännande och verkstäl- 
                    lighet av avgöranden  om umgänge med barn 
                    är  emellertid inte begränsade  till  att 
                    avse   umgänge   mellan   barn  och  dess 
                    förälder.  Även  avgöranden  om   umgänge 
                    mellan   barn   och  någon  annan  person 
                    omfattas  av  Europarådskonventionen.  De 
                    svenska reglerna  bör  därför  möjliggöra 
                    att även sådana avgöranden verkligen  kan 
                    verkställas.  Den  vanligaste situationen 
                    är dock naturligtvis  att  verkställighet 
                    begärs beträffande ett avgörande  rörande 
                    umgänge   mellan   ett   barn   och  dess 
                    förälder. 
                       Umgänge avser samvaro endast under  en 
                    begränsad  tid.  Å  andra sidan skall det 
                    normalt       upprepas       regelbundet. 
                    Verkställighet av umgängesavgöranden  har 
                    därför  en annan karaktär än verkställig- 
                    het av vårdnadsavgöranden. Härtill kommer 
                    att en polishämtning - även om den utförs 
                    under lugna former - kan hämma förutsätt- 
                    ningarna   för   ett  harmoniskt  umgänge 
                    mellan barnet och  den andra personen och 
                    därmed  medföra att syftet  med  umgänget 
                    förfelas.  Situationen kan vara sådan att 
                    man  tvingas   godta  att  ett  umgänges- 
                    avgörande     inte    kan     verkställas 
                    omedelbart. Till  en  del  är det således 
                    hänsyn  av  speciellt  slag som  gör  sig 
                    gällande     vid    verkställighet     av 
                    umgängesavgöranden.   Möjligheterna   att 
                    använda  polishämtning för verkställighet 
                    av sådana  avgöranden bör därför vara mer 
                    begränsade    än     när    det    gäller 
                    verkställighet    av   vårdnadsavgöranden 
                    eller överflyttning av barn. 
                        I   första   hand  bör   naturligtvis 
                    ansträngningar göras  för  att  få barnet 
                    överlämnat  för umgänge på annat sätt  än 
                    genom polismyndighetens försorg. Om detta 
                    misslyckas eller om det redan från början 
                    står  klart  att  motsättningarna  mellan 
                    parterna  är  så   stora   att   det   är 
                    meningslöst att förordna om medling eller 
                    att  förelägga vite, bör länsrätten kunna 
                    förordna   om   polishämtning   för   att 
                    verkställa ett umgängesavgörande. Det bör 
                    emellertid  krävas  att  det  på grund av 
                    någon   särskild   omständighet   i   det 
                    enskilda    fallet    kan    antas    att 
                    verkställighet   annars   inte  kan  ske. 
                    Förutom  då vite redan har förelagts  kan 
                    det  vara  fråga   om   situationer   där 
                    vårdnadshavaren    vid   flera   tidigare 
                    tillfällen  har  vägrat   att   överlämna 
                    barnet  för  umgänge  eller då denne  har 
                    gjort  sådana uttalanden  att  det  klart 
                    framgår att han eller hon inte godvilligt 
                    kommer att överlämna barnet. 
                      Barnets  egen inställning till umgänget 
                    har   givetvis    stor    betydelse   för 
                    länsrättens prövning. Liksom nu (se 16 §) 
                    bör därför gälla att rätten skall inhämta 
                    barnets  egen  mening,  om  det  inte  är 
                    omöjligt med hänsyn särskilt till barnets 
                    ålder och mognad. 
                      Jag anser att det inte bör  ställas upp 
                    något  krav  på att barnet skall  ha  ett 
                    särskilt  starkt  behov  av  umgänge  med 
                    personen  i   fråga.   Detta  innebär  en 
                    skillnad  i  förhållande  till   vad  som 
                    gäller  enligt 21 kap. 3 § tredje stycket 
                    föräldrabalken.   Anledningen  till  mitt 
                    ställningstagande är  att  Sverige  i och 
                    med   ratificeringen   av  Europarådskon- 
                    ventionen   har   förbundit    sig    att 
                    verkställa   avgöranden  om  umgänge  med 
                    barn. Reglerna i 6-9 §§ 1989 års lag, som 
                    jag  har  redogjort   för   tidigare  (se 
                    avsnitt    2.1.2),    ger    tillräckliga 
                    garantier för att ett avgörande  som inte 
                    är   förenligt  med  barnets  bästa  inte 
                    erkänns och verkställs här i landet. 
                      I samband  med  att länsrätten beslutar 
                    om polishämtning bör  den kunna lämna ett 
                    medlingsuppdrag   för   att   få   barnet 
                    överlämnat frivilligt. Om  utsikterna att 
                    nå  ett resultat är små, bör  dock  läns- 
                    rätten  underlåta  att  lämna  ett sådant 
                    uppdrag.   Detsamma   gäller   om  barnet 
                    omedelbart  måste  hämtas från den  miljö 
                    där det vistas. 
 
                    2.1.6 Åtgärder   för   att    säkerställa 
                    verkställighet eller överflyttning  
                       Promemorians  förslag:  Överensstämmer 
                    med mitt (se promemorian s. 25 ff.) 
                          Remissinstanserna:     De    flesta 
                    remissinstanserna      har     tillstyrkt 
                    förslaget eller lämnat det  utan erinran. 
                    Idégruppen för mansrollsfrågor  har  dock 
                    ansett   att  omhändertagandetiden  skall 
                    begränsas    samt    att    åklagare    i 
                    jourberedskap      i      stället     för 
                    polismyndigheten skall fatta  beslut i de 
                    fall  då  länsrättens  beslut  inte   kan 
                    avvaktas. 
                      Skälen för mitt förslag: Verkställighet 
                    av  ett vårdnads- eller umgängesavgörande 
                    samt  överflyttning av barn kan försvåras 
                    eller omöjliggöras  genom att en förälder 
                    eller någon annan person före, 
                    under   eller  efter  domstolsförfarandet 
                    gömmer undan barnet. Så har också skett i 
                    praktiken.   I  flera  fall  har  polisen 
                    aldrig kunnat  verkställa  ett av domstol 
                    meddelat hämtningsbeslut. 
                       I  21  kap.  10  § föräldrabalken  ges 
                    föreskrifter om interimistiskt ingripande 
                    av  länsrätt  och  av polismyndighet.  En 
                    förutsättning för ett  sådant  ingripande 
                    är att det föreligger fara för att barnet 
                    förs  ur landet eller att saken av  annan 
                    anledning  är  brådskande.  I samband med 
                    att      länsrätten      förordnar     om 
                    verkställighet kan den vidare  enligt  21 
                    kap.  4  §  andra  stycket föräldrabalken 
                    föreskriva att barnet  tillfälligt  skall 
                    tas om hand för att underlätta att barnet 
                    överflyttas. 
                       Ibland  kan mycket brådskande åtgärder 
                    vara   påkallade.   Exempelvis   kan   en 
                    utländsk   centralmyndighet  meddela  den 
                    svenska centralmyndigheten  att  ett barn 
                    olovligen   är  på  väg  att  föras  till 
                    Sverige. Det  kan då finnas anledning att 
                    ingripa  redan  när   barnet  förs  in  i 
                    landet. Uppgifter kan också  framkomma om 
                    att ett barn som olovligen har  förts hit 
                    är på väg att lämna landet igen eller att 
                    gömmas undan på okänd plats i Sverige. Ju 
                    längre  tid  föräldern eller någon  annan 
                    person  har  att  arrangera  för  barnets 
                    undangömmande  i  Sverige,  desto svårare 
                    kan   det   antas   bli   att  verkställa 
                    länsrättens kommande dom. Även  i fall då 
                    någon  akut brådska inte föreligger,  kan 
                    det vara  angeläget  att omedelbart kunna 
                    vidta åtgärder som möjliggör  en kommande 
                    verkställighet. 
                        Enligt   dansk   rätt  kan  domstolen 
                    bestämma   att   barnet   under    målets 
                    handläggning   skall  vistas  hos  en  av 
                    föräldrarna eller,  efter medverkan av de 
                    sociala  myndigheterna,   på  en  neutral 
                    plats.  Enligt  norsk rätt kan  domstolen 
                    bestämma    att   barnavårdsmyndigheterna 
                    skall överta omsorgen om barnet till dess 
                    målet har avgjorts.  Den norska domstolen 
                    kan  också  bestämma  att   barnet  skall 
                    vistas hos en av föräldrarna under målets 
                    handläggning  och  domstolen  kan  därvid 
                    bestämma villkor för umgänget. 
                       Att  polisen  så ofta inte har  kunnat 
                    verkställa hämtningsbeslut  tyder  på att 
                    bestämmelserna    i    21   kap.   10   § 
                    föräldrabalken är otillräckliga så som de 
                    har   tillämpats.   Möjligen    kan   det 
                    förklaras av att det i rättstillämpningen 
                    har  uppfattats som en förutsättning  för 
                    ett interimistiskt  ingripande  att saken 
                    är   brådskande.   Hovrätten  för  Västra 
                    Sverige  har  emellertid   ifrågasatt  om 
                    lagtexten bör läsas så att det föreligger 
                    ett absolut krav på att saken  skall vara 
                    brådskande. Det tycks således råda delade 
                    meningar    om    hur   lagtexten   skall 
                    uppfattas. 
                      Många gånger kan  nog  situationen vara 
                    sådan att det finns grundad anledning att 
                    befara  att  en part kommer  att  försöka 
                    omintetgöra en  kommande  verkställighet, 
                    även  om  det inte föreligger  någon  mer 
                    påtaglig omständighet som visar att någon 
                    åtgärd  är  omedelbart   förestående.   I 
                    sådana  situationer  bör det vara möjligt 
                    att ingripa redan på den  grunden att det 
                    kan  befaras  att verkställigheten  eller 
                    överflyttningen   försvåras.   Detta  bör 
                    framgå otvetydigt av lagtexten. 
                       Om det i ett pågående mål enligt  1989 
                    års  lag  föreligger  fara för att barnet 
                    förs ur landet eller att verkställigheten 
                    eller  överflyttningen  på   annat   sätt 
                    försvåras,    bör    således   länsrätten 
                    omedelbart  kunna  förordna   att  barnet 
                    skall  tas  om  hand  på  lämpligt  sätt. 
                    Länsrätten  bör t.ex. - som föreskrivs  i 
                    den danska och  den  norska lagen - kunna 
                    bestämma att barnet skall  vistas  hos en 
                    av  föräldrarna  eller  att  barnet skall 
                    placeras  på  lämpligt  ställe  genom  de 
                    sociala      myndigheternas      försorg. 
                    Länsrätten  bör därvid även kunna meddela 
                    föreskrifter  om  villkor  eller tidpunkt 
                    för  umgänge  med barnet. Exempelvis  bör 
                    länsrätten  kunna   föreskriva   att  den 
                    förälder  som har fört bort barnet  skall 
                    få träffa det  endast  i  närvaro  av  en 
                    tredje person och på särskild plats. 
                        I   vissa   fall  kan  behov  av  ett 
                    omedelbart  ingripande   uppkomma   redan 
                    innan  ett  mål  har  anhängiggjorts  vid 
                    länsrätten,  t.ex.  då  ett barn just har 
                    förts  in i landet. Polismyndigheten  bör 
                    då  omedelbart  kunna  omhänderta  barnet 
                    eller   vidta   sådana  andra  omedelbara 
                    åtgärder som erfordras för att hindra att 
                    barnet   förs   ur   landet   eller   att 
                    verkställigheten på annat sätt försvåras. 
                    Polismyndigheten  bör också  kunna  vidta 
                    sådana brådskande åtgärder  trots att ett 
                    mål     pågår    vid    länsrätten.    En 
                    förutsättning   är   då  att  länsrättens 
                    beslut inte kan avvaktas.  Det är viktigt 
                    att polisen endast vidtar sådana åtgärder 
                    som kan ske utan skada för barnet. Liksom 
                    enligt   nu  gällande  rätt  bör   polis- 
                    myndighetens  åtgärd  genast anmälas till 
                    länsrätten, som utan dröjsmål skall pröva 
                    om den skall bestå. 
                      Enligt 2 kap. 16 § första stycket punkt 
                    7   polisförordningen  (1984:730)   skall 
                    beslut  om  åtgärd  enligt  21  kap. 10 § 
                    andra  stycket  föräldrabalken  i princip 
                    fattas av en tjänsteman med polischefsut- 
                    bildning. Jag har för avsikt att  föreslå 
                    regeringen  att detta skall gälla även  i 
                    fråga  om polismyndighets  beslut  enligt 
                    1989  års   lag   om   åtgärder  för  att 
                    säkerställa     verkställighet      eller 
                    överflyttning. 
                        Idégruppen  för  mansrollsfrågor  har 
                    ansett   att  omhändertagandetiden  skall 
                    tidsbegränsas.  Omständigheterna  i dessa 
                    fall är emellertid speciella så till vida 
                    att  omhändertagandet sker för att säker- 
                    ställa   kommande   verkställighet  eller 
                    överflyttning. Det är  därför svårt att i 
                    förväg   ange   under   hur   lång    tid 
                    omhändertagandet  skall  få  pågå. Det är 
                    emellertid ytterst angeläget att påskynda 
                    målets   handläggning   då   barnet    är 
                    omhändertaget.  Som jag tidigare har sagt 
                    skall  länsrätten   bestämma  att  barnet 
                    skall   vistas   på   lämpligt    ställe, 
                    exempelvis  hos  en  av  föräldrarna. Det 
                    ankommer därmed på domstolen  att se till 
                    att negativa verkningar av omhändertagan- 
                    det undviks så långt som möjligt. 
                      Även om barnet inte har tagits  om hand 
                    tidigare  under målets handläggning,  kan 
                    det i vissa fall vara lämpligt att barnet 
                    i  samband  med   länsrättens  dom  eller 
                    beslut     om    verkställighet     eller 
                    överflyttning  tillfälligt tas om hand på 
                    lämpligt  sätt.  Länsrätten   bör   kunna 
                    förordna  om barnets omhändertagande,  om 
                    det krävs för  att  underlätta att barnet 
                    överflyttas. Det kan  annars  finnas risk 
                    att barnet göms undan inför den  kommande 
                    verkställigheten  eller  överflyttningen. 
                    Till skillnad från vad som  gäller enligt 
                    motsvarande  bestämmelse i 21  kap.  4  § 
                    andra stycket föräldrabalken bör det inte 
                    ställas  upp som  förutsättning  att  det 
                    skall föreligga  särskilda  skäl  för att 
                    barnet  skall  få  tas om hand. I mål  av 
                    förevarande slag bör  länsrätten efter en 
                    helhetsbedömning  ta ställning  till  vad 
                    som  erfordras  för  att   verkställighet 
                    eller     överflyttning    skall    kunna 
                    genomföras.  Om barnet skall tas om hand, 
                    får länsrätten  avgöra  hur  barnet skall 
                    placeras  med  hänsyn  till  vad  som  är 
                    lämpligt  med  tanke  på omständigheterna 
                    och de möjligheter som står till buds.  
                    2.2   Regler om umgänge i föräldrabalken 
 
                    2.2.1 Nuvarande ordning 
 
                    Bestämmelserna i 6 kap. föräldrabalken om 
                    vårdnad  och  umgänge  sätter   barnet  i 
                    centrum.  De avgöranden som fattas  skall 
                    bygga på barnets bästa. 
                       Det råder  i  dag  stor  enighet  inom 
                    beteendevetenskapen  om  att  det för ett 
                    barns  utveckling  är viktigt att  barnet 
                    har  nära och goda relationer  till  båda 
                    föräldrarna  även  om dessa är i konflikt 
                    med varandra. Under  de  olika  faserna i 
                    barnets  utveckling  kan föräldrarna  stå 
                    barnet olika nära och fylla skilda behov. 
                    En   bristfällig  kontakt   med   en   av 
                    föräldrarna    kan    försämra    barnets 
                    utveckling i olika avseenden. 
                       Genom  ändringar i föräldrabalken  som 
                    trädde i kraft  den  1  mars  1991 (prop. 
                    1990/91:8,   bet.   1990/91:LU13,   rskr. 
                    1990/91:53,    SFS   1990:1526)   betonas 
                    ytterligare        det         gemensamma 
                    föräldraansvaret och framhålls vikten  av 
                    att  barnet,  även  om föräldrarna bor på 
                    skilda håll, kan hålla  kontakt  med båda 
                    föräldrarna.  Det slås uttryckligen  fast 
                    att frågan om barnets  behov  av  kontakt 
                    med   båda   föräldrarna   skall  ges  en 
                    särskilt framträdande plats vid prövning- 
                    en av vad som är bäst för barnet  (6 kap. 
                    6 a §). 
                       Förutsättningarna för en nära och  god 
                    kontakt    mellan    barnet    och   båda 
                    föräldrarna   torde   typiskt  sett  vara 
                    bättre  om  föräldrarna gemensamt  utövar 
                    vårdnaden än  om  en  förälder  är  ensam 
                    vårdnadshavare.     Genom    de    nämnda 
                    lagändringarna 1991 ökades  möjligheterna 
                    att få till stånd gemensam vårdnad (se a. 
                    prop.  s. 31 f.). I de fall då  vårdnaden 
                    om  ett  barn   skall   anförtros  en  av 
                    föräldrarna skall utgångspunkten vara att 
                    den av föräldrarna skall  förordnas  till 
                    vårdnadshavare  som kan antas bäst främja 
                    ett nära och gott  umgänge  mellan barnet 
                    och den andra föräldern (jfr  a. prop. s. 
                    61). 
                        Bestämmelserna   i   6   kap.   15  § 
                    föräldrabalken  om  umgänge anknyter till 
                    det  nu  sagda.  Enligt   en   uttrycklig 
                    föreskrift har barnets vårdnadshavare ett 
                    ansvar  för att barnets behov av  umgänge 
                    med en förälder som inte är vårdnadshava- 
                    re tillgodoses. 
                      Den omständigheten  att  lagstiftningen 
                    utgår  från  att det är viktigt  för  ett 
                    barn   att  få  umgås   med   båda   sina 
                    föräldrar,  även  om  dessa bor på skilda 
                    håll, innebär naturligtvis  inte  att det 
                    alltid är bäst för barnet att ett umgänge 
                    med  den  förälder  som  barnet  inte bor 
                    tillsammans  med  kommer  till  stånd.  I 
                    förarbetena  till  de ovan nämnda lagänd- 
                    ringarna framhålls vikten  och betydelsen 
                    av   att   umgänget   blir   individuellt 
                    anpassat och flexibelt och att domstolars 
                    beslut om umgänge också i övrigt utformas 
                    så att de beaktar de skilda aspekter  som 
                    kan  förekomma  i sammanhanget och svarar 
                    mot barnets behov.  Det  sägs  vidare (a. 
                    prop.  s. 38): "En schabloniserad  bedöm- 
                    ning av umgängesfrågor kan leda inte bara 
                    till  stereotypa   umgängesmodeller  utan 
                    också  till  att  en förälders  talan  om 
                    umgänge bifalls trots  att  det vore bäst 
                    för  barnet  om  något umgänge inte  alls 
                    förekom.  Det  kan  i  ett  enskilt  fall 
                    förhålla  sig på det sättet  att  det  ur 
                    barnets  synvinkel   är   bäst  om  något 
                    umgänge  inte  alls  äger  rum  eller  om 
                    umgänge  kommer  till  stånd  först   när 
                    barnet  har  nått  en mogen ålder. Så kan 
                    vara fallet exempelvis  om  föräldern har 
                    gjort  sig  skyldig  till  ett allvarligt 
                    övergrepp mot barnet. Därmed är dock inte 
                    sagt  att  umgänge bör uteslutas  i  alla 
                    sådana fall.  Det  måste  som  alltid bli 
                    beroende av en individuell prövning." 
 
                    2.2.2 Beaktande  av  risk  för  övergrepp 
                    m.m.  
                       Promemorians  förslag:  Överensstämmer 
                    med mitt (se promemorian s. 29 ff). 
                            Remissinstanserna:      Flertalet 
                    remissinstanser  har tillstyrkt förslaget 
                    eller  lämnat  det  utan  erinran.  Några 
                    remissinstanser,  bl.a.  Socialstyrelsen, 
                    har avstyrkt förslaget och anfört att det 
                    kan   leda   till   en  upptrappning   av 
                    umgängeskonflikterna.  En  del  har också 
                    ansett att gällande rätt ger utrymme  för 
                    att beakta de omständigheter som omfattas 
                    av  förslaget. Sveriges Domareförbund har 
                    framhållit   att   domstolarna  inte  gör 
                    schabloniserade bedömningar  i  umgänges- 
                    frågor. Hovrätten för Västra Sverige  har 
                    understrukit   att  umgängesfrågor  skall 
                    avgöras efter en  bedömning  av  samtliga 
                    omständigheter i det enskilda fallet  och 
                    att  det  därför är mindre lämpligt att i 
                    lagtexten   framhålla    vissa    av   de 
                    omständigheter som skall beaktas. 
                       Skälen  för mitt förslag: Som jag  har 
                    nämnt tidigare (se avsnitt 2.1.2) har den 
                    ökande rörligheten över gränserna medfört 
                    ett behov av en fungerande internationell 
                    reglering  i   syfte   att  motverka  att 
                    föräldrar, som inte har vårdnaden om sina 
                    barn, obehörigen för med  sig barnen till 
                    ett annat land eller olovligen håller dem 
                    kvar  där  och på så sätt skiljer  barnen 
                    från    deras    vårdnadshavare.    Detta 
                    utesluter naturligtvis inte att det finns 
                    ett  behov  av  att  också  på  det  rent 
                    nationella planet finna  en  ordning  som 
                    motverkar  att  barn olovligen förs ut ur 
                    landet. Tvärtom bör  ambitionen  vara att 
                    de   nationella   reglerna   skall   vara 
                    utformade  så  att behovet av att använda 
                    konventionerna blir så litet som möjligt. 
                       I det sammanhanget  kan  jag  peka  på 
                    straffbestämmelsen    i    7   kap.   4 § 
                    brottsbalken om egenmäktighet  med  barn. 
                    Den   bestämmelsen  innebär  att  det  är 
                    brottsligt att obehörigen skilja ett barn 
                    under 15  år från någon som har vårdnaden 
                    om  barnet.  Också  reglerna  i  21  kap. 
                    föräldrabalken om verkställighet av domar 
                    eller  beslut  om  vårdnad  eller umgänge 
                    m.m.  är  av betydelse. Reglerna  innebär 
                    att en länsrätt,  om  det föreligger fara 
                    för att ett barn förs ut  ur  landet, kan 
                    förordna att barnet tas om hand  på  sätt 
                    som  länsrätten  finner  lämpligt  (10  § 
                    första  stycket). Kan ett beslut av detta 
                    slag inte  avvaktas, får polismyndigheten 
                    vidta sådana  omedelbara åtgärder som kan 
                    ske utan skada  för  barnet  (10  § andra 
                    stycket).  I  polisens allmänna uppgifter 
                    ingår   naturligtvis   också   att   söka 
                    förebygga brott (se bl.a. 2 § polislagen, 
                    1984:387). 
                       Även  de   grundläggande   reglerna  i 
                    föräldrabalken om vårdnad och umgänge är, 
                    genom  att  de utgår från barnets  bästa, 
                    ägnade att motverka  att  barn  olovligen 
                    förs  bort  av en förälder i samband  med 
                    utövande  av  umgänge.  I  den  praktiska 
                    tillämpningen tycks emellertid utgången i 
                    umgängesmål  tendera   att   följa  vissa 
                    modeller  (se  Socialstyrelsen  redovisar 
                    1988:11).  Det  har  i  skilda sammanhang 
                    gjorts  gällande att umgänge  bestäms  på 
                    ett schablonartat  sätt  också i fall där 
                    det finns risker för att barnet kan komma 
                    till   skada,   exempelvis   genom    att 
                    olovligen   föras   från   landet   eller 
                    utsättas  för  övergrepp.  Det har därvid 
                    hävdats  att  domstolarna  avviker   från 
                    standardnormen endast om det kan ledas  i 
                    bevis   att  den  förälder  som  inte  är 
                    vårdnadshavare  är olämplig att umgås med 
                    barnet. 
                      Som jag nyss har  beskrivit (se avsnitt 
                    2.2.1)   har   i  förarbetena   till   de 
                    lagändringar som vidtogs år 1991 betonats 
                    vikten av att umgängesbeslut  inte fattas 
                    efter  schabloner  utan  grundas  på  om- 
                    ständigheterna i det enskilda fallet. Den 
                    debatt som har förts om umgängesfrågor  i 
                    vid  bemärkelse  har  dock inte avstannat 
                    efter de nämnda lagändringarna.  Kritiken 
                    mot reglernas praktiska tillämpning,  med 
                    udden  riktad  mot  schabloniseringar, är 
                    fortfarande stark. Det  för-hållandet att 
                    den praktiska tillämpningen  av umgänges- 
                    reglerna   av  många  inte  upplevs   som 
                    tillfredsställande trots de uttalanden om 
                    önskvärdheten   av   en  individualiserad 
                    prövning som gjordes i propositionen till 
                    de  nyssnämnda lagändringarna  talar  för 
                    att lagreglerna bör förtydligas. 
                      Visserligen  torde  det inte stå att få 
                    någon  enkel  och  för alla  fall  giltig 
                    lösning på de problem  som  hänger samman 
                    med att barn kommer till skada  i samband 
                    med  utövande av umgänge. Tvärtom  måste, 
                    som jag  nyss  har framhållit, varje fall 
                    bedömas  utifrån  de  omständigheter  som 
                    föreligger   i  just  det  fallet.  Detta 
                    utesluter emellertid  inte  att  en  lag- 
                    bestämmelse  som  mera direkt fäster upp- 
                    märksamheten på de aktuella problemen kan 
                    fylla en funktion. 
                      På sina håll har den nya bestämmelsen i 
                    6  kap. 6 a § föräldrabalken  kommit  att 
                    uppfattas  så  att vårdnadshavaren skulle 
                    vara skyldig att  medverka  till  umgänge 
                    även när detta riskerar att skada barnet. 
                    Detta  är  naturligtvis inte fallet.  Ett 
                    klarläggande är därför på sin plats. 
                      Även om det är viktigt för ett barn att 
                    ha nära och  goda  relationer  till  båda 
                    föräldrarna fastän dessa bor isär, är det 
                    givetvis  också  viktigt  för  barnet att 
                    inte  fara illa när barnet umgås  med  en 
                    förälder  som  det  inte  bor tillsammans 
                    med.  Intresset  av  att  förhindra   det 
                    senare  får  inte offras för intresset av 
                    att   kunna   tillgodose    det    förra. 
                    Bedömningen  skall inte utgå från att  en 
                    förälder i princip  har rätt till umgänge 
                    med   mindre  det  kan  slås   fast   att 
                    föräldern  är  olämplig  därtill.  Det är 
                    barnets  och  inte  förälderns  bästa som 
                    skall    vara    avgörande   (jfr   prop. 
                    1981/82:168 s. 41 f.). 
                      Detta betyder att  det  inte  kan  vara 
                    enbart i sådana fall där det måste hållas 
                    för  visst  att  exempelvis  en  förälder 
                    kommer att olovligen föra ett barn  ut ur 
                    landet  som detta spörsmål bör få inverka 
                    på umgängesbeslutet.  Också i de fall där 
                    det annars finns en risk för ett olovligt 
                    bortförande   e.d.  bör  umgängesbeslutet 
                    utformas med beaktande  av denna risk för 
                    att    barnets    bästa    skall    kunna 
                    tillgodoses. 
                      Rätten kan då föreskriva exempelvis att 
                    umgänge  skall få utövas endast i Sverige 
                    eller att umgänget bara skall få utövas i 
                    närvaro  av   en  socialtjänsteman  eller 
                    annan person. Det kan också förekomma att 
                    risken  för  att  barnet  olovligen  förs 
                    utomlands är så  påtaglig att rätten över 
                    huvud taget inte bör  förordna om umgänge 
                    eller  kringgärda detta  med  även  andra 
                    försiktighetsmått än som nyss sagts. 
                      Självklart  är  det inte bara i de fall 
                    som nu har berörts  som  barnet  kan råka 
                    illa   ut   i  samband  med  utövande  av 
                    umgänge. Barnet  kan olovligen föras bort 
                    eller hållas kvar  inom  landets gränser, 
                    kanske  på  en för vårdnadshavaren  okänd 
                    ort. Barnet kan  också,  vilket sannolikt 
                    torde  vara  mera  vanligt  än  de  förut 
                    nämnda fallen, utsättas för andra  former 
                    av   övergrepp,  t.ex.  misshandel  eller 
                    sexuella  förgripelser. Ett barn kan även 
                    fara  illa genom  att  exempelvis  behöva 
                    vistas  i olämpliga miljöer när det umgås 
                    med en förälder som har missbruksproblem. 
                      En bestämmelse  som  mera direkt fäster 
                    uppmärksamheten hos domstolar,  föräldrar 
                    och andra inblandade på betydelsen av att 
                    barn inte kommer till skada i samband med 
                    utövande av umgänge bör därför ges en vid 
                    ram.  Det  kan dock finnas anledning  att 
                    uttryckligen peka på övergreppsfallen och 
                    inte minst då  de  olovliga bortförandena 
                    och kvarhållandena. 
                       Med  hänvisning till  det  nu  anförda 
                    anser jag att det i 6 kap. 15 § föräldra- 
                    balken bör  tas in ett nytt fjärde stycke 
                    av  innehåll att  rätten  vid  beslut  om 
                    umgänge   skall  beakta  risken  för  att 
                    barnet i samband  med utövande av umgänge 
                    kan  komma  att utsättas  för  övergrepp, 
                    olovligen  bortföras   eller   kvarhållas 
                    eller annars fara illa. Till den  närmare 
                    innebörden   av   en   sådan  bestämmelse 
                    återkommer   jag   i  specialmotiveringen 
                    (avsnitt 4.2). 
                      Den föreslagna bestämmelsen syftar till 
                    att  i  vissa  avseenden   precisera  när 
                    umgänge  bör  komma till stånd.  Den  kan 
                    därmed   bidra   till    att    undanröja 
                    missförstånd   om   räckvidden   av   be- 
                    stämmelsen i 6 kap. 6 a § föräldrabalken. 
                    Som  jag  tidigare  har  framhållit måste 
                    dock  en  helhetsbedömning  av   samtliga 
                    omständigheter   i  det  enskilda  fallet 
                    göras när en umgängesfråga skall avgöras. 
                    Den  möjlighet till  samarbetssamtal  som 
                    infördes   den  1  mars  1991  bör  kunna 
                    utnyttjas för  att  motverka upptrappning 
                    av   konflikter   i   samband   med   um- 
                    gängestvister. 
 
                    2.3   Kostnader och resursbehov 
 
                    De      föreslagna     ändringarna      i 
                    förfarandereglerna  syftar till att - med 
                    bibehållande av skyddet för barnen - göra 
                    förfarandet snabbare  och  mer effektivt. 
                    Länsrätten  får  större  möjligheter  att 
                    pröva  om en föreslagen åtgärd  verkligen 
                    kan antas leda till att barnet överlämnas 
                    eller om  någon  annan  mer verkningsfull 
                    åtgärd  bör sättas in. Detta  torde  leda 
                    till att  långvariga  processer  undviks. 
                    Dessa   mål   är   inte   så   många.  De 
                    besparingar  som kan uppstå torde  därför 
                    bli marginella. 
                      Vidare torde  de  föreslagna åtgärderna 
                    för  att  säkerställa  att   en  kommande 
                    verkställighet  eller överflyttning  inte 
                    saboteras komma att  medföra att polisens 
                    kostnader för eftersökning  och  hämtning 
                    av barn minskar. 
                         För   närvarande   tas   mycket   av 
                    centralmyndighetens tid i anspråk för att 
                    förklara   handläggningen   för   berörda 
                    parter  och försöka skynda på förfarandet 
                    samt   att    efterforska    barnen.   Om 
                    förfarandet       effektiviseras      och 
                    handläggningstiden      för      ärendena 
                    förkortas,  torde  arbetsbelastningen  på 
                    centralmyndigheten   därför   komma   att 
                    minska. 
                       För de enskilda parterna  kan  de  nya 
                    reglerna  medföra lägre processkostnader. 
                    I den mån processandet  bedrivs  med stöd 
                    av  allmän  rättshjälp  kan  även statens 
                    kostnader komma att minska. 
                        Det  tillägg  i  föräldrabalken   som 
                    föreslås  innefattar  en markering av att 
                    rätten vid bedömningen av en umgängesfrå- 
                    ga skall väga in förekommande  risker för 
                    att  barnet  i  samband  med utövande  av 
                    umgänge  kan komma att fara  illa.  Detta 
                    kan  inte antas  leda  till  några  ökade 
                    kostnader  för  domstolsväsendet. För det 
                    allmännas  del  torde   snarare  en  viss 
                    besparing vara att räkna  med.  Ett  noga 
                    övervägt    och   individuellt   utformat 
                    umgängesbeslut  är ägnat att motverka att 
                    barnet kommer till skada och kan därmed i 
                    en del fall bespara  samhället  kostnader 
                    för   hjälp-   och  biståndsinsatser  som 
                    annars  skulle  ha   blivit   nödvändiga. 
                    Samtliga nu berörda besparingar torde bli 
                    marginella. 
 
                    2.4   Ikraftträdande m.m. 
 
                    De föreslagna lagändringarna bör  träda i 
                    kraft  så  snart  som  möjligt. Detta bör 
                    kunna ske den 1 april 1993. 
                      Det torde inte vara påkallat  med några 
                    övergångsbestämmelser  till de föreslagna 
                    ändringarna i 1989 års lag.  Också  i mål 
                    som  har  inletts vid ikraftträdandet bör 
                    de nya reglerna  kunna  tillämpas. Det är 
                    nämligen  angeläget  att Sverige  snarast 
                    möjligt kan leva upp till konventionernas 
                    krav  på  att  dessa  mål  skall  avgöras 
                    snabbt.  Detta  betyder  bl.a.   att   om 
                    domstolen före ikraftträdandet har lämnat 
                    ett   medlingsuppdrag,  de  nya  reglerna 
                    beträffande   förutsättningarna  för  att 
                    förlänga tiden  för uppdraget skall gälla 
                    efter  lagändringens  ikraftträdande.  På 
                    samma  sätt   skall   de   nya   reglerna 
                    beträffande  vite och hämtning tillämpas. 
                    Även  reglerna   som   syftar   till  att 
                    säkerställa  en  kommande  verkställighet 
                    eller  överflyttning  skall  tillämpas  i 
                    pågående mål. 
                        Inte   heller   när  det  gäller  det 
                    föreslagna  tillägget   i  6  kap.  15  § 
                    föräldrabalken är det påkallat  med några 
                    övergångsbestämmelser.  Också  i mål  som 
                    har   inletts  vid  ikraftträdandet   bör 
                    domstolen kunna tillämpa den nya regeln.  
                    3     Upprättade lagförslag 
 
                    I enlighet  med  vad  jag  har anfört har 
                    inom   Justitiedepartementet   upprättats 
                    förslag till 
                      1. lag om ändring i lagen (1989:14)  om 
                    erkännande    och    verkställighet    av 
                    utländska  vårdnadsavgöranden m.m. och om 
                    överflyttning av barn, 
                      2. lag om ändring i föräldrabalken. 
                      Lagrådet har granskat lagförslagen.  
                    4     Specialmotivering 
 
                    4.1   Förslaget  till  lag  om  ändring i 
                    lagen  (1989:14)  omerkännande och  verk- 
                    ställighet    av   utländska    vårdnads- 
                    avgöranden m.m.  och  om överflyttning av 
 
                    barn 
 
                    1 § 
                      Bestämmelserna i 2-10,  13-21 och 23 §§ 
                    tillämpas i förhållande till  stater  som 
                    har  tillträtt  den i Luxemburg d. 20 maj 
                    1980    dagtecknade    konventionen    om 
                    erkännande    och    verkställighet    av 
                    avgöranden  rörande  vårdnad om barn samt 
                    om   återställande   av  vård   av   barn 
                    (Europarådskonventionen).  Bestämmelserna 
                    tillämpas  dock  ej  i  förhållande  till 
                    Danmark, Finland, Island  eller  Norge  i 
                    den mån särskilda bestämmelser gäller. 
                       Bestämmelserna  i  2-4  och  11-23  §§ 
                    tillämpas  i  förhållande till stater som 
                    har tillträtt den  i Haag d. 25 okt. 1980 
                    dagtecknade  konventionen  om  de  civila 
                    aspekterna på  internationella bortföran- 
                    den av barn (Haagkonventionen). 
                      Regeringen får,  under förutsättning av 
                    ömsesidighet,   föreskriva   att   lagens 
                    bestämmelser     om    erkännande     och 
                    verkställighet av vårdnadsavgöranden m.m. 
                    eller   lagens  bestämmelser   om   över- 
                    flyttning  av barn skall tillämpas även i 
                    förhållande  till  en  stat  som inte har 
                    tillträtt  Europarådskonventionen   eller 
 
                    Haagkonventionen. 
 
                       I  paragrafen anges i förhållande till 
                    vilka stater  de  olika  bestämmelserna i 
                    lagen  skall  tillämpas.  Eftersom  vissa 
                    förfaranderegler nu införs i 1989 års lag 
                    har hänvisningen till olika  paragrafer i 
                    första   och   andra  styckena  anpassats 
                    härtill. 
 
                    16 § 
                        Innan   länsrätten    förordnar    om 
                    verkställighet  eller  överflyttning  får 
                    den  uppdra åt en ledamot eller suppleant 
                    i socialnämnden  eller en tjänsteman inom 
                    socialtjänsten att  verka för att den som 
                    har  hand  om  barnet  frivilligt   skall 
                    fullgöra  vad  som  åligger  honom  eller 
                    henne. Ett sådant uppdrag får även lämnas 
                    åt  någon  annan  lämplig person. Uppdrag 
                    får lämnas endast om  det  kan  antas att 
                    detta  kommer  att  leda  till att barnet 
                    överlämnas  utan  att  målets  behandling 
                    onödigt fördröjs. 
                       Den  som  har fått ett uppdrag  enligt 
                    första stycket  skall  inom  den  tid som 
                    länsrätten   bestämmer  lämna  rätten  en 
                    redogörelse  för   de  åtgärder  som  har 
                    vidtagits och vad som i övrigt har kommit 
                    fram. Tiden får inte sättas längre än två 
                    veckor.  Om synnerliga  skäl  föreligger, 
                    får länsrätten  dock  bestämma  en längre 
                    tid eller förlänga en redan bestämd tid. 
 
                       Paragrafen innehåller bestämmelser  om 
                    medling  i  mål  om  verkställighet eller 
                    överflyttning. 
 
                    Första stycket 
                       Som  har framhållits  i  den  allmänna 
                    motiveringen (avsnitt 2.1.3) är det i hög 
                    grad  önskvärt   att   barnet  överlämnas 
                    frivilligt.     Med     beaktande      av 
                    konventionernas      krav     på     kort 
                    handläggningstid     har     bestämmelsen 
                    utformats så att medling skall komma till 
                    stånd i de fall där detta snabbt kan leda 
                    till ett frivilligt överlämnande. 
                        Det   är  inte  meningen  att  rätten 
                    rutinmässigt  skall  besluta om medling i 
                    alla   mål   om   verkställighet    eller 
                    överflyttning.  I  stället  skall  det  i 
                    varje   enskilt   fall   prövas  huruvida 
                    omständigheterna   är  sådana   att   det 
                    framstår som lämpligt att försöka få till 
                    stånd ett frivilligt överlämnande. 
                      Om det således kan  antas  att  medling 
                    kan   komma  att  leda  till  att  barnet 
                    överlämnas  frivilligt,  bör  ett  sådant 
                    uppdrag  lämnas.  Vid  den  bedömning som 
                    länsrätten  därvid  skall  göra  har  det 
                    tidigare handlandet av den person som har 
                    fört bort eller hållit kvar barnet liksom 
                    dennes  inställning  i målet naturligtvis 
                    stor betydelse. Länsrätten  måste  därför 
                    noga   pröva  hur  stora  motsättningarna 
                    mellan parterna  är  samt  om medling kan 
                    antas leda till önskat resultat. 
                        Som   tidigare  har  nämnts  är   det 
                    väsentligt  att handläggningen av målen - 
                    med beaktande  av skyddet för barnen - är 
                    snabb och effektiv.  Ett  medlingsuppdrag 
                    får därför inte lämnas, om  det kan antas 
                    att   uppdraget   medför   att   ärendets 
                    behandling onödigt fördröjs. I annat fall 
                    finns  det  risk  för att medlingen leder 
                    till sådan tidsutdräkt att målet inte kan 
                    avgöras   inom   den   korta    tid   som 
                    konventionerna förutsätter. 
                       Även  om länsrätten inte skulle  lämna 
                    ett medlingsuppdrag, finns det emellertid 
                    inom  ramen   för   en  pågående  process 
                    normalt  tid och utrymme  för  frivilliga 
                    överenskommelser i saken. 
                       Kretsen  av  de  personer  till  vilka 
                    länsrätten  kan lämna ett medlingsuppdrag 
                    överensstämmer  med vad som gäller enligt 
                    21    kap.    2    §    första    stycket 
                    föräldrabalken. 
                       Av  17  §  framgår att länsrätten  kan 
                    lämna medlingsuppdrag också i samband med 
                    att   den   förordnar   om   vite   eller 
                    polishämtning. 
 
                    Andra stycket 
                       Om  länsrätten  beslutar  om  medling, 
                    skall den  också  bestämma  den  tid inom 
                    vilken   medlingsuppdraget   skall   vara 
                    avslutat.   Tiden   skall  bestämmas  med 
                    hänsyn   till  omständigheterna   i   det 
                    enskilda  fallet   och   får   inte  utan 
                    synnerliga  skäl  sättas  längre  än  två 
                    veckor.   I   vissa  fall  kan  det  vara 
                    lämpligt att tiden  för  uppdraget  sätts 
                    till  kortare  tid för att undvika onödig 
                    tidsutdräkt.   Visar    det   sig   under 
                    medlingsarbetets  gång  att   det   finns 
                    mycket     goda    förutsättningar    att 
                    åstadkomma ett  frivilligt  överlämnande, 
                    kan   länsrätten   förlänga  tiden.   Ett 
                    utdraget förfarande måste dock undvikas. 
                      I likhet med vad som  gäller  enligt 21 
                    kap.  2  §  andra  stycket föräldrabalken 
                    skall medlaren till  länsrätten  lämna en 
                    redogörelse för medlingsuppdraget. 
 
                    18 § 
                       Förordnar länsrätten om verkställighet 
                    eller  överflyttning,  får  den förelägga 
                    vite, om detta kan antas komma  att  leda 
                    till  att  barnet överlämnas utan onödigt 
                    dröjsmål, eller  besluta att barnet skall 
                    hämtas  genom polismyndighetens  försorg. 
                    Länsrätten kan i samband med förordnandet 
                    lämna uppdrag enligt 16 §. 
                      Är det fråga om en dom eller ett beslut 
                    om umgänge,  får  dock länsrätten besluta 
                    om hämtning av barnet endast om det finns 
                    särskilda    skäl    att     anta     att 
                    verkställighet annars inte kan ske. 
                       Frågor  om  utdömande av förelagt vite 
                    prövas av länsrätten  på  ansökan  av den 
                    part   som  har  begärt  verkställigheten 
                    eller överflyttningen. 
 
                        Paragrafen innehåller bestämmelser om 
                    tvångsmedel  i  de fall då verkställighet 
                    eller överflyttning har beslutats. 
 
                    Första och andra styckena 
                      Jämfört med nu  gällande  regler  i  21 
                    kap.   3  §  första  och  andra  styckena 
                    föräldrabalken innebär bestämmelsen bl.a. 
                    att   möjligheterna   att   förordna   om 
                    polishämtning ökas. 
                      När länsrätten  i  samband  med att den 
                    förordnar    om    verkställighet   eller 
                    överflyttning  beslutar   om  tvångsmedel 
                    skall  den  av hänsyn till barnets  bästa 
                    tillgripa den minst ingripande åtgärd som 
                    kan  antas  leda   till   att  domen  kan 
                    verkställas.  Om  vite  kan  antas   vara 
                    tillräckligt     effektivt     för    att 
                    verkställighet eller överflyttning  skall 
                    komma  till  stånd,  bör  länsrätten inte 
                    besluta  om  polishämtning. På  grund  av 
                    risken  för förhalning  är  det  dock  en 
                    förutsättning   för  att  vite  skall  få 
                    meddelas att vitesföreläggandet kan antas 
                    leda  till  att  barnet  överlämnas  utan 
                    onödigt dröjsmål. Länsrätten måste därför 
                    göra en noggrann prövning  av  omständig- 
                    heterna i det enskilda fallet. 
                       I de fall där medling eller vite  inte 
                    har  lett  till  att verkställighet eller 
                    överflyttning  har   kommit   till  stånd 
                    återstår  endast polishämtning.  I  andra 
                    fall kan länsrätten  redan från början ha 
                    gjort den bedömningen  att varken medling 
                    eller vite kan antas leda till att barnet 
                    överlämnas utan onödigt  dröjsmål.  I  de 
                    fallen  kan länsrätten direkt förordna om 
                    polishämtning. 
                        Vissa   inskränkningar    beträffande 
                    polishämtning av barn gäller dock  då det 
                    är  fråga  om verkställighet av dom eller 
                    beslut om umgänge  med barn. Så långt det 
                    är möjligt bör ansträngningar  göras  för 
                    att få barnet överlämnat på annat sätt än 
                    genom  polismyndighetens försorg. Det kan 
                    emellertid  inträffa  fall  då vite redan 
                    har  förelagts  utan att detta  har  lett 
                    till   att   barnet   har    överlämnats. 
                    Vårdnadshavaren  kan  vidare  vid   flera 
                    tidigare   tillfällen   ha   vägrat   att 
                    överlämna barnet för umgänge. Vårdnadsha- 
                    varen   kan   också   ha   gjort   sådana 
                    uttalanden att det klart framgår att  han 
                    eller  hon  inte  godvilligt  kommer  att 
                    överlämna  barnet.  Om  det  på  grund av 
                    sådana eller andra omständigheter  i  det 
                    enskilda  fallet finns särskilda skäl att 
                    anta att verkställighet  annars  inte kan 
                    ske,   bör   rätten   kunna  förordna  om 
                    polishämtning. Barnets  egen  inställning 
                    till   umgänget  har  naturligtvis   stor 
                    betydelse   för   länsrättens   prövning. 
                    Barnets mening skall enligt den nya  18 § 
                    (tidigare 16 §) inhämtas, om det inte  är 
                    omöjligt med hänsyn särskilt till barnets 
                    ålder och mognad. 
                       Till  skillnad  från  vad  som  gäller 
                    enligt   21   kap.  3  §  tredje  stycket 
                    föräldrabalken kan länsrätten förordna om 
                    hämtning av barnet  även  då  fråga är om 
                    umgänge mellan barnet och annan person än 
                    dess förälder. Den vanligaste situationen 
                    torde  dock vara att fråga är om  umgänge 
                    mellan barn och förälder. 
 
                    Tredje stycket 
                      Bestämmelsen  överensstämmer  i sak med 
                    innehållet  i  21 kap. 3 § fjärde stycket 
                    föräldrabalken. 
 
                    19 § 
                      Om det i ett i  mål  enligt  denna  lag 
                    finns  risk för att barnet förs ur landet 
                    eller    att    verkställigheten    eller 
                    överflyttningen  på annat sätt försvåras, 
                    kan  länsrätten omedelbart  förordna  att 
                    barnet  skall tas om hand på det sätt som 
                    länsrätten  finner  lämpligt.  Länsrätten 
                    kan   därvid   meddela  föreskrifter   om 
                    villkor eller tidpunkt  för  umgänge  med 
                    barnet. 
                        För   att   underlätta   att   barnet 
                    överflyttas kan länsrätten i samband  med 
                    dom  eller beslut om verkställighet eller 
                    överflyttning   föreskriva   att   barnet 
                    tillfälligt skall tas om hand på lämpligt 
 
                    sätt. 
 
                      Paragrafen innehåller bestämmelser  som 
                    syftar   till  att  säkerställa  kommande 
                    verkställighet eller överflyttning. 
 
                    Första stycket 
                      När det  gäller fall av internationella 
                    bortföranden  av barn kan det finnas stor 
                    risk för att barnet  förs ur landet eller 
                    göms  inom  landets  gränser  så  att  en 
                    kommande   verkställighet   eller   över- 
                    flyttning  försvåras  eller  omöjliggörs. 
                    Det kan därför finnas behov av att mycket 
                    brådskande åtgärder vidtas i ett pågående 
                    mål     för     att     förhindra     att 
                    verkställigheten   eller  överflyttningen 
                    saboteras.   I   dessa  situationer   kan 
                    länsrätten förordna  att barnet skall tas 
                    om hand på lämpligt sätt. 
                        Länsrätten   får   med   ledning   av 
                    omständigheterna  i  det enskilda  fallet 
                    bestämma   var  barnet  skall   placeras. 
                    Barnet  kan t.ex.  placeras  på  lämpligt 
                    ställe genom  de  sociala  myndigheternas 
                    försorg  eller  hos sökanden eller  någon 
                    anhörig i den mån  detta bedöms lämpligt. 
                    Det är viktigt att barnet placeras på ett 
                    tryggt ställe. 
                      I samband med att  länsrätten  beslutar 
                    att   omhänderta   barnet  kan  domstolen 
                    meddela  föreskrifter   om   villkor  och 
                    tidpunkt    för   umgänge   med   barnet. 
                    Exempelvis kan föreskrifter ges om att en 
                    förälder som  har  fört bort eller hållit 
                    kvar barnet skall få  träffa det endast i 
                    närvaro  av  en  tredje  person  för  att 
                    förhindra     ett    nytt    bortförande. 
                    Föreskrifter kan också ges om att umgänge 
                    skall få utövas  bara på viss plats eller 
                    på  bestämda tidpunkter.  Länsrätten  kan 
                    vidare  besluta  att  en  förälder  måste 
                    lämna  ifrån  sig sitt pass i samband med 
                    umgänge med barnet. 
                        När  domstolen   har   beslutat   att 
                    omhänderta  ett  barn  är  det av största 
                    vikt  att målet handläggs så  snabbt  som 
                    möjligt. 
 
                    Andra stycket 
                      Även  om  i ett enskilt fall risken för 
                    att barnet skall föras ut ur landet eller 
                    gömmas inom landets  gränser  har bedömts 
                    inte    vara   så   stor   under   målets 
                    handläggning,  kan  risken  öka i samband 
                    med att länsrättens dom eller  beslut  om 
                    verkställighet     eller    överflyttning 
                    meddelas. För att underlätta  att  barnet 
                    överflyttas    kan    länsrätten   därvid 
                    föreskriva  att barnet tillfälligt  skall 
                    tas om hand. Liksom är fallet beträffande 
                    omhändertaganden  enligt  första  stycket 
                    får    länsrätten    med    ledning    av 
                    omständigheterna  i  det  enskilda fallet 
                    och  de  möjligheter som står  till  buds 
                    bestämma var barnet skall placeras. 
                       I  likhet   med   en  bestämmelse  med 
                    liknande innehåll i 21  kap.  4  §  andra 
                    stycket  föräldrabalken  är ändamålet med 
                    omhändertagandet   att  skapa   gynnsamma 
                    betingelser  för överflyttningen.  Endast 
                    kortvariga  omhändertaganden   bör  komma 
                    ifråga  i  dessa  situationer  och  något 
                    behov  av  längre  omhändertaganden torde 
                    inte heller föreligga. 
 
                    20 § 
                      Har talan enligt denna  lag inte väckts 
                    eller kan ett beslut enligt  19 §  första 
                    stycket   inte   avvaktas,   får   polis- 
                    myndigheten   genast   omhänderta  barnet 
                    eller vidta andra omedelbara åtgärder som 
                    kan  ske  utan skada för barnet.  När  en 
                    sådan åtgärd  vidtas  skall om möjligt en 
                    läkare    samt    en   företrädare    för 
                    socialtjänsten eller  i förekommande fall 
                    en  sådan kontaktperson  för  barnet  som 
                    avses i socialtjänstlagen (1980:620) vara 
                    närvarande. Åtgärden skall genast anmälas 
                    till länsrätten, som utan dröjsmål prövar 
                    om den skall bestå. 
 
                      Paragrafen  innehåller  bestämmelser om 
                    interimistiskt        ingripande       av 
                    polismyndighet   för   att    säkerställa 
                    verkställighet eller överflyttning. 
                       I  vissa  situationer  kan länsrättens 
                    beslut  enligt  19 § första stycket  inte 
                    avvaktas. Det kan  vara fråga om fall där 
                    talan ännu inte har väckts, exempelvis då 
                    ett barn just har förts  in i landet. Det 
                    kan också vara fråga om fall där saken är 
                    så brådskande att det inte  finns tid att 
                    avvakta  ett beslut av länsrätten  i  ett 
                    pågående mål.  Som exempel kan nämnas att 
                    uppgifter framkommer  om  att barnet inom 
                    mycket  kort  tid  kommer  att  föras  ur 
                    landet,  eller att ett barn som  tidigare 
                    har vistats  på känd adress är på väg att 
                    gömmas undan.  Polismyndigheten  skall då 
                    ha  möjlighet  att  vidta  interimistiska 
                    åtgärder      för     att     säkerställa 
                    verkställighet eller överflyttning. 
                      När polisen ingriper  med stöd av denna 
                    bestämmelse  bör  den  inte   vidta   mer 
                    ingripande  åtgärder  än  som fordras för 
                    att skydda barnet. I vissa  fall  kan det 
                    räcka  med  att barnets pass omhändertas. 
                    Den  mest verkningsfulla  åtgärden  torde 
                    dock vara att polisen tar hand om barnet. 
                    Barnet   kan  därvid  placeras  genom  de 
                    sociala myndigheternas  försorg  eller på 
                    ett   barnsjukhus  eller  annat  lämpligt 
                    ställe.  Det kan vara mindre lämpligt att 
                    barnet på  detta  stadium överlämnas till 
                    en förälder. 
                       Som  framgår av redogörelsen  för  den 
                    nuvarande  ordningen  (avsnitt 2.1.1) har 
                    polisen enligt allmänna regler befogenhet 
                    och skyldighet att förebygga  och  hindra 
                    brott  samt  att  ingripa  när  brott har 
                    begåtts.   Det  bör  framhållas  att  den 
                    förevarande  bestämmelsen  inte är avsedd 
                    att  inskränka polisens befogenheter  att 
                    ingripa  i  anledning av brott som hänger 
                    samman med det här aktuella ämnet. 
                      Liksom enligt de nu gällande reglerna i 
                    21 kap. 10 § andra stycket föräldrabalken 
                    skall   om   möjligt   en   läkare   samt 
                    företrädare för  socialtjänsten  eller en 
                    kontaktperson  för barnet vara närvarande 
                    då     polismyndigheten     vidtar     en 
                    interimistisk  åtgärd  och åtgärden skall 
                    genast anmälas till länsrätten,  som utan 
                    dröjsmål skall pröva om den skall bestå. 
 
                    21 § 
                      Beträffande förfarandet i övrigt  i mål 
                    om  verkställighet  av  ett avgörande som 
                    avses  i  5  § eller om överflyttning  av 
                    barn enligt 11 §  tillämpas 21 kap. 9 och 
                    11-16 §§ föräldrabalken.  Vad  som  före- 
                    skrivs  i  21  kap.  13  §  andra stycket 
                    föräldrabalken om kostnader för utförande 
                    av uppdrag skall gälla i fråga om uppdrag 
                    enligt   16   §   första   stycket  andra 
                    meningen. 
 
                       Paragrafen (tidigare betecknad  17  §) 
                    innebär  att  huvuddelen av de gemensamma 
                    bestämmelserna  i  21 kap. föräldrabalken 
                    gäller även i mål om verkställighet eller 
                    överflyttning av barn enligt denna lag. 
                      I den nu gällande  paragrafen anges att 
                    även 21 kap. 2 och 3 §§,  4 §  första och 
                    andra  styckena  samt 10 § föräldrabalken 
                    är tillämpliga i mål enligt 1989 års lag. 
                    De  frågor  som  regleras   i  dessa  be- 
                    stämmelser särregleras nu i 1989  års lag 
                    under  16  och  18-20 §§. I övrigt införs 
                    inga  ändringar  i   sak   i  förevarande 
                    paragraf. 
 
                    Övergångsbestämmelsen 
                       Denna lag träder i kraft den  1  april 
 
                    1993. 
 
                       Frågan   om  övergångsregleringen  har 
                    behandlats i  den  allmänna  motiveringen 
                    (avsnitt 2.4).  
                    4.2   Förslaget  till  lag  om ändring  i 
                    föräldrabalken 
 
                    6 kap. Om vårdnad och umgänge 
 
                    15 § 
                      Barnets vårdnadshavare har  ett  ansvar 
                    för  att barnets behov av umgänge med  en 
                    förälder som inte är vårdnadshavare eller 
                    med någon  annan som står barnet särskilt 
                    nära   så  långt   möjligt   tillgodoses. 
                    Vårdnadshavaren  skall, om inte särskilda 
                    skäl   talar   mot  det,   lämna   sådana 
                    upplysningar  rörande   barnet   som  kan 
                    främja umgänget. 
                       Motsätter  sig  barnets vårdnadshavare 
                    det umgänge som begärs av en förälder som 
                    inte är vårdnadshavare,  beslutar  rätten 
                    på  talan  av denna förälder i frågan  om 
                    umgänge efter vad som är bäst för barnet. 
                      Motsätter  sig  barnets  vårdnadshavare 
                    det umgänge som begärs av någon  annan än 
                    en förälder, beslutar rätten på talan  av 
                    socialnämnden  i  frågan om umgänge efter 
                    vad som är bäst för barnet. 
                       Vid  beslut enligt  andra  och  tredje 
                    styckena  skall  rätten beakta risken för 
                    att  barnet  i samband  med  utövande  av 
                    umgänge utsätts  för övergrepp, olovligen 
                    bortförs eller kvarhålls eller annars far 
 
                    illa. 
 
                      Paragrafen innehåller  bestämmelser  om 
                    umgänge  mellan  barn  och  förälder samt 
                    andra  som  står  barnet  särskilt  nära. 
                    Bestämmelsen i sista stycket  är  ny. Som 
                    har  anförts  i den allmänna motiveringen 
                    är  tanken  med  tillägget   att  markera 
                    vikten av att domstolen vid avgörandet av 
                    umgängesfrågor    beaktar    föreliggande 
                    risker  för  att barnet vid utövandet  av 
                    umgänge far illa. Det behöver alltså inte 
                    vara   ställt  utom   allt   tvivel   att 
                    förhållanden  kommer att inträffa som kan 
                    leda till att barnet far illa för att det 
                    skall inverka på beslutet om umgänge. Det 
                    räcker med att  det  föreligger  konkreta 
                    omständigheter  som  talar  för  att  det 
                    finns en risk för det. 
                       I  lagtexten nämns till en början risk 
                    för övergrepp.  Det  kan  vara  fråga  om 
                    fysiska övergrepp, såsom misshandel eller 
                    sexuella   förgripelser.   Omständigheter 
                    som  därvid  kan   spela   in   kan  vara 
                    umgängesförälderns allmänna attityd  till 
                    våld,   eventuella   tidigare  övergrepp, 
                    hotelser   om   övergrepp    m.m.   Också 
                    övergrepp som enbart är av psykisk  natur 
                    måste beaktas. 
                      I lagtexten nämns vidare risken för att 
                    barnet     olovligen    bortförs    eller 
                    kvarhålls. Även  sådana förfaranden är en 
                    form av övergrepp  men  det  har  ansetts 
                    viktigt att uttryckligen nämna dessa fall 
                    i  lagtexten.  Vad det här handlar om  är 
                    att   umgängesföräldern   bortför   eller 
                    kvarhåller  barnet  i  strid mot den rätt 
                    att  ta  vård  om  barnet som  tillkommer 
                    vårdnadshavaren. 
                      Risk för att ett barn  olovligen kommer 
                    att   föras   ut   ur  landet  föreligger 
                    naturligtvis framför  allt om föräldrarna 
                    eller  någon av dem har  anknytning  till 
                    något  annat  land  än  Sverige.  En  om- 
                    ständighet  som  kan  påverka bedömningen 
                    kan  vara  i vilken mån umgängesföräldern 
                    har funnit sig  i att den andra föräldern 
                    tillerkänts vårdnaden  om  barnet; enligt 
                    vissa     främmande    rättsuppfattningar 
                    erkänns sålunda i princip inte att modern 
                    har  bestämmanderätten  över  var  barnet 
                    skall vistas. 
                      Även  risken  för  att barnet olovligen 
                    förs bort eller hålls  kvar  inom  landet 
                    måste  beaktas.  Om  omständigheterna ger 
                    anledning att anta att  den  förälder som 
                    inte  är vårdnadshavare kommer  att  föra 
                    barnet till en okänd ort eller inte lämna 
                    tillbaka   barnet   på  föreskriven  tid, 
                    exempelvis därför att  föräldern tidigare 
                    agerat på sådant sätt, är detta en faktor 
                    som  domstolen  har  att  väga   in   vid 
                    bedömningen av hur umgängesbeslutet skall 
                    utformas. 
                       Domstolen  skall  också ta hänsyn till 
                    risken för att barnet  annars  kan  komma 
                    att  fara illa i samband med utövande  av 
                    umgänge.  Om  exempelvis den förälder som 
                    barnet skall umgås med är missbrukare och 
                    det  finns  en  risk  för  att  föräldern 
                    kommer  att lämna  barnet  vind  för  våg 
                    under  umgängestillfällena   eller   låta 
                    barnet  vistas  i  olämpliga  miljöer, är 
                    detta omständigheter som bör vägas in vid 
                    bestämmandet av umgänge. 
                      Kommer domstolen till uppfattningen att 
                    försiktighetsmått   är   påkallade,   har 
                    domstolen    möjlighet   att   föreskriva 
                    exempelvis att  umgänget  skall få utövas 
                    enbart i Sverige eller enbart  i  närvaro 
                    av  en  tredje  person eller enbart under 
                    kortare stunder.  Naturligtvis  kan också 
                    risken  för  att barnet far illa vara  så 
                    beaktansvärd  att  det  med  hänsyn  till 
                    barnets bästa framstår som lämpligast att 
                    umgänge över huvud taget inte kommer till 
                    stånd. 
                      Det förhållandet  att  barnet,  om  det 
                    olovligen  bortförs  eller kvarhålls utom 
                    landet, kan återföras till Sverige enligt 
                    Europaråds-och   Haagkonventionerna   (se 
                    avsnitt 2.1.2), bör  inte utgöra skäl att 
                    underlåta att vidta sådana försiktighets- 
                    mått som annars är påkallade. 
                       Som  har framhållits  i  den  allmänna 
                    motiveringen   måste   en   bedömning  av 
                    samtliga  föreliggande  omständigheter  i 
                    det   enskilda   fallet   ske   när    en 
                    umgängesfråga        skall       avgöras. 
                    Utgångspunkten för den helhetsbedömningen 
                    skall - som framgår av  andra  stycket  - 
                    vara  vad  som  är  bäst  för barnet. Vid 
                    bedömningen av vad som är bäst för barnet 
                    kan  bl.a.  beaktas  barnets  ålder   och 
                    mognadsgrad    och    den   känslomässiga 
                    anknytningen mellan barnet  och  den  som 
                    begär umgänge. 
                    Övergångsbestämmelsen 
 
                    Denna  lag  träder  i  kraft  den 1 april 
                    1993. 
 
                       Frågan  om  övergångsregleringen   har 
                    behandlats  i  den  allmänna motiveringen 
                    (avsnitt 2.4).  
                    5     Hemställan 
 
                    Med hänvisning till vad jag nu har anfört 
                    hemställer  jag  att regeringen  föreslår 
                    riksdagen att anta förslagen till 
                      1. lag om ändring  i lagen (1989:14) om 
                    erkännande    och    verkställighet    av 
                    utländska vårdnadsavgöranden  m.m. och om 
                    överflyttning av barn, 
                      2. lag om ändring i föräldrabalken.  
                    6     Beslut 
 
                    Regeringen      ansluter     sig     till 
                    föredragandens överväganden  och beslutar 
                    att  genom proposition föreslå  riksdagen 
                    att anta de förslag som föredraganden har 
                    lagt fram. 
                                                     Bilaga 1  
                    Sammanfattning    av    promemorian   (Ds 
                    1992:39) Olovligt bortförande  och  andra 
                    övergrepp mot barn 
 
                    I promemorian behandlas två frågor. 
                       Den  ena frågan rör olovligt bortförda 
                    barn i internationella  förhållanden. Det 
                    föreslås  att  det i lagen  (1989:14)  om 
                    erkännande    och    verkställighet    av 
                    utländska vårdnadsavgöranden  m.m. och om 
                    överflyttning  av  barn  införs särskilda 
                    regler beträffande förfarandet  i  mål om 
                    verkställighet  eller  överflyttning.  De 
                    föreslagna reglerna syftar till att - med 
                    bibehållande  av  skyddet  för  barnen  - 
                    effektivisera förfarandet  för att bättre 
                    uppnå  syftet  med Europarådskonventionen 
                    den  20  maj  1980   om   erkännande  och 
                    verkställighet   av  avgöranden   rörande 
                    vårdnad om barn samt  om återställande av 
                    vård av barn och Haagkonventionen  den 25 
                    oktober  1980 om de civila aspekterna  på 
                    internationella bortföranden av barn. Det 
                    föreslås  vidare   att  särskilda  regler 
                    införs    i    syfte    att   säkerställa 
                    verkställighet eller överflyttning. 
                      Den andra frågan rör umgängesreglerna i 
                    föräldrabalken.  Det  föreslås   att   en 
                    uttrycklig    bestämmelse   förs   in   i 
                    föräldrabalken  om  att domstolen när den 
                    bedömer  en  umgängesfråga  skall  beakta 
                    risken  för  att  barnet  i  samband  med 
                    utövande  av umgänge  utsätts  för  över- 
                    grepp, olovligen bortförs eller kvarhålls 
                    eller annars far illa. 
                      Lagändringarna  föreslås  träda i kraft 
                    den 1 januari 1993. 
                    Promemorians lagförslag          Bilaga 2 
 
                    1 Förslag till 
 
                    Lag  om  ändring  i  lagen  (1989:14)  om 
                    erkännande    och    verkställighet    av 
                    utländska vårdnadsavgöranden  m.m. och om 
                    överflyttning av barn 
 
                      Härigenom föreskrivs i fråga  om  lagen 
                    (1989:14)      om      erkännande     och 
                    verkställighet        av        utländska 
                    vårdnadsavgöranden m.m. och om överflytt- 
                    ning av barn 
                       dels  att  nuvarande  16 och 17-19  §§ 
                    skall betecknas 18 respektive 21-23 §§, 
                      dels att 1 § samt den nya 21 § skall ha 
                    följande lydelse, 
                      dels att det i lagen skall införas fyra 
                    nya paragrafer, 16, 17, 19 och 
                    20 §§, 
                        dels   att   rubriken  närmast   före 
                    nuvarande 18 § skall  sättas närmast före 
                    den nya 22 §. 
 
                    Nuvarande lydelse      Föreslagen lydelse 
 
                                      1 § 
 
                      Bestämmelserna i       Bestämmelserna i 
                    2-10, 13-17 och 19     2-10, 13-21 och 23 
                    §§   tillämpas   i     §§   tillämpas   i 
                    förhållande   till     förhållande   till 
                    stater   som   har     stater   som   har 
                    tillträtt   den  i     tillträtt   den  i 
                    Luxemburg   d.  20     Luxemburg   d.  20 
                    maj           1980     maj           1980 
                    dagtecknade            dagtecknade 
                    konventionen    om     konventionen    om 
                    erkännande     och     erkännande     och 
                    verkställighet  av     verkställighet  av 
                    avgöranden rörande     avgöranden rörande 
                    vårdnad   om  barn     vårdnad   om  barn 
                    samt            om     samt            om 
                    återställande   av     återställande   av 
                    vård    av    barn     vård    av    barn 
                    (Europarådskonven-     (Europarådskon- 
                    tionen).   Bestäm-     ventionen). 
                    melserna tillämpas     Bestämmelserna 
                    dock      ej     i     tillämpas  dock ej 
                    förhållande   till     i förhållande till 
                    Danmark,  Finland,     Danmark,  Finland, 
                    Island eller Norge     Island eller Norge 
                    i   den  mån  sär-     i   den  mån  sär- 
                    skilda     bestäm-     skilda     bestäm- 
                    melser gäller.         melser gäller. 
                      Bestämmelserna i       Bestämmelserna i 
                    2-4  och  11-19 §§     2-4  och  11-23 §§ 
                    tillämpas        i     tillämpas        i 
                    förhållande   till     förhållande   till 
                    stater   som   har     stater   som   har 
                    tillträtt   den  i     tillträtt   den  i 
                    Haag  d.  25  okt.     Haag  d.  25  okt. 
                    1980   dagtecknade     1980   dagtecknade 
                    konventionen om de     konventionen om de 
                    civila  aspekterna     civila  aspekterna 
                    på                     på 
                    Nuvarande lydelse      Föreslagen lydelse 
 
                    internationella        internationella 
                    bortföranden    av     bortföranden    av 
                    barn                   barn     (Haagkon- 
                    (Haagkonventionen).    ventionen). 
 
                       Regeringen får, under förutsättning av 
                    ömsesidighet,   föreskriva   att   lagens 
                    bestämmelser     om     erkännande    och 
                    verkställighet av vårdnadsavgöranden m.m. 
                    eller   lagens  bestämmelser   om   över- 
                    flyttning  av barn skall tillämpas även i 
                    förhållande  till  en  stat  som inte har 
                    tillträtt  Europarådskonventionen   eller 
                    Haagkonventionen. 
 
                                           16 § 
 
                                             Innan länsrätten 
                                           förordnar       om 
                                           verkställighet 
                                           eller        över- 
                                           flyttning  får den 
                                           uppdra  åt ledamot 
                                           eller  suppleant i 
                                           socialnämnden 
                                           eller   tjänsteman 
                                           inom 
                                           socialtjänsten att 
                                           verka  för att den 
                                           som  har  hand  om 
                                           barnet  frivilligt 
                                           skall fullgöra vad 
                                           som  åligger honom 
                                           eller       henne. 
                                           Sådant uppdrag får 
                                           även   lämnas   åt 
                                           någon        annan 
                                           lämplig    person. 
                                           Uppdrag får lämnas 
                                           endast  om det kan 
                                           antas   att  detta 
                                           kommer   att  leda 
                                           till   att  barnet 
                                           överlämnas    utan 
                                           att  ärendets  be- 
                                           handling   onödigt 
                                           fördröjs. 
                                             Den som har fått 
                    Nuvarande lydelse      ett uppdrag enligt 
                                           första     stycket 
                                           skall inom den tid 
                                           som länsrätten be- 
                                           stämmer      lämna 
                                           rätten   en  redo- 
                                           görelse   för   de 
                                           åtgärder  som  har 
                                           vidtagits  och vad 
                                           som  i  övrigt har 
                                           kommit fram. Tiden 
                                           får    inte   utan 
                                           synnerliga    skäl 
                                           sättas  längre  än 
                                           två veckor. 
 
                                           17 § 
 
                                                    Förordnar 
                                           länsrätten      om 
                                           verkställighet 
                                           eller 
                                           Föreslagen lydelse 
 
                                           överflyttning, får 
                                           den      förelägga 
                                           vite, om detta kan 
                                           antas   komma  att 
                                           leda    till   att 
                                           barnet  överlämnas 
                                           utan       onödigt 
                                           dröjsmål,    eller 
                                           besluta att barnet 
                                           skall hämtas genom 
                                           polismyndighetens 
                                           försorg.     Läns- 
                                           rätten    kan    i 
                                           samband  med  för- 
                                           ordnandet    lämna 
                                           uppdrag  enligt 16 
                                           §. 
                                              Är det fråga om 
                                           dom  eller  beslut 
                                           om   umgänge,  får 
                    Nuvarande lydelse      dock    länsrätten 
                                           besluta  om  hämt- 
                                           ning   av   barnet 
                                           endast    om   det 
                                           finns    särskilda 
                                           skäl  att anta att 
                                           verkställighet 
                                           annars   inte  kan 
                                           ske. 
                                                 Frågor    om 
                                           utdömande       av 
                                           förelagt      vite 
                                           prövas   av  läns- 
                                           rätten  på ansökan 
                                           av  den  part  som 
                                           har         begärt 
                                           verkställigheten 
                                           eller 
                                           överflyttningen.  
                                           19 § 
 
                                             Föreligger i mål 
                                           enligt  denna  lag 
                                           fara    för    att 
                                           barnet   förs   ur 
                                           landet  eller  att 
                                           verkställigheten 
                                           eller   överflytt- 
                                           ningen  på   annat 
                                           sätt    försvåras, 
                                           kan     länsrätten 
                                           omedelbart 
                                           förordna       att 
                                           barnet  skall  tas 
                                           om   hand  på  det 
                                           sätt           som 
                                           länsrätten  finner 
                                           lämpligt. 
                                           Länsrätten     kan 
                                           därvid     meddela 
                                           föreskrifter    om 
                                           villkor      eller 
                                           tidpunkt  för  um- 
                                           gänge med barnet. 
                                                  För     att 
                                           underlätta     att 
                                           barnet överflyttas 
                                           kan  länsrätten  i 
                                           samband   med  dom 
                                           eller   beslut   i 
                                           målet   föreskriva 
                                           att barnet 
 
                                           Föreslagen lydelse 
 
                                           tillfälligt  skall 
                                           tas   om  hand  på 
                                           lämpligt sätt.  
                                           20 § 
 
                                              Kan  ett beslut 
                                           enligt 19 § första 
                                           stycket       inte 
                                           avvaktas,      får 
                                           polismyndigheten, 
                                           oavsett  om  något 
                                           mål  pågår, genast 
                                           omhänderta  barnet 
                                           eller  vidta andra 
                                           omedelbara 
                                           åtgärder  som  kan 
                                           ske utan skada för 
                                           barnet.   När   en 
                                           sådan       åtgärd 
                                           vidtas  skall   om 
                                           möjligt  en läkare 
                                           samt   företrädare 
                                           för socialtjänsten 
                                           eller   i    före- 
                                           kommande  fall  en 
                                           sådan         kon- 
                                           taktperson     för 
                                           barnet som avses i 
                                           socialtjänstlagen 
                                           (1980:620)    vara 
                                           närvarande. 
                                           Åtgärden     skall 
                                           genast     anmälas 
                                           till   länsrätten, 
                                           som utan  dröjsmål 
                                           prövar    om   den 
                                           skall bestå.  
                    17 §                   21 § 
 
                           Beträffande            Beträffande 
                    förfarandet      i     förfarandet      i 
                    övrigt  i  mål  om     övrigt  i  mål  om 
                    verkställighet  av     verkställighet  av 
                    ett  avgörande som     ett  avgörande som 
                    avses  i 5 § eller     avses  i 5 § eller 
                    om   överflyttning     om   överflyttning 
                    av  barn enligt 11     av  barn enligt 11 
                    §   tillämpas   21     §   tillämpas   21 
                    kap. 2 och 3 §§, 4     kap.  9  och 11-16 
                    § första och andra     §§ föräldrabalken. 
                    styckena samt 9-16     Vad som föreskrivs 
                    §§ föräldrabalken.     i  21  kap.  13  § 
                                           föräldrabalken  om 
                                           kostnader      för 
                                           utförande       av 
                                           uppdrag      skall 
                                           gälla  i fråga  om 
                                           uppdrag  enligt 16 
                                           §  första  stycket 
                                           andra meningen.  
                       Denna lag träder i kraft den 1 januari 
                    1993. 
                    2 Förslag till 
 
                    Lag om ändring i föräldrabalken 
 
                      Härigenom  föreskrivs  att  6 kap. 15 § 
                    föräldrabalken1    skall    ha   följande 
                    lydelse. 
 
                    Nuvarande lydelse      Föreslagen lydelse 
 
                                      15 § 
 
                       Barnets  vårdnadshavare har ett ansvar 
                    för att barnets  behov  av umgänge med en 
                    förälder som inte är vårdnadshavare eller 
                    med någon annan som står  barnet särskilt 
                    nära   så   långt   möjligt  tillgodoses. 
                    Vårdnadshavaren skall,  om inte särskilda 
                    skäl   talar   mot   det,  lämna   sådana 
                    upplysningar  rörande  barnet   som   kan 
                    främja umgänget. 
                       Motsätter  sig  barnets vårdnadshavare 
                    det umgänge som begärs av en förälder som 
                    inte är vårdnadshavare,  beslutar  rätten 
                    på  talan  av denna förälder i frågan  om 
                    umgänge efter vad som är bäst för barnet. 
                      Motsätter  sig  barnets  vårdnadshavare 
                    det umgänge som begärs av någon  annan än 
                    en förälder, beslutar rätten på talan  av 
                    socialnämnden  i  frågan om umgänge efter 
                    vad som är bäst för barnet. 
                                                Vid    beslut 
                                           enligt  andra  och 
                                           tredje    styckena 
                                           skall       rätten 
                                           beakta risken  för 
                                           att    barnet    i 
                                           samband        med 
                                           utövande   av  um- 
                                           gänge utsätts  för 
                                           övergrepp, 
                                           olovligen bortförs 
                                           eller    kvarhålls 
                                           eller  annars  far 
                                           illa.  
                      Denna lag träder i kraft  den 1 januari 
                    1993.  
                    1 Balken omtryckt 1990:1526.  
                                                     Bilaga 3 
 
                    Förteckning över remissinstanser  som har 
                    yttrat  sig  över departementspromemorian 
                    (Ds  1992:39)  Olovligt  bortförande  och 
                    andra övergrepp mot barn 
 
                    Efter   remiss   har    yttranden    över 
                    betänkandet   avgetts  av  Hovrätten  för 
                    Västra Sverige, Kammarrätten i Jönköping, 
                    Stockholms   tingsrätt,    Länsrätten   i 
                    Stockholms län, Länsrätten i Uppsala län, 
                    Socialstyrelsen, Domstolsverket,  Statens 
                    invandrarverk,        Rikspolisstyrelsen, 
                    Uppsala       universitets      juridiska 
                    fakultetsstyrelse,  Riksdagens ombudsmän, 
                    Brottsförebyggande     rådet,     Svenska 
                    kommunförbundet,  Malmö kommun,  Sveriges 
                    advokatsamfund, Föreningen  jurister  vid 
                    Sveriges allmänna advokatbyråer, Sveriges 
                    domareförbund,  Föreningen  kommunal- och 
                    landstingsanställda     familjerådgivare, 
                    Föreningen   BRIS   -  Barnens   Rätt   I 
                    Samhället,  Rädda  Barnens   riksförbund, 
                    Bortrövade barns förening, Umgängesrätts- 
                    föräldrarnas    Riksförening,    Söndags- 
                    föräldrarnas    i   Stockholm   förening, 
                    Riksorganisationen   för  kvinnojourer  i 
                    Sverige,   Husmodersförbundet   Hem   och 
                    Samhälle,  Föreningen  Familj  och  Rätt, 
                    Idégruppen   om    mansrollsfrågor    och 
                    Riksförbundet  mot  sexuella övergrepp på 
                    barn (RMSÖ). 
                       Yttrande  har  också   inkommit   från 
                    Kvinnojouren     i    Umeå,    Föreningen 
                    Söndagsförälder    -    Hudiksvall    och 
                    Föreningen Mullvadarna. 
                       Sveriges Mansjourers  Riksorganisation 
                    har    översänt    ett    yttrande   från 
                    Mansföreningen i Linköping. 
                        Riksförbundet  Hem  och  Skola   samt 
                    Fredrika-Bremer-Förbundet   har   beretts 
                    tillfälle  att  avge  yttranden  men  har 
                    avstått från att yttra sig. 
                    Lagrådsremissens lagförslag      Bilaga 4 
 
                    1 Förslag till 
 
                    Lag  om  ändring  i  lagen  (1989:14)  om 
                    erkännande    och    verkställighet    av 
                    utländska  vårdnadsavgöranden m.m. och om 
                    överflyttning av barn 
 
                      Härigenom  föreskrivs  i fråga om lagen 
                    (1989:14)      om      erkännande     och 
                    verkställighet        av        utländska 
                    vårdnadsavgöranden m.m. och om överflytt- 
                    ning av barn 
                       dels  att  nuvarande  16 och 17-19  §§ 
                    skall betecknas 18 respektive 21-23 §§, 
                      dels att 1 § samt den nya 21 § skall ha 
                    följande lydelse, 
                      dels att det i lagen skall införas fyra 
                    nya paragrafer, 16, 17, 19 och 
                    20 §§, av följande lydelse, 
                        dels   att   rubriken  närmast   före 
                    nuvarande 18 § skall  sättas närmast före 
                    den nya 22 §. 
 
                    Nuvarande lydelse      Föreslagen lydelse 
 
                                      1 § 
 
                      Bestämmelserna i       Bestämmelserna i 
                    2-10, 13-17 och 19     2-10, 13-21 och 23 
                    §§   tillämpas   i     §§   tillämpas   i 
                    förhållande   till     förhållande   till 
                    stater   som   har     stater   som   har 
                    tillträtt   den  i     tillträtt   den  i 
                    Luxemburg   d.  20     Luxemburg   d.  20 
                    maj           1980     maj           1980 
                    dagtecknade            dagtecknade 
                    konventionen    om     konventionen    om 
                    erkännande     och     erkännande     och 
                    verkställighet  av     verkställighet  av 
                    avgöranden rörande     avgöranden rörande 
                    vårdnad   om  barn     vårdnad   om  barn 
                    samt            om     samt            om 
                    återställande   av     återställande   av 
                    vård    av    barn     vård    av    barn 
                    (Europarådskon-        (Europarådskon- 
                    ventionen).            ventionen). 
                    Bestämmelserna         Bestämmelserna 
                    tillämpas  dock ej     tillämpas  dock ej 
                    i förhållande till     i förhållande till 
                    Danmark,  Finland,     Danmark,  Finland, 
                    Island eller Norge     Island eller Norge 
                    i   den  mån  sär-     i   den  mån  sär- 
                    skilda     bestäm-     skilda     bestäm- 
                    melser gäller.         melser gäller. 
                      Bestämmelserna i       Bestämmelserna i 
                    2-4  och  11-19 §§     2-4  och  11-23 §§ 
                    tillämpas        i     tillämpas        i 
                    förhållande   till     förhållande   till 
                    stater   som   har     stater   som   har 
                    tillträtt   den  i     tillträtt   den  i 
                    Haag  d.  25  okt.     Haag  d.  25  okt. 
                    1980   dagtecknade     1980   dagtecknade 
                    konventionen om de     konventionen om de 
                    civila  aspekterna     civila  aspekterna 
                    på                     på 
                    Nuvarande lydelse      Föreslagen lydelse  
                    internationella        internationella 
                    bortföranden    av     bortföranden    av 
                    barn     (Haagkon-     barn     (Haagkon- 
                    ventionen).            ventionen). 
 
                       Regeringen får, under förutsättning av 
                    ömsesidighet,   föreskriva   att   lagens 
                    bestämmelser     om     erkännande    och 
                    verkställighet av vårdnadsavgöranden m.m. 
                    eller   lagens  bestämmelser   om   över- 
                    flyttning  av barn skall tillämpas även i 
                    förhållande  till  en  stat  som inte har 
                    tillträtt  Europarådskonventionen   eller 
                    Haagkonventionen. 
 
                                           16 § 
 
                                             Innan länsrätten 
                                           förordnar       om 
                                           verkställighet 
                                           eller        över- 
                                           flyttning  får den 
                                           uppdra    åt    en 
                                           ledamot      eller 
                                           suppleant        i 
                                           socialnämnden 
                                           eller  en tjänste- 
                                           man           inom 
                                           socialtjänsten att 
                                           verka  för att den 
                                           som  har  hand  om 
                                           barnet  frivilligt 
                                           skall fullgöra vad 
                                           som  åligger honom 
                                           eller  henne.  Ett 
                                           sådant uppdrag får 
                                           även   lämnas   åt 
                                           någon        annan 
                                           lämplig    person. 
                                           Uppdrag får lämnas 
                                           endast  om det kan 
                                           antas   att  detta 
                                           kommer   att  leda 
                                           till   att  barnet 
                                           överlämnas    utan 
                                           att  ärendets  be- 
                                           handling   onödigt 
                                           fördröjs. 
                    Nuvarande lydelse        Den som har fått 
                                           ett uppdrag enligt 
                                           första     stycket 
                                           skall inom den tid 
                                           som länsrätten be- 
                                           stämmer      lämna 
                                           rätten   en  redo- 
                                           görelse   för   de 
                                           åtgärder  som  har 
                                           vidtagits  och vad 
                                           som  i  övrigt har 
                                           kommit fram. Tiden 
                                           får    inte   utan 
                                           synnerliga    skäl 
                                           sättas  längre  än 
                                           två veckor. 
 
                                           17 § 
 
                                                    Förordnar 
                                           länsrätten      om 
                                           verkställighet 
                                           eller 
                                           Föreslagen lydelse 
 
                                           överflyttning, får 
                                           den     före-lägga 
                                           vite, om detta kan 
                                           antas   komma  att 
                                           leda    till   att 
                                           barnet  överlämnas 
                                           utan       onödigt 
                                           dröjsmål,    eller 
                                           besluta att barnet 
                                           skall hämtas genom 
                                           polismyndighetens 
                                           försorg. 
                                           Länsrätten  kan  i 
                                           samband        med 
                                           förordnandet lämna 
                                           uppdrag  enligt 16 
                                           §. 
                                              Är det fråga om 
                                           en  dom  eller ett 
                    Nuvarande lydelse      beslut om umgänge, 
                                           får           dock 
                                           länsrätten besluta 
                                           om   hämtning   av 
                                           barnet  endast  om 
                                           det          finns 
                                           särskilda skäl att 
                                           anta   att   verk- 
                                           ställighet  annars 
                                           inte kan ske. 
                                                 Frågor    om 
                                           utdömande       av 
                                           förelagt      vite 
                                           prövas   av  läns- 
                                           rätten  på ansökan 
                                           av  den  part  som 
                                           har         begärt 
                                           verkställigheten 
                                           eller 
                                           överflyttningen.  
                                           19 § 
 
                                             Om det i ett mål 
                                           enligt  denna  lag 
                                           finns risk för att 
                                           barnet   förs   ur 
                                           landet  eller  att 
                                           verkställigheten 
                                           eller   överflytt- 
                                           ningen  på   annat 
                                           sätt    försvåras, 
                                           kan     länsrätten 
                                           omedelbart 
                                           förordna       att 
                                           barnet  skall  tas 
                                           om   hand  på  det 
                                           sätt           som 
                                           länsrätten  finner 
                                           lämpligt. 
                                           Länsrätten     kan 
                                           därvid     meddela 
                                           föreskrifter    om 
                                           villkor      eller 
                                           tidpunkt  för  um- 
                                           gänge med barnet. 
                                                  För     att 
                                           underlätta     att 
                                           barnet överflyttas 
                                           kan  länsrätten  i 
                                           samband   med  dom 
                                           eller   beslut   i 
                                           målet   föreskriva 
                                           att barnet 
                                           Föreslagen lydelse 
 
                                           tillfälligt  skall 
                                           tas   om  hand  på 
                                           lämpligt sätt.  
                                           20 § 
 
                                              Om  ett  beslut 
                                           enligt 19 § första 
                                           stycket  inte  kan 
                                           avvaktas,      får 
                                           polismyndigheten, 
                                           oavsett  om  något 
                                           mål  pågår, genast 
                                           omhänderta  barnet 
                                           eller  vidta andra 
                                           omedelbara     åt- 
                                           gärder som kan ske 
                                           utan   skada   för 
                                           barnet.   När   en 
                                           sådan       åtgärd 
                                           vidtas  skall   om 
                                           möjligt  en läkare 
                                           samt    en   före- 
                                           trädare        för 
                                           socialtjänsten 
                                           eller    i   före- 
                                           kommande  fall  en 
                                           sådan         kon- 
                                           taktperson     för 
                                           barnet som avses i 
                                           socialtjänstlagen 
                                           (1980:620)    vara 
                                           närvarande. 
                                           Åtgärden     skall 
                                           genast     anmälas 
                                           till   länsrätten, 
                                           som utan  dröjsmål 
                                           prövar    om   den 
                                           skall bestå.  
                    17 §                   21 § 
 
                           Beträffande            Beträffande 
                    förfarandet      i     förfarandet      i 
                    övrigt  i  mål  om     övrigt  i  mål  om 
                    verkställighet  av     verkställighet  av 
                    ett  avgörande som     ett  avgörande som 
                    avses  i 5 § eller     avses  i 5 § eller 
                    om   överflyttning     om   överflyttning 
                    av  barn enligt 11     av  barn enligt 11 
                    §   tillämpas   21     §   tillämpas   21 
                    kap. 2 och 3 §§, 4     kap.  9  och 11-16 
                    § första och andra     §§ föräldrabalken. 
                    styckena samt 9-16     Vad som föreskrivs 
                    §§ föräldrabalken.     i  21  kap.  13  § 
                                           föräldrabalken  om 
                                           kostnader      för 
                                           utförande       av 
                                           uppdrag      skall 
                                           gälla  i fråga  om 
                                           uppdrag  enligt 16 
                                           §  första  stycket 
                                           andra meningen.  
                       Denna  lag  träder i kraft den 1 april 
                    1993. 
                    2 Förslag till 
 
                    Lag om ändring i föräldrabalken 
 
                      Härigenom föreskrivs  att  6  kap. 15 § 
                    föräldrabalken1    skall    ha   följande 
                    lydelse. 
 
                    Nuvarande lydelse      Föreslagen lydelse 
 
                                      15 § 
 
                       Barnets  vårdnadshavare har ett ansvar 
                    för att barnets  behov  av umgänge med en 
                    förälder som inte är vårdnadshavare eller 
                    med någon annan som står  barnet särskilt 
                    nära   så   långt   möjligt  tillgodoses. 
                    Vårdnadshavaren skall,  om inte särskilda 
                    skäl   talar   mot   det,  lämna   sådana 
                    upplysningar  rörande  barnet   som   kan 
                    främja umgänget. 
                       Motsätter  sig  barnets vårdnadshavare 
                    det umgänge som begärs av en förälder som 
                    inte är vårdnadshavare,  beslutar  rätten 
                    på  talan  av denna förälder i frågan  om 
                    umgänge efter vad som är bäst för barnet. 
                      Motsätter  sig  barnets  vårdnadshavare 
                    det umgänge som begärs av någon  annan än 
                    en förälder, beslutar rätten på talan  av 
                    socialnämnden  i  frågan om umgänge efter 
                    vad som är bäst för barnet. 
                                                Vid    beslut 
                                           enligt  andra  och 
                                           tredje    styckena 
                                           skall       rätten 
                                           beakta risken  för 
                                           att    barnet    i 
                                           samband        med 
                                           utövande   av  um- 
                                           gänge utsätts  för 
                                           övergrepp, 
                                           olovligen bortförs 
                                           eller    kvarhålls 
                                           eller  annars  far 
                                           illa.  
                      Denna lag träder i kraft  den  1  april 
                    1993.  
                    1 Balken omtryckt 1990:1526. 
                                                     Bilaga 5 
                    Lagrådet 
 
                    Utdrag   ur   protokoll  vid  sammanträde 
                    1992-11-12 
                      Närvarande: justitierådet Per Jermsten, 
                    regeringsrådet     Stig     von     Bahr, 
                    justitierådet Inger Nyström. 
                             Enligt       protokoll       vid 
                    regeringssammanträde   den  17  september 
                    1992  har  regeringen  på  hemställan  av 
                    statsrådet   Hellsvik  beslutat   inhämta 
                    lagrådets yttrande över förslag till 
                      1. lag om ändring  i lagen (1989:14) om 
                    erkännande    och    verkställighet    av 
                    utländska vårdnadsavgöranden  m.m. och om 
                    överflyttning av barn, 
                      2. lag om ändring i föräldrabalken. 
                         Förslagen    har    inför   lagrådet 
                    föredragits  av  hovrättsassessorn   Meit 
                    Camving Gillberg. 
                      Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.