Prop.
1992/93:139
Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp
i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 26 november 1992.
På regeringens vägnar
Carl Bildt
Reidunn Laurén
I propositionen behandlas två frågor.
Den ena frågan rör olovligt bortförda barn i internationella
förhållanden. Det föreslås att det i lagen (1989:14) om erkännande
och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om
överflyttning av barn införs särskilda regler beträffande förfarandet
i mål om verkställighet eller överflyttning. Reglerna syftar till att -
med bibehållande av skyddet för barnen - effektivisera förfarandet
för att bättre uppnå syftet med Europarådskonventionen den 20 maj
1980 om erkännande och verkställighet av avgöranden rörande
vårdnad om barn samt om återställande av vård av barn och Haag-
konventionen den 25 oktober 1980 om de civila aspekterna på
internationella bortföranden av barn. Det föreslås vidare att särskilda
regler införs i syfte att säkerställa verkställighet eller överflyttning.
Den andra frågan rör umgängesreglerna i föräldrabalken. Det
föreslås att en uttrycklig bestämmelse förs in i föräldrabalken om att
domstolen när den bedömer en umgängesfråga skall beakta risken för
att barnet i samband med utövande av umgänge utsätts för övergrepp,
olovligen bortförs eller kvarhålls eller annars far illa.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 april 1993.
1 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 139
Prop. 1992/93:139
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1989:14) om erkännande
och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om
överflyttning av barn
dels att nuvarande 16 och 17-19 §§ skall betecknas 17 respektive
21-23 §§,
dels att 1 § samt den nya 21 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 16 och 18-20
§§, av följande lydelse,
dels att rubriken närmast före nuvarande 18 § skall sättas närmast
före den nya 22 §.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Bestämmelserna i 2-10, 13-
17 och 29 §§ tillämpas i för-
hållande till stater som har
tillträtt den i Luxemburg d. 20
maj 1980 dagtecknade konven-
tionen om erkännande och
verkställighet av avgöranden
rörande vårdnad om barn samt
om återställande av vård av
barn (Europarådskonvention-
en). Bestämmelserna tillämpas
dock ej i förhållande till Dan-
mark, Finland, Island eller
Norge i den mån särskilda
bestämmelser gäller.
Bestämmelserna i 2-4 och
11-19 §§ tillämpas i förhållan-
de till stater som har tillträtt
den i Haag d. 25 okt. 1980
dagtecknade konventionen om
de civila aspekterna på
Bestämmelserna i 2-10, 13-
21 och 23 §§ tillämpas i för-
hållande till stater som har
tillträtt den i Luxemburg d. 20
maj 1980 dagtecknade konven-
tionen om erkännande och
verkställighet av avgöranden
rörande vårdnad om barn samt
om återställande av vård av
barn (Europarådskonvention-
en). Bestämmelserna tillämpas
dock ej i förhållande till Dan-
mark, Finland, Island eller
Norge i den mån särskilda
bestämmelser gäller.
Bestämmelserna i 2-4 och
11-23 §§ tillämpas i förhållan-
de till stater som har tillträtt
den i Haag d. 25 okt. 1980
dagtecknade konventionen om
de civila aspekterna på
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:139
internationella bortföranden av internationella bortföranden av
barn (Haagkonventionen). barn (Haagkonventionen).
Regeringen får, under förutsättning av ömsesidighet, föreskriva att
lagens bestämmelser om erkännande och verkställighet av vårdnads-
avgöranden m.m. eller lagens bestämmelser om överflyttning av barn
skall tillämpas även i förhållande till en stat som inte har tillträtt
Europarådskonventionen eller Haagkonventionen.
16 §
Innan länsrätten förordnar
om verkställighet eller över-
flyttning får den uppdra åt en
ledamot eller suppleant i
socialnämnden eller en tjänste-
man inom socialtjänsten att
verka för att den som har
hand om barnet frivilligt skall
fullgöra vad som åligger
honom eller henne. Ett sådant
uppdrag får även lämnas åt
någon annan lämplig person.
Uppdrag får lämnas endast om
det kan antas att detta kommer
att leda till att barnet över-
lämnas utan att målets be-
handling onödigt fördröjs.
Den som har fått ett upp-
drag enligt första stycket skall
inom den tid som länsrätten
bestämmer lämna rätten en
redogörelse för de åtgärder
som har vidtagits och vad som
i övrigt har kommit fram.
Tiden får inte sättas längre än
två veckor. Om synnerliga skäl
föreligger, får länsrätten dock
bestämma en längre tid eller
förlänga en redan bestämd tid.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:139
18 §
Förordnar länsrätten om
verkställighet eller överflytt-
ning, får den förelägga vite,
om detta kan antas komma att
leda till att barnet överlämnas
utan onödigt dröjsmål, eller
besluta att barnet skall hämtas
genom polismyndighetens
försorg. Länsrätten kan i
samband med förordnandet
lämna uppdrag enligt 16 §.
År det fråga om en dom eller
ett beslut om umgänge, får
dock länsrätten besluta om
hämtning av barnet endast om
det finns särskilda skäl att
anta att verkställighet annars
inte kan ske.
Frågor om utdömande av
förelagt vite prövas av läns-
rätten på ansökan av den part
som har begärt verkställig-
heten eller överflyttningen.
19 §
Om det i ett mål enligt denna
lag finns risk för att barnet
förs ur landet eller att verk-
ställigheten eller överflytt-
ningen på annat sätt för-
svåras, kan länsrätten omedel-
bart förordna att barnet skall
tas om hand på det sätt som
länsrätten finner lämpligt.
Länsrätten kan därvid med-
dela föreskrifter om villkor
eller tidpunkt för umgänge
med barnet.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:139
För att underlätta att barnet
överflyttas kan länsrätten i
samband med dom eller beslut
om verkställighet eller över-
flyttning föreskriva att barnet
tillfälligt skall tas om hand på
lämpligt sätt.
20 §
Har talan enligt denna lag
inte väckts eller kan ett beslut
enligt 19 § första stycket inte
a vvaktas, får polismyndigheten
genast omhänderta barnet eller
vidta andra omedelbara åt-
gärder som kan ske utan skada
för barnet. När en sådan
åtgärd vidtas skall om möjligt
en läkare samt en företrädare
för socialtjänsten eller i före-
kommande fall en sådan kon-
taktperson för barnet som
avses i socialtjänstlagen
(1980:620) vara närvarande.
Åtgärden skall genast anmälas
till länsrätten, som utan dröjs-
mål prövar om den skall be-
stå.
77 §
Beträffande förfarandet i
övrigt i mål om verkställighet
av ett avgörande som avses i
5 § eller om överflyttning av
barn enligt 11 § tillämpas 27
kap. 2 och 3 §§, 4 § första
och andra styckena samt 9-16
§§ föräldrabalken.
21 §
Beträffande förfarandet i
övrigt i mål om verkställighet
av ett avgörande som avses i
5 § eller om överflyttning av
barn enligt 11 § tillämpas 27
kap. 9 och 11-16 §§ föräldra-
balken. Vad som föreskrivs i
21 kap. 13 § föräldrabalken
om kostnader för utförande av
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse Prop. 1992/93:139 uppdrag skall gälla i fråga om uppdrag enligt 16 § första stycket andra meningen. |
Denna lag träder i kraft den 1 april 1993.
2 Förslag till Prop. 1992/93:139
Härigenom föreskrivs att 6 kap. 15 § föräldrabalken1 skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
15 §
Barnets vårdnadshavare har ett ansvar för att barnets behov av
umgänge med en förälder som inte är vårdnadshavare eller med någon
annan som står barnet särskilt nära så långt möjligt tillgodoses.
Vårdnadshavaren skall, om inte särskilda skäl talar mot det, lämna
sådana upplysningar rörande barnet som kan främja umgänget.
Motsätter sig barnets vårdnadshavare det umgänge som begärs av
en förälder som inte är vårdnadshavare, beslutar rätten på talan av
denna förälder i frågan om umgänge efter vad som är bäst för barnet.
Motsätter sig barnets vårdnadshavare det umgänge som begärs av
någon annan än en förälder, beslutar rätten på talan av social-
nämnden i frågan om umgänge efter vad som är bäst för barnet.
Vid beslut enligt andra och
tredje styckena skall rätten
beakta risken för att barnet i
samband med utövande av um-
gänge utsätts för övergrepp,
olovligen bortförs eller kvar-
hålls eller annars far illa.
Denna lag träder i kraft den 1 april 1993.
1 Balken omtryckt 1990:1526.
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 november 1992
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, statsråden B. Wester-
berg, Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson, Svensson,
Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik, Wibble, Davidson, Könberg, Odell,
Lundgren, Unckel, P. Westerberg, Ask
Föredragande: statsrådet Laurén
Genom lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av
utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn
införlivades två konventioner med svensk rätt, nämligen Europa-
rådskonventionen den 20 maj 1980 om erkännande och verkställig-
het av avgöranden rörande vårdnad om barn samt om återställande av
vård av barn och Haagkonventionen den 25 oktober 1980 om de
civila aspekterna på internationella bortföranden av barn. Lagen
trädde i kraft delvis den 1 juni 1989 och i övrigt den 1 juli 1989.
Konventionerna har kungjorts genom publicering i Sveriges
överenskommelser med främmande makter (SÖ 1989:7 och 8) i sin
lydelse på originalspråken engelska och franska. En översättning av
konventionerna till svenska finns intagen i bilaga till prop. 1988/89:8
om olovligt bortförande av barn i internationella förhållanden.
För Sveriges del är Europarådskonventionen i kraft i förhållande
till Belgien, Cypern, Danmark, Frankrike, Irland, Luxemburg,
Nederländerna, Norge, Portugal, Schweiz, Spanien, Storbritannien
och Nordirland, Tyskland samt Österrike. Haagkonventionen är i
kraft mellan Sverige och Amerikas Förenta Stater, Argentina,
Australien, Belize, Canada, Danmark, Frankrike, Jugoslavien, Irland,
Israel, Luxemburg, Mexico, Nederländerna, Norge, Nya Zeeland,
Portugal, Schweiz, Spanien, Storbritannien och Nordirland, Tyskland,
Ungern samt Österrike.
Som ett första led i en översyn av 1989 års lag anordnade Justitie-
departementet hösten 1991 en hearing angående olovligt bortförda
barn i internationella förhållanden. I hearingen deltog företrädare för Prop. 1992/93:139
Utrikesdepartementet, Socialdepartementet, Domstolsverket, Kam-
marrätten i Stockholm, Länsrätten i Stockholms län, Länsrätten i
Uppsala län, Rikspolisstyrelsens interpolsektion samt Socialstyrelsen.
Vid hearingen framfördes synpunkter framfor allt på de förfarande-
regler som skall tillämpas i mål och ärenden enligt lagen.
I en inom Justitiedepartementet upprättad departementspromemoria,
Ds 1992:39, Olovligt bortförande och andra övergrepp mot barn,
föreslås ändringar i lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet
av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn.
1 promemorian föreslås också att det genom ett tillägg i föräldrabalken
uttryckligen skall slås fast att domstolen när den bedömer en
umgängesfråga skall beakta risken för att barnet i samband med
utövande av umgänge utsätts för övergrepp, olovligen bortförs eller
kvarhålls eller annars far illa.
Promemorian har remissbehandlats. Till protokollet i detta ärende
bör fogas dels en sammanfattning av promemorian som bilaga 1, dels
promemorians lagförslag som bilaga 2, dels en förteckning över
remissinstanserna som bilaga 3. En sammanställning av remiss-
yttrandena finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (Justitiedeparte-
mentets dnr 91-3333).
Lagrådet
Regeringen beslutade den 17 september 1992 att inhämta Lagrådets
yttrande över förslag till dels lag om ändring i lagen (1989:14) om
erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m.
och om överflyttning av barn, dels lag om ändring i föräldrabalken.
Lagförslagen bör fogas till protokollet som bilaga 4.
Lagrådet har lämnat förslagen utan erinran. Lagrådets yttrande bör
fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 5. Jag har gjort några
redaktionella ändringar i det remitterade lagförslaget.
Med olovligt bortförande av barn avses framför allt fall då en förälder
utan lov för med sig sitt barn till ett annat land i syfte att undanhålla
den andra föräldern vårdnaden om barnet. Hit hör också fall då en
förälder olovligen håller kvar barnet i ett annat land efter utgången av
en umgängestid eller efter det att en domstol har anförtrott vårdnaden Prop. 1992/93:139
om barnet åt den andra föräldern. Barnet som bortförs kan även vara
omhändertaget för vård efter ett beslut av ett bamavårdande organ.
I FN:s konvention från år 1989 om barnets rättigheter stadgas i
artikel 11 att konventionsstatema skall vidta åtgärder för att bekämpa
olovligt bortförande och kvarhållande av barn i utlandet. För detta
ändamål skall konventionsstatema främja ingåendet av bilaterala eller
multilaterala överenskommelser eller anslutning till befintliga
överenskommelser. Sverige har ratificerat barnkonventionen.
Genom att Sverige har anslutit sig till Europarådskonventionen kan
avgöranden om vårdnad, umgänge eller rätten att ta vård om barn
som har meddelats i en konventionsstat erkännas och verkställas i
Sverige. På motsvarande sätt kan avgöranden av detta slag som har
meddelats här i landet få verkan i de andra konventionsstatema. Även
i de fall då en förälder har vårdnaden om sitt bam direkt på grund av
lag och bamet olagligen förs bort till en annan konventionsstat kan det
komma i fråga att flytta över bamet från den staten.
Anslutningen till Haagkonventionen innebär att det är möjligt mellan
konventionsstatema att få överflyttat ett bam som olovligen har förts
bort från den stat där bamet hade sitt hemvist vid bortförandet eller
som olovligen hålls kvar i en annan konventionsstat.
Utrikesdepartementet är centralmyndighet när det gäller frågor om
bortförda bam (se förordningen, 1989:177, om erkännande och verk-
ställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflytt-
ning av bam). Centralmyndigheten skall ta emot och förmedla
framställningar om åtgärder enligt konventionerna, hjälpa till med att
leta efter bam som olovligen har förts till Sverige eller som olovligen
hålls kvar här, söka få till stånd lösningar på frivillighetens väg samt
samarbeta med centralmyndigheterna i de andra konventionsstatema.
Ansökan om verkställighet av ett avgörande som avses i 5 § 1989
års lag eller om överflyttning av bam enligt 11 § samma lag görs
hos länsrätten. Dessa mål skall handläggas skyndsamt. Om ett mål
om överflyttning av bara enligt 11 § 1989 års lag inte har avgjorts
inom sex veckor från det att ansökan gjordes om överflyttningen,
måste rätten på sökandens begäran redogöra för orsaken till dröjs-
målet.
Förfarandet inför länsrätten följer i stora delar reglerna i 21 kap.
föräldrabalken. Detta innebär att rätten har möjlighet att lämna med-
lingsuppdrag enligt 21 kap. 2 § föräldrabalken för att få den som har
hand om bamet att frivilligt fullgöra vad som åligger honom eller
henne. Om rätten förordnar om verkställighet, får den enligt 21 kap.
3 § föräldrabalken förelägga vite eller besluta att bamet skall hämtas
genom polismyndighetens försorg. Är det fråga om dom eller beslut
om vårdnad eller överlämnande av bam, får rätten besluta om
hämtning av bamet endast om verkställighet annars inte kan ske eller
10
om hämtning är nödvändig för att undvika att bamet lider allvarlig Prop. 1992/93:139
skada. När det gäller dom eller beslut om umgänge mellan bamet och
en förälder som inte är vårdnadshavare, får rätten besluta om
hämtning av bamet endast om verkställighet annars inte kan ske och
bamet har ett särskilt starkt behov av umgänge med föräldern.
Hämtning får inte ske när det är fråga om umgänge mellan bamet och
annan än förälder. När rätten förordnar om verkställighet, kan den
även lämna medlingsuppdrag. Ett sådant uppdrag skall enligt 21 kap.
4 § föräldrabalken lämnas när rätten beslutat att bamet skall hämtas
genom polismyndighetens försorg, om inte särskilda skäl talar mot
det.
Om det i ett verkställighets- eller överflyttningsmål föreligger fara
för att bamet förs ur landet eller om saken av annan anledning
brådskar, kan länsrätten enligt 21 kap. 10 § första stycket föräldra-
balken omedelbart förordna att bamet skall tas om hand på lämpligt
sätt. Om ett sådant beslut inte kan avvaktas, får polismyndigheten
enligt 21 kap. 10 § andra stycket föräldrabalken, oavsett om något
mål pågår, vidta sådana omedelbara åtgärder som kan ske utan skada
för bamet. Vidare har polisen enligt allmänna regler befogenhet och
skyldighet att förebygga och hindra brott samt att ingripa när brott har
begåtts. Allmänna bestämmelser härom finns i polislagen (1984:387)
och i polisförordningen (1984:730). I samband med att rätten
förordnar om verkställighet kan den enligt 21 kap. 4 § föräldrabalken,
om det finns särskilda skäl för att underlätta att bamet överflyttas,
föreskriva att bamet tillfälligt skall tas om hand på lämpligt sätt.
Av 21 kap. 14 § föräldrabalken följer att länsrätten kan förordna
att ett beslut om vite eller hämtning skall gälla omedelbart.
I förhållande till de övriga nordiska länderna gäller vissa särskilda
regler i fråga om erkännande och verkställighet av nordiska av-
göranden rörande vårdnaden om eller umgänge med bam (se
förordningen, 1931:429, om vissa internationella rättsförhållanden
rörande äktenskap, adoption och förmynderskap samt lagen,
1977:595, om erkännande och verkställighet av nordiska domar på
privaträttens område). Denna reglering innebär i huvudsak att ett
avgörande av detta slag som har meddelats i ett nordiskt land har
samma verkan i ett annat nordiskt land som om det hade meddelats
i det landet. Den nordiska regleringen är emellertid inte heltäckan-
de. Sålunda är det bara vissa avgöranden som erkänns; utanför
regleringen i denna del faller bl.a. avgöranden rörande vårdnaden
om bam till ogifta föräldrar. Av 1 § första stycket 1989 års lag
framgår att de bestämmelser som grundas på Europarådskonven-
tionen inte skall tillämpas i förhållande till de övriga nordiska
länderna i den mån särskilda regler gäller mellan dessa länder.
Haagkonventionens regler skall däremot tillämpas vid sidan av den
särskilda nordiska regleringen (se prop. 1988/89:8 s. 22 f.).
11
Även i förhållande till Schweiz gäller särskilda regler i fråga om Prop. 1992/93:139
erkännande och verkställighet av vårdnadsavgöranden e.d. (se lagen,
1936:79, om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i
Schweiz). Såväl Europaråds- som Haagkonventionen gäller vid sidan
om den särskilda regleringen mellan Sverige och Schweiz (se prop.
1988/89:8 s. 23 f.).
Den ökande rörligheten över gränserna har medfört ett allt större
behov av samarbete mellan länderna för att motverka att föräldrar
eller andra personer obehörigen för med sig barn till ett annat land
eller olovligen håller kvar dem där och på så sätt skiljer barnen från
deras vårdnadshavare. Det är därför angeläget att anslutningen till
Haag- och Europarådskonventionema blir så stor som möjligt. Det är
också väsentligt att Sverige lever upp till de folkrättsliga förpliktelser
som vi har åtagit oss genom ratificeringen av de båda konventionerna.
Från svensk sida förutsätter vi att andra konventionsstater medverkar
till att bam som olovligen har förts bort från Sverige snabbt återförs
hit. På motsvarande sätt förutsätter givetvis andra stater att vi från
svensk sida medverkar till att snabbt återföra bam till andra konven-
tionsstater.
En bärande tanke bakom de båda konventionerna är att hänsynen
till barnets bästa skall sättas främst när man bedömer frågor röran-
de vårdnaden.
Haagkonventionen har enligt sin preambel till syfte att ge barnen
ett skydd på internationell nivå mot de skadliga effekterna av ett
olovligt bortförande eller kvarhållande av dem, att fastställa för-
faranden i syfte att säkerställa ett snabbt återförande av dem till den
stat i vilken de har sitt hemvist samt att säkerställa ett skydd för rätten
till umgänge. I konventionen betonas att man skall söka få bamet
återlämnat på frivillig väg.
I Europarådskonventionen sägs på motsvarande sätt att man genom
att träffa överenskommelser för att säkerställa att avgöranden rörande
vårdnaden om bam blir mer allmänt erkända och verkställda kommer
att ge ett bättre skydd för barnens bästa. Det framhålls också att
föräldrars rätt till umgänge är en naturlig följd av vårdnadsrätten.
Europarådskonventionen har även till syfte att åstadkomma en lämplig
ordning för att göra det möjligt att återställa vården av bam som
egenmäktigt har avbrutits.
Huvudprincipen enligt konventionerna är att det inte skall löna sig
för en förälder eller någon annan person att föra bort ett bam från
dess hemland eller hålla kvar ett bam i ett främmande land. Ett beslut
om vårdnad i barnets hemland skall därför normalt verkställas och
bamet skall enligt huvudregeln flyttas över dit. Avsikten är att bamet
12
snabbt skall fä komma tillbaka till sin hemvanda miljö. En vårdnads- Prop. 1992/93:139
process skall äga rum under ordnade former.
I de båda konventionerna framhålls vikten av snabb handläggning.
Enligt Haagkonventionen art. 2 skall staterna använda de snabbaste
förfaranden som finns tillgängliga. Om ett avgörande inte har fattats
inom sex veckor från den dag då förfarandet inleddes, har sökanden
eller centralmyndigheten enligt Haagkonventionen art. 11 rätt att
kräva en redogörelse för orsakerna till dröjsmålet (se även 15 § 1989
års lag). Detta innebär visserligen inte en absolut skyldighet att målet
skall vara slutligt avgjort inom sex veckor, men härigenom under-
stryks vikten av ett snabbt och effektivt förfarande. Riktpunkten bör
därför vara att ett mål om verkställighet eller överflyttning i normal-
fallet skall kunna avslutas inom sex veckor.
Till skydd för bamet finns det emellertid vissa möjligheter att vägra
att erkänna och verkställa ett avgörande eller att vägra att besluta om
överflyttning av bam. Dessa förutsättningar, som givetvis är av
grundläggande betydelse, regleras i 6-9 och 12 §§ 1989 års lag.
Erkännande och verkställighet eller överflyttning skall således under
vissa förutsättningar vägras, om ändrade förhållanden inträtt, om
bamet riskerar att ta skada av verkställigheten eller överflyttningen
eller om bamet självt motsätter sig verkställighet eller överflyttning
och har nått en sådan mognad att dess vilja bör beaktas. Dessutom
finns ordre public-regler. Vissa formella krav beträffande den
utländska domstolens behörighet m.m. ställs också upp.
Vid tillämpningen av 1989 års lag har det emellertid visat sig att
vissa problem har uppstått i Sverige. Det gäller främst fall där bam
olovligen har förts till eller kvarhållits i Sverige och där verk-
ställighet av vårdnadsavgöranden eller återförande till utlandet har
begärts, men det gäller också fall avseende verkställighet av um-
gängesavgöranden.
Utrikesdepartementet har i sin egenskap av centralmyndighet under
tiden den 1 januari 1990 - 31 december 1991 handlagt 37 ärenden
(beträffande sammanlagt 52 barn) avseende överflyttning av bam
enligt Haagkonventionen. Därav avser 18 ärenden (sammanlagt 25
bam) fall där barn har förts till eller kvarhållits i Sverige. Av de
ärenden som avser barn som har förts till Sverige har överflyttning
kunnat ske endast i fem fall (åtta barn) och då först efter avsevärd
tidsutdräkt. Förlikning har träffats i fem fall, fyra ärenden pågår, i ett
fall har ansökan avvisats och i två fall har barnen förts till ett annat
land. När det gäller bam som har förts från Sverige har överflytt-
ning skett i tio fall (14 barn), förlikning har träffats i tre fall,
överflyttning har vägrats i ett fall och förfarandet pågår i sju fall.
Antalet ärenden enligt Europarådskonventionen är mycket litet såväl
när det gäller barn som har förts till Sverige som när det gäller bam
som har förts från Sverige.
13
Förfarandet i mål om verkställighet av vårdnads- eller umgänges- Prop. 1992/93:139
avgöranden och om överflyttning av bam följer, som jag tidigare
nämnt, i stora delar reglerna i 21 kap. föräldrabalken. Hand-
läggningstiden i förvaltningsdomstolarna kan ofta bli lång med
skriftväxling, eventuellt inhämtande av bampsykiatriskt utlåtande,
medling, ett eller flera vitesförelägganden samt hämtningsbeslut.
Därutöver följer tidsutdräkt på grund av överklaganden, in-
hibitionsbeslut och prövning av frågor om utdömande av försuttna
viten. Ett ärende kan på detta sätt passera de olika instanserna flera
gånger.
Den långa handläggningstiden kan komma i konflikt med syftet med
konventionerna samt kravet på snabb handläggning (se Haagkonven-
tionen art. 1, 2 och 11, Europarådskonventionen art. 14 samt 15 §
1989 års lag). Det finns därför anledning att överväga om förfarande-
reglerna, med beaktande av skyddet för barnen, kan göras effektivare.
Vid den hearing som Justitiedepartementet höll under hösten 1991
framfördes också uppfattningen att förfarandet borde effektiviseras.
I promemorian föreslås lagändringar som syftar till att dessa
önskemål skall tillgodoses. Förfarandet bör enligt vad som sägs i
promemorian inriktas på att - med beaktande av skyddet för barnen
- så fort som möjligt nå ett avgörande i sak, ett avgörande som i
förekommande fall verkligen kan verkställas. I första hand bör man
givetvis försöka få bamet överlämnat på frivillig väg, men om detta
inte kan antas leda till önskat resultat måste enligt promemorian
möjligheter till ett effektivt ingripande med tvångsmedel finnas.
Promemorian tar upp några särskilda inslag i förfarandet enligt 21
kap. föräldrabalken som har visat sig ge upphov till problem när de
skall tillämpas på 1989 års lag. Främst gäller det reglerna om medling
och om hur tvångsmedel (vitesföreläggande och polishämtning) skall
användas. Ett annat problem är att verkställighet av ett vårdnads- eller
umgängesavgörande samt överflyttning av bam kan försvåras eller
omöjliggöras genom att en förälder eller någon annan person innan,
under eller efter domstolsförfarandet gömmer undan bamet. I flera
fall har polisen aldrig kunnat verkställa ett hämtningsbeslut.
Promemorieförslaget innebär att särskilda regler i dessa hänseen-
den skall införas i 1989 års lag och att motsvarande bestämmelser i
21 kap. föräldrabalken inte längre skall tillämpas på förfarandet vid
mål om verkställighet eller överflyttning enligt 1989 års lag.
Denna uppläggning godtas genomgående av remissinstanserna, som
allmänt vitsordar att förfarandet behöver stramas upp.
Även jag delar uppfattningen att förfarandet vid tillämpningen av
1989 års lag måste bli effektivare än det nu är. Jag menar också att
det är en lämplig ordning som föreslås i promemorian. I det följan-
de skall jag behandla den närmare utformningen av reglerna om
medling (avsnitt 2.1.3), vite (avsnitt 2.1.4), polishämtning (avsnitt
14
2.1.5) respektive åtgärder för att säkerställa verkställighet eller Prop. 1992/93:139
överflyttning (avsnitt 2.1.6).
Ett par remissinstanser har ifrågasatt om inte de skäl som ligger till
grund för promemorieförslagen motiverar en motsvarande översyn
även av förfarandereglema i 21 kap. föräldrabalken för inhemska fall.
Jag är emellertid inte beredd att i detta lagstiftningsärende föreslå
några ändringar i föräldrabalkens verkställighetsregler. Behovet av
sådana ändringar får övervägas i ett annat sammanhang.
Domstolsutredningen har i sitt betänkande (SOU 1991:106)
Domstolarna inför 2000-talet föreslagit att frågor om verkställighet
av avgöranden om vårdnad om och umgänge med bam samt frågor
om överflyttning av bam skall handläggas av tingsrätterna i stället
för av länsrätterna. Utredningen har också föreslagit att det skall
införas ett krav på prövningstillstånd för att få ett sådant avgörande
överprövat av hovrätt och att det - utom i prejudikatfall - inte skall
gå att överklaga hovrättens avgörande. I konsekvens härmed har
utredningen föreslagit ändringar i 1989 års lag så att ansökan om
verkställighet av ett avgörande som avses i 5 § eller om överflytt-
ning av bam enligt 11 § skall göras hos tingsrätten i den ort där
vårdnadshavaren eller någon av vårdnadshavama har sitt hemvist.
Om det inte finns någon behörig domstol, skall frågan enligt förslaget
tas upp vid Stockholms tingsrätt. Även för dessa fall har utredningen
föreslagit regler om prövningstillstånd i hovrätt m.m.
Domstolsutredningens betänkande remissbehandlas för närvarande.
Därefter kommer förslagen att beredas inom regeringskansliet. Med
hänsyn härtill behandlar jag nu inte frågan om vilka domstolar som
skall pröva ansökningar om verkställighet av vårdnads- eller um-
gängesavgöranden samt om överflyttning av bam. Inte heller tar jag
upp frågan om eventuella fullföljdsbegränsningar.
Mitt förslag: Innan länsrätten förordnar om verkställighet eller
överflyttning skall den få lämna medlingsuppdrag, om det kan
antas att detta kommer att leda till att bamet överlämnas utan att
ärendets behandling onödigt fördröjs. Tiden för uppdraget skall
inte utan synnerliga skäl få sättas längre än två veckor.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt (se prome-
morian s.20 f.).
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har tillstyrkt
förslaget eller lämnat det utan erinran. Domstolsverket har dock ansett
att medlingstiden inte bör få sättas längre än två veckor men att
länsrätten vid synnerliga skäl skall få förlänga tiden. Uppsala
15
universitets juridiska fakultetsstyrelse har ifrågasatt om inte en kort Prop. 1992/93:139
medling borde vara obligatorisk, medan Föreningen jurister vid
Sveriges allmänna advokatbyråer har befarat att promemorians förslag
kan ge stora möjligheter till förhalning. Föreningen BRIS - Barnens
Rätt I Samhället har ansett att ledamot eller suppleant i socialnämnden
inte bör få medlingsuppdrag.
Skälen för mitt förslag: Enligt nuvarande ordning (21 kap. 2 §
föräldrabalken) får länsrätten, innan den förordnar om verkställig-
het, uppdra åt ledamot eller suppleant i socialnämnden eller tjänste-
man inom socialtjänsten att verka för att den som har hand om bamet
frivilligt skall fullgöra vad som åligger honom eller henne. Sådant
uppdrag får även lämnas åt någon annan lämplig person. Tiden för
medlingsuppdraget får inte sättas längre än två veckor. Om det finns
förutsättningar för att nå en frivillig fullgörelse får dock länsrätten
förlänga tiden. Enligt 4 § förordningen (1967:715) om tillämpning av
21 kap. föräldrabalken bör medlingsuppdrag inte lämnas, om det är
osannolikt att ett sådant uppdrag kommer att leda till att bamet
överlämnas eller om uppdraget kan antas onödigt fördröja ärendets
behandling.
De nu gällande reglerna om medling infördes i föräldrabalken den
1 juli 1983 (prop. 1982/83:165, bet. 1982/83:LU41, rskr.
1982/83:369). Departementschefen ansåg det vara av största betydelse
att alla ansträngningar gjordes för att bamet skulle överlämnas
frivilligt, så att ett förordnande om verkställighet inte behövde
meddelas (se a. prop. s. 15).
Även när det gäller verkställighets- eller överflyttningsmål enligt
1989 års lag är det givetvis i hög grad önskvärt att bamet överläm-
nas frivilligt. Vid internationella bortföranden av bam torde emel-
lertid motsättningarna mellan parterna ofta vara så djupgående att
utsikterna är små att bamet återlämnas frivilligt. I sådana fall kan
medlingen leda till onödig tidsutdräkt. Av denna anledning anser jag
att medling inte bör vara obligatorisk utan att en prövning skall ske
i varje enskilt fall.
Om det kan antas att medling kan komma att leda till att bamet
överlämnas frivilligt, bör emellertid ett sådant uppdrag lämnas. Det
är dock väsentligt att ärendets behandling inte därigenom onödigt
fördröjs. Annars finns det risk för att konventionsåtagandena om
snabb handläggning inte kan uppfyllas.
Det är viktigt att domstolen inte lämnar medlingsuppdrag rutin-
mässigt utan bara efter en bedömning av förhållandena i det enskil-
da fallet. Om det inte föreligger konkreta omständigheter som ger
anledning att räkna med att en medling skulle bli framgångsrik, bör
domstolen normalt avstå från medling och i stället förelägga vite eller
förordna om polishämtning (se avsnitt 2.1.4 och 2.1.5).
16
Om länsrätten lämnar ett medlingsuppdrag, är det av hänsyn till Prop. 1992/93:139
risken för tidsutdräkt viktigt att tiden för uppdraget inte sätts för lång.
Före den 1 juli 1983 gällde att tiden inte utan synnerliga skäl fick
sättas längre än två veckor. Det var således i rena undantagsfall som
längre tid kunde förekomma. De nu gällande reglerna innebär att
tiden visserligen inte från början kan sättas längre än två veckor men
att länsrätten är oförhindrad att förlänga denna tid. En sådan
förlängning borde enligt förarbetena (se prop. 1982/83:165 s. 27)
kunna komma i fråga i fall då det alltjämt finns förutsättningar för att
komma fram till en frivillig lösning. Tiden kan förlängas flera gånger.
I förarbetena framhålls dock att särskilt av hänsyn till bamet ett
utdraget förfarande så långt möjligt bör undvikas.
Ett utdraget medlingsförfarande måste alltså undvikas. Med tanke
på det snabba förfarande som krävs enligt konventionerna bör tiden
för medlingsuppdraget inte sättas längre än vad som i det enskilda
fallet är absolut nödvändigt. Om hela förfarandet skall kunna avslutas
inom sex veckor, kan medlingen knappast få ta längre tid än två
veckor. Den tiden bör också normalt vara tillräcklig för att det skall
kunna utrönas om det går att få till stånd ett frivilligt överlämnande.
Det kan dock inte uteslutas att förhållandena i undantagsfall är sådana
att länsrätten redan från början kan bedöma att det behövs något
längre tid för att medlingen skall bli framgångsrik. Ena parten kan
exempelvis vistas utomlands och inte omedelbart hinna infinna sig i
Sverige. Även under ett pågående medlingsuppdrag kan det visa sig
att det finns utsikter att medlingen lyckas om längre tid ges härför.
Länsrätten bör därför ha rätt att redan från början sätta en längre tid
än två veckor eller att förlänga en redan bestämd tid, om synnerliga
skäl motiverar det.
En särskild bestämmelse med denna innebörd bör införas i 1989
års lag att gälla i stället för de nuvarande reglerna i 21 kap. 2 §
föräldrabalken.
Kretsen av de personer till vilka länsrätten kan lämna ett med-
lingsuppdrag överensstämmer i promemorians förslag med vad som
gäller enligt 21 kap. 2 § första stycket föräldrabalken. Enligt min
mening finns det ingen anledning att i det hänseendet ha en annan
reglering i 1989 års lag än i föräldrabalken. Jag vill dock framhålla
att det är väsentligt att den person som utses till medlare - förutom
de allmänna kunskaper som en medlare skall ha - även har kunskap
om olika kulturmönster och annat som har särskild betydelse när det
gäller tvister mellan parter med olika nationellt ursprung.
Slutligen bör det framhållas att det, även om ett medlingsuppdrag
inte lämnas, finns utrymme för frivilliga överenskommelser under
pågående handläggning av målet i länsrätten, t.ex. i samband med
muntlig förhandling. Av denna anledning kan det vara lämpligt att
2 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 139
länsrätten förelägger parterna att inställa sig personligen till muntlig Prop. 1992/93:139
förhandling.
Mitt förslag: När länsrätten förordnar om verkställighet eller
överflyttning skall den få förelägga vite, om detta kan antas
komma att leda till att bamet överlämnas utan onödigt dröjsmål.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt (se promemo-
rian s. 22 f.).
Remissinstanserna: De flesta remissinstanema har tillstyrkt
förslaget eller lämnat det utan erinran. Uppsala universitet har
emellertid ansett att vite bör få förekomma endast när det gäller
verkställighet av avgörande om umgänge med bam. Föreningen
jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer har befarat att förslaget
kan ge möjlighet till förhalning. Länsrätten i Uppsala län har
föreslagit att beslut enligt 1989 års lag skall gälla omedelbart om inte
annat förordnas.
Skälen för mitt förslag: Om ansträngningarna att uppnå en lösning
på frivillighetens väg har misslyckats eller om länsrätten bedömer att
ett medlingsuppdrag inte kan lämnas, återstår det för länsrätten att ta
ställning till om den ändå skall besluta om verkställighet eller
överflyttning. Utgångspunkten bör vara att det utländska avgörandet
skall verkställas eller att barnet skall överflyttas. Emellertid kan det
föreligga olika hinder mot verkställighet eller överflyttning. I 6-9 och
12 §§ 1989 års lag regleras under vilka förutsättningar domstolen kan
vägra att verkställa ett utländskt avgörande eller att flytta över ett
bam. Som jag har varit inne på i det föregående (se avsnitt 2.1.2) är
dessa regler uppställda till skydd för barnet.
Om länsrätten finner att det inte föreligger hinder mot verkställig-
het eller överflyttning, har rätten att besluta om hur verkställigheten
eller överflyttningen skall genomföras i praktiken. De tvångsmedel
som kan komma i fråga för närvarande är vite och hämtning genom
polismyndighetens försorg (21 kap. 3 § föräldrabalken). Hämtning får
beslutas bara i särskilt angivna fall och under särskilda förutsättning-
ar. Vite är således det tvångsmedel som i första hand skall komma i
fråga.
Vitesinstitutet är emellertid förenat med vissa olägenheter som har
framträtt tydligt vid tillämpningen av 1989 års lag. Om den som
vitesföreläggandet riktas mot inte vill efterkomma föreläggandet, har
han eller hon stora möjligheter att förhala hela verkställighets-
förfarandet. Till att börja med kan föreläggandet överklagas. Om
parten inte efterkommer föreläggandet, kan länsrätten därefter på
18
ansökan av den part som har begärt verkställigheten eller överflytt- Prop. 1992/93:139
ningen pröva frågan om utdömande av vitet. Även ett beslut om att
döma ut vitet kan överklagas. Länsrätten kan inte förordna om
hämtning eller döma ut vitet innan vitesföreläggandet har vunnit laga
kraft (se RÅ 1980 2:53).
Givetvis behöver ett överklagande inte vara en förhalningsmanöver.
En part kan naturligtvis ha sakligt motiverade skäl att överklaga ett
vitesföreläggande.
Eftersom vitesinstitutet inte är ägnat att främja en snabb verk-
ställighet, bör det få en mindre framskjuten plats vid tillämpningen
av 1989 års lag. Som har konstaterats i avsnittet om medling råder
i allmänhet stora motsättningar mellan parterna i mål av detta slag.
Situationen är nog oftast sådan att man inte kan räkna med att den
som ett vitesförläggande skulle riktas mot skulle komma att rätta sig
efter det. Dessutom kan partens ekonomiska situation vara så dålig att
ett vitesföreläggande även av detta skäl blir verkningslöst.
Jag vill dock inte gå så långt som Uppsala universitets juridiska
fakultetsstyrelse har föreslagit och helt avskaffa möjligheten till vites-
föreläggande när det gäller verkställighet av ett vårdnadsavgörande
eller överflyttning av ett olovligt bortfört bam. Trots allt finns det
utan tvivel fall där ett vitesföreläggande kan vara effektivt. Länsrät-
ten bör därför få förelägga vite, men endast om förhållandena i det
särskilda fallet är sådana att ett vite bedöms vara ändamålsenligt för
att förmå den som har hand om barnet att fullgöra vad som åligger
honom eller henne. Därvid bör det vara en förutsättning för att ett
vitesföreläggande skall få meddelas att detta kan antas leda till att
bamet överlämnas utan onödigt dröjsmål. Liksom när det gäller
medling är det viktigt att länsrätten här gör en omsorgsfull bedöm-
ning av utsikterna till framgång i det enskilda fallet.
I samband med att ett vitesföreläggande meddelas bör länsrätten
liksom nu kunna lämna ett medlingsuppdrag, eftersom det är bäst för
bamet om överlämnandet kan genomföras på frivillighetens väg. Ett
sådant uppdrag bör få lämnas även om ett medlingsuppdrag redan
tidigare har lämnats men inte lett till åsyftat resultat. Om utsikterna
att nå ett resultat är små, bör dock länsrätten underlåta att lämna ett
sådant uppdrag.
För att förstärka effektiviteten av vitesförelägganden har länsrätten
i Uppsala län föreslagit att beslut enligt 1989 års lag skall gälla
omedelbart, om inte annat förordnas. En sådan regel skulle ersätta
den nuvarande bestämmelsen i 21 kap. 14 § föräldrabalken, som
säger att länsrätten kan förordna att beslut skall gälla omedelbart. Den
ordning som länsrätten föreslår överensstämmer med vad som gällde
enligt föräldrabalken före den 1 januari 1977, då den nu gällande
ordningen infördes (se prop. 1975/76:170, bet. 1975/76:LU33, rskr.
1975/76:397). Som skäl för ändringen anfördes bl.a. (se a. prop. s.
19
154 f.) att länsrättens avgöranden, trots att dessa har en exekutiv
prägel, delvis också har en materiell karaktär samt att avgörandena
ofta rör mycket känsliga frågor. Det ansågs därför inte lämpligt att ha
en huvudregel som innebar att avgörandena skulle gälla omedelbart.
I det enskilda fallet borde dock länsrätten ha befogenhet att förordna
att dess beslut skulle gälla omedelbart. I propositionen anfördes som
exempel på när ett sådant förordnande kunde vara påkallat att saken
rörde umgängesrätt som skulle utövas vid en nära förestående
tidpunkt.
Mot bakgrund av vad som uttalades i samband med lagändringen
1977 är jag inte beredd att föreslå en sådan ändring som länsrätten i
Uppsala län har förordat. Jag vill emellertid understryka att länsrätten
i samband med att den fattar beslut enligt 1989 års lag noga måste
överväga om det finns skäl att förordna att beslutet skall gälla
omedelbart. Ges ett sådant förordnande kan överrätten efter besvär
förordna om inhibition med stöd av 28 § förvaltningsprocesslagen.
Prop. 1992/93:139
Mitt förslag: När länsrätten förordnar om verkställighet eller
överflyttning skall den få besluta att barnet skall hämtas genom
polismyndighetens försorg. Är det fråga om umgänge, skall
länsrätten få besluta om hämtning av barnet endast om det finns
särskilda skäl att anta att verkställighet annars inte kan ske.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt (se promemo-
rian s. 23 ff.)
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har tillstyrkt
förslaget eller lämnat det utan erinran. BRIS har emellertid ansett att
det för polishämtning för verkställighet av umgängesavgöranden
dessutom bör krävas att barnet har ett uttalat starkt behov av
umgänget.
Skälen för mitt förslag: Som har framhållits i föregående avsnitt
har man att räkna med åtskilliga fall där ett vitesföreläggande inte är
tillräckligt för att förmå en part att överlämna barnet, i vart fall inte
inom rimlig tid. Många gånger torde länsrätten redan från början
kunna göra den bedömningen att ett vitesföreläggande inte kommer
att leda till önskat resultat. Därtill kommer att det i fall då länsrätten
har förelagt vite men föreläggandet inte har efterkommits i allmänhet
torde vara meningslöst att förelägga nytt vite. I dessa fall återstår för
länsrätten att besluta om polishämtning. Redan vetskapen om att
hämtning kan tillgripas kan å andra sidan vara tillräcklig för att förmå
en tredskande part att medverka till en så skonsam överflyttning som
möjligt.
20
Polishämtning kan utgöra en psykologisk påfrestning för bamet som Prop. 1992/93:139
det kan ta skada av, varför det är angeläget att hämtning inte kommer
till användning annat än när det är nödvändigt. Om det å andra sidan
står klart att verkställighet eller överflyttning skall ske, torde det
oftast vara bäst för barnet att detta sker så snart som möjligt för att
minimera skadorna av det olovliga bortförandet eller kvarhållandet.
Av 21 kap. 9 § föräldrabalken följer att hämtning skall utföras på ett
sätt som är så skonsamt som möjligt för bamet. Det är en grannlaga
uppgift för länsrätten att avväga vilket tvångsmedel som bör användas
för att verkställighet eller överflyttning skall komma till stånd.
Enligt 21 kap. 3 § föräldrabalken får länsrätten besluta om hämt-
ning bara under särskilt angivna förutsättningar (se avsnitt 2.1.1).
Vid tillämpningen av 1989 års lag måste nog polishämtning tillgripas
i relativt stor utsträckning, eftersom ett vitesföreläggande ofta inte är
ändamålsenligt. I en ny regel i 1989 års lag bör därför inte - utom då
fråga är om umgänge med barn - anges några särskilda inskränkande
förutsättningar för att länsrätten skall få förordna om polishämtning.
Enligt nu gällande ordning (21 kap. 3 § tredje stycket föräldrabal-
ken) får länsrätten inte besluta om hämtning av bamet, om det är
fråga om verkställighet av en dom eller ett beslut om umgänge mellan
bamet och någon annan än barnets förälder. Reglerna i Europaråds-
konventionen om erkännande och verkställighet av avgöranden om
umgänge med bam är emellertid inte begränsade till att avse umgänge
mellan bam och dess förälder. Även avgöranden om umgänge mellan
bam och någon annan person omfattas av Europarådskonventionen.
De svenska reglerna bör därför möjliggöra att även sådana avgöran-
den verkligen kan verkställas. Den vanligaste situationen är dock
naturligtvis att verkställighet begärs beträffande ett avgörande rörande
umgänge mellan ett barn och dess förälder.
Umgänge avser samvaro endast under en begränsad tid. Å andra
sidan skall det normalt upprepas regelbundet. Verkställighet av
umgängesavgöranden har därför en annan karaktär än verkställighet
av vårdnadsavgöranden. Härtill kommer att en polishämtning - även
om den utförs under lugna former - kan hämma förutsättningarna för
ett harmoniskt umgänge mellan barnet och den andra personen och
därmed medföra att syftet med umgänget förfelas. Situationen kan
vara sådan att man tvingas godta att ett umgängesavgörande inte kan
verkställas omedelbart. Till en del är det således hänsyn av speciellt
slag som gör sig gällande vid verkställighet av umgängesavgöranden.
Möjligheterna att använda polishämtning för verkställighet av sådana
avgöranden bör därför vara mer begränsade än när det gäller
verkställighet av vårdnadsavgöranden eller överflyttning av bam.
I första hand bör naturligtvis ansträngningar göras för att få bamet
överlämnat för umgänge på annat sätt än genom polismyndighetens
försorg. Om detta misslyckas eller om det redan från början står klart
21
att motsättningarna mellan parterna är så stora att det är meningslöst Prop. 1992/93:139
att förordna om medling eller att förelägga vite, bör länsrätten kunna
förordna om polishämtning för att verkställa ett umgängesavgörande.
Det bör emellertid krävas att det på grund av någon särskild om-
ständighet i det enskilda fallet kan antas att verkställighet annars inte
kan ske. Förutom då vite redan har förelagts kan det vara fråga om
situationer där vårdnadshavaren vid flera tidigare tillfällen har vägrat
att överlämna bamet för umgänge eller då denne har gjort sådana
uttalanden att det klart framgår att han eller hon inte godvilligt
kommer att överlämna barnet.
Barnets egen inställning till umgänget har givetvis stor betydelse
för länsrättens prövning. Liksom nu (se 16 §) bör därför gälla att
rätten skall inhämta barnets egen mening, om det inte är omöjligt
med hänsyn särskilt till barnets ålder och mognad.
Jag anser att det inte bör ställas upp något krav på att bamet skall
ha ett särskilt starkt behov av umgänge med personen i fråga. Detta
innebär en skillnad i förhållande till vad som gäller enligt 21 kap. 3 §
tredje stycket föräldrabalken. Anledningen till mitt ställningstagande
är att Sverige i och med ratificeringen av Europarådskonventionen har
förbundit sig att verkställa avgöranden om umgänge med barn.
Reglerna i 6-9 §§ 1989 års lag, som jag har redogjort för tidigare (se
avsnitt 2.1.2), ger tillräckliga garantier för att ett avgörande som inte
är förenligt med barnets bästa inte erkänns och verkställs här i landet.
I samband med att länsrätten beslutar om polishämtning bör den
kunna lämna ett medlingsuppdrag för att få bamet överlämnat
frivilligt. Om utsikterna att nå ett resultat är små, bör dock länsrätten
underlåta att lämna ett sådant uppdrag. Detsamma gäller om bamet
omedelbart måste hämtas från den miljö där det vistas.
Mitt förslag: För att säkerställa kommande verkställighet eller
överflyttning skall länsrätten omedelbart kunna förordna att bamet
skall tas om hand på lämpligt sätt. Länsrätten skall därvid kunna
meddela föreskrifter om villkor eller tidpunkt för umgänge med
bamet. Länsrätten skall också i samband med dom eller beslut om
verkställighet eller överflyttning kunna föreskriva att bamet
tillfälligt skall tas om hand på lämpligt sätt för att underlätta att
bamet överflyttas.
Om länsrättens beslut inte kan avvaktas, skall polismyndigheten
omedelbart kunna omhänderta barnet eller vidta andra omedelbara
åtgärder som kan ske utan skada för bamet.
22
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt (se promemo- Prop. 1992/93:139
rian s. 25 ff.)
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har tillstyrkt
förslaget eller lämnat det utan erinran. Idégruppen för mansrolls-
frågor har dock ansett att omhändertagandetiden skall begränsas samt
att åklagare i jourberedskap i stället för polismyndigheten skall fatta
beslut i de fall då länsrättens beslut inte kan avvaktas.
Skälen för mitt förslag: Verkställighet av ett vårdnads- eller
umgängesavgörande samt överflyttning av bam kan försvåras eller
omöjliggöras genom att en förälder eller någon annan person före,
under eller efter domstolsförfarandet gömmer undan bamet. Så har
också skett i praktiken. I flera fall har polisen aldrig kunnat verk-
ställa ett av domstol meddelat hämtningsbeslut.
I 21 kap. 10 § föräldrabalken ges föreskrifter om interimistiskt in-
gripande av länsrätt och av polismyndighet. En förutsättning för ett
sådant ingripande är att det föreligger fara för att bamet förs ur landet
eller att saken av annan anledning är brådskande. I samband med att
länsrätten förordnar om verkställighet kan den vidare enligt 21 kap.
4 § andra stycket föräldrabalken föreskriva att bamet tillfälligt skall
tas om hand för att underlätta att barnet överflyttas.
Ibland kan mycket brådskande åtgärder vara påkallade. Exempel-
vis kan en utländsk centralmyndighet meddela den svenska central-
myndigheten att ett barn olovligen är på väg att föras till Sverige.
Det kan då finnas anledning att ingripa redan när bamet förs in i
landet. Uppgifter kan också framkomma om att ett bam som
olovligen har förts hit är på väg att lämna landet igen eller att
gömmas undan på okänd plats i Sverige. Ju längre tid föräldern eller
någon annan person har att arrangera för barnets undangömmande i
Sverige, desto svårare kan det antas bli att verkställa länsrättens
kommande dom. Även i fall då någon akut brådska inte föreligger,
kan det vara angeläget att omedelbart kunna vidta åtgärder som
möjliggör en kommande verkställighet.
Enligt dansk rätt kan domstolen bestämma att bamet under målets
handläggning skall vistas hos en av föräldrarna eller, efter med-
verkan av de sociala myndigheterna, på en neutral plats. Enligt norsk
rätt kan domstolen bestämma att bamavårdsmyndighetema skall
överta omsorgen om bamet till dess målet har avgjorts. Den norska
domstolen kan också bestämma att barnet skall vistas hos en av
föräldrarna under målets handläggning och domstolen kan därvid
bestämma villkor för umgänget.
Att polisen så ofta inte har kunnat verkställa hämtningsbeslut tyder
på att bestämmelserna i 21 kap. 10 § föräldrabalken är otillräckliga
så som de har tillämpats. Möjligen kan det förklaras av att det i
rättstillämpningen har uppfattats som en förutsättning för ett interi-
mistiskt ingripande att saken är brådskande. Hovrätten för Västra
23
Sverige har emellertid ifrågasatt om lagtexten bör läsas så att det Prop. 1992/93:139
föreligger ett absolut krav på att saken skall vara brådskande. Det
tycks således råda delade meningar om hur lagtexten skall uppfattas.
Många gånger kan nog situationen vara sådan att det finns grundad
anledning att befara att en part kommer att försöka omintetgöra en
kommande verkställighet, även om det inte föreligger någon mer
påtaglig omständighet som visar att någon åtgärd är omedelbart
förestående. I sådana situationer bör det vara möjligt att ingripa redan
på den grunden att det kan befaras att verkställigheten eller överflytt-
ningen försvåras. Detta bör framgå otvetydigt av lagtexten.
Om det i ett pågående mål enligt 1989 års lag föreligger fara för
att bamet förs ur landet eller att verkställigheten eller överflyttningen
på annat sätt försvåras, bör således länsrätten omedelbart kunna
förordna att bamet skall tas om hand på lämpligt sätt. Länsrätten bör
t.ex. - som föreskrivs i den danska och den norska lagen - kunna
bestämma att bamet skall vistas hos en av föräldrarna eller att bamet
skall placeras på lämpligt ställe genom de sociala myndigheternas
försorg. Länsrätten bör däi 'id även kunna meddela föreskrifter om
villkor eller tidpunkt för umgänge med barnet. Exempelvis bör
länsrätten kunna föreskriva att den förälder som har fört bort bamet
skall få träffa det endast i närvaro av en tredje person och på särskild
plats.
I vissa fall kan behov av ett omedelbart ingripande uppkomma redan
innan ett mål har anhängiggjorts vid länsrätten, t.ex. då ett bam just
har förts in i landet. Polismyndigheten bör då omedelbart kunna
omhänderta bamet eller vidta sådana andra omedelbara åtgärder som
erfordras för att hindra att barnet förs ur landet eller att verkställig-
heten på annat sätt försvåras. Polismyndigheten bör också kunna vidta
sådana brådskande åtgärder trots att ett mål pågår vid länsrätten. En
förutsättning är då att länsrättens beslut inte kan avvaktas. Det är
viktigt att polisen endast vidtar sådana åtgärder som kan ske utan
skada för bamet. Liksom enligt nu gällande rätt bör polis-
myndighetens åtgärd genast anmälas till länsrätten, som utan dröjsmål
skall pröva om den skall bestå.
Enligt 2 kap. 16 § första stycket punkt 7 polisförordningen
(1984:730) skall beslut om åtgärd enligt 21 kap. 10 § andra stycket
föräldrabalken i princip fattas av en tjänsteman med polischefsut-
bildning. Jag har för avsikt att föreslå regeringen att detta skall gälla
även i fråga om polismyndighets beslut enligt 1989 års lag om
åtgärder för att säkerställa verkställighet eller överflyttning.
Idégruppen för mansrollsfrågor har ansett att omhändertagandetiden
skall tidsbegränsas. Omständigheterna i dessa fall är emellertid
speciella så till vida att omhändertagandet sker för att säkerställa
kommande verkställighet eller överflyttning. Det är därför svårt att
i förväg ange under hur lång tid omhändertagandet skall få pågå. Det
24
är emellertid ytterst angeläget att påskynda målets handläggning då Prop. 1992/93:139
bamet är omhändertaget. Som jag tidigare har sagt skall länsrätten
bestämma att bamet skall vistas på lämpligt ställe, exempelvis hos en
av föräldrarna. Det ankommer därmed på domstolen att se till att
negativa verkningar av omhändertagandet undviks så långt som
möjligt.
Även om bamet inte har tagits om hand tidigare under målets hand-
läggning, kan det i vissa fall vara lämpligt att bamet i samband med
länsrättens dom eller beslut om verkställighet eller överflyttning
tillfälligt tas om hand på lämpligt sätt. Länsrätten bör kunna förordna
om barnets omhändertagande, om det krävs för att underlätta att
bamet överflyttas. Det kan annars finnas risk att bamet göms undan
inför den kommande verkställigheten eller överflyttningen. Till
skillnad från vad som gäller enligt motsvarande bestämmelse i 21 kap.
4 § andra stycket föräldrabalken bör det inte ställas upp som
förutsättning att det skall föreligga särskilda skäl för att bamet skall
få tas om hand. I mål av förevarande slag bör länsrätten efter en
helhetsbedömning ta ställning till vad som erfordras för att verkställig-
het eller överflyttning skall kunna genomföras. Om bamet skall tas
om hand, får länsrätten avgöra hur barnet skall placeras med hänsyn
till vad som är lämpligt med tanke på omständigheterna och de
möjligheter som står till buds.
Bestämmelserna i 6 kap. föräldrabalken om vårdnad och umgänge
sätter bamet i centrum. De avgöranden som fattas skall bygga på
barnets bästa.
Det råder i dag stor enighet inom beteendevetenskapen om att det
för ett bams utveckling är viktigt att bamet har nära och goda
relationer till båda föräldrarna även om dessa är i konflikt med
varandra. Under de olika faserna i barnets utveckling kan föräldrar-
na stå bamet olika nära och fylla skilda behov. En bristfällig kontakt
med en av föräldrarna kan försämra barnets utveckling i olika
avseenden.
Genom ändringar i föräldrabalken som trädde i kraft den 1 mars
1991 (prop. 1990/91:8, bet. 1990/91 :LU13, rskr. 1990/91:53, SFS
1990:1526) betonas ytterligare det gemensamma föräldraansvaret och
framhålls vikten av att bamet, även om föräldrarna bor på skilda håll,
kan hålla kontakt med båda föräldrarna. Det slås uttryckligen fast att
frågan om barnets behov av kontakt med båda föräldrarna skall ges
25
en särskilt framträdande plats vid prövningen av vad som är bäst för Prop. 1992/93:139
bamet (6 kap. 6 a §).
Förutsättningarna för en nära och god kontakt mellan bamet och
båda föräldrarna torde typiskt sett vara bättre om föräldrarna gemen-
samt utövar vårdnaden än om en förälder är ensam vårdnadshavare.
Genom de nämnda lagändringarna 1991 ökades möjligheterna att få
till stånd gemensam vårdnad (se a. prop. s. 31 f.). I de fall då
vårdnaden om ett bam skall anförtros en av föräldrarna skall utgångs-
punkten vara att den av föräldrarna skall förordnas till vårdnadshavare
som kan antas bäst främja ett nära och gott umgänge mellan bamet
och den andra föräldern (jfr a. prop. s. 61).
Bestämmelserna i 6 kap. 15 § föräldrabalken om umgänge anknyter
till det nu sagda. Enligt en uttrycklig föreskrift har barnets vårdnads-
havare ett ansvar för att barnets behov av umgänge med en förälder
som inte är vårdnadshavare tillgodoses.
Den omständigheten att lagstiftningen utgår från att det är viktigt
för ett bam att få umgås med båda sina föräldrar, även om dessa bor
på skilda håll, innebär naturligtvis inte att det alltid är bäst för bamet
att ett umgänge med den förälder som bamet inte bor tillsammans
med kommer till stånd. I förarbetena till de ovan nämnda lagänd-
ringarna framhålls vikten och betydelsen av att umgänget blir
individuellt anpassat och flexibelt och att domstolars beslut om
umgänge också i övrigt utformas så att de beaktar de skilda aspekter
som kan förekomma i sammanhanget och svarar mot barnets behov.
Det sägs vidare (a. prop. s. 38): "En schabloniserad bedömning av
umgängesfrågor kan leda inte bara till stereotypa umgängesmodeller
utan också till att en förälders talan om umgänge bifalls trots att det
vore bäst för bamet om något umgänge inte alls förekom. Det kan i
ett enskilt fall förhålla sig på det sättet att det ur barnets synvinkel är
bäst om något umgänge inte alls äger rum eller om umgänge kommer
till stånd först när bamet har nått en mogen ålder. Så kan vara fallet
exempelvis om föräldern har gjort sig skyldig till ett allvarligt
övergrepp mot bamet. Därmed är dock inte sagt att umgänge bör
uteslutas i alla sådana fall. Det måste som alltid bli beroende av en
individuell prövning."
Mitt förslag: I föräldrabalken skall föras in en uttrycklig bestämmelse
om att rätten vid bedömande av en umgängesfråga skall beakta risken
för att bamet i samband med umgänge utsätts för övergrepp,
olovligen bortförs eller kvarhålls eller annars far illa.
26
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt (se promemo- Prop. 1992/93:139
rian s. 29 ff).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt förslaget
eller lämnat det utan erinran. Några remissinstanser, bl.a. Social-
styrelsen, har avstyrkt förslaget och anfört att det kan leda till en
upptrappning av umgängeskonfliktema. En del har också ansett att
gällande rätt ger utrymme för att beakta de omständigheter som
omfattas av förslaget. Sveriges Domareförbund har framhållit att
domstolarna inte gör schabloniserade bedömningar i umgängesfrågor.
Hovrätten för Västra Sverige har understrukit att umgängesfrågor
skall avgöras efter en bedömning av samtliga omständigheter i det
enskilda fallet och att det därför är mindre lämpligt att i lagtexten
framhålla vissa av de omständigheter som skall beaktas.
Skälen för mitt förslag: Som jag har nämnt tidigare (se avsnitt
2.1.2) har den ökande rörligheten över gränserna medfört ett behov
av en fungerande internationell reglering i syfte att motverka att
föräldrar, som inte har vårdnaden om sina bam, obehörigen för med
sig barnen till ett annat land eller olovligen håller dem kvar där och
på så sätt skiljer barnen från deras vårdnadshavare. Detta utesluter
naturligtvis inte att det finns ett behov av att också på det rent
nationella planet finna en ordning som motverkar att bam olovligen
förs ut ur landet. Tvärtom bör ambitionen vara att de nationella
reglerna skall vara utformade så att behovet av att använda konven-
tionerna blir så litet som möjligt.
I det sammanhanget kan jag peka på straffbestämmelsen i 7 kap. 4 §
brottsbalken om egenmäktighet med barn. Den bestämmelsen innebär
att det är brottsligt att obehörigen skilja ett bam under 15 år från
någon som har vårdnaden om barnet. Också reglerna i 21 kap.
föräldrabalken om verkställighet av domar eller beslut om vårdnad
eller umgänge m.m. är av betydelse. Reglerna innebär att en länsrätt,
om det föreligger fara för att ett barn förs ut ur landet, kan förordna
att bamet tas om hand på sätt som länsrätten finner lämpligt (10 §
första stycket). Kan ett beslut av detta slag inte avvaktas, får polis-
myndigheten vidta sådana omedelbara åtgärder som kan ske utan
skada för barnet (10 § andra stycket). I polisens allmänna uppgifter
ingår naturligtvis också att söka förebygga brott (se bl.a. 2 § polis-
lagen, 1984:387).
Även de grundläggande reglerna i föräldrabalken om vårdnad och
umgänge är, genom att de utgår från barnets bästa, ägnade att
motverka att bam olovligen förs bort av en förälder i samband med
utövande av umgänge. I den praktiska tillämpningen tycks emeller-
tid utgången i umgängesmål tendera att följa vissa modeller (se
Socialstyrelsen redovisar 1988:11). Det har i skilda sammanhang
gjorts gällande att umgänge bestäms på ett schablonartat sätt också i
fall där det finns risker för att barnet kan komma till skada, exempel-
27
vis genom att olovligen föras från landet eller utsättas för övergrepp. Prop. 1992/93:139
Det har därvid hävdats att domstolarna avviker från standardnormen
endast om det kan ledas i bevis att den förälder som inte är vårdnads-
havare är olämplig att umgås med barnet.
Som jag nyss har beskrivit (se avsnitt 2.2.1) har i förarbetena till
de lagändringar som vidtogs år 1991 betonats vikten av att um-
gängesbeslut inte fattas efter schabloner utan grundas på omständig-
heterna i det enskilda fallet. Den debatt som har förts om umgänges-
frågor i vid bemärkelse har dock inte avstannat efter de nämnda
lagändringarna. Kritiken mot reglernas praktiska tillämpning, med
udden riktad mot schabloniseringar, är fortfarande stark. Det för-
hållandet att den praktiska tillämpningen av umgängesreglerna av
många inte upplevs som tillfredsställande trots de uttalanden om
önskvärdheten av en individualiserad prövning som gjordes i
propositionen till de nyssnämnda lagändringarna talar för att lagregler-
na bör förtydligas.
Visserligen torde det inte stå att få någon enkel och för alla fall
giltig lösning på de problem som hänger samman med att bam
kommer till skada i samband med utövande av umgänge. Tvärtom
måste, som jag nyss har framhållit, varje fall bedömas utifrån de
omständigheter som föreligger i just det fallet. Detta utesluter
emellertid inte att en lagbestämmelse som mera direkt fäster upp-
märksamheten på de aktuella problemen kan fylla en funktion.
På sina håll har den nya bestämmelsen i 6 kap. 6 a § föräldra-
balken kommit att uppfattas så att vårdnadshavaren skulle vara skyldig
att medverka till umgänge även när detta riskerar att skada bamet.
Detta är naturligtvis inte fallet. Ett klarläggande är därför på sin plats.
Även om det är viktigt för ett bam att ha nära och goda relationer
till båda föräldrarna fastän dessa bor isär, är det givetvis också viktigt
för bamet att inte fara illa när barnet umgås med en förälder som det
inte bor tillsammans med. Intresset av att förhindra det senare får inte
offras för intresset av att kunna tillgodose det förra. Bedömningen
skall inte utgå från att en förälder i princip har rätt till umgänge med
mindre det kan slås fast att föräldern är olämplig därtill. Det är
barnets och inte förälderns bästa som skall vara avgörande (jfr prop.
1981/82:168 s. 41 f.).
Detta betyder att det inte kan vara enbart i sådana fall där det måste
hållas för visst att exempelvis en förälder kommer att olovligen föra
ett bara ut ur landet som detta spörsmål bör få inverka på umgänges-
beslutet. Också i de fall där det annars finns en risk för ett olovligt
bortförande e.d. bör umgängesbeslutet utformas med beaktande av
denna risk för att barnets bästa skall kunna tillgodoses.
Rätten kan då föreskriva exempelvis att umgänge skall få utövas
endast i Sverige eller att umgänget bara skall få utövas i närvaro av
en socialtjänsteman eller annan person. Det kan också förekomma
28
att risken för att bamet olovligen fors utomlands är så påtaglig att Prop. 1992/93:139
rätten över huvud taget inte bör förordna om umgänge eller kring-
gärda detta med även andra försiktighetsmått än som nyss sagts.
Självklart är det inte bara i de fall som nu har berörts som bamet
kan råka illa ut i samband med utövande av umgänge. Bamet kan
olovligen föras bort eller hållas kvar inom landets gränser, kanske
på en för vårdnadshavaren okänd ort. Bamet kan också, vilket
sannolikt torde vara mera vanligt än de förut nämnda fallen, utsättas
för andra former av övergrepp, t.ex. misshandel eller sexuella
förgripelser. Ett bam kan även fara illa genom att exempelvis behöva
vistas i olämpliga miljöer när det umgås med en förälder som har
missbruksproblem.
En bestämmelse som mera direkt fäster uppmärksamheten hos
domstolar, föräldrar och andra inblandade på betydelsen av att bam
inte kommer till skada i samband med utövande av umgänge bör
därför ges en vid ram. Det kan dock finnas anledning att uttryckligen
peka på övergreppsfallen och inte minst då de olovliga bortförandena
och kvarhållandena.
Med hänvisning till det nu anförda anser jag att det i 6 kap. 15 §
föräldrabalken bör tas in ett nytt fjärde stycke av innehåll att rätten
vid beslut om umgänge skall beakta risken för att bamet i samband
med utövande av umgänge kan komma att utsättas för övergrepp,
olovligen bortföras eller kvarhållas eller annars fara illa. Till den
närmare innebörden av en sådan bestämmelse återkommer jag i
specialmotiveringen (avsnitt 4.2).
Den föreslagna bestämmelsen syftar till att i vissa avseenden
precisera när umgänge bör komma till stånd. Den kan därmed bidra
till att undanröja missförstånd om räckvidden av bestämmelsen i 6
kap. 6 a § föräldrabalken. Som jag tidigare har framhållit måste dock
en helhetsbedömning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet
göras när en umgängesfråga skall avgöras. Den möjlighet till
samarbetssamtal som infördes den 1 mars 1991 bör kunna utnyttjas
för att motverka upptrappning av konflikter i samband med um-
gängestvister.
De föreslagna ändringarna i förfarandereglema syftar till att - med
bibehållande av skyddet för barnen - göra förfarandet snabbare och
mer effektivt. Länsrätten får större möjligheter att pröva om en
föreslagen åtgärd verkligen kan antas leda till att bamet överlämnas
eller om någon annan mer verkningsfull åtgärd bör sättas in. Detta
torde leda till att långvariga processer undviks. Dessa mål är inte så
många. De besparingar som kan uppstå torde därför bli marginella.
29
Vidare torde de föreslagna åtgärderna för att säkerställa att en Prop. 1992/93:139
kommande verkställighet eller överflyttning inte saboteras komma att
medföra att polisens kostnader för eftersökning och hämtning av bam
minskar.
För närvarande tas mycket av centralmyndighetens tid i anspråk för
att förklara handläggningen för berörda parter och försöka skynda på
förfarandet samt att efterforska barnen. Om förfarandet effektiviseras
och handläggningstiden för ärendena förkortas, torde arbetsbelast-
ningen på centralmyndigheten därför komma att minska.
För de enskilda partema kan de nya reglerna medföra lägre
processkostnader. I den mån processandet bedrivs med stöd av allmän
rättshjälp kan även statens kostnader komma att minska.
Det tillägg i föräldrabalken som föreslås innefattar en markering
av att rätten vid bedömningen av en umgängesfråga skall väga in
förekommande risker för att barnet i samband med utövande av
umgänge kan komma att fara illa. Detta kan inte antas leda till några
ökade kostnader för domstolsväsendet. För det allmännas del torde
snarare en viss besparing vara att räkna med. Ett noga övervägt och
individuellt utformat umgängesbeslut är ägnat att motverka att bamet
kommer till skada och kan därmed i en del fall bespara samhället
kostnader för hjälp- och biståndsinsatser som annars skulle ha blivit
nödvändiga. Samtliga nu berörda besparingar torde bli marginella.
De föreslagna lagändringarna bör träda i kraft så snart som möjligt.
Detta bör kunna ske den 1 april 1993.
Det torde inte vara påkallat med några övergångsbestämmelser till
de föreslagna ändringarna i 1989 års lag. Också i mål som har inletts
vid ikraftträdandet bör de nya reglerna kunna tillämpas. Det är
nämligen angeläget att Sverige snarast möjligt kan leva upp till
konventionernas krav på att dessa mål skall avgöras snabbt. Detta
betyder bl.a. att om domstolen före ikraftträdandet har lämnat ett
medlingsuppdrag, de nya reglerna beträffande förutsättningarna för
att förlänga tiden för uppdraget skall gälla efter lagändringens
ikraftträdande. På samma sätt skall de nya reglerna beträffande vite
och hämtning tillämpas. Även reglerna som syftar till att säkerställa
en kommande verkställighet eller överflyttning skall tillämpas i
pågående mål.
Inte heller när det gäller det föreslagna tillägget i 6 kap. 15 §
föräldrabalken är det påkallat med några övergångsbestämmelser.
Också i mål som har inletts vid ikraftträdandet bör domstolen kunna
tillämpa den nya regeln.
30
I enlighet med vad jag har anfört har inom Justitiedepartementet
upprättats förslag till
1. lag om ändring i lagen (1989:14) om erkännande och verk-
ställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflytt-
ning av barn,
2. lag om ändring i föräldrabalken.
Lagrådet har granskat lagförslagen.
1 §
Bestämmelserna i 2-10, 13-21 och 23 §§ tillämpas i förhållande till
stater som har tillträtt den i Luxemburg d. 20 maj 1980 dagtecknade
konventionen om erkännande och verkställighet av avgöranden
rörande vårdnad om bam samt om återställande av vård av bam
(Europarådskonventionen). Bestämmelserna tillämpas dock ej i
förhållande till Danmark, Finland, Island eller Norge i den mån
särskilda bestämmelser gäller.
Bestämmelserna i 2-4 och 11-23 §§ tillämpas i förhållande till stater
som har tillträtt den i Haag d. 25 okt. 1980 dagtecknade konventionen
om de civila aspektema på internationella bortföranden av bara
(Haagkonventionen).
Regeringen får, under förutsättning av ömsesidighet, föreskriva att
lagens bestämmelser om erkännande och verkställighet av vårdnads-
avgöranden m.m. eller lagens bestämmelser om överflyttning av bam
skall tillämpas även i förhållande till en stat som inte har tillträtt
Europarådskonventionen eller Haagkonventionen.
I paragrafen anges i förhållande till vilka stater de olika be-
stämmelserna i lagen skall tillämpas. Eftersom vissa förfaranderegler
nu införs i 1989 års lag har hänvisningen till olika paragrafer i första
och andra styckena anpassats härtill.
16 §
Innan länsrätten förordnar om verkställighet eller överflyttning får
den uppdra åt en ledamot eller suppleant i socialnämnden eller en
tjänsteman inom socialtjänsten att verka för att den som har hand om
barnet frivilligt skall fullgöra vad som åligger honom eller henne. Ett
sådant uppdrag får även lämnas åt någon annan lämplig person.
Uppdrag får lämnas endast om det kan antas att detta kommer att
leda till att barnet överlämnas utan att målets behandling onödigt
fördröjs.
31
Den som har fått ett uppdrag enligt första stycket skall inom den tid Prop. 1992/93:139
som länsrätten bestämmer lämna rätten en redogörelse för de åtgärder
som har vidtagits och vad som i övrigt har kommit fram. Tiden får
inte sättas längre än två veckor. Om synnerliga skäl föreligger, får
länsrätten dock bestämma en längre tid eller förlänga en redan
bestämd tid.
Paragrafen innehåller bestämmelser om medling i mål om verk-
ställighet eller överflyttning.
Första stycket
Som har framhållits i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.1.3) är
det i hög grad önskvärt att barnet överlämnas frivilligt. Med
beaktande av konventionernas krav på kort handläggningstid har
bestämmelsen utformats så att medling skall komma till stånd i de
fall där detta snabbt kan leda till ett frivilligt överlämnande.
Det är inte meningen att rätten rutinmässigt skall besluta om
medling i alla mål om verkställighet eller överflyttning. I stället skall
det i varje enskilt fall prövas huruvida omständigheterna är sådana
att det framstår som lämpligt att försöka få till stånd ett frivilligt
överlämnande.
Om det således kan antas att medling kan komma att leda till att
bamet överlämnas frivilligt, bör ett sådant uppdrag lämnas. Vid den
bedömning som länsrätten därvid skall göra har det tidigare hand-
landet av den person som har fört bort eller hållit kvar bamet liksom
dennes inställning i målet naturligtvis stor betydelse. Länsrätten måste
därför noga pröva hur stora motsättningarna mellan parterna är samt
om medling kan antas leda till önskat resultat.
Som tidigare har nämnts är det väsentligt att handläggningen av
målen - med beaktande av skyddet för barnen - är snabb och effektiv.
Ett medlingsuppdrag får därför inte lämnas, om det kan antas att
uppdraget medför att ärendets behandling onödigt fördröjs. I annat fall
finns det risk för att medlingen leder till sådan tidsutdräkt att målet
inte kan avgöras inom den korta tid som konventionerna förutsätter.
Även om länsrätten inte skulle lämna ett medlingsuppdrag, finns
det emellertid inom ramen för en pågående process normalt tid och
utrymme för frivilliga överenskommelser i saken.
Kretsen av de personer till vilka länsrätten kan lämna ett medlings-
uppdrag överensstämmer med vad som gäller enligt 21 kap. 2 § första
stycket föräldrabalken.
Av 17 § framgår att länsrätten kan lämna medlingsuppdrag också i
samband med att den förordnar om vite eller polishämtning.
Andra stycket
Om länsrätten beslutar om medling, skall den också bestämma den
tid inom vilken medlingsuppdraget skall vara avslutat. Tiden skall
bestämmas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet och Prop. 1992/93:139
fär inte utan synnerliga skäl sättas längre än två veckor. I vissa fall
kan det vara lämpligt att tiden för uppdraget sätts till kortare tid för
att undvika onödig tidsutdräkt. Visar det sig under medlingsarbetets
gång att det finns mycket goda förutsättningar att åstadkomma ett
frivilligt överlämnande, kan länsrätten förlänga tiden. Ett utdraget
förfarande måste dock undvikas.
I likhet med vad som gäller enligt 21 kap. 2 § andra stycket
föräldrabalken skall medlaren till länsrätten lämna en redogörelse för
medlingsuppdraget.
18 §
Förordnar länsrätten om verkställighet eller överflyttning, får den
förelägga vite, om detta kan antas komma att leda till att barnet
överlämnas utan onödigt dröjsmål, eller besluta att barnet skall
hämtas genom polismyndighetens försorg. Länsrätten kan i samband
med förordnandet lämna uppdrag enligt 16 §.
År det fråga om en dom eller ett beslut om umgänge, får dock läns-
rätten besluta om hämtning av barnet endast om det finns särskilda
skäl att anta att verkställighet annars inte kan ske.
Frågor om utdömande av förelagt vite prövas av länsrätten på
ansökan av den part som har begärt verkställigheten eller överflytt-
ningen.
Paragrafen innehåller bestämmelser om tvångsmedel i de fall då
verkställighet eller överflyttning har beslutats.
Första och andra styckena
Jämfört med nu gällande regler i 21 kap. 3 § första och andra
styckena föräldrabalken innebär bestämmelsen bl.a. att möjligheterna
att förordna om polishämtning ökas.
När länsrätten i samband med att den förordnar om verkställighet
eller överflyttning beslutar om tvångsmedel skall den av hänsyn till
barnets bästa tillgripa den minst ingripande åtgärd som kan antas leda
till att domen kan verkställas. Om vite kan antas vara tillräckligt
effektivt för att verkställighet eller överflyttning skall komma till
stånd, bör länsrätten inte besluta om polishämtning. På grund av
risken för förhalning är det dock en förutsättning för att vite skall få
meddelas att vitesföreläggandet kan antas leda till att barnet över-
lämnas utan onödigt dröjsmål. Länsrätten måste därför göra en
noggrann prövning av omständigheterna i det enskilda fallet.
I de fall där medling eller vite inte har lett till att verkställighet eller
överflyttning har kommit till stånd återstår endast polishämtning. 1
andra fall kan länsrätten redan från början ha gjort den bedömningen
att varken medling eller vite kan antas leda till att barnet överlämnas
utan onödigt dröjsmål. I de fallen kan länsrätten direkt förordna om
polishämtning.
3 Riksdagen 1992/93. 1 sanil. Nr 139
Vissa inskränkningar beträffande polishämtning av barn gäller dock Prop. 1992/93:139
då det är fråga om verkställighet av dom eller beslut om umgänge
med bam. Så långt det är möjligt bör ansträngningar göras för att få
bamet överlämnat på annat sätt än genom polismyndighetens försorg.
Det kan emellertid inträffa fall då vite redan har förelagts utan att
detta har lett till att bamet har överlämnats. Vårdnadshavaren kan
vidare vid flera tidigare tillfällen ha vägrat att överlämna bamet för
umgänge. Vårdnadshavaren kan också ha gjort sådana uttalanden att
det klart framgår att han eller hon inte godvilligt kommer att
överlämna bamet. Om det på grund av sådana eller andra omständig-
heter i det enskilda fallet finns särskilda skäl att anta att verkställig-
het annars inte kan ske, bör rätten kunna förordna om polishämtning.
Barnets egen inställning till umgänget har naturligtvis stor betydelse
för länsrättens prövning. Barnets mening skall enligt den nya 18 §
(tidigare 16 §) inhämtas, om det inte är omöjligt med hänsyn särskilt
till barnets ålder och mognad.
Till skillnad från vad som gäller enligt 21 kap. 3 § tredje stycket
föräldrabalken kan länsrätten förordna om hämtning av barnet även
då fråga är om umgänge mellan bamet och annan person än dess
förälder. Den vanligaste situationen torde dock vara att fråga är om
umgänge mellan barn och förälder.
Tredje stycket
Bestämmelsen överensstämmer i sak med innehållet i 21 kap. 3 §
fjärde stycket föräldrabalken.
79 §
Om det i ett i mål enligt denna lag finns risk för att barnet förs ur
landet eller att verkställigheten eller överflyttningen på annat sätt
försvåras, kan länsrätten omedelbart förordna att barnet skall tas om
hand på det sätt som länsrätten finner lämpligt. Länsrätten kan därvid
meddela föreskrifter om villkor eller tidpunkt för umgänge med barnet.
För att underlätta att barnet överflyttas kan länsrätten i samband
med dom eller beslut om verkställighet eller överflyttning föreskriva att
barnet tillfälligt skall tas om hand på lämpligt sätt.
Paragrafen innehåller bestämmelser som syftar till att säkerställa
kommande verkställighet eller överflyttning.
Första stycket
När det gäller fall av internationella bortföranden av barn kan det
finnas stor risk för att barnet förs ur landet eller göms inom landets
gränser så att en kommande verkställighet eller överflyttning försvåras
eller omöjliggörs. Det kan därför finnas behov av att mycket
brådskande åtgärder vidtas i ett pågående mål för att förhindra att
34
verkställigheten eller överflyttningen saboteras. I dessa situationer kan Prop. 1992/93:139
länsrätten förordna att bamet skall tas om hand på lämpligt sätt.
Länsrätten får med ledning av omständigheterna i det enskilda fallet
bestämma var bamet skall placeras. Bamet kan t.ex. placeras på
lämpligt ställe genom de sociala myndigheternas försorg eller hos
sökanden eller någon anhörig i den mån detta bedöms lämpligt. Det
är viktigt att bamet placeras på ett tryggt ställe.
I samband med att länsrätten beslutar att omhänderta bamet kan
domstolen meddela föreskrifter om villkor och tidpunkt för umgänge
med bamet. Exempelvis kan föreskrifter ges om att en förälder som
har fört bort eller hållit kvar bamet skall få träffa det endast i närvaro
av en tredje person för att förhindra ett nytt bortförande. Föreskrifter
kan också ges om att umgänge skall få utövas bara på viss plats eller
på bestämda tidpunkter. Länsrätten kan vidare besluta att en förälder
måste lämna ifrån sig sitt pass i samband med umgänge med bamet.
När domstolen har beslutat att omhänderta ett bara är det av största
vikt att målet handläggs så snabbt som möjligt.
Andra stycket
Även om i ett enskilt fall risken för att bamet skall föras ut ur
landet eller gömmas inom landets gränser har bedömts inte vara så
stor under målets handläggning, kan risken öka i samband med att
länsrättens dom eller beslut om verkställighet eller överflyttning
meddelas. För att underlätta att barnet överflyttas kan länsrätten
därvid föreskriva att barnet tillfälligt skall tas om hand. Liksom är
fallet beträffande omhändertaganden enligt första stycket får länsrätten
med ledning av omständigheterna i det enskilda fallet och de
möjligheter som står till buds bestämma var bamet skall placeras.
I likhet med en bestämmelse med liknande innehåll i 21 kap. 4 §
andra stycket föräldrabalken är ändamålet med omhändertagandet att
skapa gynnsamma betingelser för överflyttningen. Endast kortvariga
omhändertaganden bör komma ifråga i dessa situationer och något
behov av längre omhändertaganden torde inte heller föreligga.
20 §
Har talan enligt denna lag inte väckts eller kan ett beslut enligt 19 §
första stycket inte avvaktas, får polismyndigheten genast omhänderta
barnet eller vidta andra omedelbara åtgärder som kan ske utan skada
för barnet. När en sådan åtgärd vidtas skall om möjligt en läkare
samt en företrädare för socialtjänsten eller i förekommande fall en
sådan kontaktperson för barnet som avses i socialtjänstlagen
(1980:620) vara närvarande. Åtgärden skall genast anmälas till
länsrätten, som utan dröjsmål prövar om den skall bestå.
Paragrafen innehåller bestämmelser om interimistiskt ingripande av
polismyndighet för att säkerställa verkställighet eller överflyttning.
35
I vissa situationer kan länsrättens beslut enligt 19 § första stycket Prop. 1992/93:139
inte avvaktas. Det kan vara fråga om fall där talan ännu inte har
väckts, exempelvis då ett barn just har förts in i landet. Det kan också
vara fråga om fall där saken är så brådskande att det inte finns tid att
avvakta ett beslut av länsrätten i ett pågående mål. Som exempel kan
nämnas att uppgifter framkommer om att bamet inom mycket kort tid
kommer att föras ur landet, eller att ett bam som tidigare har vistats
på känd adress är på väg att gömmas undan. Polismyndigheten skall
då ha möjlighet att vidta interimistiska åtgärder för att säkerställa
verkställighet eller överflyttning.
När polisen ingriper med stöd av denna bestämmelse bör den inte
vidta mer ingripande åtgärder än som fordras för att skydda bamet.
I vissa fall kan det räcka med att barnets pass omhändertas. Den mest
verkningsfulla åtgärden torde dock vara att polisen tar hand om
bamet. Bamet kan därvid placeras genom de sociala myndigheternas
försorg eller på ett barnsjukhus eller annat lämpligt ställe. Det kan
vara mindre lämpligt att bamet på detta stadium överlämnas till en
förälder.
Som framgår av redogörelsen för den nuvarande ordningen (avsnitt
2.1.1) har polisen enligt allmänna regler befogenhet och skyldighet att
förebygga och hindra brott samt att ingripa när brott har begåtts. Det
bör framhållas att den förevarande bestämmelsen inte är avsedd att
inskränka polisens befogenheter att ingripa i anledning av brott som
hänger samman med det här aktuella ämnet.
Liksom enligt de nu gällande reglerna i 21 kap. 10 § andra stycket
föräldrabalken skall om möjligt en läkare samt företrädare för
socialtjänsten eller en kontaktperson för bamet vara närvarande då
polismyndigheten vidtar en interimistisk åtgärd och åtgärden skall
genast anmälas till länsrätten, som utan dröjsmål skall pröva om den
skall bestå.
21 §
Beträffande förfarandet i övrigt i mål om verkställighet av ett
avgörande som avses i 5 § eller om överflyttning av barn enligt 11 §
tillämpas 27 kap. 9 och 11-16 §§ föräldrabalken. Vad som föreskrivs
i 21 kap. 13 § andra stycket föräldrabalken om kostnader för
utförande av uppdrag skall gälla ifråga om uppdrag enligt 16 § första
stycket andra meningen.
Paragrafen (tidigare betecknad 17 §) innebär att huvuddelen av de
gemensamma bestämmelserna i 21 kap. föräldrabalken gäller även i
mål om verkställighet eller överflyttning av bam enligt denna lag.
I den nu gällande paragrafen anges att även 21 kap. 2 och 3 §§, 4 §
första och andra styckena samt 10 § föräldrabalken är tillämpliga i
mål enligt 1989 års lag. De frågor som regleras i dessa bestämmelser
36
särregleras nu i 1989 års lag under 16 och 18-20 §§. I övrigt införs Prop. 1992/93:139
inga ändringar i sak i förevarande paragraf.
Denna lag träder i kraft den 1 april 1993.
Frågan om övergångsregleringen har behandlats i den allmänna
motiveringen (avsnitt 2.4).
15 §
Barnets vårdnadshavare har ett ansvar för att barnets behov av
umgänge med en förälder som inte är vårdnadshavare eller med någon
annan som står bamet särskilt nära så långt möjligt tillgodoses.
Vårdnadshavaren skall, om inte särskilda skäl talar mot det, lämna
sådana upplysningar rörande barnet som kan främja umgänget.
Motsätter sig barnets vårdnadshavare det umgänge som begärs av
en förälder som inte är vårdnadshavare, beslutar rätten på talan av
denna förälder i frågan om umgänge efter vad som är bäst för bamet.
Motsätter sig barnets vårdnadshavare det umgänge som begärs av
någon annan än en förälder, beslutar rätten på talan av social-
nämnden i frågan om umgänge efter vad som är bäst för bamet.
Vid beslut enligt andra och tredje styckena skall rätten beakta risken
för att barnet i samband med utövande av umgänge utsätts för
övergrepp, olovligen bortförs eller kvarhålls eller annars far illa.
Paragrafen innehåller bestämmelser om umgänge mellan barn och
förälder samt andra som står barnet särskilt nära. Bestämmelsen i
sista stycket är ny. Som har anförts i den allmänna motiveringen är
tanken med tillägget att markera vikten av att domstolen vid av-
görandet av umgängesfrågor beaktar föreliggande risker för att bamet
vid utövandet av umgänge far illa. Det behöver alltså inte vara ställt
utom allt tvivel att förhållanden kommer att inträffa som kan leda till
att bamet far illa för att det skall inverka på beslutet om umgänge.
Det räcker med att det föreligger konkreta omständigheter som talar
för att det finns en risk för det.
I lagtexten nämns till en början risk för övergrepp. Det kan vara
fråga om fysiska övergrepp, såsom misshandel eller sexuella
förgripelser. Omständigheter som därvid kan spela in kan vara
umgängesföräldems allmänna attityd till våld, eventuella tidigare
övergrepp, hotelser om övergrepp m.m. Också övergrepp som enbart
är av psykisk natur måste beaktas.
I lagtexten nämns vidare risken för att barnet olovligen bortförs
eller kvarhålls. Även sådana förfaranden är en form av övergrepp
37
men det har ansetts viktigt att uttryckligen nämna dessa fall i Prop. 1992/93:139
lagtexten. Vad det här handlar om är att umgängesföräldern bortför
eller kvarhåller bamet i strid mot den rätt att ta vård om barnet som
tillkommer vårdnadshavaren.
Risk för att ett barn olovligen kommer att föras ut ur landet
föreligger naturligtvis framför allt om föräldrarna eller någon av dem
har anknytning till något annat land än Sverige. En omständighet som
kan påverka bedömningen kan vara i vilken mån umgängesföräldern
har funnit sig i att den andra föräldera tillerkänts vårdnaden om
barnet; enligt vissa främmande rättsuppfattningar erkänns sålunda i
princip inte att modern har bestämmanderätten över var bamet skall
vistas.
Även risken för att barnet olovligen förs bort eller hålls kvar inom
landet måste beaktas. Om omständigheterna ger anledning att anta att
den förälder som inte är vårdnadshavare kommer att föra bamet till
en okänd ort eller inte lämna tillbaka bamet på föreskriven tid,
exempelvis därför att föräldern tidigare agerat på sådant sätt, är detta
en faktor som domstolen har att väga in vid bedömningen av hur
umgängesbeslutet skall utformas.
Domstolen skall också ta hänsyn till risken för att bamet annars
kan komma att fara illa i samband med utövande av umgänge. Om
exempelvis den förälder som barnet skall umgås med är missbrukare
och det finns en risk för att föräldern kommer att lämna bamet vind
för våg under umgängestillfällena eller låta bamet vistas i olämpliga
miljöer, är detta omständigheter som bör vägas in vid bestämmandet
av umgänge.
Kommer domstolen till uppfattningen att försiktighetsmått är
påkallade, har domstolen möjlighet att föreskriva exempelvis att
umgänget skall få utövas enbart i Sverige eller enbart i närvaro av
en tredje person eller enbart under kortare stunder. Naturligtvis kan
också risken för att bamet far illa vara så beaktansvärd att det med
hänsyn till barnets bästa framstår som lämpligast att umgänge över
huvud taget inte kommer till stånd.
Det förhållandet att bamet, om det olovligen bortförs eller kvarhålls
utom landet, kan återföras till Sverige enligt Europaråds-och Haag-
konventionema (se avsnitt 2.1.2), bör inte utgöra skäl att underlåta att
vidta sådana försiktighetsmått som annars är påkallade.
Som har framhållits i den allmänna motiveringen måste en bedöm-
ning av samtliga föreliggande omständigheter i det enskilda fallet ske
när en umgängesfråga skall avgöras. Utgångspunkten för den
helhetsbedömningen skall - som framgår av andra stycket - vara vad
som är bäst för bamet. Vid bedömningen av vad som är bäst för
bamet kan bl.a. beaktas barnets ålder och mognadsgrad och den
känslomässiga anknytningen mellan bamet och den som begär
umgänge.
38
Denna lag träder i kraft den 1 april 1993.
Prop. 1992/93:139
Frågan om övergångsregleringen har behandlats i den allmänna
motiveringen (avsnitt 2.4).
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
föreslår riksdagen att anta förslagen till
1. lag om ändring i lagen (1989:14) om erkännande och verkställig-
het av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av
bam,
2. lag om ändring i föräldrabalken.
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar
att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som
föredraganden har lagt fram.
39
Bilagal Prop. 1992/93:139
Bilaga 1
I promemorian behandlas två frågor.
Den ena frågan rör olovligt bortförda bam i internationella
förhållanden. Det föreslås att det i lagen (1989:14) om erkännande
och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om
överflyttning av bam införs särskilda regler beträffande förfarandet
i mål om verkställighet eller överflyttning. De föreslagna reglerna
syftar till att - med bibehållande av skyddet för barnen - effektivisera
förfarandet för att bättre uppnå syftet med Europarådskonventionen
den 20 maj 1980 om erkännande och verkställighet av avgöranden
rörande vårdnad om bam samt om återställande av vård av bam och
Haagkonventionen den 25 oktober 1980 om de civila aspekterna på
internationella bortföranden av barn. Det föreslås vidare att särskilda
regler införs i syfte att säkerställa verkställighet eller överflyttning.
Den andra frågan rör umgängesreglerna i föräldrabalken. Det
föreslås att en uttrycklig bestämmelse förs in i föräldrabalken om att
domstolen när den bedömer en umgängesfråga skall beakta risken för
att barnet i samband med utövande av umgänge utsätts för över-
grepp, olovligen bortförs eller kvarhålls eller annars far illa.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1993.
40
Bilaga 2 Prop. 1992/93:139
Bilaga 2
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1989:14) om erkännande
och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om
överflyttning av bam
dels att nuvarande 16 och 17-19 §§ skall betecknas 18 respektive
21-23 §§,
dels att 1 § samt den nya 21 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 16, 17, 19 och
20 §§,
dels att rubriken närmast före nuvarande 18 S skall sättas närmast
före den nya 22 §.
Nuvarande lydelse
Bestämmelserna i 2-10, 13-
17 och 19 §§ tillämpas i för-
hållande till stater som har
tillträtt den i Luxemburg d. 20
maj 1980 dagtecknade konven-
tionen om erkännande och
verkställighet av avgöranden
rörande vårdnad om bam samt
om återställande av vård av
bam (Europarådskonvention-
en). Bestämmelserna tillämpas
dock ej i förhållande till Dan-
mark, Finland, Island eller
Norge i den mån särskilda
bestämmelser gäller.
Bestämmelserna i 2-4 och
11-19 §§ tillämpas i förhållan-
de till stater som har tillträtt
den i Haag d. 25 okt. 1980
dagtecknade konventionen om
de civila aspekterna på
Föreslagen lydelse
§
Bestämmelserna i 2-10, 13-
21 och 23 §§ tillämpas i för-
hållande till stater som har
tillträtt den i Luxemburg d. 20
maj 1980 dagtecknade konven-
tionen om erkännande och
verkställighet av avgöranden
rörande vårdnad om bam samt
om återställande av vård av
bam (Europarådskonvention-
en). Bestämmelserna tillämpas
dock ej i förhållande till Dan-
mark, Finland, Island eller
Norge i den mån särskilda
bestämmelser gäller.
Bestämmelserna i 2-4 och
11-23 §§ tillämpas i förhållan-
de till stater som har tillträtt
den i Haag d. 25 okt. 1980
dagtecknade konventionen om
de civila aspekterna på
41
4 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 139
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:139
Bilaga 2
internationella bortföranden av
bam (Haagkonventionen).
internationella bortföranden av
barn (Haagkonventionen).
Regeringen får, under förutsättning av ömsesidighet, föreskriva att
lagens bestämmelser om erkännande och verkställighet av vårdnads-
avgöranden m.m. eller lagens bestämmelser om överflyttning av bam
skall tillämpas även i förhållande till en stat som inte har tillträtt
Europarådskonventionen eller Haagkonventionen.
16 §
Innan länsrätten förordnar
om verkställighet eller över-
flyttning får den uppdra åt
ledamot eller suppleant i
socialnämnden eller tjänste-
man inom socialtjänsten att
verka för att den som har
hand om barnet frivilligt skall
fullgöra vad som åligger
honom eller henne. Sådant
uppdrag får även lämnas åt
någon annan lämplig person.
Uppdrag får lämnas endast om
det kan antas att detta kommer
att leda till att barnet över-
lämnas utan att ärendets be-
handling onödigt fördröjs.
Den som har fått ett upp-
drag enligt första stycket skall
inom den tid som länsrätten
bestämmer lämna rätten en
redogörelse för de åtgärder
som har vidtagits och vad som
i övrigt har kommit fram.
Tiden får inte utan synnerliga
skäl sättas längre än två
veckor.
17 §
Förordnar länsrätten om
verkställighet eller
42
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse Prop. 1992/93:139
Bilaga 2
överflyttning, får den
förelägga vite, om detta kan
antas komma att leda till att
barnet överlämnas utan
onödigt dröjsmål, eller besluta
att barnet skall hämtas genom
polismyndighetens försorg.
Länsrätten kan i samband med
förordnandet lämna uppdrag
enligt 16 §.
År det fråga om dom eller
beslut om umgänge, får dock
länsrätten besluta om hämt-
ning av barnet endast om det
finns särskilda skäl att anta att
verkställighet annars inte kan
ske.
Frågor om utdömande av
förelagt vite prövas av läns-
rätten på ansökan av den part
som har begärt verkställig-
heten eller överflyttningen.
19 §
Föreligger i mål enligt denna
lag fara för att barnet förs ur
landet eller att verkställig-
heten eller överflyttningen på
annat sätt försvåras, kan läns-
rätten omedelbart förordna att
barnet skall tas om hand på
det sätt som länsrätten finner
lämpligt. Länsrätten kan där-
vid meddela föreskrifter om
villkor eller tidpunkt för um-
gänge med barnet.
För att underlätta att barnet
överflyttas kan länsrätten i
samband med dom eller beslut
i målet föreskriva att barnet
43
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse Prop. 1992/93:139 Bilaga 2 20 § Kan ett beslut enligt 19 § |
|
17 § |
21 § |
|
Beträffande förfarandet i |
Beträffande förfarandet i |
44
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
Prop. 1992/93:139
Bilaga 2
45
Härigenom föreskrivs att 6 kap. 15 § föräldrabalken1 skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
15 §
Barnets vårdnadshavare har ett ansvar för att barnets behov av
umgänge med en förälder som inte är vårdnadshavare eller med någon
annan som står bamet särskilt nära så långt möjligt tillgodoses.
Vårdnadshavaren skall, om inte särskilda skäl talar mot det, lämna
sådana upplysningar rörande bamet som kan främja umgänget.
Motsätter sig barnets vårdnadshavare det umgänge som begärs av
en förälder som inte är vårdnadshavare, beslutar rätten på talan av
denna förälder i frågan om umgänge efter vad som är bäst för bamet.
Motsätter sig barnets vårdnadshavare det umgänge som begärs av
någon annan än en förälder, beslutar rätten på talan av social-
nämnden i frågan om umgänge efter vad som är bäst för bamet.
Vid beslut enligt andra och
tredje styckena skall rätten
beakta risken för att barnet i
samband med utövande av um-
gänge utsätts för övergrepp,
olovligen bortförs eller kvar-
hålls eller annars far illa.
Prop. 1992/93:139
Bilaga 2
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
1 Balken omtryckt 1990:1526.
46
Bilaga 3 Prop. 1992/93:139
Bilaga 3
Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av Hovrätten för
Västra Sverige, Kammarrätten i Jönköping, Stockholms tingsrätt,
Länsrätten i Stockholms län, Länsrätten i Uppsala län, Social-
styrelsen, Domstolsverket, Statens invandrarverk, Rikspolisstyrelsen,
Uppsala universitets juridiska fakultetsstyrelse, Riksdagens om-
budsmän, Brottsförebyggande rådet, Svenska kommunförbundet,
Malmö kommun, Sveriges advokatsamfund, Föreningen jurister vid
Sveriges allmänna advokatbyråer, Sveriges domareförbund, Förening-
en kommunal- och landstingsanställda familjerådgivare, Föreningen
BRIS - Barnens Rätt I Samhället, Rädda Barnens riksförbund,
Bortrövade barns förening, Umgängesrättsföräldramas Riksförening,
Söndagsföräldramas i Stockholm förening, Riksorganisationen för
kvinnojourer i Sverige, Husmodersförbundet Hem och Samhälle,
Föreningen Familj och Rätt, Idégruppen om mansrollsfrågor och
Riksförbundet mot sexuella övergrepp på bam (RMSÖ).
Yttrande har också inkommit från Kvinnojouren i Umeå, Föreningen
Söndagsförälder - Hudiksvall och Föreningen Mullvadarna.
Sveriges Mansjourers Riksorganisation har översänt ett yttrande från
Mansföreningen i Linköping.
Riksförbundet Hem och Skola samt Fredrika-Bremer-Förbundet har
beretts tillfälle att avge yttranden men har avstått från att yttra sig.
47
Bilaga 4 Prop. 1992/93:139
Bilaga 4
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1989:14) om erkännande
och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om
överflyttning av bam
dels att nuvarande 16 och 17-19 §§ skall betecknas 18 respektive
21-23 §§,
dels att 1 § samt den nya 21 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 16, 17, 19 och
20 §§, av följande lydelse,
dels att rubriken närmast före nuvarande 18 § skall sättas närmast
före den nya 22 §.
Nuvarande lydelse
1 §
Föreslagen lydelse
Bestämmelserna i 2-10, 13-
17 och 19 §§ tillämpas i för-
hållande till stater som har
tillträtt den i Luxemburg d. 20
maj 1980 dagtecknade konven-
tionen om erkännande och
verkställighet av avgöranden
rörande vårdnad om bara samt
om återställande av vård av
bara (Europarådskonvention-
en). Bestämmelserna tillämpas
dock ej i förhållande till Dan-
mark, Finland, Island eller
Norge i den mån särskilda
bestämmelser gäller.
Bestämmelserna i 2-4 och
11-19 §§ tillämpas i förhållan-
de till stater som har tillträtt
den i Haag d. 25 okt. 1980
dagtecknade konventionen om
de civila aspekterna på
Bestämmelserna i 2-10, 13-
21 och 23 §§ tillämpas i för-
hållande till stater som har
tillträtt den i Luxemburg d. 20
maj 1980 dagtecknade konven-
tionen om erkännande och
verkställighet av avgöranden
rörande vårdnad om bara samt
om återställande av vård av
bara (Europarådskonvention-
en). Bestämmelserna tillämpas
dock ej i förhållande till Dan-
mark, Finland, Island eller
Norge i den mån särskilda
bestämmelser gäller.
Bestämmelserna i 2-4 och
11-23 §§ tillämpas i förhållan-
de till stater som har tillträtt
den i Haag d. 25 okt. 1980
dagtecknade konventionen om
de civila aspekterna på
48
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:139
Bilaga 4
internationella bortföranden av
bam (Haagkonventionen).
internationella bortföranden av
bam (Haagkonventionen).
Regeringen får, under förutsättning av ömsesidighet, föreskriva att
lagens bestämmelser om erkännande och verkställighet av vårdnads-
avgöranden m.m. eller lagens bestämmelser om överflyttning av bam
skall tillämpas även i förhållande till en stat som inte har tillträtt
Europarådskonventionen eller Haagkonventionen.
16 §
Innan länsrätten förordnar
om verkställighet eller över-
flyttning får den uppdra åt en
ledamot eller suppleant i
socialnämnden eller en tjänste-
man inom socialtjänsten att
verka for att den som har
hand om barnet frivilligt skall
fullgöra vad som åligger
honom eller henne. Ett sådant
uppdrag får även lämnas åt
någon annan lämplig person.
Uppdrag får lämnas endast om
det kan antas att detta kommer
att leda till att barnet över-
lämnas utan att ärendets be-
handling onödigt fördröjs.
Den som har fått ett upp-
drag enligt första stycket skall
inom den tid som länsrätten
bestämmer lämna rätten en
redogörelse för de åtgärder
som har vidtagits och vad som
i övrigt har kommit fram.
Tiden får inte utan synnerliga
skäl sättas längre än två
veckor.
17 §
Förordnar länsrätten om
verkställighet eller
49
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse Prop. 1992/93:139 Bilaga 4 Länsrätten kan i samband med Är det fråga om en dom eller Frågor om utdömande av 19 § Om det i ett mål enligt denna För att underlätta att barnet |
50
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse Prop. 1992/93:139 Bilaga 4 20 § Om ett beslut enligt 19 § |
|
17 § |
21 § |
|
Beträffande förfarandet i |
Beträffande förfarandet i |
51
Denna lag träder i kraft den 1 april 1993.
Prop. 1992/93:139
Bilaga 4
52
Prop. 1992/93:139
Bilaga 4
Härigenom föreskrivs att 6 kap. 15 § föräldrabalken1 skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
15 §
Barnets vårdnadshavare har ett ansvar för att barnets behov av
umgänge med en förälder som inte är vårdnadshavare eller med någon
annan som står bamet särskilt nära så långt möjligt tillgodoses.
Vårdnadshavaren skall, om inte särskilda skäl talar mot det, lämna
sådana upplysningar rörande bamet som kan främja umgänget.
Motsätter sig barnets vårdnadshavare det umgänge som begärs av
en förälder som inte är vårdnadshavare, beslutar rätten på talan av
denna förälder i frågan om umgänge efter vad som är bäst för bamet.
Motsätter sig barnets vårdnadshavare det umgänge som begärs av
någon annan än en förälder, beslutar rätten på talan av social-
nämnden i frågan om umgänge efter vad som är bäst för barnet.
Vid beslut enligt andra och
tredje styckena skall rätten
beakta risken för att barnet i
samband med utövande av um-
gänge utsätts för övergrepp,
olovligen bortförs eller kvar-
hålls eller annars far illa.
Denna lag träder i kraft den 1 april 1993.
1 Balken omtryckt 1990:1526.
53
Lagrådet
BilagaS Prop. 1992/93:139
Bilaga 5
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1992-11-12
Närvarande-, justitierådet Per Jermsten, regeringsrådet Stig von
Bahr, justitierådet Inger Nyström.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 17 september 1992
har regeringen på hemställan av statsrådet Hellsvik beslutat inhämta
lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i lagen (1989:14) om erkännande och
verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om
överflyttning av barn,
2. lag om ändring i föräldrabalken.
Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Meit
Camving Gillberg.
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
54
INNEHÅLL
Prop. 1992/93:139
Regeringens proposition.......................... 1
Propositionens huvudsakliga innehåll .................. 1
Propositionens lagförslag.......................... 2
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26
november 1992 8
1 Inledning ................................ 8
2 Allmän motivering .......................... 9
2.1 Olovligt bortförande av bam i internationella för-
hållanden ............................. 9
2.1.1 Nuvarande ordning .................. 9
2.1.2 Utgångspunkter för en reform............12
2.1.3 Medling .........................15
2.1.4 Vite ...........................18
2.1.5 Polishämtning .....................20
2.1.6 Åtgärder för att säkerställa verkställighet eller
överflyttning ......................22
2.2 Regler om umgänge i föräldrabalken ............25
2.2.1 Nuvarande ordning ..................25
2.2.2 Beaktande av risk för övergrepp m.m.......26
2.3 Kostnader och resursbehov ..................29
2.4 Ikraftträdande m.m.......................30
3 Upprättade lagförslag ........................31
4 Specialmotivering ...........................31
4.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1989:14) om
erkännande och verkställighet av utländska vårdnads-
avgöranden m.m. och om överflyttning av bam .....31
4.2 Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken.......37
5 Hemställan ...............................39
6 Beslut ..................................39
Bilaga 1 Sammanfattning av promemorian (Ds 1992:39) Olovligt
bortförande och andra övergrepp mot bam ........40
Bilaga 2 Promemorians lagförslag ...................41
Bilaga 3 Förteckning över remissinstanser som har yttrat sig över
departementspromemorian (Ds 1992:39) Olovligt
bortförande och andra övergrepp mot bam ........47
Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag .................48
Bilaga 5 Utdrag ur protokoll vid Lagrådets sammanträde den 12
november 1992 ......................... 54
55
gotab 42445, Stockholm 1992