Regeringens proposition
1992/93:132
om vissa frågor inom
Kommunikationsdepartementets område
Prop.
1992/93:132
Regeringen förelägger riksdagen vad som har tagits upp i bifogade utdrag ur
regeringsprotokollet den 29 oktober 1992 för de åtgärder och ändamål som
framgår av föredragandens hemställan.
På regeringens vägnar
Carl Bildt
Mats Odell
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen behandlas delar av de s.k. överenskommelserna om trafiken
i storstadsregionerna. Regeringen föreslår att Riksgäldskontoret bör ställa
garantier på högst 600 miljoner kronor för förberedelsearbetet som avser ut-
byggnaderna av trafikleder i Stockholmsregionen.
Regeringen föreslår i propositionen på järnvägsområdet utförsäljning av
ägarandelar i ett dotterbolag till SJ som arbetar med att utveckla kombitrafi-
ken och det blivande bolaget för kontinenttrafiken. Vidare föreslås att
LKAB ges trafikeringsrätt främst för malmprodukter på bandelen Boden-
Luleå.
Den inrikes luftfarten har i enlighet med tidigare riksdagsbeslut nyligen
avreglerats. En redovisning härav ges i propositionen. Regeringen föreslår i
propositionen att Luftfartsverkets prissystem anpassas till en avreglerad
marknad. Resultatutjämningen mellan statliga och vissa större kommunala
flygplatser bör enligt regeringens förslag dock bibehållas tills vidare.
Arbetet med en ny lagstiftning inom telekommunikationsområdet och bo-
lagisering av Televerket pågår. Telestyrelsen som inrättades den 1 juli 1992
bör anvisas ytterligare 14 miljoner kronor för att täcka kostnaderna för verk-
samheten innevarande budgetår. Regeringen anmäler i propositionen att
förslag om bolagisering av Televerket och förslag till en telelag med nödvän-
dig reglering m.m. inom telekommunikationsområdet, kommer att redovi-
sas samlat till riksdagen så att bolagisering och ikraftträdande av telelagen
kan ske snarast, dock senast den 1 juli 1993. Ett bemyndigande för rege-
1 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 132
ringen att förändra kostnadsfördelningen avseende SOS Alarmering AB be- Prop. 1992/93:132
gärs.
I propositionen föreslås att Postverkets monopol på brevbefordran avskaf-
fas fr.o.m. den 1 januari 1993.
I propositionen föreslås slutligen att lagen om nämnder för vissa trafikfrå-
gor ändras så att det klart kommer till uttryck att kommunerna har rätt att
ta ut avgifter i de fall det ges undantag från lokala trafikföreskrifter. Avgifter
skall dock inte tas ut för parkeringstillstånd för rörelsehindrade.
Härigenom föreskrivs att kungörelsen (1947:175) angående Postverkets
ensamrätt till brevbefordran m.m. skall upphöra att gälla vid utgången av år
1992.
Prop. 1992/93:132
1* Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 132
Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1978:234)' om nämnder för vissa tra-
fikfrågor skall ha följande lydelse.
Prop. 1992/93:132
Nuvarande lydelse
i
I sådana ärenden om undantag
från föreskrifter om trafik på väg el-
ler i terräng som avses i 1 § andra
stycket får trafiknämnden ta ut av-
gifter av sökandena.
Föreslagen lydelse
\2
I ärenden som avses i 1 § andra
stycket får trafiknämnden ta ut av-
gifter av sökandena dock inte ifråga
om parkeringstillstånd för rörelse-
hindrade.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
1 Senaste lydelse av lagens rubrik 1991:1675
2 Senaste lydelse 1991:1675
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 29 oktober 1992
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Wester-
berg, Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson, Svensson, af Ugglas,
Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck, Könberg, Odell, Lundgren,
Unckel, P. Westerberg.
Föredragande: statsrådet Odell
Prop. 1992/93:132
Mina bedömningar och förslag:
- De överenskommelser som träffats mellan parterna i Stockholms-
regionen innebär att syftet med principuppgörelsen den 23 januari
1991 kan uppnås i sina huvuddrag.
- För den fortsatta projekteringen av trafiklederna krävs ytterligare
resurser.
- Riksgäldskontoret bör ställa garantier för förberedelsearbetet som
avser utbyggnaderna av trafikleder i Stockholmsregionen för högst
600 miljoner kronor.
Bakgrund till mina bedömningar och förslag: Den dåvarande regeringen
redovisade år 1991 i propositionen Näringspolitik för tillväxt (prop.
1990/91:87) de principöverenskommelser som hade träffats i de tre storstads-
regionerna. Riksdagen behandlade överenskommelserna under våren 1991
(bet. 1991/92:TU24, rskr. 1991/92:286). Med utgångspunkt i dessa överens-
kommelser har ytterligare förhandlingar m.m. genomförts beträffande vissa
frågor, som inte löstes i överenskommelserna. Det nuvarande läget beträf-
fande överenskommelserna i de tre regionerna kommer regeringen att redo-
visa utförligare i budgetpropositionen, men en av frågorna som gäller Stock-
holmsregionen fordrar redan nu riksdagens ställningstagande.
I Stockholmsregionen träffade kommuner och landsting den 23 januari
1991 en överenskommelse om samordnade åtgärder för att förbättra miljön,
öka tillgängligheten och skapa bättre förutsättningar för utveckling av Stock-
holmsregionen. Denna överenskommelse krävde kompletterande avtal och
planering för fullt genomförande av de i uppgörelsen medtagna investerings-
projekten. Parterna sköt på ett slutligt ställningstagande vad avsåg byggan- Prop. 1992/93:132
det av Österleden och Västerleden. Parterna sköt också upp ställningstagan-
det till införandet av avgifter på biltrafiken.
Den 29 september 1992 enades parterna i Stockholmsregionen om ett till-
lägg till överenskommelsen per den 23 januari 1991, som innebär att de åter-
stående frågorna har lösts.
Uppgörelsen finansieras genom statliga investeringsanslag för länstrafik-
anläggningar, stomjärnvägar och överförda investeringsmedel för riksvägar
samt genom det särskilda statsbidrag för investeringar i storstäderna som sta-
ten avsatt för bl.a. Stockholmsregionen. Därtill kommer investeringsmedel
som Stockholms läns landsting bidrar med och avgifter på biltrafiken.
Skälen för mina bedömningar och förslag: Jag bedömer att den överens-
kommelse som träffats med parterna i Stockholmsregionen innebär att syftet
med principuppgörelsen den 23 januari 1991 kan uppnås i sina huvuddrag.
Det förslag till bilavgifter för att finansiera utbyggnaden av trafiklederna
som parterna förordar, alternativ (A4), måste närmare granskas innan rege-
ringen är beredd att förorda att en statlig garanti ställs till Vägverket eller
dess bolag för upplåning av investeringsmedel för utbyggnad av hela Ringen
och Yttre Tvärleden. I avvaktan på att en sådan granskning sker måste fort-
satt planering och projektering ske av trafiklederna för att tidsplanen för ut-
byggnaden skall kunna hållas.
Som ett led i förberedelsearbetena för utbyggnaden av Ringen och Yttre
Tvärleden har Vägverkets bolag Väginvest och Stockholms kommun bildat
ett bolag, Stockholmsleder AB. Regeringen har på framställan från Vägver-
ket godkänt att bolaget bildas och bemyndigat Riksgäldskontoret (prop.
1991/92:125, bet. 1991/92:TU25, rskr. 1991/92:348) att teckna statlig borgen
för Väginvest om 200 miljoner kronor för att förberedelsearbete med
Ringen och Yttre Tvärleden skulle kunna påbörjas.
För den fortsatta projekteringen av de aktuella lederna krävs att ytterli-
gare resurser ställs till Stockholmsleder AB:s förfogande. Kostnaderna för
de fortsatta förberedelsearbetena med Ringen och Yttre Tvärleden beräknas
fram till den 1 oktober 1993 uppgå till högst 400000000 kronor.
I avvaktan på att en statlig garanti ställs för upplåning av investeringsme-
del för utbyggnad av hela Ringen och Yttre Tvärleden, föreslår jag att rege-
ringen utverkar riksdagens bemyndigande att låta Riksgäldskontoret teckna
statlig borgen inom en ram om sammanlagt högst 600 miljoner kronor för
projektering.
Prop. 1992/93:132
Mina förslag:
- Högst 50% av aktier och röster i SJ:s bolag Rail Combi AB och
i det blivande Kontinentbolaget bör kunna utförsäljas till externa
ägare.
- Trafikeringsrätt på bandelen Boden-Luleå för att transportera
malmprodukter och nödvändiga insatsvaror ges till LKAB fr.o.m.
den 1 januari 1993.
Svensk järnvägstrafik står inför avreglering. Regeringen har tillkallat en ut-
redningsman (K 1992:40) med uppgift att utreda möjligheterna till ökad
konkurrens inom järnvägssektorn. Utredningen skall redovisa sitt betän-
kande den 15 januari 1993. Utredningens uppgift är bl.a. att finna former för
att möjliggöra konkurrens på järnvägsspåren.
Regeringen har utfärdat nya direktiv (dir. 1992:79) till förhandlaren för
statens köp av interregional persontrafik på järnväg. De nya direktiven möj-
liggör upphandling i konkurrens mellan olika operatörer och att rullande
materiel under vissa förutsättningar kan införskaffas för upplåtelse till ope-
ratör. Vidare ges möjlighet att i vissa fall ingå upp till femårigt avtal om köp
av interregional persontrafik.
Det är regeringens avsikt att genom ökad konkurrens bättre utnyttja den
infrastruktur som byggts upp och minska kostnaden för järnvägstransporter.
Detta skapar förutsättningar för att öka järnvägstrafikens konkurrensför-
måga gentemot andra trafikslag. En effektiv järnvägssektor är också av stor
betydelse för att kunna dra nytta av järnvägens positiva miljöegenskaper.
Ända sedan kombinerade transporter (transport av lösa lastbärare på
järnvägsvagnar) först prövades i Sverige år 1967 på sträckan Stockholm -
Göteborg har denna trafikform tilldragit sig stort intresse från statsmak-
terna. Att kunna kombinera järnvägens stora kapacitet och energi- och mil-
jöfördelar med lastbilstrafikens stora flexibilitet och lättillgänglighet har
setts som ett utvecklingsbart sätt att åstadkomma samhällsekonomiskt effek-
tiva och rationella transporter. Inom SJ fortgår löpande utvecklingsarbete
för att tillgodose kombitrafikens fördelar. I det följande redovisas ett förslag
som är ytterligare ett steg i denna utveckling.
Bakgrund till mitt förslag: SJ gavs genom det trafikpolitiska beslutet år 1988
bemyndigande att försälja och genom tomträtt upplåta fast egendom samt
tillgodogöra sig medel från försäljning av AB Swedcarriers dotterbolag inom
en ram på 2,7 miljarder kronor. Denna ram utnyttjades fullt ut år 1990. 7
1** Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 132
Detta resulterade i att riksdagen beslutade (prop. 1990/91:100 bil. 8, bet.
1990/91:TU25, rskr. 1990/91:325) om utökad ram för försäljning av aktier
och fastigheter i SJ-koncernen. Genom detta beslut erhöll SJ ett bemyndi-
gande att under återstoden av rekonstruktionsperioden sälja aktier och fas-
tigheter på upp till 2,5 miljarder kronor. Beslutet trädde i kraft den 1 juli
1991. Försäljningar inom denna ram har emellertid som huvudsakligt syfte
att finansiera SJ:s stora behov av investeringar.
Regeringen har i proposition 1991/92:100 bil. 7 redogjort för skälen till en
bolagisering av järnvägens kombi- och kontinenttrafik. Riksdagen har be-
myndigat regeringen att genomföra en bolagisering inom SJ:s kombi- och
kontinenttrafik (bet. 1991/92:TU19, rskr. 1991/92:277) i enlighet med vad
som anförts i propositionen.
Skälen för mitt förslag: Inom Swedcarrier-koncernen finns ett flertal aktie-
bolag. Verksamheten i Swedcarrier kompletterar järnvägstrafiken inom af-
färsverket Statens järnvägar. Tillsammans utgör enheterna SJ-koncernen,
ett brett transportföretag. Det bör enligt min mening ges möjlighet för Swed-
carrier att bredda ägandet genom externt delägarskap i Rail Combi AB och
det blivande Kontinentbolaget för att på detta sätt bättre utveckla järnvägs-
trafiken inom SJ-koncernen.
De försäljningar av aktier som är aktuella i Rail Combi AB och konti-
nenttrafiken har främst till syfte att utveckla järnvägstrafiken. Det är därför
viktigt att skilja på försäljning av aktier och fastigheter för finansiering av
investeringar och försäljning av aktier för utveckling av tågtrafiken. De sam-
manlagda försäljningarna torde dock rymmas inom den ram på 2,5 miljarder
kronor som riksdagen beslutat om.
SJ har framfört att en förutsättning för en utveckling av kombi- och konti-
nenttrafiken är att externa ägare tillåts köpa aktier i bolagen. Dessa ägare
skall kännetecknas av långsiktigt intresse inom transportbranschen. Syftet
med att sälja aktier i kombi- och kontinenttrafiken till externa parter är att
öka trovärdigheten för verksamheten gentemot kunderna och att accelerera
arbetet med att skapa affärsmässiga relationer mellan köpande och säljande
enheter.
Avsikten är att sälja som mest 50 procent av aktier och röster i Rail Combi
AB och kontinentbolaget. Genom att behålla ett majoritetsägande genom
AB Swedcarrier, säkerställer SJ långsiktigheten i satsningen på kombi- och
kontinenttrafiken.
SJ:s kombitrafik bedrivs i dag i Rail Combi AB som startade sin verksam-
het den 1 juli 1992. Rail Combi AB är ett dotterbolag till Swedcarrier. Verk-
samheten omfattar 22 terminaler, som arrenderas av SJ:s Fastighetsdivision,
och ca 150 anställda. År 1991 omsatte verksamheten 480 miljoner kronor
och var olönsamt.
Marknadspotentialen för kombitransporter i Sverige beräknas till ca 9 mil-
joner ton för de relationer som ingår i Rail Combi AB. Av denna potential
har Rail Combi AB i dag en marknadsandel på ca 19 %. Det är SJ:s avsikt
att genom bildandet av Rail Combi AB öka denna marknadsandel och där-
igenom få över godstransport från väg till järnväg.
Externa delägare i Rail Combi AB bedöms vara en förutsättning för att
öka förtroendet för kombitrafiken och förmå åkerierna att binda sig långsik-
Prop. 1992/93:132
tigt för samarbete med Rail Combi AB. Genom externt ägande i bolaget Prop. 1992/93:132
ökar verksamhetens självständighet och eventuell korssubventionering för-
svåras.
SJ:s kontinenttrafik har ännu ej bolagiserats. Även för kontinenttrafiken
föreligger det behov av breddat ägande för att öka verksamhetens affärsför-
utsättningar. Som redogjorts för i prop. 1991/92:100 bil. 7 vill SJ ingå samar-
betsavtal med bl.a. den tyska järnvägsförvaltningen för att underlätta inter-
nationell trafik och logistik samt samordna marknadsföringen. Som redo-
görs för i propositionen är den mest fördelaktiga formen för ett sådant avtal
att man bildar ett gemensamt bolag. I de framtida allianser och gemensam-
ägda bolag som kan vara aktuella för kontinenttrafiken, är möjligheten att
bjuda in externa ägare i kontinenttrafikbolaget en förutsättning för en fort-
satt utveckling av denna del av järnvägstrafiken.
Jag föreslår därför att regeringen begär riksdagens bemyndigande att be-
sluta om försäljning av högst 50% av röster och kapital i Swedcarrier-kon-
cernens dotterbolag Rail Combi AB och det blivande Kontinentbolaget.
Bakgrund till mitt förslag: I samband med riksdagens trafikpolitiska beslut
(prop. 1987/88:50, bet. 1987/88:TU19, rskr. 1987/88:260) indelades det
svenska statliga järnvägsnätet i stomjärnvägar, län sjärnvägar, inlandsbanan
och malmbanan. SJ har trafikeringsrätt till järnvägstrafiken på stomnätet.
På länsjärnvägarna har trafikhuvudmännen trafikeringsrätt till persontrafi-
ken och SJ har trafikeringsrätt till godstrafiken. Vidare beslöts att om SJ el-
ler trafikhuvudman avstår från sin trafikeringsrätt skall andra intressenter
kunna driva järnvägstrafik.
Riksdagen beslutar om trafikeringsrätt till person- och godstrafik på stom-
nätet. Regeringen bestämmer vilka spåranläggningar som ingår i stomnätet.
Regeringen beslutar om trafikeringsrätt till persontrafik för trafikhuvudmän
på stomnätet. Sådan trafik får endast vara lokal eller regional och avse be-
gränsade delar av nätet. Banverket beslutar om trafikeringsrätt på malmba-
nan och inlandsbanan.
Malmbanan anlades för att transportera järnmalm från de lappländska
malmfälten. Utskeppning av malmprodukter m.m. sker via LKAB:s anlägg-
ningar i Narvik och Luleå.
Malmbanan är sträckningen Vassijaure/Riksgränsen till Boden. Sträckan
mellan Boden och Luleå är en del av stomjärnvägsnätet.
Verksamheten på malmbanan är upplagd så, att LKAB ansvarar för termi-
naler, dvs. lastar malmtågen i Kiruna, Malmberget och Svappavaara samt
lossar dem i Luleå och Narvik. SJ kör tågen till Vassijaure resp. Luleå och
Norge Statsbaner (NSB) mellan Vassijaure och Narvik.
Årligen transporteras ca 20 miljoner ton förädlade järnmalmsprodukter
på malmbanan.
LKAB har i en skrivelse till Banverket, som har att besluta om trafike-
ringsrätt på malmbanan, ansökt om trafikeringsrätt för malmprodukter samt
nödvändiga insatsvaror som huvudsakligen transporteras med malmvagnar Prop. 1992/93:132
på malmbanan samt på stomjärnvägen Boden-Luleå.
LKAB:s ansökan om trafikeringsrätt grundades bl.a. på att LKAB redan
driver delar av malmtrafiken inom gruvområdena och ansvarar för loss-
ningen i Narvik och Luleå och att transportkedjan från gruva till utskepp-
ningshamn är av väsentlig betydelse för verksamheten och dess lönsamhet.
Enligt LKAB:s bedömning kan transporterna utföras till lägre kostnader för
företaget och samhället, om en huvudman svarar för hela verksamheten.
LKAB framför vidare som skäl att om företaget på affärsmässiga grunder i
rådande marknadssituation skall kunna överleva som ett lönsamt företag,
måste järnvägstransporterna utföras på mest rationella sätt.
Skälen för mitt förslag: Banverket anser i sin skrivelse att man finner att
LKAB uppfyller de grundläggande krav som måste ställas på en trafikut-
övare. Företaget bedriver redan betydande järnvägsverksamhet. Sannolikt
kan därför LKAB skapa och upprätthålla en organisation och verksamhet
som uppfyller de krav som måste ställas från samhällets sida vad gäller trafi-
ken med tanke på säkerhet och samhällshänsyn.
Avgörande är enligt Banverkets mening de konsekvenser för övrig gods-
trafik resp, persontrafiken som kan bedömas uppstå om trafikeringsrätt för
malmprodukter m.m. ges till LKAB.
Banverket har givit LKAB positivt förhandsbesked om trafikeringsrätt på
malmbanan för malmprodukter m.m. under förutsättning att sedvanliga vill-
kor exempelvis angående banupplåtelseavtal, försäkringar samt godkän-
nande av Järnvägsinspektionen först måste uppfyllas samt att regeringen be-
slutar att ge LKAB trafikeringsrätt för malmprodukter och nödvändiga in-
satsvaror på sträckan Boden-Luleå.
Enligt Banverkets uppfattning är den sökta trafikeringsrätten för malm-
produkter och nödvändiga insatsvaror förenlig med övrig trafik på delen Bo-
den-Luleå, s.k. parallell trafikeringsrätt. Banverket tillstyrker därför att
LKAB erhåller den sökta trafikeringsrätten även för delen Boden-Luleå.
Jag gör den bedömningen att transport av malmprodukter och nödvändiga
insatsvaror på malmbanan är en viktig och integrerad del av LKAB:s verk-
samhet. Transporterna måste bedrivas så effektivt som möjligt för att ge
LKAB förutsättningar att konkurrera effektivt på den internationella mark-
naden. Det finns därför starka skäl för att ge LKAB kontrollen över även
transportdelen av produktionen. LKAB bör därför ges trafikeringsrätt för
malmprodukter och nödvändiga insatsvaror på sträckan Boden-Luleå.
Detta innebär att LKAB kommer att ha rätt att trafikera hela sträckan Vassi-
jaure/Riksgränsen - Luleå.
Jag har erfarit att en trepartsöverenskommelse mellan SJ, NSB och
LKAB träffats om malmfraktsavtal. Avtalet är femårigt med option med för-
längning. Avtalet träder i kraft den 1 januari 1993. Avtalet har tecknats un-
der förbehåll att LKAB erhåller trafikeringsrätt för malmprodukter och
nödvändiga insatsvaror. Alla parter anser sig nöjda med uppgörelsen och
man avser att inleda ett långtgående samarbete för effektivare malmtrans-
porter, lägre kostnader över hela transportflödet samt ökad kvalitet.
Jag föreslår därför att regeringen begär riksdagens godkännande att ge
10
LKAB trafikeringsrätt för malmprodukter och nödvändiga insatsvaror på Prop. 1992/93:132
sträckan Boden-Luleå fr.o.m. den 1 januari 1993.
. Min bedömning och mitt forslag:
- Beslutet om avreglering av inrikes flygtrafik i Sverige har medfört
en förbättrad service för flygresenärer runt om i landet.
- Det nya prissystem som Luftfartsverket avser att införa senast vid
ingången av år 1993 innebär bl.a. att den hittillsvarande tvådelade
tariffen i inrikes reguljärtrafik ersätts med styckkostnadsrelate-
rade avgifter. Detta innebär en anpassning av prissystemet till en
avreglerad marknadssituation, en ökad flexibilitet och koppling
mellan kostnader och avgifter samt en ökad lokal anpassning av
prissättningen.
- Det hittillsvarande femåriga systemet med resultatutjämning från
Luftfartsverket till fyra kommunala flygplatser i det s.k. primärnä-
tet upphör med 1992 års utgång. I avvaktan på vidare övervägan-
den om luftfartssektorns myndighetsstruktur skall Luftfartsverket
för år 1993 bemyndigas att övergångsvis utbetala 7,3 miljoner kro-
nor i sådan resultatutjämning enligt samma grunder som hittills
gällt.
Bakgrund och skäl för min bedömning: Riksdagen beslöt den 9 april 1992
(prop. 1991/92:100 bil. 7, bet. 1991/92:TU13, rskr. 1991/92:208) att god-
känna av regeringen föreslagna riktlinjer för ytterligare avreglerande åtgär-
der inom den inrikes luftfarten.
Luftfartsverket fick i januari 1992 regeringens uppdrag att i samråd med
konkurrensmyndigheterna närmare utreda de åtgärder som kunde behöva
vidtas för att riksdagens trafikpolitiska mål skall kunna upprätthållas på en
fri inrikes flygmarknad till lägsta möjliga kostnad. Verket redovisade upp-
draget till regeringen den 31 mars 1992.
Regeringen beslöt därefter den 29 april 1992 om nya riktlinjer som fr.o.m.
den 1 juli 1992 tillämpas vid meddelande av tillstånd att bedriva luftfart i
regelbunden inrikes trafik. Riktlinjerna innebär i korthet att tillståndsgiv-
ningen skall ha som huvudmål att åstadkomma en effektiv konkurrens på
marknaden inom ramen för de trafikpolitiska målen, och att tillstånd som
regel skall meddelas svenska flygbolag som begär att få trafikera en viss inri-
kes linje. Beslut som innebär avsteg från fri konkurrens bör dock kunna
meddelas i vissa fall av regionalpolitiska skäl. Vidare slopades den tidigare
fastställelseplikten för tariffer och trafikprogram och ersattes med endast en
anmälningsplikt.
11
Regeringens beslut innebär att Sverige ligger i den absoluta frontlinjen när
det gäller avreglerat inrikesflyg i Europa. EG har beslutat att inrikesflyglin-
jer fr.o.m. den 1 april 1997 skall ingå i den gemensamma flygmarknaden.
Sverige har förklarat sig ha för avsikt att ansluta sig till denna avreglering
genom det särskilda luftfartsavtalet med EG. Den svenska flygmarknaden
får i och med regeringens avregleringsbeslut nu fem år på sig att omstruktu-
reras för att möta en europeisk konkurrens i Sverige. Samgåendet SAS/Lin-
jeflyg skall enligt regeringens mening ses i detta sammanhang.
Någon mer omfattande utvärdering av inrikesflygets avreglering har av
naturliga skäl ännu inte genomförts. Det ligger emellertid såväl inom Luft-
fartsverkets som Konkurrensverkets uppgifter att följa den fortsatta utveck-
lingen. Det kan dock redan nu konstateras att koncessionernas antal ökat
och att ett tiotal flyglinjer har fått konkurrerande flygtrafik. Den ensamrätt
som i praktiken funnits för SAS/Linjeflyg har därigenom försvunnit. På de
för flygbolagen mest attraktiva linjerna, t.ex. Stockholm-Malmö, finns i
dag t.o.m. fler än två trafikerande bolag. På ytterligare ett antal linjer förbe-
reds konkurrerande trafik av nya aktörer. Avregleringen har också givit flyg-
marknaden initiativ till att finna nya effektiva lösningar för trafiken på det
trafiksvaga linjenätet bl.a. beträffande linjerna i inre Norrland. Regeringen
följer emellertid denna utveckling noga i avsikt att vid behov kunna vidta
åtgärder för att upprätthålla de trafik- och regionalpolitiska målen. Jag avser
att återkomma till dessa frågor i min anmälan till budgetpropositionen.
Avregleringen har varit prispressande, särskilt på de linjer där det finns
fler än två operatörer. I de fall där flygbolag har tillstånd men inte flyger
verkar rätten för flera att flyga i sig som en prispressare nedåt.
Sammanfattningsvis har avregleringsbeslutet medfört en prissänkning
samt skapat ett utökat utbud på befintliga linjer och en viss valfrihet mellan
Arlanda och Bromma flygplatser vilket enligt min mening inneburit en för-
bättrad service för flygresenärer runt om i landet.
Bakgrund till min bedömning: Den nya situationen med flera flygbolag som
bedriver inrikestrafik förutsätter konkurrensneutrala förutsättningar för
flygbolagen. Det är svårt att med dagens avgiftssystem uppfylla sådana krav.
Luftfartsverket har mot denna bakgrund utarbetat ett nytt system som be-
handlas i det följande.
Riksdagen behandlade i samband med 1988 års trafikpolitiska proposition
(prop. 1987/88:50 bil. 1, bet. 1987/88:TU22, rskr. 1987/88:249) luftfartens
avgiftssystem. Riksdagen konstaterade därvid att trafikavgifterna inom luft-
fartsområdet utgår enligt två olika system. För inrikes reguljär luftfart till-
lämpas en s.k. tvådelad tariff som består av en fast årsavgift, som fastställs
av regeringen och en rörlig, trafikberoende avgift, som fastställs av Luft-
fartsverket. I vissa fall fastställer dock verket båda tariffdelarna. För utrikes
luftfart och sådan inrikes luftfart som inte omfattas av den tvådelade tariffen
uttas landningsavgift och passageraravgift enligt en av regeringen fastställd
luftfartstaxa. Riksdagen ansåg att den tvådelade tariffen för inrikestrafiken
Prop. 1992/93:132
12
låg väl i linje med de allmänna trafikpolitiska riktlinjerna om trafikens kost-
nadsansvar.
Riksdagen beslöt våren 1989 (prop. 1989/90:100 bil. 8, bet. 1989/90:TU18,
rskr. 1989/90:254) att bemyndiga regeringen att delegera beslutanderätten
avseende trafikavgifter till Luftfartsverket.
Luftfartsverket påbörjade hösten 1990 ett arbete i syfte att utarbeta ett
nytt prissystem. Orsaken till detta var att det hittillsvarande prissystemet
framför allt beträffande inrikesflyget var anpassat till den marknadssituation
som dittills gällt och som förutsatte få operatörer och stabila relationer. Den
förväntade utvecklingen mot mer avreglerade marknadsformer inom luftfar-
ten ställde andra och nya krav på verkets prissystem.
Luftfartsverket presenterade hösten 1991 för regeringen ett principförslag
till nytt prissystem, som avsågs ersätta hittillsvarande infrastrukturavgifter,
framför allt avgifter för start- och landningstjänst och passagerartjänst. Ver-
ket har under år 1992 kompletterat och bearbetat förslaget vidare.
Den 11 juni 1992 beslöt regeringen om vissa förändringar i gällande luft-
fartsavgifter. Ändringarna var föranledda av regeringens beslut om avregle-
ring av den inrikes luftfartsmarknaden fr.o.m. den 1 juli 1992, och innebar
en övergångslösning i avvaktan på införande av det tidigare nämnda nya
prissystemet. Övergångslösningen innebär att endast SAS/Linjeflyg tills vi-
dare kvarstannar i den tidigare tvådelade tariffen, och således har ett annor-
lunda betalningsansvar än övriga inrikes marknadsaktörer, vars avgifter är
styckrelaterade. Övergångssystemets längd är bl.a. beroende av pågående
omförhandlingar av de särskilda avtal som sedan år 1987 träffats med SAS
och Linjeflyg om ersättning för sådan ökning av kapacitetskostnader som
följt av investeringar och serviceförändringar (s.k. B- och C-avtal). Senast
vid 1993 års ingång avser dock verket att det nya permanenta prissystemet
skall vara i bruk.
Det förslag till nytt prissystem, som Luftfartsverket nu framlagt, innebär
att den tidigare tvådelade tariffen i inrikes luftfart upphör. Som framgått har
denna tvådelade tariff aldrig tillämpats beträffande utrikes luftfart, där för-
hållanden och internationella överenskommelser förhindrat ett sådant till-
lämpande av de trafikpolitiska principerna.
Det nya systemet innebär att landnings- och passageraravgifterna tas ut i
form av styckpriser. Luftfartsverket anser att det nya inslag i trafikpolitiken
som konkurrens inom inrikesflyget innebär förutsätter ett konkurrensneu-
tralt uppträdande från Luftfartsverkets sida, och att detta bäst uppnås ge-
nom en övergång till styckpriser. Vissa möjligheter kommer dock även fort-
sättningsvis att finnas att av affärsmässiga skäl träffa avtal med flygbolag om
avgifter, bl.a. för att kompensera för den ökade riskexponering som en över-
gång från delvis fasta till helt rörliga avgifter innebär. Nivån på avgifterna
avses variera från flygplats till flygplats och bero bl.a. på flygplatsens kapaci-
tet och trafikvolym, åldersstrukturen på anläggningstillgångarna, driftkost-
nad och marknadssituation.
I det hittillsvarande systemet har inrikesflyget, framför allt SAS och Linje-
flyg, som nämnts betalat dels fast, dels rörlig avgift till Luftfartsverket. För
år 1991 uppgick dessa till 200 miljoner kronor resp. 86 miljoner kronor. Ut-
över detta innebar de tidigare berörda tecknade s.k. B- och C-avtalen ett
Prop. 1992/93:132
13
kostnadsansvar på ca 228 miljoner kronor per år. Luftfartsverket har för av- Prop. 1992/93:132
sikt att i underlaget för det nya prissystemet utöver den tidigare tvådelade
tariffen inkludera samtliga B-avtal samt sådana C-avtal som innebär kapaci-
tetsförstärkningar som hela marknaden har nytta av.
Skälen för min bedömning: Jag delar verkets uppfattning att det nya pris-
systemet är mer neutralt och anpassat till en avreglerad marknadssituation.
Den relatering mot kostnader och lokala förhållanden som systemet innebär
måste också betraktas som en önskvärd utveckling mot ett mer flexibelt pris-
system för Luftfartsverkets grundläggande tjänster. Det bör också ses som
en fördel att samma avgiftssystem härigenom kan tillämpas för inrikes- och
utrikes trafik.
För närvarande pågår som nämnts förhandlingar med flygbolagen om de
tidigare nämnda s.k. B- och C-avtalen. Det bör anses som en allmän förut-
sättning att sådana kapacitetshöjande åtgärder i luftfartens infrastruktur
som nu kommer hela marknaden till del inkluderas i det allmänna kostnads-
underlaget i det nya systemet.
I samband med beslut om införande av det nya prissystemet bör riksda-
gens tidigare bemyndigande att delegera frågor om trafikavgifter till Luft-
fartsverket utnyttjas. Detta kommer att ställa krav på ett nytt prismål för
verket, samt ett upphävande av det tidigare s.k. SILA-protokollets begräns-
ningar i denna del. Jag avser att återkomma till prismålet i min behandling
av Luftfartsverket i 1993 års budgetproposition.
Bakgrund till mitt förslag: I 1988 års trafikpolitiska riksdagsbeslut (prop.
1987/88:50 bil. 1, bet. 1987/88:TU22, rskr. 1987/88:249) definierades ett s.k.
primämät för den inrikes luftfarten. Detta nät avsågs omfatta sådana linjer
som SAS eller Linjeflyg drev i egen regi eller genom entreprenör. Som ett
utfall av denna definition kom fem kommunala och 18 statliga flygplatser att
inkluderas i detta nät. De fem kommunala flygplatserna var Kristianstad,
Växjö, Trollhättan, Borlänge och Kramfors.
Riksdagen beslöt vidare år 1988 att införa en tidsbegränsad resultatutjäm-
ning mellan Luftfartsverket och sådana kommunala flygplatser i primärnätet
som uppnår en trafikvolym av minst 100 000 passagerare per år i inrikes linje-
fart. Bidraget skulle uppgå till totalt 30 miljoner kronor och skulle fördelas
till de kommunala flygplatserna över en femårsperiod. Genom en successiv
avtrappning från 8 miljoner kronor år 1988 till 4 miljoner kronor år 1992 av-
sågs en avveckling uppnås av resultatutjämningssystemet som helhet samti-
digt som berörda flygplatser skulle ges möjligheter att utveckla sitt ekono-
miska resultat. I slutet av femårsperioden avsågs systemet utvärderas med
avseende på om det har uppfyllt syftet att åstadkomma regional utveckling.
Riksdagen har våren 1992 (bet. 1991/92:TU13, rskr. 1991/92:208) konsta-
terat att frågan om en fortsatt resultatutjämning mellan statliga och kommu-
nala flygplatser har ett nära samband med flygplatsnätet i ett avreglerat sys-
tem, och därför bör avvakta det samlade förslag beträffande myndighets-
strukturen inom luftfartssektorn som regeringen har för avsikt att redovisa i
budgetpropositionen år 1993. Riksdagen konstaterade dock samtidigt, att 14
om ett tidsmässigt glapp uppstår efter utgången av det nuvarande systemets Prop. 1992/93:132
femåriga period, finns det skäl att såsom en övergångsåtgärd förlänga resul-
tatutjämningen till kommunala flygplatser enligt hittillsvarande grunder.
Luftfartsverket har i sin rapport till regeringen den 14 oktober 1992
”Översyn av strategier och struktur” behandlat bl.a. de kommunala flygplat-
serna i det hittillsvarande primärnätet. Luftfartsverket delar därvid riksda-
gens syn att som övergångsåtgärd en förlängning av hittillsvarande system
för resultatutjämning till dessa flygplatser under år 1993 är skälig. Verket
föreslår att beloppet för år 1993 bör bestämmas som ett medeltal för den
gångna femårsperioden, uppräknat till 1993 års prisnivå. En sådan uppräk-
ning avser enligt verkets förslag att kompensera för kostnadsutvecklingen
och bibehålla bidragens realvärde. I enlighet med denna princip har Luft-
fartsverket beräknat totalbeloppet för år 1993 till 7,3 miljoner kronor, och
verket förklarar sig berett att i enlighet med de principer i övrigt som gäller
för hittillsvarande femåriga resultatutjämningssystem administrera över-
gångslösningen.
Skälen för mitt förslag: Den 1 juli 1992 avreglerades svensk inrikes luft-
fart. Beslutet har som tidigare nämnts inneburit att ett antal nya flygförbin-
delser tillkommit samt att utbudet ökat på andra linjer genom nya marknads-
aktörer. En effekt av denna utveckling är att inrikesnätets centrering till Ar-
landa delvis brutits, bl.a. genom att Bromma flygplats i viss utsträckning ut-
nyttjas för reguljärtrafik. Den tidigare definierade gränsen mellan regional
”sekundär” trafik och nationell ”primär” trafik håller därmed på att för-
svinna. SAS och Linjeflyg har inte heller längre något samlat ansvar för ett
speciellt primärlinjenät. Det kan i sammanhanget noteras att det för närva-
rande finns 42 trafikflygplatser med linjefart i landet, varav endast 19 flyg-
platser är statligt drivna, var och en med sina särskilda ekonomiska förutsätt-
ningar och trafikvolymer. Det kan också noteras att, som jag tidigare redo-
gjort för, konkurrensen efter avregleringen av inrikesflyget lett till varierade
flygpriser på olika linjer. Den strävan som tidigare funnits att i ett primärnät
genom utjämningsinsatser ge förutsättningar för enhetliga priser är därige-
nom mindre aktuell än tidigare.
Mot denna bakgrund finns skäl att ånyo överväga frågan om avgräns-
ningen av statens ansvar för luftfartens infrastruktur. Jag avser emellertid
att återkomma till bl.a. denna fråga i budgetpropositionen i samband med
behandlingen av förslagen i Luftfartsverkets rapport ”Översyn av strategier
och struktur”. Det hittillsvarande femåriga systemet med resultatutjämning
från Luftfartsverket till fem kommunala flygplatser i det s.k. primämätet
upphör dock som framgått med 1992 års utgång. I avvaktan på dessa vidare
överväganden föreslår jag därför i enlighet med Luftfartsverkets förslag att
verket för år 1993 övergångsvis skall bemyndigas att utbetala 7,3 miljoner
kronor i sådan resultatutjämning enligt samma grunder som gällt för det hit-
tillsvarande femåriga utjämningssystemet.
15
Prop. 1992/93:132
Min bedömning:
- I avvaktan på en samlad redovisning av Sjöfartsverkets översyn av
fäijetrafiken till och från Gotland bör högstprisregleringen och det
s.k. Gotlandstillägget vara kvar i nuvarande former.
Bakgrund och skäl för min bedömning: 1 1992 års budgetproposition före-
slog regeringen en avveckling av högstprisregleringen för godstransporter
med lastbil till och från Gotland och därtill sammanhängande s.k. Gotlands-
tillägg.
Riksdagen ( bet. 1991/92:TU24, rskr. 1991/92:186) ansåg att högstprisre-
gleringen och Gotlandstillägget är förenade med en rad nackdelar och att
systemet bör avvecklas, men att det finns en osäkerhet om konsekvenserna
för fraktpriserna och för Gotlands näringsliv av en avreglering. Riksdagen
ansåg att dessa frågor ytterligare skulle belysas innan en avreglering genom-
förs. Detta skulle lämpligast ske genom att Sjöfartsverkets dåvarande upp-
drag om en översyn av fäijetrafiken till och från Gotland utvidgades till att
även omfatta högstprisregleringen och Gotlandstillägget. En redovisning av
regeringens ställningstagande i frågan skulle ske senast under hösten 1992.
Sjöfartsverket redovisade sin översyn i juni 1992. Sjöfartsverket gör där-
vid bedömningen att tidigare angivna motiv för ett avskaffande av högstpris-
regleringen och Gotlandstillägget fortfarande har giltighet och att det såle-
des bör avskaffas. Sjöfartsverket förordar därvid en avreglering i två steg. I
ett första steg trappas Gotlandstillägget ner från 0,6 % till 0,3 % fr.o.m. den
1 januari 1993. Vid utgången av år 1993 avskaffas sedan både högstprisregle-
ringen och Gotlandstillägget helt. Denna lösning ger enligt Sjöfartsverket
tid för omställning, anpassning av gällande transportavtal, ökad konkurrens
m.m.
Sjöfartsverkets rapport ”Vägval i Gotlandstrafiken - Översyn av fäijetra-
fiken till och från Gotland” har gått ut på remiss till berörda instanser. Jag
avser att återkomma i min anmälan till 1993 års budgetproposition med en
redovisning i anledning av denna rapport. Jag ser fördelar med att i det sam-
manhanget också behandla frågan om högstprisregleringen och Gotlands-
tillägget. I avvaktan på denna redovisning bör högstprisregleringen och Got-
landstillägget vara kvar i nuvarande former.
16
Prop. 1992/93:132
Min bedömning:
- Ett samlat förslag om bolagsbildning av Televerket och förslag till
telelag kommer att redovisas för riksdagen i sådan tid att bolagise-
ring av Televerket kan ske och telelagen börjar gälla snarast dock
senast den 1 juli 1993.
Mina förslag:
- I avvaktan på en ny telelagstiftning och bolagisering av Televerkets
verksamhet tilldelas Telestyrelsen ytterligare 14 miljoner kronor
för kostnader under första halvåret 1993. Anslagen till Telestyrel-
sen för budgetåret 1992/93 kommer därmed att uppgå till samman-
lagt 20 miljoner kronor.
- Regeringen bemyndigas att vid behov jämka på den i konsortialav-
talet angivna kostnadsfördelningen för SOS Alarmering AB.
Bakgrund till min bedömning: Frågan om lämplig associationsform för Tele-
verket i en förändrad marknadssituation behandlades senast i 1992 års bud-
getproposition. I syfte att anpassa Televerket till nya marknadsförutsätt-
ningar föreslog regeringen att Televerket skulle ombildas till aktiebolag den
1 januari 1993 (prop. 1991/92:100 bil. 7). Regeringen angav samtidigt att en
eventuell framtida privatisering av verket understryker vikten av att förut-
sättningar för en fungerande marknad på telekommunikationsområdet ska-
pas redan vid bolagsbildningen. Regeringen avsåg att återkomma till riksda-
gen med en samlad redovisning av åtgärder och förslag inför ombildningen
av Televerket till aktiebolag. Riksdagen tillstyrkte vad regeringen anfört om
bolagsbildning av Televerket (bet. 1991/92:TU20, rskr. 1991/92:312). Riks-
dagen förutsatte i sin behandling av regeringens förslag att regeringen skulle
återkomma med en samlad redovisning av åtgärder och förslag som skulle
komma att behandla alla de frågor som aktualiserats i motioner och i riksda-
gens revisorers förslag.
Skälen för min bedömning: Jag kan nu konstatera att de analyser och ut-
redningar som varit nödvändiga inför bolagsbildningen av Televerket är av-
slutade och att ett förslag till bolagsbildning föreligger i regeringskansliet.
Dock har utformningen av en telelag inte färdigställts i alla delar, varför ett
förslag till telelag ännu inte föreligger. Som jag tidigare nämnde har riksda-
gen understrukit vikten av att regeringen ger en samlad redovisning av de
åtgärder och förslag som aktualiseras i samband med bolagsbildningen av
Televerket. Regeringen har för avsikt att i en samlad proposition presentera
ett förslag om bolagsbildning och förslag till telelag i sådan tid att bolagsbild-
ning och ikraftträdande av en telelag kan ske snarast dock senast den 1 juli
1993.
17
Mot denna bakgrund har jag inte i dagsläget för avsikt att föreslå rege-
ringen att till riksdagen lägga ett förslag om bolagsbildningen. Redan nu bör
dock riksdagen informeras om några principiella ställningstaganden när det
gäller bolagsbildningen.
Det nya bolagets kapitalstruktur har stor betydelse för bolagets utveck-
lingsmöjligheter. Kapitalstrukturen skall vara effektivi te tsfrämjande och
möjliggöra jämförelser med övrig svensk industri. Slutligen bör kapitalstruk-
turen utformas så att prishöjande effekter undviks.
Överföringen av tillgångar och skulder från staten till det nya bolaget bör
ske i enlighet med av riksdagen fastlagda riktlinjer, dvs. till det bokförda vär-
det. I utbyte erhåller staten nyemitterade aktier i bolaget.
Överlåtelsen kommer att regleras i ett avtal mellan staten och det nya bo-
laget, Telia AB. I avtalet regleras vilka tillgångar, skulder samt rättigheter
och åtaganden som överförs till Telia AB. Överlåtelseavtalet kommer även
att reglera ansvarsfrågor mellan staten och tredje man. Vidare kommer avta-
let att precisera Telia AB:s förpliktelser beträffande affärsverkets pensions-
åtaganden samt borgens- och garantiförpliktelser. Avtalet kommer även att
innefatta bestämmelser rörande överföring av Televerkets immateriella rät-
tigheter till Telia AB samt reglera frågor om skatter och avgifter i samband
med överlåtelsen.
Jag vill i detta sammanhang beröra frågan om en uppdelning av Televerket
i en nät- resp, tjänstedel. En separering av Televerkes teletjänster från tele-
nätet baseras enligt min bedömning på ett synsätt som inte överensstämmer
med den nuvarande tekniska utvecklingen på telekommunikationsområdet.
Den tekniska utvecklingen går i riktning mot ett system med många nät vid
sidan av det traditionella allmänna telenätet, med möjlighet för olika nät att
kringgå det allmänna telenätet. Optofibertekniken, radiolänkar och satelli-
ter minskar beroendet av det allmänna telenätet. Även integrationen mellan
nät och tjänster ökar. Även om tjänster kan erbjudas relativt oberoende av
nätet, kommer flera tjänster att vara helt integrerade med nätet i s.k. kombi-
nerade tjänster. En uppdelning mellan telenät och tjänster skulle mot denna
bakgrund sannolikt försvåra Televerkets produktutveckling inom detta om-
råde och vara till nackdel för kunderna. Att lyfta ur telenätet från Televerket
skulle därmed enligt min bedömning reducera verkets kommersiella möjlig-
heter, vilket varken är eftersträvansvärt eller nödvändigt för att få till stånd
en ökad konkurrens på den svenska telemarknaden. Med detta som bak-
grund kommer jag inte att föreslå någon uppdelning av Televerkets nuva-
rande verksamhet.
Detta innebär att villkoren för samtrafik med Televerkets kopplade nät
måste ges hög prioritet. Utan att föregripa behandlingen av en telelag vill
jag här erinra om Telelagsutredningens förslag när det gäller samtrafik. För-
slaget innebär att samtrafikavgiftema skall vara kostnadsbaserade samt så
långt möjligt vara ett resultat av en förhandling mellan berörda aktörer på
marknaden. I de fall parterna inte kunnat enas skall Telestyrelsen dels kunna
träda in som medlare, dels vid förfrågan yttra sig över erbjudna tekniska och
operationella samtrafikvillkor. Telestyrelsen bör enligt utredningens förslag
övervaka samtrafiken samt ges erforderlig insyn i det nya bolagets verksam-
het.
Prop. 1992/93:132
18
Jag vill vidare beröra möjligheterna att skapa konkurrens på telefoni-
marknaden genom att utnyttja kabel-TV-nätet. Min bedömning är att möj-
ligheterna att etablera alternativ till telefonitjänsten i det allmänna nätet ge-
nom en vidareutveckling av kabel-TV-nätet är mycket begränsade. Det är
mot den bakgrunden inte aktuellt att, av konkurrensskäl, skilja ut Telever-
kets kabel-TV-verksamhet i samband med en bolagisering av verket.
Jag kan konstatera att förutsättningarna för att få till stånd konkurrens
inom vanlig taltelefoni för hushåll och mindre företag inom de närmaste åren
är starkt begränsade. Detta aktualiserar behov av reglering av taxorna i syfte
att skydda denna grupp mot överprissättning. Den kommande propositio-
nen kommer att innehålla förslag till reglering av taxorna som omfattar den
grundläggande teletjänsten, dvs. taltelefoni.
Jag vill avslutningsvis erinra om att ett omfattande utredningsarbete har
bedrivits inför såväl bolagiseringen av Televerket som under arbetet med te-
lelagen. Jag kommer att till propositionen närmare redogöra för detta ar-
bete.
Telestyrelsen: En ny telemyndighet, Telestyrelsen, inrättades den 1 juli 1992
(prop. 1991/92:163, bet. 1991/92:TU20, rskr. 1991/92:312). Vid bildandet lä-
des verksamheterna i frekvensförvaltningen inom Televerket och Statens Te-
lenämnd samman. I propositionen angavs att den nya myndigheten skall
överta Televerkets kvarvarande myndighetsuppgifter senast i samband med
att Televerket ombildas till aktiebolag. Vidare angavs att myndighetens slut-
liga dimensionering delvis är beroende av resultatet av den då pågående
Telelagsutredningens arbete (K 1991:03).
För budgetåret 1992/93 anvisade riksdagen ett förslagsanslag om 6 miljo-
ner kronor. Medlen avsåg att täcka dels kostnader för den verksamhet som
tidigare bedrevs vid Statens Telenämnd (4 miljoner kronor) dels kostnader
under andra halvåret 1992 för viss tillkommande administration vid Telesty-
relsen i samband med sammanslagningen m.m. (2 miljoner kronor).
Telestyrelsen uppbär avgifter enligt 2 § teleförordningen (1985:765).
Dessa avgifter disponeras inte av Telestyrelsen utan inlevereras till inkomst-
titel på statsbudgeten. Avgifterna skall täcka kostnader för den anslagsfinan-
sierade verksamhet som tidigare bedrevs vid Statens Telenämnd.
Telestyrelsen har regeringens bemyndigande att disponera de avgifter som
uppbärs med stöd av kungörelsen om radiosändare (1967:446). Avgifterna
får disponeras för att täcka kostnader inom radioområdet, dvs. den verksam-
het som tidigare bedrevs vid frekvensförvaltningen inom Televerket.
Telestyrelsen har i samband med sin anslagsframställning för budgetåret
1993/94 anmält behov av ytterligare medel under budgetåret 1992/93. Enligt
Telestyrelsens redovisning är de resurser som nu finns tillgängliga inte till-
räckliga för att täcka den utvidgade verksamhetens kostnader. Telestyrelsen
föreslår därför att förslagsanslaget J 1. Telemyndigheten under sjätte huvud-
titeln får överskridas dels med 6 miljoner kronor för kostnader som följer av
Telestyrelsens bildande och nya organisation, dels med 14,2 miljoner kronor
för tillkommande myndighetsuppgifter enligt telelagsutredningens förslag.
Prop. 1992/93:132
19
Som tillkommande myndighetsuppgifter anges uppgifter inom området tele- Prop. 1992/93:132
tjänster (5,5 miljoner kronor) samt uppgifter av karaktären samhällsåtagan-
den (8,7 miljoner kronor). Enligt Telestyrelsen avser Telestyrelsens sam-
hällsåtaganden följande områden:
- medlemsavgifter för svenska staten i internationella organ
- särskilda åtaganden inom handikappområdet
- vissa uppgifter inom totalförsvarsområdet
- arbete med nummerplaner
- sjösäkerhetskommunikation
Telestyrelsen redovisar även behov av att ta upp lån i Riksgäldskontoret
för anläggningstillgångar. Lånebehovet anges till 7 miljoner kronor för bud-
getåret 1992/93.
Skälen för mina förslag: Inför bildandet av Telestyrelsen angavs att Tele-
styrelsens verksamhet bör finansieras genom avgifter. De nya uppgifter som
myndigheten kommer att få till följd av en telelag m.m. bör kunna finansie-
ras av teleoperatörerna, t.ex. genom licensavgifter. Regeringen har mot
denna bakgrund uppdragit åt Telestyrelsen att utarbeta ett förslag till ett av-
giftssystem och till en långsiktig finansieringsform för myndigheten. Telesty-
relsen kommer att redovisa sitt förslag i slutet av november.
Som tidigare nämnts är Telestyrelsens framtida dimensionering beroende
av den kommande telelagstiftningen. Telelagsutredningens betänkande Te-
lelag (SOU 1992:70) bereds för närvarande inom regeringskansliet. Försla-
get till telelag kommer att presenteras för riksdagen under våren 1993 med
ikraftträdande senast den 1 juli 1993. Ombildningen av Televerket till aktie-
bolag följer, som jag redovisat under avsnitt 6.1 Bolagisering av Televerket
m.m., samma tidplan. Detta innebär att resterande myndighetsuppgifter i
Televerket samt vissa tillkommande uppgifter inom telekommunikationsom-
rådet kommer att åläggas Telestyrelsen fr.o.m. den 1 juli 1993. Regeringen
avser att återkomma till riksdagen med förslag beträffande Telestyrelsens
framtida dimensionering och finansiering senast i samband med införandet
av en telelagstiftning och bolagisering av Televerket.
Jag delar Telestyrelsens uppfattning att den nuvarande medelstilldel-
ningen inte är tillräcklig för att täcka kostnaderna för verksamheten under
första halvåret 1993. Jag anser dock att ytterligare medelstilldelning under
budgetåret 1992/93 bör ske genom en höjning av anslagsnivån och inte, så-
som föreslagits av Telestyrelsen, genom ett överskridande av anslaget.
Jag beräknar medelsbehovet för kostnader för Telestyrelsens nuvarande
organisation, förberedelsearbete inför den kommande telelagen m.m. till 6
miljoner kronor under första halvåret 1993. Resursbehov för tillkommande
uppgifter enligt telelagsutredningens betänkande bör bedömas med utgångs-
punkt från nu gällande tidplan för telelagens ikraftträdande och bolagise-
ringen av Televerkets verksamhet. Som jag tidigare angivit beräknas telela-
gen och bolagiseringen träda ikraft den 1 juli 1993. Uppgifter inom teletjäns-
tområdet samt vissa samhällsåtaganden kommer därmed inte att åläggas Te-
lestyrelsen under innevarande budgetår. Förberedelsearbete i dessa delar
bedömer jag kunna finansieras inom ramen för den av mig föreslagna höj-
ningen av anslaget med 6 miljoner kronor.
Telestyrelsen har för närvarande uppgifter inom det internationella områ-
20
det som innebär ett ökat medelsbehov under budgetåret 1992/93. För med- Prop. 1992/93:132
lemsavgifter för svenska staten i internationella organ föreslår jag att 8 miljo-
ner kronor anvisas i enlighet med Telestyrelsens förslag.
Sammanlagt föreslår jag att ytterligare 14 miljoner kronor anvisas till Tele-
styrelsen på tilläggsbudget till statsbudgeten för budgetåret 1992/93 (ansla-
get J 1. Telemyndigheten). Anslagen till Telestyrelsen för budgetåret 1992/93
kommer därmed att uppgå till sammanlagt 20 miljoner kronor.
Telestyrelsen uppfyller gällande redovisningskrav för att uppta lån i Riks-
gäldskontoret för investeringar. Jag avser inom kort att föreslå regeringen
att Telestyrelsen får disponera en låneram i Riksgäldskontoret under bud-
getåret 1992/93 på 7 miljoner kronor.
Bakgrund till mitt förslag: Televerket har i dag ett särskilt åtagande i tillhan-
dahållandet av SOS-tjänsten genom en andel i kostnaderna för SOS Alarme-
ring AB (SOSAB). SOSAB bildades år 1972 genom ett avtal mellan Telever-
ket, Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet. Våren 1991 god-
kände riksdagen ett nytt konsortialavtal för SOSAB (prop. 1990/91:87, bet.
TU28, rskr. 1990/91:369). Televerket påtog sig i avtalet ett ökat kostnadsan-
svar fram till år 1994 jämfört med tidigare avtal. En förnyad prövning avför-
delningsgrunden för tiden efter år 1994 pågår.
I nuvarande konsortialavtal fördelas kostnaderna mellan de olika deläg-
arna med 50 % på Televerket, 20 % på berörda kommuner och 30 % på be-
rörda landsting. Fördelningen enligt det tidigare avtalet var 40 % på Telever-
ket, 30 % på kommunerna och 30 % på landstingen. Anledningen till för-
ändringen var framför allt att samarbetet med kommunerna måste upprätt-
hållas för att säkerställa en fungerande SOS-tjänst.
Fr.o.m. verksamhetsåret 1991 kompenseras Televerket för åtagandet i
SOSAB. Detta sker genom att verkets inleverans till staten reduceras för ett
belopp motsvarande kostnaderna för åtagandet. För verksamhetsåret 1991
uppgick Televerkets kostnader i SOSAB till ca 136 miljoner kronor.
Skälen för mitt förslag: Enligt vad jag erfarit har vissa berörda kommuner
framfört kritik mot nuvarande finansieringskonstruktion i SOSAB. Kritiken
som förts fram kan till största delen hänföras till regeln för kostnadsfördel-
ning och till dess konsekvenser för SOSAB vad gäller möjligheten att tillhan-
dahålla ett varierat och kostnadsdifferentierat tjänsteutbud.
För att uppnå en mer affärsmässig relation mellan SOSAB och kommu-
nerna föreslår jag att riksdagen bemyndigar regeringen att vid behov jämka
på den i konsortialavtalet fastställda kostnadsfördelningen. Mitt förslag ger
möjlighet till en prissättning som är bättre anpassad till kostnaderna för en-
skilda tjänster, men skall inte innebära någon kostnadsövervältring på staten
eller landstingen.
Vidare vill jag informera om att jag i samband med bolagiseringen av Tele-
verket har för avsikt att se över frågan om ägandet i SOS Alarmering AB.
21
Mitt förslag:
- Jag föreslår att Postverkets ensamrätt till brevbefordran avskaffas
fr.o.m. den 1 januari 1993.
Bakgrund till mitt förslag: Postverket har enligt kungörelsen (1947:175)
angående Postverkets ensamrätt till brevbefordran m.m.,ensamrätt till re-
gelbunden befordran mot avgift av slutna brev ävensom öppna försändelser
innehållande helt eller delvis skrivna meddelanden (brevmonopolet).
Brevmonopolet har utretts dels utifrån de förutsättningar som kan komma
att gälla inom EG, dels utifrån förändringarna av marknaden. Slutsatserna
av utredningsarbetet redovisas i departementspromemorian (DS 1991:44)
Postens konkurrensförutsättningar och i årets budgetproposition
(1991/92:100 bil. 7). En av slutsatserna är att Postverkets ensamrätt till brev-
befordran inte skyddar mot konkurrens från andra media som telefax och
datoröverföring. Ensamrätten har heller inte skyddat mot direkt konkurrens
på traditionell brevbefordran.
Riksdagen (prop. 1991/92:100 bil. 7, bet. 1991/92:TU18, rskr.
1991/92:276) har nyligen behandlat frågan om ensamrätt till brevbefordran.
I trafikutskottet framhölls att brevbefordran bör öppnas för konkurrens. En-
samrätten bör dock inte avskaffas innan det finns instrument i form av lag-
stiftning varigenom staten kan försäkra sig om att den regionala och sociala
servicen fungerar. I propositionen framhölls vidare att Postverket bör ges
bättre förutsättningar att konkurrera på lika villkor, bl.a. genom möjlighet
att bedriva verksamheten i aktiebolagsform.
Den 26 mars 1992 (dir. 1992:38) bemyndigade regeringen mig att tillkalla
en särskild utredare för att utarbeta förslag till den lagstiftning och den änd-
rade reglering i övrigt som behövs vid en ändrad konkurrenssituation på pos-
tområdet. Utredaren skall också föreslå den författningsreglering som be-
hövs för att föra över Postverkets myndighetsuppgifter till någon annan myn-
dighet eller till ett bolag. Uppdraget skall enligt direktiven vara slutfört se-
nast den 15 december 1992.
Trots brevmonopolet möter Postverket konkurrens även på brevmarkna-
den. Våren 1991 böljade CityMail att dela ut företagspost i Stockholm. City-
Mail begärdes den 19 oktober 1992 i konkurs. Distributionskanalen i Skara-
borg AB har under år 1992 distribuerat brev i vissa delar av Skaraborgs län.
Denna verksamhet upphörde dock under hösten. Åklagarmyndigheten i
Stockholm inledde en förundersökning i samband med CityMails start år
1991. Förundersökningen syftade till att pröva om verksamheten var förenlig
med brevmonopolet. Förundersökningen lades ner hösten 1991. I januari
1992 beslutade riksåklagaren att det tidigare beslutet att lägga ner förunder-
sökningen skall överprövas av överåklagaren i Stockholm. Den 30 septem-
ber 1992 beslutade överåklagaren att förundersökningen mot CityMail skall
återupptas.
Prop. 1992/93:132
22
Genom framför allt CityMails etablering på företagspostmarknaden i
Stockholm har frågan om Postverkets monopol kommit att aktualiseras.
Den nuvarande situationen innebär att statsmakterna ger Postverket och
marknaden motstridiga signaler. Å ena sidan existerar monopolet och en
rättsprocess pågår kring CityMails verksamhet. Å andra sidan förordar rege-
ring och riksdag konkurrens och har aviserat en avreglering av postmarkna-
den.
Postverkets befordran av annat än postpaket, gruppkorsband eller varor i
diligens är undantagna från mervärdeskatt enligt 8 § punkt 7 lagen
(1968:430) om mervärdeskatt. Postverket saknar därmed kvittningsmöjlig-
heter för stora delar av den ingående mervärdeskatten. I trafikutskottets be-
tänkande (bet. 1991/92:TU18, rskr. 1991/92:276) framförs att utskottet delar
departementschefens åsikt att portoavgifter bör mervärdeskattebeläggas om
Postverket drivs i bolagsform eller brevmonopolet avskaffas. Frågan om
mervärdeskatt skall övervägas med beaktande av bl.a. utvecklingen inom
EG. Enligt ett EG-direktiv är avgifter för brevbefordran inte mervärdeskat-
tebelagda när tjänsten tillhandahålls av en statlig operatör.
Skälen för mitt förslag: I 1992 års budgetproposition (1991/92:100 bil. 7,
bet. 1991/92:TU18, rskr. 1991/92:276) framhölls att Postverkets ensamrätt
till brevbefordran inte bör avskaffas innan det finns instrument i form av lag-
stiftning varigenom staten kan försäkra sig om att den regionala och sociala
servicen fungerar. Vidare borde Postverket ges bättre förutsättningar att
konkurrera på lika villkor, bl.a. genom möjlighet att bedriva verksamheten
i aktiebolagsform. Jag anser emellertid att marknadsförändringar, i kombi-
nation med otydliga signaler om konkurrensförutsättningarna för brevverk-
samhet, motiverar att Postverkets ensamrätt till brevbefordran avvecklas re-
dan per den 1 januari 1993. Jag bedömer att det är möjligt att slopa brevmo-
nopolet utan att en postlag trätt i kraft. Detta skulle ge en klarläggande sig-
nal till de olika aktörerna på postmarknaden. Jag föreslår mot denna bak-
grund att Postverkets ensamrätt till brevbefordran upphör den 1 januari
1993. Jag avser föreslå regeringen att återkomma till riksdagen med ett för-
slag till postlag samt förslag till bolagisering av Postverket snarast möjligt.
I årets budgetproposition (1991/92:100 bil. 7, s. 160-162) preciseras Post-
verkets uppdrag, mål och resultatkrav. Jag vill understryka att Postverkets
nuvarande uppdrag, såsom det redovisats i samband med 1992 års budget-
proposition, liksom de mål riksdagen lagt fast beträffande service och kvali-
tet inte påverkas av att brevmonopolet avskaffas. Av de nuvarande målen
framgår bl.a. att en god grundläggande postservice skall ges till såväl stora
som små kunder i hela landet. Kundernas efterfrågan bör vara styrande för
Postverkets insatser. Förändringar av servicens utformning i glesbygd bör
ske varsamt. Postverket skall tillhandahålla daglig rikstäckande postservice.
Enstaka försändelser skall befordras till enhetligt och rimligt pris. Jag anser
att Postverket klarar att uppfylla dessa mål även om man avskaffar Postver-
kets ensamrätt till brevbefordran. Postverket anser sig klara kostnaden för
daglig och rikstäckande brevbefordran utan statlig ersättning utan ensam-
rätt, om andra väsentliga kostnadsnackdelar elimineras (främst frågorna om
mervärdeskatt och Postverkets sociala åtaganden). Postverket framhåller
dock att frågan om finansiering av det regionala åtagandet bör omprövas ef-
Prop. 1992/93:132
23
ter ett antal år. Denna och övriga frågor som övervägs av Postlagsutred-
ningen (tillstånd för att bedriva postverksamhet etc.) utreds vidare enligt
den fastlagda tidplanen. Jag vill således poängtera att en väl fungerande
postverksamhet där alla kan nå alla är och förblir en väsentlig del av Sveriges
infrastruktur.
För att konkurrensneutralitet skall kunna uppnås mellan olika aktörer an-
ser jag att även Postverkets brev och tidningsbefordran bör mervärdeskatte-
beläggas. Genom en mervärdeskattebeläggning underlättas bl.a. Postver-
kets möjligheter att effektivisera sin verksamhet genom extern upphandling.
Som tidigare nämnts är, enligt EG:s direktiv, postförvaltningarnas portoav-
gifter undantagna från mervärdeskatt. Beredning om tolkning av direktivet
pågår. Det bör vara möjligt att under år 1993 lägga fram ett förslag om mer-
värdeskatt på Postverkets brev- och tidningsbefordran. De mervärdeskat-
teintäkter staten härmed erhåller kan komma att utgöra underlag för skatte-
sänkningar på andra områden. Jag har i denna fråga samrått med statsrådet
Lundgren. Införandet av mervärdeskatt kommer för den grupp av Postver-
kets kunder som inte kan dra av ingående mervärdeskatt att innebära en
prisökning. Postverket avser att för privatpersoner, som till stor del saknar
möjlighet att erhålla prestationsrabatter, erbjuda rabatter under en inled-
ningsperiod för att minska effekterna av införandet av mervärdeskatt.
Sammanfattningsvis anser jag att brevmonopolet bör avskaffas vid ut-
gången av år 1992. Kungörelsen (1947:175) angående Postverkets ensamrätt
till brevbefordran m.m. har utfärdats efter riksdagens hörande. Upphävs
kungörelsen, bör det därför ske genom lag.
Prop. 1992/93:132
I en framställning till regeringen den 8 november 1991 har Svenska kommun-
förbundet hemställt att lagen (1978:234) om nämnder för vissa trafikfrågor
ändras på så sätt att kommunerna ges möjlighet att ta ut avgifter när fordon
ställs upp på gatumark utan att för den skull fordonen skall anses vara i tra-
fik. De fordon som det här är fråga om är främst mobilkranar som ställts upp
på gatumark för att där utföra vissa arbeten. Motivet för avgiftsuttaget är
att det ofta krävs omfattande utredningar för att bestämma var de berörda
fordonen kan ställas upp utan att de orsakar några skador.
Kommunförbundet har vidare begärt att få möjlighet att ta ut avgifter för
parkeringstillstånd vilket i praktiken framför allt avser parkeringstillstånd
för handikappade.
I yttranden över framställningen har Trafiksäkerhetsverket och Vägverket
uppgett att en avgift för uppställning av de ifrågavarande fordonen bör
kunna tas ut. Mobilkranföreningen har uttalat att någon ytterligare möjlig-
het att ta ut avgifter beträffande mobilkranar inte är nödvändig. De Handi-
kappades riksförbund har motsatt sig att avgifter för parkeringstillstånd tas
ut av handikappade.
24
I lagen om nämnder för vissa trafikfrågor bör klart komma till uttryck att
kommunen bör ges rätt att ta ut avgifter i alla fall då tillfälliga undantag ges
från lokala trafikföreskrifter. Avgifterna tas ut för att täcka kommunernas
utredningskostnader för de ifrågavarande ärendena.
Vad därefter angår de generella undantagen som i praktiken främst avser
parkeringstillstånd för rörelsehindrade, har det upplysts att kommunerna
visserligen lagt ner ett omfattande arbete på att ta fram bevis på parkerings-
tillstånd som är svåra att förfalska.
Jag anser att detta är synnerligen lovvärt. Genom att införa svårförfals-
kade bevis omöjliggörs en del av det missbruk som i dag förekommer. Det
bör leda till att allmänhetens respekt för systemet ökar.
Vad gäller frågan om kommunernas rätt att ta avgifter för bevis om parke-
ringstillstånd har jag emellertid erfarit att den övergripande frågan om avgif-
ter inom handikappomsorgen för närvarande bereds inom regeringskansliet.
Avsikten är att regeringen skall låta utreda frågan. I avvaktan därpå anser
jag att det inte är lämpligt att nu förändra det rättsliga läget beträffande
kommunernas möjlighet att ta ut avgifter för bevis om parkeringstillstånd
för rörelsehindrande. I denna fråga har jag samrått med chefen för socialde-
partementet. Parkeringstillstånd för andra personer än rörelsehindrade finns
det emellertid enligt min mening ingen anledning att inte ta ut avgifter för.
Mitt förslag: Lagen om nämnder för vissa trafikfrågor ändras på så
sätt att kommuner skall få rätt att ta ut avgifter i samtliga fall då un-
dantag medges från lokala trafikföreskrifter, dock inte i fråga om par-
keringstillstånd för rörelsehindrade.
Skälen för mitt förslag: Den nuvarande lydelsen av 4 § i lagen om nämnder
för vissa trafikfrågor ger inte ett klart uttryck för att kommuner har rätt att
ta ut avgifter för fordon som, utan att vara i trafik, ställts upp på gatumark.
Det torde ha varit ett förbiseende när den aktuella ändringen i lagen gjordes
att kommunen inte gavs denna rätt. Bestämmelsens lydelse måste därför
ändras så att det klart framgår att kommunen har rätt att ta ut avgifter i de
avsedda fallen.
Som framgår av vad jag tidigare anfört, bör kommuner inte få rätt att ta
ut avgift för parkeringstillstånd för rörelsehindrade. För övriga slag av par-
keringstillstånd bör det emellertid inte finnas hinder mot att ta ut avgift.
I enlighet med det anförda har inom Kommunikationsdepartementet upp-
rättats
1. förslag till lag om upphävande av kungörelsen (1947:175) angående
Postverkets ensamrätt till brevbefordran m.m.
Prop. 1992/93:132
25
2. förslag till lag om ändring i lagen (1978:234) om nämnder för vissa tra- Prop. 1992/93:132
fikfrågor.
På grund av att förslagen lagtekniskt är av enkel beskaffenhet anser jag
att lagrådets hörande saknar betydelse.
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att
1. anta förslaget till lag om upphävande av kungörelsen (1947:175)
om Postverkets ensamrätt till brevbefordran m.m.,
2. anta förslaget till lag om ändring i lagen (1978:234) om nämnder
för vissa trafikfrågor,
3. bemyndiga regeringen att låta Riksgäldskontoret ställa garantier
för förberedelsearbeten för utbyggnaden av trafikleder i Stockholms-
regionen för högst 600000000 kronor inkl, tidigare ställda garantier
(avsnitt 1),
4. bemyndiga regeringen att besluta om försäljning av högst 50 %
av röster och kapital i Swedcarrier-koncernens dotterbolag Rail
Combi AB och i det blivande Kontinentbolaget (avsnitt 2.2),
5. LKAB tilldelas trafikeringsrätt för malmprodukter och nödvän-
diga insatsvaror på sträckan Boden-Luleå fr.o.m. den 1 januari 1993
(avsnitt 2.3),
6. godkänna vad jag anfört om resultatutjämning för år 1993 mellan
statliga och kommunala flygplatser (avsnitt 3.3),
7. till Telemyndigheten på tilläggsbudget till statsbudgeten för bud-
getåret 1992/93 under sjätte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag på
14 000000 kronor, (avsnitt 5.2)
8. bemyndiga regeringen att vid behov jämka på den i konsortialav-
talet angivna kostnadsfördelningen avseende finansieringen av SOS
Alarmering AB (avsnitt 5.3),
Vidare hemställer jag att regeringen ger riksdagen tillfälle att ta del av vad
jag anfört om
9. luftfartsfrågorna i övrigt (avsnitt 3),
10. högstprisregleringen för godstransporter med lastbil till och från
Gotland och det s.k. Gotlandstillägget (avsnitt 4),
11. bolagisering av Televerket m.m.(avsnitt 5.1).
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att
genom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden anfört för de åt-
gärder och de ändamål han har hemställt om.
26
Prop. 1992/93:132
Propositionens huvudsakliga innehåll......................... 1
Lagförslag
1 Lag om upphävande av kungörelsen (1947:175) angående Post-
verkets ensamrätt till brevbefordran m.m.................. 3
2 Lag om ändring i lagen (1978:234) om nämnder för vissa trafik-
frågor ................................................ 4
Utdrag ur regeringsprotokoll den 29 oktober................... 5
1 Överenskommelserna om trafiken i storstadsregionerna..... 5
Stockholmsregionen.................................... 5
2 Järnvägstrafiken ....................................... 7
2.1 Inriktningen på järnvägsområdet..................... 7
2.2 Försäljning av aktier i Statens järnvägars dotterbolag
Swedcarrier....................................... 7
2.3 Trafikeringsrätten för malmprodukter m.m. på sträckan
Boden-Luleå...................................... 9
3 Luftfartsmarknaden.................................... 11
3.1 En avreglerad inrikesmarknad....................... 11
3.2 Ett nytt konkurrensneutralt prissystem............... 12
3.3 Resultatutjämning för kommunala flygplatser.......... 14
4 Sjöfart................................................ 16
Högstprisregleringen och Gotlandstillägget................ 16
5 Telemarknaden........................................ 17
5.1 Bolagisering av Televerket m.m...................... 17
5.2 Anslag till Telestyrelsen för budgetåret 1992/93........ 19
5.3 Finansieringen av SOS Alarmering AB............... 21
6 Postmarknaden........................................ 22
Avskaffandet av Postverkets ensamrätt till brevbefordran ... 22
7 Avgifter för vissa tillstånd............................... 24
7.1 Bakgrund......................................... 24
7.2 Överväganden..................................... 25
8 Upprättade lagförslag................................... 25
9 Hemställan............................................ 26
10 Beslut................................................ 26
27
gotab 42192, Stockholm 1992