Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som tagits upp i
bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 29 oktober 1992.
På regeringens vägnar
Carl Bildt
Bo Lundgren
I propositionen föreslås att lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel
(LKM) och lagen (1990:749) om valutareglering (VRL) skall ersättas
med en ny lag om valuta- och kreditreglering med i huvudsak samma
innehåll som VRL, men med kompletterande bestämmelser om att vissa
kreditregleringsinstrument får användas då valutaregleringen är i kraft.
Dessa instrument föreslås vara i huvudsak desamma som i LKM.
Valutareglering får enligt nuvarande lagstiftning, efter förordnande av
regeringen, tillämpas i krig eller krigsfara eller vid allvarliga störningar
till följd av utomordentligt stora kortfristiga kapitalrörelser. I
lagrådsremissen föreslås att valutareglering i fredstid endast får tillämpas
om det råder sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av
en allvarlig olycka, våldshandling, epidemi eller liknande eller av
utomordentligt stora kortfristiga kapitalrörelser och det är uppenbart att
andra åtgärder inte är möjliga.
I propositionen föreslås vidare att Riksbanken, efter förordnande från
regeringen, får tillgripa kreditreglerande medel om så behövs för att
stärka effektiviteten i valutaregleringen. Kreditregleringar får därmed
endast användas då valutareglering är i kraft.
Följande kreditregleringar föreslås kunna användas:
Riksbanken får fastställa högsta belopp för utlåning (utlåningsreg-
lering).
1 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 126
Obligationer och andra fordringsrätter får inte ges ut utan tillstånd av Prop. 1992/93:126
Riksbanken (emissionskontroll).
Riksbanken får fastställa högsta eller högsta genomsnittlig utlånings-
ränta (räntereglering).
Riksbanken får fastställa att en viss andel av kreditinstitutens totala
placeringar eller av förändringen av dessa skall göras i vissa särskilt
angivna tillgångar (placeringskrav).
Slutligen föreslås att Riksbanken skall administrera valuta- och kredit-
reglering enligt de allmänna regler som finns i Riksbankslagen. Bestäm-
melserna om valutastyrelsen och valutadirektionen enligt nuvarande VRL
föreslås därför slopade.
Härigenom föreskrivs följande.
1 kap. Förordnande om valutareglering och kreditreglering
1 § Regeringen får, efter samråd med Riksbanken, förordna om
valutareglering om Sverige är i krig eller krigsfara. Regeringen får
också, på framställning av Riksbanken, förordna om valutareglering om
det råder utomordentliga förhållanden som är föranledda av
1. krig eller krigsfara som Sverige har befunnit sig i,
2. krig utanför Sveriges gränser,
3. en allvarlig olycka, våldshandling, epidemi eller liknande, eller
4. utomordentligt stora kortfristiga kapitalrörelser.
Regeringen får förordna om valutareglering enligt första stycket andra
meningen bara om det är uppenbart att andra åtgärder inte är tillräckliga
och möjliga.
Om regeringen har förordnat om valutareglering, får regeringen på
framställning av Riksbanken också förordna om kreditreglering.
2 § Om förutsättningarna enligt 1 § för valutareglering eller kreditreg-
lering inte längre är uppfyllda, skall regeringen omedelbart förordna att
regleringen skall upphöra.
Ett förordnande om kreditreglering upphör att gälla senast när för-
ordnandet om valutareglering upphör att gälla.
3 § Varje förordnande enligt 1 §, 2 kap. 2 § andra stycket eller 6 § eller
3 kap. 2 § tredje stycket skall inom en månad från beslutet underställas
riksdagen för godkännande. Om riksmöte inte pågår, skall förordnandet
underställas riksdagen inom en månad från början av det närmast följande
riksmötet. Om så inte sker inom rätt tid, upphör förordnandet att gälla.
4 § Med kreditinstitut enligt denna lag avses de institut som anges i 3 §
lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank.
2 kap. Valutareglering
1 § Valutareglering innebär att transaktioner, som är av sådan art att
de kan ha betydelse för valutapolitiken (valutatransaktioner) och som
anges i förordnandet om valutareglering, inte får genomföras utan
tillstånd av Riksbanken.
2 § Om regeringen har förordnat om valutareglering, får regeringen
förordna att Riksbanken för ett tillstånd till valutatransaktion får
1. ta ut en avgift som skall tillfalla Riksbanken, eller
2. bestämma att ett visst belopp under en viss tid skall vara insatt på
konto i Riksbanken.
Prop. 1992/93:126
Om regeringen har förordnat om valutareglering, får regeringen Prop. 1992/93:126
förordna att den som innehar utländska betalningsmedel, tillgodohavanden
på konton i utländskt myntslag eller utländska fondpapper skall erbjuda
Riksbanken att mot betalning i svenska kronor lösa in tillgångarna.
Riksbanken får, helt eller delvis, överlåta nämnda befogenhet till ett
kreditinstitut eller Postverket.
Handläggningen av vissa ärenden
3 § Riksbanken får bemyndiga ett kreditinstitut eller Postverket att
meddela tillstånd enligt detta kapitel. Anser sig kreditinstitutet eller
Postverket inte kunna bifalla en ansökan, skall denna överlämnas till
Riksbanken.
4 § Om regeringen har meddelat ett förordnande om inlösen enligt 2 §
andra stycket och det råder oenighet om vilket värde i utländskt myntslag
som skall ligga till grund för ersättningen eller efter vilken kurs om-
räkningen till svenska kronor skall göras, skall ersättningen bestämmas
av en nämnd (valutanämnden).
Valutanämnden skall bestå av tre personer. Regeringen utser ordföran-
de. En av de övriga ledamöterna utses av Riksbanken och den andra av
rikssammanslutningen för handelskamrar.
Till grund för sina beslut skall nämnden lägga en bedömning av det
pris och den kurs som skulle ha kunnat uppnås vid en frivillig avyttring.
Nämndens beslut får överklagas till kammarrätten.
Uppgiftsskyldighet och kontroll
5 § Om regeringen har förordnat om valutareglering, får Riksbanken
meddela föreskrifter om skyldighet för den som för egen eller någon
annans räkning har gjort en valutatransaktion, att lämna de uppgifter och
visa upp de handlingar angående transaktionen som behövs för kontroll
av att valutaregleringen följs.
6 § Om regeringen har förordnat om valutareglering enligt 1 kap 1 §
första meningen eller andra meningen 1 eller 2, får regeringen förordna
att Riksbanken eller posttjänstemän som Riksbanken bestämmer har rätt
att öppna och granska de brev och andra försändelser till eller från
utlandet som finns inom Postverket.
7 § Om det med stöd av denna lag har föreskrivits begränsningar eller
förbud mot att föra tillgångar in i eller ut ur landet, får tullmyndigheterna
kontrollera att föreskrifterna följs.
För kontrollen gäller
1. tullagen (1987:1065) i tillämpliga delar, varvid det som sägs om
varor skall avse tillgångar som omfattas av valutaregleringen, samt
2. bestämmelserna om förundersökning m.m., beslag, husrannsakan,
kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning i lagen (1960:418) om straff
för varusmuggling.
Prop. 1992/93:126
Straff m.m.
8 § Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som med uppsåt
1. bryter mot ett förordnande om valutareglering eller mot ett förbud,
en föreskrift eller ett villkor som har meddelats med stöd av ett sådant
förordnande.
2. låter bli att lämna en uppgift eller lämnar en oriktig uppgift och
därigenom föranleder att ett tillstånd till en valutatransaktion beviljas,
som annars inte skulle ha meddelats, eller att en valutatransaktion som
kräver tillstånd genomförs utan tillstånd, avgift eller deposition,
3. använder sig av bulvan för att kringgå ett förbud som har meddelats
med stöd av ett förordnande om valutareglering.
Har en gärning som avses i första stycket begåtts av grov oaktsamhet,
döms till böter.
I ringa fall döms inte till ansvar.
9 § Om ett brott som avses i 8 § första stycket är att anse som grovt,
döms till fängelse i högst två år.
Vid bedömningen av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om
gärningen har avsett mycket betydande belopp eller på något annat sätt
har varit av synnerligen allvarlig art.
10 § För försök till brott som avses i 8 § första stycket eller 9 § döms
till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.
11 § Om flera har medverkat till en i detta kapitel straffbelagd gärning,
tillämpas bestämmelserna i 23 kap. brottsbalken.
12 § Allmänt åtal för brott som avses i 8-11 §§ får väckas endast efter
medgivande av Riksbanken.
13 § Egendom som har varit föremål för brott som avses i 8 § första
stycket eller 9-11 §§ eller vederlag för sådan egendom får förklaras
förverkad helt eller delvis.
I stället för den egendom som avses i första stycket kan dess värde helt
eller delvis förklaras förverkat.
14 § Om någon inte fullgör sådan skyldighet som anges i 5 §, får
Riksbanken förelägga honom vite.
15 § För att uppnå rättelse när en åtgärd har vidtagits i strid med ett
förordnande om valutareglering eller ett förbud, en föreskrift eller ett
villkor som har meddelats med stöd av ett sådant förordnande, får
Riksbanken förelägga vite. Föreläggandet får avse den som har rätt att
förfoga över den egendom åtgärden avsåg eller det som har trätt i den
egendomens ställe.
Ett föreläggande enligt första stycket får riktas mot den som sedan Prop. 1992/93:126
åtgärden vidtagits har förvärvat rätt till egendomen eller till det som har
trätt i egendomens ställe bara om
förvärvet har skett genom bodelning, arv, testamente eller gåva,
eller
förvärvaren har haft vetskap om eller skälig anledning till misstanke
om åtgärden och åsidosättandet av förbudet, föreskriften eller
villkoret.
Något föreläggande att vidta rättelse får inte meddelas, om den egen-
dom som åtgärden avsåg, vederlag för den eller dess värde har förklarats
förverkat.
16 § Om ett vite har förelagts med stöd av 14 eller 15 §, får inte dömas
till ansvar för gärning som omfattas av föreläggandet.
3 kap. Kreditreglering
1 § Kreditreglering innebär att Riksbanken får förordna om utlånings-
reglering, emissionskontroll, räntereglering och placeringskrav i enlighet
med vad som anges i regeringens förordnande.
2 § Ett förordnande om kreditreglering kan gälla ett eller flera slag av
kreditinstitut.
Regeringen kan på begäran av Riksbanken förordna att även annan som
yrkesmässigt och i betydande omfattning bedriver kreditgivning, samt,
när det gäller emissionskontroll, annan som offentligen utbjuder
obligationer och andra fördringsrätter som är avsedda för allmän
omsättning, skall kunna omfattas av kreditregleringen.
För den som omfattas av ett förordnande enligt andra stycket gäller i
tillämpliga delar vad som sägs om kreditinstitut.
3 § Om det finns särskilda skäl får Riksbanken
1. begränsa kreditregleringen till ett eller flera slag av institut,
2. undanta visst institut från kreditregleringen, och
3. utfärda olika föreskrifter för skilda institut.
Utlåningsreglering
4 § Med utlåningsreglering avses att ett högsta belopp (maximibelopp)
fastställs för
1. disponerad utlåning,
2. beviljad men ej disponerad utlåning,
3. garantiförbindelser som är knutna till kreditgivning, eller
4. värdet av lös egendom som i finansieringssyfte upplåts till nyttjande
(leasingobjekt) sedan ett förordnande om utlåningsreglering har trätt i
kraft.
Med utlåning jämställs likvider för fordringar som förvärvas i
finansieringssyfte (factoring).
5 § Riksbanken fästställer för en viss beräkningstidpunkt eller för en Prop. 1992/93:126
viss beräkningsperiod ett maximibelopp enligt 4 § för utlåningens eller
garantiförbindelsernas storlek eller leasingobjektens värde. Därvid får
Riksbanken ge skilda regler för utlåning, garantiförbindelser och
leasingobjekt avseende olika slags krediter eller leasingobjekt.
Emissionskontroll
6 § Med emissionskontroll avses att obligationer och andra fordrings-
rätter som är avsedda för allmän omsättning inte utan tillstånd av
Riksbanken får ges ut av någon annan än Riksgäldskontoret.
Räntereglering
7 § Med räntereglering avses att högsta eller högsta genomsnittliga ränta
fastställs för utlåning av pengar. Sådan reglering omfattar inte ränta som
har fastställts enligt lag eller annan författning.
Med ränta likställs varje annan ersättning för lån av pengar.
Placeringskrav
8 § Med placeringskrav avses att vissa av ett kreditinstituts placeringar
vid en viss beräkningstidpunkt skall utgöra en viss andel av institutets
totala placeringar eller att förändringen under en beräkningsperiod av
sådana placeringar skall utgöra en viss procent av förändringen av de
totala placeringarna.
9 § Riksbanken anger
1. vilka placeringar som skall utgöra underlag för beräkningen enligt
8 §,
2. den beräkningstidpunkt eller beräkningsperiod då placeringskravet
skall vara uppfyllt, och
3. det procenttal som skall gälla för placeringskravet.
Särskild avgift
10 § Ett kreditinstitut som åsidosätter en föreskrift som har meddelats
med stöd av ett förordnande om kreditreglering skall betala en särskild
avgift till staten.
Fråga om särskild avgift prövas av Riksbanken.
11 § Den särskilda avgiften skall bestämmas som räntan på ett belopp
som Riksbanken fastställer (underlagsbeloppet). Räntesatsen skall
motsvara två gånger den räntesats som gäller enligt 52 § första och andra
styckena lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank. Avgiften skall
motsvara ränta enligt den angivna räntesatsen för tiden från den
föregående beräkningstidpunkten eller, om en tidigare beräkning inte har
skett, från det att föreskriften böljade tillämpas eller för beräkningsperio-
den.
För utlåningsreglering och placeringskrav skall beräkningstidpunkten Prop. 1992/93:126
eller beräkningsperioden enligt första stycket vara den som avses i 5 §
respektive 9 §. För emissionskontroll och räntereglering bestämmer
Riksbanken beräkningstidpunkt eller beräkningsperiod särskilt.
12 § Underlagsbeloppet skall utgöra
1. för utlåningsreglering det belopp som maximibeloppet har
överskridits med,
2. för emissionskontroll den utestående lånesumman,
3. för räntereglering fem gånger det belopp med vilket räntan har
överstigit den ränta som skulle ha utgått enligt fastställd räntesats, och
4. för placeringskrav underskottet.
13 § Om det finns särskilda skäl, får den särskilda avgiften sättas ned
helt eller delvis.
Uppgifisskyldighet
14 § Riksbanken får förelägga ett kreditinstitut att lämna de uppgifter
som Riksbanken anser nödvändiga för att bedöma om kreditreglering
behövs eller för att tillämpa ett meddelat förordnande.
Straff m.m.
15 § Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som med uppsåt
låter bli att lämna en uppgift eller lämnar en oriktig uppgift i samband
med fullgörande av skyldighet enligt 14 §.
Har en gärning som avses i första stycket begåtts av grov oaktsamhet,
döms till böter.
I ringa fall döms inte till ansvar.
16 § Om ett brott som avses i 15 § första stycket är att anse som grovt,
döms till fängelse i högst två år.
Vid bedömningen av om brottet är grovt skall särskilt beaktas, om
gärningen har rört mycket betydande belopp eller kreditvolym eller på
annat sätt varit av synnerligen allvarlig art.
17 § Om flera har medverkat till en i detta kapitel straffbelagd gärning,
tillämpas bestämmelserna i 23 kap. brottsbalken.
18 § Allmänt åtal för brott som avses i 15-17 §§ får väckas endast efter
medgivande av Riksbanken.
19 § Om någon inte följer ett föreläggande enligt 14 §, får Riksbanken
förelägga honom vite.
20 § För att uppnå rättelse när en åtgärd har vidtagits i strid med en
föreskrift eller ett beslut om kreditreglering får Riksbanken förelägga
vite.
8
Prop. 1992/93:126
21 § Om ett vite har förelagts med stöd av 19 §, får inte dömas till
ansvar för gärning som omfattas av föreläggandet.
22 § Om ett vite har förelagts med stöd av 20 §, får särskild avgift
enligt 10-12 §§ inte tas ut.
4 kap. Gemensamma bestämmelser
1 § Riksbanken skall meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för
tillämpningen av förordnanden enligt denna lag.
Tystnadsplikt
2 § Den som har tagit befattning med ett ärende som avses i denna lag
får inte obehörigen röja vad han har fått veta om en enskilds personliga
eller ekonomiska förhållanden.
I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i
sekretesslagen (1980:100).
Den som bryter mot förbudet i första stycket skall inte dömas till
ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken.
Överklagande
3 § Beslut inom Riksbanken av annan än fullmäktige får överklagas till
fullmäktige.
Beslut av fullmäktige i frågor om att förelägga vite eller bestämma
särskild avgift får överklagas till kammarrätten.
Riksbanken får bestämma att ett beslut skall gälla omedelbart.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993, då lagen (1990:749) om
valutareglering skall upphöra att gälla.
Härigenom föreskrivs att tilläggsbestämmelsen 9.8.1 till riksdagsord-
ningen1 skall ha följande lydelse.
Prop. 1992/93:126
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
9 kap.
9.8.1
Vad i 8 § första stycket sägs om
beslut om åtal mot fullmäktig i
Riksbanken skall ej tillämpas i
fråga om brott, begånget i utöv-
ningen av Riksbankens beslutande-
rätt enligt lagen (1990:749) om
valutareglering och lagen
(1990:750) om betalningar till och
frän utlandet m.m.
Vad i 8 § första stycket sägs om
beslut om åtal mot fullmäktig i
Riksbanken skall ej tillämpas i
fråga om brott, begånget i utöv-
ningen av Riksbankens beslutande-
rätt enligt lagen (1992:000) om
valuta- och kreditreglering.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
'Riksdagsordningen omtryckt 1992:43.
10
Härigenom föreskrivs att 28 § lagen (1983:890) om allemanssparande1
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1992/93:126
28 §
Banken bestämmer för varje bosparlån de närmare villkoren och
beslutar om sådant lån.
Vid bankens prövning av
ansökan om bosparlån gäller de
föreskrifter som Riksbanken har
meddelat med stöd av lagen
(1974:922) om kreditpolitiska
medel och de föreskrifter i övrigt
om kreditgivning som gäller för
banken.
Vid bankens prövning av
ansökan om bosparlån gäller de
föreskrifter som Riksbanken har
meddelat med stöd av lagen
(1992:000) om valuta- och kredit-
reglering och de föreskrifter i
övrigt om kreditgivning som gäller
för banken.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
'Lagen omtryckt 1986:522.
11
4 Förslag till Prop. 1992/93:126
Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1986:765) med instruktion för
riksdagens ombudsmän skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 §i
Under ombudsmännens tillsyn står
1. statliga och kommunala myndigheter,
2. tjänstemän och andra befattningshavare vid dessa myndigheter,
3. annan som innehar tjänst eller uppdrag, varmed följer myndig-
hetsutövning, såvitt avser denna hans verksamhet,
4. tjänstemän och uppdragstagare i statliga affärsverk, när de för
verkens räkning fullgör uppdrag i sådana aktiebolag där staten genom
verken utövar ett bestämmande inflytande.
I fråga om befattningshavare vid försvarsmakten omfattar tillsynen
dock endast befäl av lägst fänriks grad och dem som innehar motsvaran-
de tjänsteställning.
Ombudsmännens tillsyn omfattar ej
1. riksdagens ledamöter,
2. riksdagens förvaltningsstyrelse, riksdagens valprövningsnämnd,
riksdagens besvärsnämnd eller kammarsekreteraren,
3. riksbanksfullmäktige, riks- 3. riksbanksfullmäktige, riks-
bankschefen och vice riksbanks- bankschefen och vice riksbanks-
chefer, utom såvitt avser del-
tagande i utövning av Riksbankens
beslutanderätt enligt lagen
(1990:749) om valutareglering och
lagen (1990:750) om betalningar
till och från utlandet m.m.,
4. regeringen eller statsråd,
5. justitiekanslem samt
chefer, utom såvitt avser del-
tagande i utövning av Riksbankens
beslutanderätt enligt lagen
(1992:000) om valuta- och kredit-
reglering,
6. ledamöter av beslutande kommunala församlingar.
Ombudsmännen står ej under tillsyn av varandra.
Med befattningshavare förstås i denna lag, om inte annat framgår av
sammanhanget, person som står under ombudsmännens tillsyn.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
lenaste lydelse 1990:755.
12
5 Förslag till Pr0P- 1992/93:126
Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1988:205) om rättsprövning av
vissa förvaltningsbeslut skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 §'
Lagen gäller inte beslut av en sådan nämnd vars sammansättning är
bestämd i lag och vars ordförande skall vara eller ha varit ordinarie
domare.
Lagen gäller inte heller
1. beslut av arrendenämnd, hyresnämnd eller övervakningsnämnd,
2. beslut om svenskt medborgarskap,
3. beslut om utlänningars vistelse i riket,
4. beslut om värnpliktigas eller reservpersonals inkallelse eller tjänstgö
ring inom försvarsmakten,
5. beslut enligt lagen (1966:413) om vapenfri tjänst,
6. beslut som rör skatter eller avgifter,
7. beslut enligt lagen (1974:922)
om kreditpolitiska medel eller
beslut i frågor om allmän lik-
viditetsindragning eller allmän
prisreglering,
8. beslut enligt lagen (1988:558) om förbud mot utförse av krigsmate-
7. beslut enligt lagen (1992:000)
om valuta- och kreditreglering eller
beslut i frågor om allmän lik-
viditetsindragning eller allmän
prisreglering,
riel, m.m.,
9. andra beslut enligt lagen (1983:1034) om kontroll över tillverk-
ningen av krigsmateriel, m.m. än sådana som avser återkallelse av
tillstånd,
10. beslut om tillstånd till sådan verksamhet som avses i 1 § 3-5 lagen
(1984:3) om kärnteknisk verksamhet,
11. beslut enligt lagen (1991:341) om förbud mot utförsel av vissa
produkter som kan användas i massförstörelsesyfte, m.m.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
'Senaste lydelse 1991:342.
13
6 Förslag till Prop. 1992/93:126
Härigenom föreskrivs att 16 § lagen (1988:846) om ungdomsbospa-
rande skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
16 §
Den bank som svara för lån enligt 15 § bestämmer de närmare villkoren
och beslutar om lån.
Vid bankens prövning av an-
sökan om lån gäller de föreskrifter
som Riksbanken har meddelat med
stöd av lagen (1974:922) om
kreditpolitiska medel och de före-
skrifter i övrigt som gäller för
banken.
Vid bankens prövning av an-
sökan om lån gäller de föreskrifter
som Riksbanken har meddelat med
stöd av lagen (1992:000) om
valuta- och kredit reg ler ing och de
föreskrifter i övrigt som gäller för
banken.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
14
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1988:1385) om Sveriges
riksbank
dels att 21 § skall upphöra att gälla,
dels att 55 § skall ha följande lydelse.
Lydelse enligt prop. 1992/93:65 Föreslagen lydelse
55 §
Åtal mot vice riksbankschef för
brott som han begått i utövningen
av sin tjänst får beslutas endast av
finansutskottet eller av fullmäktige.
Detta gäller dock inte i fråga om
brott som begåtts i utövningen av
Riksbankens beslutanderätt enligt
lagen (1990:749) om valutaregle-
ring.
Åtal mot vice riksbankschef för
brott som han begått i utövningen
av sin tjänst får beslutas endast av
finansutskottet eller av fullmäktige.
Detta gäller dock inte i fråga om
brott som begåtts i utövningen av
Riksbankens beslutanderätt enligt
lagen (1992:000) om valuta- och
kreditreglering.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
15
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 29 oktober 1992
Prop. 1992/93:126
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden
B. Westerberg, Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson,
Svensson, af Ugglas, Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck,
Könberg, Odell, Lundgren, Unckel, P. Westerberg
Föredragande: statsrådet Lundgren
Inom Finansdepartementet har gjorts en översyn av vilka regleringar som
behövs för penning- och valutapolitiska ändamål. Resultatet av översynen
har presenterats i en promemoria, Fullmaktslagstiftning om valuta-
reglering och kreditreglering (Ds 1992:69). Behovet av reglerande medel
i krig och krigsfara har också utretts av en arbetsgrupp inom Finans-
departementet (Fi 1989: A) som nyligen överlämnat sitt betänkande
Ekonomisk politik under kriser och krig (SOU 1992:75).
Den ovan nämnda promemorian har remissbehandlats. Till protokollet
1 detta ärende bör fogas en sammanställning över remissinstanserna som
bilaga 1. Remissvaren finns tillgängliga i Finansdepartementets akt, dnr
3629/92.
Regeringen beslutade den 15 oktober 1992 att inhämta Lagrådets
yttrande över ett inom Finandepartementet upprättat förslag till lag om
valuta- och kreditreglering.
Lagrådet har i yttrande den 29 oktober 1992 lämnat förslaget utan
erinran. Lagrådets yttrande bör fogas till protokollet i detta ärende som
bilaga 2.
Kreditregleringar användes regelmässigt fram till 1980-talet. Under detta
decennium avvecklades emellertid användningen av reglerande medel
successivt. Efter avskaffandet av huvuddelen av valutaregleringen 1989
kan penning- och valutapolitiken i allt väsentligt sägas bedrivas utan
reglerande medel.
Svensk penning- och valutapolitik bedrivs numera via de finansiella
marknaderna. Det innebär att Riksbanken söker påverka marknads-
räntorna genom köp och försäljningar av värdepapper, vilka ändrar
bankernas tillgång till likvida medel (reserver). På motsvarande sätt
använder Riksbanken köp och försäljningar av valuta för att påverka
utvecklingen på valutamarknaden och kronans värde.
16
Regler som anger ramarna för Riksbankens agerande på dessa mark- Prop. 1992/93:126
nader finns upptagna i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank. Där
preciseras exempelvis Riksbankens möjligheter att köpa och sälja valutor
och värdepapper, liksom möjligheterna att i penningpolitiskt syfte bevilja
krediter respektive ta emot inlåning från bankerna. Villkoren för denna
in- och utlåning är en viktig del i Riksbankens system för räntestyming.
Vid sidan av dessa styrmedel, som för enkelhets skull kan kallas
marknadskonförma, finns en grupp s.k. reglerande kreditpolitiska medel,
se exempelvis Kreditpolitiska utredningens betänkande En effektivare
kreditpolitik (SOU 1982:52). Dessa är inte upptagna i riksbankslagen
utan i en särskild fullmaktslag, lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel
(LKM). De kreditpolitiska medlen enligt denna lag är likviditetskrav,
utlåningsreglering, emissionskontroll, allmän och särskild placeringsplikt,
samt räntereglering. De är reglerande till sin karaktär genom att de
innebär att Riksbanken kan ges fullmakt att direkt föreskriva hur kredit-
institutens balansräkningar skall vara sammansatta eller vilka räntevillkor
kreditinstituten får tillämpa. Tidigare behandlades även kassakrav i LKM,
men de är sedan år 1989 inkluderade bland styrmedlen i riksbankslagen.
Riksbanken får ta dessa styrmedel i anspråk först efter förordnande av
regeringen. Lagen är vidare tidsbegränsad till att gälla i tre år. Den har
dock regelbundet förlängts av riksdagen och är för närvarande i kraft till
utgången av år 1992.
Från lagens införande och fram till mitten av 1980-talet var många av
dessa styrmedel mer eller mindre regelmässigt i bruk. Genom omlägg-
ningen av penningpolitiken i riktning mot marknadskonförma styrmedel
kom emellertid LKM:s betydelse att minska successivt. Det sista styr-
medel som tillämpades var räntereglering avseende försäkringsbolagens
utlåning i syfte att förhindra utlåning i indexrelaterade former. Tillämp-
ningen av denna reglering upphörde i september 1991. Regeringens
förordnande vad gäller ränteregleringen upphörde vidare vid utgången av
1991. Idag är således ingen del av LKM i kraft.
LKM är som nämnts utformad som en fullmaktslag. I 3 § stadgas: "Om
det behövs för att uppnå de mål som fastställts för riksbankens penning-
politiska verksamhet, kan regeringen på framställning av fullmäktige i
riksbanken förordna att riksbanken får använda kreditpolitiskt medel."
Till de kreditpolitiska medlen räknas likviditetskrav, utlåningsreglering,
emissionskontroll, allmän och särskild placeringsplikt samt ränteregle-
ring.
Likviditetskrav kan tillämpas på bankinstitut. Det anger en lägsta kvot
mellan en banks innehav av "likvida medel", vilka bl.a. innefattar stats-
och bostadsobligationer, och dess inlåning och övriga förbindelser,
definierade på sätt som bestäms av Riksbanken. Likviditetskravet får
högst sättas till 55 procent.
Utlåningsreglering kan avse bankinstitut, försäkringsföretag med
svensk koncession eller finansbolag. Med hjälp av detta medel kan
2 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 126
17
Riksbanken fastställa maximibelopp för utlämnade lån, beviljade men ej Prop. 1992/93:126
utlämnade lån, garantiförbindelser som är knutna till kreditgivning eller
för värdet av lös egendom som finansbolag för att medverka till finansie-
ring upplåtit till nyttjande (leasingobjekt) sedan ett förordnande om
utlåningsreglering trätt i kraft. Med lån jämställs likvider för fordringar
som finansbolag förvärvar för att medverka till finansiering (dvs.
fäctoringverksamhet). Regleringen kan begränsas till att omfatta utlåning
till vissa ändamål, dvs. det är möjligt att prioritera vissa typer av krediter
och därigenom söka påverka allokeringen av kreditvolymen.
Emissionskontroll innebär att obligationer eller andra för den allmänna
rörelsen avsedda skuldebrev inte får utges utan tillstånd av Riksbanken.
Detta gäller för alla företag och kreditinstitut. Däremot är Riksgälds-
kontorets upplåning för statens räkning undantagen, liksom obligationer
med löptid på högst ett år utgivna av bankinstitut.
Allmän placeringsplikt kan tillämpas på bank- eller försäkringsinstitut.
Det innebär att ökningen under en viss period av institutets innehav av
s.k. prioriterade tillgångar, främst stats- och bostadsobligationer, skall
utgöra en viss andel antingen av de totala placeringarna (totalkrav) eller
av ökningen av dessa (marginalkrav). Såväl proportionell som marginell
placeringsplikt kan således införas, vilket kan sägas vara den viktigaste
skillnaden mellan placeringsplikt och likviditetskrav.
Särskild placeringsplikt innebär skyldighet för bankinstitut att lämna
byggnadskrediter till ett särskilt angivet byggnadsföretag.
Räntereglering kan riktas mot alla kreditinstitut utom finansbolag. Med
stöd av detta medel kan Riksbanken fastställa högsta eller lägsta ränta för
inlåning och/eller högsta ränta för utlåning.
I likhet med LKM är VRL en fullmaktslag som endast under vissa
angivna förutsättningar kan bringas i tillämpning av regeringen. Villkoren
för att valutareglering skall kunna tillgripas är, enligt 1 §, att landet är
i krig eller krigsfara, eller att det råder "utomordentliga förhållanden som
är föranledda av krig eller av krigsfara som landet befunnit sig i". Även
i fredstid skall regeringen kunna förordna om valutareglering under förut-
sättning att "valutamarknaden och valutapolitiken utsätts för allvarliga
störningar till följd av utomordentligt stora kortfristiga kapitalrörelser".
Om landet kommer i krig får regeringen förordna om valutareglering
efter samråd med Riksbanken. I annat fäll krävs att regeringen har fått
en framställning från fullmäktige i Riksbanken med begäran om förord-
nande om valutareglering. Förordnandet om valutareglering och vissa
andra förordnanden till följd av detta skall inom en månad underställas
riksdagen för godkännande. VRL ger långtgående befogenheter att på ett
flexibelt sätt utforma regleringen efter skiftande behov. Valutareglering
innebär att transaktioner "som är av sådan art att de kan ha betydelse för
valutapolitiken (valutatransaktioner)” och som anges i förordnande om
valutareglering inte får genomföras utan tillstånd av Riksbanken. Inom
en ganska vid ram skall således regeringen i förordnandet precisera vilka
18
transaktioner som skall erfordra tillstånd. Om valutareglering förordnas Prop. 1992/93:126
i fredstid med hänvisning till valutapolitiska skäl får regleringen dock
bara avse "in- eller utförsel av pengar eller andra tillgångar". I förord-
nandet får regeringen föreskriva att Riksbanken för ett tillstånd till en
valutatransaktion får ta ut en avgift eller bestämma att ett visst belopp
under viss tid skall vara insatt på konto i Riksbanken. I krigsläge finns
dessutom möjlighet för regeringen att förordna om skyldighet för den
som har vissa utländska tillgångar att låta dessa inlösas mot betalning i
svenska kronor.
Om valutareglering införts med hänvisning till förhållanden på valuta-
marknaden får endast vissa transaktioner regleras, närmare bestämt in-
eller utförsel av pengar eller andra tillgångar. Lagens fullmakter är
således mindre vidsträckta i fredstid än i en genuin beredskapssituation.
Riksbanken meddelar tillämpningsföreskrifter till regeringens förord-
nanden. Dessa beslutas av fullmäktige. Riksbankens beslutanderätt i
övrigt enligt VRL utövas av valutastyrelsen, valutadirektionen eller
enskilda tjänstemän. Beslut om tillämpningsföreskrifter av mindre princi-
piell betydelse får fullmäktige överlåta till valutastyrelsen.
I Romfördraget togs ursprungligen in en allmän bestämmelse om att vaije
stat skulle föra en sådan ekonomisk politik att förtroendet för dess valuta
upprätthölls. Det europeiska valutasamarbetet (EMS) inleddes år 1979 för
att etablera en växelkursmekanism (ERM) och främja samordning av
ekonomisk-politiska åtgärder. Samtidigt introducerades valutaenheten ecu.
Genom den Europeiska enhetsakten av år 1985 infördes i Romfördraget
en föreskrift om skyldighet för medlemsstaterna att samarbeta för ekono-
misk-politiskt närmande.
Enligt det s.k. slutliberaliseringsdirektivet 88/361/EEG, som antogs år
1988, skulle alla hinder för fria kapitalrörelser mellan medlemsstaterna
vara borta den 1 juli 1990. Endast i vissa extremsituationer får restrik-
tioner tillgripas. De snäva ramar inom vilka valutareglering är möjlig
framgår av artiklarna 67, 73 och 108 i Romfördraget och har närmare
beskrivits i prop. 1989/90:135 om betalningar till och från utlandet (s.
20 f).
Ministermötet i Maastricht i december 1991 resulterade i överens-
kommelser om ändringar av Romfördraget med bl.a. den innebörden att
ett europeiskt centralbankssystem och en europeisk centralbank skall
inrättas, med ansvar för enhetlig valuta- och penningpolitik i gemen-
skapen. Den ekonomiska och monetära unionen skall bildas i tre fäser av
vilka den första löper sedan 1 juli 1991. Den andra skall böija den
1 januari 1994. Den sista fasen skall inledas senast år 1999. Anmärkas
kan att Storbritannien och Danmark har förbehållits rätten att stå utanför
den fullt utbyggda unionen.
EG:s regelverk innebär alltså tills vidare inga förpliktelser för
medlemsstaterna att fullständigt samordna sin penningpolitik. Den danska
lagstiftningen visar på att en stat har viss möjlighet att ensidigt införa
19
kreditrestriktioner på penningpolitiska grunder. I det andra banksamord-
ningsdirektivet (89/646/EEG) anges för övrigt, i anslutning till att till-
synsbefogenhetema för hemlands- respektive värdlandsmyndighetema
för bankfilialer preciseras, att värdländerna skall ha rätt att vidta
penningpolitiskt betingade åtgärder, som dock inte får verka diskri-
minerande.
EES-avtalet omfattar inga artiklar om samarbete på det ekonomisk-
politiska området som går utöver informationsutbyte och icke-förplikti-
gande diskussioner. Romfördragets - tills vidare begränsade - regler om
samordnad politik har alltså ingen direkt relevans för EFTA-statema. Det
får dock hållas i minnet att alla åtgärder som innebär diskriminering av
andra avtalsparters rättssubjekt är i princip oförenliga med avtalet.
På Europeiska rådets möte i Maastricht enades man om nya bestäm-
melser om kapitalrörelserna som preciserar möjligheterna till undantag
och som skall fogas till Romfördraget. Dessa skall ersätta det s.k.
slutliberaliseringsdirektivet. Dessa nya bestämmelser som skall träda i
kraft den 1 januari 1994 innebär att valutareglering inte får tillämpas mot
övriga EG-länder utan endast mot tredje land. EES-avtalet omfattar
emellertid inte dessa regler. Vid ett svenskt medlemskap aktualiseras
däremot förändringar i detta avseende även för svensk del.
Prop. 1992/93:126
Förändringarna under 1980-talet, i form av internationalisering av den
svenska finansiella marknaden och pågående finansiell integration inom
EG, har gjort det nödvändigt att göra en översyn av regelsystemet för
valuta- och penningpolitiken. Grundprincipen i den svensk valuta- och
penningpolitiken är sedan flera år att den skall bedrivas med marknads-
konförma medel. Riksbanken skall, med hjälp av marknadsoperationer
på penning- och valutamarknaden, försvara den fasta växelkursen.
Regleringsingripanden på valuta- och penningmarknaden får äga rum
endast under mycket speciella förhållanden. Detta grundsynsätt präglar
också den proposition som låg till grund för VRL (prop. 1989/90:135).
Det konstateras i all korthet att: "Även under allvarliga fredskriser på det
ekonomiska området bör valutaregleringen kunna få tas i anspråk för att
stödja riksbankens valutapolitik på motsvarande sätt som man i andra be-
redskapslagar låtit olika typer av kriser under fredstid utlösa möjlighet till
reglering." (Ds 1989:74, s. 63). Dessa strikta rekvisit för lagens till-
ämpning förordas även av utredningen om Ekonomisk politik under
kriser och i krig.
I ett land med fast växelkurs och med fria kapitalrörelser, såsom
Sverige, måste den inhemska räntenivån anpassas till de krav som
placerarna ställer för att hålla räntebärande värdepapper noterade i den
inhemska valutan. Hur hög räntan skall vara i förhållande till omvärlden
är, på kort sikt, beroende på placerarnas förväntningar om landets avsikt
och möjlighet att hålla en fast växelkurs.
20
En marknadskonform penning- och valutapolitik innebär att valuta- Prop. 1992/93:126
utflöden stoppas genom att de inhemska räntorna höjs. Ett alternativt sätt
att söka stoppa ett valutautflöde vore att förordna om valutareglering. Ett
tillfälligt stopp för alla valutatransaktioner skulle kunna ge centralbanken
och/eller regeringen respit för att kunna vidta de nödvändiga åtgärderna
för att återställa förtroendet för valutapolitiken.
En valutareglering kan åtminstone i teorin användas för att förhindra
att en valutakris skall framtvinga en kraftig ränteuppgång. Det sker
genom att inhemska placerare förhindras att köpa tillgångar noterade i
utländsk valuta. I avsaknad av alternativ tvingas de behålla sina kron-
placeringar. Det bör påpekas att en valutareglering i Sverige emellertid
inte kan förhindra en ränteuppgång för de krontillgångar som handlas
utanför landets gränser.
Sannolikt är det i praktiken omöjligt att, med kort varsel och utan
utomordentligt långtgående maktbefogenheter, bygga upp ett så heltäck-
ande system för valutakontroll att alla kringgåendemöjligheter elimineras.
Tidigare erfarenheter från 1970-talet och 1980-talet har visat att läckorna
i systemet kan vara betydande.
Aven om valutaregleringen är i kraft kan omfattande valutaflöden äga
rum till följd av exempelvis förskjutningar i export- och importbetal-
ningama. Valutaflöden som uppkommer till följd av sådana tidigare- eller
senareläggningar av betalningar kan också förstärkas om möjligheterna
att utnyttja kreditmarknaden utnyttjas. En importör kan ta upp lån för att
tidigarelägga importbetalningar.
För att en valutareglering skall vara effektiv, om den skulle sättas i
kraft, kan den behöva kompletteras med andra restriktioner på kredit-
marknaden. Genom utlåningsreglering (lånetak) skulle investerare som
förväntar sig en nedskrivning av kronans värde kunna förhindras att
skaffa sig större skulder i kronor och, i den utsträckning valutaregle-
ringen kan kringgås, tillgångar i utländsk valuta. För att inte endast
framkalla ytterligare räntehöjningar måste detta kombineras med ränte-
reglering.
De bidrag som ränte- och utlåningsreglering kan lämna i samband med
en valutakris är dock sannolikt relativt begränsade. Ar valutaregleringen
inte effektiv finns det sannolikt så stora okontrollerbara tillgångsstockar
att en kreditreglering mitt i en akut valutakris endast i begränsad
utsträckning skulle bidra till att minska flödenas storlek. Räntereglering
är vidare ett något tveeggat vapen i samband med en valutakris. Kombi-
nerad med icke bindande restriktioner på utlandstransaktioner kan den
späda på utflödena genom att höjningen av inhemska räntor begränsas.
Huruvida inhemska regleringar på kreditmarknaden utgör ett nödvän-
digt eller tillräckligt stöd för en valutareglering är svårt att bedöma.
Dessa reservationer till trots kan det vara motiverat att bevara regle-
ringsmöjligheter för situationer, vars egenskaper inte låter sig beskrivas
i förväg. Handlingsfrihet har ett värde. Det uppstår dock samtidigt olika
typer av kostnader, vilka är svåra att kvantifiera men ändå måste vägas
in vid en bedömning av om en fullmaktslag av denna karaktär bör införas
eller ej och hur den i så fall bör utformas.
3 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 126
21
En fullmaktslag på det finansiella området kan sägas innebära att stats-
makterna förbehåller sig rätten att under exceptionella omständigheter
(temporärt) ändra spelreglerna på marknaden. Finansiella transaktioner
och tillämpning av avtal som normalt är tillåtna kan med mycket kort
varsel förbjudas. Situationens extraordinära karaktär gör att åtgärder kan
tillgripas utan den ingående (och ofta utdragna) prövning och diskussion
som är nödvändig i samband med en reguljär lagändring.
Det är denna egenskap som gör fullmaktslagar till potentiellt mycket
kraftfulla styrmedel. Det går emellertid inte att bortse ifrån att de
långtgående befogenheter som statsmakterna på detta sätt får ger upphov
till osäkerhet om framtida ekonomiska spelregler, vilket i likhet med
annan osäkerhet kan ha negativa effekter på ekonomins funktionssätt.
Fullmaktslagar kan således förväntas påverka beteendet hos både privata
och offentliga beslutsfattare. Även från rättssäkerhetssynpunkt kan
mycket vidsträckta fullmaktslagar skapa problem. Detta gör att fullmakts-
lagars tillämpbarhet måste begränsas av villkor som gör att det inte är
möjligt att ändra spelreglerna utan att starka skäl talar för så långtgående
ingrepp. Användandet av fullmaktslagar förutsätter också en mycket nog-
grann avvägning mellan kortsiktiga fördelar och mer bestående negativa
effekter.
Prop. 1992/93:126
Mitt förslag: Möjligheten att tillämpa valutareglering och
kreditreglering bör finnas kvar. Samtidigt bör det närmare
avgränsas och preciseras när valutareglering och kreditreglering
får tillämpas i fredstid.
Promemorians förslag: Överensstämmer i stort med mitt förslag.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser tillstyrker eller lämnar
utan erinran att valutareglering och kreditreglering finns kvar. Bank-
föreningen, Sparbankernas Bank, Fondhandlareföreningen och Folksam
anser att utrymmet för att tillämpa kreditreglering i fredstid bör skärpas
ytterligare. Kammarrätten i Sundsvall anser att ett förordnande om
kreditreglering i fredstid bör göras tidsbegränsat till sex månader.
Riksgäldskontoret anser att det bör undantas från lagens tillämpnings-
område. Finansinspektionen och Banlföreningen anser att bestämmelserna
om hur valutareglering resp, kreditreglering får beslutas bör göras
enhetliga. Allmänna Pensionsfonden, andra och tredje fondstyrelserna
anser att lagstiftningen bör avvakta dels beredningen av betänkandet
Ekonomisk politik under kriser och krig, dels behandlingen av den
svenska ansökan om medlemskap i EG och de förpliktelser som ett
22
medlemskap medför. Också Köpmannaförbundet anser att beredningen Prop. 1992/93:126
av det nämnda betänkandet bör avvaktas.
Skälen för mitt förslag: Svensk penning- och valutapolitik bedrivs
numera i allt väsentligt via de finansiella marknaderna. Det innebär att
Riksbanken söker påverka marknadsräntorna genom köp och försäljningar
av värdepapper, vilka ändrar bankernas tillgång till likvida medel
(reserver). På motsvarande sätt använder Riksbanken köp och försälj-
ningar av valuta för att påverka utvecklingen på valutamarknaden och
kronans värde.
Utvecklingen på de finansiella marknaderna innebär att det under
normala förhållanden inte är meningsfullt att tala om en avskild inhemsk
kreditmarknad. I avsaknad av valutareglering är den svenska kredit-
marknaden i allt väsentligt en integrerad del av ett internationellt system.
Detta förhållande måste tas som utgångspunkt för utformningen av en
fullmaktslag för kreditmarknaden.
I och med att en inhemsk marknad gentemot vilken reglerande åtgärder
kan riktas inte låter sig avgränsas med mindre än att valutareglering är
i kraft måste villkoren för när reglerande styrmedel skall kunna tillgripas
anpassas till de krav som uppställs i VRL. Från den synpunkten framstår
situationer som innebär krig eller krigsfara som relativt okomplicerade
och villkoren i valutaregleringslagen är i detta hänseende desamma som
i annan beredskapslagstiftning.
De påfrestningar som Sveriges ekonomi i ett sådant beredskapsläge
kommer att ställas inför kommer att vara av helt arman art och omfatt-
ning än vad vi är vana vid under fredstida förhållanden. Beredskapen på
den ekonomiska politikens område måste därför vara sådan att regeringen
och Riksbanken förfogar över de medel som kan behövas i en sådan
situation. Detta gäller också de kreditpolitiska instrumenten. Under en
allvarlig säkerhetspolitisk kris kan störningarna bli så allvarliga att
extraordinära medel måste tillgripas. Impulserna till störningarna kommer
såväl utifrån och påverkar svensk ekonomi via valutaflödena som inifrån
genom svenska aktörers förändrade beteende på kreditmarknaden.
Allt detta pekar på att det kan komma att krävas regleringsåtgärder på
kreditmarknaden för att resurserna skall kunna allokeras efter situationens
krav i krig eller krigsfara.
Även i fredstid kan det uppstå störningar som ger upphov till
omfattande påfrestningar på valutareserven. Dessa kan t.ex. härröra från
händelser på de internationella eller de inhemska finansmarknaderna. I
de allra flesta fall kan och bör sådana störningar mötas med hjälp av
reguljära styrmedel och motiverar således inte regleringsåtgärder. De
medel som Riksbanken nu med stöd av riksbankslagen förfogar över
torde vara fullt tillräckliga för att hantera även allvarliga makro-
ekonomiskt betingade penning- och valutapolitiska störningar. Det är
därför inte tillfredsställande att rekvisiten för att använda valutareglering
inte på ett entydigt sätt utesluter situationer då andra och icke reglerande
åtgärder är både möjliga och mer ändamålsenliga. Det är angeläget att
utforma ramarna för den ekonomiska politiken så att inte misstro skapas
mot stabiliteten i de ekonomisk-politiska spelreglerna. Om möjligheter till
23
valutareglering utnyttjas, kan det för lång tid rubba förtroendet för de
normala ekonomiska spelreglerna.
Vissa möjligheter att använda valutareglering även vid andra situationer
än i krig och krigsfara bör emellertid ändå finnas kvar. Det kan nämligen
uppstå extrema situationer, som i dag är svåra att förutse, där ekonomin
drabbas av störningar som leder till extraordinära förhållanden liknande
dem som kan uppstå i krig eller vid krigsfara och som inte kan hanteras
med de medel som riksbankslagen tillhandahåller.
För att markera att valutareglering endast får tillämpas i extrema
situationer föreslås att kriteriet för när regeringen får förordna om
valutareglering i andra situationer än i krig eller krigsfara avgränsas och
preciseras. Sålunda föreslås att valutareglering får tillämpas endast om
det råder sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av en
allvarlig olycka, våldshandling, epidemi eller liknande eller av utom-
ordentligt stora kapitalrörelser. Valutareglering bör dock inte användas
innan andra åtgärder först prövats eller då sådana medel uppenbart inte
är tillräckliga eller möjliga.
I promemorian föreslogs att valutareglering skulle få tillgripas om inte
andra penningpolitiska åtgärder var tillräckliga. Denna formulering har
kritiserats av flera remissinstanser som anser att även andra åtgärder först
borde vara prövade, eller åtminstone övervägda, såsom allmänt verkande
ekonomisk-politiska åtgärder etc. Jag instämmer i den uppfattningen. För
att valutareglering skall få tillgripas måste således övriga tänkbara
åtgärder först vara övervägda. Det ligger i sakens natur att endast
åtgärder som objektivt sett framstår som rimliga behöver övervägas.
Åtgärder som skulle få oacceptabla följder för övriga delar av samhället
behöver således inte prövas. Ett beslut att tillgripa valutareglering
kommer alltid att ytterst vara ett politiskt beslut.
En faktor vid ställningstagandet till behovet av en fullmaktslag som
möjliggör reglering av den inhemska kreditmarknaden vid fredstida kriser
är om det finns skäl som talar för att denna kan komplettera VRL och i
kritiska situationer bidra till att begränsa störningarna. I det fall
valutaregleringen kunde göras fullständigt bindande skulle något sådant
behov inte uppstå. I realiteten torde det dock vara utomordentligt svårt
att införa bindande regleringar av valutatransaktioner. Följaktligen skulle
bestämmelser som t.ex. via kreditreglering begränsar inhemska aktörers
möjlighet att med lånade medel bidra till valutautflöden kunna fungera
som ett stöd för en valutareglering som inte är helt effektiv.
Jag anser att övervägande skäl talar för att möjligheterna att använda
kreditpolitiska regleringar skall finnas kvar även fortsättningsvis, men
reserveras för krissituationer av annan art än penning- och valutapolitiska
kriser av makroekonomisk karaktär, då inga andra utomordentliga för-
hållanden som motiverar valutareglering och kreditreglering råder. En
förutsättning för att Riksbanken efter regeringens förordnande skall få
tillgripa sådana medel bör vara att valutaregleringen samtidigt är i kraft.
De rekvisit som skall föreligga för att de reglerande åtgärderna skall
kunna sättas i kraft blir därmed desamma som för valutareglering.
Prop. 1992/93:126
24
I det fall regeringen förordnat om valutareglering föreslås sålunda att
Riksbanken, efter förordnande av regeringen, även skall få använda
kreditreglering. Liksom i LKM bör kreditreglering tillämpas på kredit-
institut och andra som i vissa fall skall jämställas med kreditinstitut.
Detta innebär emellertid inte att kreditreglerande medel bör användas
automatiskt eller regelmässigt i de fall då valutaregleringen är i kraft. Ett
förordnande om att Riksbanken får använda kreditreglering bör ges
endast om det är väsentligt för att stärka valutaregleringens effektivitet
i de fall när andra åtgärder prövats och befunnits otillräckliga eller när
det redan på förhand är uppenbart att marknadskonförma åtgärder inte är
möjliga, eller för att klara den fördelning av krediter som behövs i en
krigssituation eller då det råder andra utomordentliga förhållanden.
VRL föreslås ersättas med en ny lag om valutareglering och kreditreg-
lering, där huvuddelen av de nuvarande regleringsinstrumenten i LKM
ingår som komplement till en valutareglering.
Flera remissinstanser har förordat ett enhetligt förfarande för beslut om
valutareglering resp, kreditreglering. Enligt promemorian skall rege-
ringen förordna om valutareglering efter samråd med Riksbanken, medan
ett förordnande om kreditreglering föreslås kräva en framställning från
Riksbanken. Ett sådant förordnande skall också ligga inom ramen för vad
Riksbanken begärt. Den föreslagna skillnaden bottnar egentligen i att två
lagkomplex sammanförts i en lag. För egen del vill jag föreslå följande
lösning. Vid krig eller krigsfara bör regeringen kunna ta initiativet till en
valutareglering utan att avvakta en framställning från Riksbanken, men
naturligtvis skall regeringen samråda med Riksbanken i frågan. I övriga
situationer bör initiativrätten ligga hos Riksbanken. Ett förordnande om
valutareglering i dessa situationer förutsätter således en framställning från
Riksbanken. Att förordnandet skall ligga inom ramen för framställningen
anser jag så självklart att det inte behöver anges särskilt i lagtexten.
I betänkandet Ekonomisk politik under kriser och krig, som nyligen
presenterats, har de krav som kan aktualiseras i krig eller krissituationer
behandlats. Den fortsatta beredningen av detta betänkande får utvisa om
det är motiverat att i ett senare skede komplettera eller ändra utform-
ningen av de kreditreglerande medlen eller de kriterier som skall vara
uppfyllda för att valutareglering och kreditreglering skall få användas.
Prop. 1992/93:126
Mitt förslag: Riksbanken får fastställa högsta belopp för utlåning
och utöva kontroll över emissioner av obligationer m.m.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte särskilt kommenterat
dessa bestämmelser.
Skälen för mitt förslag: En reglering av en marknad innebär att stats-
makterna på administrativ väg försöker fastställa ett visst pris, en viss
25
kvantitet eller en viss kombination av pris och kvantitet. Det kan ske
genom att man kontrollerar utbudet och efterfrågan på marknaden, eller
genom direkta påbud om vilket pris som skall sättas. Denna indelning av
regleringsinstrument motsvarar den som gjordes i kreditpolitiska utred-
ningens förslag till kreditpolitisk lag. (Se SOU 1982:52, kap. 7 och 8,
samt bilaga 1.)
En reglering av utbudet av krediter kan i princip ske genom att
kreditinstitutens möjligheter att ge lån begränsas eller indirekt genom att
låntagares möjligheter att ta upp lån begränsas.
En utlåningsreglering som ger Riksbanken möjlighet att direkt fastställa
maximibelopp för disponerad eller beviljad utlåning begränsar på ett
uppenbart sätt tillgången på krediter. Krediter kan emellertid även
erhållas genom att en potentiell låntagare bjuder ut obligationer eller
andra skuldebrev på marknaden. Försäljning av obligationer innebär att
köparen av obligationerna lånar ut medel till emittenten. I syfte att
indirekt begränsa det utbud av krediter som ges i form av köp av obliga-
tioner kan därför kontroll av emissioner användas.
Möjligheter att införa utlåningsreglering och emissionskontroll finns i
nuvarande LKM. I enlighet med förslaget i föregående avsnitt föreslås
att regeringen, efter framställning från Riksbanken, får förordna om
utlåningsreglering och emissionskontroll. Detta innebär att bestäm-
melserna om utlåningsreglering och emissionskontroll överförs till den
nya lagen om valutareglering och kreditreglering med i huvudsak samma
lydelse som i nuvarande LKM.
Prop. 1992/93:126
Mitt förslag: Riksbanken får fastställa en högsta eller högsta
genomsnittlig ränta för utlåning.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag.
Remissinstanserna: Finansbolagens Förening har avstyrkt att
räntereglering får tillgripas mot finansbolagen. Övriga remissinstanser har
inte särskilt kommenterat bestämmelsen.
Skälen för mitt förslag: En reglering av utbudet av krediter i syfte att
öka effektiviteten i en valutareglering kan skapa ett mycket högt ränte-
läge. Detta kan vara ett skäl för att i en situation med restriktioner på
utbudet av krediter även fastställa en högsta utlåningsränta. Möjligheten
att reglera prisbildningen på kreditmarknaden ger också en något ökad
frihet när det gäller hanteringen av uppkomna krissituationer.
I krig eller vid andra utomordentliga förhållanden ger en reglering av
prisbildningen på kreditmarknaden möjligheter att tillföra prioriterade
områden krediter till låg kostnad. I sådana situationer fyller alltså en
räntereglering ett allokeringspolitiskt syfte som ur samhällsekonomisk
synvinkel i vissa krissituationer kan vara nödvändigt.
26
Riksbanken föreslås sålunda få möjlighet att tillgripa räntereglering,
efter förordnande av regeringen, då valutaregleringen är i kraft.
Ränteregleringen bör utformas så att Riksbanken kan fastställa en högsta
ränta för utlåning eller en högsta genomsnittlig ränta för utlåning.
En reglering av den högsta genomsnittliga räntan ger större utrymme
för kreditinstituten att tillämpa en räntespridning med hänsyn till olika
låntagares kreditvärdighet än vad enbart en reglering av högsta ränta
skulle medge. Därför kan en reglering av den genomsnittliga räntan vara
att föredra i vissa situationer. En sådan reglering kan också kombineras
med en bestämmelse om högsta ränta.
Genomsnittlig ränta bör beräknas som ett vägt genomsnitt av ett kredit-
instituts utlåningsräntor, där vikterna utgör omfattningen av den utlåning
som beviljas till varje tillämpad räntesats.
I LKM finns möjligheten att även reglera högsta och lägsta inlånings-
ränta. Denna möjlighet föreslås slopad. Motivet för en räntereglering är
att förhindra alltför kraftiga höjningar av utlåningsräntan vid en
utlåningsreglering eller att förse angelägna områden med krediter till låg
ränta i krigs- eller andra krissituationer.
Finansbolagens Förening anför som skäl för sin avstyrkan att den
kreditgivning som finansbolagen bedriver inte är förenlig med ett
ingripande från statsmakterna sida när det gäller räntesättningen på
bolagens tjänster. Finansbolagen har därför hittills varit undantagna från
dessa bestämmelser.
I den föreslagna lagstiftningen föreslås Riksbanken få möjlighet att
begränsa kreditregleringen till ett eller flera institut eller att undanta ett
visst institut från kreditregleringen. Med dessa möjligheter bör de olägen-
heter som föreningen pekat på kunna elimineras.
Prop. 1992/93:126
Mitt förslag: Riksbanken får fastställa att en viss andel av de
totala placeringarna eller av förändringen av dessa skall göras i
vissa särskilt angivna tillgångar.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag.
Remissinstanserna: Finansbolagens Förening avstyrker att placerings-
krav skall kunna läggas på finansbolag. Övriga remissinstanser har inte
särskilt kommenterat bestämmelsen.
Skälen för mitt förslag: För att begränsa och styra efterfrågan på
krediter kan regleringar riktade mot kreditinstitutens balansräkning
utnyttjas. Detta innebär att institutens möjligheter att tillgodose olika
aktörers önskemål om krediter kan begränsas, men även att andras låne-
behov prioriteras. Sådana regleringar styr alltså indirekt marknadens
kreditefterfrågan genom att kreditinstitutens placeringar regleras. Detta
är enklare och mer verkningsfullt än en direkt reglering av vaije enskild
27
låntagares lånevolym. I nuvarande LKM är likviditetskrav samt allmän
och särskild placeringsplikt regleringar som kan användas i detta syfte.
Styrmedlen av detta slag kan vara av avgörande betydelse i samband
med krig och krigsfara, då motivet är att flytta över resurser till
totalförsvaret. Detsamma gäller om kreditregleringar tas i bruk till följd
av andra utomordentligt allvarliga kriser. Den skärpning av kriterierna
för valutareglering och kreditreglering som föreslås här innebär att
användningen av regleringarna är avgränsade till sådana situationer där
förhållandena är av så allvarlig karaktär att de kan motivera även en
användning av placeringskrav. Placeringskrav, som ersättning för
bestämmelserna om allmän och särskild placeringsplikt samt likviditets-
krav i LKM, föreslås därför, efter förordnande av regeringen, även
fortsättningsvis kunna användas av Riksbanken.
Placeringskravet föreslås utformas så att viss flexibilitet i tillämpningen
uppnås. Placeringskravet bör sålunda kunna tillämpas som ett genom-
snittligt eller ett marginellt placeringskrav. Ett genomsnittligt placerings-
krav innebär att vissa särskilt angivna tillgångar skall utgöra en viss andel
av de totala placeringarna vid en viss beräkningstidpunkt. Ett marginellt
placeringskrav innebär att förändringen av särskilt angivna placeringar
skall utgöra en viss andel av förändringen av de totala placeringarna
under en angiven beräkningsperiod. Riksbanken bör få avgöra vilka
placeringar som skall ingå i placeringskravet.
Det nuvarande likviditetskravet skiljer sig från det föreslagna place-
ringskravet huvudsakligen genom att vissa angivna placeringar skall
utgöra en viss andel av inlåningen och andra specificerade tillgångar. De
syften som kan uppnås med likviditetskrav kan emellertid också uppnås
med det föreslagna placeringskravet.
Finansbolagens Förening anför att eftersom finansbolagen traditionellt
inte sysslar med långfristig kreditgivning så skulle ett placeringskrav på
deras verksamhet vara helt främmande. Som jag anfört i avsnitt 4.3
rörande räntereglering bör finansbolagens situation kunna hanteras inom
ramen för den möjlighet som tilldelas Riksbanken enligt den föreslagna
lagen att undanta vissa institut eller att begränsa kreditregleringen.
Prop. 1992/93:126
Mitt förslag: Riksbanken skall administrera valuta- och
kreditreglering enligt de allmänna regler som finns i
riksbankslagen. Bestämmelserna om valutastyrelsen och
valutadirektionen enligt nuvarande valutaregleringslag skall därför
utgå.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag.
Remissinstanserna: Bankföreningen anser att valutastyrelsen bör finnas
kvar. Övriga remissinstanser har inte berört frågan.
28
Skälen för mitt förslag: Enligt lagen om valutareglering skall
föreskrifter om tillämpningen av en valutareglering beslutas av
fullmäktige i Riksbanken. I övrigt skall beslutanderätten utövas av en
valutastyrelse och under denna en valutadirektion eller enskilda
tjänstemän.
Kreditregleringar föreslås fortsättningsvis endast få tillgripas i syfte att
understödja en valutareglering. En valuta- och kreditregleringsstyrelse
kunde då få i uppgift att besluta även om tillämpningen av kredit-
reglering. Ett annat alternativ är dock att beslut i frågor om tillämpning
både av valutareglering och av kreditreglering sker på det sätt som
normalt sker i andra frågor enligt riksbankslagen. Det skulle då ankomma
på riksbanksfullmäktige och riksbankschefen att besluta även i frågor om
valuta- och kreditreglering.
De skäl som kan anföras för att ha en speciell styrelse för reglerande
medel är att det öppnar en möjlighet att i lag reglera att vissa ledamöter
i denna styrelse skall utses utanför Riksbanken. När VRL tillämpades
regelmässigt kunde detta motiveras av att representanter för intresse-
grupper utanför Riksbanken kunde delta i besluten i valutastyrelsen och
på så sätt bredda styrelsens kompetens och bidra till att förtroendet för
att en allsidig behandling av ärendena ägde rum. Under denna tid
behandlades också en mängd ärenden om exempelvis tillstånd för bl.a.
direktinvesteringar.
Med den nuvarande utformningen av lagen om valutareglering och med
den föreslagna utformningen av kreditregleringar som en ren fullmakts-
lagstiftning för extraordinära och begränsade perioder blir dessa skäl
inte längre lika starka. Med tanke på den snabbhet som kan behövas i en
situation då hela fullmaktslagstiftningen behöver tillgripas är det en fördel
om beslutsvägarna kan hållas korta.
Av dessa skäl föreslås att bestämmelserna om valutastyrelsen slopas.
Beslut i frågor om valuta- och kreditreglering fattas därmed på samma
sätt som i andra kredit-, penning- och valutapolitiska frågor i enlighet
med riksbankslagen.
Mitt förslag: Sanktionssystemen för överträdelser av
valutareglering resp, kreditreglering bör i huvudsak behållas
oförändrade. Dock bör den särskilda avgiften för brott mot
kreditreglering skärpas.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte särskilt kommenterat
dessa bestämmelser.
Skälen för mitt förslag: Enligt VRL kan den som uppsåtligen eller av
grov oaktsamhet bryter mot ett förbud, en föreskrift eller ett villkor som
ställts upp med stöd av ett förordnande om valutareglering straffes.
4 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 126
Prop. 1992/93:126
29
Detsamma gäller den som i vissa fall lämnar en oriktig uppgift, liksom Prop. 1992/93:126
den som använder sig av eller medverkar som bulvan för att kringgå ett
förbud. Vidare kan egendom som brottet avsett, eller dess värde,
förklaras förverkad. Det finns också en möjlighet för Riksbanken att
förelägga vite i vissa situationer. Det finns för närvarande ingen
anledning att överväga att ändra denna ordning.
I LKM förekommer straffstadgande endast för lämnande av oriktig
uppgift. Därutöver finns bestämmelser om att den som åsidosätter före-
skrifter som meddelats med stöd av lagen skall erlägga särskild avgift
till staten.
Inte heller vad gäller brott mot föreskrifter om kreditreglering finns det
anledning att ändra den grundläggande systematiken. Däremot finns det
skäl att, i anslutning till vad som gäller för valutareglering, införa ett
särskilt straffstadgande för grovt brott mot upplysningsskyldigheten.
Dessutom bör Riksbanken få möjlighet att framtvinga lämnande av upp-
gifter som erfordras för att bedöma om kreditreglering behövs eller för
att tillämpa ett meddelat förordnande genom att förelägga vite. Vidare
bör Riksbanken utrustas, på samma vis som gäller för valutareglering,
med makten att genom vite förmå den som vidtagit en åtgärd i strid med
ett förbud, en föreskrift eller ett villkor att rätta sig.
Den viktigaste möjligheten att beivra överträdelser av föreskrifter om
kreditreglering är och bör förbli den särskilda avgiften. Det är följakt-
ligen mycket viktigt att den sanktionen blir så slagkraftig att den avhåller
från brott mot föreskrifterna. Nuvarande särskilda avgifter kan inte antas
i alla situationer ha tillräcklig effekt. Det är lätt att föreställa sig
situationer där det kan löna sig att medvetet bryta mot föreskrifterna.
Detta beror på att den särskilda avgiften i de flesta situationer är
konstruerad som ränta på ett på visst sätt beräknat belopp som grundas
på en räntesats knuten till diskontot och endast måttligt överstiger det.
Kreditreglering skall enligt förslaget bara användas i mycket speciella
undantagsfall. Utgångspunkten är att situationen är så allvarlig att det
från samhällelig synpunkt är absolut nödvändigt att föreskrifter utfärdas
och - naturligtvis - efterlevs.
Det är lämpligt att den särskilda avgiften beräknas som en ränta på ett
på visst sätt fastställt underlagsbelopp. På det sättet kan i sanktionen för
brottet mot föreskriften inrymmas såväl den omfattning överträdelsen haft
som den tid överträdelsen omfattat. Räntesatsen måste vid beräkningen
bestämmas så att effekten blir god. Det är därvid lämpligt att räntesatsen
anknyts till den som framgår av 52 § första och andra styckena lagen
(1988:1385) om Sveriges riksbank. Enligt förslaget kommer räntesatsen
att uppgå till fyra gånger diskontot eller i vissa fäll två gånger marginal-
räntan med tillägg av tre procentenheter.
Liksom tidigare bör, eftersom den särskilda avgiften fastställs enligt en
schablonberäkning och omständigheterna i det enskilda fallet kan vara i
större eller mindre grad förmildrande, det finnas en möjlighet att sätta
ned den särskilda avgiften helt eller delvis.
30
Prop. 1992/93:126
Mitt förslag: Riksbankens beslut att förelägga vite eller bestämma
särskild avgift skall få överklagas till kammarrätt. Riksbankens
beslut i övriga frågor skall inte kunna överklagas.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag.
Remissinstanserna: Kammarrätten i Sundsvall anser att överklagandet
bör ske till länsrätt i första hand. Övriga remissinstanser har inte
kommenterat frågan.
Skälen för mitt förslag: Enligt nu gällande VRL och LKM kan inte
fullmäktiges i Sveriges riksbank beslut överklagas.
Med tanke på att beslut om att förelägga vite och att bestämma särskild
avgift kan leda till ingripande rättsverkningar för en enskild bör det
öppnas en möjlighet att sådana beslut prövas av en domstol. Det är
lämpligt att kammarrätten prövar dylika överklaganden. Domstols-
utredningen har i sitt betänkande Domstolarna inför 2000-talet (SOU
1991:106) föreslagit att den första domstolsprövningen av i princip alla
förvaltningsbeslut skall ske i länsrätt. Instansordningen kan alltså komma
att ändras på grund av utredningens förslag.
Antalet sådana mål torde komma att bli så litet att det inte behövs några
resursförstärkningar för domstolarna.
I enlighet med vad jag nu har anfört har inom Finansdepartementet
upprättats förslag till
1. lag om valuta- och kreditreglering,
2. lag om ändring i riksdagsordningen,
3. lag om ändring i lagen (1983:890) om allemanssparande,
4. lag om ändring i lagen (1986:765) med instruktion för riksdagens
ombudsmän,
5. lag om ändring i lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa
förvaltningsbeslut,
6. lag om ändring i lagen (1988:846) om ungdomsbosparande, samt
7.lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank.
Samråd har skett med statsrådet Laurén beträffande lagförslag 2, 4
och 5.
Lagrådet har granskat lagförslag 1. Ändringarna i övriga lagförslag är
endast en konsekvens av dels förslaget i prop. 1992/93:65 om att
upphäva lagen (1990:750) om betalningar till och från utlandet dels
förslagen i denna proposition om att ersätta lagen (1974:922) om
kreditpolitiska medel och lagen (1990:749) om valutareglering med
lagförslag 1.
31
Ändringarna i lagförslag 2 - 7 är av så enkel beskaffenhet att lagrådets Prop. 1992/93:126
yttrande skulle sakna betydelse.
Lagförslag 5 bör under riksdagsbehandlingen samordnas med förslag
till ändringar i samma lag i prop. 1991/92:174.
1 kap. 1 §
I första stycket anges de olika situationer vid vilka regeringen, på
framställning av Riksbanken, kan förordna om valutareglering.
Ett av fallen är när Sverige är i krig eller befinner sig i krigsfara. När
så är fallet fordras inte att någon ytterligare förutsättning är uppfylld för
att ett förordnande skall kunna göras.
Ett annat fall är när det råder sådana utomordentliga förhållanden som
beror på krig utanför Sveriges gränser eller på att Sverige har varit i krig
eller krigsfara.
En tredje situation som kan föranleda ett förordnande om valutaregle-
ring är sådana utomordentliga förhållanden som föranletts av en allvarlig
olycka, våldshandling, epidemi eller liknande. De situationer som kan
komma i fråga är svåra att mer exakt ange på förhand. En av dem kan
vara exempelvis en allvarlig kärnkraftsolycka. En sådan kan tänkas sprida
panik som får återverkningar på valutamarknaden. Det kan också vid en
sådan händelse finnas anledning att samla landets finansiella resurser
kring sanering och återuppbyggnad. Motsvarande kan gälla om landet
drabbas av någon svår farsot. En annan händelse som kan inträffa är att
landets centrala statsledning eller delar av den utsätts för terrorist-
handlingar eller andra våldsdåd, t.ex. attentat eller gisslantagande. Skulle
en sådan handling leda till finansiell panik kan det finnas skäl att under
ett akut skede ingripa reglerande.
Uppräkningen är inte avsedd att vara uttömmande, varför det i lagt-
exten även angetts att liknande situationer kan utgöra grund för för-
ordnande om valutareglering. Avsikten är emellertid att endast extra-
ordinära situationer skall kunna utgöra anledning till valutareglering.
En fjärde situation som kan föranleda ett förordnande om valutareg-
lering är utomordentliga förhållanden som föranletts av exceptionellt stora
kortfristiga kapitalrörelser. Kapitalrörelsernas storlek kan således inte i
sig utgöra grund för att tillgripa valutareglering. Kapitalrörelserna måste
också leda till förhållanden som i övrigt kan anses så allvarliga att regle-
ringar behöver tillgripas. Däremot är inte orsakerna till kapitalrörelserna
närmare specificerade. Detta motiveras av att det inte är möjligt att i
förväg förutse och avgränsa samtliga möjliga orsaker till de extra-
ordinära förhållanden som avses här.
I andra stycket anges att valutareglering bara får tillgripas när det är
uppenbart att andra åtgärder inte är möjliga. Vad som avses med detta
uttryck har närmare kommenterats i allmänmotiveringen (avsnitt 4.1).
32
Genom tredje stycket får regeringen också möjlighet att, på fram- Prop. 1992/93:126
ställning av Riksbanken, förordna om kreditreglering, under förutsättning
att valutareglering råder. Det finns inget hinder mot att förordnandet om
kreditreglering meddelas samma dag som förordnandet om valuta-
reglering.
1 kap. 2 §
Bestämmelsen motsvarar i sak 1 § tredje stycket VRL fast regeln nu
också gäller kreditreglering. Bedömningen av om regleringen fortfarande
behövs skall göras för varje delmoment av regleringen för sig.
Enligt andra stycket upphör kreditregleringen automatiskt om valuta-
regleringen gör det, oavsett skälet till att valutaregleringen upphör att
gälla.
1 kap. 3 §
Bestämmelsen motsvarar i sak 2 § VRL med den utvidgningen att kravet
på underställning nu också gäller förordnanden om kreditreglering. Om
regeringen har utnyttjat sin fullmakt att förordna om valutareglering och
kreditreglering, om viss inlösenskyldighet, om viss kontroll av försän-
delser eller om att annan än kreditinstitut vid tillämpningen av reglerna
om kreditreglering skall kunna jämställas med ett kreditinstitut, så skall
regeringen inom viss tid underställa riksdagen sitt beslut. Om så inte sker
upphör förordnandet i fråga att gälla.
1 kap. 4 §
Begreppet kreditinstitut har enligt paragrafen samma betydelse som i
riksbankslagen.
2 kap.
Bestämmelserna i 2 kap. har i huvudsak med endast redaktionella
ändringar övertagits från VRL enligt följande uppställning.
Nya lagen
1 och 2 §§
3 §
4 §
5-10 §§
12-16 §§
VRL
3 §
5 §
9 §
11-16 §§
17-21 §§
Dock har i 2 § bankinstitut ersatts med "kreditinstitut eller Postverket".
Samma uttryck har införts i 3 § som ersättning för "auktoriserad
valutahandlare". Skälet är i båda fallen att begreppet auktoriserad
valutahandlare kommer att omprövas med anledning av EES-avtalet. I
4 § 4 st har den instans till vilken ett nämndbeslut får överklagas ändrats
från Svea hovrätt till kammarrätten.
33
Vidare har i preciserande syfte gjorts en ändring i nya lagens 8 § 2 p. Prop. 1992/93:126
Enligt nu gällande ordning är det straffbart enligt 1 p. att i strid mot en
föreskrift underlåta att lämna en uppgift. Det är emellertid lämpligt att
låta det tydligt framgå redan av lagtexten att passivitet kan medföra
straffansvar. Det görs här genom att till straffbudet i 2 p. om att lämna
en oriktig uppgift fogas också att underlåtenhet att lämna en uppgift är
straffbar. Underlåtenheten kan bestå såväl i att helt låta bli att lämna en
föreskriven uppgift som i att utelämna en uppgift i samband med att
andra uppgifter lämnas.
I kapitlet (11 §j införs också en bestämmelse om medverkansansvar
genom en hänvisning till brottsbalken. Detta görs i förtydligande syfte.
3 kap. 1 §
Till skillnad mot i lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel (LKM)
används här begreppet kreditreglering. Härigenom upprätthålls rågången
mellan de marknadskonförma kreditpolitiska medel Riksbanken dis-
ponerar enligt riksbankslagen och använder i sin normala verksamhet, å
ena sidan, och den i ordets egentliga bemärkelse reglerande verksamhet
det kan finnas skäl att tillgripa under vissa förhållanden och som regleras
i denna lag, å andra sidan.
Bestämmelsen i 1 §, som anger vilka kreditregleringar som finns att
tillgå, motsvarar 1 § LKM. I huvudsaklig överensstämmelse med LKM
förekommer utlåningsreglering, emissionskontroll, räntereglering och
placeringskrav.
3 kap. 2 §
Paragrafen anger vilka som kan beröras av ett förordnande om kredit-
reglering. Beträffande samtliga slag av kreditreglering kan förordnandet
avse samma krets av kreditinstitut som anges i 2 § LKM. Regeringens
förordnande kan inbegripa alla slags kreditinstitut likaväl som ett eller
flera slags.
Regeringen kan dessutom på begäran av Riksbanken förordna att även
annan än sådan som omfattas av sedvanlig lagstiftning om finansiella
institutioner skall omfattas av kreditregleringen. Sådana skall enligt andra
stycket i tillämpliga delar behandlas som kreditinstitut. Avsikten är inte
att Riksbanken i sin begäran skall peka ut en viss fysisk eller juridisk
person. I stället skall framställningen - och förordnandet - avse varje
annan som uppfyller de i tredje stycket uppställda kriterierna. Ett sådant
förordnande kan komma att omfatta exempelvis större företag inom
någon annan bransch än den finansiella som för att förvalta överskotts-
likviditet agerar på kreditmarknaden och som - även om verksamheten
utgör bara en liten del av det företagets verksamhet - kan vara en viktig
aktör. Dessutom kan regeringen förordna att obligationsemittenter skall
omfattas av kreditregleringen såvitt den avser emissionskontroll. Det
innebär att t.ex. stora industriföretag som vänder sig till marknaden för
att skaffa sig kredit genom att bjuda ut obligationer eller andra, liknande
slag av fordringsrätter blir, i de delar som gäller emissionskontroll, att
34
anse som ett kreditinstitut i denna lags mening. Ett sådant företag om- Prop. 1992/93:126
fattas således inte enbart av bestämmelsen om att obligationer o.dyl. inte
får ges ut utan också av bestämmelserna om upplysningsskyldighet, sär-
skild avgift och vite.
3 kap. 3 §
Bestämmelsen har närmast sin motsvarighet i 6 § LKM. Av konkurrens-
likställighetsskäl bör en kreditreglering i görligaste mån träffa alla
marknadsaktörer på samma sätt. I de situationer där Riksbanken av någon
särskild anledning skulle finna att det är nödvändigt eller önskvärt att
göra åtskillnad mellan kreditinstituten bör banken emellertid ha möjlighet
att differentiera användningen av kreditregleringen. Medan regeringen
enligt 2 § kan låta kreditregleringen avse ett eller flera slag av kredit-
institut (t.ex. bankinstitut) har Riksbanken således, dock endast om det
finns särskilda skäl till det, möjlighet att inom ramen för regeringens
förordnande inskränka användningen till ett visst slag av institut (t.ex.
bankaktiebolag, medan andra slag av bankinstitut skulle kunna lämnas
oreglerade), eller undanta ett visst, specificerat institut (t.ex. en viss
bank) eller att utfärda olika föreskrifter för olika institut (t.ex. fastställa
en viss högsta ränta enligt 7 § för vissa institut och en annan högsta ränta
för andra institut). Detta kan vara befogat om instituten har olika struktur
eller bedriver olika slags verksamhet. Att ett visst kreditinstitut, eller ett
visst slag av kreditinstitut, drabbas av lönsamhetsproblem kan däremot
inte utgöra skäl för särbehandling.
3 kap. 4 §
Paragrafens motsvarighet återfinns i 15 § LKM. Första stycket 1-3 har
endast ändrats redaktionellt för att bättre ansluta till rådande språkbruk.
Första stycket 4 avser leasing. Även denna bestämmelse är i princip
oförändrad utom på det sättet att hänvisningen till finansbolag som
leasegivare utgått. Regleringen kan alltså i det mest omfattande fallet
träffa alla slags kreditinstitut och med kreditinstitut enligt 2 § tredje
stycket jämställda företag.
3 kap. 5 §
Paragrafen motsvarar 16 § LKM och är endast redaktionellt ändrad.
3 kap. 6 §
Bestämmelsens motsvarighet återfinns i 17 och 18 §§ LKM. Den innebär
att Riksbanken kan hindra att kreditinstitut och andra som jämställts med
kreditinstitut enligt 2 § tredje stycket skaffar sig kredit genom att bjuda
ut obligationer och andra liknande fordringsrätter. Skulle t.ex. en viss
obligationsemission inte strida mot syftet med kreditregleringen och
valutaregleringen har Riksbanken emellertid möjlighet såväl att lämna
tillstånd till emissionen som att - om särskilda skäl föreligger - undanta
ett visst institut från kreditregleringen enligt 3 §.
35
Prop. 1992/93:126
3 kap. 7 §
Bestämmelsen motsvarar 26 § LKM. Den är, utöver vissa redaktionella
justeringar, oförändrad bortsett från att möjligheten att reglera inlånings-
ränta har utgått. Om viss högsta eller högsta genomsnittliga ränta
fastställs för utlåning torde nämligen kreditinstitutens intresse av att
upprätthålla en marginal mellan inlåningsränta och utlåningsränta effektivt
förhindra att inlåningsräntor sätts högre än som skulle anses lämpligt.
Den genomsnittliga räntan bör beräknas som ett vägt genomsnitt av ett
kreditinstituts utlåningsräntor, där vikterna utgör omfattningen av den
utlåning som beviljas till varje tillämpad räntesats. I LKM undantas
"ränta som har fastställts i särskild ordning eller som beräknas enligt
särskilda bestämmelser". Därmed åsyftas ränta som bestämts genom lag
eller av regeringen, t.ex. vissa lån med statlig garanti. Den föreslagna
lydelsen avser att förtydliga vad som menas med undantaget.
3 kap. 8 och 9 §§
Paragraferna motsvarar 20 och 21 §§ LKM. I 8 § anges vad som avses
med placeringskrav, nämligen att av ett instituts totala placeringar vissa
skall utgöra en viss andel eller att av en förändring av de totala place-
ringarna vissa skall utgöra en viss procent av förändringen. I 9 § anges
att Riksbanken bestämmer hur underlaget för beräkningen av placerings-
kravet preciseras, vilket innebär att det är Riksbanken som avgör vilka
placeringar som skall avses med "vissa" enligt 8 §. Det är också
Riksbanken som bestämmer vid vilken tidpunkt eller under vilken period
placeringskravet skall vara uppfyllt.
3 kap. 10 §
Paragrafen motsvarar 29 § LKM med endast redaktionella ändringar.
3 kap. 11 och 12 §§
Paragraferna motsvarar i princip 30 § LKM. Det är väsentligt att -
eftersom straffbestämmelser saknas vid överträdelse av kreditregleringen
- den särskilda avgiften innebär en så kännbar sanktion att en över-
trädelse medför ett kraftigt ekonomiskt avbräck. Detta är knappast fallet
i dag. Det är därför lämpligt att knyta beräkningen av den räntesats som
ingår i den särskilda avgiften till den särskilda avgift som kan åläggas
den som inte uppfyller bestämmelser om kassakrav enligt lagen
(1988:1385) om Sveriges riksbank. För att sanktionen skall bli tillräckligt
kännbar bör den särskilda avgiften utgå från två gånger den räntesats som
gäller vid överträdelse av kassakraven. Denna koppling görs här i 11 §.
I 12 § bestäms hur Riksbanken skall fastställa det underlagsbelopp på
vilken den i 11 § angivna räntan skall beräknas. Tanken är att den
särskilda avgiften skall utgöra en sanktion som svarar mot omfattningen
av överträdelsen av föreskrifterna. Detta åstadkoms genom att under-
lagsbeloppet grundas på avvikelsen från vad som varit godtaget enligt
36
gällande föreskrifter. På detta sätt, och med användande av den ovan Prop. 1992/93:126
beskrivna räntan, elimineras gott och väl den ekonomiska nyttan för
någon som överträder föreskrifterna genom att låna ut mer pengar än
som medges (utlåningsreglering) eller till högre pris än som medges
(räntereglering) eller som skaffar sig lån fast det inte medges (emissions-
kontroll) eller inte placerar medel på föreskrivet sätt (placeringskrav).
Beträffande räntereglering är det inte tillräckligt att utgå från skillnaden
mellan den ränta som betingats och den som varit tillåten, eftersom det
skulle medföra att ett medvetet brott mot föreskrifterna skulle löna sig.
Beloppet bör till undvikande av en sådan effekt multipliceras med fem.
Följande enkla exempel kan illustrera hur beräkningen av den särskilda
avgiften går till. I samtliga fall antas räntesatsen enligt 52 § lagen
(1988:1385) om Sveriges riksbank vara 20 % och följaktligen räntan
enligt 11 § vara 40 %. Beräkningsperioden antas vara en månad.
Exempel 1
Ett kreditinstitut har lånat ut 100 MSEK, trots att den fastställda gränsen
varit 80 MSEK.
40 % / 12 x 20MSEK = 666 667 SEK
Om kreditinstitutet tagit 20 % ränta på utlåningen har således dess intäkt
uppgått till 333 333 SEK och dess kostnad till 666 667 SEK.
Exempel 2
Någon har i strid med emissionskontrollen gett ut obligationer för 20
MSEK.
40 % / 12 x 20 MSEK = 666 667 SEK
Om man antar att räntan på obligationen är 10 %, blir kostnaden för att
låna upp medel genom emissionen totalt 50 %.
Exempel 3
Ett kreditinstitut har lånat ut i genomsnitt 20 MSEK till en genomsnittlig
ränta på 25 %, trots att den fastställda högsta räntesatsen varit 10 %.
40 % / 12 x (25 - 10 % x 20 MSEK) x 5 = 500 000 SEK
Kreditinstitutet har betingat sig en överränta på 250 000 SEK medan
kostnaden för den särskilda avgiften är den dubbla.
Exempel 4
Ett kreditinstitut har bara placerat 10 MSEK i en viss tillgång, trots att
placeringen skulle ha uppgått till 30 MSEK.
40 % / 12 x (30 MSEK - 10 MSEK) = 666 667 SEK.
Om man utgår från att den placering som placeringskravet avsett skulle
ha gett en avkastning på 5 % (83 333 SEK) och att kreditinstitutet i
stället fått en avkastning på 25 % (416 667 SEK) ger kalkylen en förlust
för kreditinstitutet med (416 667 - 83 333 - 666 667) = 333 333 SEK.
Det förtjänar att påpekas att det inte finns något hinder mot att samma
kreditinstitut för samma transaktion drabbas av flera särskilda avgifter.
Detta kan illustreras med följande exempel.
37
Exempel 5 Prop. 1992/93:126
Ett kreditinstitut har lånat ut 100 MSEK, trots att den fastställda gränsen
varit 80 MSEK. I stället för högsta ränta 10 % har institutet tagit 30 %.
40 % / 12 x 20MSEK + 40 % / 12 x (30 - 10 % x 100 MSEK) x 5 =
(666 667 SEK + 3 333 333 SEK) = 4 MSEK.
3 kap. 13 §
Paragrafen motsvarar 31 § LKM. Den är endast redaktionellt ändrad.
3 kap. 14 §
Paragrafen har sin närmaste motsvarighet i 28 § LKM. Den innebär att
kreditinstituten kan åläggas att lämna uppgifter oavsett om förordnande
om kreditreglering givits av regeringen eller inte. Sådana uppgifter
förutsätts nämligen kunna utgöra underlag för Riksbankens framställning
till regeringen om ett sådant förordnande.
3 kap. 15 - 18 §§
Paragrafernas motsvarighet återfinns i 32 § LKM. Efter mönster från
motsvarande brott mot bestämmelserna om valutareglering införs i
straffskalan fängelse i högst ett år för uppsåtliga brott, medan oaktsam-
hetsbrott alltjämt skall bestraffas med böter och ringa brott inte skall
föranleda ansvar. Även underlåtenhet att lämna en uppgift är straffbar (jfr
kommentaren till 2 kap.). Vidare införs, liksom vad gäller valuta-
regleringen, ett straffstadgande för grovt brott. Ett brott kan anses vara
grovt t.ex. om lämnandet av oriktiga uppgifter syftat till att uppnå att ett
visst kreditinstitut skall undantas från kreditregleringen eller på annat sätt
varit systematiskt, liksom när det varit fråga om betydande belopp eller
kreditvolymer eller motsvarande. Den som medverkar till ett brott skall
kunna straffas. I enlighet med vad som gäller för valutareglering införs
såsom ett krav för att åtal skall få väckas att Riksbanken lämnar med-
givande till det.
3 kap. 19 - 22 §§
I likhet med vad som gäller för valutaregleringen ges Riksbanken möjlig-
het att förena en förnyad anmodan till någon att lämna uppgifter (14 §)
med vite. Dessutom ges Riksbanken möjlighet att vid vite förelägga
någon att rätta en åtgärd som strider mot något moment av kredit-
regleringen. Det kan t.ex. röra sig om att vid vite förelägga någon att
placera medel i ett visst slag av tillgångar eller att sänka räntor som
överskrider den fastställda gränsen. Den som vid vite förelagts att lämna
uppgifter men underlåter det skall inte, utöver att behöva betala vitet,
kunna straffas. Den som ålagts vid vite att rätta något kan inte sedan
dessutom drabbas av särskild avgift, vilket måste beaktas när vites-
beloppet bestäms.
38
4 kap. 1 §
Paragrafen motsvaras av 4 § VRL och 5 § LKM. Den är i sak oför-
ändrad. Att det i princip är fullmäktige i Riksbanken som beslutar om
föreskrifterna följer av 41 § lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank.
Riksbankens skyldighet att komplettera regeringens förordnanden, i den
mån det behövs, omfattar både förordnanden om valutareglering och
kreditreglering.
4 kap. 2 §
Bestämmelsen har hämtats oförändrad från 10 § VRL men avser här
också ärenden om kreditreglering.
4 kap. 3 §
I den mån beslutsrätt avseende ärenden som uppkommer på grund av
tillämpningen av denna lag avgörs av annan än fullmäktige i Riksbanken
- bestämmelser härom finns i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank
- bör besluten i fråga kunna överklagas till fullmäktige. Beslut av
fullmäktige kan enligt den lagen och lagen (1989:186) om överklagande
av administrativa beslut av riksdagens förvaltningskontor och myn-
digheter inte överklagas om det inte särskilt anges i vederbörande
författning. Med hänsyn till att föreläggande av vite och bestämmande av
särskild avgift utgör sådan judiciell verksamhet som kan leda till
ingripande rättsverkningar för en enskild bör sådana beslut kunna
överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Som anmärkts i den allmänna
motiveringen under avsnitt 4.7 kan instansordningen komma att ändras
med anledning av Domstolsutredningens förslag.
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
förslår riksdagen att anta förslagen till
1. lag om valuta- och kreditreglering,
2. lag om ändring riksdagsordningen,
3. lag om ändring i lagen (1983:890) om allemanssparande,
4. lag om ändring i lagen (1986:765) med instruktion för riksdagens
ombudsmän,
5. lag om ändring i lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa
förvaltningsbeslut,
6. lag om ändring i lagen (1988:846) om ungdomsbosparande, samt
7. lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank.
Prop. 1992/93:126
39
Prop. 1992/93:126
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att
genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som
föredraganden har lagt fram.
40
Förteckning över de remissinstanser som avgett yttrande över rubricerade
promemoria:
Fullmäktige i Sveriges riksbank, Hovrätten för Nedre Norrland,
Kammarrätten i Sundsvall, Finansinspektionen, Riksgäldskon toret,
Riksskatteverket, Riksrevisionsverket, Riksåklagaren efter hörande av
överåklagaren vid statsåklagarmyndigheten för speciella mål, Statistiska
Centralbyrån, Konkurrensverket, Närings- och teknikutvecklingsverket,
Överstyrelsen för civil beredskap, Svenska Bankföreningen, Sparbanker-
nas Bank, Finansbolagens Förening, Svenska Fondhandlareföreningen,
Landsorganisationen i Sverige, Svenska Arbetsgivareföreningen, Sveriges
Industriförbund, Företagarnas Riksorganisation, Försäkringsförbundet,
Folksam, Köpmannaförbundet, Grossistförbundet Svensk Handel, AP-
fonden, andra och tredje fondstyrelserna.
41
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1992-10-29
Prop. 1992/93:126
Bilaga 2
Närvarande: justitierådet Per Jermsten, regeringsrådet Stig von Bahr,
justitierådet Inger Nyström.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 15 oktober 1992 har
regeringen på hemställan av statsrådet Lundgren beslutat inhämta
lagrådets yttrande över förslag till lag om valuta- och kreditreglering.
Förslaget har inför lagrådet föredragits av departementsrådet Hans
Schedin.
Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.
42
Prop. 1992/93:126
Proposition....................................1
Propositionens huvudsakliga innehåll....................1
Propositionens lagförslag...........................3
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den
29 oktober 1992 ............................... 16
1 Ärendet och dess beredning......................16
2 Inledning.................................16
2.1 Gällande regler...........................16
2.2 Närmare om kreditreglering....................17
2.3 Närmare om valutareglering...................18
2.4 EG-aspekter.............................19
3 Grundläggande överväganden rörande valutareglering och
kreditreglering..............................20
4 Överväganden och förslag.......................22
4.1 Möjligheterna att tillämpa valutareglering och kredit-
reglering behålls..........................22
4.2 Utlåningsreglering och
emissionskontroll..........................25
4.3 Räntereglering............................26
4.4 Placeringskrav............................27
4.5 Valuta- och kreditregleringens administration.........28
4.6 Straff, vite och särskild avgift..................29
4.7 Överklagande............................31
5 Upprättade lagförslag..........................31
6 Författningskommentar.........................32
7 Hemställan................................39
8 Beslut...................................40
Bilaga 1 Sammanställning över remissinstanser.............41
Bilaga 2 Utdrag ur Lagrådets protokoll den 29 oktober 1992 .... 42
43