Regeringens proposition
1992/93:119

om ändringar i livsmedelslagen (1971:511) m.fl.
lagar i anledning av EES-avtalet

Prop.

1992/93:119

Regeringen förelägger riksdagen vad som har tagits upp i bifogade utdrag ur
regeringsprotokollet den 3 november 1992 för de åtgärder och de ändamål
som framgår av föredragandens hemställan.

På regeringens vägnar

Carl Bildt

Karl Erik Olsson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändringar i livsmedelslagen (1971:511), lagen
(1985:295) om foder, utsädeslagen (1976:298) och lagen (1984:151) om
punktskatter och prisregleringsavgifter. Dessutom föreslås två helt nya lagar,
en lag om provtagning på djur och en lag om EEG-handelsgödsel. Förslagen
är i huvudsak föranledda av EES-avtalet. Ändringarna i livsmedelslagen inne-
bär bl.a. att detaljbestämmelsema om märkning i lagen utmönstras. Avsikten
är att huvuddelen av märkningsföreskriftema i stället skall meddelas på myn-
dighetsnivå av Statens livsmedelsverk. Ytterligare ändringar är att det nuvaran-
de tillståndskravet för s.k. specialdestinerade livsmedel ersätts av ett bemyndi-
gande för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela
föreskrifter om saluhållande av livsmedel för särskilda näringsändamål.

Ändringarna i foderlagen innebär bl.a. att tillämpningsområdet för lagen
vidgas, att som allmänt krav på foder skall gälla att detta inte får ha skadlig in-
verkan på miljön och att förbudet att använda självdöda djur till foder förtydli-
gas till att omfatta också hela djur eller djurdelar. Vidare införs en bestämmel-
se som innebär att endast fodertillsatser som tillåts enligt EES-avtalet får an-
vändas.

1 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 119

Ändringarna i utsädeslagen innebär bl.a. att växtförädlingsavgiften slopas
och att de nuvarande möjligheterna att ställa krav och villkor på utsäde som
skall exporteras tas bort.

Den nya lagen om provtagning på djur innebär att lagstöd införs som möj-
liggör provtagning på eller undersökning av djur dels for att kartlägga före-
komst av, fastställa frihet från eller kontrollera vissa smittsamma djursjukdo-
mar, dels för att kontrollera användningen av läkemedel och liknande.

Den nya lagen om EEG-handelsgödsel slutligen innebär att lagstöd införs
som möjliggör ett införlivande av vissa EG-direktiv om handelsgödsel. Lagen
är utformad som en bemyndigandelag.

Lagstiftningen föreslås träda i kraft samtidigt som det avsedda EES-
avtalet.

Förslaget till ändringar i livsmedelslagen m.fl. lagar har granskats av
lagrådet. Propositionen innehåller därför tre huvuddelar: lagrådsremis-
sen (s. 20), lagrådets yttrande (s. 63) och regeringens protokoll med
beslut om proposition (s. 67).

Den som vill ta del av samtliga skäl för den föreslagna lagstiftningen
måste därför läsa alla tre delarna.

Prop. 1992/93:119

Propositionens lagförslag

Prop. 1992/93:119

1. Förslag till

Lag om ändring i livsmedelslagen (1971:511)

Härigenom föreskrivs i fråga om livsmedelslagen (1971:511)!
dels att 14 och 18 §§ skall upphöra att gälla,
dels att 1, 13, 16, 20, 27 och 30 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

I denna lag förstås med

1. livsmedel, matvara, dryckes-
vara, njutningsmedel eller annan va-
ra som är avsedd att förtäras av män-
niskor med undantag av vara på
vilken läkemedelsförordningen
(1962:701) äger tillämpning,

1. livsmedel, matvara, dryckes-
vara, njutningsmedel eller annan va-
ra som är avsedd att förtäras av män-
niskor med undantag av vara på vil-
ken läkemedelslagen (1992:859) är
tillämplig,

2. livsmedelstillsats, dels berikningsmedel som är avsett att tillföras livsme-
del för att förbättra dess näringsvärde, dels annan vara eller ämne som är av-
sedd att tillföras livsmedel för att påverka dess hållbarhet, konsistens, färg,
smak eller lukt eller åstadkomma annan bestämd egenskap hos livsmedlet, om
berikningsmedlet, varan eller ämnet ej är livsmedelsråvara,

3. främmande ämne, annat ämne
än livsmedelstillsats som, om det in-
går i livsmedel, kan utgöra hälsorisk
eller förändra livsmedlets normala
sammansättning eller beskaffenhet i
övrigt,

4. färdigförpackat livsmedel, livs-
medel som utan omedelbart samband
med överlämnande till konsument in-
neslutits i förpackning, avsedd att
brytas först av konsumenten.

3. främmande ämne, annat ämne
än livsmedelstillsats som, om det in-
går i livsmedel, kan utgöra hälsorisk
eller förändra livsmedlets normala
sammansättning eller beskaffenhet i
övrigt.

13 §

Färdigförpackat livsmedel som
saluhålles skall vara tydligt och otve-
tydigt märkt medföljande uppgifter,

1. livsmedlets slag,

2. livsmedlets sammansättning,

3. livsmedlets nettovikt eller net-
tovolym vid förpackningstillfället,

4. anvisning hur livsmedlet skall
förvaras, om förvaringssättet är av
betydelse för livsmedlets hållbarhet,

Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får med-
dela föreskrifter om märkning av
livsmedel.

1 Lagen omtryckt 1989:461.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:119

5. beräknad hållbarhetstid, om
denna är begränsad,

6. förpackarens eller tillverkarens
namn eller firma samt hemort eller,
om namnet eller firman är allmänt
känd, endast namnet, firman eller
förkortning därav,

7. sådana uppgifter i övrigt av be-
tydelse för konsumenterna som före-
skrives av regeringen eller myndig-
het som regeringen bestämmer.

Regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer kan begränsa
märkningsskyldigheten enligt första
stycket 1-6.

Regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer kan föreskri-
va märkning enligt första stycket av
annat livsmedel än färdigförpackat.

Livsmedel får ej saluhållas, om
det

1. kan antagas vara otjänligt till
människoföda,

16 §

Livsmedel får inte saluhållas, om
det

1. kan antas vara otjänligt till män-
niskoföda,

2. tillförts livsmedelstillsats i strid med 6 §,

3. uppges hålla en livsmedelsstan- 3. uppges hålla en livsmedelsstan-

dard som föreskrivits enligt 7 § men dard som föreskrivits enligt 7 § men
icke motsvarar standarden,             inte motsvarar standarden,

4. ej är märkt enligt 13 §.                4. inte är märkt enligt föreskrifter

som meddelas med stöd av 13 §,

5. märkts med uppgift om hållbar-
hetstid och denna tid löpt ut.

I fråga om förbud mot saluhållande gäller dessutom vad som följer av 10
och 11 §§.

20 §

Livsmedel får ej utan tillstånd av
myndighet som regeringen bestäm-
mer saluhållas under uppgift att det
är särskilt lämpat för människor
med behov av särskild kost på grund
av ålder, sjukdom eller annat förhåll-
ande.

Tillstånd enligt första stycket kan
förenas med villkor.

Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får med-
dela föreskrifter om saluhållande av
livsmedel för särskilda näringsända-
mål och av naturliga mineralvatten.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

27 §2

Prop. 1992/93:119

Tillsynsmyndigheten får ta hand
om en vara som saluhålls eller som
uppenbart är avsedd att saluhållas i
strid med 16-18 §§. Tillsynsmyndig-
heten får vidare ta hand om en vara
som avses med ett föreläggande eller
ett förbud enligt 25 §, om föreläggan-
det eller förbudet inte följs.

Tillsynsmyndigheten får ta hand
om en vara som saluhålls eller som
uppenbart är avsedd att saluhållas i
strid med 16 och 17 §§. Tillsynsmyn-
digheten får vidare ta hand om en va-
ra som avses med ett föreläggande
eller ett förbud enligt 25 §, om före-
läggandet eller förbudet inte följs.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om vilka åtgärder som skall vidtas med kött som med stöd av
första stycket tagits om hand i samband med slakt.

Om en vara i något annat fall än som avses i andra stycket har tagits om
hand, får ägaren under tillsynsmyndighetens kontroll göra varan duglig till
livsmedel eller använda den för något annat ändamål. Annars skall varan för-
störas genom tillsynsmyndighetens försorg.

Tillsynsmyndigheten skall låta förstöra också sådana varor som omfattas
av ett förbud enligt 11 a §, om det inte finns särskilda skäl för något annat.

30 §

Till böter eller fängelse i högst ett år döms, om inte gärningen är ringa, den
som med uppsåt eller av oaktsamhet

1. bryter mot 6, 8, 14, 16-20 §§,

21 § första stycket eller 23 §,

1. bryter mot 6, 8, 16, 17 eller

19 §,21 § första stycket eller 23 §,

2. bryter mot föreskrift som med-
delats med stöd av 9 eller 10 §, 11 §
såvitt avser hantering, 12 §, 21 §
andra stycket, 22 § tredje stycket,
28 § andra stycket eller 29 §,

3. vid märkning enligt 13 § eller
enligt föreskrift som meddelas med
stöd av 13 § lämnar oriktiga upp-
gifter,

4. åsidosätter villkor som med-
delats med stöd av 6 § eller 20 §
andra stycket.

2. bryter mot föreskrift som med-
delats med stöd av 9 eller 10 §, 11 §
såvitt avser hantering, 12 §, 20 §,
21 § andra stycket, 22 § tredje styck-
et, 28 § andra stycket eller 29 §,

3. vid märkning enligt föreskrift
som meddelats med stöd av 13 § läm-
nar oriktiga uppgifter,

4. åsidosätter villkor som med-
delats med stöd av 6 §.

Om förpliktelse av betydelse från hälsosynpunkt eller för konsumentintres-
set uppsåtligen åsidosatts i större omfattning eller annars på ett allvarligt sätt,
döms till fängelse i högst två år.

Den som med uppsåt eller av oaktsamhet inte fullgör sina skyldigheter en-
ligt 26 § första stycket andra punkten, döms till böter.

Till ansvar enligt första stycket döms inte, om gärningen är belagd med
straff i brottsbalken.

2 Senaste lydelse 1991:357.

Om ansvar för den som i strid mot föreskrift som meddelats med stöd av Prop. 1992/93:119
11 § inför livsmedel till landet och försök därtill finns bestämmelser i lagen
(1960:418) om straff för varusmuggling.

Denna lag träder i kraft den dag som regeringen bestämmer.

2. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1985:295) om foder

Härigenom föreskrivs att 1-6, 12, 15, 17 och 19 §§ lagen (1985:295) om
foder skall ha följande lydelse.

Prop. 1992/93:119

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

I denna lag avses med

foder, vara, däri inbegripet vatten, som är avsedd att användas för utfod-
ring av djur,

fodertillsats: dels berikningsmedel som är avsett att tillföras foder för att
förbättra dess näringsvärde, dels annan vara eller ämne som är avsett att till-
föras foder för att påverka dess hållbarhet, konsistens, färg, smak eller lukt
eller åstadkomma annan bestämd egenskap hos fodret.

Med foder eller fodertillsats avses
dock inte vara på vilken läkemedels-
förordningen (1962:701) skall tilläm-
pas.

Med foder eller fodertillsats avses
dock inte vara på vilken läkemedels-
lagen (1992:859) skall tillämpas

Lagen gäller foder och fodertill-
satser avsedda för hästar, renar, nöt-
kreatur, svin.fär, getter, kaniner, fjä-
derfä, pälsdjur, hundar, katter och
odlad fisk.

Lagen gäller inte hanteringen i en-
skilda hem av foder avsett för hun-
dar, katter eller kaniner, vilka hålls
som sällskapsdjur.

Lagen gäller foder och fodertill-
satser avsedda för husdjur och andra
djur än husdjur, om de hålls i fången-
skap.

Lagen gäller inte hanteringen i en-
skilda hem av foder avsett för säll-
skapsdjur.

§

Foder får inte ha en sådan sammansättning eller beskaffenhet i övrigt att
det kan antas att det

1. är skadligt eller annars otjänligt för djuret,

2. gör livsmedel från djur som ut-
fodrats med fodret skadligt eller
otjänligt som människoföda, eller

3. vid hanteringen medför hälso-
risker för människor.

2. gör livsmedel från djur som ut-
fodrats med fodret skadligt eller
otjänligt som människoföda,

3. vid hanteringen medför hälso-
risker för människor, eller

4. har skadlig inverkan på miljön.

3 a §1

Som foder till andra djur än päls-
djur får inte användas fodermjöl eller

Som foder till andra djur än päls-
djur får inte användas djur som

1 Senaste lydelse 1988:537.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:119

annan vara som framställts av kött
från självdöda djur eller från sjukligt
förändrade delar av slaktade djur.

Antibiotika och andra kemotera-
peutiska medel får tillsättas foder
endast för att förebygga, lindra eller
bota sjukdom eller sjukdomssymp-
tom.

Regeringen eller, efter regering-
ens bemyndigande, Jordbruksverket
får meddela föreskrifter eller upp-
ställa villkor för användningen av
foder som innehåller medel som av-
ses i första stycket.

Som fodertillsats får användas
endast vara eller ämne som godkänts
för ändamålet i fråga. Frågor om
godkännande prövas av regeringen
eller, efter regeringens bemyndigan-
de, av Jordbruksverket. Ett godkän-
nande får förenas med villkor.

självdött eller som avlivats men inte
slaktats upp. Detsamma gäller delar
av sådana djur och sjukligt för-
ändrade delar av slaktade djur. Vad
som sägs om foder gäller också fo-
dermjöl och annan vara som fram-
ställts av sådana djur eller djurdelar.

Första stycket gäller inte fisk som
används som foder eller foder som
har framställts av fisk.

Om det finns särskilda skäl, får
Jordbruksverket i det enskilda fallet
medge undantag från första stycket
när det gäller foder till djur i djur-
parker och liknande anläggningar.

§2

Antibiotika eller kemoterapeutis-
ka medel får tillsättas foder endast
för att förebygga, påvisa, lindra eller
bota sjukdom eller sjukdomssymp-
tom eller i annat likartat syfte.

Regeringen eller, efter regering-
ens bemyndigande, Jordbruksverket
får meddela föreskrifter om impor-
ten, tillverkningen, försäljningen, an-
vändningen eller hanteringen i övrigt
av foder som innehåller medel som
avses i första stycket.

§3

Som fodertillsats får användas
endast sådana varor och ämnen som
är förtecknade i föreskrifter som
meddelas av regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, av Jord-
bruksverket.

Regeringen eller, efter regering-
ens bemyndigande, Jordbruksverket
får föreskriva att den som yrkesmäs-
sigt för försäljning importerar, till-

§4

Regeringen eller, efter regering-
ens bemyndigande, Jordbruksverket
får föreskriva att den som importe-
rar, tillverkar, eller förpackar foder

2 Senaste lydelse 1991:400.

3 Senaste lydelse 1991:400.

4 Senaste lydelse 1991:400.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:119

verkar eller förpackar foder eller eller fodertillsatser som skall släppas
fodertillsatser skall                     ut pä marknaden skall

1. göra anmälan om sin verksamhet till Jordbruksverket,

2. föra sådana anteckningar över lager, tillverkning, inköp och försäljning
eller annat förfogande som behövs för kontroll av att denna lag eller med stöd
av lagen meddelade föreskrifter följs,

3. lämna uppgifter om varan i samband med överlåtelse genom märkning
eller på annat sätt

Med stöd av bemyndigandet i
första stycket får föreskrivas hur
uppgifter som avses i första stycket
3 skall vara utformade.

12 §5

Jordbruksverket utövar tillsynen
över efterlevnaden av denna lag och
med stöd av lagen meddelade före-
skrifter. Jordbruksverket får överlåta
åt länsstyrelsen att utöva viss tillsyn
inom länet. Sker sädan överlåtelse,
skall vad som sägs i lagen om till-
synsmyndighet gälla även länssty-
relsen.

Jordbruksverket utövar tillsynen
över efterlevnaden av denna lag och
med stöd av lagen meddelade före-
skrifter. Jordbruksverket får överlåta
åt länsstyrelsen att utöva viss tillsyn
inom länet. Jordbruksverket får ock-
så överlåta åt andra myndigheter än
länsstyrelsen att utöva tillsyn. Om
tillsyn överlåts, skall vad som sägs
om tillsynsmyndighet i lagen gälla
även den myndighet till vilken tillsyn
överlåtits.

15 §

Tillsynsmyndigheten får ta hand
om foder och fodertillsatser som up-
penbart är avsedda att försäljas eller
användas i strid med 9-11 §. Till-
synsmyndigheten får vidare ta hand
om foder och fodertillsatser som av-
ses med ett föreläggande eller ett för-
bud enligt 14 §, om föreläggandet el-
ler förbudet inte efterkoms.

Tillsynsmyndigheten får ta hand
om foder och fodertillsatser som up-
penbart är avsedda att försäljas eller
användas i strid med 3 a § första
stycket eller 9-11 §. Tillsynsmyndig-
heten får vidare ta hand om foder
och fodertillsatser som avses med ett
föreläggande eller ett förbud enligt
14 §, om föreläggandet eller förbu-
det inte följs.

Har ett foder eller en fodertillsats tagits om hand, får ägaren under tillsyns-
myndighetens kontroll göra varan duglig till utfodring eller använda den för
något annat lovligt ändamål. I annat fall skall varan förstöras genom tillsyns-
myndighetens försorg på ägarens bekostnad.

17 §

Till böter döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet

5 Senaste lydelse 1991:401

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:119

1. bryter mot 4 § första stycket, 5       1. bryter mot 3 a § första stycket,

eller 9-11 §,                             4 § första stycket, 5 eller 9-11 §,

2. bryter mot en föreskrift som meddelats med stöd av 4 § andra stycket
eller 6 §.

3. åsidosätter förbud eller villkor 3. åsidosätter förbud eller villkor

som meddelats med stöd av 4 § and- som meddelats med stöd av 4 § and-
ra stycket, 5 eller 8 §, eller              ra stycket eller 8 §, eller

4. underlåter att fullgöra sin skyldighet enligt 13 § första stycket andra me-
ningen.

I ringa fall skall inte dömas till ansvar.

Den som har överträtt vitesföreläggande eller vitesförbud döms inte till an-
svar enligt denna lag för gärning som omfattas av föreläggandet eller förbu-
det.

Ansvar enligt första stycket inträder inte om ansvar för gärningen kan ådö-
mas enligt brottsbalken eller enligt lagen (1960:418) om straff för varusmugg-
ling.

19 §6

Beslut av Jordbruksverket i ären-
de som avses i 13 § första stycket,
14 eller 15 § får överklagas hos kam-
marrätten. Föreskrifter om överkla-
gande av beslut av Jordbruksverket
med stöd av ett bemyndigande enligt
4-6 och 8 §§ meddelas av regering-
en.

Länsstyrelsens beslut får överkla-
gas hos Jordbruksverket. Jordbruks-
verkets beslut i ett sådant ärende får
överklagas hos kammarrätten.

Beslut av Jordbruksverket i ären-
de som avses i 3 a § tredje stycket,
13 § första stycket, 14 eller 15 § får
överklagas hos kammarrätten. Före-
skrifter om överklagande av beslut
av Jordbruksverket med stöd av ett
bemyndigande enligt 4, 6 och 8 §§
meddelas av regeringen.

Beslut av länsstyrelsen eller av an-
nan myndighet till vilken Jordbruks-
verket överlåtit att utöva tillsyn får
överklagas hos Jordbruksverket.
Jordbruksverkets beslut i ett sådant
ärende får överklagas hos kammar-
rätten.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

6 Senaste lydelse 1991:401.

10

3. Förslag till

Lag om ändring i utsädeslagen (1976:298)

Härigenom föreskrivs i fråga om utsädeslagen (1976:298)!

dels att 6 § skall upphöra att gälla,

dels att 1-4, 7 och 8 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas två nya bestämmelser, 3 a och 9 §§, av
följande lydelse.

Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse

1 §2

I denna lag förstås med

1. utsäde, dels frö som är avsett till utsäde med undantag av skogsfrö, dels

Prop. 1992/93:119

utsäde av potatis (utsädespotatis),

2. statsplombering av utsäde, för-
valtningsuppgift som innebär kvali-
tetskontroll av utsäde, plombering
av förpackning med utsäde och ut-
färdande av bevis därom.

Regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om att utsäde av visst
slag får överlämnas till annan eller
föras ut ur landet endast om stats-
plombering av utsädet har skett.

Regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om vilka villkor som
skall gälla för statsplombering.

Regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om att utsäde av visst
slag som inte skall statsplomberas
får överlämnas till annan endast om
utsädet är försett med eller åtföljs av
uppgifter som behövs för att bedöma
dess kvalitet (kvalitetsdeklaration).

2. certifiering av utsäde, förvalt-
ningsuppgift som innebär kvalitets-
kontroll av utsäde, försegling av för-
packning med utsäde och utfärdande
av bevis om detta.

2 §3

Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får med-
dela föreskrifter om att utsäde av
visst slag får släppas ut pä mark-
naden endast om certifiering av utsä-
det har skett

Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får med-
dela föreskrifter om vilka villkor
som skall gälla för certifiering.

3 §-*

Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får med-
dela föreskrifter om att utsäde av
visst slag som inte skall certifieras
får släppas ut pä marknaden endast
om utsädet är försett med eller åtföljs
av uppgifter som behövs för att be-
döma dess kvalitet (kvalitetsdekla-
ration).

1 Senaste lydelse av lagens rubrik 1979:298.

2 Senaste lydelse 1979:298.

3 Senaste lydelse 1979:298.

4 Senaste lydelse 1979:298.

11

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:119

För tillsyn av att föreskrifterna
om kvalitetsdeklaration följs äger
myndighet som regeringen bestäm-
mer tillträde till lokal eller annat ut-
rymme och fdr där ta prov. Myndig-
heten har rått att på begäran få de
upplysningar och handlingar som be-
hövs för tillsynen.

Det åligger polismyndighet att
lämna det biträde som behövs för till-
synen.

3a§

För tillsyn av att föreskrifterna
om certifiering och kvalitetsdeklara-
tion följs har myndighet som rege-
ringen bestämmer rätt att få tillträde
till lokaler och andra utrymmen och
att där ta prov. Myndigheten har rätt
att på begäran få de upplysningar
och handlingar som behövs för till-
synen.

Polismyndigheten skall på begä-
ran lämna den hjälp som behövs vid
tillsynen.

Tillsynsmyndigheten får meddela
de förelägganden som behövs för att
bestämmelserna i första stycket skall
efterlevas. Förelägganden kan före-
nas med vite.

Skall statsplombering av utsäde
ske enligt 2 §, är den som begär
plomberingen skyldig att erlägga av-
gift (växtförådlingsavgift) med be-
lopp som fastställes av regeringen el-
ler myndighet som regeringen be-
stämmer.

För utsäde av sort som har regi-
strerats enligt växtförädlarrättslagen
(1971:392) uttages växtförädlings-
avgift endast om sortinnehavaren till
beskattningsmyndighet som avses i

Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får före-
skriva att den som yrkesmässigt för-
packar eller bedriver handel med
köksväxtutsäde skall göra anmälan
om sin verksamhet till Statens ut-
sädeskontroll.

12

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:119

6 § avger förklaring pä heder och
samvete att han ej avser att uppbära
ersättning för annans yrkesmässiga
utnyttjande av sorten inom landet.

Regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om befrielse från eller
återbetalning av växtförädlingsavgift
vid utförsel eller om återbetalning av
växtförädlingsavgift för utsäde av
sort som har marknadsförts innan re-
gistrering av sorten har skett enligt
växtförädlarrättslagen.

7 §5

Den som till Utsädeskontrollen
uppsåtligen avger handling med orik-
tig uppgift och därigenom föranleder
fara för att växtförädlingsavgift un-
dandras döms till böter eller fängelse
i högst ett dr. Sker sådan gärning av
grov oaktsamhet, döms till böter.

Den som till Utsädeskontrollen
uppsåtligen eller av grov oaktsamhet
lämnar oriktig uppgift om varas slag
eller sort döms till böter, om inte gär-
ningen är belagd med straff enligt
första stycket.

I ringa fall döms inte till ansvar
enligt första eller andra stycket.

Utan hinder av 35 kap. 1 § brotts-
balken får påföljd för brott enligt
första stycket första meningen ådö-
mas, om den misstänkte häktats eller
erhållit del av dtal för brottet inom
fem år från brottet.

Bestämmelserna i 14 § andra
stycket skattebrottslagen (1971:69)
tillämpas på brott enligt första styck-
et första meningen.

Den som till Utsädeskontrollen
uppsåtligen eller av grov oaktsamhet
lämnar oriktig uppgift om en varas
slag eller sort döms till böter.

I ringa fall döms inte till ansvar.

5 Senaste lydelse 1985:113.

Ändringen innebär bl.a. att första, fjärde och femte styckena upphävs.

13

Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse

8 §6

Prop. 1992/93:119

Den som uppsåtligen eller av oakt-
samhet bryter mot föreskrift som har
meddelats med stöd av 2 § första
stycket eller 3 § första stycket dömes
till böter, om ej gärningen är belagd
med straff i lagen (1960:418) om
straff för varusmuggling.

Vara som varit föremål för brott
mot föreskrift, meddelad med stöd
av 3 § första stycket, skall förklaras
förverkad, om det ej är uppenbart
obilligt. Detsamma gäller utbyte av
sådant brott. I stället för varan kan
dess värde förklaras förverkat

Har någon gjort sig skyldig till
brott enligt första stycket, skall han
förpliktas erlägga växtförädlings-
avgift som har undandragits genom
brottet och ersätta tillsynsmyndighe-
ten kostnader för undersökning av
taget prov.

Den som uppsådigen eller av oakt-
samhet bryter mot föreskrift som har
meddelats med stöd av 2 § första
stycket eller 3 § döms till böter, om
inte gärningen är belagd med straff i
lagen (1960:418) om straff för varu-
smuggling. Till samma straff döms
den som uppsåtligen eller av oakt-
samhet åsidosätter anmälningsskyl-
dighet som föreskrivits med stöd av
4§.

Vara som varit föremål för brott
mot föreskrift, meddelad med stöd
av 3 §, skall förklaras förverkad, om
det inte är uppenbart obilligt.
Detsamma gäller utbyte av sådant
brott. I stället för varan kan dess
värde förklaras förverkat

Har någon gjort sig skyldig till
brott enligt första stycket, skall han
ersätta tillsynsmyndigheten kostna-
der för undersökning av taget prov.

Tillsynsmyndighetens beslut en-
ligt 3 a § tredje stycket får överkla-
gas hos kammarrätten.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

6 Senaste lydelse 1979:298.

14

4. Förslag till

Lag om provtagning på djur

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Denna lag avser kartläggning och kontroll av smittsamma djursjukdomar
samt kontroll av användningen av läkemedel vid uppfödningen av djur.

2 § För att kartlägga förekomst av, fastställa frihet från eller kontrollera vis-
sa smittsamma djursjukdomar får regeringen eller den myndighet som rege-
ringen bestämmer föreskriva eller i det särskilda fallet besluta om provtagning
eller undersökning enligt denna lag.

För att kontrollera användningen av läkemedel och andra ämnen eller be-
redningar med liknande verkan vid uppfödningen av djur får regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer föreskriva eller i det särskilda fal-
let besluta om provtagning eller undersökning enligt denna lag.

3 § Provtagning eller undersökning enligt 2 § får utföras av veterinär eller
annan person som utses av regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer. Provtagningen eller undersökningen får utföras på

1. djur och djurkroppar,

2. mjölk som levereras till mejeri,

3. annat material som regeringen eller den myndighet som regeringen be-
stämmer föreskriver.

Provtagningen eller undersökningen får utföras utan samtycke av ägare
eller annan rättsinnehavare och skall genomföras på ett sätt som innebär så
små olägenheter som möjligt för denne.

4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om vad den som föder upp djur skall iaktta i fråga om

1. skyldighet att anmäla verksamheten till en myndighet och att föra anteck-
ningar om verksamheten,

2. skyldighet att anmäla misstanke om djursjukdom till en veterinär, och

3. krav på hygien i djurhållningen.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får vidare före-
skriva eller i ett enskilt fall besluta att djur får säljas till annat än slakt eller flyt-
tas från ett område till ett annat inom landet, endast om djuren är fria från viss
sjukdom.

5 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om skyldighet för djurägare att betala ersättning för provtagning
och undersökning enligt denna lag.

6 § För provtagning eller undersökning enligt denna lag har den som utför
provtagningen eller undersökningen rätt att få tillträde till områden, anlägg-
ningar, byggnader, lokaler och andra utrymmen där djur hålls eller där djur-
kroppar, mjölk eller annat material förvaras.

Djurägaren skall tillhandahålla den hjälp som behövs för att provtagningen
eller undersökningen skall kunna genomföras.

Prop. 1992/93:119

15

7 § Till böter döms den djurägare som inte fullgör skyldigheten enligt 6 § Prop. 1992/93:119
andra stycket.

8 § Beslut som annan statlig myndighet än regeringen i enskilda fall
meddelat enligt denna lag får överklagas hos kammarrätten.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

16

5. Förslag till

Lag om EEG-handelsgödsel

Härigenom föreskrivs följande.

Tillämpningsområde

1 § Denna lag gäller marknadsföring av handelsgödsel under särskild beteck-
ning.

EEG - handelsgödsel

2 § Handelsgödsel som uppfyller särskilda villkor i fråga om innehåll, sam-
mansättning, egenskaper, beteckning, förpackning och märkning får mark-
nadsföras under beteckningen EEG-handelsgödsel.

Villkoren anges i föreskrifter som meddelas av regeringen eller, efter rege-
ringens bemyndigande, Statens jordbruksverk.

Anmälan m.m.

3 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Jordbruksverket får
föreskriva att den som marknadsför handelsgödsel skall göra anmälan om sin
verksamhet till Jordbruksverket.

Tillsyn

4 § Jordbruksverket utövar tillsynen över efterlevnaden av denna lag och fö-
reskrifter som meddelats med stöd av lagen. Jordbruksverket får överlåta åt
länsstyrelsen att utöva viss tillsyn inom länet.

5 § För tillsynen har en tillsynsmyndighet rätt att få tillträde till områden, lo-
kaler och andra utrymmen där handelsgödsel hanteras och där göra undersök-
ningar och ta prover. En tillsynsmyndighet har rätt att på begäran få de upplys-
ningar och handlingar som behövs för tillsynen.

Polismyndigheten skall på begäran lämna den hjälp som behövs vid tillsy-
nen.

6 § En tillsynsmyndighet får meddela de förelägganden eller förbud som be-
hövs för att denna lag eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen skall
efterlevas.

I beslut om föreläggande eller förbud kan tillsynsmyndigheten sätta ut vite.

7 § Den som på Jordbruksverkets uppdrag utför provtagning och analyserar
prov av EEG-gödselmedel skall genomföra provtagningen och analyserna en-
ligt de metoder som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Jord-
bruksverket föreskriver.

Prop. 1992/93:119

2 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 119

Tillsynsavgifter                                                  Prop. 1992/93:119

8 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Jordbruksverket, får
föreskriva att särskilda avgifter får tas ut för kontroll som utövas enligt denna
lag eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen.

Ansvar och överklagande

9 § Till böter döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet marknadsför
handelsgödsel under beteckningen EEG-handelsgödsel utan att de villkor för
detta som föreskrivits med stöd av 2 § är uppfyllda.

I ringa fall skall inte dömas till ansvar.

Den som har överträtt ett vitesföreläggande eller vitesförbud döms inte till
ansvar enligt denna lag för den gärning som omfattas av föreläggandet eller
förbudet.

Till ansvar enligt första stycket döms inte, om gärningen är belagd med
straff i brottsbalken.

10 § Länsstyrelsens beslut i ärende som avses i 5 § första stycket eller 6 §
får överklagas hos Jordbruksverket.

Beslut av Jordbruksverket i sådana ärenden får överklagas hos kammarrät-

ten.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

18

6. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1984:151) om punktskatter och
prisregleringsavgifter

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 § lagen (1984:151) om punktskatter och
prisregleringsavgifter skall ha följande lydelse.

Prop. 1992/93:119

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Vissa bestämmelser i denna lag
gäller också för överlastavgift, väg-
trafikskatt, växtförädlingsavgift, till-
fällig förmögenhetsskatt och miljöav-
gift enligt vad som föreskrivs i lagen
(1972:435) om överlastavgift, vägtra-
fikskattelagen (1973:601), utsädes-
lagen (1976:298) och lagen (1986:
1225) om tillfällig förmögenhets-
skatt för livförsäkringsbolag, under-
stödsföreningar och pensionsstif-
telser, vägtrafikskattelagen (1988:
327) samt lagen (1990:613) om mil-
jöavgift på utsläpp av kväveoxider
vid energiproduktion.

1 kap.2 §!

Vissa bestämmelser i denna lag
gäller också för överlastavgift, väg-
trafikskatt, tillfällig förmögenhets-
skatt och miljöavgift enligt vad som
föreskrivs i lagen (1972:435) om
överlastavgift, vägtrafikskattelagen
(1973:601) och lagen (1986:1225)
om tillfällig förmögenhetsskatt för
livförsäkringsbolag, understödsföre-
ningar och pensionsstiftelser, vägtra-
fikskattelagen (1988:327) samt lagen
(1990:613) om miljöavgift på ut-
släpp av kväveoxider vid energipro-
duktion.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

1 Senaste lydelse 1991:702.

19

J ordbruksdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 1 oktober 1992

Prop. 1992/93:119

Närvarande: statsrådet B. Westerberg, ordförande, och statsråden Friggebo,
Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson, Svensson, af Ugglas, Dinkelspiel,
Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck, Davidson, Odell, Lundgren, Unckel,
P. Westerberg, Ask

Föredragande: statsrådet Olsson

Lagrådsremiss om ändringar i livsmedelslagen
(1971:511) m.fl. lagar i anledning av EES-avtalet

1 Ärendet och dess beredning

I propositionen 1991/92:170 om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet
(EES) redovisas i vilka avseenden EES-avtalet rör Jordbruksdepartementets
verksamhetsområde. I anslutning till en beskrivning av EES-avtalets bestäm-
melser och motsvarande svenska regler har jag i propositionen redovisat min
bedömning av i vilka avseenden avtalet föranleder lagändringar. Jag redovi-
sade som min uppfattning att regeringen under hösten i en särskild propo-
sition bör föreslå riksdagen ändringar i livsmedelslagen (1971:511), lagen
(1985:295) om foder, utsädeslagen (1976:298) och lagen (1985:342) om
kontroll av husdjur. Jag förutskickade också att det kunde bli nödvändigt att
begära riksdagens bemyndigande för föreskrifter om gödselmedel.

Inom Jordbruksdepartementet har upprättats en promemoria med förslag
till ändringar i de nämnda lagarna med undantag för lagen om kontroll av hus-
djur. I promemorian föreslås därutöver en helt ny lag om provtagning på
djur.

Promemorian har remissbehandlats.

Till protokollet i detta ärende bör fogas de lagförslag som läggs fram i pro-
memorian som bilaga 1.

En förteckning över remissinstanserna och kopior av remissyttrandena
finns tillgängliga i lagstiftningsärendet.

I det följande behandlar jag i olika avsnitt förslagen till ändringar i livsme-
delslagen, foderlagen och utsädeslagen och förslaget till lag om provtagning
på djur.

Jag lägger också fram ett förslag till lag om EEG-handelsgödsel som inte
finns upptaget i den remissbehandlade promemorian. Under beredningen av
det lagförslaget har emellertid synpunkter under hand inhämtats från bl.a. fö-
reträdare för Statens jordbruksverk och Sveriges lantbruksuniversitet. Vissa
kontakter har också tagits med olika branschföreträdare. I sammanhanget tar
jag upp vissa frågor som varit föremål för särskild utredning och remissbehand-

20

ling. Med stöd av regeringens bemyndigande den 27 juni 1991 tillkallade chef- Prop. 1992/93:119
en för Jordbruksdepartementet en särskild utredare med uppgift att utreda för-
utsättningarna för att införa en miljöavgift på kadmium i handelsgödsel. I upp-
draget ingick även att föreslå en högsta tillåten kadmiumhalt i handelsgödsel.

I januari 1992 avlämnade utredningen sitt betänkande (SOU 1992:14)
Mindre kadmium i handelsgödsel. Till protokollet i detta ärende bör fogas ut-
redningens sammanfattning av betänkandet som bilaga 2.

En sammanställning av remissyttrandena över betänkandet finns tillgänglig

1 lagstiftningsärendet

2 Livsmedel

2.1 EG:s bestämmelser och den svenska lagstiftningen

Vad beträffar livsmedel omfattar EES-avtalet bestämmelser som återfinns i
EG:s rättsakter om livsmedelstillsatser, märkning, specialdestinerade livsme-
del, dricksvatten, vin och spritprodukter, hygienkrav för bl.a. kött, mjölk,
ägg och fisk och om livsmedelskontroll. Avtalet omfattar också bestämmelser
om material avsedda att komma i kontakt med livsmedel.

Bestämmelserna kan i sammanfattning sägas innebära följande.

De grundläggande bestämmelserna om livsmedelstillsatser finns upptagna i
ett ramdirektiv (direktiv 89/107/EEG). Enligt direktivet får bara sådana tillsat-
ser som är upptagna på en särskild lista användas. Bestämmelserna innebär
emellertid också att de länder som är anslutna till EES-avtalet vid import av
livsmedel måste godta de tillsatser som upptas i listan. Undantag får dock gö-
ras för tillsatser som importlandet inte godtar av hälsoskäl. Som framgår av re-
dovisningen i propositionen om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet
(EES) (prop. 1991/92:170 del III bil. 8) har EG ännu inte beslutat vilka tillsat-
ser som skall finnas med på listan.

Märkningsbestämmelsema innebär bl.a. krav på att ingredienserna i ett livs-
medel skall deklareras, att hållbarhetstiden skall anges och att uppgift skall
lämnas om tillverkare, förpackare eller säljare (direktiv 79/112/EEG).

Reglerna om specialdestinerade livsmedel innebär att livsmedel som är sär-
skilt lämpade för t.ex. diabetiker skall uppfylla vissa angivna krav för att få
säljas (direktiv 89/398/EEG).

Bestämmelserna om dricksvatten anger bl.a. högsta tillåtna halter av främ-
mande ämnen i sådant vatten (direktiv 80/778/EEG).

Reglerna för vin och sprit utgörs bl.a. av märkningsbestämmelser och be-
stämmelser om gränsvärden for främmande ämnen.

Bestämmelserna om hygienkrav för kött rör köttbesiktning och annan kon-
troll i samband med slakt och hanteringen i övrigt av kött. Vidare ställs krav
på lokaler och utrustning som används vid kötthantering. Bestämmelser om
kontroll och utrustningskrav finns också i fråga om mjölk, äggprodukter och
fisk (direktiv 85/397/EEG, 89/437/EEG, 91/492/EEG och 91/493/EEG).

21

Enligt bestämmelserna om livsmedelskontroll skall inspektion och kontroll Prop. 1992/93:119
ske i hela kedjan från producent fram till konsument. Undersökningarna skall
omfatta provtagning och analys, personalhygien, kontroll av dokument,
lokaler, utrustning, märkning och presentation av livsmedel (direktiv
89/397/EEG).

När det gäller material avsedda att komma i kontakt med livsmedel finns in-
om EG regler som syftar till att förhindra att ämnen från förpackningar och
förvaringskärl överförs till livsmedel på ett sätt som kan påverka konsumen-
tens hälsa eller t.ex. livsmedlets lukt eller smak (direktiv 89/109/EEG m.fl.
direktiv).

De svenska bestämmelserna om livsmedel finns i livsmedelslagen
(1971:511), livsmedelsförordningen (1971:807), veterinära införselkungörel-
sen (1958:551), kungörelsen (1974:270) om kontroll vid införsel av livsme-
del, kungörelsen (1974:271) om kontroll vid utförsel av livsmedel och i före-
krifter meddelade av Livsmedelsverket.

Enligt livsmedelslagen får som livsmedelstillsats bara användas tillsats
som har godkänts för livsmedlet i fråga, om inte regeringen eller myndighet
som regeringen bestämmer föreskriver något annat (6 § ). Frågor om godkän-
nande av livsmedelstillsatser prövas enligt livsmedelsförordningen av Livsme-
delsverket.

Vissa grundläggande krav när det gäller märkningen av livsmedel följer av
livsmedelslagens bestämmelser. Sålunda krävs enligt lagen att livsmedlets
slag, sammansättning och vikt eller volym anges, att förvaringsanvisningar
ges, att uppgift om hållbarheten lämnas och att uppgift lämnas om förpackare
eller tillverkare (13 §). Med stöd av bemyndiganden i lagen och förordningen
har emellertid huvuddelen av märkningsbestämmelserna meddelats av rege-
ringen och Livsmedelsverket

I fråga om specialdestinerade livsmedel gäller enligt livsmedelslagen att det
krävs särskilt tillstånd för att få sälja livsmedel med uppgift om att livsmedlet
är särskilt lämpat för visst ändamål (20 §). Sådant tillstånd lämnas enligt för-
ordningen av Livsmedelsverket

Med stöd av bemyndiganden i livsmedelslagen och livsmedelsförordning-
en har Livsmedelsverket meddelat föreskrifter om dricksvatten. Livsmedelsver-
ket har också, i mycket begränsad utsträckning, meddelat föreskrifter för vin
och sprit.

Livsmedelslagen innehåller slutligen tämligen vidsträckta bemyndiganden
som gör det möjligt att meddela föreskrifter om livsmedelslokaler, utrustning
för hantering av livsmedel, köttkontroll och kontroll av övrig livsmedelshan-
tering (9, 22 och 28 §§).

När det gäller förpackningar och förvaringskärl för livsmedel finns vissa
allmänna bestämmelser i livsmedelslagen och livsmedelsförordningen. Därtill
kommer för förvaringskärl vissa föreskrifter som har meddelats inom ramen
för lagstiftningen om kemiska produkter.

22

2.2 Behovet av anpassning

Av den redovisning som lämnats i propositionen om Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet (EES) (prop. 1991/92:170 del III bil. 8) framgår att den
svenska livsmedelslagstiftningen i flera avseenden redan är anpassad till de
regler som gäller inom EG. Så t.ex. är vår livsmedelskontroll utformad på ett
sådant sätt att det inte krävs några särskilda anpassningsåtgärder. Av redovis-
ningen framgår vidare att i den utsträckning ändringar behövs i den svenska
lagstiftningen så rör ändringsbehovet i stor utsträckning föreskrifter som med-
delas av Livsmedelsverket.

I några avseenden krävs emellertid ändringar i livsmedelslagen. Detta gäl-
ler bestämmelserna om märkning och om specialdestinerade livsmedel. Dessa
ändringar kräver i sin tur vissa följdändringar. Dessutom kan vissa paragrafer
upphävas.

I det följande behandlas i särskilda avsnitt de ändringar som i anledning av
EES-avtalet behöver göras i livsmedelslagen.

Med hänsyn till att fullständiga regler om livsmedelstillsatser ännu saknas
inom EG är det inte aktuellt att nu ändra livsmedelslagen i den delen. Sådana
ändringar kommer emellertid att behöva göras när EG:s bestämmelser förelig-
ger.

EES-avtalet förutsätts när det gäller livsmedelsområdet träda i kraft den
1 januari 1993. Vissa undantag och övergångstider gäller dock. Livsmedel
som märkts enligt nuvarande bestämmelser före den 1 januari 1993 får säljas
ytterligare två år på den inhemska marknaden. Beträffande gränsvärden för
bly och kadmium i keramik behöver Sverige inte uppfylla EG.s krav förrän
den 1 januari 1995. Bestämmelserna om hygienkrav för kött, mjölk, äggpro-
dukter och fisk skall tillämpas från och med den 1 oktober 1993.

2.3 EES-anpassning av livsmedelslagens
märkningsbestämmelser

Mitt förslag: Märkningsbestämmelserna i 13 § första och andra
stycket livsmedelslagen ersätts av ett bemyndigande för regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om
märkning av livsmedel.

Livsmedelsverket får det samlade ansvaret för att meddela föreskrif-
ter om märkning i överensstämmelse med EG:s direktiv.

Prop. 1992/93:119

Promemorians förslag överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: Av nio remissinstanser tillstyrker åtta förslaget.
Nordiska samfundet mot plågsamma djurförsök motsätter sig förslaget. Kon-
sumentverket anser att det finns goda skäl för att inte ha detaljerade märknings-

23

bestämmelser i livsmedelslagen men ifrågasätter om inte de mer grundläggan- Prop. 1992/93:119
de märkningskraven bör framgå av livsmedelsförordningen.

Skälen för mitt förslag: Bestämmelser om märkning finns i livsmedels-
lagen, livsmedelsförordningen och i Livsmedelsverkets kungörelse (SLVFS
1984:11) med allmänna tillämpningsföreskrifter. I livsmedelslagen 13-15 §§
finns de grundläggande bestämmelserna i ämnet. I 13 § finns en uppräkning
av de uppgifter som skall anges på färdigförpackade livsmedel. Hit hör t.ex.
uppgifter om livsmedlets slag och sammansättning, dess nettovikt eller netto-
volym vid förpackningstillfället samt den beräknade hållbarhetstiden, om den-
na är begränsad. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer kan
begränsa märkningsskyldigheten enligt bestämmelsen men också utvidga den-
na på så sätt att märkning kan föreskrivas även i andra fall än beträffande fär-
digförpackade livsmedel. Vissa närmare föreskrifter om märkning finns i
21-26 §§ livsmedelsförordningen. Den alldeles övervägande mängden be-
stämmelser finns emellertid i 7 kap. i den kungörelse av Livsmedelsverket
som nämns inledningsvis.

Den sekundärlagstiftning som gäller inom EG på detta område och som
också omfattas av EES-avtalet finns upptagen i bilaga II, avsnitt XII till EES-
avtalet. Det viktigaste direktivet i sammanhanget är det tidigare nämnda direk-
tivet 79/112/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om märk-
ning, presentation och reklam i fråga om livsmedel, som är ett s.k. ramdirek-
tiv. Direktivet har ändrats sex gånger, senast år 1991.1 regeringens proposi-
tion 1991/92:170 bil. 8 s. 6 finns en redogörelse för de huvudsakliga skillna-
der som finns mellan den svenska lagstiftningen och de märkningsbestämmel-
ser som följer av EES-avtalet. Av denna redogörelse framgår att den svenska
lagen på det hela taget tillgodoser kraven enligt märkningsdirektivet. Vissa
smärre justeringar skulle dock behöva göras i 13 § bl.a. beroende på att direk-
tivets uppräkning av obligatoriska märkningsuppgifter i någon mån avviker
från den svenska. De skillnader som föreligger är följande. Enligt 13 § livsme-
delslagen skall förpackarens eller tillverkarens namn eller firma anges på fär-
digförpackat livsmedel. Enligt artikel 3.6 i märkningsdirektivet är det tillräck-
ligt att ange namnet på tillverkaren, förpackaren eller säljaren. En annan skill-
nad är att märkningsdirektivet för vissa fall medger undantag när det gäller
vikt- och volymmärkning (artikel 8.3 och 5). Enligt 13 § 3 livsmedelslagen
måste vikt eller volym alltid anges. En tredje skillnad är att märkningsdirekti-
vet tillåter att vissa obligatoriska märkningsuppgifter endast behöver anges i
relevanta handelsdokument om livsmedlen är färdigförpackade och förs ut på
marknaden i ett tidigare handelsled än i detaljhandelsledet (artikel 11.1). Livs-
medelslagen 13 § kräver att färdigförpackningar skall vara märkta med alla ob-
ligatoriska uppgifter då de för första gången saluhålls av förpackaren eller im-
portören.

När det gäller införlivandet av de märkningsbestämmelser som följer av
EES-avtalet uppkommer frågan om den nuvarande nivåfördelningen mellan
lag, förordning och myndighetsföreskrifter bör behållas. I denna fråga bör föl-
jande beaktas.

24

Märkningsbestämmelsema är utpräglat tekniska och inte sällan mycket de- Prop. 1992/93:119
taljerade. Det nuvarande systemet med detaljerade bestämmelser på tre norm-
givningsnivåer gör att regelmassan blir svår att överblicka och därmed svår att
efterleva för företagen och svår att tillämpa för tillsynsmyndigheterna, i första
hand miljö- och hälsoskyddsnämnderna. Också konsumenterna kan ha svårt
att få klarhet i vilka regler som gäller. Det framstår med hänsyn till vad nu
sagts som angeläget att begränsa antalet nivåer i regelgivningen. Här förelig-
ger två alternativ. Det ena är att regeringen i samarbete med Livsmedelsverket
bygger ut livsmedelsförordningen med de ytterligare föreskrifter som behövs.
Denna lösning framstår emellertid som mindre ändamålsenlig med hänsyn till
de aktuella bestämmelsernas art och den nuvarande fördelningen mellan för-
ordning och myndighetsförfattning. En bättre lösning torde vara att detaljbe-
stämmelsema om märkning i 13 § lagen utmönstras och ersätts av ett generellt
bemyndigande som gör det möjligt för regeringen att överlåta åt Livsmedelsver-
ket att meddela föreskrifter om märkning av livsmedel. En sådan lösning inne-
bär att vissa detaljbestämmelser i livsmedelsförordningen kan utmönstras och
att föreskrifterna i förordningen koncentreras till de bemyndiganden som be-
hövs för vidaredelegeringen till Livsmedelsverket. Flera skäl talar för en så-
dan lösning. Föreskrivandeansvaret för detaljbestämmelser av teknisk karak-
tär överlåts i stor utsträckning åt myndigheterna, eftersom de frågor som skall
regleras kan vara tekniskt komplicerade och förutsätter specialistkunskap. Det
skulle från användarsynpunkt vara en stor fördel om de föreskrifter som be-
hövs på detta område samlas i en enda författning. Det är vidare inte ovanligt
att EG-direktiven ändras. Det skulle därför vara praktiskt att bestämmelserna
finns samlade på den nivå där ändringar kan göras på det smidigaste sättet.
Principiellt gäller visserligen att bemyndiganden bör preciseras och inte göras
mera vidsträckta än nödvändigt. Direktiven på detta område kräver emellertid
totalharmonisering, vilket innebär att de enskilda länderna inte får ha avvikan-
de regler. Livsmedelsverket kommer därför att vara bundet av direktivens be-
stämmelser. Härtill kommer att EG:s märkningsbestämmelser är omfattande
och mycket detaljrika. Anpassningen på detta område kommer därför att inne-
bära att mängden bestämmelser och detaljeringsnivån ökar. Den föreslagna
lösningen strider inte heller mot livsmedelslagens uppbyggnad i övrigt. Livs-
medelslagen är en utpräglad ramlag med få detaljbestämmelser och relativt vi-
da bemyndiganden.

Den nu föreslagna lösningen leder till konsekvensändringar i 16 och 30 §§
livsmedelslagen. I livsmedelslagen finns bestämmelser om vem som har an-
svaret för märkningen av livsmedel (14 §). Dessa bestämmelser avviker från
vad som gäller enligt märkningsdirektivet. Med mitt förslag vad beträffar för-
delningen av ansvaret för normgivningen är det naturligt att Livsmedelsverket
i fortsättningen får meddela föreskrifter också i detta avseende. Med hänsyn
härtill kan 14 § upphävas.

Som redan nämnts tillåts enligt märkningsdirektiven inte några avvikande
bestämmelser. Jag vill dock i detta sammanhang framhålla att det inte finns nå-
got som hindrar att de svenska livsmedelsproducenterna frivilligt som ett kon-

25

kurrensmedel märker sina produkter med uppgifter som inte längre kommer Prop. 1992/93:119
att krävas sedan de märkningsbestämmelser som omfattas av EES-avtalet in-
förlivats i det svenska regelverket. Sådana åtgärder är varken handelshindran-
de eller diskriminerande. Ett aktuellt exempel är märkningen med bakningsda-
tum på färdigförpackat bröd. Krav på sådan märkning infördes år 1989. Det
märkningskravet kommer emellertid att upphöra som en följd av EES-avtalet
Några större svenska brödproducenter har redan nu beslutat att även i fortsätt-
ningen frivilligt märka brödet med bakningsdatum, eftersom konsumenterna
uppfattar denna uppgift som en kvalitetsgaranti.

2.4 Marknadsföring av livsmedel

Min bedömning: Marknadsföringslagen tillgodoser det krav på regle-
ring som följer av EG:s föreskrifter om marknadsföring av livsmedel.
Någon särskild åtgärd för införlivande behövs därför inte.

Skälen för min bedömning: I märkningsdirektivet, som enligt sin ru-
brik förutom märkning även behandlar reklam och annan presentation av livs-
medel, finns bestämmelser om förbud mot olika åtgärder i samband med
marknadsföring av livsmedel. Livsmedel får t.ex. inte säljas under omstän-
digheter som är ägnade att vilseleda köparen om vad som är utmärkande för
livsmedlet, särskilt i fråga om dess slag, identitet, egenskaper, sammansätt-
ning, mängd, hållbarhet osv. (artikel 2.1). Enligt samma artikel får märkning-
en inte tillskriva livsmedel egenskaper som uppges kunna förebygga, behand-
la eller bota någon sjukdom eller antyda sådana egenskaper. I artikel 2.2 före-
skrivs att EG:s ministerråd skall upprätta en icke uttömmande förteckning
över påståenden som måste förbjudas eller begränsas. Enligt artikel 2.3 skall
förbuden och begränsningarna i p. 1 och 2 förutom reklam också gälla presen-
tationen av livsmedel, särskilt med avseende på deras form, utseende eller för-
packning, de förpackningsmaterial som används och det sätt på vilket livsmed-
len arrangeras samt den miljö i vilken de exponeras. Liknande bestämmelser
finns i andra direktiv på livsmedelsområdet, t.ex. i ramdirektivet om special-
destinerade livsmedel (89/398/EEG).

Livsmedelslagen reglerar över huvud taget inte reklam och sådan
marknadsföring som inte är märkning. Den grundläggande regleringen av
reklam och annan marknadsföring finns i stället i marknadsföringslagen
(1975:1418). Den lagen har till ändamål dels att främja konsumenternas
intressen i samband med näringsidkares marknadsföring av varor, tjänster
eller andra nyttigheter, dels att motverka marknadsföring som är otillbörlig
mot konsumenter eller näringsidkare (1 §).

Lagens viktigaste regler är tre generalklausuler som i allmänna ordalag an-
ger vad en näringsidkare skall iaktta i sin marknadsföring. Generalklausuler-
na behandlar otillbörlig marknadsföring (2 §), informationsskyldighet (3 §)

26

och produktotjänlighet (4 §). Det ankommer pä Konsumentverket/Konsument- Prop. 1992/93:119
ombudsmannen (KO) och Marknadsdomstolen att tillämpa dessa regler. Mark-
nadsdomstolen kan t.ex. besluta om förbud och älägganden for näringsidkare
vid vite. Lagen innehåller också tre straffsanktionerade föreskrifter (6-8 §§).
Tillämpningen av straffbestämmelserna ankommer på de allmänna domstolar-
na. Allmänt åtal får dock bara väckas efter medgivande av KO.

Enligt min mening tillgodoser marknadsföringslagen det krav på reglering
som följer av EG:s föreskrifter på området. Någon särskild åtgärd för införli-
vande behövs därför inte.

Även i EG:s ramdirektiv om livsmedelskontroll (89/397/EEG) finns be-
stämmelser med anknytning till marknadsföringen av livsmedel. Direktivet
ställer nämligen utöver krav på undersökning av själva livsmedlet även krav
på att tillsynen skall omfatta inspektioner av märkning och presentation av
livsmedel (artikel 5 och 6).

Livsmedelskontrolldirektivets krav på att inspektionen skall omfatta även
marknadsföringsåtgärder kan inte anses innefatta något krav på att just livsme-
delsmyndigheten skall utöva denna kontroll. Konsumentverket har att överva-
ka all marknadsföring och har ett övergripande ansvar när det gäller att tillvara-
ta konsumenternas intressen. Vid överträdelser av marknadsföringslagen har
KO möjlighet att utfärda vitesföreläggande eller väcka talan hos Marknadsdom-
stolen. Det krav på övervakning som följer av direktivet får anses tillgodosett
genom denna tillsynsorganisation.

Jag har i dessa frågor samrått med chefen för Civildepartementet.

2.5 EES-anpassning av livsmedelslagens bestämmelser om
specialdestinerade livsmedel m.m.

Mitt förslag: Tillståndskravet i fråga om specialdestinerade livsmedel

i 20 § livsmedelslagen ersätts av ett bemyndigande för regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om
saluhållande av livsmedel för särskilda näringsändamål. Bemyndigan-
det skall även omfatta naturliga mineralvatten.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med mitt.

Remissinstanserna: Alla instanser som svarat i den här delen utom en
godtar promemorieförslaget. Invändningen rör borttagandet av tillstånds-
kravet.

Skälen för mitt förslag: Enligt 20 § livsmedelslagen får livsmedel inte
utan tillstånd av myndighet som regeringen bestämmer saluhållas under upp-
gift att det är särskilt lämpat för människor med behov av särskild kost på
grund av ålder, sjukdom eller annat förhållande. Enligt paragrafens andra
stycke kan ett sådant tillstånd förenas med villkor. Frågor om tillstånd prövas
enligt 28 § livsmedelsförordningen av Livsmedelsverket. Ytterligare bestäm-

27

melser om vissa slag av specialdestinerade livsmedel finns i Livsmedelsver- Prop. 1992/93:119
kets föreskrifter.

EG:s centrala bestämmelser om specialdestinerade livsmedel återfinns i
ramdirektivet (89/398/EEG) om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning
om specialdestinerade livsmedel. Enligt artikel 1 i direktivet avses med special-
destinerade livsmedel sådana livsmedel som på grund av deras särskilda sam-
mansättning eller det särskilda sätt som de är framställda på klart kan skiljas
från livsmedel för normal konsumtion. Livsmedlen skall vara lämpliga för på-
stådda dietändamål och saluföras på ett sätt som framhåller denna lämplighet.
Som tidigare har framhållits (prop. 1991/92:170 del III bil. 8 s. 7) kommer
en anpassning till direktivet att innebära ett helt ändrat regelsystem för svensk
del. Det nuvarande tillståndskravet kommer i princip att ersättas med ett sys-
tem som innebär att produkter som motsvarar fastställda krav får säljas utan
tillstånd. Enligt direktivet skall särdirektiv fastställas för följande grupper av
specialdestinerade livsmedel: modersmjölksersättningar, mjölkblandningar
och vegetabiliska blandningar till spädbarn och småbarn (tillskottsnäring),
barnmat, livsmedel med lågt eller reducerat energiinnehåll för viktkontroll,
näringspreparat för särskilda medicinska behov, natriumfattiga livsmedel,
inkl, natriumfattiga eller natriumfria dietsalter, glutenfria livsmedel, livsmedel
avsedda att intas i samband med mycket krävande muskelarbete, särskilt för
idrottande, samt slutligen livsmedel för personer med störd kolhydratomsätt-
ning (diabetes). Endast ett sådant särdirektiv har hittills beslutats, nämligen ett
särdirektiv om modersmjölksersättningar och tillskottsnäring (91/321/EEG).
Detta direktiv omfattas dock ännu inte av EES-avtalet. Särdirektiv kan enligt
artikel 4 t.ex. omfatta väsentliga krav i fråga om varornas art och sammansätt-
ning, bestämmelser om råvarornas kvalitet, hygieniska krav och tillåtna tillsat-
ser liksom bestämmelser om märkning samt provtagningsförfaranden och ana-
lysmetoder som är nödvändiga for att kontrollera att kraven i särdirektiven ef-
terföljs.

För specialdestinerade livsmedel som inte tillhör någon av de ovan uppräk-
nade grupperna kommer ett anmälningssystem att gälla. Detta innebär att till-
verkaren eller i förekommande fall importören skall underrätta den behöriga
myndigheten i den medlemsstat där varan saluförs när denna första gången
släpps ut på marknaden (artikel 9). Ingenting torde hindra att det nuvarande
kravet på tillstånd behålls för sådana specialdestinerade livsmedel för vilka sär-
direktiv ännu inte föreligger men för vilka det finns svenska bestämmelser.
En anpassning av de svenska bestämmelserna till vad som gäller enligt EES-
avtalet förutsätter att bestämmelsen i 20 § lagen ersätts av ett bemyndigande
för regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer att meddela före-
skrifter om saluhållande av livsmedel för särskilda näringsändamål.

Naturliga mineralvatten

Enligt direktivet om naturliga mineralvatten (80/777/EEG) skall sådana vatten
godkännas av behörig myndighet i resp, medlemsstat. I dag saknas ett system

för godkännande av enskilda produkter. Livsmedelslagen bör därför komplet- Prop. 1992/93:119
teras. Lämpligen kan detta ske genom att i 20 § införa ett bemyndigande för
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela före-
skrifter om naturliga mineralvatten.

2.6 Behovet av föreskrifter under en övergångsperiod

Min bedömning: I fråga om märkning m.m. bör de nuvarande före-
skrifterna under en viss övergångstid kunna gälla jämsides med de nya
EG-anpassade föreskrifterna.

Skälen för min bedömning: EG:s direktiv om märkning innebär en ut-
tömmande reglering på området. Det är inte tillåtet att ha nationella regler som
avviker från EG:s bestämmelser. De svenska märkningsbestämmelsema är
väl så omfattande som EG:s och uppfyller i den meningen EG:s krav. De avvi-
kelser som finns beror på att de svenska bestämmelserna i vissa avseenden
går längre. Flera remissinstanser framhåller behovet av en övergångstid under
vilken livsmedel skall få saluföras med iakttagande av de nu gällande före-
skrifterna om märkning. Med den fördelning av ansvaret för normgivningen
som jag föreslår ankommer det på Livsmedelsverket att ta ställning till vilka
övergångsregler som skall gälla för de till EG:s regelverk anpassade märk-
ningsföreskriftema. Vad som kan bli aktuellt är att under en viss tid tillåta
märkning såväl enligt de nuvarande svenska märkningsföreskriftema som
enligt de nya, EG-anpassade föreskrifterna. Det skall självfallet inte vara frå-
ga om en längre sådan övergångstid än vad som är absolut nödvändigt för om-
ställning av maskiner och annan utrustning m.m. Liksom i fråga om införli-
vandet i övrigt måste noga prövas hur en sådan regel skall utformas för att va-
ra förenlig med EES-avtalet

EES-avtalet syftar till att genom bl.a. fri rörlighet av varor främja handel
och annan ekonomisk samverkan mellan parterna. Ett väsentligt bidrag till en
sådan fri rörlighet är att anpassa de svenska märkningsföreskriftema till EG:s
regler. Det har i avtalet inte förutsatts annat än att en märkning i enlighet med
EG:s regler skall godtas som en fullgod märkning på den svenska marknaden
från och med den dag avtalet träder i kraft. Det innebär att det från och med
den dagen måste finnas svenska märkningsföreskrifter som överensstämmer
med EG:s. Därigenom har emellertid också den anpassning av de svenska reg-
lerna skett som kan krävas för att vi i det här avseendet skall uppfylla våra för-
pliktelser enligt avtalet. Resultatet av den anpassning vi genomför påverkas
inte av att vi förser våra nya märkningsföreskrifter med en övergångsregel
som innebär att också våra gamla märkningsföreskrifter får gälla under en
övergångsperiod för varor som säljs på den svenska marknaden. En sådan
övergångsregel påverkar varken det fria varuflödet eller konkurrensförhållan-
det mellan företagen. Att vissa svenska företag under en period inte kan ta till

29

vara fördelarna med avtalet är beklagligt men innebär inte någon bristande av- Prop. 1992/93:119
talsuppfyllelse från svensk sida.

Enligt min mening finns det alltså utrymme för en övergångsregel i de
svenska märkningsföreskriftema av det slag som några remissinstanser efter-
lyst. Detta gäller även om det i avtalet inte skulle ha tagits in några bestämmel-
ser om vad som skall gälla övergångsvis. Med hänsyn härtill kan den över-
gångsbestämmelse som tagits in i avtalet inte uppfattas så att den skulle utgöra
ett hinder mot att i nationella föreskrifter ta in övergångsregler med avvikande
innehåll. Det kan anmärkas att regeln i avtalet visserligen är snäv i det avseen-
det att den bara omfattar varor som märkts före avtalets ikraftträdande. Den
tillåter emellertid att äldre bestämmelser tillämpas även om detta innebär att
märkningen inte blir så fullständig som EG kräver.

På samma sätt som i fråga om märkningen kommer en omställning till nya
krav när det gäller livsmedelsstandarder som omfattas av EES-avtalet att krä-
va viss tid. I avtalet finns inte någon övergångsbestämmelse. Som följer av
vad jag har anfört beträffande märkningen utgör frånvaron av en övergångs-
bestämmelse i avtalet inte något hinder mot att föra in en sådan bestämmelse i
de nya svenska föreskrifterna om livsmedelsstandard. Avgörande är om en
övergångsregel låter sig förena med våra åtaganden enligt avtalet. Det som
kan komma i fråga är att för varor som säljs i Sverige låta de nuvarande före-
skrifterna gälla jämsides med de nya EG-anpassade under en övergångstid.
En sådan regel kommer inte att hindra det fria varuflödet. Det skulle möjligen
kunna ifrågasättas att en sådan övergångsbestämmelse otillbörligt gynnar
svenska fabrikanter av varor där EG har strängare krav för att en viss stan-
dard skall anses uppfylld. Förhållandet kan emellertid också beskrivas som
det motsatta. En sådan svensk företagare har från konkurrenssynpunkt allt
intresse av att så fort som möjligt anpassa sin tillverkning till de nya standard-
föreskrifterna. Först då blir hans varor på den svenska marknaden kvalitativt
jämförbara med varorna från EG och först då blir EG-marknaden tillgänglig
för honom. Enligt min mening borde följaktligen inte några invändningar
kunna resas mot att i föreskrifterna om livsmedelsstandard föra in en över-
gångsregel av motsvarande innehåll som i märkningsföreskriftema. Vad nu
sagts om livsmedelsstandard har giltighet också för de föreskrifter som kan
komma att gälla om förpackningsstorlekar.

3 Foder

3.1 EG:s bestämmelser och den svenska lagstiftningen

När det gäller djurfoder omfattar EES-avtalet bestämmelser som återfinns i
EG:s rättsakter om foderråvaror och foderblandningar, fodertillsatser, biopro-
teiner i foder, metoder för analys och kontroll av foder samt främmande äm-
nen och produkter i foder.

Bestämmelserna kan i sammanfattning sägas innebära följande.

30

Allmänt ställs kravet att foderråvaror och foderblandningar får marknads- Prop. 1992/93:119
föras bara under förutsättning att de är oskadliga, oförfalskade och av säljbar
kvalitet. Varorna får inte medföra risker för människors eller djurs hälsa och
de får inte presenteras eller marknadsföras på ett sätt som kan vara vilseledan-
de (direktiven 77/101/EEG och 79/373/EEG).

I princip får inte andra tillsatser användas i foder än sådana som har god-
känts av EG:s ministerråd eller EG-kommissionen (direktiv 70/524/EEG).
Motsvarande krav gäller också för s.k. särskilda produkter inkl, bioproteiner
(direktiv 82/471/EEG).

För marknadsföringen skall en rad krav uppfyllas i fråga om förpack-
ningar, märkning och annan upplysningsskyldighet (direktiven 77/101/EEG,
79/373/EEG och 70/524/EEG).

För främmande ämnen i foder gäller fastställda högsta tillåtna halter (direk-
tiv 74/63/EEG).

Slutligen förutsätts detaljerade bestämmelser för kontroll och analys av att
foder och tillsatser uppfyller de ställda kraven (direktiv 70/373/EEG).

Avtalet omfattar också rättsakterna om djuravfall som används som foder
(direktiv 90/667/EEG) och om användning av foder som innehåller läkemedel
(direktiv 90/167/EEG).

De svenska bestämmelserna om foder finns i lagen (1985:295) om foder, i
förordningen (1985:879) om foder och i föreskrifter som Statens jordbruks-
verk har meddelat med stöd av lagen och förordningen.

Foderlagen har utformats med beaktande av EG:s bestämmelser.

I foderlagen ställs kravet att foder inte får vara skadligt eller på annat sätt
otjänligt för djuret. Foder får inte heller leda till att livsmedel från djur blir
skadligt eller otjänligt. Hanteringen av foder får inte medföra hälsorisker för
människor (3 §).

Som fodertillsats får bara användas sådana varor eller ämnen som har god-
känts för ändamålet (5 §).

Importörer, tillverkare och förpackare av foder kan med stöd av lagen bl.a.
åläggas att genom märkning eller på annat sätt lämna uppgifter om fodret när
detta överlåts (6 §). Om det behövs med hänsyn till människors eller djurs häl-
sa, kan också villkor i övrigt föreskrivas för import, tillverkning, försäljning,
användning och övrig hantering av foder (8 §).

Foderlagens tillsynsbestämmelser ger tillsynsmyndigheten rätt att bl.a. gö-
ra undersökningar och ta prover och på begäran få de upplysningar och hand-
lingar som behövs för tillsynen (13 §).

3.2 Behovet av ytterligare anpassning

Det är självfallet viktigt att den svenska lagstiftningens tillämpningsområde
överensstämmer med EG-bestämmelsemas tillämpningsområde. I regelver-
ken avgränsas tillämpningsområdet genom definitioner av foder och fodertill-
satser och genom angivande av att reglerna gäller foder till vissa slags djur.

31

Frågan om avgränsning till vissa djurslag behandlas i det följande i avsnit- Prop. 1992/93:119
tet om Foder till vissa djurslag.

När det gäller definitionerna av foder görs i EG:s rättsakter en uppdelning
som i huvudsak innebär följande.

Med ”foder” avses ”varor som är av vegetabiliskt eller animaliskt ursprung

i sitt naturliga tillstånd, färska eller konserverade, varor som härrör från indu-
striell bearbetning, organiska eller oorganiska ämnen, som används ensamma
eller i blandningar, med eller utan tillsatser, för utfodring av djur”.

Med ”foderblandningar” avses ”blandningar av varor som är av vegetabi-
liskt eller animaliskt ursprung i sitt naturliga tillstånd, färska eller konservera-
de, varor som härrör från industriell bearbetning, organiska eller oorganiska
ämnen, med eller utan tillsatser, för utfodring av djur i form av helfoder eller
kompletteringsfoder”.

Med ”foderråvaror” avses ”olika vegetabiliska eller animaliska produkter i
naturligt tillstånd, färska eller konserverade samt därav härledda produkter ef-
ter industriell bearbetning och olika organiska och oorganiska ämnen, med el-
ler utan tillsatser, som är avsedda att tillhandahållas som rent foder eller för
tillredning av foderblandningar eller som bärare av koncentrat av fodertillsat-
ser”.

Med ”tillsatser ” avses ”ämnen eller preparat som när de ingår i foder kan
påverka fodrets egenskaper eller husdjursproduktionen”.

Direktiven innehåller dessutom definitioner av bl.a. ”helfoder”, ”tillskotts-
foderblandningar” och s.k. ”premixer (förblandningar)”.

Det förhållandet att EG-direktiven innehåller en rad detaljrika beskrivning-
ar kan inte anses innebära någon annan avgränsning av begreppet foder än
den som görs i foderlagen. Ett undantag är dock att vatten inte räknas som fo-
der i EG:s regelverk.

Med det angivna undantaget får den svenska beskrivningen av foder som
”vara, däri inbegripet vatten, som är avsedd att användas för utfodring av
djur” anses täcka beskrivningarna inom EG. Det kan tilläggas att det i förar-
betena till foderlagen anges att med foder avses alla varor som är avsedda att
användas till utfodring av djur. Detta gäller oavsett om de först efter bland-
ning med andra varor är lämpliga för detta ändamål (prop. 1984/85:149).

I EG:s direktiv används i den engelska översättningen uttrycket ”oral fee-
ding”. Något förtydligande i det avseendet av den svenska lagtexten kan inte
anses nödvändigt. Med utfodring kan inte gärna avses något annat än att dju-
ret tillförs något att äta eller dricka.

EG saknar alltså, när det gäller foder, bestämmelser om vatten. EES-avta-
let innebär inte något hinder mot att vi behåller våra bestämmelser i det avse-
endet.

Inte heller i fråga om begreppet ”fodertillsats” finns det någon anledning
att ändra den svenska definitionen. Enligt foderlagen avses med fodertillsats
”dels berikningsmedel som är avsett att tillföras foder för att förbättra dess nä-
ringsvärde, dels annan vara eller ämne som är avsett att tillföras foder för att
påverka dess hållbarhet, konsistens, färg, smak eller lukt eller åstadkomma

32

annan bestämd egenskap hos fodret”. Att det inte, som inom EG, särskilt an-
märks att tillsatsen antingen skall påverka fodrets egenskaper eller husdjurs-
produktionen kan inte tilläggas någon särskild betydelse.

Även om följaktligen de grundläggande definitionerna kan behållas oför-
ändrade finns det anledning att i vissa andra avseenden göra ändringar i foder-
lagen.

En del av dessa ändringar föranleds av EES-avtalet. Oberoende av avtalet
har det emellertid aktualiserats också vissa andra lagändringar. Sålunda har
regeringen uppdragit åt Jordbruksverket att efter hörande av Statens veterinär-
medicinska anstalt utreda om foderlagen bör omfatta foder och fodertillsatser
för ytterligare djur eller grupper av djur. Uppdraget har också omfattat att läm-
na förslag till hur ett förbud mot att utfodra djur med hela eller delar av krop-
par från självdöda djur skall utformas. Jordbruksverket har redovisat uppdra-
get i en skrivelse till regeringen den 27 februari 1992.

I det följande tas i särskilda avsnitt upp förslag till ändringar i foderlagen
som föranleds av EES-avtalet och Jordbruksverkets nyssnämnda skrivelse.

Prop. 1992/93:119

3.3 Foder till vissa djurslag

Mitt förslag: Foderlagen skall fortsättningsvis gälla foder och foder-
tillsatser avsedda for husdjur och for andra djur än husdjur, om de hålls
i fångenskap.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: Förslaget biträds av remissinstanserna. Jordbruks-
verket föreslår dock att något undantag från lagens tillämpning inte skall gö-
ras i fråga om hanteringen i enskilda hem av foder avsett för sällskapsdjur.
Enligt Svenska jägareförbundet bör det övervägas att vidga tillämpningsom-
rådet till att gälla också frilevande klöwilt.

Skälen för mitt förslag: I sin nuvarande lydelse gäller foderlagen
(2 §) foder och fodertillsatser avsedda för hästar, renar, nötkreatur, svin, får,
getter, kaniner, fjäderfä, pälsdjur, hundar, katter och odlad fisk.

Jordbruksverket har i sin skrivelse anfört att antalet djurarter som hålls och
utfodras för livsmedelsproduktion ökat. För sådan produktion hålls i allt stör-
re skala djur, t.ex. hjortar och vildsvin, i hägn. Foderlagens tillämpningsom-
råde bör vidgas redan av det skälet. En sådan vidgning är emellertid enligt ver-
ket främst motiverad av de skärpta krav som följer av den nya djurskyddsla-
gen. Djurskyddet har förstärkts genom kravet på att djur skall skyddas mot
sjukdom och detta oavsett om sjukdomen medför lidande för djuret. Detta
krav får visserligen anses innebära bl.a. att även foder åt andra djur än de
som omfattas av foderlagen måste ha en från djurskyddssynpunkt godtagbar
kvalitet. Detta till trots anser Jordbruksverket att starka skäl talar för att foder-

33

3 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 119

lagen bör omfatta foder och fodertillsatser till samtliga djurarter som utfodras Prop. 1992/93:119
och hålls av människor.

Jordbruksverkets beskrivning av de djurarter som bör omfattas ansluter till
det uttryckssätt som används i EG-direktiven. Där talas bl.a. om djur som till-
hör arter som människor normalt utfodrar och håller eller använder till kon-
sumtion. Jordbruksverket anför i sitt remissvar att EG-direktiven inte anses
gälla foder till frilevande djur.

Med hänsyn till de nyss redovisade motiven för en vidgning av foderla-
gens tillämpningsområde och fördelen av enhetlighet i lagstiftningen talar
övervägande skäl för att kretsen av djur i foderlagen beskrivs på samma sätt
som i djurskyddslagen. Även en sådan avgränsning låter sig väl förena med
den som gäller inom EG. Någon utvidgning med avseende på foder till frile-
vande djur bör däremot inte göras. Foderlagen bör följaktligen ändras till att
gälla foder och fodertillsatser avsedda för husdjur och för andra djur än hus-
djur, om de hålls i fångenskap.

Foderlagen gäller inte hanteringen i enskilda hem av foder avsett för hun-
dar, katter eller kaniner, vilka hålls som sällskapsdjur. Jordbruksverket före-
slår i sitt remissyttrande att undantaget slopas. Som skäl anför verket att före-
skriften inte står i överensstämmelse med EG:s rättsakter och inte heller med
de skärpta krav som följer av den nya djurskyddslagstifutingen. I anledning
av vad Jordbruksverket anfört vill jag erinra om bakgrunden till undantaget.
Undantagsbestämmelsen utformades med beaktande av vad Lagrådet anfört
om det betänkliga i att foderlagens tillsynsbestämmelser skulle ge stöd för
kontroll och undersökningar också i enskilda hem. I motiven till bestämmel-
sen anförs att det bara i yttersta undantagsfall när det finns mycket starka skäl
skulle ha kunnat bli aktuellt att med stöd av foderlagen utöva tillsyn i enskilda
hem. När det finns sådana skäl torde det, enligt föredraganden, för flertalet
fall finnas tillräckliga möjligheter att ingripa med stöd av djurskyddslagen
eller hälsoskyddslagen.

Enligt min mening finns det inte skäl för någon annan bedömning än den
som gjordes när bestämmelsen infördes. Jag kan inte heller dela uppfattning-
en att undantaget skulle strida mot EG:s rättsakter. Med hänsyn till att EG:s
reglering tar sikte främst på tillverkning och marknadsföring av foder kan det
inte finnas något hinder mot ifrågavarande undantag. Bestämmelsen bör
emellertid ges en ändrad lydelse som en följd av att lagens tillämpningsom-
råde vidgas. I fortsättningen bör undantaget avse hanteringen i enskilda hem
av foder avsett för alla slags sällskapsdjur.

Enligt Jordbruksverket kan den föreslagna vidgningen av foderlagens till-
lämpningområde inte förutses leda till några nackdelar av betydelse när det gäl-
ler tillsyn och kontroll. Kontrollen bedöms även fortsättningsvis kunna bedri-
vas med befintliga resurser.

34

3.4 Foder får inte ha skadlig inverkan på miljön

Prop. 1992/93:119

Mitt förslag: Som allmänt krav skall gälla att foder inte får ha sådan
sammansättning eller beskaffenhet i övrigt att det kan antas ha skadlig
inverkan på miljön.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: Förslaget biträds.

Skälen för mitt förslag: Enligt EG:s bestämmelser gäller att fodertillsat-
ser och s.k. särskilda produkter inte får godkännas om de har skadlig effekt
på miljön.

I foderlagen sägs inte annat än att en fodertillsats skall vara godkänd för att
få användas. Däremot ställs i lagen vissa grundläggande krav på foder, näm-
ligen att foder inte får vara skadligt eller annars otjänligt som djurföda, inte
får göra livsmedel från djur som utfodrats med fodret skadligt eller otjänligt
som människoföda eller vid hanteringen medföra hälsorisker för människor.
För en anpassning till EG:s regler bör till dessa krav läggas att foder inte får
ha en sådan sammansättning eller beskaffenhet i övrigt att det kan antas vara
skadligt för miljön.

3.5 Förtydligande av förbudet att använda självdöda djur
till foder

Mitt förslag: Det nuvarande förbudet att som foder till andra djur än
pälsdjur använda fodermjöl eller annan vara som framställts av kött från
självdöda djur eller från sjukligt förändrade delar av slaktade djur för-
tydligas till att gälla också hela djur och djurdelar. Generellt undantag
görs för foder som framställs av fisk och Jordbruksverket ges möjlig-
het att medge undantag för foder till djur i djurparker och liknande an-
läggningar, om det finns särskilda skäl.

Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt.

Remissinstanserna: Förslaget biträds av remissinstanserna. Enligt Läns-
styrelsen i Skaraborgs län bör förbudet utformas så att med självdöda djur
jämställs djur som avlivats men inte slaktats upp. Nordiska samfundet mot
plågsamma djurförsök anser att förbudet bör gälla också foder som används
till pälsdjur.

Skälen för mitt förslag: Genom en ändring i foderlagen år 1988 inför-
des förbud mot att som djurfoder till andra djur än pälsdjur använda foder-
mjöl eller andra varor som framställts av kött från självdöda djur eller från
sjukligt förändrade delar av slaktade djur. Förbudet får behållas enligt EES-
avtalet. De fördragsslutande partema skall se över frågan under år 1995.

35

Erfarenheterna av förbudet visar att det finns anledning att förtydliga förbu- Prop. 1992/93:119
det så att det klart framgår att det också gäller foder som består av hela eller de-
lar av självdöda djur eller sjukligt förändrade delar av djur. Förbudet i övrigt
bör gälla inte bara fodermjöl eller andra varor som framställts av "kött från"'
självdöda djur eller från sjukligt förändrade delar av slaktade djur utan överhu-
vudtaget fodermjöl och varor som framställts av sådana djur eller djurdelar.
Jordbruksverket som på regeringens uppdrag utrett frågan har anfört att för-
budet under sådana förhållanden kommer att gälla också bl.a. blod, fett och
ben från självdöda djur.

Jag delar den uppfattning som förs fram av Länsstyrelsen i Skaraborgs län
att någon åtskillnad inte bör göras mellan djur som självdött och djur som avli-
vats utan efterföljande uppslaktning. Även i det senare fallet får det förutsättas
vara fråga om sjuka djur. Någon utvidgning av förbudet till att gälla också fo-
der till pälsdjur är jag inte beredd att förorda.

I enlighet med Jordbruksverkets förslag bör användning av fisk till foder
generellt undantas från förbudet. Vidare bör Jordbruksverket i enskilda fall
kunna medge att självdöda djur eller delar av sådana djur används för utfod-
ring av exempelvis vissa rovdjur som hålls i djurparker och liknande anlägg-
ningar.

Foderlagens bestämmelser om omhändertagande av foder och om straff
bör också ändras så att de omfattar den aktuella förbudsbestämmelsen.

3.6 Utökade möjligheter att meddela föreskrifter om foder
som innehåller antibiotika m.m.

Mitt förslag: Bemyndigandet i foderlagen för regeringen eller, efter
regeringens bestämmande, Jordbruksverket att meddela föreskrifter om
användningen av foder som innehåller antibiotika eller kemoterapeutis-
ka medel vidgas till att gälla också importen, tillverkningen, försäljning-
en och hanteringen i övrigt av sådant foder.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: Förslaget biträds.

Skälen för mitt förslag: Av foderlagens inledande paragraf följer att
varor som omfattas av läkemedelsförordningen (1962:701) inte räknas som
foder eller fodertillsatser. Genom en bestämmelse i läkemedelsförordningen
undantas djurfoder som innehåller antibiotika eller andra kemoterapeutiska me-
del och som har tillverkats vid foderfabrik eller liknande anläggning från för-
ordningens tillämpningsområde. Ett motsvarande undantag har införts i den
nya läkemedelslagen (1992:859). För sådant foder gäller i stället foderlag-
stiftningens bestämmelser. Den ordningen har valts av följande skäl. Att han-
tera foder som tillsatts antibiotika eller kemoterapeutika enligt de bestämmel-
ser som gäller för läkemedel är olämpligt redan därför att det volymmässigt

36

rör sig om så stora kvantiteter. Främst i fråga om framställningen skiljer det Prop. 1992/93:119
sig också från andra läkemedel och låter sig därför inte så väl inpassas i läke-
medelsförordningens regelsystem. Dessutom skulle det innebära att en mängd
foder kom att generellt undantas från foderlagstiftningens område och de krav
som där uppställs på bl.a. den hygieniska kvaliteten (prop. 1984/85:149).

Den nya läkemedelslagen har som nyss nämnts utformats med utgångs-
punkt i att den nuvarande gränsdragningen mellan tillämpningsområdena för
foderlagstiftningen resp, läkemedelslagstiftningen behålls oförändrad.

Enligt foderlagen är det förbjudet att använda antibiotika och andra kemote-
rapeutiska medel i foder i tillväxtbefrämjande syfte. Enligt lagen får sådana
medel tillsättas foder endast för att förebygga, lindra eller bota sjukdom eller
sjukdomssymptom. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Jord-
bruksverket får meddela föreskrifter eller ställa upp villkor för användningen
av foder som innehåller sådana medel.

Något motsvarande förbud finns inte inom EG. Det är inom EG tillåtet att
som fodertillsats använda tillväxtbefrämjande medel, coccidiostatika (förebyg-
gande medel mot tarmparasiter), vissa antibiotika och andra medicinska prepa-
rat. Sverige får emellertid enligt EES-avtalet behålla sin nuvarande reglering.
Enligt avtalet skall de fördragsslutande partema se över frågan under år 1995.

En ändring i bestämmelserna bör dock göras i det här sammanhanget. För
att få en bättre överensstämmelse med den fördelning som i praktiken tilläm-
pas mellan Läkemedelsverket och Jordbruksverket bör befogenheten att med-
dela föreskrifter om användningen av foder som tillsatts antibiotika eller kemo-
terapeutiska medel vidgas till att gälla också import, tillverkning, försäljning
och hantering i övrigt av sådant foder.

3.7 Bara fodertillsatser som tillåts enligt EES-avtalet får
användas

Mitt förslag: Som fodertillsats skall i fortsättningen få användas en-
dast sådana varor eller ämnen som tillåts enligt EES-avtalet och som för-
tecknas i föreskrifter som meddelas av Jordbruksverket.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: Förslaget har i allmänhet tillstyrkts av remissinstan-
serna. Jordbruksverket påpekar att förprövningskravet inom EG inte bara gäl-
ler fodertillsatser utan också s.k. särskilda produkter (direktiv 82/471/EEG).
Dessutom fmns en negativ lista över förbjudna råvaror (kommissionens bes-
lut 91/516/EEG). Enligt verket bör det därför föreskrivas att bara sådant ”fo-
der” som tillåts enligt EES-avtalet skall få användas. Statens veterinärmedicin-
ska anstalt anser att man även i fortsättningen bör kräva att en fodertillsats
skall vara av värde för djuret. Kooperativa förbundet anser att man bör behål-
la möjligheten att ställa upp särskilda villkor för användningen av tillåtna va-

37

ror och ämnen, om detta är möjligt enligt EES-avtalet. Förbundet ifrågasätter Prop. 1992/93:119
också om den uttryckliga hänvisningen i lagtexten till EES-avtalet är nödvän-
dig. I vaije fall efterlyser förbundet en enhetlig linje i det avseendet i det lag-
stiftningsarbete som nu pågår inom olika departement för att anpassa svenska
regler till EES-avtalets bestämmelser.

Skälen för mitt förslag: Enligt foderlagen får som fodertillsats bara an-
vändas sådana varor eller ämnen som har godkänts för ändamålet. Frågor om
godkännande av fodertillsatser prövas av Jordbruksverket. Enligt förordning-
en till foderlagen får en tillsats godkännas bara om den är av värde för djuret
eller annars bör tillåtas av särskilda skäl.

Enligt de rättsakter som omfattas av EES-avtalet (direktivet 70/524/EEG
med ändringsdirektiv) får inte användas andra fodertillsatser än sådana som är
upptagna i en bilaga till direktivet. Det ankommer på EG:s ministerråd eller,
under vissa förutsättningar, EG-kommissionen att avgöra vilka varor och äm-
nen som skall tas upp i bilagan. För den prövningen har i direktiven föreskri-
vits en särskild procedur som bl.a. innebär att kommissionen skall begära ytt-
rande av en expertkommitté. Kommissionen kan besluta i frågan om den föl-
jer kommitténs yttrande. 1 annat fall ankommer det på ministerrådet att avgöra
om tillsatsen skall tillåtas. Beslutsbefogenheten återgår emellertid till kommis-
sionen om ministerrådet inte inom en viss tid fattat något beslut. Vad som nu
sagts om fodertillsatser gäller också i fråga om de s.k. särskilda produkterna,
bl.a. bioproteiner (direktivet 82/471/EEG med ändringsdirektiv).

När det gäller tillsatser som är tillåtna inom EG men inte i Sverige innebär
avtalet att när detta träder i kraft måste ifrågavarande tillsatser godtas också
här i landet. Vi kan inte längre upprätthålla vårt krav att en tillsats skall vara
av värde för djuret för att kunna godkännas. Något motsvarande krav gäller
inte inom EG. Inte heller blir det möjligt att ställa upp särskilda nationella
villkor för användningen av tillsatser.

Enligt EES-avtalet skall en EFTA-stat i fråga om tillsatser som är godkän-
da i EFTA-staten men inte inom EG senast den 1 januari 1993 överlämna viss
i avtalet närmare beskriven dokumentation till medlemsstaterna inom EG och
till EG-kommissionen. Nationella tillstånd som har lämnats av en EFTA-stat
skall bli föremål för EG:s prövning enligt den ovannämnda proceduren före
den 1 januari 1995. Det sagda gäller också i fråga om de s.k. särskilda pro-
dukterna.

Vissa tillsatser, t.ex. preparat som tillförs foder till renar, är godkända i
Sverige men finns inte med bland de tillsatser som godkänts av EG. Godkän-
nandena måste upphävas först om EG vid sin prövning skulle vägra godta
dessa tillsatser. Avtalet innebär följaktligen inte något hinder mot att tillsat-
serna används intill dess prövningen sker och självfallet även därefter under
förutsättning att EG godkänner tillsatserna.

Enligt EES-avtalet får Sverige behålla sin nationella lagstiftning när det
gäller antibiotika, coccidiostatika och andra läkemedel samt konserverings-
medlet myrsyra. De fördragsslutande parterna skall se över frågan under år
1995.

38

För att åstadkomma en anpassning till EES-avtalet bör den nuvarande lagre- Prop. 1992/93:119
geln som förutsätter godkännande av en svensk myndighet för att en fodertill-
sats skall få användas bytas ut mot en regel som innebär att en fodertillsats får
användas bara om den är tillåten enligt EES-avtalet. I lagtexten bör uttrycket
”fodertillsats” kunna användas som ett samlande begrepp för varor eller äm-
nen som inom EG betecknas antingen som fodertillsatser eller s.k. särskilda
produkter. Det bör nämnas att det av Jordbruksverket omnämnda kommis-
sionsbeslutet om förbjudna råvaror inte ingår i de rättsakter som omfattas av

EES-avtalet

För att införliva förteckningen över tillåtna tillsatser med svensk rätt bör
det ankomma på Jordbruksverket att i föreskrifter ange tillsatserna. Av den
nya lagbestämmelsen bör det framgå att sådana föreskrifter kommer att med-
delas.

3.8 Anpassning av terminologin samt uppgiftsskyldigheten
vid överlåtelse av foder

Mitt förslag: I det bemyndigande som finns i foderlagen för föreskrif-
ter om bl.a. märkning skall vad som sägs om den som hanterar foder
yrkesmässigt för försäljning i stället gälla den som tar befattning med
foder som "skall släppas ut på marknaden". Vidare vidgas bemyn-
digandet till att gälla föreskrifter om hur uppgifter som skall lämnas i
samband med överlåtelse av foder skall vara utformade.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: Förslaget biträds av remissinstanserna.

Skälen till mitt förslag: I 6 § foderlagen finns ett bemyndigande för
regeringen eller, enligt regeringens bestämmande, Jordbruksverket att medde-
la föreskrifter om skyldighet för importörer, tillverkare och förpackare av fo-
der att göra anmälan om verksamheten till Jordbruksverket, att föra sådana
anteckningar om verksamheten som behövs för kontrollen och att genom
märkning eller på annat sätt lämna uppgifter om varorna när dessa överlåts.

Skyldigheten gäller den som yrkesmässigt för försäljning importerar, till-
verkar eller förpackar foder eller fodertillsatser. Motsvarande skyldighet en-
ligt EG:s bestämmelser är knuten till att varorna skall släppas ut på markna-
den. De uttryck som används i den engelska översättningen är "marketing" el-
ler "place on the market".

Som nämnts inledningsvis ställs inom EG en rad krav när det gäller mark-
nadsföringen av fodervaror. Av direktiven följer att upplysningarna om varor-
na skall var objektiva och korrekta. I direktiven specificeras vilka uppgifter
som skall lämnas om fodrets tekniska kvalitet. Det anges också vilka uppgif-
ter som får lämnas frivilligt. Foderlagens bemyndigande bör förtydligas så att

39

det klart framgår att Jordbruksverket kan ges befogenhet att ställa motsvaran- Prop. 1992/93:119
de krav i verkets föreskrifter om märkning och annan upplysningsskyldighet

3.9 Jordbruksverket får överlåta tillsyn

Mitt förslag: Jordbruksverket ges möjlighet att överlåta åt annan myn-
dighet än länsstyrelsen att utöva viss tillsyn.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: Förslaget biträds.

Skälen för mitt förslag: Tillsynen över att foderlagstiftningen efter-
följs utövas av Jordbruksverket. Enligt foderlagen har Jordbruksverket emel-
lertid möjlighet att överlåta viss tillsyn till länsstyrelsen.

Enligt Jordbruksverket bör tillsynsuppgifter kunna överlämnas också till
annan myndighet än länsstyrelsen. I promemorian angavs att den myndighet
som närmast åsyftas är Statens veterinärmedicinska anstalt som utför analyser
och konsulteras vid tillsyn. Såväl Jordbruksverket som Statens veterinärmedi-
cinska anstalt har i sina remissvar påpekat att också andra myndigheter kan
komma i fråga för olika tillsynsuppgifter. Det gäller främst Statens livsmedels-
verk och Sveriges lantbruksuniversitet. Bestämmelserna bör ändras så att en
sådan överlåtelse av tillsyn kan ske. Ett regionalt tillsynsansvar får dock inte
överlåtas till någon annan myndighet än länsstyrelsen.

4 Utsäde

4.1 EG:s bestämmelser och den svenska lagstiftningen

Vad beträffar utsäde omfattar EES-avtalet bestämmelser som återfinns i EG:s
rättsakter om handeln med utsäde, en gemensam sortlista för lantbruksväxter,
sortbeskrivningar när det gäller köksväxter och lantbruksväxter samt rätt till
strängare regler för förekomst av flyghavre.

Sammanfattningsvis gäller följande.

För att utsäde skall få säljas inom EG ställs krav på officiell certifiering,
dvs. att utsädet godkänts efter en kvalitetsbedömning. Kravet på certifiering
gäller inte bara utsäde för lantbruksväxter utan även utsäde för köksväxter
(direktiven 66/400/EEG, 66/401/EEG, 66/402/EEG, 69/208/EEG och
70/458/EEG).

Vidare krävs för att utsäde skall få säljas att sorten i fråga finns upptagen
på en nationell sortlista eller på EG.s officiella sortlista (direktiv 70/457/EEG
och 70/458/EEG).

När det gäller förekomst av flyghavre i utsäde har vissa länder fått bemyn-
digande att ha strängare regler än vad som annars gäller inom EG (direktiv
74/268/EEG).

40

De svenska bestämmelserna på området finns i utsädeslagen (1976:298), Prop. 1992/93:119
utsädesförordningen (1980:438) och i Jordbruksverkets föreskrifter.

Enligt utsädeslagen får regeringen eller myndighet som regeringen bestäm-
mer meddela föreskrifter om att utsäde får överlämnas till annan eller föras ut
ur landet endast om statsplombering av utsädet har skett (2 §). Med statsplom-
bering avses en kvalitetskontroll av utsädet, plombering av förpackning och
utfärdande av bevis om plomberingen.

Av bestämmelserna i utsädesförordningen följer bl.a. att statsplombering
bara får ske av utsäde av sådan sort som befunnits uppfylla vissa angivna
krav efter prövning av Statens växtsortnämnd.

I utsädeslagen finns vidare bestämmelser om att den som begär statsplom-
bering av utsäde är skyldig att betala växtförädlingsavgift (4 och 6 §§).

4.2 Behovet av anpassning

EES-avtalet föranleder vissa ändringar i utsädeslagen. Vår statsplombering
innebär en kvalitetskontroll som i sak överensstämmer med EG:s krav på cer-
tifiering. Vi bör emellertid överta EG:s begrepp på området. Utöver viss an-
nan ändring av terminologin bör de lagändringar göras som föranleds av att
växtförädlingsavgiften slopas. Vidare bör befogenheten i lagen att ställa krav
på utsäde som skall exporteras upphävas.

I det följande behandlas dessa lagändringar i särskilda avsnitt

4.3 EES-anpassning av terminologin på utsädesområdet

Mitt förslag: Terminologin i utsädeslagen anpassas till den som gäl-
ler på utsädesområdet inom EG. Detta innebär att begreppet ”överläm-
nande till annan” i 2 och 3 §§ utsädeslagen bör bytas ut mot orden ”släp-
pa ut på marknaden” samt att ordet ”statsplombering” i 1-3 §§ utsädes-
lagen bör bytas ut mot ordet ”certifiering”.

Promemorians förslag överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna godtar promemorieförslaget.

Skälen för mitt förslag: Enligt 2 § utsädeslagen (1976:298) får rege-
ringen eller myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om att
utsäde av visst slag får ”överlämnas till annan” endast om statsplombering av
utsädet har skett. Begreppet ”överlämnas till annan” förekommer också i 3 §.
Inom EG använder man sig inte av detta begrepp. I stället används begreppet
”släppa ut på marknaden”. För att få fullständig överensstämmelse mellan kra-
ven i de relevanta direktiven och svenska föreskrifter bör uttrycket ”släppa ut
på marknaden” föras in i 2 och 3 §§.

41

Med begreppet ”statsplombering av utsäde” avses enligt 1 § 2 utsädeslagen Prop. 1992/93:119
förvaltningsuppgift som innebär kvalitetskontroll av utsäde, plombering av
förpackning med utsäde och utfärdande av bevis därom. EG använder en an-
nan terminologi. I stället för begreppet statsplombering används ordet certifi-
ering. Utsädeslagen bör ändras så att begreppet ”statsplombering” ersätts med
ordet ”certifiering”.

Även terminologin i utsädesförordningen bör anpassas till den ovan före-
slagna.

4.4 Växtförädlingsavgiften tas bort

Mitt förslag: Bestämmelserna om växtförädlingsavgift i utsädeslagen
utmönstras.

Promemorians förslag överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna godtar promemorieförslaget.

Skälen för mitt förslag: Enligt utsädeslagen (1976:298) skall växtför-
ädlingsavgift tas ut vid statsplombering, om sorten inte är skyddad enligt växt-
förädlarrättslagen.

Växtförädlingsavgift förekommer inte inom EG. EES-avtalet innebär att av
EG certifierat utsäde kommer att accepteras i Sverige i fortsättningen utan om-
plombering med svensk statsplombering. Därmed försvinner förutsättning-
arna att på ett enkelt sätt uppbära växtförädlingsavgifter eftersom avgiften tas
ut vid själva statsplomberingen. Avgiften infördes år 1961 för att stödja växt-
förädlingen i Sverige. År 1971 fick växtförädlama genom växtförädlarrättsla-
gen (1971:392) möjlighet att skydda nya växtförädlingsprodukter och att ta ut
licensavgift för skyddade sorter.

Växtförädlingsavgiftemas betydelse som stöd till svensk växtförädling har
successivt minskat och har i dag i stort sett ersatts av den royalty som växtför-
ädlingsföretagen kan ta ut med stöd av växtförädlarrätten som ett sätt att finan-
siera svensk växtförädling. Växtförädlingsavgiften bör på angivna skäl av-
skaffas vilket redan anmälts i årets budgetproposition och utsädeslagen än-
dras i enlighet härmed. Bestämmelser om växtförädlingsavgift finns också i
utsädesförordningen. Dessa bör givetvis också utmönstras.

Växtförädlingsavgiftens borttagande leder till en konsekvensändring i 2 §
lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter.

4.5 EES-anpassning av reglerna om export av utsäde

Mitt förslag: Krav eller villkor bör inte ställas på utsäde som är av-
sett för export.

Promemorians förslag överensstämmer med mitt förslag.

42

Remissinstanserna godtar promemorieförslaget.                      Prop. 1992/93:119

Skälen för mitt förslag: Enligt svenska bestämmelser får utsäde av
lantbruksväxter inte föras ut ur landet utan att vara statsplomberat. Skälet för
denna bestämmelse är att växtförädlingsavgift skall kunna tas ut. EG-reglema
gynnar export och innehåller inga villkor vad gäller certifiering eller andra
krav. De krav som skall uppfyllas ställs av importlandet. För import till EG
ställs däremot krav så att import i princip endast får ske från godkänt tredje
land och då endast om EG:s minimikrav är uppfyllda. Import skall normalt
ske med OECD- och ISTA-orangecertifikat, på vilka skall garanteras att EG:s
minimikrav uppfylls. Någon omplombering av importerat utsäde behövs inte.
Detta är inte heller fallet med utsäde som säljs inom EG.

En anpassning till vad som gäller inom EG innebär att den nuvarande möj-
ligheten att ställa krav eller villkor på utsäde som är avsett för export bör tas
bort. Bestämmelserna i utsädeslagen bör ändras i enlighet härmed.

5 Lagstöd införs för provtagning på djur

5.1 Lagstöd införs för kontroll av hälsoläget bland djur
och användningen av läkemedel på djur

Mitt förslag: Lagstöd införs som möjliggör provtagning på eller un-
dersökning av djur dels för att kartlägga förekomst av, fastställa frihet
från eller kontrollera vissa smittsamma djursjukdomar, dels för att kon-
trollera användningen av läkemedel och liknande.

Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag.

Remissinstanserna: Av de remissinstanser som uttalar sig i frågan är
alla utom en, Statskontoret, positiva till förslaget. Statskontoret uttrycker viss
tveksamhet med hänvisning till att en möjlighet till tvångsvis provtagning möj-
ligen kan uppfattas som stötande. Ett överordnat tillsynsansvar bör enligt
Statskontoret övervägas och det bör finnas möjlighet att överklaga. Flera re-
missinstanser framhåller att den föreslagna lagen är angelägen. Statens livsme-
delsverk anför att den föreslagna lagen bör utformas så att det också blir möj-
ligt att ta prover i djurbesättningar för att kontrollera användningen av läkeme-
del. Enligt Statens jordbruksverk är det angeläget att det klarläggs hur förhål-
landet mellan frivilliga hälsokontroller enligt lagen (1985:342) om kontroll av
husdjur och en provtagning enligt den föreslagna lagen skall organiseras. Av
de remissinstanser som tillstyrker förslaget är det flera som framför synpunk-
ter på utformningen av den föreslagna lagen.

Skälen för mitt förslag: Sverige har en mycket god sjukdomssituation
vad gäller de allvarliga smittsamma djursjukdomarna. Vissa djursjukdomar,
som fortfarande förekommer i ett flertal europeiska länder, är sedan länge ut-
rotade i Sverige. Ingen av de allvarliga sjukdomarna mul- och klövsjuka, svin-

43

pest eller afrikansk svinpest har påvisats i landet på många år. Det senaste fal- Prop. 1992/93:119
let av mul- och klövsjuka inträffade i Skåne år 1966. Den goda sjukdomssitua-
tionen beror delvis på Sveriges geografiska läge, men även och kanske främst
på en restriktiv införselpolitik när det gäller djur och djurprodukter.

Kontrollen av de smittsamma djursjukdomarna är för de flesta länder av
väsentlig betydelse för djurhållning och animalieproduktion och för handeln
med djur och djuiprodukter. En anpassning till EES-avtalet och ett framtida in-
träde i EG innebär att dessa frågor accentueras ytterligare med hänsyn till att
handeln med djur och djurprodukter troligen kommer att öka, vilket innebär
en ökad risk för introduktion av nya djursjukdomar. En ökad beredskap som
syftar till att snabbt kunna påvisa, diagnosticera och bekämpa nya sjukdomar
krävs därför.

Kontrollen av smittsamma djursjukdomar sker i dag i huvudsak i form av
s.k. serologiska undersökningar. Blod eller andra kroppsvätskor samlas då
in, företrädesvis från slakterier, och analyseras.

Som har berörts i prop. 1991/92:170 del Hl bilaga 8 s. 3 gör förekomst av
kontrollprogram för en viss smittsam djursjukdom eller dokumenterad frihet
från en sådan sjukdom att Sverige kan kräva att djur som fors in från EES-om-
rådet är fria från den aktuella sjukdomen. Detta leder till att kraven på doku-
mentation och kontroll när det gäller sjukdomssituationen i landet kommer att
öka. Sådan dokumentation kan erhållas genom riktade serologiska och andra
undersökningar av prover från utvalda djurpopulationer. Sådana undersökning-
ar kan också behöva göras som en del i kontrollprogram för vissa sjukdomar.
Systemet förutsätter att hälsokontroller kan göras även utan en djurägares el-
ler annan rättsinnehavares samtycke, vilket i sin tur förutsätter lagstöd. Som
har framhållits i den ovannämnda propositionen saknas sådant lagstöd för när-
varande med undantag för den undersökning som kan föreskrivas med stöd
av epizootilagen (1980:369) eller lagen (1983:738) om bekämpande av salmo-
nella hos djur. Flera remissinstanser framhåller att det är angeläget att Sverige
har en lagstiftning som gör det möjligt att genomföra undersökningar som be-
hövs

dels för att dokumentera att vissa allvarliga smittsamma sjukdomar över hu-
vud taget inte förekommer i Sverige eller i en region inom landet,

dels för att dokumentera förekomsten av vissa sjukdomar som är föremål
för bekämpning eller omfattas av ett kontrollprogram,

dels för att organisera en obligatorisk hälsoövervakning.

Enligt EG:s rättsakter på området (direktiven 64/432/EEG, 90/426/ EEG,
90/539 EEG, 91/67/EEG och 91/68/EEG) kan med stöd av den nämnda doku-
mentationen vid import av levande djur krävas särskilda garantier beträffande
djurens hälsotillstånd. Dokumentationen har emellertid också betydelse för vå-
ra möjligheter att exportera djur och möjligheterna för oss att i vår tur utfärda
garantier i fråga om hälsoläget. Rätten att kräva tilläggs garantier kommer en-
ligt EES-avtalet att prövas av EFTA:s övervakningsorgan ESA.

De kunskaper som redan finns om hälsotillståndet hos djur i Sverige ger
anledning att tro att Sverige är fritt från en rad sjukdomar som förekommer på

44

kontinenten. Som exempel kan nämnas paratuberkulos hos nötkreatur och Prop. 1992/93:119
hönstyfus. För att dokumentera frihet från ett antal allvarliga sjukdomar krävs
dock att ytterligare provtagningar kan utföras. För flertalet fall gäller att pro-
ven kan tas i samband med slakt eller på mjölk.

De kontrollprogram som avses i sammanhanget kan antingen vara en hälso-
kontroll av det slag som anordnas enligt lagen (1985:342) om kontroll av hus-
djur m.m. eller någon i annan form anordnad hälsoövervakning. Kontroller
av det slaget finns på frivillig grund för Aujeszkys sjukdom hos svin, salmo-
nella hos fjäderfä och leukos hos nötkreatur. I den mån sådana kontrollpro-
gram inte inrättas frivilligt och för att komplettera frivilliga program som inte
har tillräcklig täckning behövs en möjlighet till provtagning och kontroll även
utan djurägarens samtycke. Enligt EG-direktiven kan man för att få de nämn-
da garantierna välja att organisera en obligatorisk hälsoövervakning. En förut-
sättning för en sådan hälsoövervakning är att det finns möjlighet till obligato-
risk provtagning. För närvarande kan sådan övervakning komma i fråga för
djurslagen fisk och fjäderfä.

Sedan flera år tillbaka kontrollerar Livsmedelsverket förekomsten av rest-
substanser av läkemedel i kött. Den kontrollen utförs vid slakterierna av perso-
nal inom verkets besiktningsveterinärorganisation. Enligt EG:s direktiv om
hormonkontroll (direktiv 85/358/EEG), som omfattas av EES-avtalet, krävs
emellertid att kontroll utförs, förutom vid slakt, också på de levande djurbe-
sättningarna. Syftet med kontrollen är att förhindra att hormoner och tillväxt-
stimulerande ämnen tillförs under ett visst skede under uppfödningen för att
sedan avbrytas i så god tid att användningen inte kan spåras vid den kontroll
som sker vid slakterierna. Livsmedelsverket hänvisar till att verket i dag har
små möjligheter att erhålla prover från djurbesättningar under uppfödningspe-
rioden. Provtagningen har hittills utförts genom att enstaka djurägare och vete-
rinärer medverkat frivilligt. Enligt Livsmedelsverket bör den föreslagna lagen
vidgas till att gälla också provtagning för kontroll av användningen av läkeme-
del.

Mot bakgrund av vad en anpassning till EG:s rättsakter kräver och vad re-
missinstanserna anfört anser jag att det finns ett klart behov av den föreslagna
lagen. Möjligheten till obligatorisk provtagning bör, som Livsmedelsverket
anför, gälla också användningen av läkemedel.

Lagstöd bör följaktligen införas för att möjliggöra obligatorisk provtagning
eller undersökning dels för att kartlägga förekomst av, fastställa frihet från el-
ler kontrollera vissa smittsamma djursjukdomar, dels för att kontrollera an-
vändningen av läkemedel och andra ämnen eller beredningar med liknande
verkan.

Med hänsyn till att den föreslagna lagen ytterst gynnar alla som deltar i ani-
malieproduktionen är det min övertygelse att tvångsinslaget i lagen inte kom-
mer att uppfattas som särskilt betungande. Något behov av överordnad tillsyn
kan enligt min mening inte förutsättas. Däremot kan jag instämma i Statskon-
torets uppfattning att möjlighet att överklaga beslut enligt lagen bör finnas.
När det gäller provtagningen som rör djursjukdomar berörs djurägama när-

45

mast av den provtagning som behövs för att upprätthålla kontrollprogram och Prop. 1992/93:119
organisera obligatorisk hälsoövervakning. Statens veterinärmedicinska anstalt
har förtecknat sju djursjukdomar som förekommer i landet eller misstänks fö-
rekomma här och för vilka kontrollprogram har upprättats eller bör upprättas.

I den mån frivilliga kontrollprogram finns eller upprättas får provtagningen
betydelse bara för de djurägare som står utanför kontrollen. Det kan förutsät-
tas att provresultaten från den frivilliga kontrollen utan vidare kommer att stäl-
las till Jordbruksverkets förfogande för att kunna läggas till grund för en pröv-
ning av rätten till tilläggsgarantier. Frivilliga kontrollprogram bör vidare kun-
na tillmätas samma värde som en till alla delar obligatorisk provtagning, efter-
som djurägare som lämnar eller från början står utanför den frivilliga kontrol-
len får tåla att prov tas på deras djur med stöd av den föreslagna lagen.

Provtagning för att fastställa sjukdomsfrihet kan komma att gälla ett betyd-
ligt större antal sjukdomar, upp till ett 25-tal. Den provtagningen kommer i hu-
vudsak att utföras i samband med slakt.

5.2 Djur som kan bli föremål för provtagning

Mitt förslag: Provtagning eller undersökning som rör djursjukdomar
skall kunna avse djur, djurkroppar, mjölk som levereras till mejeri och
annat material som regeringen eller Jordbruksverket eller Livsmedels-
verket föreskriver.

Promemorians förslag: Provtagningen eller undersökningen föreslås
kunna avse husdjur och andra djur än husdjur om de hålls i fångenskap,
djurkroppar och mjölk.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser föreslår från olika utgångs-
punkter en viss vidgning av lagens tillämpningsområde med avseende på ob-
jekten för provtagning och undersökning.

Skälen för mitt förslag: I promemorian föreslogs samma avgränsning
som i djurskyddslagen när det gäller de djur som skall kunna bli föremål för
provtagning eller undersökning. Jordbruksverket anser att epizootilagstift-
ningens avgränsning bör väljas, dvs. djur som kan överföra smittsamma djur-
sjukdomar. Fiskeriverket och Fiskhälsan FH AB anser också att promemorie-
förslaget innebär en alltför snäv avgränsning. Mot bakgrund av vad remiss-
instanserna anfört förordar jag att lagen får gälla provtagning eller undersök-
ning på djur utan annan begränsning än den som följer av syftet med lagen.
Med ”djur” avses då såväl levande som döda djur.

Flera remissinstanser har påpekat att prov kan behöva tas också på annat
material än djur, djurkroppar och mjölk. Som exempel nämns blod och andra
kroppsvätskor. Jag anser att befogenhet bör ges regeringen och enligt rege-
ringens bestämmande Jordbruksverket eller Livsmedelsverket att meddela
föreskrifter om sådant provmaterial.

46

5.3 Hälsoövervakning och villkor för livdjursförsäljning Prop. 1992/93:119

Mitt förslag: Med stöd av lagen skall föreskrifter kunna meddelas
om skyldighet för den som föder upp djur att göra anmälan om sin verk-
samhet och om misstanke om djursjukdom samt att föra anteckningar
om sin verksamhet. Föreskrifterna skall också kunna gälla vilka krav
som frän hygienisk synpunkt skall beaktas i djurhållningen.

Med stöd av lagen skall vidare kunna föreskrivas eller beslutas i en-
skilda fall att djur får säljas som livdjur eller flyttas från ett område till
ett annat inom landet, endast om djuren är fria från viss sjukdom.

Promemorians förslag: Motsvarande förslag saknas i promemorian.

Skälen till mitt förslag: Som nämnts i det föregående kan det enligt
EG:s direktiv beträffande vissa djurslag, för närvarande fisk och fjäderfä,
komma i fråga att organisera en obligatorisk hälsoövervakning och därmed
skapa möjlighet för tilläggsgarantier vid import. I sådan hälsoövervakning in-
går inte bara krav på viss provtagning utan det fordras också att djurägaren i
viss begränsad omfattning för journal över hälsoläget och att denne registrerar
sin verksamhet vid en myndighet. När det gäller fjäderfä ställs också vissa
krav i fråga om de hygieniska förhållandena i uppfödningen. Kraven förut-
sätts inte bli särskilt betungande för djurägama. När det gäller de hygieniska
kraven ställs hårdare krav inom det nationella kontrollprogrammet för salmo-
nella. En skyldighet att göra anmälan om misstänkt djursjukdom skall också
kunna åläggas den som föder upp djur. För att införliva EG:s regler krävs att
föreskrifter kan meddelas i de nämnda avseendena. Ett bemyndigande för det-
ta bör tas in i lagen.

EG:s bestämmelser om tilläggsgarantier är utformade så att de förutsätter
att det land som gör anspråk på sådana garantier har möjlighet att tillämpa ett
motsvarande garantisystem vad beträffar handeln med djur inom det egna lan-
det En i landet totalt sett låg förekomst av en viss sjukdom kan ge möjlighet
till tilläggsgarantier i fråga om den sjukdomen vid import av djur. Den låga
sjukdomsförekomsten kan bero på att sjukdomen bara finns i ett litet antal
djurbesättningar. Med en handel utan begränsningar inom landet finns risk
för att sjukdomen sprids till andra besättningar. För att dokumentera en
fortsatt låg sjukdomsförekomst kan då krävas en mycket omfattande provtag-
ning. Kan man emellertid hänvisa till att sjuka djur inte får säljas från de smit-
tade besättningarna får man ett skydd mot smittspridning som drastiskt kan
minska provtagningsbehovet. I lagen bör det därför tas in ett bemyndigande
som gör det möjligt att i föreskriftsform eller genom enskilda beslut kräva fri-
het från viss sjukdom för att djur skall få säljas som livdjur, dvs. till annat än
slakt, eller flyttas från ett område till ett annat inom landet

47

5.4 Kostnaderna för provtagningen

Prop. 1992/93:119

Mitt förslag: Med stöd av lagen skall föreskrifter kunna meddelas om
skyldighet för djurägare att betala ersättning för provtagning och under-
sökning enligt lagen.

Promemorians förslag: Motsvarande förslag saknas i promemorian.

Remissinstanserna: Skilda synpunkter framförs i frågan. Jordbruksver-
ket påpekar att den provtagning som sker inom de frivilliga kontrollprogram-
men bekostas av djurägama. Enligt verket bör det klarläggas att detsamma
skall gälla för besättningar som ansluts med tvång enligt bestämmelserna i
den föreslagna lagen. Enligt Fiskhälsan FH AB bör provtagningen bekostas
av djurägaren. Svenska jägareförbundet anser däremot att kostnaderna för
den tvångsvisa provtagningen eller undersökningen inte bör belasta djuräga-
ren eller annan rättsinnehavare.

Skälen för mitt förslag: I budgetpropositionen har 10 miljoner kronor
anslagits för utveckling av sjukdomskontrollprogram och genomförande av
sjukdomskon troller som krävs för att införa de krav som förväntas med anled-
ning av EES-avtalet (prop. 1991/92:100 bil. 10 p. F 8). Medlen bör i första
hand användas för den provtagning som syftar till att konstatera frihet från vis-
sa allvarliga djursjukdomar. Provtagning inom kontrollprogram som upprät-
tas med stöd av den föreslagna lagen bör däremot helt eller delvis bekostas av
djurägaren. Detsamma bör gälla provtagning som sker som komplettering till
kontrollprogram som upprättas frivilligt. Det som kan bli aktuellt är att under
en övergångstid, på samma sätt som sker i fråga om de frivilliga kontrollpro-
grammen, med budgetmedel bekosta en del av provtagningen. I lagen bör
därför tas in ett bemyndigande som gör det möjligt att meddela föreskrifter
om djurägarens skyldighet att ersätta prov och undersökningar. Med stöd av
bemyndigandet kan föreskrivas avgift också för de prov som tas för att kon-
trollera användningen av läkemedel.

6 Handelsgödsel

6.1 EG:s bestämmelser

Vad gäller handelsgödsel så omfattar EES-avtalet fyra huvuddirektiv, sju di-
rektiv om ändringar i och kompletteringar av dessa direktiv, och dessutom ett
större antal bilagor.

Bestämmelserna kan i sammanfattning sägas innebära följande.

Rådets direktiv om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om göd-
selmedel (direktiv 76/116/EEG) innehåller grundläggande bestämmelser om
beteckning, definition, sammansättning, innehåll, förpackning och märkning
av de viktigaste enkla och sammansatta gödselmedlen.

48

Gödselmedel som uppfyller bestämmelserna får säljas med märkningen Prop. 1992/93:119
”EEG-gödselmedel”. Gödselmedel som inte uppfyller bestämmelserna får
också säljas, dock inte med den angivna märkningen.

Kraven på viss sammansättning uttrycks genom fastställda minimihalter av
näringsämnen i gödselmedlet.

Märkningsbestämmelsema innebär bl.a. krav på att gödselmedels typ skall
anges, halten av vatje näringsämne skall deklareras och uppgift om garante-
rad netto- eller bruttovikt skall lämnas. Märkningen eller etiketterna skall vara
anbringade på en framträdande plats, vara tydligt läsbara och outplånliga.

Reglerna om förpackning av EEG-handelsgödsel innebär krav på att för-
packningen skall vara försluten på ett sådant sätt eller med en sådan anord-
ning att forslutningen eller själva fölpackningen förstörs utan att kunna åter-
ställas när förpackningen öppnas.

I det ovan nämnda direktivet (76/116/EEG) föreskrivs officiell kontroll av
EEG-gödselmedel för att säkerställa efterlevnaden av direktivet jämte dess bi-
lagor. Genom kontrollen skall tillses att gödselmedel som saluförs som EEG-
gödselmedel uppfyller de krav som gäller enligt bestämmelserna om gödsel-
medelskvalitet och sammansättning. Genom kommissionens direktiv (77/535/-
EEG) om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om provtagnings-
och analysmetoder för gödselmedel jämte bilagor, ges närmare föreskrifter
om hur provtagningen skall utföras och vilka analysmetoder som skall använ-
das.

Med hänsyn till allmänhetens säkerhet och arbetarskyddet har ytterligare
regler fastställts för enkla ammoniumnitratgödselmedel med hög kvävehalt
(direktiv 80/876/EEG). Dessa bestämmelser innebär bl.a. att vissa oorganiska
tillsatser som ökar medlets benägenhet att detonera inte får användas i gödsel-
medelsreceptet Skärpta krav på förpackningen och transporten av ammonium-
nitratgödselmedel ställs också.

På grund av de särskilda egenskaper som enkla ammoniumnitratgödselme-
del med hög kvävehalt besitter, har det befunnits nödvändigt att fastställa sär-
skilda regler för kontrollen av dessa gödselmedel. Dessutom regleras förfaran-
det vid bestämning av detonationssäkerheten hos enkla ammoniumnitratgödsel-
medel med hög kvävehalt (direktiv 87/94/EEG).

EG:s direktiv har i princip inte till syfte att förebygga skador på männi-
skors hälsa eller på miljön. Syftet med regleringen är i stället att minska eller
undanröja hinder för handeln med gödselmedel inom gemenskapen och att
skydda konsumenterna mot oredlighet i handeln med gödselmedel.

6.2 Behovet av lagstiftning

Med undantag för lagen (1984:409) om avgift på gödselmedel saknas i
Sverige, till skillnad från vad som gäller i många andra länder, en särskild
lagstiftning på området. Detta innebär att dåliga produkter kan saluföras i
Sverige utan några rättsliga påföljder. En förklaring till att svensk gödselme-
delslagstiftning har kunnat undvaras är att den svenska gödselmedelsmark-

4 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 119

naden överlag präglats av seriösa och medvetna företag. Det har mer eller Prop. 1992/93:119
mindre ansetts som självklart att gödselmedlet skall ha goda fysikaliska egen-
skaper, att utlovad halt av växtnäringsämne hålls samt att märkningen är tyd-
lig och korrekt

Införlivandet av de inledningsvis nämnda direktiven i svensk rätt kräver ny
lagstiftning. Som har anförts i regeringens proposition 1991/92:170 om Euro-
peiska ekonomiska samarbetsområdet finns inte inom Jordbruksdepartemen-
tets verksamhetsområde någon lagstiftning i vilken de nu aktuella direktiven
lämpligen skulle kunna införlivas. Med hänsyn till direktivens huvudsyfte,
nämligen att främja redlighet i handeln, är inte heller lagen om kemiska pro-
dukter, som ju är en lagstiftning för skydd av hälsan och miljön, lämplig.

Med den ökade rörlighet av produkter som sannolikt blir följden av ett
EES-avtal och i förlängningen av ett EG-medlemskap torde en särskild lag
om EEG-handelsgödsel fylla en viktig funktion både utifrån användarperspek-
tiv och utifrån miljöperspektiv. Lantbrukarna garanteras då de köper gödsel-
medel som är märkta med ”EEG-gödselmedel” att medlet är av viss beskaf-
fenhet

Öppnade gränser skulle också kunna leda till att det i Sverige kommer att
saluhållas gödselmedel med t.ex. höga halter av tungmetaller. I samband med
att en särskild lag om EEG-handelsgödsel införs bör föreskrifter också medde-
las om ett gränsvärde för den mängd kadmium som skall få finnas i gödselme-
del. Jag återkommer till detta nedan.

En tillämpning av EG:s gödselmedelsdirektiv i Sverige innebär inte några
stora förändringar av de ”oskrivna lagar” eller kontrakterade leveransvillkor
som förekommer vid handel med gödselmedel. Huvudleverantörerna av göd-
selmedel i Sverige följer till stor del redan EG:s regler vad avser provtagning,
analys och garanti för växtnäringshalt. Det bör därför inte vara några problem
för branschen att anpassa sig till en ny reglering.

Det finns i dag endast en svensk gödselmedelstillverkare och ett fåtal större
importörer som tillsammans förfogar över större delen av gödselmedelsmark-
naden. Dessa är registrerade hos Statens jordbruksverk för att prisreglerings-
avgifter och miljöavgifter skall kunna beräknas. Dessutom finns ca 100 mind-
re aktörer som inte är registrerade hos Jordbruksverket.

6.3 Utformningen av svenska regler

Mitt förslag: EG-reglema om handelsgödsel införlivas med svensk
rätt genom föreskrifter som meddelas av regeringen eller av den myn-
dighet som regeringen bestämmer. De bemyndiganden för regeringen
som behövs meddelas i en särskild lag.

Promemorians förslag: Frågan berörs inte i promemorian.

50

Skälen för mitt förslag: Direktiven om gödselmedel innefattar sådana Prop. 1992/93:119
åligganden för enskilda som enligt 8 kap. 3 § regeringsformen skall meddelas
genom lag.

Regleringen i gödselmedelsdirektiven är detaljerad och i stor utsträckning
av teknisk karaktär. Det kan därför visa sig nödvändigt att efter hand justera
föreskrifterna med hänsyn till den vetenskapliga och tekniska utvecklingen.
Föreskriftsrätten bör därför så långt det är möjligt delegeras till regeringen el-
ler den myndighet som regeringen bestämmer.

En lämplig ordning är alltså att lagstiftningen utformas som en bemyndigan-
delag, genom vilken regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer
ges rätt att meddela föreskrifter om vilka villkor som skall uppfyllas för att
handelsgödsel skall få marknadsföras under beteckningen EEG-handelsgöd-
sel.

För att underlätta tillsynen bör den som marknadsför handelsgödsel vara
skyldig att göra anmälan om sin verksamhet till Jordbruksverket. Befogenhe-
ten att meddela föreskrifter om sådan anmälningsskyldighet bör kunna delege-
ras till Jordbruksverket, liksom föreskriftsrätten i fråga om provtagning och
kontroll samt analysmetoder när det gäller EEG-handelsgödsel.

6.4 Tillsyn

Mitt förslag: Jordbruksverket bör ha hand om tillsynen över att före-
skrifterna följs. Jordbruksverket får överlåta åt länsstyrelsen att utöva
viss tillsyn inom länet

Promemorians förslag: Frågan berörs inte i promemorian.

Skälen för mitt förslag: Direktiven om gödselmedel förutsätter att det
finns en officiell kontroll av EEG-gödselmedel. Enligt min mening bör Sta-
tens jordbruksverk få tillsynsansvaret enligt den föreslagna lagen. Även om
den förutsatta tillsynen i viss utsträckning ligger utanför Jordbruksverkets nu-
varande arbetsfält bör det enligt min bedömning inte föreligga några problem
för verket att snabbt bygga upp den kompetens som erfordras. Enligt vad jag
har inhämtat finns för övrigt redan en viss kompetens på området hos Jord-
bruksverkets växtskyddsenhet. Någon regional tillsynsmyndighet behövs inte
enligt min mening. Vissa möjligheter att anordna regional tillsyn bör dock till-
skapas. Jag anser inte att det finns anledning att belasta kommunerna med nya
uppgifter. I stället bör Jordbruksverket få möjlighet att överlåta viss tillsyn på
regional nivå på länsstyrelserna.

51

6.5 Avgifter för kontrollen av handelsgödsel

Prop. 1992/93:119

Mitt förslag: Kostnaden för kontrollen av EEG-handelsgödsel skall
uttas genom avgifter.

Promemorians förslag: Frågan berörs inte i promemorian.

Skälen för mitt förslag: Enligt min mening bör kostnaden för kontrol-
len av EEG-handelsgödsel finansieras genom avgifter. Jag kommer i det föl-
jande att föreslå att Jordbruksverket ges tillsynsansvaret för kadmiuminnehål-
let i handelsgödsel. Även den tillsynen bör bekostas med avgifter. Bemyndi-
gande för ett sådant avgiftsuttag finns i lagen (1985:426) om kemiska produk-
ter. När det gäller utformningen av ett avgiftssystem kan olika modeller över-
vägas. Styrande för utformningen är var i hanteringen av handelsgödseln kon-
trollen bör ske. Bör den ske så nära konsumenten som möjligt eller bör den
förläggas till ett tidigare skede i hanteringen. En annan fråga är vad avgiften
bör omfatta. Viktigt är enligt min mening att avgifterna bör vara enkla att han-
tera och bör kunna beräknas på ett enkelt och rättvist sätt. I fråga om den när-
mare utformningen av systemet anser jag det lämpligt att den sker efter möns-
ter av det system som tillämpas när det gäller kontrollen av djurfoder. Enligt
det systemet betalar tillverkare och importörer dels en grundavgift, dels en
kvantitetsberoende avgift som tillsammans motsvarar kostnaden för själva fo-
derkontrollen. Analyskostnadema däremot betalas från fall till fall av den vars
foder kontrolleras direkt till den institution som utfört analysen. På motsvaran-
de sätt anser jag att avgiftsskyldigheten när det gäller kontrollen av handels-
gödsel bör ligga på den som yrkesmässigt tillverkar handelsgödsel. Vidare
bör vid import av handelsgödsel importören vara avgiftsskyldig. Jag avser att
i ett senare sammanhang föreslå regeringen att Jordbruksverket ges i uppdrag
att meddela närmare föreskrifter för avgiftssystemet.

6.6 Införande av gränsvärde för kadmium i handelsgödsel

Min bedömning: Ett gränsvärde för kadmium i handelsgödsel införs
den 1 januari 1993.

Utredningens förslag: Överensstämmer i princip med mitt ställningsta-
gande såvitt nu är i fråga.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser anser att effekten av förslaget
när det gäller att nedbringa kadmiumhalterna är dåligt utredd och att ett infö-
rande av gränsvärden inte nämnvärt kommer att nedbringa dagens tillförsel-
nivåer.

Skälen för mitt förslag: Kadmium är ett dokumenterat hälsofarligt äm-
ne, men någon akut risk för folkhälsan föreligger inte med nuvarande svens-

52

ka niväer. Samtidigt finns det studier som visar att negativa hälsoeffekter kan Prop. 1992/93:119
uppstå på lägre nivåer än vad man tidigare haft anledning att räkna med.
Slutmålet måste därför vara att minska kadmiumhalterna i marken till garante-
rat ofarliga nivåer. Detta gäller såväl handelsgödsel, som står för knappt hälf-
ten av kadmiumtillförseln till åkrarna, som andra källor för kadmium.

Mängden av kadmium som tillförs genom handelsgödsel har under de se-
naste 20 åren minskat kraftigt. Ett skäl till detta är att den totala användningen
av handselgödsel har minskat. Ett annat skäl är att lantbruksnäringen själv har
agerat för att sänka halterna av kadmium. Detta har skett frivilligt och har inne-
burit att kadmiumtillförseln har sjunkit från ca 3,3 g kadmium per hektar år
1970 till ca 0,6 g kadmium per hektar år 1991. En på detta sätt frivillig minsk-
ning av kadmiumtillförseln är naturligtvis mycket positiv.

EES-avtalet medger nationella särbestämmelser för kadmium i handelsgöd-
sel om sådana redan finns i respektive lands nationella lagstiftning när EES-
avtalet träder i kraft. Som styrmedel är både miljöavgift och gränsvärde möjli-
ga. Sverige har ansökt om medlemskap i EG och detta innebär att ett införan-
de av en miljöavgift enligt min bedömning blir komplicerat. Regeringen har ti-
digare i år i såväl budgetpropositionen (1991/92:100 bil. 1.5) som i komplet-
teringspropositionen (1991/92:150 bilaga 1:12) framhållit att nya miljöskatter
eller avgifter i Sverige måste utformas så att de inte kräver gränskontroll eller
på annat sätt stör varuhandeln enligt EG:s regler. Det är enligt min bedömning
svårt att se hur en miljöavgift på kadmium skulle kunna ges en sådan utform-
ning.

Sveriges åtgärder för att begränsa halterna av kadmium i handelsgödsel
bör därför få formen av ett gränsvärde för högsta tillåtna halt kadmium per
ton fosfor. Såväl Finland, Norge, Schweiz som Danmark har relativt nyligen
infört sådana gränsvärden. Dessa gränsvärden varierar mellan 50-150 g kad-
mium per ton fosfor. Finland har med hänsyn till naturliga tillgångar av låg-
kadmiumhaltig apatit haft möjlighet att införa ett så lågt gränsvärde som 50 g
kadmium per ton fosfor.

Jag anser att Sverige från och med den 1 januari 1993 bör införa ett gräns-
värde på 100 g kadmium per ton fosfor och jag kommer senare i höst att före-
slå regeringen detta. Ett sådant gränsvärde kommer framför allt att eliminera
riskerna för att Sverige blir ett dumpningland för gödselmedel med höga kad-
miumhalter, vilket det finns en ökad risk för i takt med att fler EFTA- och
EG-länder inför gränsvärden. Ett gränsvärde tillsammans med det frivilliga
arbete som bedrivs för att nedbringa kadmiumhalterna anser jag skall kunna
leda till att haltema av kadmium i gödselmedel ytterligare minskas. Jag vill i
detta sammanhang också framhålla att det är väsentligt att Sverige agerar kraft-
fullt internationellt för att få till stånd lägre kadmiumhalter. I samband med att
EES-avtalet i denna del skall förhandlas om år 1995 anser jag att en utvärde-
ring skall göras över hur kadmiumhalterna har utvecklats. I det sammanhang-
et bör också prövas om ytterligare styrmedel kan anses nödvändiga.

Föreskrifter om ett gränsvärde för kadmium i handelsgödsel bör meddelas
med stöd av lagen (1985:426) om kemiska produkter. Tillsynen över att före-

53

skrifterna följs bör - på samma sätt som i fråga om EEG-handelsgödsel - Prop. 1992/93:119
handhas av Jordbruksverket. Vad jag nu har anfört föranleder föreskrifter
med stöd av lagen om kemiska produkter. Förslag i det avseendet kommer att
föreläggas regeringen i ett senare sammanhang. Jag har i den här frågan sam-
rått med Chefen för Miljö- och naturresursdepartementet

7 Ikraftträdande

Den nya lagstiftningen och de förslag till ändringar i befintlig lagstiftning som
jag föreslår i denna lagrådsremiss är i huvudsak föranledda av EES-avtalet
och bör därför träda i kraft vid samma tidpunkt som avtalet

Det kan inte uteslutas att EES-avtalet kommer att träda i kraft senare än den

1 januari 1993. Regeringen bör därför bemyndigas att bestämma när de före-
slagna lagarna och lagändringarna bör träda i kraft

8 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom Jordbruksdepartementet upprät-
tats förslag till

1. lag om ändring i livsmedelslagen (1971:511),

2. lag om ändring i lagen (1985:295) om foder,

3. lag om ändring i utsädeslagen (1976:298),

4. lag om provtagning på djur,

5. lag om EEG-handelsgödsel,

6. lag om ändring i lagen (1984:151) om punktskatter och prisreglerings-
avgifter.

Lagförslaget under 6 har upprättats i samråd med chefen för Finansdeparte-
mentet.

Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.

9 Specialmotivering

9.1 Lag om ändring i livsmedelslagen (1971:511)

Hänvisningen i 1 § 1 till läkemedelsförordningen har konsekvensändrats som

en följd av den nya läkemedelslagen.

I paragrafen definieras vissa för livsmedelslagstiftningen centrala begrepp,
bl.a. begreppet färdigförpackat livsmedel. Definitionen av detta begrepp i
EG:s ramdirektiv om märkning (79/112/EEG) avviker från den som finns i
livsmedelslagen. Härtill kommer att detta begrepp definieras på andra sätt i
vissa andra direktiv. Definitionen bör med hänsyn till detta utmönstras ur la-

54

gen. Definitioner av begreppet färdigförpackade livsmedel bör i stället ingå i Prop. 1992/93:119
Livsmedelsverkets regelverk.

13 §

Paragrafen innehåller i dess nuvarande lydelse en uppräkning av de uppgifter
som ett färdigförpackat livsmedel skall vara märkt med när livsmedlet salu-
hålls. Den innehåller också bemyndiganden för regeringen eller myndighet
som regeringen bestämmer att begränsa märkningsskyldigheten enligt bestäm-
melsen eller att utvidga denna på så sätt att märkning kan föreskrivas även i
andra fall än beträffande färdigförpackade livsmedel. I den föreslagna lydel-
sen innehåller paragrafen endast ett bemyndigande för regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om märkning
av livsmedel. Motiven for paragrafen har redovisats i avsnitt 2.3.

14 §

Paragrafen har upphävts. Motivet för detta har redovisats i den allmänna moti-
veringen i avsnitt 2.3.

16 §

Punkten 4 i 16 § har följdändrats som en konsekvens av ändringen i 13 §.
Dessutom har bestämmelsen om saluförbud för livsmedel som märkts med
hållbarhetstid och vilken tid löpt ut förts över från 18 § som föreslås upp-
hävd. Bestämmelsen bildar en ny punkt 5. Därutöver har paragrafen moder-
niserats något i språkligt avseende.

18 §

Paragrafen har upphävts. Med hänsyn till att EG:s ramdirektiv om märkning
förutsätter att uppgift om hållbarhetstid kan lämnas även beträffande annat
livsmedel än färdigförpackat har paragrafens bestämmelse om saluförbud
förts över till 16 § som gäller livsmedel i allmänhet. Paragrafens bestämmel-
ser om förbud mot ommärkning och omförpackning bör tas in i Livsmedels-
verkets föreskrifter.

20 §

Det nuvarande tillståndskravet i paragrafen har ersatts av ett bemyndigande
för regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer att meddela före-
skrifter om saluhållande av livsmedel för särskilda näringsändamål. Bemyndi-
gandet omfattar också föreskrifter om naturliga mineralvatten. Motivet for änd-
ringarna har redovisats i avsnitt 2.5.

30 §

I 30 § har punkterna 1—4 ändrats som en följd av ändringarna i 13 och
20 §§. Ändringarna i punkten 1 föranleds av att 14 och 18 §§ upphävs. Änd-
ringen i punkt 2 är en följd av att 20 § utformats som ett bemyndigande. Änd-
ringen i punkt 3 innebär att endast hänvisningen till föreskrifter som meddelas

55

med stöd av 13 § kvarstår, eftersom 13 § inte längre innehåller några materiel- Prop. 1992/93:119
la bestämmelser om märkning. Ändringen i punkt 4 slutligen innebär att hän-
visningen till 20 § andra stycket har tagits bort

9.2 Lag om ändring i lagen (1985:295) om foder

1 §

Hänvisningen till läkemedelsförordningen i 1 § andra stycket har konsekvens-
ändrats som en följd av den nya läkemedelslagen.

Enligt paragrafen i dess nuvarande lydelse gäller foderlagen foder och foder-
tillsatser avsedda för hästar, renar, nötkreatur, fjäderfä, pälsdjur, hundar, kat-
ter och odlad fisk. Den föreslagna ändringen innebär att tillämpningsområdet
vidgas till att gälla alla djur som omfattas av djurskyddslagens bestämmelser,
dvs. dels husdjur, dels andra kategorier av djur under förutsättning att de
hålls i fångenskap.

Med husdjur avses enligt förarbetena till djurskyddslagen närmast sådana
djur som ständigt lever under människans vård och av människan används
för bestämda ändamål. Som exempel nämns sällskapsdjur som hund och katt,
djur som används i jordbruket för bl.a. produktion av kött och mjölk samt ren
(prop. 1987/88:93 s. 49).

Till djur som hålls i fångenskap hör vissa husdjur men också djur som
hålls i hägn eller instängda på det sätt som gäller i fråga om fiskodlingar. Till
djur i fångenskap räknas även djur som hålls i mycket stora vilthägn (prop.
1987/88:93 s. 50).

I paragrafen har det tillägget gjorts att foder inte får ha en sådan sammansätt-
ning eller beskaffenhet i övrigt att det kan antas att det "har skadlig inverkan
på miljön ".

Som nämnts i den allmänna motiveringen gäller enligt EG:s regler att en
tillsats inte får godkännas om den har skadlig effekt på miljön. I fortsättning-
en kommer bara tillsatser godkända av EG att få användas och därmed kom-
mer vi i och för sig att uppfylla EG:s miljökrav utan någon särskild lagänd-
ring. Tillägget kan ändå vara motiverat för att markera att våra krav på foder
också i det här avseendet överensstämmer med EG:s.

3a§

Förbudet mot att använda fodermjöl och andra varor som framställts av bl.a.
självdöda djur föreslås förtydligat till att gälla också hela eller delar av sådana
djur.

Den föreslagna ändringen, som också innebär att det i paragrafen införs un-
dantagsbestämmelser i två nya stycken, har närmare kommenterats i den all-
männa motiveringen.

56

4§                                                            Prop. 1992/93:119

Paragrafen föreslås ändrad så att befogenheten att meddela föreskrifter om fo-
der som tillsatts antibiotika eller kemoterapeutika vidgas. I fortsättningen skall
regeringen eller, efter bemyndigande av regeringen, Jordbruksverket kunna
meddela föreskrifter inte bara om användningen av sådant foder utan också
för importen, tillverkningen, försäljningen och hanteringen i övrigt. När det i
övrigt är fråga om läkemedel som tillförs foder på olika sätt ankommer det på
Läkemedelsverket att meddela motsvarande föreskrifter med stöd av läkeme-
delslagstiftningen.

Ändringen i paragrafens första stycke har gjorts för att markera att begrep-
pen ”antibiotika” och ”kemoterapeutika” inte ersätter varandra. Bestämmelsen
har också anpassats till det uttryckssätt som används i den nya läkemedels-
lagen (1992:859).

Som framgår av den allmänna motiveringen får bara sådana fodertillsatser
som är förenliga med EES-avtalet användas i fortsättningen. Genom den änd-
ring som föreslås anpassas bestämmelserna i paragrafen till en sådan ordning.
Som framgår av den allmänna motiveringen omfattar paragrafens begrepp ”fo-
dertillsats” varor eller ämnen som inom EG betecknas antingen som fodertill-
sats eller s.k. särskild produkt.

Paragrafen föreslås ändrad för att åstadkomma en anpassning till EG:s termi-
nologi och för att klargöra att föreskrifter kan meddelas också om hur märk-
ningen och andra uppgifter som lämnas vid överlåtelse av foder skall vara ut-
formade.

12 §

Den föreslagna ändringen i 12 § gör det möjligt för Jordbruksverket att över-
lämna tillsynsuppgifter också till andra myndigheter än länsstyrelsen.

15 och 17 §§

Ändringen i 15 § gör det möjligt för en tillsynsmyndighet att ta hand om foder
som uppenbart är avsett att användas i strid mot förbudet att använda självdö-
da djur eller sjukligt förändrade delar av slaktade djur eller produkter av såda-
na djur som foder. Genom ändringen i 17 § kommer även straffbestämmelser-
na att omfatta användningen av sådant foder.

19 §

Bestämmelserna om överklagande av beslut har ändrats som en följd av att
bestämmelser har införts om undantag från förbudet att använda självdöda
djur som foder och med hänsyn till att Jordbruksverket inte längre skall god-
känna tillsatser. Även ändringarna i tillsynsbestämmelsema har föranlett en
ändring i paragrafen.

57

9.3 Lag om ändring i utsädeslagen (1976:298)              Prop. 1992/93:119

1 §

Ändringen i paragrafen innebär endast att ordet ”statsplombering” och ”plom-
bering” i punkten 2 bytts ut mot orden ”certifiering” resp, ”försegling” samt
att en mindre språklig justering gjorts.

Paragrafens innehåll har anpassats till vad som gäller inom EG. Sålunda har
begreppet ”överlämnande till annan” bytts ut mot begreppet ”släppa ut på
marknaden”. Den marknad som här avses är den marknad som innefattar det
europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Vidare har ordet ”statsplombe-
ring” som förekommer både i paragrafens första och andra stycke bytts ut
mot det inom EG använda begreppet ”certifiering”. Härtill kommer att bemyn-
digandet för regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer att medde-
la föreskrifter om krav eller villkor på utsäde som är avsett för export har ut-
mönstrats.

I paragrafens första stycke har begreppen ”statsplomberas” och ”överlämnas
till annan” bytts ut mot begreppen ”certifieras” resp, ”släppas ut på markna-
den”. I bestämmelsen i dess föreslagna lydelse anges att regeringen eller myn-
dighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att utsäde av
visst slag, som inte behöver certifieras enligt gällande regler, får släppas ut på
marknaden endast om utsädet är försett med eller åtföljs av s.k. kvalitetsdek-
laration.

För att tillsyn skall kunna ske av att reglerna om kvalitetsdeklaration följs
föreskrivs i paragrafens andra stycke att en tillsynsmyndighet som utses av
regeringen har rätt att få tillträde till lokaler och andra utrymmen och att där ta
prov. Enligt bestämmelsens nuvarande lydelse saknas motsvarande möjlighet
att tillse att föreskrifterna om statsplombering följs. En sådan möjlighet bör in-
föras. Paragrafens andra stycke har utformats med beaktande av detta. Med
stöd av bestämmelsen har tillsynsmyndigheten rätt till tillträde även till lokaler
och utrymmen där s.k. legorensning äger rum. Slutligen har vissa språkliga
justeringar gjorts i paragrafens andra och tredje stycke.

Nuvarande 4 § som endast innehåller bestämmelser om växtförädlingsavgift
har ersatts av en helt ny bestämmelse om anmälningsplikt för den som yrkes-
mässigt förpackar eller bedriver handel med köksväxtutsäde. En sådan anmä-
lan syftar till att underlätta kontrollen av att endast certifierat köksväxtutsäde
säljs.

Paragrafen har upphävts.

58

7§                                                            Prop. 1992/93:119

Ändringarna innebär dels att första, fjärde och femte styckena har upphävts
som en konsekvens av att växtförädlingsavgiften tas bort, dels att andra och
tredje styckena konsekvensändras av samma anledning.

Även i 8 § tredje stycket finns en bestämmelse om växtförädlingsavgift som
utmönstras. I övrigt har några smärre språkliga justeringar gjorts.

9.4 Lag om provtagning på djur

1 §

När det gäller den provtagning eller undersökning som syftar till att kartlägga
hälsoläget kommer de befogenheter som lagen ger främst att användas med av-
seende på dels de epizootiska sjukdomarna, dvs. de sjukdomar som finns
uppräknade i epizootiförordningen (1980:371), dels andra smittfarliga djur-
sjukdomar som är anmälningspliktiga enligt Lantbruksstyrelsens kungörelse
(LSFS 1983:41) om anmälningspliktiga sjukdomar m.m.

I fråga om vissa av de aktuella sjukdomarna kan det finnas anledning att i före-
skrifter generellt besluta om provtagning och undersökning. Det får då också
i föreskriftsform anges i vilken omfattning och på vilket sätt verksamheten får
bedrivas. I vissa fall kan emellertid undersökningsbehovet vara sådant att det
ligger närmare till hands att i ett förvaltningsbeslut forordna om den provtag-
ning eller undersökning som behöver göras. Det sagda gäller också om den
provtagning eller undersökning som tar sikte på att kontrollera läkemedelsan-
vändningen vid djuruppfödning.

Av skäl som redovisats i den allmänna motiveringen har i paragrafen angivits
att provtagningen eller undersökningen kan avse djur utan någon närmare av-
gränsning till vissa djurslag. Aktuella för provtagning är av naturliga skäl
främst djur som används i animalieproduktionen eller i övrigt för produktion
av livsmedel. Dit hör då också fiskar, kräftdjur och blötdjur. Provtagning
kommer att ske på levande djur men kan också komma att ske på djur som
självdött eller avlivats. Bemyndigandet att föreskriva om provtagning på an-
nat material än djur, djurkroppar och mjölk har kommenterats i den allmänna
motiveringen.

Det skall ankomma på regeringen eller, efter bemyndigande av regeringen,
Jordbruksverket eller Livsmedelsverket att bestämma vem som skall utföra
provtagningen eller undersökningen. Utöver veterinärer kan som provtagare
komma att anlitas t.ex. besiktningsassistenter vid slakterierna eller personer
som är verksamma inom husdjurskontrollen.

59

Det är angeläget att provtagningen och undersökningen görs på ett sådant Prop. 1992/93:119
sätt att den så litet som möjligt inkräktar på annan verksamhet En erinran om
detta har tagits in i lagen främst med tanke på vikten av att prover och under-
sökningar i slakterier och mejerier genomförs med beaktande av att produk-
tionen där inte skall störas. Efter påpekande av Jordbruksverket har bestäm-
melsen modifierats i förhållande till promemorieförslaget. Det krav som ställs
är att provtagningen eller undersökningen skall innebära så små olägenheter
som möjligt.

Paragrafens första stycke innehåller ett bemyndigande för föreskrifter om oli-
ka krav som måste vara uppfyllda om en obligatorisk hälsoövervakning orga-
niseras. Andra stycket upptar ett bemyndigande för föreskrifter eller enskilda
beslut om att djur får säljas till annat än slakt eller flyttas från ett område till ett
annat inom landet, endast om djuren är fria från viss sjukdom. Behovet av
föreskrifterna har kommenterats i den allmänna motiveringen, avsnitt 5.3.

Paragrafen innehåller ett bemyndigande för regeringen att meddela föreskrif-
ter om skyldighet för djurägare att betala ersättning för provtagning och under-
sökning. Befogenheten att meddela sådana föreskrifter får regeringen överlåta
till Jordbruksverket och Livsmedelsverket. I den allmänna motiveringen har
angivits i vilka avseenden det kan bli aktuellt att ta ut ersättning.

Rätten att ta prover och genomföra undersökningar måste också innefatta en
befogenhet att få tillträde till bl.a. djurstallar, slakterier och mejerier. I para-
grafens första stycke finns en bestämmelse om detta. I ett andra stycke finns
en bestämmelse om skyldighet för djurägare att tillhandahålla det biträde som
behövs för att provtagningen eller undersökningen skall kunna genomföras. I
kravet enligt 3 § tredje stycket att en provtagning eller undersökning skall ge-
nomföras på ett sätt som innebär så små olägenheter som möjligt får anses in-
gå också att anspråken på djurägarens medverkan anpassas efter omständig-
heterna.

I paragrafen föreskrivs bötesstraff för den djurägare som inte uppfyller skyl-
digheten att tillhandahålla biträde vid provtagning eller undersökning. På-
följdsbestämmelsen blir knappast aktuell i andra fall än när en djurägare non-
chalerar eller av tredska motsätter sig att medverka i rimlig omfattning.

Paragrafen innehåller bestämmelser om hur beslut enligt lagen får överklagas.
Besluten rör näringsverksamhet. Med hänsyn till de krav som ställs enligt
Europakonventionen om mänskliga rättigheter och grundläggande friheter bör

60

det därför finnas möjlighet att överklaga besluten till domstol. I paragrafen Prop. 1992/93:119
föreslås att överklagande skall få ske till kammarrätt. Det kan bli aktuellt att
senare ändra instansordningen med hänsyn till att domstolsutredningen i be-
tänkandet (SOU 1991:106) Domstolarna inför 2 OOO-talet har föreslagit att
den första domstolsprövningen av i princip alla förvaltningsbeslut skall ske i
länsrätt.

9.5 Lag om EEG-handelsgödsel

1 §

I paragrafen anges lagens tillämpningsområde vara marknadsföring av han-
delsgödsel under särskild beteckning. I lagen används begreppet handelsgöd-
sel som får anses vara en allmänt vedertagen beteckning på varor av det slag
som kan hänföras till följande tulltaxenummer i tulltaxelagen (1987:1068):
25.10, 28.08, 28.09, 28.14, 28.34, 28.35 och 31.02-31.05.

Paragrafen ger stöd för ett införlivande av EG:s rättsakter om EEG-gödsel-
medel. Innebörden av en sådan märkning har redovisats i den allmänna moti-
veringen.

Med stöd av paragrafen kan föreskrivas anmälningsskyldighet för den som
marknadsför handelsgödsel. Syftet med en sådan föreskrift är att kontrollen
av lagstiftningen skall underlättas.

Jordbruksverket bör ha huvudansvaret för tillsynen med möjlighet att överlåta
viss tillsyn till länsstyrelserna. Tillsynen bör kunna organiseras på ungefär
samma sätt som den tillsyn som utövas enligt lagen (1985:295) om foder.

Med stöd av paragrafen kan en tillsynsmyndighet få tillträde till områden, lo-
kaler och andra utrymmen där handelsgödsel hanteras. Det kan förutsättas att
provtagning och annan undersökning väsentligen kommer att ske i anläggning-
ar för tillverkning och i lagerutrymmen. Till sådana lokaler får då också räk-
nas utrymmen där råvaror till handelsgödsel förvaras.

Paragrafen innehåller bestämmelser om att en tillsynsmyndighet får meddela
de förelägganden eller förbud som behövs för att lagen eller med stöd av la-
gen meddelade föreskrifter skall efterlevas. Det kan t.ex. bli fråga om att för-
bjuda försäljning under EEG-beteckning därför att gödselmedlet i fråga inte
fyller kraven för en sådan märkning.

61

7§                                                            Prop. 1992/93:119

Enligt paragrafen skall kontrollen av EEG-gödselmedel ske enligt de metoder
som regeringen eller, efter bemyndigande av regeringen, Jordbruksverket
föreskriver. Som framgår av redovisningen i den allmänna motiveringen inne-
håller EG:s direktiv detaljerade föreskrifter om hur kontrollen skall gå till. Ett
införlivande av direktiven i den delen kan ske genom föreskrifter av det slag
som förutsätts i paragrafen.

I paragrafen fmns ett bemyndigande för föreskrifter om avgifter för den kon-
troll som utövas enligt lagen eller enligt föreskrifter som meddelas med stöd
av lagen. Motiven för bestämmelsen har redovisats i den allmänna motive-
ringen.

Paragrafen innehåller bestämmelser om bötespåföljd för den som bryter mot
lagen eller mot föreskrifter som meddelats med stöd av lagen. Det gäller den
som underlåter att göra anmälan enligt föreskrifter som meddelas med stöd av
3 § och den som använder sig av EEG-märket utan att uppfylla föreskrivna
villkor.

10 §

I paragrafen finns bestämmelser om hur beslut enligt lagen får överklagas.

Vad som anförts i anslutning till 8 § förslaget till lag om provtagning på djur

har giltighet också med avseende på förevarande paragraf.

10 Hemställan

Jag hemställer att Lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

1. lag om ändring i livsmedelslagen (1971:511),

2. lag om ändring i lagen (1985:295) om foder,

3. lag om ändring i utsädeslagen (1976:298),

4. lag om provtagning på djur,

5. lag om EEG-handelsgödsel,

6. lag om ändring i lagen (1984:151) om punktskatter och
prisregleringsavgifter.

11 Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

62

Lagrådet

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1992-11-02

Prop. 1992/93:119

Närvarande: f.d. justitierädet Böret Palm, justitierädet Lars Å. Beckman,
regeringsrådet Sigvard Holstad.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 1 oktober 1992 har regeringen
på hemställan av statsrådet Karl Erik Olsson beslutat inhämta lagrådets yttran-
de över förslag till

1. lag om ändring i livsmedelslagen (1971:511),

2. lag om ändring i lagen (1985:295) om foder,

3. lag om ändring i utsädeslagen (1976:298),

4. lag om provtagning på djur,

5. lag om EEG-handelsgödsel,

6. lag om ändring i lagen (1984:151) om punktskatter och prisreglerings-
avgifter.

Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Kerstin
Nyberg.

Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:

Inledning

I lagrådsremissen behandlas ett antal s.k. produktorienterade lagar som till
följd av EES-avtalet måste anpassas till vissa EG-direktiv. Med hänsyn bl.a.
till den mängd mycket detaljerade bestämmelser det måste bli fråga om när det
gäller kravspecifikation i olika hänseenden har genomgående i dessa fall valts
lösningen att i respektive lag ta upp ett generellt bemyndigande för regeringen
eller en myndighet att meddela bestämmelserna och därvid förutsätta en dele-
gation till myndighetsnivå. Det måste med en sådan ordning bli svårare för
konsumenterna att påverka innehållet än om bestämmelserna getts formen av
en lag eller i vart fall en förordning av regeringen. Flera av de nya reglerna
måste anses vara av stor betydelse från hälso- och säkerhetssynpunkt och
bl.a. reglerna om märkning av livsmedel har väckt uppmärksamhet i den all-
männa debatten. Med hänsyn till den bundenhet till detaljbestämmelsema i
direktiven som föreligger synes emellertid utrymmet för påverkan i dessa fall
bli i huvudsak begränsat till val av alternativ i vissa tolkningsfrågor. Förslaget
måste ses som en nödvändig följd av att EES-avtalet antas och den valda kon-
stitutionella nivån får enligt lagrådets mening godtas.

63

Förslaget till lag om ändring i livsmedelslagen (1971:511)

Prop. 1992/93:119

27 §

Enligt lagförslaget upphävs 18 §. Som en följd härav bör förutom 30 § även
27 § ändras. Lagrådet förordar att i 27 § första stycket hänvisningen till
”16-18 §§” byts ut mot ”16 och 17 §§.

Förslaget till lag om ändring i lagen (1985:295) om foder

3a§

I paragrafens första stycke föreskrivs att som foder till andra djur än pälsdjur
inte får användas hela eller delar av djur som självdött eller som avlivats eller
sjukligt förändrade delar av slaktade djur. Av motiveringen (s. 32) framgår att
med uttrycket ”avlivats” avses djur som ”avlivats utan efterföljande uppslakt-
ning”. Denna innebörd av ”avlivats” måste komma till uttryck i lagtexten.

Lagrådet föreslår med hänsyn härtill och med vissa redaktionella ändringar
att 3 a § första stycket får följande lydelse:

”Som foder till andra djur än pälsdjur får inte användas djur som självdött
eller som avlivats men inte slaktats upp. Detsamma gäller delar av sådana djur
och sjukligt förändrade delar av slaktade djur. Vad som sägs om foder gäller
också fodermjöl och annan vara som framställts av sådana djur eller djur-
delar.”

De bemyndiganden som föreslås i skilda lagförslag i remissen får anses ha
konstitutionellt stöd i 8 kap. 7 och 11 §§ regeringsformen. Innehållet i de
föreskrifter som skall kunna meddelas med stöd av bemyndigandena är be-
stämt genom de EG-direktiv som redovisats i motivuttalandena. Endast i före-
varande paragraf har anknytningen till EES-avtalet och därmed till EG-direk-
tiven direkt utsagts i lagbestämmelsen. Lagrådet anser att skäl kan anföras för
en sådan precisering, som emellertid då bör göras genomgående i lagför-
slagen. Lagrådet förordar emellertid att den i paragrafen angivna hänvisning-
en till EES-avtalet får utgå. Paragrafen bör då få följande lydelse:

”Som fodertillsats får användas endast sådana varor och ämnen som är för-
tecknade i föreskrifter som meddelas av regeringen eller, efter regeringens be-
myndigande, av Jordbruksverket”

Förslaget till lag om ändring i utsädeslagen (1976:298)

Bestämmelserna i andra och tredje styckena bör på grund av sitt innehåll lämp-
ligen brytas ut till en särskild paragraf, betecknad 3 a §.

Skyldigheten att lämna tillträde etc. har sin motsvarighet i andra lagar som
behandlas i lagrådsremissen (se t.ex. livsmedelslagen och lagen om foder)
men har där förenats bl.a. med en regel om möjlighet för tillsynsmyndigheten

64

att meddela vitesföreläggande. Lagrådet föreslår att i den angivna 3 a § tas in Prop. 1992/93:119
ett tredje stycke av följande lydelse:

”Tillsynsmyndigheten får meddela de förelägganden som behövs för att be-
stämmelserna i första stycket skall efterlevas. Förelägganden kan förenas med
vite.”

Om Lagrådets förslag i anslutning till 3 § i det remitterade förslaget godtas
skall hänvisningarna i första och andra styckena av förevarande paragraf till
3 § första stycket i stället avse 3 §.

Den anmälningsskyldighet som skall kunna föreskrivas med stöd av 4 § i
föreslagen lydelse har lämnats utan sanktion i förslaget. Till första stycket i
förevarande paragraf synes böra fogas följande mening:

”Till samma straff döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet åsido-
sätter anmälningsskyldighet som föreskrivits med stöd av 4 §.”

Överklagande

Den bestämmelse Lagrådet har föreslagit om föreläggande i en ny 3 a § bör
föranleda att en rätt till överklagande införs. Lagrådet föreslår en ny 9 § med
följande lydelse:

”Tillsynsmyndighetens beslut enligt 3 a § andra stycket får överklagas hos

Kammarrätten.”

Lagen (1992:000) om provtagning på djur

I lagförslaget ges regeringen med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen ett fler-
tal bemyndiganden att meddela föreskrifter om provtagning m.m. Vidare ges
regeringen med stöd av 8 kap. 11 § regeringsformen möjlighet att vidaredele-
gera denna normgivningsbefogenhet till underlydande myndigheter. I några
fall (4 och 5 §§) har det överlämnats till regeringen att bestämma vilken myn-
dighet som skall kunna meddela föreskrifter (jfr bemyndigandena i förslagen
till ändringar i livsmedelslagen och utsädeslagen). I andra fall (2 och 3 §§)
har i stället vidaredelegation angetts kunna ske till en viss namngiven myndig-
het (jfr här bemyndigandena i förslagen till ändring i foderlagen och till ny lag
om EEG-handelsgödsel).

Båda typerna av bemyndigande är förenliga med 8 kap. 11 § regeringsfor-
men. Av praktiska skäl torde dock metoden att ge regeringen fria händer när
normgivande myndighet skall utses komma oftare till användning.

Såvitt gäller förevarande lagförslag framgår det inte av remissen varför det
i några fall funnits påkallat utpeka de myndigheter som skall kunna meddela
föreskrifter och i andra fall inte. Lagrådet ifrågasätter om det inte finns anled-
ning att i lagen i samtliga fall använda samma metod.

5 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 119

Förslaget till lag om EEG-handelsgödsel                          Prop. 1992/93:119

Med hänsyn till utformningen av 2 § bör ansvarsbestämmelsen i 9 § ges föl-

jande lydelse:

'Till böter döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet marknadsför han-
delsgödsel under beteckningen EEG-handelsgödsel utan att de villkor härför
är uppfyllda som föreskrivits med stöd av 2 §.”

66

Jordbruksdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 3 november 1992

Prop. 1992/93:119

Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Westerberg,
Friggebo, Laurén, Hörnlund, Olsson, Svensson, Thurdin, Hellsvik, Wibble,
Björck, Könberg, Odell, Lundgren, P. Westerberg, Ask

Föredragande: statsrådet Olsson

Proposition om ändringar i livsmedelslagen

(1971:511) m.fl. lagar i anledning av EES-avtalet

1 Anmälan av Iagrådsyttrande

Föredraganden anmäler Lagrådets yttrande (beslut om lagrådsremiss fattat vid
regeringssammanträde den 1 oktober 1992) över förslag till

1. lag om ändring i livsmedelslagen (1971:511),

2. lag om ändring i lagen (1985:295) om foder,

3. lag om ändring i utsädeslagen (1976:298),

4. lag om provtagning på djur,

5. lag om EEG-handelsgödsel,

6. lag om ändring i lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsav-
gifter.

Föredraganden redogör för Lagrådets yttrande och anför.

Lagen om ändring i livsmedelslagen (1971:511)

27 §

I enlighet med Lagrådets påpekande bör hänvisningen i 27 § första stycket
ändras till följd av att 18 § upphävs.

Lagen om ändring i lagen (1985:295) om foder

3a§

Lagrådet föreslår att bestämmelsen förtydligas så att det av lagtexten framgår
att med djur som avlivats avses djur som avlivats men inte slaktats upp. Jag
biträder lagrådets förslag.

Paragrafen bör utformas i enlighet med vad Lagrådet förordar.

67

Lagen om ändring i utsädeslagen (1976:298)                      Prop. 1992/93:119

3och9§§

I enlighet med Lagrådets förslag bör andra och tredje stycket i 3 § brytas ut
till en särskild paragraf, betecknad 3 a §. Jag biträder också förslaget att i den
nya paragrafen införa en bestämmelse om att tillsynsmyndigheten får meddela
för tillsynen nödvändiga förelägganden och att sådana förelägganden får
förenas med vite. I en ny paragraf, 9 §, bör som lagrådet föreslår införas en
bestämmelse som gör det möjligt att överklaga en tillsynsmyndighets beslut
till kammarrätten. Bestämmelsen bör, med viss justering,utformas i enlighet
med Lagrådets förslag.

Som en följd av Lagrådets förslag i anslutning till 3 § bör, som Lagrådet
påpekar, hänvisningarna i förevarande paragraf till 3 § första stycket i stället
avse 3 §.

Jag ansluter mig till Lagrådets förslag att genom ett tillägg till 8 § första
stycket föreskriva böter för den som inte fullgör med stöd av 4 § föreskriven
anmälningsskyldighet.

Lagen om provtagning på djur

2, 3 och 8 §§

Lagrådet har ifrågsatt om det inte finns anledning att utforma bemyndigande-
na mera konsekvent i den meningen att man antingen pekar ut vissa namngiv-
na myndigheter eller att man överlämnar till regeringen att bestämma vilken
myndighet som skall ges rätt att meddela föreskrifter. Med anledning av på-
pekandet förordar jag att 2 och 3 §§ formuleras om så att det lämnas öppet till
vilka myndigheter normgivningsbefogenhet skall kunna vidaredelegeras.
Ändringen föranleder en följdändring i bestämmelsen om överklagande i 8 §.

Lagen om EEG-handelsgödsel

Paragrafen bör, med en redaktionell jämkning, utformas i enlighet med Lagrå-
dets förslag.

Utöver vad som följer av det anförda bör vissa redaktionella ändringar
göras i lagförslagen.

68

2 Införlivande av EES-avtalets bestämmelser om vin ProP- 1992/93:119
och sprit

Min bedömning: Eftersom vin och sprit är livsmedel enligt den
definition av begreppet livsmedel som finns i livsmedelslagen bör det
ankomma pä Livsmedelsverket att i den svenska lagstiftningen införliva
de bestämmelser om vin och sprit som omfattas av EES-avtalet.

I den mån Livsmedelsverket inte redan har nödvändiga
bemyndiganden för införlivandet kan sådana meddelas med stöd av
livsmedelslagen.

Skälen för min bedömning: EG:s regelverk för vin- och spritprodukt-
er utgör en del av den gemensamma jordbrukspolitiken. Genom EES-avtalet
har emellertid Sverige åtagit sig att i den svenska lagstiftningen införliva reg-
ler för den tekniska hanteringen av sådana produkter. EES-avtalet omfattar
bl.a. bestämmelser om definition, märkning, beskrivning och presentation av
spritdrycker och vin, förordning (EEG) nr 1576/89, förordning (EEG) nr
1014/90 och förordning (EEG) nr 1601/91. Utöver förordningarnas bestäm-
melser gäller för vissa vin och spritprodukter också det tidigare behandlade
ramdirektivet om märkning av livsmedel. Undantagsbestämmelser i avtalet
gör det möjligt för Sverige att behålla förbudet mot försäljning av spritdrycker
som har en alkoholhalt som överstiger 60 % liksom de nuvarande benämning-
arna på punsch, spritglögg, starkvinsglögg och vinglögg. Sverige har även
fått rätt att förbjuda försäljning av vodka som är gjord på andra råvaror än säd
och potatis. Dessutom skall vissa artiklar i förordningarna inte tillämpas.

I förordningarna definieras vad som avses med spritdryck och vissa andra
grundläggande begrepp, bl.a. sådana som har samband med sprittillverkning.
Förordningarna innehåller dessutom bestämmelser om definitioner av olika
slags viner och spritdrycker och bestämmelser om de krav som gäller för att
olika benämningar på sådana varor skall få användas. Bestämmelser finns
också om geografiska benämningar, tillsatser, tillverkningsmetoder och gräns-
värden för vissa föroreningar.

I Sverige finns det för närvarande endast ett fåtal bestämmelser som regler-
ar detta område. Bestämmelserna finns i föreskrifter meddelade av Livsmedels-
verket med stöd av livsmedelslagen. Bemyndiganden för regeringen att med-
dela föreskrifter som överensstämmer med förordningarna finns i 7, 11 och
13 §§ livsmedelslagen. Regeringen har enligt lagen möjlighet att i sin tur be-
myndiga Livsmedelsverket att meddela sådana föreskrifter. I likhet med vad
som gäller i fråga om huvuddelen av EES-avtalets livsmedelsbestämmelser är
de nu aktuella bestämmelserna utpräglat tekniska och mycket detaljerade. Med
hänsyn till bestämmelsernas karaktär och med beaktande av att Livsmedelsver-
ket redan i dag meddelar föreskrifter på området, bör verket ha ansvaret för
att förordningarna införlivas i den svenska rättsordningen.

69

3 Fiske

Prop. 1992/93:119

EES-avtalet behandlar en rad väsentliga områden inom fiskerisektom (prop.
1991/92:170 bil. 8 s. 14). Regeringen tillsatte den 8 juli 1992 en särskild ut-
redare med uppgift att bedöma den svenska fiskerinäringens utvecklingsmöjlig-
heter. Utredningen skall göras bl.a. mot bakgrund av EES-avtalet. Utredaren
skall redovisa sina slutliga förslag till regeringen senast den 1 juli 1993 men
kommer redan i år att föreslå åtgärder som kan behöva vidtas från den 1 juli
1993. Arbetet i Jordbruksdepartementet bedrivs med sikte på att en proposi-
tion skall lämnas under våren 1993.

4 Kostnadskonsekvenser

De föreslagna ändringarna i livsmedelslagen, foderlagen och utsädeslagen
kan i flera avseenden förutsättas innebära kostnadsbesparingar. Som fram-
hållits av Riksrevisionsverket innebär förslaget att ge Livsmedelsverket ett
samlat ansvar för föreskrifterna om märkning av livsmedel en smidigare ord-
ning än den som gäller för närvarande. Besparingar kan också göras genom
att tillståndsprövningen tas bort i fråga om specialdestinerade livsmedel och
fodertillsatser. Ett minskat krav på statsplombering och slopandet av växt-
förädlingsavgiften leder också till mindre kostnader för staten. Som jag redo-
visat i avsnitt 3.3 väntas den föreslagna utvidgningen av foderlagens tillämp-
ningsområde inte leda till några krav på ökade resurser.

Att den föreslagna lagen om provtagning på djur kommer att leda till vissa
kostnader, både för samhället och för djurägama, framgår av vad jag har an-
fört i avsnitt 5.4. Det kontrollbehov som följer av den föreslagna lagen om
EEG-handelsgödsel kommer också att få kostnadskonsekvenser. Den frågan
har behandlats i avsnitt 6.5.

5 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu anfört hemställer jag att regeringen

dels föreslår riksdagen att anta förslagen till

1. lag om ändring i livsmedelslagen (1971:511),

2. lag om ändring i lagen (1985:295) om foder,

3. lag om ändring i utsädeslagen (1976:298),

4. lag om provtagning på djur,

5. lag om EEG-handelsgödsel,

6. lag om ändring i lagen (1984:151) om punktskatter och
prisregleringsavgifter,

dels bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag anfört om

7. införande av gränsvärde för kadmium i handelsgödsel

(avsnitt 6.6 i regeringsprotokollet den 1 oktober 1992),

8. införlivande av EES-avtalets bestämmelser om vin och sprit
(avsnitt 2).

70

6 Beslut

Prop. 1992/93:119

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att ge-
nom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för de åt-
gärder och de ändamål som föredraganden har hemställt om .

71

Promemorians lagförslag Prop. 1992/93:119

Bilaga 1

1. Förslag till

Lag om ändring i livsmedelslagen (1971:511)

Härigenom föreskrivs att 1, 13, 14, 16, 20 och 30 §§ livsmedelslagen
(1971:511)1 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse

I denna lag förstås med

1. livsmedel, matvara, dryckesvara, njutningsmedel eller annan vara som
är avsedd att förtäras av människor med undantag av vara på vilken läkeme-
delsförordningen (1962:701) äger tillämpning,

2. livsmedelstillsats, dels berikningsmedel som är avsett att tillföras livs-
medel för att förbättra dess näringsvärde, dels annan vara eller ämne som är
avsedd att tillföras livsmedel för att påverka dess hållbarhet, konsistens, färg,
smak eller lukt eller åstadkomma annan bestämd egenskap hos livsmedlet, om
berikningsmedlet, varan eller ämnet ej är livsmedelsråvara,

3. främmande ämne, annat ämne än livsmedelstillsats som, om det ingår i
livsmedel, kan utgöra hälsorisk eller förändra livsmedlets normala samman-
sättning eller beskaffenhet i övrigt.

4. färdigförpackat livsmedel, livs-
medel som utan omedelbart samband

med överlämnande till konsument in-
neslutits i förpackning, avsedd att
brytas först av konsumenten.

4. färdigförpackat livsmedel, livs-
medel som utan omedelbart samband

med överlämnande till konsument
helt eller delvis omsluts av en för-
packning, som är avsedd att brytas
först av konsumenten.

Färdigförpackat livsmedel som sa-
luhålles skall vara tydligt och otvety-
digt märkt med följande uppgifter,

1. livsmedlets slag,

2. livsmedlets sammansättning,

3. livsmedlets nettovikt eller net-
tovolym vid förpackningstillfället,

4. anvisning hur livsmedlet skall
förvaras, om förvaringssättet är av
betydelse för livsmedlets hållbarhet,

5. beräknad hållbarhetstid, om
denna är begränsad,

13 §

Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får med-
dela föreskrifter om märkning av fär-
digförpackat livsmedel.

Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer kan med-
dela föreskrifter om märkning även
ifråga om annat livsmedel än färdig-
förpackat.

1 Lagen omtryckt 1989:461

72

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

6. förpackarens eller tillverkarens
namn eller firma samt hemort eller,
om namnet eller firman är allmänt
känd, endast namnet, firman eller
förkortning därav,

7. sådana uppgifter i övrigt av be-
tydelse för konsumenterna somföre-
skrives av regeringen eller myndig-
het som regeringen bestämmer.

Regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer kan begränsa
märkningsskyldigheten enligt första
stycket 1-6.

Regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer kan föreskri-
va märkning enligt första stycket av
annat livsmedel än färdigförpackat

14 §

Prop. 1992/93:119

Bilaga 1

Ansvaret för att livsmedel märkes
enligt 13 § åvilar förpackaren i fråga
om livsmedel som färdigförpackas
inom landet och den som först salu-
håller livsmedlet inom landet i fråga
om annat livsmedel.

Livsmedel får icke märkas av an-
nan utan medgivande av den som en-
ligt första stycket är ansvarig för
märkningen och den vars namn eller
firma anges genom märkningen.

Ansvaret för att livsmedel märks
enligt de föreskrifter som meddelas
med stöd av 13 § åvilar förpackaren
i fråga om livsmedel som färdigför-
packas inom landet och den som
först saluhåller livsmedlet inom lan-
det i fråga om annat livsmedel.

Livsmedel får inte märkas av
någon annan utan medgivande av
den som enligt första stycket är an-
svarig för märkningen och den vars
namn eller firma anges genom märk-
ningen.

16 §

Livsmedel får ej saluhållas, om
det

1. kan antagas vara otjänligt till
människoföda,

2. tillförts livsmedelstillsats i strid
med 6 §,

3. uppges hålla en livsmedels-
standard som föreskrivits enligt 7 §
men icke motsvarar standarden,

4. ej är märkt enligt 13 §.

Livsmedel får inte saluhållas, om
det

1. kan antas vara otjänligt till män-
niskoföda,

2. tillförts livsmedelstillsats i strid
med 6 §,

3. uppges hålla en livsmedelsstan-
dard som föreskrivits enligt 7 § men
inte motsvarar standarden,

4. inte är märkt enligt föreskrifter
som meddelas med stöd av 13 §.

I fråga om förbud mot saluhållande gäller dessutom vad som följer av 10
och 11 §§.

73

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

20 §

Prop. 1992/93:119

Bilaga 1

Livsmedel får ej utan tillstånd av
myndighet som regeringen bestäm-
mer saluhållas under uppgift att det
är särskilt lämpat för människor med
behov av särskild kost på grund av
ålder, sjukdom eller annat förhål-
lande.

Tillstånd enligt första stycket kan
förenas med villkor.

Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får med-
dela föreskrifter och uppställa villkor
för saluhällande av livsmedel för sär-
skilda näring sändamdl.

30 §

Till böter eller fängelse i högst ett år döms, om inte gärningen är ringa, den
som med uppsåt eller av oaktsamhet

1. bryter mot 6, 8, 14,16-20 §§,
21 § första stycket eller 23 §,

2. bryter mot föreskrift som med-
delats med stöd av 9 eller 10 §, 11 §
såvitt avser hantering, 12 §, 21 §
andra stycket, 22 § tredje stycket,
28 § andra stycket eller 29 §,

3. vid märkning enligt 13 § eller
enligt föreskrift som meddelas med
stöd av 13 § lämnar oriktiga upp-
gifter,

1. bryter mot 6, 8, 14 §§ eller
16 § 1-3, 17-20 §§, 21 § första
stycket eller 23 §,

2. bryter mot föreskrift som med-
delats med stöd av 9 eller 10 §, 11 §
såvitt avser hantering, 12 §, 16 § 4,
21 § andra stycket, 22 § tredje styck-
et, 28 § andra stycket eller 29 §,

3. vid märkning enligt föreskrift
som meddelas med stöd av 13 § läm-
nar oriktiga uppgifter,

4. åsidosätter villkor som meddelats med stöd av 6 § eller 20 § andra
stycket.

Om förpliktelse av betydelse från hälsosynpunkt eller för konsumentin-
tresset uppsåtligen åsidosatts i större omfattning eller annars på ett allvarligt
sätt, döms till fängelse i högst två år.

Den som med uppsåt eller av oaktsamhet inte fullgör sina skyldigheter
enligt 26 § första stycket andra punkten, döms till böter.

Till ansvar enligt första stycket döms inte, om gärningen är belagd med
straff i brottsbalken.

Om ansvar för den som i strid mot föreskrift som meddelats med stöd av
11 § inför livsmedel till landet och försök därtill finns bestämmelser i lagen
(1960:418) om straff för varusmuggling.

Denna lag träder i kraft den dag som regeringen bestämmer.

74

2. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1985:295) om foder

Härigenom föreskrivs att 2-6, 12, 15, 17 och 19 §§ lagen (1985:295) om
foder skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:119

Bilaga 1

Lagen gäller foder och fodertillsat-
ser avsedda för hästar, renar, nöt-
kreatur, svin, fär, getter, kaniner, fjä-
derfä, pälsdjur, hundar, katter och
odlad fisk.

Lagen gäller inte hanteringen i en-
skilda hem av foder avsett för hun-
dar, katter eller kaniner, vilka hälls
som sällskapsdjur.

Lagen gäller foder och fodertill-
satser avsedda för husdjur och andra
djur än husdjur, om de hälls i fängen-
skap.

Lagen gäller inte hanteringen i en-
skilda hem av foder avsett för säll-
skapsdjur.

Foder får inte ha en sådan sammansättning eller beskaffenhet i övrigt att
det kan antas att det

1. är skadligt eller annars otjänligt för djuret,

2. gör livsmedel från djur som ut-
fodrats med fodret skadligt eller
otjänligt som människoföda, eller

3. vid hanteringen medför hälso-
risker för människor.

Som foder till andra djur än päls-
djur får inte användas fodermjöl eller
annan vara som framställts av kött
frän självdöda djur eller frän sjukligt
förändrade delar av slaktade djur.

2. gör livsmedel från djur som ut-
fodrats med fodret skadligt eller
otjänligt som människoföda,

3. vid hanteringen medför hälso-
risker för människor, eller

4. har skadlig inverkan på miljön.

a§i

Som foder till andra djur än päls-
djur får inte användas hela eller delar
av självdöda djur eller sjukligt för-
ändrade delar av slaktade djur. Det-
samma gäller fodermjöl eller annan
vara som framställts av självdöda
djur eller av sjukligt förändrade delar
av slaktade djur.

Första stycket gäller inte fisk som
används som foder eller foder som
har framställts av fisk.

Om det finns särskilda skäl, får
Jordbruksverket i det enskilda fallet
medge undantag från första stycket
när det gäller foder till djur i djur-
parker och liknande anläggningar.

1 Senaste lydelse 1988:537.

75

Nuvarande lydelse

Antibiotika och andra kemotera-
peutiska medel får tillsättas foder en-
dast för att förebygga, lindra eller bo-
ta sjukdom eller sjukdomssymptom.

Regeringen eller, efter regering-
ens bemyndigande, Jordbruksverket
får meddela föreskrifter eller uppstäl-
la villkor för användningen av foder
som innehåller medel som avses i
första stycket.

Föreslagen lydelse

§2

Antibiotika eller kemoterapeu-
tiska medel får tillsättas foder endast
för att förebygga, lindra eller bota
sjukdom eller sjukdomssymptom.

Regeringen eller, efter regering-
ens bemyndigande, Jordbruksverket
får meddela föreskrifter eller uppstäl-
la villkor för importen, tillverkning-
en, försäljningen, användningen el-
ler hanteringen i övrigt av foder som
innehåller medel som avses i första
stycket.

Prop. 1992/93:119

Bilaga 1

5 §3

Som fodertillsats får användas en-
dast vara eller ämne som godkänts
för ändamålet i fråga. Frågor om
godkännande prövas av regeringen
eller, efter regeringens bemyndigan-
de, av Jordbruksverket. Ett godkän-
nandefår förenas med villkor.

Regeringen eller, efter regering-
ens bemyndigande, Jordbruksverket
får föreskriva att den som yrkesmäs-
sigt för försäljning importerar, tillver-
kar eller förpackar foder eller foder-
tillsatser skall

1. göra anmälan om sin verksam-
het till Jordbruksverket,

2. föra sådana anteckningar över
lager, tillverkning, inköp och försälj-
ning eller annat förfogande som be-
hövs för kontroll av att denna lag el-
ler med stöd av lagen meddelade
föreskrifter följs,

3. lämna uppgifter om varan i
samband med överlåtelse genom
märkning eller på annat sätt

Som fodertillsats får användas en-
dast sådana varor eller ämnen som
tilläts enligt avtalet om Europeiska
samarbetsområdet och som förteck-
nas i föreskrifter som meddelas av
regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, av Jordbruksverket.

§4

Regeringen eller, efter regering-
ens bemyndigande, Jordbruksverket
får föreskriva att den som importe-
rar, tillverkar, eller förpackar foder
eller fodertillsatser som skall släppas
ut på marknaden skall

1. göra anmälan om sin verksam-
het till Jordbruksverket,

2. föra sådana anteckningar över
lager, tillverkning, inköp och försälj-
ning eller annat förfogande som be-
hövs för kontroll av att denna lag el-
ler med stöd av lagen meddelade
föreskrifter följs,

3. lämna uppgifter om varan i
samband med överlåtelse genom
märkning eller på annat sätt och hur
dessa uppgifter skall vara utfor-
made.

2 Senaste lydelse 1991:400.

3 Senaste lydelse 1991:400.

4 Senaste lydelse 1991:400.

76

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

12 §5

Prop. 1992/93:119

Bilaga 1

Jordbruksverket utövar tillsynen
över efterlevnaden av denna lag och
med stöd av lagen meddelade före-
skrifter. Jordbruksverket får överlåta
åt länsstyrelsen att utöva viss tillsyn
inom länet. Sker sådan överlåtelse,
skall vad som sägs i lagen om till-
synsmyndighet gälla även länssty-
relsen.

Jordbruksverket utövar tillsynen
över efterlevnaden av denna lag och
med stöd av lagen meddelade före-
skrifter. Jordbruksverket får överlåta
åt länsstyrelsen att utöva viss tillsyn
inom länet. Jordbruksverket får ock-
så överlåta åt annan myndighet än
länsstyrelse att utöva tillsyn. Om
överlåtelse av tillsyn sker, skall vad
som sägs om tillsynsmyndighet i la-
gen gälla även den myndighet till vil-
ken överlåtelse skett.

15 §

Tillsynsmyndigheten får ta hand
om foder och fodertillsatser som up-
penbart är avsedda att försäljas eller
användas i strid med 9-11 §. Till-
synsmyndigheten får vidare ta hand
om foder och fodertillsatser som av-
ses med ett föreläggande eller ett för-
bud enligt 14 §, om föreläggandet
eller förbudet inte efterkoms.

Tillsynsmyndigheten får ta hand
om foder och fodertillsatser som up-
penbart är avsedda att försäljas eller
användas i strid med 3 a § första
stycket eller 9-11 §. Tillsynsmyndig-
heten får vidare ta hand om foder
och fodertillsatser som avses med ett
föreläggande eller ett förbud enligt
14 §, om föreläggandet eller förbu-
det inte efterkoms.

Har ett foder eller en fodertillsats tagits om hand, får ägaren under tillsyns-
myndighetens kontroll göra varan duglig till utfodring eller använda den för
något annat lovligt ändamål. I annat fall skall varan förstöras genom tillsyns-
myndighetens försorg på ägarens bekostnad.

17 §

Till böter döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet

1. bryter mot 4 § första stycket, 5       1. bryter mot 3 a § första stycket,

eller 9-11 §,                             4 § första stycket, 5 eller 9-11 §,

2. bryter mot en föreskrift som meddelats med stöd av 4 § andra stycket el-
ler 6 §.

3. åsidosätter förbud eller villkor 3. åsidosätter förbud eller villkor

som meddelats med stöd av 4 § and- som meddelats med stöd av 4 § and-
ra stycket, 5 eller 8 §, eller               ra stycket eller 8 §, eller

4. underlåter att fullgöra sin skyldighet enligt 13 § första stycket andra me-
ningen.

I ringa fall skall inte dömas till ansvar.

Den som har överträtt vitesföreläggande eller vitesförbud döms inte till an-
svar enligt denna lag för gärning som omfattas av föreläggandet eller förbu-
det.

5 Senaste lydelse 1991:401.

77

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Ansvar enligt första stycket inträder inte om ansvar för gärningen kan ådö-
mas enligt brottsbalken eller enligt lagen (1960:418) om straff för varusmugg-
ling.

Prop. 1992/93:119

Bilaga 1

19 §6

Beslut av Jordbruksverket i ären-
de som avses i 13 § första stycket,
14 eller 15 § får överklagas hos kam-
marrätten. Föreskrifter om överkla-
gande av beslut av Jordbruksverket
med stöd av ett bemyndigande enligt
4-6 och 8 §§ meddelas av regering-
en.

Länsstyrelsens beslut får överkla-
gas hos Jordbruksverket. Jordbruks-
verkets beslut i ett sådant ärende får
överklagas hos kammarrätten.

Beslut av Jordbruksverket i ären-
de som avses i 3 a § tredje stycket,
13 § första stycket, 14 eller 15 § får
överklagas hos kammarrätten. Före-
skrifter om överklagande av beslut
av Jordbruksverket med stöd av ett
bemyndigande enligt 4, 6 och 8 §§
meddelas av regeringen.

Beslut av länsstyrelsen eller av an-
nan myndighet till vilken Jordbruks-
verket överlåtit att utöva tillsyn får
överklagas hos Jordbruksverket.
Jordbruksverkets beslut i ett sådant
ärende får överklagas hos kammar-
rätten.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

6 Senaste lydelse 1991:401.

78

3. Förslag till

Lag om ändring i utsädeslagen (1976:298)

Härigenom föreskrivs i fråga om utsädeslagen (1976:298)!
dels att 4 och 6 §§ skall upphöra att gälla,
dels att 1-3, 7 och 8 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:119

Bilaga 1

1 §2

I denna lag förstås med

1. utsäde, dels frö som är avsett till
utsäde av potatis (utsädespotatis),

2. statsplombering av utsäde, för-
valtningsuppgift som innebär kvali-
tetskontroll av utsäde, plombering
av förpackning med utsäde och ut-
färdande av bevis därom.

utsäde med undantag av skogsfrö, dels

2. certifiering av utsäde, förvalt-
ningsuppgift som innebär kvalitets-
kontroll av utsäde, plombering av
förpackning med utsäde och utfär-
dande av bevis om detta.

2 §3

Regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om att utsäde av visst
slag får överlämnas till annan eller
föras ut ur landet endast om stats-
plombering av utsädet har skett.

Regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om vilka villkor som
skall gälla för statsplombering.

Regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om att utsäde av visst
slag som inte skall statsplomberas
får överlämnas till annan endast om
utsädet är försett med eller åtföljs av
uppgifter som behövs för att bedöma
dess kvalitet (kvalitetsdeklaration).

För tillsyn av att föreskrifterna
om kvalitetsdeklaration följs äger
myndighet som regeringen bestäm-
mer tillträde till lokal eller annat

Regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om att utsäde av visst
slag får släppas ut pä marknaden en-
dast om certifiering av utsädet har
skett.

Regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om vilka villkor som
skall gälla för certifiering.

§4

Regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om att utsäde av visst
slag som inte skall certifieras får släp-
pas ut pä marknaden endast om utsä-
det är försett med eller åtföljs av upp-
gifter som behövs för att bedöma
dess kvalitet (kvalitetsdeklaration).

För tillsyn av att föreskrifterna
om certifiering och kvalitetsdeklara-
tion följs har myndighet som rege-
ringen bestämmer rätt att få tillträde

1 Senaste lydelse av lagens rubrik 1979:298.

2 Senaste lydelse 1979:298.

3 Senaste lydelse 1979:298.

4 Senaste lydelse 1979:298.

79

Nuvarande lydelse

utrymme och får där ta prov. Myn-
digheten har rätt att på begäran få de
upplysningar och handlingar som be-
hövs för tillsynen.

Det åligger polismyndighet att
lämna det biträde som behövs för
tillsynen.

Föreslagen lydelse

till lokaler och andra utrymmen och
att där ta prov. Myndigheten har rätt
att på begäran få de upplysningar
och handlingar som behövs för till-
synen.

Polismyndigheten skall på begä-
ran lämna den hjälp som behövs vid
tillsynen.

Prop. 1992/93:119

Bilaga 1

7 §5

Den som till utsädeskontrollen
uppsåtligen avger handling med orik-
tig uppgift och därigenom föranleder
fara för att växtförädlingsavgift un-
dandras döms till böter eller fängelse
i högst ett dr. Sker sådan gärning av
grov oaktsamhet, döms till böter.

Den som till utsädeskontrollen
uppsåtligen eller av grov oaktsamhet
lämnar oriktig uppgift om varas slag
eller sort döms till böter, om inte gär-
ningen är belagd med straff enligt
första stycket.

I ringa fall döms inte till ansvar
enligt första eller andra stycket.

Utan hinder av 35 kap. 1 § brotts-
balken får påföljd för brott enligt
första stycket första meningen ådö-
mas, om den misstänkte häktats eller
erhållit del av åtal för brottet inom
fem år från brottet.

Bestämmelserna i 14 § andra
stycket skattebrottslagen (1971:69)
tillämpas på brott enligt första styck-
et första meningen.

Den som till utsädeskontrollen
uppsåtligen eller av grov oaktsamhet
lämnar oriktig uppgift om varas slag
eller sort döms till böter.

I ringa fall döms inte till ansvar.

Den som uppsåtligen eller av oakt-
samhet bryter mot föreskrift som har
meddelats med stöd av 2 § första
stycket eller 3 § första stycket dömes
till böter, om ej gärningen är belagd
med straff i lagen (1960:418) om
straff för varusmuggling.

Den som uppsåtligen eller av oakt-
samhet bryter mot föreskrift som har
meddelats med stöd av 2 § första
stycket eller 3 § första stycket döms
till böter, om inte gärningen är be-
lagd med straff i lagen (1960:418)
om straff för varusmuggling.

sSenaste lydelse 1985:113.

Ändringen innebär bl.a. att första, fjärde och femte styckena upphävs.

6 Senaste lydelse 1979:298.

Ändringen innebär bl.a. att sista stycket upphävs.

80

Nuvarande lydelse

Vara som varit föremål för brott
mot föreskrift, meddelad med stöd
av 3 § första stycket, skall förklaras
förverkad, om det ej är uppenbart
obilligt. Detsamma gäller utbyte av
sådant brott. I stället för varan kan
dess värde förklaras förverkat

Har någon gjort sig skyldig till
brott enligt första stycket, skall han
förpliktas erlägga växtförädlings-
avgift som har undandragits genom
brottet och ersätta tillsynsmyndig-
heten kostnader för undersökning av
taget prov.

Föreslagen lydelse

Vara som vant föremål för brott
mot föreskrift, meddelad med stöd
av 3 § första stycket, skall förklaras
förverkad, om det inte är uppenbart
obilligt. Detsamma gäller utbyte av
sådant brott. I stället för varan kan
dess värde förklaras förverkat

Prop. 1992/93:119

Bilaga 1

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

81

6 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 119

4. Förslag till

Lag om provtagning på djur

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Denna lag avser kartläggning och kontroll av smittsamma djursjuk-
domar.

2 § För att kartlägga frihet från smittsamma djursjukdomar får Statens
jordbruksverk efter samråd med Statens veterinärmedicinska anstalt före-
skriva eller besluta om provtagning eller undersökning enligt denna lag.

3 § Provtagning eller undersökning enligt 2 § får utföras av veterinär el-
ler annan person som Jordbruksverket bestämmer på

1. husdjur,

2. andra djur än husdjur om de hålls i fångenskap,

3. döda djurkroppar,

4. mjölk som levereras till mejeri.

Provtagningen eller undersökningen får utföras utan samtycke av den som
äger djuret, djurkroppen eller mjölken eller annan rättsinnehavare.

Provtagningen eller undersökningen skall genomföras på ett sätt som inte
innebär olägenhet för rättsinnehavaren.

4 § Jordbruksverket får överlåta åt Statens veterinärmedicinska anstalt att
besluta om provtagning eller undersökning enligt denna lag.

5 § För provtagning eller undersökning enligt denna lag har den som ut-
för provtagningen eller undersökningen rätt att få tillträde till områden, anlägg-
ningar, byggnader, lokaler och andra utrymmen där djur hålls eller där djur-
kroppar eller mjölk förvaras.

Polismyndigheten skall på begäran lämna den hjälp som behövs för att
provtagningen eller undersökningen skall kunna genomföras.

6 § Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får meddela
ytterligare föreskrifter om provtagning eller undersökning enligt denna lag.

Prop. 1992/93:119

Bilaga 1

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

82

Sammanfattning av betänkandet (SOU 1992:14) Mindre
kadmium i handelsgödsel, avgivet av utredningen för
införande av miljöavgift på kadmium i handelsgödsel

Mitt uppdrag

Större mängder kadmium i miljön kan orsaka många olika störningar på det le-
vande. Kadmium ansamlas i njurarna och kan även ge genetiska skador. Kad-
mium är ett grundämne och bryts därför aldrig ned. Nästan hela vårt
kadmiumintag kommer med maten. Där svarar vegetabilier (bröd, rotfrukter,
grönsaker etc.) för cirka tre fjärdedelar. Huvuddelen av intaget är därför
direkt beroende av hur mycket kadmium grödorna tar upp ur åkermarken.

Regeringen beslutade därför den 22 juni 1991 att tillkalla en särskild utre-
dare med uppgift att utreda förutsättningarna för att införa en miljöavgift på
kadmium i handelsgödsel.

Uppdraget innebär att utreda behov, möjligheter och konsekvenser av att
när nuvarande prisregleringssystem inom jordbruksområdet upphör, införa
ett avgiftssystem för kadmium i handelsgödsel. Avgiften bör enligt direktiven
sättas så att den styr mot en kadmiumhalt som är mindre än 5 g/ton. Ett
avgiftssystem skall kombineras med en högsta tillåten kadmiumhalt i
handelsgödsel ett s.k. gränsvärde.

Ändrade förutsättningar påverkar uppdraget

Valet av medel för att nå det långsiktiga målet är inte givet. Sedan miljöavgifts-
utredningen (MIA) i juni 1990 lade fram sitt slutbetänkande (SOU 1990:59)
Sätt värde på miljön - Miljöavgifter och andra ekonomiska styrmedel, där
MIA bl.a. angav riktlinjer för det fortsatta arbetet med att införa en miljöavgift
på kadmium i handelsgödsel har förutsättningarna för att genom en avgift ned-
bringa kadmiumhalterna i handelsgödsel i flera avseenden förändrats. Det
gäller speciellt på kort sikt:

- Hydro Supra AB har beslutat att lägga ned den enda svenska fabriken
för tillverkning av fosforgödsel.

- Sverige har officiellt sökt medlemskap i EG.

- Ett preliminärt EES-avtal har framförhandlats - som innehåller särskilda
möjligheter och begränsningar vad gäller begränsning av kadmiumhalten i
handelsgödsel.

- Flera EFTA-stater har redan bestämt - och notifierat - gränsvärden för
kadmium i handelsgödsel.

Riskerna för negativa hälsoeffekter kan uppstå vid lägre kadmiumintag

Kadmium är ett dokumenterat hälsofarligt ämne. En uppdatering av forsk-
ningsläget beträffande kadmium i födan ger vid handen att den aktuella svens-
ka nivån inte innebär någon akut risk för folkhälsan. Samtidigt pekar färska

Prop. 1992/93:119

Bilaga 2

83

studier på att negativa hälsoeffekter kan uppstå på lägre nivåer än man tidigare Prop. 1992/93:119
haft anledning att räkna med.                                               Bilaga 2

Trots att Sverige jämfört med många andra länder ligger väl till när det
gäller kadmiumhalten i åkermark, börjar det dagliga intaget av kadmium när-
ma sig dessa senare risknivåer. Det finns alltså anledning att redan nu vidta åt-
gärder för att minska och efter hand upphöra med den pågående uppbyggna-
den av kadmiumhalterna i svensk åkermark. Slutmålet måste vara att få ned
kadmiumhalterna i marken till garanterat ofarliga nivåer. Här spelar förutom
handelsgödsel också andra kadmiumkällor en viktig roll.

Enighet råder om lägre kadmiumhalter.

Det internationella arbetet med att avveckla användningen av hälso- och miljö-
farliga ämnen har nu kommit in i ett intensivare skede. Det råder enighet om
att användningen av kadmium på sikt bör upphöra.

Internationell samordning är en viktig del i detta arbete. Det är därför ange-
läget att driva frågan om möjligheterna att begränsa och på sikt avveckla bl.a.
kadmium i fosforgödselmedel.

I olika internationella organisationer såsom FN, OECD, PARCOM, EG
och Nordiska rådet har initiativ tagits för att nå enighet om lägre kadmium-
halter. Även flera enskilda länder har vidtagit eller kommer att vidta åtgärder i
syfte att minska kadmiumhalten i fosforgödsel. Möjligheterna till ett både
breddat och fördjupat internationellt samarbete när det gäller att nedbringa
kadmiumhalterna i fosforgödsel är därför enligt min bedömning goda.

Styreffekten av en avgift kan ifrågasättas

Även om mitt uppdrag i första hand varit att utforma en avgift på kadmium i
handelsgödsel som styrmedel medför de ändrade omvärldsförhållandena att
jag för närvarande måste ifrågasätta ändamålsenligheten i en unik svensk av-
gift.

Sverige är en relativt liten marknad för handelsgödsel, i ett europeiskt
perspektiv t.o.m. mycket liten. Vi kan därför knappast vänta oss att utländska
tillverkare skall vidta särskilda och kostnadskrävande åtgärder för att tillgodo-
se våra önskemål om kadmiumfattigare handelsgödsel. Genom att Hydro Sup-
ras fabrik i Landskoma läggs ned bortfaller också möjligheten att via svensk
industri få till stånd ett utbud av renare handelsgödsel.

Gränsvärden införs från den 1 december 1992

Det faktum att ett antal EFTA-länder (Finland, Norge och Schweiz) redan dek-
larerat sin avsikt att införa gränsvärden under det närmaste året gör det enligt
min mening naturligt att Sverige - på kort sikt - väljer samma styrmedel och

84

ambitionsnivå. På det viset står vi starkare gentemot såväl leverantörerna av
gödselmedel som i en framtida förhandling med EG.

Mitt förslag innebär att två gränsvärden införs för svensk del

- ett på 50 g Cd/ton fosfor NPK- och NP-gödselmedel

- ett på 100 gram avsett för P- och PK-gödselmedel.

Det dubbla gränsvärdet motiveras av behovet att särbehandla P- och PK-göd-
selmedel, vars normalt högre kadmiumhalter annars skulle riskera att ute-
stänga dem från marknaden. I det svenska jordbruket behövs dessa
gödselmedel för att kunna tillgodose behovet av växtnäring på ett rationellt
sätt.

Gränsvärdena bör införas från 1 december 1992. En gradvis skärpning
över några år ned till den föreslagna nivån hade varit att föredra, men jag har
bedömt att EES-avtalet inte medger det

Prop. 1992/93:119

Bilaga 2

En miljöavgift på kadmium i handelsgödsel införs tidigast från den 1 juli
1995

I enlighet med direktiven lägger jag också fram ett alternativ med en avgift
som styrmedel. Avgiften har lagts på en nivå - 30 kr/g Cd - som kan tänkas
göra rening av fosforsyra från kadmium intressant, men den är inte så hög att
en utebliven styreffekt (rening) skulle behöva bli en allvarlig belastning för
det svenska jordbruket eller för konsumenterna. För att inte riskera dumpning
på den svenska marknaden av ”smutsiga” gödselmedelspartier bör avgiften
kombineras med ett gränsvärde på t.ex. högst 150 g Cd/ton fosfor.

Även om jag valt att förorda ett gränsvärde framför en avgift anser jag det
väl befogat att om några år när EFTA-ländemas särbestämmelser om kadmi-
um enligt EES-avtalet skall omförhandlas år 1995 eller i samband med ett in-
träde i EG ånyo pröva möjligheten att använda en avgift för att få ned kadmi-
umhalterna i gödselmedel till lägre nivåer än vad som är möjligt med gränsvär-
den. Om en avgift skall bli meningsfull krävs att andra länder delar vår strä-
van att i stort sett eliminera tillförseln av kadmium till åkermark via handelsgöd-
sel. För att uppnå en internationell enighet för att reducera kadmiumtillförseln
anser jag det väsentligt med svenska ansträngningar på detta område.

Marknaden bör ta sitt ansvar

Statliga regleringar och ekonomiska styrmedel är emellertid inte tillräckliga
för att uppnå lägre kadmiumhalter i handelsgödsel. Skall vi lyckas att hålla
nere människans intag av kadmium via livsmedel på ofarliga nivåer måste
också jordbruket liksom gödselmedels- och livsmedelsbranscherna hjälpa till
med att ställa krav, informera, producera och marknadsföra rena gödsel-
medel.

85

Jordbruksverket blir ansvarig övervaknings- och kontrollmyndighet

Enligt direktiven skall avgiften tas ut av tillverkare och importörer av handels-
gödsel och baseras på årliga deklarationer av de kadmiummängder som de le-
vererat till den svenska marknaden. Redan i dag har jordbruksverket ett sys-
tem för uppbörd av miljöavgifter och prisregleringsavgifter på handelsgödsel
som även bör kunna användas för uppbörd av miljöavgifter på kadmium
och/eller övervakning och kontroll av ett gränsvärde.

Mot bakgrund av att sektorsansvaret för miljöfrågorna har lagts fast och att
det därmed ankommer på jordbruksverket att verka för att jordbruket bedrivs
med hänsynstagande till intresset av att vårda bl.a. miljön är det enligt min me-
ning naturligt att jordbruksverket, även efter det att prisregleringsavgiftema
avvecklats, blir ansvarig uppbördsmyndighet för miljöavgifter på bl.a. han-
delsgödsel. Härigenom kan ett gränsvärde också i framtiden kopplas till göd-
selmedelsavgiften och det nu gällande deklarationssystemet

Verkets nuvarande rutiner för uppbörd kan också användas om en avgift
införs vid en senare tidpunkt. Jordbruksverket besitter den kunskap m.m.
som behövs för att rätt kunna bedöma och avgöra såväl konsekvenser som ef-
fekter av både ett gränsvärde och en avgift

Prop. 1992/93:119

Bilaga 2

86

De remitterade lagförslagen Prop. 1992/93:119

1. Förslag till                                                      Bilaga 3

Lag om ändring i livsmedelslagen (1971:511)

Härigenom föreskrivs i fråga om livsmedelslagen (1971:511)!

dels att 14 och 18 §§ skall upphöra att gälla,

dels att 1, 13, 16, 20 och 30 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

I denna lag förstås med

1. livsmedel, matvara, dryckes-
vara, njutningsmedel eller annan va-
ra som är avsedd att förtäras av män-
niskor med undantag av vara på
vilken läkemedelsförordningen
(1962:701) äger tillämpning.

1. livsmedel, matvara, dryckes-
vara, njutningsmedel eller annan va-
ra som är avsedd att förtäras av män-
niskor med undantag av vara på vil-
ken läkemedelslagen (1992:859) är
tillämplig,

2. livsmedelstillsats, dels berikningsmedel som är avsett att tillföras livsme-
del för att förbättra dess näringsvärde, dels annan vara eller ämne som är av-
sedd att tillföras livsmedel för att påverka dess hållbarhet, konsistens, färg,
smak eller lukt eller åstadkomma annan bestämd egenskap hos livsmedlet, om
berikningsmedlet, varan eller ämnet ej är livsmedelsråvara,

3. främmande ämne, annat ämne
än livsmedelstillsats som, om det in-
går i livsmedel, kan utgöra hälsorisk
eller förändra livsmedlets normala
sammansättning eller beskaffenhet i
övrigt,

4. färdigförpackat livsmedel, livs-
medel som utan omedelbart samband
med överlämnande till konsument in-
neslutits i förpackning, avsedd att
brytas först av konsumenten.

3. främmande ämne, annat ämne
än livsmedelstillsats som, om det in-
går i livsmedel, kan utgöra hälsorisk
eller förändra livsmedlets normala
sammansättning eller beskaffenhet i
övrigt.

13 §

Färdigförpackat livsmedel som
saluhdlles skall vara tydligt och otve-
tydigt märkt med följande uppgifter,

1. livsmedlets slag,

2. livsmedlets sammansättning,

3. livsmedlets nettovikt eller net-
tovolym vid förpackningstillfället,

4. anvisning hur livsmedlet skall
förvaras, om förvaringssättet är av
betydelse för livsmedlets hållbarhet,

5. beräknad hållbarhetstid, om
denna är begränsad,

Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får med-
dela föreskrifter om märkning av
livsmedel.

1 Lagen omtryckt 1989:461.

87

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

6. förpackarens eller tillverkarens
namn eller firma samt hemort eller,
om namnet eller firman är allmänt
känd, endast namnet, firman eller
förkortning därav,

7. sådana uppgifter i övrigt av be-
tydelse för konsumenterna somföre-
skrives av regeringen eller myndig-
het som regeringen bestämmer.

Regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer kan begränsa
märkningsskyldigheten enligt första
stycket 1-6.

Regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer kan föreskri-
va märkning enligt första stycket av
annat livsmedel än färdigförpackat.

16 §

Prop. 1992/93:119

Bilaga 3

Livsmedel får ej saluhållas, om
det

1. kan antagas vara otjänligt till
människoföda,

Livsmedel får inte saluhållas, om
det

1. kan antas vara otjänligt till män-
niskoföda,

2. tillförts livsmedelstillsats i strid med 6 §,

3. uppges hålla en livsmedelsstan- 3. uppges hålla en livsmedelsstan-

dard som föreskrivits enligt 7 § men dard som föreskrivits enligt 7 § men
icke motsvarar standarden,             inte motsvarar standarden,

4. ej är märkt enligt 13 §.                4. inte är märkt enligt föreskrifter

som meddelas enligt stöd av 13 §.

5. märkts med uppgift om hållbar-
hetstid och denna tid löpt ut.

I fråga om förbud mot saluhållande gäller dessutom vad som följer av 10
och 11 §§.

20 §

Livsmedel får ej utan tillstånd av
myndighet som regeringen bestäm-
mer saluhållas under uppgift att det
är särskilt lämpat för människor
med behov av särskild kost på grund
av ålder, sjukdom eller annat förhåll-
ande.

Tillstånd enligt första stycket kan
förenas med villkor.

Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får med-
dela föreskrifter om saluhällande av
livsmedel för särskilda näringsända-
mål och om naturliga mineralvatten.

30 §

Till böter eller fängelse i högst ett år döms, om inte gärningen är ringa, den
som med uppsåt eller av oaktsamhet

88

Nuvarande lydelse

1. bryter mot 6, 8, 14, 16-20 §§,
21 § första stycket eller 23 §,

2. bryter mot föreskrift som med-
delats med stöd av 9 eller 10 §, 11 §
såvitt avser hantering, 12 §, 21 §
andra stycket, 22 § tredje stycket,
28 § andra stycket eller 29 §,

3. vid märkning enligt 13 § eller
enligt föreskrift som meddelas med
stöd av 13 § lämnar oriktiga upp-
gifter,

4. åsidosätter villkor som med-
delats med stöd av 6 § eller 20 §
andra stycket.

Föreslagen lydelse

1. bryter mot 6, 8, 16, 17 eller
19 §,21 § första stycket eller 23 §,

2. bryter mot föreskrift som med-
delats med stöd av 9 eller 10 §, 11 §
såvitt avser hantering, 12 §, 20 §,
21 § andra stycket, 22 § tredje styck-
et, 28 § andra stycket eller 29 §,

3. vid märkning enligt föreskrift
som meddelas med stöd av 13 § läm-
nar oriktiga uppgifter,

4. åsidosätter villkor som med-
delats med stöd av 6 §.

Prop. 1992/93:119

Bilaga 3

Om förpliktelse av betydelse från hälsosynpunkt eller för konsumentintres-
set uppsåtligen åsidosatts i större omfattning eller annars på ett allvarligt sätt,
döms till fängelse i högst två år.

Den som med uppsåt eller av oaktsamhet inte fullgör sina skyldigheter en-
ligt 26 § första stycket andra punkten, döms till böter.

Till ansvar enligt första stycket döms inte, om gärningen är belagd med
straff i brottsbalken.

Om ansvar för den som i strid mot föreskrift som meddelats med stöd av
11 § inför livsmedel till landet och försök därtill finns bestämmelser i lagen
(1960:418) om straff för varasmuggling.

Denna lag träder i kraft den dag som regeringen bestämmer.

89

7 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 119

2. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1985:295) om foder

Härigenom föreskrivs att 1-6, 12, 15, 17 och 19 §§ lagen (1985:295) om
foder skall ha följande lydelse.

Prop. 1992/93:119

Bilaga 3

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

I denna lag avses med

foder: vara, däri inbegripet vatten, som är avsedd att användas för utfod-
ring av djur,

fodertillsats: dels berikningsmedel som är avsett att tillföras foder för att
förbättra dess näringsvärde, dels annan vara eller ämne som är avsett att till-
föras foder för att påverka dess hållbarhet, konsistens, färg, smak eller lukt
eller åstadkomma annan bestämd egenskap hos fodret.

Med foder eller fodertillsats avses
dock inte vara på vilken läkemedels-
förordningen (1962:701) skall tilläm-
pas.

Med foder eller fodertillsats avses
dock inte vara på vilken läkemedels-
lagen (1992:859) skall tillämpas

Lagen gäller foder och fodertill-
satser avsedda för hästar, renar, nöt-
kreatur, svin, får, gener, kaniner, fjä-
derfä, pälsdjur, hundar, katter och
odlad fisk.

Lagen gäller inte hanteringen i en-
skilda hem av foder avsett för hun-
dar, katter eller kaniner, vilka hålls
som sällskapsdjur.

Lagen gäller foder och fodertill-
satser avsedda för husdjur och andra
djur än husdjur, om de hålls i fången-
skap.

Lagen gäller inte hanteringen i en-
skilda hem av foder avsett för säll-
skapsdjur.

Foder får inte ha en sådan sammansättning eller beskaffenhet i övrigt att
det kan antas att det

1. är skadligt eller annars otjänligt

2. gör livsmedel från djur som ut-
fodrats med fodret skadligt eller
otjänligt som människoföda, eller

3. vid hanteringen medför hälso-
risker för människor.

för djuret,

2. gör livsmedel från djur som ut-
fodrats med fodret skadligt eller
otjänligt som människoföda,

3. vid hanteringen medför hälso-
risker för människor, eller

4. har skadlig inverkan på miljön.

3a§i

Som foder till andra djur än päls-
djur får inte användas fodermjöl eller

Som foder till andra djur än päls-
djur får inte användas hela eller

1 Senaste lydelse 1988:537.

90

Nuvarande lydelse

annan vara som framställts av kött
frän självdöda djur eller från sjukligt
förändrade delar av slaktade djur.

Antibiotika och andra kemotera-
peutiska medel får tillsättas foder
endast för att förebygga, lindra eller
bota sjukdom eller sjukdomssymp-
tom.

Regeringen eller, efter regering-
ens bemyndigande, Jordbruksverket
får meddela föreskrifter eller upp-
ställa villkor för användningen av
foder som innehåller medel som av-
ses i första stycket.

Som fodertillsats får användas
endast vara eller ämne som godkänts
för ändamålet i fråga. Frågor om
godkännande prövas av regeringen
eller, efter regeringens bemyndigan-
de, av Jordbruksverket. Ett godkän-
nande får förenas med villkor.

Föreslagen lydelse

delar av djur som självdött eller som
avlivats eller sjukligt förändrade de-
lar av slaktade djur. Detsamma gäller
fodermjöl eller annan vara som fram-
ställts av sådana djur eller djurdelar.

Första stycket gäller inte fisk som
används som foder eller foder som
har framställts av fisk.

Om det finns särskilda skäl, får
Jordbruksverket i det enskilda fallet
medge undantag från första stycket
när det gäller foder till djur i djur-
parker och liknande anläggningar.

§2

Antibiotika eller kemoterapeutis-
ka medel får tillsättas foder endast
för att förebygga, påvisa, lindra eller
bota sjukdom eller sjukdomssymp-
tom eller i annat likartat syfte.

Regeringen eller, efter regering-
ens bemyndigande, Jordbruksverket
får meddela föreskrifter om impor-
ten, tillverkningen, försäljningen, an-
vändningen eller hanteringen i övrigt
av foder som innehåller medel som
avses i första stycket.

Prop. 1992/93:119

Bilaga 3

5 §3

Som fodertillsats får användas en-
dast sådana varor eller ämnen som
tillåts enligt avtalet om Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet och
som förtecknas i föreskrifter som
meddelas av regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, av Jord-
bruksverket.

6 §4

Regeringen eller, efter regering-
ens bemyndigande, Jordbruksverket
får föreskriva att den som yrkesmäs-
sigt för försäljning importerar, till-

Regeringen eller, efter regering-
ens bemyndigande, Jordbruksverket
får föreskriva att den som importe-
rar, tillverkar, eller förpackar foder

2 Senaste lydelse 1991:400.

3 Senaste lydelse 1991:400.

4 Senaste lydelse 1991:400.

91

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

verkar eller förpackar foder eller eller fodertillsatser som skall släppas
fodertillsatser skall                     ut på marknaden skall

1. göra anmälan om sin verksamhet till Jordbruksverket,

2. föra sådana anteckningar över lager, tillverkning, inköp och försäljning el-
ler annat förfogande som behövs för kontroll av att denna lag eller med stöd
av lagen meddelade föreskrifter följs,

3. lämna uppgifter om varan i samband med överlåtelse genom märkning eller
på annat sätt.

Med stöd av bemyndigandet i första
stycket får föreskrivas hur uppgifter
som avses i första stycket 3 skall
vara utformade.

Prop. 1992/93:119

Bilaga 3

12 §5

Jordbruksverket utövar tillsynen
över efterlevnaden av denna lag och
med stöd av lagen meddelade före-
skrifter. Jordbruksverket får överlåta
åt länsstyrelsen att utöva viss tillsyn
inom länet. Sker sådan överlåtelse,
skall vad som sägs i lagen om till-
synsmyndighet gälla även länssty-
relsen.

Jordbruksverket utövar tillsynen
över efterlevnaden av denna lag och
med stöd av lagen meddelade före-
skrifter. Jordbruksverket får överlåta
åt länsstyrelsen att utöva viss tillsyn
inom länet. Jordbruksverket får ock-
så överlåta åt andra myndigheter än
länsstyrelsen att utöva tillsyn. Om
tillsyn överlåts, skall vad som sägs
om tillsynsmyndighet i lagen gälla
även den myndighet till vilken tillsyn
överlåtits.

15 §

Tillsynsmyndigheten får ta hand
om foder och fodertillsatser som up-
penbart är avsedda att försäljas eller
användas i strid med 9-11 §. Till-
synsmyndigheten får vidare ta hand
om foder och fodertillsatser som av-
ses med ett föreläggande eller ett för-
bud enligt 14 §, om föreläggandet el-
ler förbudet inte efterkoms.

Tillsynsmyndigheten får ta hand
om foder och fodertillsatser som up-
penbart är avsedda att försäljas eller
användas i strid med 3 a § första
stycket eller 9-11 §. Tillsynsmyndig-
heten får vidare ta hand om foder
och fodertillsatser som avses med ett
föreläggande eller ett förbud enligt
14 §, om föreläggandet eller förbu-
det inte följs.

Har ett foder eller en fodertillsats tagits om hand, får ägaren under tillsyns-
myndighetens kontroll göra varan duglig till utfodring eller använda den för
något annat lovligt ändamål. I annat fall skall varan förstöras genom tillsyns-
myndighetens försorg på ägarens bekostnad.

17 §

Till böter döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet

5 Senaste lydelse 1991:401

92

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1. bryter mot 4 § första stycket, 5       1. bryter mot 3 a § första stycket,

eller 9-11 §,                             4 § första stycket, 5 eller 9-11 §,

2. bryter mot en föreskrift som meddelats med stöd av 4 § andra stycket
eller 6 §.

3. äsidosätter förbud eller villkor 3. åsidosätter förbud eller villkor

som meddelats med stöd av 4 § and- som meddelats med stöd av 4 § and-
ra stycket, 5 eller 8 §, eller              ra stycket eller 8 §, eller

4. underlåter att fullgöra sin skyldighet enligt 13 § första stycket andra me-
ningen.

I ringa fall skall inte dömas till ansvar.

Den som har överträtt vitesföreläggande eller vitesförbud döms inte till an-
svar enligt denna lag för gärning som omfattas av föreläggandet eller förbu-
det.

Ansvar enligt första stycket inträder inte om ansvar för gärningen kan ådö-
mas enligt brottsbalken eller enligt lagen (1960:418) om straff för varusmugg-
ling.

Prop. 1992/93:119

Bilaga 3

19 §6

Beslut av Jordbruksverket i ären-
de som avses i 13 § första stycket,
14 eller 15 § får överklagas hos kam-
marrätten. Föreskrifter om överkla-
gande av beslut av Jordbruksverket
med stöd av ett bemyndigande enligt
4-6 och 8 §§ meddelas av regering-
en.

Länsstyrelsens beslut får överkla-
gas hos Jordbruksverket. Jordbruks-
verkets beslut i ett sådant ärende får
överklagas hos kammarrätten.

Beslut av Jordbruksverket i ären-
de som avses i 3 a § tredje stycket,
13 § första stycket, 14 eller 15 § får
överklagas hos kammarrätten. Före-
skrifter om överklagande av beslut
av Jordbruksverket med stöd av ett
bemyndigande enligt 4, 6 och 8 §§
meddelas av regeringen.

Beslut av länsstyrelsen eller av an-
nan myndighet till vilken Jordbruks-
verket överlåtit att utöva tillsyn får
överklagas hos Jordbruksverket.
Jordbruksverkets beslut i ett sådant
ärende får överklagas hos kammar-
rätten.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

6 Senaste lydelse 1991:401.

93

3. Förslag till

Lag om ändring i utsädeslagen (1976:298)

Härigenom föreskrivs i fråga om utsädeslagen (1976:298)!
dels att 6 § skall upphöra att gälla,

dels att 1—4, 7 och 8 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:119

Bilaga 3

1 §2

I denna lag förstås med

1. utsäde, dels frö som är avsett till
utsäde av potatis (utsädespotatis),

2. statsplombering av utsäde, för-
valtningsuppgift som innebär kvali-
tetskontroll av utsäde, plombering
av förpackning med utsäde och ut-
färdande av bevis därom.

utsäde med undantag av skogsfrö, dels

2. certifiering av utsäde, förvalt-
ningsuppgift som innebär kvalitets-
kontroll av utsäde, försegling av för-
packning med utsäde och utfärdande
av bevis om detta.

2 §3

Regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om att utsäde av visst
slag får överlämnas till annan eller
föras ut ur landet endast om stats-
plombering av utsädet har skett.

Regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om vilka villkor som
skall gälla för statsplombering.

Regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om att utsäde av visst
slag får släppas ut pä marknaden en-
dast om certifiering av utsädet har
skett.

Regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om vilka villkor som
skall gälla för certifiering.

3 §4

Regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om att utsäde av visst
slag som inte skall statsplomberas
får överlämnas till annan endast om
utsädet är försett med eller åtföljs av
uppgifter som behövs för att bedöma
dess kvalitet (kvalitetsdeklaration).

För tillsyn av att föreskrifterna
om kvalitetsdeklaration följs äger
myndighet som regeringen bestäm-
mer tillträde till lokal eller annat ut-

Re geringen eller myndighet som
regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om att utsäde av visst
slag som inte skall certifieras får
släppas ut pä marknaden endast om
utsädet är försett med eller åtföljs av
uppgifter som behövs för att bedöma
dess kvalitet (kvalitetsdeklaration).

För tillsyn av att föreskrifterna
om certifiering och kvalitetsdeklara-
tion följs har myndighet som rege-
ringen bestämmer rätt att fä tillträde

1 Senaste lydelse av lagens rubrik 1979:298.

2 Senaste lydelse 1979:298.

3 Senaste lydelse 1979:298.

4 Senaste lydelse 1979:298.

94

Nuvarande lydelse

rymme och får där ta prov. Myndig-
heten har rätt att på begäran få de
upplysningar och handlingar som
behövs för tillsynen.

Det åligger polismyndighet att
lämna det biträde som behövs för
tillsynen.

Skall statsplombering av utsäde
ske enligt 2 §, är den som begär
plomberingen skyldig att erlägga av-
gift (växtförädlingsavgift) med be-
lopp som fastställes av regeringen el-
ler myndighet som regeringen be-
stämmer.

För utsäde av sort som har regi-
strerats enligt växtförädlarrättslagen
(1971:392) uttages växtförädlings-
avgift endast om sortinnehavaren till
beskattningsmyndighet som avses i
6 § avger förklaring på heder och
samvete att han ej avser att uppbära
ersättning för annans yrkesmässiga
utnyttjande av sorten inom landet.

Regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om befrielse från eller
återbetalning av växtförädlingsavgift
vid utförsel eller om återbetalning av
växtförädlingsavgift för utsäde av
sort som har marknadsförts innan re-
gistrering av sorten har skett enligt
växtförädlarrättslagen.

Föreslagen lydelse

till lokaler och andra utrymmen och
att där ta prov. Myndigheten har rätt
att på begäran få de upplysningar
och handlingar som behövs för till-
synen.

Polismyndigheten skall på begä-
ran lämna den hjälp som behövs vid
tillsynen.

§

Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får före-
skriva att den som yrkesmässigt för-
packar eller bedriver handel med
köksväxtutsäde skall göra anmälan
om sin verksamhet till Statens ut-
sädeskontroll.

Prop. 1992/93:119

Bilaga 3

7 §5

Den som till Utsädeskontrollen
uppsåtligen avger handling med orik-
tig uppgift och därigenom föranleder
fara för att växtförädlingsavgift un-
dandras döms till böter eller fängelse
i högst ett dr. Sker sådan gärning av
grov oaktsamhet, döms till böter.

5 Senaste lydelse 1985:113.

Ändringen innebär bl.a. att första, fjärde och femte styckena upphävs.

95

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Den som till Utsädeskontrollen
uppsåtligen eller av grov oaktsamhet
lämnar oriktig uppgift om varas slag
eller sort döms till böter, om inte gär-
ningen är belagd med straff enligt
första stycket.

I ringa fall döms inte till ansvar
enligt första eller andra stycket.

Utan hinder av 35 kap. 1 § brotts-
balken får påföljd för brott enligt
första stycket första meningen ådö-
mas, om den misstänkte häktats eller
erhållit del av åtal för brottet inom
fem år från brottet.

Bestämmelserna i 14 § andra
stycket skattebrottslagen (1971:69)
tillämpas på brott enligt första styck-
et första meningen.

Den som till Utsädeskontrollen
uppsåtligen eller av grov oaktsamhet
lämnar oriktig uppgift om en varas
slag eller sort döms till böter.

I ringa fall döms inte till ansvar.

Prop. 1992/93:119

Bilaga 3

§6

Den som uppsåtligen eller av oakt-
samhet bryter mot föreskrift som har
meddelats med stöd av 2 § första
stycket eller 3 § första stycket dömes
till böter, om ej gärningen är belagd
med straff i lagen (1960:418) om
straff för varusmuggling.

Vara som varit föremål för brott
mot föreskrift, meddelad med stöd
av 3 § första stycket, skall förklaras
förverkad, om det ej är uppenbart
obilligt. Detsamma gäller utbyte av
sådant brott. I stället för varan kan
dess värde förklaras förverkat

Har någon gjort sig skyldig till
brott enligt första stycket, skall han
förpliktas erlägga växtförädlings-
avgift som har undandragits genom
brottet och ersätta tillsynsmyndighe-
ten kostnader för undersökning av
taget prov.

Den som uppsåtligen eller av oakt-
samhet bryter mot föreskrift som har
meddelats med stöd av 2 § första
stycket eller 3 § första stycket döms
till böter, om inte gärningen är be-
lagd med straff i lagen (1960:418)
om straff för varusmuggling.

Vara som varit föremål för brott
mot föreskrift, meddelad med stöd
av 3 § första stycket, skall förklaras
förverkad, om det inte är uppenbart
obilligt. Detsamma gäller utbyte av
sådant brott. I stället för varan kan
dess värde förklaras förverkat.

Har någon gjort sig skyldig till
brott enligt första stycket, skall han
ersätta tillsynsmyndigheten kostna-
der för undersökning av taget prov.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

6 Senaste lydelse 1979:298.

Ändringen innebär bl.a. att sista stycket upphävs.

96

4. Förslag till

Lag om provtagning på djur

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Denna lag avser kartläggning och kontroll av smittsamma djursjukdomar
samt kontroll av användningen av läkemedel vid uppfödningen av djur.

2 § För att kartlägga förekomst av, fastställa frihet från eller kontrollera vis-
sa smittsamma djursjukdomar får regeringen eller, efter regeringens bemyn-
digande, Statens jordbruksverk efter samråd med Statens veterinärmedicinska
anstalt föreskriva eller i det särskilda fallet besluta om provtagning eller
undersökning enligt denna lag.

För att kontrollera användningen av läkemedel och andra ämnen eller be-
redningar med liknande verkan vid uppfödningen av djur får regeringen eller,
efter regeringens bemyndigande, Statens livsmedelsverk föreskriva eller i det
särskilda fallet besluta om provtagning eller undersökning enligt denna lag.

3 § Provtagning eller undersökning enligt 2 § får utföras av veterinär eller
annan person som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Jord-
bruksverket eller Livsmedelsverket bestämmer på

1. djur och djurkroppar,

2. mjölk som levereras till mejeri,

3. annat material som regeringen eller, efter regeringens bestämmande,
Jordbruksverket eller Livsmedelsverket föreskriver.

Provtagningen eller undersökningen får utföras utan samtycke av ägare
eller annan rättsinnehavare och skall genomföras på ett sätt som innebär så
små olägenheter som möjligt för denne.

4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om vad den som föder upp djur skall iaktta i fråga om

1. skyldighet att anmäla verksamheten till en myndighet och att föra anteck-
ningar om verksamheten,

2. skyldighet att anmäla misstanke om djursjukdom till en veterinär, och

3. krav på hygien i djurhållningen.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får vidare före-
skriva eller i ett enskilt fall besluta att djur får säljas till annat än slakt eller flyt-
tas från ett område till ett annat inom landet, endast om djuren är fria från viss
sjukdom.

5 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om skyldighet för djurägare att betala ersättning för provtagning
och undersökning enligt denna lag.

6 § För provtagning eller undersökning enligt denna lag har den som utför
provtagningen eller undersökningen rätt att få tillträde till områden, anlägg-
ningar, byggnader, lokaler och andra utrymmen där djur hålls eller där djur-
kroppar, mjölk eller annat material förvaras.

Djurägaren skall tillhandahålla den hjälp som behövs för att provtagningen
eller undersökningen skall kunna genomföras.

Prop. 1992/93:119

Bilaga 3

97

Prop. 1992/93:119

7 § Till böter döms den djurägare som inte fullgör skyldigheten enligt 6 § Bilaga 3
andra stycket.

8 § Beslut i enskilda fall av Jordbruksverket eller Livsmedelsverket enligt
denna lag får överklagas hos kammarrätten.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

98

5. Förslag till

Lag om EEG-handelsgödsel

Härigenom föreskrivs följande.

Tillämpningsområde

1 § Denna lag gäller marknadsföring av handelsgödsel under särskild beteck-
ning.

EEG - handelsgödsel

2 § Handelsgödsel som uppfyller särskilda villkor i fråga om innehåll, sam-
mansättning, egenskaper, beteckning, förpackning och märkning får mark-
nadsföras under beteckningen EEG-handelsgödsel.

Villkoren anges i föreskrifter som meddelas av regeringen eller, efter rege-
ringens bemyndigande, Jordbruksverket.

Anmälan m.m.

3 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Jordbruksverket får
föreskriva att den som marknadsför handelsgödsel skall göra anmälan om sin
verksamhet till Jordbruksverket.

Tillsyn

4 § Jordbruksverket utövar tillsynen över efterlevnaden av denna lag och fö-
reskrifter som meddelats med stöd av lagen. Jordbruksverket får överlåta åt
länsstyrelsen att utöva viss tillsyn inom länet.

5 § För tillsynen har en tillsynsmyndighet rätt att få tillträde till områden, lo-
kaler och andra utrymmen där handelsgödsel hanteras och där göra undersök-
ningar och ta prover. En tillsynsmyndighet har rätt att på begäran få de upplys-
ningar och handlingar som behövs för tillsynen.

Polismyndigheten skall på begäran lämna den hjälp som behövs vid tillsy-
nen.

6 § En tillsynsmyndighet får meddela de förelägganden eller förbud som be-
hövs för att denna lag eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen skall
efterlevas.

I beslut om föreläggande eller förbud kan tillsynsmyndigheten sätta ut vite.

7 § Den som på Jordbruksverkets uppdrag utför provtagning och analyserar
prov av EEG-gödselmedel skall genomföra provtagningen och analyserna en-
ligt de metoder som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Jord-
bruksverket föreskriver.

Prop. 1992/93:119

Bilaga 3

99

Tillsynsavgifter

8 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Jordbruksverket, får
föreskriva att särskilda avgifter får tas ut för kontroll som utövas enligt denna
lag eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen.

Ansvar och överklagande

9 § Till böter döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot en
föreskrift som meddelats med stöd av 2 eller 3 §.

I ringa fall skall inte dömas till ansvar.

Den som har överträtt ett vitesföreläggande eller vitesförbud döms inte till
ansvar enligt denna lag för den gärning som omfattas av föreläggandet eller
förbudet.

Till ansvar enligt första stycket döms inte, om gärningen är belagd med
straff i brottsbalken.

10 § Länsstyrelsens beslut i ärende som avses i 5 § första stycket eller 6 §
får överklagas hos Jordbruksverket.

Beslut av Jordbruksverket i sådant ärende får överklagas hos kammarrät-
ten.

Prop. 1992/93:119

Bilaga 3

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

100

6. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1984:151) om punktskatter och
prisregleringsavgifter

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 § lagen (1984:151) om punktskatter och
prisregleringsavgifter skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:119

Bilaga 3

Vissa bestämmelser i denna lag
gäller också för överlastavgift, väg-
trafikskatt, växtförädlingsavgift, till-
fällig förmögenhetsskatt och miljöav-
gift enligt vad som föreskrivs i lagen
(1972:435) om överlastavgift, vägtra-
fikskattelagen (1973:601), utsädes-
lagen (1976:298) och lagen (1986:
1225) om tillfällig förmögenhets-
skatt för livförsäkringsbolag, under-
stödsföreningar och pensionsstif-
telser, vägtrafikskattelagen (1988:
327) samt lagen (1990:613) om mil-
jöavgift på utsläpp av kväveoxider
vid energiproduktion.

1 kap. 2 §1

Vissa bestämmelser i denna lag
gäller också för överlastavgift, väg-
trafikskatt, tillfällig förmögenhets-
skatt och miljöavgift enligt vad som
föreskrivs i lagen (1972:435) om
överlastavgift, vägtrafikskattelagen
(1973:601) och lagen (1986:1225)
om tillfällig förmögenhetsskatt för
livförsäkringsbolag, understödsföre-
ningar och pensionsstiftelser, vägtra-
fikskattelagen (1988:327) samt lagen
(1990:613) om miljöavgift på ut-
släpp av kväveoxider vid energipro-
duktion.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

1 Senaste lydelse 1991:702.

101

Innehåll

Prop. 1992/93:119

Proposition.......................................... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll ........................ 1

Propositionens lagförslag................................ 3

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 1 oktober 1992 .... 20

1 Ärendet och dess beredning............................ 20

2 Livsmedel ....................................... 21

2.1 EG:s bestämmelser och den svenska lagstiftningen......... 21

2.2 Behovet av anpassning............................ 23

2.3 EES-anpassning av livsmedelslagens märknings-

bestämmelser.................................. 23

2.4 Marknadsföring av livsmedel ....................... 26

2.5 EES-anpassning av livsmedelslagens bestämmelser

om specialdestinerade livsmedel m.m.................. 27

2.6 Behovet av föreskrifter under en övergångsperiod.......... 29

3 Foder .......................................... 30

3.1 EG:s bestämmelser och den svenska lagstiftningen......... 30

3.2 Behovet av ytterligare anpassning .................... 31

3.3 Foder till vissa djurslag ........................... 33

3.4 Foder får inte ha skadlig inverkan på miljön.............. 35

3.5 Förtydligande av förbudet att använda självdöda

djur till foder .................................. 35

3.6 Utökade möjligheter att meddela föreskrifter om foder

som innehåller antibiotika m.m....................... 36

3.7 Bara fodertillsatser som tillåts enligt EES-avtalet får

användas..................................... 37

3.8 Anpassning av terminologin samt uppgiftsskyldigheten

vid överlåtelse av foder ........................... 39

3.9 Jordbruksverket får överlåta tillsyn.................... 40

4 Utsäde.......................................... 40

4.1 EG:s bestämmelser och den svenska lagstiftningen......... 40

4.2 Behovet av anpassning............................ 41

4.3 EES-anpassning av terminologin på utsädesområdet........ 41

4.4 Växtförädlingsavgiften tas bort ...................... 42

4.5 EES-anpassning av reglerna om export av utsäde.......... 42

5 Lagstöd införs för provtagning på djur .................... 43

5.1 Lagstöd införs för kontroll av hälsoläget bland djur

och användningen av läkemedel på djur................. 43

5.2 Djur som kan bli föremål för provtagning ............... 46

5.3 Hälsoövervakning och villkor för livdjursförsäljning ....... 47

5.4 Kostnaderna för provtagningen...................... 48

6 Handelsgödsel .................................... 48

6.1 EG:s bestämmelser .............................. 48

6.2 Behovet av lagstiftning............................ 49

102

6.3 Utformningen av svenska regler ..................... 50  Prop. 1992/93:119

6.4 Tillsyn ...................................... 51

6.5 Avgifter för kontrollen av handelsgödsel................ 52

6.6 Införande av gränsvärde för kadmium i handelsgödsel....... 52

7 Ikraftträdande..................................... 54

8 Upprättade lagförslag................................ 54

9 Specialmotivering .................................. 54

9.1 Lag om ändring i livsmedelslagen (1971:511) ............ 54

9.2 Lagom ändring i lagen (1985:295) om foder............. 56

9.3 Lag om ändring i utsädeslagen (1976:298)............... 58

9.4 Lag om provtagning på djur ........................ 59

9.5 Lag om EEG-handelsgödsel ........................ 61

10 Hemställan....................................... 62

11 Beslut .......................................... 62

Utdrag ur Lagrådets protokoll den 2 november 1992 ............. 63

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 3 november 1992 .. 67

1 Anmälan av lagrådsyttrande............................ 67

2 Införlivande av EES-avtalets bestämmelser om vin och sprit...... 69

3 Fiske........................................... 70

4 Kostnadskonsekvenser............................... 70

5 Hemställan....................................... 70

6 Beslut .......................................... 71

Bilaga 1 Promemorians lagförslag ......................... 72

Bilaga 2 Sammanfattning av betänkandet (SOU 1992:14).......... 83

Bilaga 3 De remitterade förslagen.......................... 87

103

gotab 42229, Stockholm 1992