Prop.
1992/93:112
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Vid regeringssammanträdet har statsrådet Odell varit föredragande.
Stockholm den 3 november 1992
På regeringens vägnar
Carl Bildt
Mats Odell
I det regelverk som omfattas av avtalet om ett europeiskt ekonomiskt samar-
betsområde (EES) ingår ett direktiv om personlig skyddsutrustning.
Direktivet är tillämpligt på både personlig skyddsutrustning som används
i arbetslivet och sådan som nyttjas privat. Förslag till ändringar i arbetsmiljö-
lagen (1977:1160, omtryckt 1991:677), som får betydelse för anpassningen
till direktivet av svenska regler på arbetslivets område, har lämnats i proposi-
tion 1991/92:170 om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES).
Denna proposition avser därför överförandet av direktivet till svensk rätt
vad avser dess tillämplighet på personlig skyddsutrustning för privat bruk.
Direktivet om personlig skyddsutrustning avser att säkerställa att bara så-
dan skyddsutrustning (exempelvis hjälmar, skyddsglasögon och inandnings-
skydd) som uppfyller i direktivet närmare angivna ”grundläggande säker-
hetskrav” släpps ut på marknaden och används. I praktiken kommer säker-
hetskraven i stor utsträckning att bestämmas i s.k. CEN-standarder. Genom
att ställa upp enhetliga regler för personlig skyddsutrustning skall direktivet
också främja fri rörlighet för sådan utrustning.
Regeringen föreslår i propositionen att EES-avtalet, i vad gäller personlig
skyddsutrustning för privat bruk, införlivas med svensk rätt genom en sär-
skild fullmaktslag. Där skall regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer bemyndigas att meddela föreskrifter, som närmare anger vilka
krav i fråga om säkerhet m.m. som sådan utrustning skall uppfylla. En nä-
1 Riksdagen 1992193. 1 samt. Nr 112
ringsidkare skall få tillhandahålla bara sådan personlig skyddsutrustning som Prop. 1992/93:112
uppfyller föreskrivna krav. Förslaget innehåller vidare regler om straff och
om tillsyn m.m.
Införlivandet av avtalet med svenska regler avses sedan i stor utsträckning
i denna del ske först genom Konsumentverkets kommande föreskrifter.
Produktsäkerhetslagen (1988:1604, ändrad senast 1991:358) skall enligt
förslaget också i fortsättningen vara tillämplig på personlig skyddsutrustning
för privat bruk.
Den nya lagstiftningen avses träda i kraft den dag som regeringen bestäm-
mer.
I det regelverk som omfattas av EES-avtalet ingår ett EG-direktiv om per-
sonlig skyddsutrustning.
En promemoria med överväganden om på vilket sätt direktivet - i vad av-
ser dess tillämplighet på konsumentområdet - bör införlivas med svensk rätt
utarbetades under våren 1992 inom Civildepartementet. Promemorian (Ds
1992:64) Personlig skyddsutrustning på konsumentområdet - en EG-anpass-
ning till följd av EES-avtalet har remissbehandlats.
Till propositionen har fogats direktivet i svensk översättning som bilaga 1,
ett schema över det s.k. certifieringsförfarandet som bilaga 2, promemorians
lagförslag som bilaga 3 samt en sammanställning över remissyttrandena som
bilaga 4.
En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i lagstiftnings-
ärendet (dnr C92/624/RÄ).
Lagrådet
Propositionens lagförslag faller inom Lagrådets granskningsområde. Lagför-
slaget är uppbyggt på samma sätt som det förslag till lag om leksakers säker-
het som regeringen tidigare i dag har beslutat att genom proposition föreslå
riksdagen. Sistnämnda lagförslag har granskats av Lagrådet. De synpunkter
som lagrådet därvid har fört fram har beaktats också i detta lagstiftnings-
ärende. Mot bakgrund härav får lagförslaget anses vara av sådan beskaffen-
het att Lagrådets hörande skulle sakna betydelse. En remiss till Lagrådet bör
därför kunna underlåtas.
Sverige har tillsammans med de övriga sex EFTA-länderna undertecknat ett
avtal med EG och dess medlemsländer om ett europeiskt ekonomiskt samar-
betsområde (EES). Avsikten är att avtalet skall träda i kraft den 1 januari
1993, samtidigt som EG:s s.k. inre marknad fullbordas. Regeringen har i
prop. 1991/92:170 föreslagit riksdagen att godkänna EES-avtalet.
Genom EES-avtalet skapas ett samarbetsområde där varor, tjänster, per-
soner och kapital skall kunna röra sig fritt över gränserna. Man talar om de
fyra friheterna. Samarbetet skall ske på grundval av de delar av EG:s regel-
verk som har bedömts relevanta för ett deltagande i EG:s inre marknad.
Dessa regler har integrerats i EES-avtalet och skall inordnas i EFTA-länder-
nas rättsordningar. Genom EES-avtalet har således Sverige och övriga
EFTA-länder förbundit sig att med relevanta anpassningar införliva stora
delar av EG:s regelverk i sin rättsordning. Enhetliga regler skall gälla inom
hela samarbetsområdet. I anslutning till EES-avtalet har Sverige också un-
dertecknat tre avtal med de övriga EFTA-länderna, genom vilka det bl.a.
upprättas en övervakningsmyndighet och en domstol.
Prop. 1992/93:112
EES-avtalet består av en huvuddel, som motsvarar den s.k. primära EG- Prop. 1992/93:112
rätten, dvs. Romfördraget - ett ramfördrag som kan betecknas som EG:s
grundlag - med följdförfattningar. I avtalets huvuddel finns dessutom be-
stämmelser om samarbetets mål och medel samt om gemensamma organ för
beslutsfattande, samråd, administration och utveckling. I bilagor till avtalet
är delar av den s.k. sekundära EG-rätten införda, dvs. direktiv, förord-
ningar, beslut och rekommendationer. Därvid tillämpas en hänvisningstek-
nik, som innebär att EG:s regler inte återges i sin helhet utan enbart i form
av referenser. Direktiven publiceras dock även på svenska. Bilagorna inne-
håller också - för att rättsakterna skall kunna tillämpas inom EES - dels spe-
cifika anpassningar som hänför sig till enskilda rättsakter, dels anpassningar
som är giltiga för flera rättsakter. I ett stort antal fall innehåller rättsakterna
också institutionella bestämmelser och procedurregler som har anpassats i
avtalet för att kunna tillämpas inom EES (se prop. 1991/92:170 s. 121).
Principen om varors fria rörlighet slås fast i artiklarna 8 och 11 i EES-avta-
let. Artikel 11 motsvarar artikel 30 i Romfördraget, där kvantitativa import-
restriktioner och ”åtgärder med motsvarande verkan” förbjuds. Begreppet
”åtgärder med motsvarande verkan” skall förstås mot bakgrund av den rätts-
utveckling som har skett inom EG (jfr artikel 6 i EES-avtalet). EG-domsto-
len har uttolkat begreppet i en lång serie avgöranden. Genom ett avgörande
år 1974 (”Dassonvilledomen”) lades grunden för en mycket vidsträckt tolk-
ning. I princip innefattar begreppet alla nationella åtgärder som kan verka
hämmande på importen från andra medlemsländer. Exempel på sådana åt-
gärder kan vara tekniska föreskrifter om provning och kontroll. En ingående
redogörelse för de rättsliga principerna för varors fria rörlighet inom EG ges
i departementspromemorian (Ds 1990:76) Romfördragets artikel 30. Artik-
larna 8 och 11 i EES-avtalet, liksom övriga bestämmelser i huvuddelen av
avtalet, föreslås i prop. 1991/92:170 bli införlivade med svensk rätt genom
en lag om EES.
Det som rättsligt kännetecknar direktiven är att de binder ifrågavarande
stater med avseende på det resultat som skall uppnås. Men de överlåter i
princip till de nationella myndigheterna att välja tillvägagångssätt och medel
för detta. Med det förbehållet måste direktiven således överföras till natio-
nell rätt. Enligt artikel 7 i EES-avtalet förbinder sig de avtalsslutande par-
terna att med sin interna rättsordning införliva rättsakter i avtalet som mot-
svarar direktiv på det sätt som parterna finner lämpligt.
Huvuddelen av sekundärlagstiftningen på konsumentområdet utgörs av di-
rektiv. Förordningar saknas helt. Därutöver finns några rekommendationer.
Sekundärlagstiftningen på konsumentområdet i fråga om produktsäkerhet
omfattar dels ett generellt direktiv om produktsäkerhet, som antogs den 29
juni 1992 (och som ännu inte ingår i EES-avtalet), dels tidigare antagna di-
rektiv om farliga livsmedelsimitationer, leksakers säkerhet samt buller från
hushållsapparater. Hit hör även ett direktiv om personlig säkerhetsutrust-
ning till den del det avser sådan utrustning som används i privatlivet. Det
skall tilläggas att det också finns konsumentdirektiv utanför produktsäker-
hetsområdet, exempelvis om vilseledande reklam, reklam i radio och televi-
sion, benämning av textilier, hushållsapparaters energiförbrukning samt
prisinformation. 4
År 1985 togs inom EG ett beslut om en ny metod för utformningen av sådana
direktiv som reglerar produkters beskaffenhet, provning och kontroll (pro-
duktdirektiv). Ett syfte med den nya metoden var bl.a. att effektivisera och
öka takten i direktivarbetet och att därmed minska antalet tekniska handels-
hinder. Den traditionella harmoneringsmetoden hade inneburit att direkti-
ven innehöll en mångfald av tekniska detaljer, vilket bl.a. kom att medföra
att harmoniseringsarbetet blev tidskrävande och därmed framskred lång-
samt.
EG-direktiv som har utformats enligt den nya metoden innehåller bin-
dande, relativt allmänt hållna, ”väsentliga säkerhetskrav” (eller liknande) på
produkterna i fråga. Utformningen av de tekniska specifikationerna, vilka
skall säkerställa att produkterna uppfyller direktivens säkerhetskrav, över-
lämnas åt de europeiska standardiseringsorganen (CEN och CENELEC).
En standard behåller sin karaktär av frivillig överenskommelse, men får en-
ligt direktiven den rättsverkan att produkter som har utformats enligt den
förutsätts uppfylla de grundläggande säkerhetskraven. Alla produkter som
uppfyller säkerhetskraven har rätt till marknadstillträde. Olikartade utför-
anden kan godtas, under förutsättning att produkterna uppfyller säkerhets-
kraven.
Varje direktiv innehåller dessutom bestämmelser för hur en tillverkare el-
ler importör skall visa att produkten uppfyller kraven. Inom EG används en
särskild term för kontroll av att produkter uppfyller ställda krav, nämligen
bedömning av överensstämmelse.
Huvudregeln i den nya metoden är att en tillverkare som har utformat en
produkt i enlighet med en standard i vissa fall skall kunna intyga detta genom
en s.k. tillverkardeklaration, dvs. ett bevis om överensstämmelse, som veri-
fierar att aktuella krav är uppfyllda. Om produkten inte har tillverkats i en-
lighet med en standard, skall den kontrolleras (s.k. typkontroll) av ett certi-
fieringsorgan, dvs. ett fristående organ (s.k. anmält organ) som bekräftar att
en produkt, process eller tjänst uppfyller kraven i något annat regelgivande
dokument. Ett intyg från ett sådant organ utgör även det ett bevis om över-
ensstämmelse. Enligt vissa direktiv skall typkontroll göras även av produkter
som överensstämmer med standard.
Som ett komplement till den nya harmoniseringsmetoden antog EG år 1989
en resolution om principer för bedömning av överensstämmelse. Därigenom
fastställdes principer för hur den som släpper ut produkter på marknaden
skall visa att produkterna verkligen uppfyller säkerhetskraven. En strävan
är att godtagande av bevis om överensstämmelse skall vara grundat på för-
troende för provningsresultat och certifieringar. Det innebär bl.a. att stan-
darder har utarbetats för provnings- och certifieringsorganens - de anmälda
organens - kompetens. Sådana organ skall dessutom visa att de uppfyller
kraven. Ett annat viktigt inslag i programmet är att system för ömsesidiga
godtaganden bör vara öppna för alla kompetenta organ, både offentliga och
privata.
Prop. 1992/93:112
Enligt resolutionen skall vid utformningen av direktiv valet av kontrollme- Prop. 1992/93:112
tod för produkter göras med hänsyn till bl.a. produkternas farlighet. Hur
direktiven skall utformas har ytterligare preciserats genom ett beslut år 1990
om ”moduler för olika stadier i förfaranden vid bedömning av överensstäm-
melse, avsedda att användas i tekniska harmoniseringsdirektiv”. Härigenom
fastställdes ett begränsat antal moduler, som i fortsättningen skall användas
i sådana direktiv, samt principer för när varje modul skall användas.
Produkter som överensstämmer med gällande krav skall av tillverkaren
eller importören förses med ett EG-märke innan de släpps ut på marknaden.
En förutsättning är då att vederbörande också har följt det förfarande som
direktivet anger för att visa överensstämmelse.
De organ som utför certificering och övervakning av kvalitetssystem m.m.
(dvs. de anmälda organen) utses av medlemsstaterna och anmäls till EG-
kommissionen. Medlemsstaterna svarar för att de anmälda organen uppfyl-
ler vissa krav på kompetens m.m. De anmälda organen utför dock inte sina
uppgifter på medlemsstaternas vägnar. Företag som vill ha sina produkter
kontrollerade har rätt att vända sig till vilket organ som helst. När det krävs
medverkan av ett anmält organ, skall det normalt av EG-märkningen framgå
vilket organ som har medverkat.
Även tillverkare utanför EG kan förse sina produkter med EG-märke un-
der förutsättning att dessa uppfyller kraven i respektive direktiv.
Grundläggande för den nya harmoniseringsmetoden och EG:s program
för bedömning av överensstämmelse är att en produkt som har provats och
godkänts i ett EG-land automatiskt skall ha tillträde till hela EG-markna-
den. En EG-märkt produkt skall kunna cirkulera fritt mellan medlemslän-
derna.
EES-avtalet innebär på varuområdet att Sverige och övriga EFTA-länder
övertar EG:s gemensamma föreskrifter och produktkrav, principen att er-
känna nationella likvärdiga regler (den s.k. Cassis de Dijon-principen) samt
EG:s system för att fastställa hur produkter skall provas, kontrolleras och
märkas. Detta innebär vissa ändringar i förhållande till situationen i Sverige
i dag.
EG:s produktregler syftar, som framgått, till att upprätthålla viss väsentlig
säkerhet och samtidigt trygga den fria varucirkulationen. Ordningen med
bedömning av varors överensstämmelse med angivna regler samt provning
och kontroll av varor skiljer sig i stora delar från det nuvarande svenska sy-
stemet med förhandsgodkännande och myndighetskontroll. På de områden
där det EG-system som har redovisats tidigare (avsnitt 1.2 och 1.3) till följd
av EES-avtalet kommer att införas, försvinner således det traditionella
svenska systemet. EG:s system förutsätter vidare att de nationella myndig-
heterna i medlemsstaterna aktivt övervakar att de produkter som förekom-
mer på marknaden uppfyller de krav som är angivna i direktiven.
I och med EES-avtalet kommer svenska intressenter att fullt ut kunna
delta i den inre marknaden på lika villkor. Svenska anmälda organ kommer
att kunna genomföra kontroller som accepteras i hela EES-området.
I EES-avtalets inledning uttalar avtalsparterna att de är fast beslutna att
främja konsumenternas intressen och stärka deras ställning på marknaden i
syfte att uppnå en högre grad av konsumentskydd. Längre fram (i artikel 78)
sägs att parterna skall stärka och bredda samarbetet på konsumentskydds-
området. I ett särskilt protokoll till avtalet (nr 31; jfr EES-avtalet artikel 84)
har vissa bestämmelser tagits in om detta samarbete. Det hänvisas där till tre
dokument som alla har detta syfte.
Det första dokumentet är en rådsresolution av år 1989 som anger att EG-
kommissionen bör prioritera vissa områden som anses vara särskilt viktiga
för konsumenterna. Prioriterade områden är sålunda bättre representation
för konsumenterna, integrering av konsumentpolitiken i andra politikområ-
den, säkrare produkter, bättre information och utbildning samt större möj-
ligheter att få tvister lösta.
Det andra dokumentet är en treårig handlingsplan av år 1990 för konsu-
mentpolitiken inom EG för åren 1990-1992. Planen tar sikte på frågor som
är väsentliga för att den inre marknaden skall bli verklighet år 1993. Planen
innebär att kommissionen skall öka ansträngningarna för att se till att redan
beslutade regler införs i medlemsländerna.
Det tredje dokumentet är en resolution av år 1988 om ökat konsumentdel-
tagande i standardiseringsarbetet.
I praktiken innebär samarbetsåtagandet i avtalet att EFTA-länderna skall
ges möjlighet att delta i framtida gemenskapsaktiviteter på konsumentområ-
det.
Prop. 1992/93:112
Inledning
I EES-avtalets varuavsnitt (artikel 23) hänvisas i fråga om tekniska föreskrif-
ter, standarder, provning och certifiering till särskilda bestämmelser och ar-
rangemang i bilaga II. I de omkring 650 EG-rättsakter som är antecknade i
bilagan ingår ett direktiv som rör personlig skyddsutrustning (bilaga II, av-
snitt XXII). Detta direktiv - rådets direktiv (89/686/EEG) av den 21 decem-
ber 1989 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om personlig
skyddsutrustning - omfattas av den nya harmoniseringsmetoden inom EG,
liksom av EG:s program för provning och kontroll (som har redovisats tidi-
gare i avsnitt 1.2 och 1.3).
När det i fortsättningen talas om ”direktivet” avses det nu nämnda direkti-
vet så som det är intaget i EES-avtalet.
Sammanfattning
Sammanfattningsvis innebär direktivet att personlig skyddsutrustning som
säljs inom EG efter den 1 juli 1992 måste
- uppfylla vittomfattande säkerhetskrav, baserade på skilda nivåer och
klasser av skydd,
- i vissa fall vara typgodkända av godkänt laboratorium eller uppfylla Prop. 1992/93:112
andra godkända tillverkningsmetoder,
- vara EG-märkta och märkta med information om tillverkaren samt
- ha bruksanvisning på mottagarlandets officiella språk.
I det följande redovisas de viktigaste principerna i direktivet närmare. Ytter-
ligare beskrivningar ges i specialmotiveringen.
Tillämpningsområde
Direktivet är tillämpligt på vaije utrustning som är avsedd att bäras eller hål-
las av en person till skydd mot en eller flera hälso- eller säkerhetsrisker. Det
gäller också för kombinerad skyddsutrustning och utbytbara säkerhetskom-
ponenter som är väsentliga för en tillfredsställande funktion. Direktivet gäl-
ler inte för personlig skyddsutrustning som omfattas av andra direktiv med
syfte att uppnå samma mål i fråga om tillhandahållande, fri rörlighet för va-
ror och säkerhet. Dessutom undantas viss närmare angiven utrustning från
direktivets tillämpningsområde.
Direktivet synes på konsumentområdet ha betydelse för skyddsutrustning
med i huvudsak tre olika användningsområden. Ett område gäller hobbyar-
beten av olika slag, såsom sågning, borrning, slipning och målning. Den per-
sonlig skyddsutrustning som det här handlar om har till syfte att skydda mot
de risker som är förknippade med att man använder vissa verktyg eller red-
skap (exempelvis elslipar och motorsågar) eller visst material (t.ex. giftiga
limmer eller färger), eller utför rörelser som kan vara skadliga.
Ett annat användningsområde för personlig skyddsutrustning i privatlivet är
sport, idrott och friluftsliv. Här kan som exempel på skyddsutrustning med
ett stort användningsområde nämnas hjälmar av olika slag, skydd för knän
och andra delar av kroppen, liksom räddningsvästar.
Direktivet täcker också sådan skyddsutrustning som har till främsta upp-
gift att skydda mot skador som kan uppstå i situationer som människor mer
eller mindre ofrivilligt kan hamna i. Som exempel kan nämnas skydd mot
överfall och andra brott mot person (utrustning för självförsvar omfattas
dock inte), skydd mot skador på grund av naturkatastrofer samt - för andra
personer än sådana som ingår i militära förband - skydd mot skador på grund
av krigshandlingar (så synes exempelvis gasmasker avsedda för civilbefolk-
ningen omfattas av direktivet, jfr direktivets bilaga 1 punkt 1).
Säkerhetskrav
De berörda staterna skall vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa
att personlig skyddsutrustning kan släppas ut på marknaden och tas i bruk
endast om den ger skydd i fråga om användarnas hälsa, utan att det inverkar
negativt på hälsa och säkerhet för andra människor, husdjur eller varor.
Detta gäller när utrustningen underhålls på rätt sätt och används för avsett
ändamål.
Personlig skyddsutrustning måste uppfylla i direktivet närmare angivna
krav. Dessa är av tre slag:
1. Allmänna krav som tillämpas på all personlig skyddsutrustning (t.ex.
att material och delar som ingår i sådan utrustning skall vara lämpliga, lik-
som att information skall lämnas om förvaring, användning, rengöring och
underhåll m.m. av utrustningen).
2. Kompletterande krav, gemensamma för flera slag eller typer av skydds-
utrustning (exempelvis för ansikte, ögon och andningsorgan).
3. Speciella ytterligare krav för särskilda risker (t.ex. skydd mot meka-
niska stötar, drunkning, buller, kyla och elektriska chocker).
Metoder att säkerställa att säkerhetskraven är uppfyllda
För den övervägande delen av personlig skyddsutrustning krävs att tillverk-
ningen sker enligt något av följande alternativ.
1. Tillverkning enligt en harmoniserad europeisk standard.
2. Tillverkning enligt andra tekniska specifikationer, under förutsättning
att de har blivit kontrollerade av ett anmält organ inom ramen för EG:s sy-
stem för typkontroll. Typkontroll krävs dock inte i fråga om skyddsutrust-
ning av enkelt slag, om konstruktören utgår från att användaren själv kan
bedöma skyddsnivån mot de minimala riskerna, vilkas gradvisa effekt an-
vändaren på ett säkert sätt kan identifiera i god tid. Men också sådan skydds-
utrustning skall uppfylla de grundläggande säkerhetskraven.
Det kan nämnas att EG och EFTA har givit mandat till den internationella
standardiseringsorganisationen CEN att utarbeta standarder för personlig
skyddsutrustning. Ett mandat omfattar huvudskydd (för både yrkesmässigt
och privat bruk), ögonskydd (yrkesmässigt), ansiktskydd (yrkesmässigt),
hörselskydd och andningsskydd (yrkesmässigt och privat), hand- och arm-
skydd (yrkesmässigt), fot- och benskydd (yrkesmässigt), kroppsskydd (yr-
kesmässigt), skydd mot drunkning, liksom fallskydd (yrkesmässigt) samt
kombinerade skydd.
Som exempel på konsumentprodukter som inte omfattas av standardise-
ringsmandatet kan nämnas sport- och idrottsartiklar som exempelvis skydds-
skor (sportskor, bl.a. fotbollsskor), fallskydd (t.ex. livlina som används vid
segling för att fästa seglaren vid båten vid risk för fall överbord) samt ögon-
skydd (skydd mot blåljus i solglasögon för människor som är starropere-
rade).
Inom EG och EFTA bereds för närvarande frågan om ytterligare standar-
diseringsmandat på området.
Certifieringsförfarandet
Innan personlig skyddsutrustning får släppas ut på marknaden måste tillver-
karen eller den som företräder honom inom gemenskapen samla viss i direk-
tivet närmare angiven dokumentation, som vid behov skall kunna inges till
behöriga myndigheter.
Direktivet uppställer utöver detta mer eller mindre långtgående krav på
tillverkaren att bekräfta - certifiera - att utrustningen motsvarar uppställda
säkerhetsnormer. Vilka krav som därvid måste uppfyllas är beroende av vad
slags utrustning det gäller.
Prop. 1992/93:112
1. För personlig skyddsutrustning av enkelt slag (exempelvis trädgårds- Prop. 1992/93:112
handskar och solglasögon) måste tillverkaren utfärda en försäkran om över-
ensstämmelse, som intygar att utrustningen överensstämmer med de grund-
läggande säkerhetskraven. En EG-försäkran om överensstämmelse skall
upprättas på en särskild blankett (som återges i en bilaga till direktivet). Syf-
tet med försäkran är att den skall föreläggas behöriga myndigheter. I direkti-
vet anges närmare vilken utrustning som skall hänföras till ”enkel” sådan.
2. För komplicerad skyddsutrustning, avsedd att skydda mot livsfara eller
mot allvarlig permanent skada (preciserade på visst sätt i direktivet; som ex-
empel kan nämnas tryckluftsutrustning, andningsskydd med filter, säker-
hetssele med lina samt motorcykelhjälm), måste tillverkaren (eller den som
representerar honom inom gemenskapen) lämna ut utrustningen för typ-
kontroll. Denna skall sedan följas av antingen en kvalitetskontroll av den fär-
diga produkten eller en ansökan om godkännande av tillverkarens eget kvali-
tetskontrollsystem. Även för komplicerad skyddsutrustning måste tillverka-
ren utfärda en försäkran om överensstämmelse. Begreppet ”komplicerad
skyddsutrustning” definieras närmare i direktivet.
Typkontrollen är en procedur som utförs av ett anmält organ (i direktivet
benämnt ”anmält” eller ”godkänt” kontrollorgan) för att konstatera och in-
tyga att en prototyp uppfyller de relevanta kraven i direktivet. En lista som
upptar alla sådana organ inom gemenskapen publiceras fortlöpande i Euro-
peiska gemenskapernas officiella tidning.
Kvalitetskontroll av den färdiga produkten innebär att ett anmält organ
skall intyga att utrustningen överensstämmer med den godkända prototypen
genom stickprovskontroll, normalt minst en gång om året, och sedan tillhan-
dahålla tillverkaren ett testningsintyg. Det anmälda organet behöver inte
vara det som gjorde typkontrollen.
Ett system med godkännande av tillverkarens eget kvalitetskontrollsystem
innefattar att tillverkaren får sitt kontrollsystem godkänt och att han kon-
trollerar varje exemplar av skyddsutrustningen. Dessutom skall kontrollor-
ganet med jämna mellanrum utföra s.k. revisioner för att säkerställa att till-
verkaren bibehåller och tillämpar det godkända kvalitetskontrollsystemet.
3. För all annan skyddsutrustning (t.ex. rid-, skid- och cykelhjälmar,
skyddsglasögon, hörselskydd och skyddsskor) måste tillverkaren underkasta
prototypen typkontroll och avge en försäkran om överensstämmelse.
EG-märket och fri rörlighet
I fråga om all personlig skyddsutrustning måste tillverkaren på skyddsutrust-
ningen och dess förpackning fästa ett EG-märke (”CE”), åtföljt av de två
sista siffrorna i det årtal då märket anbringades, och, om ett anmält organ
har utfört EG-typkontroll, dess nummer.
Den ordning som gäller för kontroll m.m. och som har redovisats i det
föregående beskrivs i figuren i en bilaga till denna proposition (bilaga 2).
I en situation gör direktivet emellertid undantag från kravet på säkerhet
m.m. På varumässor, utställningar och liknande skall således personlig
skyddsutrustning som inte överensstämmer med säkerhetskraven kunna få
visas, under förutsättning att ett anslag är uppsatt som talar om att det är så
10
och att det är förbjudet att förvärva eller använda utrustningen till dess att
tillverkaren eller hans representant i gemenskapen har sett till att den över-
ensstämmer med bestämmelserna.
De berörda staterna får inte förbjuda, begränsa eller hindra att skyddsut-
rustning eller komponenter till sådan, som uppfyller bestämmelserna i direk-
tivet och som bär EG-märket, släpps ut på marknaden. Staterna skall förut-
sätta att personlig skyddsutrustning i det enskilda fallet uppfyller de upp-
ställda kraven om den bär EG-märket.
Skyddsåtgärder mot farlig personlig skyddsutrustning på marknaden
Om en berörd stat upptäcker att skyddsutrustning, som har ett EG-märke
och som används för avsett ändamål, trots detta ”skulle kunna medföra en
säkerhetsrisk för människor, husdjur eller egendom”, skall den (enligt den
s.k. säkerhetsklausulen) vidta alla nödvändiga åtgärder för att ta bort utrust-
ningen från marknaden och förbjuda utsläppandet på marknaden och fri rör-
lighet för den.Den berörda staten skall omedelbart informera kommissionen
om en sådan åtgärd och ange skälen för den.
Kommissionen skall inleda diskussioner med de berörda parterna så snart
som möjligt. Om kommissionen efter diskussionen beslutar att den vidtagna
åtgärden var befogad, skall den omedelbart informera staten i fråga och alla
övriga medlemsstater om detta. Om beslutet kan tillskrivas brister i standar-
der och om den medlemsstat som vidtog åtgärderna avser att vidhålla dem,
skall kommissionen inom viss närmare angiven tid inleda ett förfarande med
syfte att få till stånd en ändring i standarderna.
Medlemsstaten skall också utan dröjsmål meddela den berörda parten om
åtgärden och lämna en detaljerad förklaring till denna samt informera om
möjligheterna att överklaga och om när detta senast kan ske.
Andra direktiv
Personlig skyddsutrustning som faller under förevarande direktiv skall också
vara i överensstämmelse med andra relevanta direktiv. Så t.ex. måste utrust-
ning som innehåller kadmium överensstämma med bestämmelserna i direk-
tiv 76/769/EEG.
Ett kompletterande direktiv har utfärdats om användningen av personlig
skyddsutrustning (EG-rådets direktiv av den 30 november 1989 om minimi-
krav på arbetsmiljön vid användning av personlig skyddsutrustning på ar-
betsplatsen, 89/656/EEG). Det är dock, som beteckningen anger, begränsat
till att gälla anställdas användning av personlig skyddsutrustning på en ar-
betsplats.
Ikraftträdandet
Direktivet om personlig skyddsutrustning har inom EG trätt i kraft den 1 juli
1992.
Prop. 1992/93:112
11
Sveriges åtagande
Prop. 1992/93:112
Som tidigare har berörts (avsnitt 1.1) har EFTA-länderna sinsemellan ingått
avtal om bl.a. en övervakningsmyndighet och en domstol. Vad som sägs i
direktivet om att EG-kommissionen skall underrättas om olika förhållanden
gäller enligt EES-avtalet för EFTA-ländernas del den särskilda övervak-
ningsmyndigheten. Vad som sägs om medlemsstat gäller enligt EES-avtalet
en stat som är ansluten till EES.
EES-avtalet innebär att Sverige utan reservationer har åtagit sig att över-
föra EG:s direktiv om personlig skyddsutrustning till svensk rätt.
Det finns i dag bara en svensk lag med särskild inriktning på personlig
skyddsutrustning. Personlig skyddsutrustning på konsumentområdet omfat-
tas dock, liksom andra konsumentprodukter, av produktsäkerhetslagen.
Även viss annan lagstiftning, liksom föreskrifter, med syfte att skydda mot
specifika risker, är tillämplig på personlig skyddsutrustning. Därutöver finns
allmänna råd.
I det följande redovisas de regler som åsyftas här.
Gasskyddsmateriel
Den enda lagstiftning med särskild inriktning på personlig skyddsutrustning
som finns i Sverige i dag är lagen (1939:174, ändrad senast 1980:163) om till-
verkning, införsel och försäljning av gasskyddsmateriel. Den lagen gäller en-
dast för materiel som är avsedd att skydda mot stridsgaser. Den avser både
personlig utrustning och utrustning avsedd att installeras i skyddsrum. Mate-
rielen indelas i två klasser. Med gasskyddsmateriel av första klassen avses,
såvitt gäller personlig skyddsutrustning, gasmasker och delar till gasmasker.
Med materiel av andra klassen avses kroppsskydd, indikeringsutrustning
m.m. Lagen föreskriver att materiel av första klassen inte får tillverkas utan
regeringens tillstånd och att sådan tillverkning skall stå under tillsyn av en
kontrollmyndighet, numera Försvarets forskningsanstalt. Lagen föreskriver
vidare att gasskyddsmateriel av första klassen inte får införas till landet utan
tillstånd av kontrollmyndigheten. Försäljning av gasskyddsmateriel av första
eller andra klassen får ske endast efter anmälan till kontrollmyndigheten.
Lagen gäller inte utrustning för försvaret.
I prop. 1992/93:76 om höjd beredskap föreslås att lagen om tillverkning,
införsel och försäljning av gasskyddsmateriel skall upphöra att gälla i och
med utgången av år 1993. Något behov av regler för utrustning för skydd mot
stridsgas anses inte behövliga, eftersom någon försäljning av sådan utrust-
ning numera inte förekommer.
12
Produktsäkerhetslagen
Produktsäkerhetslagen (1988:1604, ändrad senast 1991:358) har till ändamål
att motverka att farliga varor och tjänster orsakar person- eller egendoms-
skador. Lagen tillämpas i fråga om varor och tjänster som tillhandahålls i
näringsverksamhet och som konsumenter i inte obetydlig omfattning utnytt-
jar eller kan komma att utnyttja för enskilt bruk. Lagen omfattar samtliga
varuslag. Med varor avses lösören, dvs. i huvudsak flyttbara, fysiska före-
mål. Lagen omfattar också tjänster. Lagen tillämpas på varje tillhandahål-
lande av varor eller tjänster på den svenska marknaden.
För att motverka att farliga produkter förorsakar person- och sakskador
får en näringsidkare
1. åläggas att lämna säkerhetsinformation,
2. förbjudas att tillhandahålla varor och tjänster (säljförbud).
3. åläggas att lämna varningsinformation,
4. åläggas att återkalla varor och tjänster (återkallelse),
5. förbjudas att exportera varor (exportförbud).
Ett åläggande om säkerhetsinformation innebär att en näringsidkare
åläggs att i samband med att en produkt tillhandahålls lämna information
som har särskild betydelse för att förebygga att produkten orsakar person-
eller egendomsskador. Åläggandet kan omfatta inte bara den produkt som
talan om information avsett, utan också andra liknande produkter som är
förenade med samma skaderisk.
Varningsinformation avser information som lämnas till brukarna när de
redan har förvärvat den farliga produkten.
Säljförbud innebär att en näringsidkare förbjuds att tillhandahålla en pro-
dukt som medför särskild risk för person- eller egendomsskador. Förbudet
får avse även annan liknande vara eller tjänst med samma skaderisk.
Ett åläggande om återkallelse innebär att en näringsidkare som har överlå-
tit en farlig produkt åläggs att återkalla den från brukarna. Återkallelsen kan
ske på i huvudsak tre olika sätt, nämligen genom rättelse, utbyte och åter-
gång.
Näringsidkaren skall vid återkallelse lämna brukarna av den farliga pro-
dukten ett erbjudande om viss åtgärd och ange villkoren för åtgärden. Vill-
koren skall vara sådana att erbjudandet kan förväntas bli allmänt accepterat,
men får inte bli oskäligt betungande för näringsidkaren. Återkallelseerbju-
danden skall fullgöras utan väsentliga kostnader eller olägenheter för bru-
karna. Rättelse och utbyte bör företas så skyndsamt som möjligt. Vid åter-
gång skall ersättningen för den återlämnade varan normalt svara mot kostna-
derna för att återanskaffa en ny vara av samma eller motsvarande slag, men
i vissa fall kan avdrag få göras för den nytta som brukaren kan ha haft.
Ett exportförbud, slutligen, innebär att en näringsidkare inte får exportera
en produkt till ett annat land.
Marknadsdomstolen, som beslutar om ålägganden och förbud, kan också
förordna att en farlig vara skall förstöras eller oskadliggöras på annat sätt.
Detta kan ske om det av särskilda skäl krävs för att hindra att en vara som
återkallas orsakar allvarlig skada på person eller egendom.
Det ankommer i första hand på företagen själva att svara för att förhållan-
Prop. 1992/93:112
13
dena på marknaden i fråga om produktsäkerhet är tillfredsställande. Företa- Prop. 1992/93:112
gen skall vidta de åtgärder som behövs för att förhindra skadefall. Förhand-
lingar mellan tillsynsmyndigheten och näringsidkaren skall normalt föregå
en talan om åläggande eller förbud.
Konsumentverket utövar tillsynen över efterlevnaden av lagen beträf-
fande varor och tjänster som inte är specialreglerade. För specialreglerade
varor och tjänster ligger den uppgiften på den specialmyndighet som enligt
specialregleringen är tillsynsmyndighet beträffande varan eller tjänsten i
fråga. Produktsäkerhetslagen kompletterar således den speciallagstiftning
som finns om hur varor och tjänster skall vara beskaffade. Bestämmelserna
i produktsäkerhetslagen tillämpas följaktligen bara när speciallagstiftning
saknas. Produktsäkerhetslagen tillämpas också på specialreglerade varor
och tjänster i den mån speciallagstiftningen saknar motsvarighet till de for-
mer av säkerhetsåtgärder som produktsäkerhetslagen tillhandahåller. Det
kan tilläggas att produktsäkerhetslagen också i princip är tillämplig på sådan
gasskyddsmateriel som har nämnts tidigare, om denna tillhandahålls i nä-
ringsverksamhet.
Säkerheten hos personlig skyddsutrustning på konsumentområdet regle-
ras för närvarande främst av produktsäkerhetslagen (vid sidan om vissa all-
männa råd, som redovisas längre fram). Med stöd av produktsäkerhetslagen
är det möjligt att gripa in mot alla slag av risker med sådan utrustning. För
vissa risker gäller dock specialreglering. Denna reglering berörs i det föl-
jande.
Lagen om kemiska produkter
Lagen (1985:426, omtryckt 1991:640) om kemiska produkter är tillämplig på
hantering, import och export av kemiska ämnen och beredningar (kemiska
produkter). Lagens syfte är att förebygga att skador på människors hälsa el-
ler i miljön förorsakas av kemiska ämnens inneboende egenskaper.
Om det är påkallat från hälso- eller miljöskyddssynpunkt får regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskriva att lagens be-
stämmelser om kemiska produkter skall tillämpas på varor, som innehåller
eller har behandlats med en sådan produkt. Föreskrifterna kan avse skydd
mot t.ex. effekterna av ett ämne som avges när en vara hanteras, även om
ämnet som sådant inte ingår i varan utan bildas vid hanteringen. Lagen om-
fattar således även sådana hälso- och miljörisker som kan orsakas genom en
hantering som innebär att ett nytt ämne bildas och avges, t.ex. vid uppvärm-
ning av plastmaterial.
Kemikalieinspektionen utövar tillsyn över efterlevnaden av lagen och
föreskrifter och villkor som har meddelats med stöd av den.
Hälsoskyddslagen
Med hälsoskydd i hälsoskyddslagens (1982:1080, ändrad senast 1991:1669)
mening avses åtgärder för att hindra uppkomsten av sanitära olägenheter
och för att undanröja sådana olägenheter. Med sanitär olägenhet avses i la-
gen en störning som kan vara skadlig för människors hälsa och som inte är
ringa eller helt tillfällig.
14
Hälsoskyddslagen tar sikte på förhållanden i miljön som menligt inverkar Prop. 1992/93:112
på människors hälsa. Lagen syftar till att hindra uppkomsten av och undan-
röja sanitär olägenhet.
De kommunala miljö- och hälsoskyddsnämnderna får meddela de föreläg-
ganden och förbud som behövs för att lagen skall efterlevas.
Strålskyddslagen
Syftet med strålskyddslagen (1988:220, ändrad senast 1991:1706) är att
skydda människor, djur och miljö mot skadlig verkan av strålning.
Med ”verksamhet med strålning” avses i lagen bl.a. tillverkning, införsel,
saluförande, innehav och användning av radioaktiva ämnen. Lagen föreskri-
ver vissa allmänna skyldigheter för den som bedriver verksamhet med strål-
ning. Den som bedriver sådan verksamhet skall med hänsyn till verksamhe-
tens art och de förhållanden under vilka den bedrivs vidta de åtgärder och
iaktta de försiktighetsåtgärder som behövs för att hindra eller motverka
skada på människor, djur och miljö. Särskilda föreskrifter finns i lagen om
märkning och om skyldighet att lämna uppgifter som är av betydelse från
strålskyddssynpunkt. Strålskyddsinstitutet är tillsynsmyndighet enligt lagen.
Arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter och allmänna råd
På arbetsmiljöområdet har Arbetarskyddsstyrelsen med stöd av arbetsmiljö-
lagen (1977:1160, omtryckt 1991:677) och arbetsmiljöförordningen
(1977:1166) kunnat föreskriva att viss personlig skyddsutrustning skall vara
typgodkänd för att få användas i arbetslivet. Då föreskriftsarbetet har varit
beroende av standardiseringsarbetets fortskridande, är det bara för skydds-
hjälmar som det i dag ställs krav på typgodkännande i en föreskrift. För öv-
rigt finns det allmänna råd för olika slag av personlig skyddsutrustning. Det
gäller andningsskydd, hörselskydd, ögonskydd, skyddsskor och fallskydd.
De allmänna råden gör det möjligt för importörer och tillverkare att frivilligt
låta typprova olika slag av utrustning. I praktiken har en sådan typprovning
ofta varit en förutsättning för att utrustning av angivet slag skall kunna säljas
till privata och offentliga arbetsgivare.
Det kan tilläggas att Föreningen för Arbetarskydd har sammanställt en
förteckning över sådan personlig skyddsutrustning som är provad av Arbe-
tarskyddsstyrelsen (och som därmed motsvarar de rekommendationer som
anges i de allmänna råden).
Innebörden av detta är således att en stor del av den skyddsutrustning som
används i arbetslivet är granskad och märkt.
Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter och allmänna råd
Enligt vägtrafikkungörelsen (1972:603, ändrad senast 1992:978) skall (med
vissa undantag) den som färdas med notorcykel eller moped använda
skyddshjälm, om han har fyllt 15 år. Trafiksäkerhetsverket har med stöd av
kungörelsen meddelat föreskrifter (TSVFS 1987:10) om skyddshjälmar, som
anger att sådana hjälmar skall vara märkta med en uppgift om vilka interna-
15
tionella normer för säkerhet som de motsvarar. Föreskrifterna kompletteras Prop. 1992/93:112
av allmänna råd.
Konsumentverkets riktlinjer
På konsumentområdet är situationen en annan. Det kan inledningsvis kon-
stateras att enklare varianter av vissa slag av skydd som används i arbetsli-
vet - och är typprovade för användningen där - säljs till konsumenter för
privat bruk utan att vara provade eller godkända från konsumentsynpunkt.
Det gäller t.ex. skyddsglasögon och andningsskydd.
På konsumentområdet har dock Konsumentverket i anslutning till pro-
duktsäkerhetslagen och marknadsföringslagen (1975:1418, ändrad senast
1988:1605) utfärdat vissa riktlinjer (allmänna råd) av intresse. Det finns såle-
des riktlinjer för flytutrustning för fritidsbruk (KOVFS 1986:1), rid- och
skidhjälmar (KOVFS 1977:7), cykelhjälmar (KOVFS 1992:2) samt små-
barnshjälmar (KOVFS 1992:3). Riktlinjerna bygger på överenskommelser
med olika branscher om att en viss produkt inte får marknadsföras under en
viss beteckning utan att tillverkare, importörer och andra har förvissat sig
om att produkten uppfyller de krav som riktlinjen i fråga anger.
Den antalsmässigt största produkten som regleras i riktlinjer är cykelhjäl-
mar. Konsumentverket ger sedan många år ut en marknadsöversikt över de
cykelhjälmar som följer riktlinjerna och som säljs i Sverige. Underlaget för
marknadsöversikten utgörs av en kopia av provningsintyget och ett exemplar
av varje hjälm. Enligt Konsumentverket uppfyller de hjälmar som finns på
den svenska marknaden (ett 90-tal modeller) riktlinjernas krav.
Det finns inte mer än en handfull tillverkare och importörer av skidhjäl-
mar. Den hjälm som är till volymen störst på marknaden följer riktlinjerna.
Liksom cykelhjälmar är jlytvästar en vanlig skyddsutrustning. Mer än en
miljon västar har sålts i Sverige. Tidigare undersökningar visar att det finns
en flytväst i nästan vartannat hem. Trots att antalet småbåtar har ökat har
människor som drunknat inte blivit fler. Detta torde kunna tillskrivas en stor
användning av flytvästar.
För den skyddsutrustning som används inom privatlivet finns inga sär-
skilda krav, utöver vad som har redovisats nyss. Det kan samtidigt konstate-
ras att det förekommer åtskilliga situationer i privatlivet där olika skydd
kommer till användning. Som exempel kan nämnas bruk vid hobbyverksam-
het av borrmaskiner och vinkelslipar, som kräver ögonskydd, eller måleriar-
beten, som kräver andningsskydd. Gräsklippning och arbete med motorsåg
kan bullra så högt att hörselskydd behövs och för motorsåg även sågnings-
skydd. Enligt Konsumentverket finns det åtskilliga fritidssysselsättningar
som är jämförbara med sådant yrkesarbete som kräver personlig skyddsut-
rustning.
Sådan skyddsutrustning som tillhandahålls arbetstagare genom arbetsgiva-
res försorg omfattas i Sverige av arbetsmiljölagen. I prop. 1991/92:170, bi-
laga 9, har det föreslagits vissa ändringar i denna lag för att göra det möjligt
16
att överföra direktivet om personlig skyddsutrustning till lagstiftning, såvitt Prop. 1992/93:112
avser dess tillämplighet på arbetsmiljöområdet. Överförandet avses till över-
vägande del ske genom föreskrifter av Arbetarskyddsstyrelsen.
Det som återstår nu är att ta ställning till behovet av - och tekniken för -
att överföra direktivet till lagstiftning på konsumentområdet. Detta behand-
las i det följande.
Regeringens bedömning: Det behöver införas nya föreskrifter för att
man skall uppnå det resultat som EES-avtalet i fråga om direktivet
om personlig skyddsutrustning syftar till på konsumentområdet.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna instämmer i promemorians bedömning.
Skälen for regeringens bedömning: Direktivet om personlig skyddsutrust-
ning har två syften. Ett är att förhindra att farlig skyddsutrustning kommer
ut på marknaden. Det andra syftet är att undanröja hinder mot att sådan
utrustning tillåts föras fritt över gränserna.
En inledande fråga är om produktsäkerhetslagen räcker för att tillgodose
det förstnämnda syftet. Den lagen har, såsom tidigare redovisats (avsnitt
3.1), liksom direktivet, till ändamål att motverka att farliga varor orsakar
skador.
Det kan emellertid genast slås fast att det finns en grundläggande skillnad
mellan direktivet och produktsäkerhetslagen. Direktivet uppställer således
ett förbud mot att farlig personlig skyddsutrustning släpps ut på marknaden
(artikel 2.1 och 2.3). Produktsäkerhetslagen är inte utformad på motsva-
rande vis. Den innefattar inte ett förbud mot tillhandahållande av farliga va-
ror, utan anger de rättsliga förutsättningarna för att ett förbud skall kunna
meddelas. Produktsäkerhetslagen kan därför knappast, i sin nuvarande ut-
formning, anses tillräcklig för att säkerställa att det nyss angivna resultat som
EG-direktivet syftar till uppnås. Däremot synes produktsäkerhetslagen
passa väl som instrument för att uppnå det som anges i direktivets s.k. säker-
hetsklausul (artikel 7). Den behandlar situationen då personlig skyddsut-
rustning som bär EG-märket och som används för avsett ändamål ”skulle
kunna medföra en säkerhetsrisk för människor, husdjur eller egendom”. I
ett sådant fall skall medlemsstaten i fråga ”vidta alla nödvändiga åtgärder för
att dels ta bort utrustningen från marknaden, dels förbjuda utsläppandet på
marknaden och fri rörlighet för den”. Någon särskild lagstiftning vid sidan
om produktsäkerhetslagen för att efterkomma detta krav torde inte behö-
vas, något som skall beröras närmare längre fram (avsnitt 3.7).
Som tidigare har anförts (avsnitt 3.1) saknas i Sverige utanför arbetsmil-
jöområdet bindande regler om vilka krav som personlig skyddsutrustning
skall uppfylla för att få tillhandahållas. Till skillnad från vad som gäller på
arbetsmiljöområdet, erbjuds konsumenterna för privat användning flera
olika sorters skyddsutrustning, som aldrig har underkastats några säkerhets-
17
2 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 112
krav eller kontrollförfaranden. Om särskilda säkerhetskrav, liksom regler
om provning och kontroll, införs i fråga om sådan utrustning, innebär det
således att konsumentskyddet förstärks. Det kan med fog hävdas att det inte
finns anledning att ge konsumenterna i Sverige ett sämre skydd än det som
konsumenterna inom EG har. Redan detta är ett skäl att införa bindande
säkerhetskrav för personlig skyddsutrustning på konsumentområdet.
Till det som har sagts nu kommer att EES-avtalet för enskilda produkter
innebär att Sverige och övriga EFTA-länder tar över EG:s gemensamma
föreskrifter och produktkrav, principen att erkänna nationella likvärdiga
regler (den s.k. Cassis de Dijon-principen) samt EG:s system för att fast-
ställa hur produkter skall provas, kontrolleras och märkas.
Sverige blir genom EES-avtalet förpliktat att genomföra de författnings-
ändringar som kan behövas för att man skall uppnå det resultat som direkti-
vet om personlig skyddsutrustning syftar till. Det måste uppenbarligen, mot
bakgrund av vad som har anförts i det föregående, tillskapas nya svenska
regler som ger detta resultat.
Prop. 1992/93:112
Regeringens förslag: EES-avtalets bestämmelser om personlig
skyddsutrustning införlivas med svensk rätt huvudsakligen genom
föreskrifter som meddelas av regeringen eller av den myndighet som
regeringen bestämmer. Detta gäller dock i förvarande lagstiftnings-
ärende bara i fråga om bestämmelsernas tillämplighet på konsument-
området.
I en särskild lag ges de bemyndiganden för regeringen som behövs.
I lagen anges även de grundläggande förutsättningarna för att person-
lig skyddsutrustning skall få tillhandahållas för privat bruk. Där tas
också bestämmelser om straff och tillsyn m.m. in.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens, se promemorian
s. 31.
Remissinstanserna: Förslaget att införliva EG-reglerna om personlig
skyddsutrustning - vad gäller deras tillämplighet på konsumentområdet - på
det sätt som anges i promemorian tillstyrks eller lämnas utan erinran av de
flesta remissinstanserna. Kommerskollegium ifrågasätter om inte allt slags
personlig skyddsutrustning kan regleras i en lag och stå under tillsyn av en
tillsynsmyndighet. Om detta inte sker bör i varje fall samrådet mellan be-
rörda myndigheter formaliseras. Sveriges Industriförbund sätter i fråga om
lagförslagens långtgående fullmakt och avsaknad av materiella bestämmel-
ser står i överensstämmelse med 8 kap. 2 § regeringsformen och pekar som
tänkbar lösning på möjligheten att i lagtexten hänvisa till de materiella reg-
lerna i respektive EG-direktiv.
Kommerskollegium anser att det av lagen bör framgå vilka de bakomlig-
gande EG-rättsakterna är, liksom lagens syfte att uppnå fri cirkulation av
varor. Liknande synpunkter förs fram av Grossistförbundet Svensk Handel,
Sveriges Köpmannaförbund och Företagarnas Riksorganisation
Skälen för regeringens förslag
En gemensam lag för all personlig skyddsutrustning?
Kommerskollegium anser att konstruktionen med flera lagar, liksom den
delvis oklara ansvarsfördelningen mellan berörda myndigheter, är olycklig.
Man ifrågasätter om inte all personlig skyddsutrustning kan regleras i en lag.
Frågan är, sägs det, om inte praktiskt taget all personlig skyddsutrustning -
utom den som är avsedd särskilt för barn - kommer till användning i arbetsli-
vet i en eller annan form.
Det anförda ger anledning till följande kommentar. Personlig skyddsut-
rustning torde, som har nämnts tidigare (avsnitt 3.1), på privatlivets område
användas inom huvudsakligen tre områden: vid hobbyarbeten, vid utövande
av sport, idrott och friluftsliv samt för att förhindra skador på grund av
olyckshändelser och liknande.
Det står klart att en hel del av den personliga skyddsutrustning som an-
vänds i privatlivet också förekommer i arbetslivet och därför omfattas av ar-
betsmiljölagen. Det torde dock främst gälla skydd vid fritids- och hobbyar-
beten. Samtidigt avviker en inte obetydlig del av de skydd som erbjuds på
marknaden för hobby- och fritidsarbeten från dem som används i arbetslivet
genom att ha ett enklare utförande. Dessa senare skydd omfattas inte av ar-
betsmiljölagen och ingår inte i Arbetarskyddsstyrelsens ansvars- och tillsyns-
område. Det som har sagts nu senast gäller i än högre grad större delen av
de skydd som används vid sport, idrott och friluftsliv.
För att i enlighet med EES-avtalet överföra direktivet om personlig
skyddsutrustning till svensk rätt måste, med hänvisning till vad som har an-
förts här, särskilda regler införas för sådan personlig skyddsutrustning som
inte omfattas av arbetsmiljölagen. Det bör ankomma på någon annan myn-
dighet än Arbetarskyddsstyrelsen att utöva tillsyn enligt dessa regler.
Det måste samtidigt understrykas att det givetvis är av största vikt att de
myndigheter som har att utöva tillsyn över efterlevnaden av de olika regel-
systemen rörande personlig skyddsutrustning nära samarbetar i frågor som
gäller säkerhetskrav m.m. Denna fråga behandlas utförligare längre fram
(avsnitt 3.9).
Reglernas konstitutionella karaktär
Det kan inledningsvis erinras om att direktiven inom EG inte har allmän gil-
tighet och inte är till alla delar bindande och direkt tillämpliga i varje stat
som har att följa dem. Direktiven binder länderna endast i vad avser det re-
sultat som skall uppnås. De överlåter i princip till vatje stat att välja tillväga-
gångssätt och medel för detta. Det betyder bl.a. att de berörda staterna
själva får avgöra exempelvis vilken lagstiftningsmetod som skall användas,
såsom om ett direktiv mer eller mindre ordagrant skall överföras till natio-
nell rätt eller i stället delvis omformas - transformeras - för att passa bättre
ihop med den nationella rättsordningen. Det ankommer också på varje land
att avgöra på vilken konstitutionell nivå transformeringen skall ske.
Enligt 7 § EES-avtalet har de avtalsslutande parterna på motsvarande sätt
rätt att välja form och metod för hur direktiven skall införlivas med nationell
rätt.
Prop. 1992/93:112
19
Den svenska lagstiftaren har således i princip tämligen fria händer vid va-
let av transformeringsmetod. En annan sak är att direktiven kan vara så de-
taljerade och tekniskt utformade att det i praktiken är svårt att vid transfor-
meringen avvika från deras ordalydelse. Detta kommer att belysas i det föl-
jande.
Vad så gäller frågan på vilken konstitutionell nivå nya regler om personlig
skyddsutrustning på konsumentområdet skall ligga, finns det skäl att peka
på att direktivet om personlig skyddsutrustning innefattar sådana åligganden
för enskilda som enligt 8 kap. 3 § regeringsformen skall meddelas i lag. En-
ligt 8 kap. 7 § första stycket 1 får emellertid regeringen efter bemyndigande
i lag meddela föreskrifter om skydd för liv, personlig säkerhet eller hälsa,
och enligt första stycket 3 får regeringen efter bemyndigande i lag meddela
föreskrifter om bl.a. näringsverksamhet. Riksdagen kan också enligt 11 §
samma kapitel bemyndiga regeringen att överlåta åt en förvaltningsmyndig-
het att meddela föreskrifter i ämnet.
Regleringen i direktivet är detaljerad och i stor utsträckning av teknisk
karaktär. I promemorian föreslås därför att direktivet införlivas med svensk
rätt huvudsakligen genom föreskrifter som meddelas av regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer.
Som tidigare har anförts (avsnitt 1.1) har Sverige genom EES-avtalet för-
bundit sig att överföra direktivet om personlig skyddsutrustning till svensk
rätt. Något konstitutionellt hinder mot att välja en lagstiftningsteknik av det
slag som föreslås i promemorian finns inte.
Direktivet är inte ett s.k. minimidirektiv, som kan frångås till förmån för
en högre skyddsnivå. Oavsett på vilken konstitutionell nivå som direktivet
införlivas med svensk rätt, måste de föreskrivande organen hålla sig inom de
ramar i fråga om krav på säkerhet m.m. som direktivet anger. Det synes re-
dan därför inte finnas någon grund för pricipiella betänkligheter mot att låta
den huvudsakliga transformeringen ske på myndighetsnivå. Rikedomen på
detaljer och direktivets i många stycken tekniska karaktär gör att det också
passar bättre att reglerna utformas där. Av betydelse är vidare att säkerhets-
kraven i direktivet är avsedda att ges en mera specificerad innebörd genom
standarder som utarbetas av de europeiska standardiseringsorganen. Stan-
dardiseringsarbetet kan komma att medföra ändringar i direktivet och där-
med även i de svenska föreskrifterna. Också det talar för en ordning med en
fullmaktslag med bemyndiganden.
Vi föreslår därför att direktivet om personlig skyddsutrustning - i vad gäl-
ler dess tillämplighet på konsumentområdet - införlivas med svensk rätt hu-
vudsakligen genom föreskrifter som meddelas av regeringen eller av den
myndighet som regeringen bestämmer. Men de grundläggande förutsätt-
ningarna för att personlig skyddsutrustning skall få tillhandahållas bör tas in
i lag.
Prop. 1992/93:112
Produktsäkerhetslagen eller en särskild lag?
Bemyndigandereglerna om personlig skyddsutrustning kan införas antingen
i produktsäkerhetslagen eller i en särskild lag. Produktsäkerhetslagen kom-
pletterar den speciallagsstiftning som finns om hur varor och tjänster skall 20
vara beskaffade, Den är i första hand avsedd att tillämpas på produkter för Prop. 1992/93:112
vilka det inte finns några särskilda säkerhetsbestämmelser. Det är visserligen
lagtekniskt möjligt att komplettera produktsäkerhetslagen med de regler om
personlig skyddsutrustning på konsumentområdet som behövs. Hittills har
dock speciallagstiftning tillämpats för produkter som är underkastade krav
som är likartade med dem som nu skall ställas. Enhetlighet i detta hänseende
talar därför enligt regeringens mening för att reglerna om personlig skydds-
utrustning för privat bruk förs in i en särskild lag. Ett ytterligare skäl är att
det ter sig lagtekniskt mindre lämpligt att bland de generellt utformade be-
stämmelserna i produktsäkerhetslagen införa regler som endast avser vissa
slag av produkter. Med hänvisning till vad som har sagts nu bör de lagregler
som har diskuterats här tas in i en särskild lag.
Hänvisning till lagens syfte och bakomliggande rättsakter
Några remissinstanser efterlyser en hänvisning i lagtexten till EES-avtalet
och de bakomliggande EG-rättsakterna. Vissa anser också att syftet med di-
rektivet - och lagstiftningen - bör framgå.
Den lag om personlig skyddsutrustning för privat bruk som vi föreslår här
innehåller till stora delar bemyndiganden. Men den innehåller också bety-
delsefulla materiella regler. Det ligger därför i linje med vad som uttalas i
prop. 1991/92:170 (bilaga 1 s. 187) om Europeiska ekonomiska samarbets-
området att i lagen ange att den meddelas till uppfyllande av Sveriges för-
pliktelser enligt avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.
Sammanfattningsvis föreslås alltså att det aktuella direktivet, i vad avser
dess tillämplighet på konsumentområdet, i huvudsak införlivas med svensk
rätt genom föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer. I en särskild lag bör ges de bemyndiganden för
regeringen som behövs. Den särskilda lagen bör benämnas ”Lag om person-
lig skyddsutrustning för privat bruk”.
Regeringens förslag: Lagen om personlig skyddsutrustning för privat
bruk bör gälla sådan skyddsutrustning som tillhandahålls i närings-
verksamhet och som konsumenter i inte obetydlig omfattning utnytt-
jar eller kan komma att utnyttja för privat bruk. Den bör också gälla
utrustning som hyrs ut.
Begreppet personlig skyddsutrustning bör ges samma innebörd som
i direktivet.
Promemorians förslag skiljer sig från regeringens genom att formellt ha
ett något mindre tillämpningsområde än regeringens. Enligt promemorian
skulle lagen gälla sådan skyddsutrustning som i huvudsak är avsedd att an-
vändas av konsumenter för enskilt bruk (se promemorian s. 35).
21
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har tillstyrkt förslaget el-
ler lämnat det utan erinran.
Konsumentverket anser att lagen bör ha samma tillämpningsområde som
produktsäkerhetslagen.
Kommerskollegium anser att uttrycket ”släppa ut på marknaden”, som an-
vänds i direktivet, bör användas i stället för ordet ”tillhandahålla” (som an-
vänds i produktsäkerhetslagen). Bland annat anförs att, om man använder
samma begrepp i lagstiftning som följer av EES-avtalet och i rent nationell
lagstiftning, begreppet kan komma att få olika betydelser i olika lagar, efter-
som det tolkas av olika domstolar.
Sveriges Industriförbund, Sveriges Köpmannaförbund och Sveriges Leks-
akshandlares Riksförbund tillstyrker däremot en terminologi som anknyter
till produktsäkerhetslagens.
Skälen för regeringens förslag
Personlig skyddsutrustning
I direktivet definieras personlig skyddsutrustning som ”varje utrustning, som
är avsedd att bäras eller hållas av en person till skydd mot en eller flera hälso-
och säkerhetsrisker”. Enligt direktivet skall personlig skyddsutrustning
”även täcka” vissa närmare angivna ”enheter”, ”komponenter” och ”anord-
ningar” (artikel 1 punkt 2 andra stycket). Å andra sidan görs också vissa un-
dantag från tillämpningsområdet.
Sverige har åtagit sig att överföra direktivet om personlig skyddsutrust-
ning till svensk rätt. Direktivet är inte något minimidirektiv, som medger av-
vikelser för andra eller strängare säkerhetskrav. Det gäller också i fråga om
avgränsningen i övrigt av direktivets tillämpningsområde. Detta innebär att
en lag om personlig skyddsutrustning för privat bruk bör ges samma tillämp-
ningsområde som direktivet. Personlig skyddsutrustning bör därför definie-
ras på samma sätt som i direktivet, och samma undantag bör göras från la-
gens tillämpningsområde som där. Regeringen eller den myndighet som re-
geringen bestämmer bör ges rätt att föreskriva om sådana undantag.
Tillhandahållande
Enligt direktivet (artikel 2.1) skall de berörda staterna vidta alla nödvändiga
åtgärder för att säkerställa att personlig skyddsutrustning kan släppas ut på
marknaden och tas i bruk endast om den ”ger skydd i fråga om användarnas
hälsa utan att det inverkar negativt på hälsa och säkerhet för andra männi-
skor, husdjur eller varor.” Å andra sidan får en medlemsstat inte ”förbjuda,
begränsa eller hindra” att utrustning som uppfyller bestämmelserna i direkti-
vet och som bär EG-märket ”släpps ut på marknaden” (artikel 4.1).
I promemorian används inte uttrycket ”släppa ut på marknaden” utan or-
det tillhandahålla. Ordet förekommer också i produktsäkerhetslagen. Där
täcker det närmast överlåtelse eller erbjudande om överlåtelse. Enligt pro-
memorian skall ”tillhandahålla” ha samma innebörd som i produktsäker-
hetslagen, liksom uttrycket ”släppa ut på marknaden” i direktivet om per-
sonlig skyddsutrustning.
Prop. 1992/93:112
22
Avvikelsen från ordalydelsen i direktivet har ifrågasatts av en remissin- Prop.
stans. Man pekar bl.a. på risken att ordet ”tillhandahålla” i lagen om person-
lig skyddsutrustning för privat bruk i rättstillämpningen kan komma att ges
en annan innebörd än det har i produktsäkerhetslagen.
Det är onekligen en fördel om samma uttryck i olika författningar också
ges samma innebörd. Det ligger även ett värde i att, så långt möjligt, en en-
hetlig terminologi används i författningar som har ett nära samband. Vi före-
slår en direkt koppling mellan lagen om personlig skyddsutrustning för pri-
vat bruk och produktsäkerhetslagen genom en uttrycklig hänvisning i den
förra lagen till den senare (avsnitt 3.7). Syftet med hänvisningen är att där-
med överföra direktivets om personlig skyddsutrustning s.k. säkerhetsklau-
sul (artikel 7 i direktivet) till svensk rätt. Det talar för att produktsäkerhets-
lagens terminologi i tillämpliga delar bör användas även i lagen om personlig
skyddsutrustning för privat bruk. Det kan tilläggas att denna terminologi har
en allmänt vedertagen innebörd. Det är ett ytterligare skäl för denna håll-
ning.
Lösningen kan dock te sig mindre lämplig om det står klart att uttrycket
inte kommer att ha samma innebörd i de båda lagarna. Produktsäkerhetsla-
gen kan tillämpas på varje tillhandahållande av en farlig konsumentprodukt,
oavsett i vilket distributionsled det sker. Frågan är då hur direktivet skall
tolkas i detta avseende.
Det kan då konstateras att uttrycket ”släppa ut på marknaden” inte defi-
nieras i direktivet om personlig skyddsutrustning. Av detta framgår inte ut-
tryckligen om bara den som första gången överlåter viss skyddsutrustning
på marknaden är den som ”släpper ut” den där, eller om det tvärtom är ett
utsläppande på marknaden först då utrustningen når den som slutligen skall
använda den. Ett annat tänkbart alternativ är att en utrustning skall anses
bli utsläppt på marknaden varje gång den överlåts, oavsett i vilket led det
sker.
För det senaste alternativet talar direktivets syfte att främja den fria rörlig-
heten för sådan skyddsutrustning som uppfyller kraven på säkerhet m.m.,
liksom att skydda dem som använder personlig skyddsutrustning från skade-
och hälsorisker. Det ligger bäst i linje med dessa syften att tolka direktivet
så, att den fria rörligheten för sådan utrustning inte får inskränkas i något
distributionsled - inte bara i det första eller det sista. Och det överensstäm-
mer också bäst med direktivets syften - liksom med regeln att personlig
skyddsutrustning som inte uppfyller kraven inte skall få ”tas i bruk” - att
personlig skyddsutrustning skall uppfylla säkerhetskraven varje gång den
överlåts. En sådan tolkning synes också ligga väl i linje med vad som sägs i
artikel 2.1 om att medlemsstaterna skall ”vidta alla nödvändiga åtgärder” för
att förhindra att farlig skyddsutrustning släpps ut på marknaden och tas i
bruk. För att kunna uppfylla det kravet borde, kan det hävdas, en medlems-
stat få ingripa mot den näringsidkare i distributionskedjan - tillverkare eller
importör, grossist eller detaljist - som bäst bedöms kunna uppfylla ändamå-
let med ingripandet.
Med hänvisning till vad som har anförts här - och i avsaknad av ett rättsligt
avgörande av ett behörigt organ inom EES om innebörden av uttrycket
”släppa ut på marknaden” i förevarande direktiv - anser vi att övervägande
1992/93:112
23
skäl talar för att uttrycket ”släppa ut på marknaden” väl svarar mot ordet
”tillhandahålla” i produktsäkerhetslagen.
Det senare ordet bör därför användas i en lag om personlig skyddsutrust-
ning för privat bruk som en motsvarighet till direktivets uttryck ”släppa ut
på marknaden”.
Tillhandahålla omfattar inte uthyrning och andra upplåtelser. Av direkti-
vet synes dock framgå (tillägget ”och tas i bruk”) att detta också avser bl.a.
uthyrning. En lag om personlig skyddsutrustning för privat bruk bör därför
även avse uthyrning. En sådan lösning stämmer också överens med produkt-
säkerhetslagen.
Av direktivet framgår att detta reglerar ett kommersiellt utsläppande av
personlig skyddsutrustning på den gemensamma marknaden. I lagen bör
samma avgränsning göras. Denna skall således vara tillämplig när skyddsut-
rustning tillhandahålls i näringsverksamhet.
Skyddsutrustning som bör omfattas av lagen
Som har framgått tidigare (avsnitt 3.2) införlivas direktivet om personlig
skyddsutrustning, i vad avser dess tillämplighet på arbetsmiljöområdet, ge-
nom ändringar i arbetsmiljölagen. Den lagstiftning som vi föreslår här skall
därför endast avse personlig skyddsutrustning för privat bruk. Detta skapar
vissa gränsdragningsproblem, som också berörs i promemorian. Det hänger
samman med att det finns personlig skyddsturustning som används såväl i
arbetslivet som i privatlivet. Exempel på detta är ögonskydd vid bruk av
borrmaskiner eller andningsskydd för måleriarbeten. Enligt promemorian
bör en lag om personlig skyddsutrustning för privat bruk vara tillämplig bara
på sådan skyddsutrustning som i huvudsak är avsedd att användas av konsu-
menter för enskilt bruk.
Konsumentverket har kritiserat denna avgränsning. Verket anser att av-
gränsningen bör göras på samma sätt som i produktsäkerhetslagen. Ingen
annan remissinstans har behandlat frågan. Som tidigare har framgått (avsnitt
3.4) anser Kommerskollegium dock att all personlig skyddsutrustning bör
behandlas i en lag för att gränsdragningsproblem skall undvikas.
Produktsäkerhetslagen har, liksom den lag som detta förslag avser, till
syfte att skydda konsumenterna mot farliga varor. Också utanför området
för personlig skyddsutrustning finns varor som används både yrkessmässigt
och privat. Gränsen för produktsäkerhetslagens tillämpningsområde dras
genom att lagen endast gäller en sådan vara ”som konsumenter i inte obetyd-
lig omfattning utnyttjar eller kan komma att utnyttja för enskilt bruk”. I
detta ligger enligt förarbetena att mer än någon enstaka privatperson använ-
der varan i fråga i privatlivet. Det måste vara fråga om ett antal konsumen-
ter, sägs det, men antalet behöver inte vara särskilt stort. För att produktsä-
kerhetslagen skall kunna tillämpas på en vara är det tillräckligt att det inte
framstår som direkt ovanligt att konsumenter använder eller kan komma att
använda den. Lagen kan då tillämpas på alla exemplar av varan, oavsett om
exemplaren används av konsumenter eller av andra, exempelvis yrkesut-
övare. Ett säkerhetsingripande (dvs. säljförbud eller återkallelse) kan dock
tänkas bli selektivt i vissa fall och sålunda ta sikte på att skydda endast en
viss kategori av brukare (prop. 1988/89:23 s. 77, jfr s. 34).
Prop. 1992/93:112
24
Av samma skäl som tidigare har anförts för att ansluta lagen om personlig
skyddsutrustning för privat bruk terminologiskt till produktsäkerhetslagen
anser vi att det finns anledning att göra en anslutning i fråga om den före-
slagna lagens tillämpningsområde. Tillämpningsområdet för lagen blir där-
med något större än enligt promemorians förslag. Även detta inrymde dock
att lagen skall kunna vara tillämplig på varor som används både yrkesmässigt
och privat. Den praktiska skillnaden mellan de båda förslagen vad gäller till-
lämpningsområdet torde vara liten.
En lag om personlig skyddsutrustning på konsumentområdet bör således
vara tillämplig på sådan skyddsutrustning som konsumenter i inte obetydlig
omfattning utnyttjar eller kan komma att utnyttja för privat bruk.
Det är med andra ord bara i fråga om sådan utrustning som föreskriftsrät-
ten får utnyttjas och som ingripanden får ske med stöd av lagen och föreskrif-
ter som grundas på den. Tveksamhet om huruvida en viss personlig skyddsut-
rustning i inte obetydlig omfattning utnyttjas eller kan komma att utnyttjas
av konsumenter för privat bruk bör i första hand kunna undanröjas i tillsyns-
arbetet genom samråd med de myndigheter inom Arbetarskyddsverket som
svarar för tillsynen enligt arbetsmiljölagen eller med andra myndigheter med
tillsynsansvar i fråga om särskilda kategorier av varor. Vi återkommer till
frågan om samarbete mellan tillsynsmyndigheter (avsnitt 3.9).
Har ett ingripande i fråga om en viss personlig skyddsutrustning gjorts i
ett visst fall, får frågan om lagen är tillämplig eller ej i sista hand prövas i
rättstillämpningen. Detta utvecklas närmare i specialmotiveringen till 2§.
Prop. 1992/93:112
Regeringens förslag: Personlig skyddsutrustning som omfattas av la-
gen får tillhandahållas eller hyras ut bara om den uppfyller krav som
föreskrivs i fråga om skydd för hälsa och säkerhet, utformning samt
märkning och annan produktinformation.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens, se
promemorian s. 49 ff. Enligt promemorian skall kraven dock också kunna
avse ”tillverkning”.
Remissinstanserna: Ingen remissinstans har någon principiell invändning
mot att ett kommersiellt tillhandahållande av personlig skyddsutrustning får
ske bara om utrustningen uppfyller vissa krav. Statens Konkurrensverk beto-
nar vikten av att föreskrifter som utfärdas med stöd av lagar harmoniserar
med direktivet och inte går längre än detta. Sveriges Köpmannaförbund utta-
lar sig i samma riktning. Förbundet anser också att berörda parter, bl.a.
branchorganisationerna, bör få möjlighet att delta i utformningen av före-
skrifterna.
25
Skälen för regeringens förslag
Direktivets säkerhetskrav m. m.
Som redan har nämnts (bl.a. avsnitt 2) ställer direktivet om personlig
skyddsutrustning upp ett antal krav, som sådan utrustning måste uppfylla för
att få släppas ut på marknaden.
Förutsatt att utrustningen underhålls på rätt sätt och används för avsett
ändamål, måste den således ge skydd för brukarnas hälsa och säkerhet, utan
att skada andra människor, husdjur eller varor (artikel 2). All personlig
skyddsutrustning måste uppfylla vissa grundkrav för hälsa och säkerhet (arti-
kel 3 och bilaga 2 till direktivet). Skyddsutrustningen måste således motsvara
”allmänna krav” (t.ex. att material och delar som ingår i personlig skyddsut-
rustnig skall vara lämpliga, liksom att information skall lämnas om förvaring,
användning, rengöring och underhåll m.m.). För flera typer av personlig
skyddsutrustning ställs ”kompletterande krav” upp (exempelvis i fråga om
utrustning som skall skydda ansikte, ögon och andningsorgan). Slutligen an-
ges ”speciella ytterligare krav för särskilda risker” (såsom skydd mot meka-
niska stötar, drunkning, buller, kyla och elektriska chocker).
För den övervägande delen av personlig skyddsutrustning krävs vidare att
den utformas antingen i enlighet med en harmoniserad europeisk standard
eller enligt andra tekniska specifikationer som har kontrollerats av ett god-
känt kontrollorgan. Personlig skyddsutrustning av enkelt slag behöver i prin-
cip bara uppfylla de grundläggande säkerhetskraven.
Innan personlig skyddsutrustning får släppas ut på marknaden måste till-
verkaren eller den som företräder honom inom gemenskapen vidare ha viss
i direktivet närmare angiven dokumentation tillgänglig för kontroll.
Direktivet uppställer utöver detta mer eller mindre långtgående krav på
att tillverkaren skall bekräfta - certifiera - att personlig skyddsutrustning
motsvarar uppställda säkerhetsnormer. Vilka krav som måste uppfyllas är
beroende av vad slags personlig skyddsutrustning det gäller (se avsnitt 2 och
specialmotiveringen till 4§ samt bilaga 2 till denna lagrådsremiss).
Tillverkning
Enligt promemorian skall de krav som en personlig skyddsutrustning skall
uppfylla för att få tillhandahållas kommersiellt kunna avse inte bara hälsa
och säkerhet samt produktinformation utan även tillverkning. Med detta
torde ha åsyftats det förhållandet att direktivet kräver att annan än enkel
personlig skyddsutrustning skall typprovas och komplicerad utrustning dess-
utom underkastas antingen ett s.k. kvalitetskontrollsystem för färdiga pro-
dukter eller ett system med tillverkning under övervakning (se artikel 8.4
och 11 i direktivet). Avsikten har knappast varit att föreskrifter skulle kunna
meddelas om tillverkningen i andra avseenden än som avses där. För att un-
danröja missförstånd på denna punkt bör inte ordet tillverkning användas i
lagen. Av denna bör däremot framgå att krav skall kunna ställas på utform-
ningen av en personlig skyddsutrustning.
Prop. 1992/93:112
26
Slutsats
Prop. 1992/93:112
Sveriges anslutning till EES-avtalet innebär att personlig skyddsutrustning
för privat bruk skall få tillhandahållas bara om den uppfyller krav som före-
skrivs i linje med direktivet om personlig skyddsutrustning och som avser
skydd för hälsa och säkerhet, utformning samt märkning och annan produkt-
information.
Regeringens förslag: Produktsäkerhetslagen bör också i fortsätt-
ningen vara tillämplig på personlig skyddsutrustning på konsument-
området.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens (se promemorian
s. 36 f.).
Remissinstanserna: De flesta ansluter sig till förslaget eller lämnar det
utan erinran. Konsumentverket föreslår att produktsäkerhetslagen ändras så
att återkallelse kan ske inte bara som i dag hos brukarna. En tillverkare, im-
portör eller grossist måste också kunna åläggas att återkalla farlig personlig
skyddsutrustning från ett senare led i distributionen.
Ett par remissinstanser pekar på risken att en skiftande tillämpning av sä-
kerhetsklausulen i olika länder kan leda till en snedvridning av konkurren-
sen. Kommerskollegium framhåller vikten av att den tillgrips restriktivt och
att användningen av den utvecklas i harmoni med övriga länder på den ge-
mensamma marknaden. Konkurrensverket betonar vikten av att produktsä-
kerhetslagen tillämpas i harmoni med direktivet.
Skälen för regeringens förslag
Direktivets säkerhetsklausul
Direktivet om personlig skyddsutrustning uppställer inte bara krav på att de
stater där det är tillämpligt föreskriver om säkerhetskrav m.m. på personlig
skyddsutrustning som släpps ut på marknaden. Direktivet innehåller också
en s.k. säkerhetsklausul (artikel 7; jämför avsnitt 2), som innebär att ett in-
gripande skall kunna göras i fråga om bl.a. sådana personlig skyddsutrust-
ning som redan har släppts ut på marknaden. Det gäller även om utrust-
ningen överensstämmer med säkerhetskraven och bär EG-märket. Ett ingri-
pande skall kunna ske om denna ”skulle kunna medföra en säkerhetsrisk för
människor, husdjur eller egendom”. Staten i fråga skall då vidta alla nödvän-
diga åtgärder för att ta bort utrustningen från marknaden eller för att för-
bjuda utsläppandet på marknaden och fri rörlighet för den. Staten skall ome-
delbart underrätta kommissionen. För EFTA-länderna kommer att gälla att
de skall underrätta motsvarande EFTA-organ.
27
Produktsäkerhetslagen
Prop. 1992/93:112
Som tidigare har redovisats (avsnitt 3.1) är produktsäkerhetslagen i dag till-
lämplig på personlig skyddsutrustning som tillhandahålls i näringsverksam-
het och som konsumenter i inte obetydlig omfattning utnyttjar eller kan
komma att utnyttja för enskilt bruk.
Produktsäkerhetslagen syftar till att motverka att farliga varor (och tjäns-
ter) orsakar skador på person eller egendom. Med farliga varor avses fram-
för allt sådana som är förenade med risker som antingen framstår som onö-
diga med hänsyn till möjliga skyddsåtgärder eller som är svåra att förutse för
brukarna.
Det kan erinras om att en näringsidkare kan åläggas att lämna säkerhetsin-
formation, förbjudas att tillhandahålla varor och tjänster (säljförbud), åläg-
gas att lämna varningsinformation och åläggas att återkalla varor och tjäns-
ter (återkallelse). Han kan också förbjudas att exportera varor (exportför-
bud).
Återkallelse i olika led
Enligt 8 § produktsäkerhetslagen skall i förekommande fall en återkallelse
av en farlig vara göras från ”dem som innehar varan för att bruka den”. Ett
åläggande om återkallelse kan således inte riktas mot en näringsidkare i ett
tidigare led. Konsumentverket anser att lagen bör ändras så att detta blir
möjligt.
Det kan konstateras att det av direktivet inte klart framgår hos vem en
återkallelse med stöd av säkerhetsklausulen skall kunna ske. I säkerhets-
klausulen (artikel 7 punkt 1) sägs att, i förekommande fall, en medlemsstat
skall ”vidta alla nödvändiga åtgärder för att dels ta bort utrustningen från
marknaden, dels förbjuda utsläppandet på marknaden och fri rörlighet för
den”. Det finns knappast anledning att anta att den möjlighet till återkallelse
som produktsäkerhetslagen inrymmer är alltför begränsad i förhållande till
vad direktivet kräver. Det kan dock finnas skäl att längre fram, när större
klarhet har nåtts om direktivets innebörd i olika hänseenden, återkomma
till denna fråga. Så kan bli fallet exempelvis i samband med den översyn av
produktsäkerhetslagen som torde bli nödvändig när EG:s allmänna produkt-
säkerhetsdirektiv väl har kommit att inrymmas i EES-avtalet.
Regeringen finner således att den möjlighet till återkallelse av farliga va-
ror som produktsäkerhetslagen erbjuder torde motsvara det krav som direk-
tivet ställer. Regeringen är inte heller beredd att på annan grund inom ramen
för detta lagstiftningsärende aktualisera en utvidgning av produktsäkerhets-
lagen så att återkallelse kan ske hos en näringsidkare.
Tillämpningen av säkerhetsklausulen
Vad så gäller synpunkten att säkerhetsklausulen bör tillämpas restriktivt, vill
regeringen understryka att en tillämpning av produktsäkerhetslagen givetvis
bara aktualiseras när det finns tydliga tecken på att en vara har en skade-
eller hälsorisk. Det finns skäl att här erinra om vad föredragande statsrådet
anförde i denna fråga i prop. 1988/89:23 om produktsäkerhetslag. Frågan
28
gällde således när KO kunde förväntas väcka talan vid marknadsdomstolen.
”Jag utgår från”, anförde statsrådet, ”att konsumentombudsmannen inte
väcker talan vid marknadsdomstolen om det inte finns klara belägg för att
den aktuella produkten är farlig” (s. 67). Mot bakgrund av vad som sålunda
uttalades vid produktsäkerhetslagens tillkomst och i ljuset av marknadsdom-
stolens hittillsvarande praxis finns det ingen faktisk grund för de farhågor om
en alltför långtgående tillämpning av säkerhetsklausulen som har framförts.
Men det finns samtidigt skäl att betona vikten av att säkerhetsklausulen
tillämpas på ett enhetligt sätt i medlemsländerna. Detta bör kunna tillförsäk-
ras genom väl utvecklade informations- och samrådsförfaranden mellan de
berörda staterna. Det finns skäl att här erinra om att direktivet förutsätter
att en medlemsstat som har vidtagit en åtgärd enligt säkerhetsklausulen
omedelbart skall underrätta EG-kommissionen om detta och om skälen till
ingripandet (jfr avsnitt 2 under rubriken ”Säkerhetsklausulen”) och att EG-
kommissionen skall inleda ett särskilt förfarande med anledning av underrät-
telsen. Vad som sägs om EG-kommissionen gäller för EFTA-ländernas del
EFTA:s övervakningsorgan.
Sammanfattningsvis kan således konstateras att produktsäkerhetslagen i
allt väsentligt synes inrymma de handlingsmöjligheter som säkerhetsklausu-
len i direktivet talar om. Den bör därför gälla vid sidan om den särskilda
lagen om personlig skyddsutrustning för privat bruk. Produktsäkerhetslagen
skall, i linje med vad som anges i direktivet, kunna tillämpas även i fråga om
sådana varor som uppfyller uppställda säkerhetskrav.
Mot bakgrund av principen om att ”speciallag bryter allmän lag” bör den
lag som föreslås här uppta en uttrycklig regel om att produktsäkerhetslagen
skall vara tillämplig vid sidan om den. Det bör tilläggas att de speciallagar
som har angivits i avsnitt 3.1 - vid sidan om produktsäkerhetslagen - också i
princip även i fortsättningen skall vara tillämpliga på personlig skyddsutrust-
ning. Detta torde däremot inte behöva framgå av lagtexten.
Prop. 1992/93:112
Regeringens förslag: Den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter
mot kraven på säkerhet och hälsa eller kraven på varuutformning eller
kraven på märkning och annan produktinformation skall kunna straf-
fas med böter eller fängelse.
Den som måste betala vite på grund av att han har överträtt ett för-
bud eller föreläggande enligt produktsäkerhetslagen skall dock inte
straffas enligt den nu föreslagna lagen för samma gärning.
Personlig skyddsutrustning som har varit föremål för brott skall för-
klaras förverkad.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens (se promemorian
s. 38).
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av samt-
liga remissinstanser.
29
Skälen for regeringens förslag: De åtgärder som direktivet om personlig
skyddsutrustning kräver att de stater som omfattas av detta skall vidta när
någon handlar i strid med direktivet kan sammanfattas i ordet rättelse. Farlig
personlig skyddsutrustning skall i förekommande fall tas bort från markna-
den (artikel 7.1), är det fel på en standard skall detta meddelas vissa EG-
organ för åtgärder med avseende på standarden (artikel 6 och artikel 7.1;
ett EFTA-land skall underrätta motsvarande organ inom EFTA) osv. Inga
uttryckliga krav uppställs på att de berörda staterna skall införa straffsank-
tioner gentemot näringsidkare som exempelvis släpper ut farlig personlig
skyddsutrustning på marknaden. Det grundläggande kravet på staterna i
fråga är att ”vidta alla nödvändiga åtgärder” för att säkerställa att personlig
skyddsutrustning endast kan släppas ut på marknaden om de uppfyller sä-
kerhetskraven (artikel 2).
Enligt regeringens mening behövs ansvarsbestämmelser för att säkerställa
att direktivets avsedda resultat uppnås att endast ofarlig personlig skyddsut-
rustning tillhandahålls. Den som bryter mot vad som har föreskrivits i fråga
om påverkan på hälsa och säkerhet, utformning - inbegripet kontroll av
överensstämmelse - eller märkning (bl.a. EG-märkningen) och annan pro-
duktinformation bör därför kunna ställas till ansvar efter medgivande av till-
synsmyndigheten. Straff bör förutsätta uppsåt eller oaktsamhet. Straffskalan
bör motsvara den som gäller för andra produktorienterade lagar, nämligen
böter eller fängelse i högst ett år. Det bör i lagen också anges att ingen bör
straffas i ringa fall.
En bestämmelse behövs också om att den som har överträtt ett vitesföre-
läggande eller vitesförbud enligt produktsäkerhetslagen inte skall dömas till
straff enligt lagen om personlig skyddsutrustning för privat bruk för den gär-
ning som omfattas av vitesföreläggandet eller förbudet.
I lagen bör även anges att en personlig skyddsutrustning som har varit
föremål för brott eller värdet av den samt utbytet av brottet skall kunna för-
klaras förverkad. Detta skall gälla utom om ett förverkande skulle leda till
orimliga resultat.
Prop. 1992/93:112
Regeringens förslag: Tillsynsmyndigheten bör ha rätt att hos en nä-
ringsidkare få tillträda till utrymmen där personlig skyddsutrustning
förvaras. Den bör också ha rätt att få de upplysningar, handlingar, va-
ruprover och liknande som behövs för tillsynen.
Regeringen eller, efter delegation av regeringen, tillsynsmyndighe-
ten bör ges rätt att meddela föreskrifter om kontrollen av att personlig
skyddsutrustning uppfyller föreskrivna krav. De skall också kunna
föreskriva att en näringsidkare skall betala kostnaderna för provtag-
ning och undersökning av prover.
Tillsynen skall utövas av den myndighet som regeringen bestäm-
mer.
Promemorians förslag avviker i viss mån från regeringens. Det innebär att
30
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall kunna med-
dela föreskrifter om tillträde till utrymmen med leksaker samt om rätt till
upplysningar och handlingar m.m.
Remissinstanserna: Förslaget till tillsynsregler tillstyrks eller lämnas utan
erinran av de flesta remissinstanserna.
Konsumentverket framhåller att ett vidgat internationellt utbyte av varor
och tjänster kommer att innebära ökat behov av övervakning, som kommer
att ta i anspråk betydande resurser. Några andra remissinstanser uttalar sig
i samma riktning.
Sveriges Industriförbund anser att det är principiellt olämpligt att en myn-
dighet som skall meddela föreskrifter på området också skall utöva tillsynen.
Förbundet är kritisk mot att Konsumentverket ges rätt att meddela föreskrif-
ter vilka kan ligga till grund för beslut av marknadsdomstolen i ärenden om
otillbörlig marknadsföring enligt 2 § marknadsföringslagen och om s.k. sä-
kerhetsinformation enligt 5 § produktsäkerhetslagen.
Konkurrensverket anser att myndighetsutövande funktioner och konkur-
rensutsatt verksamhet i princip bör bedrivas fristående från varandra. Det är
viktigt att provnings- och certifieringsverksamheten sker i konkurrens på
lika villkor.
Konsumentverket kritiserar förslaget i promemorian att en näringsidkare
som inte har uppfyllt föreskrivna krav skall kunna åläggas att ersätta kostna-
derna för sådan provtagning och undersökning som verket inte självt kan
utföra. Detta kan bara marginellt ge bidrag till kostnadstäckningen. De
stickprovkontroller som Konsumentverket åläggs bör finansieras med sär-
skilda ”öronmärkta” pengar. En debitering som görs beroende av slutresul-
tatet är mycket svår att administrera. Stickproven kan också uppfattas som
orättvisa av de företag som kommer i fråga för kontrollen. Det är rimligt att
provverksamheten på sikt bekostas av den totala produktionen som en form
av utvecklingskostnad. Sveriges Industriförbund, Grossistförbundet Svensk
Handel och Sveriges Köpmannaförbund anser att en näringsidkare skall be-
höva betala ersättning för provtagning bara om han inte har handlat enligt
direktivet. Kommerskollegium anser att frågan om en avgiftsfinansiering av
marknadskontrollen bör utvecklas i samklang med övriga länder inom den
gemensamma marknaden.
Skälen for regeringens förslag: Direktivet om personlig skyddsutrustning
förutsätter att det utövas tillsyn över marknaden. Detta ligger i kravet på att
medlemsstaterna skall ”vidta alla nödvändiga åtgärder” för att säkerställa att
endast säker personlig skyddsutrustning kommer ut på marknaden (artikel
2.1). Även en tillämpning av säkerhetsklausulen (artikel 7.1) förutsätter till-
synsåtgärder.
Som tidigare har anförts (avsnitt 3.1) regleras säkerheten hos personlig
skyddsutrustning i dag av produktsäkerhetslagen och viss speciallagstiftning.
Tillsynen enligt produktsäkerhetslagen ligger, utom på specialreglerade om-
råden, på Konsumentverket.
Prop. 1992/93:112
Konsumentverkets tillsyn
Konsumentverket är central förvaltningsmyndighet för konsumentfrågor.
Verket skall enligt sin instruktion (1990:1179) bl.a. utarbeta riktlinjer (dvs.
31
allmänna råd) för näringsidkarnas marknadsföring och utformning av varor,
tjänster och andra nyttigheter. Verket utövar i dag tillsyn enligt - förutom
produktsäkerhetslagen - bl.a. marknadsföringslagen, liksom över efterlev-
naden av verkets egna riktlinjer. Tillsynen enligt de specialförfattningar som
åsyftades nyss regleras i dessa.
Konsumentverket har hittills i sin marknadsbevakning prioriterat säker-
hetsfrågor. Som har anförts tidigare (avsnitt 3.1) härverket också behandlat
frågor om personlig skyddsutrustning, bl.a. genom att utfärda riktlinjer på
området.
Direktivet förutsätter att de berörda staterna aktivt övervakar att de pro-
dukter som finns på marknaden uppfyller de krav som anges i direktivet. En
ordning som innebär att Konsumentverket är tillsynsmyndighet ligger väl i
linje med de uppgifter som Konsumentverket har redan i dag och den erfa-
renhet som verket således har på produktsäkerhetsområdet, inbegripet per-
sonlig skyddsutrustning. De allra flesta remissinstanser som har uttalat sig i
frågan anser också att tillsynen bör ligga på Konsumentverket.
Föreskrifter och tillsyn
Sveriges Industriförbund har dock anfört principiella betänkligheter mot en
ordning med Konsumentverket som föreskrivande myndighet. Förbundet
anser inte att den myndighet som utfärdar föreskrifter också skall övervaka
deras efterlevnad och kunna åberopa dem som stöd för en talan i Marknads-
domstolen.
Förbundet ger samtidigt en klar bild av svårigheterna att finna en bättre
lösning än den som föreslås i promemorian, dvs. med Konsumentverket som
föreskrivande och tillsynsansvarig myndighet. Förbundet anser att den bästa
lösningen, i avvaktan på resultatet av den konsumentpolitiska översyn som
skall göras (se avsnitt 6), är att föreskrifterna utfärdas av regeringen.
Regeringen vill med anledning av dessa synpunkter inledningsvis erinra
om att en tillsynsordning av det slag som föreslås i promemorian redan finns
på konsumentområdet, nämligen i anknytning till prisinformationslagen
(1991:601). Liknande tillsynssystem, enligt vilka en myndighet som utfärdar
föreskrifter även utövar tillsyn, finns på flera andra områden, exempelvis -
i fråga om märkning och information - inom ramen för livsmedelslagen
(1971:511, omtryckt 1988:461, ändrad senast 1991:1687) och lagen om ke-
miska produkter. Det går därför knappast att resa några avgörande princi-
piella betänkligheter mot ett system där enligt en lag om personlig skyddsut-
rustning för privat bruk Konsumentverket både får meddela föreskrifter och
utöva tillsyn.
Till detta kommer att föreskriftsrätten i praktiken i allt väsentligt styrs av
direktivet om personlig skyddsutrustning. Meningen är ju att föreskrifterna
i fråga om krav på säkerhet, utformning och information skall i detalj till
svensk rätt överföra de preciserade regler som redan är fastställda i direkti-
vet och till detta knutna harmoniserade standarder (jfr avsnitt 3.4). Även
om föreskriftsrätten skulle läggas på något annat organ än Konsumentver-
ket, kunde föreskrifternas innehåll inte bli väsentligen annorlunda än om
den läggs Konsumentverket.
Prop. 1992/93:112
32
Med hänvisning till vad vi har anfört nu anser vi således att ansvaret för Prop. 1992/93:112
marknadsövervakningen, inbegripet rätten att meddela föreskrifter enligt la-
gen om personlig skyddsutrustning för privat bruk, efter delegation från re-
geringen, bör ligga på Konsumentverket. Det bör ankomma på regeringen
att besluta om tillsynsmyndighet.
När flera myndigheter är berörda
Åtskilliga av de i direktivet om personlig skyddsutrustning avgivna grund-
kraven för hälsa och säkerhet (i bilaga 2 till direktivet) innehåller ett mer
eller mindre vitt tolknings- och tillämpningsutrymme. Så sägs exempelvis un-
der rubriken ”Kompletterande krav gemensamma för flera slag eller typer av
personlig skyddsutrustning” bl.a. att ”all begränsning av användarnas synfält
orsakad av personlig skyddsutrustning för ansiktet, ögonen eller andningsor-
ganen skall minimeras” och att ”graden för optisk inverkan hos dessa person-
lig skyddsutrustning-typer skall vara anpassad efter verksamhetens nog-
grannhetskrav eller långvarighet” (avsnitt 2.3 i bilagan). Tolkningsutrymmet
torde dock minskas i takt med att harmoniseringsarbetet på standardise-
ringsområdet fortskrider. Så länge det finns ett sådant utrymme kan det
emellertid inte uteslutas att de myndigheter som har att tillämpa exempelvis
arbetsmiljölagen gör en annan bedömning än den myndighet som skall svara
för föreskrifter och tillsyn enligt lagen om personlig skyddsutrustning för pri-
vat bruk.
Olika synsätt torde mera sällan anläggas de tekniska krav som bör ställas
på skyddsutrustning. De gäller snarare behovet av information och har sin
bakgrund i omständigheten att informationen från den näringsidkare som
tillhandahåller personlig skyddsutrustning i ett visst fall för brukande på ar-
betsmiljöområdet ofta i första hand torde rikta sig till en annan näringsid-
kare med kunskap om arbetsmiljörisker och hur sådana kan hanteras. Det
kan således tänkas att den fackmässigt kompetente arbetsgivaren vid förvärv
av skyddsutrustning, exempelvis komplicerade inandningsskydd, att använ-
das av hans anställda, inte alltid behöver lika enkel och tydlig information
om hur utrustningen skall has om hand och underhållas som den enskilde
konsumenten.
Om tillsynsmyndigheten enligt den lag som vi föreslår här skulle överväga
att införa särskilda informationskrav för en sådan situation som nämndes
nyss bör, som strax skall belysas, samråd alltid ske med andra berörda till-
synsorgan. Myndigheten i fråga bör vidare söka utröna om särskilda infor-
mationskrav skulle medföra problem i konkurrenshänseende. Det ligger i
sakens natur att i förekommande fall sådana informationskrav måste ligga
inom ramen för vad som är möjligt enligt den lag som vi föreslår här, liksom
enligt direktivet om personlig skyddsutrustning.
I promemorian behandlas gränsdragningsproblem av det slag som har be-
rörts nu. Även gränsdragningsfrågor av annat slag behandlas. Man pekar där
på att de bör kunna lösas genom samarbete mellan berörda tillsynsorgan.
Arbetarskyddsstyrelsen framhåller att gränsdragningsproblemen inte behö-
ver bli av allvarlig art. Styrelsen understryker samtidigt att det vid utförandet
av marknadsövervakningen är viktigt med samverkan mellan myndigheter 33
3 Riksdagen 1992/93. 1 samt. Nr 112
som har utfärdat regler på området. För att effektivisera marknadsövervak- Prop. 1992/93:112
ningen samt ha ett forum för gränsdragningsfrågor kan det behövas en per-
manent grupp med representanter för de berörda myndigheterna.
Vår uppfattning är att förekommande gränsdragningsfrågor bör kunna lö-
sas med samråd och samverkan. Vi vill understryka vikten av att samarbete
etableras när det visar sig att en säkerhetsaspekt med avseende på personlig
skyddsutrustning - inbegripet frågor om information - berör både arbetsmil-
jöområdet och privatlivet. Inget torde hindra att de berörda myndigheterna
formaliserar sitt samarbete på det sätt som Kommerskollegium synes efter-
lysa och Arbetarskyddsstyrelsen har föreslagit.
Kostnader för provtagning m. m.
Direktivet om personlig skyddsutrustning förutsätter att det genomförs olika
kontroller med avseende på tillverkningsmetoder och produkter. Här kan
hänvisas till den tidigare redogörelsen för detta (avsnitt 2).
I direktivet om personlig skyddsutrustning regleras inte möjligheten för
en medlemsstat att låta en tillsynsmyndighet ta ut ersättning för kostnader för
provtagning och undersökning av prover. Det torde stå varje land fritt att
besluta i detta hänseende.
Enligt 24 § fjärde stycket produktsäkerhetslagen får regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om skyldighet
för en näringsidkare som har fått ett åläggande om säkerhetsinformation,
varningsinformation, återkallelse, säljförbud eller exportförbud att ersätta
tillsynsmyndigheten kostnader för provtagning och undersökning av prov.
En likartad bestämmelse finns i 16 § tredje stycket marknadsföringslagen.
I promemorian föreslås en liknande lösning, som dock är något mera
långtgående. Den innebär nämligen att en näringsidkare skulle kunna tänkas
bli skyldig att betala ersättning för provtagning även i ett fall då han inte har
handlat i strid mot lagen. Som har framgått förutsätter däremot ersättnings-
skyldigheten enligt produktsäkerhetslagen - liksom enligt marknadsförings-
lagen - att näringsidkaren i fråga först har förfarit så att ett åläggande eller
förbud har kommit att meddelas. Den föreslagna ordningen har kritiserats
av några remissinstanser, som anser att ersättningsskyldighet bara bör
komma i fråga när den berörde näringsidkaren har handlat lagstridigt.
Som senare kommer att redovisas närmare (avsnitt 4) har regeringen be-
slutat att en konsumentpolitisk översyn skall göras samt vidare givit i upp-
drag åt Styrelsen för teknisk ackreditering (SWEDAC) att utreda marknads-
övervakningen av produkter.
Enligt regeringen bör tillsynsmyndigheten ges rätt att ta ut en ersättning
för kostnaderna för provtagning och undersökning av prov från den närings-
idkare hos vilken detta sker. En sådan rätt bör i varje fall tills vidare och i
avvaktan på resultatet av det utredningsarbete som har nämnts gälla när den
som har tillhandahållit skyddsutrustningen i fråga inte har uppfyllt de före-
skrivna kraven. Det bör ankomma på regeringen eller, efter regeringens be-
stämmande, tillsynsmyndigheten att meddela föreskrifter om skyldighet att
betala sådana kostnader.
34
Regeringens bedömning: Det är inte möjligt att närmare beräkna de
sammantagna kostnadseffekterna av den föreslagna lagstiftningen.
Det är dock sannolikt att näringsidkare som berörs belastas med vissa
kostnader.
Konsumentverkets nya uppgifter på området för personlig skydds-
utrustning bör, i varje fall övergångsvis, kunna klaras av genom en
omfördelning av tillgängliga resurser.
De kostnader som kan uppstå för rättsväsendet måste anses för-
sumbara.
Promemorians bedömning: Vad avser kostnaderna för tillsynen överens-
stämmer promemorian med regeringens bedömning (se promemorian s. 41
f.). I promemorian behandlas inte kostnadseffekterna för rättsväsendet.
Remissinstanserna: Konsumentverket framhåller att en intensivare mark-
nadsbevakning kommer att ta betydande resurser i anspråk. I övrigt hänvisar
verket till vad man har anfört i en tidigare skrivelse till Civildepartementet i
frågan.
Skälen för regeringens bedömning: Den föreslagna lagstiftningen kommer
med all sannolikhet att belasta de näringsidkare som berörs med vissa kost-
nader för bl.a. certifiering och kontroll samt informationsåtgärder i linje
med vad som föreskrivs i direktivet om personlig skyddsutrustning.
Mot de kostnader som lagstiftningen således kan medföra står den nytta
som ligger i att produktsäkerheten ökar och att konsumenterna därigenom
får ökad trygghet. Till detta kommer att kostnaderna blir en oundviklig följd
av Sveriges skyldighet att, enligt EES-avtalet, överföra direktivet om per-
sonlig skyddsutrustning till svensk rätt. Samtidigt medför införandet av EG-
reglerna i Sverige att svenska tillverkare av personlig skyddsutrustning får
möjlighet att på den europeiska marknaden konkurrera med utländska till-
verkare på lika villkor. Det torde inte kunna uteslutas att detta kan kompen-
sera branschen ekonomiskt för de ökade kostnaderna.
Även tillsynen över lagens efterlevnad kommer att dra kostnader. I en
skrivelse till regeringen i mars 1992 har Konsumentverket angående föränd-
ringar i verkets marknadsbevakning med anledning av EES-avtalet sökt
ange behovet av resurser. Enligt Konsumentverket kräver EES-avtalet en
intensifierad marknadsbevakning på de flesta områden. Resursförstärk-
ningar krävs främst på central nivå. Verket gör där bedömningen att ett till-
skott om cirka 3,5 mkr behövs. Konsumentverket har emellertid inte ansett
det möjligt att för närvarande göra någon defintiv resurs- och kostnadsbe-
räkning av den intensifierade marknadsbevakningen som för verkets del kan
bli en följd av EES-avtalet.
Regeringen har under våren 1992 bemyndigat chefen för Civildeparte-
mentet att tillkalla en kommitté med uppdrag att göra en konsumentpolitisk
översyn (dir. 1992:63). I kommitténs uppdrag ingår bl.a. att undersöka hur
marknadsövervakningen på konsumentområdet med anledning av EES-av-
Prop. 1992/93:112
35
talet bör organiseras samt vilka finansieringsbehov och finansieringsalterna-
tiv som föreligger. Det kan tilläggas att regeringen under hösten 1992 vidare
har uppdragit åt SWEDAC att utreda frågor om marknadsövervakning av
produkter. I uppdraget ingår bl.a. att göra en översiktlig bedömning av be-
hovet av resursinsatser för marknadsövervakning och beskriva de finansie-
ringssystem som finns.
I avvaktan på resultatet av det utredningsarbete som har redovisats nu bör
Konsumentverkets nya uppgifter i fråga om personlig skyddsutrustning sä-
kerhet tills vidare kunna klaras av genom en omfördelning av tillgängliga re-
surser.
Konsumentverket kan som tillsynsmyndighet komma att drabbas av sär-
skilda kostnader för provtagning. Som vi tidigare har berört (avsnitt 3.9) bör
verket bl.a. ges rätt att ta ut ersättning för kostnaderna från näringsidkare
som inte har uppfyllt de föreskrivna kraven.
En fråga som också bör tas upp i detta sammanhang är eventuella kost-
nadskonsekvenser för bl.a. åklagarväsendet och domstolarna. Som har an-
förts i avsnitt 3.8 bör en näringsidkare som uppsåtligen eller av oaktsamhet
bryter mot föreskrivna krav på säkerhet och hälsa m.m. kunna straffas. Om-
fattningen av nya brottmål - liksom besvärsmål - med anledning av en ny lag
om personlig skyddsutrustning för privat bruk kan förväntas bli synnerligen
liten. Det finns inte heller anledning att anta att antalet ärenden rörande per-
sonlig skyddsutrustning som prövas med stöd av produktsäkerhetslagen
kommer att öka genom den nya lagstiftningen. De kostnader som kan uppstå
för rättsväsendet måste därför betraktas som försumbara.
Prop. 1992/93:112
Regeringens förslag: Lagen om personlig skyddsutrustning för privat
bruk bör träda i kraft den dag som regeringen bestämmer.
Promemorians förslag överensstämmer i sak med regeringens förslag (se
promemorian s. 43).
Remissinstanserna: Sveriges Köpmannaförbund anser att lagen om per-
sonlig skyddsutrustning för privat bruk bör träda i kraft tidigast ett år efter
EES-avtalets ikraftträdande. Skälet är behovet av informationsinsatser gent-
emot medlemsföretagen och efterföljande anpassning.
Skälen för regeringens förslag: Sveriges åtagande enligt EES-avtalet inne-
bär att bl.a. direktivet om personlig skyddsutrustning skall införlivas med
svensk rätt med verkan från den tidpunkt då avtalet träder i kraft. Det är
ännu oklart när detta kommer att ske. Det bör därför ankomma på rege-
ringen att besluta om när lagarna skall träda i kraft.
Någon särskild övergångsreglering till lagarna torde inte behövas. Där-
emot kan det finnas anledning att överväga övergångsbestämmelser till rege-
ringens och Konsumentverkets föreskrifter.
36
I enlighet med vad vi nu har anfört har inom Civildepartementet upprättats
förslag till
lag om personlig skyddsutrustning för privat bruk.
Lagens disposition
I lagen om personlig skyddsutrustning för enskilt bruk slås de grundläggande
förutsättningarna fast för att sådan personlig skyddsutrustning som faller un-
der lagen skall få tillhandahållas. Lagen innehåller också en definition på
sådan personlig skyddsutrustning. Det finns också bestämmelser om ansvar.
I övrigt utgörs huvuddelen av bestämmelserna av bemyndiganden. Lagen
om personlig skyddsutrustning är indelad i sju olika avsnitt med särskilda
rubriker.
Lagens tillämpningsområde m.m.
1 § Föreskrifterna i denna lag meddelas till uppfyllande av Sveriges förplik-
telser enligt avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.
Lagen syftar till att införliva EES-avtalet med svensk rätt i fråga om det i
avtalet intagna direktivet om personlig skyddsutrustning när det gäller sådan
utrustning som är avsedd för privat bruk. Av paragrafen framgår att lagen
har till syfte att uppfylla Sveriges förpliktelser enligt EES-avtalet. Bakgrun-
den till detta är bl.a. att en tillämpning av den s.k. lagvalsregeln i 5 § i försla-
get till EES-lagen kan komma att aktualiseras (jfr prop. 1991/92:170 del 1,
avsnitt 14.2 och 16.5; s. 136 respektive 186).
Direktivet om personlig skyddsutrustning anger två syften. Det ena är att
få till stånd ett skydd mot farlig personlig skyddsutrustning. Det andra är att
främja fri rörlighet för varor. Det blir därmed också i praktiken - vid sidan
om det berörda ändamålet - lagens syften, innefattade i det som uttryckligen
anges i lagtexten.
2 § Lagen gäller personlig skyddsutrustning som konsumenter i inte obetyd-
lig omfattning utnyttjar eller kan komma att utnyttja för privat bruk.
Med personlig skyddsutrustning avses i lagen varor som är avsedda att en-
samma eller i förening med andra varor bäras eller hållas av en person till
skydd mot hälso- och säkerhetsrisker.
Enligt artikel 1.2 i direktivet om personlig skyddsutrustning avses med per-
sonlig skyddsutrustning ”varje utrustning, som är avsedd att bäras eller hål-
las av en person till skydd mot en eller flera hälso- eller säkerhetsrisker”. I
samma artikel anges vidare att personlig skyddsutrustning även skall täcka
”a) en enhet som utgörs av flera anordningar som har kombinerats av till-
verkaren för att skydda en person mot en eller flera potentiella samtidiga
risker,
b) en skyddsanordning, fast eller löstagbar, som är kombinerad med en
Prop. 1992/93:112
37
personlig utrustning som inte har skyddskaraktär och som bärs eller hålls av Prop. 1992/93:112
en person vid utförandet av en särskild uppgift,
c) utbytbara komponenter i personlig skyddsutrustning som är väsentliga
för en tillfredsställande funktion och som uteslutande används för sådan ut-
rustning.”
Enligt direktivet skall vidare varje system som släpps ut på marknaden i
samband med en personlig skyddsutrustning för att koppla denna till en an-
nan extern kompletterande anordning anses ingå i utrustningen, även om
systemet inte är avsett att bäras eller hållas permanent av användaren under
hela den period han exponeras för en risk (artikel 1.3).
Första stycket
Av paragrafens första stycke framgår att lagen inte är tillämplig på all per-
sonlig skyddsutrustning. Den gäller bara sådan utrustning som konsumenter
i inte obetydlig omfattning utnyttjar eller kan komma att utnyttja för privat
bruk. Innebörden av detta har utvecklats i den allmänna motiveringen.
Vissa kategorier av personlig skyddsutrustning används både i yrkesverk-
samhet och av personer på deras fritid. Det gäller t.ex. sådan utrustning som
skyddar mot inandningsskador vid måleriarbeten, liksom benskydd att an-
vändas vid bruk av motorsåg. Om det i ett visst fall, då ett ingripande mot
viss personlig skyddsutrustning ter sig motiverat, råder tveksamhet om lagen
om personlig skyddsutrustning är tillämplig - beroende på osäkerhet om ut-
rustningen utnyttjas av konsumenter - får det i första hand ankomma på till-
synsmyndigheten att samråda med det organ som har att utöva tillsyn enligt
arbetsmiljölagen. Om ett ingripande görs enligt lagen om personlig skydds-
utrustning för privat bruk, ankommer det i sista hand, om ingripandet inne-
bär att åtal väcks med stöd av 9 §, på allmän domstol att pröva i vad mån
utrustningen i fråga motsvarar det kriterium som anges i 3 §. Innebär ingri-
pandet att en tillsynsinsats görs med stöd av 6 § eller föreskrifter som har
meddelats med stöd av 7 §, kan frågan prövas av allmän förvaltningsdomstol
(se 13§).
Vägledande för bedömningen av om personlig skyddsutrustning kan tän-
kas utnyttjas av konsumenter för enskilt bruk kan bl.a. sådana faktorer vara
som på vilket sätt och gentemot vilken kundkrets utrustningen marknads-
förs, hur den är beskaffad (exempelvis om den är utformad att hålla under
yrkesmässig användning) och vad som är känt om brukarkretsen. Annat som
kan ge vägledning är utformningen av de avtals- och garantivillkor som an-
vänds vid försäljningen, liksom bruksanvisningar.
Andra stycket
I andra stycket ges en definition av begreppet personlig skyddsutrustning.
Sådan utrustning utgörs av varor som är avsedda att ensamma eller tillsam-
mans med andra varor bäras eller hållas av en person till skydd mot hälso-
och säkerhetsrisker. I avsnitt 2.1 och 2.2 ges åtskilliga exempel på sådan ut-
rustning.
Med varor avses i bestämmelsen sådant som i direktivet betecknas som 38
”enhet”, ”anordning”, ”komponent” och ”system”. Som personlig skyddsut- Prop. 1992/93:112
rustning i lagens mening betraktas därför också sådana föremål som anges
vid a) - c) ovan. Begreppet ”vara” torde i övrigt kunna ges samma innebörd
som det har i annan konsumenträttslig lagstiftning (se prop. 1988/89:23 s. 74
f. med hänvisningar).
Direktivet om personlig skyddsutrustning gäller inte en personlig skydds-
utrustning som täcks av ett annat direktiv som är avsett att uppfylla samma
mål som direktivet om personlig skyddsutrustning angående utsläppandet av
produkter på marknaden, fri rörlighet för varor, säkerhet (artikel 1.4 första
stycket). Direktivet är inte heller tillämpligt på alla slag av personlig skydds-
utrustning. I bilaga 1 till direktivet upptas således varor som inte omfattas av
direktivet. Denna fråga behandlas i 3 §.
3§ Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om att lagen inte skall gälla vissa slag av personlig skyddsutrust-
ning.
Direktivet om personlig skyddsutrustning gäller inte för allt slags personlig
skyddsutrustning. Det gäller således inte sådan skyddsutrustning som täcks
av ett annat direktiv som är avsett att uppfylla samma mål som direktivet om
personlig skyddsutrustning angående utsläppandet av produkter på markna-
den, fri rörlighet för varor samt säkerhetsaspekter. Direktivet gäller vidare
inte sådan personlig skyddsutrustning som anges i bilaga 1 till direktivet (ar-
tikel 1.4).
Bilaga 1 till direktivet, som bär rubriken ”Uttömmande förteckning över
kategorier av personliga skyddsutrustningar som inte täcks av detta direk-
tiv”, upptar följande slag av personlig skyddsutrustning:
1. sådan som har utformats och tillverkats speciellt för att användas av mi-
litära styrkor eller för att upprätthålla lag och ordning (hjälmar, sköldar
etc.).
2. personlig skyddsutrustning för självförsvar (aerosolbehållare, utrust-
ning som används i avskräckande syfte).
3. skyddsutrustning som har utformats och tillverkats för privat bruk mot:
- ogynnsamma väderleksförhållanden (huvudbonaden, årstidsbetonade
kläder, fotbeklädnader, paraplyer etc.),
- fukt och vatten (diskhandskar etc.),
- hetta (handskar etc.).
4. utrustning som inte bärs ständigt och som är avsedd för skydd eller rädd-
ning av personer på fartyg eller flygplan.
Med hänsyn till dessa förhållanden får regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer enligt den föreslagna bestämmelsen i 3 § en rätt
att föreskriva om undantag från lagens tillämpningsområde.
Krav på personlig skyddsutrustning
4 § En näringsidkare får tillhandahålla personlig skyddsutrustning bara om
den uppfyller sådana krav som föreskrivs av regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer och som avser
1. skydd för hälsa och säkerhet,
2. utformning,
39
3. märkning och annan produktinformation.
Vad som sägs om tillhandahållande av personlig skyddsutrustning gäller
även erbjudande om och upplåtelse av nyttjanderätt till sådan utrustning.
Som har framgått av den allmänna motiveringen tar direktivet om personlig
skyddsutrustning sikte på att förhindra dels att farlig skyddsutrustning släpps
ut på marknaden (artikel 2.1), dels att en medlemsstat uppställer hinder mot
att utrustning som uppfyller kraven i direktivet släpps ut på marknaden (arti-
kel 4).
Innebörden av 4§ är till att börja med att lagen är tillämplig endast på
sådan personlig skyddsutrustning som tillhandahålls i näringsverksamhet.
Ordet ”tillhandahålla” är avsett att ha samma innebörd som i produktsäker-
hetslagen. Det torde i praktiken främst avse försäljningserbjudanden, men
det täcker också erbjudanden om överlåtelser av annat slag.
Att tillhandahållandet görs av en näringsidkare är detsamma som att det
sker i en näringsidkares yrkesmässiga verksamhet. Ett tillhandahållande
som en näringsidkare gör vid sidan om sin affärsverksamhet omfattas inte av
lagen. Se vidare om begreppet näringsidkare i prop. 1988/89:23 (produktsä-
kerhetslag) s. 76 med hänvisningar.
I paragrafen anges inte någon särskild mottagarkrets. Innebörden av detta
är att ett kommersiellt tillhandahållande i varje distributionsled omfattas av
lagen. Den tar alltså inte sikte endast på en näringsidkares tillhandahållande
av en leksak till konsument. Även en tillverkares eller importörs tillhanda-
hållande av personlig skyddsutrustning till en annan näringsidkare, exempel-
vis en grossist eller en detaljist, omfattas av lagen.
Första stycket
Av första stycket framgår att en personlig skyddsutrustning bara får tillhan-
dahållas om den uppfyller vissa krav i fråga om säkerhet m.m.
Enligt direktivet skall medlemsstaterna ”vidta nödvändiga åtgärder för att
säkerställa att sådan personlig skyddsutrustning som omfattas av direktivet
kan släppas ut på marknaden och tas i bruk endast som den ger skydd i fråga
om användarnas hälsa utan att det inverkar negativt på hälsa och säkerhet
för andra människor, husdjur eller varor”, under förutsättning att utrust-
ningen underhålls på rätt sätt och används för avsett ändamål (artikel 2.1).
En personlig skyddsutrustning skall uppfylla de grundläggande hälso- och
säkerhetskrav som anges i bilaga 2 till direktivet (artikel 3).
Grundkraven för hälsa och säkerhet i bilagan är, som har framhållits i av-
snitt 2.2, av tre olika slag.
Det uppställs således (i avsnitt 1 i bilagan) vissa allmänna krav som tilläm-
pas på alla personlig skyddsutrustning. Det är här fråga om principer för ut-
förande (ergonomi samt skyddsnivåer och skyddsklasser), ofarlighet (från-
varo av risker och andra inbyggda skadliga faktorer), bekvämlighet och ef-
fektivitet (anpassning av personlig skyddsutrustning till användarens kropps-
konstitution, vikt och hållfasthet, ”förenlighet” av olika slag eller typer av
personlig skyddsutrustning som är utformade för att användas samtidigt),
liksom principer om information som skall tillhandahållas av tillverkaren.
Vidare anges (i avsnitt 2 i bilagan) kompletterande krav, gemensamma för
Prop. 1992/93:112
40
flera slag eller typer av personlig skyddsutrustning. Här beskrivs således när- Prop. 1992/93:112
mare vad som skall gälla i fråga om skyddsutrustning som har justerings-
anordningar (angående felinställning), utrustning som omgärdar de delar av
kroppen som skall skyddas (ventilation m.m.), utrustning för ansikte, ögon
och andningsorgan (begränsning av synfält, imbildning m.m.), skyddsutrust-
ning som åldras (information om tillverkningsdatum m.m.), skyddsutrust-
ning som kan fastna under användning (komponent med lämplig brotts-
gräns), utrustning för användning i explosiv miljö (hinder mot gnistbildning
m.m.), skyddsutrustning avsedd för användning i nödsituation eller för att
snabbt kunna tas på eller av (kort tidsåtgång m.m.), utrustning för använd-
ning i mycket farliga situationer (om larm m.m.), utrustning som innehåller
komponenter som kan fästas eller tas bort av användaren (skall kunna göras
utan verktyg), skyddsutrustning för anslutning till yttre kompletterande an-
ordning (bara till lämplig utrustning), utrustning som innefattar ett vätske-
cirkulationsystem (cirkulation oberoende av användarens kroppsställning
eller rörelser), utrustning som har ett eller flera slag av identifierings- eller
igenkänningsmärkning som är direkt eller indirekt relaterade till hälsa eller
säkerhet (symbolform och läslighet m.m.), skyddsutrustning i form av kläder
som visuellt varslar om att en människa är närvarande (synlighet m.m.) samt
personlig skyddsutrustning för flera risker (skall uppfylla kraven för var och
en av riskerna).
Slutligen ställs det (i avsnitt 3 i bilaga 2 till direktivet) upp speciella ytterli-
gare krav för särskilda risker. Det är här fråga om krav som gäller skydd mot
mekaniska stötar som orsakas av bl.a. fallande eller flygande föremål samt
fall beroende på halkning eller från höjd, liksom mekaniska vibrationer,
skydd mot statiskt tryck mot delar av kroppen, skydd mot fysisk skada
(skrap-, stick- och skärsår), skydd mot drunkningsolyckor, skydd mot skad-
ligt buller, skydd mot hetta och/eller brand, mot kyla, mot elektriska
chocker, skydd mot joniserande och icke-joniserande strålning samt skydd
mot farliga och smittförande ämnen. Slutligen upptas här också särskilda sä-
kerhetskrav för dykarutrustning.
I lagförslaget anges att en personlig skyddsutrustning för att få tillhanda-
hållas måste uppfylla vissa krav i fråga om påverkan på hälsa och säkerhet,
utformning samt märkning och annan produktinformation. Av lagen framgår
inte vilka krav som en personlig skyddsutrustning i det enskilda fallet skall
uppfylla i de hänseenden som har angivits nu. Bestämmelsen innefattar ett
bemyndigande till regeringen eller den myndighet som regeringen bestäm-
mer att ge föreskrifter om detta.
Den föreslagna bestämmelsen i 4 § är således avsedd att utgöra rättslig
grund för utfärdandet av föreskrifter som bl.a. anger de säkerhetskrav som
uttrycks i den nyss nämnda bilagan 2 till direktivet och som alltså skall vara
uppfyllda för att ett tillhandahållande av en personlig skyddsutrustning skall
få ske.
Som tidigare har angivits skall en personlig skyddsutrustning enligt direk-
tivet uppfylla vissa närmare angivna hälso- och säkerhetskrav. Medlemssta-
terna skall vidta ”alla nödvändiga åtgärder” för att säkerställa att personlig
skyddsutrustning endast kan släppas ut på marknaden om de uppfyller sä-
kerhetskraven. I punkt 1 finns bemyndigandet att meddela föreskrifter om
41
de krav som skall vara uppfyllda i säkerhetshänseende och som går under
beteckningen ”grundläggande hälso- och säkerhetskrav” i direktivet (artikel
3).
Med stöd av punkt 2 kan sådana föreskrifter meddelas som behövs för att
säkerställa att de personlig skyddsutrustning som tillhandahålls ges en ut-
formning som krävs för att erforderliga säkerhetskrav skall vara uppfyllda.
Som har framgått tidigare måste inte helt okomplicerad personlig skyddsut-
rustning bl.a. överensstämma med standard eller andra specifikationer. Krav
på sådan överensstämmelse innefattas i vad som sägs om ”utformning”.
Punkt 3 innehåller bemyndigandet att meddela föreskrifter om märkning
och annan produktinformation som behövs för att förhindra att personlig
skyddsutrustning ger upphov till skador. Det tar i första hand sikte på sådan
information som anges vid olika punkter i bilaga 2 till direktivet. Vidare ger
bestämmelsen stöd för föreskrifter om sådan dokumentation som en tillver-
kare eller dennes representant skall kunna lämna över till behöriga organ
enligt artikel 8.1 och bilaga 3 till direktivet. Slutligen avser bemyndigandet
föreskrifter om EG-märkningen.
Andra stycket
Av paragrafen framgår att föreskrifterna om tillhandahållande av personlig
skyddsutrustning är tillämpliga även på upplåtelse av nyttjanderätt till per-
sonlig skyddsutrustning, dvs. uthyrning av sådan utrustning. Bestämmelsen
är avsedd att täcka även ett sådant fall då en konsument för privat bruk hyr
en vara och samtidigt får disponera en personlig skyddsutrustning att brukas
vid användning av denna. Även om någon särskilt kostnad inte tas ut just för
skyddsutrustningen, torde normalt hyreskostnaden för varan i fråga få anses
avse även skyddsutrustningen. Hyresavtalet får därmed anses innefatta även
denna utrustning.
Tillsyn m.m.
5 § Tillsyn över efterlevnaden av denna lag och av föreskrifter som har med-
delats med stöd av lagen eller av ett bemyndigande enligt den utövas av den
myndighet som regeringen bestämmer.
6 § En näringsidkare är skyldig att på anmaning av tillsynsmyndigheten
1. lämna tillsynsmyndigheten tillträde till utrymmen där personlig skydds-
utrustning förvaras,
2. lämna de upplysningar, handlingar, varoprover och liknande som be-
hövs för tillsynen.
Om en anmaning enligt första stycket inte följs, får tillsynsmyndigheten
förelägga näringsidkaren att fullgöra sin skyldighet. Ett sådant föreläggande
får förenas med vite.
Direktivet om personlig skyddsutrustning förutsätter att det genomförs olika
kontrollåtgärder med avseende på tillverkningsmetoder och produkter. Här
kan erinras om att komplicerad personlig skyddsutrustning, avsedd att
skydda mot livsfara eller mot allvarlig permanent skada och där konstruktö-
ren utgår från att användaren inte själv kan upptäcka risken, i tid skall läm-
Prop. 1992/93:112
42
nas ut för typkontroll och sedan underkastas antingen en EG-kvalitetskon- Prop. 1992/93:112
troll eller en undersökning inom ramen för tillverkarens eget kvalitetskont-
rollsystem (artikel 8.4.a samt artikel 11). I det förra fallet utförs kontrollen
av ett s.k. anmält kontrollorgan (som är fristående i förhållande till tillverka-
ren). För att kvalitetskontrollen i det senare fallet skall få utföras av närings-
idkaren själv måste hans kontrollsystem godkännas.
Det organ som i förekommande fall godkänner tillverkarens kvalitets-
kontrollsystem skall genom övervakning säkerställa att tillverkaren på rätt
sätt uppfyller de skyldigheter som uppkommer genom det godkända kvali-
tetskontrollsystemet. Tillverkaren skall ge övervakningsorganet tillträde för
kontrolländamål till platser där personlig skyddsutrustning kontrolleras,
provas och lagras. Han skall förse organet med all nädvändig information.
Övervakningsorganet skall med jämna mellanrum utföra s.k. revisioner för
att säkerställa att tillverkaren bibehåller och tillämpar det godkända kvali-
tetskontrollsystemet. Dessutom skall organet kunna göra oanmälda besök
hos tillverkaren (artikel 2 a-d).
15 § föreslås en bestämmelse om att det är regeringen som utser tillsyns-
myndigheten. Som har framhållits i avsnitt 3.9 bör det ankomma på Konsu-
mentverket att vara tillsynsmyndighet.
De föreslagna bestämmelserna i 6 § första stycket innebär att en näringsid-
kare i olika hänseenden är skyldig att möjliggöra tillsyn (övervakning) av det
slag som har angivits nu.
Enligt 6 § andra stycket ges tillsynsmyndigheten en möjlighet att vitesföre-
lägga en näringsidkare som inte efter anmaning fullgör sin skyldighet enligt
första stycket.
7 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om
1. kontroll av att en personlig skyddsutrustning uppfyller sådana krav som
har föreskrivits med stöd av 4 §,
2. skyldighet för en näringsidkare att betala kostnader för provtagning och
undersökning av prover.
Som framgår av vad som har sagts i avsnitt 2.2 förutsätter direktivet om per-
sonligskyddsutrustning att tillverkaren av sådan utrustning lämnar in utrust-
ningen för typkontroll innan serietillverkningen påbörjas. Det gäller dock
inte viss i direktivet närmare angiven personlig skyddsutrustning av enkelt
slag (artikel 8.2 och 3). Typkontrollen skall utföras av ett särskilt kontrollor-
gan (dvs. anmält organ, jfr avsnitt 1.3) vilket för att godkännas som sådant
skall uppfylla vissa kriterier (se artikel 9 och 10.1 samt bilaga 5 till direkti-
vet). När en personlig skyddsutrustning vid en prövning av ett anmält organ
har visat sig uppfylla tillräckliga krav på säkerhet, skall detta utfärda ett s.k.
typgodkännandebevis (artikel 10.5).
Det system för provning och kontroll som nu kort har beskrivits tillämpas
inte bara i fråga om personlig skyddsutrustning utan kännetecknar över hu-
vud de direktiv om produktsäkerhet som har utfärdats under de senaste åren
(se avsnitt 1.2 och 1.3). För att få till stånd en generell anpassning av reglerna
om provning och kontroll inom olika produktområden har regeringen i EES-
propositionen (1991/92:170) föreslagit en ny lag om kontroll genom teknisk
43
provning och om mätning (bil. 11, s. 38 f.). Enligt förslaget skall regeringen Prop. 1992/93:112
eller den myndighet som regeringen bestämmer utse de organ som skall an-
mälas för uppgifter i samband med s.k. bedömning av överensstämmelse
inom EES.
Syftet med punkt 1 i paragrafen är att möjliggöra för regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter som är nöd-
vändiga för att få till stånd en anslutning av den provning och kontroll som
direktivet om personlig skyddsutrustning förutsätter till den generella
svenska lagstiftningen om provning och kontroll.
Som har utvecklats i den allmänna motiveringen skall en näringsidkare i
vissa fall kunna åläggas att ersätta kostnader för provtagning och undersök-
ning av prov. Detta skall kunna ske med stöd av föreskrifter som kan medde-
las enligt den föreslagna bestämmelsen i punkt 2.
Produktsäkerhetslagens tillämplighet
8 § Produktsäkerhetslagen (1988:1604) skall tillämpas på sådana varor som
omfattas av denna lag.
Detta gäller även om varorna uppfyller sådana krav som har föreskrivits
med stöd av 4 §.
En medlemsstat som konstaterar att en personlig skyddsutrustning, som har
ett EG-märke och som används för avsett ändamål, skulle kunna medföra
en säkerhetsrisk för människor, husdjur eller egendom, skall enligt direktivet
vidta alla nödvändiga åtgärder för att dels ta bort utrustningen från markna-
den, dels förbjuda utsläppandet på marknaden av den och fri rörlighet för
den (artikel 7.1, den s.k. säkerhetsklausulen). Det framgår vidare (artikel 7
andra stycket) och direktivet räknar med att orsaken till att personlig skydds-
utrustning som bär EG-märket ändå kan utgöra en riskfaktor kan tänkas
vara
a) att grundkraven enligt artikel 3 (dvs. de som anges i bilaga 2 till direkti-
vet och som har redovisats i specialmotiveringen till 4 §) inte har uppfyllts,
b) att det har gjorts en otillfredsställande tillämpning av harmoniserade
standarder eller
c) att det finns en brist i standarden.
Innebörden av första stycket är att produktsäkerhetslagen skall gälla vid
sidan om lagen om personlig skyddsutrustning för enskilt bruk. Detta gäller
även i fråga om sådan personlig skyddsutrustning som har utformats i enlig-
het med sådana säkerhetskrav som har föreskrivits med stöd av 4 § första
stycket. Det senare framgår av 4 § andra stycket. Produktsäkerhetslagen kan
alltså tillämpas även på personlig skyddsutrustning som bär EG-märket och
som har utformats i överensstämmelse med en standard eller en prototyp
som har godkänts av ett behörigt kontrollorgan. En kort beskrivning av inne-
hållet i produktsäkerhetslagen har gjorts tidigare (avsnitt 2.1). Skälen till att
produktsäkerhetslagen bör vara tillämplig vid sidan om lagen om personlig
skyddsutrustning för enskilt bruk har utvecklats närmare i den allmänna mo-
tiveringen (avsnitt 3.4).
44
Straffbestämmelser m.m.
Prop. 1992/93:112
9 § Den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot 4 § skall dömas till
böter eller fängelse i högst ett år.
I ringa fall skall inte dömas till ansvar.
Första stycket
De åtgärder som direktivet om personlig skyddsutrustning kräver att de sta-
ter som omfattas av detta skall vidta när farlig personlig skyddsutrustning
släpps ut på marknaden kan sammanfattas i ordet rättelse. Farlig utrustning
skall i förekommande fall tas bort från marknaden (artikel 7.1), är det fel på
en standard skall detta meddelas behöriga organ inom EG och EFTA för
åtgärder med avseende på standarden (artikel 6 och artikel 7.1 och 2 i direk-
tivet samt punkt 4 i protokoll 1 till EES-avtalet samt artikel 1 i protokoll 1
till avtalet mellan EFTA-staterna om upprättande av en övervakningsmyn-
dighet och en domstol).
Inga uttryckliga krav uppställs på att de berörda staterna skall införa
straffsanktioner gentemot näringsidkare som exempelvis släpper ut farlig
personlig skyddsutrustning på marknaden. Det grundläggande kravet är att
staterna skall ”vidta alla nödvändiga åtgärder” för att säkerställa att person-
lig skyddsutrustning endast kan släppas ut på marknaden och tas i bruk om
de uppfyller vissa närmare angivna säkerhetskrav (artikel 2.1 och 3 med hän-
visning till bilaga 2 till direktivet; jfr även artikel 7.1 första stycket).
För att i direktivets anda uppnå ett reellt förbud för försäljning av farlig
personlig skyddsutrustning är de säkerhetskrav som kan föreskrivas med
stöd av 4 § första stycket lagförslaget straffsanktionerade. Detta gäller såle-
des såväl de krav i fråga om skydd för hälsa och säkerhet som avses i 4 §
första stycket 1 som de krav i fråga om tillverkning samt märkning och annan
produktinformation som avses i 4 § första stycket 2 och 3. Det bör observeras
att underlåtenhet att märka personlig skyddsutrustning med EG-märke på
det sätt som skall ske sanktioneras enligt detta lagrum.
För att någon skall dömas till ansvar vid överträdelse av 4 § första stycket
krävs att gärningen har begåtts med uppsåt eller av oaktsamhet som inte be-
höver vara grov.
Påföljden är böter eller fängelse i högst ett år. Böter döms ut i dagsbö-
ter eller, om brottet förskyller lägre straff än trettio dagsböter, i penning-
böter. Detta följer av 25 kap. 1 § brottsbalken i dess lydelse fr.o.m. den 1
januari 1992 (SFS 1991:240; prop. 1990/91:68, bet. 1990/91:JuU10, rskr.
1990/91:155).
Andra stycket
Av andra stycket framgår att det inte skall dömas till ansvar i ringa fall.
Straffrihet gäller således om förseelsen med hänsyn till samtliga omständig-
heter får betecknas som ringa. En sådan omständighet kan tänkas vara att
ett krav i en föreskrift enligt 4 §, som en personlig skyddsutrustning i ett visst
fall inte har uppfyllt, vid prövning av behörigt organ inom EES visar sig gå
längre än vad direktivet anger och förfarandet således inte är i strid med
detta.
45
10 § Den som överträder ett vitesföreläggande eller vitesförbud enligt pro-
duktsäkerhetslagen (1988:1604) skall inte dömas till ansvar enligt 9§ för en
gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet.
Av 5 § framgår att även produktsäkerhetslagen är tillämplig på personlig
skyddsutrustning som är farlig. Påföljderna enligt den lagen är ålägganden
eller förbud, som normalt skall förenas med vite (15 § produktsäkerhetsla-
gen). Det kan därför tänkas att en handling som innefattar överträdelse av
ett vitesförbud eller föreläggande enligt produktsäkerhetslagen också utgör
ett brott mot 4 § i den nu föreslagna lagen. Om då både straff och vite döms
ut drabbas handlingen av dubbla påföljder, vilket kan vara ägnat att väcka
betänkligheter.
Eftersom båda lagarna syftar till att motverka skador på person och egen-
dom och påföljderna enligt båda lagarna är knutna till det förhållandet att
en farlig vara har kommit att tillhandahållas, bygger vitesföreläggandet och
straffregeln på samma grund. I så fall bör inte mer än en av påföljderna dö-
mas ut. Vitet bör därvid ges företräde. En föreskrift av sådan innebörd har
därför tagits in i paragrafen. Straffrihet föreligger om gärningen när den be-
gås innebär överträdelse av ett vitesförbud, som gäller mot den handlande.
Bestämmelsen är tillämplig bara på det fallet att handlingen är straffbar
enligt lagen om personlig skyddsutrusnting för privat bruk. Är den belagd
med straff i annan författning, gäller bestämmelsen inte. Då skall alltså i
princip både straff och vite dömas ut. Intresset av att inte den sammanlagda
påföljden blir oskäligt hård bör emellertid beaktas vid straffmätningen (jfr
prop. 1979:34 s. 96 f.).
11 § Allmänt åtal för brott mot denna lag får väckas bara efter medgivande
av den myndighet som regeringen bestämmer.
I paragrafen föreskrivs att allmänt åtal inte får väckas för brott mot lagen
annat än efter medgivande av den myndighet som regeringen bestämmer.
Detta överensstämmer med vad som gäller enligt exempelvis marknads-
föringslagen (1975:1418). Regeln medför bl.a. att en gärning som har åtalats
som exempelvis vållande till kroppsskada eller sjukdom (3 kap. 8 § brottsbal-
ken) inte alternativt kan föranleda ansvar för brott mot 4 § lagen om person-
lig skyddsutrustning för privat bruk, utan att tillsynsmyndighetens medgi-
vande har inhämtats (se 20 kap. 3 § andra stycket rättegångsbalken; jfr NJA
1981 s.513).
Om åklagaren beslutar att inte väcka åtal har enligt vanliga regler en måls-
ägande rätt att väcka enskilt åtal (20 kap. 8 § rättegångsbalken).
12 § En vara som har varit föremål för brott enligt denna lag eller dess värde
samt utbytet av sådant brott skall förklaras förverkade, om det inte är uppen-
bart oskäligt.
Paragrafen uttrycker den allmänna principen att egendom som har varit
föremål för brott eller egendomens värde samt utbytet av brottet normalt
skall förklaras förverkade. Genom förverkandet av personlig skyddsutrust-
ning i fråga förhindras en vidare spridning av utrustningen, vilket är i linje
med lagens och direktivets syfte. Enligt bestämmelsen skall värdet av per-
sonlig skyddsutrustning som tillhandahållits i strid med 4 §, men som inte
Prop.
1992/93:112
46
längre innehas av näringsidkaren i fråga, förverkas. Detsamma gäller den Prop. 1992/93:112
vinst som näringsidkaren i fråga har gjort genom olovliga tillhandahållandet.
Överklagande
13 § Tillsynsmyndighetens beslut i enskilda fall enligt 6 § eller enligt före-
skrifter som har meddelats med stöd av 7 § får överklagas hos kammarrätten.
Av paragrafen framgår vilka beslut av en tillsynsmyndighet som får överkla-
gas. Det är därvid fråga om sådana tillsynsbeslut som grundar sig på före-
skrifter som har meddelats med stöd av 4 § första stycket. Bestämmelsen
föreskriver att sådana beslut får överklagas hos kammarrätten. Instansord-
ningen kan dock komma att ändras på grund av att Domstolsutredningen i
betänkandet (SOU 1991:106) Domstolar inför 2 000-talet har föreslagit att i
princip alla förvaltningsmål skall prövas av länsrätt som första domstolsin-
stans.
Regeringen föreslår att riksdagen antar förslaget till
lag om personlig skyddsutrustning för privat bruk.
47
Härigenom föreskrivs följande.
Lagens tillämpningsområde m.m.
1 § Föreskrifterna i denna lag meddelas till uppfyllande av Sveriges förplik-
telser enligt avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.
2 § Lagen gäller personlig skyddsutrustning som konsumenter i inte obetyd-
lig omfattning utnyttjar eller kan komma att utnyttja för privat bruk.
Med personlig skyddsutrustning avses i lagen varor som är avsedda att en-
samma eller i förening med andra varor bäras eller hållas av en person till
skydd mot hälso- och säkerhetsrisker.
3 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om att lagen inte skall gälla vissa slag av personlig skyddsutrust-
ning.
Krav på personlig skyddsutrustning
4§ En näringsidkare får tillhandahålla personlig skyddsutrustning bara om
den uppfyller sådana krav som föreskrivs av regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer och som avser
1. skydd för hälsa och säkerhet,
2. utformning,
3. märkning och annan produktinformation.
Vad som sägs om tillhandahållande av personlig skyddsutrustning gäller
även erbjudande om och upplåtelse av nyttjanderätt till sådan utrustning.
Tillsyn m.m.
5 § Tillsyn över efterlevnaden av denna lag och av föreskrifter som har med-
delas med stöd av lagen eller av ett bemyndigande enligt den utövas av den
myndighet som regeringen bestämmer.
6 § En näringsidkare är skyldig att på anmaning av tillsynsmyndigheten
1. lämna tillsynsmyndigheten tillträde till utrymmen där personlig skydds-
utrustning förvaras,
2. lämna de upplysningar, handlingar, varuprover och liknande som be-
hövs för tillsynen.
Om en anmaning enligt första stycket inte följs, får tillsynsmyndigheten
förelägga näringsidkaren att fullgöra sin skyldighet. Ett sådant föreläggande
får förenas med vite.
7 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om
1. kontroll av att en personlig skyddsutrustning uppfyller sådana krav som
har föreskrivits med stöd av 4 §,
Prop. 1992/93:112
Propositionens
lagförslag
2. skyldighet för en näringsidkare att betala kostnader för provtagning och
undersökning av prover.
Produktsäkerhetslagens tillämplighet
8§ Produktsäkerhetslagen (1988:1604) skall tillämpas på sådana varor som
omfattas av denna lag.
Detta gäller även om varorna uppfyller sådana krav som har föreskrivits
med stöd av 4 §.
Straffbestämmelser m.m.
9 § Den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot 4 § skall dömas till
böter eller fängelse i högst ett år.
I ringa fall skall inte dömas till ansvar.
10 § Den som överträder ett vitesföreläggande eller vitesförbud enligt pro-
duktsäkerhetslagen (1988:1604) skall inte dömas till ansvar enligt 9 § för en
gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet.
11 § Allmänt åtal för brott mot denna lag får väckas bara efter medgivande
av den myndighet som regeringen bestämmer.
12 § En vara som har varit föremål för brott enligt denna lag eller dess värde
samt utbytet av sådant brott skall förklaras förverkade, om det inte är uppen-
bart oskäligt.
Överklagande
13 § Tillsynsmyndighetens beslut i enskilda fall enligt 6 § eller enligt före-
skrifter som har meddelats med stöd av 7 § får överklagas hos kammarrätten.
Prop. 1992/93:112
Propositionens
lagförslag
Denna lag träder i kraft den dag som regeringen bestämmer.
4 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 112
RÅDETS DIREKTIV
av den 21 december 1989
om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om personlig
skyddsutrustning
(89/686/EEG)
Prop. 1992/93:112
Bilaga 1
EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT
DETTA DIREKTIV
med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska
ekonomiska gemenskapen och särskilt artikel 100a i detta,
med beaktande av kommissionens forslag1,
i samarbete med Europaparlamentet2,
med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs
yttrande3, och
med beaktande av följande:
Det är nödvändigt att besluta om åtgärder i syfte att gradvis
upprätta den inre marknaden under en period fram till den 31
december 1992. Den inre marknaden omfattar ett område utan
inre gränser inom vilket fri rörlighet för varor, personer,
tjänster och kapital garanteras.
Flera medlemsstater har de senaste åren antagit bestämmelser
som täcker många typer av personlig skyddsutrustning i syfte
att särskilt skydda allmänhetens hälsa, förbättra säkerheten i
arbetet och att garantera användarskydd.
Dessa nationella bestämmelser är ofta mycket detaljerade
beträffande kraven på utförande, tillverkning, kvalitetsnivå,
provning och certifiering av personlig skyddsutrustning i syfte
att skydda människor mot skador och sjukdomar.
I synnerhet nationella bestämmelser om säkerheten i arbetet
gör användning av personlig skyddsutrustning obligatorisk.
Många krav tvingar arbetsgivare att tillhandahålla sin personal
lämplig personlig skyddsutrustning, när det saknas eller när
det inte är lämpligt att prioritera gemensamma skyddsåtgärder.
Nationella bestämmelser om personlig skyddsutrustning skiljer
sig väsentligt från en medlemsstat till en annan. De kan
sålunda utgöra ett handelshinder med direkta följder för
upprättandet av en väl fungerande gemensam marknad.
Det är nödvändigt att harmonisera dessa olika nationella be-
stämmelser för att säkerställa fri rörlighet för dessa produkter
utan att på något satt sänka redan gällande krav på skyddsni-
våer i medlemsstaterna och för att se till att de höjs
om det är nödvändigt.
Bestämmelserna om utförandet och tillverkningen av personlig
skyddsutrustning som finns i detta direktiv och som är
grundläggande särskilt för strävanden att garantera en säkrare
arbetsmiljö, påverkar inte tillämpningen av bestämmelser om
användningen av sådan utrustning och om organisationen av
skyddet för arbetstagarnas hälsa och säkerhet i arbetet.
Detta direktiv definierar endast de grundkrav som den per-
sonliga skyddsutrustningen skall uppfylla. För att bedöma om
dessa grundkrav uppfylls, är det viktigt att det finns harmoni-
serade europeiska standarder särskilt för utformning och
tillverkning av personlig skyddsutrustning samt specifikationer
och provningsmetoder för personlig skyddsutrustning. Över-
ensstämmelse med dessa standarder medför att man utgår från
att dessa produkter överensstämmer med ovannämnda grund-
krav. Sådana harmoniserade europeiska standarder utarbetas
av privata organ och skall bibehålla sin status av ej bindande
texter. I detta avseende är Europeiska organisationen för
standardisering (CEN) och Europeiska organisationen för
standardisering inom elområdet (CENELEC) behöriga organ
som har blivit bemyndigade att fastställa harmoniserade
standarder enligt de allmänna riktlinjer som reglerar sam-
arbetet mellan kommissionen och dessa organ. Dessa riktlinjer
ratificerades den 13 november 1984. I detta direktiv menas
med en harmoniserad standard en text med tekniska specifika-
tioner (en europeisk standard eller ett harmoniseringsdoku-
ment), som har fastställts av ett eller av båda dessa ovan-
nämnda organ på anmodan av kommissionen i enlighet med
rådets direktiv 83/189/EEG av den 28 mars 1983, som
fastställer ett förfarande för att tillhandahålla information om
tekniska standarder och regler4 i dess lydelse enligt direktiv
88/182/EEGsoch enligt de ovannämnda allmänna riktlinjerna.
Det skulle vara klokt att övergångsvis och enligt kraven i
fördraget bibehålla och tillämpa status quo beträffande
överensstämmelsen med existerande nationella standarder för
personlig skyddsutrustning, vilka inte täcks av harmoniserade
standarder det datum då detta direktiv antas. Detta gäller i
avvaktan på att man fastställer harmoniserade standarder.
Dessa kommer att bli många och det kommer att innebära en
hel del arbete att utarbeta dem inom den tidsram som fast-
ställts för att förverkliga den inre marknaden.
1 EGT nr C 141, 30.5.1988, s. 14.
2 EGT nr C 12, 16.1.1989, s. 109,
EGT nr C 304, 4.12.1989, s. 29.
3 EGT nr C 337, 31.12.1988, s. 37.
4 EGT nr L 109, 26.4.1983, s. 8.
5 EGT nr L 81, 26.3.1988, s. 75.
SLUTLIG
50
Med hänsyn till dels den allmänna och övergripande roll som
den ständiga kommittén spelar och i synnerhet dess del i
utarbetandet av standardtillämpningar, dels funktionen hos
existerande europeiska standardiseringsöverenskommelser.är
denna ständiga kommitté särskilt lämpad for uppgiften att
biträda kommissionen med att kontrollera att de harmoniserade
standarderna inom gemenskapen överensstämmer med varan-
dra. Kommittén har bildats enligt artikel 5 i direktiv 83/189/
EEG for standardiseringspolicy på gemenskapsnivå.
Uppfyllandet av dessa tekniska krav skall kontrolleras for att
säkerställa ett adekvat skydd for användare och tredje man.
Existerande kontrollförfaranden kan skilja sig åt avsevärt från
en medlemsstat till en annan. För att undvika många kontrol-
ler, vilket bara hindrar fri rörelse for personlig skyddsutrust-
ning, bör man ömsesidigt godkänna de kontroller som gjorts
av medlemsstaterna. För att underlätta ett sådant godkännande
är det nödvändigt att fastställa harmoniserade förfaranden
inom gemenskapen och att harmonisera de kriterier som skall
beaktas för att välja de organ som skall ansvara för kontroll,
övervakning och verifikation.
Ramlagstiftningen bör förbättras så att arbetsmarknadens
parter bidrar på ett effektivt och lämpligt sätt i denna standar-
diseringsprocess.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
KAPITEL I
RÄCKVIDD, UTSLÄPPANDE PÄ MARKNADEN OCH
FRI RÖRLIGHET
Artikel 1
1. Detta direktiv gäller personlig skyddsutrustning.
Det fastställer i fråga om sådan utrustning villkoren för hur
den får släppas ut på marknaden och den fria rörligheten inom
gemenskapen samt de grundläggande säkerhetskrav, som en
personlig skyddsutrustning skall uppfylla för att skydda
användarnas hälsa och säkerhet.
2. I detta direktiv menas med en personlig skyddsutrustning
varje utrustning, som är avsedd att bäras eller hållas av en
person till skydd mot en eller flera hälso- eller säkerhetsrisker.
Uttrycket personlig skyddsutrustning skall även täcka
a) en enhet som utgörs av flera anordningar som har kom-
binerats av tillverkaren för att skydda en person mot en
eller flera potentiella samtidiga risker,
b) en skyddsanordning, fast eller löstagbar, som är kom-
binerad med en personlig utrustning som inte har
Prop. 1992/93:112
Bilaga 1
skyddskaraktär och som bärs eller hålls av en person
vid utförandet av en särskild uppgift, och
c) utbytbara komponenter i personliga skyddsutrustningar
som är väsentliga för en tillfredsställande funktion och
som uteslutande används för sådan utrustning.
3. Vaije system som släpps ut på marknaden i samband
med en personlig skyddsutrustning för att koppla denna till en
annan extern kompletterande anordning skall anses ingå i
utrustningen, även om systemet inte är avsett att bäras eller
hållas permanent av användaren under hela den period han
exponeras för en risk.
4. Detta direktiv gäller inte
— en personlig skyddsutrustning som täcks av ett annat
direktiv som är avsett att uppfylla samma mål som detta
direktiv i fråga om dels utsläppandet av produkter på
marknaden, dels fri rörlighet för varor, dels säkerheten,
och
— de kategorier av personlig skyddsutrustning som spe-
cificerats i förteckningen över undantagna produkter i
bilaga 1 oberoende av vad som sägs i första streck-
satsen.
Artikel 2
1. Medlemsstaterna skall vidta alla nödvändiga åtgärder för
att säkerställa att en personlig skyddsutrustning som nämns i
artikel 1 kan släppas ut på marknaden och tas i bruk endast
om den ger skydd i fråga om användarnas hälsa utan att det
inverkar negativt på hälsa och säkerhet för andra människor,
husdjur eller varor. Detta gäller när de underhålls på rätt sätt
och används för avsett ändamål.
2. Detta direktiv skall inte inskränka rätten för medlems-
staterna att fastställa, i enlighet med fördraget, de krav som de
anser vara nödvändiga för att säkerställa användarnas säkerhet
förutsatt att detta inte ger upphov till ändringar av personliga
skyddsutrustningar som skulle kunna resultera i att de inte
överensstämmer med bestämmelserna i detta direktiv.
3. Medlemsstaterna skall inte förhindra att man på var-
umässor, utställningar och liknande visar en personlig skydds-
utrustning som inte överensstämmer med bestämmelserna i
detta direktiv, förutsatt att ett lämpligt anslag är uppsatt som
anger detta och förbjuder förvärv eller användning av den för
vilket ändamål det än må vara, förrän tillverkaren eller den
som representerar honom i gemenskapen har sett till att den
personliga skyddsutrustningen överensstämmer med bestäm-
melserna.
Artikel 3
Den personlig skyddsutrustning som avses i artikel 1 skall
uppfylla de grundläggande hälso- och säkerhetskrav som
fastställts i bilaga 2.
Artikel 4
1. Medlemsstaterna får inte begränsa, hindra eller förbjuda
att personliga skyddsutrustningar eller komponenter till dem
51
som uppfyller bestämmelserna i detta direktiv och som bär
EG-märket släpps ut på marknaden.
2. Medlemsstaterna får inte begränsa, hindra eller förbjuda
att komponenter till personliga skyddsutrustningar som inte
bär EG-märket och vilka är avsedda att ingå i en personlig
skyddsutrustning släpps ut på marknaden, förutsatt att de inte
är väsentliga för att en skyddsutrustning skall fungera på ett
tillfredsställande sätt.
Prop. 1992/93:112
Bilaga 1
fyller de tillämpliga grundkraven enligt artikel 3, skall kom-
missionen eller den berörda medlemsstaten hänskjuta frågan
till den kommitté som bildats enligt direktiv 83/189/EEG1 och
ange skälen till det. Kommittén skall avge ett yttrande utan
dröjsmål.
Mot bakgrund av kommitténs yttrande skall kommissionen an-
mäla till medlemsstaterna om de berörda standarderna från
publikationer enligt artikel 5 skall strykas eller ej.
Artikel 5
1. Medlemsstaterna skall anse att den personliga skydds-
utrustning som avses i artikel 8.3 överensstämmer med
grundkraven i artikel 3 om den har EG-märket och om till-
verkaren på begäran kan förete en försäkran om överensstäm-
melse enligt artikel 12.
2. Medlemsstaterna skall utgå från att en personlig skydd-
sutrustning enligt artikel 8.2 uppfyller grundkraven enligt
artikel 3 om den har ett EG-märke och tillverkaren på begäran
kan förete, inte bara en försäkran enligt artikel 12, utan även
ett intyg som utfärdats av det enligt artikel 9 anmälda kontrol-
lorganet. Intyget visar dels att utrustningen överensstämmer
med de relevanta nationella standarder som anpassats till de
harmoniserade standarderna, dels att det har bedömts på
EG-typkontrollnivå enligt första strecksatsen i artikel 10.4 a
och b.
Om en tillverkare inte har tillämpat eller bara delvis har
tillämpat de harmoniserade standarderna eller om det inte
finns några sådana, skall intyget som utfärdats av det anmälda
kontrollorganet ange att grundkraven uppfylls enligt andra
strecksatsen i artikel 10.4 a och b.
3. Den personliga skyddsutrustning som avses i artikel 8.2
och för vilken det inte finns harmoniserade standarder får
under en övergångsperiod fram till senast den 31 december
1992 fortsätta att behandlas enligt de nationella bestämmelser
som redan är i kraft det datum då detta direktiv antas,
förutsatt att dessa är förenliga med bestämmelserna i för-
draget.
4. Kommissionen skall offentliggöra beteckningarna på de
harmoniserade standarderna i Europeiska gemenskapernas
officiella tidning.
Medlemsstaterna skall offentliggöra beteckningarna på de
nationella standarderna som anpassats till de harmoniserade
standarderna.
5. Medlemsstaterna skall säkerställa att lämpliga åtgärder
vidtas före den 30 juni 1991 för att göra det möjligt för
arbetsmarknadens parter att ha ett inflytande på nationell nivå
i processen att utarbeta harmoniserade standarder och att
revidera dem.
Artikel 6
1. Om en medlemsstat eller kommissionen skulle anse att
de harmoniserade standarder som avses i artikel 5 inte helt
2. Den ständiga kommittén som bildats enligt artikel 6.2 i
direktiv 89/392/EEG2får, enligt det förfarande som beskrivs
nedan, underrättas om alla de frågor som genomförande och
praktisk tillämpning av detta direktiv kan ge upphov till.
Representanten från kommissionen skall underställa kommittén
ett förslag till åtgärder. Kommittén skall yttra sig om förslaget
inom en tidsfrist som ordföranden fastställer beroende på hur
brådskande ärendet är, vid behov genom omröstning.
Yttrandet skall tas till protokollet. Dessutom skall varje
medlemsstat ha rätt att be att dess åsikt antecknas i pro-
tokollet.
Kommissionen skall ta synnerlig hänsyn till det yttrande
kommittén lämnat. Den skall informera kommittén på vilket
sätt man har beaktat yttrandet.
Artikel 7
1. Om en medlemsstat upptäcker att en personlig skyddsut-
rustning som har ett EG-märke och som används för avsett
ändamål skulle kunna medföra en säkerhetsrisk för människor,
husdjur eller egendom, skall den vidta alla nödvändiga
åtgärder för att dels ta bort utrustningen från marknaden, dels
förbjuda utsläppandet på marknaden och fri rörlighet för den.
Den berörda medlemsstaten skall omedelbart informera kom-
missionen om en sådan åtgärd och ange skälen för beslutet och
särskilt fastställa om den bristande överensstämmelsen beror
på
a) att grundkraven enligt artikel 3 inte uppfyllts,
b) en otillfredsställande tillämpning av de standarder som
avses i artikel 5, eller
c) en brist i de standarder som avses i artikel 5.
2. Kommissionen skall inleda diskussioner med de berörda
parterna så snart som möjligt. Om kommissionen efter dis-
kussionen beslutar att den vidtagna åtgärden var befogad,
1 EGT Nr L 109, 26.4.1983, s. 8.
2 EGT Nr L 183, 29.6.1989, s. 9.
52
skall den omedelbart informera medlemsstaten och alla övriga
medlemsstater om detta. Om kommissionen beslutar att den
vidtagna åtgärden inte var befogad, skall den omedelbart
informera den berörda medlemsstaten och tillverkaren eller
den som representerar denne i gemenskapen om detta. Om
beslutet som avses i punkt 1 orsakas av en brist i standarder-
na, skall kommissionen hänskjuta frågan till den kommitté
som avses i artikel 6.1, under forutsättning att den berörda
medlemsstaten avser att ansluta sig till beslutet och inleda ett
förfarande enligt artikel 6.2.
3. Om en personlig skyddsutrustning som inte överensstäm-
mer med de aktuella kraven bär EG-märket, skall den berörda
medlemsstaten vidta lämpliga åtgärder mot dem som är
ansvariga för anbringandet av märket och informera kommis-
sionen och övriga medlemsstater om detta.
4. Kommissionen skall säkerställa att medlemsstaterna är
informerade om utvecklingen och resultaten av ett förfarande
enligt denna artikel.
KAPITEL II
CERTIFIERINGSFÖ RF ARANDEN
Artikel 8
1. Innan en typ av personlig skyddsutrustning siäpps ut på
marknaden, skall tillverkaren eller den som representerar
honom i gemenskapen samla den tekniska dokumentation som
avses i bilaga 3, så att den vid behov kan inges till behöriga
myndigheter.
2. Innan serietillverkning påböijas av andra personliga
skyddsutrustningar än de som avses i punkt 3, skall till-
verkaren eller den som representerar honom i gemenskapen
lämna in sådan utrustning för EG-typkontroll enligt artikel 10.
3. EG-typkontroll skall inte krävas när det gäller personlig
skyddsutrustning av enkelt slag, om konstruktören utgår från
att användaren själv kan bedöma skyddsnivån mot de minimala
riskerna, vilkas gradvisa effekt användaren på ett säkert sätt
kan identifiera i god tid.
Till denna kategori skall uteslutande räknas den personliga
skyddsutrustning som avser att skydda bäraren mot
— mekanisk inverkan vars effekter är ytliga (trädgårds-
handskar, fingerborgar),
— svaga rengöringsmedel med verkan som snabbt går över
(handskar mot utspädda lösningar etc.),
— risker vid hantering av heta komponenter där använda-
ren inte exponeras för en temperatur som överskrider
50°C eller för skadlig inverkan av slag eller stötar
(handskar, förkläden för yrkesbruk etc),
— klimatisk inverkan av varken ovanlig eller extrem art
(huvudbonad, kläder efter årstid, fotbeklädnader etc.)
Prop. 1992/93:112
Bilaga 1
— smärre stötar och vibrationer som inte kan ge perma-
nenta sjukliga förändringar (stötskyddsmössor, hand-
skar, lätta fotbeklädnader etc.), och
— solljus (solglasögon).
4. Tillverkningen av personlig skyddsutrustning skall
underkastas följande krav:
a) Enligt tillverkarens val, ett av de förfaranden som avses
i artikel 11 när det gäller komplicerad personlig skydds-
utrustning avsedd att skydda mot livs fara eller mot
allvarlig permanent skada och där konstruktören utgår
från att användaren inte själv kan upptäcka risken i tid.
Denna kategori omfattar endast
— filterskydd mot fasta partiklar och vätskepartiklar,
irriterande, skadliga, giftiga eller radioaktiva gaser
eller ångor,
— andningsapparater som avgränsar fullständigt mot
den omgivande luften samt dykapparater,
— personlig skyddsutrustning som ger ett begränsat
skydd mot kemisk påverkan eller mot joniserande
strålning,
— flyktutrustning mot höga temperaturer vilkas effek-
ter kan jämföras med en lufttemperatur på 100°C
eller mer, varvid det kan förekomma infraröd
strålning, flammor eller större mängder metall-
stänk,
— flyktutrustning mot låg omgivningstemperatur vars
effekter motsvarar en lufttemperatur på -50°C eller
lägre,
— fallskydd,
— personlig skyddsutrustning mot elektriska risker i
form av farliga spänningar eller personlig skyddsut-
rustning som isolerar vid högspänningsarbete, och
— motorcykelhjälmar och visir.
b) EG-försäkran om överensstämmelse som avses i artikel
12 för alla personliga skyddsutrustningar.
Artikel 9
1. Varje medlemsstat skall informera kommissionen och de
övriga medlemsstaterna om de kontrollorgan som ansvarar för
utförandet av de certifieringsförfaranden som avses i artikel 8.
I informationssyfte skall kommissionen offentliggöra och
aktualisera en förteckning över dessa organ och det nummer
den givit dem i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.
2. Medlemsstaterna skall tillämpa de kriterier som fast-
ställts i bilaga 5 när de bedömer de organ som skall anges i en
sådan anmälan. De organ som uppfyller de kr?- rier för
godkännande som fastställts i de aktuella harmoniserade
standarderna skall anses uppfylla dessa kriterier.
53
3. En medlemsstat skall återkalla sitt godkännande for ett
sådant organ om den kommer fram till att organet inte längre
uppfyller kriterierna i bilaga 5. Den skall omedelbart in-
formera kommissionen och övriga medlemsstater om åtgärden.
EG-TYPKONTROLL
Artikel 10
1. EG-typkontroll är det förfarande genom vilket det
godkända kontrollorganet fastställer och intygar att en typ av
personlig skyddsutrustning uppfyller de tillämpliga bestämmel-
serna i detta direktiv.
2. Ansökan om EG-typkontroll av den aktuella utrustningen
skall göras av tillverkaren eller den som representerar honom
i gemenskapen och ställas till ett godkänt kontrollorgan. Den
som representerar honom i gemenskapen skall vara etablerad
i gemenskapen.
3. Ansökan skall innehålla
— namn och adress på tillverkaren eller den som repre-
senterar honom i gemenskapen och på den anläggning
där den personliga skyddsutrustningen tillverkas, och
— tillverkarens tekniska konstruktionsunderlag i enlighet
med bilaga 3.
Ansökan skall åtföljas av det antal exemplar som är tillämpligt
for den utrustning som skall godkännas.
4. Det anmälda kontrollorganet skall utföra EG-typkontrol-
len på följande sätt:
a) Granskning av tillverkarens tekniska konstruktions-
underlag.
— Organet skall granska tillverkarens tekniska kon-
struktionsunderlag for att fastställa att det är lämp-
ligt i forhållande till de harmoniserade standarderna
enligt artikel 5.
— Om en tillverkare inte har tillämpat eller bara
delvis har tillämpat de harmoniserade standarderna
eller om det inte finns några sådana, skall det
anmälda kontrollorganet kontrollera att de tekniska
specifikationer som tillverkaren använder uppfyller
grundkraven innan tillverkarens tekniska konstruk-
tionsunderlag granskas for att fastställa om under-
laget uppfyller dessa tekniska specifikationer.
b) Kontroll av utrustningen.
— Kontrollorganet skall förvissa sig om att utrust-
ningen har tillverkats enligt tillverkarens tekniska
konstruktionsunderlag och att den erbjuder be-
tryggande säkerhet vid användning for sitt ändamål.
— Organet skall utföra de kontroller och provningar
som behövs for att fastställa att utrustningen över-
ensstämmer med de harmoniserade standarderna.
— Om en tillverkare inte har tillämpat eller bara
delvis har tillämpat de harmoniserade standarderna
eller om det inte finns några sådana, skall det
anmälda kontrollorganet utföra nödvändiga kontrol-
ler och provningar för att fastställa om utrustningen
överensstämmer med de tekniska specifikationer
som tillverkaren använt under förutsättning att de
är tillfredsställande med hänsyn till grundkraven.
Prop. 1992/93:112
Bilaga 1
5. Om utrustningen uppfyller de tillämpliga bestämmelser-
na, skall kontrollorganet utfarda ett EG-typkontrollintyg och
meddela sökanden detta. Detta intyg skall innehålla resultaten
av granskningen och redovisa eventuella villkor som hör ihop
med utfärdandet. Detta skall även innehålla de beskrivningar
och ritningar som behövs for att identifiera den godkända
utrustningen.
Kommissionen, andra anmälda kontrollorgan och övriga
medlemsstater kan erhålla en kopia av intyget samt efter en
motiverad begäran, en kopia av tillverkarens tekniska kon-
struktionsunderlag och rapporter om de utförda kontrollerna
och provningarna.
Konstruktionsunderlaget skall hållas tillgängligt for behöriga
myndigheter under 10 år efter det att en personlig skyddsut-
rustning har släppts ut på marknaden.
6. Vaije kontrollorgan som vägrar att utfarda ett EG-typ-
kontrollintyg skall informera de övriga kontrollorganen om
detta. Ett kontrollorgan som drar tillbaka ett EG-typkontrollin-
tyg skall informera den medlemsstat som godkänt kontrollor-
ganet om detta. Medlemsstaten skall därefter informera övriga
medlemsstater och kommissionen och ange skälen for sitt
beslut.
KONTROLL AV TILLVERKAD PERSONLIG
SKYDDSUTRUSTNING
Artikel 11
A. EG-kvalitetskontrollsystem for färdiga produkter
1. En tillverkare skall vidta alla nödvändiga åtgärder for att
säkerställa att tillverkningsprocessen inklusive slutkontrollen
och provningen av personliga skyddsutrustningar garanterar en
jämn produktionskvalitet och att skyddsutrustningarna över-
ensstämmer med den typ som beskrivits i EG-typkontrollinty-
get och med de tillämpliga grundkraven i detta direktiv.
2. Ett anmält kontrollorgan som valts av en tillverkare
skall utföra alla nödvändiga kontroller. Dessa kontroller skall
utföras slumpvis, normalt med minst ett års intervall.
3. En lämpligt provurval av personliga skyddsutrustningar
skall undersökas. Lämpliga provningar som fastställts i de
harmoniserade standarderna och som är nödvändiga for att
bedöma överensstämmelsen med grundkraven i detta direktiv
skall göras för att kontrollera att de personliga skyddsutrust-
ningarna överensstämmer med den typ som beskrivs i intyget.
4. Om organet inte är samma organ som har utfärdat det
aktuella EG-typkontrollintyget, skall det kontakta sistnämnda
organ vid svårigheter med bedömning av de valda provens
överensstämmelse med den godkända typen.
5. Det anmälda kontrollorganet skall förse tillverkaren med
en provningsrapport. Om rapporten slår fast att tillverkningen
inte är jämn eller att skyddsutrustningarna inte överensstäm-
mer med den typ som beskrivits i EG-typkontrollintyget eller
54
de aktuella grundkraven, skall organet vidta lämpliga åtgärder
med hänsyn till den typ av fel som noterats och informera den
medlemsstat som anmält organet.
6. Tillverkaren skall på begäran kunna förete rapporten
från det anmälda kontrollorganet.
B. System for att genom övervakning säkerställa EG—
kvalitet på tillverkningen
1. Systemet
a) Vid detta förfarande skall tillverkaren inge en ansökan
om godkännande av sitt kvalitetskontrollsystem till ett
anmält kontrollorgan som han själv väljer.
Denna ansökan skall innehålla
— all information om den aktuella kategorin av per-
sonlig skyddsutrustning och, när det behövs, doku-
mentation om den godkända utrustningen,
— dokumentation om kvalitetskontrollsystemet, och
— en garanti att uppfylla de skyldigheter som kvali-
tetskontrollsystemet medför och att bibehålla dess
ändamålsenlighet och effektivitet.
b) Inom ramen for kvalitetskontrollsystemet skall varje
personlig skyddsutrustning undersökas och de prov-
ningar enligt avsnitt A stycket 3 som behövs skall
utföras for att kontrollera att utrustningen överensstäm-
mer med de tillämpliga grundkraven i detta direktiv.
Dokumentationen om kvalitetskontrollsystemet skall
bl.a. innehålla en tillfredsställande beskrivning av
— kvalitetsmålen, organisationsplanen, de ansvariga
tjänstemännens förpliktelser och befogenheter när
det gäller produktkvaliteten,
— de kontroller och provningar som skall utföras efter
tillverkning,
— sättet att kontrollera att kvalitetskontrollsystemet
fungerar på ett tillfredsställande sätt.
c) Organet skall bedöma kvalitetskontrollsystemet för att
fastställa huruvida det uppfyller bestämmelserna enligt
stycket 1 b. Organet skall utgå ifrån att de kvalitets-
kontrollsystem som tillämpar harmoniserade standarder
uppfyller dessa bestämmelser.
Kontrollorganet som genomför revisioner skall göra alla
objektiva bedömningar som behövs av delarna i kvali-
tetskontrollsystemet. Organet skall särskilt kontrollera
att systemet garanterar att tillverkad skyddsutrustning
överensstämmer mned den godkända utrustningen.
Beslutet skall meddelas till tillverkaren. Det skall
innehålla resultatet av kontrollen och ett motiverat
beslut angående bedömningen.
d) Tillverkaren skall informera det organ som godkände
kvalitetskontrollsystemen om varje plan att ändra systemet.
Prop. 1992/93:112
Bilaga 1
Organet skall granska de föreslagna ändringarna och besluta
om det ändrade kvalitetskontrollsystemet uppfyller de till-
ämpliga bestämmelserna. Organet skall meddela beslutet till
tillverkaren. Meddelandet skall innehålla resultatet av kontrol-
len och ett motiverat beslut angående bedömningen.
2. övervakning
a) Syftet med övervakning är att säkerställa att en till-
verkare på rätt sätt uppfyller de skyldigheter som
uppkommer genom det godkända kvalitetskontrollsyste-
met.
b) Tillverkaren skall medge organet tillträde for kontrollän-
damål till platser där den personliga skyddsutrustningen
kontrolleras, provas och lagras. Han skall förse organet
med all nödvändig information, i synnerhet
— dokumentation om kvalitetskontrollsystemet,
— teknisk dokumentation, och
— manualer om kvalitetskontroll.
c) Organet skall med jämna mellanrum utföra revisioner
for att säkerställa att tillverkaren bibehåller och till-
ämpar det godkända kvalitetskontrollsystemet. Organet
skall förse tillverkaren med en kopia av revisions-
rapporten.
d) Dessutom skall organet kunna göra oanmälda besök hos
tillverkaren. I samband med sådana besök skall organet
förse tillverkaren med en rapport från besöket och vid
behov en revisionsrapport.
e) Tillverkaren skall på begäran kunna förete rapporten
från det anmälda kontrollorganet.
EG-FÖRSÄKRAN OM ÖVERENSSTÄMMELSE AN-
GÅENDE TILLVERKNING
Artikel 12
EG-försäkran om överensstämmelse är det förfarande genom
vilket tillverkaren
1. upprättar en försäkran på den blankett som återfinns i
bilaga 6 i vilken intygas att den personliga skyddsutrust-
ning som släppts ut på marknaden överenstämmer med
bestämmelserna i detta direktiv. Syftet med försäkran är
att den skall föreläggas behöriga myndigheter,
2. anbringar EG-märket enligt artikel 13 på varje personlig
skyddsutrustning.
KAPITEL III
EG-MÄRKET
Artikel 13
1. EG-märket består av bokstäverna MCE" åtföljt av de två
sista siffrorna i det årtal då märket anbringades och om ett
55
anmält kontrollorgan har utfört en EG-typkontroll som avses
i artikel 10, skall dess nummer läggas till.
Den form av märke som skall användas visas i bilaga 4.
2. EG-märket skall anbringas på vaije producerad skydds-
utrustning och dess emballage så att det är synligt, läsligt och
varaktigt under den förutsägbara användningstiden för ifråga-
varande utrustning.
3. Märken eller inskriptioner som kan sammanblandas med
EG-märket får inte anbringas på personliga skyddsutrust-
ningar.
KAPITEL IV
SLUTBESTÄMMELSER
Artikel 14
Vaije beslut som fattas för att införa detta direktiv och som
leder till restriktioner, när det gäller att släppa ut personliga
skyddsutrustningar på marknaden, skall åtföljas av en detalje-
rad förklaring till detta. Den berörda parten skall meddelas
beslutet utan dröjsmål och informeras om möjligheterna att
överklaga enligt gällande lagstiftning i den berörda med-
lemsstaten och om sista datum för detta.
Prop. 1992/93:112
Bilaga 1
Artikel 15
Kommissionen skall vidta nödvändiga åtgärder för att garante-
ra att fakta rörande alla beslut som är relevanta när det gäller
tillämpningen av detta direktiv görs tillgängliga.
Artikel 16
1. Före den 31 december 1991 skall medlemsstaterna anta
och offentliggöra de lagar och andra författningar som behövs
för att följa detta direktiv. Medlemsstaterna skall omedelbart
informera kommissionen om detta.
De skall tillämpa dessa bestämmelser fr.o.m. den 1 juli 1992.
2. Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna
texterna till de bestämmelser i nationella författningar som de
antar inom det område som omfattas av detta direktiv.
Artikel 17
Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.
Utfärdat i Bryssel den 21 december 1989.
Pä rådets vägnar
E. CRESSON
Ordförande
56
Prop. 1992/93:112
Bilaga 1
BILAGA 1
UTTÖMMANDE FÖRTECKNING ÖVER KATEGORIER AV PERSONLIGA SKYDDS-
UTRUSTNINGAR SOM INTE TÄCKS AV DETTA DIREKTIV
1. Personlig skyddsutrustning som utformats och tillverkats speciellt för att användas av
militära styrkor eller för att upprätthålla lag och ordning (hjälmar, sköldar etc.).
2. Personlig skyddsutrustning för självförsvar (aerosolbehållare, utrustning som används i
avskräckande syfte.).
3. Personlig skyddsutrustning som utformats och tillverkats för privat bruk mot
— ogynnsamma väderleksförhållanden (huvudbonad, årstidsbetonade kläder, fotbe-
klädnader, paraplyer etc.),
— fukt och vatten (diskhandskar etc.), eller
— hetta (handskar etc.).
4. Personlig skyddsutrustning som inte bärs ständigt och som är avsedd för skydd eller
räddning av personer på fartyg eller flygplan.
57
Prop. 1992/93:112
Bilaga 1
i.
1.1.
1.1.1.
1.1.2.
1.1.2.1.
1.1.2.2.
1.2.
1.2.1.
1.2.1.1.
1.2.1.2.
1.2.1.3.
1.3.
1.3.1.
BILAGA 2
GRUNDKRAV FÖR HÄLSA OCH SÄKERHET
ALLMÄNNA KRAV SOM TILLÄMPAS PÅ ALLA PERSONLIGA SKYDDSUT-
RUSTNINGAR
En personlig skyddsutrustning skall ge tillfredsställande skydd mot alla förekommande
risker .
Principer för utförande
Ergonomi
En personlig skyddsutrustning skall vara utformad och tillverkad så att användaren under
de förutsägbara användningsförhållandena för vilka den är avsedd kan utföra den
riskfyllda verksamheten på ett normalt sätt och samtidigt få högsta möjliga skydd.
Skyddsnivåer och -klasser
Högsta möjliga skyddsnivå
Den optimala skyddsnivå som skall beaktas vid utformningen är den över vilken de
olägenheter som bärandet av en personlig skyddsutrustning innebär skulle förhindra en
effektiv användning av utrustningen under den tid användaren exponeras för en risk eller
utför normalt arbete.
Lämpliga skyddsklasser för olika risknivåer
Om olika förutsägbara användningsförhållandenär sådana att flera nivåer av samma risk
kan särskiljas, skall man ta hänsyn till lämpliga skyddsklasser vid utformningen av den
personliga skyddsutrustningen.
Ofarligheten hos en personlig skyddsutrustning
Frånvaro av risker och andra inbyggda skadliga faktorer
En personlig skyddsutrustning skall utformas och tillverkas så att man förebygger risker
och andra skadliga faktorer under förutsägbara användningsförhållanden.
Lämpligt material
Material och delar som ingår i en personlig skyddsutrustning inklusive alla de produkter
som kan avgå genom åldrande e.d.får inte påverka användarens hälsa på ett ogynnsamt
sätt.
Tillfredsställande yta på alla de delar av en personlig skyddsutrust-
ning som är i kontakt med användaren
Ingen del av en personlig skyddsutrustning som är i kontakt eller kan komma i kontakt
med användaren när utrustningen bärs får vara grov, ha skarpa kanter, utskjutande delar
och liknande, som kan orsaka onödig irritation eller skador.
Maximal hindersamhet för användaren
Vaije hinder i rörelsefriheten, i de arbetsställningar som skall intas och i känselper-
ceptionen skall minimeras. En personlig skyddsutrustning får inte heller orsaka rörelser
som utsätter användaren eller andra personer för fara.
Bekvämlighet och effektivitet
Anpassning av en personlig skyddsutrustning till användarens kroppskonstitution
En personlig skyddsutrustning skall vara utformad och tillverkad så att den lätt kan tas
på och hållas på plats under en förutsägbar användningsperiod. Man skall beakta
omgivande faktorer, rörelser som skall göras och ställningar som skall intas. Därför
skall det vara möjligt att på ett optimalt sätt anpassa den personliga skyddsutrustningen
till användarens kroppskonstitution genom alla medel t.ex. lämpliga justerings- och
fastsättningsanordningar eller genom att tillhandahålla ett lämpligt storlekssortiment.
Vikt och hållfasthet
En personlig skyddsutrustning skall vara så lätt som möjligt men samtidigt stark och
effektiv.
58
Prop. 1992/93:112
Bilaga 1
1.3.3.
1.4.
2.
2.1.
2.2.
2.3.
Förutom de ytterligare speciella krav som de skall uppfylla for att ge ett gott skydd mot
de aktuella riskerna (se 3), skall en personlig skyddsutrustning kunna stå emot
omgivningens inverkan under förutsägbara användnings förhållanden.
Förenlighet av olika slag eller typer av personliga skyddsutrustningar som är utformade
för att användas samtidigt
Om samma tillverkare släpper ut flera skyddsutrustningsmodeller av olika slag eller
typer på marknaden för att garantera samtidigt skydd mot kombinerade risker för
kroppsdelar som gränsar till varandra, skall modellerna vara förenliga med varandra.
Information som tillhandahålla av tillverkaren
Förutom namn och adress på tillverkaren eller den som representerar honom i
gemenskapen, skall de instruktioner som tillverkaren skall utarbeta och tillhandahålla
när en personlig skyddsutrustning släpps ut på marknaden innehålla all nödvändig
information om följande:
a) Förvaring, användning, rengöring, underhåll, service och desinfektion. De
produkter for rengöring, underhåll och desinfektion som rekommenderas av
tillverkarna får inte ha någon ogynnsam effekt på den personliga skyddsutrustningen
eller användarna, när utrustningen används enligt de nämnda instruktionerna.
b) De prestanda som noterats vid typprovningen i samband med fastställandet av
skyddsnivåer eller -klasser.
c) Lämpliga tillbehör till den personliga skyddsutrustningen och egenskaper hos
lämpliga reservdelar.
d) Lämpliga skyddsklasser for olika risknivåer och motsvarande användningsbe-
gränsningar.
e) Kassationsdatum eller -period för en personlig skyddsutrustning eller vissa av dess
komponenter.
f) Lämpligt transportemballage.
g) Betydelsen av aktuell märkning (se 2.12).
Dessa instruktioner, som skall vara exakta och förståeliga, skall tillhandahållas minst på
det eller de officiella språket (språken) i mottagarlandet.
KOMPLETTERANDE KRAV GEMENSAMMA FÖR FLERA SLAG ELLER TYPER
AV PERSONLIG SKYDDSUTRUSTNING
Personliga skyddsutrustningar som har justeringsanordningar
Om en personlig skyddsutrustning har justeringsanordningar skall de vara utformade och
tillverkade så att felinställning inte kan uppstå utan att användaren vet om det under
förutsägbara användningsfarhållanden.
Personlig skyddsutrustning som omgärdar de delar av kroppen som skall skyddas
Så långt som möjligt skall en personlig skyddsutrustning som omgärdar de delar av
kroppen som skall skyddas vara tillräckligt ventilerad for att begränsa den svettning som
uppkommer genom användningen. Om så inte är fallet, skall den om möjligt vara
utrustad med anordningar som absorberar svett.
Personliga skyddsutrustningar för ansikte, ögon och andningsorgan
All begränsning av användarens synfölt orsakad av den personliga skyddsutrustningen
for ansiktet, ögonen eller andningsorganen skall minimeras.
Graden av optisk inverkan hos dessa typer av personlig skyddsutrustning skall vara
anpassad efter verksamhetens noggrannhetskrav eller långvarighet.
Vid behov skall en personlig skyddsutrustning behandlas mot imbildning eller förses
med egenskaper som förhindrar sådan.
En personlig skyddsutrustning som är avsedd for användare som behöver synkorrektion
skall kunna användas tillsammans med glasögon eller kontaktlinser.
59
Prop. 1992/93:112
Bilaga 1
2.4. Personliga skyddsutrustningar som åldras
Om det är känt att prestandan hos en ny personlig skyddsutrustning väsentligt kan
påverkas av åldrande, skall tillverkningsdatum och/eller om möjligt kassationsdatum
anges varaktigt och på sätt som inte kan missförstås på varje skyddsutrustning eller
utbytbar komponent som släppts ut på marknaden. Denna information skall även finnas
varaktigt angiven på emballaget.
Om en tillverkare inte kan garantera den personliga skyddsutrustningens livslängd, skall
hans anvisningar ge all nödvändig information så att köparen eller användaren kan
fastställa ett rimligt kassationsdatum med hänsyn till kvalitetsnivån på modellen och de
rådande förhållandena for förvaring, användning, rengöring, service och underhåll.
Om en avsevärd och snabb försämring av den personliga skyddsutrustningens prestanda
sannolikt skulle kunna orsakas av åldrande beroende på den regelbundet återkommande
rengöring som tillverkaren rekommenderar, skall han om möjligt anbringa ett märke på
vaije skyddsutrustningsartikel som släpps ut på marknaden. Märket skall ange högsta
antal rengöringar som kan utföras innan utrustningen behöver kontrolleras eller kasseras.
Om detta saknas, skall tillverkaren ge denna information i sina instruktioner.
2.5. Personliga skyddsutrustningar som kan fastna under användning
Om det under de förutsägbara användnings förhållandena finns risk att en personlig
skyddsutrustning fastnar i ett rörligt föremål och därigenom skapar en fara för
användaren, skall någon komponent hos skyddsutrustning ha en lämplig brottgräns och
därigenom eliminera risken.
2.6. Personliga skyddsutrustningar för användning i explosiv miljö
En personlig skyddsutrustning som är avsedd for användning i explosiv miljö skall vara
utformad och tillverkad så att den inte kan ge elektrisk, elektrostatisk eller genom slag
uppkommen ljusbåge eller gnista, som kan tända en explosiv blandning.
2.7. Personliga skyddsutrustningar avsedda for användning i nödsituation eller för att snabbt
kunna tas på eller av
Dessa slag av personlig skyddsutrustning skall vara utformade och tillverkade så att den
tid som krävs for att sätta fast eller ta bort dem minimeras.
Alla på- eller avtagningsanordningar skall fungera snabbt och enkelt.
2.8. Personliga skyddsutrustningar för användning i mycket farliga situationer
De instruktioner som tillverkaren tillhandahåller tillsammans med skyddsutrustningen
som skall användas i mycket farliga situationer enligt artikel 8.4 a skall bl.a. innehålla
information avsedd endast för användning av kompetenta utbildade personer som kan
tolka dem och se till att de tillämpas av användaren.
Instruktionerna skall även beskriva det förfarande som skall tillämpas för att kontrollera
att skyddsutrustningen är korrekt tillpassad och funktionsduglig när den används.
Om en personlig skyddsutrustning har larm som varnar om den normala skyddsnivån
inte uppnås, skall det vara utformat och anpassat så att det kan uppfattas av användaren
under de användnings förhållanden för vilka skyddsutrustningen tillhandahålls.
2.9. Personliga skyddsutrustningar som innehåller komponenter som kan justeras eller tas
bort av användaren
Alla komponenter till en personlig skyddsutrustning som kan justeras eller bytas ut av
användaren skall vara utformade och tillverkade så att de lätt kan justeras, sättas fast
och tas bort utan verktyg.
2.10. Personliga skyddsutrustningar för anslutning till yttre kompletterande anordning
Om skyddsutrustningen kan anslutas till en kompletterande anordning, skall anslutnings-
anordningen vara utformad och tillverkad så att den bara kan anslutas till lämplig
utrustning.
60
2.11.
2.12.
2.13.
2.14.
3.
3.1.
3.1.1.
3.1.2.
3.1.2.1.
3.1.2.2.
Prop. 1992/93:112
Bilaga 1
Personliga skyddsutrustningar som innefattar ett vätskecirkulationssystcm
Om en personlig skyddsutrustning har ett vätskecirkulationssystem skall detta väljas eller
utformas och byggas in så att man möjliggör att vätskan kan cirkulera nära den berörda
delen av kroppen oberoende av användarens kroppsställning eller rörelser under
förutsägbara användningsforhållanden.
Personliga skyddsutrustningar som har ett eller flera slag av identifierings- eller
igenkännings märkning som är direkt eller indirekt relaterade till hälsa eller säkerhet
Sådan identifierings- eller igenkänningsmärkning som är direkt eller indirekt relaterad
till hälsa och säkerhet och som anbringas på dessa typer eller slag av personlig
skyddsutrustning skall företrädesvis ha formen av symboler och vara fullt läsliga under
skyddsutrustningens förutsägbara användningstid. Dessutom skall denna märkning vara
komplett, exakt och förståelig så att inga missförstånd uppstår. Om denna märkning
innehåller ord eller meningar, skall de vara avfattade på det eller de officiella språken
i den medlemsstat där utrustningen skall användas.
Om en personlig skyddsutrustning (eller en komponent till en sådan) är for liten for att
man skall kunna anbringa hela eller en del av märkningen, skall relevant information
ges på emballaget och i tillverkarens instruktioner.
Personliga skyddsutrustningar i form av kläder som visuellt varslar om att en människa
är närvarande
En personlig skyddsutrustning i form av kläder avsedda for förutsägbara användnings för-
hållanden under vilka användaren skall synas och avteckna sig skall ha en (eller flera)
väl placerade ljuskällor eller reflexer med lämplig luminansnivå. De skall vara väl
synliga och ha goda färgegenskaper.
Personliga skyddsutrustningar for flera risker
All personlig skyddsutrustning som är avsedd att skydda användaren mot flera
potentiella samtidiga risker skall vara utformad och tillverkad så att den bl.a. uppfyller
de specifika grundkraven for var och en av dessa risker (se 3).
SPECIELLA YTTERLIGARE KRAV FÖR SÄRSKILDA RISKER
Skydd mot mekaniska stötar
En stöt som orsakats av fallande eller flygande föremål och kollision mellan delar av
kroppen och ett hinder
Lämplig personlig skyddsutrustning för denna typ av risk skall vara tillräckligt
stötabsorberande for att förhindra skador bl.a. krossning eller penetrering av den
kroppsdel som skall skyddas. Detta gäller till en stötenerginivå, där måtten och/eller
vikten hos skyddsutrustningen skulle bli så stora att den inte används effektivt under den
förutsägbara period som den skall användas.
Fall
Förhindrande av fall beroende på halkning
Yttersuloma på skor som är avsedda för att förhindra halkning skall vara utformade,
tillverkade eller utrustade så att man får tillfredsställande faste med hänsyn till
underlagets art eller skick.
Förhindrande av fall från höjd
De personliga skyddsutrustningar som är avsedda att förebygga fall från höjd eller
effekterna av ett fall skall ha en sele och en fastsättningsanordning som kan fastas till
en säker forankringspunkt. Selen skall vara utformad så att användarens vertikala fall,
under förutsägbara användningsforhållanden, minimeras for att förhindra kollision med
ett hinder. Bromskraften får dock inte bli så stor att man kan förvänta att en fysisk
skada uppstår eller att någon komponent i utrustningen går sönder.
En personlig skyddsutrustning skall även säkerställa att användaren efter uppbroms-
ningen hålls kvar i lämpligt läge i vilket han vid behov kan invänta hjälp.
61
Prop. 1992/93:112
Bilaga 1
Tillverkarens instruktioner skall bl.a innehålla all relevant information om
— vad som krävs av en säker förankringspunkt och det minsta avstånd som behövs
under användaren,
— det rätta sättet att sätta på selen och att fasta fastsättningsanordningen vid
förankringspunkten.
3.1.3. Mekanisk vibration
En personlig skyddsutrustning som är avsedd att förebygga effekterna av mekaniska
vibrationer skall kunna ge lämplig dämpning av skadliga vibrerande komponenter för
den del av kroppen som utsätts för en risk.
Den effektiva accelerationen som överförs till användaren genom vibrationerna får inte
under några omständigheter överskrida de gränsvärden som rekommenderas mot
bakgrund av maximal förutsägbar daglig exponering av den kroppsdel som utsätts för
en risk.
3.2. Skydd mot (statiskt) tryck mot en del av kroppen
En personlig skyddsutrustning som är avsedd att skydda en del av kroppen mot statiskt
tryck skall vara tillräckligt effektiv för att förebygga allvarlig skada eller kroniska
besvär.
3.3. Skydd mot fysisk skada (skrap- stick- och skärsår)
Material som ingår i en personlig skyddsutrustning och andra komponenter avsedda att
skydda hela eller delar av kroppen mot ytliga skador orsakade av maskiner, t.ex. skrap-,
stick- och skärsår skall väljas eller utformas och byggas in så att man säkerställer att
dessa slag av personlig skyddsutrustning ger tillräckligt skydd mot skrap, stick och hugg
(se även 3.1) under förutsägbara användningsforhållanden).
3.4. Fö rebyggande av drunkningsolyckor (liwästar o. dyl.)
En personlig skyddsutrustning som är avsedd att förhindra drunkningsolyckor skall
kunna föra en användare upp till ytan så snabbt som möjligt utan fara för hans hälsa.
Användaren kan vara utmattad eller medvetslös efter att ha fallit i vattnet (eller annan
vätska). Skyddsutrustningen skall kunna hålla honom flytande i ett läge, som gör det
möjligt att andas i väntan på hjälp.
En personlig skyddsutrustning skall helt eller delvis vara av material med flytförmåga.
Den skall antingen kunna blåsas upp med gas som kan tillföras manuellt eller
automatiskt eller med munnen.
Under förutsägbara användningsforhållanden
— skall personliga skyddsutrustningar med bibehållen god funktion kunna stå emot
slag mot och påverkan av vattnet eller vätskan,
— skall uppblåsbara personliga skyddsutrustningar kunna blåsas upp snabbt och
fullständigt.
Om särskilda förutsägbara användningsforhållanden kräver det, skall vissa typer av
personlig skyddsutrustning även uppfylla ett eller flera av följande tilläggskrav:
— Den skall ha alla de uppblåsningsanordningarsom avses i andra stycket och/eller
en ljus- eller ljudsignalanordning.
— Den skall ha en fastanordning så att användaren kan lyftas upp ur vattnet.
— Den skall vara lämplig för långvarig användning under den tid användaren,
eventuellt påklädd, riskerar att falla i vattnet eller att behöva ligga i det.
3.4.1. FLYTHJÄLPMEDEL
Kläder som säkerställer en effektiv flytförmåga avpassad efter den förutsägbara
användningen och är säkra när man bär dem samt ger flytkraft. Under förutsägbara
användningsforhållanden får denna personliga skyddsutrustning inte begränsa an-
vändarens rörelsefrihet utan skall göra det möjligt för honom att simma eller på annat
sätt undkomma en fara eller rädda andra personer.
62
Prop. 1992/93:112
Bilaga 1
3.5. Skydd mot skadligt buller
Personliga skyddsutrustningar avsedda att skydda mot skadligt buller skall kunna dämpa
bullret i sådan omfattning att bullerexpositionen inte under några omständigheter
överskrider de gränsvärden som fastställts i rådets direktiv 86/188/EEG av den 12 maj
1986 om skydd av arbetstagare mot risker vid exponering for buller under arbete*.
All personlig skyddsutrustning skall ha märkning som anger hur mycket den dämpar och
grad av bekvämlighet. Om detta inte är möjligt, skall märkningen finnas på emballaget.
3.6. Skydd mot hetta och/ellcr brand
Personlig skyddsutrustning som är avsedd att skydda hela eller delar av kroppen mot
hetta eller brand skall ha en värmeisoleringsförmåga och mekanisk styrka som är
lämpliga for de förutsägbara användningsforhållandena.
3.6.1. Material och andra komponenter
Material och andra komponenter lämpliga for att skydda mot strålningsvärme och
konvektionsvärme skall ha en lämplig värmeisolans och vara tillräckligt svårantändliga
for att förebygga risk för självantändning under förutsägbara användningsforhållanden.
Om materialens och komponenternas utsida skall vara reflekterande, skall den
reflekterande förmågan vara avpassad till intensiteten av värmeflödet i det infraröda
området.
Material och andra komponenter i utrustningar avsedda for kortvarig användning i
miljöer med höga termperaturer och personliga skyddsutrustningar som kan utsättas för
stänk av heta produkter, t.ex. stora mängder smält metall o.d., skall även ha tillräcklig
termisk kapacitet att lagra det mesta av värmen tills användaren har lämnat riskområdet
och tagit av sin skyddsutrustning.
Material och andra komponenter i en personlig skyddsutrustning som kan utsättas for
stora mängder heta ämnen skall också ha tillräcklig kapacitet att dämpa slag och stötar
(se 3.1).
Material och andra komponenter i en personlig skyddsutrustning som ofrivilligt kan
komma i kontakt med flammor och sådana som används i tillverkningen av utrustning
for brandmän skall ha den grad av svårantändlighet som överensstämmer med den
riskklass som är förenlig med de förutsägbara användningsforhållandena. Material och
komponenter får inte smälta när de exponeras for flammor eller medverka till spridning
av flammor.
3.6.2. Komplett personlig skyddsutrustning klar för användning
Under förutsägbara användningsforhållanden
1. skall mängden överförd värme från skyddsutrustningen till användaren vara så liten
att den ackumulerade värmen under den tid man bär skyddsutrustningen på den del
av kroppen som är utsatt for en risk inte under några omständigheter når smärttrös-
keln eller medför risk för ohälsa,
2. skall skyddsutrustningen om så är nödvändigt hindra att vätska eller ånga tränger
in och får inte orsaka brännsår genom kontakt mellan utrustningen och användaren.
Om skyddsutrustningen har kylanordningar for att absorbera tillfällig värme genom
vätskeavdunstning eller genom övergång till fast form, skall de vara utformade så att
alla flyktiga ämnen töms utanför utrustningen och inte mot användaren.
Om en andningsapparat ingår i en personlig skyddsutrustning skall den fungera
tillfredsställande under förutsägbara användningsforhållanden.
Tillverkarens bruksanvisning som åtföljer all personlig skyddsutrustning som är avsedd
for kortvarigt bruk i höga temperaturer skall bl.a. ge all behövlig information om den
maximalt tillåtna exponeringen for värme som överförts genom utrustningen när den
används for avsett ändamål.
3.7. Skydd mot kyla
En personlig skyddsutrustning avsedd att skydda hela eller delar av kroppen mot kyla
skall ha värmeisolerande förmåga och mekanisk styrka som är avpassade för den
förutsägbara användningen.
1 EGT Nr L 137, 24.5.1986. s. 28.
63
Prop. 1992/93:112
Bilaga 1
3.7.1. Material och andra komponenter
Material och andra komponenter lämpliga att skydda mot kyla skall ha en värmegenom-
gång som är tillräckligt låg for den aktuella användningen. Mjuka material och andra
komponenter i personliga skyddsutrustningar avsedda att användas i låga temperaturer
skall bibehålla den mjukhet som krävs for nödvändig rörelsefrihet.
Material och andra komponenter i en personlig skyddsutrustning som kan bli utsatta for
stänk o.d. av stora mängder kalla ämnen skall även ha tillräcklig förmåga att dämpa slag
och stötar (se 3.1.).
3.7.2. Komplett personlig skyddsutrustning klar för användning
Under förutsägbara användningsforhållanden:
1. Temperaturflödet som överfors till användaren genom en personlig skyddsutrustning
skall vara tillräckligt litet for att förhindra att den ackumulerade kylan under den
period man bär skyddsutrustningen inte under några omständigheter når smärttrös-
keln eller medför risk for ohälsa. Detta gäller hela kroppen inklusive tår och
fingrar.
2. Den personliga skyddsutrustningen skall så långt möjligt förhindra att sådana
vätskor som regnvatten tränger igenom och de får inte förorsaka köldskador genom
kontakten mellan utrustningen och användaren.
Om en personlig skyddsutrustning innefattar en andningsapparat, skall den fungera
tillfredsställande under förutsägbara användningsforhållanden.
Tillverkarens bruksanvisning som åtföljer all personlig skyddsutrustning avsedd for
kortvarigt bruk i låg temperatur skall ge all behövlig information om maximalt tillåten
exponering for köld som överfors genom utrustningen.
3.8. Skydd mot elektrisk chock
En personlig skyddsutrustning avsedd att skydda hela eller del av kroppen mot elektrisk
ström skall ha tillräcklig isoleringsförmåga mot de spänningar användaren kan bli
exponerad for under de mest ogynnsamma användningsforhållanden som kan forutsägas.
Därför skall material och andra komponenter i dessa typer av personlig skyddsutrustning
väljas eller utformas och byggas in så att värdet på läckström mätt under skyddet
minimeras och i alla händelser ligger under ett maximalt tillåtet tröskelvärde under
provnings förhållanden liknande dem som kan påträffas på arbetsplatsen.
De emballage och de typer av personlig skyddsutrustning som enbart är avsedda att
användas vid arbete eller verksamhet i elektriska installationer som är eller kan bli
strömförande skall vara märkta med bl.a. skyddsklass och/eller motsvarande driftspän-
ning, serienummer och tillverkningsdatum. Plats skall även finnas utanpå skyddet på en
sådan personlig skyddsutrustning för anteckningar av datum då den tas i bruk och datum
for de återkommande provningar eller kontroller som skall göras.
Tillverkarens bruksanvisning skall ange bl.a. for vilken användning dessa typer av
personlig skyddsutrustning exklusivt är avsedda samt arten och intervallen mellan dc
dielektriska provningar som skall göras under utrustningens livstid.
3.9. STRÅLNINGSSKYDD
3.9.1. Icke-joniserande strålning
En personlig skyddsutrustning avsedd att förhindra akut eller kronisk ögonskada orsakad
av icke-joniserande strålning skall kunna absorbera eller reflektera huvuddelen av
energin i det skadliga våglängdsområdet utan att på ett olämpligt sätt minska genom-
släppligheten i det synliga området och användarens förmåga att uppfatta kontraster och
att urskilja färger då detta behövs under förutsägbara användningsforhållanden.
Skyddsglasögon skall därför vara så utformade och tillverkade i varje skadlig våglängd
att strålningsenergin dämpas till ett minimum innanför filtret och under inga omständig-
heter överskrider maximalt tillåtet exponeringsvärde.
Glasögonens egenskaper får inte heller försämras eller förloras genom strålning under
förutsägbar användning och alla exemplar som säljs skall ha en täthetsgrad motsvarande
genomsläppligheten i olika våglängdsområden.
64
Prop. 1992/93:112
Bilaga 1
Glasögon för samma slag av strålning skall klassificeras med stigande nummerordning
på täthetsgraden och i tillverkarens bruksanvisning skall anges bl.a. genomsläppligheten
i de olika våglängdsområdena som gör det möjligt att välja ut den mest lämpliga
personliga skyddsutrustningen med hänsyn till användningsforhållandena, t.ex. avstånd
till källan och energin i de olika våglängderna.
Tillverkaren skall märka alla filterglas med aktuell täthetsgrad.
3.9.2. Joniserande strålning
3.9.2.1. Skydd mot extern radioaktiv förorening
Material och andra komponenter som ingår i personlig skyddsutrustning avsedd att
skydda hela eller del av kroppen mot radioaktivt damm, gaser, vätskor eller blandningar
därav skall väljas eller utformas och byggas in så att genomträngning av föroreningar
under förutsägbara användningsforhållanden effektivt hindras.
Beroende på art och fas hos dessa föroreningar kan nödvändig täthet erhållas om
utrustningen är tät eller på annat sätt t.ex. genom ventilation och övertryck utfört så att
föroreningar hindras att komma in igen.
Sanering av en personlig skyddsutrustning får inte medföra att den skall kasseras under
den förutsägbara användningstiden för denna typ av utrustning.
3.9.2.2. Begränsat skydd mot extern strålning
Personlig skyddsutrustning avsedd att ge användaren fullständigt skydd mot extern
strålning eller, om det inte går, lämplig dämpning av strålningen skall vara utformad för
att skydda mot svag elektronstrålning (t.ex. beta) eller svag fotonstrålning (t.ex. X,
gamma).
Material och andra komponenter som ingår i sådan personlig skyddsutrustning skall
väljas eller utformas och byggas in så att man erhåller nödvändigt skydd för de
förutsägbara användningsforhållandena utan att det leder till en förlängning av
exponeringstiden genom att användarens rörelser och kroppsställningar hindras (se
1.3.2.).
Personliga skyddsutrustningar skall vara märkta med typ och tjocklek hos ingående
material avsedda for de förutsägbara användningsforhållandena.
3.10. Skydd mot farliga och smittförande ämnen
3.10.1. Andningsskydd
En personlig skyddsutrustning avsedd för skydd av andningsorganen skall förse en
användare som exponeras for förorenad luft och syrebrist med frisk luft.
Skyddsutrustningen skall tillföra andningsbar luft till användaren på lämpligt sätt t.ex.
genom filtrering av den förorenade luften genom skyddsanordningen eller genom en
apparat som tillför luft från en luftkälla som inte är förorenad.
Material och andra komponenter som ingår i sådan skyddsutrustning skall väljas eller
utformas och byggas in så att användaren kan andas obehindrat och med god andnings-
hygien under den tid skyddsutrustningen bärs under förutsägbara användningsför-
håHanden.
Ansiktsmaskens täthet och inandningsmotstånd samt, när det gäller filter, avskiljnings-
förmåga, skall vara sådana att skadliga föroreningar från omgivningen hålls så låga att
de är ofarliga.
Skyddsutrustningen skall vara märkt med tillverkarens varumärke och specifika uppgifter
för typen av utrustning som tillsammans med bruksanvisningen ger en utbildad och i
övrigt kvalificerad användare nödvändig ledning for att rätt använda skyddsutrustningen.
Tillverkarens bruksanvisning skall även när det gäller filtreringsanordningar ange till
vilket datum nya filter i originalemballage får förvaras före användning.
3.10.2. Skydd för hud- och ögonkontakt
En personlig skyddsutrustning avsedd att förhindra att skadliga eller smittforande ämnen
kommer i kontakt med ögon eller hud på hela eller del av kroppen skall kunna hindra
att sådana ämnen tränger igenom eller sprids genom skyddet under de förutsägbara
användningsforhållanden för vilka skyddsutrustningen släpptes ut på marknaden.
5 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 112
Prop. 1992/93:112
Bilaga 1
Material och andra komponenter som ingår i dessa personliga skyddsutrustningar skall
därför väljas eller utformas och byggas in så att man så långt möjligt säkerställer
fullständig täthet så att den dagliga användningen vid behov kan forlängas. Om detta inte
går, får skyddsutrustningen ofullständig täthet, något som medför att den tid ut-
rustningen bärs skall begränsas.
Om vissa farliga ämnen och smittoämnen genom sin art och sina förutsägbara
användningsforhållanden har en hög genomträngningsformågasom begränsar den tid en
personlig skyddsutrustning skyddar, skall den genomgå standardprovningar for
klassificering efter effektivitet. Den personlig skyddsutrustning som anses över-
ensstämma med tillverkarens provningspecifikationer skall märkas med namnen eller,
om sådana saknas, kodema for de ämnen som använts vid provningarna och erhållen
skyddstid. Tillverkarens bruksanvisning skall bl.a. även innehålla en förklaring av
kodema (om nödvändigt), en detaljerad beskrivning av standardprovningamaoch all den
information som behövs for att bestämma maximal användningstid under olika
användningsforhållanden.
3.11. Säkerhetsanordningar för dykarutrustning
1. Andningsapparat
Andningsapparaten skall kunna forse användaren med andningsbar gas under
förutsägbara användningsforhållanden bl.a. med hänsyn till det maximala dykdjupet.
2. Om de förutsägbara användnings förhållandena kräver det skall utrustningen omfatta
a) en dräkt som skyddar användaren mot trycket på dykdjupet (se 3.2) och/eller
mot kyla (se 3.7),
b) en anordning som omedelbart varnar for fel i gastillforseln (se 2.8), och
c) en räddningsdräkt som gör det möjligt for användaren att återvända till ytan
(se 3.4.1.).
66
Prop. 1992/93:112
Bilaga 1
BILAGA 3
TEKNISK DOKUMENTATION SOM TILLHANDAHÅLLS AV TILLVERKAREN
Den dokumentation som avses i artikel 8.1. skall omfatta alla relevanta fakta om de åtgärder
tillverkaren använder for att säkerställa att en personlig skyddsutrustning uppfyller de grundkrav
som gäller for denna typ av personlig skyddsutrustning.
För personliga skyddsutrustningar enligt artikel 8.2. skall dokumentationen bl.a. omfatta följande:
1. Tillverkarens tekniska konstruktionsunderlag bestående av
a) fullständiga och detaljerade ritningar över skyddsutrustningen vid behov åtföljda av
de beräkningar och resultat av prototypprovningama som behövs for att kontrollera
att utrustningen uppfyller grundkraven,
b) en komplett forteckning över de grundsäkerhetskrav och de harmoniserade
standarder eller andra tekniska specifikationer enligt artiklarna 3 och 5 som legat
till grund vid utrustningens framtagande.
2. En beskrivning av de hjälpmedel for kontroll och provning som tillverkaren använder,
dels for att forvissa sig om att att tillverkningen av skyddsutrustningen överensstämmer
med de harmoniserade standarderna eller andra tekniska specifikationer, dels for att
upprätthålla kvalitetsnivån på produktionen.
3. En kopia av den information som avses i bilaga 2 punkt 1.4.
67
Prop. 1992/93:112
Bilaga 1
BILAGA 4
EGS ÖVERENSSTÄMMELSEMÄRKE
EG-märket består av symbolen nedan.
De vertikala måtten på de olika komponenterna i EG-märket skall uppfattas som lika stora och de
får inte vara mindre än 5 mm.
Enligt artikel 13.1 kan märket även inkludera det godkända kontrollorganets identifika-
tionsnummer som avses i artikel 9.1.
År då märket anbringades.
68
Prop. 1992/93:112
Bilaga 1
BILAGA 5
VILLKOR SOM SKALL UPPFYLLAS AV DE ANMÄLDA KONTROLLORGANEN
(Artikel 9.2)
De organ som utsetts av medlemsstaterna skall uppfylla följande minimivillkor:
1. Tillgång till personal och nödvändiga hjälpmedel och utrustning.
2. Personalen skall ha teknisk kompetens och yrkesmässig integritet.
3. Personalen skall vara oberoende när det gäller att utföra provningar, skriva rapporter,
utfarda intyg och utöva den kontroll som avses i detta direktiv i förhållande till alla grupper
eller personer som direkt eller indirekt är intressenter när det gäller personlig skyddsutrust-
ning.
4. Personalen skall ha tystnadsplikt.
5. Man skall teckna en allmän ansvarsförsäkring om inte ansvaret täcks av staten genom
nationell lagstiftning.
Behöriga myndigheter i medlemsstaterna skall regelbundet kontrollera att villkoren i punkterna 1
och 2 uppfylls.
69
Prop. 1992/93:112
Bilaga 1
BILAGA 6
MALL FÖR EG-FÖRSÄKRAN OM ÖVERENSSTÄMMELSE
Tillverkaren eller den som representerar honom i gemenskapen1
intygar att den nya personliga skyddsutrustning som beskrivs nedan2
dels överensstämmer med bestämmelserna i rådets direktiv 89/686/EEG och om så är fallet med
den nationella standard som återger den harmoniserade standarden nr.....(for personliga
skyddsutrustningar som avses i artikel 8.3),
dels är identisk med den personliga skyddsutrustning som är föremål for EG-intyg om över-
ensstämmelse nr.....utfärdat av54 ...................................
dels är föremål for det förfarande som fastställts i artikel 11 punkt A eller B4 i direktiv
89/686/EEG under det godkända kontrollorganets övervakning3 ...................
Utfärdat i
..............., den...............
Namnteckning5
1 Företagets namn och fullständiga adress. Representanten skall även ange tillverkarens namn
och adress.
2 Beskrivning av personlig skyddsutrustning (varumärke, typ, serienummer).
3 Namn och adress på det godkända kontrollorganet.
4 Stryk det som inte skall tillämpas.
5 Namn och tjänsteställning på den person som är behörig att underteckna på tillverkarens eller
representantens vägnar.
70
CERTKHEMNGS1FÖWARANDET Prop. 1992/93:112
Bilaga 2
PSU av enkelt slag
I
Överensstämmelse
med de grundläggande
säkerhetskraven
Annan PSU
Överensstämmelse med
harmoniserade europeiska
standarder eller andra
kontrollerade tekniska
specifikationer
|
Ställa samman teknisk dokumentation |
|
PSU av enkelt slag? ——----- EG - typkontroll |
Ja
Komplicerad PSU? (artikel 8.4 a)
Nej
-----—
System med godkän-
nande av tillverkarens
eget kvalitetskontroll-
system
Anbringande av CE-märke
EG - kvalitetskontroll av
den färdiga produkten
Försäkran om överensstämmelse
Härigenom föreskrivs följande.
Lagens tillämpningsområde m.m.
1 § Denna lag gäller personlig skyddsutrustning som tillhandahålls i närings-
verksamhet och som i huvudsak är avsedd att användas av konsumenter för
enskilt bruk.
Vad som sägs i denna lag om tillhandahållande av personlig skyddsutrust-
ning gäller även erbjudande om och upplåtelse av nyttjanderätt till sådan
utrustning.
2 § Med personlig skyddsutrustning avses i denna lag varor som är avsedda
att ensamma eller i förening med andra varor bäras eller hållas av en person
till skydd mot hälso- och säkerhetsrisker.
Krav på personlig skyddsutrustning
3 § En näringsidkare får tillhandahålla personlig skyddsutrustning bara om
den uppfyller sådana krav som föreskrivs av regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer och som avser
1. skydd för hälsa och säkerhet,
2. tillverkning,
3. märkning och annan produktinformation.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om att första stycket inte skall tillämpas i fråga om visst slags
personlig skyddsutrustning eller delar av en sådan utrustning.
Föreskrifter om tillsynen m.m.
4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om skyldighet för en näringsidkare
1. att lämna en tillsynsmyndighet tillträde till utrymmen där personlig
skyddsutrustning förvaras,
2. att lämna sådana upplysningar, handlingar, varuprover och liknande
som en tillsynsmyndighet behöver för att bevaka efterlevnaden av denna lag
och de föreskrifter som har meddelats med stöd av den,
3. att betala kostnader för provtagning och för undersökning av prover.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får också
meddela föreskrifter om kontroll av att krav som har föreskrivits med stöd
av 3 § första stycket är uppfyllda.
Produktsäkerhetslagens tillämpning
5 § Produktsäkerhetslagen (1988:1604) skall tillämpas på sådana varor som
omfattas av denna lag. Detta gäller även om varorna uppfyller sådana krav
som har föreskrivits med stöd av 3 § första stycket.
Prop. 1992/93:112
Bilaga 3
72
Ansvar m.m.
6 § Den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot 3 § första stycket
skall dömas till böter eller fängelse i högst ett år.
I ringa fall skall inte dömas till ansvar.
7 § Den som överträder ett vitesföreläggande eller ett vitesförbud enligt pro-
duktsäkerhetslagen (1988:1604) skall inte dömas till ansvar enligt 6 § för en
gärning som omfattas äv föreläggandet eller förbudet.
8 § Allmänt åtal för brott mot denna lag får väckas endast efter medgivande
av den myndighet som regeringen bestämmer.
9 § En vara som har varit föremål för brott enligt denna lag eller dess värde
samt utbytet av sådant brott skall förklaras förverkade, om det inte är uppen-
bart oskäligt.
Överklagande
10 § En tillsynsmyndighets beslut enligt föreskrifter som avses i 4 § första
stycket får överklagas hos kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den dag som regeringen bestämmer.
Prop. 1992/93:112
Bilaga 3
73
Efter remiss har yttranden över promemorian (Ds 1992:64) Personlig
skydddsutrustning på konsumentområdet - en EG-anpassning till följd av
EES-avtalet kommit in från:
Kommerskollegium,
Statens räddningsverk,
Arbetarskyddsstyrelsen,
Statens provningsanstalt (SP),
Marknadsdomstolen,
Konkurrensverket,
Konsumentverket,
Landstingsförbundet,
SIS-Standardiseringskommissionen i Sverige,
Kemikalieinspektionen,
Landsorganisationen i Sverige (LO),
Sveriges Industriförbund,
Grossistförbundet Svensk Handel,
Sveriges Köpmannaförbund,
Företagarnas Riksorganisation,
Stockholms Handelskammare,
Branschföreningen för Personlig Skyddsutrustning (BPS),
Sjösäkerhetsrådet,
Villaägarnas Riksförbund,
Sveriges Riksidrottsförbund,
Sveriges Motorcyklisters Centralorganisation (SMC),
Svenska Livräddningssällskapet (SLS),
Motormännens Riksförbund (M),
Sveriges Dykarskolors Riksförbund (SDR),
Yttrande har också kommit in från utredningen (M 1992:02) Handlings-
plan mot buller.
Överstyrelsen för civil beredskap (ÖCB), Statens strålskyddsinstitut,
Svenska Kommunförbundet, Tjänstemännens Centralorganisation (TCO),
Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO) och Svenska Jägareför-
bundet har avstått från att yttra sig.
Förslagen i promemorian tillstyrks eller lämnas i huvudsak utan erinran av
remissinstanserna.
74
Behovet av anpassning
Promemorian: Det behövs svenska föreskrifter som uppfyller EG-di-
rektivet om personlig skyddsutrustning i vad avser dess tillämplighet
på konsumentområdet (promemorian s. 29).
Kommerskollegium:
Osäkerheten om vilka regler som skall gälla till följd av EES-avtalet har hit-
tills varit stor och setts som ett problem för näringslivet. Promemorians ge-
nomgång av aktuella författningar fyller därför en viktig informationsfunk-
tion inom de behandlade områdena. Sammanställningen bör vara ett värde-
fullt redskap inte minst för berörda ekonomiska operatörer på marknaden.
Den bör dock följas upp med motsvarande sammanhängande genomgångar
i den fortsatta implementeringsprocessen, när kommande mer detaljerade
författningsförslag föreligger.
Landstingsförbundet:
Det är viktigt att personlig skyddsutrustning som tillhandahålles konsumen-
ter uppfyller vissa reglerade minimikrav för att undvika skador. Det är också
viktigt att näringsidkare som bryter mot sådana bestämmelser kan ställas till
ansvar.
Stockholms Handelskammare:
Förslaget innebär en förändring jämfört med det rådande svenska systemet.
EG:s regler bygger på upprätthållande av säkerhet genom olika kontrollme-
toder beroende på varans farlighet och på CE-märkning. Svensk lagstiftning
saknar generella krav beträffande säkerheten hos personlig säkerhetsutrust-
ning (PSU) på konsumentområdet. Konsumentverkets allmänna råd tilläm-
pas beträffande vissa varor men promemorians förslag om bindande regler
innebär ändå ett stärkt skydd för konsumenter i Sverige. - Sverige är dess-
utom, genom EES-avtalet, förpliktat att skapa regler som uppfyller PSU-
direktivens syften.
Stockholms Handelskammare tillstyrker därför promemorians förslag om
införlivande av relevanta delar av EG-direktivet i svensk rätt.
Sjösäkerhetsrådet:
Standarderna för flytvästar, säkerhetsselar och säkerhetslinor är utformade
med utgångspunkt från direktivet rörande personlig säkerhetsutrustning och
kommer sannolikt att godkännas vid omröstning i CEN Tekniska kommitté
162 i slutet av november 1992. Sjösäkerhetsrådet anser det därför vara av
Prop. 1992/93:112
Bilaga 4
75
stor vikt att implementeringen av den lagstiftning, som PSU-direktivet ger
upphov till, snarast kommer till stånd.
Villaägarnas Riksförbund:
Förbundet är positivt till att det som komplement till produktsäkerhetslagen
och produktansvarslagen utfärdas bestämmelser gällande säkerhetskrav som
kan verka i skadeförebyggande syfte. - Detaljföreskrifter baserade på ge-
mensamma europeiska standarder kan utarbetas av lämplig myndighet för
att tjäna som vägledning för näringslivet då det gäller att framställa och salu-
föra varor som skall innehålla väsentliga grundkrav som är vetenskapligt för-
ankrade och som inte är uppenbara för näringsidkaren och ej heller begrän-
sar den tekniska utvecklingen. - Villaägarna tillstyrker därför civildeparte-
mentets förslag till speciallagstiftning för personlig skyddsutrustning.
Sveriges Riksidrottsförbund:
Förbundet förutsätter att EES-avtalet och direktivet om personlig skyddsut-
rustning inte kommer att innebära att idrottsutrustning, som idag på något
sätt sanktioneras elller rekommenderas av svenskt specialidrottsförbund för
användning inom idrotten i Sverige, blir förbjuden. Om så trots allt blir fallet
är det svårt för RF att ha en annan uppfattning än att det ur skydds- och
säkerhetssynpunkt enbart är till det bättre för denna idrotts utövare. -1 stäl-
let torde situationen, enligt RF:s uppfattning, bli den motsatta, nämligen att
antingen svenskt eller internationellt specialidrottsförbund eller annan id-
rottsorganisations bestämmelser uppställer strängare krav ur skydds- och sä-
kerhetssynpunkt än vad EG-direktivets bestämmelse minimistandard torde
komma att innebära. I dessa fall kommer EG-direktivets bestämmelse inte
alls påverka svensk idrottsrörelse. Vad direktivet stadgar är ju enbart att
ingen annan personlig skyddsutrustning än den som uppfyller EG:s minimi-
krav får finnas på marknaden, och att sådan inte får förvägras att finnas där.
Sveriges Motorcyklisters Centralorganisation (SMC):
SMC accepterar tvingande typgodkännanderegler för hjälmar, eftersom
dessa är obligatorisk utrustning och klara och entydiga regler för typgodkän-
nande finns. Därtill är den skaderisk hjälmarna ska skydda mot tämligen väl
dokumenterad och oomtvistad. - När det gäller övriga mc-plagg finner vi det
helt oacceptabelt med tvingande regler för utformningen. - Dels är det
oklart, trots de svenska typgodkännandereglerna, vilka skade-/hälsorisker
plaggen främst ska skydda mot, dels kommer tvingande regler att helt slå ut
många små svenska företag som idag lever på att sy skinnkläder av hög kvali-
tet för motorcyklister.
Motormännens Riksförbund:
Motormännens Riksförbund tillstyrker lagförslaget. -Resultatet blir, enligt
förbundets mening, en positiv harmonisering och förenkling av handeln, då
en stor del av dessa produkter marknadsförs över hela Europa.
Prop. 1992/93:112
Bilaga 4
76
Sveriges Dykarskolors Riksförbund:
Förbundet instämmer i promemorians förslag om inrättande av ny lag om
personlig skyddsutrustning för enskilt bruk.
Utredningen Handlingsplan mot buller:
Det viktiga med PSU-direktivet är att konsumenterna ges information om
dämpning och grad av bekvämlighet när det gäller den personliga skyddsut-
rustningen vid fritidsaktiviteter (hörselskydd). Utredningen välkomnar där-
för den möjlighet som den nu föreslagna lagen öppnar för att ställa sådana
säkerhetskrav.
Lagstiftningstekniken
Promemorian: EG-reglerna om personlig skyddsutrustning införlivas
med svensk rätt genom föreskrifter som meddelas av regeringen eller
av den myndighet som regeringen bestämmer. Detta gäller dock bara
i fråga om EG-reglernas tillämplighet på sådan skyddsutrustning som
i huvudsak är avsedd att användas av konsumenter för enskilt bruk.
I en särskild lag ges de bemyndiganden för regeringen som behövs
(promemorian s. 31).
Kommerskollegium:
Vad beträffar PSU-området är konstruktionen med flera lagar, liksom den
oklara ansvarsfördelningen berörda myndigheter emellan, olycklig. Frågan
är om inte all PSU skulle kunna regleras i en lag. Med en sådan konstruktion
bör det vara enklare att också begränsa ansvaret för övervakningen till en-
dast en myndighet. Om inte detta anses möjligt eller lämpligt bör på annat
sätt en formalisering ske av det i promemorian föreslagna samrådet berörda
myndigheter emellan. - Problemen skapas genom att implementeringen -
naturligt nog - har den traditionella svenska myndighetsstrukturen som ut-
gångspunkt. En klar skillnad görs här mellan arbetsliv och privatliv och re-
gleringen av den personliga skyddsutrustningen. Direktivet förutsätter inte
denna skillnad. För det första behandlas produkter avsedda för arbetslivet
och för privatlivet i samma regelverk. För det andra blir konsekvenserna av
direktivet för svensk del en mer omfattande reglering på främst konsument-
området. - Frågan är om inte praktiskt taget all PSU - utom den som är
avsedd särskilt för barn - kan komma till användning i arbetslivet i en eller
annan form. Kraven på utrustningen varierar självklart beroende på var och
av vem den används. I vissa fall måste kraven ställas högre i arbetslivet än i
privatlivet. I andra fall är situationen den motsatta. Med ett sådant synsätt
bör PSU-området - på samma sätt som i EG-direktivet - kunna regleras i en
lag. Det gör det i sin tur enklare att ålägga en myndighet det övergripande
ansvaret för området. Arbetarskyddsstyrelsen ligger här närmast till hands.
Prop. 1992/93:112
Bilaga 4
77
En sammanhållande instans är viktig inte endast från rätts- och säkerhets-
synpunkt utan också från harmoniserings- och informationssynpunkt. - Om
den lösning som skisserats ovan inte anses möjlig eller lämplig måste i vart
fall det samråd mellan berörda myndigheter som förutsätts i den föreslagna
lagkonstruktionen formaliseras på något sätt. - I yttrandet över lagförslaget
om farliga leksaker m.m. Ds 1992:54 påminner Kommerskollegium om att
kopplingen mellan inhemska lagförslag och EES-avtalet och dess syfte helt
utelämnats. Man skriver: Härigenom finns en risk att EES-avtalets styrning
och dess harmoniseringseffekter går förlorad.---De båda lagarna bör
därför i sina inledande paragrafer kompletteras med uppgift om dels syftet
att uppnå fri rörlighet för varor, dels de EG-direktiv som avses införlivas ge-
nom författningarna ---.
A rbetarskyddsstyrelsen:
Lagförslaget gäller personlig skydds-utrustning som i huvudsak är avsedd att
användas av konsumenter för enskilt bruk. I promemorian framförs att vissa
gränsdragningsproblem vad gäller personlig skydds-utrustning i arbetslivet
kontra privat bruk kan uppkomma. Arbetarskyddsstyrelsen anser dock inte
att problemen behöver bli av allvarlig art. Detta speciellt med hänsyn till
att det materiella innehållet i de olika myndigheternas föreskrifter om den
personliga skyddsutrustningens utförande och märkning i huvudsak kommer
att vara överensstämmande.
Statens Provningsanstalt (SP):
SP tillstyrker det framlagda förslaget till särskild lag om personlig skyddsut-
rustning för enskilt bruk. EG-direktivet innehåller en mängd detaljerade
tekniska regler som inte bör fastläggas i lag utan lämpligen i tillämpnings-
föreskrifter. Den föreslagna ordningen med en bemyndigandelag framstår
därför som den mest lämpliga.
Konkurrensverket:
För att överföra direktivet till svensk lagstiftning har man valt att skapa en
särskild lag om personlig skyddsutrustning för enskilt bruk i form av en be-
myndigandelag. Beträffande de föreskrifter som skall utfärdas med anled-
ning av den föreslagna lagen, vill Konkurrensverket betona vikten av att
dessa utformas på ett sådant sätt att de harmoniserar med direktivet och med
de gemensamma bestämmelser som EES-avtalet i övrigt innebär. Detta gäl-
ler särskilt vid tillämpning av Produktsäkerhetslagen och utfärdande av före-
skrifter beträffande marknadsövervakningen. Föreskrifter som går utöver
direktivet skulle kunna få en handelshindrande effekt, vilket ur konkurrens-
synpunkt är särskilt otillfrdsställande. Detta nämns också i promemorians
sammanfattning.
Prop. 1992/93:112
Bilaga 4
78
Konsumentverket:
Förslaget att låta lagen om personlig skyddsutrustning vara tillämplig endast
på sådan skyddsutrustning som i huvudsak är avsedd att användas av konsu-
menter för enskilt bruk är alltför snävt. Lagen bör istället omfatta all PSU
som tillhandahålls i näringsverksamhet och som konsumenter i inte obetyd-
lig omfattning utnyttjar eller kan komma att utnyttja för enskilt bruk. Ett
sådant tillämpningsområde överensstämmer med produktsäkerhetslagens (1
§)•
Arbetarskyddsstyrelsen har möjlighet att med stöd av arbetsmiljölagen ge
ut föreskrifter om användandet av personlig skyddsutrustning. Detta innebär
att krav på PSU, som används i arbetslivet, kan förenas med särskilda be-
stämmelser om t ex underhåll, arbetsordning eller utbildning. Den PSU som
tillhandahålls till konsumenten kan regleras endast vad avser tillhandahål-
landet. Det skulle vara otillfredsställande om sådan skyddsutrustning, som
ligger inom Arbetarskyddsstyrelsens ansvarsområde men som samtidigt an-
vänds för enskilt bruk i viss inte obetydlig omfattning, inte obetydlig omfatt-
ning, inte kunde nås av Konsumentverket/KOs föreskrifter. Eventuella
gränsdragningsproblem bör kunna lösas genom informella kontakter mellan
Arbetarskyddsstyrelsen och Konsumentverket.
I detta sammanhang bör även uppmärksammas det ansvar som åligger
Trafiksäkerhetsverket respektive Statens räddningsverk och som rör person-
lig skyddsutrustning. - Konsumentverket vill framhålla vikten av att så långt
möjligt upprätthålla samma säkerhetsnivå på PSU avsedd för privat som för
yrkesmässig användning. Det är inte godtagbart att sådana produkter som
ger ett sämre skydd och som av den anledningen inte godkänns för använd-
ning inom arbetslivet generellt skall få säljas till privatanvändare. En annan
sak är att det är skillnad mellan olika klasser av samma utrustning. Använda-
ren kan välja klass efter sina egna behov, oavsett om utrustningen används
yrkesmässigt eller privat. Det avgörande kan exempelvis vara beräknad ex-
poneringstid för giftiga gaser eller nödvändig flytkraft för seglarvästar. - En
konsument som avser att inhandla personlig skyddsutrustning är normalt be-
roende av att få tillgång till vägledande säkerhetsinformation vid köpet. En-
ligt direktivet för personlig skyddsutrustning, bil 2 p 1.4 skall viss nödvändig
information tillhandahållas av tillverkaren. Motsvarande bestämmelser
måste tas in i de föreskrifter som kommer att komplettera lagen om personlig
skyddsutrustning.
SIS - Standardiseringskommissionen i Sverige:
SIS tillstyrker att EG-direktivet om personlig skyddsutrustning till den del
det gäller sådan skyddsutrustning som i huvudsak är avsedd att användas av
konsumenter för enskilt bruk införlivas i svensk rätt på det sätt som föreslås
i Civildepartementets promemoria, dvs genom att en bemyndigandelag ut-
färdas. ---SIS vill framhålla att det på detta område, liksom på andra
i Sverige mer eller mindre oreglerade områden, är ytterst angeläget att de
föreskrifter som bedöms erforderliga i största möjliga utsträckning hänvisar
till europeisk standard eller, i förekommande fall, internationell standard
Prop. 1992/93:112
Bilaga 4
79
som fastställts som svensk standard. SIS vill även erinra om betydelsen av
ett väl fungerande samspel mellan svenska föreskrivande myndigheter och
standardiseringsorganen.
LO:
LO stöder förslaget i promemorian till en ramlag som ger regeringen eller
den myndighet regeringen bestämmer rätt att meddela föreskrifter, som blir
utformade på området, i tillämpliga fall i överensstämmelse med EES-avta-
let.
Industriförbundet:
I enlighet med vad som sägs i EES-propositionen (1991/92:170 del 1) bör
kopplingen till EES-avtalet framgå redan av lagtexten och inte enbart av mo-
tiven. Det lämpligaste vore att komplettera de föreslagna lagarna med en
preambel där EES-avtalets syfte att uppnå fri rörlighet för varor samt avsik-
ten att implementera det aktuella EG-direktivet klart framgår. - Praktiska
skäl talar otvivelaktigt för att ge regeringen eller myndighet som denna be-
stämmer fullmakt att utfärda de mera detaljerade bestämmelserna. Frågan
är dock om lagförslagens långtgående fullmakt och avsaknad av materiella
bestämmelser står i överensstämmelse med 8 kap 2§ regeringsformen. En
tänkbar lösning är att på sätt som angetts i föregående avsnitt i lagtexten hän-
visas till de materiella reglerna i respektive EG-direktiv. Därigenom ges d§
bägge lagarna ett mera materiellt innehåll och förlorar delvis sin karaktär av
helt generell fullmakt. - Man fortsätter om Konsumentverket/KOs roll och
kopplingen till bl.a. marknads-föringslagen: Emellertid synes man i prome-
morian helt ha bortsett från de föreslagna lagarnas förhållande till bl.a.
marknadsföringslagen samt verkets roll enligt denna och annan marknads-
rättslig lagstiftning. - Det kan alltså konstateras att en marknadsförare av
leksaker som förfar i strid med av konsumentverket utfärdade föreskrifter
angående märkning och annan produktinformation rörande leksaker (re-
spektive livsmedelsimitationer) av KO kan dras inför marknadsdomstolen
med antingen yrkande om förbud enligt 2§ marknadsföringslagen eller yr-
kande om säkerhetsinformation enligt 5§ produktsäkerhetslagen. Mark-
nadsdomstolen kommer därvid att döma i enlighet med av KO i hans egen-
skap av chef för konsumentverket utfärdade föreskrifter. - Konsumentver-
ket/KOs dubbla roll som både lagstiftare och åklagare gör i praktiken proces-
sen i domstolen till en chimär och Industriförbundet ifrågasätter om inte en
sådan ordning står i strid med regeringsformen. Under alla omständigheter
utgör den en oacceptabel sammanblandning av den lagstiftande och åkla-
gande funktionen. Enligt förbundets mening är det en grundläggande förut-
sättning att dessa bägge funktioner hålls isär i en rättsstat. Lagförslagen
måste därför justeras så att den aktuella sammanblandningen av normgiv-
ningsmakt och rättstillämpning inte uppstår. - Det aktuella problemet kan
undvikas på flera olika sätt. Således kan de marknadsföringsåtgärder som
kommer att regleras genom de aktuella lagarna uttryckligen undantas från
marknadsföringslagens respektive produktsäkerhetslagens tillämpningsom-
Prop. 1992/93:112
Bilaga 4
råde.---Ett alternativ är att regeringen själv utfärdar de aktuella mate-
riella reglerna eller ger bemyndigandet till annan myndighet än konsument-
verket. ---En ytterligare alternativ lösning är att skilja KO-funktionen
från konsumentverket.---.
Grossistförbundet Svensk Handel:
Förbundet efterlyser en anknytning i lagtext till EES-avtalet och dess syfte.
Vidare bör en hänvisning ske till det EG-direktiv som skall införlivas genom
lagen. Avsaknaden av sådana kopplingar kan utgöra en osäkerhetsfaktor för
berörda parter, vilket medför speciella prroblem såvitt avser tillämpningen
av den sk säkerhetsklausulen i direktivet (se nedan). Ledning kan här häm-
tas från förslaget till byggproduktlag (Ds 1992:65). - Emedan det torde före-
komma att en och samma skyddsutrustning kommer att omfattas såväl av
regler för konsumentområdet som av arbetsmiljölagen är det angeläget att
ett samråd sker mellan ansvariga myndigheter i syfte att så klart som möjligt
lägga fast de gränser inom vilka en skyddsutrustning skall hänföras till den
ena eller andra kategorin. Mot bakgrund av att brott mot bestämmelserna i
vissa fall är straffsanktionerade är det ett mycket rimligt krav att näringsid-
karen på ett tidigt stadium kan förutse om hans produkter faller under det
ena eller andra regelkomplexet. Varje tveksamhet om huruvida en viss
skyddsutrustning i huvudsak är avsedd att användas i privatlivet, eller i ar-
betslivet, bör enligt promemorian i första hand kunna undanröjas i tillsyn-
sarbetet genom ett samrådsförfarande. Ett sådant samrådsförfarande måste
ske snabbt och effektivt så att företagen ej hålls i ovisshet. Förbundet vill
understryka att tveksamhet om tillämpningsområdet inte får lända närings-
idkaren till förfång. En sådan tveksamhet måste beaktas vid ett eventuellt
ingripande enligt lagen.---. Å andra sidan anges att det inte kan uteslutas
att det i rättstillämpningen kan uppstå diskrepanser mellan direktivtextens
innebörd och den föreslagna lagtextens. Med hänsyn till den betydelse som
uttrycket ges anser förbundet inte att en sådan konsekvens utan vidare är
acceptabel. Det är givetvis otillfresställande om skillnader mellan direktiv
och lag uppstår, varför frågan bör analyseras ytterligare.
Sveriges Köpmannaförbund:
Regeringens förslag att i en särskild lag införa dessa regler kompletterat med
särskilda föreskrifter torde vara en lämplig metod att införliva EGs bestäm-
melser i svensk rätt. Detta tillvägagångssätt medger flexibilitet vid anpass-
ningen av direktivet till svenska förhållanden. Dessutom torde det vara lät-
tare att göra eventuella kommande anpassningar/förändringar i en förord-
ning än i lagtext. En särskild lag kompletterad med föreskrifter tillstyrks där-
för av Köpmannaförbundet. I lagen bör det emellertid klart uttryckas att reg-
lerna baseras på bestämmelserna i EES-avtalet och EGs direktiv om säker-
hetskrav för personlig skyddsutrustning, så att den rättsliga grunden klart
framgår. - När nya regler och föreskrifter avseende krav på personlig
skyddsutrustning utarbetas anser vi att det är mycket viktigt att se till att
dessa inte innehåller krav utöver direktivets krav så att inte nya tekniska
Prop. 1992/93:112
Bilaga 4
6 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 112
handelshinder skapas, vilka EES-avtalet är till för att undanröja. - Förbun-
det anser också att det är viktigt att berörda parter, bl a branschorganisatio-
nerna, får möjlighet att delta i utformningen av föreskrifterna.
Företagarnas Riksförbund'.
I förslaget till lag om personlig skyddsutrustning på konsumentområdet har
kopplingen till EES-avtalet och dess syfte, fri rörlighet för varor, helt ute-
lämnats. I EES-propositionen (1991/92:170, del I) sägs att det vid införli-
vande av EG-direktiv i svensk rätt klart bör framgå av den aktuella lagen
att den syftar till att införliva ett visst EG-direktiv i svensk rätt. En formell
koppling undanröjer också osäkerhetsfaktorer för den som ska tillämpa la-
gen. - Enligt promemorian kommer regeringen att uppdra åt konsumentver-
ket att utfärda föreskrifter enligt lagen. Vidare ska produktsäkerhetslagen
tillämpas på varor som omfattas av lagen om personlig skyddsutrustning.
Den som utövar tillsyn över efterlevnaden av produktsäkerhetslagen, dvs för
talan mot näringsidkare är konsumentverket. Detta leder till situationen att
samma ”part” som utfärdat bindande föreskrifter också blir ”åklagare” i må-
let mot näringsidkaren. Organisationen ifrågasätter om denna situation är
förenlig med regerinsformen. Normgivande och rättstillämpande organ bör
hållas isär. - Organisationen understryker att tveksamheter beträffande
gränsdragningen mellan sådan personlig skyddsutrustning som kan användas
för privat bruk och sådan som kan användas i näringsverksamhet inte får
leda näringsidkaren till förfång.
Branschföreningen för Personlig Skyddsutrustning (BPS):
Av promemorian framgår ej klart vilka PSU-produkter som skall bli berörda
av den föreslagna lagen. Vi vill därför betona nödvändigheten av att klassifi-
cera PSU-produkterna, så att det klart framgår vilka PSU-produkter som
faller under Arbetarskyddsstyrelsens respektive Konsumentverkets ansvar.
Vidare är det av yttersta vikt att en och samma produkt ej skall kunna falla
under båda myndigheternas ansvar. Vi anser det också väsentligt, att före-
skrifterna från Arbetarskyddsstyrelsen och Konsumentverket skall vara lika
i sin utformning.
Svenska Livräddningssällskapet (SLS):
SLS vill i detta sammanhang peka på att inom vissa områden finns internatio-
nella konventioner som anger krav på viss säkerhetsutrustning. Det är då
angeläget att fastställa europeiska standards som inte avviker från dessa in-
ternationella konventioner. När det gäller räddningsutrustning i anslutning
till vatten finns denna utförligt beskriven i International Convention for the
safety at sea (Solas). Kapitel III sektion II reg 31-33 ger definitioner och spe-
cifikationer för livbojar, ”liwästar” och flytplagg. - Vid utformning av den
svenska anpassningen till EES-avtalet måste bevakas att den inte kommer
att avvika från sådana internationella konventioner.
Prop. 1992/93:112
Bilaga 4
82
Tillämpningsområdet för en ny lagstiftning
Promemorian: Lagen bör göras tillämplig på både överlåtelser och på
upplåtelser av nyttjanderätt som näringsidkare gör av personlig
skyddsutrustning. Begreppet personlig skyddsutrustning ges samma
innebörd som i direktivet.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör ges
möjlighet att i föreskrifter medge undantag från lagens tillämpning i
fråga om visst slags personlig skyddsutrustning (promemorian s. 35).
Prop. 1992/93:112
Bilaga 4
Företagarnas Riksorganisation:
Lagens tillämpningsområde bör överensstämma med direktivet. Skillnader i
tillämpningsområde kan leda till hinder i det fria varuflödet mellan länder.
Frågan bör därför analyseras vidare.
Produktsäkerhetslagen
Promemorian: Produktsäkerhetslagen skall också i fortsättningen
vara tillämplig på personlig skyddsutrustning på samma sätt som hit-
tills promemorian (s. 36).
Konsumentverket:
Konsumentverket har tidigare begärt att produktsäkerhetslagen ändras så
att återkallelse kan ske även mot detaljister. Den föreslagna lagen om per-
sonlig skyddsutrustning tar inte sikte endast på ett tillhandahållande från nä-
ringsidkare till konsument. För att - i enlighet med direktivet om personlig
skyddsutrustning - säkerställa att bristfälliga PSU kan avlägsnas från buti-
kerna måste det enligt vår mening finnas en laglig möjlighet att ålägga en
tillverkare, importör eller grossist att återkalla leksakerna från ett senare led
i distributionen. Den möjligheten bör öppnas genom en ändring i produktsä-
kerhetslagen.
Industriförbundet:
Industriförbundet framhåller vikten av att denna s. k. ”säkerhetsklausul”
tillämpas på ett sätt som står i överensstämmelse med vad som kan betecknas
som standard inom övriga länder på den gemensamma marknaden. Om så
ej sker finns det en klar risk för att intentionerna bakom EES-avtalet och
intresset av ett fritt varuflöde motverkas. Detta talar också för att bakgrun-
den och syftet med lagen - dvs EG-anpassningen - bör framgå redan av lag-
texten.
83
SIS - Standardiseringskommissionen i Sverige:
I somras antog EG-rådet det allmänna produktsäkerhetsdirektivet. Såvitt
SIS är bekant talar mycket för att produktsäkerhetsdirektivet kommer att
omfattas av EES-avtalet. Direktivet täcker eventuella säkerhetsaspekter
som inte reglerats i särskilda sektorsdirektiv. I avvaktan på att det blir ak-
tuellt att införliva detta direktiv i svensk rätt, förefaller det SIS lämpligt att
i lagen om personlig skyddsutrustning för enskilt bruk skriva in att produkt-
säkerhetslagen skall tillämpas, när ingripanden skall göras mot produkter.
Prop. 1992/93:112
Bilaga 4
Grossistförbundet Svensk Handel:
Förbundet anser att det klarare måste framgå att säkerhets-klausulen i direk-
tivet skall användas restriktivt och att ingripanden enligt produktsäkerhets-
lagen bara får komma ifråga i fall då klausulen är tillämplig. Lagtexten ger
utrymme för att produktsäkerhetslagen generellt skall gälla parallellt med
den föreslagna lagen. Förbundet vill vidare understryka att tillämpningen av
säkerhetsklausulen måste utvecklas i samarbete med övriga länder inom
EES för att effekterna av ett harmoniserat regelverk inte skall gå förlorade.
Ansvar m.m.
Promemorian: Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot
föreskrivna krav på säkerhet och hälsa, tillverkning eller märkning
och annan produktinformation skall kunna straffas med böter eller
fängelse.
Den som måste betala vite på grund av att ha överträtt ett förbud
eller föreläggande enligt produktsäkerhetslagen skall dock inte straf-
fas enligt den nu föreslagna lagen för samma gärning.
Utrustning som har varit föremål för brott skall förverkas (prome-
morian s. 38).
Industriförbundet:
Förbundet vill dock framhålla att utdömande av böter eller fängelse torde
bli mycket ovanligt. Detta gäller inte minst i fråga om felaktig märkning eller
produktinformation. I sådana fall måste det ligga närmare till hands att till-
lämpa 2§ marknadsföringslagen eller 5§ produktsäkerhetslagen, särskilt som
ansvaret enligt dessa bestämmelser är rent objektivt. KO behöver således
inte styrka att näringsidkaren förfarit uppsåtligen eller oaktsamt. Skall möj-
ligheten att tillämpa marknadsföringslagen eller produktsäkerhetslagen stå
kvar förutsätts dock att konsumentverket/KOs dubbla roll som lagstiftare
och åklagare avskaffas.
84
Marknadsövervakningen
Promemorian: Konsumentverket skall se till att reglerna om personlig
skyddsutrustning på konsumentområdet efterlevs (promemorian s.
39).
Prop. 1992/93:112
Bilaga 4
A rbetarskyddsstyrelsen:
EG:s bestämmelser om marknadsövervakning förutsätter att medlemslän-
derna aktivt övervakar att de produkter som finns på marknaden uppfyller
de krav som anges i direktiven. Arbetarskyddsstyrelsen anser att det särskilt
inom detta område är viktigt med samverkan mellan myndigheter som har
utfärdat regler om personlig skyddsutrustning. För att effektivisera mark-
nadsövervakningen samt ha ett forum för gränsdragningsfrågor ka det behö-
vas en permanent grupp med representanter för de olika myndigheterna.
Konkurrensverket:
Konkurrensverket vill här framhålla vissa synpunkter som redovisats i SPFs
remissyttrande (Dnr 849/91) avseende Ds 1991:86, Införande aV EES-rätt
inom området för provning och kontroll. Det är från konkurrenssynpunkt
av stor vikt att provnings- och certifieringsverksamhet sker i konkurrens på
lika villkor mellan kompetenta organ, oavsett om dessa är privata eller of-
fentliga. Myndighetsutövande funktioner och konkurrensutsatt verksamhet
bör därför i princip bedrivas fristående från varandra. Provnings- och certi-
fieringsorgan som är knutna till statliga myndigheter kan nämligen få en sär-
ställning i förhållande till övriga provningsorgan. Detta gäller särskilt om
myndigheten ifråga samtidigt är säkerhetsansvarig och utövar tillsyn över de
anmälda organen inom sitt ansvarsområde.
Det kan i sammanhanget ifrågasättas om Konsumentverket framdeles
skall vara det organ som utför den provnings- och kontrollverksamhet som
föreskrivs i t.ex. olika EES-direktiv. En från konkurrenssynpunkt mer till-
fredsställande ordning kunde vara att Konsumentverket beslutar vilka kon-
troller som skall utföras, men att dessa sedan utförs av något av flera kompe-
tenta organ som därvid tävlar om att få utföra uppdraget. Konsumentverket
bör därvid upphandla provningstjänsterna genom att kräva in anbud från
samtliga kompetenta organ. Frågan torde komma att belysas av den nyligen
tillsatta kommittén för en konsumentpolitisk översyn (dir. 1992:63), som
bl.a. skall omfatta Konsumentverket, dess organisation och uppgifter.
Konsumentverket:
Ett ökat internationellt utbyte av varor och tjänster kommer att innebära
ökat behov av övervakning. En intensifierad marknadsbevakning kommer
att ta betydande resurser i anspråk. Även CE-märkta utrustningar måste
granskas.
85
Konsumentverket har aktivt drivit standardiseringsarbetet inom området
för personlig skyddsutrustning. Detta gäller främst cykel-, alpin-, ishockey-
och ridhjälmar samt flytvästar. Arbetet har varit framgångsrikt och resulte-
rat i att svenska krav accepterats i Europa. Tyvärr måste konstateras att vissa
kommande CEN-standarder forcerats och därför inte är tekniskt helt färdig-
utvecklade. Detta kan leda till tillämpningssvårigheter, i synnerhet i ett
första skede. På sikt kan CE-märkets relevans komma att ifrågasättas. Arbe-
tet med marknadsövervakningen kommer sannolikt att kompliceras på
grund av dessa brister.
Som ett exempel kan nämnas reglerna för olika typer av hjälmar. Enligt
direktivet är endast MC-hjälmar sk komplicerad PSU. I standardiseringsar-
betet har emellertid framförts krav på att samtliga hjälmar skall underkastas
motsvarande kontroll.
Ingripanden enligt produktsäkerhetslagen skall följas av en underrättelse
till ett särskilt EFTA-organ. Promemorian tar inte upp denna fråga. Konsu-
mentverket vill emellertid, på samma sätt som i yttrandet över förslaget om
leksakslag, framhålla att underrättelseskyldigheten avseende sk ”shortco-
mings in the standards” endast bör omfatta beslut av Marknadsdomstolen.
Sjösäkerhetsrådet:
I Norden har endast den danska provningsanstalten DANTEST visat aktivt
intresse för att bli ackrediterat som godkänt provningsorgan. Man har emel-
lertid också inom ramen för DANTEST-organisationen tillskapat en stabs-
funktion med uppgift att vara ”anmält organ” (notified body). En sådan or-
ganisation saknas för närvarande i Sverige. Ett lämpligt sätt att utforma ett
i Sverige baserat ”anmält organ” vore en motsvarande stabsfunktion inom
Konsumentverket där lämplig kompetens finns tillgänglig. Det rent prak-
tiska testförfarandet bör dock kunna samordnas till DANTEST.
Prop. 1992/93:112
Bilaga 4
Kostnader och resursbehov
Promemorian: Det är inte möjligt att närmare beräkna kostnadseffek-
terna av den föreslagna lagstiftningen. Det är dock sannolikt att nä-
ringsidkare som berörs belastas med vissa kostnader.
Konsumentverkets nya uppgifter på området för personlig skydds-
utrustning bör kunna klaras av genom en omfördelning av tillgängliga
resurser.
Konsumentverket bör ges rätt att ta ut kostnaderna för provtagning
och undersökning av prov från näringsidkare som inte uppfyller före-
skrivna krav (promemorian s. 41)
Kommerskollegium:
---. På samma sätt är en eventuell avgiftsfinansiering av marknadskontrol-
len inte endast en nationell angelägenhet. Marknaden är inte längre svensk
86
utan europeisk. Produkter kan provas och godkännas i vilket av de avtalsslu-
tande länderna som helst. Strukturrationaliseringar genom samordnad prov-
nings- och certifieringskapacitet, liksom samarbete länder emellan när det
gäller marknadskontrollen, är en naturlig utveckling i det nya europeiska
perspektivet. I promemorian påpekas att övervakningen kommer att inne-
bära ökade kostnader för Konsumentverket och att den därför bör kunna
avgiftsfinansieras. Något förslag till hur detta skall ske lämnas dock inte.
Mot den bakgrund som skisserats ovan bör enligt kollegiets uppfattning även
en eventuell avgiftsfinansiering utvecklas i samklang med övriga länder inom
den gemensamma marknaden.
Statens Provningsanstalt (SP):
Under avsnitt 4 redovisas att Konsumentverket hemställt om avsevärda re-
sursförstärkningar för marknadskontroll. Enligt SPs mening är det i dagens
ekonomiska situation angeläget att så långt som möjligt utnyttja befintliga
resurser för att åstadkomma en effektiv marknadskontroll. Som ansvarig
myndighet behöver Konsumentverket t ex inte ha egna resurser för det rent
tekniska kontroll- och provningsarbetet. Dessa tjänster kan med fördel upp-
handlas hos andra kompetenta organ, t ex SP.
Konkurrensverket:
Konkurrensverket vill i sammanhanget peka på nödvändigheten av att delar
av resurserna för implementering och tillsyn av den föreslagna lagen också
avsätts till information. Denna möjlighet nämns inte i promemorian. Genom
att avsätta delar av resurserna till informationsåtgärder både vad gäller den
nya lagen i sig och dess tillämpning, torde behovet av rena övervaknings- och
kontrollåtgärder kunna minskas.
Konsumentverket:
Konsumentverket har i skrivelse till Civildepartementet den 18 mars 1992
framhållit de förändringar i Konsumentverket/KOs marknadsbevakning som
bli nödvändiga med anledning av EES-avtalet. Vi hänvisar till vad som an-
förts om resurser i skrivelsen. - Det föreslås i promemorian att en näringsid-
kare som inte uppfyllt de föreskrivna kraven kan åläggas att ersätta kostna-
derna för sådan provtagning och undersökning som verket inte själv kan ut-
föra. Enligt vår bedömning kan detta endast marginellt bidra till kostnads-
täckningen. De stickprovskontroller som Konsumentverket åläggs för att
uppfylla direktivets krav på marknadsbevakning bör finansieras med sär-
skilda ”öronmärkta” pengar. En debitering som görs beroende av slutresul-
tatet är mycket svår att administrera. Stickprover kan också uppfattas som
orättvisa av de företag som kommer ifråga för kontrollen. - En ökad standar-
disering är till fördel också för företagen. Det är därför rimligt att provverk-
samheten på sikt bekostas av den totala produktionen som en form av ut-
vecklingskostnad.
Prop. 1992/93:112
Bilaga 4
87
Industriförbundet:
Industriförbundet har i och för sig ingen invändning mot att kostnaderna för
provtagning och undersökning i vissa fall kan läggas på näringsidkare. För-
bundet kan emellertid inte finna några skäl att i fråga om de nu aktuella
bägge lagförslagen avvika från den ordning som generellt gäller inom det
marknadsrättsliga området, dvs skyldighet att betala aktuella kostnader en-
dast kan drabba näringsidkare som handlat i strid med gällande regler. Detta
gäller allra helst som EG-direktivet överhuvudtaget inte innehåller några
regler i aktuellt avseende. Skyldigheten för näringsidkare att stå för kostna-
der för provtagning och undersökning bör därför endast gälla den som ej
följt de aktuella lagarna eller föreskrifter utfärdade med stöd av dessa.
Denna begränsning bör vidare framgå redan av lagtexten.
Sveriges Köpmannaförbund:
Förbundet anser också att det är viktigt att reglera vem som skall betala kost-
naderna för en eventuell tillkommande provning av en produkt som redan
finns på marknaden för att bedöma om produkten överensstämmer med
EG-direktivet. Självklart skall en första provning betalas av tillverkaren/im-
portören av varan liksom tillkommande rättelsekostnader om det visar sig
att produkten inte stämmer överens med reglerna i direktivet. - Om däremot
tillsynsmyndigheten ingriper mot en vara på marknaden som av myndighe-
ten misstänks inte uppfylla bestämmelserna i direktivet och det efter en
provning visar sig att produkten trots allt är förenlig med direktivet, skall
kostnaderna för provningen betalas av myndigheten och skälig ersättning ges
till näringsidkaren/detaljisten för åsamkad förlust t ex genom miskad försälj-
ning under prövningstiden, dålig publicitet och utebliven handelsvinst.
Företagarnas Riksorganisation:
En näringsidkare som följer reglerna ska inte riskera att drabbas av prov-
ningskostnader, särskilt som EG-direktivet inte alls reglerar frågan. En klar
begränsning bör tas in i lagtexten.
Sjösäkerhetsrådet:
I direktivet stadgas att efterkontroll av efterlevnaden av CE-godkännande
skall genomföras i form av stickprovskontroller. Den myndighet, som rege-
ringen utser att utföra dessa kontroller, måste få lämpliga ekonomiska resur-
ser till sitt förfogande. Av direktivet framgår att kostnaden för ett godkänt
stickprov ej skall belasta det företag som marknadsför ifrågavarande pro-
dukt (personlig säkerhetsutrustning av komplicerad sort).
Prop. 1992/93:112
Bilaga 4
88
Ikraftträdande
Promemorian: Lagen om personlig skyddsutrustning för enskilt bruk
bör träda i kraft den dag som regeringen bestämmer (promemorian s.
43).
Prop. 1992/93:112
Bilaga 4
Konsumentverket:
Enligt promemorian behövs inte någon särskild övergångsbestämmelse i la-
gen. Regler i detta avseende kan istället meddelas genom förskrifter. Konsu-
mentverket ifrågasätter promemorians förslag om att sådan PSU, som redan
”finns på marknaden” generellt bör undantas. Eventuella övergångsbestäm-
melser bör enligt verkets mening införas och ges en begränsad tillämplighet.
Omärkta och bristfälliga PSU bör inte kunna erbjudas konsumenter efter
ikraftträdandet annat än i undantagsfall.
Utredningen Handlingsplan mot buller:
Lagens ikraftträdande skall enligt förslaget överlåtas till regeringen. Enligt
min mening bör detta ske så snart som möjligt. Om så sker och föreskrifter
kommer att utfärdas - förslaget till en handlingsplan skall lämnas till rege-
ringen den 1 juli 1993 men jag kan enligt direktiven även lägga fram förslag
under utredningsarbetets gång - utgår jag från att samråd kommer ske med
mig i fråga om de eventuella föreskrifter som kan komma att meddelas med
stöd av bemyndigandet i 3 §.
Specialmotivering (4 §)
Statens Provningsanstalt:
I specialmotiveringen till 4 § första stycket sägs att det borde stå vaije med-
lemsstat fritt att besluta om uttag av ersättning för provtagning och under-
sökning av prov inom ramen för marknadskontrollen. SP ifrågasätter denna
bedömning. - En grundläggande princip är att en CE-märkt produkt skall
tillförsäkras rätt till fri cirkulation utan att behöva underkastas ytterligare
provning och kontroll. Denna princip skulle urholkas om nationella tillsyns-
myndigheter fritt skulle kunna belasta leverantörer med kostnader för prov-
tagning och provning. Enligt SPs mening kommer det inte att bli möjligt att
debitera leverantörer för marknadskontrollskostnader så länge deras pro-
dukter visar sig fylla direktivkraven. Först om brister uppdagas kan uttag av
ersättning för kontrollkostnader, t ex i form av sanktionsavgifter, motiveras.
Grossisstförbundet Svensk Handel:
Genom 4 § 3 p införs en möjlighet att ålägga en näringsidkare ersättnings-
skyldighet för provtagning m m. I specialmotiveringen (sid 57) hänvisas till
liknande bestämmelser i produktsäkerhetslagen och marknadsföringslagen.
89
Det noteras emellertid att den nu aktuella bestämmelsen föreslås gå ”delvis
längre”. Jämför också uttryckssättet på sid 44 ”i varje fall sådana etc”. Någon
motivering härför ges inte. Förbundet anser inte att det finns skäl att avvika
från de lösningar som valts i nämnda lagar. Endast näringsidkare som inte
har uppfyllt föreskrivna krav bör kunna åläggas ersättningsskyldighet.
Övrigt
Sveriges Motorcyklisters Centralorganisation (SMC):
Vi anser därför att mc-kläder, utom hjälmar, därför bör kunna hänföras till
kategorin ”PSU som utformats...mot:...-ogynnsamma väderleksförhållan-
den” enligt p3 i bilaga 1 till EG-direktivet och därmed inte omfattas av den
kommande lagstiftningen. - Vi anser vidare att mc-overaller, -stövlar och -
handskar är utrustninig med en både komplex och omtvistad skyddsför-
måga, det som är skyddande i en bemärkelse kan ha en negativ säkerhetsef-
fekt på andra aspekter av användningen. I dagsläget är det därför omöjligt
att utforma en vettig norm för typprovning.
Svenska livräddningssällskapet (SLS):
SLS har uppmärksammat att i promemorian används uttrycken flytväst, liv-
väst, räddningsväst, flythjälpmedel och flytplagg. Svenska akademins ord-
lista upptar endast orden flytväst och räddningsväst. - SLS anser det mycket
angeläget att dessa begrepp nu definieras så att de på sikt kan komma att
användas i vårt språkbruk. Flytväst är idag ett alltför övergripande uttryck
som omfattar både räddningsvästar och olika slag av flythjälpmedel som seg-
larvästar, kanotvästar, surfingvästar, fiskevästar m fl.
SLS föreslår följande definitioner
Räddningsväst (alt Liwäst jfr engelskan Lifejacket)
En väst som för sin bärare till ytan och som håller en utmattad eller med-
vetslös över ytan så att han kan andas genom mun och näsa. Västen skall
kunna vända en medvetslös från vilken position som helst i vattnet så att mun
och näsa kommer över ytan så snabbt som möjligt (Solas anger inom 5 se-
kunder).
Flytplagg (flytjacka, flythjälpmedel)
Ett plagg som hjälper en vid medvetande siomkunnig person att hålla sig
flytande. Personen måste själv kunna hålla mun och näsa över vattenytan
för att kunna andas. - SLS föreslår vidare att uttrycket flytväst inte längre
användes av statliga myndigheter för att på så sätt främja en förändring i det
allmänna svenska språkbruket. Det är idag nödvändigt att på alla sätt verka
för en ökad kunskap och insikt om betydelsen av att använda räddningsväst
för att undvika drunkningsolyckor i våra allt för ofta mycket kalla vatten.
Från dessa utgångspunkter kan det vara tveksamt om ”flytplagg” verkligen
uppfyller kravet på att vara en säker personlig utrustning (jfr pkt 1 bilaga
1 Grundkrav för hälsa och säkerhet). - I bilaga 1 pkt 3.4 Förebyggande av
drunknings-olyckor (liwästar och dylikt) anges ”PSU skall helt eller delvis
vara av materiel med flytförmåga. Den skall antingen kunna blåsas upp med
gas som kan tillföras manuellt eller automatiskt eller genom munnen”. For-
Prop. 1992/93:112
Bilaga 4
90
muleringen är något tvetydig, vilket kan bero på översättningen från origi-
naldokumentet. - SLS vill tyda formuleringen: ”PSU skall antingen inne-
hålla material som ger flytförmåga eller vara uppblåsbar. PSU som skall
kunna blåsas upp skall kunna göras detta med gas manuellt, automatiskt
och/eller med munnen”.---. SLS förutsätter vidare att de hjälpmedel som
utnyttjas för simundervisning (simdynor) ej anses som PSU. - I samma bi-
laga pkt 2.13, PSU i form av kläder som visuellt varslar om att en människa
är närvarande anges krav på synbarhet. Detta bör även gälla räddningsvästar
och flytplagg. Det är angeläget att räddningsvästar och flytplagg ges tillräck-
lig synbarhet. SLS vill här särskilt peka på betydelsen av att reflexmaterial
bibehåller sin reflekterande förmåga både när det är vått och är i eller under
vattnet. - SLS vill avslutningsvis framhålla att utnyttjande av olika säker-
hetsutrustningar är beroende av attityder och kulturarv. Vana vid en viss typ
av utrustning gör att många känner osäkerhet inför sådan utrustning som de
tidigare ej har mött. En ökad standardisering kan motverka detta. Det är
dock viktigt att påpeka att varje säkerhetsutrustning måste användas på rätt
sätt. Felaktigt handhavande, som aldrig helt kan undvikas, kan innebära
ökade risker för olyckor. Bestämmelser måste utformas så att de endast gäl-
ler om PSU användes rätt och så att missbruk, misskötsel och felaktigt hand-
havande alltid återfaller på den enskilde.
Sveriges Dykarskolors Riksförbund (SDR)
SDR anför angående promemorians bilaga 1, EG-direktivet i svensk över-
sättning, bilaga 2, 3.11: Texten under denna punkt harmonierar inte med
övrig text i bilagan. Detta medför att beskrivningen för säkerhetsanord-
ningar för dykarutrustningar inte blir relevant. Texten beskriver inte hur den
aktuella PSU:n ska vara beskaffad utan anger att utrustningen ska omfattas
av a), b) och/eller c). Punkt 3.11:s utformning och innehåll ger en antydan
om att det tillskrivits i efterhand utifrån andra grunder än vad som varit fallet
vid konstruerandet av den övriga texten, detta eftersom punkterna a) och c),
för en person med dykkunskap inte klart beskriver vad som avses, medan b)
bör vara angiven under punkt 1. - Om den ovan nämnda texten har bety-
delse vid framtida tolkning av den föreslagna lagen bör omarbetning av tex-
ten ske utifrån relevanta begrepp och omständigheter inom dykeriet.
Prop. 1992/93:112
Bilaga 4
91
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 3 november 1992
Prop. 1992/93:112
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Wester-
berg, Friggebo, Laurén, Hörnlund, Olsson, Svensson, Thurdin, Hellsvik,
Wibble, Björck, Könberg, Odell, Lundgren, P. Westerberg, Ask
Statsrådet Odell anmäler fråga om personlig skyddsutrustning för privat bruk
Regeringen beslutar att genom propositionen lämna förslag till lag om per-
sonlig skyddsutrustning för privat bruk i enlighet med bilagan till detta pro-
tokoll.
Ur protokollet
Maud Melin
92
Propositionens huvudsakliga innehåll......................... 1
1 Inledning............................................. 3
1.1 EES-avtalet och EG:s rättsakter..................... 3
1.2 Den nya harmoniseringsmetoden.................... 5
1.3 EG:s program för provning och kontroll.............. 5
1.4 Former för samarbete på konsumentområdet.......... 7
2 EG:s direktiv om personlig skyddsutrustning.............. 7
3 Allmän motivering..................................... 12
3.1 Nuvarande reglering av personlig skyddsutrustning .... 12
3.2 Överförandet av direktivet till svensk rätt............. 16
3.3 Behovet av anpassning............................. 17
3.4 Lagstiftningstekniken .............................. 18
3.5 Tillämpningsområdet för lagen om personlig skyddsut-
rustning för privat bruk ............................ 21
3.6 Kraven på säkerhet m.m............................ 25
3.7 Produktsäkerhetslagen ............................. 27
3.8 Ansvar m.m...................................... 29
3.9 Marknadsövervakning ............................. 30
4 Kostnader och resursbehov ............................. 35
5 Ikraftträdande ........................................ 36
6 Upprättat lagförslag ................................... 37
7 Specialmotivering ..................................... 37
8 Ärendet till riksdagen.................................. 47
Propositionens lagförslag ................................... 48
Bilaga 1 Direktivet om personlig skyddsutrustning............. 50
Bilaga 2 Schema över certifieringsförfarandet ................. 71
Bilaga 3 Promemorians lagförslag............................ 72
Bilaga 4 Sammanställning över remissyttrandena............... 74
Utdrag ur protokoll vid regeringssamanträde den 3 november 1992 92
Prop. 1992/93:112
93
gotab 42210, Stockholm 1992