Prop.
1992/93:109
Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifo-
gade utdrag ur regeringsprotokollet den 29 oktober 1992.
På regeringens vägnar
Carl Bildt
Gun Hellsvik
För innevarande budgetår har det beslutats besparingar för staten med 40
miljoner kronor på rättshjälpsanslaget. Propositionen innehåller förutom
förslag till lagändringar i bl.a. rättshjälpslagen också en redovisning av andra
åtgärder som bör genomföras för att uppnå besparingarna. I propositionen
redovisas också några områden där det kan finnas utrymme för ytterligare
lagändringar i besparingssyfte men där beredningsunderlaget för närvarande
är ofullständigt.
De avgifter som de rättssökande skall betala höjs genomgående. Den som
beviljas allmän rättshjälp skall i princip alltid betala en fast inkomstrelaterad
avgift, grundavgift. Grundavgiften ersätter det nuvarande maximibeloppet
för rättshjälpsavgiften. Därutöver skall den som har en beräknad årsinkomst
som överstiger 32 200 kronor (för år 1992) betala tilläggsavgift. Tilläggsav-
giften skall vara både inkomst- och kostnadsrelaterad och den skall beräknas
på i princip samtliga kostnader i ärendet.
Återbetalningsskyldigheten för tilltalade i brottmål utvidgas.
I fråga om timkostnadsnormen, dvs. den norm som ligger till grund för
beräkning av biträdesersättningar på rättshjälpsområdet, liksom i fråga om
rättshjälpstaxorna, aviseras ett antal ändringar som inte kräver lagändring.
I organisatoriskt hänseende diskuteras om Rättshjälpsmyndigheten bör ta
över Domstolsverkets uppgifter på rättshjälpsområdet. Någon slutlig ställ-
ning i frågan tas emellertid inte. Däremot föreslås ett antal lagtekniska änd-
ringar för att ge regeringen större utrymme att bestämma vilken myndighet
som skall anförtros uppgifterna i framtiden.
Lagförslagen föranleder förutom ändringar i rättshjälpslagen och rätte-
1 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 109
gångsbalken också en ändring i 23 § lagen om förfarandet hos kommunerna, Prop. 1992/93:109
förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara m.m.
De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 mars 1993.
Härigenom föreskrivs att 6, 9 a, 11,12,14-15,17,18,18 a, 22, 27, 28, 30,
31, 31 b, 32, 34, 40, 47, 49 a och 49 b §§ samt rubrikerna närmast före 11 och
27 §§ rättshjälpslagen (1972:429)' skall ha följande lydelse.
Prop. 1992/93:109
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
6 §2
Allmän rättshjälp beviljas fysisk person i rättslig angelägenhet, om han
behöver sådant bistånd och hans beräknade årsinkomst ej överstiger ett be-
lopp som motsvarar sju gånger det basbelopp enligt lagen (1962:381) om all-
män försäkring som gällde året innan rättshjälp begärs.
Bidrar den rättssökande till underhållet av make, tidigare make, sambo
eller eget barn, ökas beloppet enligt första stycket för var och en till vilkens
underhåll han på detta sätt bidrar med ett belopp som motsvarar hälften av
det basbelopp som anges i första stycket. Med eget barn jämställs härvid an-
nans barn som den rättssökande är underhållsskyldig mot enligt 7 kap. 5 §
föräldrabalken.
Är den rättssökandes betalningsförmåga väsentligt ökad på grund av för-
mögen hetsinnehav eller annan särskild omständighet eller väsentligt nedsatt
på grund av skuldsättning eller annan särskild omständighet, skall den be-
räknade årsinkomsten jämkas genom att skäligt belopp läggs till eller dras
från.
Regeringen ellei; efter regeringens
bemyndigande, domstolsverket med-
delar närmare föreskrifter för beräk-
ning av den rättssökandes ekono-
miska förhållanden.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer meddelar
närmare föreskrifter för beräkning
av den rättssökandes ekonomiska
förhållanden.
Den som har beviljats allmän
rättshjälp är i målet eller ärendet be-
friad från expeditionsavgifter enligt
förordningen (1987:452) om avgifter
vid de allmänna domstolarna och för
avgifter enligt 15 § 1-3 avgiftsför-
ordningen (1992:191).
9a§3
Den som har beviljats allmän
rättshjälp är i målet eller ärendet be-
friad från expeditionsavgifter enligt
förordningen (1987:452) om avgifter
vid de allmänna domstolarna och för
avgifter enligt expeditionskungörel-
sens (1964:618) avgiftslista, avdel-
ning 1 samt avdelning II under rubri-
ken Utsökning m.m.
Avgiftsfriheten gäller endast i den mån den begärda handlingen är erfor-
derlig för den rättssökande. Avgiftsfriheten gäller inte i fråga om handling
som utfärdas endast på särskild begäran, om inte handlingen begärs innan
avgörandet i huvudsaken har vunnit laga kraft.
Den som beviljats allmän rättshjälp i angelägenhet som lett till verkställ-
bart avgörande, ansvarar inte för grundavgift och försäljningsavgift i utsök-
ningsmål. Detsamma gäller den som har beviljats allmän rättshjälp i ett mål
om verkställighet.
Kostnader för kungörelse i mål eller ärende vid allmän domstol, bostads-
1 Lagen omtryckt 1983:487.
2 Senaste lydelse 1988:213.
3 Senaste lydelse 1991:1732.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1992/93:109
domstolen eller arbetsdomstolen skall, såvitt de belastar den som beviljats
allmän rättshjälp, utgå av allmänna medel.
Rättshjälpsavgift och tilläggsavgift
11
Den rättssökande skall bidra till
de kostnader för allmän rättshjälp
som avses i 9 och 10 §§ genom att be-
tala rättshjälpsavgift och tilläggsav-
gift enligt vad som sägs i 12-15 §§.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer faststäl-
ler grundbelopp för rättshjälpsavgif-
ten och meddelar närmare föreskrif-
ter för beräkning av det belopp var-
till rättshjälpsavgiften högst kan
uppgå (maximibeloppet).
Rättslxjälpsavgift; grundavgift och
tilläggsavgift
i4
Den rättssökande skall bidra till
de kostnader för allmän rättshjälp
som avses i 9 och 10 §§ genom att be-
tala rättshjälpsavgift (grundavgift
och tilläggsavgift) enligt vad som
sägs i 12-15 §§.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer faststäl-
ler grundbelopp för beräkning av
grundavgiften och meddelar när-
mare föreskrifter för beräkning av
grundavgift och tilläggsavgift.
12 §5
Överstiger ej den rättssökandes
beräknade årsinkomst ett belopp
som motsvarar två gånger det basbe-
lopp som anges i 6 § första stycket,
utgör maximibeloppet för rätts-
hjälpsavgiften grundbeloppet. Maxi-
mibeloppet får sättas ned om det
finns särskilda skäl.
Överstiger inte den rättssökandes
beräknade årsinkomst ett belopp
som motsvarar en och en halv gång
det basbelopp som anges i 6 § första
stycket, utgör grundavgiften hälften
av grundbeloppet. Om inkomsten
överstiger ett och ett halvt men inte
två basbelopp, utgör grundavgiften
grundbeloppet.
Är inkomsten högre än två basbe-
lopp, utgör grundavgiften grundbe-
loppet ökat med
Är inkomsten högre än som anges
i första stycket, utgör maximibelop-
pet för rättshjälpsavgiften grundbe-
loppet ökat med
två procent av den del av inkomsten som överstiger två men ej tre gånger
basbeloppet,
fyra procent av den del av inkomsten som överstiger tre men ej fyra gånger
basbeloppet,
sex procent av den del av inkomsten som överstiger fyra men ej fem
gånger basbeloppet,
åtta procent av den del av inkomsten som överstiger fem men ej sex gånger
basbeloppet,
tolv procent av den del av inkomsten som överstiger sex gånger basbelop-
pet.
Vid tillämpning av andra stycket
iakttas att inkomsten avrundas till
närmast lägre tusental kronor och
maximibeloppet för rättshjälpsavgif-
ten till närmast lägre tiotal kronor.
Vid tillämpning av första och
andra styckena skall inkomsten av-
rundas till närmast lägre tusental
kronor och grundavgiften till när-
mast lägre tiotal kronor.
14 §
Söker dödsbo rättshjälp, utgör Söker dödsbo rättshjälp, bestäms
4 Senaste lydelse 1988:213.
5 Senaste lydelse 1988:213.
Nuvarande lydelse
maximibeloppet ett med hänsyn till
boets behållning och delägarnas
ekonomiska förhållanden skäligt be-
lopp.
14
Om den ersättning som skall tiller-
kännas biträde för arbete enligt 22 §
överstiger ett belopp som motsvarar
en femtedel av det basbelopp som
anges i 6 § första stycket eller rätts-
hjälpsavgiften, om denna är högre än
det beloppet, skall den rättssökande
utöver rättshjälpsavgiften betala en
tilläggsavgift om tio procent av den
överskjutande delen av ersättningen,
dock högst ett belopp som motsvarar
det dubbla maximibeloppet. Det be-
lopp som skall betalas avrundas till
närmast lägre tiotal kronor.
Föreslagen lydelse
grundavgiften till ett med hänsyn till
boets behållning och delägarnas
ekonomiska förhållanden skäligt be-
lopp.
§6
Den rättssökande skall betala till-
läggsavgift om årsinkomsten översti-
ger ett belopp som motsvarar det
basbelopp som anges i 6§ första
stycket och om kostnaderna för rätts-
hjälpen överstiger ett belopp som
motsvarar en tiondel av basbeloppet.
Högsta beloppet för tilläggsavgiften
är dock tre gånger grundavgiften.
Avgiften skall bestämmas till en pro-
centuell andel av de kostnader som
avses i 9 § andra stycket, till den del
dessa överstiger en tiondel av basbe-
loppet.
Tilläggsavgiften är
tio procent av kostnaderna, om in-
komsten överstiger ett men inte tre
basbelopp,
tjugo procent av kostnaderna, om
inkomsten överstiger tre men inte fem
basbelopp,
trettio procent av kostnaderna, om
inkomsten överstiger fem basbelopp.
Vid beräkning av inkomstgrän-
sema tillämpas bestämmelserna i
13 §. För dödsbon bestäms tilläggs-
avgiften enligt de grunder som anges
i 14 §. Inkomsten skall avrundas till
närmast lägre tusental kronor och
tilläggsavgiften till närmast lägre tio-
tal kronor.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får före-
skriva att tilläggsavgift inte skall tas
ut i vissa slags ärenden.
Prop. 1992/93:109
14b§
Om det är uppenbart att den rätts-
sökande saknar möjlighet att betala
tilläggsavgiften eller någon del av
den, får han helt eller delvis befrias
från denna.
Om det framkommer att den
rättssökande inte längre saknar möj-
lighet att betala den tilläggsavgift
Om det är uppenbart att den rätts-
sökande saknar möjlighet att betala
grundavgift eller tilläggsavgift, får
han helt eller delvis befrias från av-
gift-
Om det framkommer att den
rättssökande inte längre saknar möj-
lighet att betala den avgift som han
6Senaste lydelse 1988:213.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1992/93:109
som han befriats från, skall beslutet befriats från, skall beslutet om-
omprövas. prövas.
15 §7
I samband med att allmän rätts-
hjälp beviljas, fastställs det för sö-
kanden gällande maximibeloppet
och det belopp vartill tilläggsavgiften
högst kan uppgå.
Undergår inkomst eller sådant
förhållande som avses i 13 eller 14 §
väsentlig förändring innan rätts-
hjälpsärendet avslutats, skall maxi-
mibeloppet jämkas efter vad som är
skäligt, dock ej under vad som redan
betalats i rättshjälpsavgift. Jämkning
skall också ske, om väsentlig felbe-
dömning gjorts, när maximibeloppet
tidigare bestämdes, eller om oriktiga
uppgifter legat till grund för beslu-
tet.
Fråga om jämkning upptages en-
dast om särskild anledning därtill
framkommit.
När maximibeloppet jämkas, skall
även det belopp vartill tilläggsavgif-
ten högst kan uppgå jämkas i mot-
svarande mån.
I samband med att allmän rätts-
hjälp beviljas bestäms grundavgiften
och den procentsats efter vilken sö-
kanden skall betala tilläggsavgift
samt högsta beloppet för tilläggsav-
giften.
Om inkomst eller sådant förhål-
lande som avses i 13 eller 14§/ör-
ändras väsentligt innan rättshjälps-
ärendet avslutats, skall grundavgif-
ten jämkas efter vad som är skäligt,
dock ej under vad som redan beta-
lats. Jämkning skall också ske, om
väsentlig felbedömning gjorts, när
grundavgiften tidigare bestämdes,
eller om oriktiga uppgifter legat till
grund för beslutet.
Fråga om jämkning tas upp endast
om särskild anledning därtill fram-
kommit.
När grundavgiften jämkas, skall
även den procentsats efter vilken sö-
kanden skall betala tilläggsavgift
samt högsta beloppet för tilläggsav-
giften jämkas i motsvarande mån.
Om en rättslig angelägenhet är
anhängig vid domstol, prövar dom-
stolen frågan om beviljande av all-
män rättshjälp. Den domstol, där
den rättsliga angelägenheten är an-
hängig, beslutar också om jämkning
av maximibeloppet för rättshjälpsav-
giften och av det belopp vartill till-
läggsavgiften högst kan uppgå.
Domstolen fattar även beslut enligt
14b§.
17 §
Om en rättslig angelägenhet är
anhängig vid domstol, prövar dom-
stolen frågan om beviljande av all-
män rättshjälp. Den domstol, där
den rättsliga angelägenheten är an-
hängig, beslutar också om jämkning
av grundavgiften och av den procent-
sats efter vilken sökanden skall betala
tilläggsavgift samt av högsta beloppet
för tilläggsavgiften. Domstolen fat-
tar även beslut enligt 14 b §.
18 §8
Har allmän rättshjälp icke beviljats enligt 16 § och är den rättsliga angelä-
genheten ej anhängig vid domstol, prövas fråga om beviljande av allmän
rättshjälp av Rättshjälpsmyndigheten.
Är den rättsliga angelägenheten ej
anhängig vid domstol, beslutar rätts-
hjälpsmyndigheten också om jämk-
Är den rättsliga angelägenheten
inte anhängig vid domstol, beslutar
Rättshjälpsmyndigheten också om
7 Senaste lydelse 1988:213.
8 Senaste lydelse 1989:360.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:109
ning av maximibeloppet för rätts-
hjälpsavgiften och av det belopp var-
till tilläggsavgiften högst kan uppgå
samt meddelar beslut enligt 14b §.
jämkning av grundavgiften och av
den procentsats efter vilken sökanden
skall betala tilläggsavgift samt av
högsta beloppet för tilläggsavgiften.
Rättshjälpsmyndigheten meddelar
även beslut enligt 14b§.
Allmän rättshjälp beviljas efter
ansökan av den rättssökande. Ansö-
kan skall vara skriftlig samt inne-
hålla uppgifter i de hänseenden som
regeringen elle? efter regeringens
bemyndigande, domstolsverket be-
stämmer.
18a§
Allmän rättshjälp beviljas efter
ansökan av den rättssökande. Ansö-
kan skall vara skriftlig samt inne-
hålla uppgifter i de hänseenden som
föreskrivs av regeringen eller av den
myndighet regeringen bestämmer.
Biträde, bodelningsförrättare och
medlare har rätt till skälig ersättning
för arbete, tidspillan och utlägg som
uppdraget har krävt. Vid bedöm-
ningen av vad som är skäligt arvode
skall uppdragets art och omfattning
beaktas. Hänsyn skall också tas till
andra omständigheter av betydelse,
såsom den skicklighet och den om-
sorg som uppdraget har utförts med
samt den tid som har lagts ned på
uppdraget. Regeringen eller; efter
regeringens bemyndigande, dom-
stolsverket fastställer taxa som skall
Biträde, bodelningsförrättare och
medlare har rätt till skälig ersättning
för arbete, tidsspillan och utlägg
som uppdraget har krävt. Vid be-
dömningen av vad som är skäligt ar-
vode skall uppdragets art och om-
fattning beaktas. Hänsyn skall också
tas till andra omständigheter av be-
tydelse, såsom den skicklighet och
den omsorg som uppdraget har ut-
förts med samt den tid som har lagts
ned på uppdraget. Regeringen eller
den myndighet regeringen bestäm-
mer fastställer taxa som skall tilläm-
pas vid bestämmande av ersätt-
ningen.
tillämpas vid bestämmande av er-
sättningen.
Vid biträdesbyte enligt 21 § andra stycket gäller i fråga om det nya biträ-
dets rätt till ersättning för arbete som har utförts före beslutet om bytet vad
som sägs i 19 § första stycket.
Har biträde, bodelningsförrättare eller medlare genom vårdslöshet eller
försummelse föranlett kostnad för rättshjälpen, skall detta beaktas vid er-
sättningens bestämmande. Om biträde missbrukat sin behörighet att bevilja
allmän rättshjälp eller besluta om substitution eller det eljest föreligger sär-
skilda skäl, får ersättningen jämkas.
Ersättning till biträde fastställes i mål eller ärende vid domstol av domsto-
len. Ersättning till biträde i annat fall och till bodelningsförrättare fastställes
av Rättshjälpsmyndigheten. Ersättning till medlare fastställes av domstolen.
Ersättning till biträde skall fastställas i samband med att den rättsliga an-
gelägenheten avgörs genom dom eller beslut eller avslutas på något annat
sätt. Ersättning till bodelningsförrättare eller medlare skall fastställas när
uppdraget har slutförts.
Har ett biträde underlåtit att i tid begära ersättning vid den domstol som
haft att besluta om den och har biträdet därigenom förlorat rätten att få er-
sättning fastställd av domstolen, får Rättshjälpsmyndigheten fastställa er-
sättningen under förutsättning att biträdet inte kände till att angelägenheten
9 Senaste lydelse 1989:360.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
varit anhängig vid domstolen eller att underlåtenheten beror på något annat
Prop. 1992/93:109
ursäktligt misstag. Ersättningen skall
Betalning och fastställande av
rättshjälpsavgift och tilläggsavgift,
avräkning med den rättssökande, bi-
träde och bodelningsförrättare
då alltid stanna på staten.
Betalning och fastställande av
rättshjälpsavgift, avräkning med
den rättssökande, biträde och bodel-
ningsförrättare
2? §10
Finns biträde eller bodelningsför-
rättare enligt denna lag, betalas
rättshjälpsavgiften till denne intill det
enligt 15 § första stycket fastställda
maximibeloppet. Finns varken bi-
träde eller bodelningsförrättare,
skall rättshjälpsavgiften betalas till
staten. Rättshjälpsavgiften får tas ut
så snart maximibeloppet har fast-
ställts. Har maximibeloppet höjts se-
dan rättshjälp beviljades, skall den
avgift som kan föranledas av höj-
ningen betalas till staten.
Tilläggsavgiften betalas till biträ-
det när ersättningen till biträdet har
fastställts. Biträdet får ta ut förskott
på tilläggsavgiften med skäligt be-
lopp. Om det belopp vartill tilläggs-
avgiften högst får uppgå höjs i sam-
band med att ersättning till biträdet
fastställs, skall det belopp som kan
föranledas av höjningen och som
hänför sig till den ersättningen eller
till en tidigare fastställd biträdeser-
sättning betalas till staten.
Finns biträde eller bodelningsför-
rättare enligt denna lag, betalas
grundavgiften till denne. Finns var-
ken biträde eller bodelningsförrät-
tare, skall grundavgiften betalas till
staten. Grundavgiften får tas ut så
snart rättshjälp har beviljats. Har
grundavgiften höjts sedan rättshjälp
beviljades, skall den avgift som för-
anleds av höjningen betalas till sta-
ten.
Tilläggsavgiften betalas till staten.
Finns biträde skall dock den del av
tilläggsavgiften som hänför sig till
biträdeskostnader betalas till biträdet
när ersättningen har fastställts. Bi-
trädet bör ta ut förskott på tilläggs-
avgiften med skäligt belopp alltefter-
som kostnader för arbete, tidsspillan
och utlägg uppkommer i ärendet.
Om det belopp vartill tilläggsavgif-
ten högst får uppgå höjs i samband
med att ersättning till biträdet fast-
ställs, skall det belopp som kan för-
anledas av höjningen och som hän-
för sig till den ersättningen eller till
en tidigare fastställd biträdesersätt-
ning betalas till staten.
28 §H
Rättshjälpsmyndigheten skall
fastställa den rättssökandes rätts-
hjälpsavgift och tilläggsavgift, så
snart kostnaderna för rättshjälpen är
slutligt bestämda. Skulle ytterligare
kostnader visa sig sedan avgiften
fastställts, får dock ny avgift faststäl-
las.
Rättshjälpsmyndigheten skall
slutligt fastställa den rättssökandes
grundavgift och tilläggsavgift, så
snart kostnaderna för rättshjälpen är
slutligt bestämda. Skulle ytterligare
kostnader visa sig sedan avgiften
fastställts, får dock ny avgift faststäl-
las.
10 Senaste lydelse 1988:213.
11 Senaste lydelse 1989:360.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
30 §12
Prop. 1992/93:109
Avräkning görs av rättshjälps-
myndigheten. Avräkning med den
rättssökande sker så snart rätto-
hjälpsavgiften och tilläggsavgiften
har fastställts. Avräkning med bi-
träde eller bodelningsförrättare görs
när ersättning till denne har fast-
ställts.
Regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, domstolsverket med-
delar närmare föreskrifter om av-
räkningen.
Avräkning görs av Rättshjälps-
myndigheten. Avräkning med den
rättssökande sker så snart grundav-
giften och tilläggsavgiften har fast-
ställts slutligt. Avräkning med bi-
träde eller bodelningsförrättare görs
när ersättning till denne har fast-
ställts.
Regeringen eller den myndighet
regeringen bestämmer meddelar när-
mare föreskrifter om avräkningen.
31 §13
Bestämmelser i lag om ansvar för motparts kostnader i rättegång eller an-
nat motsvarande förfarande gäller även i fråga om motpartens rättshjälps-
kostnader. Ersättning för ränta skall dock inte betalas.
Den som är ersättningsskyldig för
rättshjälpskostnader skall till den
rättssökande betala ett belopp som
motsvarar dennes rättshjälpsavgift
och tilläggsavgift. Återstoden skall
betalas till staten. Om den ersätt-
ningsskyldige har ålagts att ersätta
endast en del av rättshjälpskostna-
derna, skall han betala ersättningen
till den rättssökande och till staten
med motsvarande fördelning.
Om rättshjälp har beviljats i ett ärende angående verkställighet enligt ut-
sökningsbalken, skall sådan särskild avgift enligt förordningen (1981:1185)
om utsökningsavgifter som har tagits ut av motparten fördelas enligt bestäm-
melserna i andra stycket.
Den som är ersättningsskyldig för
rättshjälpskostnader skall till den
rättssökande betala ett belopp som
motsvarar dennes grundavgift och
tilläggsavgift. Återstoden skall beta-
las till staten. Om den ersättnings-
skyldige har ålagts att ersätta endast
en del av rättshjälpskostnaderna,
skall han betala ersättningen till den
rättssökande och till staten med
motsvarande fördelning.
31 b §14
Om rätten dömer till äktenskaps-
skillnad efter gemensam ansökan av
makar och endast den ena maken
har rättshjälp, är den andra maken
skyldig att betala hälften av rätts-
hjälpskostnaderna till staten. Han är
dock inte skyldig att betala mer än
vad som motsvarar det maximibe-
lopp för rättshjälpsavgift som skulle
ha gällt för honom om han haft all-
män rättshjälp.
Ersättningsskyldighet enligt första stycket föreligger inte om beloppet un-
derstiger en viss av regeringen fastställd gräns, om den make som inte har
rättshjälp haft kostnader för eget ombud som överstiger avgiften för en tim-
mes rådgivning enligt denna lag eller om det annars är oskäligt med hänsyn
till omständigheterna.
Om rätten dömer till äktenskaps-
skillnad efter gemensam ansökan av
makar och endast den ena maken
har rättshjälp, är den andra maken
skyldig att betala hälften av rätts-
hjälpskostnaderna till staten. Han är
dock inte skyldig att betala mer än
vad som motsvarar den grundavgift
som skulle ha gällt för honom om
han haft allmän rättshjälp.
12 Senaste lydelse 1989:360.
13 Senaste lydelse 1989:360.
14 Senaste lydelse 1989:360.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1992/93:109
Om en bodelningsförrättare har förordnats i ett ärende där endast den ena
maken eller sambon har rättshjälp, är den andra maken eller sambon skyldig
att enligt de grunder som anges i första och andra styckena betala kostna-
derna för bodelningsförrättaren och för utredning som denne har beslutat
om.
32 §
Om summan av rättshjälpsavgif-
ten, tilläggsavgiften och den ersätt-
ning som medpart eller annan har
ålagts att betala med stöd av 31 a el-
ler 31 b §§ överstiger rättshjälpskost-
nadema, skall den rättssökande få
tillbaka den överskjutande delen av
staten.
Om ersättning enligt 22 § till bi-
träde eller bodelningsförrättare har
fastställts till ett lägre belopp än
summan av rättshjälpsavgiften och
tilläggsavgiften, svarar denne mot
staten, inom ramen för mellanskill-
naden, för de rättshjälpskostnader
som överstiger ersättningen.
15
Om summan av grundavgiften,
tilläggsavgiften och den ersättning
som medpart eller annan har ålagts
att betala med stöd av 31a eller
31 b § överstiger rättshjälpskostna-
derna, skall den rättssökande få till-
baka den överskjutande delen av
staten.
Om ersättning enligt 22 § till bi-
träde eller bodelningsförrättare har
fastställts till ett lägre belopp än
summan av grundavgiften och till-
läggsavgiften, svarar denne mot sta-
ten, inom ramen för mellanskillna-
den, för de rättshjälpskostnader som
överstiger ersättningen.
34 §16
Allmän rättshjälp skall upphöra om
1. rättshjälpsavgift eller tilläggsav- 1. rättshjälpsavgift inte betalas en-
gift ej erläggs enligt 27 §, ligt 27 §,
2. den rättssökande lämnat oriktig uppgift och rättshjälp ej skulle ha bevil-
jats om riktig uppgift lämnats,
3. den rättssökande uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnat oriktig
uppgift, som varit ägnad att leda till befrielse från eller till för låg rättshjälps-
avgift,
4. den rättssökande ej längre kan anses ha befogat intresse av att få sin sak
behandlad, eller
5. de ekonomiska förhållandena ändrats i sådan mån att den rättssökande
ej längre är berättigad till allmän rättshjälp.
Om allmän rättshjälp har beviljats trots att det föreligger ett sådant fall
som avses i 8 § 8, får det beslutas att rättshjälpen skall upphöra.
Första stycket 2 gäller ej, om oriktigheten endast bestått i att den rättssö-
kande underlåtit att lämna en uppgift som han varken visste eller hade skälig
anledning att anta var av betydelse för bedömningen av hans ansökan.
Första stycket 3 och 4 och andra stycket gäller ej, om det är uppenbart obil-
ligt att rättshjälpen upphör.
Om det beslutas att allmän rättshjälp skall upphöra enligt första stycket,
skall den som haft rättshjälp själv bära kostnaderna för denna. Det får dock
beslutas att kostnaderna helt eller delvis skall betalas av staten, om det före-
ligger särskilda skäl.
Om det beslutas att allmän rättshjälp skall upphöra enligt andra stycket,
skall kostnaderna för rättshjälpen betalas av staten. Det får dock beslutas att
kostnaderna helt eller delvis skall bäras av den som haft rättshjälp, om det
föreligger särskilda skäl.
15 Senaste lydelse 1989:360.
10
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1992/93:109
Beslut i fråga om upphörande av allmän rättshjälp meddelas, om den
rättsliga angelägenheten är anhängig vid domstol, av domstolen och i annat
fall av Rättshjälpsmyndigheten. Sådant beslut får också meddelas i samband
med prövning av besvär enligt 49 §.
Ansökan om rättshjälp enligt 36 §
skall vara skriftlig samt innehålla
uppgifter i de hänseenden som rege-
ringen eller; efter regeringens be-
myndigande, domstolsverket be-
stämmer. Om särskilda skäl förelig-
ger, får ansökan göras muntligen.
40 §
Ansökan om rättshjälp enligt 36 §
skall vara skriftlig samt innehålla
uppgifter i de hänseenden som/öre-
skrivs av regeringen eller den myn-
dighet regeringen bestämmer. Om
särskilda skäl föreligger, får ansökan
göras muntligen.
Rådgivning sker mot en avgift
som för varje påbörjad tidsperiod
om femton minuter motsvarar en
fjärdedel av det grundbelopp som
avses i 11 § andra stycket. Avgiften
får sättas ned så att den inte översti-
ger den grundavgift som skulle ha
bestämts om allmän rättshjälp hade
beviljats. För vad som har satts ned
utgår ersättning av allmänna medel
till den som har meddelat rådgiv-
ningen.
47 §17
Rådgivning sker mot en avgift
som för vaije påbörjad tidsperiod
om femton minuter motsvarar en
fjärdedel av grundbeloppet för rätts-
hjälpsavgiften. Avgiften får sättas
ned så att den ej överstiger det maxi-
mibelopp för rättshjälpsavgiften som
skulle ha fastställts om allmän rätts-
hjälp hade beviljats. För vad som
har satts ned utgår ersättning av all-
männa medel till den som har med-
delat rådgivningen.
Den som har meddelat rådgivningen har rätt till skälig ersättning av all-
männa medel för de kostnader för tolk och för översättning som uppdraget
har krävt. Ersättningen fastställs av Rättshjälpsmyndigheten.
Beviljas allmän rättshjälp efter
rådgivning, skall kostnaden för råd-
givningen anses som en kostnad för
den allmänna rättshjälpen. Erläg-
gande av rådgivningsavgift skall an-
ses som betalning på rättshjälpsav-
gift-
Beviljas allmän rättshjälp efter
rådgivning, skall kostnaden för råd-
givningen anses som en kostnad för
den allmänna rättshjälpen. Erläg-
gande av rådgivningsavgift skall an-
ses som betalning på grundavgift.
49
Talan mot beslut i fråga om rätts-
hjälp får föras, förutom av enskild
part, av domstolsverket. Räknas be-
svärstid från den dag då part fått del
av beslutet, får domstolsverket likväl
ej väcka besvärstalan senare än två
månader från dagen för beslutet.
Domstolsverket får föra talan även
till förmån för enskild part.
§18
Ett beslut om rättshjälp får över-
klagas, förutom av den som är en-
skild part, av myndighet som rege-
ringen bestämmer. Räknas tiden för
överklagande från den dag då en part
fått del av beslutet, får myndigheten
likväl inte överklaga beslutet senare
än två månader från dagen för beslu-
tet. Myndigheten får överklaga ett
beslut även till förmån för en enskild
part.
16 Senaste lydelse 1989:360.
17 Senaste lydelse 1989:360.
I8Senaste lydelse 1988:213.
11
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Talan mot beslut i fråga om rätts-
hjälp får föras även av annan myn-
dighet som regeringen bestämmer.
Därvid skall vad i första stycket sägs
om domstolsverkets talerätt tilläm-
pas.
Undanröjs annat beslut om rättshjälp än sådant som avser offentligt bi-
träde, skall den som haft rättshjälpen själv bära kostnaderna för denna. Fö-
religger särskilda skäl, får dock förordnas att kostnaderna eller del därav
skall betalas av staten.
Prop. 1992/93:109
Domstolsverket och annan myn-
dighet som regeringen bestämmer
får påkalla beslut om att allmän
rättshjälp skall upphöra enligt 34 §.
49b §
Myndighet som regeringen be-
stämmer får påkalla beslut om att
allmän rättshjälp skall upphöra en-
ligt 34 §.
1. Denna lag träder i kraft den 1 mars 1993.
2. Bestämmelserna i 11, 12, 14-15, 17, 18, 27, 28 §§, 30 § första stycket,
31,31 b, 32,34 och 47 §§ i deras äldre lydelse gäller fortfarande i fall då rätts-
hjälp sökts före ikraftträdandet.
3.1 fall som omfattas av tredje stycket av övergångsbestämmelsen till av-
giftsförordningen (1992:191) gäller 9a§ i sin äldre lydelse.
12
Härigenom föreskrivs att 31 kap. 1 § rättegångsbalken skall ha följande ly-
delse.
Prop. 1992/93:109
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
31 kap.
1 §’
Döms den tilltalade för brottet i ett mål där åklagaren för talan, skall den
tilltalade ersätta staten vad som enligt rättens beslut betalats av allmänna
medel för hans inställelse vid rätten under förundersökningen, för bevisning
under förundersökningen eller i rättegången samt i ersättning till försvarare.
Han skall också ersätta staten för kostnaden att hämta honom till rätten.
Ersättningsskyldigheten omfattar dock inte kostnader, som inte skäligen
varit motiverade för utredningen, eller kostnader, som vållats genom vårds-
löshet eller försummelse av någon annan än den tilltalade, hans ombud eller
försvarare som utsetts av honom.
Den tilltalade är inte i annat fall Den tilltalade är inte i annat fall
än som sägs i 4 § första stycket skyl-
dig att betala mera än som motsvarar
det för honom gällande maximibe-
loppet för rättshjälpsavgift vid all-
män rättshjälp enligt rättshjälpsla-
gen (1972:429). Har han haft offent-
lig försvarare i målet, skall maximi-
beloppet minskas med vad han har
betalat i rådgivningsavgift till försva-
än som sägs i 4 § första stycket skyl-
dig att betala mera av dessa kostna-
der än vad som skulle ha utgått i
grundavgift och tilläggsavgift vid all-
män rättshjälp enligt rättshjälpsla-
gen (1972:429). Har han haft offent-
lig försvarare i målet, skall grundav-
giften minskas med vad han har be-
talat i rådgivningsavgift till försvara-
raren.
ren.
Vad den tilltalade skall betala får jämkas eller efterges, om skäl härtill fö-
religger med hänsyn till den tilltalades brottslighet eller hans personliga och
ekonomiska förhållanden.
Om det belopp som den tilltalade skulle vara skyldig att ersätta understi-
ger en viss av regeringen fastställd gräns, skall ersättningsskyldighet inte
åläggas.
1. Denna lag träder i kraft den 1 mars 1993.
2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fall då offentlig försvarare för-
ordnats före ikraftträdandet.
1 Senaste lydelse 1991:364.
13
Härigenom föreskrivs att 23 § lagen (1988:97) om förfarandet hos kommu-
nerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigs-
fara m.m. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
23 §
Ett särskilt ombud har rätt till skälig ersättning av allmänna medel för ar-
bete, tidsspillan och utlägg. Ersättningen fastställs av rätten.
I fråga om kostnaderna för ombu-
det skall bestämmelserna i lag om
parts rättegångskostnad tillämpas
utom beträffande ersättning för
ränta. Motpart eller annan som är
ersättningsskyldig för sådana kost-
nader skall åläggas att utge ersätt-
ningen till staten. Belopp, som inte
annan sålunda förpliktas erlägga,
skall återbetalas till staten av den för
vilken ombudet har förordnats,
dock inte i den mån det överstiger
det för honom gällande maximibe-
loppet för rättshjälpsavgift vid all-
män rättshjälp enligt rättshjälpsla-
gen (1972:429).
Om ersättningen till ombudet understiger ett visst av regeringen föreskri-
vet belopp, skall återbetalningsskyldighet inte åläggas.
Beträffande kostnaderna för ett särskilt ombud för en tilltalad i brottmål
I fråga om kostnaderna för ombu-
det skall bestämmelserna i lag om
parts rättegångskostnad tillämpas
utom beträffande ersättning för
ränta. Motpart eller annan som är
ersättningsskyldig för sådana kost-
nader skall åläggas att utge ersätt-
ningen till staten. Belopp, som inte
annan sålunda förpliktas erlägga,
skall återbetalas till staten av den för
vilken ombudet har förordnats,
dock inte i den mån det överstiger
den för honom gällande grundavgif-
ten vid allmän rättshjälp enligt rätts-
hjälpslagen (1972:429).
tillämpas bestämmelserna i rättegångsbalken om skyldighet för tilltalad eller
annan att till staten återbetala kostnad för offentlig försvarare.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
14
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 29 oktober 1992
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Wester-
berg, Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson, Svensson, af Ugglas,
Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck, Könberg, Odell, Lundgren,
Unckel, P. Westerberg
Föredragande: statsrådet Hellsvik
I maj 1991 fick Riksrevisionsverket regeringens uppdrag att utvärdera rätts-
hjälpens effektivitet. I uppdraget ingick bl.a. att analysera kostnadsutveck-
lingen och möjligheterna att nedbringa samhällets kostnader för rättshjäl-
pen. Uppdraget redovisades den 17 februari 1992 i rapporten (F 1992:6)
Rättshjälpens effektivitet - regeringsuppdrag. En sammanfattning av rap-
porten bör fogas till protokollet i detta ärende sombilagal. Rapporten över-
lämnades till ett antal myndigheter och organisationer som bereddes tillfälle
att lämna synpunkter. Synpunkter, såväl skriftliga som muntliga, har lämnats
av Hovrätten för Västra Sverige, Kammarrätten i Sundsvall, Stockholms
tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Eksjö tingsrätt, Länsrätten i Stockholms län,
Länsrätten i Värmlands län, Domstolsverket, Sveriges domareförbund, Sve-
riges advokatsamfund, Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokat-
byråer, Statskontoret, Statens invandrarverk och Sveriges Försäkringsför-
bund. De lämnade synpunkterna finns tillgängliga i lagstiftningsärendet (dnr
92-687).
I 1992 års budgetproposition (prop. 1991/92:100 bil. 3, s. 133) aviserades
besparingsåtgärder med 40 miljoner kronor på rättshjälpsanslaget. Riksda-
gen godtog regeringens förslag och anvisade 649,4 miljoner kronor till ansla-
get Rättshjälpskostnader för budgetåret 1992/93 (bet. 1991/92:JuU19, rskr.
1991/92:183).
En av de besparingsåtgärder som särskilt nämndes i 1992 års budgetpropo-
sition var en sänkning av den övre inkomstgränsen för rätt till allmän rätts-
hjälp. I en proposition till riksdagen våren 1992 (prop. 1991/92:159) föreslog
regeringen att den övre inkomstgränsen för rätt till allmän rättshjälp från
den 1 juli 1992 skulle sänkas från sju till fyra basbelopp. Justitieutskottet av-
styrkte förslaget (bet. 1991/92:JuU26). Utskottets majoritet uttalar i betän-
kandet bl.a. följande (s. 9). ”Mot den nu angivna bakgrunden är utskottet
inte berett att tillstyrka att riksdagen antar förslaget i propositionen. Som
utskottet redan konstaterat krävs emellertid besparingar och effektivise-
ringar inom rättshjälpsområdet, och i detta syfte bör ske en samlad översyn.
Till grund för detta arbete bör kunna ligga Riksrevisionsverkets rapport och
det som kan komma ut av remissbehandlingen av den. Ett riktmärke för
Prop. 1992/93:109
15
översynen bör självfallet vara att det ursprungliga syftet med rättshjälpen Prop. 1992/93:109
måste bestå. Ärendet bör sålunda återgå till regeringen för förnyade övervä-
ganden.” Riksdagen beslutade den 2 juni 1992 i enlighet med utskottets
hemställan att avslå propositionen (rskr. 1991/92:307).
Med anledning av riksdagens uttalande har förnyade överväganden gjorts
och resulterat i ett utkast till lagrådsremiss med förslag till ändringar i rätts-
hjälpslagen m.m. Utkastet har lämnats för synpunkter till ett antal myndig-
heter och organisationer. Utkastets lagförslag bör fogas till protokollet som
bilaga 2. Utkastet har varit föremål för överläggningar i Justitiedepartemen-
tet den 7 september 1992, då följande myndigheter och organisationer var
företrädda: Hovrätten för Västra Sverige, Kammarrätten i Sundsvall, Stock-
holms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Malmö tingsrätt, Länsrätten i Stock-
holms län, Domstolsverket, Rättshjälpsmyndigheten, Rättshjälpsnämnden,
Sveriges domareförbund, Sveriges advokatsamfund, Föreningen jurister vid
Sveriges allmänna advokatbyråer, Riksrevisionsverket, Statens invandrar-
verk, Sveriges Försäkringsförbund, Folksam och Utlänningsnämnden.
Skriftliga synpunkter på utkastet har lämnats av Länsrätten i Göteborgs och
Bohus län, Domstolsverket, Rättshjälpsmyndigheten, domareförbundet,
advokatsamfundet, Statens invandrarverk och Statskontoret. Utkastet, en
utskrift av bandupptagning från överläggningarna och några underhand
skriftligen lämnade synpunkter finns tillgängliga i lagstiftningsärendet (dnr
92-687).
Regeringen beslutade den 24 september 1992 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som utarbetats i ärendet. De till Lagrådet remitterade lag-
förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.
Lagrådet har lämnat lagförslagen utan erinran. Lagrådets yttrande bör fo-
gas till protokollet i detta ärende som bilaga 4.
Jag har gjort några redaktionella ändringar i det remitterade lagförslaget.
Rättshjälpslagen (1972:429, RHL) trädde i kraft den 1 juli 1973 (prop.
1972:4, bet. 1972:JuU12, rskr. 1972:205). Genom reformen utvidgades vä-
sentligt enskilda människors möjligheter att få statligt ekonomiskt stöd i
rättsliga angelägenheter av olika slag. Möjlighet att få rättshjälp skulle i prin-
cip finnas i varje sådan angelägenhet, oavsett om det gällde ett ärende som
behandlades av en domstol eller av en förvaltningsmyndighet eller om det
var fråga om rådgivning eller biträde i övrigt. Rättshjälp skulle ges i sådan
utsträckning att ingen av ekonomiska skäl skulle vara förhindrad att ta till
vara sina rättsliga intressen. Den rättssökande skulle dock i allmänhet bidra
till kostnaderna efter förmåga.
Rättshjälp ges i fyra former, nämligen som allmän rättshjälp, rättshjälp
16
åt misstänkt i brottmål, rättshjälp genom offentligt biträde och rådgivning.
Sedan den 1 juli 1988 betalas också från rättshjälpsanslaget sådana kostna-
der som enligt lagen (1988:609) om målsägandebiträde skall utgå av all-
männa medel.
Allmän rättshjälp lämnas i princip i varje rättslig angelägenhet där det
finns behov av sådant bistånd, om inte rättshjälp skall lämnas i någon annan
form. Personer i högre inkomstlägen kan dock inte få allmän rättshjälp. Vi-
dare skall den som får allmän rättshjälp bidra till kostnaderna efter förmåga
genom att betala avgifter (rättshjälpsavgift och tilläggsavgift). Rättshjälp åt
misstänkt i brottmål innefattar möjlighet dels att få offentlig försvarare enligt
21 kap. rättegångsbalken (RB), dels för tilltalade i de lägsta inkomstgrup-
perna att få resekostnader m.m. i samband med rättegång betalade av staten
enligt RHL. Rättshjälp genom offentligt biträde lämnas i vissa särskilt an-
givna typer av mål och ärenden som rör den personliga rörelsefriheten eller
den kroppsliga integriteten. Den enskildes ekonomi saknar betydelse för
möjligheten att få offentligt biträde, och några avgifter förekommer inte.
Rådgivning kan lämnas av en advokat eller en biträdande jurist i nästan alla
slags rättsliga angelägenheter under högst en timme. Rådgivningen är öppen
för alla oavsett inkomst. Den lämnas mot en fast avgift.
Under de år som gått sedan RHL trädde i kraft har flera lagändringar ge-
nomförts bl.a. i syfte att nedbringa statens kostnader för rättshjälpen. Inte
minst har detta reformarbete varit inriktat på den allmänna rättshjälpen. En
annan linje i reformarbetet har varit att rationalisera administrationen av
rättshjälpen.
En större reform genomfördes år 1980 (prop. 1978/79:90, bet.
1978/79:JuU30, rskr. 1978/79:268), då domstolar och vissa andra myndighe-
ter fick vidgade befogenheter att besluta i rättshjälpsfrågor samtidigt som
de vid lagens tillkomst inrättade rättshjälpsnämnderna minskade från sex till
fyra.
Åren 1981 och 1982 höjdes rättshjälps- och rådgivningsavgifterna (prop.
1980/81:20, bet. 1980/81:JuU17, rskr. 1980/81:65; prop. 1981/82:28, bet.
1981/82:JuU19, rskr. 1981/82:105). Då slopades också möjligheterna till
rättshjälp i vissa typer av ärenden, bl.a. för att upprätta äktenskapsförord
och testamente. År 1982 begränsades även möjligheterna att i vissa fall få
rättshjälp innan ett annat likartat mål, s.k. pilotfall, avgjorts (prop.
1981/82:28, bet. 1981/82:JuU52, rskr. 1981/82:320). År 1983 undantogs fas-
tighetstvister från rättshjälpsområdet och möjligheterna till biträde i bodel-
ningsärenden begränsades. Vidare infördes en ny avgift, tilläggsavgift, som
beräknas med utgångspunkt i rättshjälpsbiträdets arvode (prop. 1982/83:61,
bet. 1982/83:JuU19, rskr. 1982/83:172).
Genom ändringar i 21 kap. rättegångsbalken (prop. 1983/84:23, bet.
1983/84:JuU7, rskr. 1983/84:50) begränsades från den 1 januari 1984 rätten
till offentlig försvarare åt misstänkt i brottmål.
År 1988 inskränktes möjligheterna att få allmän rättshjälp i ytterligare ty-
per av tvister där ersättning i stället kan utgå genom försäkringar av olika
slag (prop. 1987/88:73, bet. 1987/88:JuU21, rskr. 1987/88:193). Besparing-
arna som härigenom uppkom begränsades emellertid genom att rättshjälps-
avgifterna halverades och att den övre inkomstgränsen för rätt till allmän
Prop. 1992/93:109
17
2 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 109
rättshjälp höjdes. Rättshjälpsavgifternas anknytning till basbeloppet, som
tagits bort år 1983, återinfördes samtidigt.
Den 1 juli 1989 infördes generösare regler för rätt till allmän rättshjälp i
fastighetstvister och patientskadeärenden (prop. 1988/89:117, bet.
1988/89:JuU19, rskr. 1988/89:259).
Den 1 januari 1991 inrättades en enda rikstäckande rättshjälpsmyndighet
och genomfördes en omfattande datorisering av rättshjälpssystemet.
Även om det reformarbete som ägt rum har varit kostnadsdämpande
framför allt såvitt avser den allmänna rättshjälpen har reformerna inte på
något avgörande sätt kunnat bromsa ökningen av statens kostnader för rätts-
hjälpen i stort.
Den reform som genomfördes år 1988 skulle vara kostnadsneutral, och de
grundläggande målsättningarna för rättshjälpen skulle stå fast. Riksrevi-
sionsverket konstaterar i sin rapport att 1988 års reform innebar en fördyring
för staten med omkring 15 miljoner kronor.
I rapporten analyserar Riksrevisionsverket kostnadsutvecklingen för åren
1986 -1990. För hela rättshjälpsområdet ökade kostnaderna med 63 procent
under perioden. Mest ökade kostnaderna för rättshjälp genom offentligt bi-
träde (98 procent) och därefter kostnaderna för misstänkt i brottmål (74 pro-
cent). Den minsta ökningen hade den allmänna rättshjälpen (43 procent).
Enligt Riksrevisionsverket är utvecklingen av timkostnadsnormen, dvs. den
beräkningsgrund som i allmänhet används för att bestämma ersättning till
de juridiska ombuden, en viktig förklaring till kostnadsökningen. Normens
ökning förklarar ungefär hälften av hela kostnadsökningen. Riksrevisions-
verket konstaterar också att den tid ombuden debiterar för ett ärende har
ökat i genomsnitt. En annan viktig förklaring till kostnadsökningarna är den
kraftiga ökningen av antalet rättshjälpsärenden med offentligt biträde.
Detta beror enligt Riksrevisionsverket dels på ändringar i lagstiftningen,
dels på en kraftig ökning av antalet asylsökande.
En annan förklaring till senare tids ökade anslagsbelastning är att juri-
diska tjänster sedan den 1 januari 1991 är mervärdesskattepliktiga.
Enligt Domstolsverkets anslagsframställning för 1992/93-1994/95 (s. 203)
beräknades kostnaderna för innevarande budgetår bli 257,6 miljoner kronor
för allmän rättshjälp, 298,3 miljoner kronor för rättshjälp åt misstänkt i
brottmål, 152,4 miljoner kronor för rättshjälp genom offentligt biträde, 1,8
miljoner kronor för rådgivning och 11,3 miljoner kronor för målsägandebi-
träde.
Enligt Domstolsverkets anslagsframställning för budgetåret 1993/94
(s. 123 och 130) beräknas belastningen på rättshjälpsanslaget bli över 800
miljoner kronor för innevarande budgetår, varav 312,5 miljoner kronor för
allmän rättshjälp, 343 miljoner kronor för rättshjälp åt misstänkt i brottmål,
178,2 miljoner kronor för rättshjälp genom offentligt biträde, 1,4 miljoner
kronor för rådgivning och 13 miljoner kronor för målsägandebiträde.
Riksrevisionsverket har i sin rapport uppskattat besparingseffekterna av
vissa tänkbara åtgärder, t.ex. en höjning av egenavgifterna och en sänkning
av inkomstgränsen för allmän rättshjälp. Verket lämnar också olika uppslag
till hur man skulle kunna uppnå ytterligare besparingar, exempelvis genom
Prop. 1992/93:109
18
effektivare rutiner för omprövning av beslut om rättshjälp och en skärpt
kostnadskontroll.
Jag skall nu ta upp vissa frågor om ändringar i rättshjälpssystemet för att
uppnå de besparingar för staten som har beslutats. Enligt min mening krävs
en kombination av olika åtgärder för att nå detta mål. Jag föreslår därför
vissa lagändringar. För att ge en heltäckande bild redovisar jag också mina
ställningstaganden till andra åtgärder som bör genomföras men som inte krä-
ver riksdagens beslut liksom andra åtgärder som bör kunna genomföras på
sikt. Min utgångspunkt i detta arbete är att de begränsade resurser som i
dagens samhällsekonomiska situation står till buds skall sättas in på de områ-
den där de bäst behövs och komma de människor till del som bäst behöver
rättsligt bistånd. Att detta är nödvändigt torde stå klart för envar i ljuset av
de utomordentliga påfrestningar som Sveriges ekonomi för närvarande är
utsatt för.
Jag är medveten om att den närmare innebörden av begreppet rättshjälp
har varierat och förändrats över tiden. Inte minst det statsfinansiella läget
har föranlett dessa anpassningar. De besparingar som nu krävs på rätts-
hjälpsområdet kräver ytterligare anpassningar. Det finns dock en gräns för
hur långt man kan gå. Det gäller att vidmakthålla rättshjälpens grundläg-
gande syfte, att fungera som ett slags yttersta skyddsnät; ett skyddsnät som
skall fånga upp dem som inte kan få rättsligt bistånd på annat sätt.
Min bedömning: Inga förändringar genomförs nu i fråga om den all-
männa rättshjälpens förhållande till rättsskyddsförsäkringar. På sikt
bör dock den allmänna rättshjälpen göras generellt subsidiär till rätts-
skyddsförsäkringar på så sätt att rättshjälp inte får beviljas i angelä-
genheter som omfattas av rättsskyddsförsäkringar eller liknande rätts-
skydd.
Utkastet: Den allmänna rättshjälpen görs generellt subsidiär till rätts-
skyddsförsäkringar på så sätt att rättshjälp inte får beviljas i angelägenheter
som omfattas av en rättsskyddsförsäkring eller liknande rättsskydd. Har den
rättssökandes egna kostnader i ärendet uppgått till minst tre gånger basbe-
loppet (96 600 kronor för år 1992) får dock allmän rättshjälp beviljas.
Överläggningarna i Justitiedepartementet: Av dem som yttrat sig över för-
slaget i utkastet är de flesta kritiska. Kritiken gäller främst avsaknaden av
analyser om vilka närmare konsekvenser förslaget medför. Övriga kommen-
terar inte förslaget.
Skälen for min bedömning: Med rättsskyddsförsäkring avses en försäkring
som ersätter försäkringstagarens kostnader för det rättsliga förfarandet i
tvister som han är inblandad i. Rättsskyddsförsäkringens omfattning över-
ensstämmer på många punkter med den allmänna rättshjälpens. Flera bety-
delsefulla skillnader finns dock. En sådan är att rättsskyddsförsäkringen inte
omfattar tvister med anknytning till äktenskapsskillnad. En annan är att
Prop. 1992/93:109
19
rättsskyddsförsäkringen till skillnad från rättshjälpen ersätter också den
rättssökandes kostnad för vad han har ålagts att utge i ersättning för motpar-
tens rättegångskostnader.
Det sammanlagda ersättningsbeloppet i vatje enskilt ärende är begränsat i
rättsskyddsförsäkringen. De högsta beloppen som betalas ut varierar mellan
olika försäkringar.
Rättsskyddsförsäkringen utgör ofta en obligatorisk del av en paketförsäk-
ring, dvs. en försäkring som innehåller flera delar. I många fall är rätts-
skyddsförsäkringen kopplad till visst slag av egendom. Rättsskydd utgör så-
lunda ett moment i den frivilliga halvförsäkringen för motorfordon. Rätts-
skydd ingår vidare som ett moment i villaförsäkring, husvagnsförsäkring,
båtförsäkring och reseförsäkring. Även i en vanlig hemförsäkring ingår ett
rättsskyddsmoment.
Vid rättshjälpslagens tillkomst förutsattes (prop. 1972:4 s. 240) att rätts-
hjälpen skulle vara primär i förhållande till eventuella försäkringar, dvs.
rättshjälp skulle utgå oavsett om rättsskydd fanns eller inte. Under årens
lopp har dock undantag gjorts från den principen på kostnadsmässigt viktiga
områden. I fråga om angelägenheter som rör fastigheter och byggnader har
sålunda alltsedan år 1983 den allmänna rättshjälpen varit subsidiär till rätts-
skyddsförsäkringar. År 1988 begränsades också - på grundval av motsva-
rande överväganden - den allmänna rättshjälpen i skadeståndsärenden.
I Riksrevisionsverkets uppdrag ingick att överväga om det fanns ytterli-
gare områden, där rättshjälpen kunde göras subsidiär i förhållande till för-
säkringar av olika slag. Riksrevisionsverket har också analyserat förutsätt-
ningarna för att föra över ansvaret för den allmänna rättshjälpen från staten
till privata försäkringsbolag. I rapporten (kap. 6) redovisar Riksrevisions-
verket såväl fördelar som nackdelar med en sådan lösning. Riksrevisionsver-
ket anser dock att nackdelarna överväger och förordar därför att staten tills
vidare behåller huvudmannaskapet för den allmänna rättshjälpen.
Jag delar Riksrevisionsverkets bedömning att ansvaret för den allmänna
rättshjälpen inte helt kan föras över till försäkringsbolagen. Liksom Riksre-
visionsverket kan jag se uppenbara risker med ett sådant överförande.
Många människor, som saknar t.ex. hemförsäkring, skulle stå utan rättsligt
skydd. Jag är alltså inte beredd att lägga fram något sådant förslag. Däremot
anser jag att det är möjligt att gå ytterligare ett steg när det gäller den all-
männa rättshjälpens förhållande till rättsskyddsförsäkringar.
Kravet att åstadkomma besparingar inom rättshjälpsområdet är svårt för
att inte säga omöjligt att förena med kravet på att den enskilde skall ha möj-
lighet att ta till vara sina rättsliga intressen oberoende av sin ekonomiska
situation. Det gäller att göra det bästa av situationen och utforma rätts-
hjälpssystemet så att det erbjuder ett reellt ekonomiskt stöd men bara när
det finns ett berättigat behov av bistånd. I det nu rådande statsfinansiella
läget måste rättshjälpsresurserna i än högre grad än tidigare koncentreras till
de områden där de bäst behövs.
Det är mot den nu tecknade bakgrunden som man skall se förslaget i det
utkast som diskuterades vid överläggningarna. I utkastet föreslogs att den
allmänna rättshjälpen generellt skall göras subsidiär i förhållande till rätts-
skyddsförsäkringar på så sätt att allmän rättshjälp inte får beviljas i angelä-
Prop. 1992/93:109
20
genheter som omfattas av rättsskyddsförsäkring eller något liknande rätts-
skydd. Enligt utkastet skulle bestämmelsen tillämpas om den rättssökande
hade en rättsskyddsförsäkring. Något krav på att den rättssökande borde ha
haft en försäkring - så som är fallet beträffande bl.a. fastighetstvister - ställ-
des således inte upp.
Utkastet innehöll vidare ett undantag som i princip var utformat efter
mönster av den bestämmelse som år 1989 infördes för bl.a. fastighets tvister i
8 § andra stycket RHL (prop. 1988/89:117). Det innebar att allmän rättshjälp
skulle kunna beviljas när rättsskyddsförsäkringen inte längre täcker kostna-
derna. I utkastet anfördes bl.a. följande beträffande denna s.k. ventil:
”Principen bör vara att rättshjälp skall kunna beviljas först när rättsskydds-
försäkringen faktiskt har utnyttjats fullt ut. Eftersom försäkringsbolagen
inte tar slutlig ställning till kostnadsanspråken förrän tvisten är slutligt av-
gjord är det dock inte möjligt att knyta beslutet om rättshjälp till det förhål-
landet att försäkringsersättningen till fullo har förbrukats. I stället bör regeln
konstrueras på samma sätt som i fråga om fastighetstvister, dvs. i lagtexten
anges ett gränsbelopp som kostnaderna i tvisten minst skall ha uppgått till
för att rättshjälp skall kunna beviljas. Detta gränsbelopp bör ligga så nära
rättsskyddsförsäkringarnas högsta belopp som möjligt. Det är därför lämp-
ligt att bestämma gränsen till tre gånger basbeloppet, vilket motsvarar det
högsta belopp rättsskyddsförsäkringama vanligtvis brukar ersätta och det
belopp som redan gäller för fastighetstvister. Rättshjälp skall alltså kunna
beviljas när den rättssökandes egna kostnader i angelägenheten har uppgått
till minst tre gånger det basbelopp som anges i 6 § första stycket RHL, dvs.
96 600 kronor för år 1992. Eftersom det är fråga om sökandens egna kostna-
der blir det inte aktuellt att ta hänsyn till motpartskostnader. Endast kostna-
der av sådant slag som kan antas komma att betalas från den rättssökandes
rättsskydd skall beaktas vid bedömningen av om gränsbeloppet uppnåtts el-
ler inte. Den myndighet som skall besluta i rättshjälpsärendet skall också
göra den bedömningen. Det torde i de flesta fall vara fråga om kostnader för
ombudsarvode, utredning och bevisning. Bedömningen av vilka kostnader
som kan godtas får ytterst göras mot bakgrund av vad försäkringsvillkoren
föreskriver och vad som sålunda kan antas komma att betalas ut försäkrings-
vägen. Detta innebär t.ex. att självrisk på försäkringen inte kan åberopas
som en ersättningsgill kostnad eftersom denna kostnad betalas av den rätts-
sökande och inte från rättsskyddet.”
Vid överläggningarna i Justitiedepartementet framfördes kritik mot den i ut-
kastet föreslagna lösningen från bl.a. advokathåll och från försäkringsbola-
gen. En gemensam synpunkt som framfördes av kritikerna var att förslagets
konsekvenser i olika hänseenden inte har utretts tillräckligt. Från bl.a. advo-
kathåll befarades att förslaget skulle kunna leda till orättvisor mellan dem
som har och dem som inte har rättsskyddsförsäkring. Försäkringsbolagen
sade sig inte kunna garantera att rättsskyddsförsäkringama behålls i nuva-
rande form i framtiden. Det kan t.ex. bli fråga om att konstruera rättsskyd-
det som en tilläggsförsäkring som många människor inte skulle utnyttja.
Man kunde också räkna med premiehöjningar som följd av förslaget. Kritik
riktades också mot utformningen av ventilen eftersom de högsta belopp som
ersätts ur olika rättsskyddsförsäkringar varierar mellan olika typer av försäk-
ringar och olika bolag. Från flera håll efterlystes mer fördjupade ekono-
miska analyser och beräkningar.
Prop. 1992/93:109
21
För egen del instämmer jag i den principiella uppfattning som redovisas i
utkastet, nämligen att den allmänna rättshjälpen generellt bör vara subsidiär
i förhållande till rättsskyddsförsäkringar och liknande rättsskydd på så sätt
att rättshjälp inte får beviljas i angelägenheter som omfattas av rättsskydd.
Enligt min mening skulle en sådan ordning innebära att rättshjälpens karak-
tär av social skyddslagstiftning renodlas, utan att människor som saknar
rättsskydd ställs utanför möjligheten till rättsligt bistånd. Jag är emellertid
medveten om att det finns invändningar mot förslagets utformning och att
det finns skäl för att ytterligare studera saken innan ett definitivt lagförslag
läggs fram. Bl.a. bör analyseras hur stora besparingarna skulle bli på rätts-
hjälpsanslaget och därmed i sin tur vilka ekonomiska konsekvenser förslaget
kan få för försäkringsbolagen. En annan, inte helt okomplicerad, fråga är
utformningen av den s.k. ventilen. Svårigheten beror främst på att rätts-
skyddsförsäkringarnas högsta belopp varierar mellan bolagen samtidigt som
gränsbeloppet för rättshjälpen rimligen måste sättas så nära rättsskyddsför-
säkringarnas högsta belopp som möjligt. För närvarande uppgår rätts-
skyddsförsäkringarnas högsta belopp mestadels till 75 000 kronor eller till tre
gånger basbeloppet. Men det förekommer andra - ibland betydligt högre -
belopp. Försäkringsbolagen bör också få bättre tid att anpassa sig till nyord-
ningen.
Jag vill därför inte nu föreslå några förändringar när det gäller den all-
männa rättshjälpens förhållande till rättsskyddsförsäkringar. Jag har emel-
lertid siktet inställt på att den tilltänkta förändringen av rättshjälpens förhål-
lande till annat rättsskydd skall kunna genomföras längre fram.
Min bedömning: Rättshjälpslagens regler om allmän rättshjälp för nä-
ringsidkare ändras inte.
Utkastet innehöll samma bedömning.
Överläggningarna i Justitiedepartementet: Inga erinringar framfördes.
Skälen för min bedömning: Huvudregeln enligt 8 § första stycket 3 RHL
är att allmän rättshjälp inte får beviljas den som är eller har varit näringsid-
kare i angelägenhet som uppkommit i näringsverksamheten. Undantag görs
dock om det ändå finns skäl för rättshjälp med hänsyn till verksamhetens
art och begränsade omfattning, näringsidkarens ekonomiska och personliga
förhållanden och omständigheterna i övrigt. Bestämmelsen fick sitt nuva-
rande innehåll genom en lagändring år 1980 (prop. 1978/79:90, bet.
1978/79:JuU30, rskr. 1978/79:268). Ändringen innebar en försiktig utvidg-
ning av möjligheten för näringsidkare att få allmän rättshjälp. Ett förtydli-
gande av lagtexten gjordes i samband med 1988 års rättshjälpsreform (prop.
1987/88:73 s. 43).
Bakom ordningen att en näringsidkare som regel inte får allmän rättshjälp
i angelägenhet som har samband med näringsverksamheten ligger tanken att
Prop. 1992/93:109
22
rättshjälpen är en social förmån som i första hand bör ge skydd för oförut-
sedda händelser som berör enskildas personliga och ekonomiska förhållan-
den.
Alltsedan rättshjälpslagens tillkomst har det diskuterats i vilken utsträck-
ning allmän rättshjälp skall kunna beviljas näringsidkare i rättsliga angelä-
genheter som rör näringsverksamheten. Som jag tidigare nämnt bör de be-
sparingskrav vi nu står inför leda till en ytterligare koncentration av rätts-
hjälpsresurserna till de områden där de bäst behövs. Det måste mot denna
bakgrund ifrågasättas om de nuvarande reglerna beträffande rättshjälp för
näringsidkare kan ändras i kostnadsdämpande syfte.
Något som starkt talar för begränsningar i näringsidkarnas rätt till allmän
rättshjälp är att de kan försäkra sig mot kostnader för tvister som kan upp-
komma med anledning av näringsverksamheten genom s.k. företagarförsäk-
ringar. Näringsidkare har ofta också möjlighet att få hjälp av branschorgani-
sationer och liknande.
I det utkast till lagrådsremiss som diskuterades vid överläggningarna i Ju-
stitiedepartementet föreslogs inga ändringar när det gäller näringsidkares
rätt till allmän rättshjälp. Ställningstagandet motiverades främst av att en
stor del av de rättshjälpsärenden som rör näringsidkare automatiskt skulle
försvinna om den allmänna rättshjälpen generellt blir subsidiär i förhållande
till rättsskyddsförsäkringar. Jag är, som jag nyss redovisat (avsnitt 2.2), inte
beredd att redan i detta lagstiftningsärende föreslå en sådan ändrad ordning.
Jag är inte heller beredd att på det föreliggande materialet föreslå några
andra ändringar när det gäller näringsidkares rätt till allmän rättshjälp. Den
nuvarande regleringen är redan mycket restriktiv och de besparingar som
kan göras på området är enligt preliminära beräkningar relativt måttliga. Jag
föreslår därför inte nu några ändringar när det gäller näringsidkares rätt till
allmän rättshjälp.
Prop. 1992/93:109
Min bedömning: Nuvarande regler behålls oförändrade.
Utkastet innehöll samma bedömning.
Överläggningarna i Justitiedepartemenetet: Ingen erinran lämnades.
Skälen för min bedömning: Riksrevisionsverket har i sin rapport (s. 64) ta-
git upp ett par ärendekategorier på familjerättens område där den allmänna
rättshjälpen enligt verkets mening skulle kunna begränsas. Det gäller dels
vårdnadsärenden, där Riksrevisionsverket för fram tanken på att s.k samar-
betssamtal skall ha prövats innan allmän rättshjälp kan komma ifråga, dels
inskränkningar i ärenden som avser gemensam ansökan om äktenskapsskill-
nad. Verket uppskattar statens kostnader för rättshjälp i sådana äktenskaps-
skillnadsärenden till mellan 20 och 25 miljoner kronor. Riksrevisionsverket
pekar här på möjligheterna att ersätta allmän rättshjälp med rådgivning,
överlåta beräkningen av under hållsbelopp till försäkringskassorna samt att
utveckla information och blanketter för att parterna själva i större utsträck-
ning skall kunna administrera äktenskapsskillnaden.
Domstolsutredningen tar i sitt betänkande (SOU 1991:106) Domstolarna
inför 2000-talet, som för närvarande bereds inom Justitiedepartementet,
upp frågor som rör familjemålen (betänkandet del A, s57 ff). Bl.a. redovisas
ett finländskt system där föräldrar kan lösa vårdnads- och umgängesfrågor
genom avtal, som fastställs av socialnämnden. Några ändringar föreslås dock
inte, även om utredningen konstaterar att det finns mycket som talar för att
en lösning motsvarande den finländska skulle vara en framkomlig väg. Ge-
nom en sådan ordning skulle skapas förutsättningar för lösningar som är
grundade på frivilliga överenskommelser, samtidigt som det kan medföra en
avlastning på domstolarna. Utredningen föreslår inte heller några ändringar
när det gäller hanteringen av mål om underhållsbidrag med hänvisning till
att frågorna övervägs i annan ordning inom regeringskansliet med sikte bl.a.
på en lösning som minskar problemen med s.k. skenprocesser.
I en nyligen inom Socialdepartementet upprättad promemoria, Ensamför-
älderstöd (Ds 1992:53), förslås nya regler för beräkning av bidrag till ensam-
stående föräldrar med barn. Enligt förslaget skall bidragsförskottet i fortsätt-
ningen vara ett rent förskott på fastställt underhållsbidrag. Samhällsstödet,
som alltså frikopplas från underhållsbidraget, skall inte längre utgå som ut-
fyllnadsbidrag utan i form av ett inkomstprövat bostadsbidrag. Genom dessa
förslag torde man bl.a. kunna komma tillrätta med de s.k. skenprocesserna,
dvs. processer som föranleds av att försäkringskassan inte godtar ett fast-
ställt underhållsbidrag. Promemorian har remissbehandlats.
Eftersom sålunda centrala frågor på familjerättens område för närvarande
är under beredning i olika sammanhang är jag inte beredd att nu föreslå
några ändringar när det gäller allmän rättshjälp i angelägenheter som avser
äktenskapsskillnad, underhållsbidrag eller vårdnad. Vid överläggningarna i
Justitiedepartementet framfördes ingen annan uppfattning. Jag nöjer mig
därför med att konstatera att ändringar i den familjerättsliga lagstiftningen
får återverkningar också på rättshjälpskostnaderna. Om exempelvis det av
Domstolsutredningen redovisade finländska systemet beträffande vårdnads-
och umgängesfrågor skulle införas i Sverige torde det kunna leda till mins-
kade rättshjälpskostnader. Om förslaget i Socialdepartementets promemo-
ria leder till lagstiftning torde å ena sidan enskilda parter få ett mer direkt
intresse av att underhållsbidraget fastställs på en riktig nivå, vilket torde leda
till en ökad belastning på rättshjälpsanslaget. Å andra sidan kan man räkna
med en minskad belastning på rättshjälpsanslaget om man kan komma till-
rätta med skenprocesserna.
Jag återkommer senare till olika frågor om rättshjälpstaxor på familjerät-
tens område (avsnitt 2.9).
Prop. 1992/93:109
24
Prop. 1992/93:109
Mitt förslag: De avgifter som de rättssökande skall betala höjs. En
rättssökande som beviljas allmän rättshjälp skall i princip alltid betala
en inkomstrelaterad grundavgift om minst 440 kronor. Grundavgiften
ersätter det nuvarande maximibeloppet för rättshjälpsavgiften. Ut-
över grundavgift skall alla rättshjälpstagare som har en beräknad års-
inkomst över ett basbelopp bidra till kostnaderna genom att betala
tilläggsavgift. Tilläggsavgiften är både inkomst- och kostnadsrelate-
rad och skall till skillnad från i dag beräknas på i princip samtliga kost-
nader i ärendet. I de lägre inkomstskikten utgår tilläggsavgift efter en
procentuell andel av kostnaderna som är lika med den som nu gäller,
dvs. tio procent. I inkomstlägen mellan tre och fem basbelopp utgår
tilläggsavgift med tjugo procent av kostnaderna, medan avgiften upp-
går till trettio procent i de högsta inkomstlägena. Tilläggsavgiften kan
dock aldrig bli högre än tre gånger grundavgiften. Om biträde har för-
ordnats skall tilläggsavgiften avseende arbete, tidsspillan och utlägg
betalas till biträdet allteftersom kostnaderna uppstår.
Utkastet överensstämmer med mitt förslag.
Överläggningarna i Justitiedepartementet: I allt väsentligt tillstyrks eller
lämnas förslaget utan erinran. Dock framförs vissa synpunkter på olika en-
skildheter i förslaget.
Skälen för mitt förslag:
Gällande regler
Avgiftssystemet i rättshjälpslagstiftningen innehåller både preliminära och
slutliga avgifter. De preliminära avgifterna - maximibeloppet för rättshjälps-
avgiften och det högsta beloppet för tilläggsavgiften - fastställs när rättshjäl-
pen beviljas. De slutliga avgifterna - rättshjälpsavgiften och tilläggsavgif-
ten - fastställs när den rättsliga angelägenheten har avslutats eller när rätts-
hjälpen upphör. När angelägenheten har avslutats gör Rättshjälpsmyndighe-
ten avräkning bl.a. mellan den rättssökande och staten. Först då kan man se
exakt hur mycket den rättssökande skall betala av kostnaderna för rättshjäl-
pen och hur mycket staten skall betala.
Nivån på maximibeloppet bestäms, när det gäller fysisk person, med hän-
syn till sökandens årsinkomst, försörjningsbörda, förmögenhetsinnehav och
skuldsättning. Domstolsverket meddelar med stöd av 22 § rättshjälpsförord-
ningen (1979:938) föreskrifter för beräkning av maximibeloppet (DVFS
1991:24, B28). Maximibeloppet för rättshjälpsavgiften fastställs i samband
med att allmän rättshjälp beviljas. Det skall i princip betalas i förskott av
sökanden. Vid allmän rättshjälp med biträdesförordnande betalas maximi-
belopppet till biträdet eller, i bodelningsärenden, till bodelningsförrättaren.
I andra fall betalas maximibeloppet till staten. Maximibeloppet utgör den
högsta fasta avgift som sökanden normalt sett betalar för sin rättshjälp, men
25
om sökandens inkomster förändras under ärendets gång kan maximibelop- Prop. 1992/93:109
pet ändras.
Grundbelopp kallas det maximibelopp för rättshjälpsavgiften som skall
betalas av en sökande som inte har en högre beräknad årsinkomst än som
motsvarar två gånger basbeloppet (64400 kronor för år 1992). Om sökanden
bidrar till underhållet av exempelvis make eller barn höjs inkomstgränsen
med ett halvt basbelopp för var och en till vilkens underhåll han bidrar.
Grundbeloppet uppgår för år 1992 till 890 kronor. Sedan den 1 juli 1988 be-
stäms grundbeloppet till samma belopp som timkostnadsnormen.
I samband med att rättshjälp med biträdesförordnande beviljas fastställs
förutom maximibeloppet för rättshjälpsavgiften även det belopp vartill till-
läggsavgiften högst kan uppgå. Om ersättningen till biträdet för arbete över-
stiger en femtedel av basbeloppet utgår tilläggsavgift med tio procent på det
överstigande beloppet. Om ersättningen till biträdet är lägre utgår ingen till-
läggsavgift alls. Är rättshjälpsavgiften högre än ett belopp som motsvarar en
femtedel av basbeloppet beräknas tilläggsavgift endast på den del av biträ-
dets ersättning för arbete som överstiger rättshjälpsavgiften. Högsta belopp
för tilläggsavgiften är maximerat till ett belopp som uppgår till två gånger
sökandens maximibelopp för rättshjälpsavgiften. Tilläggsavgiften skall till
skillnad från maximibeloppet för rättshjälpsavgiften inte erläggas i förskott
i sin helhet, utan sökandens biträde förutsätts avkräva sökanden ett skäligt
förskottsbelopp allteftersom kostnader för biträdets arbete uppkommer
(prop. 1982/83:61 s. 22). Om maximibeloppet för rättshjälpsavgiften jämkas,
jämkas även högsta beloppet för tilläggsavgiften i motsvarande mån.
Mina utgångspunkter för förändrade regler
Bland de tänkbara besparingsåtgärder som nämndes i 1992 års budgetpropo-
sition togs frågan om den enskilde rättssökandens möjlighet att bära en
större andel av kostnaderna för rättshjälpen upp. Det framhölls att det också
gäller att hitta ett system som kan bidra till en ökad kostnadsmedvetenhet
hos den enskilde rättssökande.
Riksrevisionsverket anser i sin rapport (s. 63) att förändringar av nivån på
egenavgifterna bör övervägas. Syftet med detta skulle vara att åstadkomma
ett större kostnadsmedvetande bland rättshjälpstagarna. Riksrevisionsver-
ket har beräknat att drygt hälften, 54 procent, av de fastställda rättshjälpsav-
gifterna var mindre än 350 kronor. En tredjedel, 35 procent, av avgifterna
fastställdes till noll kronor medan 30 procent låg i intervallet 351 till 1 670
kronor. Domstolsverket har i anslagsframställningen 1992/93-1994/95 angett
den genomsnittliga avgiften under år 1990 till 846 kronor. Tilläggsavgift fast-
ställdes i 27 procent av ärendena och den genomsnittliga tilläggsavgiften var
680 kronor.
En person utan allmän rättshjälp har alltid anledning att göra processeko-
nomiska överväganden innan han ger sig in i en rättegång. Rättshjälpssyste-
met bör enligt min mening vara utformat på ett sådant sätt att liknande pro-
cessekonomiska bedömningar görs även då parten har beviljats rättshjälp.
Ett avgiftssystem måste alltså konstrueras så att det ger den enskilde anled-
ning att göra dessa bedömningar.
26
Fram till den 1 maj 1983 bidrog rättshjälpshavaren till kostnaderna endast Prop. 1992/93:109
genom att betala en fast avgift. När ärendet fortskridit så långt att kostna-
derna överskridit maximibeloppet för rättshjälpsavgiften var den fortsatta
behandlingen i princip helt kostnadsfri för honom. Det är givet att en sådan
ordning inte bidrar till att stärka kostnadsmedvetandet. Genom införandet
av en tilläggsavgift år 1983 (prop. 1982/83:61) hoppades man uppnå ett ökat
kostnadsmedvetande hos rättshjälpstagarna och motverka uppkomsten av
stora och för staten dyrbara processer. Enligt min mening är de nuvarande
reglerna emellertid inte så utformade att de ger den enskilde anledning att
göra processekonomiska överväganden i den utsträckning som man rimligen
kan kräva.
Det är samtidigt ofrånkomligt att åtgärder för att stärka kostnadsmedve-
tandet lätt hamnar i konflikt med intresset att hålla de enskildas egenavgifter
på en rimlig nivå. Det gäller alltså att hitta en systemkonstruktion av egenav-
gifterna som i rimlig utsträckning tillgodoser båda dessa intressen.
Det nuvarande systemet för egenavgifter har kritiserats för att vara alltför
komplicerat och detaljerat. Att systemet har utformats på ett sådant sätt kan
sägas vara en följd av ambitionen att vatje rättssökande utifrån sin individu-
ella förmåga skall bidra till kostnaderna för rättshjälpen. Detta är en ambi-
tion som jag anser i princip bör vidmakthållas. Samtidigt måste man komma
ihåg att ambitionen att uppnå ett fullkomligt rättvist system alltid tenderar
att medföra en vidlyftig och dyr administration. Riksrevisionsverket konsta-
terar dock (rapporten s. 44) att de förändringar som gjorts av de administra-
tiva rutinerna innebär att hanteringen vid myndigheterna är relativt smidig.
För att uppnå de beslutade besparingarna på rättshjälpsanslaget och för
att främja kostnadsmedvetenheten föreslår jag vissa ändringar i avgiftssyste-
met. Jag hade helst sett att vi samtidigt därmed hade kunnat förenkla reg-
lerna för beräkning av avgifterna. Jag hade således gärna velat tillmötesgå
det önskemål Domstolsverket framfört under ärendets beredning om att
slopa begreppet grundbelopp i rättshjälpslagen. Ett i grunden helt förändrat
avgiftssystem kräver dock mer ingående överväganden och analyser än som
varit möjliga att göra på det föreliggande materialet. Ett ändrat avgiftssy-
stem försvårar dessutom möjligheterna att med någon säkerhet garantera att
förändringarna leder till de avsedda besparingseffekterna. Mitt förslag byg-
ger därför på det nuvarande systemet. Förslaget innehåller likväl vissa för-
enklingar jämfört med det nuvarande systemet. Vid överläggningarna i Ju-
stitiedepartementet framförde Rättshjälpsmyndigheten tanken på att ta ut
lägre avgifter i utomprocessuella ärenden än i ärenden som behandlas av
domstol. En annan tanke, som framfördes från bl.a. domstolshåll, är att ny
avgift skall erläggas i högre instans eller att rättshjälpen skall omprövas i
samband med överklagande. Det finns inom ramen för detta lagstiftnings-
ärende inte utrymme för att gå fram med sådana lösningar. Jag har emeller-
tid tagit de olika uppslagen till mig och avser att närmare låta undersöka de-
ras fördelar och nackdelar.
I stora drag är mitt förslag i detta ärende uppbyggt så att den rättssökande
alltid skall betala en viss inkomstrelaterad avgift, en grundavgift, i samband
med att rättshjälp beviljas. Utöver grundavgiften skall en tilläggsavgift beta-
las. Den skall vara relaterad både till den rättssökandes inkomst och till kost-
27
naderna i ärendet. Tilläggsavgift skall beräknas på inte bara biträdets ersätt-
ning för arbete, utan på samtliga rättshjälpskostnader enligt 9§ andra
stycket RHL och den bör i princip betalas allteftersom kostnaderna upp-
kommer. På så sätt skärps kostnadsmedvetandet inte bara hos rättshjälpsta-
garna utan också hos biträdena. När ärendet har avslutats skall Rättshjälp-
smyndigheten precis som idag fastställa de slutliga avgifterna och göra avräk-
ning. Mitt förslag överensstämmer i allt väsentligt med förslaget i utkastet.
Vid överläggningarna i Justitiedepartementet har förslaget mottagits genom-
gående positivt. Vissa synpunkter har lämnats på enskildheter i förslaget.
Jag återkommer till dem i det följande. Jag skall nu närmare presentera mina
förslag till ändrade regler.
Grundavgift (och grundbelopp)
En rimlig utgångspunkt bör vara att det alltid skall kosta den rättssökande
något att få allmän rättshjälp, precis som det alltid kostar något att t.ex. gå
till läkare eller tandläkare. En avgift bör därför alltid tas ut i ärenden med
allmän rättshjälp. Maximibeloppet lär väl en gång ha varit tänkt att spegla
den rättssökandes maximala betalningsförmåga. Sedan dess har emellertid
även tilläggsavgift, som bygger på ett annat synsätt, införts. Mina förslag in-
nebär bl.a. att tilläggsavgiften får en alltmer framträdande roll när det gäller
avgiftsuttaget samtidigt som en fast avgift i princip alltid skall tas ut. Jag före-
slår därför att det nuvarande maximibeloppet i stället betecknas grundavgift.
Grundavgiften bör, liksom hittills maximibeloppet, vara inkomstrelaterad.
När det gäller frågan om till vilken nivå den lägsta grundavgiften bör be-
stämmas kan olika lösningar tänkas. En lämplig utgångspunkt kan vara att
den minst skall motsvara ansökningsavgiften i ett tvistemål vid domstol, dvs.
350 kronor. De nu gällande reglerna utgår från ett grundbelopp som fastställs
för varje kalenderår (11 § RHL; 890kronor för år 1992). Enligt 12 § RHL
utgör maximibeloppet för samtliga rättssökande som har en årsinkomst som
inte överstiger två gånger basbeloppet (64400 kronor för år 1992) grundbe-
loppet, dvs. 890 kronor. Med stöd av Domstolsverkets föreskrifter på områ-
det (DVFS 1991:25, B29) sätts dock maximibeloppet generellt ned för dem
med lägst inkomster. Detta innebär att ingen avgift alls betalas i inkomstlä-
gen upp till ett basbelopp (32 200 kronor) och att avgiften sätts ned till 400
kronor i inkomstlägen mellan ett och ett och ett halvt basbelopp
(32 200 - 48 300 kronor).
Det är av flera skäl ändamålsenligt att i rättshjälpslagstiftningen behålla
den basbeloppsanknytning som återinfördes år 1988 (prop. 1987/88:73, bet.
1987/88:JuU21, rskr. 1987/88:193). Det basbelopp som beaktas i rättshjälp-
ssammanhang är det basbelopp som gällde året innan rättshjälp begärs (6 §
första stycket RHL). Av skäl som jag nyss var inne på bör också grundbelop-
pet behållas. Jag förordar mot denna bakgrund att grundavgiften för de
rättssökande som har en beräknad årsinkomst som inte överstiger ett och
ett halvt basbelopp, dvs. 48 300 kronor för år 1992, bestäms till hälften av
grundbeloppet. För år 1992 blir avgiften således, avrundad, 440 kronor. För
de rättssökande som har en inkomst över ett och ett halvt men inte två basbe-
lopp bör grundavgiften liksom i dag motsvara grundbeloppet, 890 kronor.
Prop. 1992/93:109
28
Är den beräknade årsinkomsten högre än två basbelopp bör grundavgiften, Prop. 1992/93:109
liksom enligt de gällande reglerna, uppgå till grundbeloppet ökat med vissa
procentuella andelar av den beräknade årsinkomsten. Mot bakgrund av de
förändringar jag föreslår beträffande tilläggsavgiften - jag återkommer strax
till detta - anser jag inte att det finns skäl för att höja avgifterna i dessa in-
komstskikt. Grundavgifterna i mitt förslag motsvarar alltså helt det nuva-
rande maximibeloppet för rättssökande med årsinkomster över ett och ett
halvt basbelopp. Förslaget, som föranleder ändringar i bl.a. 12 § RHL, inne-
bär att grundavgift kommer att tas ut med lägst 440 kronor och högst med
drygt 11000 kronor. Jag återkommer strax till reglerna om nedsättning av
avgifterna.
Tilläggsavgift
Utöver grundavgiften skall den rättssökande enligt mitt förslag betala till-
läggs avgift. Tilläggsavgiften bör bli en viktigare komponent i egenavgiftssy-
stemet än i dag. Det är främst med tilläggsavgiften som man kan påverka de
rättssökandes kostnadsmedvetande. Den bör relateras dels - som i dag - till
kostnaderna i ärendet, dels till sökandens beräknade årsinkomst. Enligt nu-
varande regler utgår tilläggsavgift med tio procent, lika för alla, på den del
av biträdesersättningen som utgör ersättning för arbete. För att få till stånd
ett högre kostnadsmedvetande bör tilläggsavgiften beräknas på samtliga de
kostnader som utgör rättshjälpskostnader enligt 9 § andra stycket RHL, dvs.
för bl.a. ersättning till biträde, kostnader för utredning, bevisning och instäl-
lelse. Även ersättning till bodelningsförrättare och medlare kommer därmed
att omfattas av tilläggsavgiftssystemet. Med den nuvarande ADB-hante-
ringen av rättshjälpsärenden torde förslaget inte medföra alltför komplice-
rade förfaranden för beräkning och uppbörd av tilläggsavgiften eller annan
alltför komplicerad administration. Vid överläggningarna framförde företrä-
dare för Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer uppfatt-
ningen att tilläggsavgift inte borde tas ut i indispositiva mål eller i vart fall
inte borde omfatta kostnader för bevisning. Detta motiverades bl.a. med
rättssäkerhetsskäl och med att kostnadsmedvetandet har en annan innebörd
i dessa mål. Från andra håll menade man att det inte fanns anledning att
särbehandla de indispositiva målen. I övrigt restes inga invändningar mot
utkastets förslag i denna del även om man från advokatsamfundets sida påta-
lat risken för att förslaget kan medföra ökat krångel vid avräkningsförfaran-
det. Jag anser att systemet bör prövas.
I dag utgår tilläggsavgift först sedan biträdets ersättning för arbete översti-
git en femtedel av basbeloppet (ca 6 400 kronor för 1992) eller rättshjälpsav-
giften, om denna är högre. Enligt min mening bör tilläggsavgiften utgå redan
vid en lägre kostnadsnivå. En möjlighet kan vara att ta ut tilläggsavgift så
snart någon kostnad uppkommer. Effekterna av en sådan ordning torde
dock endast bli marginella i de billigaste ärendena samtidigt som det finns
en risk för ökade administrationskostnader. Därför finner jag det ändamåls-
enligt att ha kvar en nedre gräns. Vid överläggningarna i Justitiedeparte-
mentet gjordes ingen erinran mot att den nedre gränsen bestäms till ett be-
lopp som motsvarar hälften av det nuvarande, dvs. en tiondel av basbeloppet 29
eller 3 220 kronor. Det blir också mitt förslag.
Vidare bör - till skillnad från idag - principen vara att samtliga rättshjälps- Prop. 1992/93:109
tagare skall bidra till kostnaderna genom att betala tilläggsavgift. Undantag
bör endast göras för dem som har en beräknad årsinkomst under ett basbe-
lopp, 32200 kronor för år 1992.1 de lägsta inkomstlägena bör vidare endast
en mindre andel av kostnaderna betalas av sökanden i form av tilläggsavgift,
medan det är rimligt att den som har högre inkomster bör betala en större
andel. I det föreslagna systemet blir det alltså kombinationen av reglerna om
grundavgift och tilläggsavgift som kan sägas spegla den rättssökandes betal-
ningsförmåga. Jag föreslår att rättshjälpstagaren skall betala tilläggsavgift
med tio procent av kostnaderna om årsinkomsten uppgår till ett men inte
tre basbelopp, tjugo procent om årsinkomsten uppgår till tre men inte fem
basbelopp och med trettio procent om årsinkomsten överstiger fem basbe-
lopp. Mitt förslag är detsamma som i utkastet, varemot inga invändningar
restes vid överläggningarna i Justitiedepartementet.
Tilläggsavgiften får naturligtvis inte medföra att rättshjälpskostnaderna
blir så höga att kostnaderna i praktiken gör det omöjligt för den som har
beviljats rättshjälp att hävda sin rätt. Av detta skäl bör det även fortsätt-
ningsvis finnas ett tak för avgiften. Ett annat skäl för att behålla ett sådant
tak är att den rättssökande skall kunna förutse vilka rättshjälpskostnader
han eller hon riskerar att få betala. Enligt gällande regler kan tilläggsavgiften
högst uppgå till ett belopp som motsvarar det dubbla maximibeloppet. I ut-
kastet till lagrådsremiss föreslogs att den nivån höjs och att taket för tilläggs-
avgiften sätts till tre gånger grundavgiften. Vid överläggningarna i Justitiede-
partementet har några ansett att taket kan sättas högre än så, exempelvis till
fem gånger grundavgiften. Jag tycker emellertid att den i utkastet föreslagna
nivån, tre gånger grundavgiften, är mera rimlig, åtminstone till dess det nya
systemet har prövats i praktiken en tid. En ytterligare höjning skulle för öv-
rigt knappast medföra några större besparingar för det allmänna.
En stor del av rättshjälpsärendena på familjerättens område gäller gemen-
sam ansökan om äktenskapsskillnad. På området finns en s.k. saktaxa (jfr
avsnitt 2.9). Enligt den nu gällande taxan (DVFS 1991:18, B33) utgår biträ-
desersättning i normalfallet med 2580 kronor i s.k. direktdömda mål och
med 4 280 kronor i s.k. betänketidsmål. Detta innebär att ersättningen i be-
tänketidsmålen överstiger den nedre gräns för tilläggsavgift som jag föror-
dar. I utkastet föreslogs en regel om att regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer får föreskriva att tilläggsavgift inte skall utgå i fråga
om visst slag av ärenden. I första hand avsågs därvid mål för vilka s.k. sak-
taxa gäller. Vid överläggningarna i Justitiedepartementet har förslaget till-
styrkts från ett håll och avstyrkts från ett annat.
Enligt min mening kan det finnas en risk för ökad administration i betän-
ketidsärendena på grund av att dessa kommer att omfattas av bestämmelsen
om tilläggsavgift. Detta framstår som otillfredsställande eftersom den rätts-
sökande i praktiken inte kan påverka dessa taxereglerade kostnader. Jag är
bl.a. mot bakgrund av att taxebeloppen årligen ändras inte beredd att föreslå
att alla ärenden som omfattas av saktaxa skall undantas från tilläggsavgift. I
stället föreslår jag, i enlighet med förslaget i utkastet, att det i 14 a § införs
ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen be-
30
stämmer att meddela föreskrifter som medger undantag från bestämmelsen Prop. 1992/93:109
om tilläggsavgift i fråga om vissa slags ärenden.
Nedsättning och befrielse
1 utkastet föreslogs att den generella möjlighet till nedsättning av maximibe-
loppet som medges enligt nuvarande regler (12 § första stycket andra me-
ningen RHL) - och som enligt Domstolsverkets föreskrifter innebär att
rättssökande i de lägre inkomstskikten aldrig betalar någon rättshjälpsav-
gift - helt skall tas bort. Det finns också enligt nuvarande regler viss möjlig-
het att befrias helt eller delvis från tilläggsavgift (14 b §). Den regeln är annor-
lunda utformad än den nyss nämnda nedsättningsregeln eftersom den ankny-
ter till betalningsförmågan i det enskilda fallet. Bestämmelsen medger såle-
des inte att det - i förordning eller myndighetsföreskrifter - lämnas generellt
verkande föreskrifter om befrielse. I det utkast som diskuterades vid över-
läggningarna i Justitiedepartementet föreslogs att regeln i 14 b § skulle behål-
las och att tillämpningsområdet skulle utvidgas till att också avse grundavgif-
ten.
Vid överläggningarna i Justitiedepartementet menade några att möjlighe-
ten till nedsättning enligt 12 § bör behållas. Domstolsverket befarade att för-
slaget skulle kunna leda till ökad användning av jämkningsmöjligheten en-
ligt bestämmelsen i 14 b §. Enligt Föreningen jurister vid Sveriges allmänna
advokatbyråer medför den föreslagna ordningen problem eftersom den in-
nebär att en advokat som beviljar allmän rättshjälp inte längre kan sätta ned
grundavgiften utan är hänvisad till att för klientens räkning särskilt ansöka
om befrielse från avgift.
Trots den framförda kritiken är jag inte beredd att avvika från förslaget i
utkastet. Ett väsentlig inslag i det ändrade avgiftssystem jag föreslår är att
det alltid skall utgå en avgift för den allmänna rättshjälpen. Härav följer en-
ligt min mening mer eller mindre automatiskt att det inte längre bör vara
möjligt att generellt sätta ned avgifterna i vissa inkomstskikt. Jag är samti-
digt inte beredd att helt stänga dörren för alla jämkningsmöjligheter. Någon
form av nedsättningsregler måste behållas. Enligt min mening är det därvid
naturligt att knyta an till den reglering som redan finns i 14b §.
Jag vill understryka att regeln är avsedd att tillämpas med betydande re-
striktivitet, vilket framgår av dess utformning. Ett tydligt exempel då befri-
else kan komma i fråga och som också nämndes i utkastet är när den rättssö-
kande är ett barn som helt saknar egen inkomst och som inte heller har nå-
gon egen förmögenhet. Bestämmelsen är däremot inte avsedd att generellt
tillämpas på rättssökande som har mycket låga eller saknar egna inkomster.
Om detta varit avsikten hade jag naturligtvis förordat att nedsättningsregeln
i 12 § första stycket RHL skulle behållas för dessa kategorier. Jag är således
medveten om att mitt förslag i denna del - som också påpekades vid över-
läggningarna - får till följd att kostnaderna för den allmänna rättshjälpen
i vissa fall i praktiken kan komma att få bäras av kommunerna i form av
socialbidrag. Det rör sig emellertid inte om några stora belopp. Mitt förslag
om att avskaffa nedsättningsregeln i 12 § första stycket RHL kan beräknas
medföra besparingar på rättshjälpsanslaget i storleksordningen sex miljoner
31
kronor. En så begränsad övervältringseffekt måste rimligen kunna godtas.
Det är för övrigt knappast troligt att hela detta belopp skulle leda till en be-
lastning på kommunerna i form av socialbidrag.
Jag föreslår inga ändringar i 15 § RHL om att avgifterna skall jämkas om
inkomsten ändras under ärendets gång.
Vissa andra frågor
Förslaget att avskaffa begreppet maximibelopp och införa begreppet grund-
avgift i RHL påverkar också innebörden av begreppet rättshjälpsavgift. Mitt
förslag innebär att begreppet rättshjälpsavgift kommer att bestå av två delar,
dels grundavgift, dels tilläggsavgift. Enligt de nuvarande reglerna omfattar
termen rättshjälpsavgift inte tilläggsavgiften. Domstolsverket har under
ärendets beredning föreslagit att begreppet rättshjälpsavgift slopas helt. Jag
är inte främmande för den tanken men förordar, på skäl som jag nyss redovi-
sat, en viss återhållsamhet när det gäller mer omfattande förändringar i fråga
om begreppen i RHL.
Mina förslag innebär inte några ändringar när det gäller beräkningen av
den rättssökandes årsinkomst. Även i fortsättningen får hänsyn tas till för-
sörjningsbörda, skuldsättning och förmögenhet i enlighet med bestämmel-
sen i 13 § RHL. Jag föreslår inte heller någon sänkning av inkomstgränsen
för rätt till allmän rättshjälp. Med den konstruktion av egenavgiftssystemet
som jag förordar anser jag att den kan behållas vid den nuvarande nivån,
dvs. sju gånger basbeloppet (225 400 kronor för år 1992).
I de flesta mål och ärenden beviljas allmän rättshjälp med biträdesförord-
nande. I flertalet av dessa mål och ärenden utgör biträdesersättningen den
helt dominerande delen av kostnaderna för rättshjälpen. För att förslaget
skall leda till en ökad kostnadsmedvetenhet är det väsentligt att den rättssö-
kande betalar tilläggsavgift avseende biträdets ersättning för arbete, utlägg
och tidsspillan fortlöpande till biträdet och inte först sedan ärendet avslutats.
Biträdet får enligt de nuvarande reglerna begära förskott på tilläggsavgiften
med skäligt belopp (27 § andra stycket RHL). Denna möjlighet utnyttjas av
olika skäl inte i någon större utsträckning. Det kan därför vara lämpligt att
det i lagtexten klart sägs ut att biträdet bör kräva betalning i form av tilläggs-
avgift allteftersom kostnader för uppdraget uppkommer. En sådan ordning
torde också främja biträdets eget kostnadsmedvetande. Jag förordar således
inte någon tvingande regel utan anser att det bör kunna överlåtas på rätts-
hjälpsbiträdet att avgöra hur han skall tillämpa regeln i det enskilda fallet. I
övriga fall skall tilläggsavgiften betalas till staten.
Av tabellen, bilaga 5, framgår hur mycket den rättssökande skall betala i
grundavgift och tilläggsavgift enligt det föreslagna systemet. I tabellen har
också avgiftsskyldigheten enligt det nuvarande systemet tagits med. Man
måste dock komma ihåg att beloppen inte är direkt jämförbara, vilket beror
på att ärendekostnaderna enligt det nuvarande systemet endast tar hänsyn
till kostnader avseende biträdets ersättning för arbete, medan avgifterna en-
ligt det nya systemet har beräknats med utgångspunkt i samtliga rättshjälps-
kostnader enligt 9 § andra stycket RHL.
Det föreslagna avgiftssystemet innebär sålunda att den rättssökande skall
Prop. 1992/93:109
32
bidra till en större del av kostnaderna ju dyrare ärendet blir och att den som Prop. 1992/93:109
har en högre beräknad årsinkomst skall bidra med mera än den som har en
lägre inkomst. I samband med att rättshjälp beviljas skall den rättssökande
få besked om efter vilken procentsats tilläggsavgiften skall beräknas samt det
högsta beloppet för tilläggsavgiften.
Mina förslag till ändringar i avgiftssystemet föranleder ändringar i 11, 12,
14-15, 17, 18, 27, 28, 30, 31, 31b, 32, 34 och 47§§ RHL samt i 31 kap. 1§
rättegångsbalken (RB) och i 23 § lagen (1988:97) om förfarandet hos kom-
munerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna vid krig eller krigs-
fara m.m. Lagtexten i 14 a § har justerats med anledning av påpekanden vid
överläggningarna. Vissa andra justeringar har också gjorts i förhållande till
utkastets lagförslag.
Mitt förslag: Mitt förslag om ändringar i egenavgiftssystemet föranle-
der en följdändring i 31 kap. 1 § RB rörande den tilltalades återbetal-
ningsskyldighet. Därtill föreslås en skärpning. Den innebär att det
högsta belopp som den tilltalade är skyldig att återbetala skall mot-
svara, inte bara den för honom gällande grundavgiften vid allmän
rättshjälp, utan också den tilläggsavgift som skulle ha gällt för honom.
I övrigt behålls reglerna om rättshjälp åt misstänkt i brottmål i sak
oförändrade.
Utkastet överensstämmer med mitt förslag.
Överläggningarna i Justitiedepartementet: Förslaget har kommenterats
endast av några få. Av dem som särskilt yttrat sig har någon invänt bl.a. att
förslaget om att beakta tilläggsavgiften medför ökade arbetsinsatser för
domstolarna medan några andra påpekar att kostnadsmedvetandet inte kan
styras i brottmål. Från ett håll tillstyrks förslaget.
Skälen för mitt förslag: Reglerna om rätten till offentlig försvarare ändra-
des den 1 januari 1984. Syftet med förändringen var att få till stånd en mer
restriktiv prövning vid förordnande av offentliga försvarare. De ändrade
reglerna ledde åtminstone för en tid till att kostnadsutvecklingen dämpades.
Därefter har en mer generös praxis utvecklat sig. Riksrevisionsverket förkla-
rar de ökade kostnaderna för rättshjälp åt misstänkt i brottmål bl.a. med att
antalet brottmål har ökat samtidigt som de torde ha blivit mera komplice-
rade. De ändrade häktningsreglerna har också medfört ökade kostnader.
Enligt Riksrevisionsverket kan dock kostnadsökningen under åren
1986 -1990 till största delen, 52 procent, förklaras av förändringen av tim-
kostnadsnormen. Jag återkommer strax till timkostnadsnormen och den s.k.
brottmålstaxans utformning (avsnitt 2.9).
Ett grundläggande mål är att rättsväsendets resurser skall användas där de
bäst behövs. När det gäller reglerna i rättegångsbalken (RB) om rätten till
offentlig försvarare anser jag att den nuvarande utformningen är ändamåls-
enlig och svarar mot rättssäkerhetens krav. Jag är därför inte beredd att före-
slå några förändringar i rätten till offentlig försvarare.
3 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 109
Den som är tilltalad i brottmål och har en årsinkomst som inte överstiger
tre gånger basbeloppet, 96 600 kronor för år 1992, kan också beviljas rätts-
hjälp i brottmål enligt 36 § RHL. Det innebär att den tilltalade kan få ersätt-
ning bl.a. för kostnader för bevisning och för resa och uppehälle i samband
med rättegången. En ytterligare förutsättning för sådan rättshjälp är att den
sökande själv inte kan antas svara för de kostnader som ersätts genom rätts-
hjälpen. Den nuvarande regeln är mycket restriktivt utformad och ger inte
utrymme för förändringar i kostnadsdämpande riktning.
Den rättssökande behöver inte betala någon rättshjälpsavgift vid rätts-
hjälp i brottmål. Om han döms för brottet, är han emellertid enligt allmänna
regler för tilltalades återbetalningsskyldighet i princip skyldig att betala till-
baka till staten vad som har utgått av allmänna medel för hans försvar, bevis-
ning och rättshjälp i övrigt (31 kap. 1 § RB). Enligt 38 § första stycket RHL
gäller detta också beträffande vad som har betalats av staten med anledning
av att den tilltalade beviljats allmän rättshjälp. Hans betalningsskyldighet är
dock begränsad till vad som skulle ha varit hans maximibelopp för rätts-
hjälpsavgiften, om han hade beviljats allmän rättshjälp. Detta innebär bl.a.
att någon avgift motsvarande tilläggsavgiften inte utgår i brottmål. Om åter-
betalningsskyldigheten understiger ett visst belopp, 250 kronor, skall någon
ersättningsskyldighet inte åläggas. Den tilltalades återbetalningsskyldighet
får alltid jämkas eller efterges, om det finns skäl till det med hänsyn till hans
brottslighet eller hans personliga eller ekonomiska förhållanden. Detta inne-
bär att en tilltalad som har en beräknad årsinkomst större än 225 400 kronor,
i princip alltid är skyldig att betala till staten hela kostnaden för sitt försvar,
om han döms för brottet. Om den tilltalade frikänns i brottmålet, skall han
i princip inte betala någon avgift för rättshjälpen. Han är i stället berättigad
till ersättning av staten för de kostnader som han kan ha haft för rättegången.
För budgetåret 1990/91 återbetalades på hela rättshjälpsområdet endast ca
30 miljoner kronor till staten, dvs. ca fem procent av de totala rättshjälps-
kostnaderna. Merparten avsåg ålagd återbetalningsskyldighet enligt reg-
lerna om rättshjälp åt misstänkt i brottmål.
I avsnitt 2.5 hai jag föreslagit ett nytt avgiftssystem på den allmänna rätts-
hjälpens område. Eftersom begreppet maximibelopp utmönstras ur lagstift-
ningen måste en följdändring göras i bestämmelserna i 31 kap. 1§ tredje
stycket RB. Den nya grundavgiften motsvarar i princip det gamla maximibe-
loppet.
I utkastet till lagrådsremiss föreslogs dessutom en skärpning av den tillta-
lades återbetalningsskyldighet genom att det högsta belopp för återbetalning
som kan komma i fråga skall motsvara - inte bara den för den tilltalade gäl-
lande grundavgiften - utan också den för honom gällande tilläggsavgiften vid
allmän rättshjälp.
Vid överläggningarna har olika meningar yppats från domstolshåll. En
domstol har tillstyrkt förslaget, medan vissa andra har haft invändningar.
Det har sagts att reglerna om den tilltalades återbetalningsskyldighet är till-
räckligt strama som de är och att förslaget om att beakta också tilläggsavgif-
ten kommer att kräva ytterligare arbetsinsatser för domstolarnas vidkom-
mande. Man har också ifrågasatt förslaget mot bakgrund av att tilläggsavgif-
Prop. 1992/93:109
34
tens syfte - att främja kostnadsmedvetandet - inte kan göras gällande i brott-
målen.
När det gäller invändningarna om att förslaget skulle leda till ökade ar-
betsinsatser för de dömande instanserna vill jag först framhålla att det blir
aktuellt med tilläggsavgift endast om kostnaderna överstiger en tiondel av
basbeloppet, dvs. 3 220 kronor för år 1992. Om den tilltalades beräknade
årsinkomst inte överstiger ett basbelopp, 32 200 kronor för år 1992, blir det
inte heller aktuellt med tilläggsavgift. Tillämpnings- föreskrifter och olika
tabeller (jfr 11 § andra stycket RHL) underlättar också beräkningarna. En-
ligt min mening är det rimligt att tilltalade i brottmål drabbas av samma
skärpning som jag nyss föreslagit för den som har förmånen av allmän rätts-
hjälp. Det är närmast en rättvisefråga. Jag anser att förslaget i utkastet bör
genomföras och bestämmelsen i RB bör därför ändras så att den tilltalade
inte skall vara skyldig att betala mera än som motsvarar den för honom gäl-
lande grundavgiften och tilläggsavgiften. Någon motsvarande ändring när
det gäller regler om återbetalningsskyldighet i andra sammanhang, t.ex. en-
ligt 31 b § första stycket RHL, anser jag inte erforderlig.
Min bedömning: Reglerna om rättshjälp genom offentligt biträde be-
hålls tills vidare oförändrade.
Utkastet: Presumtionsregeln i 42 § RHL ändras på så sätt att rättshjälp ge-
nom offentligt biträde skall beviljas endast den som behöver sådant bistånd.
Överläggningarna i Justitiedepartementet: Förslaget tillstyrks eller lämnas
utan erinran. Från vissa håll ifrågasätts om förslaget leder till besparingar.
Skälen för min bedömning: I 42 § RHL sägs bl.a. att rättshjälp genom of-
fentligt biträde skall beviljas, om det inte måste antas att behov av biträde
saknas. Regeln innebär att det i de ärenden som avses i 41 § föreligger en
presumtion för att sådan rättshjälp skall beviljas. Paragrafen erhöll sin nuva-
rande lydelse den 1 januari 1982.
Ursprungligen angavs som förutsättning för att rättshjälp genom offentligt
biträde skulle beviljas att den som avsågs med åtgärden var i behov av bi-
träde för att kunna ta till vara sin rätt. Enligt uttalanden i förarbetena (prop.
1972:132 s. 185) var det nödvändigt att en viss restriktivitet iakttogs vid be-
dömningen av biträdesbehovet i det enskilda fallet.
Denna restriktiva inställning ändrades först när det gällde utlänningsären-
dena. Från den ljuli 1978 föreskrevs för dessa ärenden att rättshjälp genom
offentligt biträde skulle beviljas, om det inte måste antas att behov av biträde
saknades. I samband med socialtjänstlagens tillkomst uttalades (prop.
1979/80:1 bil. 4, s. 87) bl.a. att det inte fanns någon anledning att i fråga om
förutsättningarna för förordnande av offentligt biträde göra åtskillnad mel-
lan olika typer av ärenden. Samma presumtionsregel som hade införts för
utlänningsärendenas del borde därför införas på hela området för rättshjälp
genom offentligt biträde. I detta lagstiftningsärende (jfr bet. 1980/81:SoU15
Prop. 1992/93:109
35
s.5), liksom i lagstiftningsärendet (prop. 1987/88:73 s. 83 ff) poängterades
dock att den omständigheten att det infördes en generell presumtionsregel
inte kunde befria den som har att besluta om rättshjälp genom offentligt bi-
träde från att göra en individuell prövning i varje enskilt fall.
I det sistnämnda lagstiftningsärendet väcktes frågan om den nuvarande
presumtionsregeln skulle behållas för ärenden inom den sociala vårdlagstift-
ningen och utlänningslagstiftningen men ersättas med en regel om att förord-
nande skall ske endast när det finns ett faktiskt behov av sådant biträde i alla
övriga ärenden där offentligt biträde kan komma i fråga. Någon ändring av
bestämmelsen i 42 § RHL föreslogs dock inte. Skälen var bl.a. att den enhet-
liga presumtionsregeln hade införts relativt nyligen och att det ansågs vara
en fördel att ha en enhetlig regel för alla ärendekategorier. Departements-
chefen uttalade för egen del bl.a. att det inte hade riktats någon egentlig kri-
tik mot det sätt varpå presumtionsregeln hade tillämpats i praktiken och att
det därför saknades anledning till ändringar.
Rättshjälp genom offentligt biträde har knappast alls berörts av de åt-
stramningar som gjorts beträffande övriga rättshjälpsformer. Detta bör ses
mot bakgrund av att rättshjälp genom offentligt biträde uteslutande rör en-
skildas personliga rörelsefrihet eller kroppsliga integritet, dvs. ärenden som
ofta är av synnerligen ingripande betydelse för den enskilde. Jag är därför
för närvarande inte beredd att föreslå några ändringar av genomgripande
slag för dessa ärendekategorier, t.ex. när det gäller avgiftsbeläggning eller
återbetalningsskyldighet för den enskilde.
I utkastet togs frågan om presumtionsregelns utformning upp. Det konsta-
terades att den nuvarande regeln medger endast en begränsad behovspröv-
ning. Frågan som ställdes var om det bör införas ett större mått av behovs-
prövning och om detta kan ske utan att befogade rättsskyddsintressen träds
för när. Det föreslogs att presumtionsregeln i 42 § RHL ändras på så sätt att
rättshjälp genom offentligt biträde skall beviljas endast den som behöver så-
dant bistånd.
Vid överläggningarna i Justitiedepartementet bekräftades från domstols-
håll att det ibland förekommer slentrianmässiga förordnanden av offentliga
biträden. Dock ifrågasattes från flera håll om förslaget kommer att leda till
annat än marginella besparingar. Företrädare från Rättshjälpsnämnden be-
farade att förslaget bl.a. skulle kunna leda till ett ökat antal besvärsärenden.
Företrädare för Statens invandrarverk och Utlänningsnämnden menade att
det finns andra möjligheter att åstadkomma reella besparingar på rättshjäl-
pen i ärenden enligt utlänningslagen (1989:529).
För egen del vill jag anföra följande. I tidigare lagstiftningsärenden (bl.a.
prop. 1987/88:73) har som jag nyss redovisat klart uttalats att den nuvarande
generella presumtionsregeln inte befriar den som har att besluta om rätts-
hjälp genom offentligt biträde från skyldigheten att göra en individuell pröv-
ning i det enskilda fallet. Om regeln ändras och i stället utformas med en
omvänd presumtion, dvs. att biträde skall förordnas om det behövs, skulle i
och för sig den avsedda individuella prövningen bättre återge lagstiftarens
intentioner. Därmed skulle också de tillämpande myndigheterna få ett bättre
stöd för att underlåta förordnanden när bistånd genom offentligt biträde inte
behövs. Även om behovet av offentligt biträde kan variera mellan olika
Prop. 1992/93:109
36
ärendetyper är det enligt min mening en fördel att ha kvar en enhetligt utfor-
mad regel för de olika ärendeslagen. Jag är därför inte beredd att förorda
skilda presumtionsregler. Jag vill här erinra om att en särskild utredare har
tillkallats för att göra en översyn av vissa delar av utlänningslagstiftningen
(Dir. 1992:51). Uppdraget berör också rättshjälpslagstiftningen. Redovis-
ning av uppdraget beräknas ske någon gång vid årsskiftet. Jag vill inte före-
gripa resultatet av den utredningen och är därför inte beredd att föreslå
några ändringar när det gäller reglerna om förordnande av offentligt biträde.
I utkastet diskuterades också om rätten till offentligt biträde även fortsätt-
ningsvis bör regleras i rättshjälpslagen och betalas från rättshjälpsanslaget.
Kanhända vore det lämpligare att reglera rätten till biträde direkt i den mate-
riella lagstiftning som det handlar om och kostnaderna hållas utanför rätts-
hjälpssystemet. En fördel med en ändrad ordning är att bestämmelserna -
t.ex. i fråga om beviljande och omfattning - bättre kan anpassas och utfor-
mas efter de specifika behov som gör sig gällande i de olika ärendekatego-
rierna. En sådan ordning kan också motverka generella urholkningar på
rättshjälpsområdet. När ändrade regler i annan lagstiftning gör att de sam-
lade rättshjälpskostnaderna stiger i höjden har erfarenhetsmässigt bespa-
ringskrav riktats mot rättshjälpsanslaget och särskilt drabbat den allmänna
rättshjälpen. Detta är inte rimligt. Men också andra skäl som har att göra
med kostnadsansvar och kostnadskontroll talar för att rättshjälp genom of-
fentligt biträde inte alltid bör falla under rättshjälpslagstiftningen och betalas
med rättshjälpsmedel. Jag återkommer till denna fråga senare (avsnitt 2.10).
Mitt förslag: Reglerna om rättshjälp genom rådgivning behålls i hu-
vudsak oförändrade. Förslaget om ett ändrat avgiftssystem föranleder
dock vissa följdändringar i 47 § RHL.
Utkastet överensstämmer i allt väsentligt med mitt förslag.
Överläggningarna i Justitiedepartementet: Från ett håll riktas kritik mot
att förslaget medför att eftergift av rådgivningsavgiften inte längre kan med-
ges. Från ett annat håll påtalas en lagteknisk justering. I övrigt lämnas försla-
get utan erinran.
Skälen för mitt förslag: Rådgivning kan lämnas under högst en timme av
advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå (46-48§§ RHL). Den står
öppen för alla och kan lämnas i de allra flesta rättsliga angelägenheter. Råd-
givningen kan sålunda lämnas inom tillämpningsområdet för samtliga rätts-
hjälpsformer. Ersättning för rådgivning sker mot en fast avgift som för varje
påbörjad kvart motsvarar en fjärdedel av grundbeloppet för rättshjälpsavgif-
ten (890 kronor för 1992). Avgiften får sättas ned så att den inte överstiger
det maximibelopp för rättshjälpsavgiften som skulle ha fastställts om allmän
rättshjälp hade beviljats. Beviljas allmän rättshjälp efter rådgivning, skall
kostnaden för rådgivningen anses som en kostnad för den allmänna rättshjäl-
pen. Betalning av rådgivningsavgift skall anses som betalning på rättshjälps-
Prop. 1992/93:109
37
avgiften. Den som meddelar rådgivning beslutar också om rådgivningsavgif- Prop. 1992/93:109
ten.
Domstolsverket har för år 1992 föreskrivit (DVFS 1991:25, B29) att råd-
givningsavgiften får efterges om sökandens beräknade årsinkomst inte upp-
går till ett basbelopp och att rådgivningsavgiften får sättas ned till 400 kronor
om sökandens årsinkomst uppgår till ett men inte ett och ett halvt basbelopp.
Det är viktigt att rådgivningsinstitutet är smidigt integrerat med de övriga
rättshjälpsformerna enligt RHL. Det måste dock konstateras att rådgiv-
ningen inte har fått den betydelsefulla funktion som avsågs vid rättshjälpssy-
stemets införande, nämligen att verka preventivt genom att bl.a. förhindra
processer. Riksrevisionsverket konstaterar i sin rapport (s.29) att antalet
rådgivningar vid de allmänna advokatbyråerna blivit färre under de senaste
tre åren. Statens kostnader för rådgivning, som är förhållandevis blyg-
samma, har dock fördubblats under perioden 1986 -1990. Kostnaderna hän-
för sig i princip endast till de rådgivningar där rådgivningsavgiften satts ned
eller eftergivits. En del av kostnadsökningarna kan förklaras med att rådgiv-
ningsavgiften år 1988 kopplades till grundbeloppet för rättshjälpsavgiften,
och en annan del beror på höjda advokatkostnader och mervärdesskatt.
Samtidigt förutsattes grundbeloppet vara lika stort som den timkostnads-
norm som tillämpas när taxan för gemensam ansökan om äktenskapsskillnad
bestäms (prop. 1987/88:73 s. 100).
Riksrevisionsverket menar att rådgivning borde kunna utnyttjas i större
utsträckning än i dag, bl.a. som ett alternativ till allmän rättshjälp i vissa
ärendetyper på familjerättens område. Som jag redan påpekat (avsnitt 2.4)
är jag för närvarande inte beredd att föreslå några ändringar i rätten till all-
män rättshjälp på familjerättens område. Jag är inte heller i övrigt beredd
att föreslå några ändringar när det gäller rådgivningsinstitutet. Detta beror
framför allt på det förslag om en avveckling av de allmänna advokatbyråerna
som för närvarande remissbehandlas (jfr avsnitt 2.9). Rådgivningsinstitutets
framtida utformning bör därför anstå till dess remissbehandlingen av prome-
morian om avveckling av byråerna är avslutad och slutlig ställning tagits till
förslaget.
Mina förslag i avsnitt 2.5 om ett nytt avgiftssystem föranleder vissa följd-
ändringar i 47 § RHL. Förslagen innebär att den generella möjligheten till
nedsättning och eftergift av rådgivningsavgiften med stöd av 12 § RHL för-
svinner. Detta kritiserades av företrädare från Föreningen jurister vid Sveri-
ges allmänna advokatbyråer vid överläggningarna i Justitiedepartementet.
När det gäller rådgivningsavgiften anser jag på samma sätt som när det
gäller erläggandet av grundavgift (avsnitt 2.5) att det är rimligt att det alltid
skall kosta att få tillgång till systemet. Rådgivningsavgift tas i normalfallet ut
med (för år 1992) 890 kronor per hel timme. Möjligheten att sätta ned avgif-
ten så att den inte överstiger den nya grundavgiften bör, i enlighet med för-
slaget i utkastet till lagrådsremiss, finnas kvar. Detta innebär att rådgivnings-
avgift som lägst kan tas ut med 440 kronor, eller med 110 kronor per påbör-
jad femtonminutersperiod. Det kan också erinras om att kostnaden för råd-
givningen enligt bestämmelsen i 47 § tredje stycket RHL skall anses som en
kostnad för den allmänna rättshjälpen, om rättshjälp beviljas efter rådgiv-
ning. I förhållande till förslaget i utkastet bör också en lagteknisk justering
38
göras i den bestämmelsen. Det bör alltså framgå att erläggande av rådgiv- Prop. 1992/93:109
ningsavgift skall anses som betalning på grundavgift.
Min bedömning: Timkostnadsnormen bör också i fortsättningen tills
vidare bestämmas av regeringen. Differentierade timkostnadsnormer
bör gälla för brottmål och tvistemål. Möjligheten att utvidga brott-
målstaxans tillämpningsområde bör övervägas. Den ändrade ord-
ningen kräver inga lagändringar.
Utkastet överensstämmer med min bedömning. I utkastet föreslogs också
att termen timkostnadsnorm förs in i 22 § RHL.
Överläggningarna i Justitiedepartementet: De flesta har lämnat förslaget
utan erinran. Några förordar en annan formulering av 22 § RHL än i utkas-
tet, medan advokatsamfundet avstyrker förslaget i den delen. Bl.a. Dom-
stolsverket ställer sig tveksamt till en utvidgning av brottmålstaxans tillämp-
ningsområde. Några förordar nya taxor på ytterligare områden. De flesta
har ingen invändning mot att timkostnadsnormen differentieras.
Skälen för min bedömning: I förarbetena till RHL (prop. 1972:4 s. 273 ff)
förutsattes att ersättning till biträde och offentlig försvarare i betydande ut-
sträckning skulle regleras med hjälp av taxor. Bestämmelsen finns intagen i
22 § första stycket RHL. För närvarande finns två taxor på rättshjälpsområ-
det, en taxa för ersättning till offentlig försvarare i vissa brottmål i tingsrätt
och hovrätt, den s.k. brottmålstaxan, och en taxa för ersättning till biträde i
mål om äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan, den s.k. äktenskaps-
skillnadstaxan. Enligt brottmålstaxan bestäms ersättningen efter förhand-
lingens längd, medan ersättningen enligt äktenskapsskillnadstaxan beräknas
i huvudsak efter en i taxan angiven summa för allt arbete i målet. Från och
med år 1988 baseras de båda taxorna på en gemensam timkostnadsnorm.
Timkostnadsnormen grundas på självkostnaderna vid de allmänna advo-
katbyråerna. I praxis har timkostnadsnormen blivit normgivande vid be-
stämmande av biträdesersättning inom hela rättshjälpsområdet.
Regeringen beslutade i november 1990 att återta den beslutanderätt be-
träffande bl.a. brottmålstaxan och äktenskapsskillnadstaxan som delegerats
till Domstolsverket. Anledningen var att regeringen i det då rådande sam-
hällsekonomiska läget inte ville vara betagen möjligheten att kontrollera den
del av statens utgifter som består i ersättning till biträden i ärenden med all-
män rättshjälp och offentliga försvarare. Dessa förhållanden kvarstod också
förra året, men regeringens medverkan har när det gäller 1992 års taxor an-
setts kunna koncentreras till den för det ekonomiska utfallet viktigaste kom-
ponenten i taxesystemet, nämligen timkostnadsnormen. För närvarande gäl-
ler alltså att Domstolsverket fastställer taxorna på grundval av en timkost-
nadsnorm som beslutas av regeringen. Timkostnadsnormen för år 1992 har
bestämts till 712 kr exklusive mervärdesskatt (890 kr inklusive mervärdes-
skatt).
39
Nedanstående uppställning visar hur timkostnadsnormen förändrats un- Prop. 1992/93:109
der åren 1975-1991.
|
Är |
Timkostnadsnorm |
Timkostnadsnorm Äktenskapsskillnadstaxan |
|
1975 |
175 | |
|
1976 |
175 |
195 |
|
1977 |
195 |
215 |
|
1978 |
210 |
230 |
|
1979 |
220 |
245 |
|
1980 |
245 |
270 |
|
1981 |
260 |
285 |
|
1982 |
275 |
300 |
|
1983 |
295 |
325 |
|
1984 |
315 |
345 |
|
1985 |
335 |
365 |
|
1986 |
375 |
405 |
|
1987 |
415 |
445 |
|
1988 |
490 |
490 |
|
1989 |
560 |
560 |
|
1990 |
625 |
625 |
|
1991 |
660 (825 inklusive moms) |
660 (825 inklusive moms) |
Nivån på timkostnadsnormen är viktig eftersom den inte bara ligger till
grund förbrottmåls- och äktenskapsskillnadstaxorna utan också har kommit
att få genomslag för biträdesersättningar inom hela rättshjälpsområdet och
på rättsskyddsförsäkringarnas område. För det allmännas del har normens
nivå en omedelbar effekt på rättshjälpsanslaget. Riksrevisionsverket anger i
sin rapport att timkostnadsnormens utveckling förklarar ungefär hälften av
hela kostnadsökningen på rättshjälpsanslaget. Riksrevisionsverket ifråga-
sätter timkostnadsnormens nuvarande konstruktion och anger ett par alter-
nativa beräkningssätt (rapporten s. 49 och 65 f).
De nuvarande beräkningsgrunderna för att fastställa timkostnadsnormen
är relativt komplicerade och förenade med en hel del svagheter. Riksrevi-
sionsverkets har även tidigare riktat invändningar mot metoden att basera
normen på självkostnaderna vid de allmänna advokatbyråerna (Riksrevi-
sionsverkets rapport 1987:889 De allmänna advokatbyråerna). Även jag an-
ser att den nuvarande konstruktionen inte är anpassad till den utveckling
som skett på advokatområdet. Det är därför angeläget att överväga andra
lösningar. För dagen är jag dock inte beredd att ta slutlig ställning i frågan.
I promemorian (Ds 1992:51) De allmänna advokatbyråerna föreslås att sy-
stemet med allmänna advokatbyråer avvecklas. Om förslaget, som för när-
varande remissbehandlas, genomförs måste självfallet andra beräknings-
grunder för timkostnadsnormen bestämmas. I avvaktan på ett slutligt ställ-
ningstagande i bl.a den frågan bör regeringen tillsvidare bestämma timkost-
nadsnormen. Enligt min mening är regeringen därvid inte tvingad att enbart
utgå från självkostnaderna vid de allmänna advokatbyråerna. I förarbetena
till 1972 års rättshjälpsreform uttalades att självkostnaderna vid de allmänna
advokatbyråerna torde få tillmätas stor betydelse när det gäller storleken på
timkostnadsnormen (prop. 1972:4 s. 278). Detta uttalande innebär inte att
självkostnaderna vid de allmänna advokatbyråerna behöver vara så utslags-
givande som de kommit att bli hittills. Det finns som jag ser det alltså - utan
att lagen behöver ändras för den skull - utrymme för att i kostnadsdämpande
40
riktning göra en friare bedömning än den som kommit att utvecklas under
den tid Domstolsverket fastställt taxorna.
Före år 1988 gällde olika timkostnadsnormer för brottmålstaxan resp, äk-
tenskapsskillnadstaxan. Differensen mellan normerna var ca 10 procent.
Anledningen till differentieringen var att undersökningar som Domstolsver-
ket gjort visade att ett brottmål för det juridiska ombudet drog ca 13-14
procent lägre kostnader än ett äktenskapsskillnadsärende. I samband med
att grundbeloppet infördes och samordnades med timkostnadsnormen i
rättshjälpslagstiftningen år 1988 (prop. 1987/88:73) övergav Domstolsverket
i förenklingssyfte differentieringen och bestämde i stället en gemensam tim-
kostnadsnorm.
Det finns inte något som tyder på att de av Domstolsverket genomförda
kostnadsberäkningarna inte längre äger giltighet. Vid överläggningarna i Ju-
stitiedepartementet fanns delade uppfattningar om huruvida timkostnads-
normen bör vara gemensam eller differentierad. De som förespråkade en
gemensam norm menade att en sådan är enkel och lätthanterlig. Det nuva-
rande statsfinansiella läget tillåter oss emellertid inte att behålla kostsamma
regler som främst tillkommit i förenklingssyfte. Jag förordar alltså i enlighet
med utkastet en ordning som innebär att differentierade timkostnadsnormer
återinförs. Regeringen bör därför enligt min mening se till att bestämma
olika timkostnadsnormer för brottmålstaxan resp, äktenskapsskillnads-
taxan.
Den ersättning som utgår till målsägandebiträde bör självfallet ansluta till
timkostnadsnormen för brottmålstaxan. Vid överläggningarna i Justitiede-
partementet ifrågasatte bl.a. företrädare för Rättshjälpsmyndigheten om
inte också den ersättning som utgår till offentliga biträden borde följa tim-
kostnadsnormen för brottmålstaxan. Enligt min mening låter detta rimligt.
Vidare framfördes en idé om att differentiera timkostnadsnormen på så
sätt att en högre norm skulle tillämpas för advokater och en lägre för biträ-
dande jurister. Jag medger att det finns skäl som talar för en sådan differen-
tiering och att det i lämpligt sammanhang kan finnas anledning att se över
olika möjligheter att differentiera normen också i det hänseendet.
Den ändrade ordningen kräver i sig inga lagändringar. I utkastet föreslogs
att termen timkostnadsnorm införs i 22 § RHL. Advokatsamfundet har av-
styrkt förslaget. Att timkostnadsnormen är en av flera komponenter vid be-
stämmande av taxor på rättshjälpsområdet framgår redan av 22 § rättshjälps-
förordningen (1979:938). Jag anser inte att det är nödvändigt att lyfta fram
detta också i rättshjälpslagens bestämmelser. Jag föreslår därför inte någon
sådan lagteknisk justering.
I utkastet togs också frågan om att utvidga området för brottmålstaxan
upp. Taxan gäller för brottmål med en tilltalad och en offentlig försvarare
och den är tillämplig också i hovrätt när den tilltalade i hovrätten biträds av
samma försvarare som i tingsrätten. Taxan gäller för mål där en eller flera
förhandlingar förekommit och där den sammanlagda förhandlingstiden i be-
rörd instans inte överstiger 3 timmar och 45 minuter. I utkastet ifrågasattes
om det kan finnas skäl att utsträcka taxetiden till exempelvis sex timmar, vil-
ket motsvarar en normal förhandlingsdag i rätten. En sådan ordning skulle
bl.a. underlätta kostnadskontrollen för domstolens del. Vid överläggning-
Prop. 1992/93:109
41
arna i Justitiedepartementet menade företrädaren för en domstol att en så-
dan ordning skulle vara utmärkt, medan bl.a. företrädare för Domstolsver-
ket, som redan gjort vissa preliminära undersökningar på området, uttryckte
viss tveksamhet till att utsträcka taxetiden. Jag avser att låta undersöka
denna fråga närmare. Jag vill påpeka att en sådan ändring - om den visar sig
möjlig och lämplig - inte kräver lagändringar.
När det gäller taxor på familjerättens område vill jag för dagen inte för-
orda någon ändring. Det kan dock vara lämpligt att, som Riksrevisionsver-
ket är inne på, se över utgångspunkterna för beräkning av saktaxan och i
det sammanhanget undersöka om något ytterligare område, t.ex. mål och
ärenden om underhållsbidrag, kan lämpa sig för taxereglering. Vid överlägg-
ningarna uttrycktes från flera håll önskemål om att det borde undersökas om
inte också rättshjälpsärenden på utlänningslagstiftningens område lämpar
sig för taxeregleringen. Från något håll nämndes också möjligheten att taxe-
reglera rättshjälpsärenden inom den psykiatriska tvångsvårdslagstiftningen.
Även jag anser att detta bör undersökas närmare genom Domstolsverket
och Rättshjälpsmyndigheten.
Mitt förslag: Vissa ändringar föreslås i RHL för att göra det möjligt
för regeringen att i framtiden låta Rättshjälpsmyndigheten ta över
Domstolsverkets uppgifter på rättshjälpsområdet. Det handlar bl.a.
om att fastställa taxor och besluta olika föreskrifter, att överklaga
rättshjälpsbeslut och att påkalla beslut om att allmän rättshjälp skall
upphöra enligt 34 §. En sådan ändring skulle medföra att det ansvar
för och den dispositionsrätt till anslaget Rättshjälpskostnader som i
dag finns hos Domstolsverket förs över till Rättshjälpsmyndigheten.
Utkastet: Förslaget överensstämmer i allt väsentligt med mitt.
Överläggningarna i Justitiedepartementet: Förslaget har i princip lämnats
utan erinran. Domstolsverket avstyrker dock att Rättshjälpsmyndigheten
blir centralmyndighet på området.
Skälen för mitt förslag: I en rättslig angelägenhet som anhängiggjorts vid
en domstol prövas frågan om beviljande av allmän rättshjälp av domstolen.
Det är också domstol som beviljar rättshjälp i brottmål. Det ankommer även
på den domstol som beviljat allmän rättshjälp att besluta om jämkning av
maximibeloppet för rättshjälpsavgiften och högsta belopp för tilläggsavgif-
ten. Domstolen beslutar också om befrielse från tilläggsavgift.
Allmän rättshjälp kan också beviljas av advokat eller biträdande jurist på
advokatbyrå. Detta gäller endast såvitt avser vissa rättsliga angelägenheter
inom familjerättens område. Jurist vid advokatbyrå får också meddela råd-
givning.
Har allmän rättshjälp inte beviljats vid advokatbyrå och är den rättsliga
angelägenheten inte anhängiggjord i domstol, prövas frågan om beviljan de
av allmän rättshjälp av Rättshjälpsmyndigheten. Domstolens befattning
Prop. 1992/93:109
42
med ett rättshjälpsärende upphör i och med att den rättsliga angelägenheten
avgjorts. Det är då Rättshjälpsmyndigheten som står för de efterföljande åt-
gärderna. Det är alltså Rättshjälpsmyndigheten som fastställer de slutliga
avgifterna och gör avräkning bl.a. mellan den rättssökande och staten.
I vissa mål eller ärenden kan rättshjälp också lämnas genom offentligt bi-
träde. Med vissa undantag fattas beslut i en sådan fråga av den myndighet
som handlägger målet eller ärendet. Ett stort antal av dessa rättshjälpsären-
den hanteras av Statens invandrarverk.
Domstolsverket har det övergripande ansvaret för rättshjälpen. Verket
fastställer taxor och vissa andra föreskrifter inom rättshjälpsområdet. Verket
för också talan mot beslut i fråga om rättshjälp och får påkalla att rättshjälp
skall upphöra (6,18 a, 22, 30, 40, 49 a och 49 b §§ RHL). Det är också Dom-
stolsverket som under regeringen har det samlade ansvaret för rättshjälps-
medlens användning och lämnar underlag för rättshjälpsanslagets utveckling
i sin anslagsframställning. Kostnader och intäkter för rättshjälpen redovisas
under ett särskilt förslagsanslag.
Domstolsverket är också central förvaltningsmyndighet i förhållande till
Rättshjälpsmyndigheten. Anslaget Rättshjälpsmyndigheten disponeras av
Domstolsverket. Verket har i sin tur delegerat budgetansvaret till Rätts-
hj älpsmy ndigheten.
Rättshjälpssystemet uppvisar i dag en mycket splittrad bild i ansvarshän-
seende. Det finns ett stort antal myndigheter som har roller inom systemet.
Riksrevisionsverket uttalar i sin rapport (s. 67 f) kritik mot den nuvarande
organisationen och anser bl.a. att Domstolsverket bör få ett klart och enty-
digt ansvar för rättshjälpsmedlens användning och att ansvarsfördelningen
mellan verket och Rättshjälpsmyndigheten bör klargöras. Enligt Riksrevi-
sionsverket bör också Statens invandrarverk få ta ansvaret för sin rätts-
hjälpsverksamhet och bära sina egna kostnader.
Den nuvarande ordningen i fråga om beviljande av rättshjälp fungerar i
huvudsak bra. Ansvaret för tillämpningen av rättshjälpslagens bestämmelser
är visserligen spritt på många händer. Att domstolarna själva får bevilja
rättshjälp i de mål de handlägger är emellertid en både rationell och rättssä-
ker ordning och detsamma gäller de fall där advokaterna själva får bevilja
rättshjälp. Det framstår inte heller som ändamålsenligt ur allmänhetens syn-
vinkel att ytterligare centralisera beslutanderätten. Några bärande skäl för
att ändra på den nuvarande ordningen i denna del finns därför inte.
Vad som däremot kan ifrågasättas är om den nuvarande organisationen är
den lämpligaste för att garantera ett övergripande kostnadsansvar för rätts-
hjälpsmedlens användning. I första hand uppkommer då frågan om Dom-
stolsverkets respektive Rättshjälpsmyndighetens roller.
Frågan om Domstolsverkets uppgifter på rättshjälpsområdet har behand-
lats i departementspromemorian (Ds 1992:38) Domstolsväsendet - Organi-
sation och administration i framtiden. Där föreslås att Rättshjälpsmyndighe-
ten helt skall frigöras från Domstolsverkets verksamhetsområde och att
myndigheten bör ta över verkets uppgifter att fastställa taxor och föreskrifter
i övrigt inom rättshjälpen. Detta skall ses i ljuset av att Domstolsverket en-
ligt promemorieförslaget skall avvecklas som central förvaltningsmyndighet.
Genom de organisatoriska åtgärder som föreslås i organisationspromemo-
Prop. 1992/93:109
43
rian skulle de fördelarna uppnås att Rättshjälpsmyndigheten ges det övergri-
pande ansvaret för rättshjälpen. Dessutom skulle uppföljningsansvaret för
kostnadsutvecklingen hamna hos den myndighet som har underlaget för
uppföljningen. Det finns därför starka skäl att genomföra en sådan ordning.
Vid överläggningarna i Justitiedepartementet har bl.a. Rättshjälpsmyndig-
heten tillstyrkt förslaget, medan Domstolsverket har avstyrkt detsamma.
För egen del menar jag att slutlig ställning inte bör tas innan remissbehand-
lingen av organisationspromemorian har avslutats. Redan nu bör emellertid
en lagteknisk justering ske i 6, 18 a, 22, 30 och 40 §§ RHL för att ge rege-
ringen större utrymme att välja till vilken myndighet uppgifterna skall dele-
geras.
Domstolsverkets uppgifter enligt RHL innefattar också som redan nämnts
rätt att föra talan mot beslut i fråga om rättshjälp och att påkalla beslut om
att rättshjälp skall upphöra. Domstolsverket bevakar alltså statens intressen
i beslut som fattas av domstol eller av Rättshjälpsmyndigheten. Verket har
också rätt att föra talan till förmån för enskild part.
Det allmännas möjlighet att överklaga rättshjälpsfrågor var begränsad
fram till den 1 juli 1979 då Domstolsverket i sin egenskap av central tillsyns-
myndighet fick sådan talerätt (49 a § RHL; prop. 1978/79:90, bet.
1978/79:JuU30, rskr. 1978/79:105). Domstolsverkets talerätt utvidgades yt-
terligare år 1982 då det fick behörighet att påkalla beslut om att rättshjälp
skall upphöra enligt bestämmelserna i 34 § RHL (49 b § RHL; prop.
1981/82:28, bet. 1981/82:JuU52, rskr. 1981/82:320).
Domstolsverket utför också en rad andra uppgifter på rättshjälpsområdet,
t.ex. att sprida information, avge förklaringar, genmälen och yttranden.
Även utanför rättshjälpsområdet begärs yttranden i frågor som rör ersätt-
ningar som utgått av allmänna medel. Verket har i en skrivelse till Justitiede-
partementet begärt att få partsställning på området.
I organisationspromemorian behandlas också frågan om Domstolsverkets
talerätt enligt RHL. Med hänvisning till att rättshjälpslagstiftningen för när-
varande är föremål för en översyn redovisas dock inget ställningstagande till
frågan om vem som i framtiden bör utöva talerätten. Det anförs dock att den
måste ligga på en annan myndighet än den som beviljar rättshjälp, men att
den inte med någon nödvändighet behöver ligga på en centralmyndighet
inom domstolsväsendet.
Om Rättshjälpsmyndigheten skulle ta över Domstolsverkets administra-
tiva funktioner är det naturligt att Rättshjälpsmyndigheten också tar över
Domstolsverkets uppgifter när det gäller behörigheten att föra talan mot be-
slut på rättshjälpens område och att påkalla beslut om att rättshjälp skall
upphöra. Därmed skulle Rättshjälpsmyndigheten få ett sådant övergripande
och samlat ansvar för rättshjälpsmedlens användning, som torde vara en för-
utsättning för att uppnå och främja kostnadskontrollen och en enhetlig till-
lämpning.
Rättshjälpsmyndigheten kan givetvis inte överta Domstolsverkets uppgift
att överklaga myndighetens egna beslut. Frågan är dock om det är nödvän-
digt att behålla någon särskild talerätt mot Rättshjälpsmyndighetens egna
beslut vid sidan av den talerätt som Justitiekanslern redan har enligt sin in-
struktion (2 § förordningen 1975:1345 med instruktion för Justitiekanslern).
Prop. 1992/93:109
44
Detsamma gäller Domstolsverkets behörighet att påkalla beslut om rätts-
hjälpens upphörande enligt 34 § RHL. Mycket talar för att det skulle räcka
med att Justitiekanslern har denna uppgift. Domstolsverket har vid över-
läggningarna i Justitiedepartementet ifrågasatt detta medan Justitiekans-
lern, som beretts tillfälle att lämna synpunkter på utkastet till lagrådsremiss,
inte har haft några erinringar. Emellertid ses Justitiekanslerns arbetsuppgif-
ter för närvarande över av en särskild utredare (Ju 1991:8; Dir. 1991:110).
Mot denna bakgrund bör för dagen ingen slutlig ställning tas när det gäller
förändringar i Domstolsverkets talerätt enligt RHL. Jag förordar dock
samma lagstiftningstekniska justering som när det gäller Domstolsverkets
uppgifter i övrigt, dvs. att det bör överlämnas åt regeringen att avgöra vilken
myndighet som skall utöva statens talerätt.
Jag inskränker mig alltså för dagen till att föreslå en lagteknisk lösning
som gör det möjligt att senare - när resultatet av pågående utredningar och
remissbehandling föreligger - slutligt bestämma om rättshjälpens organisa-
toriska hemvist m.m. Det finns anledning att i budgetsammanhang åter-
komma till riksdagen med en redovisning av regeringens överväganden.
Jag har redan varit inne på frågan om att det är svårt för en myndighet att
påverka delar av ett anslag som inte hänför sig till det egna verksamhetsom-
rådet eller ens till det ansvariga departementets verksamhetsområde (avsnitt
2.7). Sakligt ansvar och kostnadsansvar bör i möjligaste mån följas åt. I ut-
kastet nämndes möjligheten att från rättshjälpsanslaget avskilja den del som
hänför sig till Statens invandrarverk och låta invandrarverket självt bära an-
svaret för dessa kostnader. Vid överläggningarna i Justitiedepartementet till-
styrktes en sådan åtgärd från flera håll, bl.a. från invandrarverket. Invand-
rarverket och Utlänningsnämnden framförde dock att hänsyn också måste
tas till den verksamhet på området som utförs av andra, nämligen Utlän-
ningsnämnden, Polisen och regeringen. För egen del är jag tveksam till att
gå fram med särskilda lösningar för vissa verksamhetsområden. Jag är därför
för dagen inte beredd att förorda några sådana förändringar.
Jag förordar att de av mig föreslagna ändringarna träder i kraft den 1 mars
1993. Jag föreslår att tiden för ansökan om rättshjälp resp, tidpunkten för
förordnande av offentlig försvarare skall avgöra om de nya bestämmelserna,
utom ändringen i 9 a § RHL och de som gäller de organisatoriska förhållan-
dena och talerätten, skall tillämpas.
Enligt tredje stycket av övergångsbestämmelsen till avgiftsförordningen
(1992:191) gäller expeditionskungörelsens bestämmelser fortfarande i fråga
om framställningar som gjorts före ikraftträdandet - den 1 juli 1992 - i ären-
den upptagna i kungörelsens bilaga, avdelning II. I fall som omfattas av den
övergångsbestämmelsen föreslår jag att bestämmelsen i 9 a § skall gälla i sin
äldre lydelse.
Jag förordar att övergångsbestämmelserna utformas i enlighet med vad
jag nu har sagt. Någon särskild övergångsbestämmelse krävs inte såvitt gäl-
ler ändringen i lagen (1988:97) om förfarandet hos kommunerna, förvalt-
ningsmyndigheterna eller domstolarna vid krig eller krigsfara m.m.
Prop. 1992/93:109
45
Om mina förslag godtas, avser jag att senare för regeringen anmäla frågan
om de förordningsändringar, bl.a. ändringar i rättshjälpsförordningen
(1979:938), som föranleds av förslagen.
De föreslagna ändringarna syftar till att minska kostnaderna för rättshjäl-
pen. Det är svårt att exakt ange hur stora besparingar som förslagen kan
medföra. Detta beror bl.a. på att vissa åtgärder mer eller mindre omedelbart
inverkar på rättshjälpsanslaget, medan andra medför besparingar först efter
längre tid. Nivån på timkostnadsnormen slår exempelvis omedelbart på
rättshjälpskostnaderna, medan en höjning av egenavgifterna ger kostnadsef-
fekter på längre sikt. Höjningen av egenavgifterna skulle enligt Domstols-
verkets beräkningar innebära besparingar med ca 15 miljoner kronor.
Sammantaget bör de föreslagna lagändringarna och de åtgärder jag i öv-
rigt aviserat medföra avsevärda besparingar.
I enlighet med vad jag nu har anfört har inom Justitiedepartementet upprät-
tats förslag till
1. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429),
2. lag om ändring i rättegångsbalken,
3. lag om ändring i lagen (1988:97) om förfarandet hos kommunerna, för-
valtningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara m.m.
Förslaget under 3. har upprättats i samråd med statsrådet Laurén.
Förslagen har granskats av Lagrådet.
6§
Ändringen som har behandlats i avsnitt 2.10 syftar till att ge regeringen
större frihet att bestämma till vilken myndighet olika uppgifter på rätts-
hjälpsområdet skall anförtros.
9a§
Den som har beviljats allmän rättshjälp är enligt 9a § RHL befriad från vissa
avgifter. Den 1 juli 1992 ersattes expeditionskungörelsen (1964:618) av av-
giftsförordningen (1992:191). På grund av ett förbiseende ändrades inte sam-
tidigt bestämmelsen i 9 a § första stycket RHL. Expeditionskungörelsens av-
giftslista, avdelning I har ersatts av bestämmelserna i 15 § 1 - 3 avgiftsförord-
ningen.
Prop. 1992/93:109
46
Med ett undantag - protest av växel och check - tas det inte längre ut några Prop. 1992/93:109
avgifter för expeditioner motsvarande kungörelsens avgiftslista, avdelning
II under rubriken Utsökning m.m. Reglerna om avgifter för sådan protest
framgår inte av avgiftsförordningen utan följer av särskilda föreskrifter. Det
är knappast motiverat att införa särskilda bestämmelser om befrielse från
avgift för sådan protest. Paragrafen har justerats i enlighet härmed.
n§
Ändringarna föranleds av förslaget om ett ändrat avgiftssystem i avsnitt 2.5.
Av paragrafen, liksom av rubriken, framgår att rättshjälpsavgiften kommer
att bestå av två komponenter, grundavgift och tilläggsavgift, och att grundav-
giften ersätter det nuvarande maximibeloppet för rättshjälpsavgiften. Be-
greppet grundbelopp behålls oförändrat och med oförändrad innebörd.
12§
Ändringarna föranleds av förslaget i avsnitt 2.5 om ett ändrat avgiftssystem.
Ändringen i första stycket innebär dels att maximibeloppet för rättshjälps-
avgiften ersätts av begreppet grundavgift (jfr kommentaren vid 11 §), dels
att differentierade grundavgifter tas ut för rättssökande som har inkomster
understigande två basbelopp och dels att bestämmelsen om nedsättning har
slopats. I gengäld har möjligheten till befrielse enligt bestämmelserna i 14 b §
fått ett vidgat tillämpningsområde och omfattar enligt förslaget också grund-
avgiften (se vid 14 b §). Bestämmelserna har kommenterats utförligt i den
allmänna motiveringen, avsnitt 2.5.
I andra stycket stycket har endast en justering gjorts med an ledning av
att den nya grundavgiften ersätter maximibeloppet för tilläggsavgiften. En
motsvarande ändring har gjorts i tredje stycket.
14§
Paragrafen har ändrats med anledning av att grundavgift ersätter det nuva-
rande begreppet maximibelopp (jfr kommentarerna vid 11 och 12 §§).
14a§
Paragrafen innehåller bestämmelser om tilläggsavgift. Den har ändrats i
flera hänseenden. En nyhet i första stycket är att tilläggsavgiften i princip
beräknas på samtliga kostnader i rättshjälpsärendet. De kostnader som an-
ges i 9 § andra stycket är bl.a. kostnad för biträde, bodelningsförrättare, be-
visning, utredning, resa och uppehälle, medling samt vissa ansökningsavgif-
ter. Vidare skall tilläggsavgift tas ut redan då kostnaderna i ärendet uppgår
till en tiondel av basbeloppet; dagens gräns ligger vid en femtedel av basbe-
loppet. Kretsen rättshjälpstagare som skall betala tilläggsavgift har vidgats.
Det är endast rättshjälpstagare med årsinkomster under ett basbelopp som
undantas. Taket för tilläggsavgiften har höjts till tre gånger grundavgiften.
Slutligen har tilläggsavgiften också inkomstrelaterats så att de rättshjälpsta-
47
gare som har låga inkomster får betala en lägre procentuell andel av kostna- Prop. 1992/93:109
derna jämfört med rättshjälpstagare i högre inkomstlägen (andra stycket).
Ändringarna har behandlats i avsnitt 2.5.
Enligt bestämmelsen i 11 § skall regeringen eller den myndighet rege-
ringen bestämmer meddela närmare föreskrifter för beräkning av bl.a. till-
läggsavgiften.
Av tredje stycket framgår att 13 § skall tillämpas vid beräkning av inkomst-
gränserna. Detta innebär - på samma sätt som när det gäller beräkning av
den inkomst som skall ligga till grund för grundavgiften -att hänsyn skall tas
till underhållsbörda, förmögenhetsinnehav eller skuldsättning. Av bestäm-
melsen framgår vidare att tilläggsavgift för dödsbon skall bestämmas enligt
de grunder som anges i 14 §, dvs. att tilläggsavgiften skall bestämmas till ett
med hänsyn till boets behållning och delägarnas ekonomiska förhållanden
skäligt belopp. Slutligen finns i tredje stycket vissa avrundningsregler.
Fjärde stycket innehåller en regel om att regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får föreskriva att tilläggsavgift inte skall utgå i
fråga om vissa slags ärenden. Härmed avses i första hand mål för vilka s.k.
saktaxa gäller. Skälen för detta har redovisats i den allmänna motiveringen,
avsnitt 2.5.
Paragrafen har ändrats på så sätt att den nuvarande bestämmelsen om befri-
else från tilläggsavgift skall avse också grundavgift. Samtidigt har den all-
männa nedsättningsmöjligheten av avgift enligt 12 § slopats. Förutsättningen
för befrielse är att det är uppenbart att den rättssökande saknar möjlighet
att betala grundavgift eller tilläggsavgift eller del av dem. Bestämmelsen är
restriktivt utformad och befrielse skall bara kunna komma i fråga i undan-
tagsfall. Bestämmelsen har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt
2.5.
15 §, 17 § och 18 §
Ändringarna i 15,17 och 18 §§ följer av de ändringar som föreslagits i 11,12
och 14 a §§. 15 § har också ändrats språkligt.
18a§ och 22§
Ändringarna i 18 a och 22 §§ motsvarar den ändring som föreslås i 6 § (jfr
kommentaren vid denna).
27§
Ändringarna i bestämmelsen föranleds av förslaget om ett nytt avgiftssystem
enligt den allmänna motiveringen, avsnitt 2.5.
Ändringarna i första stycket innebär ingen ändring i sak. De föranleds av
att det nuvarande maximibeloppet för rättshjälpsavgiften ersätts med en
grundavgift (jfr kommentarerna vid 11 och 12 §§). Av 15 § framgår att grund-
avgiften skall bestämmas i samband med att rättshjälp beviljas (jfr 28 §).
Andra stycket innehåller bestämmelser om betalning av tilläggsavgiften.
Det har ändrats som en följd av ändringarna i 14 a §. Föreskrifter att biträdet
bör ta ut förskott på tilläggsavgiften med skäligt belopp allteftersom kostna-
der för arbete, utlägg och tidsspillan uppkommer i ärendet innebär en viss
uppstramning i förhållande till gällande rätt. Avsikten är att biträdet i nor-
malfallet skall se till att avgift betalas fortlöpande.
28 §
Ändringen är föranledd av ändringarna i 11 och 12 §§ (se kommentarerna
där). Som en följd av att begreppet maximibelopp - som är en preliminär
avgift - har utmönstrats ur RHL har bestämmelsen i denna paragraf justerats
för att markera att här är fråga om de slutliga avgifterna.
30 §
Ändringarna i första stycket föranleds av ändringarna i 11 och 12 §§ medan
ändringen i andra stycket motsvarar den ändring som föreslås i 6 § (se kom-
mentaren vid denna). Av paragrafen framgår att avräkningen skall göras
först sedan avgiften fastställts slutligt (jfr kommentaren vid 28 §).
31 §, 31 b§, 32 § och 34 §
Ändringarna föranleds av ändringarna i 11 och 12 §§.
40 §
Ändringen motsvarar den ändring som föreslås i 6 § (se kommentaren vid
denna).
47§
Ändringarna i första och tredje stycket föranleds av ändringarna i 11 och
12 §§. Såsom redovisats i den allmänna motiveringen, avsnitt 2.8, har möjlig-
heterna att jämka rådgivningsavgiften begränsats som en följd av ändringar
i 12 §.
49a § och 49b §
Ändringarna motsvarar den ändring som föreslås i 6 § (se kommentaren vid
denna).
Med den lagtekniska lösning som valts kan bestämmelsen i 49a § andra
stycket utgå. 49 a § har också justerats språkligt.
Prop. 1992/93:109
49
4 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 109
Ikraftträdande och övergångsbestämmelser
Bestämmelserna har kommenterats i avsnitt 2.11.
Prop. 1992/93:109
31 kap. 1§
Paragrafen innehåller bestämmelser om skyldighet för den som är tilltalad
i brottmål att betala ersättning för rättegångskostnader. Ändringen i tredje
stycket föranleds av de ändrade reglerna i 11, 12 och 14a§§ RHL. Ändring-
arna har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitten 2.5 och 2.6).
Skyldigheten för den tilltalade att ersätta staten för kostnader är enligt be-
stämmelserna i tredje stycket maximerad till vad den tilltalade skulle ha fått
betala om han hade haft allmän rättshjälp. En nyhet jämfört med den gäl-
lande lydelsen är att inte bara vad som skulle ha utgått i grundavgift enligt
bestämmelserna i 12 § RHL skall beaktas utan också vad som skulle ha utgått
i tilläggsavgift enligt bestämmelserna i 14 a § RHL. Tilläggsavgiften skall
alltså bestämmas som en procentuell andel av kostnaderna - jfr 31 kap. 1 §
första och andra styckena RB - till den del dessa överstiger en tiondel av
basbeloppet.
Ikraftträdande och övergångsbestämmelser
Bestämmelserna har kommenterats i avsnitt 2.11.
23 §
Ändringen föranleds av ändringarna i 11 och 12 §§ RHL. Ändringen innebär
att det nuvarande maximibeloppet för rättshjälpsavgiften ersätts med den
nya grundavgiften.
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen före-
slår riksdagen att anta förslagen till
1. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429),
2. lag om ändring i rättegångsbalken,
3. lag om ändring i lagen (1988:97) om förfarandet hos kommu-
nerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller
krigsfara m.m.
50
Prop. 1992/93:109
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att
genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden
har lagt fram.
51
Riksrevisionsverket (RRV) har på regeringens uppdrag granskat rättshjäl-
pens effektivitet.I RRVs uppdrag ingick bl a att analysera senare års kost-
nadsutveckling samt att överväga om kostnaderna för rättshjälpen kan mins-
kas utan att de grundläggande syftena går förlorade.
Rättshjälp ges i fem former, nämligen allmän rättshjälp, rättshjälp åt miss-
tänkt i brottmål, rättshjälp genom offentligt biträde, rådgivning samt måls-
ägandebiträde. Den sistnämnda formen ingick dock inte i RRVs gransk-
ningsuppdrag.
Kostnaderna för rättshjälpen har, sedan den infördes i sin nuvarande form
1973, ökat stadigt. Rättshjälpen beräknas för budgetåret 1992/93 kosta
684milj kr. Till detta kommer kostnaderna för att administrera rättshjälpen.
RRV har analyserat kostnadsutvecklingen för åren 1986-1990. För hela
rättshjälpsområdet ökade kostnaderna med 63 procent under perioden.
Mest ökade kostnaderna för rättshjälp genom offentligt biträde (98 procents
ökning), för misstänkt i brottmål var ökningen av kostnaderna 74 procent.
Den minsta ökningen hade den allmänna rättshjälpen (43 procents ökning).
RRV har, för de olika rättshjälpsreformerna, försökt finna orsakerna till
kostnadsutvecklingen. En viktig förklaring till kostnadsökningen är utveck-
lingen av timkostnadsnormen, dvs. den beräkningsgrund som i allmänhet
används för att ersätta de juridiska ombuden. Normens ökning förklarar
ungefär hälften av hela kostnadsökningen. RRV har också konstaterat att
den tid som ombuden debiterar för ett ärende har ökat.
En annan viktig förklaring till kostnadsökningarna är att en kraftig ökning
av antalet ärenden har skett när det gäller rättshjälp genom offentligt bi-
träde. Detta beror dels på ändringar i lagstiftningen, dels på en kraftig ök-
ning av antalet asylsökande.
RRV har undersökt vilka inkomstgrupper som får rättshjälp och för vilka
ärenden man får rättshjälp. Undersökningen gäller främst den allmänna
rättshjälpen. RRV kan konstatera att rättshjälpstagaren har en klar lågin-
komsttagarprofil. Vidare är, för de flesta ärenden för vilka rättshjälp utgår,
ersättningen till ombudet ca 5 000 kr.
Granskningen har vidare omfattat effektiviteten i rättshjälpssystemets ut-
formning i olika avseenden. RRV har bl a funnit att systemets konstruktion
medför bristande kostnadsmedvetande och att billigare lösningar inte upp-
muntras. RRV har också funnit brister i uppföljningen och kostnadskontrol-
len.
Vidare har RRV prövat förutsättningarna för att föra över hela eller delar
av den allmänna rättshjälpen till privata försäkringslösningar. En sådan för-
ändring skulle enligt RRV medföra såväl fördelar som olägenheter.
RRV har bedömt vilka möjligheter det finns att minska kostnaderna för
rättshjälpen. RRV beskriver tre möjligheter:
- en ytterligare avgränsning av rättshjälpens målgrupp
Prop. 1992/93:109
Bilaga 1
52
- en överföring av ansvaret för den allmänna rättshjälpen till privata för-
säkringsbolag
- olika insatser för att minska kostnaderna
Den allmänna rättshjälpens målgrupp kan avgränsas ytterligare genom i
första hand en sänkning av den övre inkomstgräns, vid vilken man kan bevil-
jas allmän rättshjälp. Vidare kan den enskildes bidrag till ombudets kostna-
der höjas. En tredje möjlighet är att införa en självrisknivå.
RRV har uppskattat några möjliga besparingar. Exempelvis skulle en
sänkning av inkomstgränsen till 110 000 kr medföra en årlig besparing med
ca 15 milj kr. En höjning av den enskildes rättshjälpsavgift med t ex 50 pro-
cent skulle medföra en årlig besparing med ca 18 milj kr. En självrisknivå vid
t ex 5 000 kr skulle medföra en besparing med ca 80 milj kr.
RRV finner att det f n skulle bli svårt att uppnå målen för rättshjälpen med
en överföring av ansvaret för den allmänna rättshjälpen till privata försäk-
ringsbolag. En sådan lösning skulle sannolikt kräva kompletterande statliga
insatser. Dessutom bedömer RRV att försäkringsbolagen har sämre förut-
sättningar än staten att bedriva verksamheten effektivt.
Prop. 1992/93:109
Bilaga 1
53
Härigenom föreskrivs i fråga om rättshjälpslagen (1972:429)'
dels att 6, 8, 11, 12,14-15,17,18,18 a, 22, 27, 28, 30, 31, 31b, 32, 34, 40,
42, 47, 49 a och 49 b §§ samt rubrikerna närmast före 11 och 27 §§ skall ha
följande lydelse,
dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 7 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:109
Bilaga 2
6 §2
Allmän rättshjälp beviljas fysisk person i rättslig angelägenhet, om han
behöver sådant bistånd och hans beräknade årsinkomst ej överstiger ett be-
lopp som motsvarar sju gånger det basbelopp enligt lagen (1962:381) om all-
män försäkring som gällde året innan rättshjälp begärs.
Bidrar den rättssökande till underhållet av make, tidigare make, sambo
eller eget barn, ökas beloppet enligt första stycket för var och en till vilkens
underhåll han på detta sätt bidrar med ett belopp som motsvarar hälften av
det basbelopp som anges i första stycket. Med eget barn jämställs härvid an-
nans barn som den rättssökande är underhållsskyldig mot enligt 7 kap. 5 §
föräldrabalken.
Är den rättssökandes betalningsförmåga väsentligt ökad på grund av för-
mögenhetsinnehav eller annan särskild omständighet eller väsentligt nedsatt
på grund av skuldsättning eller annan särskild omständighet, skall den be-
räknade årsinkomsten jämkas genom att skäligt belopp läggs till eller dras
från.
Regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, domstolsverket med-
delar närmare föreskrifter för beräk-
ning av den rättssökandes ekono-
miska
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer meddelar
närmare föreskrifter förberäkning
av den rättssökandes ekonomiska
förhållanden.
7a§
Allmän rättshjälp får inte beviljas i
angelägenhet som omfattas av rätts-
skyddsförsäkring eller något annat
liknande rättsskydd. Rättshjälp får
dock beviljas när den rättssökandes
egna kostnader i angelägenheten har
uppgått till minst tre gånger det bas-
belopp som anges i 6 § första stycket.
Därvid beaktas endast kostnader av
sådant slag som kan antas komma att
betalas från den rättssökandes rätts-
skydd.
'Lagen omtryckt 1983:487.
2Senaste lydelse 1988:213.
54
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
8§3
Allmän rättshjälp får ej beviljas Allmän rättshjälp får inte heller
beviljas
1. i angelägenhet som skall prövas eller på annat sätt behandlas utom ri-
ket, om ej den rättssökande är bosatt här och särskilda skäl föreligger för
rättshjälp,
2. utlänningar som varken är eller tidigare varit bosatta här, om det inte
finns särskilda skäl för rättshjälp,
3. den som är eller har varit näringsidkare i angelägenhet som har upp-
kommit i hans näringsverksamhet, om det inte finns skäl för rättshjälp med
hänsyn till verksamhetens art och begränsade omfattning, hans ekonomiska
och personliga förhållanden och omständigheterna i övrigt,
4. i fråga om anspråk som överlåtits till den rättssökande, om överlåtelsen
kan antagas ha ägt rum i syfte att åstadkomma fördel vid prövning av begä-
ran om rättshjälp,
5. för upprättande av självdeklaration,
6. för upprättande av äktenskapsförord, testamente eller gåvohandling,
7. i angelägenhet rörande bodelning, om det inte med hänsyn till boets
beskaffenhet och makarnas eller sambornas personliga förhållanden finns
särskilda skäl för rättshjälp,
8. om frågan om rättshjälp kan anstå till dess en annan rättslig angelägen-
het, vari anspråket stöder sig på väsentligen likartad grund, har avgjorts slut-
ligt,
9. ägaren eller tidigare ägare av
en fastighet eller en byggnad i ange-
lägenhet som avser fastigheten eller
byggnaden, om han har eller borde
ha haft rättsskyddsförsäkring eller
något annat liknande rättsskydd som
omfattar angelägenheten och något
annat inte följer av andra stycket,
10. i angelägenhet rörande trafikskadeersättning enligt trafikskadelagen
(1975:1410) eller rörande skadestånd som kan betalas från en föreliggande
ansvarsförsäkring; dock får rättshjälp beviljas den skadelidande om angelä-
genheten är anhängig vid domstol eller rör enbart annan skada än person-
skada,
11. den som ej har befogat intresse av att få sin sak behandlad.
I fall som avses i första stycket 9
får rättshjälp beviljas när den rättssö-
kandes egna kostnader i angelägen-
heten har uppgått till minst tre gånger
det basbelopp som anges i 6 § första
stycket. Därvid beaktas endast kost-
nader av sådant slag som kan antas
komma att betalas från den rättssö-
kandes rättsskydd eller, om något så-
dant inte finns, kostnader som avses
i 9 § andra stycket.
I fråga om visst slag av ärenden som är talrikt förekommande och normalt
av enkel beskaffenhet kan regeringen förordna att allmän rättshjälp ej skall
beviljas.
Under förutsättning av ömsesidighet kan regeringen förordna att medbor-
3Senaste lydelse 1989:360.
Prop. 1992/93:109
Bilaga 2
9. ägaren eller tidigare ägare av
en fastighet eller en byggnad i ange-
lägenhet som avser fastigheten eller
byggnaden, om han borde ha haft
rättsskyddsförsäkring eller något an-
nat liknande rättsskydd som omfat-
tar angelägenheten och något annat
inte följer av andra stycket,
I fall som avses i första stycket 9
gäller bestämmelserna i 7 a § andra
meningen. Därvid beaktas endast
kostnader som avses i 9§ andra
stycket.
55
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
gare i en viss främmande stat och den som, utan att vara medborgare i den
staten, är bosatt där skall vara likställd med svensk medborgare i fråga om
allmän rättshjälp.
Prop. 1992/93:109
Bilaga 2
Rättshjälpsavgift och tilläggs-
avgift
11 §4
Den rättssökande skall bidra till
de kostnader för allmän rättshjälp
som avses i 9 och 10 §§ genom att be-
tala rättshjälpsavgift och tilläggsav-
gift enligt vad som sägs i 12-15 §§.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer faststäl-
ler grundbelopp för rättshjälpsavgif-
ten och meddelar närmare föreskrif-
ter för beräkning av det belopp var-
till rättshjälpsavgiften högst kan
uppgå (maximibeloppet).
Rättshjälpsavgift; grundavgift
och tilläggsavgift
Den rättssökande skall bidra till
de kostnader för allmän rättshjälp
som avses i 9 och 10 §§ genom att be-
tala rättshjälpsavgift (grundavgift
och tilläggsavgift) enligt vad som
sägs i 12-15 §§.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer faststäl-
ler grundbelopp för beräkning av
grundavgiften och meddelar när-
mare föreskrifter för beräkning av
grundavgift och tilläggsavgift.
12 §5
Överstiger ej den rättssökandes
beräknade årsinkomst ett belopp
som motsvarar två gånger det basbe-
lopp som anges i 6 § första stycket,
utgör maximibeloppet förrättshjälp -
savgiften grundbeloppet. Maximibe-
loppet får sättas ned om det finns sär-
skilda skäl.
Är inkomsten högre än som anges
i första stycket, utgör maximibelop-
pet för rättshjälpsavgiften grundbe-
loppet ökat med
två procent av den del av inkomsten som överstiger två men ej tre gånger
basbeloppet,
fyra procent av den del av inkomsten som överstiger tre men ej fyra gånger
basbeloppet,
sex procent av den del av inkomsten som överstiger fyra men ej fem
gånger basbeloppet,
åtta procent av den del av inkomsten som överstiger fem men ej sex gånger
basbeloppet,
tolv procent av den del av inkomsen som överstiger sex gånger basbelop-
pet.
Vid tillämpning av andra stycket
iakttas att inkomsten avrundas till
närmast lägre tusental kronor och
maximibeloppet för rättshjälpsavgif-
ten till närmast lägre tiotal kronor.
Överstiger inte den rättssökandes
beräknade årsinkomst ett belopp
som motsvarar en och en halv gång
det basbelopp som anges i 6 § första
stycket, utgör grundavgiften hälften
av grundbeloppet. Om inkomsten
uppgår till ett och ett halvt men inte
två basbelopp, utgör grundavgiften
grundbeloppet.
Är inkomsten högre än som anges
i första stycket, utgör grundavgiften
grundbeloppet ökat med
Vid tillämpning av första och
andra stycket skall inkomsten avrun-
das till närmast lägre tusental kronor
och grundavgiften till närmast lägre
tiotal kronor.
4Senaste lydelse 1988:213.
5Senaste lydelse 1988:213.
56
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Söker dödsbo rättshjälp, utgör
maximibeloppet ett med hänsyn till
boets behållning och delägarnas
ekonomiska förhållanden skäligt be-
lopp.
14 §
Prop. 1992/93:109
Bilaga 2
Söker dödsbo rättshjälp, bestäms
grundavgiften till ett med hänsyn till
boets behållning och delägarnas
ekonomiska förhållanden skäligt be-
lopp.
14
Om den ersättning som skall tiller-
kännas biträde för arbete enligt 22 §
överstiger ett belopp som motsvarar
en femtedel av det basbelopp som
anges i 6 § första stycket eller rätts-
hjälpsavgiften, om denna är högre än
det beloppet, skall den rättssökande
utöver rättshjälpsavgiften betala en
tilläggsavgift om tio procent av den
överskjutande delen av ersättningen,
dock högst ett belopp som motsvarar
det dubbla maximibeloppet. Det be-
lopp som skall betalas avrundas till
närmast lägre tiotal kronor.
14
Om det är uppenbart att den rätts-
sökande saknar möjlighet att betala
tilläggsavgiften eller någon del av
den, får han helt eller delvis befrias
från denna.
Om det framkommer att den
rättssökande inte längre saknar möj-
lighet att betala den tilläggsavgift
som han befriats från, skall beslutet
omprövas.
6Senaste lydelse 1988:213.
§6
Den rättssökande skall, om årsin-
komsten överstiger ett belopp som
motsvarar det basbelopp som anges
i 6 § första stycket, utöver grundav-
giften betala tilläggsavgift. Avgiften
skall bestämmas till en procentuell
andel av de kostnader som avses i 9 §
andra stycket, om kostnaderna över-
stiger ett belopp som motsvarar en
tiondel av basbeloppet. Tilläggsav-
gift utgår dock högst med ett belopp
som motsvarar tre gånger den grund-
avgift som anges i 12 §.
Tilläggsavgift utgår med tio pro-
cent av kostnaderna, om inkomsten
överstiger ett men inte tre basbelopp,
tjugo procent av kostnaderna, om
inkomsten överstiger tre men inte fem
basbelopp,
trettio procent av kostnaderna, om
inkomsten överstiger fem basbelopp.
Vid beräkning av inkomstgrän-
sema tillämpas bestämmelserna i
13 §. Inkomsten skall avrundas till
närmast lägre tusental kronor och
tilläggsavgiften till närmast lägre tio-
tal kronor.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får före-
skriva att tilläggsavgift inte skall
utgå i fråga om visst slag av ärenden.
§
Om det är uppenbart att den rätts-
sökande saknar möjlighet att betala
grundavgift eller tilläggsavgift, får
han helt eller delvis befrias från av-
gifi-
Om det framkommer att den
rättssökande inte längre saknar möj-
lighet att betala den grundavgift eller
tilläggsavgift som han befriats från,
skall beslutet omprövas.
57
Nuvarande lydelse
15 § 7
I samband med att allmän rätts-
hjälp beviljas, fastställs det för sö-
kanden gällande maximibeloppet
och det belopp vartill tilläggsavgif-
ten högst kan uppgå.
Undergår inkomst eller sådant
förhållande som avses i 13 eller 14 §
väsentlig förändring innan rätts-
hjälpsärendet avslutats, skall maxi-
mibeloppet jämkas efter vad som är
skäligt, dock ej under vad som redan
betalats i rättshjälpsavgift. Jämkning
skall också ske, om väsentlig felbe-
dömning gjorts, när maximibeloppet
tidigare bestämdes, eller om oriktiga
uppgifter legat till grund för beslu-
tet.
Frågan om jämkning upptages en-
dast om särskild anledning därtill
framkommit.
När maximibeloppet jämkas, skall
även det belopp vartill tilläggsavgif-
ten högst kan uppgå jämkas i mot-
svarande mån.
17 §
Om en rättslig angelägenhet är
anhängig vid domstol, prövar dom-
stolen frågan om beviljande av all-
män rättshjälp. Den domstol, där
den rättsliga angelägenheten är an-
hängig, beslutar också om jämkning
av maximibeloppet för rättshjälpsav-
giften och av det belopp vartill till-
läggsavgiften högst kan uppgå.
Domstolen fattar även beslut enligt
14b§.
Föreslagen lydelse
I samband med att allmän rätts-
hjälp beviljas, bestäms grundavgif-
ten och den procentsats efter vilken
sökanden skall betala tilläggsavgift
samt det belopp vartill tilläggsavgif-
ten högst kan uppgå.
Undergår inkomst eller sådant
förhållande som avses i 13 eller 14 §
väsentlig förändring innan rätts-
hjälpsärendet avslutats, skall grun-
davgiften jämkas efter vad som är
skäligt, dock ej under vad som redan
betalats. Jämkning skall också ske,
om väsentlig felbedömning gjorts,
när grundavgiften tidigare bestäm-
des, eller om oriktiga uppgifter legat
till grund för beslutet.
Frågan om jämkning tas upp en-
dast om särskild anledning därtill
framkommit.
När grundavgiften jämkas, skall
även den procentsats efter vilken sö-
kanden skall betala tilläggsavgift
samt det belopp vartill tilläggsavgif-
ten högst kan uppgå jämkas i mot-
svarande mån.
Prop. 1992/93:109
Bilaga 2
Om en rättslig angelägenhet är
anhängig vid domstol, prövar dom-
stolen frågan om beviljande av all-
män rättshjälp. Den domstol, där
den rättsliga angelägenheten är an-
hängig, beslutar också om jämkning
av grundavgiften och av den procent-
sats efter vilken sökanden skall betala
tilläggsavgift samt av det belopp var-
till tilläggsavgiften högst kan uppgå.
Domstolen fattar även beslut enligt
14 b §.
18 §8
Har allmän rättshjälp icke beviljats enligt 16 § och är den rättsliga angelä-
genheten ej anhängig vid domstol, prövas fråga om beviljande av allmän
rättshjälp av Rättshjälpsmyndigheten.
Är den rättsliga angelägenheten ej
anhängig vid domstol, beslutar
Rättshjälpsmyndigheten också om
jämkning av maximibeloppet för
Är den rättsliga angelägenheten
inte anhängig vid domstol, beslutar
Rättshjälpsmyndigheten också om
jämkning av grundavgiften och av
7Senaste lydelse 1988:213.
8Senaste lydelse 1989:360.
Nuvarande lydelse
rättshjälpsavgiften och av det belopp
vartill tilläggsavgiften högst kan
uppgå samt meddelar beslut enligt
14b§.
18 a §
Allmän rättshjälp beviljas efter
ansökan av den rättssökande. Ansö-
kan skall vara skriftlig samt inne-
hålla uppgifter i de hänseenden som
regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, domstolsverket be-
stämmer.
Föreslagen lydelse
den procentsats efter vilken sökanden
skall betala tilläggsavgift samt av det
belopp vartill tilläggsavgiften högst
kan uppgå. Rättshjälpsmyndigheten
meddelar även beslut enligt 14b§.
Prop. 1992/93:109
Bilaga 2
Allmän rättshjälp beviljas efter
ansökan av den rättssökande. Ansö-
kan skall vara skriftlig samt inne-
hålla uppgifter i de hänseenden som
föreskrivs av regeringen eller av den
myndighet regeringen bestämmer.
Biträde, bodelningsförrättare och
medlare har rätt till skälig ersättning
för arbete, tidspillan och utlägg som
uppdraget har krävt. Vid bedöm-
ningen av vad som är skäligt arvode
skall uppdragets art och omfattning
beaktas. Hänsyn skall också tas till
andra omständigheter av betydelse,
såsom den skicklighet och den om-
sorg som uppdraget har utförts med
samt den tid som har lagts ned på
uppdraget. Regeringen eller den
myndighet regeringen bestämmer
fastställer timkostnadsnorm och taxa
som skall tillämpas vid bestäm-
mande av ersättningen.
22 §9
Biträde, bodelningsförrättare och
medlare har rätt till skälig ersättning
för arbete, tidspillan och utlägg som
uppdraget har krävt. Vid bedöm-
ningen av vad som är skäligt arvode
skall uppdragets art och omfattning
beaktas. Hänsyn skall också tas till
andra omständigheter av betydelse,
såsom den skicklighet och den om-
sorg som uppdraget har utförts med
samt den tid som har lagts ned på
uppdraget. Regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, dom-
stolsverket fastställer taxa som skall
tillämpas vid bestämmande av er-
sättningen.
Vid biträdesbyte enligt 21 § andra stycket gäller i fråga om det nya biträ-
dets rätt till ersättning för arbete som har utförts före beslutet om bytet vad
som sägs i 19 § första stycket.
Har biträde, bodelningsförrättare eller medlare genom vårdslöshet eller
försummelse föranlett kostnad för rättshjälpen, skall detta beaktas vid er-
sättningens bestämmande. Om biträde missbrukat sin behörighet att bevilja
allmän rättshjälp eller besluta om substitution eller det eljest föreligger sär-
skilda skäl, får ersättningen jämkas.
Ersättning till biträde fastställes i mål eller ärende vid domstol av domsto-
len. Ersättning till biträde i annat fall och till bodelningsförrättare fastställes
av Rättshjälpsmyndigheten. Ersättning till medlare fastställes av domstolen.
Ersättning till biträde skall fastställas i samband med att den rättsliga an-
gelägenheten avgörs genom dom eller beslut eller avslutas på något annat
sätt. Ersättning till bodelningsförrättare eller medlare skall fastställas när
uppdraget har slutförts.
Har ett biträde underlåtit att i tid begära ersättning vid den domstol som
haft att besluta om den och har biträdet därigenom förlorat rätten att få er-
sättning fastställd av domstolen, får Rättshjälpsmyndigheten fastställa er-
sättningen under förutsättning att biträdet inte kände till att angelägenheten
9Senaste lydelse 1989:360.
59
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
varit anhängig vid domstolen eller att underlåtenheten beror på något annat
Prop. 1992/93:109
Bilaga 2
ursäktligt misstag. Ersättningen skall
Betalning och fastställande av rätts-
hjälpsavgift och tilläggsavgift, av-
räkning med den rättssökande, bi-
träde och bodelningsförrättare
27
Finns biträde eller bodelningsför-
rättare enligt denna lag, betalas
rättshjälpsavgiften till denne intill det
enligt 15 § första stycket fastställda
maximibeloppet. Finns varken bi-
träde eller bodelningsförrättare,
skall rättshjälpsavgiften betalas till
staten. Rättshjälpsavgiften får tas ut
så snart maximibeloppet har fast-
ställts. Har maximibeloppet höjts se-
dan rättshjälp beviljades, skall den
avgift som kan föranledas av höj-
ningen betalas till staten.
Tilläggsavgiften betalas till biträ-
det när ersättningen till biträdet har
fastställts. Biträdet får ta ut förskott
på tilläggsavgiften med skäligt be-
lopp. Om det belopp vartill tilläggs-
avgiften högst får uppgå höjs i sam-
band med att ersättning till biträdet
fastställs, skall det belopp som kan
föranledas av höjningen och som
hänför sig till den ersättningen eller
till en tidigare fastställd biträdeser-
sättning betalas till staten.
Rättshjälpsmyndigheten skall
fastställa den rättssökandes rätts-
hjälpsavgift och tilläggsavgift, så
snart kostnaderna för rättshjälpen är
slutligt bestämda. Skulle ytterligare
kostnader visa sig sedan avgiften
fastställts, får dock ny avgift faststäl-
las.
då alltid stanna på staten.
Betalning och fastställande av grund-
avgift och tilläggsavgift, avräkning
med den rättssökande, biträde och
bodelningsförrättare
10
Finns biträde eller bodelningsför-
rättare enligt denna lag, betalas
grundavgiften till denne. Finns var-
ken biträde eller bodelningsförrät-
tare, skall grundavgiften betalas till
staten. Grundavgiften får tas ut så
snart den har bestämts. Har grun-
davgiften höjts sedan rättshjälp be-
viljades, skall den avgift som kan
föranledas av höjningen betalas till
staten.
Finns biträde skall den del av till-
läggsavgiften som hänför sig till bi-
trädeskostnader betalas till biträdet
när ersättningen har fastställts. Bi-
trädet bör ta ut förskott på tilläggs-
avgiften med skäligt belopp alltefter-
som kostnader för arbete, tidsspillan
och utlägg uppkommer i ärendet.
Finns inte biträde skall tilläggsavgif-
ten betalas till staten. Om det belopp
vartill tilläggsavgiften högst får
uppgå höjs i samband med att ersätt-
ning till biträdet fastställs, skall det
belopp som kan föranledas av höj-
ningen och som hänför sig till den er-
sättningen eller till en tidigare fast-
ställd biträdesersättning betalas till
staten.
Rättshjälpsmyndigheten skall
slutligt fastställa den rättssökandes
grundavgift och tilläggsavgift, så
snart kostnaderna för rättshjälpen är
slutligt bestämda. Skulle ytterligare
kostnader visa sig sedan avgiften
fastställts, får dock ny avgift faststäl-
las.
10Senaste lydelse 1988:213.
"Senaste lydelse 1989:360.
60
Nuvarande lydelse
30
Avräkning görs av rättshjälps-
myndigheten. Avräkning med den
rättssökande sker så snart rätts-
hjälpsavgiften och tilläggsavgiften
har fastställts. Avräkning med bi-
träde eller bodelningsförrättare görs
när ersättning till denne har fast-
ställts.
Regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, domstolsverket med-
delar närmare föreskrifter om av-
räkningen.
Föreslagen lydelse
12
Avräkning görs av Rättshjälps-
myndigheten. Avräkning med den
rättssökande sker så snart grundav-
giften och tilläggsavgiften har fast-
ställts slutligt. Avräkning med bi-
träde eller bodelningsförrättare görs
när ersättning till denne har fast-
ställts.
Regeringen eller den myndighet
regeringen bestämmer meddelar när-
mare föreskrifter om avräkningen.
Prop. 1992/93:109
Bilaga 2
31 §13
Bestämmelser i lag om ansvar för motparts kostnader i rättegång eller an-
nat motsvarande förfarande gäller även i fråga om motpartens rättshjälps-
kostnader. Ersättning för ränta skall dock inte betalas.
Den som är ersättningsskyldig för
rättshjälpskostnader skall till den
rättssökande betala ett belopp som
motsvarar dennes grundavgift och
tilläggsavgift. Återstoden skall beta-
las till staten. Om den ersättnings-
skyldige har ålagts att ersätta endast
en del av rättshjälpskostnaderna,
skall han betala ersättningen till den
rättssökande och till staten med
motsvarande fördelning.
Den som är ersättningsskyldig för
rättshjälpskostnader skall till den
rättssökande betala ett belopp som
motsvarar dennes rättshjälpsavgift
och tilläggsavgift. Återstoden skall
betalas till staten. Om den ersätt-
ningsskyldige har ålagts att ersätta
endast en del av rättshjälpskostna-
derna, skall han betala ersättningen
till den rättssökande och till staten
med motsvarande fördelning.
Om rättshjälp har beviljats i ett ärende angående verkställighet enligt ut-
sökningsbalken, skall sådan särskild avgift enligt förordningen (1981:1185)
om utsökningsavgifter som har tagits ut av motparten fördelas enligt bestäm-
melserna i andra stycket.
31 b §14
Om rätten dömer till äktenskaps-
skillnad efter gemensam ansökan av
makar och endast den ena maken
har rättshjälp, är den andra maken
skyldig att betala hälften av rätts-
hjälpskostnaderna till staten. Han är
dock inte skyldig att betala mer än
vad som motsvarar det maximibe-
lopp för rättshjälpsavgift som skulle
ha gällt för honom om han haft all-
män rättshjälp.
Ersättningsskyldighet enligt första stycket föreligger inte om beloppet un-
derstiger en viss av regeringen fastställd gräns, om den make som inte har
rättshjälp haft kostnader för eget ombud som överstiger avgiften för en tim-
Om rätten dömer till äktenskaps-
skillnad efter gemensam ansökan av
makar och endast den ena maken
har rättshjälp, är den andra maken
skyldig att betala hälften av rätts-
hjälpskostnaderna till staten. Han är
dock inte skyldig att betala mer än
vad som motsvarar den grundavgift
som skulle ha gällt för honom om
han haft allmän rättshjälp.
I2Senaste lydelse 1989:360.
I3Senaste lydelse 1989:360.
I4Senaste lydelse 1989:360.
61
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1992/93:109
mes rådgivning enligt denna lag eller om det annars är oskäligt med hänsyn Bilaga 2
till omständigheterna.
Om en bodelningsförrättare har förordnats i ett ärende där endast den ena
maken eller sambon har rättshjälp, är den andra maken eller sambon skyldig
att enligt de grunder som anges i första och andra styckena betala kostna-
derna för bodelningsförrättaren och för utredning som denne har beslutat
om.
32 §15
Om summan av rättshjälpsavgif-
ten, tilläggsavgiften och den ersätt-
ning som medpart eller annan har
ålagts att betala med stöd av 31 a el-
ler 31 b §§ överstiger rättshjälpskost-
naderna, skall den rättssökande få
tillbaka den överskjutande delen av
staten.
Om ersättning enligt 22 § till bi-
träde eller bodelningsförrättare har
fastställts till ett lägre belopp än
summan av rättshjälpsavgiften och
tilläggsavgiften, svarar denne mot
staten, inom ramen för mellanskill-
naden, för de rättshjälpskostnader
som överstiger ersättningen.
Om summan av grundavgiften,
tilläggsavgiften och den ersättning
som medpart eller annan har ålagts
att betala med stöd av 31 a eller
31 b §§ överstiger rättshjälpskostna-
derna, skall den rättssökande få till-
baka den överskjutande delen av
staten.
Om ersättning enligt 22 § till bi-
träde eller bodelningsförrättare har
fastställts till ett lägre belopp än
summan av grundavgiften och till-
läggsavgiften, svarar denne mot sta-
ten, inom ramen för mellanskillna-
den, för de rättshjälpskostnader som
överstiger ersättningen.
34 §16
Allmän rättshjälp skall upphöra om
1. rättshjälpsavgift eller tilläggsav- 1. grundavgift eller tilläggsavgift
gift ej erläggs enligt 27 §, inte erläggs enligt 27 §,
2. den rättssökande lämnat oriktig uppgift och rättshjälp ej skulle ha bevil-
jats om riktig uppgift lämnats,
3. den rättssökande uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnat oriktig
uppgift, som varit ägnad att leda till befrielse från eller till för låg
rättshjälpsavgift,
4. den rättssökande ej längre kan anses ha befogat intresse av att få sin sak
behandlad, eller
5. de ekonomiska förhållandena ändrats i sådan mån att den rättssökande
ej längre är berättigad till allmän rättshjälp.
Om allmän rättshjälp har beviljats trots att det föreligger ett sådant fall
som avses i 8 § 8, får det beslutas att rättshjälpen skall upphöra.
Första stycket 2 gäller ej, om oriktigheten endast bestått i att den rättssö-
kande underlåtit att lämna en uppgift som han varken visste eller hade skälig
anledning att anta var av betydelse för bedömningen av hans ansökan.
Första stycket 3 och 4 och andra stycket gäller ej, om det är uppenbart obil-
ligt att rättshjälpen upphör.
Om det beslutas att allmän rättshjälp skall upphöra enligt första stycket,
skall den som haft rättshjälp själv bära kostnaderna för denna. Det får dock
beslutas att kostnaderna helt eller delvis skall betalas av staten, om det före-
ligger särskilda skäl.
Om det beslutas att allmän rättshjälp skall upphöra enligt andra stycket,
15Senaste lydelse 1989:360.
16Senaste lydelse 1989:360.
62
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
skall kostnaderna för rättshjälpen betalas av staten. Det får dock beslutas att
kostnaderna helt eller delvis skall bäras av den som haft rättshjälp, om det
föreligger särskilda skäl.
Beslut i fråga om upphörande av allmän rättshjälp meddelas, om den
rättsliga angelägenheten är anhängig vid domstol, av domstolen och i annat
fall av Rättshjälpsmyndigheten. Sådant beslut får också meddelas i samband
med prövning av besvär enligt 49 §.
Prop. 1992/93:109
Bilaga 2
40 §
Ansökan om rättshjälp enligt 36 §
skall vara skriftligt samt innehålla
uppgifter i de hänseenden som rege-
ringen eller, efter regeringens be-
myndigande, domstolsverket be-
stämmer. Om särskilda skäl förelig-
ger, får ansökan göras muntligen.
42 §
Rättshjälp genom offentligt bi-
träde skall beviljas den som åtgär-
den avser och i mål eller ärende som
avses i 41 § 3 även vårdnadshavare,
om det ej måste antagas att behov av
biträde saknas.
Ansökan om rättshjälp enligt 36 §
skall vara skriftligt samt innehålla
uppgifter i de hänseenden som före-
skrivs av regeringen eller den myn-
dighet regeringen bestämmer. Om
särskilda skäl föreligger, får ansökan
göras muntligen.
Rättshjälp genom offentligt bi-
träde skall beviljas den som åtgär-
den avser, om han behöver sådant bi-
stånd. Detsamma gäller vårdnadsha-
vare i mål eller ärende som avses i
41 §3.
Rådgivning sker mot en avgift
som för varje påbörjad tidsperiod
om femton minuter motsvarar en
fjärdedel av det grundbelopp som
anges i 11 § andra stycket. Avgiften
får sättas ned så att den inte översti-
ger den grundavgift som skulle ha
bestämts om allmän rättshjälp hade
beviljats. För vad som har satts ned
utgår ersättning av allmänna medel
till den som har meddelat rådgiv-
ningen.
47 §17
Rådgivning sker mot en avgift
som för varje påbörjad tidsperiod
om femton minuter motsvarar en
fjärdedel av grundbeloppet för rätts-
hjälpsavgiften. Avgiften får sättas
ned så att den ej överstiger det maxi-
mibelopp för rättshjälpsavgiften som
skulle ha fastställts om allmän rätts-
hjälp hade beviljats. För vad som
har satts ned utgår ersättning av all-
männa medel till den som har med-
delat rådgivningen.
Den som har meddelat rådgivningen har rätt till skälig ersättning av all-
männa medel för de kostnader för tolk och för översättning som uppdraget
har krävt. Ersättningen fastställs av Rättshjälpsmyndigheten.
Beviljas allmän rättshjälp efter rådgivning, skall kostnaden för rådgiv-
ningen anses som en kostnad för den allmänna rättshjälpen. Erläggande av
rådgivningsavgift skall anses som betalning på rättshjälpsavgift.
49
Talan mot beslut i fråga om rätts-
hjälp får föras, förutom av enskild
part, av domstolsverket. Räknas be-
svärstid från den dag då part fått del
av beslutet, får domstolsverket likväl
§18
Talan mot beslut i fråga om rätts-
hjälp får föras, förutom av enskild
part, av den myndighet som rege-
ringen bestämmer. Räknas besvärs-
tid från den dag då part fått del av
”Senaste lydelse 1989:360.
18Senaste lydelse 1988:213.
63
Nuvarande lydelse
ej väcka besvärstalan senare än två
månader från dagen för beslutet.
Domstolsverket får föra talan även
till förmån för enskild part.
Talan mot beslut i fråga om rätts-
hjälp får föras även av annan myn-
dighet som regeringen bestämmer.
Därvid skall vad i första stycket sägs
om domstolsverkets talerätt tilläm-
pas.
Undanröjs annat beslut om rättshjälp än sådant som avser offentligt bi-
träde, skall den som haft rättshjälpen själv bära kostnaderna för denna. Fö-
religger särskilda skäl, får dock förordnas att kostnaderna eller del därav
skall betalas av staten.
49 b §
Domstolsverket och annan myn-
dighet som regeringen bestämmer
får påkalla beslut om att allmän
rättshjälp skall upphöra enligt 34 §.
Föreslagen lydelse
beslutet, får myndigheten likväl ej
väcka besvärstalan senare än två
månader från dagen för beslutet.
Myndigheten får föra talan även till
förmån för enskild part.
Talan mot beslut i fråga om rätts-
hjälp får föras även av annan myn-
dighet som regeringen bestämmer.
Därvid skall vad i första stycket sägs
om myndighetens talerätt tillämpas.
Prop. 1992/93:109
Bilaga 2
De myndigheter som regeringen
bestämmer får påkalla beslut om att
allmän rättshjälp skall upphöra en-
ligt 34 §.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
2. Bestämmelserna i 8, 11, 12, 14-15, 17, 18, 27, 28 §§, 30 § första stycket,
31, 31 b, 32, 42 och 47 §§ i deras äldre lydelse gäller fortfarande i de fall rätts-
hjälp sökts före ikraftträdandet.
64
Härigenom föreskrivs att 31 kap. 1 § rättegångsbalken skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:109
Bilaga 3
31 kap.
1 §'
Döms den tilltalade för brottet i ett mål där åklagaren för talan, skall den
tilltalade ersätta staten vad som enligt rättens beslut betalats av allmänna
medel för hans inställelse vid rätten under förundersökningen, för bevisning
under förundersökningen eller i rättegången samt i ersättning till försvarare.
Han skall också ersätta staten för kostnaden att hämta honom till rätten.
Ersättningsskyldigheten omfattar dock inte kostnader, som inte skäligen
varit motiverade för utredningen, eller kostnader, som vållats genom vårds-
löshet eller försummelse av någon annan än den tilltalade, hans ombud eller
försvarare som utsetts av honom.
Den tilltalade är inte i annat fall Den tilltalade är inte i annat fall
än som sägs i 4 § första stycket skyl-
dig att betala mera än som motsva-
rar det för honom gällande maximi-
beloppet för rättshjälpsavgift vid all-
män rättshjälp enligt rättshjälpsla-
gen (1972:429). Har han haft offent-
lig försvarare i målet, skall maximi-
beloppet minskas med vad han har
betalat i rådgivningsavgift till försva-
än som sägs i 4 § första stycket skyl-
dig att betala mera än som motsva-
rar den för honom gällande grundav-
giften och tilläggsavgiften vid allmän
rättshjälp enligt rättshjälpslagen
(1972:429). Har han haft offentlig
försvarare i målet, skall grundavgif-
ten minskas med vad han har betalat
i rådgivningsavgift till försvararen.
raren.
Vad den tilltalade skall betala får jämkas eller efterges, om skäl härtill fö-
religger med hänsyn till den tilltalades brottslighet eller hans personliga och
ekonomiska förhållanden.
Om det belopp som den tilltalade skulle vara skyldig att ersätta understi-
ger en viss av regeringen fastställd gräns, skall ersättningsskyldighet inte
åläggas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
lenaste lydelse 1991:364.
5 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 109
Härigenom föreskrivs att 23 § lagen (1988:97) om förfarandet hos kommu-
nerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigs-
fara m.m. skall ha följande lydelse.
Prop. 1992/93:109
Bilaga 3
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
23 §
Ett särskilt ombud har rätt till skälig ersättning av allmänna medel för ar-
bete, tidsspillan och utlägg. Ersättningen fastställs av rätten.
I fraga om kostnaderna för ombu-
det skall bestämmelserna i lag om
parts rättegångskostnad tillämpas
utom beträffande ersättning för
ränta. Motpart eller annan som är
ersättningsskyldig för sådana kost-
nader skall åläggas att utge ersätt-
ningen till staten. Belopp, som inte
annan sålunda förpliktas erlägga,
skall återbetalas till staten av den för
I fråga om kostnaderna för ombu-
det skall bestämmelserna i lag om
parts rättegångskostnad tillämpas
utom beträffande ersättning för
ränta. Motpart eller annan som är
ersättningsskyldig för sådana kost-
nader skall åläggas att utge ersätt-
ningen till staten. Belopp, som inte
annan sålunda förpliktas erlägga,
skall återbetalas till staten av den för
vilken ombudet har förordnats,
dock inte i den mån det överstiger
den för honom gällande grundavgif-
ten vid allmän rättshjälp enligt rätts-
hjälpslagen (1972:429).
vilken ombudet har förordnats,
dock inte i den mån det överstiger
det för honom gällande maximibe-
loppet för rättshjälpsavgift vid all-
män rättshjälp enligt rättshjälpsla-
gen (1972:429).
Om ersättningen till ombudet understiger ett visst av regeringen föreskri-
vet belopp, skall återbetalningsskyldighet inte åläggas.
Beträffande kostnaderna för ett särskilt ombud för en tilltalad i brottmål
tillämpas bestämmelserna i rättegångsbalken om skyldighet för tilltalad eller
annan att till staten återbetala kostnad för offentlig försvarare.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
66
Prop. 1992/93:109
Bilaga 3
Härigenom föreskrivs att 6, 9 a, 11, 12, 14-15, 17, 18, 18 a, 22, 27, 28, 30,
31, 31 b, 32, 34, 40, 47, 49 a och 49 b §§ samt rubrikerna närmast före 11 och
27 §§ rättshjälpslagen (1972:429)* skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
6 §2
Allmän rättshjälp beviljas fysisk person i rättslig angelägenhet, om han
behöver sådant bistånd och hans beräknade årsinkomst ej överstiger ett be-
lopp som motsvarar sju gånger det basbelopp enligt lagen (1962:381) om all-
män försäkring som gällde året innan rättshjälp begärs.
Bidrar den rättssökande till underhållet av make, tidigare make, sambo
eller eget barn, ökas beloppet enligt första stycket för var och en till vilkens
underhåll han på detta sätt bidrar med ett belopp som motsvarar hälften av
det basbelopp som anges i första stycket. Med eget barn jämställs härvid an-
nans barn som den rättssökande är underhållsskyldig mot enligt 7 kap. 5 §
föräldrabalken.
Ar den rättssökandes betalningsförmåga väsentligt ökad på grund av för-
mögenhetsinnehav eller annan särskild omständighet eller väsentligt nedsatt
på grund av skuldsättning eller annan särskild omständighet, skall den be-
räknade årsinkomsten jämkas genom att skäligt belopp läggs till eller dras
från.
Regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, domstolsverket med-
delar närmare föreskrifter för beräk-
ning av den rättssökandes ekono-
miska
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer meddelar
närmare föreskrifter för beräkning
av den rättssökandes ekonomiska
förhållanden.
9a§3
har beviljats allmän
Den som har beviljats allmän rätts-
hjälp är i målet eller ärendet befriad
från expeditionsavgifter enligt för-
ordningen (1987:452) om avgifter vid
de allmänna domstolarna och för av-
gifter enligt 15 § 1-3 avgiftsförord-
ningen (1992:191).
Den som
rättshjälp är i målet eller ärendet be-
friad från expeditionsavgifter enligt
förordningen (1987:452) om avgifter
vid de allmänna domstolarna och för
avgifter enligt expeditionskungörel-
sens (1964:618) avgiftslista,
avdelning I samt avdelningII under
rubriken Utsökning m.m.
Avgiftsfriheten gäller endast i den mån den begärda handlingen är erfor-
derlig för den rättssökande. Avgiftsfriheten gäller inte i fråga om handling
som utfärdas endast på särskild begäran, om inte handlingen begärs innan
avgörandet i huvudsaken har vunnit laga kraft.
Den som beviljats allmän rättshjälp i angelägenhet som lett till verkställ-
bart avgörande, ansvarar inte för grundavgift och försäljningsavgift i utsök-
ningsmål. Detsamma gäller den som har beviljats allmän rättshjälp i ett mål
om verkställighet.
Kostnader för kungörelse i mål eller ärende vid allmän domstol, bostads-
'Lagen omtryckt 1983:487.
2Senaste lydelse 1988:213.
3Senaste lydelse 1991:1732.
67
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
domstolen eller arbetsdomstolen skall, såvitt de belastar den som beviljats
allmän rättshjälp, utgå av allmänna medel.
Prop. 1992/93:109
Bilaga 3
Rättshjälpsavgift och tilläggs-
avgift
11 §‘
Den rättssökande skall bidra till
de kostnader för allmän rättshjälp
som avses i 9 och 10 §§ genom att be-
tala rättshjälpsavgift och tilläggsav-
gift enligt vad som sägs i 12-15 §§.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer faststäl-
ler grundbelopp för rättshjälpsavgif-
ten och meddelar närmare föreskrif-
ter för beräkning av det belopp var-
till rättshjälpsavgiften högst kan
uppgå (maximibeloppet).
Rättshjälpsavgift; grundavgift och
tilläggsavgift
Den rättssökande skall bidra till
de kostnader för allmän rättshjälp
som avses i 9 och 10 §§ genom att be-
tala rättshjälpsavgift (grundavgift
och tilläggsavgift) enligt vad som
sägs i 12-15 §§.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer faststäl-
ler grundbelopp för beräkning av
grundavgiften och meddelar när-
mare föreskrifter för beräkning av
grundavgift och tilläggsavgift.
12 §5
Överstiger ej den rättssökandes
beräknade årsinkomst ett belopp
som motsvarar två gånger det basbe-
lopp som anges i 6 § första stycket,
utgör maximibeloppet för rätts-
hjälpsavgiften grundbeloppet. Maxi-
mibeloppet får sättas ned om det
finns särskilda skäl.
Är inkomsten högre än som anges
i första stycket, utgör maximibelop-
pet för rättshjälpsavgiften grundbe-
Överstiger inte den rättssökandes
beräknade årsinkomst ett belopp
som motsvarar en och en halv gång
det basbelopp som anges i 6 § första
stycket, utgör grundavgiften hälften
av grundbeloppet. Om inkomsten
överstiger ett och ett halvt men inte
två basbelopp, utgör grundavgiften
grundbeloppet.
Är inkomsten högre än som anges
i första stycket, utgör grundavgiften
grundbeloppet ökat med
loppet ökat med
två procent av den del av inkomsten som överstiger två men ej tre gånger
basbeloppet,
fyra procent av den del av inkomsten som överstiger tre men ej fyra gånger
basbeloppet,
sex procent av den del av inkomsten som överstiger fyra men ej fem
gånger basbeloppet,
åtta procent av den del av inkomsten som överstiger fem men ej sex gånger
basbeloppet,
tolv procent av den del av inkomsten som överstiger sex gånger basbelop-
pet.
Vid tillämpning av andra stycket
iakttas att inkomsten avrundas till
närmast lägre tusental kronor och
maximibeloppet för rättshjälpsavgif-
ten till närmast lägre tiotal kronor.
Vid tillämpning av första och
andra styckena skall inkomsten av-
rundas till närmast lägre tusental
kronor och grundavgiften till när-
mast lägre tiotal kronor.
4Senaste lydelse 1988:213.
5Senaste lydelse 1988:213.
68
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Söker dödsbo rättshjälp, utgör
maximibeloppet ett med hänsyn till
boets behållning och delägarnas
ekonomiska förhållanden skäligt be-
lopp.
14 §
Söker dödsbo rättshjälp, bestäms
grundavgiften till ett med hänsyn till
boets behållning och delägarnas
ekonomiska förhållanden skäligt be-
lopp.
Prop. 1992/93:109
Bilaga 3
14
Om den ersättning som skall tiller-
kännas biträde för arbete enligt 22 §
överstiger ett belopp som motsvarar
en femtedel av det basbelopp som
anges i 6 § första stycket eller rätts-
hjälpsavgiften, om denna är högre än
det beloppet, skall den rättssökande
utöver rättshjälpsavgiften betala en
tilläggsavgift om tio procent av den
överskjutande delen av ersättningen,
dock högst ett belopp som motsvarar
det dubbla maximibeloppet. Det be-
lopp som skall betalas avrundas till
närmast lägre tiotal kronor.
§6
Den rättssökande skall betala till-
läggsavgift om årsinkomsten översti-
ger ett belopp som motsvarar det
basbelopp som anges i 6 § första
stycket, och om kostnaderna för
rättshjälpen överstiger ett belopp
som motsvarar en tiondel av basbe-
loppet. Högsta beloppet för tilläggs-
avgiften är dock tre gånger grundav-
giften. Avgiften skall bestämmas till
en procentuell andel av de kostnader
som avses i 9 § andra stycket.
Tilläggsavgiften är
tio procent av kostnaderna, om in-
komsten överstiger ett men inte tre
basbelopp,
tjugo procent av kostnaderna, om
inkomsten överstiger tre men inte fem
basbelopp,
trettio procent av kostnaderna, om
inkomsten överstiger fem basbelopp.
Vid beräkning av inkomstgrän-
sema tillämpas bestämmelserna i 13
§. För dödsbon bestäms tilläggsavgif-
ten enligt de grunder som anges i
14 §. Inkomsten skall avrundas till
närmast lägre tusental kronor och
tilläggsavgiften till närmast lägre tio-
tal kronor.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får före-
skriva att tilläggsavgift inte skall tas
ut i vissa slags ärenden.
14 b §
Om det är uppenbart att den rätts-
sökande saknar möjlighet att betala
tilläggsavgiften eller någon del av
den, får han helt eller delvis befrias
från denna.
Om det framkommer att den
rättssökande inte längre saknar möj-
6Senaste lydelse 1988:213.
Om det är uppenbart att den rätts-
sökande saknar möjlighet att betala
grundavgift eller tilläggsavgift, får
han helt eller delvis befrias från av-
gift-
Om det framkommer att den
rättssökande inte längre saknar möj-
6 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 109
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
lighet att betala den tilläggsavgift lighet att betala den avgift som han
som han befriats från, skall beslutet befriats från, skall beslutet om-
omprövas. prövas.
Prop. 1992/93:109
Bilaga 3
15 §7
I samband med att allmän rätts-
hjälp beviljas, fastställs det för sö-
kanden gällande maximibeloppet
och det belopp vartill tilläggsavgiften
högst kan uppgå.
Undergår inkomst eller sådant
förhållande som avses i 13 eller 14 §
väsentlig förändring innan rätts-
hjälpsärendet avslutats, skall maxi-
mibeloppet jämkas efter vad som är
skäligt, dock ej under vad som redan
betalats i rättshjälpsavgift. Jämkning
skall också ske, om väsentlig felbe-
dömning gjorts, när maximibeloppet
tidigare bestämdes, eller om oriktiga
uppgifter legat till grund för beslu-
tet.
Fråga om jämkning upptages en-
dast om särskild anledning därtill
framkommit.
När maximibeloppet jämkas, skall
även det belopp vartill tilläggsavgif-
ten högst kan uppgå jämkas i mot-
svarande mån.
I samband med att allmän rätts-
hjälp beviljas bestäms grundavgiften
och den procentsats efter vilken sö-
kanden skall betala tilläggsavgift
samt högsta beloppet för tilläggsav-
giften.
Om inkomst eller sådant förhål-
lande som avses i 13 eller 14 § för-
ändras väsentligt innan rättshjälpsä-
rendet avslutats, skall grundavgiften
jämkas efter vad som är skäligt,
dock ej under vad som redan beta-
lats. Jämkning skall också ske, om
väsentlig felbedömning gjorts, när
grundavgiften tidigare bestämdes,
eller om oriktiga uppgifter legat till
grund för beslutet.
Fråga om jämkning tas upp endast
om särskild anledning därtill fram-
kommit.
När grundavgiften jämkas, skall
även den procentsats efter vilken sö-
kanden skall betala tilläggsavgift
samt högsta beloppet för tilläggsav-
giften jämkas i motsvarande mån.
17 §
Om en rättslig angelägenhet är
anhängig vid domstol, prövar dom-
stolen frågan om beviljande av all-
män rättshjälp. Den domstol, där
den rättsliga angelägenheten är an-
hängig, beslutar också om jämkning
av maximibeloppet för rättshjälpsav-
giften och av det belopp vartill till-
läggsavgiften högst kan uppgå.
Domstolen fattar även beslut enligt
14 b §.
Om en rättslig angelägenhet är
anhängig vid domstol, prövar dom-
stolen frågan om beviljande av all-
män rättshjälp. Den domstol, där
den rättsliga angelägenheten är an-
hängig, beslutar också om jämkning
av grundavgiften och av den procent-
sats efter vilken sökanden skall betala
tilläggsavgift samt av högsta beloppet
för tilläggsavgiften. Domstolen fat-
tar även beslut enligt 14 b §.
18 §8
Har allmän rättshjälp icke beviljats enligt 16 § och är den rättsliga angelä-
genheten ej anhängig vid domstol, prövas fråga om beviljande av allmän
rättshjälp av Rättshjälpsmyndigheten.
Är den rättsliga angelägenheten ej Är den rättsliga angelägenheten
anhängig vid domstol, beslutar rätts- inte anhängig vid domstol, beslutar
7Senaste lydelse 1988:213.
8Senaste lydelse 1989:360.
70
Nuvarande lydelse
hjälpsmyndigheten också om jämk-
ning av maximibeloppet för rätts-
hjälpsavgiften och av det belopp var-
till tilläggsavgiften högst kan uppgå
samt meddelar beslut enligt 14 b §.
18 a §
Allmän rättshjälp beviljas efter
ansökan av den rättssökande. Ansö-
kan skall vara skriftlig samt inne-
hålla uppgifter i de hänseenden som
regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, domstolsverket be-
stämmer.
22 §9
Biträde, bodelningsförrättare och
medlare har rätt till skälig ersättning
för arbete, tidspillan och utlägg som
uppdraget har krävt. Vid bedöm-
ningen av vad som är skäligt arvode
skall uppdragets art och omfattning
beaktas. Hänsyn skall också tas till
andra omständigheter av betydelse,
såsom den skicklighet och den om-
sorg som uppdraget har utförts med
samt den tid som har lagts ned på
uppdraget. Regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, dom-
stolsverket fastställer taxa som skall
Föreslagen lydelse
Rättshjälpsmyndigheten också om
jämkning av grundavgiften och av
den procentsats efter vilken sökanden
skall betala tilläggsavgift samt av
högsta beloppet för tilläggsavgiften.
Rättshjälpsmyndigheten meddelar
även beslut enligt 14 b §.
Prop. 1992/93:109
Bilaga 3
Allmän rättshjälp beviljas efter
ansökan av den rättssökande. Ansö-
kan skall vara skriftlig samt inne-
hålla uppgifter i de hänseenden som
föreskrivs av regeringen eller av den
myndighet regeringen bestämmer.
Biträde, bodelningsförrättare och
medlare har rätt till skälig ersättning
för arbete, tidsspillan och utlägg
som uppdraget har krävt. Vid be-
dömningen av vad som är skäligt ar-
vode skall uppdragets art och om-
fattning beaktas. Hänsyn skall också
tas till andra omständigheter av be-
tydelse, såsom den skicklighet och
den omsorg som uppdraget har ut-
förts med samt den tid som har lagts
ned på uppdraget. Regeringen eller
den myndighet regeringen bestäm-
mer fastställer taxa som skall tilläm-
pas vid bestämmande av ersätt-
ningen.
tillämpas vid bestämmande av er-
sättningen.
Vid biträdesbyte enligt 21 § andra stycket gäller i fråga om det nya biträ-
dets rätt till ersättning för arbete som har utförts före beslutet om bytet vad
som sägs i 19 § första stycket.
Har biträde, bodelningsförrättare eller medlare genom vårdslöshet eller
försummelse föranlett kostnad för rättshjälpen, skall detta beaktas vid er-
sättningens bestämmande. Om biträde missbrukat sin behörighet att
bevilja allmän rättshjälp eller besluta om substitution eller det eljest förelig-
ger särskilda skäl, får ersättningen jämkas.
Föreslagen lydelseErsättning till biträde fastställes i mål eller ärende vid
domstol av domstolen. Ersättning till biträde i annat fall och till bodelnings-
förrättare fastställes av Rättshjälpsmyndigheten. Ersättning till medlare
fastställes av domstolen.
Ersättning till biträde skall fastställas i samband med att den rättsliga an-
gelägenheten avgörs genom dom eller beslut eller avslutas på något annat
sätt. Ersättning till bodelningsförrättare eller medlare skall fastställas när
uppdraget har slutförts.
Har ett biträde underlåtit att i tid begära ersättning vid den domstol som
haft att besluta om den och har biträdet därigenom förlorat rätten att få er-
9Senaste lydelse 1989:360.
71
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
sättning fastställd av domstolen, får Rättshjälpsmyndigheten fastställa er-
sättningen under förutsättning att biträdet inte kände till att angelägenheten
varit anhängig vid domstolen eller att underlåtenheten beror på något annat
ursäktligt misstag. Ersättningen skall då alltid stanna på staten.
Prop. 1992/93:109
Bilaga 3
Betalning och fastställande av rätts-
hjälpsavgift och tilläggsavgift, av-
räkning med den rättssökande, bi-
träde och bodelningsförrättare
27
Finns biträde eller bodelningsför-
rättare enligt denna lag, betalas
rättshjälpsavgiften till denne intill det
enligt 15 § första stycket fastställda
maximibeloppet. Finns varken bi-
träde eller bodelningsförrättare,
skall rättshjälpsavgiften betalas till
staten. Rättshjälpsavgiften får tas ut
så snart maximibeloppet har fast-
ställts. Har maximibeloppet höjts se-
dan rättshjälp beviljades, skall den
avgift som kan föranledas av höj-
ningen betalas till staten.
Tilläggsavgiften betalas till biträ-
det när ersättningen till biträdet har
fastställts. Biträdet/år ta ut förskott
på tilläggsavgiften med skäligt be-
lopp. Om det belopp vartill tilläggs-
avgiften högst får uppgå höjs i sam-
band med att ersättning till biträdet
fastställs, skall det belopp som kan
föranledas av höjningen och som
hänför sig till den ersättningen eller
till en tidigare fastställd biträdeser-
sättning betalas till staten.
28
Rättshjälpsmyndigheten skall
fastställa den rättssökandes rätts-
hjälpsavgift och tilläggsavgift, så
snart kostnaderna för rättshjälpen är
slutligt bestämda. Skulle ytterligare
kostnader visa sig sedan avgiften
Betalning och fastställande av rätts-
hjälpsavgift, avräkning med den
rättssökande, biträde och bodel-
ningsförrättare
10
Finns biträde eller bodelningsför-
rättare enligt denna lag, betalas
grundavgiften till denne. Finns var-
ken biträde eller bodelningsförrät-
tare, skall grundavgiften betalas till
staten. Grundavgiften får tas ut så
snart rättshjälp har beviljats. Har
grundavgiften höjts sedan rättshjälp
beviljades, skall den avgift som kan
föranledas av höjningen betalas till
staten.
Tilläggsavgiften betalas till staten.
Finns biträde skall dock den del av
tilläggsavgiften som hänför sig till
biträdeskostnader betalas till biträdet
när ersättningen har fastställts. Bi-
trädet bör ta ut förskott på tilläggs-
avgiften med skäligt belopp alltefter-
som kostnader för arbete, tidsspillan
och utlägg uppkommer i ärendet.
Om det belopp vartill tilläggsavgif-
ten högst får uppgå höjs i samband
med att ersättning till biträdet fast-
ställs, skall det belopp som kan för-
anledas av höjningen och som hän-
för sig till den ersättningen eller till
en tidigare fastställd biträdesersätt-
ning betalas till staten.
n
Rättshjälpsmyndigheten skall
slutligt fastställa den rättssökandes
grundavgift och tilläggsavgift, så
snart kostnaderna för rättshjälpen är
slutligt bestämda. Skulle ytterligare
kostnader visa sig sedan avgiften
*°Senaste lydelse 1988:213.
"Senaste lydelse 1989:360.
72
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
fastställts, får dock ny avgift faststäl- fastställts, får dock ny avgift faststäl-
las. las.
Prop. 1992/93:109
Bilaga 3
30 §12
Avräkning görs av rättshjälps-
myndigheten. Avräkning med den
rättssökande sker så snart rätts-
hjälpsavgiften och tilläggsavgiften
har fastställts. Avräkning med bi-
träde eller bodelningsförrättare görs
när ersättning till denne har fast-
ställts.
Regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, domstolsverket med-
delar närmare föreskrifter om av-
räkningen.
31 §n
Bestämmelser i lag om ansvar för motparts kostnader i rättegång eller an-
nat motsvarande förfarande gäller även i fråga om motpartens rättshjälps-
kostnader. Ersättning för ränta skall dock inte betalas.
Den som är ersättningsskyldig för
rättshjälpskostnader skall till den
rättssökande betala ett belopp som
motsvarar dennes rättshjälpsavgift
och tilläggsavgift. Återstoden skall
betalas till staten. Om den ersätt-
ningsskyldige har ålagts att ersätta
endast en del av rättshjälpskostna-
derna, skall han betala ersättningen
till den rättssökande och till staten
Avräkning görs av Rättshjälps-
myndigheten. Avräkning med den
rättssökande sker så snart grundav-
giften och tilläggsavgiften har fast-
ställts slutligt. Avräkning med bi-
träde eller bodelningsförrättare görs
när ersättning till denne har fast-
ställts.
Regeringen eller den myndighet
regeringen bestämmer meddelar när-
mare föreskrifter om avräkningen.
Den som är ersättningsskyldig för
rättshjälpskostnader skall till den
rättssökande betala ett belopp som
motsvarar dennes grundavgift och
tilläggsavgift. Återstoden skall beta-
las till staten. Om den ersättnings-
skyldige har ålagts att ersätta endast
en del av rättshjälpskostnaderna,
skall han betala ersättningen till den
rättssökande och till staten med
med motsvarande fördelning. motsvarande fördelning.
Om rättshjälp har beviljats i ett ärende angående verkställighet enligt ut-
sökningsbalken, skall sådan särskild avgift enligt förordningen (1981:1185)
om utsökningsavgifter som har tagits ut av motparten fördelas enligt bestäm-
melserna i andra stycket.
31
Om rätten dömer till äktenskaps-
skillnad efter gemensam ansökan av
makar och endast den ena maken
har rättshjälp, är den andra maken
skyldig att betala hälften av rätts-
hjälpskostnaderna till staten. Han är
dock inte skyldig att betala mer än
vad som motsvarar det maximibe-
lopp för rättshjälpsavgift som skulle
ha gällt för honom om han haft all-
män rättshjälp.
Ersättningsskyldighet enligt första
12Senaste lydelse 1989:360.
I3Senaste lydelse 1989:360.
I4Senaste lydelse 1989:360.
§u
Om rätten dömer till äktenskaps-
skillnad efter gemensam ansökan av
makar och endast den ena maken
har rättshjälp, är den andra maken
skyldig att betala hälften av rätts-
hjälpskostnaderna till staten. Han är
dock inte skyldig att betala mer än
vad som motsvarar den grundavgift
som skulle ha gällt för honom om
han haft allmän rättshjälp.
stycket föreligger inte om beloppet un-
73
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
derstiger en viss av regeringen fastställd gräns, om den make som inte har
rättshjälp haft kostnader för eget ombud som överstiger avgiften för en tim-
mes rådgivning enligt denna lag eller om det annars är oskäligt med hänsyn
till omständigheterna.
Om en bodelningsförrättare har förordnats i ett ärende där endast den ena
maken eller sambon har rättshjälp, är den andra maken eller sambon skyldig
att enligt de grunder som anges i första och andra styckena betala kostna-
derna för bodelningsförrättaren och för utredning som denne har beslutat
om.
Prop. 1992/93:109
Bilaga 3
32§15
Om summan av rättshjälpsavgif-
ten, tilläggsavgiften och den ersätt-
ning som medpart eller annan har
ålagts att betala med stöd av 31 a el-
ler 31 b §§ överstiger rättshjälp-
skostnaderna, skall den rättssö-
kande få tillbaka den överskjutande
delen av staten.
Om ersättning enligt 22 § till bi-
träde eller bodelningsförrättare har
fastställts till ett lägre belopp än
summan av rättshjälpsavgiften och
tilläggsavgiften, svarar denne mot
staten, inom ramen för mellanskill-
naden, för de rättshjälpskostnader
som överstiger ersättningen.
Om summan av grundavgiften,
tilläggsavgiften och den ersättning
som medpart eller annan har ålagts
att betala med stöd av 31 a eller 31 b
§ överstiger rättshjälpskostnaderna,
skall den rättssökande få tillbaka
den överskjutande delen av staten.
Om ersättning enligt 22 § till bi-
träde eller bodelningsförrättare har
fastställts till ett lägre belopp än
summan av grundavgiften och till-
läggsavgiften, svarar denne mot sta-
ten, inom ramen för mellanskillna-
den, för de rättshjälpskostnader som
överstiger ersättningen.
34 §16
Allmän rättshjälp skall upphöra om
1. rättshjälpsavgift eller tilläggsav- 1. rättshjälpsavgift inte betalas en-
gift ej erläggs enligt 27 §, ligt 27 §,
2. den rättssökande lämnat oriktig uppgift och rättshjälp ej skulle ha bevil-
jats om riktig uppgift lämnats,
3. den rättssökande uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnat oriktig
uppgift, som varit ägnad att leda till befrielse från eller till för låg rättshjälps-
avgift,
4. den rättssökande ej längre kan anses ha befogat intresse av att få sin sak
behandlad, eller
5. de ekonomiska förhållandena ändrats i sådan mån att den rättssökande
ej längre är berättigad till allmän rättshjälp.
Om allmän rättshjälp har beviljats trots att det föreligger ett sådant fall
som avses i 8 § 8, får det beslutas att rättshjälpen skall upphöra.
Första stycket 2 gäller ej, om oriktigheten endast bestått i att den rättssö-
kande underlåtit att lämna en uppgift som han varken visste eller hade skälig
anledning att anta var av betydelse för bedömningen av hans ansökan.
Första stycket 3 och 4 och andra stycket gäller ej, om det är uppenbart obil-
ligt att rättshjälpen upphör.
Om det beslutas att allmän rättshjälp skall upphöra enligt första stycket,
skall den som haft rättshjälp själv bära kostnaderna för denna. Det får dock
15Senaste lydelse 1989:360.
16Senaste lydelse 1989:360.
74
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
beslutas att kostnaderna helt eller delvis skall betalas av staten, om det före-
ligger särskilda skäl.
Om det beslutas att allmän rättshjälp skall upphöra enligt andra stycket,
skall kostnaderna för rättshjälpen betalas av staten. Det får dock beslutas att
kostnaderna helt eller delvis skall bäras av den som haft rättshjälp, om det
föreligger särskilda skäl.
Beslut i fråga om upphörande av allmän rättshjälp meddelas, om den
rättsliga angelägenheten är anhängig vid domstol, av domstolen och i annat
fall av Rättshjälpsmyndigheten. Sådant beslut får också meddelas i samband
med prövning av besvär enligt 49 §.
Prop. 1992/93:109
Bilaga 3
40 §
Ansökan om rättshjälp enligt 36 §
skall vara skriftlig samt innehålla
uppgifter i de hänseenden som rege-
ringen eller, efter regeringens be-
myndigande, domstolsverket be-
stämmer. Om särskilda skäl förelig-
ger, får ansökan göras muntligen.
Ansökan om rättshjälp enligt 36 §
skall vara skriftlig samt innehålla
uppgifter i de hänseenden som före-
skrivs av regeringen eller den myn-
dighet regeringen bestämmer. Om
särskilda skäl föreligger, får ansökan
göras muntligen.
Rådgivning sker mot en avgift
som för varje påbörjad tidsperiod
om femton minuter motsvarar en
fjärdedel av det grundbelopp som
anges i 11 § andra stycket. Avgiften
får sättas ned så att den inte översti-
ger den grundavgift som skulle ha
bestämts om allmän rättshjälp hade
beviljats. För vad som har satts ned
utgår ersättning av allmänna medel
till den som har meddelat rådgiv-
ningen.
47 §17
Rådgivning sker mot en avgift
som för varje påbörjad tidsperiod
om femton minuter motsvarar en
fjärdedel av grundbeloppet för rätts-
hjälpsavgiften. Avgiften får sättas
ned så att den ej överstiger det maxi-
mibelopp för rättshjälpsavgiften som
skulle ha fastställts om allmän rätts-
hjälp hade beviljats. För vad som
har satts ned utgår ersättning av all-
männa medel till den som har med-
delat rådgivningen.
Den som har meddelat rådgivningen har rätt till skälig ersättning av all-
männa medel för de kostnader för tolk och för översättning som uppdraget
har krävt. Ersättningen fastställs av Rättshjälpsmyndigheten.
Beviljas allmän rättshjälp efter
rådgivning, skall kostnaden för råd-
givningen anses som en kostnad för
den allmänna rättshjälpen. Erläg-
gande av rådgivningsavgift skall an-
ses som betalning på rättshjälpsav-
gift-
Beviljas allmän rättshjälp efter
rådgivning, skall kostnaden för råd-
givningen anses som en kostnad för
den allmänna rättshjälpen. Erläg-
gande av rådgivningsavgift skall an-
ses som betalning på grundavgift.
49
Talan mot beslut ifråga om rätts-
hjälp får föras, förutom av enskild
part, av domstolsverket. Räknas be-
svärstid från den dag då part fått del
av beslutet, får domstolsverket likväl
ej väcka besvärstalan senare än två
I7Senaste lydelse 1989:360.
18Senaste lydelse 1988:213.
§18
Ett beslut om rättshjälp får över-
klagas, förutom av den som är en-
skild part, av den myndighet som re-
geringen bestämmer. Räknas tiden
för överklagande från den dag då en
part fått del av beslutet, får myndig-
75
Nuvarande lydelse
månader från dagen för beslutet.
Domstolsverket får föra talan även
till förmån för enskild part.
Talan mot beslut i fråga om rätts-
hjälp får föras även av annan myn-
dighet som regeringen bestämmer.
Därvid skall vad i första stycket sägs
om domstolsverkets talerätt tilläm-
Föreslagen lydelse
heten likväl inte överklaga beslutet
senare än två månader från dagen
för beslutet. Myndigheten får över-
klaga ett beslut även till förmån för
en enskild part.
Prop. 1992/93:109
Bilaga 3
pas.
Undanröjs annat beslut om rättshjälp än sådant som avser offentligt bi-
träde, skall den som haft rättshjälpen själv bära kostnaderna för denna. Fö-
religger särskilda skäl, får dock förordnas att kostnaderna eller del därav
skall betalas av staten.
49 b §
Domstolsverket och annan myn-
dighet som regeringen bestämmer
får påkalla beslut om att allmän
rättshjälp skall upphöra enligt 34 §.
De myndigheter som regeringen
bestämmer får påkalla beslut om att
allmän rättshjälp skall upphöra en-
ligt 34 §.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
2. Bestämmelserna i 11,12, 14-15,17,18, 27,28§§, 30 § första stycket, 31,
31b, 32, 34 och 47 §§ i deras äldre lydelse gäller fortfarande i fall då rätts-
hjälp sökts före ikraftträdandet.
3.1 fall som omfattas av tredje stycket av övergångsbestämmelsen till av-
giftsförordningen (1992:191) gäller 9 a § i sin äldre lydelse.
76
Härigenom föreskrivs att 31 kap. 1 § rättegångsbalken skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:109
Bilaga 3
31 kap.
1 §'
Döms den tilltalade för brottet i ett mål där åklagaren för talan, skall den
tilltalade ersätta staten vad som enligt rättens beslut betalats av allmänna
medel för hans inställelse vid rätten under förundersökningen, för bevisning
under förundersökningen eller i rättegången samt i ersättning till försvarare.
Han skall också ersätta staten för kostnaden att hämta honom till rätten.
Ersättningsskyldigheten omfattar dock inte kostnader, som inte skäligen
varit motiverade för utredningen, eller kostnader, som vållats genom vårds-
löshet eller försummelse av någon annan än den tilltalade, hans ombud eller
försvarare som utsetts av honom.
Den tilltalade är inte i annat fall
än som sägs i 4 § första stycket skyl-
dig att betala mera än som motsva-
rar det för honom gällande maximi-
beloppet för rättshjälpsavgift vid all-
män rättshjälp enligt rättshjälpsla-
gen (1972:429). Har han haft offent-
lig försvarare i målet, skall maximi-
beloppet minskas med vad han har
betalat i rådgivningsavgift till försva-
Den tilltalade är inte i annat fall
än som sägs i 4 § första stycket skyl-
dig att betala mera än som motsva-
rar den för honom gällande grundav-
giften och tilläggsavgiften vid allmän
rättshjälp enligt rättshjälpslagen
(1972:429). Har han haft offentlig
försvarare i målet, skall grundavgif-
ten minskas med vad han har betalat
i rådgivningsavgift till försvararen.
raren.
Vad den tilltalade skall betala får jämkas eller efterges, om skäl härtill fö-
religger med hänsyn till den tilltalades brottslighet eller hans personliga och
ekonomiska förhållanden.
Om det belopp som den tilltalade skulle vara skyldig att ersätta understi-
ger en viss av regeringen fastställd gräns, skall ersättningsskyldighet inte
åläggas.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fall då offentlig försvarare för-
ordnats före ikraftträdandet.
'Senaste lydelse 1991:364.
77
Härigenom föreskrivs att 23 § lagen (1988:97) om förfarandet hos kommu-
nerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigs-
fara m.m. skall ha följande lydelse.
Prop. 1992/93:109
Bilaga 3
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
23 §
Ett särskilt ombud har rätt till skälig ersättning av allmänna medel för ar-
bete, tidsspillan och utlägg. Ersättningen fastställs av rätten.
I fråga om kostnaderna för ombu-
det skall bestämmelserna i lag om
parts rättegångskostnad tillämpas
utom beträffande ersättning för
ränta. Motpart eller annan som är
ersättningsskyldig för sådana kost-
nader skall åläggas att utge ersätt-
ningen till staten. Belopp, som inte
annan sålunda förpliktas erlägga,
skall återbetalas till staten av den för
I fråga om kostnaderna för ombu-
det skall bestämmelserna i lag om
parts rättegångskostnad tillämpas
utom beträffande ersättning för
ränta. Motpart eller annan som är
ersättningsskyldig för sådana kost-
nader skall åläggas att utge ersätt-
ningen till staten. Belopp, som inte
annan sålunda förpliktas erlägga,
skall återbetalas till staten av den för
vilken ombudet har förordnats,
dock inte i den mån det överstiger
den för honom gällande grundavgif-
ten vid allmän rättshjälp enligt rätts-
hjälpslagen (1972:429).
vilken ombudet har förordnats,
dock inte i den mån det överstiger
det för honom gällande maximibe-
loppet för rättshjälpsavgift vid all-
män rättshjälp enligt rättshjälpsla-
gen (1972:429).
Om ersättningen till ombudet understiger ett visst av regeringen föreskri-
vet belopp, skall återbetalningsskyldighet inte åläggas.
Beträffande kostnaderna för ett särskilt ombud för en tilltalad i brottmål
tillämpas bestämmelserna i rättegångsbalken om skyldighet för tilltalad eller
annan att till staten återbetala kostnad för offentlig försvarare.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
78
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1992-10-23
Närvarande: justitierådet Per Jermsten, regeringsrådet Stig von Bahr, justi-
tierådet Inger Nyström.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 24 september 1992 har rege-
ringen på hemställan av statsrådet Hellsvik beslutat inhämta lagrådets ytt-
rande över förslag till
1. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429),
2. lag om ändring i rättegångsbalken,
3. lag om ändring i lagen (1988:97) om förfarandet hos kommunerna, för-
valtningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara m.m.
Förslagen har inför lagrådet föredragits av distriktsåklagaren Kathrin Flos-
sing.
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
Prop. 1992/93:109
Bilaga 4
79
Prop. 1992/93:109
Bilaga 5
Beräkning av rättshjälpsavgifter (fast avgift + tilläggsavgift) enligt nuvarande system jämfört med det
nya systemet
|
o o o |
O O O O O O |
o o o o o o o |
o O O O O O | |
|
xy xy xy |
kö kö kö O O O |
C0 C0 C0 k0 kö kö kö |
CO CO co kö kO kö | |
|
z |
xy xy xy |
> id id o co kö |
kö oj co id ök n r- |
CO O OJ ID r) 1-4 |
|
H n n xy xr in |
k£> CO Ok r-4 en k£> co |
1-4 ID C0 04 l> 04 | ||
|
i |
r-4 r-4 r-4 r-4 |
04 04 04 en r> xy | ||
|
> |
O O O |
O O O O O O |
O O O O O O O |
o o o o o o |
|
p |
o r* o* o o o |
r-4 r-4 1—4 o* r* o» |
r-4 r-4 r-4 OJ 04 04 | |
|
z |
04 kö kO O kö OJ |
O OJ xy k£> xy OJ O |
xy 00 04 xy O kö | |
|
H o) O) rn m xy |
ID kö O' 00 O OJ xy |
kö CO r-4 xy CO 1-4 | ||
|
r-4 r-4 r-4 |
r-4 r-4 OJ OJ OJ m | |||
|
O O O |
o o o o o o |
O O O O O O O |
o o o o o o | |
|
> |
xy xy xy |
kö kö kö O O > |
CO CO OJ xy xy xy |
O O O O- O' O' |
|
O Z |
xy xy xy |
> in id o co o |
kö OJ C0 OJ C0 xy O |
D m r-4 r-4 r> ID |
|
o |
r-4 m co xy xy in |
kö 00 Ok O O r-4 04 |
kö O CO Ok O H | |
|
o |
i-4 r-< i—4 i-4 |
i-4 r-4 r-4 r-4 04 04 | ||
|
* |
O O O |
o o o o o ö |
O O O O O O O |
O O O O O O |
|
p |
o r-x t" o o o |
r-4 OJ oj xy xy xy xy |
OJ 04 kö 04 O 00 | |
|
2 |
OJ kö L0 O W 04 |
O xy co 04 C0 xy O |
00 kö Ol C9 xy xy | |
|
»-4 oj oj m n xy |
id id id ko ko > co |
co en o r-4 oj n | ||
|
i—4 r-4 r-4 r-4 | ||||
|
< |
o o o |
O O O O O O |
o o o o o o o |
O O O O O O |
|
xy xy xy |
kö kö kö > > O' |
CO OJ OJ xy xy xy xy |
o o o > > > | |
|
o z |
> in id kö co o |
k0 xy co OJ C0 xy O |
id m r-4 r-< n id | |
|
o |
i—4 cn n r> m xy |
ki) > O CO CO Ck O |
n xy ID kö > CO | |
|
o |
r-4 |
r-4 r-4 r-4 r—4 r-4 i—4 | ||
|
o | ||||
|
o o o |
O O O O O O |
O O O O O O O |
O O O O O O | |
|
5 |
o o o o in lo |
OJ OJ oj xy xy xy xy |
OJ 04 kö OJ O C0 | |
|
z |
oj ko kö o id > |
O xy co OJ C0 xy o |
co kö o m xy xy | |
|
H oj oj r> m r> |
xy xy xy D D kö O- |
O- CO 0k O 1-4 04 | ||
|
r-4 r-4 r-4 | ||||
|
< |
o o o |
o o o o o o |
O O O O O O O |
O O O O O O |
|
> |
xy xy xy |
\£) 'C o o o |
04 oj 04 xy xy xy xy |
O O O 0- O > |
|
O Z ' |
xy xy xy |
om in «> ® o |
O xy 00 OJ C0 xy o |
D n r-4 r-4 n LD |
|
o |
r-i oj oj oj oj cn |
ID ID ID kO kO CO |
O 1-4 04 cn xy LD | |
|
o |
r-4 r-4 r-4 r-4 r-4 i—4 | |||
|
o | ||||
|
> |
o o o |
O O o O O o |
O O O O O O O |
O O O O O O |
|
5 |
o xy xy m m m |
OJ OJ OJ xy xy xy xy |
OJ 04 kö OJ O CO | |
|
z |
oj oj oj m id |
O xy co OJ C0 xy o |
co kö m n xy xy | |
|
1-4 OJ 04 OJ OJ OJ |
n m r» xy xy id ko |
kö 0* C0 Ok O r-4 | ||
|
r-4 r—4 | ||||
|
o o o |
o o o o o o |
O O O O O O O |
O O O O O O | |
|
> |
xy xt xy |
H k£) >£) o o o |
OJ OJ 04 xy xy xy xy |
o o o o o o |
|
o Z |
xy xy xy |
r-t in in ko co o |
O xy co 04 C0 xy O |
LD m H O O O |
|
o |
r-4 r-4 r-4 r-4 r-4 OJ |
m m m xy xy id kö |
O» C0 Ok O O O | |
|
o |
r-4 r-4 r-4 | |||
|
o | ||||
|
O O O |
O O O O O O |
O O O O O O O |
O O O O O O | |
|
p |
in xy xy in id id |
04 OJ oj xy xy xy xy |
04 04 kö 04 O O | |
|
2 |
O N Ol n in o |
O xy co oj co xy o |
co kö m en xy o | |
|
i-< r-4 i-4 t-4 i-4 |
oj oj oj m n xy id |
LD kfl O C0 Ok O | ||
|
r-4 | ||||
|
< |
o o o |
O O O O O O |
o O O O o o o |
O O O O O O |
|
*y xy xy |
rl k0 kD O O O |
OJ OJ OJ xy xy xy O |
O O O O O O | |
|
Z |
xf xf xy |
kö o o i-4 m id |
O xy co 04 CO *y O |
o o o o o o |
|
5000 |
1-4 t—4 r-4 i-4 r-4 |
oj 04 04 n r> xy ld |
ID ID ID ID ID ID | |
|
O O O |
O O O O O O |
O O O O O O O |
O O O O O O | |
|
> | ||||
|
5 |
o Ok cn o o o |
o* > o» Ok 0k ok ok |
O O O O O O | |
|
z |
xy co 00 O OJ xy |
kD O xy co xr O kö |
O O O O O O | |
|
r-4 i-4 t—4 |
r-4 04 04 OJ CO xy xy |
ID ID ID 4D ID ID | ||
|
< |
O O O |
O O O O O O |
O O O O O O O |
O O O O O O |
|
o > |
xy xy xy |
xy ok cn o o o |
O- > O- O O O O |
O O O O O O |
|
O Z |
xy xy xy |
xy CO co O OJ xy |
kö O xy ID ID ID ID |
ID ID ID ID ID ID |
|
id 04 *0 |
i-< r-4 r-4 |
r-4 OJ OJ OJ OJ 04 OJ |
OJ OJ OJ 04 04 OJ | |
|
O O O |
O O O O O O |
O O O O O O O |
O O O O O O | |
|
C P |
O Ok Ok O O O |
> o- o- o o o o |
O O O O O O | |
|
P z |
xy co co O oj xy |
kö O xy (D ID ID ID |
ID LD LD ID ID ID | |
|
(0 0 |
r-4 r-4 r-4 |
r-4 OJ OJ 04 04 OJ OJ |
OJ OJ OJ OJ 04 OJ | |
|
4J |
o o o |
O O O O O O |
O O O O O O O |
O O O O O O |
|
(fl M |
o o o |
O O O O O O |
O O O O O O O |
o o o o o o |
|
6 0 |
o o o |
O O O O O O |
O O O O O O O |
o o o o o o |
|
0 C |
o o o |
O O O O O O |
o o o o o o o |
o o o o o o |
|
m * ö |
H (N n |
xy in kö o* co Ok |
O r-l 04 m xy id kO |
0* 00 Ok O r-4 OJ |
|
r-4 r-4 t—1 r-4 i—4 r-4 r—4 |
r-4 1-4 1-4 04 04 OJ |
80
Prop. 1992/93:109
Propositionens huvudsakliga innehåll......................... 1
Propositionens lagförslag.................................... 3
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 29 oktober 1992 15
1 Inledning............................................. 15
2 Allmän motivering..................................... 16
2.1 Utgångspunkter................................... 16
2.2 Den allmänna rättshjälpens förhållande till försäkringar 19
2.3 Allmän rättshjälp till näringsidkare................... 22
2.4 Allmän rättshjälp i vissa familjemål.................. 23
2.5 Egenavgifter i ärenden med allmän rättshjälp......... 25
2.6 Rättshjälp åt misstänkt i brottmål.................... 33
2.7 Rättshjälp genom offentligt biträde................... 35
2.8 Rådgivning ....................................... 37
2.9 Timkostnadsnormen och taxor på rättshjälpsområdet... 39
2.10 Organisatoriska frågor, talerätt m.m.................. 42
2.11 Ikraftträdande och övergångsbestämmelser............ 45
2.12 Ekonomiska konsekvenser.......................... 46
3 Upprättade lagförslag................................... 46
4 Specialmotivering...................................... 46
4.1 Förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429) 46
4.2 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken........ 50
4.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:97) om förfaran-
det hos kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och
domstolarna vid krig eller krigsfara m.m.............. 50
5 Hemställan............................................ 50
6 Beslut................................................ 51
Bilagor
1 Sammanfattning av Riksrevisionsverkets rapport........... 52
2 Utkastets lagförslag.................................... 54
3 Lagrådsremissens lagförslag............................. 67
4 Lagrådets yttrande..................................... 79
5 Tabell ................................................ 80
81
gotab 42177, Stockholm 1992