Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Regeringens proposition 1992/93:109

om ändring i rättshjälpslagen m.m.


Prop. 1992/93:109


Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifo­gade utdrag ur regeringsprotokollet den 29 oktober 1992.

På regeringens vägnar

Carl Bildt

Gun Hellsvik

Propositionens huvudsakliga innehåll

För innevarande budgetår har det beslutats besparingar för staten med 40 miljoner kronor på rättshjälpsanslaget. Propositionen innehåller föratom förslag till lagändringar i bl.a. rättshjälpslagen också en redovisning av andra åtgärder som bör genomföras för att uppnå besparingarna. I propositionen redovisas också några områden där det kan finnas utrymme för ytterligare lagändringar i besparingssyfte men där beredningsunderlaget för närvarande är ofullständigt.

De avgifter som de rättssökande skall betala höjs genomgående. Den som beviljas allmän rättshjälp skall i princip alltid betala en fast inkomstrelaterad avgift, grundavgift. Gmndavgiften ersätter det nuvarande maximibeloppet för rättshjälpsavgiften. Dämtöver skall den som har en beräknad årsinkomst som överstiger 32 200 kronor (för år 1992) betala tilläggsavgift. Tilläggsav­giften skall vara både inkomst- och kostnadsrelaterad och den skall beräknas på i princip samtliga kostnader i ärendet.

Äterbetalningsskyldigheten för tilltalade i brottmål utvidgas.

I fråga om timkostnadsnormen, dvs. den norm som ligger till gmnd för beräkning av biträdesersättningar på rättshjälpsområdet, liksom i fråga om rättshjälpstaxorna, aviseras ett antal ändringar som inte kräver lagändring.

I organisatoriskt hänseende diskuteras om Rättshjälpsmyndigheten bör ta över Domstolsverkets uppgifter på rättshjälpsområdet. Någon slutlig ställ­ning i frågan tas emellertid inte. Däremot föreslås ett antal lagtekniska änd­ringar för att ge regeringen större utrymme att bestämma vilken myndighet som skall anförtros uppgifterna i framtiden.

Lagförslagen föranleder fömtom ändringar i rättshjälpslagen och rätte-

1 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 109


gångsbalken också en ändring i 23 § lagen om förfarandet hos kommunerna,     Prop. 1992/93:109 förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara m.m. De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 mars 1993.


 


Propositionens lagförslag                                Prop. 1992/93:109

1 Förslag till

Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

Härigenom föreskrivs att 6, 9 a, 11,12,14-15,17,18,18 a, 22, 27,28, 30, 31, 31 b, 32, 34, 40, 47, 49 a och 49 b §§ samt mbrikema närmast före 11 och 27 §§ rättshjälpslagen (1972:429)' skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

6 §2

Allmän rättshjälp beviljas fysisk person i rättslig angelägenhet, om han behöver sådant bistånd och hans beräknade årsinkomst ej överstiger ett be­lopp som motsvarar sju gånger det basbelopp enligt lagen (1962:381) om all­män försäkring som gällde året innan rättshjälp begärs.

Bidrar den rättssökande till underhållet av make, tidigare make, sambo eller eget barn, ökas beloppet enligt första stycket för var och en till vilkens underhåll han på detta sätt bidrar med ett belopp som motsvarar hälften av det basbelopp som anges i första stycket. Med eget bara jämställs härvid an­nans barn som den rättssökande är underhållsskyldig mot enligt 7 kap. 5§ föräldrabalken.

Är den rättssökandes betalningsförmåga väsentligt ökad på gmnd av för­mögenhetsinnehav eller annan särskild omständighet eller väsentligt nedsatt på grand av skuldsättning eller annan särskild omständighet, skall den be­räknade årsinkomsten jämkas genom att skäligt belopp läggs till eller dras från.

Regeringen ellet efter regeringens Regeringen eller den myndighet
bemyndigande, domstolsverket med- som regeringen bestämmer meddelar
delar närmare föreskrifter för beräk- närmare föreskrifter för beräkning
ning av den rättssökandes ekono- av den rättssökandes ekonomiska
miska förhållanden.
               förhållanden.

9a§3

Den som har beviljats allmän Den som har beviljats allmän rättshjälp är i målet eller ärendet be- rättshjälp är i målet eller ärendet be­friad från expeditionsavgifter enligt friad från expeditionsavgifter enligt förordningen (1987:452) om avgifter förordningen (1987:452) om avgifter vid de allmänna domstolarna och för vid de allmänna domstolarna och för avgifter enligt expeditionskungörel- avgifter enligt 15§ 1-3 avgiftsför-sens (1964:618) avgiftslista, avdel- ordningen (1992:191). ning I samt avdelning II under rubri­ken Utsökning m.m.

Avgiftsfriheten gäller endast i den mån den begärda handlingen är erfor­derlig för den rättssökande. Avgiftsfriheten gäller inte i fråga om handling som utfärdas endast på särskild begäran, om inte handlingen begärs innan avgörandet i huvudsaken har vunnit laga kraft.

Den som beviljats allmän rättshjälp i angelägenhet som lett till verkstäU­bart avgörande, ansvarar inte för gmndavgift och försäljningsavgift i utsök­ningsmål. Detsamma gäller den som har beviljats allmän rättshjälp i ett mål om verkställighet.

Kostnader för kungörelse i mål eller ärende vid allmän domstol, bostads-

' Lagen omtryckt 1983:487.
 Senaste lydelse 1988:213.
' Senaste lydelse 1991:1732.
                                                              3


 


Nuvarande lydelse                      Föreslagen lydelse                      Prop. 1992/93:109

domstolen eller arbetsdomstolen skall, såvitt de belastar den som beviljats allmän rättshjälp, utgå av allmänna medel.

Rättsl\jälpsavgin och tilläggsavgift        Rättsi\jälpsavgift;   grundavgift  och

tilläggsavgift

11         §"

Den rättssökande skall bidra till Den rättssökande skall bidra till
de kostnader för allmän rättshjälp
de kostnader för allmän rättshjälp
som avses i 9 och 10 §§ genom att be-
som avses i 9 och 10 §§ genom att be­
tala rättshjälpsavgift och tilläggsav-
tala rättshjälpsavgift (grundavgift
gz/i enligt vad som sägs i 12-15 §§.
och tilläggsavgift)  enligt vad som

sägs i 12-15 §§.

Regeringen eller den myndighet    Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer faststäl-
som regeringen bestämmer faststäl­
ler grundbelopp för rättshjälpsavgif-
ler grundbelopp för beräkning av
ten och meddelar närmare föreskrif-
grundavgiften och meddelar när-
ter för beräkning av det belopp var-
mare föreskrifter för beräkning av
//// rättshjälpsavgiften högst kan
     grundavgift och tilläggsavgift,
uppgå (maximibeloppet).

12         §5

Överstiger ej den rättssökandes Överstiger inte den rättssökandes
beräknade årsinkomst ett belopp beräknade årsinkomst ett belopp
som motsvarar två gånger det basbe- som motsvarar en och en halv gång
lopp som anges i 6 § första stycket, det basbelopp som anges i 6 § första
utgör maximibeloppet för rätts- stycket, utgör grundavgiften hälften
hjälpsavgiften gmndbeloppet. Maxi- av grundbeloppet. Om inkomsten
mibeloppet får sättas ned om det överstiger ett och ett halvt men inte
finns särskilda skäl.
                      två basbelopp, utgör grundavgiften

grundbeloppet.

Är inkomsten högre än som anges    Är inkomsten högre än två basbe-

i första stycket, utgör maximibelop-     lopp, utgör grundavgiften grundbe-pet för rättshjälpsavgiften grandbe-     loppet ökat med loppet ökat med

två procent av den del av inkomsten som överstiger två men ej tre gånger basbeloppet,

fyra procent av den del av inkomsten som överstiger tre men ej fyra gånger basbeloppet,

sex procent av den del av inkomsten som överstiger fyra men ej fem gånger basbeloppet,

åtta procent av den del av inkomsten som överstiger fem men ej sex gånger basbeloppet,

tolv procent av den del av inkomsten som överstiger sex gånger basbelop­pet.

Vid tillämpning av andra stycket Vid tillämpning av första och iakttas att inkomsten avrundas till andra styckena skall inkomsten av-närmast lägre tusental kronor och rundas till närmast lägre tusental maximibeloppet för rättshjälpsavgif- kronor och grundavgiften till när-ten till närmast lägre tiotal kronor.       mast lägre tiotal kronor.

14 § Söker  dödsbo  rättshjälp,  utgör        Söker dödsbo rättshjälp, bestäms

"Senaste lydelse 1988:213.                                                                                   4

Senaste lydelse 1988:213.


 


Nuvarande lydelse

maximibeloppet ett med hänsyn till boets behållning och delägarnas ekonomiska förhållanden skäligt be­lopp.


Föreslagen lydelse

grundavgiften till ett med hänsyn till boets behållning och delägarnas ekonomiska förhållanden skäligt be­lopp.


Prop. 1992/93:109


14a§*

Om den ersättning som skall tiller­kännas biträde för arbete enligt 22 § överstiger ett belopp som motsvarar en femtedel av det basbelopp som anges i 6 § första stycket eller rätts­hjälpsavgiften, om denna är högre än det beloppet, skall den rättssökande Utöver rättshjälpsavgiften betala en tilläggsavgift om tio procent av den överskjutande delen av ersättningen, dock högst ett belopp som motsvarar det dubbla maximibeloppet. Det be­lopp som skall betalas avrundas till närmast lägre tiotal kronon

Den rättssökande skall betala till-läggsavgift om årsinkomsten översti­ger ett belopp som motsvarar det basbelopp som anges i 6§ första stycket och om kostnadema för rätts­hjälpen överstiger ett belopp som motsvarar en tiondel av basbeloppet. Högsta beloppet för tilläggsavgiften är dock tre gånger grundavgiften. Avgiften skall bestämmas till en pro­centuell andel av de kostnader som avses i 9§ andra stycket, till den del dessa överstiger en tiondel av basbe­loppet.

Tilläggsavgiften är

tio procent av kostnadema, om in­komsten överstiger ett men inte tre basbelopp,

tjugo procent av kosmadema, om inkomsten överstiger tre men inte fem basbelopp,

trettio procent av kostnadema, om inkomsten överstiger fem basbelopp.

Vid beräkning av inkomstgrän­sema tillämpas bestämmelserna i 13 §. För dödsbon bestäms tilläggs­avgiften enligt de grunder som anges i 14 §. Inkomsten skall avrundas till närmast lägre tusental kronor och tilläggsavgiften till närmast lägre tio­tal kronon

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får före­skriva att tilläggsavgift inte skall tas ut i vissa slags ärenden.


14b§

Om det är uppenbart att den rätts­sökande saknar möjlighet att betala tilläggsavgiften eller någon del av den, får han helt eller delvis befrias från denrm.

Om det framkommer att den rättssökande inte längre saknar möj­lighet att betala den tilläggsavgift


Om det är uppenbart att den rätts­sökande saknar möjlighet att betala grundavgift eller tilläggsavgift, får han helt eller delvis befrias från av­gift-

Om det framkommer att den rättssökande inte längre saknar möj­lighet att betala den avgift som han


* Senaste lydelse 1988:213.


 


Nuvarande lydelse

som han befriats från, skall beslutet omprövas.


Föreslagen lydelse

befriats   från,   skall   beslutet   om­prövas.


Prop. 1992/93:109


 


15 §7

I samband med att allmän rätts­hjälp beviljas, fastställs det för sö­kanden gällande maximibeloppet och det belopp vartill tilläggsavgiften högst kan uppgå.

Undergår inkomst eller sådant förhållande som avses i 13 eller 14 § väsentlig förändring innan rätts­hjälpsärendet avslutats, skall maxi­mibeloppet jämkas efter vad som är skäligt, dock ej under vad som redan betalats i rättshjälpsavgift. Jämkning skall också ske, om väsentlig felbe­dömning gjorts, när maximibeloppet tidigare bestämdes, eller om oriktiga uppgifter legat till gmnd för beslu­tet.

Fråga om jämkning upptages en­dast om särskild anledning därtill framkonmiit.

När maximibeloppet yåtiikas, skall även det belopp vartill tilläggsavgif­ten högst kan uppgå jämkas i mot­svarande mån.


I samband med att allmän rätts­hjälp beviljas bestäms grundavgiften och den procentsats efter vilken sö­kanden skall betala tilläggsavgift samt högsta beloppet för tilläggsav­giften.

Om inkomst eller sådant förhål­lande som avses i 13 eller 14§/ör-ändras väsentligt innan rättshjälps­ärendet avslutats, skall grundavgif­ten jämkas efter vad som är skäligt, dock ej under vad som redan beta­lats. Jämkning skall också ske, om väsentlig felbedömning gjorts, när grundavgiften tidigare bestämdes, eller om oriktiga uppgifter legat till grund för beslutet.

Fråga om jämkning tas upp endast om särskild anledning därtill fram­kommit.

När grundavgiften jämkas, skall även den procentsats efter vilken sö­kanden skall betala tilläggsavgift samt högsta beloppet för tilläggsav­giften jämkas i motsvarande mån.


 


17 §

Om en rättslig angelägenhet är anhängig vid domstol, prövar dom­stolen frågan om beviljande av all­män rättshjälp. Den domstol, där den rättsliga angelägenheten är an­hängig, beslutar också om jämkning av maximibeloppet för rättshjälpsav­giften och av det belopp vartUl till-läggsavgiften högst kan uppgå. Domstolen fattar även beslut enligt 14b§.


Om en rättslig angelägenhet är anhängig vid domstol, prövar dom­stolen frågan om beviljande av all­män rättshjälp. Den domstol, där den rättsliga angelägenheten är an­hängig, beslutar också om jämkning SN grundavgiften och av den procent­sats efter vilken sökanden skall betala tilläggsavgift samt av högsta beloppet för tilläggsavgiften. Domstolen fat­tar även beslut enligt 14b §.


18 §8

Har allmän rättshjälp icke beviljats enligt 16 § och är den rättsliga angelä­genheten ej anhängig vid domstol, prövas fråga om beviljande av allmän rättshjälp av Rättshjälpsmyndigheten.

Är den rättsliga angelägenheten e/ Är den rättsliga angelägenheten

anhängig vid domstol, beslutar rätts- inte anhängig vid domstol, beslutar hjälpsmyndigheten också om jämk-     Rättshjälpsmyndigheten också om

'Senaste lydelse 1988:213. 'Senaste lydelse 1989:360.


 


Nuvarande lydelse

ning av maximibeloppet för rätts­hjälpsavgiften och av det belopp var­till tilläggsavgiften högst kan uppgå samt meddelar beslut enligt 14 b §.


Föreslagen lydelse

jämkning av grundavgiften och av den procentsats efter vilken sökanden skall betala tilläggsavgift samt av högsta beloppet för tilläggsavgiften. Rättshjälpsmyndigheten meddelar även beslut enligt 14b§.


Prop. 1992/93:109


 


18a§

Allmän rättshjälp beviljas efter ansökan av den rättssökande. Ansö­kan skall vara skriftlig samt inne­hålla uppgifter i de hänseenden som regeringen ellei; efter regeringens bemyndigande, domstolsverket be­stämmer.


Allmän rättshjälp beviljas efter ansökan av den rättssökande. Ansö­kan skall vara skriftlig samt inne­hålla uppgifter i de hänseenden som föreskrivs av regeringen eller av den myndighet regeringen bestämmer.


22 r

Biträde, bodelningsförrättare och medlare har rätt till skälig ersättning för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget har krävt. Vid be­dömningen av vad som är skäligt ar­vode skall uppdragets art och om­fattning beaktas. Hänsyn skall också tas till andra omständigheter av be­tydelse, såsom den skicklighet och den omsorg som uppdraget har ut­förts med samt den tid som har lagts ned på uppdraget. Regeringen eller den myndighet regeringen bestäm­mer fastställer taxa som skall tilläm­pas vid bestärrmiande av ersätt­ningen.

Biträde, bodelningsförrättare och medlare har rätt till skälig ersättning för arbete, tidspillan och utlägg som uppdraget har krävt. Vid bedöm­ningen av vad som är skäligt arvode skall uppdragets art och omfattning beaktas. Hänsyn skall också tas till andra omständigheter av betydelse, såsom den skicklighet och den om­sorg som uppdraget har utförts med samt den tid som har lagts ned på uppdraget. Regeringen ellei; efter regeringens bemyndigande, dom­stolsverket fastställer taxa som skall tillämpas vid bestämmande av er­sättningen

Vid biträdesbyte enligt 21 § andra stycket gäller i fråga om det nya biträ­dets rätt till ersättning för arbete som har utförts före beslutet om bytet vad som sägs i 19 § första stycket.

Har biträde, bodelningsförrättare eller medlare genom vårdslöshet eller försummelse föranlett kostnad för rättshjälpen, skall detta beaktas vid er­sättningens bestämmande. Om biträde missbmkat sin behörighet att bevilja allmän rättshjälp eller besluta om substitution eller det eljest föreligger sär­skilda skäl, får ersättningen jämkas.

Ersättning till biträde fastställes i mål eller ärende vid domstol av domsto­len. Ersättning till biträde i annat fall och till bodelningsförrättare fastställes av Rättshjälpsmyndigheten. Ersättning till medlare fastställes av domstolen.

Ersättning till biträde skall fastställas i samband med att den rättsliga an­gelägenheten avgörs genom dom eller beslut eller avslutas på något annat sätt. Ersättning till bodelningsförrättare eller medlare skall fastställas när uppdraget har slutförts.

Har ett biträde underlåtit att i tid begära ersättning vid den domstol som haft att besluta om den och har biträdet därigenom förlorat rätten att få er­sättning fastställd av domstolen, får Rättshjälpsmyndigheten fastställa er­sättningen under förutsättning att biträdet inte kände till att angelägenheten

'Senaste lydelse 1989:360.


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1992/93:109


varit anhängig vid domstolen eller att underlåtenheten beror på något annat ursäktligt misstag. Ersättningen skall dä alltid stanna på staten.


Betalning och fastställande av rättshjälpsavgift och tilläggsavgift, avräkning med den rättssökande, bi­träde och bodelningsförrättare


Betalning och fastställande av rättshjälpsavgift, avräkning med den rättssökande, biträde och bodel­ningsförrättare


 


27 §"


Finns biträde eller bodelningsför­rättare enligt denna lag, betalas rättshjälpsavgiften till dcr\ns intill det enligt 15 § första stycket fastställda maximibeloppet. Finns varken bi­träde eller bodelningsförrättare, skall rättshjälpsavgiften betalas till staten. Rättshjälpsavgiften får tas ut så snart maximibeloppet har fast­ställts. Har maximibeloppet höjts se­dan rättshjälp beviljades, skall den avgift som kan föranledas av höj­ningen betalas till staten.

Tilläggsavgiften betalas till biträ­det när ersättningen till biträdet har fastställts. Biträdet/- ta ut förskott på tilläggsavgiften med skäligt be­lopp. Om det belopp vartill tilläggs­avgiften högst får uppgå höjs i sam­band med att ersättning till biträdet fastställs, skall det belopp som kan föranledas av höjningen och som hänför sig till den ersättningen eller till en tidigare fastställd biträdeser­sättning betalas till staten.


Finns biträde eller bodelningsför­rättare enligt denna lag, betalas gmndavgiften till denne. Finns var­ken biträde eller bodelningsförrät­tare, skall gmndavgiften betalas till staten. Grundavgiften får tas ut så snart rättshjälp har beviljats. Har gmndavgiften höjts sedan rättshjälp beviljades, skall den avgift som för­anleds av höjningen betalas till sta­ten.

Tilläggsavgiften betalas till staten. Finns biträde skall dock den del av tilläggsavgiften som hänför sig till biträdeskostnader betalas till biträdet när ersättningen har fastställts. Bi­trädet bör ta ut förskott på tilläggs­avgiften med skäligt belopp alltefter­som kostrmder för arbete, tidsspillan och utlägg uppkommer i ärendet. Om det belopp vartill tilläggsavgif­ten högst får uppgå höjs i samband med att ersättning till biträdet fast­ställs, skall det belopp som kan för­anledas av höjningen och som hän­för sig till den ersättningen eller till en tidigare fastställd biträdesersätt­ning betalas till staten.


 


28i Rättshjälpsmyndigheten skall fastställa den rättssökandes rätts­hjälpsavgift och tilläggsavgift, så snart kostnadema för rättshjälpen är slutligt bestämda. Skulle ytterligare kostnader visa sig sedan avgiften fastställts, får dock ny avgift faststäl­las.


Rättshjälpsmyndigheten skall slutligt fastställa den rättssökandes gmndavgift och tilläggsavgift, så snart kostnaderna för rättshjälpen är slutligt bestämda. Skulle ytterligare kostnader visa sig sedan avgiften fastställts, får dock ny avgift faststäl­las.


'"Senaste lydelse 1988:213. "Senaste lydelse 1989:360.


 


30§':

Nuvarande lydelse

Avräkning görs av rättshjälps­myndigheten. Avräkning med den rättssökande sHer så snart rätts­hjälpsavgiften och tilläggsavgiften har fastställts. Avräkning med bi­träde eller bodelningsförrättare görs när ersättning till denne har fast­ställts.

Regeringen elle efter regeringens bemyndigande, domstolsverket med­delar närmare föreskrifter om av­räkningen.


Föreslagen lydelse

Avräkning görs av Rättshjälps­myndigheten. Avräkning med den rättssökande sker så snart gmndav­giften och tilläggsavgiften har fast­ställts slutligt. Avräkning med bi­träde eller bodelningsförrättare görs när ersättning till denne har fast­ställts.

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer meddelar när­mare föreskrifter om avräkningen.


Prop. 1992/93:109


 


31 §'3 Bestämmelser i lag om ansvar för motparts kostnader i rättegång eller an­nat motsvarande förfarande gäller även i fråga om motpartens rättshjälps-kostnader. Ersättning för ränta skall dock inte betalas.


Om rättshjälp har beviljats i ett ärende angående verkställighet enligt ut­sökningsbalken, skall sådan särskild avgift enligt förordningen (1981:1185) om utsökningsavgifter som har tagits ut av motparten fördelas enligt bestäm­melserna i andra stycket.


Den som är ersättningsskyldig för rättshjälpskostnader skall till den rättssökande betala ett belopp som motsvarar dennes rättshjälpsavgift och tilläggsavgift. Återstoden skall betalas till staten. Om den ersätt­ningsskyldige har ålagts att ersätta endast en del av rättshjälpskostna­derna, skall han betala ersättningen till den rättssökande och till staten med motsvarande fördelning.


Den som är ersättningsskyldig för rättshjälpskostnader skall till den rättssökande betala ett belopp som motsvarar dennes gmndavgift och tilläggsavgift. Återstoden skall beta­las till staten. Om den ersättnings­skyldige har ålagts att ersätta endast en del av rättshjälpskostnaderna, skall han betala ersättningen till den rättssökande och till staten med motsvarande fördelning.


31b§'

Om rätten dömer till äktenskaps­skillnad efter gemensam ansökan av makar och endast den ena maken har rättshjälp, är den andra maken skyldig att betala hälften av rätts­hjälpskostnaderna till staten. Han är dock inte skyldig att betala mer än vad som motsvarar den gmndavgift som skulle ha gällt för honom om han haft allmän rättshjälp.

Om rätten dömer till äktenskaps­skillnad efter gemensam ansökan av makar och endast den ena maken har rättshjälp, är den andra maken skyldig att betala hälften av rätts-hjälpskostnadema till staten. Han är dock inte skyldig att betala mer än vad som motsvarar det maximibe­lopp för rättshjälpsavgift som skulle ha gällt för honom om han haft all-

män rättshjälp.

Ersättningsskyldighet enligt första stycket föreligger inte om beloppet un­derstiger en viss av regeringen fastställd gräns, om den make som inte har rättshjälp haft kostnader för eget ombud som överstiger avgiften för en tim­mes rådgivning enligt denna lag eller om det annars är oskäligt med hänsyn till omständigheterna.

'Senaste lydelse 1989:360. "Senaste lydelse 1989:360. '"Senaste lydelse 1989:360.


 


Nuvarande lydebe                       Föreslagen lydelse                      Prop. 1992/93:109

Om en bodelningsförrättare har förordnats i ett ärende där endast den ena maken eller sambon har rättshjälp, är den andra maken eller sambon skyldig att enligt de gmnder som anges i första och andra styckena betala kostna­derna för bodelningsförrättaren och för utredning som denne har beslutat om.

32 §'5

Om summan av rättshjälpsavgif-        Om  summan  av gmndavgiften,

ten, tilläggsavgiften och den ersätt-   tilläggsavgiften och den ersättning

ning som medpart eller annan har      som medpart eller annan har ålagts

ålagts att betala med stöd av 31 a el-            att betala med stöd av 31 a eller

ler 31 b §§ överstiger rättshjälpskost-            31 b § överstiger rättshjälpskostna-

nadema, skall den rättssökande få     derna, skall den rättssökande få till-

tillbaka den överskjutande delen av   baka den överskjutande delen av

staten.                                       staten.

Om ersättning enligt 22 § till bi-     Om ersättning enligt 22 § till bi­
träde eller bodelningsförrättare har
    trade eller bodelningsförrättare har
fastställts till ett lägre belopp än
   fastställts till ett lägre belopp än
summan av rättshjälpsavgiften och
     summan av gmndavgiften och till­
tilläggsavgiften, svarar denne mot
      läggsavgiften, svarar denne mot sta-
staten, inom ramen för mellanskill-
      ten, inom ramen för mellanskillna-
naden, för de rättshjälpskostnader
     den, för de rättshjälpskostnader som
som överstiger ersättningen.
    överstiger ersättningen.

34§'* Allmän rättshjälp skall upphöra om

1.  rättshjälpsavgift eller tilläggsav- 1. rättshjälpsavgift inte betalas en-gift ej erläggs nhgt 27%,                       ligt 27 §,

2.  den rättssökande lämnat oriktig uppgift och rättshjälp ej skulle ha bevil­jats om riktig uppgift lämnats,

3.  den rättssökande uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnat oriktig uppgift, som varit ägnad att leda till befrielse från eller till för låg rättshjälps­avgift,

4.  den rättssökande ej längre kan anses ha befogat intresse av att få sin sak behandlad, eller

5.  de ekonomiska förhållandena ändrats i sådan mån att den rättssökande ej längre är berättigad till allmän rättshjälp.

Om allmän rättshjälp har beviljats trots att det föreligger ett sådant fall som avses i 8 § 8, får det beslutas att rättshjälpen skall upphöra.

Första stycket 2 gäller ej, om oriktigheten endast bestått i att den rättssö­kande underiåtit att lämna en uppgift som han varken visste eller hade skälig anledning att anta var av betydelse för bedömningen av hans ansökan. Första stycket 3 och 4 och andra stycket gäller ej, om det är uppenbart obil­ligt att rättshjälpen upphör.

Om det beslutas att allmän rättshjälp skall upphöra enligt första stycket, skall den som haft rättshjälp själv bära kostnaderna för denna. Det får dock beslutas att kostnaderna helt eller delvis skall betalas av staten, om det före­ligger särskilda skäl.

Om det beslutas att allmän rättshjälp skall upphöra enligt andra stycket, skall kostnaderna för rättshjälpen betalas av staten. Det får dock beslutas att kostnaderna helt eller delvis skall bäras av den som haft rättshjälp, om det föreligger särskilda skäl.

"Senaste lydelse 1989:360.                                                                                  10


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1992/93:109


Beslut i fråga om upphörande av allmän rättshjälp meddelas, om den rättsliga angelägenheten är anhängig vid domstol, av domstolen och i annat fall av Rättshjälpsmyndigheten. Sådant beslut får också meddelas i samband med prövning av besvär enligt 49 §.


40!

Ansökan om rättshjälp enligt 36 § skall vara skriftlig samt innehålla uppgifter i de hänseenden som rege­ringen elle efter regeringens be­myndigande, domstolsverket be­stämmer. Om särskilda skäl förelig­ger, får ansökan göras muntligen.


Ansökan om rättshjälp enligt 36 § skall vara skriftlig samt innehålla uppgifter i de hänseenden som före­skrivs av regeringen eller den myn­dighet regeringen bestämmer. Om särskilda skäl föreligger, får ansökan göras muntligen.


Rådgivning sker mot en avgift som för varje påbörjad tidsperiod om femton minuter motsvarar en fjärdedel av det grundbelopp som avses i 11 § andra stycket. Avgiften får sättas ned så att den inte översti­ger den gmndavgift som skulle ha bestämts om allmän rättshjälp hade beviljats. För vad som har satts ned utgår ersättning av allmänna medel till den som har meddelat rådgiv­ningen.

47 §' Rådgivning sker mot en avgift som för varje påbörjad tidsperiod om femton minuter motsvarar en fjärdedel av grundbeloppet för rätts­hjälpsavgiften. Avgiften får sättas ned så att den ej överstiger det maxi­mibelopp för rättshjälpsavgiften som skulle ha fastställts om allmän rätts­hjälp hade beviljats. För vad som har satts ned utgår ersättning av all­männa medel till den som har med­delat rådgivningen

Den som har meddelat rådgivningen har rätt till skälig ersättning av all­männa medel för de kostnader för tolk och för översättning som uppdraget har krävt. Ersättningen fastställs av Rättshjälpsmyndigheten.

BevUjas allmän rättshjälp efter rådgivning, skall kostnaden för råd­givningen anses som en kostnad för den allmänna rättshjälpen. Eriäg­gande av rådgivningsavgift skall an­ses som betalning på grundavgift.

Beviljas allmän rättshjälp efter rådgivning, skall kostnaden för råd­givningen anses som en kostnad för den allmänna rättshjälpen. Eriäg­gande av rådgivningsavgift skall an­ses som betalning på rättshjälpsav­gift-


49a§'

Talan mot beslut ifråga om rätts­hjälp får föras, förutom av enskild part, av domstolsverket. Räknas be­svärstid från den dag då part fått del av beslutet, får domstolsverket likväl ej väcka besvärstalan senare än två månader från dagen för beslutet. Domstolsverket får föra talan även till förmån för enskild part.


Ett beslut om rättshjälp får över­klagas, fömtom av den som är en­skild part, av myndighet som rege­ringen bestämmer. Räknas tiden för överklagande från den dag då en part fått del av beslutet, får myndigheten likväl inte överklaga beslutet senare än två månader från dagen för beslu­tet. Myndigheten får överklaga ett beslut även till förmån för en enskild part.


 


"Senaste lydelse 1989:360. "Senaste lydelse 1989:360. "Senaste lydelse 1988:213.


11


 


Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse                 Prop. 1992/93:109

Talan mot beslut i fråga om rätts­hjälp får föras även av annan myn­dighet som regeringen bestämmer. Därvid skall vad iförsta stycket sägs om domstolsverkets talerätt tilläm­pas.

Undanröjs annat beslut om rättshjälp än sådant som avser offentligt bi­träde, skall den som haft rättshjälpen själv bära kostnaderna för denna. Fö­religger särskilda skäl, får dock förordnas att kostnaderna eller del därav skall betalas av staten.

49b§ Domstolsverket och annan myn-        Myndighet  som   regeringen  be-dighet som regeringen bestämmer    stämmer får påkalla beslut om att får påkalla beslut om att allmän     allmän rättshjälp skall upphöra en-rättshjälp skall upphöra enligt 34 §.      ligt 34 §.

1.  Denna lag träder i kraft den 1 mars 1993.

2.  Bestämmelseraa i 11, 12, 14-15, 17, 18, 27, 28§§, 30§ första stycket, 31,31b, 32,34 och 47 §§ i deras äldre lydelse gäller fortfarande i fall då rätts­hjälp sökts före ikraftträdandet.

3.1 fall som omfattas av tredje stycket av övergångsbestämmelsen till av­giftsförordningen (1992:191) gäller 9a§ i sin äldre lydelse.

12


 


2 Förslag till                                                   Prop. 1992/93:109

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 31 kap. 1 § rättegångsbalken skall ha följande ly­delse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

31 kap. 1§'

Döms den tilltalade för brottet i ett mäl där åklagaren för talan, skall den tilltalade ersätta staten vad som enligt rättens beslut betalats av allmänna medel för hans inställelse vid rätten under förundersökningen, för bevisning under förandersökningen eller i rättegången samt i ersättning till försvarare. Han skall också ersätta staten för kostnaden att hämta honom till rätten.

Ersättningsskyldigheten omfattar dock inte kostnader, som inte skäligen varit motiverade för utredningen, eller kostnader, som vållats genom vårds­löshet eller försummelse av någon annan än den tilltalade, hans ombud eller försvarare som utsetts av honom.

Den tilltalade är inte i annat fall  Den tilltalade är inte i annat fall

än som sägs i 4 § första stycket skyl- än som sägs i 4 § första stycket skyl­
dig att betala mera än som motsvarar dig att betala mera av dessa kostna­
dei för honom gällande maximibe- der än vad som skulle ha utgått i
loppet för rättshjälpsavgift vid all- grundavgift och tilläggsavgift vid all­
män rättshjälp enligt rättshjälpsla- män rättshjälp enligt rättshjälpsla­
gen (1972:429). Har han haft offent- gen (1972:429). Har han haft offent­
lig försvarare i målet, skall rtutximi- lig försvarare i målet, skall gmndav-
beloppet minskas med vad han har giften minskas med vad han har be-
betalat i rådgivningsavgift till försvå- talat i rådgivningsavgift till försvara-
raren.
                                          ren.

Vad den tilltalade skall betala får jämkas eller efterges, om skäl härtill fö­religger med hänsyn till den tilltalades brottslighet eller hans personliga och ekonomiska förhållanden.

Om det belopp som den tilltalade skulle vara skyldig att ersätta understi­ger en viss av regeringen fastställd gräns, skall ersättningsskyldighet inte åläggas.

1.  Denna lag träder i kraft den 1 mars 1993.

2.  Äldre bestärrmielser gäller fortfarande i fall då offentlig försvarare för­ordnats före ikraftträdandet.

'Senaste lydelse 1991:364.                                                                                  13


 


3 Förslag till                                                   Prop. 1992/93:109

Lag om ändring i lagen (1988:97) om förfarandet hos kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara m.m.

Härigenom föreskrivs att 23 § lagen (1988:97) om förfarandet hos kommu­nerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigs­fara m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

23 §

Ett särskilt ombud har rätt till skälig ersättning av allmänna medel för ar­bete, tidsspillan och utlägg. Ersättningen fastställs av rätten.

I fråga om kostnaderna för ombu- I fråga om kostnaderna för ombu­det skall bestämmelserna i lag om det skall bestämmelserna i lag om parts rättegångskostnad tillämpas parts rättegångskostnad tillämpas utom beträffande ersättning för utom beträffande ersättning för ränta. Motpart eller annan som är ränta. Motpart eller annan som är ersättningsskyldig för sådana kost- ersättningsskyldig för sådana kost­nader skall åläggas att utge ersätt- nåder skall åläggas att utge ersätt­ningen till staten. Belopp, som inte ningen till staten. Belopp, som inte annan sålunda förpliktas erlägga, annan sålunda förpliktas erlägga, skall återbetalas till staten av den för skall återbetalas till staten av den för vilken ombudet har förordnats, vilken ombudet har förordnats, dock inte i den mån det överstiger dock inte i den mån det överstiger det för honom gällande maximibe- den för honom gällande grundavgif-loppet för rättshjälpsavgift vid all- ten vid allmän rättshjälp enligt rätts­män rättshjälp enligt rättshjälpsla- hjälpslagen (1972:429). gen (1972:429).

Om ersättningen till ombudet understiger ett visst av regeringen föreskri­vet belopp, skall återbetalningsskyldighet inte åläggas.

Beträffande kostnadema för ett särskilt ombud för en tilltalad i brottmål tillämpas bestämmelserna i rättegångsbalken om skyldighet för tilltalad eller annan att till staten återbetala kostnad för offentlig försvarare.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.

14


 


Justitiedepartementet                                    Prop. 1992/93:109

Utdrag ur protokoll vid regeringssanunanträde den 29 oktober 1992

Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Wester­berg, Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson, Svensson, af Ugglas, Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck, Könberg, Odell, Lundgren, Unckel, P. Westerberg

Föredragande: statsrådet Hellsvik

Proposition om ändring i rättshjälpslagen m.m. 1 Inledning

I maj 1991 fick Riksrevisionsverket regeringens uppdrag att utvärdera rätts­hjälpens effektivitet. I uppdraget ingick bl.a. att analysera kostnadsutveck­lingen och möjligheterna att nedbringa samhällets kostnader för rättshjäl­pen. Uppdraget redovisades den 17 februari 1992 i rapporten (F 1992:6) Rättshjälpens effektivitet - regeringsuppdrag. En sammanfattning av rap­porten bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1. Rapporten över­lämnades till ett antal myndigheter och organisationer som bereddes tillfälle att lämna synpunkter. Synpunkter, såväl skriftliga som muntliga, har lämnats av Hovrätten för Västra Sverige, Kammarrätten i Sundsvall, Stockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Eksjö tingsrätt. Länsrätten i Stockholms län. Länsrätten i Värmlands län. Domstolsverket, Sveriges domareförbund, Sve­riges advokatsamfund. Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokat­byråer. Statskontoret, Statens invandrarverk och Sveriges Försäkringsför­bund. De lämnade synpunkterna finns tillgängliga i lagstiftningsärendet (dnr 92-687).

I 1992 års budgetproposition (prop. 1991/92:100 bil. 3, s. 133) aviserades besparingsåtgärder med 40 miljoner kronor på rättshjälpsanslaget. Riksda­gen godtog regeringens förslag och anvisade 649,4 miljoner kronor till ansla­get Rättshjälpskostnader för budgetåret 1992/93 (bet. 1991/92:JuU19, rskr. 1991/92:183).

En av de besparingsåtgärder som särskilt nämndes i 1992 års budgetpropo­
sition var en sänkning av den övre inkomstgränsen för rätt till allmän rätts­
hjälp. I en proposition till riksdagen våren 1992 (prop. 1991/92:159) föreslog
regeringen att den övre inkomstgränsen för rätt till allmän rättshjälp från
den Ijuli 1992 skulle sänkas från sju till fyra basbelopp. Justitieutskottet av­
styrkte förslaget (bet. 1991/92:JuU26). Utskottets majoritet uttalar i betän­
kandet bl.a. följande (s.9). "Mot den nu angivna bakgrunden är utskottet
inte berett att tillstyrka att riksdagen antar förslaget i propositionen. Som
utskottet redan konstaterat krävs emellertid besparingar och effektivise­
ringar inom rättshjälpsområdet, och i detta syfte bör ske en samlad översyn.
Till grund för detta arbete bör kunna ligga Riksrevisionsverkets rapport och
det som kan komma ut av remissbehandlingen av den. Ett riktmärke för
     15


 


översynen bör självfallet vara att det ursprungliga syftet med rättshjälpen     Prop. 1992/93:109 mäste bestå. Ärendet bör sålunda återgå till regeringen för förnyade övervä­ganden." Riksdagen beslutade den 2 juni 1992 i enlighet med utskottets hemställan att avslå propositionen (rskr. 1991/92:307).

Med anledning av riksdagens uttalande har förnyade överväganden gjorts och resulterat i ett utkast till lagrådsremiss med förslag till ändringar i rätts­hjälpslagen m.m. Utkastet har lämnats för synpunkter till ett antal myndig­heter och organisationer. Utkastets lagförslag bör fogas till protokollet som bilaga 2. Utkastet har varit föremål för överläggningar i Justitiedepartemen­tet den 7 september 1992, då följande myndigheter och organisationer var företrädda: Hovrätten för Västra Sverige, Kammarrätten i Sundsvall, Stock­holms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Malmö tingsrätt. Länsrätten i Stock­holms län. Domstolsverket, Rättshjälpsmyndigheten, Rättshjälpsnämnden, Sveriges domareförbund, Sveriges advokatsamfund. Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer. Riksrevisionsverket, Statens invandrar­verk, Sveriges Försäkringsförbund, Folksam och Utlänningsnämnden. Skriftliga synpunkter på utkastet har lämnats av Länsrätten i Göteborgs och Bohus län. Domstolsverket, Rättshjälpsmyndigheten, domareförbundet, advokatsamfundet. Statens invandrarverk och Statskontoret. Utkastet, en utskrift av bandupptagning från överläggningarna och några underhand skriftligen lämnade synpunkter finns tillgängliga i lagstiftningsärendet (dnr 92-687).

Lagrådet

Regeringen beslutade den 24 september 1992 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som utarbetats i ärendet. De till Lagrådet remitterade lag­förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.

Lagrådet har lämnat lagförslagen utan erinran. Lagrådets yttrande bör fo­gas till protokollet i detta ärende som bilaga 4.

Jag har gjort några redaktionella ändringar i det remitterade lagförslaget.

2 Allmän motivering 2.1 Utgångspunkter

Rättshjälpslagen (1972:429, RHL) trädde i kraft den 1 juli 1973 (prop. 1972:4, bet. 1972:JuU12, rskr. 1972:205). Genom reformen utvidgades vä­sentligt enskilda människors möjligheter att få statligt ekonomiskt stöd i rättsliga angelägenheter av olika slag. Möjlighet att få rättshjälp skulle i prin­cip finnas i varje sådan angelägenhet, oavsett om det gällde ett ärende som behandlades av en domstol eller av en förvaltningsmyndighet eller om det var fräga om rådgivning eller biträde i övrigt. Rättshjälp skulle ges i sådan utsträckning att ingen av ekonomiska skäl skulle vara förhindrad att ta till vara sina rättsliga intressen. Den rättssökande skulle dock i allmänhet bidra till kostnadema efter förmåga.

Rättshjälp ges i fyra former, nämligen som allmän rättshjälp, rättshjälp    16


 


åt misstänkt i brottmål, rättshjälp genom offentligt biträde och rådgivning.     Prop. 1992/93:109 Sedan den 1 juli 1988 betalas också från rättshjälpsanslaget sådana kostna­der som enligt lagen (1988:609) om målsägandebiträde skall utgå av all­männa medel.

Allmän rättshjälp lämnas i princip i varje rättslig angelägenhet där det finns behov av sådant bistånd, om inte rättshjälp skall lämnas i någon annan form. Personer i högre inkomstlägen kan dock inte få allmän rättshjälp. Vi­dare skall den som får allmän rättshjälp bidra till kostnaderna efter förmåga genom att betala avgifter (rättshjälpsavgift och tilläggsavgift). Rättshjälp åt misstänkt i brottmål innefattar möjlighet dels att få offentlig försvarare enligt 21 kap. rättegångsbalken (RB), dels för tilltalade i de lägsta inkomstgmp-perna att få resekostnader m.m. i samband med rättegång betalade av staten enligt RHL. Rättshjälp genom ojfentligt biträde lämnas i vissa särskilt an­givna typer av mål och ärenden som rör den personliga rörelsefriheten eller den kroppsliga integriteten. Den enskildes ekonomi saknar betydelse för möjligheten att få offentligt biträde, och några avgifter förekommer inte. Rådgivning kan lämnas av en advokat eller en biträdande jurist i nästan alla slags rättsliga angelägenheter under högst en tinune. Rådgivningen är öppen för alla oavsett inkomst. Den lämnas mot en fast avgift.

Under de år som gått sedan RHL trädde i kraft har flera lagändringar ge­nomförts bl.a. i syfte att nedbringa statens kostnader för rättshjälpen. Inte minst har detta reformarbete varit inriktat på den allmänna rättshjälpen. En annan linje i reformarbetet har varit att rationalisera administrationen av rättshjälpen.

En större reform genomfördes år 1980 (prop. 1978/79:90, bet. 1978/79:JuU30, rskr. 1978/79:268), då domstolar och vissa andra myndighe­ter fick vidgade befogenheter att besluta i rättshjälpsfrågor samtidigt som de vid lagens tillkomst inrättade rättshjälpsnämnderna minskade från sex till fyra.

Åren 1981 och 1982 höjdes rättshjälps- och rådgivningsavgifterna (prop. 1980/81:20, bet. 1980/81:JuU17, rskr. 1980/81:65; prop. 1981/82:28, bet. 1981/82:JuU19, rskr. 1981/82:105). Då slopades också möjligheterna till rättshjälp i vissa typer av ärenden, bl.a. för att upprätta äktenskapsförord och testamente. År 1982 begränsades även möjligheterna att i vissa fall få rättshjälp innan ett annat likartat mål, s.k. pilotfall, avgjorts (prop. 1981/82:28, bet. 1981/82:JuU52, rskr. 1981/82:320). År 1983 undantogs fas­tighetstvister från rättshjälpsområdet och möjligheterna till biträde i bodel­ningsärenden begränsades. Vidare infördes en ny avgift, tilläggsavgift, som beräknas med utgångspunkt i rättshjälpsbiträdets arvode (prop. 1982/83:61, bet. 1982/83:JuU19, rskr. 1982/83:172).

Genom ändringar i 21 kap. rättegångsbalken (prop. 1983/84:23, bet. 1983/84:JuU7, rskr. 1983/84:50) begränsades från den 1 januari 1984 rätten till offentlig försvarare åt misstänkt i brottmål.

År 1988 inskränktes möjligheterna att få allmän rättshjälp i ytterligare ty­
per av tvister där ersättning i stället kan utgå genom försäkringar av olika
slag (prop. 1987/88:73, bet. 1987/88:JuU21, rskr. 1987/88:193). Besparing­
arna som härigenom uppkom begränsades emellertid genom att rättshjälps­
avgifterna halverades och att den övre inkomstgränsen för rätt till allmän
   17

2 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 109


 


rättshjälp höjdes. Rättshjälpsavgifternas anknytning till basbeloppet, som     Prop. 1992/93:109 tagits bort år 1983, återinfördes samtidigt.

Den 1 juli 1989 infördes generösare regler för rätt till allmän rättshjälp i fastighetstvister och patientskadeärenden (prop. 1988/89:117, bet. 1988/89:JuU19, rskr. 1988/89:259).

Den 1 januari 1991 inrättades en enda rikstäckande rättshjälpsmyndighet och genomfördes en omfattande datorisering av rättshjälpssystemet.

Även om det reformarbete som ägt rum har varit kostnadsdämpande framför allt såvitt avser den allmänna rättshjälpen har reformerna inte på något avgörande sätt kunnat bromsa ökningen av statens kostnader för rätts­hjälpen i stort.

Den reform som genomfördes år 1988 skulle vara kostnadsneutral, och de grundläggande målsättningarna för rättshjälpen skulle stå fast. Riksrevi­sionsverket konstaterar i sin rapport att 1988 års reform innebar en fördyring för staten med omkring 15 miljoner kronor.

I rapporten analyserar Riksrevisionsverket kostnadsutvecklingen för åren 1986-1990. För hela rättshjälpsområdet ökade kostnaderna med 63 procent under perioden. Mest ökade kostnaderna för rättshjälp genom offentligt bi­träde (98 procent) och därefter kostnaderna för misstänkt i brottmål (74 pro­cent). Den minsta ökningen hade den allmänna rättshjälpen (43 procent). Enligt Riksrevisionsverket är utvecklingen av timkostnadsnormen, dvs. den beräkningsgrund som i allmänhet används för att bestämma ersättning till de juridiska ombuden, en viktig förklaring till kostnadsökningen. Normens ökning förklarar ungefär hälften av hela kostnadsökningen. Riksrevisions­verket konstaterar också att den tid ombuden debiterar för ett ärende har ökat i genomsnitt. En annan viktig förklaring till kostnadsökningarna är den kraftiga ökningen av antalet rättshjälpsärenden med offentligt biträde. Detta beror enligt Riksrevisionsverket dels på ändringar i lagstiftningen, dels på en kraftig ökning av antalet asylsökande.

En annan förklaring till senare tids ökade anslagsbelastning är att juri­diska tjänster sedan den 1 januari 1991 är mervärdesskattepliktiga.

Enligt Domstolsverkets anslagsframställning för 1992/93-1994/95 (s. 203) beräknades kostnaderna för innevarande budgetår bli 257,6 miljoner kronor för allmän rättshjälp, 298,3 miljoner kronor för rättshjälp åt misstänkt i brottmål, 152,4 miljoner kronor för rättshjälp genom offentligt biträde, 1,8 miljoner kronor för rådgivning och 11,3 miljoner kronor för målsägandebi­träde.

Enligt Domstolsverkets anslagsframställning för budgetåret 1993/94 (s. 123 och 130) beräknas belastningen pä rättshjälpsanslaget bli över 800 miljoner kronor för innevarande budgetår, varav 312,5 miljoner kronor för allmän rättshjälp, 343 miljoner kronor för rättshjälp åt misstänkt i brottmål, 178,2 miljoner kronor för rättshjälp genom offentligt biträde, 1,4 miljoner kronor för rådgivning och 13 miljoner kronor för målsägandebiträde.

Riksrevisionsverket har i sin rapport uppskattat besparingseffekterna av vissa tänkbara åtgärder, t.ex. en höjning av egenavgiftema och en sänkning av inkomstgränsen för allmän rättshjälp. Verket lämnar också olika uppslag till hur man skulle kunna uppnå ytterligare besparingar, exempelvis genom

18


 


effektivare mtiner för omprövning av beslut om rättshjälp och en skärpt kostnadskontroll.

Jag skall nu ta upp vissa frågor om ändringar i rättshjälpssystemet för att uppnå de besparingar för staten som har beslutats. Enligt min nlening krävs en kombination av olika åtgärder för att nå detta mål. Jag föreslår därför vissa lagändringar. För att ge en heltäckande bild redovisar jag också mina ställningstaganden till andra åtgärder som bör genomföras men som inte krä­ver riksdagens beslut liksom andra åtgärder som bör kunna genomföras på sikt. Min utgångspunkt i detta arbete är att de begränsade resurser som i dagens samhällsekonomiska situation står till buds skall sättas in på de områ­den där de bäst behövs och komma de människor till del som bäst behöver rättsligt bistånd. Att detta är nödvändigt torde stå klart för envar i ljuset av de utomordentliga påfrestningar som Sveriges ekonomi för närvarande är utsatt för.

Jag är medveten om att den närmare innebörden av begreppet rättshjälp har varierat och förändrats över tiden. Inte minst det statsfinansiella läget har föranlett dessa anpassningar. De besparingar som nu krävs på rätts­hjälpsonuådet kräver ytterligare anpassningar. Det finns dock en gräns för hur långt man kan gå. Det gäller att vidmakthålla rättshjälpens gmndläg­gande syfte, att fungera som ett slags yttersta skyddsnät; ett skyddsnät som skall fånga upp dem som inte kan få rättsligt bistånd på annat sätt.


Prop. 1992/93:109


2.2 Den allmänna rättshjälpens förhållande till försäkringar

Min bedömning: Inga förändringar genomförs nu i fråga om den all­männa rättshjälpens förhållande till rättsskyddsförsäkringar. På sikt bör dock den allmänna rättshjälpen göras generellt subsidiär till rätts­skyddsförsäkringar på så sätt att rättshjälp inte får beviljas i angelä­genheter som omfattas av rättsskyddsförsäkringar eller liknande rätts­skydd.


Utkastet: Den allmänna rättshjälpen görs generellt subsidiär till rätts­skyddsförsäkringar på så sätt att rättshjälp inte får beviljas i angelägenheter som omfattas av en rättsskyddsförsäkring eller liknande rättsskydd. Har den rättssökandes egna kostnader i ärendet uppgått till minst tre gånger basbe­loppet (96 600 kronor för år 1992) får dock allmän rättshjälp beviljas.

Överläggningama i Justitiedepartementet: Av dem som yttrat sig över för­slaget i utkastet är de flesta kritiska. Kritiken gäller främst avsaknaden av analyser om vilka närmare konsekvenser förslaget medför. Övriga kommen­terar inte förslaget.

Skälen för min bedömning: Med rättsskyddsförsäkring avses en försäkring som ersätter försäkringstagarens kostnader för det rättsliga förfarandet i tvister som han är inblandad i. Rättsskyddsförsäkringens omfattning över­ensstämmer på många punkter med den allmänna rättshjälpens. Flera bety­delsefulla skillnader finns dock. En sådan är att rättsskyddsförsäkringen inte omfattar tvister med anknytning till äktenskapsskillnad. En annan är att


19


 


rättsskyddsförsäkringen till skillnad från rättshjälpen ersätter också den     Prop. 1992/93:109 rättssökandes kostnad för vad han har ålagts att utge i ersättning för motpar­tens rättegångskostnader.

Det sammanlagda ersättningsbeloppet i varje enskilt ärende är begränsat i rättsskyddsförsäkringen. De högsta beloppen som betalas ut varierar mellan olika försäkringar.

Rättsskyddsförsäkringen utgör ofta en obligatorisk del av en paketförsäk­ring, dvs. en försäkring som innehåller flera delar. I många fall är rätts­skyddsförsäkringen kopplad till visst slag av egendom. Rättsskydd utgör så­lunda ett moment i den frivilliga halvförsäkringen för motorfordon. Rätts­skydd ingår vidare som ett moment i villaförsäkring, husvagnsförsäkring, båtförsäkring och reseförsäkring. Även i en vanlig hemförsäkring ingår ett rättsskyddsmoment.

Vid rättshjälpslagens tillkomst förutsattes (prop. 1972:4 s. 240) att rätts­hjälpen skulle vara primär i förhållande till eventuella försäkringar, dvs. rättshjälp skulle utgå oavsett om rättsskydd fanns eller inte. Under årens lopp har dock undantag gjorts från den principen på kostnadsmässigt viktiga områden. I fråga om angelägenheter som rör fastigheter och byggnader har sålunda alltsedan år 1983 den allmänna rättshjälpen varit subsidiär till rätts­skyddsförsäkringar. År 1988 begränsades också - på grandval av motsva­rande överväganden - den allmänna rättshjälpen i skadeståndsärenden.

I Riksrevisionsverkets uppdrag ingick att överväga om det fanns ytterli­gare områden, där rättshjälpen kunde göras subsidiär i förhållande till för­säkringar av olika slag. Riksrevisionsverket har också analyserat förutsätt­ningarna för att föra över ansvaret för den allmänna rättshjälpen från staten till privata försäkringsbolag. I rapporten (kap. 6) redovisar Riksrevisions­verket såväl fördelar som nackdelar med en sådan lösning. Riksrevisionsver­ket anser dock att nackdelarna överväger och förordar därför att staten tills vidare behåller huvudmannaskapet för den allmänna rättshjälpen.

Jag delar Riksrevisionsverkets bedömning att ansvaret för den allmänna rättshjälpen inte helt kan föras över till försäkringsbolagen. Liksom Riksre­visionsverket kan jag se uppenbara risker med ett sådant överförande. Många människor, som saknar t.ex. hemförsäkring, skulle stå utan rättsligt skydd. Jag är alltså inte beredd att lägga fram något sådant förslag. Däremot anser jag att det är möjligt att gå ytterligare ett steg när det gäller den all­männa rättshjälpens förhållande till rättsskyddsförsäkringar.

Kravet att åstadkomma besparingar inom rättshjälpsområdet är svårt för att inte säga omöjligt att förena med kravet på att den enskilde skall ha möj­lighet att ta till vara sina rättsliga intressen oberoende av sin ekonomiska situation. Det gäller att göra det bästa av situationen och utforma rätts­hjälpssystemet så att det erbjuder ett reellt ekonomiskt stöd men bara när det finns ett berättigat behov av bistånd. I det nu rådande statsfinansiella läget måste rättshjälpsresurserna i än högre grad än tidigare koncentreras till de områden där de bäst behövs.

Det är mot den nu tecknade bakgmnden som man skall se förslaget i det
utkast som diskuterades vid överläggningarna. I utkastet föreslogs att den
allmänna rättshjälpen generellt skall göras subsidiär i förhållande till rätts­
skyddsförsäkringar på så sätt att allmän rättshjälp inte får beviljas i angelä-
     20


 


genheter som omfattas av rättsskyddsförsäkring eller något liknande rätts-     Prop. 1992/93:109 skydd. Enligt utkastet skulle bestämmelsen tillämpas om den rättssökande hade en rättsskyddsförsäkring. Något krav på att den rättssökande borde ha haft en försäkring - så som är fallet beträffande bl.a. fastighetstvister - ställ­des således inte upp.

Utkastet innehöll vidare ett undantag som i princip var utformat efter mönster av den bestämmelse som år 1989 infördes för bl.a. fastighets tvister i 8 § andra stycket RHL (prop. 1988/89:117). Det innebar att allmän rättshjälp skulle kunna beviljas när rättsskyddsförsäkringen inte längre täcker kostna­derna. I utkastet anfördes bl.a. följande beträffande denna s.k. ventil:

"Principen bör vara att rättshjälp skall kunna beviljas först när rättsskydds­försäkringen faktiskt har utnyttjats fullt ut. Eftersom försäkringsbolagen inte tar slutlig ställning till kostnadsanspråken förrän tvisten är slutligt av­gjord är det dock inte möjligt att knyta beslutet om rättshjälp till det förhål­landet att försäkringsersättningen till fullo har förbrukats. I stället bör regeln konstrueras på samma sätt som i fråga om fastighetstvister, dvs. i lagtexten anges ett gränsbelopp som kostnaderna i tvisten minst skall ha uppgått till för att rättshjälp skall kunna beviljas. Detta gränsbelopp bör ligga så nära rättsskyddsförsäkringamas högsta belopp som möjligt. Det är därför lämp­ligt att bestämma gränsen till tre gånger basbeloppet, vilket motsvarar det högsta belopp rättsskyddsförsäkringaraa vanligtvis bmkar ersätta och det belopp som redan gäller för fastighetstvister. Rättshjälp skall alltså kunna beviljas när den rättssökandes egna kostnader i angelägenheten har uppgått till minst tre gånger det basbelopp som anges i 6 § första stycket RHL, dvs. 96 600 kronor för år 1992. Eftersom det är fråga om sökandens egna kostna­der blir det inte aktuellt att ta hänsyn till motpartskostnader. Endast kostna­der av sådant slag som kan antas komma att betalas från den rättssökandes rättsskydd skall beaktas vid bedömningen av om gränsbeloppet uppnåtts el­ler inte. Den myndighet som skall besluta i rättshjälpsärendet skall också göra den bedömningen. Det torde i de flesta fall vara fråga om kostnader för ombudsarvode, utredning och bevisning. Bedömningen av vilka kostnader som kan godtas får ytterst göras mot bakgrund av vad försäkringsvillkoren föreskriver och vad som sålunda kan antas komma att betalas ut försäkrings­vägen. Detta innebär t.ex. att självrisk på försäkringen inte kan åberopas som en ersättningsgill kostnad eftersom denna kostnad betalas av den rätts­sökande och inte från rättsskyddet."

Vid överläggningarna i Justitiedepartementet framfördes kritik mot den i ut­
kastet föreslagna lösningen från bl.a. advokathåll och från försäkringsbola­
gen. En gemensam synpunkt som framfördes av kritikerna var att förslagets
konsekvenser i olika hänseenden inte har utretts tillräckligt. Från bl.a. advo­
kathåll befarades att förslaget skulle kunna leda till orättvisor mellan dem
som har och dem som inte har rättsskyddsförsäkring. Försäkringsbolagen
sade sig inte kunna garantera att rättsskyddsförsäkringarna behålls i nuva­
rande form i framtiden. Det kan t.ex. bli fråga om att konstmera rättsskyd­
det som en tilläggsförsäkring som många människor inte skulle utnyttja.
Man kunde också räkna med premiehöjningar som följd av förslaget. Kritik
riktades också mot utformningen av ventilen eftersom de högsta belopp som
ersätts ur olika rättsskyddsförsäkringar varierar mellan olika typer av försäk­
ringar och olika bolag. Från flera håll efterlystes mer fördjupade ekono­
miska analyser och beräkningar.
                                                          _..


 


För egen del instämmer jag i den principiella uppfattning som redovisas i utkastet, nämligen att den allmänna rättshjälpen generellt bör vara subsidiär i förhållande till rättsskyddsförsäkringar och liknande rättsskydd på så sätt att rättshjälp inte får beviljas i angelägenheter som omfattas av rättsskydd. Enligt min mening skulle en sådan ordning innebära att rättshjälpens karak­tär av social skyddslagstiftning renodlas, utan att människor som saknar rättsskydd ställs utanför möjligheten till rättsligt bistånd. Jag är emellertid medveten om att det finns invändningar mot förslagets utformning och att det finns skäl för att ytterligare studera saken innan ett definitivt lagförslag läggs fram. Bl.a. bör analyseras hur stora besparingarna skulle bli på rätts­hjälpsanslaget och därmed i sin tur vilka ekonomiska konsekvenser förslaget kan få för försäkringsbolagen. En annan, inte helt okomplicerad, fråga är utformningen av den s.k. ventilen. Svårigheten beror främst på att rätts­skyddsförsäkringarnas högsta belopp varierar mellan bolagen samtidigt som gränsbeloppet för rättshjälpen rimligen måste sättas så nära rättsskyddsför­säkringarnas högsta belopp som möjligt. För närvarande uppgår rätts­skyddsförsäkringarnas högsta belopp mestadels till 75 000 kronor eller till tre gånger basbeloppet. Men det förekommer andra - ibland betydligt högre -belopp. Försäkringsbolagen bör också få bättre tid att anpassa sig till nyord­ningen.

Jag vill därför inte nu föreslå några förändringar när det gäller den all­männa rättshjälpens förhållande till rättsskyddsförsäkringar. Jag har emel­lertid siktet inställt på att den tilltänkta förändringen av rättshjälpens förhål­lande till annat rättsskydd skall kunna genomföras längre fram.


Prop. 1992/93:109


2.3 Allmän rättshjälp till näringsidkare

Min bedömning: Rättshjälpslagens regler om allmän rättshjälp för nä­ringsidkare ändras inte.


Utkastet innehöll samma bedömning.

Överläggningama i Justitiedepartementet: Inga erinringar framfördes.

Skälen för min bedömning: Huvudregeln enligt 8 § första stycket 3 RHL är att allmän rättshjälp inte får beviljas den som är eller har varit näringsid­kare i angelägenhet som uppkommit i näringsverksamheten. Undantag görs dock om det ändå finns skäl för rättshjälp med hänsyn till verksamhetens art och begränsade oinfattning, näringsidkarens ekonomiska och personliga förhållanden och omständigheterna i övrigt. Bestämmelsen fick sitt nuva­rande innehåll genom en lagändring år 1980 (prop. 1978/79:90, bet. 1978/79:JuU30, rskr. 1978/79:268). Ändringen innebar en försiktig utvidg­ning av möjligheten för näringsidkare att få allmän rättshjälp. Ett förtydli­gande av lagtexten gjordes i samband med 1988 års rättshjälpsreform (prop. 1987/88:73 s. 43).

Bakom ordningen att en näringsidkare som regel inte får allmän rättshjälp i angelägenhet som har samband med näringsverksamheten ligger tanken att


22


 


rättshjälpen är en social förmån som i första hand bör ge skydd för oförut­sedda händelser som berör enskildas personliga och ekonomiska förhållan­den.

Alltsedan rättshjälpslagens tillkomst har det diskuterats i vilken utsträck­ning allmän rättshjälp skall kunna beviljas näringsidkare i rättsliga angelä­genheter som rör näringsverksamheten. Somjag tidigare nämnt bör de be­sparingskrav vi nu står inför leda till en ytterligare koncentration av rätts­hjälpsresurserna till de områden där de bäst behövs. Det måste mot denna bakgrund ifrågasättas om de nuvarande reglerna beträffande rättshjälp för näringsidkare kan ändras i kostnadsdämpande syfte.

Något som starkt talar för begränsningar i näringsidkamas rätt till allmän rättshjälp är att de kan försäkra sig mot kostnader för tvister som kan upp-konrnia med anledning av näringsverksamheten genom s.k. företagarförsäk-ringar. Näringsidkare har ofta också möjlighet att få hjälp av branschorgani­sationer och liknande.

I det utkast till lagrådsremiss som diskuterades vid överläggningarna i Ju­stitiedepartementet föreslogs inga ändringar när det gäller näringsidkares rätt till allmän rättshjälp. Ställningstagandet motiverades främst av att en stor del av de rättshjälpsärenden som rör näringsidkare automatiskt skulle försvinna om den allmänna rättshjälpen generellt blir subsidiär i förhållande till rättsskyddsförsäkringar. Jag är, somjag nyss redovisat (avsnitt 2.2), inte beredd att redan i detta lagstiftningsärende föreslå en sådan ändrad ordning. Jag är inte heller beredd att på det föreliggande materialet föreslå några andra ändringar när det gäller näringsidkares rätt till allmän rättshjälp. Den nuvarande regleringen är redan mycket restriktiv och de besparingar som kan göras på området är enligt preliminära beräkningar relativt måttliga. Jag föreslår därför inte nu några ändringar när det gäller näringsidkares rätt till allmän rättshjälp.


Prop. 1992/93:109


2.4 Alhnän rättshjälp i vissa familjemål

Min bedömning: Nuvarande regler behålls oförändrade.


Utkastet innehöll samma bedömning.

Överläggningama i Justitiedepartemenetet: Ingen erinran lämnades.

Skälen för min bedömning: Riksrevisionsverket har i sin rapport (s. 64) ta­git upp ett par ärendekategorier på familjerättens område där den allmänna rättshjälpen enligt verkets mening skulle kunna begränsas. Det gäller dels vårdnadsärenden, där Riksrevisionsverket för fram tanken på att s.k samar-betssamtal skall ha prövats innan allmän rättshjälp kan komma ifråga, dels inskränkningar i ärenden som avser gemensam ansökan om äktenskapsskill­nad. Verket uppskattar statens kostnader för rättshjälp i sådana äktenskaps­skillnadsärenden till mellan 20 och 25 miljoner kronor. Riksrevisionsverket pekar här på möjligheterna att ersätta allmän rättshjälp med rådgivning, överlåta beräkningen av under hållsbelopp till försäkringskassorna samt att utveckla information och blanketter för att parterna själva i större utsträck­ning skall kunna administrera äktenskapsskillnaden.


23


 


Domstolsutredningen tar i sitt betänkande (SOU 1991:106) Domstolarna Prop. 1992/93:109 inför 2000-talet, som för närvarande bereds inom Justitiedepartementet, upp frågor som rör familjemålen (betänkandet del A, s 57 ff). Bl.a. redovisas ett finländskt system där föräldrar kan lösa vårdnads- och umgängesfrågor genom avtal, som fastställs av socialnämnden. Några ändringar föreslås dock inte, även om utredningen konstaterar att det finns mycket som talar för att en lösning motsvarande den finländska skulle vara en framkomlig väg. Ge­nom en sådan ordning skulle skapas förutsättningar för lösningar som är gmndade på frivilliga överenskommelser, samtidigt som det kan medföra en avlastning på domstolarna. Utredningen föreslår inte heller några ändringar när det gäller hanteringen av mål om underhållsbidrag med hänvisning till att frågorna övervägs i annan ordning inom regeringskansliet med sikte bl.a. på en lösning som minskar problemen med s.k. skenprocesser.

I en nyligen inom Socialdepartementet upprättad promemoria. Ensamför­älderstöd (Ds 1992:53), förslås nya regler för beräkning av bidrag till ensam­stående föräldrar med barn. Enligt förslaget skall bidragsförskottet i fortsätt­ningen vara ett rent förskott på fastställt underhållsbidrag. Samhällsstödet, som alltså frikopplas från underhållsbidraget, skall inte längre utgå som ut­fyllnadsbidrag utan i form av ett inkomstprövat bostadsbidrag. Genom dessa förslag torde man bl.a. kunna komma tillrätta med de s.k. skenprocesserna, dvs. processer som föranleds av att försäkringskassan inte godtar ett fast­ställt underhållsbidrag. Promemorian har remissbehandlats.

Eftersom sålunda centrala frågor på familjerättens område för närvarande är under beredning i olika sammanhang är jag inte beredd att nu föreslå några ändringar när det gäller allmän rättshjälp i angelägenheter som avser äktenskapsskillnad, underhållsbidrag eller vårdnad. Vid överläggningarna i Justitiedepartementet framfördes ingen annan uppfattning. Jag nöjer mig därför med att konstatera att ändringar i den familjerättsliga lagstiftningen får återverkningar också på rättshjälpskostnaderna. Om exempelvis det av Domstolsutredningen redovisade finländska systemet beträffande vårdnads-och umgängesfrågor skulle införas i Sverige torde det kunna leda till mins­kade rättshjälpskostnader. Om förslaget i Socialdepartementets promemo­ria leder till lagstiftning torde å ena sidan enskilda parter få ett mer direkt intresse av att underhållsbidraget fastställs på en riktig nivå, vilket torde leda till en ökad belastning på rättshjälpsanslaget. Å andra sidan kan man räkna med en minskad belastning på rättshjälpsanslaget om man kan konmia till­rätta med skenprocessema.

Jag återkommer senare till olika frågor om rättshjälpstaxor på familjerät­tens område (avsnitt 2,9).

24


 


2.5 Egenavgifter i ärenden med allmän rättshjälp


Prop. 1992/93:109


 


Mitt förslag: De avgifter som de rättssökande skall betala höjs. En rättssökande som beviljas allmän rättshjälp skall i princip alltid betala en inkomstrelaterad grundavgift om minst 440 kronor. Grundavgiften ersätter det nuvarande maximibeloppet för rättshjälpsavgiften. Ut­över grundavgift skall alla rättshjälpstagare som har en beräknad års­inkomst över ett basbelopp bidra till kostnadema genom att betala tilläggsavgift. Tilläggsavgiften är både inkomst- och kostnadsrelate­rad och skall till skillnad från i dag beräknas på i princip samtliga kost­nader i ärendet. I de lägre inkomstskikten utgår tilläggsavgift efter en procentuell andel av kostnaderna som är lika med den som nu gäller, dvs. tio procent. I inkomstlägen mellan tre och fem basbelopp utgår tilläggsavgift med tjugo procent av kostnaderna, medan avgiften upp­går till trettio procent i de högsta inkomstlägena. Tilläggsavgiften kan dock aldrig bli högre än tre gånger gAndavgiften. Om biträde har för­ordnats skall tilläggsavgiften avseende arbete, tidsspillan och utlägg betalas till biträdet allteftersom kostnaderna uppstår.

Utkastet överensstämmer med mitt förslag.

Överläggningama i Justitiedepartementet: I allt väsentligt tillstyrks eller länmas förslaget utan erinran. Dock framförs vissa synpunkter på olika en­skildheter i förslaget.

Skälen för mitt förslag:

Gällande regler

Avgiftssystemet i rättshjälpslagstiftningen innehåller både preliminära och slutliga avgifter. Depreliminära avgiftema - maximibeloppet för rättshjälps­avgiften och det högsta beloppet för tilläggsavgiften - fastställs när rättshjäl­pen beviljas. De slutliga avgiftema - rättshjälpsavgiften och tilläggsavgif­ten - fastställs när den rättsliga angelägenheten har avslutats eller när rätts­hjälpen upphör. När angelägenheten har avslutats gör Rättshjälpsmyndighe­ten avräkning bl.a. mellan den rättssökande och staten. Först då kan man se exakt hur mycket den rättssökande skall betala av kostnaderna för rättshjäl­pen och hur mycket staten skall betala.

Nivån på maximibeloppet bestäms, när det gäller fysisk person, med hän­syn till sökandens årsinkomst, försöijningsbörda, förmögenhetsinnehav och skuldsättning. Domstolsverket meddelar med stöd av 22 § rättshjälpsförord­ningen (1979:938) föreskrifter för beräkning av maximibeloppet (DVFS 1991:24, B28). Maximibeloppet för rättshjälpsavgiften fastställs i samband med att allmän rättshjälp beviljas. Det skall i princip betalas i förskott av sökanden. Vid allmän rättshjälp med biträdesförordnande betalas maximi-belopppet till biträdet eller, i bodelningsärenden, till bodelningsförrättaren. I andra fall betalas maximibeloppet till staten. Maximibeloppet utgör den högsta fasta avgift som sökanden normalt sett betalar för sin rättshjälp, men


25


 


om sökandens inkomster förändras under ärendets gång kan maximibelop-     Prop. 1992/93:109 pet ändras.

Grundbelopp kallas det maximibelopp för rättshjälpsavgiften som skall betalas av en sökande som inte har en högre beräknad årsinkomst än som motsvarar två gånger basbeloppet (64 400 kronor för år 1992). Om sökanden bidrar till underhållet av exempelvis make eller barn höjs inkomstgränsen med ett halvt basbelopp för var och en till vilkens underhåll han bidrar. Grundbeloppet uppgår för år 1992 till 890 kronor. Sedan den Ijuli 1988 be­stäms gmndbeloppet till samma belopp som timkostnadsnormen.

I samband med att rättshjälp med biträdesförordnande beviljas fastställs fömtom maximibeloppet för rättshjälpsavgiften även det belopp vartill till-läggsavgiften högst kan uppgå. Om ersättningen till biträdet för arbete över­stiger en femtedel av basbeloppet utgår tilläggsavgift med tio procent på det överstigande beloppet. Om ersättningen till biträdet är lägre utgår ingen till-läggsavgift alls. Är rättshjälpsavgiften högre än ett belopp som motsvarar en femtedel av basbeloppet beräknas tilläggsavgift endast på 4en del av biträ­dets ersättning för arbete som överstiger rättshjälpsavgiften. Högsta belopp för tilläggsavgiften är maximerat till ett belopp som uppgår till två gånger sökandens maximibelopp för rättshjälpsavgiften. Tilläggsavgiften skall till skillnad från maximibeloppet för rättshjälpsavgiften inte erläggas i förskott i sin helhet, utan sökandens biträde fömtsätts avkräva sökanden ett skäligt förskottsbelopp allteftersom kostnader för biträdets arbete uppkommer (prop. 1982/83:61 s. 22). Om maximibeloppet för rättshjälpsavgiften jämkas, jämkas även högsta beloppet för tilläggsavgiften i motsvarande mån.

Mina utgångspunkter för förändrade regler

Bland de tänkbara besparingsåtgärder som nämndes i 1992 års budgetpropo­sition togs frågan om den enskilde rättssökandens möjlighet att bära en större andel av kostnaderna för rättshjälpen upp. Det framhölls att det också gäller att hitta ett system som kan bidra till en ökad kostnadsmedvetenhet hos den enskilde rättssökande.

Riksrevisionsverket anser i sin rapport (s. 63) att förändringar av nivån på egenavgifteraa bör övervägas. Syftet med detta skulle vara att åstadkomma ett större kostnadsmedvetande bland rättshjälpstagarna. Riksrevisionsver­ket har beräknat att drygt hälften, 54 procent, av de fastställda rättshjälpsav­gifterna var mindre än 350 kronor. En tredjedel, 35 procent, av avgifterna fastställdes till noll kronor medan 30 procent låg i intervallet 351 till 1 670 kronor. Domstolsverket har i anslagsframställningen 1992/93-1994/95 angett den genomsnittliga avgiften under år 1990 till 846 kronor. Tilläggsavgift fast­ställdes i 27 procent av ärendena och den genomsnitfliga tilläggsavgiften var 680 kronor.

En person utan allmän rättshjälp har alltid anledning att göra processeko-
nomiska överväganden innan han ger sig in i en rättegång. Rättshjälpssyste­
met bör enligt min mening vara utformat på ett sådant sätt att liknande pro­
cessekonomiska bedömningar görs även då parten har beviljats rättshjälp.
Ett avgiftssystem måste alltså konstrueras så att det ger den enskilde anled­
ning att göra dessa bedömningar.
                                                        26


 


Fram till den 1 maj 1983 bidrog rättshjälpshavaren till kostnaderna endast Prop. 1992/93:109 genom att betala en fast avgift. När ärendet fortskridit så långt att kostna­derna överskridit maximibeloppet för rättshjälpsavgiften var den fortsatta behandlingen i princip helt kostnadsfri för honom. Det är givet att en sådan ordning inte bidrar till att stärka kostnadsmedvetandet. Genom införandet av en tilläggsavgift år 1983 (prop. 1982/83:61) hoppades man uppnå ett ökat kostnadsmedvetande hos rättshjälpstagarna och motverka uppkomsten av stora och för staten dyrbara processer. Enligt min mening är de nuvarande reglerna emellertid inte så utformade att de ger den enskilde anledning att göra processekonomiska överväganden i den utsträckning som man rimligen kan kräva.

Det är samtidigt ofrånkomligt att åtgärder för att stärka kostnadsmedve­tandet lätt hamnar i konflikt med intresset att hålla de enskildas egenavgifter på en rimlig nivå. Det gäller alltså att hitta en systemkonstmktion av egenav­giftema som i rimlig utsträckning tillgodoser båda dessa intressen.

Det nuvarande systemet för egenavgifter har kritiserats för att vara alltför komplicerat och detaljerat. Att systemet har utformats på ett sådant sätt kan sägas vara en följd av ambitionen att varje rättssökande utifrån sin individu­ella förmåga skall bidra till kostnadema för rättshjälpen. Detta är en ambi­tion somjag anser i princip bör vidmakthållas. Samtidigt måste man komma ihåg att ambitionen att uppnå ett fullkomligt rättvist system alltid tenderar att medföra en vidlyftig och dyr administration. Riksrevisionsverket konsta­terar dock (rapporten s. 44) att de förändringar som gjorts av de administra­tiva rutinerna mnebär att hanteringen vid myndigheterna är relativt smidig.

För att uppnå de beslutade besparingarna på rättshjälpsanslaget och för att främja kostnadsmedvetenheten föreslårjag vissa ändringar i avgiftssyste­met. Jag hade helst sett att vi samtidigt därmed hade kunnat förenkla reg­leraa för beräkning av avgifterna. Jag hade således gärna velat tillmötesgå det önskemål Domstolsverket framfört under ärendets beredning om att slopa begreppet gmndbelopp i rättshjälpslagen. Ett i gmnden helt förändrat avgiftssystem kräver dock mer ingående överväganden och analyser än som varit möjliga att göra på det föreliggande materialet. Ett ändrat avgiftssy­stem försvårar dessutom möjligheterna att med någon säkerhet garantera att förändringarna leder till de avsedda besparingseffekterna. Mitt förslag byg­ger därför på det nuvarande systemet. Förslaget innehåller likväl vissa för­enklingar jäinfört med det nuvarande systemet. Vid överläggningarna i Ju­stitiedepartementet framförde Rättshjälpsmyndigheten tanken på att ta ut lägre avgifter i utomprocessuella ärenden än i ärenden som behandlas av domstol. En annan tanke, som framfördes från bl.a. domstolshåll, är att ny avgift skall erläggas i högre instans eller att rättshjälpen skall omprövas i samband med överklagande. Det finns inom ramen för detta lagstiftnings­ärende inte utrymme för att gå fram med sådana lösningar. Jag har emeller­tid tagit de olika uppslagen till mig och avser att närmare låta undersöka de­ras fördelar och nackdelar.

I stora drag är mitt förslag i detta ärende uppbyggt så att den rättssökande
alltid skall betala en viss inkomstrelaterad avgift, en gmndavgift, i samband
med att rättshjälp beviljas. Utöver gmndavgiften skall en tilläggsavgift beta­
las. Den skall vara relaterad både till den rättssökandes inkomst och till kost-
   27


 


naderna i ärendet. Tilläggsavgift skall beräknas på inte bara biträdets ersätt- Prop. 1992/93:109 ning för arbete, utan på samtliga rättshjälpskostnader enligt 9§ andra stycket RHL och den bör i princip betalas allteftersom kostnaderna upp­kommer. På så sätt skärps kostnadsmedvetandet inte bara hos rättshjälpsta­garna utan också hos biträdena. När ärendet har avslutats skall Rättshjälp­smyndigheten precis som idag fastställa de slutliga avgifterna och göra avräk­ning. Mitt förslag överensstämmer i allt väsentligt med förslaget i utkastet. Vid överläggningarna i Justitiedepartementet har förslaget mottagits genom­gående positivt. Vissa synpunkter har lämnats på enskildheter i förslaget. Jag återkommer till dem i det följande. Jag skall nu närmare presentera mina förslag till ändrade regler.

Grundavgift (och grundbelopp)

En rimlig utgångspunkt bör vara att det alltid skall kosta den rättssökande något att få allmän rättshjälp, precis som det alltid kostar något att t.ex. gå till läkare eller tandläkare. En avgift bör därför alltid tas ut i ärenden med allmän rättshjälp. Maximibeloppet lär väl en gång ha varit tänkt att spegla den rättssökandes maximala betalningsförmåga. Sedan dess har emellertid även tilläggsavgift, som bygger på ett annat synsätt, införts. Mina förslag in­nebär bl.a. att tilläggsavgiften får en alltmer framträdande roll när det gäller avgiftsuttaget samtidigt som en fast avgift i princip alltid skall tas ut. Jag före­slår därför att det nuvarande maximibeloppet i stället betecknas g/wndavgiyj. Grundavgiften bör, liksom hittills maximibeloppet, vara inkomstrelaterad.

När det gäller frågan om till vilken nivå den lägsta gmndavgiften bör be­stämmas kan olika lösningar tänkas. En lämplig utgångspunkt kan vara att den minst skall motsvara ansökningsavgiften i ett tvistemål vid domstol, dvs. 350 kronor. De nu gällande reglerna utgår från &n grundbelopp som fastställs för varje kalenderår (11 § RHL; 890kronor för år 1992). Enligt 12§ RHL utgör maximibeloppet för samtliga rättssökande som har en årsinkomst som inte överstiger två gånger basbeloppet (64400 kronor för år 1992) gmndbe­loppet, dvs. 890 kronor. Med stöd av Domstolsverkets föreskrifter på områ­det (DVFS 1991:25, B29) sätts dock maximibeloppet generellt ned för dem med lägst inkomster. Detta innebär att ingen avgift alls betalas i inkomstlä­gen upp till ett basbelopp (32 200 kronor) och att avgiften sätts ned till 400 kronor i inkomsflägen mellan ett och ett och ett halvt basbelopp (32 200-48 300 kronor).

Det är av flera skäl ändamålsenligt att i rättshjälpslagstiftningen behålla
den basbeloppsanknytning som återinfördes år 1988 (prop. 1987/88:73, bet.
1987/88:JuU21, rskr. 1987/88:193). Det basbelopp som beaktas i rättshjälp­
ssammanhang är det basbelopp som gällde året innan rättshjälp begärs (6 §
första stycket RHL). Av skäl somjag nyss var inne på bör också gmndbelop­
pet behållas. Jag förordar mot denna bakgmnd att gmndavgiften för de
rättssökande som har en beräknad årsinkomst som inte överstiger ett och
ett halvt basbelopp, dvs. 48 300 kronor för är 1992, bestäms till hälften av
gmndbeloppet. För år 1992 blir avgiften således, avrundad, 440 kronor. För
de rättssökande som har en inkomst över ett och ett halvt men inte två basbe­
lopp bör grundavgiften liksom i dag motsvara gmndbeloppet, 890 kronor.
    28


 


Är den beräknade årsinkomsten högre än två basbelopp bör grundavgiften, Prop. 1992/93:109 liksom enligt de gällande reglerna, uppgå till grundbeloppet ökat med vissa procentuella andelar av den beräknade årsinkomsten. Mot bakgrund av de förändringar jag föreslår beträffande tilläggsavgiften -jag återkommer strax till detta - anserjag inte att det finns skäl för att höja avgifterna i dessa in­komstskikt. Grundavgifterna i mitt förslag motsvarar alltså helt det nuva­rande maximibeloppet för rättssökande med årsinkomster över ett och ett halvt basbelopp. Förslaget, som föranleder ändringar i bl.a. 12 § RHL, inne­bär att grundavgift kommer att tas ut med lägst 440 kronor och högst med drygt 11 000 kronor. Jag återkommer strax till reglerna om nedsättning av avgifterna.

Tilläggsavgift

Utöver grandavgiften skall den rättssökande enligt mitt förslag betala till-läggsavgift. Tilläggsavgiften bör bli en viktigare komponent i egenavgiftssy-stemet än i dag. Det är främst med tilläggsavgiften som man kan påverka de rättssökandes kostnadsmedvetande. Den bör relateras dels - som i dag - till kostnaderna i ärendet, dels till sökandens beräknade årsinkomst. Enligt nu­varande regler utgår tilläggsavgift med tio procent, lika för alla, på den del av biträdesersättningen som utgör ersättning för arbete. För att få till stånd ett högre kostnadsmedvetande bör tilläggsavgiften beräknas på samtliga de kostnader som utgör rättshjälpskostnader enligt 9 § andra stycket RHL, dvs. för bl.a. ersättning till biträde, kostnader för utredning, bevisning och instäl­lelse. Även ersättning till bodelningsförrättare och medlare kommer därmed att omfattas av tilläggsavgiftssystemet. Med den nuvarande ADB-hante-ringen av rättshjälpsärenden torde förslaget inte medföra alltför komplice­rade förfaranden för beräkning och uppbörd av tilläggsavgiften eller annan alltför komplicerad administration. Vid överläggningarna framförde företrä­dare för Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer uppfatt­ningen att tilläggsavgift inte borde tas ut i indispositiva mäl eller i vart fall inte borde omfatta kostnader för bevisning. Detta motiverades bl.a. med rättssäkerhetsskäl och med att kostnadsmedvetandet har en annan innebörd i dessa mål. Från andra håll menade man att det inte fanns anledning att särbehandla de indispositiva målen. I övrigt restes inga invändningar mot utkastets förslag i denna del även om man från advokatsamfundets sida påta­lat risken för att förslaget kan medföra ökat krångel vid avräkningsförfaran­det. Jag anser att systemet bör prövas.

I dag utgår tilläggsavgift först sedan biträdets ersättning för arbete översti­
git en femtedel av basbeloppet (ca 6 400 kronor för 1992) eller rättshjälpsav­
giften, om denna är högre. Enligt min mening bör tilläggsavgiften utgå redan
vid en lägre kostnadsnivå. En möjlighet kan vara att ta ut tilläggsavgift så
snart någon kostnad uppkonuner. Effekterna av en sådan ordning torde
dock endast bli marginella i de billigaste ärendena samtidigt som det finns
en risk för ökade administrationskostnader. Därför finner jag det ändamåls­
enligt att ha kvar en nedre gräns. Vid överläggningarna i Justitiedeparte­
mentet gjordes ingen erinran mot att den nedre gränsen bestäms till ett be­
lopp som motsvarar hälften av det nuvarande, dvs. en tiondel av basbeloppet
  29
eller 3 220 kronor. Det blir också mitt förslag.


 


Vidare bör-till skillnad från idag - principen vara att samtliga rättshjälps- Prop. 1992/93:109 tagare skall bidra till kostnaderna genom att betala tilläggsavgift. Undantag bör endast göras för dem som har en beräknad årsinkomst under ett basbe­lopp, 32200 kronor för år 1992.1 de lägsta inkomstlägena bör vidare endast en mindre andel av kostnaderna betalas av sökanden i form av tilläggsavgift, medan det är rimligt att den som har högre inkomster bör betala en större andel. I det föreslagna systemet blir det alltså kombinationen av reglerna om grandavgift och tilläggsavgift som kan sägas spegla den rättssökandes betal­ningsförmåga. Jag föreslår att rättshjälpstagaren skall betala tilläggsavgift med tio procent av kostnaderna om årsinkomsten uppgår till ett men inte tre basbelopp, tjugo procent om årsinkomsten uppgår till tre men inte fem basbelopp och med trettio procent om årsinkomsten överstiger fem basbe­lopp. Mitt förslag är detsamma som i utkastet, varemot inga invändningar restes vid överläggningarna i Justitiedepartementet.

Tilläggsavgiften får naturligtvis inte medföra att rättshjälpskostnaderna blir så höga att kostnaderna i praktiken gör det omöjligt för den som har beviljats rättshjälp att hävda sin rätt. Av detta skäl bör det även fortsätt­ningsvis finnas ett tak för avgiften. Ett annat skäl för att behålla ett sådant tak är att den rättssökande skall kunna föratse vilka rättshjälpskostnader han eller hon riskerar att få betala. Enligt gällande regler kan tilläggsavgiften högst uppgå till ett belopp som motsvarar det dubbla maximibeloppet. I ut­kastet till lagrådsremiss föreslogs att den nivån höjs och att taket för tilläggs­avgiften sätts till tre gånger grundavgiften. Vid överläggningarna i Justitiede­partementet har några ansett att taket kan sättas högre än så, exempelvis till fem gånger grundavgiften. Jag tycker emellertid att den i utkastet föreslagna nivån, tre gånger grandavgiften, är mera rimlig, åtminstone till dess det nya systemet har prövats i praktiken en tid. En ytterligare höjning skulle för öv­rigt knappast medföra några större besparingar för det allmänna.

En stor del av rättshjälpsärendena på familjerättens område gäller gemen­sam ansökan om äktenskapsskillnad. På området finns en s.k. saktaxa (jfr avsnitt 2.9). Enligt den nu gällande taxan (DVFS 1991:18, B33) utgår biträ­desersättning i normalfallet med 2580 kronor i s.k. direktdömda mål och med 4 280 kronor i s.k. betänketidsmål. Detta innebär att ersättningen i be­tänketidsmålen överstiger den nedre gräns för tilläggsavgift som jag föror­dar. I utkastet föreslogs en regel om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att tilläggsavgift inte skall utgå i fråga om visst slag av ärenden. 1 första hand avsågs därvid mål för vilka s.k. sak­taxa gäller. Vid överläggningarna i Justitiedepartementet har förslaget till­styrkts från ett håll och avstyrkts från ett annat.

Enligt min mening kan det finnas en risk för ökad administration i betän­ketidsärendena på grund av att dessa kommer att omfattas av bestämmelsen om tilläggsavgift. Detta framstår som otillfredsställande eftersom den rätts­sökande i praktiken inte kan påverka dessa taxereglerade kostnader. Jag är bl.a. mot bakgmnd av att taxebeloppen årligen ändras inte beredd att föreslå att alla ärenden som omfattas av saktaxa skall undantas från tilläggsavgift. I stället föreslår jag, i enlighet med förslaget i utkastet, att det i 14 a § införs ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen be-

30


 


stämmer att meddela föreskrifter som medger undantag från bestämmelsen     Prop. 1992/93:109 om tilläggsavgift i fråga om vissa slags ärenden.

Nedsättning och befrielse

I utkastet föreslogs att den generella möjlighet till nedsättning av maximibe­loppet som medges enligt nuvarande regler (12 § första stycket andra me­ningen RHL) - och som enligt Domstolsverkets föreskrifter innebär att rättssökande i de lägre inkomstskikten aldrig betalar någon rättshjälpsav­gift - helt skall tas bort. Det finns också enligt nuvarande regler viss möjlig­het att befrias helt eller delvis från tilläggsavgift (14 b §). Den regeln är annor­lunda utformad än den nyss nämnda nedsättningsregeln eftersom den ankny­ter till betalningsförmågan i det enskilda fallet. Bestämmelsen medger säle­des inte att det - i förordning eller myndighetsföreskrifter - lämnas generellt verkande föreskrifter om befrielse. I det utkast som diskuterades vid över­läggningarna i Justitiedepartementet föreslogs att regeln i 14 b § skulle behål­las och att tillämpningsområdet skulle utvidgas till att också avse grundavgif­ten.

Vid överiäggningarna i Justitiedepartementet menade några att möjlighe­ten till nedsättning enligt 12 § bör behållas. Domstolsverket befarade att för­slaget skulle kunna leda till ökad användning av jämkningsmöjligheten en­ligt bestämmelsen i 14 b §. Enligt Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer medför den föreslagna ordningen problem eftersom den in­nebär att en advokat som beviljar allmän rättshjälp inte längre kan sätta ned grundavgiften utan är hänvisad till att för klientens räkning särskilt ansöka om befrielse frän avgift.

Trots den framförda kritiken är jag inte beredd att awika från förslaget i utkastet. Ett väsenflig inslag i det ändrade avgiftssystem jag föreslår är att det alltid skall utgå en avgift för den allmänna rättshjälpen. Härav följer en­ligt min mening mer eller mindre automatiskt att det inte längre bör vara möjligt att generellt sätta ned avgifterna i vissa inkomstskikt. Jag är samti­digt inte beredd att helt stänga dörren för alla jämkningsmöjligheter. Någon form av nedsättningsregler måste behällas. Enligt min mening är det därvid naturligt att knyta an till den reglering som redan finns i 14 b §.

Jag vill understryka att regeln är avsedd att tillämpas med betydande re­
striktivitet, vilket framgår av dess utformning. Ett tydligt exempel då befri­
else kan komma i fråga och som också nämndes i utkastet är när den rättssö­
kande är ett barn som helt saknar egen inkomst och som inte heller har nå­
gon egen förmögenhet. Bestämmelsen är däremot inte avsedd att generellt
tillämpas på rättssökande som har mycket låga eller saknar egna inkomster.
Om detta varit avsikten hade jag naturligtvis förordat att nedsättningsregeln
i 12 § första stycket RHL skulle behållas för dessa kategorier. Jag är således
medveten om att mitt förslag i denna del - som också påpekades vid över­
läggningama - får till följd att kostnaderna för den allmänna rättshjälpen
i vissa fall i praktiken kan komma att få bäras av kommunerna i form av
socialbidrag. Det rör sig emellertid inte om några stora belopp. Mitt förslag
om att avskaffa nedsättningsregeln i 12 § första stycket RHL kan beräknas
medföra besparingar på rättshjälpsanslaget i storleksordningen sex miljoner
      31


 


kronor. En så begränsad övervältringseffekt måste rimligen kunna godtas.     Prop. 1992/93:109 Det är för övrigt knappast troligt att hela detta belopp skulle leda till en be­lastning på konununema i form av socialbidrag.

Jag föreslår inga ändringar i 15 § RHL om att avgifterna skaW jämkas om inkomsten ändras under ärendets gäng.

Vissa andra frågor

Förslaget att avskaffa begreppet maximibelopp och införa begreppet gmnd­avgift i RHL påverkar också innebörden av begreppet rättshjälpsavgift. Mitt förslag innebär att begreppet rättshjälpsavgift kommer att bestå av två delar, dels grundavgift, dels tilläggsavgift. Enligt de nuvarande reglerna omfattar termen rättshjälpsavgift inte tilläggsavgiften. Domstolsverket har under ärendets beredning föreslagit att begreppet rättshjälpsavgift slopas helt. Jag är inte främmande för den tanken men förordar, på skäl somjag nyss redovi­sat, en viss återhållsamhet när det gäller mer omfattande förändringar i fråga om begreppen i RHL.

Mina förslag innebär inte några ändringar när det gäller beräkningen av den rättssökandes årsinkomst. Även i fortsättningen fär hänsyn tas till för­sörjningsbörda, skuldsättning och förmögenhet i enlighet med bestämmel­sen i 13 § RHL. Jag föreslår inte heller någon sänkning av inkomstgränsen förrätt till allmän rättshjälp. Med den konstruktion av egenavgiftssystemet som jag förordar anser jag att den kan behällas vid den nuvarande nivån, dvs. sju gånger basbeloppet (225 400 kronor för år 1992).

I de flesta mål och ärenden beviljas allmän rättshjälp med biträdesförord­nande. I flertalet av dessa mål och ärenden utgör biträdesersättningen den helt dominerande delen av kostnaderna för rättshjälpen. För att förslaget skall leda till en ökad kostnadsmedvetenhet är det väsentligt att den rättssö­kande betalar tilläggsavgift avseende biträdets ersättning för arbete, utlägg och tidsspillan fortlöpande till biträdet och inte först sedan ärendet avslutats. Biträdet får enligt de nuvarande reglerna begära förskott på tilläggsavgiften med skäligt belopp (27 § andra stycket RHL). Denna möjlighet utnyttjas av olika skäl inte i någon större utsträckning. Det kan därför vara lämpligt att det i lagtexten klart sägs ut att biträdet bör kräva betalning i form av tilläggs­avgift allteftersom kostnader för uppdraget uppkommer. En sådan ordning torde också främja biträdets eget kostnadsmedvetande. Jag förordar således inte någon tvingande regel utan anser att det bör kunna överlåtas på rätts­hjälpsbiträdet att avgöra hur han skall tillämpa regeln i det enskilda fallet. I övriga fall skall tilläggsavgiften betalas till staten.

Av tabellen, bilaga 5, framgår hur mycket den rättssökande skall betala i gmndavgift och tilläggsavgift enligt det föreslagna systemet. I tabellen har också avgiftsskyldigheten enligt det nuvarande systemet tagits med. Man måste dock komma ihåg att beloppen inte är direkt jämförbara, vilket beror på att ärendekostnaderna enligt det nuvarande systemet endast tar hänsyn till kostnader avseende biträdets ersättning för arbete, medan avgifterna en­ligt det nya systemet har beräknats med utgångspunkt i samtliga rättshjälps­kostnader enligt 9 § andra stycket RHL.

Det föreslagna avgiftssystemet innebär sålunda att den rättssökande skall    32


 


bidra till en större del av kostnaderna ju dyrare ärendet blir och att den som har en högre beräknad årsinkomst skall bidra med mera än den som har en lägre inkomst. I samband med att rättshjälp beviljas skall den rättssökande få besked om efter vilken procentsats tilläggsavgiften skall beräknas samt det högsta beloppet för tilläggsavgiften.

Mina förslag till ändringar i avgiftssystemet föranleder ändringar i 11,12, 14-15, 17, 18, 27, 28, 30, 31, 31b, 32, 34 och 47 §§ RHL samt i 31 kap. 1 § rättegångsbalken (RB) och i 23 § lagen (1988:97) om förfarandet hos kom­munerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna vid krig eller krigs­fara m.m. Lagtexten i 14 a § har justerats med anledning av påpekanden vid överläggningarna. Vissa andra justeringar har också gjorts i förhållande till utkastets lagförslag.


Prop. 1992/93:109


2.6 Rättshjälp åt misstänkt i brottmål

Mitt förslag: Mitt förslag om ändringar i egenavgiftssystemet föranle­der en följdändring i 31 kap. 1 § RB rörande den tilltalades återbetal­ningsskyldighet. Därtill föreslås en skärpning. Den innebär att det högsta belopp som den tilltalade är skyldig att återbetala skall mot­svara, inte bara den för honom gällande grundavgiften vid allmän rättshjälp, utan också den tilläggsavgift som skulle ha gällt för honom. I övrigt behålls reglerna om rättshjälp åt misstänkt i brottmål i sak oförändrade.


Utkastet överensstämmer med mitt förslag.

Överläggningarna i Justitiedepartementet: Förslaget har kommenterats endast av några få. Av dem som särskilt yttrat sig har någon invänt bl.a. att förslaget om att beakta tilläggsavgiften medför ökade arbetsinsatser för domstolarna medan några andra påpekar att kostnadsmedvetandet inte kan styras i brottmål. Från ett håll tillstyrks förslaget.

Skälen för mitt förslag: Reglerna om rätten till offentlig försvarare ändra­des den 1 januari 1984. Syftet med förändringen var att få till stånd en mer restriktiv prövning vid förordnande av offentliga försvarare. De ändrade reglerna ledde åtminstone för en tid till att kostnadsutvecklingen dämpades. Därefter har en mer generös praxis utvecklat sig. Riksrevisionsverket förkla­rar de ökade kostnaderna för rättshjälp åt misstänkt i brottmål bl.a. med att antalet brottmål har ökat samtidigt som de torde ha blivit mera komplice­rade. De ändrade häktningsreglerna har också medfört ökade kostnader. Enligt Riksrevisionsverket kan dock kostnadsökningen under åren 1986 -1990 till största delen, 52 procent, förklaras av förändringen av tim­kostnadsnormen. Jag återkonuner strax till timkostnadsnormen och den s.k. brottmålstaxans utformning (avsnitt 2.9).

Ett grandläggande mål är att rättsväsendets resurser skall användas där de bäst behövs. När det gäller reglerna i rättegångsbalken (RB) om rätten till offentlig försvarare anserjag att den nuvarande utformningen är ändamåls­enlig och svarar mot rättssäkerhetens krav. Jag är därför inte beredd att före­slå några förändringar i rätten till offentlig försvarare.


33


3 Riksdagen 1992193. I saml. Nr 109


Den som är tilltalad i brottmål och har en årsinkomst som inte överstiger Prop. 1992/93:109 tre gånger basbeloppet, 96 600 kronor för år 1992, kan också beviljas rätts­hjälp i brottmål enligt 36 § RHL. Det innebär att den tilltalade kan fä ersätt­ning bl.a. för kostnader för bevisning och för resa och uppehälle i samband med rättegången. En ytterligare förutsättning för sådan rättshjälp är att den sökande själv inte kan antas svara för de kostnader som ersätts genom rätts­hjälpen. Den nuvarande regeln är mycket restriktivt utformad och ger inte utrymme för förändringar i kostnadsdämpande riktning.

Den rättssökande behöver inte betala någon rättshjälpsavgift vid rätts­hjälp i brottmål. Om han döms för brottet, är han emellertid enligt allmänna regler för tilltalades återbetalningsskyldighet i princip skyldig att betala till­baka till staten vad som har utgått av allmänna medel för hans försvar, bevis­ning och rättshjälp i övrigt (31 kap. 1 § RB). Enligt 38 § första stycket RHL gäller detta också beträffande vad som har betalats av staten med anledning av att den tilltalade beviljats allmän rättshjälp. Hans betalningsskyldighet är dock begränsad till vad som skulle ha varit hans maximibelopp för rätts­hjälpsavgiften, om han hade beviljats allmän rättshjälp. Detta innebär bl.a. att någon avgift motsvarande tilläggsavgiften inte utgår i brottmål. Om åter­betalningsskyldigheten understiger ett visst belopp, 250 kronor, skall någon ersättningsskyldighet inte åläggas. Den tilltalades återbetalningsskyldighet får alltid jämkas eller efterges, om det finns skäl till det med hänsyn till hans brottslighet eller hans personliga eller ekonomiska förhållanden. Detta inne­bär att en tilltalad som har en beräknad årsinkomst större än 225 400 kronor, i princip alltid är skyldig att betala till staten hela kostnaden för sitt försvar, om han döms för brottet. Om den tilltalade frikänns i brottmålet, skall han i princip inte betala någon avgift för rättshjälpen. Han är i stället berättigad till ersättning av staten för de kostnader som han kan ha haft för rättegången. För budgetåret 1990/91 återbetalades på hela rättshjälpsområdet endast ca 30 miljoner kronor till staten, dvs. ca fem procent av de totala rättshjälps­kostnaderna. Merparten avsåg ålagd återbetalningsskyldighet enligt reg­lerna om rättshjälp ät misstänkt i brottmål.

I avsnitt 2.5 har jag föreslagit ett nytt avgiftssystem på den allmänna rätts­hjälpens område. Eftersom begreppet maximibelopp utmönstras ur lagstift­ningen måste en följdändring göras i bestämmelserna i 31 kap. 1 § tredje stycket RB. Den nya grundavgiften motsvarar i princip det gamla maximibe­loppet.

1 utkastet till lagrådsremiss föreslogs dessutom en skärpning av den tillta­lades återbetalningsskyldighet genom att det högsta belopp för återbetalning som kan komma i fråga skall motsvara - inte bara den för den tilltalade gäl­lande grandavgiften - utan också den för honom gällande tilläggsavgiften vid allmän rättshjälp.

Vid överläggningarna har olika meningar yppats från domstolshåll. En domstol har tillstyrkt förslaget, medan vissa andra har haft invändningar. Det har sagts att reglerna om den tilltalades återbetalningsskyldighet är till­räckligt strama som de är och att förslaget om att beakta också tilläggsavgif­ten kommer att kräva ytterligare arbetsinsatser för domstolarnas vidkom­mande. Man har också ifrågasatt förslaget mot bakgrund av att tilläggsavgif-

34


 


tens syfte - att främja kostnadsmedvetandet - inte kan göras gällande i brott­målen.

När det gäller invändningarna om att förslaget skulle leda till ökade ar­betsinsatser för de dömande instanserna vill jag först framhålla att det blir aktuellt med tilläggsavgift endast om kostnaderna överstiger en tiondel av basbeloppet, dvs. 3 220 kronor för år 1992. Om den tilltalades beräknade årsinkomst inte överstiger ett basbelopp, 32 200 kronor för år 1992, blir det inte heller aktuellt med tilläggsavgift. Tillämpnings- föreskrifter och olika tabeller (jfr 11 § andra stycket RHL) underlättar också beräkningarna. En­ligt min mening är det rimligt att tilltalade i brottmål drabbas av samma skärpning somjag nyss föreslagit för den som har förmånen av allmän rätts­hjälp. Det är närmast en rättvisefråga. Jag anser att förslaget i utkastet bör genomföras och bestämmelsen i RB bör därför ändras så att den tilltalade inte skall vara skyldig att betala mera än som motsvarar den för honom gäl­lande grundavgiften och tilläggsavgiften. Någon motsvarande ändring när det gäller regler om återbetalningsskyldighet i andra sammanhang, t.ex. en­ligt 31 b § första stycket RHL, anserjag inte erforderlig.


Prop. 1992/93:109


2.7 Rättshjälp genom offentligt biträde

Min bedömning: Reglerna om rättshjälp genom offentligt biträde be­hålls tills vidare oförändrade.


Utkastet: Presumtionsregeln i 42 § RHL ändras på så sätt att rättshjälp ge­nom offentligt biträde skall beviljas endast den som behöver sådant bistånd.

Överläggningarna i Justitiedepartementet: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran. Från vissa håll ifrågasätts om förslaget leder till besparingar.

Skälen för min bedömning: I 42§ RHL sägs bl.a. att rättshjälp genom of­fentligt biträde skall beviljas, om det inte måste antas att behov av biträde saknas. Regeln innebär att det i de ärenden som avses i 41 § föreligger en presumtion för att sådan rättshjälp skall beviljas. Paragrafen erhöll sin nuva­rande lydelse den Ijanuari 1982.

Ursprangligen angavs som föratsättning för att rättshjälp genom offentligt biträde skulle beviljas att den som avsågs med åtgärden var i behov av bi­träde för att kunna ta till vara sin rätt. Enligt uttalanden i förarbetena (prop. 1972:132 s. 185) var det nödvändigt att en viss restriktivitet iakttogs vid be­dömningen av biträdesbehovet i det enskilda fallet.

Denna restriktiva inställning ändrades först när det gällde utlänningsären­dena. Från den Ijuli 1978 föreskrevs för dessa ärenden att rättshjälp genom offentligt biträde skulle beviljas, om det inte måste antas att behov av biträde saknades. I samband med socialtjänstlagens tillkomst uttalades (prop. 1979/80:1 bil. 4, s. 87) bl.a. att det inte fanns någon anledning aft i fråga om fömtsättningarna för förordnande av offentligt biträde göra åtskillnad mel­lan olika typer av ärenden. Samma presumtionsregel som hade införts för utlänningsärendenas del borde därför införas på hela området för rättshjälp genom offentligt biträde. I detta lagstiftningsärende (jfr bet. 1980/81:SoU15


35


 


s.5), liksom i lagstiftningsärendet (prop. 1987/88:73 s. 83ff) poängterades     Prop. 1992/93:109 dock att den omständigheten att det infördes en generell presumtionsregel inte kunde befria den som har att besluta om rättshjälp genom offentligt bi­träde från att göra en individuell prövning i varje enskilt fall.

I det sistnämnda lagstiftningsärendet väcktes frågan om den nuvarande presumtionsregeln skulle behållas för ärenden inom den sociala vårdlagstift­ningen och utlänningslagstiftningen men ersättas med en regel om att förord­nande skall ske endast när det finns ett faktiskt behov av sådant biträde i alla övriga ärenden där offentligt biträde kan komma i fråga. Någon ändring av bestämmelsen i 42 § RHL föreslogs dock inte. Skälen var bl.a. att den enhet­liga presumtionsregeln hade införts relativt nyligen och att det ansågs vara en fördel att ha en enhetlig regel för alla ärendekategorier. Departements­chefen uttalade för egen del bl.a. att det inte hade riktats någon egentlig kri­tik mot det sätt varpå presumtionsregeln hade tillämpats i praktiken och att det därför saknades anledning till ändringar.

Rättshjälp genom offentligt biträde har knappast alls berörts av de åt­stramningar som gjorts beträffande övriga rättshjälpsformer. Detta bör ses mot bakgrund av att rättshjälp genom offentligt biträde uteslutande rör en­skildas personliga rörelsefrihet eller kroppsliga integritet, dvs. ärenden som ofta är av synnerligen ingripande betydelse för den enskilde. Jag är därför för närvarande inte beredd att föreslå några ändringar av genomgripande slag för dessa ärendekategorier, t.ex. när det gäller avgiftsbeläggning eller återbetalningsskyldighet för den enskilde.

I utkastet togs frågan om presumtionsregelns utformning upp. Det konsta­terades att den nuvarande regeln medger endast en begränsad behovspröv­ning. Frågan som ställdes var om det bör införas ett större mått av behovs­prövning och om detta kan ske utan att befogade rättsskyddsintressen träds för när. Det föreslogs att presumtionsregeln i 42 § RHL ändras på så sätt att rättshjälp genom offentligt biträde skall beviljas endast den som behöver så­dant biständ.

Vid överläggningarna i Justitiedepartementet bekräftades från domstols­håll att det ibland förekommer slentrianmässiga förordnanden av offentliga biträden. Dock ifrågasattes från flera håll om förslaget kommer att leda till annat än marginella besparingar. Företrädare från Rättshjälpsnämnden be­farade att förslaget bl.a. skulle kunna leda till ett ökat antal besvärsärenden. Företrädare för Statens invandrarverk och Utlänningsnämnden menade att det finns andra möjligheter att åstadkomma reella besparingar på rättshjäl­pen i ärenden enligt utlänningslagen (1989:529).

Föregen tfe/vill jag anföra följande. I tidigare lagstiftningsärenden (bl.a.
prop. 1987/88:73) har somjag nyss redovisat klart uttalats att den nuvarande
generella presumtionsregeln inte befriar den som har att besluta om rätts­
hjälp genom offentligt biträde från skyldigheten att göra en individuell pröv­
ning i det enskilda fallet. Om regeln ändras och i stället utformas med en
omvänd presumtion, dvs. att biträde skall förordnas om det behövs, skulle i
och för sig den avsedda individuella prövningen bättre återge lagstiftarens
intentioner. Därmed skulle också de tillämpande myndigheterna få ett bättre
stöd för att underlåta förordnanden när bistånd genom offentligt biträde inte
behövs. Även om behovet av offentligt biträde kan variera mellan olika
              36


 


ärendetyper är det enligt min mening en fördel att ha kvar en enhetligt utfor­mad regel för de olika ärendeslagen. Jag är därför inte beredd att förorda skilda presumtionsregler. Jag vill här erinra om att en särskild utredare har tillkallats för att göra en översyn av vissa delar av utlänningslagstiftningen (Dir. 1992:51). Uppdraget berör också rättshjälpslagstiftningen. Redovis­ning av uppdraget beräknas ske någon gång vid årsskiftet. Jag vill inte före­gripa resultatet av den utredningen och är därför inte beredd att föreslå några ändringar när det gäller reglerna om förordnande av offentligt biträde. I utkastet diskuterades också om rätten till offentligt biträde även fortsätt­ningsvis bör regleras i rättshjälpslagen och betalas frän rättshjälpsanslaget. Kanhända vore det lämpligare att reglera rätten till biträde direkt i den mate­riella lagstiftning som det handlar om och kostnaderna hållas utanför rätts­hjälpssystemet. En fördel med en ändrad ordning är att bestämmelserna -t.ex. i fråga om beviljande och omfattning - bättre kan anpassas och utfor­mas efter de specifika behov som gör sig gällande i de olika ärendekatego­rierna. En sådan ordning kan också motverka generella urholkningar på rättshjälpsområdet. När ändrade regler i annan lagstiftning gör att de sam­lade rättshjälpskostnaderna stiger i höjden har erfarenhetsmässigt bespa­ringskrav riktats mot rättshjälpsanslaget och särskilt drabbat den allmänna rättshjälpen. Detta är inte rimligt. Men också andra skäl som har att göra med kostnadsansvar och kostnadskontroll talar för att rättshjälp genom of­fentligt biträde inte alltid bör falla under rättshjälpslagstiftningen och betalas med rättshjälpsmedel. Jag återkommer till denna fråga senare (avsnitt 2.10).


Prop. 1992/93:109


2.8 Rådgivning

Mitt förslag: Reglerna om rättshjälp genom rådgivning behälls i hu­vudsak oförändrade. Förslaget om ett ändrat avgiftssystem föranleder dock vissa följdändringar i 47 § RHL.


Utkastet överensstämmer i allt väsentligt med mitt förslag.

Överläggningarna i Justitiedepartementet: Från ett håll riktas kritik mot att förslaget medför att eftergift av rådgivningsavgiften inte längre kan med­ges. Från ett annat håll påtalas en lagteknisk justering. I övrigt lämnas försla­get utan erinran.

Skälen för mitt förslag: Rådgivning kan lämnas under högst en timme av advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå (46-48§§ RHL). Den står öppen för alla och kan lämnas i de allra flesta rättsliga angelägenheter. Råd­givningen kan sålunda lämnas inom tillämpningsområdet för samtliga rätts­hjälpsformer. Ersättning för rådgivning sker mot en fast avgift som för varje påbörjad kvart motsvarar en fjärdedel av grundbeloppet för rättshjälpsavgif­ten (890 kronor för 1992). Avgiften får sättas ned så att den inte överstiger det maximibelopp för rättshjälpsavgiften som skulle ha fastställts om allmän rättshjälp hade beviljats. Beviljas allmän rättshjälp efter rådgivning, skall kostnaden för rådgivningen anses som en kostnad för den allmänna rättshjäl­pen. Betalning av rådgivningsavgift skall anses som betalning på rättshjälps-


37


 


avgiften. Den som meddelar rådgivning beslutar också om rådgivningsavgif-     Prop. 1992/93:109 ten.

Domstolsverket har för år 1992 föreskrivit (DVFS 1991:25, B29) att råd­givningsavgiften får efterges om sökandens beräknade årsinkomst inte upp­går till ett basbelopp och att rådgivningsavgiften får sättas ned till 400 kronor om sökandens årsinkomst uppgår till ett men inte ett och ett halvt basbelopp.

Det är viktigt att rådgivningsinstitutet är smidigt integrerat med de övriga rättshj älpsformerna enligt RHL. Det måste dock konstateras att rådgiv­ningen inte har fått den betydelsefulla funktion som avsågs vid rättshjälpssy­stemets införande, nämligen att verka preventivt genom att bl.a. förhindra processer. Riksrevisionsverket konstaterar i sin rapport (s.29) att antalet rådgivningar vid de allmänna advokatbyråerna blivit färre under de senaste tre åren. Statens kostnader för rådgivning, som är förhållandevis blyg­samma, har dock fördubblats under perioden 1986 -1990. Kostnaderna hän­för sig i princip endast till de rådgivningar där rådgivningsavgiften satts ned eller eftergivits. En del av kostnadsökningarna kan förklaras med att rådgiv­ningsavgiften år 1988 kopplades till grundbeloppet för rättshjälpsavgiften, och en annan del beror på höjda advokatkostnader och mervärdesskatt. Samtidigt förutsattes grundbeloppet vara lika stort som den timkostnads­norm som tillämpas när taxan för gemensam ansökan om äktenskapsskillnad bestäms (prop. 1987/88:73 s. 100).

Riksrevisionsverket menar att rådgivning borde kunna utnyttjas i större utsträckning än i dag, bl.a. som ett alternativ till allmän rättshjälp i vissa ärendetyper på familjerättens område. Somjag redan påpekat (avsnitt 2.4) är jag för närvarande inte beredd att föreslå några ändringar i rätten till all­män rättshjälp på familjerättens omräde. Jag är inte heller i övrigt beredd att föreslå några ändringar när det gäller rådgivningsinstitutet. Detta beror framför allt på det förslag om en aweckling av de allmänna advokatbyråerna som för närvarande remissbehandlas (jfr avsnitt 2.9). Rådgivningsinstitutets framtida utformning bör därför anstå till dess remissbehandlingen av prome­morian om aweckling av byråerna är avslutad och slutlig ställning tagits till förslaget.

Mina förslag i avsnitt 2.5 om ett nytt avgiftssystem föranleder vissa följd­ändringar i 47 § RHL. Förslagen innebär att den generella möjligheten till nedsättning och eftergift av rådgivningsavgiften med stöd av 12 § RHL för­svinner. Detta kritiserades av företrädare från Föreningen jurister vid Sveri­ges allmänna advokatbyråer vid överläggningarna i Justitiedepartementet.

När det gäller rådgivningsavgiften anser jag på samma sätt som när det
gäller erläggandet av grundavgift (avsnitt 2.5) att det är rimligt att det alltid
skall kosta att få tillgång till systemet. Rådgivningsavgift tas i normalfallet ut
med (för år 1992) 890 kronor per hel timme. Möjligheten att sätta ned avgif­
ten sä att den inte överstiger den nya grundavgiften bör, i enlighet med för­
slaget i utkastet till lagrådsremiss, finnas kvar. Detta innebär att rådgivnings­
avgift som lägst kan tas ut med 440 kronor, eller med 110 kronor per påbör­
jad femtonminutersperiod. Det kan också erinras om att kostnaden för råd­
givningen enligt bestämmelsen i 47 § tredje stycket RHL skall anses som en
kostnad för den allmänna rättshjälpen, om rättshjälp beviljas efter rådgiv­
ning. I förhållande till förslaget i utkastet bör också en lagteknisk justering
  38


 


göras i den bestämmelsen. Det bör alltså framgå att eriäggande av rådgiv­ningsavgift skall anses som betalning på grundavgift.


Prop. 1992/93:109


2.9 Timkostnadsnormen och taxor på rättshjälpsområdet

Min bedömning: Timkostnadsnormen bör också i fortsättningen tills vidare bestämmas av regeringen. Differentierade timkostnadsnormer bör gälla för brottmål och tvistemål. Möjligheten att utvidga brott­målstaxans tillämpningsområde bör övervägas. Den ändrade ord­ningen kräver inga lagändringar.


Utkastet överensstämmer med min bedömning. 1 utkastet föreslogs också att termen timkostnadsnorm förs in i 22 § RHL.

Överläggningarna i Justitiedepartementet: De flesta har lämnat förslaget utan erinran. Några förordar en annan formulering av 22 § RHL än i utkas­tet, medan advokatsamfundet avstyrker förslaget i den delen. Bl.a. Dom­stolsverket ställer sig tveksamt till en utvidgning av brottmålstaxans tillämp­ningsområde. Nägra förordar nya taxor på ytterligare områden. De flesta har ingen invändning mot att timkostnadsnormen differentieras.

Skälen för min bedömning: I förarbetena till RHL (prop. 1972:4 s. 273 ff) förutsattes att ersättning till biträde och offentlig försvarare i betydande ut­sträckning skulle regleras med hjälp av taxor. Bestämmelsen finns intagen i 22 § första stycket RHL. För närvarande finns tvä taxor på rättshjälpsområ­det, en taxa för ersättning till offentlig försvarare i vissa brottmål i tingsrätt och hovrätt, den s.k. brottmålsiaxan, och en taxa för ersättning fill biträde i mål om äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan, den s.k. äktenskaps­skillnadstaxan. Enligt brottmålstaxan bestäms ersättningen efter förhand­lingens längd, medan ersättningen enligt äktenskapsskillnadstaxan beräknas i huvudsak efter en i taxan angiven summa för allt arbete i målet. Från och med år 1988 baseras de båda taxorna på en gemensam timkostnadsnorm.

Timkostnadsnormen grundas på självkostnaderna vid de allmänna advo­katbyråerna. I praxis har timkostnadsnormen blivit normgivande vid be­stämmande av biträdesersättning inom hela rättshjälpsområdet.

Regeringen beslutade i november 1990 att återta den beslutanderätt be­träffande bl.a. brottmålstaxan och äktenskapsskillnadstaxan som delegerats till Domstolsverket. Anledningen var att regeringen i det då rådande sam­hällsekonomiska läget inte ville vara betagen möjligheten att kontrollera den del av statens utgifter som består i ersättning till biträden i ärenden med all­män rättshjälp och offentliga försvarare. Dessa förhållanden kvarstod också förra året, men regeringens medverkan har när det gäller 1992 års taxor an­setts kunna koncentreras till den för det ekonomiska utfallet viktigaste kom­ponenten i taxesystemet, nämligen timkostnadsnormen. För närvarande gäl­ler alltså att Domstolsverket fastställer taxorna på gmndval av en timkost­nadsnorm som beslutas av regeringen. Timkostnadsnormen för år 1992 har bestämts till 712 kr exklusive mervärdesskatt (890 kr inklusive mervärdes­skatt).


39


 


Nedanstående uppställning visar hur timkostnadsnormen förändrats un-     Prop. 1992/93:109 der åren 1975-1991.

 

År

Timkostnadsnorm

Timkostnadsnorm

 

Brottmålstaxan

Äktenskapsskillnadstaxan

1975

175

_

1976

175

195

1977

195

215

1978

210

230

1979

220

245

1980

245

270

1981

260

285

1982

275

300

1983

295

325

1984

315

345

1985

335

365

1986

375

405

1987

415

445

1988

490

490

1989

560

560

1990

625

625

1991

660 (825 inklusive moms)

660 (825 inklusive moms)


Nivän på timkostnadsnormen är viktig eftersom den inte bara ligger till grund för brottmåls- och äktenskapsskillnadstaxorna utan också har kommit att få genomslag för biträdesersättningar inom hela rättshjälpsområdet och på rättsskyddsförsäkringarnas omräde. För det allmännas del har normens nivå en omedelbar effekt på rättshjälpsanslaget. Riksrevisionsverket anger i sin rapport att timkostnadsnormens utveckling förklarar ungefär hälften av hela kostnadsökningen på rättshjälpsanslaget. Riksrevisionsverket ifråga­sätter timkostnadsnormens nuvarande konstruktion och anger ett par alter­nativa beräkningssätt (rapporten s. 49 och 65 f).

De nuvarande beräkningsgrunderna för att fastställa timkostnadsnormen är relativt komplicerade och förenade med en hel del svagheter. Riksrevi­sionsverkets har även tidigare riktat invändningar mot metoden att basera normen på självkostnadema vid de allmänna advokatbyråerna (Riksrevi­sionsverkets rapport 1987:889 De allmänna advokatbyråerna). Även jag an­ser att den nuvarande konstruktionen inte är anpassad till den utveckling som skett på advokatområdet. Det är därför angeläget att överväga andra lösningar. För dagen är jag dock inte beredd att ta slutlig ställning i frågan. I promemorian (Ds 1992:51) De allmänna advokatbyråerna föreslås att sy­stemet med allmänna advokatbyråer awecklas. Om förslaget, som för när­varande remissbehandlas, genomförs måste självfallet andra beräknings­grunder för timkostnadsnormen bestämmas. I awaktan på ett slutligt ställ­ningstagande i bl.a den frågan bör regeringen fills vidare bestämma fimkost-nadsnormen. Enligt min mening är regeringen därvid inte tvingad att enbart utgå från självkostnaderna vid de allmänna advokatbyråerna. I förarbetena till 1972 års rättshjälpsreform uttalades att självkostnaderna vid de allmänna advokatbyråerna torde få tillmätas stor betydelse när det gäller storleken på timkostnadsnormen (prop. 1972:4 s. 278). Detta uttalande innebär inte att självkostnaderna vid de allmänna advokatbyråerna behöver vara så utslags­givande som de kommit att bli hittills. Det finns somjag ser det alltså - utan att lagen behöver ändras för den skull - utrymme för att i kostnadsdämpande


40


 


riktning göra en friare bedömning än den som kommit att utvecklas under     Prop. 1992/93:109 den tid Domstolsverket fastställt taxorna.

Före år 1988 gällde olika timkostnadsnormer för brottmålstaxan resp. äk­tenskapsskillnadstaxan. Differensen mellan normerna var ca 10 procent. Anledningen till differentieringen var att undersökningar som Domstolsver­ket gjort visade att ett brottmål för det juridiska ombudet drog ca 13-14 procent lägre kostnader än ett äktenskapsskillnadsärende. I samband med att grundbeloppet infördes och samordnades med timkostnadsnormen i rättshjälpslagstiftningen år 1988 (prop. 1987/88:73) övergav Domstolsverket i förenklingssyfte differentieringen och bestämde i stället en gemensam tim­kostnadsnorm.

Det finns inte något som tyder pä att de av Domstolsverket genomförda kostnadsberäkningarna inte längre äger giltighet. Vid överläggningarna i Ju­stitiedepartementet fanns delade uppfattningar om huruvida timkostnads­normen bör vara gemensam eller differentierad. De som förespråkade en gemensam norm menade att en sådan är enkel och lätthanterlig. Det nuva­rande statsfinansiella läget tillåter oss emellertid inte att behålla kostsamma regler som främst tillkommit i förenklingssyfte. Jag förordar alltså i enlighet med utkastet en ordning som innebär att differentierade timkostnadsnormer återinförs. Regeringen bör därför enligt min mening se till att bestämma olika timkostnadsnormer för brottmålstaxan resp. äktenskapsskillnads­taxan.

Den ersättning som utgår till målsägandebiträde bör självfallet ansluta till timkostnadsnormen för brottmålstaxan. Vid överläggningarna i Justitiede­partementet ifrågasatte bl.a. företrädare för Rättshjälpsmyndigheten om inte också den ersättning som utgår till offentliga biträden borde följa tim­kostnadsnormen för brottmålstaxan. Enligt min mening låter detta rimligt.

Vidare framfördes en idé om att differentiera timkostnadsnormen på så sätt att en högre norm skulle tillämpas för advokater och en lägre för biträ­dande jurister. Jag medger att det finns skäl som talar för en sådan differen­tiering och att det i lämpligt sammanhang kan finnas anledning att se över olika möjligheter att differentiera normen också i det hänseendet.

Den ändrade ordningen kräver i sig inga lagändringar. I utkastet föreslogs att termen timkostnadsnorm införs i 22 § RHL. Advokatsamfundet har av­styrkt förslaget. Att timkostnadsnormen är en av flera komponenter vid be­stämmande av taxor på rättshjälpsområdet framgår redan av 22 § rättshjälps­förordningen (1979:938). Jag anser inte att det är nödvändigt att lyfta fram detta också i rättshjälpslagens bestänunelser. Jag föreslår därför inte någon sådan lagteknisk justering.

I utkastet togs också frågan om att utvidga området för brottmålstaxan
upp. Taxan gäller för brottmål med en tilltalad och en offentlig försvarare
och den är tillämplig också i hovrätt när den tilltalade i hovrätten biträds av
samma försvarare som i tingsrätten. Taxan gäller för mål där en eller flera
förhandlingar förekommit och där den sammanlagda förhandlingstiden i be­
rörd instans inte överstiger 3 timmar och 45 minuter. I utkastet ifrågasattes
om det kan finnas skäl att utsträcka taxetiden till exempelvis sex timmar, vil­
ket motsvarar en normal förhandlingsdag i rätten. En sådan ordning skulle
bl.a. underlätta kostnadskontrollen för domstolens del. Vid överläggning-
   41


 


arna i Justitiedepartementet menade företrädaren för en domstol att en så­dan ordning skulle vara utmärkt, medan bl.a. företrädare för Domstolsver­ket, som redan gjort vissa preliminära undersökningar på området, uttryckte viss tveksamhet till att utsträcka taxetiden. Jag avser att låta undersöka denna fräga närmare. Jag vill påpeka att en sådan ändring - om den visar sig möjlig och lämplig - inte kräver lagändringar.

När det gäller taxor på familjerättens omräde vill jag för dagen inte för­orda någon ändring. Det kan dock vara lämpligt att, som Riksrevisionsver­ket är inne på, se över utgångspunkterna för beräkning av saktaxan och i det sammanhanget undersöka om något ytterligare område, t.ex. mål och ärenden om underhållsbidrag, kan lämpa sig för taxereglering. Vid överlägg­ningarna uttrycktes från liera håll önskemål om att det borde undersökas om inte också rättshjälpsärenden på utlänningslagstiftningens område lämpar sig för taxeregleringen. Från något håll nämndes också möjligheten att taxe-reglera rättshjälpsärenden inom den psykiatriska tvångsvårdslagstiftningen. Även jag anser att detta bör undersökas närmare genom Domstolsverket och Rättshjälpsmyndigheten.


Prop. 1992/93:109


2.10 Organisatoriska frågor, talerätt m.m.

Mitt förslag: Vissa ändringar föreslås i RHL för att göra det möjligt för regeringen att i framtiden låta Rättshjälpsmyndigheten ta över Domstolsverkets uppgifter på rättshjälpsområdet. Det handlar bl.a. om att fastställa taxor och besluta olika föreskrifter, att överklaga rättshjälpsbeslut och att påkalla beslut om att allmän rättshjälp skall upphöra enligt 34 §. En sådan ändring skulle medföra att det ansvar för och den dispositionsrätt till anslaget Rättshjälpskostnader som i dag finns hos Domstolsverket förs över till Rättshjälpsmyndigheten.


Utkastet: Förslaget överensstämmer i allt väsentligt med mitt.

Överläggningarna i Justitiedepartementet: Förslaget har i princip lämnats utan erinran. Domstolsverket avstyrker dock att Rättshjälpsmyndigheten blir centralmyndighet på omrädet.

Skälen för mitt förslag: I en rättslig angelägenhet som anhängiggjorts vid en domstol prövas frågan om beviljande av allmän rättshjälp av domstolen. Det är också domstol som beviljar rättshjälp i brottmål. Det ankommer även på den domstol som beviljat allmän rättshjälp att besluta om jämkning av maximibeloppet för rättshjälpsavgiften och högsta belopp för tilläggsavgif­ten. Domstolen beslutar också om befrielse från tilläggsavgift.

Allmän rättshjälp kan också beviljas av advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå. Detta gäller endast såvitt avser vissa rättsliga angelägenheter inom familjerättens område. Jurist vid advokatbyrå får också meddela råd­givning.

Har allmän rättshjälp inte beviljats vid advokatbyrå och är den rättsliga angelägenheten inte anhängiggjord i domstol, prövas frågan om beviljan de av allmän rättshjälp av Rättshjälpsmyndigheten. Domstolens befattning


42


 


med ett rättshjälpsärende upphör i och med att den rättsliga angelägenheten     Prop. 1992/93:109 avgjorts. Det är då Rättshjälpsmyndigheten som står för de efterföljande åt­gärderna. Det är alltså Räftshjälpsmyndigheten som fastställer de slutliga avgifterna och gör avräkning bl.a. mellan den rättssökande och staten.

1 vissa mål eller ärenden kan rättshjälp också lämnas genom offentligt bi­träde. Med vissa undantag fattas beslut i en sådan fråga av den myndighet som handlägger mälet eller ärendet. Ett stort antal av dessa rättshjälpsären­den hanteras av Statens invandrarverk.

Domstolsverket har det övergripande ansvaret för rättshjälpen. Verket fastställer taxor och vissa andra föreskrifter inom rättshjälpsområdet. Verket för också talan mot beslut i fråga om rättshjälp och får påkalla att rättshjälp skall upphöra (6,18 a, 22, 30, 40, 49 a och 49 b §§ RHL). Det är ocksä Dom­stolsverket som under regeringen har det samlade ansvaret för rättshjälps­medlens användning och lämnar underlag för rättshjälpsanslagets utveckling i sin anslagsframställning. Kostnader och intäkter för rättshjälpen redovisas under ett särskilt förslagsanslag.

Domstolsverket är också central förvaltningsmyndighet i förhållande fill Rättshjälpsmyndigheten. Anslaget Rättshjälpsmyndigheten disponeras av Domstolsverket. Verket har i sin tur delegerat budgetansvaret till Rätts­hj älpsmy ndighe ten.

Rättshjälpssystemet uppvisar i dag en mycket splittrad bild i ansvarshän­seende. Det finns ett stort antal myndigheter som har roller inom systemet. Riksrevisionsverket uttalar i sin rapport (s. 67f) kritik mot den nuvarande organisationen och anser bl.a. att Domstolsverket bör få ett klart och enty­digt ansvar för rättshjälpsmedlens användning och att ansvarsfördelningen mellan verket och Rättshjälpsmyndigheten bör klargöras. Enligt Riksrevi­sionsverket bör också Statens invandrarverk få ta ansvaret för sin rätts­hjälpsverksamhet och bära sina egna kostnader.

Den nuvarande ordningen i fråga om beviljande av rättshjälp fungerar i huvudsak bra. Ansvaret för tillämpningen av rättshjälpslagens bestämmelser är visserligen spritt på mänga händer. Att domstolarna själva får bevilja rättshjälp i de mål de handlägger är emellertid en både rationell och rättssa­ker ordning och detsamma gäller de fall där advokaterna själva får bevilja rättshjälp. Det framstår inte heller som ändamålsenligt ur allmänhetens syn­vinkel att ytterligare centralisera beslutanderätten. Några bärande skäl för att ändra på den nuvarande ordningen i denna del finns därför inte.

Vad som däremot kan ifrågasättas är om den nuvarande organisationen är den lämpligaste för att garantera ett övergripande kostnadsansvar för rätts­hjälpsmedlens användning. I första hand uppkommer då frågan om Dom­stolsverkets respektive Rättshjälpsmyndighetens roller.

Frågan om Domstolsverkets uppgifter på rättshjälpsområdet har behand­lats i departementspromemorian (Ds 1992:38) Domstolsväsendet - Organi­sation och administration i framfiden. Där föreslås att Rättshjälpsmyndighe­ten helt skall frigöras från Domstolsverkets verksamhetsområde och att myndigheten bör ta över verkets uppgifter att fastställa taxor och föreskrifter i övrigt inom rättshjälpen. Detta skall ses i ljuset av att Domstolsverket en­ligt promemorieförslaget skall awecklas som central förvaltningsmyndighet.

Genom de organisatoriska åtgärder som föreslås i organisationspromemo- 43


 


rian skulle de fördelarna uppnås att Rättshjälpsmyndigheten ges det övergri- Prop. 1992/93:109 pande ansvaret för rättshjälpen. Dessutom skulle uppföljningsansvaret för kostnadsutvecklingen hamna hos den myndighet som har underlaget för uppföljningen. Det finns därför starka skäl att genomföra en sådan ordning. Vid överläggningarna i Justitiedepartementet har bl.a. Rättshjälpsmyndig­heten tillstyrkt förslaget, medan Domstolsverket har avstyrkt detsamma.

Föregen del menar jag att slutlig ställning inte bör tas innan remissbehand­lingen av organisationspromemorian har avslutats. Redan nu bör emellertid en lagteknisk justering ske i 6, 18 a, 22, 30 och 40 §§ RHL för att ge rege­ringen större utrymme att välja till vilken myndighet uppgifterna skall dele­geras.

Domstolsverkets uppgifter enligt RHL innefattar också som redan nämnts rätt att föra talan mot beslut i fråga om rättshjälp och att påkalla beslut om att rättshjälp skall upphöra. Domstolsverket bevakar alltså statens intressen i beslut som fattas av domstol eller av Rättshjälpsmyndigheten. Verket har också rätt att föra talan till förmån för enskild part.

Det allmännas möjlighet att överklaga rättshjälpsfrägor var begränsad fram till den 1 juli 1979 då Domstolsverket i sin egenskap av central tillsyns­myndighet fick sådan talerätt (49 a § RHL; prop. 1978/79:90, bet. 1978/79:JuU30, rskr. 1978/79:105). Domstolsverkets talerätt utvidgades yt­terligare år 1982 då det fick behörighet att påkalla beslut om att rättshjälp skall upphöra enligt bestämmelserna i 34 § RHL (49 b § RHL; prop. 1981/82:28, bet. 1981/82:JuU52, rskr. 1981/82:320).

Domstolsverket utför ocksä en rad andra uppgifter på rättshjälpsområdet, t.ex. att sprida information, avge förklaringar, genmälen och yttranden. Även utanför rättshjälpsområdet begärs yttranden i frågor som rör ersätt­ningar som utgått av allmänna medel. Verket har i en skrivelse till Justitiede­partementet begärt att få partsställning på området.

I organisationspromemorian behandlas också frågan om Domstolsverkets talerätt enligt RHL. Med hänvisning till att rättshjälpslagstiftningen för när­varande är föremål för en översyn redovisas dock inget ställningstagande till frågan om vem som i framtiden bör utöva talerätten. Det anförs dock att den måste ligga på en annan myndighet än den som beviljar rättshjälp, men att den inte med någon nödvändighet behöver ligga på en centralmyndighet inom domstolsväsendet.

Om Rättshjälpsmyndigheten skulle ta över Domstolsverkets administra­tiva funktioner är det naturligt att Rättshjälpsmyndigheten också tar över Domstolsverkets uppgifter när det gäller behörigheten att föra talan mot be­slut på rättshjälpens område och att påkalla beslut om att rättshjälp skall upphöra. Därmed skulle Rättshjälpsmyndigheten få ett sädant övergripande och samlat ansvar för rättshjälpsmedlens användning, som torde vara en för­utsättning för att uppnå och främja kostnadskontrollen och en enhetlig till­lämpning.

Rättshjälpsmyndigheten kan givetvis inte överta Domstolsverkets uppgift
att överklaga myndighetens egna beslut. Frågan är dock om det är nödvän­
digt att behålla någon särskild talerätt mot Rättshjälpsmyndighetens egna
beslut vid sidan av den talerätt som Jusfitiekanslern redan har enligt sin in­
straktion (2§ förordningen 1975:1345 med instmktion för Justitiekanslem).
  44


 


Detsamma gäller Domstolsverkets behörighet att påkalla beslut om rätts- Prop. 1992/93:109 hjälpens upphörande enligt 34 § RHL. Mycket talar för att det skulle räcka med att Justitiekanslem har denna uppgift. Domstolsverket har vid över­läggningarna i Justitiedepartementet ifrågasatt detta medan Justitiekans­lem, som beretts tillfälle att lämna synpunkter på utkastet till lagrådsremiss, inte har haft några erinringar. Emellertid ses Justitiekanslerns arbetsuppgif­ter för närvarande över av en särskild utredare (Ju 1991:8; Dir. 1991:110). Mot denna bakgrund bör för dagen ingen slutlig ställning tas när det gäller förändringar i Domstolsverkets talerätt enligt RHL. Jag förordar dock samma lagstiftningstekniska justering som när det gäller Domstolsverkets uppgifter i övrigt, dvs. att det bör överlämnas åt regeringen att avgöra vilken myndighet som skall utöva statens talerätt.

Jag inskränker mig alltså för dagen till att föreslå en lagteknisk lösning som gör det möjligt att senare - när resultatet av pågående utredningar och remissbehandling föreligger - slutligt bestämma om rättshjälpens organisa­toriska hemvist m.m. Det finns anledning att i budgetsammanhang åter­komma till riksdagen med en redovisning av regeringens överväganden.

Jag har redan varit inne på frågan om att det är svårt för en myndighet att påverka delar av ett anslag som inte hänför sig till det egna verksamhetsom­rådet eller ens till det ansvariga departementets verksamhetsområde (avsnitt 2.7). Sakligt ansvar och kostnadsansvar bör i möjligaste mån följas åt. I ut­kastet nämndes möjligheten att från rättshjälpsanslaget avskilja den del som hänför sig till Statens invandrarverk och låta invandrarverket självt bära an­svaret för dessa kostnader. Vid överläggningarna i Justitiedepartementet till­styrktes en sådan åtgärd från flera häll, bl.a. frän invandrarverket. Invand­rarverket och Utlänningsnämnden framförde dock att hänsyn också måste tas till den verksamhet på området som utförs av andra, nämligen Utlän­ningsnämnden, Polisen och regeringen. För egen del är jag tveksam till att gå fram med särskilda lösningar för vissa verksamhetsområden. Jag är därför för dagen inte beredd att förorda några sådana förändringar.

2.11 Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

Jag förordar att de av mig föreslagna ändringarna träder i kraft den 1 mars 1993. Jag föreslår att tiden för ansökan om rättshjälp resp. tidpunkten för förordnande av offentlig försvarare skall avgöra om de nya bestämmelserna, utom ändringen i 9 a § RHL och de som gäller de organisatoriska förhållan­dena och talerätten, skall tillämpas.

Enligt tredje stycket av övergångsbestämmelsen till avgiftsförordningen (1992:191) gäller expeditionskungörelsens bestämmelser fortfarande i fråga om framställningar som gjorts före ikraftträdandet - den 1 juli 1992- i ären­den upptagna i kungörelsens bilaga, avdelning II. I fall som omfattas av den övergångsbestämmelsen föreslär jag att bestämmelsen i 9 a § skall gälla i sin äldre lydelse.

Jag förordar att övergångsbestämmelserna utformas i enlighet med vad
jag nu har sagt. Någon särskild övergångsbestämmelse krävs inte såvitt gäl­
ler ändringen i lagen (1988:97) om förfarandet hos kommunerna, förvalt­
ningsmyndigheterna eller domstolarna vid krig eller krigsfara m.m.
              45


 


Om mina förslag godtas, avser jag att senare för regeringen anmäla frågan     Prop. 1992/93:109 om  de  förordningsändringar,  bl.a.   ändringar  i   rättshjälpsförordningen (1979:938), som föranleds av förslagen.

2.12 Ekonomiska konsekvenser

De föreslagna ändringarna syftar till att minska kostnaderna för rättshjäl­pen. Det är svårt att exakt ange hur stora besparingar som förslagen kan medföra. Detta beror bl.a. på att vissa åtgärder mer eller mindre omedelbart inverkar på rättshjälpsanslaget, medan andra medför besparingar först efter längre tid. Nivån på timkostnadsnormen slår exempelvis omedelbart på rättshjälpskostnaderna, medan en höjning av egenavgiftema ger kostnadsef­fekter på längre sikt. Höjningen av egenavgifteraa skulle enligt Domstols­verkets beräkningar innebära besparingar med ca 15 miljoner kronor.

Sammantaget bör de föreslagna lagändringarna och de åtgärder jag i öv­rigt aviserat medföra avsevärda besparingar.

3 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom Justitiedepartementet upprät­tats förslag till

1.  lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429),

2.  lag om ändring i rättegångsbalken,

3.  lag om ändring i lagen (1988:97) om förfarandet hos kommunerna, för­valtningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara m.m.

Förslaget under 3. har upprättats i samråd med statsrådet Laurén. Förslagen har granskats av Lagrådet.

4 Specialmotivering

4.1 Förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

Ändringen som har behandlats i avsnitt 2.10 syftar till att ge regeringen större frihet att bestämma till vilken myndighet olika uppgifter på rätts­hjälpsområdet skall anförtros.

9a§

Den som har beviljats allmän rättshjälp är enligt 9 a § RHL befriad från vissa
avgifter. Den 1 juli 1992 ersattes expeditionskungörelsen (1964:618) av av­
giftsförordningen (1992:191). På grund av ett förbiseende ändrades inte sam­
tidigt bestämmelsen i 9 a § första stycket RHL. Expeditionskungörelsens av­
giftslista, avdelning I har ersatts av bestänunelsema i 15 § 1-3 avgiftsförord­
ningen.
                                                                                                                 46


 


Med ett undantag - protest av växel och check - tas det inte längre ut nägra Prop. 1992/93:109 avgifter för expeditioner motsvarande kungörelsens avgiftslista, avdelning II under rubriken Utsökning m.m. Reglerna om avgifter för sådan protest framgär inte av avgiftsförordningen utan följer av särskilda föreskrifter. Det är knappast motiverat att införa särskilda bestämmelser om befrielse från avgift lör sådan protest. Paragrafen har justerats i enlighet härmed.

Ändringarna föranleds av förslaget om ett ändrat avgiftssystem i avsnitt 2.5. Av paragrafen, liksom av rubriken, framgår att rättshjälpsavgiften kommer att bestå av tvä komponenter, grundavgift och tilläggsavgift, och att grundav­giften ersätter det nuvarande maximibeloppet för rättshjälpsavgiften. Be­greppet grundbelopp behålls oförändrat och med oförändrad innebörd.

Ändringarna föranleds av förslaget i avsnitt 2.5 om ett ändrat avgiftssystem.

Ändringen [första stycket innebär dels att maximibeloppet för rättshjälps­avgiften ersätts av begreppet grundavgift (jfr kommentaren vid 11§), dels att differentierade grundavgifter tas ut för rättssökande som har inkomster understigande två basbelopp och dels att bestämmelsen om nedsättning har slopats, I gengäld har möjligheten till befrielse enligt bestämmelserna i 14 b § fått ett vidgat tillämpningsområde och omfattar enligt förslaget också grund­avgiften (se vid 14b§). Bestämmelserna har kommenterats utförligt i den allmänna motiveringen, avsnitt 2.5.

I andra srycket stycket har endast en justering gjorts med an ledning av att den nya grundavgiften ersätter maximibeloppet för tilläggsavgiften. En motsvarande ändring har gjorts i tredje stycket.

14 §

Paragrafen har ändrats med anledning av att grundavgift ersätter det nuva­rande begreppet maximibelopp (jfr kommentarerna vid 11 och 12§§).

14a§

Paragrafen innehåller bestämmelser om tilläggsavgift. Den har ändrats i
flera hänseenden. En nyhet iförsta stycket är att tilläggsavgiften i princip
beräknas på samtliga kostnader i rättshjälpsärendet. De kostnader som an­
ges i 9 § andra stycket är bl.a. kostnad för biträde, bodelningsförrättare, be­
visning, utredning, resa och uppehälle, medling samt vissa ansökningsavgif­
ter. Vidare skall tilläggsavgift tas ut redan då kostnaderna i ärendet uppgår
till en tiondel av basbeloppet; dagens gräns ligger vid en femtedel av basbe­
loppet. Kretsen rättshjälpstagare som skall betala tilläggsavgift har vidgats.
Det är endast rättshjälpstagare med årsinkomster under ett basbelopp som
undantas. Taket för tilläggsavgiften har höjts till tre gånger grundavgiften.
Slutligen har tilläggsavgiften också inkomstrelaterats så att de rättshjälpsla-
    47


 


gare som har låga inkomster får betala en lägre procentuell andel av kostna-     Prop. 1992/93:109 derna jämfört med rättshjälpstagare i högre inkomstlägen (andra stycket). Ändringarna har behandlats i avsnitt 2.5.

Enligt bestämmelsen i 11§ skall regeringen eller den myndighet rege­ringen bestämmer meddela närmare föreskrifter för beräkning av bl.a. till-läggsavgiften.

Av tredje stycket framgår att 13 § skall tillämpas vid beräkning av inkomst­gränserna. Detta innebär - på sainma sätt som när det gäller beräkning av den inkomst som skall ligga till gmnd för grandavgiften -att hänsyn skall tas till underhållsbörda, förmögenhetsinnehav eller skuldsättning. Av bestäm­melsen framgår vidare att tilläggsavgift för dödsbon skall bestämmas enligt de grander som anges i 14 §, dvs. att tilläggsavgiften skall bestämmas till ett med hänsyn till boets behållning och delägarnas ekonomiska förhållanden skäligt belopp. Slutligen finns i tredje stycket vissa avmndningsregler.

Fjärde stycket innehåller en regel om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att tilläggsavgift inte skall utgå i fråga om vissa slags ärenden. Härmed avses i första hand mål för vilka s.k. saktaxa gäller. Skälen för detta har redovisats i den allmänna motiveringen, avsnitt 2.5.

14b§

Paragrafen har ändrats på så sätt att den nuvarande bestämmelsen om befri­else från tilläggsavgift skall avse också grundavgift. Samtidigt har den all­männa nedsättningsmöjligheten av avgift enligt 12 § slopats. Föratsättningen för befrielse är att det är uppenbart att den rättssökande saknar möjlighet att betala grandavgift eller tilläggsavgift eller del av dem. Bestämmelsen är restriktivt utformad och befrielse skall bara kunna komma i fråga i undan­tagsfall. Bestämmelsen har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 2.5.

15 §, 17 § och 18 §

Ändringama i 15,17 och 18 §§ följer av de ändringar som föreslagits i 11,12 och 14 a §§. 15 § har också ändrats språkligt.

18a§och22§

Ändringarna i 18 a och 22 §§ motsvarar den ändring som föreslås i 6 § (jfr kommentaren vid denna).

27§

Ändringama i bestämmelsen föranleds av förslaget om ett nytt avgiftssystem enligt den allmänna motiveringen, avsnitt 2.5.

Ändringarna iförsta stycket innebär ingen ändring i sak. De föranleds av att det nuvarande maximibeloppet för rättshjälpsavgiften ersätts med en gmndavgift (jfr kommentarerna vid 11 och 12 §§). Av 15 § framgår att grand­avgiften skail bestämmas i samband med att rättshjälp beviljas (jfr 28§).


 


Andra stycket innehåller bestärrmielser om betalning av tilläggsavgiften. Prop. 1992/93:109 Det har ändrats som en följd av ändringarna i 14 a §. Föreskrifter att biträdet bör ta ut förskott på tilläggsavgiften med skäligt belopp allteftersom kostna­der för arbete, utlägg och tidsspillan uppkommer i ärendet innebär en viss uppstramning i förhållande till gällande rätt. Avsikten är att biträdet i nor­malfallet skall se till att avgift betalas forflöpande.

28§

Ändringen är föranledd av ändringarna i 11 och 12 §§ (se kommentarerna där). Som en följd av att begreppet maximibelopp - som är en preliminär avgift - har utmönstrats ur RHL har bestämmelsen i denna paragraf justerats för att markera att här är fråga om de slutliga avgifterna.

30 §

Ändringarna iförsta stycket föranleds av ändringarna i 11 och 12§§ medan ändringen i andra stycket motsvarar den ändring som föreslås i 6 § (se kom­mentaren vid denna). Av paragrafen framgår att avräkningen skall göras först sedan avgiften fastställts slutligt (jfr kommentaren vid 28§).

31§,31b§,32§och34§

Ändringarna föranleds av ändringarna i 11 och 12§§.

40 §

Ändringen motsvarar den ändring som föreslås i 6 § (se kommentaren vid denna).

47§

Ändringarna iförsta och tredje stycket föranleds av ändringarna i 11 och 12 §§. Såsom redovisats i den allmänna motiveringen, avsnitt 2.8, har möjlig­heterna att jämka rådgivningsavgiften begränsats som en följd av ändringar il2§.

49a§och49b§

Ändringarna motsvarar den ändring som föresläs i 6 § (se kommentaren vid denna).

Med den lagtekniska lösning som valts kan bestämmelsen \ 49a§ andra stycket utgå. 49 a § har också justerats språkligt.

49

4 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 109


 


Ikraftträdande och övergångsbestämmelser                        Prop. 1992/93:109

Bestämmelserna har kommenterats i avsnitt 2.11.

4.2    Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken
31 kap. 1§

Paragrafen innehåller bestämmelser om skyldighet för den som är tilltalad i brottmål att betala ersättning för rättegångskostnader. Ändringen i tredje stycket föranleds av de ändrade reglerna i 11, 12 och 14a§§ RHL. Ändring­arna har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitten 2.5 och 2.6). Skyldigheten för den tilltalade att ersätta staten för kostnader är enligt be­stämmelserna i tredje stycket maximerad till vad den tilltalade skulle ha fått betala om han hade haft allmän rättshjälp. En nyhet jämfört med den gäl­lande lydelsen är att inte bara vad som skulle ha utgått i gmndavgift enligt bestämmelserna i 12 § RHL skall beaktas utan också vad som skulle ha utgått i tilläggsavgift enligt bestämmelserna i 14a§ RHL. Tilläggsavgiften skall alltså bestämmas som en procentuell andel av kostnaderna -jfr 31 kap. 1 § första och andra styckena RB - till den del dessa överstiger en tiondel av basbeloppet.

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser Bestämmelserna har kommenterats i avsnitt 2.11.

4.3    Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:97) om
förfarandet hos kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och
domstolarna under krig eller krigsfara m.m.

23 §

Ändringen föranleds av ändringarna i 11 och 12 §§ RHL. Ändringen innebär att det nuvarande maximibeloppet för rättshjälpsavgiften ersätts med den nya grundavgiften.

5 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen före­slår riksdagen att anta förslagen till

1.   lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429),

2.   lag om ändring i rättegångsbalken,

3.   lag om ändring i lagen (1988:97) om förfarandet hos kommu­nerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara m.m.

50


 


6 Beslut                                                                       Prop- 1992/93:109

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt fram.

51


 


Sammanfattning av Riksrevisionsverkets rapport  Prop. 1992/93:109

Bilaga 1 Riksrevisionsverket (RRV) har på regeringens uppdrag granskat rättshjäl­pens effektivitet.I RRVs uppdrag ingick bl a att analysera senare års kost­nadsutveckling samt att överväga om kostnaderna för rättshjälpen kan mins­kas utan att de grundläggande syftena går förlorade.

Rättshjälp ges i fem former, nämligen allmän rättshjälp, rättshjälp åt miss­tänkt i brottmål, rättshjälp genom offentligt biträde, rådgivning samt måls­ägandebiträde. Den sistnämnda formen ingick dock inte i RRVs gransk­ningsuppdrag.

Kostnaderna för rättshjälpen har, sedan den infördes i sin nuvarande form 1973, ökat stadigt. Rättshjälpen beräknas för budgetåret 1992/93 kosta 684 milj kr. Till detta kommer kostnaderna för att administrera rättshjälpen.

RRV har analyserat kostnadsutvecklingen för åren 1986-1990. För hela rättshjälpsområdet ökade kostnaderna med 63 procent under perioden. Mest ökade kostnaderna för rättshjälp genom offentligt biträde (98 procents ökning), för misstänkt i brottmål var ökningen av kostnaderna 74 procent. Den minsta ökningen hade den allmänna rättshjälpen (43 procents ökning).

RRV har, för de olika rättshjälpsreformerna, försökt finna orsakerna till kostnadsutvecklingen. En viktig förklaring till kostnadsökningen är utveck­lingen av timkostnadsnormen, dvs. den beräkningsgrund som i allmänhet används för att ersätta de juridiska ombuden. Normens ökning förklarar ungefär hälften av hela kostnadsökningen. RRV har också konstaterat att den tid som ombuden debiterar för ett ärende har ökat.

En annan viktig förklaring till kostnadsökningarna är att en kraftig ökning av antalet ärenden har skett när det gäller rättshjälp genom offentligt bi­träde. Detta beror dels på ändringar i lagstiftningen, dels på en kraftig ök­ning av antalet asylsökande.

RRV har undersökt vilka inkomstgrupper som får rättshjälp och för vilka ärenden man fär rättshjälp. Undersökningen gäller främst den allmänna rättshjälpen. RRV kan konstatera att rättshjälpstagaren har en klar lågin-komsttagarprofil. Vidare är, för de flesta ärenden för vilka rättshjälp utgår, ersättningen till ombudet ca 5 000 kr.

Granskningen har vidare omfattat effektiviteten i rättshjälpssystemets ut­formning i olika avseenden. RRV har bl a funnit att systemets konstruktion medför bristande kostnadsmedvetande och att billigare lösningar inte upp­muntras. RRV har också funnit brister i uppföljningen och kostnadskontrol­len.

Vidare har RRV prövat förutsättningarna för att föra över hela eller delar av den allmänna rättshjälpen till privata försäkringslösningar. En sådan för­ändring skulle enligt RRV medföra såväl fördelar som olägenheter.

RRVs bedömning och förslag

RRV har bedömt vilka möjligheter det finns att minska kostnaderna för rättshjälpen. RRV beskriver tre möjligheter:


-   en ytterligare avgränsning av rättshjälpens målgrupp


52


 


-       en överföring av ansvaret för den allmänna rättshjälpen till privata för-     Prop. 1992/93:109 säkringsbolag                                                                              Bilaga 1

-       olika insatser för att minska kostnaderna

Den allmänna rättshjälpens målgrupp kan avgränsas ytterligare genom i första hand en sänkning av den övre inkomstgräns, vid vilken man kan bevil­jas allmän rättshjälp. Vidare kan den enskildes bidrag till ombudets kostna­der höjas. En tredje möjlighet är att införa en självrisknivå.

RRV har uppskattat några möjliga besparingar. Exempelvis skulle en sänkning av inkomstgränsen till 110 000 kr medföra en årlig besparing med ca 15 milj kr. En höjning av den enskildes rättshjälpsavgift med t ex 50 pro­cent skulle medföra en årlig besparing med ca 18 milj kr. En självrisknivå vid t ex 5 000 kr skulle medföra en besparing med ca 80 milj kr.

RRV finner att det fn skulle bli svårt att uppnå målen för rättshjälpen med en överföring av ansvaret för den allmänna rättshjälpen till privata försäk­ringsbolag. En sådan lösning skulle sannolikt kräva kompletterande statliga insatser. Dessutom bedömer RRV att försäkringsbolagen har sämre förut­sättningar än staten att bedriva verksamheten effektivt.

53


 


Utkastets lagförslag                                                    Prop. 1992/93:109

.  ,r,     ,       .,.                                                           Bilaga 2

1 Förslag till                                                                   

Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

Härigenom föreskrivs i fråga om rättshjälpslagen (1972:429)'

dels att 6, 8,11,12,14-15,17,18, 18 a, 22, 27, 28, 30, 31, 31b, 32, 34, 40,

42, 47, 49 a och 49 b §§ samt mbrikema närmast före 11 och 27 §§ skall ha

följande lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 7 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

6 §2

Allmän rättshjälp beviljas fysisk person i rättslig angelägenhet, om han behöver sådant bistånd och hans beräknade årsinkomst ej överstiger ett be­lopp som motsvarar sju gånger det basbelopp enligt lagen (1962:381) om all­män försäkring som gällde året innan rättshjälp begärs.

Bidrar den rättssökande till underhållet av make, tidigare make, sambo eller eget barn, ökas beloppet enligt första stycket för var och en till vilkens underhåll han på detta sätt bidrar med ett belopp som motsvarar hälften av det basbelopp som anges i första stycket. Med eget barn jämställs härvid an­nans barn som den rättssökande är underhållsskyldig mot enligt 7 kap. 5 § föräldrabalken.

Är den rättssökandes betalningsförmåga väsentligt ökad på grund av för­mögenhetsinnehav eller annan särskild omständighet eller väsenfligt nedsatt på grund av skuldsättning eller annan särskild omständighet, skall den be­räknade årsinkomsten jämkas genom att skäligt belopp läggs till eller dras från.

Regcringer\ eWer, efter regeringens Regeringen eller den myndighet
bemyndigande, domstolsverket med- som regeringen bestämmer meddelar
delar närmare föreskrifter för beräk- närmare föreskrifter förberäkning
ning av den rättssökandes ekono- av den rättssökandes ekonomiska
miska
                                          förhållanden.

7a§

Allmän rättshjälp får inte beviljas i angelägenhet som omfattas av rätts­skyddsförsäkring eller något annat liknande rättsskydd. Rättshjälp får dock beviljas när den rättssökandes egna kostnader i angelägenheten har uppgått till minst tre gånger det bas­belopp som anges i 6 § första stycket. Därvid beaktas endast kostnader av sådant slag som kan antas komma att betalas från den rättssökandes rätts­skydd.

■Lagen omtiyckt 1983:487.

Senaste lydelse 1988:213.                                                                                   54


 


Nuvarande lydelse                      Föreslagen lydelse                     Prop. 1992/93:109

8 §3                                                Bilaga 2

Allmän rättshjälp får ej beviljas     Allmän rättshjälp får inte heller

beviljas

1.    i angelägenhet som skall prövas eller på annat sätt behandlas utom ri­ket, om ej den rättssökande är bosatt här och särskilda skäl föreligger för rättshjälp,

2.    utlänningar som varken är eller tidigare varit bosatta här, om det inte finns särskilda skäl för rättshjälp,

3.    den som är eller har varit näringsidkare i angelägenhet som har upp­kommit i hans näringsverksamhet, om det inte finns skäl för rättshjälp med hänsyn till verksamhetens art och begränsade omfattning, hans ekonomiska och personliga förhållanden och omständigheterna i övrigt,

4.    i fråga om anspråk som överlåtits till den rättssökande, om överlåtelsen kan antagas ha ägt rum i syfte att åstadkomma fördel vid prövning av begä­ran om rättshjälp,

5.    för upprättande av självdeklaration,

6.    för upprättande av äktenskapsförord, testamente eller gävohandling,

7.    i angelägenhet rörande bodelning, om det inte med hänsyn till boets beskaffenhet och makarnas eller sambornas personliga förhållanden finns särskilda skäl för rättshjälp,

8.    om frågan om rättshjälp kan anstå till dess en annan rättslig angelägen­het, vari anspråket stöder sig på väsentligen likartad gmnd, har avgjorts slut-ligt,

9.    ägaren eller tidigare ägare av 9. ägaren eller tidigare ägare av en fastighet eller en byggnad i ange- en fastighet eller en byggnad i ange­lägenhet som avser fastigheten eller lägenhet som avser fastigheten eller byggnaden, om han har eller borde byggnaden, om han borde ha haft ha haft rättsskyddsförsäkring eller rättsskyddsförsäkring eller något an-något annat liknande rättsskydd som nat liknande rättsskydd som omfat-omfattar angelägenheten och något tar angelägenheten och något annat annat inte följer av andra stycket,        inte följer av andra stycket,

 

10.   i angelägenhet rörande trafikskadeersättning enligt trafikskadelagen (1975:1410) eller rörande skadestånd som kan betalas från en föreliggande ansvarsförsäkring; dock får rättshjälp beviljas den skadelidande om angelä­genheten är anhängig vid domstol eller rör enbart annan skada än person­skada,

11.   den som ej har befogat intresse av att få sin sak behandlad.

I fall som avses i första stycket 9        I fall som avses i första stycket 9 får rättshjälp beviljas när den rättssö-     gäller bestämmelsema i 7 a § andra kändes egna kostnader i angelägen-     meningen.   Därvid beaktas endast heten har uppgått till minst tre gånger     kostnader som avses i  9§  andra det basbelopp som anges 16 § första     stycket. stycket. Därvid beaktas endast kost­nader av sådant slag som kan antas komma att betalas från den rättssö­kandes rättsskydd eller, om något så­dant inte finns, kostnader som avses i 9 § andra stycket.

I fråga om visst slag av ärenden som är talrikt förekommande och normalt av enkel beskaffenhet kan regeringen förordna att allmän rättshjälp ej skall beviljas.

Under föratsättning av ömsesidighet kan regeringen förordna att medbor-

'Senaste lydelse 1989:360.                                                                                 55


 


Föreslagen lydelse

Nuvarande lydelse

Prop. 1992/93:109

gare i en viss främmande stat och den som, utan att vara medborgare i den     Bilaga 2 staten, är bosatt där skall vara likställd med svensk medborgare i fråga om allmän rättshjälp.


Rättsi\jälpsavgift och tilläggs­avgift


Rättshjälpsavgift; grundavgift och tilläggsavgift


 


11 §'

Den rättssökande skall bidra till de kostnader för allmän rättshjälp som avses i 9 och 10 §§ genom att be­tala rättshjälpsavgift och tilläggsav­gift enligt vad som sägs i 12-15 §§.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer faststäl­ler grundbelopp för rättshjälpsavgif­ten och meddelar närmare föreskrif­ter för beräkning av det belopp var­till rättshjälpsavgiften högst kan uppgå (maximibeloppet).


Den rättssökande skall bidra till de kostnader för allmän rättshjälp som avses i 9 och 10 §§ genom att be­tala rättshjälpsavgift (gmndavgift och tilläggsavgift) enligt vad som sägs i 12-15§§.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer faststäl­ler grundbelopp för beräkning av gmndavgiften och meddelar när­mare föreskrifter för beräkning av gmndavgift och tilläggsavgift.


12 §5

Överstiger inte den rättssökandes beräknade årsinkomst ett belopp som motsvarar en och en halv gång det basbelopp som anges i 6 § första stycket, utgör grundavgiften hälften av grundbeloppet. Om inkomsten uppgår till ett och ett halvt men inte två basbelopp, utgör grundavgiften grundbeloppet.

Är inkomsten högre än som anges i första stycket, utgör gmndavgiften grundbeloppet ökat med

Överstiger ej den rättssökandes beräknade årsinkomst ett belopp som motsvarar två gånger det basbe­lopp som anges i 6 § första stycket, utgör maximibeloppet förrättshjälp-savgiften grundbeloppet. Maximibe­loppet får sättas ned om det finns sär­skilda skäl.

Är inkomsten högre än som anges i första stycket, utgör maximibelop­pet för rättshjälpsavgiften grundbe­loppet ökat med

två procent av den del av inkomsten som överstiger tvä men ej tre gånger basbeloppet,

fyra procent av den del av inkomsten som överstiger tre men ej fyra gånger basbeloppet,

sex procent av den del av inkomsten som överstiger fyra men ej fem gånger basbeloppet,

åtta procent av den del av inkomsten som överstiger fem men ej sex gånger basbeloppet,

tolv procent av den del av inkomsen som överstiger sex gånger basbelop­pet.

Vid tillämpning av första och andra stycket iAra// inkomsten avrun­das till närmast lägre tusental kronor och gmndavgiften till närmast lägre tiotal kronor.

Vid tillämpning av andra stycket iakttas att inkomsten avrundas till närmast lägre tusental kronor och maximibeloppet för rättshjälpsavgif­ten till närmast lägre tiotal kronor.


■•Senaste lydelse 1988:213. 'Senaste lydelse 1988:213.


56


 


14 §


Nuvarande lydelse

Söker dödsbo rättshjälp, utgör maximibeloppet ett med hänsyn till boets behållning och delägarnas ekonomiska förhållanden skäligt be­lopp.


Föreslagen lydelse

Söker dödsbo rättshjälp, bestäms grundavgiften till ett med hänsyn till boets behållning och delägarnas ekonomiska förhållanden skäligt be­lopp.


Prop. 1992/93:109 Bilaga 2


14a§'

Om den ersättning som skall tiller­kännas biträde för arbete enligt 22 § överstiger ett belopp som motsvarar en femtedel av det basbelopp som anges i 6 § första stycket eller rälts-hjälpsavgiften, om denna är högre än det beloppet, skall den rättssökande utöver rättshjälpsavgiften betala en tilläggsavgift om tio procent av den överskjutande delen av ersättningen, dock högst ett belopp som motsvarar det dubbla maximibeloppet. Det be­lopp som skall betalas avrundas till närmast lägre tiotal kronor.

Den rättssökande skall, om årsin­komsten överstiger ett belopp som motsvarar det basbelopp som anges i 6 § första stycket, mövtr gmndav­giften betala tilläggsavgift. Avgiften skall bestämmas till en procentuell andel av de kostnader som avses i9§ andra stycket, om kostnadema över­stiger ett belopp som motsvarar en tiondel av basbeloppet. Tilläggsav­gift utgår dock högst med ett belopp som motsvarar tre gånger den grund­avgift som anges i 12 §.

Tilläggsavgift utgår med tio pro­cent av kostnadema, om inkomsten överstiger ett men inte tre basbelopp,

tjugo procent av kostnadema, om inkomsten överstiger tre men inte fem basbelopp,

trettio procent av kostnadema, om inkomsten överstiger fem basbelopp.

Vid beräkning av inkomstgrän­sema tillämpas bestämmelsema i 13 §. Inkomsten skall avrundas till närmast lägre tusental kronor och tilläggsavgiften till närmast lägre tio­tal kronor.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får före­skriva att tilläggsavgift inte skall utgå i fråga om visst slag av ärenden.


14 b §


Om det är uppenbart att den rätts­sökande saknar möjlighet att betala tilläggsavgiften eller någon del av den, får han helt eller delvis befrias från denna.

Om det framkommer att den rättssökande inte längre saknar möj­lighet att betala den tilläggsavgift som han befriats från, skall beslutet omprövas.


Om det är uppenbart att den rätts­sökande saknar möjlighet att betala gmndavgift eller tilläggsavgift, får han helt eller delvis befrias från av­gift-Om det framkommer att den rättssökande inte längre saknar möj­lighet att betala å&n gmndavgift eller tilläggsavgift som han befriats från, skall beslutet omprövas.


 


Senaste lydelse 1988:213.


57


 


Nuvarande lydelse

15 I samband med att allmän rätts­hjälp beviljas, fastställs det för sö­kanden gällande maximibeloppet och det belopp vartill tilläggsavgif­ten högst kan uppgå.

Undergår inkomst eller sådant förhållande som avses i 13 eller 14 § väsentlig förändring innan rätts­hjälpsärendet avslutats, skall maxi­mibeloppet jämkas efter vad som är skäligt, dock ej under vad som redan betalats i rättshjälpsavgift. Jämkning skall också ske, om väsentlig felbe­dömning gjorts, när maximibeloppet tidigare bestämdes, eller om oriktiga uppgifter legat fill grand för beslu­tet.

Frågan om jämkning upptages en­dast om särskild anledning därtill framkommit.

l>iär maximibeloppet jämkas, skall även det belopp vartill tilläggsavgif­ten högst kan uppgå jämkas i mot­svarande mån.


Föreslagen lydelse

I samband med att allmän rätts­hjälp beviljas, bestäms grundavgif­ten och den procentsats efter vilken sökanden skall betala tilläggsavgift samt det belopp vartill tilläggsavgif­ten högst kan uppgå.

Undergår inkomst eller sådant förhållande som avses i 13 eller 14 § väsentlig förändring innan rätts­hjälpsärendet avslutats, skall grun­davgiften jämkas efter vad som är skäligt, dock ej under vad som redan betalats. Jämkning skall också ske, om väsentlig felbedömning gjorts, när gmndavgiften tidigare bestäm­des, eller om oriktiga uppgifter legat till gmnd för beslutet.

Frågan om jämkning tas upp en­dast om särskild anledning därtill framkommit.

När gmndavgiften jämkas, skall även den procentsats efter vilken sö­kanden skall betala tilläggsavgift samt det belopp vartill tilläggsavgif­ten högst kan uppgå jämkas i mot­svarande mån.


Prop. 1992/93:109 Bilaga 2


 


17 §

Om en rättslig angelägenhet är anhängig vid domstol, prövar dom­stolen frågan om beviljande av all­män rättshjälp. Den domstol, där den rättsliga angelägenheten är an­hängig, beslutar också om jämkning av maximibeloppet för rättshjälpsav­giften och av det belopp vartill till-läggsavgiften högst kan uppgå. Domstolen fattar även beslut enligt 14b§.


Om en rättslig angelägenhet är anhängig vid domstol, prövar dom­stolen frågan om beviljande av all­män rättshjälp. Den domstol, där den rättsliga angelägenheten är an­hängig, beslutar också om jämkning a\ gmndavgiften och a\ den procent­sats efter vilken sökanden skall betala tilläggsavgift samt av det belopp var­till filläggsavgiften högst kan uppgå. Domstolen fattar även beslut enligt 14b§.


 


18 §« Har allmän rättshjälp icke beviljats enligt 16 § och är den rättsliga angelä­genheten ej anhängig vid domstol, prövas fråga om beviljande av allmän rättshjälp av Rättshjälpsmyndigheten.

Är den rättsliga angelägenheten ej anhängig vid domstol, beslutar Rättshjälpsmyndigheten också om jämkning   av  maximibeloppet för

'Senaste lydelse 1988:213. 'Senaste lydelse 1989:360.


Är den rättsliga angelägenheten inte anhängig vid domstol, beslutar Rättshjälpsmyndigheten också om jämkning av grundavgiften och av


58


 


Nuvarande lydelse                      Föreslagen lydelse                      Prop. 1992/93:109

rättshjälpsavgiften och av det belopp     den procentsats efter vilken sökanden     Bilaga 2
vartill   tilläggsavgiften   högst   kan     skall betala tilläggsavgift samt av det
uppgå samt meddelar beslut enligt     belopp vartill tilläggsavgiften högst
14 b §.
                                         kan uppgå. Rättshjälpsmyndigheten

meddelar även beslut enligt 14b §.

18 a §
Allmän rättshjälp beviljas efter Allmän rättshjälp beviljas efter
ansökan av den rättssökande. Ansö-
  ansökan av den rättssökande. Ansö­
kan skall vara skriftlig samt inne-
        kan skall vara skriftlig samt inne­
hålla uppgifter i de hänseenden som
  hålla uppgifter i de hänseenden som
regeringen eller, efter regeringens
     föreskrivs av regeringen eller av den
bemyndigande, domstolsverket be-
    myndighet regeringen bestämmer,
stämmer.

22 §'

Biträde, bodelningsförrättare och     Biträde, bodelningsförrättare och

medlare har rätt till skälig ersättning medlare har rätt till skälig ersättning
för arbete, tidspillan och utlägg som för arbete, tidspillan och utlägg som
uppdraget har krävt. Vid bedöm- uppdraget har krävt. Vid bedöm­
ningen av vad som är skäligt arvode ningen av vad som är skäligt arvode
skall uppdragets art och omfattning skall uppdragets art och omfattning
beaktas. Hänsyn skall också tas till beaktas. Hänsyn skall också tas till
andra omständigheter av betydelse, andra omständigheter av betydelse,
såsom den skicklighet och den om- såsom den skicklighet och den om­
sorg som uppdraget har utförts med sorg som uppdraget har utförts med
samt den tid som har lagts ned på samt den tid som har lagts ned på
uppdraget. Regeringen eller, efter uppdraget. Regeringen eller den
regeringens bemyndigande, dom- myndighet regeringen bestämmer
stolsverket fastställer taxa som skall fastsiäUer timkostnadsnorm och taxa
tillämpas vid bestämmande av er- som skall fillämpas vid bestäm­
sättningen,
                                  mande av ersättningen.

Vid biträdesbyte enligt 21 § andra stycket gäller i fråga om det nya biträ­dets rätt till ersättning för arbete som har utförts före beslutet om bytet vad som sägs i 19 § första stycket.

Har biträde, bodelningsförrättare eller medlare genom vårdslöshet eller försummelse föranlett kostnad för rättshjälpen, skall detta beaktas vid er­sättningens bestämmande. Om biträde missbrukat sin behörighet att bevilja allmän rättshjälp eller besluta om substitution eller det eljest föreligger sär­skilda skäl, får ersättningen jämkas.

Ersättning till biträde fastställes i mål eller ärende vid domstol av domsto­len. Ersättning till biträde i annat fall och till bodelningsförrättare fastställes av Rättshjälpsmyndigheten. Ersättning till medlare fastställes av domstolen.

Ersättning till biträde skall fastställas i samband med att den rättsliga an­gelägenheten avgörs genom dom eller beslut eller avslutas på något annat sätt. Ersättning till bodelningsförrättare eller medlare skall fastställas när uppdraget har slutförts.

Har ett biträde underlåtit att i tid begära ersättning vid den domstol som haft att besluta om den och har biträdet därigenom förlorat rätten att få er­sättning fastställd av domstolen, får Rättshjälpsmyndigheten fastställa er­sättningen under förutsättning att biträdet inte kände till att angelägenheten

'Senaste lydelse 1989:360.                                                                                  59


 


Föreslagen lydelse

Nuvarande lydelse

varit anhängig vid domstolen eller att underlåtenheten beror pä något annat ursäktligt misstag. Ersättningen skall då alltid stanna på staten.


Prop. 1992/93:109 Bilaga 2


 


Betalning och fastställande av rätts­hjälpsavgift och tilläggsavgift, av­räkning med den rättssökande, bi­träde och bodelningsförrättare

27 Finns biträde eller bodelningsför­rättare enligt denna lag, betalas rättshjälpsavgiften till denne intill det enligt 15 § första stycket fastställda maximibeloppet. Finns varken bi­träde eller bodelningsförrättare, skall rättshjälpsavgiften betalas till staten. Rättshjälpsavgiften får tas ut så snart maximibeloppet har fast­ställts. Har maximibeloppet höjts se­dan rättshjälp beviljades, skall den avgift som kan föranledas av höj­ningen betalas till staten.

Tilläggsavgiften betalas till biträ­det när ersättningen till biträdet har fastställts. Biträdet/ör ta ut förskott på tilläggsavgiften med skäligt be­lopp. Om det belopp vartill tilläggs­avgiften högst får uppgå höjs i sam­band med att ersättning till biträdet fastställs, skall det belopp som kan föranledas av höjningen och som hänför sig till den ersättningen eller till en tidigare fastställd biträdeser­sättning betalas till staten.

28 Rättshjälpsmyndigheten skall fastställa den rättssökandes rälts-hjälpsavgift och tilläggsavgift, så snart kostnaderna för rättshjälpen är slufligt bestämda. Skulle ytteriigare kostnader visa sig sedan avgiften fastställts, får dock ny avgift faststäl­las.


Betalning och fastställande av grund­avgift och tilläggsavgift, avräkning med den rättssökande, biträde och bodelningsförrättare

§10

Finns biträde eller bodelningsför­rättare enligt denna lag, betalas grundavgiften till denne. Finns var­ken biträde eller bodelningsförrät­tare, skall gmndavgiften betalas till staten. Gmndavgiften får tas ut så snart den har bestämts. Har gmn­davgiften höjts sedan rättshjälp be­viljades, skall den avgift som kan föranledas av höjningen betalas till staten.

Finns biträde skall den del av till-läggsavgiften som hänför sig tdl bi­trädeskostnader betalas till biträdet när ersättningen har fastställts. Bi­trädet bör ta ut förskott på tilläggs­avgiften med skäligt belopp alltefter­som kostnader för arbete, tidsspillan och utlägg uppkommer i ärendet. Finns inte biträde skall tilläggsavgif­ten betalas till staten. Om det belopp vartill tilläggsavgiften högst får uppgå höjs i samband med att ersätt­ning till biträdet fastställs, skall det belopp som kan föranledas av höj­ningen och som hänför sig till den er­sättningen eller till en tidigare fast­ställd biträdesersättning betalas till staten.

§"

Rättshjälpsmyndigheten skall slutligt fastställa den rättssökandes gmndavgift och tilläggsavgift, så snart kostnaderna för rättshjälpen är slutligt bestämda. Skulle ytterligare kostnader visa sig sedan avgiften fastställts, får dock ny avgift faststäl­las.


 


'"Senaste lydelse 1988:213. "Senaste lydelse 1989:360.


60


 


Nuvarande lydelse

30 Avräkning görs av rättshjälps­myndigheten. Avräkning med den rättssökande sker så snart rätts­hjälpsavgiften och tilläggsavgiften har fastställts. Avräkning med bi­träde eller bodelningsförrättare görs när ersättning till denne har fast­ställts.

Regeringen elle efter regeringens bemyndigande, domstolsverket med­delar närmare föreskrifter om av­räkningen.


Föreslagen lydelse

§'

Avräkning görs av Rättshjälps­myndigheten. Avräkning med den rättssökande sker så snart gmndav­giften och tilläggsavgiften har fast­ställts slutligt. Avräkning med bi­träde eller bodelningsförrättare görs när ersättning till denne har fast­ställts.

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer meddelar när­mare föreskrifter om avräkningen.


Prop. 1992/93:109 Bilaga 2


31 §'3 Bestämmelser i lag om ansvar för motparts kostnader i rättegång eller an­nat motsvarande förfarande gäller även i fräga om motpartens rättshjälps­kostnader. Ersättning för ränta skall dock inte betalas.

Den som är ersättningsskyldig för

rättshjälpskostnader skall till den rättssökande betala ett belopp som motsvarar dennes gmndavgift och tilläggsavgift. Återstoden skall beta­las till staten. Om den ersättnings­skyldige har ålagts att ersätta endast en del av rättshjälpskostnaderna, skall han betala ersättningen till den rättssökande och till staten med motsvarande fördelning.

Den som är ersättningsskyldig för rättshjälpskostnader skall till den rättssökande betala ett belopp som motsvarar dennes rättshjälpsavgift och tilläggsavgift. Återstoden skall betalas till staten. Om den ersätt­ningsskyldige har ålagts att ersätta endast en del av rättshjälpskostna­derna, skall han betala ersättningen till den rättssökande och till staten

med motsvarande fördelning.

Om rättshjälp har beviljats i ett ärende angående verkställighet enligt ut­sökningsbalken, skall sådan särskild avgift enligt förordningen (1981:1185) om utsökningsavgifter som har tagits ut av motparten fördelas enligt bestäm­melserna i andra stycket.


31b§"'

män rättshjälp.

Ersättningsskyldighet enligt första stycket föreligger inte om beloppet un­derstiger en viss av regeringen fastställd gräns, om den make som inte har rättshjälp haft kostnader för eget ombud som överstiger avgiften för en tim-

'Senaste lydelse 1989:360. 'Senaste lydelse 1989:360. '■•Senaste lydelse 1989:360.

Om rätten dömer till äktenskaps­skillnad efter gemensam ansökan av makar och endast den ena maken har rättshjälp, är den andra maken skyldig att betala hälften av rätts­hjälpskostnaderna till staten. Han är docl( inte skyldig att betala mer än vad som motsvarar det maximibe­lopp för rättshjälpsavgift som skulle ha gällt för honom om han haft all-


Om rätten dömer till äktenskaps­skillnad efter gemensam ansökan av makar och endast den ena maken har rättshjälp, är den andra maken skyldig att betala hälften av rätts­hjälpskostnaderna till staten. Han är dock inte skyldig att betala mer än vad som motsvarar den gmndavgift som skulle ha gällt för honom om han haft allmän rättshjälp.


61


 


Nuvarande lydelse                     Föreslagen lydelse                      Prop. 1992/93:109

mes rådgivning enligt denna lag eller om det annars är oskäligt med hänsyn     Bilaga 2 till omständigheterna.

Om en bodelningsförrättare har förordnats i ett ärende där endast den ena maken eller sambon har rättshjälp, är den andra maken eller sambon skyldig att enligt de grunder som anges i första och andra styckena betala kostna­derna för bodelningsförrättaren och för utredning som denne har beslutat

32                                              §'

Om summan av rättshjälpsavgif Om  summan  av gmndavgiften,

ten, tilläggsavgiften och den ersätt- tilläggsavgiften och den ersättning

ning som medpart eller annan har som medpart eller annan har ålagts

ålagts att betala med stöd av 31 a el- att betala med stöd av 31 a eller

ler 31 b §§ överstiger rättshjälpskost- 31 b §§ överstiger rättshjälpskostna-

naderna, skall den rättssökande få derna, skall den rättssökande få till-

tillbaka den överskjutande delen av baka den överskjutande delen av

staten.                                                                            staten.

Om ersättning enligt 22 § till bi- Om ersättning enligt 22 § till bi­
träde eller bodelningsförrättare har
trade eller bodelningsförrättare har
fastställts till ett lägre belopp än
fastställts till ett lägre belopp än
summan av rättshjälpsavgiften och
summan av gmndavgiften och till­
tilläggsavgiften, svarar denne mot
läggsavgiften, svarar denne mot sta-
staten, inom ramen för mellanskill-
ten, inom ramen för mellanskillna-
naden, för de rättshjälpskostnader
den, för de rättshjälpskostnader som
som överstiger ersättningen.
               överstiger ersättningen.

34 §' Allmän rättshjälp skall upphöra om

1.  rättshjälpsavgift eller tilläggsav-      1. gmndavgift eller tilläggsavgift gift ej erläggs enligt 27 §,                         inte erläggs enligt 27 §,

2.  den rättssökande lämnat oriktig uppgift och rättshjälp ej skulle ha bevil­jats om riktig uppgift lämnats,

3.  den rättssökande uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnat oriktig uppgift, som varit ägnad att leda till befrielse från eller till för låg rättshjälpsavgift,

4.  den rättssökande ej längre kan anses ha befogat intresse av att få sin sak behandlad, eller

5.  de ekonomiska förhållandena ändrats i sådan mån att den rättssökande ej längre är berättigad till allmän rättshjälp.

Om allmän rättshjälp har beviljats trots att det föreligger ett sådant fall som avses i 8 § 8, får det beslutas att rättshjälpen skall upphöra.

Första stycket 2 gäller ej, om oriktigheten endast bestätt i att den rättssö­kande underiåtit att lämna en uppgift som han varken visste eller hade skälig anledning att anta var av betydelse för bedömningen av hans ansökan. Första stycket 3 och 4 och andra stycket gäller ej, om det är uppenbart obil­ligt att rättshjälpen upphör.

Om det beslutas att allmän rättshjälp skall upphöra enligt första stycket, skall den som haft rättshjälp själv bära kostnaderna för denna. Det får dock beslutas att kostnaderna helt eller delvis skall betalas av staten, om det före­ligger särskilda skäl.

Om det beslutas att allmän rättshjälp skall upphöra enligt andra stycket,

'Senaste lydelse 1989:360.

'Senaste lydelse 1989:360.                                                                                  62


 


Nuvarande lydelse                      Föreslagen lydelse                      Prop. 1992/93:109

skall kostnaderna för rättshjälpen betalas av staten. Det får dock beslutas att     Bilaga 2 kostnaderna helt eller delvis skall bäras av den som haft rättshjälp, om det föreligger särskilda skäl.

Beslut i fråga om upphörande av allmän rättshjälp meddelas, om den rättsliga angelägenheten är anhängig vid domstol, av domstolen och i annat fall av Rättshjälpsmyndigheten. Sådant beslut får också meddelas i samband med prövning av besvär enligt 49 §.

40 §
Ansökan om rättshjälp enligt 36 §
Ansökan om rättshjälp enligt 36 §
skall vara skriftligt samt innehålla
skall vara skriftligt samt innehålla
uppgifter i de hänseenden som rege-
uppgifter i de hänseenden som/öre­
ringen eller, efter regeringens be-
skrivs av regeringen eller den myn-
myndigande, domstolsverket be-
dighet regeringen bestämmer. Om
stämmer. Om särskilda skäl förelig-
särskilda skäl föreligger, får ansökan
ger, får ansökan göras muntligen.
                  göras muntligen.

42 §
Rättshjälp genom offentligt bi-
    Rättshjälp genom offentligt bi­
träde skall beviljas den som åtgär-
trade skall beviljas den som åtgär­
den avser och i mål eller ärende som
den avser, om han behöver sådant bi-
avses i 41 §3 även vårdnadshavare,
stånd. Detsamma gäller vårdnadsha-
om det ej måste antagas att behov av
vare i mål eller ärende som avses i
biträde saknas.
                                                               41 § 3.

47 §17

Rådgivning sker mot en  avgift   Rådgivning sker mot  en  avgift

som för varje påbörjad tidsperiod som för varje påbörjad tidsperiod
om femton minuter motsvarar en om femton minuter motsvarar en
Ijärdede] av gmndbeloppet för rätts- fjärdedel av det gmndbelopp som
hjälpsavgiften. Avgiften får sättas anges i Jl § andra stycket. Avgiften
ned så att den ej överstiger det maxi- fär sättas ned så att den inte översti-
mibelopp för rätlshjälpsavglflen som ger den gmndavgift som skulle ha
skulle ha fastställts om allmän rätts- bestämts om allmän rättshjälp hade
hjälp hade beviljats. För vad som beviljats. För vad som har satts ned
har satts ned utgår ersättning av all- utgår ersättning av allmänna medel
manna medel till den som har med- till den som har meddelat rådgiv-
delat rådgivningen.
                     ningen.

Den som har meddelat rådgivningen har rätt till skälig ersättning av all­männa medel för de kostnader för tolk och för översättning som uppdraget har krävt. Ersättningen fastställs av Rättshjälpsmyndigheten.

Beviljas allmän rättshjälp efter rådgivning, skall kostnaden för rådgiv­ningen anses som en kostnad för den allmänna rättshjälpen. Eriäggande av rådgivningsavgift skall anses som betalning på rättshjälpsavgift.

49 a §'8 Talan mot beslut i fråga om rätts- Talan mot beslut i fråga om rätts­hjälp får föras, förutom av enskild hjälp får föras, förutom av enskild part, av domstolsverket. Räknas be- part, av den myndighet som rege-svärstid från den dag då part fått del ringen bestämmer. Räknas besvärs-av beslutet, får domstolsverket likväl     tid från den dag då part fått del av

"Senaste lydelse 1989:360.

'Senaste lydelse 1988:213.                                                                                 63


 


Nuvarande lydelse                      Föreslagen lydelse                      Prop. 1992/93:109

ej väcka besvärstalan senare än två     beslutet, får myndigheten likväl ej     Bilaga 2
månader från dagen för beslutet,     väcka besvärstalan senare än  två
Domstolsverket får föra talan även     månader från dagen för beslutet,
till förmån för enskild part.
          Myndigheten får föra talan även till

förmån för enskild part.

Talan mot beslut i fråga om rätts- Talan mot beslut i fråga om rätts­hjälp får föras även av annan myn- hjälp får föras även av annan myn­dighet som regeringen bestämmer. dighet som regeringen bestämmer. Därvid skall vad i första stycket sägs Därvid skall vad i första stycket sägs om domstolsverkets talerätt tilläm- om myndighetens talerätt tillämpas, pas.

Undanröjs annat beslut om rättshjälp än sådant som avser offentligt bi­träde, skall den som haft rättshjälpen själv bära kostnaderna för denna. Fö­religger särskilda skäl, får dock förordnas att kostnaderna eller del därav skall betalas av staten.

49 b §
Domstolsverket och annan myn-
      De myndigheter som regeringen

dighet som regeringen bestämmer bestämmer fär påkalla beslut om att får påkalla beslut om att allmän allmän rättshjälp skall upphöra en-rättshjälp skall upphöra enligt 34 §.      ligt 34 §.

1.  Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.

2.  Bestämmelserna i 8,11,12,14-15,17,18, 27, 28§§, 30 § första stycket, 31, 31 b, 32, 42 och 47 §§ i deras äldre lydelse gäller fortfarande i de fall rätts­hjälp sökts före ikraftträdandet.

64


 


2 Förslag till                                                   Prop. 1992/93:109

Lag om ändring i rättegångsbalken                    Bilaga 3

Härigenom föreskrivs att 31 kap. 1 § rättegångsbalken skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

31 kap.

1§'

Döms den tilltalade för brottet i ett mål där åklagaren för talan, skall den tilltalade ersätta staten vad som enligt rättens beslut betalats av allmänna medel för hans inställelse vid rätten under förundersökningen, för bevisning under förundersökningen eller i rättegången samt i ersättning till försvarare. Han skall också ersätta staten för kostnaden att hämta honom till rätten.

Ersättningsskyldigheten omfattar dock inte kostnader, som inte skäligen varit motiverade för utredningen, eller kostnader, som vållats genom värds-löshet eller försummelse av någon annan än den tilltalade, hans ombud eller försvarare som utsetts av honom.

Den tilltalade är inte i annat fall  Den tilltalade är inte i annat fall

än som sägs i 4 § första stycket skyl- än som sägs i 4 § första stycket skyl­dig att betala mera än som motsva- dig att betala mera än som motsva­rar det för honom gällande maximi- rar den för honom gällande grurfav-beloppet för rätlshjälpsavgift vid all- giften och tilläggsavgiften vid allmän män rättshjälp enligt rättshjälpsla- rättshjälp enligt rättshjälpslagen gen (1972:429). Har han haft offent- (1972:429). Har han haft offentlig lig försvarare i målet, skall maximi- försvarare i målet, skall grundavgif-beloppet minskas med vad han har ten minskas med vad han har betalat betalat i rådgivningsavgift till försvå- i rådgivningsavgift till försvararen, råren.

Vad den tilltalade skall betala fär jämkas eller efterges, om skäl härtill fö­religger med hänsyn till den tilltalades brottslighet eller hans personliga och ekonomiska förhållanden.

Om det belopp som den tilltalade skulle vara skyldig att ersätta understi­ger en viss av regeringen fastställd gräns, skall ersättningsskyldighet inte åläggas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.

'Senaste lydelse 1991:364.                                                                                  65

5 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 109


 


3 Förslag till                                                                Prop. 1992/93:109

Lag om ändring i lagen (1988:97) om förfarandet hos Bilaga 3

kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara m.m.

Härigenom föreskrivs att 23 § lagen (1988:97) om förfarandet hos kommu­nerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigs­fara m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

23 §

Ett särskilt ombud har rätt till skälig ersättning av allmänna medel för ar­bete, tidsspillan och utlägg. Ersättningen fastställs av rätten.

I fråga om kostnaderna för ombu-   1 fråga om kostnaderna för ombu-

det skall bestärrunelsema i lag om det skall bestämmelserna i lag om parts rättegångskostnad tillämpas parts rättegångskostnad tillämpas utom beträffande ersättning för utom beträffande ersättning för ränta. Motpart eller annan som är ränta. Motpart eller annan som är ersättningsskyldig för sådana kost- ersättningsskyldig för sädana kost­nader skall åläggas att utge ersätt- nåder skall åläggas att utge ersätt­ningen till staten. Belopp, som inte ningen till staten. Belopp, som inte annan sålunda förpliktas erlägga, annan sålunda förpliktas erlägga, skall återbetalas till staten av den för skall återbetalas till staten av den för vilken ombudet har förordnats, vilken ombudet har förordnats, dock inte i den mån det överstiger dock inte i den mån det överstiger del för honom gällande maximibe- den för honom gällande grundavgif-loppet för rättshjälpsavgift vid all- ten vid allmän rättshjälp enligt rätts­män rättshjälp enligt rättshjälpsla- hjälpslagen (1972:429). gen (1972:429).

Om ersättningen till ombudet understiger ett visst av regeringen föreskri­vet belopp, skall återbetalningsskyldighet inte åläggas.

Beträffande kostnaderna för ett särskilt ombud för en tilltalad i brottmål tillämpas bestämmelserna i rättegångsbalken om skyldighet för tilltalad eller annan att till staten återbetala kostnad för offentlig försvarare.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.

66


 


Lagrådsremissens lagförslag                           Prop-1992/93:109

Bilaga 3 1 Förslag till

Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

Härigenom föreskrivs att 6, 9 a, 11, 12, 14-15, 17,18,18 a, 22, 27, 28, 30, 31, 31 b, 32, 34, 40, 47, 49a och 49b §§ samt rubrikerna närmast före 11 och 27 §§ rättshjälpslagen (1972:429)' skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                           Föreslagen lydelse

Allmän rättshjälp beviljas fysisk person i rättslig angelägenhet, om han behöver sådant biständ och hans beräknade årsinkomst ej överstiger ett be­lopp som motsvarar sju gånger det basbelopp enligt lagen (1962:381) om all­män försäkring som gällde året innan rättshjälp begärs.

Bidrar den rättssökande till underhållet av make, tidigare make, sambo eller eget barn, ökas beloppet enligt första stycket för var och en till vilkens underhåll han på detta sätt bidrar med ett belopp som motsvarar hälften av det basbelopp som anges i första stycket. Med eget barn jämställs härvid an­nans barn som den rättssökande är underhållsskyldig mot enligt 7 kap. 5 § föräldrabalken.

Är den rättssökandes betalningsförmåga väsentligt ökad på grund av för­mögenhetsinnehav eller annan särskild omständighet eller väsentligt nedsatt pä grund av skuldsättning eller annan särskild omständighet, skall den be­räknade årsinkomsten jämkas genom att skäligt belopp läggs till eller dras från.

Regeringen eller, e/i'erregen'/igen.s   Regeringen eller den myndighet

bemyndigande, domstolsverket med- som regeringen bestämmer meddelar
delar närmare föreskrifter för beräk- närmare föreskrifter för beräkning
ning av den rättssökandes ekono- av den rättssökandes ekonomiska
miska
                                          förhållanden.

9 a §3

Den   som   har   beviljats   allmän     Den som har beviljats allmän rätts-

rättshjälp är i målet eller ärendet be- hjälp är i målet eller ärendet befriad friad från expeditionsavgifter enligt från expeditionsavgifter enligt för-förordningen (1987:452) om avgifter ordningen (1987:452) om avgifter vid vid de allmänna domstolarna och för de allmänna domstolarna och för av-avgifter enligt expeditionskungörel- gifter enligt 15§ 1-3 avgiftsförord-sens (1964:618) avgiftslista, ningen (1992:191). avdelningl samt avdelningII under mbriken Utsökning m.m.

Avgiftsfriheten gäller endast i den mån den begärda handlingen är erfor­derlig för den rättssökande. Avgiftsfriheten gäller inte i fråga om handling som utfärdas endast på särskild begäran, om inte handlingen begärs innan avgörandet i huvudsaken har vunnit laga kraft.

Den som beviljats allmän rättshjälp i angelägenhet som lett till verkstäU­bart avgörande, ansvarar inte för grundavgift och försäljningsavgift i utsök­ningsmål. Detsamma gäller den som har beviljats allmän rättshjälp i ett mål om verkställighet.

Kostnader för kungörelse i mål eller ärende vid allmän domstol, bostads-

'Lagen omtryckt 1983:487.
Senaste lydelse 1988:213.
Senaste lydelse 1991:1732.
                                                                                67


 


Föreslagen lydelse

Nuvarande lydelse

domstolen eller arbetsdomstolen skall, såvitt de belastar den som beviljats allmän rättshjälp, utgå av allmänna medel.


Prop. 1992/93:109 Bilaga 3


 


Rättshjälpsavgift och tilläggs­avgift

11 Den rättssökande skall bidra till de kostnader för allmän rättshjälp som avses i 9 och 10 §§ genom att be­tala rättshjälpsavgift och tilläggsav­gift enligt vad som sägs i 12-15 §§.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer faststäl­ler grundbelopp för rättshjälpsavgif­ten och meddelar närmare föreskrif­ter för beräkning av det belopp var­till rättshjälpsavgiften högst kan uppgå (maximibeloppet).


Rättshjälpsavgift;   grundavgift  och tilläggsavgift

Den rättssökande skall bidra till de kostnader för allmän rättshjälp som avses i 9 och 10 §§ genom att be­tala rättshjälpsavgift (gmndavgift och tilläggsavgift) enligt vad som sägs i 12-15 §§.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer faststäl­ler grundbelopp för beräkning av gmndavgiften och meddelar när­mare föreskrifter för beräkning av gmndavgift och tilläggsavgift.


12 §5

Överstiger inte den rättssökandes beräknade årsinkomst ett belopp som motsvarar en och en halv gäng det basbelopp som anges i 6 § första stycket, utgör gmndavgiften hälften av grundbeloppet. Om inkomsten överstiger ett och ett halvt men inte två basbelopp, utgör gmndavgiften grundbeloppet.

Är inkomsten högre än som anges i första stycket, utgör gmndavgiften grundbeloppet ökat med

Överstiger ej den rättssökandes beräknade årsinkomst ett belopp som motsvarar två gånger det basbe­lopp som anges i 6 § första stycket, utgör maximibeloppet för rätts­hjälpsavgiften grundbeloppet. Maxi­mibeloppet får sättas ned om det finns särskilda skäl.

Är inkomsten högre än som anges i första stycket, utgör maximibelop­pet för rättshjälpsavgiften grundbe­loppet ökat med

två procent av den del av inkomsten som överstiger två men ej tre gånger basbeloppet,

fyra procent av den del av inkomsten som överstiger tre men ej fyra gånger basbeloppet,

sex procent av den del av inkomsten som överstiger fyra men ej fem gånger basbeloppet,

åtta procent av den del av inkomsten som överstiger fem men ej sex gånger basbeloppet,

tolv procent av den del av inkomsten som överstiger sex gånger basbelop­pet.

Vid tillämpning av andra stycket iakttas att inkomsten avrundas till närmast lägre tusental kronor och maximibeloppet för rättshjälpsavgif­ten till närmast lägre tiotal kronor.

Vid tillämpning av första och andra styckena skall inkomsten av­rundas till närmast lägre tusental kronor och gmndavgiften till när­mast lägre tiotal kronor.


Senaste lydelse 1988:213. 'Senaste lydelse 1988:213.


68


 


14 §

Nuvarande lydelse

Söker dödsbo rättshjälp, utgör maximibeloppet ett med hänsyn till boets behållning och delägarnas ekonomiska förhållanden skäligt be­lopp.


Föreslagen lydelse

Söker dödsbo rättshjälp, bestäms gmndavgiften till ett med hänsyn till boets behållning och delägarnas ekonomiska förhållanden skäligt be­lopp.


Prop. 1992/93:109 Bilaga 3


14a§*

Om den ersättning som skall tiller­kännas biträde för arbete enligt 22 § överstiger ett belopp som motsvarar en femtedel av det basbelopp som anges i 6 § första stycket eller rätts­hjälpsavgiften, om denna är högre än det beloppet, skall den rättssökande utöver rättshjälpsavgiften betala en tilläggsavgift om tio procent av den överskjutande delen av ersättningen, dock högst ett belopp som motsvarar det dubbla maximibeloppet. Det be­lopp som skall betalas avrundas till närmast lägre tiotal kronor.

Den rättssökande skall betala till-läggsavgift om årsinkomsten översti­ger ett belopp som motsvarar det basbelopp som anges i 6 § första stycket, och om kostnadema för rättshjälpen överstiger ett belopp som motsvarar en tiondel av basbe­loppet. Högsta beloppet för tilläggs­avgiften är dock tre gånger grundav­giften. Avgiften skall bestämmas till en procentuell andel av de kostnader som avses i 9 § andra stycket.

Tilläggsavgiften är

tio procent av kostnadema, om in­komsten överstiger ett men inte tre basbelopp,

tjugo procent av kostnadema, om inkomsten överstiger tre men inte fem basbelopp,

trettio procent av kostnadema, om inkomsten överstiger fem basbelopp.

Vid beräkning av inkomstgrän­sema tillämpas bestämmelsema i 13 §. För dödsbon bestäms tilläggsavgif­ten enligt de grunder som anges i 14 §. Inkomsten skall avmndas till närmast lägre tusental kronor och tilläggsavgiften till närmast lägre tio­tal kronor.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får före­skriva att tilläggsavgift inte skall tas ut i vissa slags ärenden.


14b§

Om det är uppenbart att den rätts­sökande saknar möjlighet att betala tilläggsavgiften eller någon del av den, får han helt eller delvis befrias från denna.

Om det framkommer att den rättssökande inte längre saknar möj-

*Senaste lydelse 1988:213.


Om det är uppenbart att den rätts­sökande saknar möjlighet att betala gmndavgift eller tilläggsavgift, får han helt eller delvis befrias från av­gift-Om det framkommer att den rättssökande inte längre saknar möj-


69


6 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 109


 


Nuvarande lydelse

lighet att betala den tilläggsavgift som han befriats från, skall beslutet omprövas.


Föreslagen lydelse

lighet att betala den avgift som han befriats från, skall beslutet om­prövas.


Prop. 1992/93:109 Bilaga 3


 


15 §

I samband med att allmän rätts­hjälp beviljas, fastställs det för sö­kanden gällande maximibeloppet och det belopp vartill tilläggsavgiften högst kan uppgå.

Undergår inkomst eller sådant förhållande som avses i 13 eller 14 § väsentlig förändring innan rätts­hjälpsärendet avslutats, skall maxi­mibeloppet jämkas efter vad som är skäligt, dock ej under vad som redan betalats / rättshjälpsavgift. Jämkning skall också ske, om väsentlig felbe­dömning gjorts, når maximibeloppet tidigare bestämdes, eller om oriktiga uppgifter legat till grund för beslu­tet.

Fråga om jämkning upptages en­dast om särskild anledning därtill framkommit.

När maximibeloppet jämkas, skall även det belopp vartill tilläggsavgif­ten högst kan uppgå jämkas i mot­svarande mån.


I samband med att allmän rätts­hjälp beviljas bestäms gmndavgiften och den procentsats efter vilken sö­kanden skall betala tilläggsavgift samt högsta beloppet för tilläggsav­giften.

Om inkomst eller sådant förhål­lande som avses i 13 eller 14 för­ändras väsentligt innan rättshjälpsä­rendet avslutats, skall gmndavgiften jämkas efter vad som är skäligt, dock ej under vad som redan beta­lats. Jämkning skall också ske, om väsentlig felbedömning gjorts, när grundavgiften tidigare bestämdes, eller om oriktiga uppgifter legat till grund för beslutet.

Fräga om jämkning tas upp endast om särskild anledning därtill fram­kommit.

När gmndavgiften jämkas, skall även den procentsats efter vilken sö­kanden skall betala tilläggsavgift samt högsta beloppet för tilläggsav­giften jämkas i motsvarande mån.


 


17 §

Om en rättslig angelägenhet är anhängig vid domstol, prövar dom­stolen frågan om beviljande av all­män rättshjälp. Den domstol, där den rättsliga angelägenheten är an­hängig, beslutar också om jämkning av maximibeloppet för rättshjälpsav­giften och av det belopp vartill till-läggsavgiften högst kan uppgå. Domstolen fattar även beslut enligt 14b§.


Om en rättslig angelägenhet är anhängig vid domstol, prövar dom­stolen frågan om beviljande av all­män rättshjälp. Den domstol, där den rättsliga angelägenheten är an­hängig, beslutar också om jämkning a\ gmndavgiften och a\ den procent­sats efter vilken sökanden skall betala tilläggsavgift samt av högsta beloppet för tilläggsavgiften. Domstolen fat­tar även beslut enligt 14 b §.


 


18 §*

Har allmän rättshjälp icke beviljats enligt 16 § och är den rättsliga angelä­genheten ej anhängig vid domstol, prövas fråga om beviljande av allmän rättshjälp av Rättshjälpsmyndigheten.

Är den rättsliga angelägenheten ej Är den rättsliga angelägenheten anhängig vid domstol, beslutar rätts-     inte anhängig vid domstol, beslutar

''Senaste lydelse 1988:213. Senaste lydelse 1989:360.


70


 


Nuvarande lydelse

hjälpsmyndigheten också om jämk­ning av maximibeloppet för rätts­hjälpsavgiften och av det belopp var­till tilläggsavgiften högst kan uppgå samt meddelar beslut enligt 14 b §.


Föreslagen lydelse

Rättshjälpsmyndigheten också om jämkning av gmndavgiften och av den procentsats efter vilken sökanden skall betala tilläggsavgift samt av högsta beloppet för tilläggsavgiften. Rättshjälpsmyndigheten meddelar även beslut enligt 14 b §.


Prop. 1992/93:109 Bilaga 3


 


18 a §

Allmän rättshjälp beviljas efter ansökan av den rättssökande. Ansö­kan skall vara skriftlig samt inne­hålla uppgifter i de hänseenden som regeringen elle efter regeringens bemyndigande, domstolsverket be­stämmer.


Allmän rättshjälp beviljas efter ansökan av den rättssökande. Ansö­kan skall vara skriftlig samt inne­hålla uppgifter i de hänseenden som föreskrivs av regeringen eller av den myndighet regeringen bestämmer.


 


Biträde, bodelningsförrättare och medlare har rätt till skälig ersättning för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget har krävt. Vid be­dömningen av vad som är skäligt ar­vode skall uppdragets art och om­fattning beaktas. Hänsyn skall också tas till andra omständigheter av be­tydelse, såsom den skicklighet och den omsorg som uppdraget har ut­förts med samt den tid som har lagts ned på uppdraget. Regeringen eller den myndighet regeringen bestäm­mer fastställer taxa som skall tilläm­pas vid bestämmande av ersätt­ningen.

22 §' Biträde, bodelningsförrättare och medlare har rätt till skälig ersättning för arbete, tidspillan och utlägg som uppdraget har krävt. Vid bedöm­ningen av vad som är skäligt arvode skall uppdragets art och omfattning beaktas. Hänsyn skall också tas till andra omständigheter av betydelse, såsom den skicklighet och den om­sorg som uppdraget har utförts med samt den tid som har lagts ned på uppdraget. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, dom­stolsverket fastställer taxa som skall tillämpas vid bestämmande av er­sättningen.

Vid biträdesbyte enligt 21 § andra stycket gäller i fråga om det nya biträ­dets rätt till ersättning för arbete som har utförts före beslutet om bytet vad som sägs i 19 § första stycket.

Har biträde, bodelningsförrättare eller medlare genom vårdslöshet eller försurrunelse föranlett kostnad för rättshjälpen, skall detta beaktas vid er­sättningens bestämmande. Om biträde missbrukat sin behörighet att bevilja allmän rättshjälp eller besluta om substitufion eller det eljest förelig­ger särskilda skäl, får ersättningen jämkas.

Föreslagen lydelseErsättning till biträde fastställes i mål eller ärende vid domstol av domstolen. Ersättning till biträde i annat fall och till bodelnings­förrättare fastställes av Rättshjälpsmyndigheten. Ersättning till medlare fasfställes av domstolen.

Ersättning till biträde skall fastställas i samband med att den rättsliga an­gelägenheten avgörs genom dom eller beslut eller avslutas på något annat sätt. Ersättning till bodelningsförrättare eller medlare skall fastställas när uppdraget har slutförts.

Har ett biträde underlåtit att i tid begära ersättning vid den domstol som haft att besluta om den och har biträdet därigenom förlorat rätten att få er-

'Senaste lydelse 1989:360.


71


 


Föreslagen lydelse

Nuvarande lydelse

Prop. 1992/93:109

sättning fastställd av domstolen, får Rättshjälpsmyndigheten fastställa er-     Bilaga 3 sättningen under förutsättning att biträdet inte kände till att angelägenheten varit anhängig vid domstolen eller att underlåtenheten beror på något annat ursäktligt misstag. Ersättningen skall då alltid stanna på staten.


Betalning och fastställande av rätts­hjälpsavgift och tilläggsavgift, av­räkning med den rättssökande, bi­träde och bodelningsförrättare

27 Finns biträde eller bodelningsför­rättare enligt denna lag, betalas rättshjälpsavgiften till dennt intill det enligt 15 § första stycket fastställda maximibeloppet. Finns varken bi­träde eller bodelningsförrättare, skall räilshjälpsavgiften betalas till staten. Räilshjälpsavgiften får tas ut så snart maximibeloppet har fast­ställts. Har maximibeloppet höjts se­dan rättshjälp beviljades, skall den avgift som kan föranledas av höj­ningen betalas till staten.

Tilläggsavgiften betalas till biträ­det när ersättningen till biträdet har fastställts. Biträdet/år ta ut förskott pä tilläggsavgiften med skäligt be­lopp. Om det belopp vartill tilläggs­avgiften högst får uppgå höjs i sam­band med att ersättning till biträdet fastställs, skall det belopp som kan föranledas av höjningen och som hänför sig till den ersättningen eller till en tidigare fastställd biträdeser­sättning betalas till staten.


Betalning och fastställande av rätts­hjälpsavgift, avräkning med den rättssökande, biträde och bodel­ningsförrättare

§10

Finns biträde eller bodelningsför­rättare enligt denna lag, betalas gmndavgiften till denne. Finns var­ken biträde eller bodelningsförrät­tare, skall gmndavgiften betalas till staten. Gmndavgiften fär tas ut så snart rättshjälp har beviljats. Har gmndavgiften höjts sedan rättshjälp beviljades, skall den avgift som kan föranledas av höjningen betalas till staten.

Tilläggsavgiften betalas till staten. Finns biträde skall dock den del av tilläggsavgiften som hänför sig till biträdeskostnader betalas till biträdet när ersättningen har fastställts. Bi­trädet bör ta ut förskott på tilläggs­avgiften med skäligt belopp alltefter­som kostnader för arbete, tidsspillan och utlägg uppkommer i ärendet. Om det belopp vartill tilläggsavgif­ten högst får uppgå höjs i samband med att ersättning till biträdet fast­ställs, skall det belopp som kan för­anledas av höjningen och som hän­för sig till den ersättningen eller till en tidigare fastställd biträdesersätt­ning betalas till staten.


 


28 §"


Rättshjälpsmyndigheten skall fastställa den rättssökandes rätts­hjälpsavgift och tilläggsavgift, sä snart kostnaderna för rättshjälpen är slutligt bestämda. Skulle ytterligare kostnader visa sig sedan avgiften


Rättshjälpsmyndigheten skall slutligt fastställa den rättssökandes grundavgift och tilläggsavgift, så snart kostnaderna för rättshjälpen är slutligt bestämda. Skulle ytterligare kostnader visa sig sedan avgiften


 


'"Senaste lydelse 1988:213. "Senaste lydelse 1989:360.


72


 


Nuvarande lydelse

fastställts, får dock ny avgift faststäl­las.


Föreslagen lydelse

fastställts, får dock ny avgift faststäl­las.


Prop. 1992/93:109 Bilaga 3


 


30 §'2


Avräkning görs av rättshjälps­myndigheten. Avräkning med den rättssökande sker så snart rätts­hjälpsavgiften och tilläggsavgiften har fastställts. Avräkning med bi­träde eller bodelningsförrättare görs när ersättning till denne har fast­ställts.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, domstolsverket med­delar närmare föreskrifter om av­räkningen.


Avräkning görs av Rättshjälps­myndigheten. Avräkning med den rättssökande sker sä snart gmndav­giften och tilläggsavgiften har fast­ställts slutligt. Avräkning med bi­träde eller bodelningsförrättare görs när ersättning till denne har fast­ställts.

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer meddelar när­mare föreskrifter om avräkningen.


 


31 §'3 Bestämmelser i lag om ansvar för motparts kostnader i rättegång eller an­nat motsvarande förfarande gäller även i fråga om motpartens rätts'hjälps-kostnader. Ersättning för ränta skall dock inte betalas.

Om rättshjälp har beviljats i ett ärende angående verkställighet enligt ut­sökningsbalken, skall sådan särskild avgift enligt förordningen (1981:1185) om utsökningsavgifter som har tagits ut av motparten fördelas enligt bestäm­melserna i andra stycket.

Den som är ersättningsskyldig för rättshjälpskostnader skall till den rättssökande betala ett belopp som motsvarar dennes rättshjälpsavgift och tilläggsavgift. Återstoden skall betalas till staten. Om den ersätt­ningsskyldige har ålagts att ersätta endast en del av rättshjälpskostna­derna, skall han betala ersättningen till den rättssökande och till staten med motsvarande fördelning.


Den som är ersättningsskyldig för rättshjälpskostnader skall till den rättssökande betala ett belopp som motsvarar dennes gmndavgift och tilläggsavgift. Återstoden skall beta­las till staten. Om den ersättnings­skyldige har ålagts att ersätta endast en del av rättshjälpskostnaderna, skall han betala ersättningen till den rättssökande och till staten med motsvarande fördelning.


 


31 Om rätten dömer till äktenskaps­skillnad efter gemensam ansökan av makar och endast den ena maken har rättshjälp, är den andra maken skyldig att betala hälften av rätts­hjälpskostnaderna till staten. Han är dock inte skyldig att betala mer än vad som motsvarar det maximibe­lopp för rättshjälpsavgift som skulle ha gällt för honom om han haft all­män rättshjälp.

Ersättningsskyldighet enligt första

'Senaste lydelse 1989:360. 'Senaste lydelse 1989:360. '■"Senaste lydelse 1989:360.


b§'

Om rätten dömer till äktenskaps­skillnad efter gemensam ansökan av makar och endast den ena maken har rättshjälp, är den andra maken skyldig att betala hälften av rätts­hjälpskostnaderna till staten. Han är dock inte skyldig att betala mer än vad som motsvarar den gmndavgift som skulle ha gällt för honom om han haft allmän rättshjälp.

stycket föreligger inte om beloppet un-


73


 


Nuvarande lydelse                      Föreslagen lydelse                      Prop. 1992/93:109

derstiger en viss av regeringen fastställd gräns, om den make som inte har     Bilaga 3 rättshjälp haft kostnader för eget ombud som överstiger avgiften för en tim­mes rådgivning enligt denna lag eller om det annars är oskäligt med hänsyn till omständigheterna.

Om en bodelningsförrättare har förordnats i ett ärende där endast den ena maken eller sambon har rättshjälp, är den andra maken eller sambon skyldig att enligt de grunder som anges i första och andra styckena betala kostna­derna för bodelningsförrättaren och för utredning som denne har beslutat om.

32 §'5

Om summan av rättshjälpsavgif- Om  sununan  av gmndavgiften,

ten, tilläggsavgiften och den ersätt- tilläggsavgiften och den ersättning

ning som medpart eller annan har som medpart eller annan har ålagts

ålagts att betala med stöd av 31 a el- att betala med stöd av 31 a eller 31 b

ler 31  b §§ överstiger rättshjälp- § överstiger rättshjälpskostnaderna,

skostnaderna,   skall   den   rättssö- skall den rättssökande få tillbaka

kände få tillbaka den överskjutande den överskjutande delen av staten,
delen av staten.

Om ersättning enligt 22 § till bi- Om ersättning enligt 22 § till bi­
träde eller bodelningsförrättare har
trade eller bodelningsförrättare har
fastställts till ett lägre belopp än
fastställts till ett lägre belopp än
summan av rättshjälpsavgiften och
summan av gmndavgiften och till­
tilläggsavgiften, svarar denne mot
läggsavgiften, svarar denne mot sta-
staten, inom ramen för mellanskill-
ten, inom ramen för mellanskillna-
naden, för de rättshjälpskostnader
den, för de rättshjälpskostnader som
som överstiger ersättningen.
              överstiger ersättningen.

34§"* Allmän rättshjälp skall upphöra om

1.  rättshjälpsavgift eller tilläggsav- 1. rättshjälpsavgift inte betalas en-gift ej erläggs enligt 27 §,                        ligt 27 §,

2.  den rättssökande lämnat oriktig uppgift och rättshjälp ej skulle ha bevil­jats om riktig uppgift lämnats,

3.  den rättssökande uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnat oriktig uppgift, som varit ägnad att leda fill befrielse från eller till för läg rättshjälps­avgift,

4.  den rättssökande ej längre kan anses ha befogat intresse av att få sin sak behandlad, eller

5.  de ekonomiska förhållandena ändrats i sådan mån att den rättssökande ej längre är berättigad till allmän rättshjälp.

Om allmän rättshjälp har beviljats trots att det föreligger ett sådant fall som avses i 8 § 8, får det beslutas att rättshjälpen skall upphöra.

Första stycket 2 gäller ej, om oriktigheten endast bestätt i att den rättssö­kande underiåtit att lämna en uppgift som han varken visste eller hade skälig anledning att anta var av betydelse för bedömningen av hans ansökan. Första stycket 3 och 4 och andra stycket gäller ej, om det är uppenbart obil­ligt att rättshjälpen upphör.

Om det beslutas att allmän rättshjälp skall upphöra enligt första stycket, skall den som haft rättshjälp själv bära kostnaderna för denna. Det får dock

'Senaste lydelse 1989:360.

'Senaste lydelse 1989:360.                                                                                  74


 


Föreslagen lydelse

Nuvarande lydelse

beslutas att kostnaderna helt eller delvis skall betalas av staten, om det före­ligger särskilda skäl.

Om det beslutas att allmän rättshjälp skall upphöra enligt andra stycket, skall kostnaderna för rättshjälpen betalas av staten. Det får dock beslutas att kostnaderna helt eller delvis skall bäras av den som haft rättshjälp, om det föreligger särskilda skäl.

Beslut i fråga om upphörande av allmän rättshjälp meddelas, om den rättsliga angelägenheten är anhängig vid domstol, av domstolen och i annat fall av Rättshjälpsmyndigheten. Sådant beslut får också meddelas i samband med prövning av besvär enligt 49 §.


Prop. 1992/93:109 Bilaga 3


 


40!

Ansökan om rättshjälp enligt 36 § skall vara skriftlig samt innehålla uppgifter i de hänseenden som rege­ringen eller, efter regeringens be­myndigande, domstols\'erket be­stämmer. Om särskilda skäl förelig­ger, får ansökan göras muntligen.


Ansökan om rättshjälp enligt 36 § skall vara skriftlig samt innehålla uppgifter i de hänseenden som före­skrivs av regeringen eller den myn­dighet regeringen bestämmer. Om särskilda skäl föreligger, får ansökan göras muntligen.


 


47 §"


Den som har meddelat rådgivningen har rätt till skälig ersättning av all­männa medel för de kostnader för tolk och för översättning som uppdraget har krävt. Ersättningen fastställs av Rättshjälpsmyndigheten.

Rådgivning sker mot en avgift som för varje påbörjad tidsperiod om femton minuter motsvarar en fjärdedel av gmndbeloppet för rätts­hjälpsavgiften. Avgiften får sättas ned så att den ej överstiger det maxi­mibelopp för rättshjälpsavgiften som skulle ha fastställts om allmän rätts­hjälp hade beviljats. För vad som har satts ned utgår ersättning av all­männa medel till den som har med­delat rådgivningen.

Beviljas allmän rättshjälp efter rådgivning, skall kostnaden för råd­givningen anses som en kostnad för den allmänna rättshjälpen. Eriäg­gande av rådgivningsavgift skall an­ses som betalning på rättshjälpsav­gift-


Rådgivning sker mot en avgift som för varje påbörjad tidsperiod om femton minuter motsvarar en fjärdedel av det gmndbelopp som anges i 11 § andra stycket. Avgiften får sättas ned så att den inte översti­ger den grundavgift som skulle ha bestämts om allmän rättshjälp hade beviljats. För vad som har satts ned utgår ersättning av allmänna medel till den som har meddelat rådgiv­ningen.

Beviljas allmän rättshjälp efter rådgivning, skall kostnaden för råd­givningen anses som en kostnad för den allmänna rättshjälpen. Eriäg­gande av rädgivningsavgift skall an­ses som betalning på gmndavgift.


 


49 a §''

Talan mot beslut ifråga om rätts­hjälp får föras, förutom av enskild part, av domstolsverket. Räknas be­svärstid från den dag då part fått del av beslutet, får domstolsverket likväl ej väcka besvärstalan senare än två

'■'Senaste lydelse 1989:360. 'Senaste lydelse 1988:213.


Ett beslut om rättshjälp får över­klagas, förutom av den som är en­skild part, av den myndighet som re­geringen bestämmer. Räknas tiden för överklagande från den dag då en part fått del av beslutet, fär myndig-


75


 


Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse                 Prop. 1992/93:109

månader från dagen för beslutet,     heten likväl inte överklaga beslutet     Bilaga 3
Domstolsverket får föra talan även     senare än två månader från dagen
till förmån för enskild part.
     för beslutet. Myndigheten får över-

klaga ett beslut även till förmån för en enskild part.

Talan mot beslut i fråga om rätts­hjälp får föras även av annan myn­dighet som regeringen bestämmer. Därvid skall vad iförsta stycket sägs om domstolsverkets talerätt tilläm­pas.

Undanröjs annat beslut om rättshjälp än sådant som avser offentligt bi­träde, skall den som haft rättshjälpen själv bära kostnaderna för denna. Fö­religger särskilda skäl, får dock förordnas att kostnaderna eller del därav skall betalas av staten.

49 b § Domstolsverket och annan myn-        De myndigheter som regeringen dighet som regeringen bestämmer     bestämmer får påkalla beslut om att får påkalla beslut om att allmän     allmän rättshjälp skall upphöra en-rättshjälp skall upphöra enligt 34 §.      ligt 34 §.

1.  Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.

2.  Bestämmelserna i 11,12,14-15,17,18,27,28 §§, 30 § första stycket, 31, 31b, 32, 34 och 47 §§ i deras äldre lydelse gäller fortfarande i fall då rätts­hjälp sökts före ikraftträdandet.

3.1 fall som omfattas av tredje stycket av övergångsbestämmelsen till av­giftsförordningen (1992:191) gäller 9 a § i sin äldre lydelse.

76


 


2 Förslag till                                                   Prop. 1992/93:109

Lag om ändring i rättegångsbalken                    Bilaga 3

Härigenom föreskrivs att 31 kap. 1 § rättegångsbalken skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

31 kap. 1§'

Döms den tilltalade för brottet i ett mål där åklagaren för talan, skall den tilltalade ersätta staten vad som enligt rättens beslut betalats av allmänna medel för hans inställelse vid rätten under förundersökningen, för bevisning under förundersökningen eller i rättegängen samt i ersättning till försvarare. Han skall också ersätta staten för kostnaden att hämta honom till rätten.

Ersättningsskyldigheten omfattar dock inte kostnader, som inte skäligen varit motiverade för utredningen, eller kostnader, som vållats genom värds-löshet eller försummelse av någon annan än den tilltalade, hans ombud eller försvarare som utsetts av honom.

Den tilltalade är inte i annat fall  Den tilltalade är inte i annat fall

än som sägs i 4 § första stycket skyl- än som sägs i 4 § första stycket skyl­dig att betala mera än som motsva- dig att betala mera än som motsva­rar det för honom gällande maximi- rar den för honom gällandeTT/i/av-beloppet för rättshjälpsavgift vid all- giften och tilläggsavgiften vid allmän män rättshjälp enligt rättshjälpsla- rättshjälp enligt rättshjälpslagen gen (1972:429). Har han haft offent- (1972:429). Har han haft offentlig lig försvarare i målet, skall maximi- försvarare i målet, skaW gmndavgift beloppet minskas med vad han har ren minskasmed vad han har betalat betalat i rådgivningsavgift till försvå- i rådgivningsavgift till försvararen, råren.

Vad den tilltalade skall betala får jämkas eller efterges, om skäl härtill fö­religger med hänsyn till den tilltalades brottslighet eller hans personliga och ekonomiska förhållanden.

Om det belopp som den tilltalade skulle vara skyldig att ersätta understi­ger en viss av regeringen fastställd gräns, skall ersättningsskyldighet inte åläggas.

1.  Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.

2.  Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fall då offenflig försvarare för­ordnats före ikraftträdandet.

'Senaste lydelse 1991:364.                                                                                  77


 


3 Förslag till                                                   Prop. 1992/93:109

Lag om ändring i lagen (1988:97) om förfarandet hos       Bilaga 3

kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara m.m.

Härigenom föreskrivs att 23 § lagen (1988:97) om förfarandet hos kommu­nerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigs­fara m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                           Föreslagen lydelse

23 §

Ett särskilt ombud har rätt till skälig ersättning av allmänna medel för ar­bete, tidsspillan och utlägg. Ersättningen fastställs av rätten.

I fråga om kostnaderna för ombu-   I fråga om kostnaderna för ombu-

det skall bestämmelserna i lag om det skall bestämmelserna i lag om parts rättegångskostnad tillämpas parts rättegångskostnad tillämpas utom beträffande ersättning för utom beträffande ersättning för ränta. Motpart eller annan som är ränta. Motpart eller annan som är ersättningsskyldig för sädana kost- ersättningsskyldig för sådana kost­nader skall åläggas att utge ersätt- nåder skall åläggas att utge ersätt­ningen till staten. Belopp, som inte ningen till staten. Belopp, som inte annan sålunda förpliktas erlägga, annan sålunda förpliktas erlägga, skall återbetalas till staten av den för skall återbetalas till staten av den för vilken ombudet har förordnats, vilken ombudet har förordnats, dock inte i den mån det överstiger dock inte i den mån det överstiger det för honom gällande maximibe- den för honom gällande gnmdavgif-loppet för rättshjälpsavgift vid all- ten vid allmän rättshjälp enligt rätts­män rättshjälp enligt rättshjälpsla- hjälpslagen (1972:429). gen (1972:429).

Om ersättningen till ombudet understiger ett visst av regeringen föreskri­vet belopp, skall återbetalningsskyldighet inte åläggas.

Beträffande kostnaderna för ett särskilt ombud för en tilltalad i brottmål tillämpas bestämmelserna i rättegångsbalken om skyldighet för tilltalad eller annan att till staten återbetala kostnad för offentlig försvarare.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.

78


 


Lagrådet                                                                      Prop. 1992/93:109

Bilaga 4 Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1992-10-23

Närvarande: justitierädet Per Jermsten, regeringsrådet Stig von Bahr, justi­tierådet Inger Nyström.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 24 september 1992 har rege­ringen på hemställan av statsrådet Hellsvik beslutat inhämta lagrådets ytt­rande över förslag till

1.  lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429),

2.  lag om ändring i rättegångsbalken,

3.  lag om ändring i lagen (1988:97) om förfarandet hos kommunerna, för­valtningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara m.m.

Förslagen har inför lagrådet föredragits av distriktsåklagaren Kathrin Flos-sing.

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

79


 


Prop. 1992/93:109 Bilaga 5


« v

o

0)

0

*> U -.0

0 JS

s v +J

ID

» O C IS Vl 10

> 

3

c +>

01

4J

H

> 

Id

Dl tJi 0> Ml

 

H

 

 

 

å

+

 

 

 

u

*1

 

 

 

H

IM

 

 

 

a-a

H

 

 

 

10  10

m

 

 

 

a c

> 

 

 

 

r-rn

10

 

 

 

ao a

r-i 0

4J

 

 

 

.GM

ID

 

 

 

10  10

10

 

 

 

+) 0.

■U

 

 

 

+JrH

 

 

 

 

ao ao

V4-I-I

 

 

 

 

fi

01

 

 

 

H  10

IH

 

 

 

H 4J

H

 

 

 

4Jao

D>

 

 

 

U

> 

 

 

 

«

 

 

 

TJr

10

 

 

 

0 10

a

 

 

 

>-u

ao

 

o

o

i

o

 

o

a\

 

jC

 

CM

CO

 ••

m

 

(N

 

> 10

jJ

 

n

 

3 >

+>

 

 

 

C C

ao

 

 

 

 

u

 

••

iJ

0>D<

>4J

 

01

.H-H

10

«

■P

Oi

.-1 l-l

 

s

01

O,

C  C

t3< 0)

ao

0)  0)

C+J

0.H

 

H

m

0

01

OTJ

C

>i

r-ia

10  10

M

m

41 fl

C  C

ao

 

£>

c

+J4J

U

10

in

3

m in

O)

>i

Ifl

u

0 o

n

C

n u

u: M


 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

g

ooo

o o o o o o

o o o o o o o

O O O o O O 1]

**•»

\o \0 \o o o o

co co CO vo vo >o vo

CO CO 00 vo vo vo   II

SS

«f * ■*

p- in in o CO vo

vo CM 00 in ov cn r*

00 O rg in cn rt

 

 

H n n * * in

vo eo cjv rt cn vo CO

rt in 00 CM r** CM

g

 

 

T  r  ft  f-i

rg rg CM o cn Tf

ooo

o o o o o o

o o o o o o o

O o o o O O

 

o c~ c~ o o o

rt rt rt r» r- r» t

rt rt rt CM rg rg

z

 

D \D \D o \C n

o m Tf vc Tf CM o

Tf CO rg  o vo

 

 

H CM cs cn cn *

in vo r* 00 o CM

rt rt rt

vO CO rt Tf CO rt

rt rt rg rg CM cn

<< 

ooo

o o o o o o

O O O O O O O

o o o o o o

X

vo lo vo o o r~

00   00   CM   Tf   Tf   Tf   Tf

o o o r- p- p«

o as

>» t »»

r m m o CO o

VO CM CO CM 00 ■* O

m

o

 

i-i n cn * * in

VO 00 OV O O rt CM

vo t CD ov o rt

o

o

 

 

rt rt rt rt

rt rt rt rt rg rg

ooo

o o o o o O

O O O O O O O

o o o o o o

p

 

o (~ r~ o o o

rt CM CM Tf Tf Tf ■»

rg rg vo rg o 00

5

 

Ol vo vo o vo CM

O Tf CO CN CO Tf O

co vo cn cn Tf   II

 

 

iH CM CM n cn ■<»

in in in VO VO r 00

CO ov o rt rg cn

rt rt rt rt

!<

ooo

o o o o o o

O o o o o O O

o o o o o o

X

T 'f <»

vo vo vo r~ r» r»

CD CM CM Tf Tf Tf Tf

o o o r r~ r~

oa

* ■* ■*

1 in in vo CO o

vo Tf CO CM CO  o

in n rt rt m in

o

 

rH cn n cn in *

vo C~ t» CO CO ov o

cn Tf in vo c~ CO

o

o

1           CO

 

 

r-l

rt rt rt rt rt rt

ooo

o o o o o o

o o o o o o o

o o o o o o II

 

o r~ r» o in in

CM CN CM Tf Tf Tf Tf

rg rg vo CM o OO

55

 

CM vo vo o in r

O Tf CO CM OO Tf O

00 vo n cn  Tf   1

 

 

H CM CM cn in in

Tf Tf Tf in in VO t-

r~ 00 CTV o rt CM    1 rt rt rt

< 

ooo

o o o o o o

o o O O o o o

o o o o o o

X

*■>*■*

vo vo « r- r- r-

CM CM CN Tf Tf >* Tf

o o o t P- c

OÄ

*■*■«

f Ul in vo CO o

o Tf CO CM CO Tf o

in cn rt rt cn in

O

 

-( CM CM CM CM cn

in in in VO VO r« 00

o rt rg cn * in   1

C»

 

 

 

rt rt rt rt rt rt

ooo

o o o o o o

o o o o o o o

o o o o o o

 

o  "t in in in

CM CM CM Tf Tf Tf Tf

CM rg vo rg o CO

Z

 

CM CM CM cn in r

o Tf CO CM CO ■* o

CO vo n cn Tf Tf

 

 

-I CM CM CN CM CM

cn cn cn Tf  in vo

vo r. 00 ov o rt

< 

ooo

o o o o o o

o o o o o o o

O O O O O O

>< 

*•»»»

H vo vo r- r~ t

CM   CN   CN   Tf   Tf   Tf   Tf

o o o o o o

oas

  

ri tn in vo 00 o

o Tf 00 CM CD Tf o

in n rt o o O

o

 

tH  ri  rH  ri rH  CN

cn cn cn Tf  in VO

1 CD ov o o o

o

o

,-4

 

 

 

rl  w-l  f-l

 

ooo

o O o O O O

o o o o o o o

o o o o o o

D

 

in * * in in 10

CM CM CM Tf Tf Tf Tf

CM rg to rg o o

 

 

c CM CM cn in r

o  00 CM 00  o

00 vo n cn Tf o

 

 

,-t  H  -{  r  r

CM CM CM n tn Tf in

in vo r co ov o

rt

< 

ooo

O O O O o o

o o o o o o o

o o o o o o

X

**>»

rH vo vo r* t r

CM CM CM Tf Tf Tf o

o o o o o o

X

 «» ■*

vo o o rH cn in

o Tf CD CM CD Tf o

o o o o o o

o o

o

"g

 

rH rH rt rH rH

CM CN CM cn rn Tf in

in in in in in in

ooo

o O O o o O

o o o o o o o

o o o o o o U

 

o o> ov o o o

c r r ov ov CTV CTV

o o o o o o

z

 

HT CO 00 O CM -«

vo o  00  o vo

o o o o o o

 

 

rt rt rt

rt O) M rg cn Tf Tf

in in in in in in

< 

ooo

O O O O O O

o o o o o o o

o o o o o o

o X

■* 11 *

rt CTV 0 o o o

f- 1 i~ o o o o

o o o o o o

o 2

Tf    'T

»T CO 00 O CM f

vo o  in in in in

in in in in in in

in cs

*0

Ifl >

 

rt rt rt

rt CM rg CM CM N rg

rg rM CM CM rg rg

ooo

O O O O O O

o o o o o o o

o o o o o o

c P

 

O a CTV o O o

r» t- r» o o o o

o o o o o o

+j5

 

Tf CO CO O CM '«

vo o Tf in in in in

in in in in in in

s

 

H T-l r

rt rg rg M rg rg rM

rg CM rg rg rg rg

♦J

ooo

o o o o o o

o o o o o o o

o o o o o o

10 u

ooo

o o o o o o

o o o o o o o

o o o o o o

0 0

ooo

o o o o o o

o o o o o o o

o o o o o o

Q S

ooo

o o o o o o

o o o o o o o

o o o o o o 1

10 J

H rs n

Tf in vo r~ CO ov

o rt rg cn Tf in vo

r~ CO ov o rt rg  1

H c Vi

 

 

rt rt rt rt rt rt rt

rt rt rt rg rg rg  1


80


 


Innehållsförteckning

Propositionens huvudsakliga innehåll...........................

Propositionens lagförslag..............................................

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 29 oktober 1992

1          Inledning................................................................

2          Allmän motivering...................................................

 

2.1     Utgångspunkter................................................

2.2     Den allmänna rättshjälpens förhållande till försäkringar

2.3     Allmän rättshjälp fill näringsidkare....................

2.4     Allmän rättshjälp i vissa familjemål...................

2.5     Egenavgifter i ärenden med allmän rättshjälp..

2.6     Rättshjälp åt misstänkt i brottmål.....................

2.7     Rättshjälp genom offentligt biträde..................

2.8     Rådgivning .......................................................

2.9     Timkostnadsnormen och taxor på rättshjälpsområdet...

2.10  Organisatoriska frågor, talerätt m.m.................

2.11  Ikraftträdande och övergångsbestämmelser....

2.12  Ekonomiska konsekvenser................................

 

3          Upprättade lagförslag.............................................

4          Specialmotivering....................................................

 

4.1     Förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

4.2     Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken        

4.3     Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:97) om förfaran­det hos kommunerna, förvaltningsmyndighetema och domstolarna vid krig eller krigsfara m.m       

 

5          Hemställan..............................................................

6          Beslut.....................................................................

Bilagor

1          Sanmianfattning av Riksrevisionsverkets rapport...

2          Utkastets lagförslag................................................

3          Lagrådsremissens lagförslag..................................

4          Lagrådets yttrande.................................................

5          Tabell .....................................................................


1 3 15 15 16 16 19 22 23 25 33 35 37 39 42 45 46 46 46 46 50

50 50 51

52 54 67 79 80


Prop. 1992/93:109


81