Prop.
1992/93:1
Regeringen förelägger riksdagen vad som har tagits upp i bifogade ut-
drag ur regeringsprotokollet den 18 juni 1992 för de åtgärder och de än-
damål som framgår av föredragandens hemställan.
På regeringens vägnar
Bengt Westerberg
Per Unckel
Att stärka Sverige som kunskapsnation är enligt regeringsförklaringen
en av regeringens huvuduppgifter. Att både öka antalet högskoleutbilda-
de och att höja kvaliteten inom utbildning och forskning kommer att
vara avgörande för Sveriges framtida utveckling.
Den tilltagande internationella konkurrensen och speciellt Sveriges
integrering i det europeiska samarbetet skärper kvalitetskraven på all
utbildning och forskning. Det är nödvändigt att ge högre utbildning och
forskning bättre arbetsförutsättningar. Ökad frihet för universitet och
högskolor är enligt propositionen väsentligt för att möta de framtida ut-
maningarna.
Strategin som redovisas i propositionen för att förändra det svenska
universitets- och högskolesystemet består av följande tre delar:
1. Ökad frihet för och skapande av incitament för utveckling och
kvalitet inom statliga universitet och högskolor.
2. Införandet av fasta och entydiga regler för relationerna mellan sta-
ten och fristående universitet och högskolor.
1 Riksdagen 1992/93. 1 samt. Nr 1
3. Förändrat, icke-statligt, huvudmannaskap för vissa universitet och
högskolor.
I propositionen förordas att de statliga universiteten och högskolorna
ges större frihet vad gäller
- studieorganisation,
- utbildningsutbud,
- antagning av studenter,
- inrättande och tillsättning av professurer,
- skapande av karriärvägar för lärare,
- institutionell organisation,
- disposition av resurser till grundutbildning och
- omfördelning mellan anslag till forskning.
Staten anger i lag och förordning vissa reglerade gränser inom vilka
denna frihet skall få utövas. Skälen för detta är nödvändigheten av
- grundläggande garantier för det kritiska tänkandet och den fria
forskningen,
- rättssäkerheten för enskilda studenter och lärare,
- fungerande former för kvalitetssäkring,
- funktionella beslutsformer och ett tydligt ledningsansvar,
- undantag från annan lagstiftning för att medge ett smidigare och
till verksamheten mer anpassat arbetssätt samt
- klara och grundläggande mål för verksamheten.
I propositionen framläggs således förslag till ny högskolelag, vissa
konsekvensändringar i annan lagstiftning, förslag till principer för di-
mensionering och resurstilldelning samt slutligen en begäran om be-
myndigande att avveckla samtliga allmänna utbildningslinjer fr.o.m.
budgetåret 1993/94.
Prop. 1992/93:1
Härigenom föreskrivs följande
1 kap. Inledande bestämmelser
1 § I denna lag ges bestämmelser om universitet och högskolor under
statligt, kommunalt eller landstingskommunalt huvudmannaskap.
Vad som i fortsättningen sägs om högskolor avser både universitet och
högskolor, om inte något annat anges särskilt.
2 § Staten skall som huvudman anordna högskolor för
1. utbildning som vilar på vetenskaplig eller konstnärlig grund samt
på beprövad erfarenhet, och
2. forskning och konstnärligt utvecklingsarbete samt annat utveck-
lingsarbete.
I forskning och utvecklingsarbete ingår att sprida kännedom om verk-
samheten samt om hur sådana kunskaper och erfarenheter som har
vunnits i verksamheten skall kunna tillämpas.
3 § Verksamheten skall bedrivas så att det finns ett nära samband mel-
lan forskning och utbildning.
4 § Verksamheten skall avpassas så att en hög kvalitet nås, såväl i ut-
bildningen som i forskningen och det konstnärliga utvecklingsarbetet.
Det är en gemensam angelägenhet för högskolornas personal och stu-
denterna vid högskolorna att de tillgängliga resurserna utnyttjas effek-
tivt för att hålla en hög kvalitet i verksamheten.
5 § I högskolornas verksamhet skall jämställdhet mellan kvinnor och
män alltid iakttas.
Högskolorna bör vidare i sin verksamhet främja förståelsen för andra
länder och för internationella förhållanden.
6 § För forskningen skall som allmänna principer gälla att
1. forskningsproblem får fritt väljas,
2. forskningsmetoder får fritt utvecklas, och
3. forskningsresultat får fritt publiceras.
7 § Utbildningen skall omfatta såväl grundläggande högskoleutbildning
som forskarutbildning. I grundläggande högskoleutbildning ingår även
fortbildning och vidareutbildning.
8 § Den grundläggande högskoleutbildningen skall väsentligen bygga
på de kunskaper som eleverna får på nationella program i gymnasiesko-
lan eller motsvarande kunskaper. Regeringen får dock medge undantag
när det gäller konstnärlig utbildning.
Forskarutbildningen skall bygga på en grundläggande högskoleutbild-
ning.
9 § Den grundläggande högskoleutbildningen skall, utöver kunskaper Prop. 1992/93:1
och färdigheter, ge studenterna förmåga till självständig och kritisk be-
dömning, förmåga att självständigt lösa problem samt förmåga att följa
kunskapsutvecklingen, allt inom det område som utbildningen avser.
Utbildningen bör också utveckla studenternas förmåga till informa-
tionsutbyte på vetenskaplig nivå.
Forskarutbildningen skall, utöver vad som gäller för grundläggande
högskoleutbildning, ge de kunskaper och färdigheter som behövs för att
självständigt kunna bedriva forskning.
10 § Kommuner och landsting får anordna högskolor endast med rege-
ringens medgivande. Sådant medgivande kan begränsas till att avse en-
bart grundutbildning.
11 § Regeringen föreskriver vilka examina som får avläggas vid högsko-
lorna.
2 kap. De statliga högskolornas organisation
1 § Riksdagen beslutar vilka statliga högskolor som skall finnas.
2 § Styrelsen för en högskola har inseende över högskolans alla angelä-
genheter och svarar för att dess uppgifter fullgörs.
3 § För ledningen av verksamheten närmast under styrelsen skall varje
högskola ha en rektor.
4 § I styrelsen för en högskola skall högskolans rektor ingå.
Regeringen utser flertalet av styrelsens övriga ledamöter. Därvid bör
regeringen välja personer med bakgrund i sådan verksamhet som är av
betydelse för högskolans utbildnings- eller forskningsuppdrag.
Lärare och studenter vid högskolan har rätt att vara representerade i
styrelsen.
Företrädare för de anställda har närvaro- och yttranderätt vid styrel-
sens sammanträden.
5 § För forskning och forskarutbildning skall det, vid de högskolor
som riksdagen beslutar, finnas fakulteter, var och en för ett särskilt ve-
tenskapsområde. För fakultetens uppgifter svarar det eller de organ som
högskolestyrelsen beslutar (fakultetsnämnder).
Flertalet ledamöter i fakultetsnämnderna skall vara vetenskapligt
kompetenta lärare inom fakulteten. De skall utses genom val inom fa-
kulteten. Studenterna vid de högskolor där fakulteten skall verka har
rätt att vara representerade i fakultetsnämnderna.
6 § Vid de högskolor där det finns en fakultet svarar fakultetsnämnden
också för grundutbildningen inom sitt vetenskapsområde, om inte hög-
skolestyrelsen inrättar särskilda organ för grundutbildningen. Vid övri-
ga högskolor skall styrelsen inrätta organ för grundutbildningen.
Av ledamöterna i de särskilda organen för grundutbildning skall fler-
talet vara lärare vid högskolan. Studenterna vid högskolan har rätt att
vara representerade i sådana organ.
3 kap. Professorer och andra lärare
1 § I tjänsten som lärare vid högskolorna får ingå att handha utbild-
ning, forskning eller konstnärligt utvecklingsarbete samt administrativa
uppgifter. Till en lärares uppgifter hör också att följa utvecklingen in-
om det egna ämnesområdet.
2 § Den främsta lärartjänsten är tjänsten som professor.
Professorstjänster skall finnas inrättade i tillräcklig omfattning för att
forskning och utbildning skall kunna bedrivas på en hög kvalitativ ni-
vå inom olika vetenskapsområden.
Endast den som visat vetenskaplig och pedagogisk skicklighet får ges
en tjänst som professor. Regeringen får utfärda närmare föreskrifter om
behörighet och befordningsgrunder för tjänster som professor.
3 § Tjänster som professor tillsätts med förordnande tills vidare utan
tidsbegränsning, om inte annat följer av andra stycket.
Tjänster som professor får tillsättas för en bestämd tid, om det är fråga
om
1. konstnärlig verksamhet, eller
2. adjungering till en högskola av någon som har sin huvudsakliga
verksamhet utanför högskoleväsendet.
4 § Den som har fått en tjänst som professor utan tidsbegränsning får
skiljas från tjänsten endast om professorn
1. genom brott eller grovt eller upprepat åsidosättande av tjänsteålig-
ganden har visat sig uppenbart olämplig att inneha tjänsten eller
2. har uppnått gällande pensionsålder eller annars enligt lag är skyl-
dig att avgå med pension.
5 § Vid högskolorna skall det, utöver professorer, finnas lärartjänster
som lektorer. En lektor skall vara vetenskapligt kompetent, utom i de
fall då tjänsten avser konstnärlig verksamhet. I en lektors arbetsuppgif-
ter skall det, utom på det konstnärliga området, normalt ingå både ut-
bildning och forskning.
6 § Om inte annat följer av föreskrifter som meddelas av regeringen,
bestämmer varje högskola själv vilka lärartjänster som skall finnas där,
utöver tjänster som professor och lektor, samt om de behörighetskrav
och befordningsgrunder som skall gälla för tjänsterna.
7 § En lärare vid en högskola får vid sidan av sin tjänst inneha anställ-
ning eller uppdrag eller utöva verksamhet som avser forskning eller ut-
vecklingsarbete inom tjänstens ämnesområde, om läraren inte därige-
nom skadar allmänhetens förtroende för högskolan. Sådan bisyssla skall
hållas klart åtskild från lärarens tjänsteutövning.
I fråga om bisysslor i övrigt finns bestämmelser i lagen (1976:600) om
offentlig anställning.
8 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om att en tjänst som lärare vid en högskola skall
vara förenad med tjänst för specialistutbildad läkare eller tandläkare el-
Prop. 1992/93:1
ler med en annan tjänst än läkartjänst vid en sådan sjukvårdsenhet som
är upplåten för medicinsk utbildning och forskning. Till en förenad
tjänst får utses endast den som är behörig till båda tjänsterna.
De tjänster som skall förenas med en lärartjänst tillsätts i den ordning
som gäller för lärartjänsten.
Innan en sådan lärartjänst som är förenad med tjänst vid en sjuk-
vårdsenhet tillsätts, skall sjukvårdshuvudmannen beredas tillfälle att ytt-
ra sig i ärendet.
4 kap. Studenterna
1 § Så långt det kan ske med hänsyn till kvalitetskravet i 1 kap. 4 §
första stycket skall högskolorna som studenter ta emot de sökande som
uppfyller behörighetskraven för studierna.
2 § Om inte annat följer av föreskrifter som meddelas av regeringen el-
ler den myndighet som regeringen bestämmer, avgör den högskola som
anordnar en utbildning vilka behörighetsvillkor som skall gälla för att
bli antagen till utbildningen.
Till sådan grundläggande högskoleutbildning som anordnas av en
kommun eller ett landsting skall sökande antas utan avseende på folk-
bokföringsort.
3 § Kan inte alla behöriga sökande till en utbildning tas emot, skall ur-
val göras bland de sökande.
4 § Regeringen får meddela föreskrifter om skyldighet för studenterna
vid högskolorna att tillhöra särskilda studentsammanslutningar.
5 § Regeringen får meddela föreskrifter om tillfällig avstängning av
studenter.
6 § Regeringen får meddela föreskrifter om att en student tills vidare
skall avskiljas från utbildningen i de fall då studenten
1. lider av psykisk störning,
2. missbrukar alkohol eller narkotika, eller
3. har gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet.
Som ytterligare förutsättning för ett avskiljande gäller att det, till följd
av något sådant förhållande som avses i första stycket 1-3, bedöms före-
ligga en påtaglig risk att studenten kan komma att skada annan person
eller värdefull egendom under utbildningen.
7 § En för högskolan gemensam nämnd skall pröva frågor om avskil-
jande. Nämndens ordförande skall vara jurist och ha erfarenhet som do-
mare.
Nämndens beslut i avskiljandefrågor får överklagas till kammarrätt av
studenten.
Ett beslut om avskiljande skall, om den som har avskilts begär det,
omprövas efter två år.
Prop. 1992/93:1
5 kap. Särskilda föreskrifter
1 § För prövning av överklaganden av vissa beslut på högskoleväsen-
dets område svarar en särskild överklagandenämnd.
Nämndens beslut med anledning av ett överklagande dit får inte över-
klagas.
2 § Sådana ledamöter i styrelsen och andra organ inom högskolorna
som är representanter för studenterna skall utses i den ordning som re-
geringen föreskriver. I sådana föreskrifter får regeringen överlämna åt
enskilda individer eller åt sammanslutningar att utse ledamöter.
3 § En kommun, som till sin högskoleutbildning har tagit emot en sö-
kande som inte är folkbokförd i kommunen, har rätt till ersättning för
utbildningen från den kommun där denna student är kyrkobokförd.
Om kommunerna inte kommer överens om annat, lämnas ersättning
med det belopp som föreskrivs av regeringen eller myndighet som rege-
ringen bestämmer.
Bestämmelserna i första och andra styckena äger motsvarande till-
lämpning på högskoleutbildning som anordnas av ett landsting.
4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om organisationen av kommuners och landstings
högskoleutbildning samt om kommuners och landstings befattning i öv-
rigt med sådan utbildning.
5 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela ytterligare föreskrifter angående högskolan.
Prop. 1992/93:1
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993, då högskolelagen (1977:218)
skall upphöra att gälla.
Härigenom föreskrivs att 1 och 3 §§ lagen (1982:764) om vissa läkar-
tjänster vid upplåtna enheter, m.m.1 skall ha följande lydelse.
Prop. 1992/93:1
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 §2
I denna lag ges bestämmelser
om vissa läkartjänster vid sådana
enheter inom landstingens hälso-
och sjukvård som har upplåtits för
den grundläggande högskoleutbild-
ningen på läkarlinjen (upplåtna en-
heter).
I denna lag ges bestämmelser
om vissa läkartjänster vid sådana
enheter inom landstingens hälso-
och sjukvård som har upplåtits för
den grundläggande högskoleutbild-
ningen för läkarexamen (upplåtna
enheter).
Vad sägs om landstingens hälso- och sjukvård gäller också den hälso-
och sjukvård som anordnas av kommuner som inte ingår i ett landsting.
3 §3
I 36 c§ högskolelagen (1977:218)
finns bestämmelser bl.a. om att
tjänst som lärare vid högskoleenhet
kan vara förenad med tjänst för
specialistutbildad läkare.
I 3 kap. 8 § högskolelagen
(1992:000) finns bestämmelser
bl.a. om att tjänst som lärare vid
en högskola kan vara förenad med
tjänst för specialistutbildad läkare.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.
1 Senaste lydelse av lagens rubrik 1991:1972.
2 Senaste lydelse 1991:1972.
3 Senaste lydelse 1990:641.
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 18 juni 1992
Prop. 1992/93:1
Närvarande: statsrådet B. Westerberg, ordförande, samt statsråden Jo-
hansson, Laurén, Olsson, Svensson, af Ugglas, Thurdin, Hellsvik, Wibb-
le, Björck, Könberg, Odell, Lundgren, Unckel och Ask
Föredragande: statsrådet Unckel
I regeringsförklaringen från den 4 oktober 1991 anges arbetet med att
stärka Sverige som kunskapsnation som en av regeringens huvuduppgif-
ter. Inom ramen för denna ambition spelar den högre utbildningen och
forskningen en nyckelroll.
Genom högre utbildning och forskning kan de kulturella och huma-
nistiska värden som är en del av det goda samhället förstärkas. Det är
också bara genom en avancerad utbildning och forskning som Sverige
kan hävda sig i en hårdnande internationell konkurrens.
Att både öka antalet högskoleutbildade och att höja kvaliteten inom
utbildningen och forskningen blir i detta perspektiv avgörande för Sve-
riges framtida utveckling.
I regeringsförklaringen förenas kvalitetssynen med en strävan att vid-
ga friheten inom olika delar av samhällslivet. Det gäller inte minst ut-
bildningen. Universiteten och högskolorna skall inte vara en direkt ut-
löpare av den centrala statsmakten utan inta en mer oberoende ställ-
ning i förhållande till denna.
I budgetpropositionen den 10 januari 1992 framhöll jag angående det-
ta följande:
Jag har två väsentliga motiv för att förorda en sådan frigörelse av
högskolan. Det första är kvalitativt. Universitet och högskolor,
som står fria, har de största förutsättningarna att förmedla en kva-
lificerad undervisning. Avancerad kunskapsutveckling fordrar fri-
het, oberoende och konkurrens.
Det andra motivet är principiellt. Ett samhälle som värnar
mångfalden och som inser riskerna i en allomfattande statsmakt
måste skydda de kritiska motvikterna. Dit hör fria universitet och
högskolor.
Det är således regeringens strävan att finna vägar för en ökad frihet
för viktiga delar av den högre utbildningen och forskningen från dagens
direkta statliga inflytande. På så sätt gagnas både kvaliteten i verksamhe-
ten och friheten i samhället i stort.
Universitet och högskolor med större självständighet måste också till-
försäkras sådana arbetsvillkor att konkurrensen mellan dem stimuleras.
Frihet utan incitament till kreativ konkurrens riskerar att leda till de
goda resultatens motsats.
Detta synsätt leder enligt min uppfattning till viktiga slutsatser när det
gäller uppföljningen och utvärderingen av universitetens och högsko-
lornas verksamhet - och inte minst i fråga om bekantgörandet av utvär-
deringens resultat. God kvalitet och goda prestationer i grundutbildning
och forskning skall premieras. Otillräcklig kvalitet och bristande effek-
tivitet bör leda till minskade anslag.
I ökande utsträckning kommer vi att leva i en internationell miljö där
kunskapsmässig kompetens är avgörande för vårt lands välstånd. Sveri-
ges geografiskt perifera läge, vårt språk och vår relativt fåtaliga befolk-
ning gör att vi inte kan nöja oss med att vara bra. Målet måste sättas
högre.
Vägen dit går enligt min uppfattning över organisatorisk mångfald,
starka incitament till kvalitetstänkande, stimulans till individuellt an-
svarstagande och ett effektivt utnyttjande av tillgängliga resurser. Sven-
ska examina skall vara internationellt konkurrenskraftiga. Studenternas
val måste få påverka universitetens och högskolornas tillväxt och profil.
Sedan slutet på 1970-talet har krav på enhetlighet dominerat regle-
ringen av uppgifter, befogenheter och organisation för den högre utbild-
ningen och forskningen. Under intryck av kritik bl.a. från universiteten
har utrymmet för anpassning till lokala och innehållsligt betingade för-
utsättningar efterhand ökat. Avgörande förändringar återstår emellertid
att göra.
I departementspromemorian (Ds 1992:1) Fria universitet och högsko-
lor presenterades i januari 1992 en reformstrategi för universiteten och
högskolorna. Promemorian som utarbetats av tjänstemän inom utbild-
ningsdepartementet har nyligen varit föremål för en bred remiss till-
sammans med Högskoleutredningens (dir. 1989:7) huvudbetänkande
(SOU 1992:1) Frihet, Ansvar, Kompetens - Grundutbildningens villkor
i högskolan. Sammanfattningar av promemorian respektive betänkandet
bifogas denna proposition (bilagorna 1 och 2).
En remissammanfattning av svaren från de ca 100 remissinstanserna
bifogas också som bilaga till denna proposition (bilaga 3). De fullständi-
ga remissvaren publiceras i departementspromemorian (Ds 1992:52)
Yttranden över departementspromemorian (Ds 1992:1) Fria universitet
och högskolor och betänkandet (SOU 1992:1) Frihet, Ansvar, Kompe-
tens.
Jag vill i detta sammanhang särskilt framhålla det gedigna arbete som
Högskoleutredningen gjort. Utredningens arbete har påverkat de förslag
som läggs i denna proposition och kommer att spela roll för förslagen i
Prop. 1992/93:1
10
1993 års proposition om grundläggande högskoleutbildning. Framför Prop. 1992/93:1
allt har emellertid utredningen genom sitt öppna arbetssätt startat en
diskussion vid universitet och högskolor som jag bedömer kommer att
ha avgörande betydelse för grundutbildningens status och därmed för
dess kvalitet.
Strävan att ge ökad frihet åt den högre utbildningen och forskningen
gäller alla universitet och högskolor. För vissa prövar regeringen härut-
över förutsättningarna för att gå ytterligare ett steg i samma riktning ge-
nom att överföra dessa i privaträttslig form.
En omvandling av ett eller flera universitet och högskolor till privat-
rättslig form prövas parallellt med de här aktuella förslagen för de statli-
ga universiteten och högskolorna. Dessa frågor berörs endast översikt-
ligt i denna proposition.
Dessutom anser jag att fasta och entydiga regler bör införas för statens
relation till övriga fristående universitet och högskolor. Syftet är att ska-
pa förutsättningar för en etableringsfrihet som gör att nytänkande och
privata initiativ blir en pådrivande kraft i förändringsprocessen.
Jag berör inte här frågor som sammanhänger med huvudmannaskapet
för de kommunala vårdhögskolorna, då detta för närvarande är föremål
för översyn av en särskild utredare (dir. 1992:43).
Frågan om avveckling av det s.k. kårobligatoriet bereds inom rege-
ringskansliet i enlighet med vad som anfördes i 1992 års budgetproposi-
tion. I avvaktan på att denna beredning skall kunna slutföras har jag
tills vidare utgått från nuvarande regler om studentsammanslutningar.
Slutligen berörs givetvis inte heller resursfördelningen mellan olika
ändamål. Sådana frågor kommer i sedvanlig ordning att behandlas i
1993 års propositioner om grundläggande högskoleutbildning respekti-
ve forskning.
Verksamheten inom Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) har nyligen
varit föremål för en omfattande utredning. Denna redovisades i betän-
kandet (SOU 1991:101) Landskap, Näring, Kunskap. Remissbehandling-
en har nyligen avslutats. Samtidigt pågår en omfattande översyn av de
olika utbildningarna inom SLU. Chefen för jordbruksdepartementet
har för avsikt att återkomma till dessa frågor i anslutning till 1993 års
forskningsproposition. Därvid kommer bl.a. organisatoriska frågor att
behandlas.
Jag har beträffande övriga delar i propositionen som gäller SLU sam-
rått med statsrådet Olsson.
Förslagen i denna proposition är de första stegen i en serie nödvändi-
ga förändringar i syfte att stärka villkoren för den högre utbildningen
och forskningen. Ytterligare steg utgörs av kommande förslag om ut-
nyttjande av en del av löntagarfondernas resurser för forskning och de
förslag som jag nästa år avser presentera avseende den högre utbildning-
ens respektive forskningens inriktning för treårsperioden 1993/94-
1995/96.
Sverige måste öka andelen unga i högre utbildning. Det kräver i sin
tur en väsentlig utökning av forskarutbildningen för att tillgodose behö-
ll
vet av kvalificerade lärare. Att åstadkomma detta är, tillsammans med Prop. 1992/93:1
de strukturförändringar av universitet och högskolor som föreslås i den-
na proposition, avgörande utmaningar för den resterande delen av
1990-talet.
Som bakgrund till mina förslag vill jag börja med en beskrivning av de
senaste högskolereformerna i Sverige och de konsekvenser dessa haft för
utbildning och forskning.
Merparten av all högre utbildning och forskning i Sverige bedrivs in-
om de statliga universiteten och högskolorna. Dessa har under de senas-
te trettio åren genomgått en period av stora förändringar. En omfattan-
de expansion av hela systemet för högre utbildning och forskning på
1960-talet följdes av en rad organisatoriska reformer. I betydande ut-
sträckning har dessa reformer påverkat själva förutsättningarna för uni-
versitetens och högskolornas huvuduppgifter.
Den stora expansionen kan illustreras genom antalet studenter. 1960
uppgick det till ca 50 000, varav ca 40 000 vid universitet och fackhög-
skolor. Tre decennier senare, år 1990, hade antalet fyrdubblats. Samti-
digt har antalet högskoleenheter ökat kraftigt. I början av 1950-talet var
universitet och högskolor begränsade till de tre stora befolkningsregio-
nema kring Stockholm/Uppsala, Lund/Malmö och Göteborg. Endast lä-
rarutbildning för folkskolan och vissa vårdutbildningar fanns utanför
dessa områden. I dag finns universitet och högskolor med varierade ut-
bildningsmöjligheter i varje län.
Expansionen av den högre utbildningen under 1900-talets andra hälft
är ett internationellt fenomen. Varje land i den industrialiserade värl-
den har också brottats med ekonomiska och organisatoriska problem
som denna utveckling fört med sig. När det gällt att lösa dessa problem
har Sverige i vissa avseenden valt att följa en egen linje.
Utvecklingen av den svenska högskolepolitiken efter 1955 finns be-
skriven i Högskoleutredningens betänkande (SOU 1992:1) Frihet, An-
svar, Kompetens. I detta sammanhang kan det räcka med att erinra om
några huvudlinjer.
De tidiga tecknen på en stark expansion av den högre utbildningen
under 1950-talet möttes genom tillsättandet av 1955 års universitetsut-
redning. Den hade bl.a. i uppgift att se hur det starkt ökade resursbeho-
vet skulle kunna tillgodoses. Resultatet av utredningens arbete var den
s.k. universitetsautomatiken som i princip innebar att undervisningsre-
surserna i de filosofiska fakulteternas ämnen automatiskt anpassades ef-
ter studenttillströmningen. Ett annat resultat var införandet av de första
rena undervisningstjänsterna i form av universitetslektorat.
12
Genom dessa förändringar, i huvudsak genomförda från 1958, kunde
det svenska högskolesystemet klara den inledande expansionen under
1960-talets första år. Samtidigt innebar automatiksystemet en ur statsfi-
nansiell synpunkt mycket oberäknelig utgiftspost.
De budgetmässiga konsekvenserna i förening med ett allmänt ökat
krav på effektivitet i universitetsstudierna vid framför allt de så kallade
fria fakulteterna ledde till att 1963 års universitets- och högskolekom-
mitté (U 63), förutom förslag om utbyggnad av högskoleorganisationen,
framförde propåer om en studieorganisation som ansågs leda till en
ökad genomströmning av studenter.
Kravet på genomströmning och effektivitet var ett ledmotiv i den stu-
dieordning som 1969 genomfördes vid de filosofiska fakulteterna efter
förslag av en särskild arbetsgrupp för fasta studiegångar (UKAS). Ett an-
tal utbildningslinjer med föregivet yrkesinriktade mål och med stränga
villkor för studiernas bedrivande inrättades. Samtidigt byggdes en om-
fattande administrativ organisation upp kring dessa linjer, bl.a. i syfte
att lotsa studenterna igenom utbildningen på föreskriven tid.
De fasta studiegångarna med tillhörande normalstudietider och nor-
malstudieplaner innebar i många fall en sänkning av tidigare akademis-
ka krav, vilka i och för sig hade varit mycket varierande mellan olika
universitet. Samtidigt innebar de en stark centralisering av vissa beslut
kring studieorganisationen.
Kraven på yrkesinriktning och effektivitet var ledande principer ock-
så bakom 1968 års stora högskoleutredning (U 68). Förutom förslag om
ett enhetligt högskolebegrepp och en fortsatt geografisk utbyggnad pre-
senterade U 68 en studieorganisatorisk modell som byggde vidare på
den linjestruktur som redan introducerats 1969. Genom utredningens
förslag vidgades också - bl.a. genom anslagssystemets konstruktion -
den redan tidigare öppnade klyftan mellan grundutbildning och forsk-
ning.
Utbildningsplaneringen på central nivå tillmättes stor betydelse i 1975
års högskolebeslut. Dessutom inrättades en regional planeringsnivå.
Även om vissa beslut decentraliserades och fördes ned på det lokala pla-
net uppfattades reformen bland flertalet verksamma inom universitet
och högskolor som ett inkräktande på den traditionella akademiska fri-
heten. Som det skulle visa sig ledde det centraliserade planeringstänkan-
det heller inte till effektivitet, vare sig för studenterna eller för högsko-
leorganisationen som sådan.
Under de femton år som gått sedan högskolereformen genomfördes
1977 har många av dess mest omstridda detaljer modifierats. En succes-
siv decentralisering har genomförts. Den regionala nivån har avskaffats
och den centrala nivån är under stark förändring.
Det som nu tycks uppfattas som det mest positiva med 1977 års hög-
skolereform är den utbyggnad av högskolesystemet som den kom att in-
nebära.
De mindre och medelstora högskolorna i landet har under sin hittills-
varande verksamhet i många fall inneburit en vitalisering av både regio-
Prop. 1992/93:1
13
nalt näringsliv och kulturliv. Närheten till högskoleutbildning har ska- Prop. 1992/93:1
pat nya möjligheter för innovation och utveckling och har dragit till sig
studenter från icke studievana miljöer. De mindre högskolornas flexibi-
litet och öppenhet för nytänkande har också varit en positiv faktor för
en ökad samverkan mellan näringsliv och högre utbildning.
Trots de successiva reformerna kvarstår dock grundläggande problem
som de senaste decenniernas högskolepolitik fört med sig. Som en bak-
grund till det fortsatta reformarbetet och till mina förändringsförslag är
det angeläget att i korthet beröra några av de akuta problem för univer-
sitet och högskolor som bl.a. beskrivits i Högskoleutredningens tidigare
nämnda betänkande.
★ Klyftan mellan grundutbildning och forskning
Ett nära samband mellan grundutbildning och forskning har varit ett av
de viktigaste dragen i den klassiska universitetsideologin. Redan genom
beslutet att i det svenska systemet införa universitetslektorstjänster som
rena undervisningstjänster i början av 1960-talet slogs en första kil in
mellan dessa båda huvudfunktioner. Klyftan vidgades successivt under
1960-talet genom förändringar av såväl forskarutbildningen som lärar-
strukturen. Den fick en stark markering i 1977 års högskolereform där
såväl anslagssystemet som högskolornas inre organisation präglades av
en klar boskillnad i detta avseende.
Det är framför allt inom de humanistiska och samhällsvetenskapliga
områdena som problemen framstår som mest akuta, även om likartade
tendenser finns inom andra områden.
•fr Linjeorganisationen
Delar av högskoleutbildningen har alltid varit linjeorienterad i den me-
ningen att den syftat till utbildning för vissa yrken som präst, lärare, lä-
kare, sjuksköterskor, sjukgymnaster etc. Det centrala linjesystem som
från slutet av 1960-talet infördes, och som ökade i omfattning i och
med 1975 års högskolebeslut, inom det som tidigare kallades för de fria
fakulteterna har emellertid visat sig praktiskt otjänligt och principiellt
betänkligt.
Inom detta område har utbildning och forskning traditionellt haft sin
bas i de enskilda ämnena och ämnesinstitutionerna. Linjesystemet har
tenderat att slå sönder ämnesinstitutionerna eller hotat att utplåna vissa
ämnen.
Sedermera konstruerades en del linjer om, bl.a. med syfte att ge vissa
enskilda ämnen en större roll. Det blev dock i många fall en dålig kom-
promiss mellan ämnesstudier och en konstruerad yrkesinriktning. Den
föregivna anpassningen till arbetsmarknaden var också tvivelaktig ur
studentsynpunkt. Staten gav intryck av att kunna förutse arbetsmarkna-
dens krav på ett sätt som inte är möjligt.
Ett linjesystem med små avsnitt i många ämnen och med korta orien-
terande kurser går också stick i stäv mot det akademiska kravet på äm-
14
nesfördjupning, självständig problemlösning och kritisk analys. Det cen- Prop. 1992/93:1
traliserade linjesystemet påverkade därmed universitetens och högsko-
lornas kanske viktigaste uppgift negativt.
+ Den inre organisationen
Successiva reformer från 1960-talets slut har inneburit ett ökat inflytan-
de för studenter och fackliga organisationer i högskolornas beslutspro-
cesser på olika nivåer. Genom 1975 års högskolebeslut tillkom också ett
omfattande regelverk när det gäller representation av externa intressen i
olika organ inom universitet och högskolor.
Till viss del har de externa representanterna bidragit till att utveckla
den akademiska verksamheten. Systemet har dock blivit tungrott och
verkat snedvridande på universitetens och högskolornas uppgifter.
Mängden av organ med delvis överlappande uppgifter, svårigheterna för
externa representanter att helhjärtat engagera sig i verksamheten, de
bundna formerna för beslutsorganen och det faktum att lärarna har va-
rit i minoritet har medfört problem. Dessa beslutsformer har dessutom
bidragit till att vidga klyftan mellan forskning och utbildning.
Från universitet och högskolor har röster ofta höjts för en mindre
reglerad organisation med större lokal frihet och flexibilitet. Det har of-
ta också framhållits att samverkan med det omgivande samhället och yr-
keslivet med fördel kan ske i andra och mindre reglerade former.
it Totaldimensioneringen
Ett inslag i 1970-talets tro på den centrala planeringens möjligheter var
tanken på en totaldimensionering i termer av antalet nybörjarplatser in-
om den grundläggande högskoleutbildningen. Den tog sig uttryck i de-
taljerade riksdagsbeslut om lokalisering och antalet platser på olika lin-
jer.
En fast dimensionering av vissa högskoleutbildningar har i och för sig
alltid bedömts som nödvändig. Det har gällt sådana utbildningar som
kräver dyrbara investeringar i laborativa lokaler eller som är beroende
av avtal med andra huvudmän, t.ex. på vårdområdet. De detaljerade di-
mensioneringsbesluten för andra utbildningar har dock i flera avseen-
den skapat svårigheter för universitet och högskolor och omöjliggjort
ett effektivt utnyttjande av tillgängliga resurser.
★ Resursutnyttjandet
Inom delar av grundutbildningen redovisas en stor andel studieavbrott
och dålig examinationsfrekvens. Även inom forskarutbildningen -
främst inom humanistisk, samhällsvetenskaplig och teologisk fakultet -
är studietiderna fortfarande långa och antalet avlagda doktorsexamina
få. Det förefaller som om inte ens de syften som styrt de senaste 20
årens högskoleförändringar har kunnat förverkligas.
15
Beslut om utbyggnad och resurstilldelning av utbildning har fattats Prop. 1992/93:1
under olika tider och med hänsyn till olika undervisningstraditioner.
Detta innebär att samma typer av utbildningar i dag kan ha olika re-
surstilldelning beroende på vid vilket universitet eller vilken högskola
den ges.
Dessutom saknas ofta resurser för ersättningsanskaffning av den ut-
rustning som tidigare anskaffats och som i allt snabbare takt blir omo-
dern. Detta har framför allt blivit ett problem för grundutbildningen.
Då resurser för lokaler, inredning och utrustning hittills anvisats ge-
nom särskilda anslag har dessa resurser inte balanserats mot övriga re-
surser.
De problem inom universiteten och högskolorna som jag nyss har be-
skrivit påverkar negativt förutsättningarna för att klara en i internatio-
nellt hänseende tillräckligt hög och kvalitativt konkurrenskraftig utbild-
ningsnivå. Dessa svårigheter förstärks av det alltför låga värde som i Sve-
rige åsätts den högre utbildningen.
I många ledande industriländerna är den andel av arbetskraften som
har högskoleexamen betydligt högre än i Sverige. Medan andelen i vårt
land i slutet av 1980-talet låg på 11 procent uppgick den i Storbritanni-
en till 17, i USA till 23 och i Japan till cirka 15 procent. Ser man till
andelen akademiskt utbildade i industrin är Sveriges siffror ännu mer
ofördelaktiga.
Det är viktigt för vårt lands konkurrenskraft att antalet högskoleutbil-
dade stiger så att vi åtminstone når samma nivå som andra ledande in-
dustriländer. Detta förutsätter i sin tur att ungdomar i Sverige - liksom
för övrigt de redan yrkesverksamma - stimuleras att söka sig till högre
utbildning.
På kort sikt utgör den otillräckliga tillgången på disputerade lärare en
flaskhals i en angelägen utbyggnad av den högre utbildningen. Långsik-
tigt är problemet med utbildningsinvesteringarnas låga avkastning avgö-
rande. En förutsättning för en ökad tillströmning till många högsko-
leutbildningar är att utbildningen upplevs som en angelägen och lön-
sam investering av den enskilde. På denna punkt dras Sverige med bety-
dande problem. Det illustreras av den låga nivån på den så kallade ut-
bildningspremien i vårt land. Denna är i sin tur en avgörande förkla-
ring till bristen på disputerade lärare.
Med begreppet utbildningspremie avses den ökning i livsinkomsten
som ett års ytterligare utbildning ger. Denna premie har i Sverige halve-
rats sedan slutet av 1960-talet och uppgår i dag till i genomsnitt ca 3,5
procent, medan den i övriga OECD-länder är omkring 12 procent.4
4 Konjunkturrådets rapport 1992, Hans T:son Söderström m.fl., Tillväxt utan
gränser, SNS förlag
16
Enligt beräkningar gjorda inom ramen för produktivitetsdelegatio- Prop. 1992/93:1
nens arbete är den individuella avkastningen inom vissa områden av så-
väl grundutbildning som forskarutbildning t.o.m. negativ, även innan
hänsyn tagits till olika skatteeffekter.
I en situation av ökad konkurrens och rörlighet över nationella grän-
ser kommer värdet av en högre utbildning i högre grad än tidigare att
påverkas av det framtida ekonomiska värdet på en internationell arbets-
marknad. Om avkastningen på en högskoleutbildning är väsentligt lägre
i Sverige än i andra länder kan det komma att leda till en ökad ström
av högskoleutbildade svenskar som söker sig ut för anställning utom-
lands.
Ett centraliserat högskolesystem och en otillräcklig avkastning på inve-
steringar i högre utbildning är viktiga inhemska faktorer som hämmar
den högre utbildningens utveckling. Effekterna härav blir särskilt all-
varliga när den internationella påverkan ökar och konkurrensen skärps.
Den ökade rörligheten - framför allt inom Europa - får konsekvenser
också för den svenska högre utbildningen och forskningen.
Inom Norden finns sedan länge en fri arbetsmarknad och ett kon-
struktivt samarbete inom forskning och högre utbildning. Exempelvis
kan studier vid nordiska universitet tillgodoräknas i Sverige. Dessutom
erkänns nordiska examina ömsesidigt. Samma möjligheter är under de
närmaste åren på väg att öppnas även i resten av Europa.
De europeiska universiteten och högskolorna står därför inför en pe-
riod full av förändringar och nya möjligheter. Den västeuropeiska inte-
grationen skapar nya former för samarbete på lika villkor mellan hög-
skolesystemen i många länder. Redan innan EG beräknas bli utvidgat
med nya medlemsländer under mitten av 1990-talet kommer ett ökat
utbyte av lärare och studenter samt samarbete att ske mellan EG- och
EFTA-länderna inom ramen för EES-avtalet. Dessutom har en rad av
EG:s olika program på den högre utbildningens och forskningens om-
råde - t.ex. ERASMUS, COMETT och SCIENCE - redan öppnats för
deltagande från utomstående länder, bl.a. Sverige.
Till detta kommer att den nya demokratiska utvecklingen i Central-
och Östeuropa också medför en ökad internationell rörlighet på den
högre utbildningens område. I de östra delarna av Tyskland byggs hög-
skolesystemet ut och man räknar med en relativt snabb anpassning till
den nivå som råder i de västliga delstaterna. Ett akademiskt samarbete
mellan länderna kring Östersjön är redan igångsatt och det kommer sä-
kert att få en allt större betydelse i takt med att universiteten i Baltikum
och Polen konsolideras.
I de internationella akademiska kontakterna med övriga Europa
handlar det för Sveriges del om såväl givande som tagande. Hittills har
det mest varit fråga om svenska studenter som sökt sig till universitet
på kontinenten eller i Storbritannien. Enligt uppgifter från Centrala
17
2 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 1
studiestödsnämnden beviljades under innevarande läsår ca 14 000 stu-
denter studiemedel för studier utomlands, vilket är mer än en fördubb-
ling jämfört med föregående läsår.
Utbytet måste dock vara ömsesidigt. I dag förekommer en betydande
internationell efterfrågan på forskarutbildning i Sverige inom områden
som medicin och teknik. Svenska universitet och högskolor måste
emellertid vara attraktiva för studenter från andra europeiska länder
också på grundutbildningsnivå och inom en rad olika ämnesområden.
En markant efterfrågan kommer i framtiden också att komma från oli-
ka östeuropeiska stater i samband med kommande förändringar i fråga
om utresetillstånd och valutaregler.
Svensk högre utbildning och forskning kommer om några år att be-
finna sig i en fullt utvecklad internationell konkurrenssituation. Kvali-
teten på vår egen högre utbildning kommer att av svenska ungdomar
jämföras med motsvarande alternativ inom andra europeiska länder.
Omvänt gäller att vi på en ökande och rörlig europeisk ”utbildnings-
marknad” måste kunna visa på de kvalitativa fördelarna i vår egen hög-
skoleutbildning, en kvalitet som också måste kunna förmedlas på andra
språk än svenska.
Prop. 1992/93:1
Den högre utbildningen har globalt expanderat kraftigt. I de industriali-
serade länderna var ökningen mest dramatisk under 1960- och 70-ta-
len. I andra delar av världen har antalet studenter stigit snabbt under de
två senaste decennierna. Enligt Unescos statistik har antalet högskole-
studerande i Ostasien ökat sexfaldigt sedan 1970. I Latinamerika har an-
talet fördubblats medan det i övriga utvecklingsländer har tredubblats.
Industriländernas expansion har legat kring 50 procent.
I Europa ledde 1960-talets starkt ökade tillströmning av studenter - i
kombination med en allmän politisk radikalisering - till de välbekanta
studentoroligheterna, främst i Tyskland och Frankrike. Regeringarna i
de berörda länderna försökte att med olika reformer skapa lugn i den
tidvis kaotiska situationen. En betydande demokratisering av universite-
tens förvaltning genomfördes med bl.a. ett ökat inflytande för studenter
och anställda i olika beslutande organ.
De problem och framtidsperspektiv som präglar dagens högskolepoli-
tik är dock delvis annorlunda. Kvalitetsfrågorna som tidigare ansetts va-
ra en inre angelägenhet för universiteten ges numera ökad tyngd. I USA
finns sedan länge utvecklade ackrediteringssystem för utvärdering av
universitet och ”colleges”. I Europa har frågorna kring kvalitetssäkring
och redovisning av prestationer vad gäller forskning och utbildning äg-
nats allt större uppmärksamhet under det senaste decenniet.
Det finns flera anledningar till det ökade intresset. Forskning och ut-
bildning har inte bara ökat i betydelse för samhälle och näringsliv utan
också i kostnader. Slutligen ställer det ökande internationella samarbe-
18
tet och utbytet krav på jämförande information om den högre utbild- Prop. 1992/93:1
ningen.
Även om skälen till kraven på utvärdering av kvaliteten var ungefär
desamma har de utvärderingssystem som utvecklats kommit att skilja
sig åt beroende på att olika länder hade olika förutsättningar genom
uppbyggnaden av sina universitet och högskolor.
I Storbritannien har ett omfattande arbete lagts ner på utveckling av
s.k. ”performance indicators” för såväl produktivitet som kvalitet i
forskning och utbildning.
Således belönas nu universitet som bedöms producera god forskning
genom ökade forskningsanslag, medan universitet som har god utbild-
ning men dålig forskning får mer pengar till grundutbildning och realt
minskade anslag till forskning. Denna utvärdering i regi av University
Funding Council (UFC) görs av sakkunniga forskare som granskar
grupper av ämnen.
Kvalitetsindikatorer styr alltså i betydande utsträckning förändringar-
na i anslagstilldelningen. Utvärdering av såväl grundutbildning som
forskning ses som viktiga inslag i ett system som dels slår vakt om uni-
versitetens autonomi, dels vill främja en inbördes konkurrens mellan
olika högskolor.
Numera betonas emellertid också universitetens ansvar för kvalitets-
säkringsåtgärder. En ”Academic Audit Unit” har t.ex. satts upp av det
brittiska akademiska rektorskonventet. Den har bl.a. till uppgift att
granska universitetens kvalitetssäkringssystem.
I Nederländerna har ett samarbetsorgan för universiteten tagit på sig
uppgiften att systematiskt granska universitetetens verksamhet. Den sker
genom expertgrupper (”peer reviews”) som gör sin granskning disci-
plinvis över hela landet.
Efter amerikansk modell har man utvecklat ett tillvägagångssätt där
beskrivning och självvärdering, åtföljd av utvärdering av de externa sak-
kunniga ingår. Ett litet inspektorat inrättat av regeringen har till upp-
gift att övervaka att universitetens egna kvalitetssäkringssystem fungerar.
I Frankrike inrättades en central utvärderingskommitté av presidenten
med uppgift att på universitetens beställning genomföra utvärderingar
av hela universitet. Även här är sakkunnigbedömning det väsentligaste
instrumentet.
I den intensiva uvecklingsfas som utvärderingssystem för forskning
och utbildning just nu genomgår i olika länder kan vissa grundläggande
drag urskiljas.
När universitets och högskolors autonomi ökar blir deras ansvar för
kvalitet och effektivitet större. Metoder och modeller för denna kvali-
tetssäkring behöver byggas upp. Det innebär att ansvaret för utbildning-
ens och forskningens kvalitet inte bara måste tas av den enskilde lära-
ren/forskaren utan av ansvariga på olika nivåer och i sista hand av sty-
relserna.
Allt starkare krav ställs på att även resultatet av de interna utvärde-
ringarna skall göras offentliga för studenter och andra intressenter. Det-
19
ta innebär samtidigt ökade krav på att åtgärder och resultat skall kunna Prop. 1992/93:1
redovisas på ett för utomstående tillgängligt sätt.
Den internationella tendensen är således att universiteten och högsko-
lorna har ett betydande eget ansvar för kvalitetssäkringen. Någon form
av överordnad kontroll av att enheterna har eller håller på att bygga
upp fungerande kvalitetssäkring inrättas dessutom ofta. Det interna ut-
värderingsarbetet, som ofta sker enligt den nederländska modellen,
kompletteras vidare med olika typer av externa utvärderingar på olika
intressentgruppers initiativ - från regeringsorgan till avnämargrupper,
yrkesförbund och studentkårer.
I ett skede då Sverige blir en alltmer aktiv partner i den europeiska
integrationen måste vårt högskolesystem reformeras så att det står sig väl
i konkurrensen med de system som tillämpas i andra jämförbara länder
i Europa. En grundsten i detta system är universitetsautonomi med en
stor inre frihet för beslut grundade på vetenskap och beprövad erfaren-
het. Denna frihet förenas med kvalitetskontroll för att säkerställa att ut-
bildningsnivån upprätthålls.
De förändringar av villkoren för den högre utbildningen och forskning-
en som genomförts under de senaste decennierna har präglats av en tro
på central planering med dålig förankring i den verklighet i vilken uni-
versiteten och högskolorna skall fullgöra sina uppgifter.
I den förändring som nu måste till är det enligt min mening nödvän-
digt att ersätta tron på värdet av en detaljerad central planering med ett
klart erkännande av att universitet och högskolor bäst utvecklas i ett sy-
stem som garanterar dem stor inre frihet. Samtidigt måste incitament
skapas som främjar en hög effektivitet och kvalitet i såväl utbildning
som forskning. Studenternas val måste bli vägledande för den högre ut-
bildningens inriktning. Den enskildes utbyte av högre utbildning kan
inte tillåtas väsentligt avvika från vad som är normalt i omvärlden.
Angelägenheten av att ge högre utbildning och forskning i Sverige
bättre arbetsförutsättningar understryks av den tilltagande internationel-
la konkurrensen. Sveriges integrering i det europeiska samarbetet skär-
per kvalitetskraven på all utbildning och forskning.
20
Prop. 1992/93:1
Mitt förslag: För att förändra det svenska universitets- och hög-
skolesystemet används följande tre generella metoder:
★ Ökad frihet för och skapande av incitament för utveck-
ling och kvalitet inom statliga universitet och högskolor.
★ Införandet av fasta och entydiga regler för relationerna
mellan staten och fristående universitet och högskolor.
★ Förändrat, icke-statligt huvudmannaskap för vissa univer-
sitet och högskolor.
Skälen för mitt förslag: Den analys av dagens situation och de interna-
tionella förändringstendenser som nyss har redovisats leder till slutsat-
sen att det svenska universitets- och högskolesystemet är behäftat med
likartade problem som centralplanerade system i allmänhet: stelhet, lik-
formighet, bristande rörlighet och otillräckligt resursutnyttjande. Trots
engagemang och hängivna insatser från studenter, lärare och forskare
blir resultatet på grund av systemets utformning otillfredsställande. Sve-
riges framtida välfärd gör en förändring nödvändig.
De övergripande motiven för de förändringar av det svenska universi-
tets- och högskolesystemet som nu föreslås är således att stärka utbild-
ningens och forskningens kvalitet, att förbättra resursutnyttjandet och
att stimulera till rörlighet, förnyelse och nytänkande; allt för att svensk
högre utbildning och forskning skall kunna hävda sig väl i den interna-
tionella konkurrensen.
Frihet, flexibilitet och institutionell mångfald kombineras med incita-
ment, utvärderingar och kvalitetskonkurrens. Studenternas egna val
måste tillåtas påverka såväl utbildningarnas utformning och inriktning
som universitetens och högskolornas resurstilldelning.
Den mångfald och åtföljande konkurrens som de tre delarna i den fö-
reslagna reformstrategin sammantaget skapar kommer att ge förbättrade
förutsättningar för att uppnå de mål som jag angett som motiv för för-
ändringarna. God och kvalitativt framstående utbildning och forskning
kan lika lite som innovationer och kritiskt tänkande planeras fram
ovanifrån. Statens uppgift är att bidra till att skapa förutsättningarna för
dessas framväxt.
Inom forskningen är frihet, mångfald, utvärderingar, internationalise-
ring och konkurrens sedan lång tid etablerade företeelser, om än i vari-
erande grad på olika områden och inom olika ämnen och fakulteter.
De skapar den process som leder till hög kvalitet. Jag anser att det är
angeläget att samma mekanismer införs även för grundutbildningen.
21
För de statliga universiteten och högskolorna betyder den ökade auto-
nomin dels en betydande avreglering, dels en kraftigt minskad detalje-
ringsgrad i statsmakternas framtida budgetbeslut.
Jag kommer således i denna proposition förorda att de statliga univer-
siteten och högskolorna ges större frihet vad gäller
- studieorganisation,
- utbildningsutbud,
- antagning av studenter,
- inrättande och tillsättning av professurer,
- skapande av karriärvägar för lärare,
- institutionell organisation,
- disposition av resurser till grundutbildning, och
- omfördelning mellan anslag till forskning.
Staten anger i lag och förordning vissa reglerade gränser inom vilka
denna frihet skall få utövas. Skälen för detta är nödvändigheten av
- grundläggande garantier för det kritiska tänkandet och den fria
forskningen,
- rättssäkerheten för enskilda studenter och lärare,
- fungerande former för kvalitetssäkring,
- funktionella beslutsformer och ett tydligt ledningsansvar
- undantag från annan lagstiftning för att medge ett smidigare och
till verksamheten mer anpassat arbetssätt, samt
- klara och grundläggande mål för verksamheten.
Friheten är normen. Varje reglering kräver sin egen motivering. Det
som inte uttryckligen är reglerat är följaktligen varje universitet och
högskola fritt att inrätta och organisera efter eget beslut. Stora variatio-
ner, nya initiativ och omprövningar är både önskvärda och sannolika
med tanke på skilda universitets och högskolors olikartade inriktning
och förutsättningar.
Studenterna bör i sina studier själva fritt kunna kombinera olika äm-
nen. Jag förordar införandet av en internationellt gångbar examensord-
ning. Examina är magister- eller kandidatexamen respektive högskole-
examen, vid sidan av vissa yrkesexamina. Examensordningen reglerar
varje universitets eller högskolas rätt att utdela en viss examen. Sådan
rätt förutsätter att vissa kvalitetskrav uppfylls. Rätten kan såväl inskrän-
kas som utvidgas.
Samtidigt är det min uppfattning att den ökade friheten för de statliga
universiteten och högskolorna också måste kombineras med en incita-
mentsstruktur som ger stimulans till nytänkande, kvalitetskonkurrens
och ett effektivt resursutnyttjande. Frihet dem förutan kan ge rent kon-
traproduktiva resultat i ett skattefinansierat system.
Det från den 1 juli i år nyinrättade utvärderingssekretariatet har här
en väsentlig roll att fylla. Dess uppgifter är att själv initiera, utföra och
beställa utvärderingar och internationella jämförelser av kvaliteten i un-
dervisningen och forskningen, att granska lokala system för kvalitetssäk-
ring, att svara för nödvändig uppföljning av utvärderingarna samt att
Prop. 1992/93:1
22
sprida information om resultaten. Inte minst har studenterna, men na- Prop. 1992/93:1
turligtvis även skattebetalarna i allmänhet, rätt att få tillgång till infor-
mation av denna typ.
Dessutom krävs att anslagssystemet ges en sådan utformning att friare
studentval, effektivare resursutnyttjande och förbättrad kvalitetssäkring
befordras. Förutom att detta måste vara enkelt, generellt och överskåd-
ligt, för att ge förutsägbarhet och förhindra ökad administration och by-
råkrati, är det nödvändigt att tydliga signaler som främjar de avsedda
målen byggs in i systemet.
På grundutbildningens område kommer jag därför i propositionen att
förorda att dimensionering i treåriga utbildningsuppdrag till universite-
ten och högskolorna sker i mer övergripande termer, normalt kopplade
till fakultets- eller bredare utbildningsområden. Vidare anges såväl me-
toder för kvalitetssäkring som ersättning för antalet helårsprestationer
och examina för olika utbildningsområden inom ramen för dessa treårs-
uppdrag. En del av grundutbildningsanslaget kommer dessutom att för-
delas på grundval av i förväg fastställda och kända kvalitetsindikatorer.
Vissa ”rörliga” resurser kan komma att följa studenterna.
Med detta system stimuleras lärare, forskare, institutioner och högsko-
leledningar att bli lyhörda för studenternas önskemål och krav på en in-
ternationellt konkurrenskraftig utbildning av hög kvalitet. På så vis
kommer också klyftan mellan forskning och grundutbildning att över-
bryggas.
Sammantaget betyder dessa förändringar väsentligt förbättrade förut-
sättningarna för förnyelse, ökad rörlighet och kvalitet samt ett effektivt
resursutnyttjande inom det statliga universitets- och högskolesystemet.
I dag finns ett fåtal fristående högskoleutbildningar, med varierande
kvalitet och inriktning, vid sidan av det statliga högskolesystemet. Dessa
arbetar med mycket olikartade förutsättningar, delvis beroende på de
mycket oklara regler som gäller i förhållandet till staten. Vissa får stats-
bidrag, andra inte, vissa har rätt att utfärda examina, andra inte, hos vis-
sa far studenterna studiemedel, hos andra inte osv.
I ett fritt system är det nödvändigt med etableringsfrihet enligt klara
regler. Det är en förutsättning för att nytänkande och privata initiativ
skall kunna tas till vara och utvecklas till en pådrivande kraft i föränd-
ringsprocessen.
Den andra generella metod som bör ingå i en strategi för förändring-
en av det svenska universitets- och högskolesystemet är därför att skapa
fasta och entydiga regler i relationen mellan staten och de fristående
universiteten och högskolorna.
Jag anser att regeringens erkännanden av dem bör kunna göras i två
kategorier, nämligen
de som får rätt att utfärda examina enligt högskoleförordningen,
23
de som dessutom får statsbidrag för driften av verksamheten.
I båda dessa fall kommer regeringens ställningstagande att innebära
att staten sluter ett civilrättsligt avtal som reglerar vissa villkor och skyl-
digheter, med avseende bl.a. på universitetets eller högskolans rätt att
utfärda examina, deltagande i uppföljning och utvärdering, statens krav
på insyn i driften och, när statsbidrag utgår, statsbidragets storlek samt
avtalad utbildningsvolym och utbildningsresultat. För att studenterna
skall tillerkännas rätt till studiemedel, krävs att universitetet eller hög-
skolan har erhållit rätt att utfärda examen.
Som underlag för regeringens ställningstagande skall bl.a. följande
uppgifter finnas med i ansökan:
- kraven på behörighet till utbildningen,
- utbildningens mål, utbildningsplan, kursplan och kurslitteratur,
- lärarnas utbildnings- och forskningsmeriter,
- universitetets/högskolans ägandeförhållanden, ledningsstruktur och
ekonomi, samt
- övrig information, såsom utförda utvärderingar.
Ansökan remitteras till utvärderingssekretariatet innan regeringen tar
ställning.
Prop. 1992/93:1
Statligt huvudmannaskap i myndighetsform är bara en av många möjli-
ga verksamhetsformer för universitet och högskolor. Det behövs emel-
lertid också alternativ till den statliga verksamheten om mångfald och
konstruktiv konkurrens skall befordras.
Parallellt med de förslag som presenteras i denna proposition prövar
därför regeringen de praktiska och principiella frågorna för att överföra
vissa statliga universitet och högskolor till privaträttslig form. En sådan
form är att skapa universitetsstiftelser.
Jämfört med de statliga universiteten och högskolorna skulle dessa ges
en väsentligt utökad autonomi, bl.a. med avseende på inriktning och di-
mensionering av grundutbildning och forskning, organisations- och
ledningsfrågor, tjänsteorganisation och medelsförvaltning. Högskolelag
och förordning avses inte gälla.
En rad intressanta profileringar kan i förlängningen förutses. Det kan
exempelvis handla om nya och förbättrade samarbetsformer med nä-
ringslivet och det omgivande samhället, mångvetenskapliga forsknings-
arrangemang eller förbättrade internationella kontakter och studentut-
bytesprojekt. Inte minst kommer detta att verka vitaliserande även på
de helt statliga universiteten och högskolorna.
Jag avser att återkomma i denna fråga till hösten.
24
Prop. 1992/93:1
Med dessa tre generella metoder skapas en kraftfull strategi för förnyel-
se, nytänkande, förbättrat resursutnyttjande och höjd kvalitet inom
svensk forskning och högre utbildning med sikte på 2000-talet.
I det följande kommer jag att närmare utveckla de förändringar som
föreslås inom det statliga universitets- och högskolesystemet.
Mitt förslag: I en högskolelag anges de grundläggande målen
och förutsättningarna för utbildning och forskning. Huvudupp-
gifterna samt sambandet dem emellan anges inledningsvis lik-
som kraven på kvalitet och effektivitet samt jämställdhet.
Skälen för mitt förslag: Ett högskoleväsende som har stat eller kom-
mun som huvudman kräver från strikt konstitutionell synpunkt inte
någon reglering i lag. Med tanke på att de statliga universiteten och
högskolorna är skattefinansierade samt deras betydelse för landet bör
emellertid de grundläggande målen och villkoren för verksamheten
fastläggas av riksdagen. Detta sker enklast och tydligast i form av en lag,
högskolelagen.
Vilka mål och framför allt vilka villkor som skall fastställas av riksdag
och regering har varit föremål för livlig diskussion i samband med re-
missbehandlingen av departementspromorian. Mot bakgrund av min
grundinställning att universitet och högskolor skall ges så stor självstän-
dighet som möjligt bör regleringen i lag och förordning begränsas till
dels de för utbildning, forskning och konstnärligt utvecklingsarbete spe-
cifika målen, dels de organisatoriska bestämmelser som behövs för att
garantera rättssäkerheten för enskilda och kvaliteten i verksamheten
samt fastlägga principerna för ledningsansvaret. Därutöver finns också
ett visst behov av att möjliggöra särlösningar för högskoleverksamhet i
förhållande till andra statliga föreskrifter, t.ex. vad gäller tjänsteorgani-
sationen.
Inledningsvis vill jag kommentera några av de förutsättningar för
verksamheten som jag anser bör slås fast i den nya högskolelagen.
Huvuduppgifter
I departementspromemorians förslag till högskolelag angavs i första pa-
ragrafen att det allmänna skulle anordna en högskola med uppgift att
bedriva forskning, utbildning på vetenskaplig grund och utvecklingsar-
bete. I remissvaren framhålls i allmänhet det viktiga i att utbildningen
25
vilar på vetenskaplig grund, men flera remissinstanser påpekar att hög-
skoleutbildning också i varierande utsträckning vilar på beprövad pro-
fessionell erfarenhet. Dessutom pekar bl.a. Mtisikhögskolan i Stock-
holm på att de konstnärliga utbildningarna vilar på konstnärlig grund
och att detta konsekvent borde införas i alla författningsförslag. Ord-
ningen mellan de tre huvuduppgifterna ifrågasätts också, liksom huru-
vida utvecklingsarbete är en särskild från forskningen avskild huvud-
uppgift. Från främst de konstnärliga högskolorna framhålls att konst-
närligt utvecklingsarbete bör jämställas med forskning. Men även uni-
versitetet i Lund anför: ”Konstnärligt utvecklingsarbete bör jämställas
med forskning, medan utvecklingsarbete i meningen utnyttjande och
tillämpning av vetenskap och annan kunskap inte är en primär uppgift
för högskolan.”
För egen del anser jag att all högskoleutbildning - i varierande ut-
sträckning - vilar såväl på vetenskaplig eller konstnärlig grund som på
beprövad erfarenhet. Detta förhållande kan illustreras med en schema-
tisk figur:
Prop. 1992/93:1
Traditionella
akademiska
ämnesstudier
Praktiska
yrkesutbildningar
Inom traditionella akademiska ämnen och utbildningar bör självfallet
undervisningen baseras på vetenskaplig grund för att ett nära samband
mellan utbildning och forskning skall kunna garanteras. Likaledes bör
de konstnärliga utbildningarna vara fast förankrade i det konstnärliga
synsättet.
Inom många praktiska yrkesutbildningar är det samtidigt lika viktigt
att undervisningen också till stor del baseras på beprövad erfarenhet.
Sådana kunskaper och färdigheter har inom dessa områden ett själv-
ständigt värde.
Enligt min mening bör därför i högskolelagen finnas en grundläggan-
de föreskrift om universitetens och högskolornas uppgifter. Dessa upp-
gifter kan lämpligen där anges omfatta
1. utbildning, på vetenskaplig eller konstnärlig grund samt på beprö-
vad erfarenhet, och
2. forskning och konstnärligt utvecklingsarbete samt annat utveck-
lingsarbete.
I forskning och utvecklingsarbete ingår, som hittills, att informera om
verksamheten samt de kunskaper och erfarenheter som vunnits.
Det är givetvis inte ett krav att alla former av de nämnda verksamhe-
terna bedrivs vid varje enskilt lärosäte.
Med detta sätt att ange universitetens och högskolornas uppgift under-
stryks att inom det breda begreppet högre utbildning och forskning
ryms verksamheter med mycket olika inriktning och krav. Formerna
och villkoren för verksamhetens bedrivande måste därför tillåtas variera
inom vida ramar.
Samband mellan forskning och utbildning
I högskolelagen bör vidare anges att verksamheten skall bedrivas så att
ett nära samband finns mellan forskningen och utbildningen. Det önsk-
värda sambandet mellan forskning och grundutbildning framhölls tyd-
ligt i högskoleutredningens betänkande och det stryks också under av
så gott som samtliga remissinstanser.
Jag erinrar om vad jag nyss anfört om grunderna för utbildningen. Ett
nära samarbete med forskning inom ett område som är av betydelse för
grundutbildningen bör självfallet eftersträvas.
Kvalitet och effektivitet
Verksamheten skall också avpassas så att en hög kvalitet nås. Vidare bör
det i lagen anges att det är ett ansvar för lärare, övrig personal och stu-
denter att tillgängliga resurser utnyttjas effektivt.
Kvalitetskravet i lagen är grunden dels för den utvärderingsverksam-
het som jag senare kommer att dra upp riktlinjerna för, dels för de reg-
ler om bl.a. tjänsteorganisation och institutionell organisation som jag
senare kommer att förorda för att garantera vissa kvalitetsaspekter.
På motsvarande sätt utgör effektivitetskravet en grund för uppfölj-
ningen av verksamhetens resultat och för principerna för resurstilldel-
ningssystemet till grundutbildning (avsnitt 11.2).
Jämställdhet
I remissvaren framförs kritiska synpunkter mot att inga särskilda be-
stämmelser fanns i det remitterade lagförslaget för att motverka den
bristande jämställdheten, framför allt inom forskarutbildningen och
forskningen.
Jag anser därför att det av högskolelagen bör framgå att verksamheten
skall bedrivas så att jämställdheten mellan kvinnor och män alltid iakt-
tas. Förutom de självklara rättviseaspekter som kan anföras härför, an-
ser jag det vara nödvändigt att såväl kvinnliga som manliga erfarenheter
och begåvningar tas till vara i både utbildning och forskning. I dag tas,
till följd av den bristande jämställdheten, inte utbildnings- och forsk-
ningsförmåga till vara inom många områden.
Jag ser det som väsentligt att det regelverk som styr högskoleverksam-
heten är så utformat att det inte skall kunna missgynna kvinnor. Om
kvinnor ändå riskerar att missgynnas beror det antingen på att reglerna
Prop. 1992/93:1
27
om meritvärdering etc. inte följs eller - vilket tyvärr är troligare - på at-
tityder och värderingar inom universitet och högskolor. Attityder och
värderingar kan inte ändras genom lagstiftning. Dock vill jag gärna på-
peka att förekomsten av regler i sig är en viss garanti för att inte god-
tycke och personliga värderingar skall bli utslagsgivande vid tjänstetill-
sättningar och antagning till grund- eller forskarutbildning.
För tjänstetillsättningar gäller samma regler som för samhället i öv-
rigt. Jag tänker då särskilt på jämställdhetslagen (SFS 1991:433). Jag vill
också understryka att jämställdhetsaspekten skall beaktas vid utseende
av ledamöter i olika beslutsorgan samt sakkunniga.
Jag vill slutligen erinra om den särskilda grupp för jämställdhetsfrå-
gor inom universitet och högskolor som jag nyligen tillsatt. En viktig
uppgift för gruppen blir att överväga vilka ytterligare åtgärder som kan
vidtas för att förändra respektive förbättra rekryteringen av kvinnor till
grundutbildning och forskarutbildning. Gruppen bör särskilt följa ut-
vecklingen av högskoleprovet, som i sin hittillsvarande utformning
tycks ha gynnat män.
Prop. 1992/93:1
Mitt förslag: I högskolelagen anges vissa grundläggande mål för
all högskoleutbildning, såväl för den grundläggande högskoleut-
bildningen som för forskarutbildningen.
Skälen för mitt förslag: Enligt lagförslaget i promemorian angavs att
högskoleutbildning omfattar såväl grundläggande högskoleutbildning
som forskarutbildning. Med hänsyn till påpekanden som gjorts från fle-
ra remissinstanser bör bestämmelsen om vad som ingår i utbildning ut-
formas så att det klart framgår att i den grundläggande utbildningen in-
går dels utbildning med sikte på examen, dels fortbildning och vidareut-
bildning.
Jag anser, i likhet med vad som angavs i promemorian, att den grund-
läggande högskoleutbildningen väsentligen skall bygga på den kunskaps-
grund som treårig utbildning i den nya gymnasieskolan ger. Jag åter-
kommer senare till vilka konsekvenser detta får för behörighetsreglerna
(avsnitten 6.1-6.2).
Vidare anser jag att det av lagen skall framgå att forskarutbildningen
skall bygga på en grundläggande högskoleutbildning. Av förordningen
bör framgå att den allmänna behörigheten till forskarutbildning nor-
malt skall bygga på en grundutbildning omfattande minst 120 poäng,
vilket är en skärpning i förhållande till nuvarande bestämmelse som sti-
pulerar 80 poäng. Jag återkommer senare till detta (avsnitt 7.2).
Den eftersträvade friheten för universitet och högskolor när det gäller
uppläggningen av och innehållet i utbildningen bör utgå från vissa
övergripande mål som anges i högskolelagen. Målen bör avse dels
28
grundläggande högskoleutbildning, dels forskarutbildning. Med utgångs- Prop. 1992/93:1
punkt i de allmänna målen i lagen kommer sedan mer preciserade mål
att formuleras dels av regeringen i en examensordning, dels av övriga
nivåer i högskolesystemet.
Jag vill framhålla att det är viktigt att målen på alla nivåer formuleras
så att de kan ligga till grund för utvärdering och bedömning av utbild-
ningens kvalitet, såväl nationellt som internationellt.
I detta sammanhang vill jag återigen erinra om mitt tidigare resone-
mang (avsnitt 4.1) att all högskoleutbildning - i varierande utsträckning
- har inslag av såväl vetenskapligt eller konstnärligt grundade kunska-
per och färdigheter som kunskaper och färdigheter grundade på beprö-
vad erfarenhet. Detta synsätt får konsekvenser dels för den praktiska
tillämpningen av den gemensamma målparagrafen, dels för behörighets-
villkoren för olika lärartjänster.
Högskolelagens mål för grundutbildningen föreslogs i promemorian
vara gemensamma för all grundutbildning. Frågan ställdes dock till re-
missinstanserna om det med hänsyn till den stora spännvidden i verk-
samheten var realistiskt att uppställa en gemensam målformulering.
Även om de flesta remissinstanserna inte svarat explicit på denna frå-
ga gäller de synpunkter som framförs önskemål om tillägg till förslaget
till mål för grundutbildningen, t.ex.
att den skall leda till personlig utveckling och bildning (TCO, SFS),
att den skall förbereda för arbetslivet (Universitet i Linköping),
att den skall syfta mot demokrati (TCO),
att den skall lyfta fram jämställdhetsaspekter (SACO, TCO, universi-
teten i Uppsala, Linköping, Lund och Umeå samt av jämställdhetsan-
svariga vid universiteten och vissa högskolor), och
att den skall ge ett internationellt perspektiv (SACO, UHÄ, universi-
teten i Linköping, Lund och Umeå).
Jag anser att det ligger ett stort värde i att målparagrafen formuleras
så att den uppfattas som relevant för all grundläggande högskoleutbild-
ning. Den bör också fånga in högskoleutbildningens särart, det som
skiljer den från andra utbildningar.
I första hand skall naturligtvis studenten förvärva kunskaper och fär-
digheter - vetenskapliga, konstnärliga eller professionella - inom det
aktuella utbildningsområdet. Förmågan till självständig och kritisk be-
dömning, förmågan till självständig problemlösning samt förmågan och
intresset att följa kunskapsutvecklingen - nationellt och internationellt
- bör enligt min uppfattning vara centrala mål för all högskoleutbild-
ning. Sådan förmåga kommer på ett naturligt sätt att bidra till en per-
sonlig och intellektuell utveckling hos studenten, varför detta enligt
min mening inte behöver framhållas särskilt.
Högskoleutbildningen skall vidare utveckla studentens förmåga till in-
formationsutbyte på vetenskaplig nivå. Detta leder givetvis till krav på
goda kunskaper i muntlig och skriftlig framställning på såväl svenska
som främmande språk. Den ökande internationaliseringen kommer att
29
ställa ökade krav på såväl språkkunskaper som att utbildningen sätts in
i sitt internationella sammanhang.
Graden av språkträning måste naturligtvis avvägas mot andra mål för
den aktuella utbildningen, vilket innebär att sådana moment t.ex. får en
mindre framskjuten plats i kortare kurser eller utbildningar med mer
specifika mål i övrigt.
I mitt förslag till målformulering nämns inte explicit att högskoleut-
bildningen utgör grund för framtida yrkesverksamhet. Jag anser - lik-
som många remissinstanser - att den student som genomgått högsko-
leutbildning som uppfyller de här föreslagna målen har tillägnat sig ett
aktivt och kritiskt förhållningssätt till kunskap. Detta är enligt min me-
ning den bästa förberedelsen för kommande yrkesverksamhet av skilda
slag, och vars krav vi i dag inte kan förutsäga i detalj. Senare i proposi-
tionen (avsnitt 4.4) kommer jag att föreslå att de mer specifika målen
för utbildningar som leder till tydliga yrkesroller skall anges i den exa-
mensordning som avses ingå i högskoleförordningen.
I promemorian angavs att det grundläggande syftet med forskarutbild-
ningen var att utbilda dem som självständigt skulle kunna ta fram ny
kunskap genom att bedriva forskning på internationell nivå.
Vidare angavs att forskarutbildningen skulle ge förmåga till kritisk
granskning, till eget sökande efter ny kunskap med vetenskapliga meto-
der samt fördjupad kunskap inom specialområdet.
Remissinstanserna har i stort sett inga invändningar mot dessa ut-
gångspunkter.
Jag återkommer också senare till forskarutbildningen och de före-
skrifter rörande denna som jag anser att det bör få ankomma på rege-
ringen att meddela i förordningsform (avsnitten 7.1-7.4). Jag vill emel-
lertid redan nu nämna att min principiella inställning är att forskarut-
bildningen skall vara så utformad att den kan genomföras inom ramen
för vad som motsvarar fyra års heltidsstudier. En sådan föreskrift bör
ses som ett uttryck för statsmakternas strävanden att effektivisera fors-
karutbildningen.
Flera remissinstanser förordar att en rad allmänna mål såsom jäm-
ställdhet, ett internationellt perspektiv, demokrati, etisk medvetenhet
och en god miljö skall gälla för utbildningen.
Jag känner för min del stark sympati för det förhållningssätt dessa för-
slag ger uttryck för. De mål som förts fram i diskussionen är på olika
sätt av fundamental betydelse för vårt samhälle. Jag tänker då bl.a. på
demokratins centrala principer och den respekt för människors lika
värde de bygger på, men också på omsorgen om vår livsmiljö.
Fria universitet och högskolor bör utgöra en pådrivande kraft till stöd
för sådana i vårt samhälle grundläggande värderingar. Denna ambition
hänger nära samman med den strävan efter personlig utveckling i form
av kunskapssökande, kritiskt tänkande och förmåga till självständig pro-
blemlösning som har central betydelse i all högre utbildning. Lika up-
penbart är det att i egentlig mening fria universitet och högskolor inte
kan existera och verka i samhällen som förnekar dessa värden.
Prop. 1992/93:1
30
Jag anser det således självklart att verksamheten vid universitet och
högskolor skall främja sådana värden. Samtidigt står det klart att dessa
värden som är grundläggande för hela vårt samhälle - och inte specifika
för universitet och högskolor - knappast skulle få ytterligare tyngd ge-
nom att skrivas in i högskolelagen.
Mot den bakgrunden har jag begränsat mig till att i lagtexten knyta an
till den målformulering som redan i dag gäller i fråga om det interna-
tionella perspektivet. Jag föreslår således att det i högskolelagen skall
anges att verksamheten vid universitet och högskolor bör främja förstå-
else för andra länder och för internationella förhållanden. En sådan
ambition har avsevärd betydelse för många utbildningar. Det skulle
också vara svårt att motivera att ett sådant mål ströks ur högskolelagen
samtidigt som behovet av ökad internationalisering är en stark drivkraft
bakom reformarbetet inom utbildningsväsendet. En bestämmelse som
anbefaller det internationella perspektivet bör lämpligen placeras så att
detta perspektiv inte begränsas till utbildningen utan kommer att gälla
för hela verksamheten. Jag vill slutligen erinra om yad jag redan anfört
beträffande jämställdhet i avsnitt 4.1.
Prop. 1992/93:1
Mitt förslag: Forskningens frihet slås liksom nu fast i lagen.
Skälen för mitt förslag: I gällande högskolelag lyder § 3: ”Forskningen
inom högskolan skall syfta till att vinna ytterligare kunskap och till att
finna vetenskaplig grund för utbildning och annan verksamhet.” Någon
motsvarande paragraf fanns inte i promemorians lagförslag.
Under remissbehandlingen har framförts önskemål dels om en lik-
nande paragraf angående syftet med forskning, dels att det i lagen också
skall anges vad som är syftet med konstnärligt utvecklingsarbete.
Enligt min mening torde det inte vara behövligt att på det sättet i lag-
texten definiera vad som är syftet med forskning respektive konstnärligt
utvecklingsarbete. Sådana kortfattade definitioner torde inte tillföra nå-
got av sådant värde att det motiverar lag.
En kärnpunkt i universitets och högskolors verksamhet är att vidga
vårt vetande i vid bemärkelse. Inom det svenska universitets- och hög-
skolesystemet samlas verksamheter som av hävd haft skilda kunskaps-
traditioner, kort sammanfattade i orden vetenskap, konst och beprövad
erfarenhet. Häri anges olika vägar till kunskap och ny utveckling, vilka
alla fyller sin väsentliga uppgift.
Inom universitetet och högskolor bedrivs såväl forskning som utveck-
lingsarbete. Forskningen syftar till att vinna ytterligare kunskaper. In-
om det konstnärliga området har forskningen en motsvarighet i det
konstnärliga utvecklingsarbetet. Inom olika högskolor pågår ett utveck-
31
lingsarbete som syftar till att främja utvecklingen inom sådana områden
som berörs av utbildningen och forskningen.
Målen för forskningen ser olika ut beroende på vilken slags forskning
det gäller. Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling
(OECD) använder i sitt arbete tre olika begrepp, nämligen grundforsk-
ning, tillämpad forskning och utvecklingsarbete.
Med grundforskning avses ett systematiskt och metodiskt sökande ef-
ter ny kunskap och nya idéer utan någon bestämd tillämpning i sikte.
Grundforskning syftar till att ge bidrag till den vetenskapliga kunskaps-
massan inom ett visst område.
Med tillämpad forskning avses ett systematiskt och metodiskt sökande
efter kunskap med en bestämd tillämpning i sikte.
Med utvecklingsarbete avses i OECD:s terminologi ett idérikt och sy-
stematiskt utnyttjande av vetenskaplig och annan kunskap för att åstad-
komma nya produkter, nya processer, nya system eller väsentliga för-
bättringar av nu existerande sådana.
Ett annat sätt att göra distinktioner beträffande forskning är utifrån
ansvarsaspekten. När forskarna ges hela ansvaret för hur problemen
ställs och uppgifterna löses och redovisas, kan man tala om forskning
på eget programansvar. Uppdragsforskning innebär att en externbestäl-
lare har ett avgörande inflytande på valet av problemområde.
Forskning på eget programansvar, framför allt grundforskning men
även tillämpad forskning, utgör den vetenskapliga basen för universite-
tens och högskolornas hela verksamhet. Uppdragsforskning och utveck-
lingsarbete i OECD:s bemärkelse intar en väsentlig plats inom universi-
tet och högskolor, inte minst därför att vi i Sverige sedan länge valt att
inte inrätta separata forskningsinstitut utan att samla resurserna för
forskning inom högskolesystemet. Sektorsforskning och annan upp-
dragsforskning innebär emellertid inte bara ett finansiellt tillskott till
verksamheten utan är också ett medel att inlemma universitet och hög-
skolor i det omgivande samhället, något som kan verka ömsesidigt be-
fruktande.
Förekomsten av sektoriellt initierad forskning vid universitet och
högskolor bör dock inte leda till en tudelning av verksamheten, som
t.ex. innebär att lärare och forskare inom en institution anställs och ar-
betar på helt olika villkor. De externa uppgifterna får inte ha en sådan
omfattning och karaktär att de kommer i konflikt med universitetens
och högskolornas primära uppgifter inom utbildning och forskning.
Det konstnärliga utvecklingsarbetet har andra innebörder, att vinna
nya kunskaper och erfarenheter genom att t.ex. vidga gränserna för
konsten, utveckla konstarten och den konstnärliga gestaltningen.
I högskolelagen bör som jag nyss nämnt (avsnitt 4.1) ställas ett gene-
rellt krav på hög vetenskaplig och konstnärlig kvalitet.
Kravet på hög kvalitet kan också sägas ange ett mål för hur arbetet in-
om forskningen och det konstnärliga utvecklingsarbetet skall läggas
upp. Som verksamheterna är definierade ligger det i sakens natur att
några mål i bemärkelsen vad som mer konkret skall uppnås vid ett visst
Prop. 1992/93:1
32
tillfälle, under ett visst budgetår eller en viss planeringsperiod, inte kan
anges när det gäller grundforskning.
Om konkreta mål för forskning således inte kan anges av statsmakter-
na, finns naturligtvis ändå möjligheter att ge vissa preciseringar för
forskningsverksamheten vid universitet och högskolor. De beslut som
regering och riksdag fattar med avseende på detta kommer till uttryck i
fakultetsanslaget för respektive universitet och högskola. Jag återkom-
mer till detta senare (avsnitt 11).
En annan sak är emellertid frågan om forskningens frihet.
Denna princip är så avgörande för forskningens villkor att den bör
ges karaktären av lag. Denna skall slå fast att för forskningen skall som
allmänna principer gälla att
1. forskningsproblem får väljas fritt,
2. forskningsmetoder får utvecklas fritt, samt
3. forskningsresultat får publiceras fritt.
Mitt färslag: Den centralt reglerade linjeorganisationen avskaf-
fas. Regeringen bemyndigas att avveckla samtliga allmänna ut-
bildningslinjer fr.o.m. budgetåret 1993/94.
Prop. 1992/93:1
Skälet för mitt förslag: Som jag inledningsvis anfört har åtminstone
sedan 1977 års högskolereform linjeorganisationen varit det grundläg-
gande studiemönstret för all högskoleutbildning. Huvuddelen av de
längre utbildningsprogrammen organiseras i allmänna utbildningslinjer,
som inrättats efter riksdagsbeslut. Dessutom har varje högskolestyrelse
kunnat besluta om inrättande av lokala och individuella utbildningslin-
jer.
De individuella utbildningslinjerna var avsedda att tillgodose önske-
mål om sådana friare kombinationer av kurser som inte kan åstadkom-
mas inom linjesystemet i övrigt. Möjligheten att inrätta individuella ut-
bildningslinjer har dock utnyttjats i begränsad utsträckning.
Inom linjesystemets ram har den centrala regleringen mjukats upp
under 1980-talet. Från början fastställde Universitets- och högskoleäm-
betet (UHÄ) en central utbildningsplan med bestämmelser om det när-
mare innehållet i utbildningen för varje allmän utbildningslinje.
Fr.o.m. budgetåret 1988/89 finns centrala utbildningsplaner i huvud-
sak endast för sådana utbildningar som är inriktade mot yrken där det
finns olika former av officiellt fastställda legitimations- eller behörig-
hetskrav, dvs. främst vård- och undervisningsyrken. Därmed har det i
33
3 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 1
större utsträckning blivit en uppgift för universitet och högskolor att
själva besluta om innehållet i de olika utbildningarna.
Fortfarande sker dock en omfattande central reglering av studievägar-
na inom universitet och högskolor; under budgetåret 1991/92 finns 128
av riksdagen inrättade allmänna utbildningslinjer, och för 48 av dessa
utbildningslinjer finns centrala, delvis mycket detaljerade utbildnings-
planer fastställda.
Erfarenheterna av 1977 års studieorganisation har visat att ett system
med centralt fastlagda linjer med yrkesinriktning är behäftat med avgö-
rande nackdelar. Den tilltagande kritiken har framför allt gällt det för-
utvarande filosofiska området. Dessutom har ifrågasatts om det är nöd-
vändigt och önskvärt att statsmakterna så i detalj reglerar utbildningsut-
budet som sker i dag när riksdagen fastställer planeringsramar för varje
allmän linje vid varje universitet och högskola.
Riksdagen har också, med anledning av 1991 års kompletteringspro-
position (prop. 1990/91:150 del II bil. 7, bet. UbU21, rskr. 389) inte haft
några invändningar mot att det centralt reglerade linjesystemet skall
upphöra fr.o.m. budgetåret 1993/94.
Prop. 1992/93:1
Min bedömning: Studieorganisationen beslutas av varje universi-
tet och högskola. All grundläggande högskoleutbildning bör be-
drivas i form av kurser. För en utbildning som är avsedd att le-
da fram till examen bör kurser få sammanföras till utbildnings-
program.
Det bör ankomma på regeringen att ge de grundläggande be-
stämmelserna om examina. I dessa föreskrifter (examensord-
ningen) bör det anges bl.a. vilka examina som får utfärdas och
vilka krav som skall uppfyllas för att få en viss examen (exa-
mensbeskrivningar) samt vilka universitet och högskolor som
får rätt att utfärda en examen. Den engelska översättningen av
respektive examen bör också anges i examensordningen.
Prövning av rätten att utfärda examina görs av regeringen på
förslag av det nationella utvärderingssekretariatet.
Skälen för min bedömning: I enlighet med vad som redovisades till
riksdagen i 1991 års kompletteringsproposition anser jag att beslut om
hur den grundläggande utbildningen skall organiseras inom olika ut-
bildningsområden bör fattas av varje universitet eller högskola. Detta
kommer sannolikt att leda till såväl skillnader mellan universitet och
högskolor som variationer mellan olika utbildningsområden vad gäller
studiernas uppläggning. Utbildningsutbudet kan spänna från individuel-
la studieprogram bestående av fritt valda kurser med olika grad av för-
34
djupning över rekommenderade studiegångar till fasta utbildningspro-
gram.
Jag anser - med stöd av en bred remissopinion - att den nuvarande
studieorganisationen i högskoleförordningen bör ersättas av en exa-
mensordning och att det bör få ankomma på regeringen att bestämma
om en sådan. En examensordning tjänar flera syften, nämligen
att ange krav och inriktning för olika examina,
att genom målformuleringarna i examensbeskrivningarna tillhanda-
hålla ett instrument för kvalitetskontroll, och
att fungera som instrument för lokalisering av vissa utbildningar.
Härigenom klargörs också innebörden av olika examina för arbetsgi-
vare m.fl.
Införandet av en examensordning ligger i linje med min strävan att de
beslut som regering och riksdag fattar i större utsträckning än vad som
nu är fallet skall inriktas på resultaten - i kvalitativ och kvantitativ me-
ning - av universitetens och högskolornas utbildningsverksamhet. Varje
universitet och högskola får därmed ta det fulla ansvaret för organisatio-
nen av sin utbildning.
När den centrala regleringen i form av ett nationellt linjesystem av-
skaffas ges universiteten och högskolorna större frihet att organisera stu-
dierna fram till de examina som skall förekomma. Detta innebär inte
att alla sammanhållna studier behöver upphöra. Kurser kan av varje
universitet och högskola sammanföras till mer eller mindre fasta utbild-
ningsprogram.
Det väsentliga i den föreslagna förändringen är att universitet och
högskolor nu ges rätt och skyldighet att själva ta ställning till i vilken
grad en sådan sammanförning är nödvändig eller önskvärd, och hur be-
hovet av samordning skall avvägas gentemot önskemålen om ökad fri-
het för studenten att själv utforma sina studier. Studenternas önskemål
bör få stor betydelse för hur detta avvägs inom olika typer av studier.
Den nya studieorganisationen kommer att medföra större variation
och mångfald i utbildningsutbudet vid universitet och högskolor. Även
där mer eller mindre fasta utbildningsprogram utformas kan skillnader
komma att råda beträffande studiernas uppläggning, ingångar till pro-
grammen, de särskilda förkunskapskraven, utbildningarnas tyngdpunkt
och innehåll etc.
I samband med övergången till den nya friare studieorganisationen
läsåret 1993/94 kommer särskilda insatser att behöva vidtas för att infor-
mera samtliga berörda, inte minst de blivande studenterna. Även i fort-
varighetstillståndet kommer mer information och studievägledning att
behövas än i dag, framför allt av individuell och mer nyanserad typ, till
såväl gymnasie- och vuxenutbildningselever som till studenter vid uni-
versitet och högskolor. Detta framhålls av många remissinstanser, såsom
fackliga huvudorganisationer, universitet och högskolor samt av enskil-
da personer. Jag erinrar om att servicemyndigheten här har en viktig
roll.
Prop. 1992/93:1
35
Det är avgörande för universitetens och högskolornas fortsatta utveck-
ling att studenternas möjligheter att röra sig över gränser och mellan
universitet och högskolor inom landet förbättras. Den ökade variatio-
nen i utbildningsutbudet får inte innebära ökade hinder för en sådan
rörlighet.
De nuvarande bestämmelserna i förordningen om studentens rätt till
tillgodoräknande av kunskaper och färdigheter bör därför enligt min
mening behållas i huvudsak oförändrade. Det blir också viktigt att uni-
versiteten och högskolorna i sin tillämpning av dessa bestämmelser inte
agerar alltför restriktivt. Särskild uppmärksamhet bör ägnas denna fråga
i den fortsatta uppföljningen av universitetens och högskolornas verk-
samhet. Det gäller inte minst tillgodoräknande av studieperioder i and-
ra länder. Erfarenheterna inom EG visar att det i dag - trots de omfat-
tande utbytesprogram som etablerats - är svårt att förstå varandras ut-
bildningssystem och att utlandsstudier oftast inte får tillgodoräknas fullt
ut.
I en mer decentraliserad studieorganisation syftar examensbenämning-
en i första hand till att ge information om studiernas omfattning och ni-
vå. Ett förtydligande i examensbeviset vad avser utbildningens innehåll
blir en fråga för varje universitet och högskola att besluta om. Informa-
tion om de studier som ligger till grund för examen behövs främst som
grund för yrkeslivet men också för fortsatta studier. I detta sammanhang
blir också möjligheterna till internationella jämförelser allt viktigare.
Inom Norden finns sedan lång tid en överenskommelse om både ge-
mensam tentamensgiltighet och gemensam nordisk arbetsmarknad. Ut-
gångspunkten för dessa avtal är att man respekterar de olika ländernas
nationella regler. Något krav på anpassning av systemen för examen el-
ler behörighetsgivning finns inte. Tillgodoräknande av utbildning som
grund för fortsatta studier beslutar varje universitet eller högskola om.
Endast i Sverige finns en förordningsreglerad rätt att få tillgodoräkna sig
studier från andra nordiska länder.
EES-avtalet mellan EG:s och EFTA:s medlemsländer kommer att
öppna en betydligt större fri arbetsmarknad. Inte heller i detta samman-
hang finns särskilda krav på utformning av olika länders examenssy-
stem som grund för yrkesarbete eller behörigheter.
Jag vill dock framhålla att vad som skiljer många europeiska länder
från Sverige är att betydligt fler yrken är reglerade i den meningen att
det krävs ett examensbevis för att tillträde till yrket. Detta innebär att
för dem som vill söka sig ut på en europeisk arbetsmarknad är det avgö-
rande att ha fullföljt en utbildning och att ha erhållit ett examensbevis.
Detta gäller särskilt inom det tekniska området. Detta förhållande gör
det enligt min mening än mer relevant att statsmakterna i fortsättningen
fokuserar allt mer intresse på antalet examinerade och inte på antalet
nybörjare.
För ett begränsat antal yrken - läkare, sjuksköterska, tandläkare,
barnmorska, apotekare, veterinär och arkitekt - har EG antagit direktiv
som lägger fast preciserade utbildningskrav som förutsättning för att få
Prop. 1992/93:1
36
utöva yrket, men i övrigt gäller principen om ömsesidigt erkännande av Prop. 1992/93:1
olika, men likvärdiga utbildningar.
Rätten för respektive universitet och högskola att utfärda en examen
bör främst av kvalitetsskäl regleras. Vilka universitet och högskolor som
har rätt och/eller skyldighet att utförda respektive examen bör därför
kunna anges i examensordningen. Denna rätt prövas av regeringen efter
förslag från det nationella utvärderingssekretariatet när resultaten från
utförda utvärderingar ger anledning härtill.
Det finns flera skäl för att regeringen bör ha ett inflytande över loka-
liseringen av olika utbildningar. Effektivitets- och kostnadsskäl talar för
detta i fråga om framför allt utbildningar som medför stora investerings-
kostnader och som kräver stora årliga driftskostnader. Det finns vidare
ett behov av att kunna garantera att vissa ämnen eller utbildningar finns
vid åtminstone något universitet eller någon högskola.
Som jag förut framhållit bör det ankomma på regeringen att besluta
cm de föreskrifter som bildar examensordningen. Jag vill emellertid här
upplysningsvis nämna att jag tänker mig att den lämpligen kan ha for-
men av en bilaga till den högskoleförordning som måste finnas.
I denna bilaga anges sålunda vilka examina som skall finnas och kra-
ven för att erhålla dem (examensbeskrivningar) samt vilka universitet
och högskolor som har rätt att utförda olika examina.
I enlighet med promemorians förslag bör i en särskild examensbe-
skrivning för varje examen anges de mål och övriga krav som statsmak-
terna har anledning att ställa.
Eftersom beskrivningarna knyts till examina bör de utformas så att de
anger vilka krav som skall kunna uppfyllas av den som avlägger en exa-
men. Därmed blir de vägledande för uppläggningen av respektive ut-
bildning. Jag anser det dock vara viktigt att principiellt hålla fast vid att
olika studieorganisatoriska och innehållsliga uppläggningar av utbild-
ningen kan leda till samma mål, och att universitet och högskolor skall
ha både frihet till och ansvar för valet av olika vägar till dessa mål.
Beskrivningarna bör därför utformas på ett sådant sätt att de öppnar
för fruktbärande konkurrens mellan olika universitet och högskolor.
Till skillnad mot vad som ofta var fallet i de tidigare utbildningsplaner-
na skall således inte kraven formuleras som mer eller mindre detaljera-
de bestämmelser om utbildningens innehåll, om tidsföljden mellan oli-
ka moment eller om poängtalen för dem.
Beskrivningarna bör så långt som möjligt ta sikte på det förväntade
resultatet av studierna. De bör dessutom vara kortfattade och koncen-
trerade till det väsentliga.
Omfattningen av och graden av precisering av kraven kommer dock
att variera beroende på vilken verksamhet som utbildningen förbereder
för. För vissa utbildningar som direkt förbereder för speciella yrken,
särskilt sådana där legitimationskrav eller liknande förhållanden gäller,
blir det enligt min mening naturligt att ange mera preciserade examens-
villkor.
37
Prop. 1992/93:1
Min bedömning: Inom den grundläggande högskoleutbildningen
bör det finnas följande fyra generella examina:
- Magisterexamen efter studier om minst 160 poäng
- Kandidatexamen efter studier om minst 120 poäng
- Högskoleexamen efter studier om minst 80 poäng
- Konstnärlig högskoleexamen efter varierande studietider.
Skälen för min bedömning: Förslaget i promemorian att införa magis-
terexamen vid sidan av den redan befintliga kandidatexamen har mött
stort gensvar bland remissinstanserna. Därmed markeras betydelsen av
fördjupning och kvalitet inom den grundläggande högskoleutbildning-
en. Även om jag gärna vill understryka att det inte existerar någon en-
hetlig internationell examenspraxis innebär förekomsten av båda dessa
nivåer i det svenska examenssystemet ändock en anpassning till ett visst
internationellt grundmönster, vilket bör komma att underlätta den in-
ternationella rörligheten för svenska studenter.
För kandidatexamen och magisterexamen bör i enlighet med departe-
mentspromemorian gälla särskilda krav på vetenskaplig fördjupning in-
om ett ämne, svarande mot vad som numera kallas 60 respektive 80
poängsnivån, dvs. det som tidigare benämndes C- respektive D-nivån.
SACO anser att det bör vara ett självständigt arbete om minst 20
poäng i magisterexamen. Krav på enhetliga fakultets- eller ämnesbe-
stämningar framförs av t.ex. Statens Arbetsgivarverk
I enlighet med vad jag föreslagit beträffande examensordningen får det
ankomma på regeringen att ge föreskrifter om sådana generella examina
som nu är i fråga. Eftersom saken är av vikt, vill jag emellertid här än-
då något närmare redogöra för vad jag i denna sak avser att föreslå rege-
ringen.
För egen del anser jag att det i de fördjupade ämnesstudierna bör in-
gå ett självständigt arbete om minst 10 poäng för kandidatexamen och
ett om minst 20 poäng eller två om vardera minst 10 poäng för magis-
terexamen. Enligt min mening torde två självständiga arbeten om varde-
ra 10 poäng i ett och samma ämne ställa lika stora krav på självständig-
het och fördjupning som ett arbete om 20 poäng.
Den ämnesmässiga bredden i dessa examina behöver inte regleras cen-
tralt utöver att den skall omfatta minst två ämnen. Varje universitet och
högskola bör också kunna ange huvudinriktningen av de studier som
leder fram till examen genom användning av lämplig förstavelse eller
genom en beteckning som anger huvudämnet (motsvarande) i examen.
En central reglering av examensbenämningarna riskerar enligt min me-
ning att försvåra okonventionella kurskombinationer.
Ett antal av de nuvarande allmänna utbildningslinjerna samt huvud-
delen av de nuvarande lokala linjerna, svarar inte mot de krav beträf-
fande längd och/eller fördjupning som ställs för magister- eller kandi-
38
datexamen. För merparten av dessa finns inte heller skäl att inrätta en Prop. 1992/93:1
särskild yrkesexamen. Jag anser att även sådana studier, liksom ämnes-
studier av en viss omfattning, bör kunna avslutas med en examen. Flera
av remissinstanserna och en del enskilda personer vänder sig mot pro-
memorians förslag att denna skulle benämnas högskoleexamen, då man
menar att det innebär en devalvering av det nuvarande högskoleexa-
mensbegreppet. Inget konstruktivt förslag med en alternativ benämning
framförs dock.
I avsaknad av ett bättre förslag anser jag att högskoleexamen ändå bör
användas som samlingsbegrepp för all sådan utbildning som antingen
inte fyller kraven för magister- eller kandidatexamen eller inte leder till
en yrkesexamen. Normalt sett bör högskoleexamen avsluta en viss,
strukturerad utbildning. Den närmare preciseringen av innehållet i oli-
ka högskoleexamina bör enligt min mening kunna utformas på ett så-
dant sätt att missförstånd om innehållet i olika typer av högskoleexami-
na inte kommer att uppstå.
Jag anser dock, liksom flera remissinstanser, att högskoleexamen bör
ges först efter sammanlagt minst 80 poängs studier och inte redan efter
60 poäng, vilket föreslogs i promemorian. Studier motsvarande kortare
tid än två års heltidsstudier är inte tillräckligt för att erhålla en examen.
Jag anser, i likhet med den särskilda utredaren för de konstnärliga ut-
bildningarna, att en särskild generell examen bör införas som samlings-
begrepp, nämligen konstnärlig högskoleexamen. Till detta bör läggas en
specificering, t.ex. konstnärlig högskoleexamen i dans eller i fri konst.
De olika specificeringarna och omfattningen av utbildningen som leder
fram till respektive examen framgår närmare av betänkandet (SOU
1992:12) Konstnärlig högskoleutbildning. När det gäller de exakta be-
nämningarna och rätten att utfärda examina vill jag invänta remissyn-
punkterna på detta betänkande.
Vad gäller de föreslagna generella examina bör högskoleexamen kun-
na utfärdas av samtliga statliga högskoleenheter samt inom de kommu-
nala vårdutbildningarna.
Rätten att utfärda kandidatexamen bör enligt min mening tillkomma
samtliga universitet och samtliga statliga högskolor utom de konstnärli-
ga högskolorna. Flera av de kommunala vårdhögskolorna har framfört
starka önskemål att också få rätten att utfärda kandidatexamen. Sådana
möjligheter skall kunna öppnas för dessa skolor. Det förutsätts självfal-
let att de, efter sedvanlig prövning, uppfyller de krav som jag nyss redo-
gjort för.
Magisterexamen ställer särskilda kvalitetskrav. Enligt departements-
promemorian borde den därför givetvis få utfärdas av universitet och
högskolor med fast forskningsorganisation, dvs. i de ämnen de har fors-
karutbildning. Om, och i så fall i vilken utsträckning, magisterexamen
också skulle få utfärdas utöver detta borde enligt promemorian prövas i
särskild ordning.
Högskolorna i Örebro, Växjö, Karlstad och Sundsvall/Härnösand har i
en särskild framställning begärt att få värderat av utomstående huruvida
39
de kan bedriva kvalificerad utbildning inom givna områden. Ytterligare
ett antal högskolor framför i samband med remissen uppfattningen att
de bör tilldelas rätten att utfärda magisterexamen.
Då det dels föreföll råda allmän uppslutning kring införandet av en
magisterexamen, dels ansågs angeläget att studenterna skulle kunna in-
formeras i god tid om olika studiealternativ inför höstterminen 1993
har regeringen redan uppdragit åt en särskild utredningsman att pröva
förutsättningarna för att ytterligare högskolor - i första hand de fyra
nämnda högskolorna - skall kunna tilldelas rätten att utfärda magister-
examen inom vissa ämnen.
Uppdraget innehåller
dels en prövning - med hjälp av erforderliga vetenskapligt kompeten-
ta experter - av huruvida de berörda högskolorna kan bedömas ha till-
räcklig kvalitet i utbildningen, t.ex. vad gäller ämnesbredd, lärare, loka-
ler och utrustning,
dels en prövning av omfattningen av rätten att utfärda magisterexa-
men, dvs. vilka ämnesområden rätten avser.
Uppdraget bör vara slutfört under år 1992.
I fortsättningen bör enligt min mening det nationella utvärderingssek-
retariat, som kommer att inrättas den 1 juli 1992 (prop. 1991/92:76, bet.
UbU18, rskr. 195), svara för dylika prövningar. Som tidigare nämnts är
dess uppgift även att pröva fristående universitets och högskolors rätt att
utfärda olika examina.
Jag vill dock avslutningsvis framhålla att rätten att utfärda examina
inte förutsätts vara en gång för alla given. Detta gäller även universitet
och högskolor med fast forskningsorganisation. Villkoret för att ett uni-
versitet eller en högskola skall få behålla eller tilldelas den rätten skall
vara att vederbörande erbjuder utbildningar som fyller de kvalitativa
fordringarna.
Prop. 1992/93:1
Min bedömning: Utöver de generella examina bör det finnas ett
antal yrkesexamina med särskilda examensbeskrivningar.
Skälen för min bedömning: I promemorian angavs att yrkesexamina i
huvudsak borde avsluta utbildningar som var inriktade mot yrken där
det finns olika former av officiellt fastställd legitimation eller behörig-
hetskrav. För sådana utbildningar ansågs det angeläget att formulera
specifika centrala mål i respektive examensbeskrivning.
Det framhölls dock i promemorian att enbart det förhållandet att ett
visst kunskapsmått krävs för auktorisation eller legitimation för ett yrke
inte nödvändigtvis behövde leda till att det ordnades en examen med en
specifik yrkesinriktning. Inom ramen för generella examina, som t.ex.
magister- och kandidatexamen, borde det i åtskilliga fall vara möjligt att
40
skapa den önskvärda kunskapsprofilen. En sådan väg ansågs också kun-
na ge större möjligheter till utveckling och differentiering av kunskaps-
profilerna för det reglerade yrket.
Förutom de förslag om 23 yrkesexamina som framlades i promemori-
an tillkom ytterligare 9 examina i propositionen om lärarutbildning
(prop. 1991/92:75). Vid riksdagsbehandlingen våren 1992 tillkom folk-
högskollärarexamen (bet. UbU20, rskr. 282). Antalet yrkesexamina in-
om Sveriges lantbruksuniversitet angavs inte i promemorian med hän-
visning till det nyligen avlämnade betänkandet (SOU 1991:101) Land-
skap, Näring, Kunskap.
I flera remissyttranden framförs önskemål om ytterligare ett antal yr-
kesexamina. Framför allt gäller detta arbetsterapeut- och ekonomexa-
men, men även bibliotekarie-, journalist-, konservators-, miljö- och
hälsoskydds-, dietist-, laboratorieassistent-, sociala omsorgs- och drift-
teknikerexamen nämns.
SFS anser att teologie och juris kandidatexamina borde hänföras till
de generella magister- och kandidatexamina. SFS anser också att den
yrkesexamen för jurister som uppfyller vissa behörighetskrav borde be-
nämnas juristexamen.
I konsekvens med vad jag tidigare har föreslagit om examensordning
och om generella examina bör det ankomma på regeringen att bestäm-
ma om särskilda yrkesexamina. Även i detta fall vill jag dock redogöra
för vad jag avser att i denna del föreslå regeringen.
Utöver de skäl som anfördes i departementspromemorian anser jag att
särskilda yrkesexamina också bör finnas för utbildningar som syftar till
vård samt omsorg om barn och äldre. Mot bakgrund av min allmänna
strävan att begränsa antalet examina anser jag att följande 36 yrkesex-
amina för närvarande borde ingå i examensordningen:
apotekarexamen,
arbetsterapeutexamen,
arkitektexamen,
barn- och ungdomspedagogisk examen,
barnmorskeexamen,
bildlärarexamen,
brandingenjörsexamen,
civilingenjörsexamen,
flyglärarexamen,
folkhögskollärarexamen,
grundskollärarexamen,
gymnasielärarexamen,
hushållslärarexamen,
idrottslärarexamen,
ingenjörsexamen,
juris kandidatexamen,
logopedexamen,
läkarexamen,
maskinteknikerexamen,
Prop. 1992/93:1
41
musiklärarexamen,
psykologexamen,
psykoterapeutexamen,
receptarieexamen,
sjukgymnastexamen,
sjukskö terskeexamen,
sjöingenjörsexamen,
sjökaptensexamen,
slöjdlärarexamen,
sociala omsorgsexamen,
socionomexamen,
specialpedagogexamen,
styrmansexamen,
tandhygienistexamen,
tandläkarexamen,
teologie kandidatexamen, och
yrkesteknisk högskoleexamen.
Därtill kommer fem yrkesexamina som skall kunna ges vid Sveriges
lantbruksuniversitet (SLU), nämligen:
agronomexamen,
hortonomexamen,
jägmästarexamen,
landskapsarkitektexamen, och
veterinärexamen.
Övriga utbildningar vid lantbruksuniversitetet bör kunna inordnas
antingen inom de generella examina eller inom ingenjörsexamen.
Enligt vad jag inhämtat avser statsrådet Olsson att återkomma till re-
geringen med examensfrågorna vid SLU efter det att den pågående över-
synen av utbildningarna avslutats.
Vad gäller juris respektive teologie kandidatexamen anser jag att dessa
examensbenämningar har så lång tradition att det skulle skapa förvir-
ring att inordna dem i det generella kandidat- och magisterexamenssy-
stemet. Däremot bör det enligt min mening vara möjligt att ta ut både
magister- och kandidatexamen, vari ingår såväl teologiska som juridiska
och andra ämnen (tekniska, medicinska etc.), men dessa bör då benäm-
nas på ett sådant sätt att ingen förväxling kan uppstå med dessa speciella
yrkesexamina.
Prop. 1992/93:1
Min bedömning: Studenter som så önskar bör ges rätt att - inom
rimlig tid - fortsätta och avsluta sina studier enligt nu gällande
studieorganisation.
42
Skälen för min bedömning: De nuvarande allmänna utbildningslinjer-
na kommer således att upphöra i och med utgången av budgetåret
1992/93. Jag anser, i enlighet med promemorian, att de som dessförin-
nan börjat studier på dessa linjer bör om möjligt få avsluta dessa med
examen enligt den nya examensordningen. De som inte önskar detta
bör genom särskilda övergångsbestämmelser tillförsäkras rätten att fort-
sätta och avsluta sina studier i enlighet med nu gällande ordning. Min
bedömning är att detta måste vara möjligt åtminstone t.o.m. budgetåret
1997/98.
Jag förutser att frågan kommer att uppstå om studenter som avlagt
examen enligt nu gällande studieordning och som uppfyller de nya kra-
ven för t.ex. en magisterexamen skall få rätt att ta ut en sådan. Min upp-
fattning är att detta inte bör få ske, om inte någon del av studierna full-
gjorts efter den 1 juli 1993. Däremot bör studenten kunna få ett intyg
som klargör att de tidigare genomförda studierna motsvarar en viss exa-
men i den nya examensordningen.
Prop. 1992/93:1
Min bedömning: Universitet och högskolor bör kunna fatta be-
slut om begränsningar av studentens rätt att genomgå prov eller
praktik. Betyg bör normalt vara graderade.
Skälen för min bedömning: För närvarande finns inga begränsningar i
studentens rätt att genomgå förnyat prov för att få godkänt betyg. I pro-
memorian anfördes att det borde vara möjligt för de lokala högskole-
myndigheterna att i kursplan föreskriva om en sådan begränsning. I
promemorians förslag till ny högskoleförordning hade därför intagits
bestämmelser om att föreskrift fick ges om att en student inte skulle få
genomgå förnyat prov mer än högst fyra gånger, dvs. maximalt fem
provtillfällen. En sådan bestämmelse angavs främst vara avsedd för att
förhindra att en student genom upprepade misslyckade prov skulle ta
orimligt stora resurser i anspråk.
Denna föreslagna möjlighet har orsakat delade meningar i remissopi-
nionen, där främst SACO, TCO, SFS, enskilda studentkårer och enskil-
da studenter vänder sig mot förslaget. Universiteten och högskolorna är
däremot i de flesta fall positiva till förslaget och en del vill ha utökade
möjligheter att begränsa studenternas rätt att upprepade gånger genom-
gå praktik etc. Några av universiteten anser att den här typen av beslut
borde kunna fattas av dem själva utan särskild reglering i förordningen.
För egen del vill jag framhålla att syftet med den föreslagna bestäm-
melsen var att göra det möjligt för ett universitet eller högskola att be-
gränsa antalet provtillfällen - både tentamenstillfällen och praktik - i
de fall en obegränsad rätt skulle leda till orimligt resursslöseri.
43
Jag har - efter att noga ha övervägt de olika argumenten - kommit Prop. 1992/93:1
fram till att det bör vara möjligt för varje universitet och högskola att
själv fatta beslut om eventuella begränsningar i rätten att genomgå ten-
tamina och genomföra praktikperioder. Grunden för sådana beslut kan
sökas i högskolelagens krav på effektivt resursutnyttjande. Jag anser där-
för inte att det är nödvändigt att införa en någon bestämmelse i förord-
ningen för att universitet och högskolor skall ha den rätten. Jag utgår
från att de beslutsorgan som har att ta ställning till sådana begränsnings-
förslag i sin bedömning väger in den typen av argument som bl.a. fram-
förts av de fackliga organisationerna och studenterna.
I promemorian föreslogs vidare att man som betyg normalt borde an-
vända något av uttrycken underkänd, godkänd och väl godkänd. Det
borde dock vara möjligt att för varje universitet och högskola besluta
om annan betygsskala. Mot detta förslag har praktiskt tagit inte anförts
några invändningar, varför jag räknar med att det införs en bestämmel-
se om graderade betyg i förordningen.
Enligt min mening - som för övrigt delas av praktiskt taget alla remiss-
instanser - blir en naturlig följd av den tidigare förordade studieorgani-
sation med ökad frihet för universitet och högskolor vad gäller upplägg-
ning av verksamheten och dess innehåll att beslut om utformning av
tillträdesregler och antagning av studenter bör fattas av varje universitet
och högskola.
Min principiella utgångspunkt för utarbetandet av reglerna om tillträ-
de i den nya högskoleförordningen kommer att vara att universitet och
högskolor i större utsträckning än i dag utifrån de mål och riktlinjer
som statsmakterna ställer upp själva skall bestämma över antagningen
till kurser och utbildningsprogram. Antagning och rekrytering av stu-
denter blir därmed mer än tidigare en integrerad del av den samlade ut-
bildningsprocessen .
Med tanke på det intresse som alltid tidigare visats för tillträdesfrågor-
na vill jag ta tillfället i akt och orientera riksdagen om de ramar som jag
avser att föreslå regeringen vad gäller tillträdet till grundläggande hög-
skoleutbildning.
44
Prop. 1992/93:1
Min bedömning: När den nya gymnasieskolan är införd kommer
den som fullföljt ett nationellt program i gymnasieskolan eller
har motsvarande kunskaper att få allmän behörighet.
Skälen för min bedömning: Jag anser att dokumenterat goda kunska-
per skall vara en förutsättning för högre utbildning. Högskolestudier
förutsätter att den blivande studenten har kunskaper motsvarande dem
som kan inhämtas i gymnasieskolan. I den nya, beslutade gymnasiesko-
lan blir alla nationella program treåriga.
Ett fullföljt nationellt program i gymnasieskolan bör enligt min me-
ning ge allmän behörighet till högskoleutbildning, vilket för övrigt riks-
dagen ansett i samband med beslut om införande av den nya gymnasie-
skolan (prop. 1990/91:85, bet. UbUlö, rskr. 356). Den som har motsva-
rande svensk eller utländsk utbildning, t.ex. från kommunal vuxenut-
bildning, folkhögskola eller genom annan verksamhet, t.ex. yrkesarbete,
har uppnått motsvarande kunskaper skall naturligtvis anses uppfylla
kraven för allmän behörighet.
Många universitet och högskolor redovisar förhållandevis positiva er-
farenheter av de studenter som antagits med 25:4-behörighet. Det ligger
självfallet också i universitetens och högskolornas intresse att rekrytera
studerande med skiftande bakgrund och med goda förutsättningar att
med gott resultat klara högre studier. Vad jag nyss anfört om yrkesarbe-
te som grund för allmän behörighet är ett uttryck för detta. Avgörande
skall alltid vara om den sökandes kunskaper motsvarar de formella kun-
skaper som krävs för tillträde, inte hur dessa inhämtats.
De nya reglerna innebär att de som i dag har allmän behörighet enligt
den s.k. 25:4-regeln även i fortsättningen kommer att ha denna behörig-
het, även om kraven vad gäller framför allt kunskaper i svenska och
engelska skärps så att de motsvarar kraven i ett treårigt gymnasiepro-
gram. Även sökande som är yngre än 25 år kommer emellertid att i vis-
sa fall ha kompetens motsvarande den allmänna behörigheten till följd
av förvärvad yrkeserfarenhet.
I betänkandet (SOU 1992:12) Konstnärlig högskoleutbildning (s. 41-
42) föreslogs att samtliga konstnärliga utbildningarna skulle bygga på
genomgången gymnasieskola.
Då detta betänkande fortfarande är föremål för remissbehandling vill
jag inte nu ta ställning i denna fråga. I lagen föreslås därför en möjlig-
het för regeringen att medge undantag från regeln att högskoleutbild-
ning skall vila på treårig gymnasieutbildning.
Den nya bestämmelsen om allmän behörighet kan inte börja tilläm-
pas i full skala förrän tidigast inför antagningen till höstterminen 1998.
Därutöver kommer behörigheten för dem som genomgått den äldre
gymnasieutbildningen även efter 1998 att behöva regleras i övergångsbe-
stämmelser under relativt lång tid, förslagsvis fem år.
45
Prop. 1992/93:1
Min bedömning: Varje universitet eller högskola beslutar själv
om vilka särskilda behörighetsvillkor som skall gälla för olika
kurser och utbildningsprogram.
Skälen för min bedömning: De särskilda behörighetsvillkoren bör,
som jag tidigare anfört, beslutas av varje universitet och högskola. Dock
bör kraven när det gäller kunskaper från gymnasieskolan utformas så
att det blir möjligt att uppfylla dem inom ramen för åtminstone ett na-
tionellt program. För vissa kurser kan naturligtvis krav på genomgång
av annan högskolekurs ställas.
I promemorian föreslogs diskussionsvis en viss inskränkning i möjlig-
heterna att utforma förkunskapskraven när det gällde betyg.
Förutom att betygssystemet är under utredning anser jag att det inte
finns anledning att reglera sådana detaljer utan anser att det i förord-
ningen endast bör anges att de särskilda behörighetsvillkoren skall stäl-
las så att de är relevanta för den aktuella kursen eller utbildningspro-
grammet.
Min bedömning: Bestämmelser om urval bör meddelas av rege-
ringen. Grundläggande för framtida lokala beslut om urval bör
vara den sökandes kunskaper, erfarenheter och särskilda fallen-
het för den sökta utbildningen. Vid urval får endast ett eller fle-
ra av urvalsgrunderna betyg, högskoleprov, annat särskilt prov,
tidigare utbildning samt arbetslivserfarenhet kunna användas.
Särskilda skäl skall dock också kunna åberopas. Vilka urvals-
grunder som används för respektive utbildning beslutas av varje
universitet och högskola.
Skälen för min bedömning: Diskussionen kring tillträdet till högre ut-
bildning har ofta rört reglerna för urval av studenter bland behöriga sö-
kande. De centralt föreskrivna urvalsreglerna har hittills varit omfattan-
de, även om de på senare tid blivit mer påverkbara för högskolorna,
främst när det gäller fristående kurser. Det framtida behovet av urval
kommer i hög grad att bero på hur antalet platser vid universitet och
högskolor förhåller sig till antalet sökande.
Den centrala regleringen av urvalet bör kunna begränsas till ett mini-
mum. Denna reglering bör få ankomma på regeringen. Jag ser dock
skäl att redan i detta sammanhang något utveckla min syn på vad en så-
dan reglering bör innehålla.
46
Grundläggande för urvalet bör vara den sökandes kunskaper, erfaren- Prop. 1992/93:1
heter och särskilda fallenhet för den sökta utbildningen. I promemori-
ans förslag till förordning angavs de kriterier som kunde användas vid
urval av studenter, vilka huvudsakligen är de samma som i dag. Vilka
urvalskriterier som skulle användas för olika typer av kurser och ut-
bildningsprogram skulle sedan avgöras av respektive universitetet eller
högskola.
Därmed ökar friheten för varje universitet och högskola att besluta
om principer och kriterier som anknyter till respektive utbildning. Det-
ta gynnar den enskilde studenten vars möjligheter att bli prövad utifrån
sina individuella studieförutsättningar ökar. Det framhölls särskilt i
promemorian att behovet av att ge förtur för de studenter som tidigare
har läst andra kurser (s.k. poängförtur) troligen skulle komma att öka i
en friare studieorganisation.
Bland remissvaren finns en del synpunkter på att intervjuer inte skul-
le vara tillåtna med de angivna kriterierna. Vidare framförs från flera
håll uppfattningen att viktning av betyg borde tillåtas.
För egen del menar jag att inom ramen för särskilda prov kan - i lik-
het med vad som bedrivits som försöksverksamhet i flera fall - före-
komma såväl intervjuer som arbetsprover, tester etc.
Jag anser - till skillnad från promemorians förslag -att föreskrifter in-
te bör ges om hur betygspoäng skall beräknas. Därmed tillåts t.ex. vikt-
ning av betyg eller användande av endast vissa betyg.
Slutligen vill jag kommentera användningen av högskoleprovet. Det
viktigaste syftet med provet i det nuvarande tillträdessystemet är att det
skall komplettera betygen vid antagningen på så sätt att det fungerar
som en andra chans för de sökande som inte uppnått tillräckligt höga
betyg i gymnasieskolan (motsvarande), men som genom högskoleprovet
ändå kan visa på en god studiefärdighet.
Det är min avsikt att föreslå regeringen att ett samordnat ansvar för
högskoleprovet skall ligga på den nya servicemyndigheten inom högsko-
leområdet (prop. 1991/92:76, bet. UbU18, rskr. 195). Uppgifter i sam-
band med konstruktion och genomförande av prov bör organiseras på
liknande sätt som i dag. Den konkreta provkonstruktionen bör ske vid
institutioner med forskarkompetens inom aktuella områden. För ge-
nomförandet av högskoleprov svarar universitet och högskolor. Kostna-
der finansieras genom avgift för anmälan.
Det framtida behovet av högskoleprovet är i dag svårt att bedöma. Det
är ännu inte klart hur det nya betygssystemet för skolan kommer att ut-
formas. Jag anser emellertid - i likhet med universiteten i Uppsala och
Umeå - att giltigheten för provet skulle kunna utsträckas till fem år.
47
Prop. 1992/93:1
Mitt förslag: Varje universitet och högskola blir antagningsmyn-
dighet för sina utbildningar. Plats skall beredas sökande så långt
det är förenligt med kvalitetskravet.
Skälen för mitt förslag: Med den nya studieorganisationen blir det na-
turligt att respektive universitet och högskola ansvarar för antagningen
av sina studenter. Det bör därför ankomma på varje universitet och
högskola att avgöra om studenten skall antas till en kurs i taget - even-
tuellt med förtur till senare kurser - eller till ett mer eller mindre sam-
manhållet utbildningsprogram.
En sådan ordning för enligt min mening med sig att det inte längre är
rimligt att i högskolelagen ha en bestämmelse om en principiell rätt för
dem som är behöriga att också bli antagna till högskoleutbildning. I
stället bör i lagen tas in en bestämmelse som innebär att varje universi-
tet och högskola skall - så långt plats kan beredas med hänsyn till kvali-
tetskravet - ta emot de studenter som fyller behörighetskraven för stu-
dierna.
Med regeln att antagningsvolymen ytterst får styras av kvalitetshänsyn
framstår det inte som rimligt att antagningsbeslutet som sådant skall
kunna överklagas. En annan sak är däremot antagningsmyndighetens
ställningstagande i behörighetsfrågan. Där är det av rättssäkerhetsskäl
rimligt att beslutet kan överklagas om det har gått sökanden emot. Des-
sa överklagandefrågor bör dock inte regleras i lagen, utan som hitintills
i förordningsform. Det bör få ankomma på regeringen att besluta om
dessa regler.
Överklagande av avgöranden om behörighet bör liksom ett antal and-
ra överklaganden inom högskoleväsendet samlas till Överklagande-
nämnden för högskolan som inrättas den 1 juli 1992. En bestämmelse
om nämnden bör tas in i högskolelagen.
Den nya studieorganisationen får även konsekvenser för antagningens
organisation och genomförande. Att universitet och högskolor själva
kommer att fatta besluten om utbildningsplanering och tillträdesregler
leder till ett större engagemang också i den administrativa delen av an-
tagningen.
Min utgångspunkt för regleringen är således att det är respektive uni-
versitet och högskola som är antagningsmyndighet. En samordning av
antagningen bör dock framstå som rimlig. Hur och i vilken utsträck-
ning denna samordning skall ske blir dock en angelägenhet för univer-
siteten och högskolorna själva.
I promemorian framhölls att det av effektivitetsskäl och för de blivan-
de studenternas skull var önskvärt med en teknisk samordning av uni-
versitetens och högskolornas antagningsverksamhet. Universitet och
högskolor skulle annars riskera att stå med tomma, outnyttjade platser.
48
Studenterna skulle sannolikt också behöva hjälp med de olika, lokala
informationsmaterialen och rutinerna.
Efter det att promemorian remitterades har regeringen i tilläggsdirek-
tiv till organisationskommittén för den centrala servicemyndigheten
(dir. 1992:32) föreslagit att ett centralt flexibelt system för antagning
skall finnas vid myndigheten. Detta skall vara anpassat till de nya reg-
lerna för urval och antagning. Förslaget har mötts med stor tillfredsstäl-
lelse av flertalet universitet och högskolor. Jag räknar med att detta del-
vis kommer att anslagsfinansieras.
Prop. 1992/93:1
Min bedömning: För forskarutbildning bör regeringen - främst
av kvalitets- och rättssäkerhetsskäl - utfärda vissa ramföreskrif-
ter som reglerar utbildningens längd, tillträde, examination
m.m.
Skälen för min bedömning: Forskarutbildning bör liksom nu bedrivas
vid samtliga universitet och de högskolor som har fakultet, dvs. de som
har fasta forskningsresurser.
Kvaliteten är djupast sett vetenskapssamhällets eget ansvar. Statsmak-
terna ansvarar dock för att forskarutbildning bedrivs i sådana former att
garantier skapas för att resurserna till forskarutbildning utnyttjas på bäs-
ta sätt och att utbildningen genomgående har en hög nivå. Det ligger i
sakens natur att statsmakterna inte kan göra bedömningar av forskarut-
bildningens kvalitet i varje enskilt fall. Regering och riksdag måste i
stället ansvara för att organisationen har en sådan utformning att rele-
vanta bedömningar görs av vetenskapligt kompetenta organ och perso-
ner.
För varje ämne där forskarutbildning anordnas bör liksom nu finnas
en studieplan, som fastställs av fakultetsnämnd. I denna bör anges ut-
bildningens syfte, huvudsakliga innehåll och uppläggning, behörighets-
villkor (t.ex. krav på förkunskaper och eventuella andra villkor) och
vilka urvalskriterier som gäller för antagning. Dessutom bör studiepla-
nen ange vilka krav på kunskaper och vetenskaplig skicklighet som gäl-
ler för doktorsexamen, liksom vilka prov och, i förekommande fall,
etapper som ingår i utbildningen.
Kraven på kunskaper för doktorsexamen bör avse dels moment som
gäller för samtliga doktorander som följer studieplanen, dels moment
som i enlighet med de riktlinjer som anges i studieplanen bör fastställas
för varje enskild doktorand. Dessa moment bör fastställas efter samråd
med doktoranden i en individuellt relaterad plan. Särskild hänsyn bör i
denna tas till att mäns och kvinnors villkor kan vara olika.
49
4 Riksdagen 1992193. I saml. Nr 1
Fordringarna för doktorsexamen bör bestämmas och utbildningen
planeras så att studierna normalt skall kräva fyra läsår, om doktoranden
studerar på heltid och utnyttjar undervisningen effektivt.
För doktorand skall utses en eller flera handledare, som således kan
finnas på olika fakulteter och högskolor. Om doktoranden har flera
handledare skall en av dem vara huvudhandledare. Normalregeln bör
vara att en heltidsdoktorand har rätt till handledning i fyra år och en
deltidsdoktorand under motsvarande tid. Jag utgår från att deltidsstudier
normalt inte kommer att bedrivas med en alltför låg aktivitetsgrad.
Handledningstiden bör kunna förlängas genom beslut i fakultetsnämnd.
Vad jag hittills anfört överensstämmer i princip med nuvarande ord-
ning. I det följande vill jag dock beröra några punkter där jag bedömer
att förändringar bör genomföras. Det är i samtliga fall sådana frågor
som det bör få ankomma på regeringen att besluta om.
Prop. 1992/93:1
Min bedömning: Den allmänna behörigheten bör skärpas från
80 till 120 poäng. Den särskilda behörigheten bör fastställas av
fakultetsnämnden, som också fattar beslut om det högsta antal
doktorander som får antas.
Skälen för min bedömning: All högskoleutbildning bygger i varierande
utsträckning på vetenskaplig grund. I forskarutbildningen är träningen i
vetenskaplig kunskap, teori och metod och förmågan att använda dessa
verktyg i egen självständig forskning, studiernas kärnpunkt. Det är där-
för viktigt att den som antas till forskarutbildning - doktoranden - har
såväl en tillräckligt god utbildningsgrund att bygga på som den förmåga
till kritiskt omdöme och analys som är nödvändig för att man skall
kunna bedriva ett avhandlingsarbete. Forskarutbildningen kan genom-
föras endast om doktoranden har de nödvändiga förkunskaperna och
förutsättningarna.
Det är rimligt att forskarutbildningen kan bygga på att doktorander-
na har såväl djup som bredd i sin grundläggande högskoleutbildning.
Jag anser därför att kravet på allmän behörighet för forskarutbildning
bör höjas från 80 poäng till 120 poäng, vilket motsvarar vad som krävs
inte bara för kandidatexamen utan för flertalet yrkesexamina. Dessa ger
således allmän behörighet till forskarutbildning.
Avsteg från kravet på allmän behörighet om 120 poäng bör enligt min
mening kunna göras i vissa speciella fall när en student uppfyller de
särskilda behörighetskraven inom ämnesområdet.
Givetvis måste även motsvarande utländsk utbildning ge allmän behö-
righet till forskarutbildning.
Olika discipliner och forskningsområden kan komma att ställa sär-
skilda krav på kompetens av visst slag. De särskilda behörighetskraven
50
för forskarutbildning inom ett speciellt ämnesområde bör enligt min Prop. 1992/93:1
mening vara preciserade och relevanta. Särskild behörighet är inte en
utvidgad allmän behörighet utan ett krav på en för forskningsområdet i
fråga nödvändig kunskapsbas.
För den enskilde studenten är det betydelsefullt att klara regler gäller
för fastställande av behörighetskraven för forskarutbildning. Det är där-
för enligt min mening viktigt att organ med vidare ansvarsområde än en
enskild institution eller arbetsenhet fastställer de särskilda behörighets-
kraven. Detta ansvar bör vila på fakultetsnämnden.
Till forskarutbildning bör i likhet med nu gällande ordning endast få
antas det antal doktorander som kan erbjudas godtagbara villkor i fråga
om handledningsvillkor, individuella studieplaner och studievillkor i
övrigt.
Beslut om det högsta antal doktorander som under ett läsår får finnas
antagna till forskarutbildning, bör enligt min mening fattas av fakultets-
nämnd, som alltså ansvarar för kvaliteten både vad gäller de olika fors-
karutbildningarnas vetenskapliga och innehållsliga delar och doktoran-
dernas övriga studievillkor.
Grunden för urval till forskarutbildningen bland de behöriga sökan-
dena skall vara graden av förmåga att tillgodogöra sig och fullfölja fors-
karutbildningen. Det är särskilt viktigt att de ansvariga klart anger vad
som skall vara av betydelse när man bedömer förmågan att tillgodogöra
sig och fullfölja forskarutbildningen och vad som ligger till grund för
graderingen av denna förmåga samt är öppna för att mäns och kvinnors
villkor är olika.
Jag finner det för min del vara av avgörande betydelse att forskarut-
bildningen kan byggas ut under iakttagande av höga kvalitetskrav. Rege-
ringen har tidigare angivit att antalet doktorsexamina bör fördubblas
fram till år 2000. Detta mål kräver avsevärda insatser, inte minst ekono-
miska, bl.a. för att underlätta doktorandernas studiemöjligheter och för
att förstärka handledningen.
Min bedömning: Licentiatexamen bör få införas som etappav-
gång inom forskarutbildningen.
Min bedömning: Nu gällande högskoleförordning öppnar för möjlig-
heten att forskarutbildning om det är ändamålsenligt kan gås igenom i
etapper. UHÄ kan i dag föreskriva om examensbenämning av sådan
etappavgång. UHÄ har meddelat föreskrifter om licentiatexamen.
Med stöd av hittillsvarande erfarenheter anser jag att möjligheten att
efter minst två års forskarutbildning avlägga licentiatexamen bör ges.
Respektive universitet och högskola bör emellertid få avgöra i vad mån
möjligheten skall utnyttjas.
51
Skillnaderna i förhållande till magisterexamen, som inte är en fors-
karutbildning utan en fördjupad grundutbildning, bör vara tydliga, vil-
ket bl.a. har framhållits av en del remissinstanser. I vilken utsträckning
som delar av eller eventuellt hela kurser i magisterexamen får tillgodo-
räknas för forskarutbildningen får avgöras av varje universitet och hög-
skola.
Prop. 1992/93:1
Min bedömning: Det bör vara möjligt att använda graderade be-
tyg även i forskarutbildningen.
Skälen för min bedömning: I promemorian föreslogs att prov som in-
går i forskarutbildningen - liksom i dag - skulle bedömas med något av
betygen underkänd och godkänd. Flera remissinstanser har ansett att
graderade betyg skall kunna ges även inom forskarutbildningen.
Jag har tidigare anfört (avsnitt 5.6) att betygen på kurser i grundut-
bildning normalt bör vara underkänd, godkänd och väl godkänd.
När den tidigare möjligheten att betygssätta avhandlingar togs bort,
var motivet att systemet med betygssättning ansågs ha medfört att av-
handlingarna blivit allt mer omfångsrika och forskarstudierna kommit
att ta allt längre tid i anspråk.
Forskarutbildningen bör vara så uppbyggd att den kan genomföras in-
om givna tidsramar, dvs. motsvarande fyra års heltidsstudier. Det har
nu visat sig att varje disciplin skapar sina egna normer och värderingar
när det gäller avhandlingarnas längd och utformning. Vidare finns det
ofta en inofficiell betygssättning som doktoranderna inte är omedvetna
om. Det är alltså inte förekomsten respektive frånvaron av betyg som är
avgörande för vare sig avhandlingens eller studietidens längd.
Enligt min mening bör det inte finnas hinder för att man också inom
forskarutbildningen använder en betygssättning motsvarande den inom
grundutbildningen på såväl kurser som avhandlingar. Det är viktigt att
betygssättning av avhandling sker på ett sådant sätt att vad som premie-
ras är vetenskaplig skicklighet, förmåga att urskilja vetenskapligt intres-
santa problem och frågeställningar samt att dessa behandlas på ett origi-
nellt och vetenskapligt tillfredsställande sätt.
Reglerna för betygssättning är också en fråga om rättssäkerhet. Enligt
min mening är det bättre att betygssättningar är klart redovisade under
reglerade förhållanden än att den sker dolt. I detta ligger att de är kri-
tiskt prövade och kan göras till föremål för en debatt.
I sammanhanget vill jag nämna att jag inte ser någon anledning att i
den kommande förordningen hindra fakultetsopponenten att avge ett
skriftligt omdöme om avhandlingen eller att hindra betygsnämnden
från att motivera sitt beslut.
52
Den bästa garantin för såväl kvalitet som proportioner i avhandlings-
arbetet är att det finns en medveten, stark och vetenskapligt kvalificerad
ledning av verksamheten, som samtidigt tar hänsyn till doktoranders
olika villkor. Det finns ett behov av ett organ ovanför institutionsnivån
som är ansvarigt för forskarutbildningen och för att kraven inom denna
är adekvata och rimliga.
Prop. 1992/93:1
Mitt förslag: Endast tjänsterna som professor och lektor regleras
i lagen. I lagen tas också in särskilda regler om de villkor under
vilka en professor får skiljas från tjänst.
Beträffande lärartjänster i övrigt regleras endast vad som ingår
i sådana tjänster, bisysslor och vissa tjänstekombinationer på
den medicinska sidan.
Övriga föreskrifter om tjänster vid universitet och högskolor
meddelas av regeringen.
Skälen för mitt förslag:
När det gäller tjänsteorganisationen vid universitet och högskolor anser
jag att det endast är några få bestämmelser som bör tas in i högskolela-
gen. I övrigt är bestämmelserna på detta område av den karaktären att
det bör få ankomma på regeringen att besluta om dem.
De bestämmelser som jag vill föreslå skall tas in i lagen är, förutom
vissa bestämmelser om professorer och lektorer, några generella regler
om bisysslor och om tjänsteförening, som sedan tidigare har lagform.
Vidare bör en allmän bestämmelse om vad som hör till en lärares upp-
gifter tas in i lagen. Jag skall återkomma till dessa regler.
Dessförinnan vill jag emellertid begagna tillfället att som en oriente-
ring ange min uppfattning i en del frågor som rör tjänsteorganisationen.
Jag vill då först något beröra principerna för en reglering av lärartjän-
sterna och därefter anlägga några synpunkter rörande inrättande och
tillsättning av tjänster.
Jag vill understryka att det är frågan om en orientering och att min
framställning inte nu innefattar några förslag på berörda områden. Jag
avser att återkomma till regeringen med förslag, sedan riksdagen har ta-
git ställning till den högskolelag som jag nu föreslår.
53
I departementspromemorian föreslogs - bortsett från att inga nya tjän-
ster som högskoleadjunkt skulle få inrättas och en viss förenkling av
tjänsteförslagnämnderna - inga sakliga ändringar i lag eller förordning.
Detta har föranlett kraftiga reaktioner från främst universitet och hög-
skolor. I en del remissvar, bl.a. från universitetet i Lund, ifrågasätts om
det överhuvudtaget behövs någon statlig reglering av tjänsteorganisatio-
nen om man vill hävda universitetens och högskolornas frihet och själv-
ständighet.
Enligt min mening bör statsmakterna även fortsättningsvis ange vissa
regler för tjänsterna vid fria statliga universitet och högskolor. Som jag
tidigare anfört (avsnitt 4.3) är det svårt och inte heller önskvärt för stats-
makterna, regering och riksdag, att ange mer specifika mål för forsk-
ningen. Den frihet vad gäller val av problem och utveckling av metoder
som lärare vid universitet och högskolor tillförsäkras i lagen är bak-
grunden till det mycket noggranna förfarande som bör tillämpas för
själva anställningsproceduren. Därmed ges förutsättningar för hög kvali-
tet i verksamheten.
Dessutom har förekomsten av regler på detta område stor betydelse
för rättssäkerheten. Som jag tidigare anfört (avsnitt 4.1) har sådana reg-
ler också särskild betydelse för jämställdheten.
Universitetetens och högskolornas speciella karaktär manifesteras och
skyddas således i stor utsträckning just i tjänstestrukturen.
Jag har dock tagit fasta på flera av de synpunkter som framförs i re-
missvaren. Den allvarligaste bristen i det nuvarande systemet är bristen
på flexibilitet.
Det gäller att motivera studenter till att fortsätta med forskarstudier
och att ge doktoranden en rimlig försörjningssituation.
Många av dem som nyligen avlagt doktorsexamen har i dag svårighe-
ter att få en annan tjänst - forskarassistenttjänst eller högskolelektors-
tjänst - när doktorandtjänsten upphör. Detta är inte bara ett problem
för den enskilde utan kanske i högre grad ett problem för landet. Det är
onödigt svårt för universitet och högskolor att engagera forskarbegåv-
ningar för fortsatt vetenskaplig verksamhet om det vid avgörande tillfäl-
len saknas möjligheter att ta hand om vederbörande och slussa honom
eller henne vidare.
Tidsbegränsningen av tjänsten som forskarassistent till högst fyra år
sammanlagt anses också på ett olyckligt sätt begränsa möjligheterna att
behålla kvalificerade personer.
En ofta återkommande kritik mot det nuvarande tjänstesystemet gäl-
ler de otillräckliga karriärmöjligheterna. Efter disputation kan en dok-
torand i dag få tillsvidareförordnande på tjänst som högskolelektor. In-
om ramen för denna tjänst, som i dag omfattar ca 5 000 personer, till-
lämpas sedan ett antal år fri lönesättning. Denna tjänst kan också in-
rymma alla sorters arbetsuppgifter - undervisning, forskning och admi-
nistration - i de proportioner och i den omfattning som arbetsledning-
en, prefekten, bestämmer.
Prop. 1992/93:1
54
Högskolelektorer fullgör alltså ytterst kvalificerade och stimulerande Prop. 1992/93:1
arbetsuppgifter. Det anses dock vara ett problem att en högskolelektor
normalt har små möjligheter till avancemang. Visserligen kommer kan-
ske antalet professorstjänster att öka något i och med att dessa alltid
kommer att inrättas av universitet och högskolor med fakultetsorganisa-
tion, men den möjligheten till avancemang kommer även i fortsättning-
en att vara begränsad.
För egen del anser jag följande.
För att nå målet att fördubbla antalet doktorsexamina till sekelskiftet
måste det finnas incitament för studenter att ägna sig åt forskarstudier
och bättre möjligheter att behålla nyblivna doktorer vid universiteten
och högskolorna.
Förutom de åtgärder som jag tidigare pekat på för grundutbildningen,
t.ex. införandet av en magisterexamen med fördjupade ämnesstudier
och ökningen av antalet forskarutbildade lärare, finns det också starka
skäl att öka antalet doktorandtjänster. Jag återkommer till denna fråga i
1993 års forskningsproposition. Dessutom vill jag påpeka att möjlighe-
ten att inrätta tidsbegränsade amanuenstjänster på deltid även skall kun-
na användas för rekrytering i forskarutbildningens inledning.
De övriga problem jag nyss skisserat visar på brister i nuvarande tjän-
steorganisatoriska system. Flexibiliteten måste därför öka.
För att underlätta övergången från forskarstudier till lärarverksamhet
inom universitet och högskolor bör innehavet av doktorandtjänst kun-
na förlängas med högst ett år efter det att innehavaren avlagt doktors-
examen. Detta är en lösning som är enkel och sannolikt kommer att
kunna fungera på ett smidigt sätt. Jag anser att en sådan bestämmelse
bör föras in i den nya förordning som jag avser återkomma till regering-
en om.
För att ge universiteten och högskolorna utökade möjligheter att in-
ledningsvis anställa högskolelärare under tidsbegränsade perioder, vilket
kan underlätta rekrytering och ge ökad flexibilitet, bör det övervägas
om lektorer skall kunna anställas för en tid om tre år. Efter denna pe-
riod skulle innehavare få ges tillsvidareförordnande utan att tjänsten på
nytt ledigförklaras.
Vidare bör tjänsterna som forskarassistent kunna förlängas under yt-
terligare två år utan att de skäl som för närvarande anges i förordningen
behöver föreligga.
Slutligen bör det inom ramen för lektorstjänsterna skapas tydliga kar-
riärmöjligheter. Det är viktigt att goda insatser inom såväl forskning
som utbildning skall kunna premieras. Jag anser att olika möjligheter
bör stå till buds.
Förutom att aktivt använda den individuella lönesättningen för att be-
löna goda arbetsinsatser anser jag att varje universitet eller högskola ge-
nom särskild befordran bör kunna markera att innehavare av en lek-
torstjänst gjort framstående insatser. Universitetet eller högskolan kan i
anslutning härtill naturligtvis även ändra tjänsteinnehavarens arbets-
55
uppgifter. Jag avser att i samband med utfärdandet av förordning åter-
komma till regeringen med förslag på en lämplig titel.
En fråga som också kan tänkas ha konsekvenser för universitets och
högskolors tjänsteorganisation handlar om dessas uppgift att utföra
forskning och utvecklingsarbete åt bl.a. sektorsorganen. Jag avser att
återkomma till detta i samband med 1993 års forskningsproposition.
Det förtjänar för klarhetens skull att påpekas att den möjlighet som
hittills funnits att till universitet och högskolor för begränsad tid knyta
vetenskapligt kvalificerade personer med sin huvudsakliga verksamhet
utanför universitetsväsendet - adjungerade professorer - kommer att
finnas kvar.
I detta sammanhang vill jag också nämna att jag anser det vara natur-
ligt att lönesättningen för professorerna den 1 juli 1993 övergår från
Statens chefslönenämnd till den enskilda universitetet eller högskolan.
I remissvaren betonas från många håll att man önskar att möjligheten
att antaga oavlönad docent skall finnas kvar. Det remitterade utkastet
till högskoleförordning saknade reglering på denna punkt. Som jag tidi-
gare framhållit innebär frånvaron av en reglering inte något förbud på
samma sätt som den inte heller ger påbud. Utfärdande av docentkompe-
tens är vetenskapssamhällets traditionella sätt att markera en speciell
kompetens. Vissa kompetens- och hedersbevisningar kan bara de ansva-
riga inom universitet och högskolor själva ta ställning till om de vill ut-
färda. Dit hör att utse oavlönad docent liksom att utse hedersdoktor.
Jag övergår nu till att behandla frågan om tjänster som högskolead-
junkt.
I förslaget till högskolelag finns inskrivet att verksamheten skall be-
drivas så att ett nära samband finns mellan forskning och utbildning.
Det säger sig självt att detta måste vara en viktig utgångspunkt vid ut-
formningen av de villkor som skall gälla för dem som är verksamma
vid universitet och högskolor. Det är endast genom dem som sambandet
mellan forskning och utbildning kan bli en realitet.
I årets budgetproposition framhölls, liksom i 1990 års forskningspro-
position, önskvärdheten av att lärare vid universitet och högskolor ge-
nomgått forskarutbildning.
I det förslag till högskoleförordning, som ingick i den remitterade de-
partementspromemorian, hade därför tjänsterna som högskoleadjunkt,
för vilka endast krävs genomgången grundläggande högskoleutbildning,
utgått.
Flertalet remissinstanser delar grundsynen att lärare vid universitet
och högskolor i princip bör ha avlagt doktorsexamen. Många pekar
dock på svårigheterna att vare sig på kort eller medellång sikt ställa upp
detta som ett generellt krav. Stora delar av högskoleutbildningen saknar
sådan anknytning till traditionell vetenskaplig verksamhet att det skulle
vara meningsfullt att nu kräva avlagd doktorsexamen som generellt be-
hörighetskrav.
För egen del vill jag anföra följande.
Prop. 1992/93:1
56
Jag vill till att börja med erinra om det resonemang som jag förde ti-
digare (avsnitt 4.1) när det gäller på vilken grund olika högskoleutbild-
ningar vilar. Förutom vetenskaplig eller konstnärlig grund utgör också
i varierande utsträckning beprövad erfarenhet grunden för stora delar
av den högre utbildningen.
För att tillgodose lärarbehovet för dessa delar av grundutbildningen
anser jag det därför naturligt att behålla adjunktstjänsterna.
Jag utgår från att de principer som jag nyss redogjort för också kom-
mer att gälla för den del av verksamheten som i dag har kommunal hu-
vudman. Frågan om vilket huvudmannaskap som skall gälla bör enligt
min mening inte ha någon betydelse för tjänsteorganisationen.
Utöver de nu angivna lärartjänsterna bör naturligtvis även i fortsätt-
ningen vid universitet och högskolor finnas vissa mer specialiserade lä-
rartjänster, avsedda endast för verksamhet inom vissa delar av dessa. Jag
återkommer till dessa i min anmälan till regeringen av förslag till hög-
skoleförordning.
Samtliga lärartjänster kommer i och med att tjänsterna som professor
inte längre skall inrättas av regeringen (prop. 1990/91:150 del II bil. 7,
bet. UbU21, rskr. 389) att inrättas av respektive högskolestyrelse. Styrel-
sen bör kunna delegera inrättandet av andra tjänster än tjänster som
professor.
Lärartjänsterna tillsätts av rektor. Rektor bör dock ha möjlighet att
delegera tillsättningen av andra tjänster än tjänster som professor.
Jag anser att samtliga lärartjänster skall ledigförklaras. För de tjänster
för vilka forskning är ett åliggande bör en speciell prövning av vederbö-
rande göras. Det gäller således tjänsterna som professor, lektor och fors-
karassistent.
Tillsättningsförfarandet bör i princip vara detsamma som i dag. I det
fortsatta arbetet med utformning av ny högskoleförordning kommer jag
att sträva efter att så långt möjligt minska detaljregleringen av detta. Det
ankommer på de lokala högskoleorganen att sedan se till att anställ-
ningsprocessen genomförs så snabbt och effektivt som möjligt med be-
aktande av rättssäkerhetsaspekterna och kraven på prövning av de sö-
kande.
Frågan om kallelse av professor har diskuterats i samband med re-
missbehandlingen av promemorian. Ett antal remissinstanser har uttalat
sig för kallelse. Det kan exempelvis finnas speciella skäl för att en
mycket kompetent person inte kan delta i ett ansökningsförfarande. Jag
är därför beredd att förorda att ett förfarande med kallelse till professur
får användas i speciella fall.
I Högskoleutredningens betänkande tas frågan om pedagogisk utbild-
ning av högskolelärare upp. Flertalet av de remissinstanser som tar upp
denna fråga menar att pedagogisk utbildning är av stort värde för hög-
skolelärarna. Generella föreskrifter om detta bör dock inte införas.
Prop. 1992/93:1
57
Jag delar denna uppfattning. Utbildning är en av huvuduppgifterna Prop. 1992/93:1
för universitet och högskolor. Självfallet måste förmågan att förmedla
kunskap vara en avgörande egenskap hos alla lärare. En markering är
den vikt som pedagogiska meriter tillmäts vid tillsättning av tjänster in-
om högskolesystemet. Detta bör tydligt framgå genom preciseringar i
den nya förordningen. Det är följaktligen ett ansvar för varje universitet
och högskola att se till deras lärare bygger upp och vidareutvecklar
kompetens även inom detta område.
Tjänsteförslagsnämnd
Tillsättning av tjänster som professor och högskolelektor bör ske efter
förslag av en särskild tjänsteförslagsnämnd. I den remitterade promemo-
rian hade tjänsteförslagsnämnden föreslagits få en förenklad samman-
sättning jämfört med vad som gäller i dag. Flertalet remissinstanser för-
ordar dock en tjänsteförslagsnämnd med nuvarande sammansättning.
De mindre och medelstora högskolorna har kraftigt ifrågasatt förslaget i
promemorian att de inte själva skulle utse tjänsteförslagsnämnden.
Jag har för avsikt att tillmötesgå remissinstanserna i dessa avseenden. I
enlighet med vad jag senare kommer att förorda (avsnitt 9.1) anser jag
dock att företrädare för de anställda inte bör ingå i tjänsteförslagsnämn-
den.
Vidare bör vid tillsättning av tjänster som forskarassistent yttrande
från en särskilt tillkallad sakkunnig inhämtas. Det är väsentligt att även
denna tjänst tillsätts med beaktande av sedvanlig prövning av de sökan-
des vetenskapliga kompetens. Inte minst torde detta främja individers
rörlighet mellan universitet och högskolor.
Jag övergår nu till att behandla den reglering rörande lärare som jag ser
skäl att ha i själva lagen.
En del av denna reglering gäller professorerna. Den har sin grund i
önskemål att, när fullmaktssystemet upphör med utgången av juni må-
nad 1993, ge dem som därefter får professorstjänster den anställnings-
trygghet som kan vara väsentlig för integriteten i forskning och under-
visning.
En fullmaktshavare kan enligt gällande föreskrifter inte sägas upp
från sin befattning utan endast skiljas från tjänsten genom avsked på vis-
sa grunder. Arbetsbrist eller omorganisation kan sålunda aldrig leda till
att en fullmaktshavare kan förlora sin befattning.
För att uppnå en motsvarande ställning också för professorer som till-
sätts efter den 30 juni 1993 föreslogs i promemorian en särskild lagregel
om de grunder på vilka en professor skulle få skiljas från sin tjänst. Fö-
rebilden var hämtad från den bestämmelse som gäller för domare (RF
11:5).
58
Detta förslag innebar att en professor som tillsatts med förordnande Prop. 1992/93:1
tills vidare - vilket skulle vara huvudregeln - fick skiljas från tjänsten
endast på följande grunder:
1. Om professorn genom brott eller grovt eller upprepat åsidosättan-
de av tjänsteåligganden hade visat sig olämplig att inneha tjänsten.
2. Om professorn hade uppnått gällande pensionsålder eller annars
enligt lag var skyldig att avgå med pension.
Vid remissbehandlingen har framförts synpunkter dels av innebörd
att professorer inte borde ha ett sådant starkt anställningsskydd, dels att
det vore olämpligt att införa ytterligare arbetsrättslig specialreglering.
För egen del ser jag det som väsentligt att de som fått en professur
också har en anställningstrygghet som ger grund för integritet på tjäns-
ten. Jag anser därför att det i högskolelagen bör tas in en bestämmelse
av den innebörd som finns i promemorian. Lagtekniskt kan saken lösas
på olika sätt. Den praktiska innebörden av promemorians regel blir i
allt väsentligt densamma som om man föreskrev att en professor får
skiljas från sin tjänst endast av sådana skäl som är grund för avsked från
statlig tjänst. För avsked gäller sålunda väsentligt strängare regler än för
uppsägning från tjänst.
Att anknyta till reglerna om avsked kan ha sina fördelar, bl.a. i att
rättspraxis är väl utbildad när det gäller avskedsgrunderna. De reglerna
kan emellertid ändras och jag ser ett visst värde i att man direkt av hög-
skolelagen kan utläsa på vilka grunder en professor kan mista sin tjänst.
Jag föreslår därför den reglering som föreslogs i promemorian.
Med hänsyn till att den nu behandlade regeln om anställningstrygghet
inte kan omfatta andra professorer än dem som har tillsatts utan tidsbe-
gränsning, blir det behövligt att i lagen också ange regler för när tillsätt-
ningen får ske för bestämd tid och när den skall vara utan tidsbegräns-
ning. Vidare blir det naturligt att i lagen ta upp några bestämmelser om
professorstjänster, som klargör vad det är för en befattning.
En annan viktig lärarkategori vid universitet och högskolor utgörs av
lektorerna. Jag ser det som lämpligt att i lagen också ge en bestämmelse
om lektorerna.
Lektorerna bör alltid vara vetenskapligt kompetenta, utom när det
gäller det konstnärliga området. I deras arbetsuppgifter bör normalt in-
gå både forskning och utbildning. På den konstnärliga sidan motsvaras
forskning av konstnärligt utvecklingsarbete.
Härutöver bör i lagen tas in dels en allmän föreskrift om vad som ge-
nerellt ingår i en lärartjänst, dels en reglering motsvarande den som
finns i den nuvarande högskolelagen när det gäller bisysslor och för-
ening av lärartjänst med läkartjänst m.m.
59
Prop. 1992/93:1
Min bedömning: Följande ledningsprinciper bör vara styrande
för utformningen av de nya författningarna:
- Företrädare för lärare och studenter i olika beslutsorgan
bör utses genom val samtidigt som personer med ledningsansvar
bör utses av rektor efter förslag från dem i berörd verksamhet.
- Rektor bör utses av regeringen efter förslag från styrelsen.
Innan styrelsen avger sitt förslag bör en valförsamling där lärar-
na är i majoritet ha röstat om vem som bör utses till rektor.
- Lärare bör utgöra flertalet i alla beslutsorgan under styrel-
sen.
- Studenter bör ingå i alla beslutsorgan som behandlar utbild-
ningsfrågor.
- Fackliga företrädare bör inte ingå i beslutsorgan.
Skälen för min bedömning: De olika ledningsfilosofier - dvs. hur olika
beslutsorgan och personer med ledningsansvar utses - som redovisades i
departementspromemorian har föranlett olika reaktioner från remiss-
instanserna. Efter att noga ha övervägt de olika synpunkter som fram-
förs har jag stannat för att en princip som bygger på att företrädare för
lärare och studenter - utses genom val av sina respektive kollegor - för-
enat med en ordning där personal med ledningsansvar utses av rektor i
sådana former att de i berörd verksamhet bereds inflytande.
Svenska universitet och högskolor har i likhet med övriga europeiska
universitet en mycket lång tradition av självstyre med kollektivt och
kollegialt ansvar för verksamheten. Genom öppna och kritiska diskus-
sioner vetenskapligt/konstnärligt kompetenta kollegor emellan prövas
verksamhetens uppläggning och genomförande. Bakom detta ligger
framför allt värnandet om den akademiska friheten samt utbildningens
och forskningens kvalitet.
Till skillnad från i dag bör företrädare för de fackliga organisationer-
na inte ingå i sådana beslutsorgan. På denna punkt delar jag den upp-
fattning som framfördes i promemorian att de fackliga organisationer-
nas synpunkter får framföras inom ramen för medbestämmandelagstift-
ningen.
60
Prop. 1992/93:1
Mitt förslag: Universitetens och högskolornas interna organisa-
tion skall så långt möjligt beslutas av respektive universitet eller
högskola. I högskolelagen ges dock vissa regler om styrelsen och
om rektor.
Regeringen utser majoriteten av styrelsens ledamöter, medan
övriga ledamöter utses av lärare och studenter. Företrädare för
de anställda får närvaro- och yttranderätt i styrelsen.
Beträffande beslutsorganen i övrigt föreskrivs i lagen
att det skall finnas beslutsorgan som svarar för forskning och
forskarutbildning inom respektive fekultet,
att dessa beslutsorgan - fakultetsnämnder - skall ha viss sam-
mansättning,
att fakultetsnämnderna också svarar för grundutbildningen,
om inte styrelsen inrättar särskilda organ för utbildningen.
Skälen för mitt förslag: Då förutsättningarna vad gäller omfattning
och bredd i verksamheten vid universiteten och högskolorna är så olika
bör den interna organisationen så långt möjligt beslutas av respektive
styrelse. Vissa organ bör dock åtminstone till viss del regleras i lag och
förordning. Genom sådana regler fördelas ansvaret mellan olika organ
och befattningshavare. Genom föreskrifter om sammansättningen av
vissa strategiska högskoleorgan skapas garantier för att erforderlig kom-
petens finns där beslut skall fattas som avgör kvaliteten i verksamheten.
Styrelse och rektor
I lagen bör beträffande styrelsen anges att den har inseende över univer-
sitetets eller högskolans alla angelägenheter och svara för att dess upp-
gifter fullgörs.
För ledningen av verksamheten närmast under styrelsen bör vid varje
universitet eller högskola finnas en rektor. Även det bör anges i lagen.
Också beträffande styrelsens sammansättning bör vissa saker anges i
lagen. Sålunda anser jag att det där bör slås fast att regeringen skall utse
flertalet av styrelsens ledamöter. Till ledamöter i styrelsen bör utses per-
soner med bakgrund i verksamhet av betydelse för universitets/högsko-
lans utbildnings- eller forskningsuppdrag. Det bör också anges att rek-
tor skall ingå i styrelsen. Normalt bör rektor enligt min mening också
vara ordförande, men det bör inte regleras i lagen. I övrigt bör i lagen
anges att lärare och studenter har rätt att vara representerade i styrelsen
samt att företrädare för de anställda har närvaro- och yttranderätt vid
styrelsens sammanträden.
Utöver vad jag nu har angivit bör inte i lagen ges bestämmelser om
styrelsens sammansättning. Inte heller bör i lagen föreskrivas hur styrel-
61
sens ledamöter eller rektor utses. Sådant bör det få ankomma på rege- Prop. 1992/93:1
ringen att besluta om i förordningsform. Jag vill dock här som en infor-
mation kortfattat redovisa min syn på dessa frågor.
Med den ökade frihet och det ökade ansvar för verksamhetens resultat
och kvalitet som följer av mina förslag i denna proposition kommer sty-
relsernas uppgifter att bli allt viktigare. Då statsmakterna därmed över-
lämnar viktiga beslutsbefogenheter till styrelserna är det enligt min me-
ning rimligt att regeringen även fortsättningsvis utser flertalet ledamö-
ter. Styrelsens uppgift är att inom de ramar regering och riksdag anger
se till universitetets eller högskolans bästa. Som framhölls i promemori-
an måste stora krav ställas på samtliga styrelseledamöter. De har att ut-
ifrån sin kompetens och erfarenhet verka i universitetets eller högsko-
lans intresse. De skall således inte företräda särintressen vare sig utanför
eller inom universitetet/högskolan.
Rektor är chef och främste företrädare för universitetet eller högsko-
lan. Eftersom rektor bör ha ställning som chef för den myndighet som
ett universitet eller högskola är från förvaltningsrättslig synpunkt bör
denne som nu utses av regeringen på förslag av styrelsen efter val.
Sammansättningen av valförsamlingen behöver sannolikt inte närma-
re regleras i förordningen. Dock bör det anges att lärare skall utgöra
flertalet i valförsamlingen. Förslag om prorektor bör också lämnas av
denna valförsamling till styrelsen. Enligt min uppfattning bör inget
hindra ett universitet eller högskola att välja flera prorektorer.
Med denna ordning finns det inte anledning att fortsatt använda ter-
men rektorsämbete. Det är givet att ett lärosäte kring rektor behöver en
kvalificerad administrativ ledning, men dess sammansättning finns det
inte anledning att reglera i författning.
Beslutsorgan för forskning och utbildning
I promemorian föreslogs att en fakultetsnämnd alltid skulle inrättas
med ansvar för forskning och forskarutbildning inom ett fakultetsområ-
de. Nämnderna skulle knytas till universiteten och vissa högskolor men
ansvara för fördelning av forskningsresurser även till övriga högskolor
enligt en regional ansvarsfördelning som närmare skulle preciseras i
förordningen. Sammansättningen av nämnden skulle också regleras lik-
som dess arbetsuppgifter.
När det gäller organ för grundutbildning föreslogs i promemorian att
styrelsen kunde inrätta de organ som man ansåg behövdes. Vad gällde
sammansättningen anfördes att medverkan för företrädare för yrkeslivet
inte längre behövde regleras, medan studenternas rätt till inflytande i de
organ som behandlade grundutbildningsfrågor borde regleras. Vidare
angavs i promemorian att fakultetsnämnden kunde få utgöra besluts-
och beredningsorgan för grundutbildningen.
Åtskilliga remissinstanser har framfört åsikten att beslutsorganen för
forskning och utbildning borde behandlas på samma sätt. De flesta an-
ser att också forskningsorganen borde kunna inrättas efter beslut av re-
spektive universitet eller högskola.
62
Jag vill i detta sammanhang klargöra två grundläggande skillnader
mellan utbildning och forskning. För det första kommer det utbild-
ningsuppdrag som statsmakterna avser att ge till universitet och högsko-
lor (jfr avsnitt 11.2) att vara mer konkret än vad motsvarande forsk-
ningsuppdrag kommer att kunna vara. För det andra är fakultetsmedlen
gemensamma för flera lärosäten. Detta innebär att medel för forskning
och forskarutbildning bör ställas till förfogande med villkor att de för-
delas och används efter beslut av organ som angivits och fått sin grund-
läggande form och kompetens genom föreskrifter av regeringen.
Enligt min mening bör således även i fortsättningen vid alla universi-
tet och vid de högskolor som i dag har fakultetsorganisation finnas be-
slutsorgan som är ansvariga för forskning och forskarutbildning inom
respektive fakultetsområde. Om det skall vara ett eller flera organ inom
en fakultet bör styrelsen få avgöra. För enkelhetens skull bör alla såda-
na beslutsorgan som är ansvariga för ett fakultetsområde i lagen beteck-
nas som fakultetsnämnd oavsett om det svarar för en hel eller en del av
en fakultet.
Bl.a. mot bakgrund av högskoleutredningens påpekanden om klyftan
mellan grundutbildning och forskning, vilka bekräftas i remissvaren,
anser jag att dessa beslutsorgan normalt sett även bör svara för grundut-
bildningen inom motsvarande områden. Härmed uppnås en angelägen
samordning mellan universitetens och högskolornas båda huvuduppgif-
ter.
Jag anser dock att styrelsen bör ges möjlighet att, om den så finner
lämpligt, besluta att det skall finnas ett eller flera särskilda beslutsorgan
för grundutbildningen. Detta kommer bl.a. att vara det normala vid de
högskolor som saknar fast forskningsorganisation. I vissa fall kan be-
slutsorganen för grundutbildning komma att sammanfalla med dagens
institutionsstyrelser, t.ex. i de fall dessa omfattar flera ämnesområden.
För att det gemensamma beslutsorganet för forskning och utbildning
skall tillförsäkras erforderlig vetenskaplig och pedagogisk kompetens
bör samtliga ledamöter utom företrädare för studenterna utses av de lä-
rare som ingår i den fakultet eller del av fakultet som beslutsorganet av-
ser. Majoriteten av ledamöterna skall ha vetenskaplig kompetens minst
motsvarande doktorsexamen.
Dekanus är av tradition fakultetsnämndens ordförande och fakulte-
tens främste företrädare. Denne har emellertid också viktiga uppgifter
som en del av universitetets eller högskolans ledning. Som en konse-
kvens härav anser jag att dekanus bör utses av rektor på förslag från fa-
kulteten.
Ledamöterna i eventuella beslutsorgan som enbart avser grundutbild-
ning bör - bortsett från företrädare för studenterna - enligt min mening
också utses efter valförfarande bland berörda lärare. Styrelsen bör beslu-
ta om de närmare föreskrifterna för valförfarandet.
På motsvarande sätt som för forskning och forskarutbildning finns ett
organ under högskolestyrelsen för konstnärligt utvecklingsarbete. Detta
Prop. 1992/93:1
63
organ bör i överensstämmelse med vad om som nu gäller benämnas råd
för konstnärligt utvecklingsarbete.
Övriga beslutsorgan, m.m.
Någon ytterligare central reglering av universitetens och högskolans in-
stitutionella förhållanden anser jag inte nödvändig. Det ankommer på
styrelsen att besluta om indelningen i institutioner eller andra arbetsen-
heter. Styrelsen bör också besluta om förekomst av beslutsorgan och
personer med ledningsansvar.
Regeringens bestämmelser bör emellertid garantera att företrädare för
studenter och doktorander skall ingå i de beslutsorgan som behandlar
grundutbildnings- respektive forskarutbildningsfrågor. Vidare bör före-
skrivas att flertalet ledamöter i sådana organ skall utgöras av lärare. Jag
delar den uppfattning som framfördes i promemorian att medverkan
från yrkeslivet inte bör regleras. Inte heller bör finnas föreskrifter om
att fackliga företrädare skall ingå i olika beslutsorgan.
Slutligen vill jag kommentera förslaget i promemorian om att det inte
längre av högskoleförordningen behöver framgå att det skall finnas hög-
skolebibliotek. Bibliotek ansågs i promemorian vara en självklar del av
universitet och högskolor. Mot att stadgandet föreslogs utgå har bl.a.
Kungl. biblioteket och flera universitet framfört invändningar.
För egen del anser jag att det i den nya förordningen bör införas en
motsvarighet till den bestämmelse som i nu gällande förordning regle-
rar dels förekomsten av högskolebibliotek, dels samverkan med det all-
männa biblioteksväsendet (jfr 16 kap. 1 §). Därmed understryks den be-
tydelse biblioteken har för den högre utbildningen och forskningen.
Min bedömning: Kvaliteten i utbildning och forskning bör höjas
ytterligare. Ansvaret för detta åligger universiteten och högsko-
lorna, som kan vidta en rad kvalitetsfrämjande åtgärder.
För forskningen finns redan ett relativt väl fungerande system
för kvalitetskontroll. En fungerande kvalitetssäkring för grund-
utbildningen är en nödvändig förutsättning för en resurstilldel-
ning som i huvudsak bygger på kvantitativa resultat.
Stimulans till förnyelse kan också ske genom Rådet för
grundläggande högskoleutbildning som på sikt bör få fastare for-
mer.
Prop. 1992/93:1
64
Skälen for min bedömning: Den eftersträvade friheten för universitet Prop. 1992/93:1
och högskolor ställer ökade krav på uppföljning och utvärdering av
såväl forskning som utbildning. Dessa krav bör enligt min mening gälla
alla utbildningsanordnare med rätt att utfärda examina.
Universitet och högskolor har ett självklart intresse av att utforma ett
internt fungerande system för uppföljning respektive utvärdering. Även
efter det att det särskilda sekretariatet med ansvar för nationella utvär-
deringar inrättats den i juli 1992 (prop. 1991/92:76, bet. UbU18, rskr.
195), är den viktigaste garanten för en kontinuerlig utvärdering av verk-
samheten de mekanismer som finns inom varje universitet och högsko-
la. Det är därför t.ex. av stor betydelse att det finns en tillräckligt kvali-
ficerad vetenskaplig kompetens inom de organ som svarar för fördel-
ningen av fakultetsmedel. Likaså är det, som jag tidigare anfört, väsent-
ligt att formerna för betygssättning av avhandlingar och för tillsättning
av tjänster är sådana att en kvalitetsbedömning garanteras. Kompetenta
lärare är en avgörande kvalitetsfaktor inom all utbildning.
Flera av de regler som i det föregående ställts upp beträffande behö-
righetsvillkoren för lärartjänster samt för grund- och forskarutbildning
är således motiverade av kvalitetsskäl.
Andra kvalitetsdrivande åtgärder för grundutbildning är t.ex. Högsko-
leutredningens förslag om examinationsformer för grundutbildningen i
form av externa examinatorer och längre tentamensavsnitt samt pedago-
gisk utbildning av lärare.
Jag anser dock att frågorna om externa examinatorer och längre tenta-
mensavsnitt samt pedagogisk utbildning inte bör regleras av regeringen.
Jag ser dessa förslag som insatser för högre kvalitet som närmare bör
prövas av dem som ansvarar för grundutbildningen. Ett sådant exempel
är Högskoleutredningens förslag om handlingsprogram för pedagogisk
utbildning inom ramen för lärarnas tjänstgöring. En annan sådan åtgärd
är fortlöpande kursvärderingar, vilken bl.a. förordats av SFS och flera
studentkårer.
Universiteten i Uppsala och Göteborg har i sina remissyttranden
framhållit att det internationella studentutbytet kommer att leda till en
ökad fokusering på kvaliteten i den svenska utbildningen. Det interna-
tionella samarbetet inom forskningens område har visat vilken stor ge-
nomslagskraft ett sådant utbyte har.
Flera universitet och högskolor har också framhållit sin positiva in-
ställning till Rådet för grundläggande högskoleutbildning (Högskolans
grundutbildningsråd). Detta råd som inrättades på förslag från högsko-
leutredningen har bedrivits som försöksverksamhet sedan den 1 juli
1990.
Jag utgår från att rådet som ett resultat av försöksverksamheten kom-
mer att få fastare former. I avvaktan härpå kommer jag att föreslå rege-
ringen att det fr.o.m. den 1 juli 1992 får en självständig ställning.
5 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 1
Prop. 1992/93:1
Min bedömning: Varje universitet och högskola bör ansvara för
sin egen utvärderingsverksamhet.
De nationella utvärderingarna bör utföras med anlitande av
olika oberoende organ och grupper och med användning av oli-
ka metoder. Det nationella utvärderingssekretariatets huvudsak-
liga arbetsuppgifter anges.
Skälen for min bedömning: I departementspromemorian redovisades
att ansvaret för utvärderingsarbetet dels åvilade respektive universitet
och högskola, dels åvilade det nationella utvärderingssekretariatet som
enligt riksdagens beslut kommer att inrättas redan den 1 juli 1992
(prop. 1991/92:76, bet. UbU18, rskr. 195).
Utformningen av den interna utvärderingsverksamheten är självklart
en fråga för varje universitets- eller högskolestyrelse, som har att tillse
att det utarbetas planer/program/strategier för en systematisk och konti-
nuerlig utvärderingsverksamhet, troligen på flera nivåer.
Jag skulle i detta sammanhang vilja understryka vikten av att de natio-
nella utvärderingar som skall göras bör göras av flera, oberoende organ,
institutioner, akademier eller grupper som inrättas vid behov. Det na-
tionella sekretariatet för utvärdering och kvalitetskontroll skall således
inte utforma ett system eller än mindre en modell för en nationell ut-
värderingsverksamhet. Tvärtom är det väsentligt att olikartade former av
utvärdering utnyttjas för att tillse att utvärderad verksamhet blir allsi-
digt belyst.
Det nationella utvärderingssekretariatet måste för att kunna fylla sin
uppgift inom den nationella utvärderingen ha integritet mot såväl stats-
makterna som universiteten och högskolorna. Den självständiga ställ-
ningen skall bl.a. manifesteras genom sammansättningen av sekretaria-
tets styrelse.
Uppgifterna för det nationella sekretariatets blir enligt min mening
bl.a.
att planera vilka nationella utvärderingar som skall genomföras och
begära resurser för detta,
att svara för beställningen av olika nationella utvärderingar,
att sammanfatta och publicera resultaten av de utförda utvärderingar-
na så att dessa når i första hand blivande studenter och beslutsfattare,
att stimulera universitet och högskolor att genomföra egna utvärde-
ringar och bedöma de interna kvalitetssäkrings- och utvärderingssyste-
men som universiteten och högskolorna utvecklar,
att följa upp vilka åtgärder som universitet och högskolor vidtar med
anledning av utförda utvärderingar,
att definiera och utveckla olika metoder för utvärdering,
66
att deltaga i utvecklandet av olika kvalitetsindikatorer att använda som Prop. 1992/93:1
underlag för resurstilldelning till den grundläggande högskoleutbild-
ningen,
att följa den internationella utvecklingen på området, och
att pröva universitets och högskolors rätt att examinera på olika nivå-
er.
När det gäller själva utvärderingsverksamheten vill jag också framhål-
la att det är angeläget att representanter för olika avnämare - näringsli-
vet, staten, landstingen, kommunen etc. - deltar i utvärderingsprocessen
i den utsträckning som kan vara motiverat.
Slutligen bör påpekas att utvärderingar kan avse såväl utbildning och
forskning i enskilda ämnen som hela utbildningsprogram, men också
systemutvärderingar som urvalsprinciper, jämställdhet etc.
Mitt förslag: Varje universitet och högskola tilldelas ett anslag
för grundläggande högskoleutbildning som beräknats enligt vis-
sa kända principer.
De universitet och högskolor som har fast forskningsorganisa-
tion tilldelas ett fakultetsanslag för forskning med anslagsposter
för varje fakultet.
Resurstilldelningen till grundutbildningen skall bygga på föl-
jande tre grunder: Kvalitet, studenternas val och effektivitet i re-
sursanvändningen .
Skälen för mitt förslag: Riksdagen beslutade redan 1989 att ett nytt an-
slagssystem för universitet och högskolor skulle börja tillämpas fr.o.m.
budgetåret 1993/94. Beslutet innebar att varje universitet och högskola
skulle tilldelas ett ramanslag för grundutbildning och ett ramanslag för
forskning. Inom ramanslaget för forskning skulle anslagsposter anges
för varje fakultet (prop. 1988/89:65, bet. UbU9, rskr. 148).
I departementspromemorian (s. 33 ff) framhölls bl.a. att det i en ord-
ning med väsentligt ökad självständighet för universitet och högskolor
finns ett antal grundläggande krav som måste uppfyllas av ett nytt an-
slagssystem. Dessa krav var enligt promemorian följande:
★ Det bör tillgodose statsmakternas behov av ett instrument för re-
sursallokering till de huvudsakliga verksamheterna, dvs. grundläggande
högskoleutbildning, forskarutbildning och forskning. Det skall ske med
hänsyn till den differentiering som följer av t.ex. att fasta resurser för
67
forskning endast finns vid universitet och vissa högskolor. Det skall
dessutom möjliggöra att dessa dimensioneras efter kunskapsområden.
★ Det bör i princip vara neutralt i förhållande till resursslag i verk-
samheten.
★ Det bör innefatta incitament till konkurrens och fortlöpande ut-
veckling av verksamhetens kvalitet.
★ Det bör vid universitet och högskolor med fast forskningsorganisa-
tion underlätta en samlad planering för forskning och utbildning.
★ Det bör möjliggöra en uppföljning och utvärdering av resultatet i
verksamheten.
I högskoleutredningens huvudbetänkande framhölls bl.a. anslagssyste-
mets tudelning som en bidragande orsak till den ”emotionella skilsmäs-
san” mellan grundutbildning och forskning. Ett alternativ till 1989 års
riksdagsbeslut skulle vara ett samlat anslag för såväl forskning som ut-
bildning för varje universitet och högskola.
För egen del vill jag i denna fråga anföra följande.
Den grundläggande ambitionen bakom de långtgående förändringar i
nuvarande regelverk för universiteten och högskolorna som jag förordar
i denna proposition är att skapa frihet för dessa att besluta om innehåll
i och institutionella ramar för verksamheten. Detta innebär att stats-
makterna överger den direkta styrning av landets institutioner för högre
utbildning och forskning som tillämpats under lång tid och överlämnar
ansvaret för mycket stora resurser och för utvecklingen av en väsentlig
del av infrastrukturen i landet till universiteten och högskolorna.
Ett sådant ställningstagande förutsätter emellertid en visshet om att
den nya ordning som införs innefattar kraftfulla incitament för kvalitet
och effektivitet i resursutnyttjandet.
De principer för ett nytt anslagssystem för universiteten och högsko-
lorna som jag i det följande föreslår skall gälla har denna utgångspunkt.
Varje universitet och högskola skall erhålla resurser för den grundläg-
gande utbildningen inom ramen för ett samlat anslag. Vid beräkningen
av detta kommer regeringen att tillämpa vissa kända beräkningsgrunder
som utgår från en bedömning av kostnaderna för olika typer av utbild-
ning. Respektive styrelse är dock inte bunden av dessa beräkningsgrun-
der, utan skall göra en egen bedömning av hur utbildningen bäst orga-
niseras och genomförs.
De universitet och högskolor som har fast organisation för forskning
och forskarutbildning skall likaledes erhålla resurser för sin basorgani-
sation inom ramen för ett samlat anslag, fakultetsanslaget. Detta anslag
kommer att anvisas med uppdelning på anslagsposter, motsvarande de
fakulteter som skall finnas.
Tilldelningen av resurser för forskning sker redan nu i former som
vanligen innebär ett avsevärt mått av kvalitetskontroll. Konkurrensen
om de resurser som är bundna i olika typer av tjänster, professurer,
forskarassistenttjänster och doktorandtjänster är hård och främjar där-
med kvaliteten. Jag vill emellertid understryka vikten av att de system
för aktivitetsanknuten budgetering och den kvalitetsprövning som ut-
Prop. 1992/93:1
68
vecklats inom många fakulteter förfinas och förstärks kontinuerligt. Jag Prop. 1992/93:1
utgår från att dessa blir föremål för utvärderingssekretariatets särskilda
uppmärksamhet.
Vad gäller den grundläggande högskoleutbildningen anser jag att re-
surstilldelningen skall bygga på tre grunder, nämligen:
★ Kvalitet
★ Studenternas val
★ Effektivitet i resursanvändningen.
Jag återkommer senare (avsnitt 11.2) till vissa riktlinjer för hur re-
surstilldelningssystemet för grundutbildning bör utformas.
Jag har således efter en samlad bedömning stannat för att försöka vi-
dareutveckla 1989 års beslut om separata anslag för grundutbildning
och forskning. Huruvida anslagen bör vara ramanslag eller eventuellt
borde utformas som bidragsanslag måste övervägas i det utvecklingsar-
bete som nu måste göras.
Det skall emellertid inte uteslutas att det i utvecklingsarbetet i fråga
om anslagsstrukturen ånyo aktualiseras en mer gemensam anslagsform
för den grundläggande högre utbildningen och forskningen. Jag åter-
kommer senare (avsnitt 11.2) till frågan om hur utvecklingen av an-
slagssystemet är tänkt att ske och avser i annat sammanhang återkomma
till hur forskning vid de mindre och medelstora högskolorna skall
främjas.
Vad jag ovan anfört om skilda anslag för grundutbildning och forsk-
ning avser inte Sveriges lantbruksuniversitet, som har ett gemensamt
anslag. Det finns nu ingen anledning att föreslå en ändring av denna
ordning.
69
Prop. 1992/93:1
Mitt förslag: Dimensioneringen av grundläggande högskoleut-
bildning görs i betydligt mer översiktliga termer än i dag. Nor-
malt görs detta per utbildningsområde, i princip motsvarande
fakultetsområdena.
Statsmakternas resursberäkningar för de olika utbildningsom-
rådena övervägs inför nästa treårsperiod på grundval av högsko-
leutredningens förslag.
Inför varje treårsperiod utformas ett utbildningsuppdrag för
varje universitet och högskola. Uppdraget bör innehålla dels
krav på kvantitativa studieprestationer (helårsprestationer och
examina) inom olika utbildningsområden, dels krav på kvali-
tetssäkringssystem.
Resurstilldelningen till grundutbildningen skulle kunna ske
enligt följande huvuddrag:
Huvuddelen av resurserna för grundutbildning tilldelas varje
universitet och högskola med en per capita tilldelning upp till
det antal helårsprestationer eller examina som anges i utbild-
ningsuppdraget. Så snart studieresultaten föreligger från en viss
tidsperiod skall en avräkning göras.
En del av anslaget till grundutbildning fördelas på grundval
av i förväg fastställda och kända kvalitetsindikatorer.
”En rörlig resurs” som varje aktiv student för med sig till
universitetet eller högskolan skulle kunna komplettera dessa
former för resurstilldelning.
Utformningen av nästkommande treårsuppdrag bör göras be-
roende av utfallet av det tidigare utbildningsuppdraget, dvs. hur
många helårsprestationer som uppnåtts och hur många examina
som avlagts.
Det skisserade systemet för resurstilldelning bör vara möjligt
att införa successivt under den närmaste treårsperioden. Ett ut-
vecklingsarbete genomförs så att resultatet av detta arbete kan
ligga till grund för 1993 års proposition om grundläggande hög-
skoleutbildning.
Det nya systemet införs stegvis, med beaktande av de efter-
hand vunna erfarenheterna.
Skälen för mitt förslag:
Statsmakternas dimensionering
Den nya studieorganisationen med större frihet för den enskilde studen-
ten när det gäller studiernas uppläggning kommer att leda till att de
mer detaljerade besluten om antalet platser för olika kurser och utbild-
ningsprogram fattas av universitet och högskolor själva. Statsmakternas
70
ställningstaganden till dimensioneringen av den grundläggande högsko-
leutbildningen bör därför i allmänhet vara mycket mer övergripande än
dagens detaljerade beslut om planeringsramar. Dessutom bör de vara
mer inriktade på presterade resultat än på antalet nybörjarplatser. Rege-
ringen och riksdagen bör dock noga följa utvecklingen när det gäller ut-
bildningsutbudet vid universiteten och högskolorna. På denna punkt
överensstämmer mina förslag med promemorians, vilka i princip accep-
terats av så gott som alla remissinstanser.
Underlag för statsmakternas resursberäkningar
I promemorian redovisades vidare att högskoleutredningen i sitt slutbe-
tänkande skulle göra bedömningar av resursbehoven för olika typer av
grundutbildning. I dessa bedömningar skulle - på pedagogiska grunder
- skälen anges för varför olika utbildningar borde ha olika resurstilldel-
ning. Alla kostnadsslag, dvs. lärarlöner, material-, utrustnings-, biblio-
teks-, inrednings- och lokalkostnader m.m., borde vidare ingå. Förut-
om utrustningskostnaderna (jfr 1989/90:UbU25 s. 102-103) skulle ut-
gångspunkterna för beräkningarna vara att en tillämpning på dagens ut-
bildningsutbud skulle leda till samma totala resursbehov.
Högskoleutredningen har nyligen överlämnat sitt slutbetänkande
(SOU 1992:44) Resurser för högskolans grundutbildning till mig. Be-
tänkandet remissbehandlas för närvarande. Min avsikt är att tillämpa
nya beräkningsgrunder för resursfördelningen i den proposition om re-
surser för grundläggande högskoleutbildning som jag avser att förelägga
riksdagen i början av 1993. Jag vill dock redan nu framhålla att de nya
beräkningarna endast är avsedda att utgöra grund för statsmakternas re-
surstilldelning. Det ankommer sedan på varje universitet och högskola
att fatta fördelningsbeslut på de grunder som är motiverade utifrån egna
beslut om lokalisering, dimensionering, uppläggning och innehåll i
kurser och utbildningsprogram.
Utformning av utbildningsuppdrag
Inför varje treårsperiod bör varje universitet och högskola få ett utbild-
ningsuppdrag som dels innehåller de kvantitativa målen för grundut-
bildningen, dels krav på åtgärder för att säkra kvaliteten.
De kvantitativa målen i utbildningsuppdraget borde enligt promemo-
rian inte uttryckas i planeringstermer utan i prestationstermer, såsom
det faktiska antalet helårsstudenter (utnyttjade årsstudieplatser), antalet
helårsprestationer och antalet examinerade. I uppdraget borde en kom-
bination av dessa prestationsmått användas.
I promemorian angavs vidare att statsmakterna inte borde avhända sig
möjligheterna att avväga utbildningsutbud och examination mellan oli-
ka områden. Hur detaljerat detta skulle göras måste avgöras från fall till
fall. Dock angavs att den maximala preciseringen av utbildningsutbudet
borde kunna stanna vid s.k. utbildningsområden, vilka i princip mot-
Prop. 1992/93:1
71
svarade fakultetsområdena med tillägg av lärarutbildning och konstnär-
lig utbildning.
Vad gäller antalet examinerade angavs att det totala antalet examina
alltid borde anges, men att därutöver minimisiffror endast skulle preci-
seras för sådana examina där statsmakterna hade anledning att förvissa
sig om ett tillräckligt antal examinerade vid vissa tidpunkter. Som ex-
empel på sådan examina angavs bl.a. lärarexamina och yrkesexamina
inom vårdområdet.
Utformningen av utbildningsuppdragen möts i princip inte med någ-
ra större invändningar. En del remissinstanser anmärker dock på att de
inte riktigt förstår resurstilldelningens koppling till de olika prestations-
måtten.
För egen del anser jag att de kvantitativa målen i utbildningsuppdra-
get bör uttryckas i prestationstermer i form av ett visst antal helårspre-
stationer, eventuellt i kombination med antal examinerade. Hur detalje-
rat detta skall göras måste kunna variera. Preciseringen av utbildnings-
uppdraget bör kunna stanna vid de i promemorian föreslagna utbild-
ningsområdena, vilka i princip motsvarar fakultetsområdena med tillägg
av lärarutbildning och konstnärlig utbildning.
Härutöver bör enligt min mening minimiantalet examinerade anges
för sådana examina där statsmakterna har anledning att förvissa sig om
ett tillräckligt antal examinerade vid vissa tidpunkter.
I utbildningsuppdraget bör också ingå krav på universitetet eller hög-
skolan att utveckla system för säkring av kvaliteten samt eventuella
uppdrag att utveckla ny utbildning.
Utformningen av nästkommande treårsuppdrag bör göras beroende av
utfallet av det tidigare utbildningsuppdraget, dvs. hur många helårspre-
stationer som uppnåtts och hur många examina som avlagts.
Resurstilldelningssystem
I promemorian diskuterades två modeller för hur resurstilldelningen
skulle kunna kopplas till utbildningsupdraget på ett sådant sätt att stu-
denternas efterfrågan skulle påverka resurserna.
Den ena modellen förutsatte en fast resurstilldelning för en minsta ut-
bildningsvolym varje treårsperiod, vilket skulle ge stabilitet och konti-
nuitet i verksamheten. Denna modell innebar att ett dåligt platsutnytt-
jande skulle få genomslag i tilldelningen först i efterhand och först efter
ett nytt treårsbeslut.
I den andra modellen skulle i stället intervall anges för utbildningsvo-
lymen i uppdraget. En viss bastilldelning anvisades baserad på interval-
lets mitt, medan det rörliga bidraget skulle tillföras i förhållande till an-
talet faktiska studenter. Fördelen med denna modell angavs vara att den
dels borde medföra ett ökat antal platser, dels att resurstilldelningen di-
rekt skulle påverkas av studenttillströmningen. Vissa tekniska och ad-
ministrativa problem antyddes dock i promemorian.
Flertalet universitet och högskolor har inte oväntat tagit fasta på stabi-
liteten i modell 1 samt de tekniska och administrativa problemen med
Prop. 1992/93:1
72
modell 2. SACO, Statskontoret och Riksrevisionsverket förordar en vi-
dareutveckling av modell 2. SFS förordar också modell 2 under förut-
sättning av fritt tillträde.
Jag vill återigen erinra om mina utgångspunkter att resurstilldelnings-
systemet bör utformas så att resurserna utnyttjas effektivt, samtidigt som
kvaliteten höjs och förnyelsen främjas. Dessutom bör studenternas efter-
frågan få genomslagskraft både vad gäller val av utbildning och av uni-
versitet eller högskola.
Då jag inte anser att någon av modellerna i promemorian motsvarade
dessa högt ställda krav har jag kommit fram till att ett resurstilldelnings-
system för grundutbildningen borde ha följande huvuddrag:
Utbildningsuppdraget anger statens krav vad gäller helårsprestationer
inom olika utbildningsområden och ett visst antal examina på respekti-
ve universitet och högskola. Staten betalar för fullgjort uppdrag. Det
står självfallet varje universitet och högskola fritt att anta studenter ut-
över uppdraget.
Huvuddelen av resurserna för grundutbildning tilldelas varje universi-
tet och högskola med en per capita tilldelning upp till det antal helårs-
prestationer eller examina som anges i utbildningsuppdraget. Resursbe-
räkningen för olika utbildningsområden bör utgå från kända och enhet-
liga principer. Så snart studieresultaten föreligger från en viss tidsperiod
skall en avräkning göras.
En del av anslaget till grundutbildning bör fördelas på grundval av i
förväg fastställda och kända kvalitetsindikatorer.
”En rörlig resurs” som varje aktiv student för med sig till universite-
tet eller högskolan skulle kunna komplettera dessa former för resurstill-
delning.
Dessa principer bör enligt min uppfattning sammantaget kunna leda
till ett resurstilldelningssystem som medför de önskvärda effekterna.
Dock kvarstår en rad tekniska frågor att lösa, bl.a. anslagskonstruktio-
nen, kreditfrågor m.m.
Det skisserade systemet för resurstilldelning bör vara möjligt att införa
successivt under den närmaste treårsperioden. Ett utvecklingsarbete bör
inledas omgående under medverkan av företrädare för universitet och
högskolor. Detta arbete skall ligga till grund för 1993 års proposition
om grundläggande högskoleutbildning, som bör innehålla en plan för
genomförandet. Denna plan skall omfatta utbildningsuppdragens ut-
formning och tekniken i den prestationsrelaterade resurstilldelningen.
Därvid bör bl.a. beaktas det tidsmässiga sambandet mellan budgetår
och periodisering av statens ersättning för fullgjort uppdrag. Vidare
skall relationen mellan begreppen helårsprestation och utnyttjade års-
studieplatser diskuteras. Därutöver skall de s.k. småämnenas ställning
belysas.
I det skisserade systemet innefattas också de fristående universitet eller
högskolor som efter erforderlig kvalitetsprövning erhållit rätten att ut-
färda examina.
Prop. 1992/93:1
73
Detta arbete skall även omfatta utvecklandet av de tidigare nämnda
systemen för säkring av kvaliteten och valet av kvalitetsindikatorer. Jag
räknar med att systemet förändras över tid. I denna del bör utvärde-
ringssekretariatet medverka. Slutligen skall olika lösningar övervägas
beträffande den studentanknutna ”rörliga” resursen.
Jag räknar med att det nya systemet införs stegvis, med beaktande av
de efterhand vunna erfarenheterna. Om det inom ramen för denna pro-
cess visar sig att väsentliga delar av det föreslagna systemet inte kan ge-
nomföras i praktiken, kommer en återgång till huvuddragen i nuvaran-
de ordning att behöva aktualiseras.
Prop. 1992/93:1
Mitt forslag: Avvägningen mellan de medel som anvisas med fa-
kultetsanslagen och de medel som anvisas till forskningsråden
kommer att göras i kommande propositioner om forskning.
Universitet och högskolor tillåts göra vissa begränsade omför-
delningar mellan fakultetsområdena under löpande treårspe-
riod.
Ansvaret för vissa forskarutbildningsämnen anges i en ”kryss-
lista”.
Skälen för mitt förslag: Fördelningen mellan fasta och rörliga resurser
för forskning, dvs. resursavvägningen mellan fakulteter och forsknings-
råd, är av stor betydelse för forskningspolitiken. Avvägningen mellan
fasta och rörliga resurser är en balansgång mellan kontinuitet och för-
nyelse, där det också gäller att uppnå både kvalitet och bredd.
Kontinuitet och förnyelse är förutsättningar för kvalitet i forskningen.
Kontinuiteten innebär att en fast organisation måste finnas med kvalifi-
cerade tjänster, utrustning och lokaler. Förnyelsekravet innebär att re-
surser måste kunna styras och omfördelas till utvecklingsområden, om-
råden med särskilda behov och till nyskapande forskare.
Den centrala frågan om balansen mellan fasta och rörliga forsknings-
resurser har särskilt uppmärksammats i de budgetdirektiv enligt vilka
berörda myndigheter utarbetar underlag för den kommande forsknings-
propositionen. Myndigheterna skall redovisa såväl för- och nackdelar
med den rådande fördelningen samt vilka förändringar i denna som
eventuellt anses önskvärda.
Eftersom denna fråga är av central betydelse också utifrån såväl
aspekten frihet för universitet och högskolor som formerna för kvali-
tetsprövning av verksamheten uppmärksammades den också i departe-
mentspromemorian. I remissyttrandena uttrycker flera universitet och
högskolor önskemål om att andelen fasta forskningsresurser, dvs. an-
slagsmedel över vilka universitet och högskolor förfogar direkt, skall
öka.
74
Samtliga berörda myndigheter kommer, som jag tidigare nämnt, att
lämna en utförligare belysning av denna fråga i sina fördjupade anslags-
framställningar inför treårsperioden 1993/94 - 1995/96. Jag avser att
med utgångspunkt i det underlag som myndigheterna lämnar ta upp
denna fråga i 1993 års forskningsproposition.
Som framhölls i den remitterade promemorian är utgångsläget när
det gäller systemet för resurstilldelning för forskning och forskarutbild-
ning i väsentliga avseenden ett annat än det som gäller för den grund-
läggande högskoleutbildningen. Promemorian pekade på att t.ex. de-
centraliseringen redan är längre driven och att en omfattande gransk-
ning av kvaliteten i arbetet redan försiggår.
Det erinrades också om att universitet och högskolor i många fall har
utvecklat olika former av s.k. aktivitetsrelaterad budgetering, dvs. att re-
surser tilldelas med hänsyn tagen till bl.a. förekomsten av externa an-
slag, antal disputationer, publicerade rapporter.
Det nuvarande anslagssystemet för forskarutbildning och forskning
innebär att medel anvisas för vart och ett av de olika fakultetsområdena.
Inom ramen för anslagen öronmärks de minsta belopp som skall använ-
das för studiefinansiering inom forskarutbildningen. I övrigt har varje
universitet och högskola i princip fri dispositionsrätt över anslagen.
Fr.o.m. budgetåret 1993/94 fattas, som riksdagen redan beslutat om,
samtliga beslut om inrättande av professurer av respektive universitet
och högskola. De beslut som regering och riksdag hittills fattat om in-
rättande av professurer har inneburit att en varierande, men i vissa fall
betydande del av fakultetsanslagen varit knuten till tjänster som inrät-
tats av statsmakterna. Som regel har dock professurerna inrättats efter
förslag från berörda universitet och högskolor.
Statsmakternas medelsanvisning görs och måste göras framför allt ut-
ifrån allmänna bedömningar av såväl samhälleliga som vetenskapliga
behov samt av var resurserna kan användas på bästa sätt.
De forskningspolitiska bedömningarna görs nu samlat i de forsknings-
propositioner, som regeringen lägger fram vart tredje år. Ett omfattande
och kvalificerat beslutsunderlag tas fram inför dessa forskningspolitiska
beslut. De krav, som det nya statliga budgetsystemet innebär, på upp-
följning, utvärdering och resultatredovisning är helt i linje med vad
som redan tillämpats i det forskningspolitiska beslutsfattandet.
I den remitterade departementspromemorian angavs att det i de fort-
satta förberedelserna för att införa det nya anslagssystem, som skall gälla
fr.o.m. budgetåret 1993/94, borde prövas möjligheterna och formerna
för att i viss mån grunda resurstilldelningen på kriterier som hänför sig
till erhållna resultat inom universitetens och högskolornas forskning
och forskarutbildning.
Som jag tidigare framhållit utgår jag från att utvärderingssekretariatet
kommer att följa frågan om de system för aktivitetsanknuten budgete-
ring som utvecklats vid många fakulteter mycket noga och därmed bi-
dra med ytterligare underlag. Min bedömning är att eventuella princi-
Prop. 1992/93:1
75
piella förändringar därmed inte bör aktualiseras förrän inför den treårs-
period som inleds den 1 juli 1996.
För att öka möjligheterna att på kort sikt beakta ändrade behov och
förutsättningar bör, i enlighet med promemorian, bestämmelserna för
fakultetsanslaget utformas så att berörda högskolestyrelser under treårs-
perioderna har möjlighet att göra vissa begränsade omfördelningar mel-
lan fakultetsområdena. Storleken av de förändringar som eventuellt
görs under perioden och motiven för dessa bör redovisas inför nästkom-
mande treårsplanering.
1 promemorian skisserades ett system med en ”krysslista”, som skulle
ange ansvaret för vissa forskarutbildningsämnen. Flertalet remissinstan-
ser tillstyrker en sådan. Jag kommer, efter närmare diskussioner med
berörda universitet och högskolor, att återkomma till denna fråga i
1993 års forskningsproposition.
Jag anser det vara motiverat att i detta sammanhang ge en sammanfat-
tande redogörelse för situationen i fråga om universitetens och högsko-
lornas lokaler m.m.
Samtidigt med införandet av ett nytt anslagssystem den 1 juli 1993
övertar universitet och högskolor lokalförsörjningsansvaret från Bygg-
nadsstyrelsen. Det innebär att de själva får svara för hela planeringen av
lokalförsörjningen och för anskaffningen av lokaler. De medel som för
närvarande anvisas via det särskilda lokalkostnadsanslaget avses läggas
in i anslagen för grundläggande högskoleutbildning och forskning.
Frågan om fastighetsförvaltningen inom högskoleområdet utreds för
närvarande av organisationskommittén för Byggnadsstyrelsens ombild-
ning. Med anledning av de förslag som regeringen lade fram i proposi-
tionen 1991/92:44 om riktlinjer för den statliga fastighetsförvaltningen
och ombildning av byggnadsstyrelsen m.m. - innebärande bl.a. att upp-
giften att förvalta statens fastigheter skall skiljas från myndigheternas lo-
kalförsörjningsansvar - har kommittén fått i uppdrag bl.a. att
★ särskilt beakta vikten av att fastighetsförvaltningen på högskoleom-
rådet organiseras på ett sätt som tar hänsyn till verksamhetens särart
och ger utrymme för självständigt agerande från universitetens och hög-
skolornas sida,
★ pröva om det är nödvändigt att även i fråga om högskolefastighe-
terna ha ansvaret för fastighetsförvaltningen skilt från ansvaret för lokal-
försörjningen,
★ uppmärksamma frågan om hyresavtalens längd,
★ belysa hur en enligt regeringens förslag förändrad fastighetsförvalt-
ning påverkar verksamheten,
★ belysa förslagens konsekvenser för behoven av anslag till utbild-
ning och forskning,
★ utgå från att samtliga donationsfastigheter även fortsättningsvis
skall förvaltas av staten.
Prop. 1992/93:1
76
Kommittén avser att lämna sitt förslag till chefen för Finansdeparte-
mentet den 1 september 1992. Jag räknar med att regeringen därefter
inom kort återkommer till riksdagen med slutliga förslag bl.a. såvitt gäl-
ler fastighetsförvaltningen för universitet och högskolor.
Jag räknar vidare med att alla medel för löpande årliga kostnader för
inredning och utrustning fr.o.m. budgetåret 1993/94 skall anvisas via an-
slagen till grundutbildning respektive forskning.
Enligt regeringens myndighetsspecifika direktiv för anslagsframställ-
ningarna för budgetåren 1993/94 - 1995/96 skall Utrustningsnämnden
för universitet och högskolor, vars uppgifter fr.o.m. den 1 juli 1992
kommer att övertas av den nya servicemyndigheten, redovisa fördelar
och nackdelar med olika sätt att finansiera investeringsutgifter for ut-
rustning i samband med större nyanskaffningar med anledning av ex-
empelvis nya lokaler, nya eller utökade utbildningar, särskilda forsk-
ningssatsningar etc. Det är bl.a. aktuellt att jämföra olika lånesystem
med skilda typer av anslagssystem. Jag räknar med att kunna ta ställ-
ning i denna fråga i samband med att jag behandlar anslagen för budget-
året 1993/94.
Prop. 1992/93:1
Mitt förslag: Den nya högskolelagen bör träda i kraft den 1 juli
1993. Vissa konsekvensändringar bör göras i lagen (1982:764)
om vissa läkartjänster vid upplåtna enheter, m.m.
Skälen för mitt förslag: Enligt min mening är det angeläget att den
nya högskolelagen skall gälla fr.o.m. den 1 juli 1993. Min avsikt är att
regeringen skall utfärda en ny högskoleförordning som skall gälla från
samma tidpunkt.
Förslaget till ny högskolelag medför att hänvisningen till nu gällande
högskolelag i 3 § lagen (1982:764) om vissa läkarjtänster vid upplåtna
enheter, m.m. bör ändras. I samma paragraf bör uttrycket ”högskoleen-
het” bytas ut mot ”högskola”. Vidare medför de studieorganisatoriska
förändringar jag föreslagit att uttrycket ”på läkarlinjen” i 1 § samma lag
bör bytas ut mot ”för läkarexamen”.
Principerna för dimensionering bör kunna tillämpas i 1993 års pro-
position om grundläggande högskoleutbildning, medan det nya resurs-
tilldelningssystemet för grundutbildningen bör införas successivt. Bl.a.
behöver en rad anslagstekniska frågor belysas ytterligare. Nästkomman-
de treårsperiod (1996/97 - 1998/99) bör dock de nya principerna kunna
tillämpas i full utsträckning.
I 1993 års forskningsproposition behandlas bl.a. frågorna om avväg-
ning mellan forskningsråd och fakulteteter samt mellan olika fakultets-
områden och universitet/högskolor.
77
I enlighet med vad jag har anfört har inom utbildningsdepartementet
upprättats förslag till
1. högskolelag,
2. lag om ändring i lagen (1982:764) om vissa läkartjänster vid upp-
låtna enheter, m.m.
Lagförslaget under 2 har upprättats efter samråd med statsrådet Kön-
berg.
1 kap.
1 §
1 denna lag ges bestämmelser om universitet och högskolor under stat-
ligt, kommunalt eller landstingskommunalt huvudmannaskap.
Vad som i fortsättningen sägs om högskolor avser både universitet och
högskolor, om inte något annat anges särskilt.
Lagens tillämpningsområde är enligt första stycket i denna paragraf be-
gränsat till universitet och högskolor under offentligt huvudmannaskap.
Termen ”högskolan” som sammanfattande beteckning på universitet
och högskolor har utmönstrats. För att inte ständigt behöva upprepa
”universitet och högskolor” används i fortsättningen i lagen den tekni-
ken att vad som sägs om högskolor också gäller universitet, om inte an-
nat särskilt anges. Detta framgår av andra stycket.
2 §
Staten skall som huvudman anordna högskolor för
1. utbildning som vilar på vetenskaplig eller konstnärlig grund samt
på beprövad erfarenhet, och
2. forskning och konstnärligt utvecklingsarbete samt annat utveck-
lingsarbete.
I forskning och utvecklingsarbete ingår att sprida kännedom om verk-
samheten samt om hur sådana kunskaper och erfarenheter som har vun-
nits i verksamheten skall kunna tillämpas.
I denna paragraf anges uppgifterna för de universitet och högskolor som
staten är huvudman för. Vad som skall höra hit har behandlats i avsnitt
4.1.
Det är att märka att föreskriften om utbildningen inte innebär att all
utbildning inom universitet och högskolor i samma mån skall ha sin
grund såväl i vetenskap som i beprövad erfarenhet. För åtskilliga tradi-
tionella akademiska ämnen torde grunden i allt väsentligt vara det ve-
Prop. 1992/93:1
78
tenskapliga. I andra ämnen åter kan den beprövade erfarenheten i hög- Prop. 1992/93:1
re grad ligga till grund för utbildningen. Det är en sak för universitet
och högskolor att i respektive ämne göra den avvägning som krävs med
hänsyn till nödvändigheten att åstadkomma en kvalitativt högtstående
utbildning.
Forskningen har, på det konstnärliga området, sin parallell i det
konstnärliga utvecklingsarbetet. Därutöver finns det ett annat utveck-
lingsarbete, nämligen det som framför allt har att göra med att finna
praktiska tillämpningar av forskningsresultat. Sådant utvecklingsarbete
har tagits upp som en uppgift sidoordnad till forskning. Begreppsappa-
raten på detta område har berörts i avsnitt 4.3.
I paragrafen anges vidare att i forskning och utvecklingsarbete ingår
att sprida kännedom om verksamheten och om vunnen kunskap och
erfarenhet. Att informationsåtgärderna på detta sätt integreras som en
del av forskningen och utvecklingsarbetet är en terminologisk föränd-
ring i förhållande till nu gällande högskolelag. I realiteten är det dock
uppgifter som i den akademiska traditionen sedan lång tid hör intimt
samman med forskning och utvecklingsarbete.
3§
Verksamheten skall bedrivas så att det finns ett nära samband mellan
forskning och utbildning.
Förevarande bestämmelse om att verksamheten skall bedrivas så att det
finns ett nära samband mellan forskning och utbildning är en skärp-
ning av detta samband i jämförelse med nuvarande reglering. Ändring-
en har berörts i avsnitt 4.1.
4§
Verksamheten skall avpassas så att en hög kvalitet nås, såväl i utbild-
ningen som i forskningen och det konstnärliga utvecklingsarbetet.
Det är en gemensam angelägenhet för högskolornas personal och stu-
denterna vid högskolorna att de tillgängliga resurserna utnyttjas effek-
tivt för att hålla en hög kvalitet i verksamheten.
I denna paragraf ställs i första stycket kravet på universitet och högsko-
lor att hålla en hög kvalitet både när det gäller utbildning och när det
gäller forskning och konstnärligt utvecklingsarbete. När det i paragrafen
sägs att verksamheten skall avpassas så att en hög kvalitet nås, innebär
det dels att kvantiteten får underordnas kvaliteten, dels att universitet
och högskolor inte skall ge sig in på områden där man inte förmår hål-
la godtagbar kvalitet.
I andra stycket anges att ett effektivt resursutnyttjande är en gemensam
angelägenhet för personalen vid lärosätena och studenterna där.
För personalen tjänar bestämmelsen som en erinran om att var och
en på sin post har ett ansvar för att de resurser som finns utnyttjas ef-
fektivt för att nå en hög kvalitet.
Ett praktiskt ansvar för ett effektivt resursutnyttjande läggs emellertid
också på studenterna. Att så sker speglar att studenterna inte bara intar
79
ställning som avnämare av lärosätenas utbildningsutbud utan i realite-
ten är integrerade i den akademiska verksamhet som bedrivs vid lärosä-
tena. Med denna faktiska ställning följer också ett praktiskt delansvar
för verksamheten. Bestämmelsen kan t.ex. läggas till grund för sådana
prioriteringar vid urval till kurser som gynnar dem som bedriver sina
studier seriöst och med en rimlig framgång.
Med studenter avses i lagen såväl studenter i grundutbildning som
forskarstuderande, om inte annat särskilt anges.
5§
I högskolornas verksamhet skall jämställdhet mellan kvinnor och män
alltid iakttas.
Högskolorna bör vidare i sin verksamhet främja förståelsen för andra
länder och för internationella förhållanden.
Bestämmelsen i första stycket i denna paragraf inskärper en skyldighet
att i alla sammanhang i verksamheten vid våra universitet och högsko-
lor se till att inte någon missgynnas på grund av sitt kön. Jämställdhet
mellan kvinnor och män skall alltid iakttas. Upprätthållande av denna
regel har setts som en av förutsättningarna för en god utveckling vid vå-
ra lärosäten.
Det bör i sammanhanget anmärkas, att regeln inte innebär, att någon
mindre meriterad skall ges försteg, därför att vederbörande tillhör ett i
sammanhanget underrepresenterat kön. En sådan ordning vore direkt
stridande mot kravet på hög kvalitet i verksamheten. Däremot får inte
vid meritvärderingen finnas grunder, som med fog kan anses tjäna till
att ensidigt gynna eller missgynna endera könet.
I andra stycket har tagits in en regel om att förståelsen för andra län-
der och för internationella förhållanden bör främjas i verksamheten.
En liknande föreskrift finns i den nu gällande högskolelagen. Det är
dock att märka att medan den äldre bestämmelsen bara tog sikte på ut-
bildningen avser den nya hela verksamheten. Frågan har berörts i av-
snitt 4.2.
6§
För forskningen skall som allmänna principer gälla att
1. forskningsproblem får fritt väljas,
2. forskningsmetoder får fritt utvecklas, och
3. forskningsresultat får fritt publiceras.
I likhet med vad som är fallet i nu gällande högskolelag anges här prin-
ciperna för forskningens frihet. Bestämmelsen har redaktionellt fått en
ändrad uppställning, men någon ändring i sak är inte avsedd.
7 §
Utbildningen skall omfatta såväl grundläggande högskoleutbildning som
forskarutbildning. I grundläggande högskoleutbildning ingår även fort-
bildning och vidareutbildning.
Prop. 1992/93:1
80
Av denna bestämmelse framgår att terminologiskt räknas fortbildning
och vidareutbildning såsom hörande till grundutbildningen. Vad som
fortsättningsvis sägs om grundutbildning gäller alltså även fortbildning
och vidareutbildning.
8 §
Den grundläggande högskoleutbildningen skall väsentligen bygga på de
kunskaper som eleverna får på nationella program i gymnasieskolan el-
ler motsvarande kunskaper. Regeringen får dock medge undantag när
det gäller konstnärlig utbildning.
Forskarutbildningen skall bygga på en grundläggande högskoleutbild-
ning.
Bestämmelserna i denna paragraf syftar till att ange utgångsnivåerna för
grundutbildning respektive forskarutbildning. När det beträffande
grundutbildningen sägs att den väsentligen skall bygga på de kunskaper
som fås på de treåriga nationella programmen i gymnasieskolan ges där-
med stöd för att i viss omfattning kräva något därutöver, t.ex. viss prak-
tik. Jämför vad som sägs i anslutning till 4 kap. 2 §.
För konstnärlig utbildning lämnas en möjlighet till undantag från re-
geln att utbildningen skall baseras på den kunskapsnivå som fås i treårig
gymnasieutbildning.
9 §
Den grundläggande högskoleutbildningen skall, utöver kunskaper och
färdigheter, ge studenterna förmåga till självständig och kritisk bedöm-
ning, förmåga att självständigt lösa problem samt förmåga att följa kun-
skapsutvecklingen, allt inom det område som utbildningen avser. Utbild-
ningen bör också utveckla studenternas förmåga till informationsutbyte
på vetenskaplig nivå.
Forskarutbildningen skall, utöver vad som gäller för grundläggande
högskoleutbildning, ge de kunskaper och färdigheter som behövs för att
självständigt kunna bedriva forskning.
Bakgrunden till bestämmelserna i denna paragraf har behandlats i av-
snitt 4.2. Såsom där framhållits ligger i kravet att studenterna skall ut-
veckla sin förmåga till informationsutbyte på vetenskaplig nivå att upp-
märksamhet skall ägnas åt studenternas språkbehandling.
10 §
Kommuner och landsting får anordna högskolor endast med regeringens
medgivande. Sådant medgivande kan begränsas till att avse enbart
grundutbildning.
Regleringen här har sin motsvarighet i 15 § i den nu gällande högskole-
lagen. Den förändringen har emellertid gjorts att medgivandet för kom-
muner och landsting att anordna högskolor inte längre måste begränsas
till att avse enbart grundutbildning.
Prop. 1992/93:1
81
6 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 1
11 § Prop. 1992/93:1
Regeringen föreskriver vilka examina som får avläggas vid högskolorna.
Såsom framgår av avsnitt 5.2 har det från kvalitetssynpunkt ansetts vik-
tigt att reglera vilka examina som får förekomma inom det offentliga
högskoleväsendet samt de olika lärosätenas rätt att utdela olika examina.
Genom denna paragraf ges regeringen rätten att föreskriva vilka exami-
na som får avläggas vid de olika lärosätena.
2 kap.
1 §
Riksdagen beslutar vilka statliga högskolor som skall finnas.
Inrättandet av universitet och högskolor under statligt huvudmanna-
skap är enligt denna bestämmelse frågor som det förbehålls riksdagen
att besluta om. Detta är naturligt med hänsyn till den vikt som läggs vid
dessa lärosäten. Föreskriften ansluter också till principen att inrättandet
av nya myndigheter - och de statliga lärosätena utgör från förvaltnings-
rättslig synpunkt förvaltningsmyndigheter - är frågor som i regel under-
ställs riksdagen. Riksdagens finansmakt gör för övrigt att regeringen en-
dast undantagsvis disponerar medel på sådant sätt att regeringen kan in-
rätta en ny myndighet på egen hand.
2 §
Styrelsen för en högskola har inseende över högskolans alla angelägen-
heter och svarar för att dess uppgifter fullgörs.
Bestämmelsen anger styrelsens övergripande och yttersta ansvar för
verksamheten vid universitet och högskolor. Med den avreglering som
nu avses bli genomförd blir behovet av en kraftfull sammanhållande lo-
kal ledning större.
3 §
För ledningen av verksamheten närmast under styrelsen skall varje hög-
skola ha en rektor.
Ledningen närmast under styrelsen skall enligt denna paragraf vid varje
universitet och högskola ankomma på en rektor. Begreppet rektorsäm-
bete är utmönstrat. Ansvaret för det fortlöpande överinseendet vilar allt-
så på en bestämd befattningshavare och inte, som för närvarande, på en
organisatorisk enhet.
Det förhållandet att rektor - och inte ett rektorsämbete - bär det dag-
liga ledningsansvaret är inte uttryck för att den administrativa staben
kring rektor skulle vara mindre behövlig än förut. Givetvis krävs en så-
dan stab och med det ökade lokala ansvaret torde det finnas all anled-
82
ning att rektorerna har tillgång till kvalificerade administrativa chefer i
sin förvaltning.
4 §
I styrelsen för en högskola skall högskolans rektor ingå.
Regeringen utser flertalet av styrelsens övriga ledamöter. Därvid bör
regeringen välja personer med bakgrund i sådan verksamhet som är av
betydelse för högskolans utbildnings- eller forskningsuppdrag.
Lärare och studenter vid högskolan har rätt att vara representerade i
styrelsen.
Företrädare för de anställda har närvaro- och yttranderätt vid styrel-
sens sammanträden.
Bestämmelserna om styrelsens sammansättning är förenklade i förhål-
lande till den nuvarande regleringen på området. Frågan om vilka reg-
ler som lämpligen borde ha lagform har behandlats i avsnitt 9.2. Såsom
berörts i anslutning till 2 kap. 2 § får styrelsen med den ökade lokala
friheten för lärosätena ett större ansvar. Det har därför också ansetts
lämpligt att i lagen göra vissa markeringar angående styrelsens samman-
sättning.
I första stycket anges att universitetet eller högskolans rektor skall in-
gå i styrelsen. Däremot tas i lagen inte ställning till om rektor eller nå-
gon annan skall vara styrelsens ordförande. Det ligger i regeringens
hand att bestämma.
Andra stycket innehåller dels föreskriften om att regeringen skall utse
flertalet av de styrelseledamöter som skall finnas förutom rektor, dels en
anvisning om de kvalifikationer som de av regeirngen utsedda ledamö-
terna bör ha.
I tredje stycket ges lärare och studenter vid respektive universitet och
högskola rätt att utse företrädare för sig i lärosätets styrelse. Något antal
anges inte, liksom det inte heller har gjorts beträffande de ledamöter
som regeringen utser. Av andra stycket framgår dock att de av regering-
en utsedda ledamöterna ovillkorligen skall utgöra flertalet. Det får i öv-
rigt ankomma på regeringen att ge föreskrifter om det antal ledamöter
som skall utses.
Enligt fjärde stycket har vad som kallas företrädare för de anställda
närvaro- och yttranderätt vid styrelsens sammanträden. Vad som här
avses är fackliga företrädare, till skillnad från de företrädare för lärarna
som enligt andra stycket får utses av lärarkollegiet vid lärosätet. De
fackliga representanterna är inte ledamöter av styrelsen och får därför
inte deltaga i besluten.
5 §
För forskning och forskarutbildning skall det, vid de högskolor som riks-
dagen beslutar, finnas fakulteter, var och en för ett särskilt vetenskaps-
område. För fakultetens uppgifter svarar det eller de organ som högsko-
lestyrelsen beslutar (fakultetsnämnder).
Flertalet ledamöter i fakultetsnämnderna skall vara vetenskapligt
kompetenta lärare inom fakulteten. De skall utses genom val inom fakul-
Prop. 1992/93:1
83
teten. Studenterna vid de högskolor där fakulteten skall verka har rätt Prop. 1992/93:1
att vara representerade i fakultetsnämnderna.
I denna paragraf regleras fakulteterna och fakultetsorganen.
Av första stycket framgår att det för forskning och forskarutbildning
skall finnas fakulteter vid de universitet och högskolor som riksdagen
bestämmer. Varje fakultet omfattar ett särskilt vetenskapsområde. Fa-
kulteten utgör sålunda den organisatoriska ram inom vilken forskning
och forskarutbildning skall ske.
Vilket eller vilka organ som skall ansvara för fakultetens uppgifter
läggs det i styrelsens hand att besluta. Styrelsen kan sålunda besluta att
ha ett ledningsorgan för hela fakulteten eller att dela upp ledningsan-
svaret på flera sidoordnade organ (svarande mot sektionsnämnder).
Oavsett om det blir ett eller flera organ, kallas de organ som svarar för
fakultetens uppgifter, respektive för en del av fakultetens uppgifter, för
fakultetsnämnder.
Givetvis kan styrelsen också organisera fakulteten så att den har ett
överordnat organ och därunder ett antal organ för delområden. I så fall
blir det emellertid bara det överordnade organet som i egentlig mening
svarar för fakultetens uppgifter. Det är därför endast det som i lagens
mening är en fakultetsnämnd. De underlydande - beredande organen -
bör då ges en annan beteckning.
Även om en fakultet är inrättat vid ett bestämt lärosäte kan dess verk-
samhetsområde omfatta även andra mindre lärosäten. Av bestämmelsen
i detta stycke följer emellertid att det är styrelsen vid det universitet el-
ler den högskola där fakulteten har inrättats som äger att bestämma hur
fakultetsnämndsorganisationen skall se ut. En annan sak är att det fram-
står som självklart att den styrelsen samråder med styrelserna vid övriga
högskolor, som kan vara berörda.
I andra stycket ges bestämmelser om fakultetsnämndernas sammansätt-
ning. Bakgrunden till bestämmelserna har behandlats i avsnitt 9.2. Be-
träffande innebörden av uttrycket vetenskapligt kompetent hänvisas till
vad som anförs i anslutning till 3 kap. 2-5 §§.
6§
Vid de högskolor där det finns en fakultet svarar fakultetsnämnden ock-
så för grundutbildningen inom sitt vetenskapsområde, om inte högskole-
styrelsen inrättar särskilda organ för grundutbildningen. Vid övriga hög-
skolor skall styrelsen inrätta organ för grundutbildningen.
Av ledamöterna i de särskilda organen för grundutbildning skall flerta-
let vara lärare vid högskolan. Studenterna vid högskolan har rätt att va-
ra representerade i sådana organ.
Såsom framhållits i avsnitt 9.2 bör huvudregeln vara att vid de univer-
sitet och högskolor där fakulteter finns inrättade skall fakultetsnämnden
svara också för grundutbildningen inom sitt vetenskapsområde. Skulle
fakultetens uppgifter ha fördelats på flera fakultetsnämnder, innebär re-
geln givetvis att utbildningsansvaret normalt är fördelat på motsvarande
84
sätt. Styrelsen är dock fri att inrätta särskilda organ för grundutbild- Prop. 1992/93:1
ningen, om den så finner lämpligt.
Vid sådana högskolor som inte har fakultet blir det nödvändigt att in-
rätta särskilda organ för grundutbildningen. Den uppgiften ankommer
på styrelsen.
I de fall då särskilda organ för grundutbildning inrättas, gäller beträf-
fande sammansättningen att flertalet ledamöter skall vara lärare vid
högskolan. Vidare har studenterna där rätt att vara representerade i or-
ganet. I avsnitt 9.2 har framhållits att lärarledamöterna bör utses efter
valförfarande bland de berörda lärarna samt att det bör ankomma på
styrelsen att besluta om hur valförfarandet skall gå till.
3 kap.
1 §
I tjänsten som lärare vid högskolorna får ingå att handha utbildning,
forskning eller konstnärligt utvecklingsarbete samt administrativa upp-
gifter. Till en lärares uppgifter hör också att följa utvecklingen inom det
egna ämnesområdet.
1 denna paragraf anges de olika huvudmoment som får ingå i en lärar-
tjänst vid universitet och högskolor. Föreskrifter med i huvudsak sam-
ma innebörd finns för närvarande i 19 kap. högskoleförordningen. Där
är dock skyldigheten att bedriva forskning begränsad till vissa lärartjäns-
ter.
Bestämmelsen anger sålunda vilka moment som statens som arbetsgi-
vare kan lägga in i en lärartjänst. Det förhållandet att de angivna mo-
menten kan ingå i en lärartjänst har emellertid inte avsetts innebära att
de också alla måste ingå i varje lärartjänst. Vilka moment som skall in-
gå i det enskilda fallet beror på de föreskrifter som regeringen kan ha
meddelat och därutöver på anställningsavtalet. Såsom framhållits i av-
snitt 8.2 kommer det att finnas delar av grundutbildningen, som i allt
väsentligt vilar på beprövad erfarenhet snarare än på vetenskaplig
grund. När det gäller lärare på sådana områden är det givetvis inte rim-
ligt att forskning ingår i tjänsteplikterna.
2-4 §§
2 § Den främsta lärartjänsten är tjänsten som professor.
Professorstjänster skall finnas inrättade i tillräcklig omfattning för att
forskning och utbildning skall kunna bedrivas på en hög kvalitativ nivå
inom olika vetenskapsområden.
Endast den som visat vetenskaplig och pedagogisk skicklighet får ges
en tjänst som professor. Regeringen får utfärda närmare föreskrifter om
behörighet och befordningsgrunder för tjänster som professor.
3 § Tjänster som professor tillsätts med förordnande tills vidare utan
tidsbegränsning, om inte annat följer av andra stycket.
85
Tjänster som professor får tillsättas för en bestämd tid, om det är frå-
ga om
1. konstnärlig verksamhet, eller
2. adjungering till en högskola av någon som har sin huvudsakliga
verksamhet utanför högskoleväsendet.
4 § Den som har fått en tjänst som professor utan tidsbegränsning får
skiljas från tjänsten endast om professorn
1. genom brott eller grovt eller upprepat åsidosättande av tjänsteålig-
ganden har visat sig uppenbart olämplig att inneha tjänsten eller
2. har uppnått gällande pensionsålder eller annars enligt lag är skyl-
dig att avgå med pension.
I dessa paragrafer ges ett antal bestämmelser rörande professorstjänster-
na. Bakgrunden har berörts i avsnitt 8.4.
I 2 § anges att professorstjänten är den främsta lärartjänsten. I konse-
kvens därmed skall också de högsta behörighetskraven ställas på den
som skall ges en professorstjänst. Dessa krav anges så att endast den som
har visat både vetenskaplig och pedagogisk skicklighet får ges en tjänst
som professor. Att ha visat skicklighet innebär mer än att enbart ha ve-
tenskaplig kompetens, när det gäller den vetenskapliga sidan. Meritkra-
ven framgår också indirekt av föreskriften om hur stort antal profes-
sorstjänster som skall finnas inrättade. Tjänster skall sålunda finnas i
den omfattning som krävs för att forskning och utbildning skall kunna
bedrivas på en hög kvalitativ nivå inom olika vetenskapsområden. Där-
med är också sagt att en hög kvalitet i verksamheten förutsätts till en vä-
sentlig del vara professorernas ansvar. Vidare framgår att professorernas
ansvar skall omfatta såväl utbildning som forskning. Av 3 § framgår att
professorstjänster, med två undantag, skall tillsättas med förordnande
tills vidare.
I 4 § ges de särskilda bestämmelser som betingats av önskan att ge
professorerna integritet i sin lärargärning (jfr avsnitt 8.4). En professor
kan sålunda enligt denna paragraf skiljas från sin tjänst enbart på de
grunder som anges i paragrafen. Bestämmelsen har sin förebild i före-
skriften ill kap. 5 § regeringsformen om de grunder som kan föranle-
da att en domare skiljs från sin domartjänst. Frånsett fallet med pen-
sionsavgång, som här inte är av intresse, ansluter dessa grunder nära till
de grunder som för närvarande gäller för direkt avsked av statligt an-
ställda. Bestämmelser om avskedsgrunderna finns i 11 kap. 1 och 2 §§
lagen (1976:600) om offentlig anställning.
Vad som kan anses innefatta sådant åsidosättande av tjänsteåligganden
att professorn visat sig uppenbart olämplig för sin tjänst får i huvudsak
överlämnas till rättspraxis. Det bör emellertid framhållas att utifrån la-
gens krav på effektivt utnyttjande av resurserna (1 kap. 4 § andra styck-
et) det finns anledning att se strängt på fall där professorer vägrar att
rätta sig efter föreskrifter från institutionsledningar eller högre organ
om exempelvis skyldighet att finnas tillhands på arbetsplatsen viss tid
och detta har till följd att studenterna blir lidande eller verksamheten i
övrigt påverkas menligt.
Prop. 1992/93:1
86
5 § Prop. 1992/93:1
Vid högskolorna skall det, utöver professorer, finnas lärartjänster som
lektorer. En lektor skall vara vetenskapligt kompetent, utom i de fall då
tjänsten avser konstnärlig verksamhet. I en lektors arbetsuppgifter skall
det, utom på det konstnärliga området, normalt ingå både utbildning och
forskning.
Tillsammans med professorerna bildar lektorer kärnan i lärarkåren vid
våra universitet och högskolor. Med en friare tjänsteorganisation finns
det anledning att lägga tyngd vid dessa båda lärarkategorier genom att ta
upp bestämmelser om dem båda i lagen.
I paragrafen används inte beteckningen högskolelektor, som för när-
varande är den författningsreglerade titeln, utan enbart lektor. Avsikten
härmed är att öppna möjlighet att använda såväl tjänstetiteln universi-
tetslektor som högskolelektor.
På lektorerna ställs, med visst undantag, kravet att de skall vara veten-
skapligt kompetenta, vilket innebär att de skall ha avlagt doktorsexamen
eller motsvarande. Detta skiljer sig från behörighetskraven för profes-
sor, där det inte formellt ställs krav på doktorsexamen, men i stället det
mer långtgående kravet på att ha visat både vetenskaplig och pedagogisk
skicklighet.
Regeln att det normalt skall ingå både utbildning och forskning i en
lektors arbetsuppgifter ger uttryck för en princip och säger inte att dessa
båda uppgifter måste löpa tidsmässigt parallellt. Bestämmelsen innefat-
tar inte heller någon reglering av de inbördes proportionerna mellan
utbildning och forskning. För lektorerna gäller givetvis också den gene-
rella regien om lärartjänster i 3 kap. 1 §.
6§
Om inte annat följer av föreskrifter som meddelas av regeringen, be-
stämmer varje högskola själv vilka lärartjänster som skall finnas där,
utöver tjänster som professor och lektor, samt om de behörighetskrav
och befordningsgrunder som skall gälla för tjänsterna.
Bestämmelsen i denna paragraf saknar motsvarighet i den nuvarande
regleringen. Den öppnar möjlighet för regeringen att i större eller
mindre omfattning ge föreskrifter om vilka lärartjänster som skall fin-
nas. Samtidigt blir det emellertid också klart att, om regeringen inte gör
en uttömmande reglering av lärartjänsterna, så står det universitet och
högskolor fritt att själva inrätta lärartjänster, utöver dem som anges här
i lagen och i regeringens föreskrifter.
7-8 §§
7 § En lärare vid en högskola får vid sidan av sin tjänst inneha anställ-
ning eller uppdrag eller utöva verksamhet som avser forskning eller ut-
vecklingsarbete inom tjänstens ämnesområde, om läraren inte därigenom
87
skadar allmänhetens förtroende för högskolan. Sådan bisyssla skall hål-
las klart åtskild från lärarens tjänsteutövning.
I fråga om bisysslor i övrigt finns bestämmelser i lagen (1976:600) om
offentlig anställning.
8 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om att en tjänst som lärare vid en högskola skall
vara förenad med tjänst för specialistutbildad läkare eller tandläkare el-
ler med en annan tjänst än läkartjänst vid en sådan sjukvårdsenhet som
är upplåten för medicinsk utbildning och forskning. Till en förenad
tjänst får utses endast den som är behörig till båda tjänsterna.
De tjänster som skall förenas med en lärartjänst tillsätts i den ordning
som gäller för lärartjänsten.
Innan en sådan lärartjänst som är förenad med tjänst vid en sjuk-
vårdsenhet tillsätts, skall sjukvårdshuvudmannen beredas tillfälle att ytt-
ra sig i ärendet.
Bestämmelserna har i huvudsak oförändrade förts över från § 36 b resp
§ 36 c i den nu gällande högskolelagen. Dock har i 8 § nu även för-
ening med tjänst som specialistutbildad tandläkare tagits med.
4 kap.
1 §
Så långt det kan ske med hänsyn till kvalitetskravet i 1 kap. 4 § första
stycket skall högskolorna som studenter ta emot de sökande som uppfyl-
ler behörighetskraven för studierna.
Bestämmelsen i denna paragraf innefattar en förändring i förhållande
till nu gällande ordning. Bakgrunden har berörts i avsnitt 6.5. Såsom
där framhålls blir det en fråga för de olika universiteten och högskolor-
na att pröva hur stor antagning de kan göra med hänsyn till kvalitets-
kravet i lagen. Någon rätt att bli antagen kan då inte rimligen ställas
upp samtidigt. I stället har bestämmelsen utformats som ett påbud till
lärosätena om att de skall ta emot sådana sökande som fyller behörig-
hetskraven, så långt som de förmår med hänsyn till kvalitetskravet. Re-
surserna skall alltså användas fullt ut.
Med den nu angivna grunden för antagning blir det inte meningsfullt
med överklagande av enskilda antagningsbeslut. Detta har berörts i av-
snitt 6.5. Där påpekas emellertid också att beslut i behörighetsfrågor
alltjämt bör kunna överklagas. Det är dock en sak som avses bli reglerat
i förordningsform.
2§
Om inte annat följer av föreskrifter som meddelas av regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer, avgör den högskola som an-
ordnar en utbildning vilka behörighetsvillkor som skall gälla för att bli
antagen till utbildningen.
Prop. 1992/93:1
88
Till sådan grundläggande högskoleutbildning som anordnas av en Prop. 1992/93:1
kommun eller ett landsting skall sökande antas utan avseende på folk-
bokföringsort.
I första stycket framträder huvudregeln att det är respektive universitet
och högskola som avgör vilka behörighetskrav som skall gälla för att bli
antagen till viss utbildning. Behörighetsfrågan har behandlats i avsnitten
6.2 och 6.3. Bestämmelsen ger emellertid regeringen rätt att gå in med
föreskrifter på området. Sådana generella föreskrifter kan vara betinga-
de bl.a. av rättssäkerhetsaspekter för de sökande.
När det gäller grundutbildningen har sedan lång tid skiljts mellan all-
män behörighet och särskild behörighet. Den allmänna behörigheten är
den lägsta kunskapsnivå som generellt behövs för universitets- och hög-
skolestudier. Den nivån indikeras i lagen genom bestämmelser i 1 kap.
8 § om vad grundutbildningen skall utgå från. Grundutbildningen skall
sålunda väsentligen bygga på de kunskaper som fås på nationella pro-
gram i gymnasieskolan eller motsvarande kunskaper.
Utöver den allmänna behörigheten kan det vara motiverat med sär-
skilda behörighetskrav. Dessa kan vara av något olika art. De kan gå ut
på att kunskaper skall finnas i ett visst ämne, t.ex. matematik för civil-
ingenjörsutbildning. De kan också gälla krav på visst lägsta betyg i ett
ämne, därför att det erfarenhetsmässigt krävs en sådan kunskapsnivå för
att kunna följa den akademiska undervisningen. Ytterligare en annan
typ av krav är att tillträde till en viss kurs kan förutsätta att en annan
kurs har lästs först.
I andra stycket återfinns en bestämmelse som svarar mot den som för
närvarande finns i 34 § första stycket högskolelagen.
Medan denna bestämmelse har placerats här med hänsyn till dess in-
tresse för de sökande, har bestämmelserna motsvarande dem i nuvaran-
de 34 § andra och tredje styckena om interkommunal ersättning place-
rats i 5 kap. som 3 §.
3§
Kan inte alla behöriga sökande till en utbildning tas emot, skall urval gö-
ras bland de sökande.
Frågan om urval bland de sökande har behandlats i avsnitt 6.4.
De närmare regler som kan krävas om urvalsförfarandet avses bli
meddelade av regeringen som verkställighetsföreskrifter till denna para-
graf.
4§
Regeringen får meddela föreskrifter om skyldighet for studenterna vid
högskolorna att tillhöra särskilda studentsammanslutningar.
Bestämmelsen motsvarar 36 a § i nu gällande högskolelag. Den ger re-
geringen ett bemyndigande att meddela sådana tvingande föreskrifter
mot enskilda som måste ha lagstöd.
5 §
Regeringen får meddela föreskrifter om tillfällig avstängning av studen-
ter.
De generella bemyndiganden som i lagen ges till regeringen är vida och
ger i och för sig regeringen möjlighet att utförda disciplinbestämmelser,
t.ex. om avstängning. Med tanke på syftet med högskolelagen - att ge
den grundläggande regleringen i lagform - har det emellertid ansetts
lämpligt att direkt i lagen ange att påföljden avstängning har avsetts
kunna förekomma. Inplaceringen i lagen hänger också samman med
bestämmelserna i efterföljande paragraf om avskiljande. Det är sålunda
genom dessa båda stadganden sammantagna som det klart framgår att
tillfällig avstängning och avskiljande är två helt skilda institut.
6-7 §§
6 § Regeringen får meddela föreskrifter om att en student tills vidare
skall avskiljas från utbildningen i de fall då studenten
1. lider av psykisk störning,
2. missbrukar alkohol eller narkotika, eller
3. har gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet.
Som ytterligare förutsättning för ett avskiljande gäller ätt det, till följd
av något sådant förhållande som avses i första stycket 1-3, bedöms före-
ligga en påtaglig risk att studenten kan komma att skada annan person
eller värdefull egendom under utbildningen.
7 § En för högskolan gemensam nämnd skall pröva frågor om avskil-
jande. Nämndens ordförande skall vara jurist och ha erfarenhet som do-
mare.
Nämndens beslut i avskiljandefrågor får överklagas till kammarrätt av
studenten.
Ett beslut om avskiljande skall, om den som har avskilts begär det,
omprövas efter två år.
Bestämmelserna om avskiljande motsvarar i sak de som för närvarande
finns i 10 a § högskolelagen. Texten har bearbetats redaktionellt, men
någon ändring av innebörden har inte åsyftats.
5 kap.
1 §
För prövning av överklaganden av vissa beslut på högskoleväsendets
område svarar en särskild överklagandenämnd.
Nämndens beslut med anledning av ett överklagande dit får inte över-
klagas.
I enlighet med vad som föreslogs i propositionen (1991/92:76) om vissa
förändringar av myndighetsstrukturen inom högskole- och studiestöds-
områdena har den tidigare Besvärsnämnden för högskoleutbildning den
1 juli 1992 ombildats till Överklagandenämnden för högskolan. Detta
Prop. 1992/93:1
90
nya organ förutsågs få betydligt vidgade uppgifter, bl.a. överklaganden Prop. 1992/93:1
av professorstillsättningar.
Syftet med nämnden har varit bl.a. att avlasta regeringen besvärsären-
den. I likhet med vad som gäller beträffande skolväsendets överklagan-
denämnd föreskrivs därför att nämndens beslut med anledning av ett
överklagande dit inte får överklagas.
Det finns anledning anmärka att överklagandeförbudet inte bara gäl-
ler för huvudssaken utan även sådana avgöranden som exempelvis be-
slut i awisningsfrågor. Även de har ju kommit upp med anledning av
ett överklagande.
2 §
Sådana ledamöter i styrelsen och andra organ inom högskolorna som ar
representanter for studenterna skall utses i den ordning som regeringen
föreskriver. I sådana föreskrifter får regeringen överlämna åt énskilda
individer eller åt sammanslutningar att utse ledamöter.
Här lämnas bemyndigande för regeringen att föreskriva om tillväga-
gångssättet vid utseende av studenternas representanter i styrelse och
andra organ. Hur dessa föreskrifter bör se ut beror bl.a. på om regering-
en gör bruk av bemyndigandet i 4 kap. 4 § att föreskriva om s.k. kårob-
ligatorium.
Om det lämnas till ett enskilt organ eller enskilda personer att be-
stämma om ledamöter i statliga myndigheters styrelser och andra led-
ningsorgan utgör det en form av myndighetsutövning genom enskild. I
likhet med vad som f.n. är fallet har här lämnats lagstöd för sådan dele-
gering när det gäller studentrepresentanter.
Något stöd för delegering till företrädare för de anställda har inte läm-
nats. Detta hänger samman med att sådana representanter inte längre
ges ställning som ledamöter i styrelsen eller andra organ. De har endast
närvaro- och yttranderätt i styrelsen (2 kap. 4 § tredje stycket).
3§
En kommun, som till sin högskoleutbildning har tagit emot en sökande
som inte är folkbokförd i kommunen, har rätt till ersättning för utbild-
ningen från den kommun där denna student är kyrkobokförd.
Om kommunerna inte kommer överens om annat, lämnas ersättning
med det belopp som föreskrivs av regeringen eller myndighet som rege-
ringen bestämmer.
Bestämmelserna i första och andra styckena äger motsvarande till-
lämpning på högskoleutbildning som anordnas av ett landsting.
Paragrafen motsvarar i sak 34 § andra och tredje styckena i den nuva-
rande högskolelagen. Jfr vad som ovan sagts i anslutning till 4 kap. 2 §
beträffande andra stycket.
4 och 5 §§
4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om organisationen av kommuners och landstings
91
högskoleutbildning samt om kommuners och landstings befattning i öv- Prop. 1992/93:1
rigt med sådan utbildning.
5 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela ytterligare föreskrifter angående högskolan.
I dessa paragrafer ges regeringen vissa generella bemyndiganden. Be-
stämmelsen i 4 § gäller normgivningsmakten gentemot kommuner och
landsting. Här ges stöd för att ålägga kommuner och landsting skyldig-
heter både när det gäller deras organisation av sitt högskoleväsende och
i övrigt. En så vid befogenhet är naturlig sedd i samband med bestäm-
melsen i 1 kap. 10 § om att kommuner och landsting får driva högsko-
lor endast med regeringens medgivande.
Högskolelagen upptar, som förut nämnts, endast de centrala reglerna
rörande universitet och högskolor samt vissa bestämmelser som betingas
av konstitutionella skäl. Föreskriften i 5 § syftar till att göra klart att det
får ankomma på regeringen att ge det regelverk som därutöver erford-
ras.
Med hänvisning till vad jag anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen att
dels anta förslagen till
1. högskolelag, och
2. lag om ändring i lagen (1982:764) om vissa läkartjänster vid upp-
låtna enheter, m.m.,
dels godkänna vad jag anfört om
3. strategin för förändringar av det svenska universitets- och högsko-
lesystemet (avsnitt 3), och
4. principer för dimensionering och resurstilldelning (avsnitt 11),
dels
5. bemyndiga regeringen att avveckla samtliga allmänna utbildnings-
linjer fr.o.m. budgetåret 1993/94.
Jag hemställer vidare att regeringen bereder riksdagen tillfälle att
6. ta del av vad jag har anfört om examensordning m.m. för grundläg-
gande högskoleutbildning (avsnitten 5.2-5.6), tillträde till grundläggan-
de högskoleutbildning (avsnitten 6.2-6.4), forskarutbildning (avsnitt 7),
ledningsprinciper (avsnitt 9.1) samt kvalitet och utvärdering (avsnitt
10).
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar
att genom propositionen förelägga riksdagen vad föredraganden anfört
för de åtgärder och de ändamål som föredraganden hemställt om.
92
Utbildningsministerns förord
I regeringsförklaringen från den 4 oktober 1991 anges arbetet med att
stärka Sverige som kunskapsnation som en av regeringens huvuduppgif-
ter. Inom ramen för denna ambition spelar den högre utbildningen och
forskningen en nyckelroll.
Att stärka kvaliteten inom utbildning och forskning blir avgörande
för Sveriges framtida utveckling.
I regeringsförklaringen förenas denna kvalitetssyn med en strävan att
vidga friheten inom olika delar av samhällslivet. Det gäller inte minst
utbildningen. Universitet och högskolor skall inte vara en direkta utlö-
pare av den central statsmakten utan inta en mera oberoende ställning i
förhållande till denna.
Det anges således vara regeringens strävan att finna vägar för en suc-
cessiv frigörelse av viktiga delar av den högre utbildningen och forsk-
ningen från dagens direkta statliga inflytande. På så sätt gagnas både
kvaliteten och friheten i samhället i stort.
I promemorian presenteras en reformstrategi för universiteten och
högskolorna. Promemorian har utarbetats av tjänstemän inom utbild-
ningsdepartementet. Underlag har hämtats från tidigare politiska beslut,
från andra myndigheter och genom omfattande underhandskontakter
inom universitet och högskolor.
Utbildningsminister Per Unckel framhåller att promemorian inte va-
rit föremål för beslut i enskildheter vare sig i regeringen eller från ut-
bildningsministerns sida. Huvudinriktningen på de presenterade försla-
gen ligger dock inom ramen för vad han bedömer vara förenligt med
regeringens politik för den högre utbildningen och forskningen.
Remissbehandlingen av promemorian anges vara en viktig del av un-
derlaget för de politiska beslut som senare under 1992 skall fattas av re-
gering och riksdag om universiteten och högskolorna. Utbildningsmini-
stern understryker därför avslutningsvis vikten av en öppen diskussion
av de aktuella frågorna.
Prop. 1992/93:1
Bilaga 1
Kap. 1 Grundläggande mål för universitet och högskolor
Inledningsvis konstateras att ett statligt högskoleväsende från strikt kon-
stitutionell synpunkt inte kräver någon reglering i lag. Med tanke på
universitetens och högskolornas betydelse för landet bör emellertid
grunddragen i deras organisation fastläggas av riksdagen. Detta sker en-
ligt promemorian enklast och tydligast i form av en lag.
Förslagen syftar till att ge de statliga universiteten och högskolorna
93
större frihet. Därigenom stärks kvaliteten inom utbildning och forsk-
ning samtidigt som resursutnyttjandet bedöms kunna förbättras.
Den ökade friheten för universitet och högskolor avser:
★ studieorganisationen
★ utbildningsutbudet
★ antagningen av studenter
★ inrättandet och tillsättningen av professurer
★ den institutionella organisationen
★ dispositionen av resurser
★ omfördelningsmöjligheterna mellan anslag.
Den ökade friheten i alla dessa avseenden medför enligt promemorian
att universiteten och högskolorna får ett ökat ansvar för verksamhetens
resultat och kvalitet, vilket ställer skärpta krav på uppföljning och utvär-
dering.
Statsmakternas framtida beslut om universiteten och högskolorna fö-
reslås i promemorian ske
dels genom vissa strategiska bestämmelser i förslagen till
★ ny högskolelag och
★ ny högskoleförordning,
dels med vissa principer för dimensionering och resurstilldelning som
avses tillämpas i
★ framtida budgetprocesser.
Avsikten är att en ny ordning skall kunna börja tillämpas den 1 juli
1993.
Följande grundläggande mål anges för forskning och utvecklingsarbe-
te:
I högskolelagen bör kravet på hög vetenskaplig kvalitet anges (1 kap.
3 §). Vidare bör principen om forskningens frihet, dvs. forskningspro-
blem får fritt väljas, forskningsmetoder får fritt utvecklas samt forsk-
ningsresultat får fritt publiceras - liksom nu vara en av de centrala före-
skrifterna i högskolelagen (1 kap. 4 §).
Följande allmänna mål formuleras ayseende dels all grundutbildning,
dels forskarutbildning (1 kap. 7 §):
Den grundläggande högskoleutbildningen skall, utöver kunska-
per och färdigheter, ge de studerande förmåga till självständig och
kritisk bedömning, förmåga att självständigt lösa problem samt
förmåga att följa kunskapsutvecklingen, allt inom det område
som utbildningen avser. Utbildningen bör också utveckla de stu-
derandes förmåga till informationsutbyte på vetenskaplig nivå.
Forskarutbildningen skall, utöver vad som gäller för grundut-
bildningen, ge de kunskaper och färdigheter som behövs för att
självständigt kunna bedriva forskning.
Prop. 1992/93:1
Bilaga 1
94
Kap. 2 Grundläggande högskoleutbildning
Den centralt reglerade linjeorganisationen föreslås avskaffas och ersättas
av en examensordning (bilaga till högskoleförordningen). I denna före-
slås vilka examina som får utfärdas, vilka krav som skall uppfyllas för
att erhålla respektive examen - examensbeskrivningar - samt vilka uni-
versitet och högskolor som får rätt att utfärda respektive examen.
Som generella examina föreslås
kandidatexamen efter studier om minst tre år, magisterexamen efter
studier om minst fyra år samt högskoleexamen efter studier om minst
ett och ett halvt år.
Vidare föreslås i promemorian 23 olika yrkesexamina. Förslag beträf-
fande yrkesexamina för lärare och inom det konstnärliga området kom-
mer att lämnas senare under våren.
En förteckning över samtliga examina som föreslås i promemorian
framgår av en underbilaga till denna bilaga.
Tillgodoräknande av studier vid andra högskolor bör också regleras i
förordningen. Den lokala tillämpningen av denna bestämmelse får inte
vara restriktiv om nationell och internationell rörlighet skall befrämjas.
Vidare bör bestämmelser införas i förordningen som gör det möjligt
att i kursplanen begränsa studentens rätt att genomgå fler än fyra prov.
Graderade betyg bör normalt ges.
Varje universitet och högskola bör fr.o.m. den 1 juli 1993 själv anta
sina studenter. Det innebär att de själva beslutar om vilka behörighets-
krav och vilka urvalsprinciper som skall tillämpas. Viss teknisk samord-
ning av högskolornas antagningsverksamhet bör ske på frivillig basis.
Prop. 1992/93:1
Bilaga 1
Kap. 3 Forskarutbildning
Föreskrifterna i förordningen föreslås begränsas till ramföreskrifter rö-
rande behörighet och antagning, studieplan och handledning samt exa-
mina och examination. Regler föreslås införas som innebär att lokala
högskolemyndigheter kan besluta att en etapp av forskarutbildningen
får avslutas med licentiatexamen.
Kap. 4 Uppföljning och utvärdering
Den nya friheten ställer enligt promemorian ökade krav på uppföljning
och utvärdering så att statsmakterna kan få underlag för framtida beslut,
vilket kräver en tydlig ansvarsfördelning och genomtänkta former för
redovisning.
Universitet och högskolor förutsätts också följa upp och utvärdera
verksamheten på eget initiativ för att öka kvaliteten.
95
Kap. 5 Dimensionering och resurser
Efter viss diskussion görs inledningsvis den samlade bedömningen att
det av riksdagen 1989 beslutade anslagssystemet bör kunna vidareut-
vecklas så att vissa angivna krav kan tillgodoses, inklusive en väsentligt
ökad lokal flexibilitet.
Statsmakternas framtida beslut om dimensionering av grundutbild-
ningen bör göras i mer översiktliga termer. Därmed ges större utrymme
för universitet och högskolor att anpassa utbildningsutbudet till studen-
ternas efterfrågan. Dessutom bör besluten inriktas på antalet examinera-
de och inte som nu på antalet nybörjarplatser.
Vad gäller statsmakternas framtida resurstilldelning till universitet och
högskolor bör även i fortsättningen ett starkt samband finnas med det
givna utbildningsuppdraget. Högskoleutredningen kommer i sitt slutbe-
tänkande (april 1992) att - på pedagogiska grunder - göra bedömningar
av resursbehovet för olika typer av utbildningar.
En tänkbar utformning av det utbildningsuppdrag, som varje universi-
tet och högskola bör få inför varje treårsperiod skisseras i promemori-
an. Uppdraget, som innehåller de kvantitativa målen, bör uttryckas i
prestationstermer, såsom det faktiska antalet helårsstudenter, antalet
helårsprestationer och antalet examinerade. Antalet helårsstudenter bör
fördelas grovt på olika utbildningsområden, medan antalet examinerade
anges dels totalt, dels för sådana examina där statsmakterna har anled-
ning att förvissa sig om ett tillräckligt antal.
Två alternativa modeller för hur resurstilldelningen skall kunna på-
verkas av studenternas efterfrågan diskuteras i promemorian.
Avvägningen mellan fasta och rörliga resurser till forskning - balans-
gången mellan kontinuitet och förnyelse - är av stor betydelse för forsk-
ningspolitiken. I promemorian diskuteras konsekvenser för statsmakter-
na, högskolan och forskarna av olika relationer mellan fasta och rörliga
forskningsresurser.
För att öka möjligheterna att på kort sikt beakta ändrade behov och
förutsättningar bör anslagssystemet utformas så att respektive högskole-
styrelse under treårsperioderna har möjlighet att göra vissa begränsade
omfördelningar mellan fakultetsområdena.
För att säkra utbudet av små, exklusiva ämnen bör en förteckning
som fördelar ansvaret för forskarutbildning inom mer ovanliga ämnes-
områden anges i regleringsbrev.
Prop. 1992/93:1
Bilaga 1
Kap. 6 Tjänsteorganisationen
Förutom allmänt förenklade bestämmelser i förslaget till högskoleför-
ordning innebär författningsförslagen att inga nya tjänster som högsko-
leadjunkter skall inrättas. Doktorsexamen kommer därmed att krävas
för alla lärartjänster i högskolan med undantag av det konstnärliga om-
rådet.
96
I enlighet med tidigare riksdagsbeslut skall alla professurer fr.o.m.
den 1 juli inrättas och omprövas av styrelsen för respektive universitet
och högskola. Tillsättning bör göras av rektor.
Enligt förslaget till högskolelag kan professorer endast kunna skiljas
från tjänsten om de genom brottslig handling eller upprepat åsidosättan-
de av tjänsteåliggandena visat sig olämpliga att inneha tjänsten eller är
skyldiga att avgå med pension (4 kap. 4 §). Det innebär att professorer
inte bör kunna sägas upp t.ex. med hänvisning till medelsbrist.
Prop. 1992/93:1
Bilaga 1
Kap. 7 Den institutionella organisationen
Olika modeller för den institutionella organisationen diskuteras, varav
endast den som avviker mest från dagens modell illustreras i författ-
ningsförslagen. Detta innebär dock inte något ställningstagande för just
den modellen.
I författningsförslagen skisseras den modell för den institutionella or-
ganisationen som innebär att fakultetsnämnder, dekaner, institutionssty-
relser och prefekt skulle utses av styrelsen eller av rektor på delegation.
Utgångspunkten är att universitet och högskolor bör ges större frihet
än i dag att utforma sin interna organisation. Genom vissa föreskrifter
om sammansättningen av högskoleorganen skapas garantier för erfor-
derlig kompetens. De studerande bör garanteras inflytande i de organ
som skall besluta om utbildning. Det har däremot inte ansetts nödvän-
digt att i fortsättningen reglera medverkan från företrädare för yrkesli-
vet och inte heller för de anställda
Tjänster som professor och högskolelektor skall även fortsättningsvis
tillsättas efter förslag av en tjänsteförslagsnämnd. I förslaget till förord-
ning föreslås nämnden få en förenklad sammansättning med tre sak-
kunniga och en ordförande som samtliga utses av fakultetsnämnden.
97
7 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 1
|
Underbilaga |
Prop. 1992/93:1 |
|
Förteckning över förslag till examina |
Bilaga 1 |
Generella examina:
★ Kandidatexamen efter studier om minst tre år
★ Magisterexamen efter studier om minst fyra år
★ Högskoleexamen efter studier om minst ett och ett halvt år
För kandidatexamen och magisterexamen bör gälla särskilda krav
på fördjupning inom något ämne i studierna, svarande mot 60 respekti-
ve 80 poäng. I fördjupningskravet bör även ingå ett självständigt arbe-
te om minst 10 poäng för kandidatexamen och ett om minst 20 poäng
eller två om vardera minst 10 poäng for magisterexamen.
Yrkesexamina:
★ Psykologexamen
★ Psykoterapeutexamen
★ Läkarexamen
★ Tandläkarexamen
★ Logopedexamen
★ Sjuksköterskeexamen
★ Barnmorskeexamen
★ Sjukgymnastexamen
★ Tandhygienistexamen
★ Apoterkarexamen
★ Receptarieexamen
★ Sjökaptensexamen
★ Styrmansexamen
★ Maskinteknikerexamen
★ Sjöingenjörsexamen
★ Brandingenjörsexamen
★ Juris kandidatexamen
★ Teologie kandidatexamen
★ Socionomexamen
★ Civilingenjörsexamen
★ Arkitektexamen
★ Ingenjörsexamen
★ Yrkesteknisk högskoleexamen
98
Frihet, ansvar, kompetens
Frihet, ansvar och kompetens är nyckelorden i detta betänkande om
villkoren för den grundläggande utbildningen vid universitet och hög-
skolor i Sverige. Dessa tre honnörsord är avsedda att markera en per-
spektivförskjutning i förhållande till det som ligger bakom oss, samti-
digt som de innebär ett återknytande till vad som skulle kunna kallas
för klassiska akademiska ideal.
Det frihetsbegrepp som vi vill argumentera för innebär naturligtvis
inte en isolering eller avgränsning av universitet och högskolor från det
omgivande samhället. Den frihet det gäller ligger på ett annat plan: en
inre frihet som med delvis olika tillämpningar gäller både lärare och
studenter. Den karakteriseras bland annat av den öppna debatten där
var och en har rätt att framföra sin åsikt och där ingen annan auktoritet
gäller än argumentens bärkraft. Den akademiska seminarieformen eller
den öppna disputationen med dess kritiska granskning kan ses som en
symbol för detta förhållningssätt.
Utvecklingen från 1950-talet och framåt innebar att ansvaret för det
inre livet vid universitet och högskolor i flera avseenden fråntogs dem
som var verksamma inom utbildning och forskning. Den decentralise-
ringsprocess som pågått och alltjämt pågår i den svenska högskolan och
de förändringar av studieorganisationen fr.o.m. 1993/94 som aviserats av
regeringen innebär ett återförande av ansvaret till lokal nivå. Detta an-
svar måste delas av studenterna, lärarna och högskolornas ledningsor-
gan.
Den enskilde studenten måste få lov att ta ansvaret för sin utbildning
- både för dess innehåll och för genomförandet av den. Samtidigt har
universitetet eller högskolan ett ansvar för att ge studenterna det stöd de
behöver för att kunna träffa adekvata val, och för att kunna tränga in i
ämnesområdet på en vetenskaplig nivå.
Ansvaret för undervisningens innehåll och kvalitet bör så långt det är
möjligt åvila den enskilda institutionen. Inom institutionen bör den en-
skilde läraren ha ett personligt ansvar för sin undervisning och sina stu-
denter. Detta betyder inte att vi anser att undervisningen är lärarens en-
sak. Men det faktum att samarbete mellan lärarna inom en institution
eller inom ett utbildningsprogram är nödvändigt innebär inte att den
enskilde lärarens ansvar för sin undervisning och sina studenter kan
flyttas över på ett kollektiv eller en nämnd.
Kompetens är ett ord som rymmer mer än ordet kunskap. Vi har valt
det som en av ledstjärnorna för den framtida utvecklingen för att mar-
99
kera att den moderna högskolan är något mer än det som med en sliten
kliché brukar kallas för ”kunskapsorganisation”. Att framhäva kompe-
tensen som ett viktigt begrepp när det gäller högskolans fortsatta utveck-
ling innebär också att man betonar en ofrånkomlig relation mellan ut-
bildning och yrkesliv.
Kompetens i den mening som vi vill föra fram förutsätter frihet och
ansvar. Vi tror att såväl högskolan som det omgivande samhället i läng-
den tjänar på en fortsatt utveckling med dessa tre begrepp som ledstjär-
nor.
Utredningsarbetets inriktning
Det är viktigt att påminna om att termen ”högskolan” inte betecknar
ett enhetligt system. Högskoleutredningens uppdrag omfattar i princip
alla slag av utbildning vid alla högskolor. En del av förslagen har visser-
ligen giltighet inom hela högskolesystemet. Men alla delar av betänkan-
det har inte samma relevans för alla delar av ”högskolan”. Vi har förut-
satt som självklart att för den enskilda högskolan gäller det vi här säger
i tillämpliga delar.
Grundutbildningens status i högskoleorganisationen har vi sett som
det grundläggande problemet i vårt utredningsarbete. Undervisningens
och den grundläggande utbildningens status i högskolan är väsentligt
lägre än forskningens, och dess ställning har försämrats successivt under
de senaste decennierna. De åtgärder vi vill föreslå i syfte att höja grund-
utbildningens status gäller i huvudsak följande områden:
• Meritvärdering: Pedagogiska meriter måste dokumenteras och be-
aktas vid tjänstetillsättning m.m. på ett tydligare och mer genom-
tänkt sätt än vad som hittills i allmänhet varit fallet.
• Kompetensutveckling för lärare: Vi hävdar att det är nödvändigt
med en grundläggande pedagogisk utbildning för all personal med
undervisningsuppgifter. Alla lärare bör dessutom ha rätt till konti-
nuerlig fortbildning i syfte att vidareutvecklas i sin roll som lärare.
För behörighet till lärartjänster bör ett krav på pedagogisk utbild-
ning av en viss minsta omfattning införas.
• Utvecklingsarbete: Det måste finnas resurser - både lokalt, vid den
enskilda högskolan, och på nationell nivå - för utveckling av ut-
bildningen och stimulans till experiment i undervisningen. Hög-
skolans grundutbildningsråd, som tillkom efter förslag av utred-
ningen, är ett led i denna strävan.
• Sambandet mellan utbildning och forskning är fundamentalt för
universitet och högskolor. Vi föreslår en rad åtgärder för att stärka
detta samband.
Det lärarstöd som ges studenter inom olika utbildningar är mycket
varierande, i form och i omfattning. En av våra mest grannlaga uppgif-
ter har varit att diskutera i vilken mån det finns pedagogiskt motiverade
skäl till dessa skillnader, som har vuxit fram inom olika undervisnings-
traditioner och ofta är baserade främst på historiskt betingade resurs-
Prop. 1992/93:1
Bilaga 2
100
skillnader. Vi har stannat för att behandla principerna för resurstilldel-
ning till grundutbildningen i ett separat betänkande under våren 1992.
Vi framför i detta betänkande en del förslag som kan medföra ökade
kostnader för grundutbildningen inom högskolan. På några punkter
lämnar vi en översiktlig kostnadsuppskattning, men kostnaderna för
och finansieringen av dessa åtgärder kan enligt vår uppfattning knap-
past diskuteras separat från frågan om de basala resurserna för utbild-
ningen. Vi återkommer därför med en samlad diskussion om kostnads-
frågorna i vårt avslutande betänkande.
”Den goda institutionen”, som åberopas i direktiven, har naturligtvis
stått i fokus för hela utredningsarbetet. Alla våra förslag syftar ytterst till
att förverkliga detta ideal. Men vi har också mera specifikt försökt att
finna kriterier för hur en god organisation av universitet och högskolor
skall utformas och ledas.
Vi har i enlighet med våra direktiv försökt att ”arbeta öppet och
okonventionellt”. Under hela utredningsarbetet har vi strävat efter stör-
sta möjliga öppenhet, både genom medverkan i konferenser och debat-
ter, genom publicering av delrapporter m.m. och genom en omfattande
informationsverksamhet. En stor del av sekretariatets arbete har ägnats
åt sådan utåtriktad verksamhet. På så sätt har utredningens arbete san-
nolikt bidragit till en ökad medvetenhet hos både studenter och lärare
om grundutbildningens problem vid våra universitet och högskolor.
Kanske är denna systempåverkan ett lika betydelsefullt resultat av ut-
redningsarbetet som det betänkande som nu läggs fram.
Kritiken mot högskoleutbildningen
I utredningsuppdraget ingår att söka klargöra innebörden och hållbar-
heten i den kritik som riktas mot utbildningen i högskolan. Detta skul-
le i och för sig kunna göras till en forskningsuppgift av en omfattning
som faller utanför ramen för ett åtgärdsinriktat utredningsarbete. För
vårt arbete har detta inte varit nödvändigt. Som bakgrund till våra över-
väganden och förslag har vi bedömt det tillräckligt med en kortfattad
översikt över några huvuddrag i den kritik av den svenska högskolan
som kommit fram under senare år.
En viktig iakttagelse är att debatten ändrat karaktär under de senaste
åren. Den handlar nu mera om utbildningsresultat och kvalitet än om
utbildningssystemets sociala funktioner. Inte minst har det internatio-
nella - framför allt det europeiska - perspektivet kommit i fokus för in-
tresset. Debatten präglas alltmer av en ökande insikt om att den grund-
läggande utbildningen är basen för högskolans verksamhet, och att en
ensidig satsning på forskning kan innebära risker för den grundläggan-
de utbildningens - och därmed på sikt också för forskningens - kvalitet.
Prop. 1992/93:1
Bilaga 2
101
Mål för högre utbildning
Inom högskolorna själva finns ofta en viss skepsis mot arbetet med mål-
formuleringar. För många forskare och lärare är målen givna i och ge-
nom det sammanhang där de verkar. Sökandet efter ny kunskap obero-
ende av yttre värderingar och omständigheter kan ibland tyckas vara ett
fullt tillräckligt syfte med den egna verksamheten.
Vår avsikt har inte varit att utforma nya övergripande mål för svensk
högskoleutbildning. Men vi vill påpeka att mål för verksamheten alltid
finns, även om de ofta är outtalade. Vi vill också påminna om att en
medvetenhet om målen för utbildningen är en förutsättning för att man
skall kunna utvärdera den och bedöma dess kvalitet.
I den dagliga verksamheten tvingas man oavbrutet till beslut om av-
vägningar mellan olika mål. Stundtals kommer också skilda mål i kon-
flikt med varandra. De politiska målen kan t.ex. komma i konflikt med
inomvetenskapliga kvalitetsmål. Dessa målkonflikter kan självklart ock-
så leda till skilda uppfattningar i fråga om medlen, dvs. undervisningens
innehåll och form. Den stora och ständiga utmaningen för alla som har
att ta ställning till utbildningens inriktning är att genom en öppen de-
batt finna en för ämnesområdet och tidpunkten lämplig avvägning.
Utbildning och forskning
Att grundutbildningen har lägre status inom högskolan än forskningen
är allmänt erkänt. En grundläggande orsak är att forskningsmeriterna i
regel väger tyngst vid tjänstetillsättning, befordran och lönesättning.
Men i Sverige har denna attityd förstärkts av de signaler som getts ge-
nom politiska och anslagsmässiga prioriteringar.
Att forskningsresurserna tilldelas efter andra kriterier än resurserna
för grundutbildningen är inte orimligt - men detta måste inte med nöd-
vändighet medföra en tudelning av hela högskolan på det sätt som blivit
fallet i Sverige. Sambandet mellan utbildning och forskning är funda-
mentalt för universitet och högskolor; det måste stärkas och inte försva-
gas. Det är därför enligt vår uppfattning nödvändigt att ompröva de or-
ganisatoriska, ekonomiska och administrativa strukturer som i dag ver-
kar i motsatt riktning.
En reell forskningsanknytning av utbildningen förutsätter med vårt
sätt att se dels att utbildning och forskning är förenade i samma organi-
satoriska struktur, dels att de lärare som undervisar är aktiva i forsk-
ningen och att forskarna medverkar i undervisningen. Forskningsan-
knytningen bör enligt vår uppfattning innebära att studenterna får till-
fälle att komma i kontakt med en levande forskningsmiljö. I detta avse-
ende lämnar dagens svenska högskola mycket övrigt att önska.
Naturligtvis är det inte ekonomiskt eller praktiskt möjligt att på en
gång åstadkomma forskningsanknytning i denna mening vid alla utbild-
ningar eller alla högskolor där den saknas i dag. Men vi tror att en hel
del skulle vinnas om den nuvarande gränsdragningen mellan forskande
och icke forskande högskolor kunde avdramatiseras.
Prop. 1992/93:1
Bilaga 2
102
Vi föreslår följande:
• Högskoleförordningens nuvarande formulering bör ändras så att
det tydligare än i dag framgår att forskning i princip ingår i tjän-
sten för alla kategorier av lärare i högskolan.
• Institutionerna bör på olika sätt söka underlätta för de lärare som
inte avlagt doktorsexamen att genomgå forskarutbildning.
• Forskare i externfinansierade projekt bör regelmässigt medverka i
undervisningen vid sin institution inom ramen för sin tjänstgö-
ring.
Studenter och lärare
Studenterna
I kapitlet Studenterna ger vi inledningsvis en del basfakta om student-
populationen vid universitet och högskolor i Sverige. Vi refererar några
av de undersökningar som utredningen bidragit till: om vägen till hög-
skolan - informationen, studiemotiven, antagningen och studiestarten -
och om studieteknik och studievanor.
Våra resonemang i detta kapitel leder oss till följande slutsatser:
• Det behövs ett lättöverskådligt gemensamt informationsmaterial
som omfattar hela det svenska högskolesystemet. Även i en decen-
traliserad organisation finns tillräckligt mycket av gemensam bas-
information för att en sådan trycksak skall vara befogad.
• Kontakterna mellan högskolan och gymnasieskolorna behöver för-
stärkas när det gäller information om högskolestudier. Det kan fin-
nas anledning att överväga rollfördelningen mellan syo-organisa-
tionen och högskolan i detta avseende.
• Vid en övergång till lokalt baserad antagning till högskolestudier
måste varje högskola noga överväga konsekvenserna av olika alter-
nativ framför allt när det gäller antagningssystemets konsekvenser
för utbildningens uppläggning.
• De första veckornas intryck av akademiska studier kan vara avgö-
rande för den fortsatta studiemotivationen, för den sociala gemen-
skapen och för hela studiemiljön vid ”den goda institutionen”. Det
finns därför skäl för högskolorna att diskutera hur introduktionen
bör utformas.
• Högskolorna bör uppmärksamma studenternas behov av hjälp för
att utveckla sin studieteknik och förbättra sina studievanor.
• Studenternas studiemiljö är en viktig faktor för trivsel, studieffekti-
vitet och studieresultat. Svenska högskolor saknar ofta en infra-
struktur för den informella sociala samvaron mellan lärare och
studenter eller mellan studenterna. Lokalsituationen är ofta det
stora hindret för en god studiemiljö i denna mening. I detta sam-
manhang är bl.a. tillgången till läsplatser av stor betydelse.
• Studiemedelssystemets regler får inte utformas så att de ger negati-
va konsekvenser för utbildningens uppläggning. Det gäller bland
annat kraven på redovisning av studieprestationer, som varit en bi-
Prop. 1992/93:1
Bilaga 2
103
dragande orsak till att undervisning och examination ofta delats
upp i alltför många och små avsnitt.
Lärare kommer till tals
Från lärare i högskolan framförs ofta kritik mot att utbildningsreformer
initieras av politiskt valda beslutsfattare, utformas av utbildningsadmini-
stratörer och förväntas bli genomförda av lärare och studenter. I linje
med utredningens sätt att arbeta öppet beslöt vi tidigt att låta lärarna
komma till tals. Detta har skett i debatter, seminarier, stående datorkon-
ferenser m.m. Efter hand kom vi fram till att en skriftlig enkät skulle
vara av värde. Vi ville veta något om lärarnas arbetserfarenhet vid hög-
skolan, deras syn på sin arbetssituation, på grundutbildningen, på stu-
denterna och på utvecklingsmöjligheterna.
I betänkandet ger vi en kortfattad redogörelse för resultaten. Den full-
ständiga redovisningen återfinns i rapporten Högskolans lärare kommer
till tals (UHÄ-rapport 1991:22).
Den bild som i vår enkätundersökning framträder av lärarkåren i den
svenska högskolan är att lärarna trivs bra, är engagerade i sitt arbete, ser
positivt på studenterna och arbetar hårt trots att de är missnöjda med de
materiella villkoren. De skattar friheten, självständigheten och utveck-
lingsmöjligheterna högt. De är intresserade av fortsatt utveckling och
har en mängd förslag till förbättringar. De önskar finna vägar att värna
om kvaliteten i grundutbildningen.
Undervisning och examination
Undervisning och inlärning
Utbildning och undervisning är, för att låna ett uttryck från en norsk
systerutredning, typiska kulturfenomen. De är präglade av sitt kulturel-
la, historiska, sociala och ekonomiska sammanhang; de förändras över
tiden, i takt med att samhället ändras. Det är därför inte möjligt att ge
ett generellt svar på frågan hur ett utbildningssystem bör vara eller hur
undervisning bör bedrivas.
I detta kapitel ges en översiktlig beskrivning av delar av den pedagogi-
ska forskning som har haft inflytande på utvecklingen i Sverige under
de senaste decennierna. Våra slutsatser kan sammanfattas på följande
sätt:
• Varje lärare bör fa möjlighet att ta del av resultaten av det pedago-
giska forsknings- och utvecklingsarbete som ägt rum de senaste de-
cennierna för att kunna utnyttja dem i sin undervisning.
• Som ett led i lärarnas kompetensutveckling bör fackdidaktiskt pro-
jektarbete uppmuntras.
• Högskolorna bör avdela ekonomiska och personella resurser för
pedagogiskt-didaktiskt utvecklingsarbete.
Prop. 1992/93:1
Bilaga 2
104
Undervisningens former
Vi har inte bedömt det som möjligt att göra en total kartläggning och
analys av hur undervisningen faktiskt bedrivs inom alla olika utbild-
ningar på samtliga studieorter i den svenska högskolan i dag. Detta är
närmast en uppgift för en kvalificerad ämnesdidaktisk forskning. Erfa-
renheterna visar att detta kräver en ingående detaljanalys av undervis-
ningsprocessen som bara kan ske för ett område i sänder.
Vi har begränsat oss till en kartläggning av undervisningstätheten
(dvs. antalet undervisningstimmar som erbjuds studenten) i samtliga ut-
bildningar vid alla högskolor. Denna kartläggning har kompletterats
med uppgifter från ett begränsat antal utbildningar om vilka undervis-
ningsformer och gruppstorlekar som förekommer och vilka lärarkate-
gorier som medverkar i undervisningen.
Vår kartläggning av undervisningstätheten i högskolan visar att det
finns stora skillnader i fråga om det lärarstöd som erbjuds studenterna i
olika utbildningar. Våra direktiv ställer frågan huruvida dessa skillna-
der, som ofta är historiskt betingade, fortfarande är befogade. Denna
fråga kommer att diskuteras närmare i ett separat betänkande.
När det gäller formerna för lärarstödet tror vi inte att det är menings-
fullt att söka slå fast några allmängiltiga riktlinjer. Olika utbildningar
har av tradition olika undervisningsformer, och så måste det sannolikt
vara. Och olika kategorier av studenter behöver olika former av lärar-
stöd. Det framgår också av redogörelsen i detta kapitel att variationerna
i undervisningsformer kan vara betydande mellan olika utbildningar.
Våra synpunkter i detta kapitel kan sammanfattas på följande sätt:
• Vi tror inte att det är möjligt att slå fast allmängiltiga riktlinjer för
avvägningen mellan olika undervisningsformer. Men vi vill fram-
hålla att lärarinsatserna, oavsett vad de kallas, alltid skall stödja och
främja studenternas egen aktivitet.
• Med denna utgångspunkt är det önskvärt med en ökad tonvikt på
undervisning i seminarieform.
• En utveckling mot mer individcentrerade former av lärarstöd i
analogi med det engelska universitetssystemets tutorials är enligt
vår uppfattning också nödvändig, särskilt i ett friare studiesystem.
• Professorernas och andra seniora forskares kompetens bör komma
grundutbildningen till godo i större omfattning än vad som sker i
dag.
Erfarenheter av problembaserad inlärning
En undervisningsmetod som ägnas mycket uppmärksamhet i dag är den
som bygger på principen om problembaserad inlärning (PBI). Vi ger en
kort redovisning av erfarenheterna av att planera utbildning med ut-
gångspunkt i denna metod.
Vi anser att problembaserad inlärning har många positiva förtecken.
PBI knyter an till studenternas tidigare kunskaper och färdigheter, upp-
muntrar ett vetenskapligt förhållningssätt och behandlar stoffet i ett me-
Prop. 1992/93:1
Bilaga 2
105
ningsfullt sammanhang. Vidare stimulerar denna uppläggning av stu-
dierna till nyfikenhet, aktivitet, personligt ansvar och kontroll över
egen inlärning. Därmed bidrar den till den personliga utvecklingen.
PBI-metodiken förutsätter vilja till nytänkande hos lärarna. Det be-
hövs också mer förberedelser och handledning från lärarnas sida i jäm-
förelse med konventionell undervisning. Därtill kommer behov av bätt-
re resurser i form av bibliotek, litteratur och lokaler för grupparbete.
Resursbehoven för PBI bör dock inte bedömas enbart i jämförelse med
konventionell undervisning utan i relation till undervisning med sam-
ma grad av måluppfyllelse.
Vi föreslår
• att såväl lokala som centrala utvecklingsresurser fortsatt satsas på
försök med PBI också inom andra områden än vårdutbildningar,
samt
• att dessa försök följs av systematiska utvärderingar som tar fasta på
förändringar i kunskaper, färdigheter och föreställningar hos stu-
denterna.
Examination
Många pedagogiska studier har övertygande visat vilken styrande inver-
kan examinationen har på studierna och inlärningen. För inlärningsre-
sultatet betyder examinationen ofta lika mycket som undervisningen.
Examinationen är också ett av de viktigaste instrumenten för uppfölj-
ning och kontroll av kvaliteten i utbildningen.
Vi refererar i detta kapitel en studie om examinationen som kvalitets-
kontroll i högskolan, som på utredningens uppdrag utarbetats av Åsa
Lindberg-Sand och Berit Askling. Med utgångspunkt bl.a. i denna rap-
port drar vi slutsatsen att den nuvarande uppdelningen i många succes-
siva prov, utan sammanfattande sluttentamen, bör ifrågasättas. Viktigt är
också att examinationsresultaten är jämförbara mellan olika högskoleor-
ter. Vi anser att gemensamma eller samordnade prov bör uppmuntras.
Vi anser vidare att examinationens betydelse som kvalitetskontroll
motiverar att mer än en examinator deltar i examinationen. Ett system
med externa examinatorer skulle enligt vår uppfattning utgöra en faktor
av största betydelse för att säkra kvaliteten och likvärdigheten i svensk
högskoleutbildning.
Vi sammanfattar våra slutsatser och förslag på följande sätt:
• Examinationen, som är en viktig del i kvalitetssäkringen av hög-
skolans utbildning, får inte inskränkas till enbart kontroll av vissa
faktakunskaper. Examinationen skall stå i samklang med det över-
ordnade syftet att främja studenternas självständiga och kritiska för-
hållningssätt till kunskapsstoffet.
• Examinationen bör därför omfatta betydligt större undervisnings-
avsnitt än i dag - om möjligt 20-40 poäng - så att man kan bedö-
ma mer övergripande kunskaper och färdigheter hos studenterna.
Detta utesluter inte deltentamina, eller motsvarande, på mindre
kursavsnitt.
Prop. 1992/93:1
Bilaga 2
106
• Enligt vår uppfattning bör examination av sammanfattande karak-
tär eller omfattande större avsnitt generellt ske under medverkan
av externa examinatorer. Som ett förstahandsmål vill vi föreslå att
varje utbildningsprogram som leder till examen skall omfatta åt-
minstone en sådan examination.
Kvalitet och utvärdering
Kvalitet i högre utbildning
• Högskolans redovisningsansvar
Som samhällsfinansierade institutioner har högskolorna ett självklart re-
dovisningsansvar både vad gäller användningen av resurserna och i frå-
ga om resultatet av verksamheten, kvantitativt och kvalitativt. För forsk-
ningen finns ett väl fungerande system för kvalitetskontroll. Någon mot-
svarighet för grundutbildningens del finns inte i dag. Den svenska hög-
skolan behöver ett ”kvalitetssystem” även för grundutbildningen.
Men två viktiga villkor måste vara uppfyllda om ett utvärderingssy-
stem inte skall få negativa konsekvenser: för det första måste utvärde-
ringen beakta alla aspekter av utbildningen och ta hänsyn till att utbild-
ningen har flera olika mål, och för det andra bör s.k. verksamhetsindi-
katorer inte användas mekaniskt som underlag för beslut av överordna-
de myndigheter utan att de som berörs får tillfälle att ge sin förklaring
till resultaten.
• Kvalitet i högre utbildning
”Kvalitet” i högre utbildning är ett svårfångat begrepp som kan ges oli-
ka innebörd beroende på betraktarens utsiktspunkt. Olika intressenter
har olika - var för sig legitima - krav på utbildningen. Men från vår
synpunkt är studenterna den allra viktigaste intressentgruppen i högsko-
lan. Det är framför allt deras intressen och behov som måste vara vägle-
dande för prioritering och kvalitetsbedömning.
Grundläggande för kvalitetsbedömningen måste därför till slut bli ut-
bildningsresultatets kvalitet - dvs. vad studenten tillägnat sig när utbild-
ningen slutförts. Det är denna kvalitetsaspekt som högskolans intressen-
ter (både studenterna och samhället/arbetslivet) i första hand har anled-
ning att intressera sig för.
• Kvalitetssäkring
Utvecklingen mot en alltmer uttalad mål- och resultatstyrning gör det
nödvändigt att finna adekvata former för att säkra kvaliteten. Kvalitets-
kontrollen måste i allt väsentligt vara en sak för högskolorna själva.
Men det är samtidigt viktigt att samhället kan lita på att högskolorna tar
det fulla ansvaret för kvalitetssäkringen.
Vi pekar i detta kapitel på några mekanismer för kvalitetssäkring,
som vi bedömer som betydelsefulla:
Prop. 1992/93:1
Bilaga 2
107
- Nya kurser eller utbildningsprogram måste utsättas för en kvalitets-
granskning innan de startar.
- En utvärdering av undervisningen från studenternas synpunkt
måste ske kontinuerligt.
- Examinationen är ett grundläggande element i kvalitetskontrollen.
Vi anser, som påpekats i kapitlet om examination i det föregående,
att externa examinatorer bör bli en normal företeelse i den svenska
högskolan. Detta förutsätter sannolikt en övergång till sammanfat-
tande examination på större utbildningsavsnitt än i dag. Vidare är
det angeläget att gemensamma eller samordnade prov utnyttjas of-
tare än nu.
- På den nationella nivån behövs någon form av ämnesbaserade or-
gan för erfarenhetsutbyte, samråd och samordning.
Uppföljning och utvärdering
Resultatuppföljning, kvalitetssäkring och utvärdering bör ses som sam-
verkande delar i ett sammanhängande kvalitetssystem. Uppföljningens
främsta syfte är att ge överblick och kontroll över verksamheten, medan
utvärderingen syftar till att ge underlag för utveckling och förnyelse.
Resultatuppföljningen bygger på den rutinmässiga rapportering som
sker i de årliga verksamhetsberättelserna. De principer för redovisning
av jämförelsetal för högskolornas verksamhet som ges i UHÄ:s verksam-
hetsberättelse för 1989/90 innebär enligt vår uppfattning ett fruktbart
sätt att presentera verksamhetsdata som utgångspunkt för uppföljning
och utvärdering.
Varje utvärdering bör bygga på en självvärdering av dem som lokalt
ansvarar för utbildningen. Till denna självvärdering fogas så en extern
bedömning (”peer review”) som delges de berörda och kan ligga till
grund för utveckling och förändring. Slutligen måste utvärderingen leda
till åtgärder om den skall kunna betraktas som meningsfull.
Varje instans i högskoleorganisationen har ett ansvar för att följa upp
och utvärdera sin verksamhet. På den lokala nivån bör det vara högsko-
lestyrelsen som bär det formella ansvaret för utvärderingen inom den
egna högskolan. Det praktiska utvärderingsarbetet måste dock ske inom
den enskilda institutionen. Ibland måste dock utvärderingen fokuseras
på utbildningsprogrammet (linjen) i stället för institutionen, speciellt
när det gäller sammanhållna, examensinriktade utbildningar.
Det finns också ett behov av utvärderingar på nationell nivå, med in-
ternationella perspektiv. Det bör finnas en långsiktig plan för utvärde-
ringsarbetet under t.ex. en femårsperiod, så att högskolorna har klart
för sig vilka områden som kommer att utvärderas på nationell nivå och
kan anpassa det lokala utvärderingsarbetet därefter.
Utvärdering av kurser
Studenternas bedömning av undervisningen - oftast kallad kursvärde-
ring - kan ge värdefulla indikationer på hur undervisningen fungerar.
Prop. 1992/93:1
Bilaga 2
108
Enbart en studentbedömning klargör dock sällan orsakerna till eventu-
ella brister, och den ger inte heller några garantier för konstruktiva för-
bättringar.
En av lärare och studenter gemensamt genomförd utvärdering av en
kurs kan däremot vara ett kraftfullt instrument för utveckling av kur-
sens och utbildningens kvalitet, studenternas inlärning och lärarnas
kompetens. En sådan utvärdering på basnivån kan betraktas som en av
hörnstenarna i högskolans kvalitetssäkring.
Vi sammanfattar våra slutsatser och förslag i följande punkter:
• Studenternas medverkan skall vara ett naturligt inslag i olika typer
av kursvärdering. I princip skall varje kurs utvärderas. Detta bör
ses som en hörnsten i kvalitetssäkringen av högskolans grundut-
bildning.
• Utredningen föreslår att alla längre kurser successivt skall utvärde-
ras av studenter och lärare tillsammans, och att resultaten skall på-
verka kursens fortsatta uppläggning. Intresset bör fokuseras på ut-
vecklingen av studenternas kunskaper, färdigheter och attityder i
relation till uppställda mål.
• Utvärdering efter avslutad kurs kan sammanfattas och bedömas i
en kursrapport, vilken bl.a. utgör underlag för beslut om föränd-
ringar.
• Ansvaret för att utvärdering kommer till stånd ligger ytterst hos
högskolestyrelsen, även om genomförandet normalt delegeras till
institutionen.
Meritering och kompetensutveckling
Den pedagogiska meriteringen
Den betydelse som meritvärderingspraxis har för grundutbildningens
och lärarrollens status i högskolan kan knappast överskattas. Frågan om
värdering av pedagogiska meriter togs därför upp med förtur i utred-
ningsarbetet, och en preliminär rapport med våra förslag till riktlinjer
och rekommendationer publicerades under hösten 1990 (Pedagogiska
meriter i högskolan, SOU 1990:90).
I kapitlet om den pedagogiska meriteringen refererar vi kort resultatet
av ett par enkäter till högskolorna om värderingen av pedagogiska meri-
ter vid tjänstetillsättning. Vi ger också en del exempel från andra länder
och redogör för några aktuella svenska erfarenheter av metoder för lä-
rarbedömning.
En central fråga är givetvis i vilken mån lärarskickligheten kan bedö-
mas och dokumenteras. Den diskuteras utförligt i detta kapitel med ut-
gångspunkt bl.a. i en av utredningens beställd bakgrundsrapport.
Sammanfattningsvis innebär våra synpunkter följande:
• Vid bedömning av akademiska meriter - i samband med tillsätt-
ning av lärartjänster, vid lönesättning m.m. - skall både vetenskap-
liga och pedagogiska meriter alltid beaktas, om än med olika tyngd
beroende på tjänstens inriktning.
Prop. 1992/93:1
Bilaga 2
109
• En förutsättning för att de pedagogiska meriterna skall kunna be-
aktas mer än vad som hittills skett är att de dokumenteras bättre
och i större omfattning än nu. I första hand är det den sökandes
ansvar att se till att meriterna finns tillräckligt dokumenterade.
• Vi bifogar dels ett förslag till riktlinjer för dokumentation och vär-
dering av pedagogiska meriter, avsett för såväl sökande som tillsätt-
ningsmyndigheter, dels en promemoria med förslag till kriterier
på pedagogisk skicklighet.
• Vi föreslår att kravet på pedagogisk kompetens för behörighet till
lärartjänster skall preciseras i högskoleförordningen. Kravet bör
motsvara den pedagogiska grundutbildning (motsvarande samman-
lagt sex arbetsveckor) som ingår i vårt principprogram för kompe-
tensutveckling för högskolans lärare. För behörighet att antas som
oavlönad docent bör därutöver krävas tio veckors successiv pedago-
gisk utbildning.
• Som underlag för bedömningen av lärarskickligheten bör varje lä-
rare ha rätt att få ett omdöme om sin skicklighet. Detta bör nor-
malt utfärdas av prefekten för den institution där läraren är an-
ställd. Förutsättningarna och formerna för denna bedömning dis-
kuteras utförligt.
Kompetensutveckling för lärare i högskolan
En ständigt aktuell kompetens hos de anställda är helt avgörande för en
organisation som ägnar sig åt kunskapsutveckling. För kvaliteten på
högskolans utbildning är lärarnas kompetensnivå av strategisk betydelse.
När det gäller konkreta förslag begränsar vi diskussionen till den peda-
gogiska kompetensen. Att den vetenskapliga och ämnesmässiga kompe-
tensen skall ligga på högsta möjliga nivå tar vi som en självklarhet.
Vi föreslår ett handlingsprogram för pedagogisk utbildning inom ra-
men för lärarnas tjänstgöring. Programmet har sin tyngdpunkt i utveck-
ling av verksamheten vid den egna institutionen.
• För behörighet som lärare skall krävas genomgång av den första
delen av programmet (6 veckor). Denna del skall kunna vara av-
slutad under det första tjänstgöringsåret.
• För behörighet som docent skall dessutom krävas genomgång av
den andra delen av programmet (10 veckor under 5 år). För samt-
liga lärare skall den andra delen vara en skyldighet inom tjänsten.
• Den tredje delen av programmet (1 vecka per år) skall vara en rät-
tighet för samtliga lärare.
• Varje institution svarar för att dess lärare bereds möjlighet att följa
handlingsprogrammet och att en ”mentor” utses, speciellt för nya
lärare.
• De organ som ansvarar för forskarutbildningen svarar också för att
en grundläggande kurs erbjuds eller krävs inom ramen för forskar-
utbildningen.
• Varje högskola ansvarar för att det finns en basorganisation jämte
driftresurser som stöd åt handlingsprogrammets genomförande.
Prop. 1992/93:1
Bilaga 2
110
Högskolan ansvarar för gemensamma kurser för både lärare och
mentorer, studierektorer och prefekter samt kursledare.
• De kurser som ingår i programmet skall granskas och utvärderas
på i princip samma sätt som annan utbildning i högskolan.
• Förslaget förutsätter ett nationellt samordningsorgan för frågor rö-
rande kompetensutveckling.
Organisation och ledning
Ledning och ansvar i högskolan
Utredningen har tagit initiativ till några analyser av ledningsproblemen
inom universitet och högskolor, som redovisas i detta kapitel.
Vår konklusion är att ledningsfrågorna kommer att få ökande betydel-
se i den decentraliserade högskolan. En utgångspunkt bör vara att hög-
skolan kan karakteriseras som en ”multiprofessionell organisation”, ett
begrepp som myntats i en av rapporterna till utredningen. Högskolor-
nas ledning på olika nivåer måste ta fram värderingar och visioner som
är gemensamma för de olika professionella grupperna. Detta ger syner-
gieffekter och är en förutsättning för att goda ledare skall kunna rekry-
teras.
Högskolornas inre organisation måste få variera beroende på deras
storlek och grad av diversifiering. Det organisatoriska sambandet mellan
utbildning och forskning bör stärkas.
Våra förslag kan sammanfattas på följande sätt:
• Organisationsstrukturen bör ha fyra kärnfunktioner: starka och
självständiga institutioner, en strategiskt sammanhållande högsko-
leledning, vid behov beslutsorgan för utbildning och forskning på
mellannivå samt goda administrativa stödfunktioner.
• Vid särskilt de större högskolorna bör man överväga att inrätta ett
rådgivande akademiskt organ omfattande hela högskolan, som t.ex.
skulle kunna kallas ”akademiskt lärarråd”.
• Varje högskola bör ta ansvaret för ett program för chefsutveckling
- men gärna i regional eller nationell samverkan mellan högsko-
lorna.
Den goda institutionen
I våra direktiv riktas uppmärksamheten särskilt mot institutionernas or-
ganisation och deras funktion som basenheter i högskolans verksamhet.
I utredningsarbetet har därför särskilt intresse ägnats åt institutionsorga-
nisatoriska frågor.
I institutionskapitlet refererar vi en enkät där vi bad högskolorna att
redogöra för den nuvarande institutionsorganisationen och de principer
och överväganden som har legat till grund för denna. Av högskolornas
enkätsvar framgår att utvecklingen på många håll går mot större institu-
tionsenheter. Men samtidigt är det tydligt att man - särskilt inom det
Prop. 1992/93:1
Bilaga 2
111
traditionella universitetsområdet - värnar om ämnesinstitutionen som
organisationsprincip.
En generell översyn av institutionsindelningen i syfte att skapa större,
mer slagkraftiga och stimulerande arbetsmiljöer kan enligt vår mening
vara motiverad. Vi delar här den uppfattning som framfördes i regering-
ens kompletteringsproposition våren 1991. En sådan översyn kommer
emellertid i hög grad att påverkas av vad man har för målsättning och
utgångspunkt. Vi tycker oss skönja två synsätt som leder till vad vi i
brist på bättre termer kallar den ”lämpliga” institutionen och den ”go-
da” institutionen.
Begreppet den ”lämpliga” institutionen skulle vi vilja reservera för
den modell som ur administrativ synpunkt - kanske högskoleledning-
ens - ter sig lämpligast. Det är detta institutionsbegrepp som ligger till
grund för kompletteringspropositionens diskussion om institutionsorga-
nisationen.
Begreppet den ”goda” institutionen vill vi se mera med utgångspunkt
i institutionens inre liv. Det handlar om en intellektuellt stimulerande
miljö för alla som arbetar där och för de studenter som tillfälligt har si-
na studier knutna till den. Att försöka verka för en institution med des-
sa kvaliteter är en väsentlig del av vårt utredningsuppdrag. Förutsätt-
ningarna för den ”goda institutionen” är kanske allra bäst i en enhet
som har någorlunda homogena arbetsuppgifter.
Den administrativt ”lämpliga” institutionen har en viss minimistor-
lek, som bestäms av att decentralisering av ansvar och befogenheter för-
utsätter en viss administrativ kompetens och vissa servicefunktioner
som har att göra med antalet anställda. Den ”goda” institutionen å and-
ra sidan har en viss maximistorlek som bestäms av hur många männi-
skor som kan förenas i solidaritet kring någorlunda homogena arbets-
uppgifter. För båda typerna av institution gäller att en tillräcklig kvali-
tet på den vetenskapliga och pedagogiska miljön förutsätter den samlade
kompetensen hos betydligt fler än en eller två akademiska lärare.
Den slutliga avvägningen mellan de två institutionsbegreppen blir all-
tid en kompromiss, där utöver ovan nämnda faktorer också ingår histo-
riska, psykologiska och lokalmässiga förhållanden. Vi är för vår del helt
övertygade om att det i den slutliga sammanvägningen är faktorer som
talar för den ”goda” institutionen som bör ges störst tyngd.
Vi sammanfattar våra synpunkter på följande sätt:
• Högskolans verksamhet skall äga rum i ämnes- eller ämnesområ-
desbaserade institutioner, där utbildning, forskning och andra ar-
betsuppgifter kan vara gemensamma åligganden och åtaganden.
• En institution bör i regel vara av sådan storlek att en styrelse blir
den naturliga ledningsformen.
• Önskemålet att ha stora, administrativt slagkraftiga institutioner
måste emellertid vägas mot önskemålet att ha institutioner med
homogena arbetsuppgifter.
• Högskoleledningen bör överväga att som alternativ till mycket sto-
ra institutioner inrätta institutionsgrupper.
Prop. 1992/93:1
Bilaga 2
112
• Lokalförsörjningen bör ordnas så att varje institution erhåller väl
sammanhållna lokaler, innefattande utrymme för studenterna.
• En viktig del av ledningsansvaret för en institution är bland annat
att göra målen för verksamheten kända och accepterade av alla
medarbetare.
• Ställföreträdande prefekt är en funktion som bör finnas i större ut-
sträckning än i dag.
• Högskoleledningen bör genomföra personalutvecklingsprogram
med institutionen och dess ledning i fokus.
Resurser for service och utveckling
Pedagogiskt utvecklingsarbete
Enligt vår uppfattning bör primäransvaret för utbildning och undervis-
ning entydigt ligga på den enskilda institutionen, dess ledning, lärare
och studenter. Detta ansvar omfattar även innehållsmässig och pedago-
gisk förnyelse.
Men erfarenheten visar att en förutsättning för förnyelse är att institu-
tionens ledning avsätter definierade resurser, där den viktigaste resurs-
faktorn är tid inom lärarnas tjänstgöring. Vidare ökar sannolikheten för
en högre intensitet i detta arbete, om det centralt inom högskolan finns
kompetens och resurser för initiering av utvecklingsarbete och stöd åt
institutionerna. I detta kapitel diskuterar vi frågan om en funktion för
pedagogiskt utvecklingsarbete inom den enskilda högskolan samt frågan
om resurser på den nationella nivån.
Enligt vår uppfattning är det viktigt att ledningen för varje högskola
engagerar sig för utveckling av undervisningen. Vi anser att varje hög-
skola bör utarbeta ett lokalt pedagogiskt program - eventuellt som en
del i ett samlat utvecklingsprogram för högskolan. Det kan vidare vara
befogat att högskolestyrelsen och rektorsämbetet till sig knyter en grupp
för gemensamma frågor rörande undervisningens kvalitet och utveck-
ling, ett ”pedagogiskt råd” eller liknande. Vi tror också att i princip
vaije högskoleenhet behöver en specialistfunktion för pedagogisk ut-
veckling, som kan ge stimulans och stöd åt institutionernas utvecklings-
arbete och ansvara för vissa gemensamma frågor (bl.a. lärarnas pedago-
giska kompetensutveckling).
Gemensamt för landet behövs också resurser för utveckling och stöd
till nya initiativ. Högskolans grundutbildningsråd, som kom till på ini-
tiativ av utredningen, bör enligt vår uppfattning fortsätta sin verksam-
het, men i fortsättningen som en självständig myndighet.
Bibliotek och information
Frågan om högskolebibliotekens roll för utbildningens kvalitet har ana-
lyserats av en särskild arbetsgrupp. Gruppens rapport En kreativ studie-
miljö - högskolebiblioteket som pedagogisk resurs (SOU 1991:72) -
publicerades i början av hösten 1991. Den diskuterades vid en temakon-
Prop. 1992/93:1
Bilaga 2
113
8 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 1
ferens om högskolebiblioteken i oktober 1991, då även en av Nordinfo
initierad utvärdering av de nordiska forskningsbiblioteken presentera-
des.
Rapporten samt överväganden i anslutning till den nämnda konferen-
sen har gett oss anledning till följande slutsatser och förslag:
• Svenska högskolebibliotek ligger med få undantag under jämförbar
internationell standard. En upprustning är nödvändig, inte minst
vid de nya högskolorna. Regeringen bör ta initiativ till en särskild
översyn av högskolebibliotekens resursbehov. Enligt vad vi erfarit
kommer frågan om högskolornas biblioteksresurser att aktualiseras
även i UHÄ:s verksamhetsberättelse för 1990/91.
• Upprustningen bör kopplas till organisatoriska förändringar samt
en rad rationaliseringsåtgärder, i stort sett enligt de riktlinjer som
dragits upp i Nordinfos utvärdering. Målsättningen för bibliotekens
verksamhet bör vara service till forskare, lärare och studenter sna-
rare än vård av samlingar.
• Högskolans lärare måste i internutbildningen ges bättre förutsätt-
ningar för att kunna utnyttja bibliotek och andra informationskäl-
lor, inte minst i sitt pedagogiska arbete.
• I målen för högskoleutbildning skall ingå att alla studenter måste
ges kunskaper och färdigheter i att använda bibliotek och andra in-
formationskällor, vilket enklast realiseras genom att de tidigt får
arbetsuppgifter, som fordrar detta.
• Studenternas behov av läsplatser och grupprum måste beaktas när
bibliotekslokaler planeras.
• Bibliotekens roll i informationsförsörjningen bör beaktas vid ut-
bildning och vidareutbildning av bibliotekarier.
Datorer i utbildningen
Även om entusiasmen för datorernas potential inom grundutbildningen
kanske ibland varit alltför hög i förhållande till möjligheter och verkli-
ga resultat, synes man nu vara på väg mot en realistisk syn som motive-
rar särskilda satsningar.
För det första måste högskolestuderande i mycket större utsträckning
än i dag lära sig att använda datorn som redskap. Detta kan förbättra
kvaliteten i skrivna rapporter och ökar tillgängligheten av databaser och
litteratur, vilket effektiviserar studierna och ökar studenternas motiva-
tion i utbildningen. Användningen av datorer bör alltså vara ett regul-
järt inslag i utbildningen och i förekommande fall ingå i fordringarna
för godkänd kurs samt i examinationen. Kostnaderna för detta bör be-
aktas när utbildningsanslagen beräknas.
Dessutom måste utarbetande av lämpliga former för datorstöd vid in-
lärning och undervisning självfallet betraktas som pedagogisk merite-
ring för en lärare. Det fordras vidare omfattande utbildningsinsatser för
att stora delar av lärarkåren skall kunna tillgodogöra sig senaste utveck-
lingen inom datortekniken. Särskilt bör framhållas att högskolelärarna i
gemen i Sverige är dåligt utbildade på att använda de tjänster som kan
Prop. 1992/93:1
Bilaga 2
114
förmedlas via datornätverk t ex datorkonferenser och sökning i databa-
ser och bibliotek.
Den engelska modellen med ämnesbaserade centra för utveckling av
datorstöd för utbildningen bör vara tillämplig även i Sverige. Sådana
centra kan dessutom dra nytta av samverkan med sina motsvarigheter i
England. Vi föreslår ett treårigt program med ämnesbaserade utveck-
lingscentra.
Övriga frågor
Vetenskaplig grundkurs m m
Vårt uppdrag innefattar inte frågor om utbildningens innehåll. Ett un-
dantag utgör dock s.k. vetenskaplig grundkurs och motsvarande inslag i
grundutbildningen, som aktualiserats genom ett uttalande av riksdagens
utbildningsutskott och genom initiativ från SFS.
Vi redogör i detta kapitel för den försöksverksamhet och det plane-
ringsarbete som skett i utredningens regi respektive med stöd av utred-
ningens projektmedel. Vi sammanfattar våra överväganden på följande
sätt:
• Alla studenter i examensinriktade utbildningsprogram bör - oav-
sett typen av högskola och utbildning - få en introduktion i veten-
skapshistoria, vetenskapsteori och vetenskaplig metod. Denna in-
troduktion bör också följas upp i den reguljära utbildningen.
• Vid de stora högskolorna, främst universiteten, bör det finnas en
allmän vetenskaplig grundkurs på 20 poäng som del i ett rekom-
menderat utbildningsprogram. En sådan kurs är en god introduk-
tion till högskolestudierna men kan också i sin helhet eller i vissa
delar användas i senare skeden av utbildningen.
• Alla högskoleledningar bör inventera intresset för och behovet av
utbildning för lärare med ansvar för den vetenskapliga introduktio-
nen till studierna.
• Samverkan mellan högskolor och universitet på detta område bör
stimuleras eftersom det råder brist på lärare, studiematerial m.m.
Samarbetet bör syfta till utbyte av idéer och erfarenheter i fråga
om såväl grundkursens innehåll och uppläggning som lärarnas
kompetensutveckling. I det decentraliserade högskolesystemet bör
ansvaret för denna samverkan anförtros någon läroanstalt med stor
erfarenhet inom området. I detta uppdrag kan också ligga ansvaret
att vara databank, dvs. hålla reda på vad som finns av studiemateri-
al och förmedla denna information till övriga högskolor.
Vårdhögskolornas situation
De landstingskommunala vårdhögskolornas speciella situation i det
svenska högskolesystemet uppmärksammades redan i början av vårt ut-
redningsarbete. I februari 1990 publicerade vi en rapport - Vårdhögsko-
lornas situation - från en av utredningen tillsatt arbetsgrupp.
Prop. 1992/93:1
Bilaga 2
115
Vår bedömning är att rapporten i all sin korthet satte fingret på några
av de mest väsentliga olösta problemen inom vårdhögskolorna. Viktigt
var antagligen också att denna del av högskolan - som ibland, inte utan
rätt, kallats ”den osynliga högskolan” - kom i fokus för intresset på ett
tidigt stadium av vårt utredningsarbete.
De slutsatser vi från våra utgångspunkter kan dra av utvecklingen hit-
tills kan sammanfattas på följande sätt:
• Ansatserna till större självständighet för vårdhögskolorna inom
landstingsorganisationen bör fullföljas.
• En närmare och mer systematisk anknytning till universitetens
forskningsorganisation är nödvändig. Framför allt är det på institu-
tionsnivå som samarbetet måste utvecklas.
• Också landstingens egna FoU-resurser bör självfallet ges en organi-
satorisk anknytning till vårdhögskolorna. I detta avseende förefal-
ler utvecklingen gå alltför långsamt.
• Frågan om praktiken i främst sjuksköterskeutbildningen och resur-
serna för handledning i vården är ännu inte löst. Det som framför
allt behövs är att handledarna vid vårdavdelningarna får tillräckligt
utrymme för handledningsuppgifterna inom ramen för sin arbets-
tid. Samtidigt behöver lärarna vid vårdhögskolorna bättre anknyt-
ning till vården, genom växeltjänstgöring eller genom att kombina-
tionstjänster inrättas, i analogi med vad som gäller för lärartjänster
i läkarutbildningen.
• Utbildningen av lärare för vårdhögskolorna bör omorganiseras på
det sätt som föreslagits av UHÄ. Huvuddelen av den utbildning
som skall krävas för lärarbehörighet bör omfatta fördjupningsut-
bildning för magisterexamen i eller med anknytning till lärartjän-
stens karaktärsämne. Denna utbildning bör anordnas i samverkan
mellan vårdhögskolorna och berörda institutioner vid universite-
ten. Den pedagogiska utbildningen bör omfatta 20 poäng. Rege-
ringen bör skyndsamt ta initiativ till en mer ingående utredning
angående utformningen och förläggningen av denna utbildning.
• Våra allmänna synpunkter och förslag beträffande värdering av pe-
dagogiska meriter och bedömning av lärarskicklighet bör givetvis
gälla även inom denna del av högskolan, även om lärarna förblir
kommunalt anställda.
Distansutbildning
Distansutbildningen nämns inte specifikt i våra direktiv. Den nyligen
tillsatta utredningen om distansutbildning kommer sannolikt att be-
handla även högskoleutbildning på distans, även om detta inte från bör-
jan var en primär uppgift för denna utredning.
Från vår synpunkt är distansutbildningen som undervisningsform av
intresse främst därför att den representerar en extremform av det som i
direktiven kallas ”lärarledda självstudier”. Distansundervisningen ställer
vidare speciella krav på studiematerialets utformning och formerna för
student-lärarkontakter. I dessa avseenden har den reguljära högskoleun-
Prop. 1992/93:1
Bilaga 2
116
dervisningen en hel del att lära av erfarenheterna från denna undervis-
ningsform.
Men vi framför också en del principiella synpunkter på distansutbild-
ning på högskolenivå i Sverige, som bör kunna utgöra ett underlag för
distansutbildningsutredningens överväganden om organisationen av
högskoleutbildning på distans.
Det kan konstateras att den svenska, småskaliga modellen har en del
nackdelar - främst i form av bristande samordning och metodutveck-
ling - som borde kunna avhjälpas genom ökad samverkan och viss spe-
cialisering högskolorna emellan.
Våra slutsatser och förslag innebär sammanfattningsvis följande:
• Det finns ett behov av förstärkning och samordning av insatserna
för utveckling av distansutbildning på högskolenivå i Sverige.
• Samordningen bör grundas på en ämnesbaserad ansvarsfördelning
mellan högskolorna.
• Ett nationellt samordningsorgan för distansutbildning bör övervä-
gas.
• Frågan om lämpliga former för samordning och utveckling av hög-
skoleutbildning på distans bör övervägas i distansutbildningsutred-
ningens fortsatta arbete.
Prop. 1992/93:1
Bilaga 2
117
I denna kortfattade sammanfattning har tagits upp remissinstansernas
synpunkter på de viktigaste frågorna. Uppställningen följer i huvudsak
propositionens disposition.
En sammanställning av remissyttrandena i sin helhet har gjorts i de-
partementspromemorian (Ds 1992:52) Yttranden över departementspro-
memorian (Ds 1992:1) Fria universitet och högskolor och betänkandet
(SOU 1992:1) Frihet, Ansvar, Kompetens. I Ds 1992:52 har också sär-
skilda yttranden som inkommit blivit förtecknade.
Yttranden över betänkandena har avgivits av Riksdagens ombudsmän,
Socialvetenskapliga forskningsrådet, Byggnadsstyrelsen, Universitets-
och högskoleämbetet, Utrustningsnämnden för universitet och högsko-
lor, Statens skolverk, Teknikvetenskapliga forskningsrådet, Statskonto-
ret, Riksrevisionsverket, Statistiska centralbyrån, Statens arbetsgivar-
verk, Universitetet i Stockholm, Tekniska högskolan i Stockholm, Ka-
rolinska institutet, Högskolan för lärarutbildning, Danshögskolan, Dra-
matiska institutet, Grafiska institutet och institutet för högre kommuni-
kations- och reklamutbildning, Konstfackskolan, Konsthögskolan, Mu-
sikhögskolan i Stockholm, Operahögskolan i Stockholm, Teaterhögsko-
lan i Stockholm, Universitetet i Uppsala, Högskolan i Eskilstuna/Väster-
ås, Högskolan i Falun/Borlänge, Högskolan i Gävle/Sandviken, Högsko-
lan i Örebro, Universitetet i Linköping, Högskolan i Jönköping, Uni-
versitetet i Lund, Högskolan i Halmstad, Högskolan i Kalmar, Högsko-
lan i Kristianstad, Högskolan i Växjö, Högskolan i Karlskrona/Ronneby,
Universitetet i Göteborg, Chalmers tekniska högskola, Högskolan i Bor-
ås, Högskolan i Karlstad, Högskolan i Skövde, Högskolan i Trollhättan/
Uddevalla, Universitetet i Umeå, Högskolan i Luleå, Högskolan i
Sundsvall/Härnösand, Högskolan i Östersund, Högskoleutbildning på
Gotland, Organisationskommittén för Idrottshögskolan i Stockholm,
Handelshögskolan i Stockholm, Forskningsrådsnämnden, Humanistisk-
samhällsvetenskapliga forskningsrådet, Medicinska forskningsrådet, Na-
turvetenskapliga forskningsrådet, Sveriges Lantbruksuniversitet, Skogs-
och jordbrukets forskningsråd, Landstingen i Stockholms, Uppsala, Sö-
dermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Ble-
kinge, Kristianstads, Malmöhus samt Hallands, Göteborgs och Bohus,
Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs,
Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län, Göteborgs och Bohus vårdhögskoleförbund, Landstingsförbundet,
Kungl. Vetenskapsakademien, Kungl. Vitterhets-, Historie- och Antik-
vitetskademien, Ingenjörsvetenskapsakademien, Sveriges industriför-
bund, Tjänstemännens Centralorganisation, Sveriges Akademikers Cen-
tralorganisation, Landsorganisationen i Sverige, Svenska arbetsgivareför-
eningen, Sveriges Förenade Studentkårer, Sveriges socialdemokratiska
studentförbund, Liberala studentförbundet och Centerns högskoleför-
bund.
Prop. 1992/93:1
Bilaga 3
118
Följande förkortningar har använts i remissammanställningen:
CHF
CTH
DH
FRN
DI
GI/IHR
SS
HB
HE/V
HF/B
HG/S
HH
HJ
HK
HK/R
HKr
HKs
HLS
HLu
HS
HSFR
SS
HS/H
HT/U
HUG
HV
HÖ
HÖs
IH
IVA
JO
Kl
KF
KH
KTH
LSF
LO
MFR
NFR
OH
RRV
SAF
SACO
SAV
SCB
SFS
SJFR
SIF
SLU
SMH
SFR
SSF
TCO
TFR
TH
UG
UHÄ
UL
ULi
US
UU
Centerns högskoleförbund
Chalmers tekniska högskola
Danshögskolan
Forskningsrådsnämnden
Dramatiska institutet
Grafiska institutet och institutet för högre
kommunikations- och reklamutbildning
i
i
i
i
i
i
i
i
i
i
Borås
Eskilstuna/Väs terås
Falun/Borlänge
Gävle/Sandviken
Halmstad
Jönköping
Kalmar
Karlskrona/Ronneby
Kristianstad
Karlstad
för lärarutbildning i Stockholm
i Luleå
i Skövde
Högskolan
Högskolan
Högskolan
Högskolan
Högskolan
Högskolan
Högskolan
Högskolan
Högskolan
Högskolan
Högskolan
Högskolan
Högskolan
Humanistisk-samhällsvetenskapliga forsknings-
rådet
Högskolan i Sundsvall/Härnösand
Högskolan i Trollhättan/Uddevalla
Högskoleutbildning på Gotland
Högskolan i Växjö
Högskolan i Örebro
Högskolan i Östersund
Organisationskommittén för Idrottshögskolan i
Stockholm
Ingenjörsvetenskapsakademien
Riksdagens ombudsmän
Karolinska institutet
Konstfackskolan
Konsthögskolan
Tekniska högskolan i Stockholm
Liberala studentförbundet
Landsorganisationen i Sverige
Medicinska forskningsrådet
Naturvetenskapliga forskningsrådet
Operahögskolan i Stockholm
Riksrevisionsverket
Svenska arbetsgivareföreningen
Sveriges Akademikers Centralorganisation
Statens arbetsgivarverk
Statistiska centralbyrån
Sveriges Förenade Studentkårer
Skogs- och jordbrukets forskningsråd
Sveriges industriförbund
Sveriges Lantbruksuniversitet
Musikhögskolan i Stockholm
Socialvetenskapliga forskningsrådet
Sveriges socialdemokratiska studentförbund
Tjänstemännens Centralorganisation
Teknikvetenskapliga forskningsrådet
Teaterhögskolan i Stockholm
Universitetet i Göteborg
Universitets- och högskoleämbetet
Universitetet i Lund
Universitetet i Linköping
Universitetet i Stockholm
Universitetet i Uppsala
Prop. 1992/93:1
Bilaga 3
119
|
UUH UUm Vitterhetsakademien = |
Utrustningsnämnden för universitet och hög- Prop. 1992/93: J Universitetet i Umeå &a ** Kungl. Vitterhets-, Historie- och Antikvitets- |
|
Remissinstans |
Synpunkt |
SFR, TRF, Svenska akademien, GI/IHR, HLS, HK, HÖ och landstingen
i Malmöhus, Kronobergs, Örebro, Kristianstads, Värmlands, Kalmar,
Hallands samt Stockholms län instämmer i huvudsak i förslagen.
|
SACO |
Tillstyrker förslagen. Betydande resurs- |
|
TCO |
Kritisk till förslagen. Stor brist att för- - Förespråkar statligt huvudmannaskap |
|
LO |
Andelen högskoleutbildade måste öka |
120
|
SAF |
Tillstyrker starkt förslagen, utbildningen Prop. 1992/93:1 |
|
SCB |
Värdefullt om man redan i samband |
|
RRV |
Tillstyrker förslagen. Fortsatt arbete be- |
|
UHÄ |
Instämmer i allt väsentligt. Där avregle- |
121
|
tolkningssvårigheter. Kraven på rättssä- Prop. 1992/93:1 SOU:n tar inte upp hur högskolan som SOU:n. | |
|
SFS |
Instämmer i huvudsak. Vissa förslag sak- Uppdragsutbildningen måste regleras |
|
Älvsborgs läns landsting |
SOU:n borde ha remissbehandlats före |
|
Kopparbergs läns landsting |
Beklagar att den rapport som en grupp |
|
US |
Högskolestyrelsen måste bemyndigas att |
|
UU |
Instämmer i förslagen. Varnar för den Om den allmänna förvaltningsrättens SOU:n är överdrivet kritisk i sin be- |
122
|
Distansutbildning kommer att få Ökad Prop. 1992/93:1 | |
|
UL |
Instämmer i förslagen. Innebörden av |
|
US, UUm, Kl och KTH |
Instämmer i förslagen. SOU:n lägger |
|
HT/U |
Instämmer i förslagen. Svenska högsko- |
|
ULi |
Tillstyrker, men analys saknas av be- |
|
UG |
Instämmer i förslagen i SOU:n. De eko- Utvidgad diskussion behövs om vad den |
123
|
Konsthögskolan |
Instämmer i förslagen. Hänvisar vidare Prop. 1992/93:1 |
|
HV |
Instämmer i förslagen. Påpekar faran för |
|
HKr |
Instämmer. ”Allt som inte uttryckligen |
|
HÖS |
Efterlyser allmänt mer diskussion kring |
|
IH |
Instämmer i att kvalitetsförstärkning be- |
|
FRN |
De grundläggande frågorna (frihet från |
|
Handelshögskolan |
Instämmer. Viktigt att bevara rättssäker- |
124
|
internationella sådana. En skarp natio- Prop. 1992/93:1 | |
|
JO |
Författningsförslagen har tillkommit i |
|
Östergötlands läns landsting |
Instämmer i förslagen (hänvisar till |
|
Västmanlands läns landsting |
Instämmer i förslagen. Effekterna för |
|
Södermanlands läns landsting |
Högskolan skall ha likartad regional |
Västernorrlands läns landsting Samarbetet med den statliga högskolan
och vårdhögskolan i Östersund intensifi-
eras, hälsovård och social omsorg kom-
mer att utgöra en viktig del av ett fram-
tida ”nätverksuniversitet”.
|
Jönköpings läns landsting |
Den landstingskommunala högskole- |
|
Skaraborgs läns landsting |
Instämmer i förslagen. Olyckligt att hu- |
|
Jämtlands läns landsting |
Instämmer i förslagen. Det strategiska |
125
|
ans mellan högskoleenheterna i Öster- Prop. 1992/93:1 | |
|
Malmöhus, Kristianstads och Älvsborgs läns landsting |
Ökad samverkan mellan vårdhögskolor- |
|
Landstingsförbundet |
Högskoleutbildningen skall leva upp till |
|
Göteborgs och Bohus vård- |
PM:ans innehåll och intentioner bör |
|
Socialstyrelsen |
Instämmer i förslagen. Ifrågasätter den |
|
Industriförbundet |
Även om man nu avvecklar onödiga de- |
|
HUG |
Instämmer i förslagen. Anser sig själva |
126
|
Kungl. Vetenskapsakademien |
Instämmer i förslagen, men de nya för- Prop. 1992/93:1 |
|
IVA |
Instämmer i förslagen. Högskolans inre |
|
SAV |
Instämmer i förslagen. Förutsätter ett |
|
SLU |
Instämmer i förslagen. Saknar analys av |
|
Domstolsverket |
Instämmer i förslagen, men de nya för- |
|
Vitterhetsakademien |
Instämmer i förslagen. Upphävande av |
|
DH |
Instämmer i förslagen, men administra- |
|
DI |
Instämmer i förslagen, men kompe- |
|
CTH |
Instämmer i förslagen. Har särskilt in- |
127
|
SMH |
Instämmer i förslagen, men hänsyn tas |
Prop. 1992/93:1 Bilaga 3 |
|
KF |
Efterlyser fortsatta diskussioner. Författ- SOU:n kommer att utgöra en ”pedago- | |
|
HKs |
SOU:n kommer att utgöra en ”pedago- | |
|
HS/H |
Instämmer i förslagen. Obalans råder för SOU:n kräver resurstillskott och det in- | |
|
HE/V |
Instämmer i förslagen, anses dock ej | |
|
HF/B |
Friheten skall också gälla gentemot nä- | |
|
HG/S |
Instämmer i förslagen. Konkurrensen | |
|
HLu |
Instämmer i förslagen. Ibland kan det |
128
|
HJ |
SOU:n kräver stort resurstillskott. Prop. 1992/93:1 Bilaga 3 |
|
HS |
Instämmer i förslagen. Mindre högsko- |
|
HH |
Instämmer i förslagen. Betonar att det är |
|
HK/R |
Föreslår att staten skall ge frihet och an- |
|
SSF |
Instämmer i förslagen. SOU:n tar ej upp jämställdhet t.ex. kvin- |
|
UU, UL, HV och UG |
Understryker vikten av att svensk biblio- |
Gemensamt för utbildning och forskning:
|
TCO |
Fortbildnings- och vidareutbildningsbe- |
|
UL |
Begreppet utvecklingsarbete är otydligt. 129 |
9 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 1
|
UG |
Högskolans uppgifter bör omfatta forsk- Prop. 1992/93:1 |
|
KTH |
Tveksam till att utvecklingsarbete har gi- Ökat utrymme bör ges för fortbildning |
|
Konsthögskolan |
Betonar konstnärlig kvalitet och ”andli- Begreppet konstnärligt utvecklingsarbete |
|
SFS |
Tveksam till utvecklingsarbete som en |
|
CTH |
Utvecklingsarbete kan inte ingå i de tek- |
|
DH |
Utvecklingsarbetet skall syfta till att |
|
NFR |
Uppgifterna bör vara forskning på eget |
|
KF |
Konstnärligt utvecklingsarbete borde in- |
130
|
DI |
Inom det konstnärliga utbildningsområ- Prop. 1992/93:1 |
|
SMH |
Konsten bör nämnas vid sidan av veten- |
|
HLU |
Utbildning bör vila på vetenskaplig eller |
|
Landstingsförbundet |
Riksdag och regering skall ha det ytter- |
Forskning/utvecklingsarbete:
|
HT/U |
Forskning och utvecklingskapacitet är |
|
ULi |
Målen bör uttryckas i volym- och in- |
|
SAF |
Betydelsen av tillämpad forskning och |
|
Västmanlands läns landsting |
Forskning inom omvårdnadsområdet |
|
HB |
Begreppet utvecklingsarbete bör vidgas |
|
SSF |
Högskolan skall inte syssla med utveck- |
131
|
Grundutbildning: |
Prop. 1992/93:1 |
|
LSF |
„ Bilaga 3 Vill ha gemensamma mal för forskning |
|
SSF |
Personlig utveckling, internationell för- |
|
SACO |
Jämställdhet och det internationella per- |
|
ULi |
Målanalys och formuleringsförslag ter |
|
UUm |
Jämställdhet och det internationella per- |
|
CTH |
Utbildningen bör ge möjlighet till per- |
|
Landstingen i Värmlands, |
All utbildning skall främja de studeran- |
|
Hallands läns landsting |
Demokratiskt förhållningssätt, jämställd- |
|
HB |
Yrkesförberedelse bör vara ett mål. |
132
|
Landstingsförbundet |
De yrkesförberedande och personlighets- Prop. 1992/93:1 |
|
HK/R |
Jämställdhet bör skrivas in i högskolela- |
|
LO |
Understryker vikten av ”jämlik och lik- |
|
TCO |
Högskolan bör verka för demokrati, per- |
|
UHÄ |
Internationellt perspektiv och medveten- |
|
SFS |
Bildningen (allmänakademiska studier) Kunskaper och färdigheter som har vun- All grundutbildning skall ha samma |
|
UU |
Jämställdheten bör beaktas. |
|
UL |
Även fortbildning och vidareutbildning |
133
|
Västmanlands läns landsting, |
Internationaliseringsmålet bör kvarstå. Prop. 1992/93:1 Bilaga 3 |
|
KTH |
Utbildningen skall främja den studeran- |
|
Malmöhus läns landsting |
Praktiken och resurser för handledning |
|
GI/IHR |
Ha kvar ”förebereda för yrken och vida- |
|
Kristianstads läns landsting |
Högskolans roll som utbildare och som |
LSF, CHF, SACO, TCO, UU, UUm, HV, HLS och HH efterlyser en
ökad satsning pä studievägledning samt ett tydliggörande av ansvarsför-
delningen mellan högskolor och gymnasieskolor när det gäller studie-
vägledning.
|
UU |
I förordning bör explicit anges att rektor Introduktion till högskolestudierna be- |
|
UG |
Vad som skall ingå i en kursplan skall 134 |
|
US |
Nuvarande förslag till examensordning Prop. 1992/93:1 måste omarbetas/bearbetas. Avskiljande- Bilaga 3 nämnden kan hänskjutas till Överkla- |
|
Kl och HT/U |
Målformuleringarna i examensbeskriv- |
|
SACO |
Specifika mål för utbildningen som |
|
SAF |
Förordar ökat inslag av kvalificerade |
|
Uppsala läns landsting |
Nuvarande förslag till examensbeskriv- |
|
UG |
Begreppen ”ämne” och ”ämnesmässig |
|
UUm |
Frågan om var och när de studerande |
|
CHF |
Studiemedelssystemet leder till snedrek- |
|
SAV |
Examina och examensbenämningarna i |
135
|
CTH |
Information och vägledning till presum- Prop. 1992/93:1 |
|
DH |
Ett examensbevis på engelska skall fin- |
|
HF/B |
I kursplan skall också anges betygsskala, |
|
HK |
Examensbevis skall utfärdas där studen- |
|
Örebro läns landsting |
Högskolan måste ges rimliga förutsätt- |
|
HÖ |
Omfattande information behövs inför |
|
HKs |
Begreppet ”ämne” bör tolkas. |
|
HK/R |
Olika längd och djup i studierna bör |
|
SSF |
Informationsansvaret skall flyttas från |
Generella examina:
|
LSF |
Högskoleexamen skall vara minst 80 p |
136
|
SSF |
Vetenskaplig grundkurs krav för kandi- Prop. 1992/93:1 |
|
UHÄ |
Avstyrker förslag om högskoleexamen; |
|
SACO |
Magisterexamen skall avslutas med ett |
|
TCO |
Lärarutbildningar som omfattar minst |
|
SFS |
Magisterexamen far inte innebära att fär- |
|
UU, UUm, US och UL |
Avstyrker att högskoleexamen införs. |
|
ULi |
Högskoleexamen kräver minst 80 p, i |
|
Västernorrlands läns lands- |
Högskoleexamen bör innehålla 80 p. |
|
UG |
Högskoleexamen skall endast utfärdas ef- |
137
|
IH |
Ämnet idrott skall utvecklas till 60 p ni- Prop. 1992/93:1 |
|
Svenska Akademien och HKs |
Otillfredsställande att en av examensty- |
|
CHF |
Kandidatexamen bör bestå av minst 140 |
|
DH |
Vill ha en minst fyraårig utbildning som |
|
KF |
Avvisar både benämningen ”högskole- |
|
HK |
Föreslår ekonomie kandidat och ekono- |
Yrkesexamina:
|
LFS |
Kräver akademisk nivå och behörighet |
|
UHÄ |
Målformuleringarna behöver bearbetas. |
|
SFS |
Teologie kandidatexamen och yrkestek- Arbetsterapeutexamen skall införas. Det |
138
|
nas JURISTEXAMEN. En översättning Prop. 1992/93:1 Förslag måste snarast lämnas på de yr- | |
|
SACO |
Arbetsterapeut-, dietist-, bibliotekarie- |
|
TCO |
Yrkesexamina föreslås för sociala om- |
|
SAF |
Det anses vara en fördel för näringslivet |
|
Malmöhus läns landsting |
Hörselvårdsassistent-, laboratorieassi- stent- och arbetsterapeutexamen före- |
|
Älvsborgs och Värmlands |
Sociala omsorgslinjen och laboratorieas- |
|
Kopparbergs läns landsting |
Yrkesexamina föreslås för sociala om- |
|
Kronobergs läns landsting |
Yrkesexamina föreslås för sociala om- |
|
UU |
Ifrågasätter socionomexamen. Förordar Överarbetning behövs för större likfor- |
139
|
mensbeskrivningarna, bl.a. i fråga om |
Prop. 1992/93:1 Bilaga 3 | |
|
UL |
Målformuleringarna skall på nytt remit- | |
|
UG |
Konservator-, journalist- och dietistexa- | |
|
UUm |
Miljö- och hälsoskyddsexamen, bibliote- | |
|
ULi |
Målformuleringarna bör remitteras på | |
|
Kl |
Laboratorieassistent- och arbetsterapeut- | |
|
HKr |
För ingenjörsexamen 120 p föreslås be- | |
|
HV |
Ingenjörsexamen 120 p och ekonomexa- | |
|
KTH |
Examensbeskrivningarna för civilingen- Driftteknikerexamen 60 p och 120 p fö- | |
|
Västmanlands läns landsting |
Kravet på något års yrkesverksamhet för Sociala omsorgslinjen och laboratorieas- | |
|
Västerbottens läns landsting |
Examensbeskrivningarna bör förändras. |
140
|
långt lärande, kritiskt tänkande och del- Prop. 1992/93:1 | |
|
Örebro läns landsting |
I målen för yrkesexamina tas inte upp |
|
Kalmar läns landsting |
Examensbeskrivningarna bör förändras. |
|
Skaraborgs läns landsting |
Examensbeskrivningarna bör förändras. |
|
Stockholms läns landsting |
Samtliga vårdhögskoleutbildningar bör |
Västernorrlands läns landsting Distriktssköterskeutbildningen och alla
påbyggnadsutbildningar bör leda till en
yrkesexamen.
|
Gävleborgs läns landsting |
Tandhygienistexamen och sociala om- |
|
Landstingsförbundet |
Arbetsterapeutexamen föreslås. Beskriv- |
SLU
Norbottens läns landsting
Naturligt att utbildningarna även fort-
sättningsvis organiseras i program som
leder till yrkesexamina.
Samtliga medellånga vårdutbildningar
har karaktär av yrkesexamen och bör
benämnas som sådana, t.ex. arbetsterape-
ututbildningen.
141
|
Jämtlands läns landsting |
Målet för sjuksköterskeexamen skall va- Prop. 1992/93:1 |
|
Blekinge läns landsting |
Laboratorieassistentlinjen bör bli treårig |
|
Domstolsverket |
Avstyrker examensbeskrivningen för ju- |
|
Socialstyrelsen |
Yrkesexamen bör finnas för alla väl defi- |
|
IVA och HJ |
Ekonomexamen föreslås. |
|
CTH |
Examensbeskrivningarna återspeglar in- |
|
DH |
Koreograf- och mimutbildningarna är |
|
KF |
Magisterexamen på linjen för inred- |
142
HE/V
Ingenjörsexamen 100-120 p föreslås.
Prop. 1992/93:1
Bilaga 3
Examensrätt:
SSF, UHÄ, FRN, CHF, HT/U, HÖs, HB, HKs, HS/H, HE/V, HK/R,
HG/S, HF/B, HH, HS, HK, HJ samt landstingen i Kronobergs, Väster-
norrlands och Norrbottens län anser att magisterexamensrätt bör ges till
samtliga högskolor, under förutsättning att tillräcklig kompetens och
aktiv forskning finns vid högskolan.
TCO, UHÄ, SFS, Landstingsförbundet samt landstingen i Västman-
lands, Gävleborgs, Hallands, Skaraborgs, Västernorrlands och Norrbot-
tens län anser att de landstingskommunala högskolorna bör ha exa-
mensrätt för kandidatexamen.
Landstingen i Älvsborgs, Malmöhus, Örebro, Uppsala, Kristianstads,
Södermanlands, Värmlands, Jönköpings, Kalmar, Stockholms och Jämt-
lands län anser att de landstingskommunala vårdhögskolorna bör ha
examensrätt för både kandidat- och magisterexamen.
|
LSF |
Anser att omprövning av examensrätten |
|
SACO |
Öppnare inställning ifråga om rätten att |
|
UU |
Universitet och högskolor som ges sepa- |
|
UG |
Teologexamen skall ges vid UG. |
|
Kl |
Kompetensutveckling av de kommunala Kl bör ha examinationsrätt för både |
|
GI/IHR |
Bör få magisterexamen eftersom de har 143 |
|
HKr |
Magisterexamen också till högskolor, Prop. 1992/93:1 |
|
HÖ |
HÖ bör få rätten att utdela magisterexa- |
|
Industriförbundet |
Ifrågasätter om ens kandidatexamen bör |
Övergångsbestämmelser:
HLS, KF, SSF, HÖ, DH och Värmlands läns landsting betonar att över-
gångsbestämmelserna måste gälla en längre tid.
|
UHÄ |
Måste vara väl genomarbetade för dem |
Övriga regler:
Tillgodoräknande av studier:
|
UL |
Tillgodoräknande skall vara generöst, |
|
UHÄ |
Examensbeviset skall kunna godkännas |
|
HB |
Vid övergång till magisterutbildning vid |
|
HKr |
Förutsätter att de lokala enheterna är |
144
Provtillfällen:
LSF, TCO, SACO, SFS, US, HKr, HV, NFR, CHF, GF/B, HK, HS, HJ,
HÖ, HKs samt SSF avstyrker att rätten till förnyade provtillfällen be-
gränsas till fyra. Flera av dessa remissinstanser anser att studenter skall
författningsmässigt garanteras rätten att få en ny examinator efter två
examinationstillfällen.
UU, UG, UUm, Kl, HLS, HH, KF och landstingen i Västerbottens,
Västernorrlands samt Hallands län tillstyrker att rätten till provtillfällen
begränsas till fyra. De flesta av dessa remissinstanser anser dessutom att
en student inte bör få genomgå förnyad praktik flera gånger.
UL, ULi och HLu anser att reglering av antalet tentamenstillfällen är
en onödig detaljreglering.
Prop. 1992/93:1
Bilaga 3
|
UHÄ |
Det bör finnas en rätt för högskolan att |
|
HÖs |
Det är bra med en övre gräns för antalet |
|
Kopparbergs läns landsting |
Förnyat prov högst 3 gånger. |
Allmänna synpunkter:
SFS, HÖs, UL, UG, LSF samt JO anser att möjlighet att överklaga loka-
la antagningsbeslut bör finnas kvar.
|
LO |
EG betonar yrkeserfarenhet som behö- |
|
UHÄ |
Stora informationsproblem. Viktigt att |
|
SFS |
Förordar fritt tillträde för alla behöriga |
145
10 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 1
|
möjligheter att komplettera genom olika Prop. 1992/93:1 | |
|
UU |
Antagningsbeslut skall kunna överkla- |
|
Skolverket |
Den kommunala vuxenutbildningen |
|
CHF |
Beslut om behörighet och urval bör vara |
|
UG |
Lokal antagning kräver ökade lokala re- |
|
HLS och UL |
Att överklaga lokala antagningsbeslut |
Behörighet:
Allmän behörighet:
HB, HG/S, HJ, HS/H, HLu samt landstingen i Västerbottens och Jönkö-
pings län är tveksamma till om behörighetsregeln för s.k. 25:4-or skall
tas bort.
HUG, HLS, DH, HF/B, HH, HÖ, HKs, HK/R, HE/V, HK, UG, UUm,
ULi, HT/U, HV, HÖs, HKr, SSF, LO, SFS, Landstingsförbundet samt
landstingen i Sörmlands, Norrbottens, Gävleborgs, Norrlands, Hallands,
Örebro, Skaraborgs, Göteborgs och Bohus samt Koppparbergs län är
eniga om att den s.k. 25:4-regeln bör behållas.
|
LSF |
Möjligheten att komplettera blir viktig |
|
UHÄ |
Sökande med utländsk utbildning bör |
146
|
ska 2) för dessa. Förslagen säger inget Prop. 1992/93:1 om krav på engelska för dessa sökande. Bilaga 3 | |
|
US |
Bestämmelserna om allmän behörighet |
|
ULi |
Det bör klargöras att om annat språk än |
|
Konsthögskolan |
3-årigt gymnasium som behörighetskrav |
|
SFS |
Både kortare och längre arbetslivserfa- |
Särskild behörighet:
|
LO |
Reglerna bör ses över och vara få. |
|
HKr |
Lärare skall uppfylla samma krav för |
|
KTH |
Betyget tre skall gälla. |
|
Gävleborgs läns landsting |
Bör vara reglerad när det gäller yrkes- |
|
Jämtlands läns landsting |
Under en övergångsperiod skall enhetli- |
|
Norrbottens läns landsting |
Utbildningsprogram som leder till yrkes- |
147
|
Socialstyrelsen |
Krav för tillträde till påbyggnadsutbild- Prop. 1992/93:1 |
Urval:
|
LSF |
Poängförtur skall kunna användas. |
|
UHÄ |
Tveksamt om det i bestämmelserna för |
|
SAF, KTH och HE/V |
Reglerna beträffande urval och antag- |
|
UL |
Intervjuer och arbetsprover bör betonas. |
|
US, UG och UHÄ |
Urval skall kunna ske efter intervju. |
|
ULi |
Intervjuer och arbetsprover bör betonas. |
|
KTH |
Viktning av betyg och tillgodoräknande |
LSF, HE/V, HJ, HH, UU, UL, Avstyrker att endast medelvärdet av be-
|
US och ULi |
tygen skall kunna användas vid urval; |
Högskoleprovet:
|
UG, HH och SSF |
Högskoleprovets giltighetstid bör för- |
|
UHÄ |
Högskoleprovet bör vara giltigt i 4 år. |
|
UUm och UU |
Giltighetstiden för högskoleprovet bör |
148
Samordning av antagningen: Prop. 1992/93:1
Bilaga 3
TCO, SACO, UG, HT/U, HUG, SLU, HJ, HH, HS/H och HO anser att
en central servicemyndighet för samverkan och samråd för antagning
till de längre studieprogrammen bör finnas.
Landstingen i Älvsborgs, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs, Väst-
manlands, Hallands, Skaraborgs och Norrbottens län samt landstingsför-
bundet anser att landstingsförbundets antagningsnämnd (LFA) skall
sköta antagningen till de examensgivande utbildningarna inom vårdom-
rådet.
|
LSF |
En centralt producerad broschyr som |
|
SSF |
Staten har ansvar för att sammanställa |
|
UHÄ |
Samordning behövs för de sökandes |
|
SFS |
Informationen till blivande studenter |
|
KTH och HK/R |
Centralt datorsystem skall förteckna de |
|
Kl |
Nationell serviceenhet skall sköta sam- |
|
Statskontoret |
En form av central ”clearing” bör finnas |
|
Skolverket |
Ett centralt och lättöverskådligt informa- |
149
|
information om högskolestudier och de |
Prop. 1992/93:1 Bilaga 3 | |
|
CTH |
En frivillig samordning mellan de tekni- | |
|
HLS samt Sörmlands och Väs- |
Ingen anledning att ändra på nuvarande | |
|
HK |
Överväger en administrativ samordning | |
|
Kalmar läns landsting |
Lokal antagning kräver stort resurstill- | |
|
5 Forskarutbildning | ||
|
LSF |
För forskarutbildning skall ges fyra års | |
|
SSF |
Vid resurstilldelning skall fler högskolor | |
|
SCB |
Med ett mål att fördubbla examinatio- | |
|
UHÄ |
Följande frågor saknar reglering: möjlig- | |
|
SFS |
Rätten till handledning för doktorander |
150
|
LO |
Antagning till forskarutbildning bör ej Prop. 1992/93:1 |
|
UU |
Dagens skrivning i högskoleförordning- Möjlighet till deltid för doktorandtjäns- |
|
UL |
Högskolestyrelsen skall avgöra hur an- En slagkraftig forskningsanknytning för |
|
US |
Forskarstuderande som kan erbjudas Det skall finnas möjlighet att kräva viss |
|
ULi |
Huvudopponenten skall skriftligen sam- |
151
|
nämndens protokoll. Pedagogisk utbild- Prop. 1992/93:1 | |
|
Kl |
Kravet på allmän behörighet till forskar- |
|
KTH |
Fil.lic.-examen bör vara kvar; skall avse |
|
Älvsborgs, Kopparbergs, |
Vårdhögskolornas anknytning till uni- |
|
SFR |
Det bör ej finnas en absolut gräns mel- |
|
Kronobergs, Västmanlands, |
Forskningsresurser bör vara tillgängliga |
|
HV |
Avskaffa fil.lic.-examen; om magister in- |
|
HÖs |
Måste bli tillåtet att bedriva forskarut- |
152
|
HKr |
Rätt till fyra års handledning eller mot- Prop. 1992/93:1 |
|
Statskontoret |
Problemet med dålig efterfrågan på fors- Universitet och högskolor som har fasta |
|
TFR |
Betygsnämnden kan avge ett skriftligt |
|
IVA |
Forskarutbildning ersätts med ordet |
|
Industriförbundet |
Koncentration av forskningen till färre Det bör finnas formella möjligheter att |
153
|
för andra än opponenter och betygs- Prop. 1992/93:1 | |
|
CHF |
HV, HKs, HÖ, HS/H och HÖs skall ut- |
|
Jämtlands läns landsting |
Nätverksorganisationen bör förses med |
|
Västerbottens läns landsting |
Vårdhögskolorna på universitetsorterna |
|
Gävleborgs läns landsting |
Högskoleförordningen skall reglera hur skall se ut och vilken fakultetstillhörig- |
|
CTH |
Högskolelagen skall säkerställa licentiat- |
|
HB |
Behörighet till forskarbutbildning bör |
|
HUG |
Forskningsanknytning behövs då HUG |
|
HLS |
Bör få en egen fakultet. |
154
|
TH |
Ett starkare samband mellan grundut- Prop. 1992/93:1 |
|
HF/B |
Forskarutbildning är en fundamental |
|
HG/S |
Forskningsverksamhet som bedrivs vid |
|
HS/H |
Konkurrens på lika villkor förutsätter |
Principer fijr reglering av lärar- och doktorandtjänster:
|
LSF |
Antalet tjänster måste ökas för att försla- |
|
SSF |
Professurer skall inrättas centralt och |
|
US och ULi |
Lagen om anställningsskydd (LOA) le- |
|
Arbetsdomstolen |
I 4 kap. 4 § i högskolelagen skall ordet |
|
SFS |
Professorn bör vara oavsättlig. Tillsätt- 155 |
|
HV, HÖs och KTH |
Högskolestyrelsen skall själva få bestäm- Prop. 1992/93:1 |
|
Kopparbergs och Hallands |
Tjänstekonstruktionen vid vårdhögsko- |
|
Stockholms läns landsting |
Vid inrättande av en tjänst som profes- |
|
Handelshögskolan |
Viktigt att det finns karriärmöjligheter |
|
Statskontoret |
Många av forskarna finansieras av exter- |
|
UHÄ |
Alla regler om högskolans tjänsteorgani- Det bör ankomma på prefekten att avgö- |
156
|
SFS |
Docentexamen bör införas. En person Prop. 1992/93:1 |
|
SACO |
Tjänster som utländsk lektor, nordisk Ökad personalrörlighet är viktigt, lik- |
|
TCO |
Adjungerad högskolelektor skall förord- |
|
HSFR |
Rådsprofessurerna stödjer forskningsut- |
|
SFR |
Rörligheten inom systemet skulle garan- |
|
UL och ULi |
Tidsbegränsade tjänster måste behållas. |
|
KTH |
För att inom forskarassistenttjänsterna |
|
NFR |
Rådet önskar samma rätt som högskole- |
157
|
tjänst bör utökas till maximalt sex år; Prop. 1992/93:1 | |
|
IVA |
Det reella ämnesinnehållet för en tillsatt |
|
Västmanlands läns landsting |
Handledningen under praktikperioden |
Västernorrlands läns landsting Lärarutbildningskravet bör vara kvar för
vårdhögskolans lärare och även införas i
den statliga högskolan.
Sörmlands läns landsting
Landstingsförbundet och
Jönköpings läns landsting
Lärartjänsterna bör tillsättas av rektor.
Epitetet Kommunal bör tas bort för hög-
skolelektorer som tjänstgör vid vårdhög-
skola.
|
CTH |
Det är tillräckligt att ramar avseende be- |
|
Kl |
Högskolelektorer skall kunna förenas |
HB
Konstnärliga professorstjänster skall
kunna inrättas vid mindre och medelsto-
158
|
ra högskolor (med sex års förordnande- Prop. 1992/93:1 | |
|
SLU |
Endast professorstjänsterna bör regleras. |
|
HJ, HÖ, SAV och HKs |
Professorer skall ha samma anställnings- |
|
HKs |
Oklart om vilket organ som skall besluta |
|
DH, KF och HLu |
Professor bör få kallas till tjänst. |
|
HK/R |
Tillsättningen av doktorand- och lek- |
|
HLS |
Avstyrker att tjänst som professor endast |
|
Älvsborgs läns landsting |
Det vore bra att tillskapa kombinations- |
Behörighetsvillkor m.m. för lärartjänster:
|
HÖs |
Forskning (50 %) skall ingå i alla hög- |
|
UG |
Bestämmelserna bör kompletteras med |
|
FRN |
Förmåga att informera om forskning |
Pedagogisk utbildning som krav:
|
SACO |
Varmt tillstyrkande. Grundutbildnings- |
159
|
TCO |
Lärare inom kommunala högskolan bör Prop. 1992/93:1 |
|
LO |
Även krav på forskningsförmedlande |
|
SSF |
Pedagogisk kurs om 20 p krävs för lärar- |
|
UHÄ |
En särskild pedagogisk kompetens kom- |
|
SFS |
Alla lärare skall genomgå en 20 veckors |
|
KTH |
Ett pedagogiskt minimikrav bör skrivas |
|
KTH, UL, CTH och HKs |
Bör vara lika naturligt att skaffa sig pe- |
|
UU |
Tre veckors centralt arrangerad pedago- |
160
|
förlagda till institutionsnivå. PBI bör ut- Prop. 1992/93:1 vecklas. Bilaga 3 | |
|
UUm |
Positiva till sexveckorsutbildning, men |
|
Kl |
Kravet på pedagogisk kompetens för be- |
|
Malmöhus läns landsting |
Kräver omfattande kompetensutveckling |
|
Örebro läns landsting |
För vårdlärarutbildning förordas 40 p |
|
GI/IHR |
Pedagogiska meriter och kompetensut- |
|
HÖs |
Den enskilde läraren måste själv se till |
|
Konsthögskolan |
Pedagogisk utbildning är välmotiverad. |
|
Västerbottens, Jönköpings, |
Vårdhögskolornas lärare har bra pedago- |
|
Kalmar läns landsting |
Egen utveckling för lärarna genom ökad |
|
Kungl. vetenskapsakademien |
Enbart undervisande lektorer vore |
161
11 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 1
|
CHF |
Förordar 10 veckors pedagogisk utbild- Prop. 1992/93:1 ning, vilken bör ingå i forskarutbild- Bilaga 3 Varje högskola bör svara för sitt eget |
|
HLS, HG/S, LSF och Stock- |
Tillstyrker. |
|
DH och TH |
Hög konstnärlig och pedagogisk skick- |
|
HE/V |
Tillstyrker, utbildningen skall genomgås |
|
HS/H |
Inte tillräcklig. Berör inte pedagogiska |
|
HK |
Tillstyrker 6 veckor för lektorer, ingen |
|
HLu |
Behovet av ämnesmässig kompetensut- |
Avskaffande av tjänsten som högskoleadjunkt:
|
UHÄ, TCO, HK och KF |
Orealistiskt och ogenomtänkt förslag. |
|
SACO |
Högskoleadjunkterna bör ges realistiska |
|
SAF |
Kvalificerad innebär inte nödvändigtvis |
162
|
SFS och CHF UL |
Stöder förslaget. Finns behov av högskoleadjunkter, t.ex. |
Prop. 1992/93:1 Bilaga 3 |
|
UG |
Högskoleadjunkter bör behållas, eventu- | |
|
US |
Högskoleadjunkter bör behållas, bl.a. för | |
|
ULi |
Adjunkter som anställs i fortsättningen | |
|
LFS, Kl, HKr, HV, Lands- |
Anser att högskoleadjunkttjänsterna bör | |
|
HT/U, HE/V, GI/IHR, OH |
Högskoleadjunkt eller annan typ av | |
|
SMH |
Analys måste göras av vilken undervis- | |
|
HH, HÖ, DI, HG/S, HS/H, |
För avveckling krävs resurser för dem | |
|
Gävleborgs och Västernorr- |
Skall finnas kvar; krav på magisternivå | |
|
CTH |
En del av undervisningen måste ges av | |
|
HB, SLU, HJ, DH och SAV |
Avstyrker; anses vara resursslöseri samt |
163
|
Industriförbundet |
Detta behöver ej detaljregleras. Prop. 1992/93:1 Bilaga 3 |
|
Domstolsverket |
Ser gärna att gruppen s.k. praktiker ut- |
|
HLu |
Avstyrker, licentiatexamen kan vara |
Tillsättning av vissa tjänster:
|
SSF |
Samtliga praktikhandledare skall ge- |
|
LO och UUm |
Tillsättningen skall ske snabbt, får ej |
|
SAF |
Rekryteringsförfarandet av professorer |
UU, US, UL, HG/S, HKs, HÖs Tjänsten som oavlönad docent bör kvar-
|
och Vitterhetsakademien |
stå. |
|
UL |
Föreskrifter om tidsbegränsade tjänster |
|
UG och Kl |
En person skall kunna kallas till profes- |
|
UUm, ULi, US, HKs, KTH |
Föreskrifter om tidsbegränsade tjänster |
|
Konsthögskolan |
Professorer skall tillsättas för bestämd |
|
UHÄ |
Även tjänster som tekniskt administrati- |
|
SFS |
Möjligheten för doktorander att överkla- |
164
|
HSFR |
Docenttjänsten har betydelse som incita- Prop. 1992/93:1 |
|
OH |
Sångpedagoger är timanställda. Tjänsten |
|
DI |
Samtliga lärartjänster inom det konst- |
|
MFR |
Föreslår att rådsfinansierade högskole- |
|
TFR |
Lärarpersonalen bör vara finansierad av |
|
SAV |
Tveksamma till förslagen att helt avskaf- |
|
HE/V |
Mindre och medelstora högskolor skall |
165
Bilaga 3
Ledningsprinciper:
SFS, SSF, UL, HÖs, SAV och Prefekten skall inte behöva vara profes-
|
CHF |
sor. |
|
UHÄ |
En mångfald är en förutsättning för en |
|
SFS |
Den lokala friheten att organisera hög- Institutionsstyrelserna skall innehålla |
|
LO och SACO |
Högskolestyrelsen skall ha bred sam- |
|
TCO |
Blandning av en hierarkisk och kollegial |
|
SSF |
Förordar en demokratisk struktur. Hög- |
166
|
den vill ha mellan högskolestyrelsen och Prop. 1992/93:1 | |
|
SAF |
Förordar en mera företagsliknande led- |
|
FRN |
Stärkande av rektor och styrelse till- |
|
HSFR |
En effektivare ledningsorganisation be- |
|
KTH |
Högskolan måste ha samma frihet att be- |
|
UU |
Högskolestyrelsen skall innehålla all- |
167
|
ver det. Vem som skall förordnas som Prop. 1992/93:1 | |
|
UL |
Nuvarande ordning skall behållas, men |
|
UG |
Kraven på samhällsinflytande och inre |
|
US |
I högskoleförordningen skall anges att |
|
ULi, HB, HK, KF och HG/S |
Bibehållande av dagens korporativa led- |
|
UUm |
Nuvarande form för utseende av högsko- |
|
IH |
Studerande måste tillförsäkras inflytan- |
|
HKr |
Om styrelsen skall ges heltäckande re- |
168
|
tionen. Lärare, studerande och allmän Prop. 1992/93:1 | |
|
HT/U |
I styrelsen skall ingå allmänrepresentan- |
|
HV |
Kollegiala modellen förordas. Högsko- |
|
HÖs |
Kollegiala modellen förordas. Kompe- |
|
Handelshögskolan |
Rektor skall utses av styrelsen. De admi- |
|
Statskontoret |
Högskolestyrelsen kommer att ställas in- Beslut om ansvarsfördelningen mellan |
|
CTH |
Regeringen bör överlåta på högskolesty- |
169
|
som lärare och externa företrädare. För- Prop. 1992/93:1 | |
|
Svenska Akademien och HKs |
Kollegiala modellen grundläggande för |
|
IVA |
Rektor skall inte vara styrelsens ordfö- |
|
HE/V |
Förordar en kombination av de två yt- |
|
DI |
Möjligheten att ha en extern ordförande |
|
HLu |
Den kollegiala modellen bör säkerställas |
|
HS |
Förordar blandad managementinriktad |
|
CHF |
Inflytandet för studenter, lärare och fö- |
170
|
ningen. Institutionen skall styras av en |
Prop. 1992/93:1 Bilaga 3 | |
|
HH |
Styrelsen skall ha rätt att fritt utforma | |
|
HÖ |
Ledningsfilosofin bör diskuteras mer | |
|
Kalmar läns landsting |
Styrelseformerna för vårdhögskolan bör | |
|
Industriförbundet |
Dagens valmekanismer och traditioner | |
|
LFS |
Studeranderepresentanter (och dokto- | |
|
Göteborgs och Bohus läns |
Avskaffande av linjenämndsystemet le- | |
|
UU |
Dekaner och ledamöter i fakultetsnämn- | |
|
ULi |
Beslut om den lokala organisationen bör |
171
|
Kl |
Högskolorna bör själva utforma det kon- Prop. 1992/93:1 |
|
KTH |
Olika högskolor och fakulteter har olika |
|
HKr, HT/U och HV |
Om fakultetsnämnerna ges ansvar för |
|
Konsthögskolan |
Rektor beslutar på förslag av tjänsteför- |
|
NFR |
Det är av största vikt att vetenskapligt |
|
Kungl. vetenskapsakademien |
Högskolestyrelsens majoritet skall häm- |
|
Värmlands läns landsting |
Vid de förhållandevis små vårdhögsko- |
|
Hallands läns landsting |
Frågan om styrelsernas placering i den |
172
någon avgörande betydelse för vårdhög-
skolornas verksamhet.
Prop. 1992/93:1
Bilaga 3
Västernorrlands läns landsting Med den helt politiskt tillsatta styrelse
som vårdhögskolorna har haft har linje-
nämnderna inneburit en möjlighet för
avnämare och verksamhetsföreträdare
att få ett visst inflytande över utbildning-
en. I samband med översynen av styr-
och ledningsfunktionerna för vårdhög-
skolorna är det rimligt att avskaffa linje-
nämnderna.
Blekinge läns landsting
HB
Landstingsstyrelsen utgör den enda sty-
relsen för driften och är tillika högsko-
lestyrelsen, vilket innebär att högskole-
frågorna ges samma dignitet som övriga
frågor. Behovet av att inrätta en särskild
högskolestyrelse bortfaller därmed.
Styrelsen bör själv avgöra vilka tjänstety-
per som bör finnas. Eventuellt bör tjänst
som professor och högskolelektor regle-
ras.
SLU
Landstingsförbundet
HLS
Styrelsen för SLU skall förordnas av re-
geringen. Nuvarande modell fungerar
väl. Förvaltningschefer bör ha 6-årspe-
rioder. Fakulteterna skall ej regleras i la-
gen.
Anser att företrädare för allmänintressen
är viktigt. ”1 fakultetsnämnden skall
minst en ledamot representera mindre
och medelstora högskolor respektive
vårdhögskola”.
Nuvarande modellen med val av företrä-
dare för lärare i nämnder och styrelser
skall bibehållas. Högskolestyrelsen bör
även i framtiden bestå av lärare, stude-
rande och personer utanför högskolan.
DH
Linjenämnd eller annat särskilt organ
för grundutbildningen har inte funnits
vid DH, men kommer att inrättas.
173
|
SMH |
SMH avser att avskaffa linjesystem och Prop. 1992/93:1 |
|
HF/B |
Det är risk för gymnasifiering av de Prefekt och institutionsstyrelse bör utses |
|
HS/H |
Högskolan bör ha största möjliga frihet |
|
HKs |
Fakultetsnivån anses vara alltför regle- |
|
HK/R |
Studentrepresentation bör regleras i hög- |
|
GI/IHR, KH, HK/R, HÖs, HSFR, US och SLU |
Förordar mer samverkan mellan biblio- |
Tjänsteförslagsnämnder:
|
SFS |
Tjänsteförslagsnämnden skall innehålla |
174
|
innehålla studentrepresentanter och le- Prop. 1992/93:1 | |
|
JO |
Tjänsteförslagsnämnden, som kollegialt |
|
SACO, UHÄ, UU, US, ULi, UL, HB, SLU och SMH |
Anser att tjänsteförslagsnämnderna fun- |
|
HKs, HG/S, HJ, HH, HÖ, |
Avstyrker det nya förslaget till organisa- |
|
UG |
Högskolestyrelsen skall kunna medge |
|
UUm |
Det bör vara upp till den lokala högsko- |
|
Kl |
Tjänsteförslagsnämnderna bör utformas |
|
KTH |
Tjänsteförslagsnämnderna bör samråda |
Västernorrlands läns landsting Vad gäller tjänsteförslagsnämndens an-
knytning är ett alternativförslag att man
inrättar en nationell vårdfakultet.
175
|
Svenska Akademien |
Genom hemmafakultetens ensamrätt att Prop. 1992/93:1 |
|
Landstingsförbundet |
Företrädare för forskarstuderande bör |
|
HE/V och HS/H |
Tjänsteförslagsnämnderna skall tillsättas |
|
SCB |
Ökade krav kräver ett över tiden och |
|
UHÄ |
Belöningar av olika slag kan utdelas, in- Det är viktigt att de nationella utvärde- |
176
|
den svenska högskolan till vad som sker Prop. 1992/93:1 | |
|
SSF |
Nationella utvärderingen åligger statlig |
|
RRV |
Utnyttja det ökade student/lärarutbytet. |
|
SACO |
Studenterna själva måste ges en tydlig |
|
SAF |
Ansvaret för utvärderingarna bör spridas |
|
SFS |
All utvärdering skall ha som mål att hö- |
177
12 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 1
UG, ULi, UUM, Kl, UU, UL,
HS/H och Västerbottens läns
landsting
UG
US
KTH
HV
införas både på lokal och nationell nivå.
Grundutbildningsrådet bra!
Varnar för ensidig användning av kvan-
titativa mått, uppgiftslämnaren måste be-
redas möjlighet att yttra sig i samband
med tolkningsprocessen. Kvantitativa da-
ta bör vid varje tillfälle kompletteras
med kvalitativa data, såsom kvalitetsbe-
dömningar gjorda av t.ex. externa bedö-
mare. Utvärdering av utbildningens kva-
litet måste främst vara en uppgift för
högskolan själv, kollegor och högskole-
organ inom och utom landet måste en-
gageras (inklusive externa examinato-
rer), samt studenter och avnämare. Frå-
gor som berör samarbete mellan högsko-
leenheter och som griper över hela läro-
säten bör hanteras av verksamhetsföre-
trädare på olika orter under ämneskon-
ferenser.
Det internationella utbytet utgör en
form av utvärdering.
Anser att Grundutbildningsrådet ej be-
hövs, resurserna bör i stället fördelas lo-
kalt.
Avstyrker inrättande av ”akademiskt lä-
rarråd”. ERASMUS är en väsentlig form
av kvalitetssäkring. Intern utvärdering
förutsätts ske löpande lokalt.
Internt bör ”processkvaliteten” utvärde-
ras genom kursvärderingar och resultat-
uppföljning. Grundutbildningsrådet bra!
Gemensamma definitioner finns ej ut-
vecklade varken för prestationsmått eller
ekonomisk redovisning. Införandet av
större institutioner är en kvalitetshöjan-
de faktor, då det leder till bättre veten-
skapliga miljöer.
Analys av begreppen kvalitet, uppfölj-
ning och utvärdering saknas. Kvalitets-
kontroll finns redan, såsom t.ex. utbyte
av kursplaner och litteraturförteckning-
Prop. 1992/93:1
Bilaga 3
178
|
ar. Utvärdering skall vara signaler på Prop. 1992/93:1 | |
|
Konsthögskolan |
Kommer att redovisa en resultatanalys |
|
Statskontoret |
Systemet för uppföljning bör utvecklas. För utvärdering av grundutbildning bör Internt: Studenters och lärares bedöm- Externt: Antal sökande, nivå hos de sö- För utvärdering av forskning bör följan- Såväl uppföljning som utvärdering skall |
|
SFR |
I första hand bör internationell sakkun- |
|
HSFR |
Utvärdering är en integrerad del av rå- |
179
|
NFR |
Examinationsfrekvensen måste kombi- Prop. 1992/93:1 Utvärderingar utgör en integrerad del av |
|
SJFR |
Omfattande utvärderingsinsatser utförs |
|
Kungl. vetenskapsakademien |
Externa utvärderingar bör främst avse |
|
Landstingsförbundet |
Ett avnämardeltagande i form av företrä- |
|
CHF |
Studentens behov och intressen skall |
|
CTH |
Kvalitet skall alltid bedömas relaterat till |
180
|
DH |
Höga kvalitetskrav i utbildningen kan Prop. 1992/93:1 |
|
DI |
Värdet av t.ex. en regiutbildning kan |
|
KF |
Betonar den interna utvärderingen för |
|
SMH |
Kvalitetstesten görs vid antagningen, se- |
|
HE/V |
UHÄ:s råd för forskning bör vara kvar. |
|
HH |
Ansvaret för uppföljning och utvärde- |
181
|
HG/S |
Varje bedömning som görs utifrån en Prop. 1992/93:1 |
|
HK |
Kritik bör följas av åtgärder. Själwärde- |
|
HLu |
Den väsentligaste utvärderingen är den |
|
HJ |
Grundutbildningsrådet bör knytas till |
|
HÖ |
Förslagen bör konkretiseras och proble- |
|
HKs |
Man måste skilja mellan uppföljning |
|
HK/R |
Erbjuder sig som testplats för ett kvali- |
|
Vitterhetsakademien |
Inrättandet av en förhandskontroll är |
|
IVA |
Det är naturligt att inom akademiens |
182
|
randet av utvärderingen. Högskolans he- Prop. 1992/93:1 | |
|
Socialstyrelsen |
Det måste klarläggas hur Socialstyrelsen |
|
LFS |
Ifrågasätter mätande av kvalitet (SOU:n). |
|
HKr |
Kursvärdering skall ske efter genomförd |
|
Kristianstads läns landsting |
Förslag till legitimationsutfärdarens (So- |
Utvärderingssekretariatet:
UL, ULi, HLS, HE/V och HLu Avstyrks, i stället bör högskolorna i sam-
verkan ta på sig ansvaret för utvärdering.
|
HV |
Nationella akademier är part i målet. |
|
SSF |
Utvärderingsansvaret skall inte läggas |
183
|
villiga och endast användas för veten- Prop. 1992/93:1 | |
|
TCO och SFR |
Tillstyrker, men värdefullt om även per- |
|
NFR |
Rådens utvärderingar bör samordnas |
|
CTH |
Välkomnar insyn och bedömning från |
Externa examinatorer:
|
TH |
Ett system med externa examinatorer är |
|
CTH |
Externa examinatorer kan vara bra ut- |
|
SLU |
Externa examinationen bör utvecklas |
Västernorrlands lans landsting Vad gäller extern utvärdering kan initia-
tivet komma från högskolan själv.
UL, UG, ULi, SLU, HLS, Är positiva till externa examinatorer.
HS/H, HK/R, KTH och Skara-
borgs läns landsting
184
Anslagssystem:
LSF Instämmer i principerna, men varnar
för att större högskolor kan få för lite
på grund av stordriftsfördelar. Förordar
en modifierad form av modell II. Den
rörliga delen bör betalas ut med ett års
eftersläpning.
SSF Vill ha fritt dimensionerad högskola.
LO I utbildningsuppdraget måste de politi-
ska målen vara tydliga.
SACO Förordar modell II, då denna skapar
ökade incitament. Bör införas på prov
för vissa fakulteter och högskolor. Till-
styrker resursgarantier för små ämnen.
Prop. 1992/93:1
Bilaga 3
Malmöhus läns landsting
Olyckligt att förändra statsbidragssyste-
met 1992/93 och sedan igen 1993/94.
UU
Ramanslagskonstruktionen stämmer inte
med den nya styrfilosofin med mål- och
resultatstyrning. Modell II stämmer
överens med en bidragsanslagskonstruk-
tion vilket skulle ge högskolan tillgång
till rörlig kredit.
UL
Modell I förordas tills vidare utrednings-
arbete avgör i vilken utsträckning det
går att få fram mer resultatinriktade mo-
deller.
UG, UUm, SAF och RRV
ULi
HV
KTH
Måste utredas vidare.
Förordar modell I. Modell II har princi-
piella fördelar men de praktiska proble-
men överväger, eventuellt bör viss för-
söksverksamhet göras.
Oklart, frågorna om redovisning, kon-
troll och utvärdering är olösta.
Ser fördelar med en samordning av
forsknings- och utbildningsanslagen.
185
13 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 1
|
Statskontoret |
Angeläget att styrningen av högskolan Prop. 1992/93:1 Tydliga krav på produktionen bör vara Grundproblemet i förslagen är att man |
|
Västerbottens läns landsting |
Risk för instabilitet i resurstillflödet på |
|
Örebro läns landsting |
Accepterar inte ett system där resurstill- |
|
Jämtlands läns landsting |
I modell II är risken att de redan resurs- |
|
SLU |
Bastilldelningen måste vara tillräcklig |
|
HK |
Även fortsättningsvis bör det totala anta- |
|
TFR |
Det behövs ett nytt ekonomiredovis- |
|
IVA |
Anslagstilldelningen skall anknytas till |
|
CHF |
Vissa resurser garanteras för grundut- |
186
|
ter studentefterfrågan och en form av Prop. 1992/93:1 ”studentpeng” införs. Bilaga 3 | |
|
HS/H |
Stor frihet avseende lokal resurshante- |
|
HLu |
Högskolan måste få ett redovisningssy- |
|
HS |
Anslagsstyrningen för mindre och me- |
Dimensionering av resurser till grundutbildning:
|
LSF |
Examen är inte det enda utbildningsmå- |
|
UHÄ |
Tilldelningen av en basresurs och en på |
187
|
Resursfördelningssystemet måste utveck- Prop. 1992/93:1 Det finns ett uppdämt behov av resurs- | |
|
SSF |
Alla behöriga sökande till högskolan |
|
RRV |
Incitament måste skapas. Prestationster- I regleringsbrev varje år skall uppdragen |
|
SFS |
Om alla behöriga sökande kunde antas |
188
|
Älvsborgs läns landsting |
Basanslaget behövs förstärkas för vård- Prop. 1992/93:1 |
|
Malmöhus läns landsting |
Dimensioneringen och resurstilldelning- |
|
UU |
Stabiliteten i resurstilldelningen måste |
|
US |
Modell II förordas, men påpekandet görs |
|
UUm |
Måste utgå från begreppet helårspresta- |
|
Kl |
Ansluter sig långsiktigt till modell II, |
|
KTH |
Förordar modell II som försöksverksam- |
|
HKr |
Modell I (eller mycket liten ”presta- |
|
HT/U |
Hänsyn till mindre högskolans relativt |
189
|
Ifrågasättter en gemensam resursmall för Prop. 1992/93:1 | |
|
HV |
Ekonomiskt redovisningssystem saknas i |
|
HÖs |
Resursfördelningen får ej bli repressiv, |
|
Konsthögskolan |
Förordar ingen av modellerna. Det vore |
|
Statskontoret |
Utbildningsuppdraget måste innehålla Modell I är enklast att använda, men Anslagen till forskning och forskarut- |
|
UUH |
Resursbehoven av utrustning varierar |
190
|
rustning, vilket ger bättre förutsättningar Prop. 1992/93:1 | |
|
HUG, Domstolsverket, DH |
Förordar modell I. |
|
DI, HLS, HLu, HK, HS, |
Förordar modell II. |
|
KF |
För ett visst läsår redovisas en fördelning |
|
Norrbottens läns landsting |
Förordar en kombination av modell I |
|
CTH |
Förordar modell II. Det är viktigt att in- |
|
HE/V |
Förordar modell I. Storleken på de |
|
HG/S |
Basresurserna måste vara så stora att de |
191
|
HH |
Uppdragen till högskolorna bör ges som Prop. 1992/93:1 |
|
HÖ |
Positiv till att utbildningsuppdraget fo- |
|
HKs |
Modell I är stabilast, fördelningen mel- |
|
NFR |
Påpekar att det är viktigt för återväxten |
|
Industriförbundet |
Dyrbara utbildningar som vid de tekni- |
Resurser till forskning och forskarutbildning:
|
LFS |
Forskningsråden bör göra mer långsikti- |
|
SSF |
Större delen av forskningsanslaget skall |
192
|
SFS |
Andelen fasta anslag i förhållande till |
Prop. 1992/93:1 Bilaga 3 |
|
UU |
Avvägningen mellan fasta och rörliga re- | |
|
UL |
Konstnärligt utvecklingsarbete bör ha en | |
|
ULi |
ULi har lägsta andelen fakultetsmedel. | |
|
UHÄ |
Forskningen vid finansiella begränsning- | |
|
RRV |
En mer rationell resurstilldelning krävs. | |
|
FRN |
Varnar för mekanisk tilldelning av re- | |
|
SFR |
Det behövs långsiktighet i resurstilldel- |
193
|
för forskare är för smal, därför borde Prop. 1992/93:1 | |
|
HT/U, HE/V, HLu, HKs, HJ |
Rimligt stora fasta och till kompetensen |
|
NFR |
Det är angeläget att säkerställa små, ex- |
|
MFR |
Den nuvarande balansen inom högsko- |
|
HSFR |
Högskolan kommer att fortsätta vara be- |
|
SJFR |
Det är högskolans forskare som i prakti- |
194
Svenska Akademien och UG
Landstingsförbundet
DH
KF
beslutar om rådens tilldelning av resur-
ser. Medel som fördelas via forskningsrå-
den har en kvalitetshöjande effekt samti-
digt som regeringen kan ange sina över-
gripande prioriteringar av för samhället
angelägna forskningsområden.
Små ämnen skall garanteras i ett basut-
bud av grund- och forskarutbildning.
Resurser behövs till forskning och fors-
karutbildning i anslutning till de medel-
långa vårdutbildningarna för att göra
detta till ett attraktivt FoU-område.
Konstnärliga utvecklingsarbetet bör till-
föras resurser under ett särskilt anslag.
Det krävs fasta resurser för konstnärligt
utvecklingsarbete.
Prop. 1992/93:1
Bilaga 3
Övriga resurser:
HÖs, HLS, HHV, HG/S, HÖ,
HJ, DH, HF/B, CHF, Bygg-
nadsstyrelsen och Jämtlands
läns landsting
Anser att mer resurser behövs till hög-
skolebiblioteken.
195
Prop. 1992/93:1
Regeringens proposition ............................... 1
Propositionens huvudsakliga innehåll .................... 1
Propositionens lagförslag .............................. 3
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 11 juni 1992 9
1 Inledning ...................................... 9
2 Utgångsläget .................................... 12
2.1 Konsekvenser av tidigare högskolereformer ....... 12
2.2 Värdet av högre utbildning.................... 16
2.3 Konsekvenser av den ökade rörligheten i Europa ... 17
2.4 Internationella förändringstendenser ............ 18
2.5 Sammanfattande slutsatser .................... 20
3 Strategi för förändringar ........................... 21
3.1 Fria statliga universitet och högskolor ........... 22
3.2 Fasta regler för relationerna mellan stat och fristående
universitet och högskolor ..................... 23
3.3 Icke-statligt huvudmannaskap för universitet och
högskolor ................................. 24
3.4 Sammanfattande slutsats ...................... 25
4 Grundläggande mål och förutsättningar för statliga universitet
och högskolor ................................... 25
4.1 Inledning ................................. 25
4.2 Grundläggande mål för utbildning .............. 28
4.3 Grundläggande mål för forskning och konstnärligt
utvecklingsarbete samt annat utvecklingsarbete .... 31
5 Examensordning m.m. för grundläggande högskoleutbildning 33
5.1 Kritiken mot nuvarande studieorganisation ....... 33
5.2 Examensordning införs ...................... 34
5.3 Generella examina .......................... 38
5.4 Yrkesexamina.............................. 40
5.5 Övergångsarrangemang ...................... 42
5.6 Övriga regler för grundutbildningen ............ 43
6 Tillträde och antagning till grundläggande högskole-
utbildning ...................................... 44
6.1 Utgångspunkter ............................ 44
6.2 Allmän behörighet .......................... 45
6.3 Särskild behörighet ......................... 46
6.4 Urval .................................... 46
6.5 Antagningen ............................... 48
7 Forskarutbildning ................................ 49
7.1 Ramföreskrifter ............................ 49
7.2 Tillträde till forskarutbildning ................. 50
7.3 Licentiatexamen ............................ 51
7.4 Graderade betyg ............................ 52
8 Tjänsteorganisatoriska frågor........................ 53
8.1 Inledande synpunkter........................ 53
196
8.2 Principer för reglering av lärartjänster ........... 54
8.3 Inrättande och tillsättning av tjänster ............ 57
8.4 Regler om lärare i högskolelagen ............... 58
9 Den institutionella organisationen ................... 60
9.1 Ledningsprinciper .......................... 60
9.2 Behovet av reglering av den interna organisationen 61
10 Kvalitet och utvärdering ........................... 64
10.1 Kvalitetsfrämjande åtgärder ................... 64
10.2 Riktlinjer för utvärderingsarbetet ............... 66
11 Principer för dimensionering och resurstilldelning ....... 67
11.1 Principer för anslag till grundläggande högskoleut-
bildning och forskning ....................... 67
11.2 Dimensionering av och resurser till grundläggande
högskoleutbildning.......................... 70
11.3 Resurser till forskning och forskarutbildning ...... 74
11.4 Resurser till lokaler, inredning och utrustning ..... 76
12 Genomförande m.m............................... 77
13 Upprättade lagförslag ............................. 78
14 Specialmotivering ................................ 78
15 Hemställan ..................................... 92
16 Beslut ........................................ 92
Prop. 1992/93:1
Bilaga 1 Sammanfattning av (Ds 1992:1) Fria universitet och
högskolor ................................. 93
Bilaga 2 Sammanfattning av (SOU 1992:1) Frihet, Ansvar,
Kompetens - grundutbildningens villkor i högskolan 99
Bilaga 3 Sammanfattning av remissynpunkter beträffande
Ds 1992:1 och SOU 1992:1 ................... 118
197
gotab 42002, Stockholm 1992