med anledning av prop. 1992/93:171 Forskning i frontlinjen
Forskning i den kommersiella frontlinjen
I propositionen föreslås att cirka tio miljarder av de
gamla löntagarfondsmedlen skall avsättas till tre
forskningsstiftelser. Sex miljarder kronor avsätts till
teknisk, medicinsk och naturvetenskaplig forskning, 2,5
miljarder kronor till miljöforskning och 1,5 miljarder till
kulturvetenskap. De tio miljarderna föreslås förbrukas
under 15 år med en infasnings- och utfasningsperiod.
Propositionen har många förtjänster och innebär ett
trendbrott i i svensk forskningspolitik. Äntligen betonas
vikten av att göra koncentrerade satsningar på områden där
Sverige kan ta en världsledande roll och att forskningen i
större utsträckning skall vara tillämpad och ske i nära
samarbete med näringslivet.
Inom teknik, teknologi, naturvetenskap och medicin
finns många spännande möjligheter för Sverige och svensk
industri att nå världsledande positioner. Att satsa sex
miljarder på dessa områden kan ge tio eller hundra gånger
insatsen på lite sikt.
De övriga två stiftelserna däremot framstår som mindre
lovande. Vi anser att Sverige, svensk ekonomi och miljön
skulle få mer för pengarna om de 2,5 miljarder kronor som
regeringen vill satsa på s k miljöstrategisk forskning istället
används till att förstärka den föreslagna satsningen om 6
miljarder på naturvetenskap, teknik och medicin. De
angelägna satsningar som erfordras inom miljöforskningen
ryms otvetydigt inom ramen för den strategiska
forskningsstiftelsen.
I den tredje stiftelsen avsätts 1,5 miljarder till s k
kulturvetenskaplig forskning. Kultur är ett angeläget och
eftersatt område och det finns starka skäl att satsa hårt --
men inte i första hand på forskning. Vi anser att Sverige och
svensk ekonomi skulle få avsevärt mer valuta för pengarna
om de 1,5 miljarder kronor som regeringen vill satsa på
kulturvetenskaplig forskning istället används till att
förstärka den föreslagna satsningen om 6 miljarder på
teknik, medicin och naturvetenskap.
De enligt vår uppfattning mycket diffusa syften med den
kulturvetenskapliga forskningen som anges i propositionen
ställer vi oss mycket tveksamma till. Problemen är knappast
att det behövs nya kunskaper och ny forskning inom dessa
områden. Problemet är snarare att föra ut, kommunicera
och framför allt tillämpa alla de befintliga kunskaper som
redan finns inom dessa områden.
Vi föreslår således att dessa fyra miljarder omfördelas
till en andra stiftelse med samma mål och inriktning som
stiftelsen för teknisk, medicinsk och naturvetenskaplig
forskning fast med helt annan styrelse. På så sätt möjliggör
man ett bredare urval och större objektivitet av
forskningsprojekt än om endast en styrelse förfogar över
samtliga medel. Denna andra stiftelse skulle också ges en
mycket tydlig strävan att särskilt sikta in sig på tillämpad
forskning inom de angivna forskningsområdena. Särskild
tonvikt skall läggas på att få över forskningsresultaten i
kommersiell exploatering genom t ex nära samarbete med
teknikparker, utvecklingsfonder och näringsliv.
Vi rekommenderar även att bägge styrelserna, på
samma sätt som inom Riksbankens jubileumsfond, tillsätter
sakkunniga prioriteringsgrupper.
En verkligt allvarlig brist i förslaget är emellertid att
politiker ges inflytande över de tre forskningsfondernas
styrelser och därmed över medelstilldelningen. Det föreslås
att regeringen inledningsvis utser samtliga ledamöter i de
tre styrelserna för att därefter utse ''någon eller några''. Det
är uppenbarligen fråga om de sedvanliga politiska
utnämningarna. Ny demokrati är utomordentligt kritisk till
politiska utnämningar.
Vi menar att om satsningen på forskning verkligen skall
leda till nytta för näringslivet och skapa jobb i Sverige, då
måste styrelserna ha absolut högsta kompetens inom
områden där få, om ens någon, politiker fyller kraven.
Huvudsyftet med regeringens förslag är att på längre sikt
stärka Sveriges konkurrenskraft och skapa riktiga jobb och
ökad välfärd. Forskning kommer även om femton år att
behövas för detta ändamål, varför vi föreslår att styrelserna
för forskningsstiftelserna endast utdelar realavkastningen
till forskningen. Om t ex Nobelstiftelsen valt att dela ut
såväl avkastningen som kapitalet under 15 år på grund av
att man ansåg forskningen vara så viktig vid den tidpunkten,
hade man omöjliggjort framtida generationers premiering.
Det är i efterhand uppenbart att detta inte skulle gett
samma resultat som ett permanent nobelpris. På samma sätt
kommer det framtida samhället att tycka om och behöva
dessa medel. Sveriges politiker har traditionellt haft en
osund förmåga att förbruka alla medel som står till deras
förfogande så fort som möjligt, och även gärna mer, så att
skuld uppstår för framtida generationer att betala. Ny
demokrati anser inte detta vara ett ansvarsfyllt agerande.
Vi är också övertygade om att alltför mycket pengar
fördelat under en relativt kort tidsrymd riskerar att
''korrumpera'' forskningen och uppmuntrar till undermålig
forskning där noggrann prioritering ersätts av missriktad,
men vällovlig, generositet och kvantitetstänkande.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår proposition 1992/93:171 i den del
där 25 % av löntagarfondsmedlen avsätts till miljöstrategisk
forskning och att dessa medel i stället tillförs teknisk,
medicinsk och naturvetenskaplig forskning,
2. att riksdagen avslår proposition 1992/93:171 i den del
där 15 % av löntagarfondsmedlen avsätts till
kulturvetenskaplig forskning och att dessa medel i stället
tillförs teknisk, medicinsk och naturvetenskaplig forskning,
3. att riksdagen avsätter sammanlagt ca 4 miljarder
kronor av löntagarfondsmedlen till en stiftelse för teknisk,
medicinsk och naturvetenskaplig forskning med särskild
inriktning på tillämpad forskning inom de angivna
forskningsområdena, varvid tyngdpunkten skall ligga på att
få över forskningsresultaten i kommersiell exploatering
genom t.ex. nära samarbete med teknikparker,
utvecklingsfonder och näringsliv,
4. att riksdagen, vid avslag på yrkande 3, även avslår
övriga delar av proposition 1992/93:171,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att ledamöterna till styrelserna
skall rekryteras externt på marknadsmässiga villkor efter
meriter och inte tillsättas genom s.k. politiska utnämningar,
6. att riksdagen beslutar att forskningsstyrelserna endast
får utdela realavkastningen till forskningen varje år.
Stockholm den 15 mars 1992
Ian Wachtmeister (nyd)
Stefan Kihlberg (nyd)
Bo G Jenevall (nyd)