med anledning av prop. 1992/93:169 Högre utbildning för ökad kompetens
Distansutbildning i det nya resurstilldelningssystemet
Umeå universitet har genom sin tillkomsthistoria och sitt
geografiska läge kommit att få ett speciellt ansvar för
högskoleutbildningen i norra Sverige. Högskolorna i Luleå,
Sundsvall/Härnösand samt Östersund bidrar givetvis till att
täcka behoven av utbildningsinsatser i regionen, men de
största resurserna och därmed ansvaret finns i Umeå.
Universitetet kan sägas ha två viktiga huvuduppgifter i
regionen, dels att i Umeå bygga upp och vidareutveckla ett
internationellt konkurrenskraftigt universitet, dels att på
olika sätt nå ut i regionen med utbildningsinsatser.
Universitetet ger således utbildningar i Umeå,
decentraliserad utbildning i Kiruna, Skellefteå samt
Örnsköldsvik samt en omfattande distansutbildning i
regionen (ca 3 000 studerande). Universitetet lägger ner
betydande resurser i utveckling av olika
distansöverbryggande undervisningsmetoder. Universitetet
har vidare aktivt bidragit till att ett antal studiecentra,
fördelade över större delen av Norrlandsregionenen,
tillkommit. Genom samverkan med övriga högskolor i
Norrland samt ett antal kust- och inlandskommuner har ett
betydande nätverk skapats som bidrar till att utveckla
regionens infrastruktur.
Benägenhet till högskolestudier är fortfarande
otillräcklig i många inlandskommuner där
studietraditionerna är svaga. Distansutbildning och
decentraliserad utbildning har bidragit till att grupper som
inte fått del av högre utbildning direkt efter gymnasieskola
fått förbättrade möjligheter till detta.
De möjligheter som öppnas för människor från stora
delar av Norrland att via distans eller decentraliserade
utbildningar öka sin behörighet eller kompetens förstås
lättare när man beaktar tillgängligheten till närmaste
universitet eller högskola. I södra och mellersta Sverige
täcker en pendlingsradie av sju mil från ett universitet eller
högskola hela denna region. I Norrland täcker motsvarande
pendlingsradie endast ca 20% av Norrlands yta, vilket
lämnar en areal av inte mindre än ca 40% av Sveriges totala
yta utanför.
Det resurstilldelningssystem för grundutbildning som
införs fr.o.m. 1 juli 1993 medför farhågor för
distansutbildning och decentraliserad utbildning utifrån de
villkor som särskilt gäller för Norrlandsregionen.
Resurstilldelningssystemet bygger på att 70% av resurserna
till grundutbildningen baserar sig på antal avklarade
tentamina, dvs. på helårsprestationer. Resterande 30% är
en s.k. studentpeng.
Grundprincipen för tilldelning är att liknande
utbildningar, oavsett undervisningsform och var i landet
utbildningen ges, ska tilldelas samma resurser räknat per
student. Således tilldelas t.ex. en 10-poängskurs i
företagsekonomi samma resurser per student oavsett om
denne är en ungdomsstuderande som bor och studerar i
normaltakt och i normalform vid universitetet eller är en
yrkesarbetande som studerar på deltid på sin hemort med
halv studietakt och med hjälp av olika
distansöverbryggande metoder. Det blir helt naturligt större
bortfall av studerande fram till examination och därmed
lägre antal helårsprestationer i det senare fallet.
Distansutbildning och decentraliserad utbildning tillför
mindre resurser än de faktiskt kostar.
Distansutbildning och decentraliserad utbildning
riskerar därmed att på sikt uppfattas som verksamheter som
stjäl resurser från utbildningar för ungdomsstudenter med
högre prestationsgrader på universitetsorten.
Resurstilldelningssystemet gynnar undervisning i större
studerandegrupper. Umeå universitet har emellertid inte
möjlighet att omfördela resurser från ''gynnad''
undervisning till distans- eller decentraliserad undervisning.
Många kurser på B-, C- och D-nivå (som förutsätter 20,
respektive 40, respektive 60 poängs förkunskaper) inom
naturvetenskap, humaniora och samhällsvetenskap, läses
av färre studenter än vad resurstilldelningssystemet i
genomsnitt utgått ifrån. Dessa kurser ger således en lägre
tilldelning. För många mindre ämnen med
forskarutbildning blir det svårt att upprätthålla ett årligt
utbud av påbyggnadskurser med det nya systemet. Umeå
universitet kan som enda universitet i Norrland inte
frånhända sig ansvaret för påbyggnadskurser då dessa är en
livsviktig rekryteringskälla för forskarutbildningen och
forskningen.
Utifrån det ovan framförda är det uppenbart att
distansutbildning och decentraliserad utbildning i Norrland
hotas om inte det nya resurstilldelningssystemet
kompletteras med särskilda resurser för att genomföra
dessa utbildningar.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar att i utbildningsuppdraget ge
Umeå universitet som särskilt åtagande att, inom ramen för
det i proposition 1992/93:169 angivna högsta antalet
helårsprestationer som ger ersättning, inräkna minst 2 000
helårsprestationer på distansutbildning och decentraliserad
utbildning sammantaget under treårsperioden,
2. att riksdagen beslutar att, för detta särskilda åtagande,
ge Umeå universitet en tilldelning av 4 000 kr extra per
helårsstudent.
Stockholm den 11 mars 1993
Mats Lindberg (s)
Georg Andersson (s)
Carin Lundberg (s)
Rinaldo Karlsson (s)