med anledning av prop. 1992/93:169 Högre utbildning för ökad kompetens
Den ökade omvandlingstakten i samhällsbygget har
under de senaste decennierna i allt större utsträckning
påverkat den befintliga bebyggelsen, som härigenom ofta
utsatts för hårdhänta förändringar.
Detta innebär ett allt starkare hot mot att långsiktigt
balanserat kunna ge äldre byggnader och bebyggelsesystem
ett -- så långt som möjligt -- naturligt åldringsförlopp.
Härigenom kan för vår kultur och samhällsbild obotliga
skador uppkomma.
Dessa frågor har alltmer uppmärksammats, och vissa
motåtgärder har efterhand initierats, bl a genom den
forskningspolitiska propositionen, med vissa forsknings-
och utvecklingsresurser för kulturmiljösektorn.
I stort är dock hotbilden fortfarande i hög grad giltig, i
synnerhet vad beträffar vanliga byggnadstyper och yngre
former av bebyggelsesystem, t ex våra många smärre
tätorter liksom 1900-talets bostadsbebyggelse i större
städer, för att nämna några åtskådliga karaktäristiska
exempel. Detta fenomen är för övrigt likartat i de flesta
länder jämförbara med Sverige.
För att bidra till lösningen av dessa frågor bör en översyn
ske av en eventuell förändrad organisation av planerande
myndigheter och företag inte minst antikvariska organ på
lokal och regional nivå. Vidare skulle en decentralisering av
Riksantikvarieämbetets organisation bl a för operativt
orienterade verksamheter till olika lämpade organ runt om
i landet samt för FoU till universitet och högskolor med
relevant inriktning bidra till en effektivisering och
kvalitetshöjning av kulturmiljövård och ROT-verksamhet,
genom att komma närmare lämpliga regionala och lokala
lösningar.
Behovet av s k kommunantikvarier har här föreslagits
som en klart effektivitets- och kvalitetshöjande modell för
att ge de i realiteten ansvariga organen faktiska möjligheter
att med stöd av kvalificerad expertis och företag kunna
handlägga den praktiska bevarandeplaneringen, i nära
kontakt med berörda beslutsfattare och det lokala
näringslivet.
I vårt land inrättades 1978 Bebyggelseantikvarisk linje
(från 1993 omvandlat till program) vid universitetet i
Göteborg, som en inom högskolan unik utbildning. Denna
ger en specifik och målinriktad möjlighet till grundläggande
specialinriktad skolning.
Utomlands diskuteras allt oftare att inrätta motsvarande
slag av utbildning, exempelvis i Italien samt Kanada och
USA. Denna problemställning är i hög grad aktuell i
Nordamerika, där liknande utbildningar redan har börjat
etableras vid vissa högskolor, tidsmässigt parallellt med den
ovan anförda utvecklingen i Sverige. Detta visar dels att
situationen i hög grad är ett internationellt fenomen, dels
att Sverige genom riksdagens inrättande av den
bebyggelseantikvariska linjen varit förutseende.
Härigenom har Sverige en framskjuten
utbildningskapacitet inför den konkurrenssituation som är
nära förestående inom den europeiska
integrationsprocessen.
Av organisatoriska skäl kom den bebyggelseantikvariska
linjen att utvecklas med en humanistisk bas, vilket i
sammanhanget är en viktig faktor för att uppmärksamma
ofta förbisedda sociala och kulturella aspekter, i anslutning
till utbildningens tekniskt--byggnadsvårdande dimensioner.
Goda kunskaper om samhällsvetenskapliga förutsättningar
för en bred, historiskt baserad planering för befintlig
bebyggelse har visat sig alltmer nödvändiga. Samtidigt har
tekniska samt natur- och samhällsvetenskapliga kursavsnitt
en given plats i utbildningen för att förmedla kunskap om bl
a äldre byggnadsteknik och moderna metoder och material
för vård och underhållsåtgärder liksom om
naturvetenskapligt baserade analysmetoder för diagnos.
Härigenom är denna helhetsintegrerade utbildning
starkt tvärvetenskaplig till sin karaktär och en exponent för
de moderna gränsöverskridande utbildningar och
kunskapsområden som samhället behöver vid sidan av
traditionella discipliner och professioner. När nu det
hittillsvarande linjesystemet upphör, blir ett sådant
utbildningsalternativ än mer viktigt för att på ett adekvat
och effektivt sätt tillgodose kompetensbehovet inom det
bebyggelsevårdande området.
Linjen har genom riksdagens beslut omvandlats från ett
Göteborgsinitiativ och en lokal linje till att sedan 1986 vara
inrättad som en allmän, riksrekryterande utbildning (120
poäng 3 år). Huvuddelen av de studerande kommer från
andra delar av landet, och inte främst från
Göteborgsregionen. Detta program bildar tillsammans med
konservatorsutbildningen och den museivetenskapliga
påbyggnadsutbildningen en för landet unik resurs inom
högskoleväsendet. Utbildningarna ges vid institutionen för
kulturvård, som har en övergripande kulturvårdande
inriktning och är väl rustad. Inom denna institution har
forskning och forskarutbildning etablerats, i nära
samverkan med andra discipliner. Dess lärare har bl a
initierat att omfattande internationellt forskningssamarbete
inom EUREKA-programmet med det s k EUROCARE-
projektet som sammanbinder tillämpad forskning inom de
västeuropeiska länderna med syfte att utveckla
marknadsbaserade effektiva produkter och
åtgärdsprogram, i nära samverkan med industrier och andra
företag då ombyggnad av hög kvalitet alltmer kommer att
dominera byggsektorn.
Den bebyggelseantikvariska utbildningen har dock
hittills haft -- för sina mål och rimliga funktioner -- ett helt
omrimligt svagt resursläge. Vidare är antalet professionellt
utbildade för sektorn litet -- f n 20/år -- vilket inte rimligtvis
motsvarar det kommande behovet i Sverige. Genom den
humanistiska bakgrunden har utbildningen administrativt
sammanförts med de s k historisk-filosofiska ämnena. Detta
har medfört ett av traditionsskäl betingat resursläge i en
storleksordning där årskostnaden för de studerande f n är
ca 15 000 kr per studerande och läsår. I kombination med
den hittills årliga nyantagningen av 20 studerande per år,
resulterar detta i en mycket svag resursbild, jämfört med
andra likvärdiga utbildningar. Detta medför att de officiellt
uppställda och angelägna utbildningsmålen ej
tillnärmelsevis kan uppnås. Anslagen räcker exempelvis
inte för att tillgodose elementära behov av byggtekniska,
laborativa och hantverksmässiga övningar eller av
förbrukningsmaterial, tillräcklig handledning och praktik
och täcker inte heller behovet av kvalificerade externa
speciallärare, särskilt tekniker.
Sammantaget betyder detta dels att de berörda
studerande inte uppnår avsedd kompetens, särskilt inte av
mer teknisk och tillämpande natur, dels att byggsektorn
härigenom ej får tillgång till behövlig specialutbildad
expertis.
Den anförda konservatorsutbildningens anslag
motsvarar storleksordningen 75 600 kr per studerande och
år. Det framstår som obegripligt varför dessa två helt
närbesläktade högskoleutbildningar, som lokalmässigt och
organisatoriskt är sammanförda och även i viss utsträckning
har samordnad undervisning, har så avsevärt olikartad
resursbild uppenbarligen enbart beroende på historiska
skäl.
Det kan även vara aktuellt att jämföra med vissa andra
utbildningar med starkt laborativ och tillämpande
inriktning, som t ex naturvetar- och
civilingenjörsutbildningar som har en helt annan
anslagsnivå.
Härutöver bör någon form av påbyggnadsutbildning
snarast inrättas, med bebyggelseantikvarisk linje som bas.
En sådan utbildning bör vara särskilt inriktad mot teknisk
fördjupning för yrkeslivets behov av bl a
ombyggnadsprojektering, inte minst för mer specialiserade
företag inom byggsektorn och med profilering även mot den
internationella marknaden allt eftersom ombyggnad,
restaurering och byggnadskonservering blir en alltmer
vanlig och angelägen arbetsuppgift. Längden bör vara i
storleksordningen ett läsår, dvs motsvarande 40 poäng.
Vi är medvetna om att bebyggelseantikvariskt
studieprogram samt en förlängning med en direkt
anknytande påbyggnadsutbildning numera är frågor av ett
slag, som i princip har decentraliserats och normalt skall
avgöras lokalt av varje enskild högskola. Det måste dock i
detta fall uppfattas som en riksangelägenhet, dels eftersom
utbildningen ges enbart av Göteborgs universitet, hittills på
uppdrag av riksdagen, dels genom att en angelägen men
avsevärd resursförändring knappast låter sig genomföras
lokalt; härtill är en enskild högskolas -- låt vara ett relativt
stort universitet -- anslagsramar alltför hårt intecknade.
Sammanfattningsvis anser vi att en utökning av
årsstudieplatserna på bebyggelseantikvarisk utbildning är
väl motiverad med anledning av vad vi tidigare anfört.
Härutöver bör vidare en påbyggnadsutbildning för
bebyggelseantikvarisk utbildning inrättas.
nHemställan
Med anledning av det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bebyggelseantikvarisk
utbildning.
Stockholm den 11 mars 1993
Rune Thorén (c)
Elving Andersson (c)