med anledning av prop. 1992/93:169 Högre utbildning för ökad kompetens
Utbildningsnivån i vårt samhälle har aldrig tidigare varit
så hög som i dag. I ett internationellt perspektiv är den ändå
otillräcklig. Andelen högskoleutbildade är i många
branscher lägre än i våra viktigaste konkurrentländer. Detta
gäller särskilt inom industrin.
För att klara sysselsättningen, kraftigt pressa ner
arbetslösheten och samtidigt klara de ekonomiska
åtaganden som utgör grunden för vårt välfärdssamhälle,
måste vi både skapa en ökad tillväxt och utveckla en god
livsmiljö. Detta ställer stora krav på en snabb utbyggnad
och effektivisering av vårt näringsliv. Framgång i denna
stora utmaning förutsätter god tillgång till mycket
välutbildad arbetskraft.
Höjning av den allmänna utbildningsnivån är en
betydelsefull investering för framtidens mer kvalificerade
och föränderliga samhälle. Detta är inte minst nödvändigt i
en situation med stora behov av en industriell förnyelse.
Förutsättningen för att ytterligare förbättra
arbetskraftens utbildning är en kvantitativ och kvalitativ
förstärkning av vårt utbildningsväsende. Den pågående
reformeringen av gymnasieskolan är en del i detta arbete.
En påskyndad förstärkning av högskolan är en annan.
Högskolan skall erbjuda kvalificerad utbildning för ett
rikt och varierat arbetsliv och utföra forskning och
utvecklingsarbete för förnyelse av samhälls- och näringsliv
samt främja en ekologiskt hållbar utveckling.
Högskolepolitiken bör ta sin utgångspunkt i såväl de
studerandes önskemål som samhällets framtida behov. Men
i högskolepolitiken måste även hänsyn tas till såväl
arbetslivets önskemål som regionalpolitiska krav.
Högskolepolitiken skall också bidra till att en jämnare
social rekrytering till högskolan uppnås.
Högskolan är nu inne i en period av kraftig utbyggnad.
Expansionen inleddes efter beslut i riksdagen våren 1991.
Då hade den statliga högskolan ca 140 000 årsstudieplatser.
Innevarande budgetår har antalet ökat till ca 160 000
årsstudieplatser. Till detta kommer den kommunala
högskolan med ca 20 000 årsstudieplatser.
Genom redan fattade beslut kommer den statliga
högskolan att öka med ca 10 000 till ca 170 000
årsstudieplatser budgetåret 1993/94, budgetåren 1995/96
och 1996/97 till nära 180 000.
Högskolans dimensionering måste öka ytterligare
Det finns i dag många goda motiv för att ytterligare
påskynda den utbyggnad av högskolan som nu äger rum. De
långa köerna till högskolan visar tydligt ett ökande intresse
bland medborgarna för att ytterligare fördjupa sitt
kunnande. En starkt bidragande orsak till detta är
naturligtvis situationen på arbetsmarknaden. Kraven inom
de flesta sektorer av arbetslivet ökar genom att vårt
samhälle ekonomiskt och i andra avseenden allt snabbare
integreras med vår omvärld.
Många unga som i dag kommer in i arbetslivet har en
aktuellare utbildning än de redan yrkesverksamma. Det
ökar intresset för och behovet av komplettering av gediget
yrkeskunnande med kunskaper erhållna genom fort- och
vidareutbildning. För en ökande andel av arbetskraften
ligger den utbildning som här krävs på högskolenivå.
Högskolan måste i betydligt större omfattning än i dag spela
en roll i denna fort- och vidareutbildning av de
yrkesverksamma. Det ökar också kraven på högskolorna
att till form, innehåll och lokalisering av utbildning
tillmötesgå arbetslivets önskemål. I detta sammanhang är
det angeläget att ta tillvara såväl de statliga högskolornas
resurser för fortbildning som de landstingskommunala
vårdhögskolornas.
Högskolan ska självfallet inte ses som en
arbetsmarknadsregulator. Däremot förväntar vi oss att
högskolan, när nu så många är arbetslösa, gör sitt yttersta
för att ta tillfället i akt att erbjuda så många som möjligt
förutsättningar för förkovran.
Vi socialdemokrater anser att den svenska högskolan
bör expandera ytterligare utöver vad som redan beslutats.
Vi bedömer att det är realistiskt och nödvändigt att öka
redan från budgetåret 1993/94 med ytterligare ca 10 000
heltidsstuderande. Vi anvisar för detta 350 miljoner kronor.
Dessa tillkommande studerandeplatser skall främst avse
studier med sikte mot examen. De skall därför följas upp
under kommande två år med ytterligare motsvarande antal
helårsstuderande. Detta innebär att den statliga högskolan
läsåret 1995/96 kommer att ha motsvarande nära 210 000
årsstudieplatser, dvs. ca 50 000 fler än innevarande läsår.
Vi förutser självfallet att detta kommer att innebära en
stor anspänning för högskolans organisation, dess lärare
och studenter, men anser att det skall vara möjligt. I
nuvarande situation måste lokalutnyttjandet kunna öka,
t.ex. genom att lokaler och utrustning i större utsträckning
används även kvällstid och på lördagar.
Ett förverkligande av detta förslag innebär en ökning av
antalet studerande nästa läsår med ca 12 % jämfört med
innevarande år. Maximalt antal helårsstudenter och
helårsprestationer för olika universitet och högskolor måste
höjas i motsvarande grad liksom på sikt även antalet
förväntat avlagda examina.
Fördelningen av högskolans resurser för utbildning
I regeringens proposition om den högre utbildningen för
den kommande treårsperioden 1993/94--1995/96
presenteras ett förslag till nytt resursfördelningssystem för
högskolan. Principer för detta har utvecklats av
Resursberedningen i dess delbetänkande ''Ersättning för
kvalitet och effektivitet''.
Otillräcklig beredning
I strid med vad som är brukligt inom svensk förvaltning
har regeringen underlåtit att remissbehandla beredningens
förslag innan det förs vidare i proposition till riksdagen.
Utbildningsministern har i stället låtit ersätta
remissförfarandet med en s.k. hearing den 15 januari under
tre timmar med företrädare för berörda högskolor. Det
finns all anledning att understryka den starka kritik som vid
det tillfället kom fram mot förfarandet.
Det är helt oacceptabelt att i en så stor och viktig fråga
ge företrädarna för högskolan en så oerhört kort tid för att
analysera konsekvenserna av förslagen. De reaktioner som
därvid lämnades kom därmed i huvudsak att grundas på
högskoleledningarnas överväganden eftersom dessa inte
haft möjlighet att ta del av reaktionerna inom sina
högskolor.
Resursfördelningen är självfallet inte bara av betydelse
för högskolornas ledningar. Det finns även många andra
delar av samhället som berörs djupt av förslaget och därmed
borde ha erbjudits möjlighet att genom sedvanligt
remissförfarande presentera sina uppfattningar. Det gäller
inte minst företrädare för de kommuner som direkt eller
indirekt berörs av hur högskolornas resurser fördelas. Det
gäller även arbetsmarknadens parter.
Det är otillfredsställande att de genomgripande
förändringar av högskolans villkor som nu har presenterats
varken givits möjlighet till konsekvensanalys eller
remissbehandlats på normalt sätt.
Ja till principerna
Arbetet med en översyn av högskolans anslagssystem
inleddes redan under 1980-talet (prop. 1990/91:150 bil II:7
och tidigare propositioner). Denna fortlöpande översyn
syftade både till förenklingar av statsmakternas styrning av
högskolan och till en effektivisering av högskolans interna
verksamhet. Ekonomistyrningen skulle göras tydligare och
mera prestationsinriktad.
Även om vi har invändningar mot både hur regeringen
handlagt förändringen och nytt resurstilldelningssystem och
kommer att i denna motion föreslå förändringar i systemet
tillstyrker vi principen att anslagen görs beroende av antalet
studerande och studieprestationerna. Positivt med ett
sådant system är att det kan antas medföra ett bättre
utnyttjande av högskolans resurser.
Riskerna med det nya systemet
Både i Resursberedningens betänkande och i
propositionen saknas en djupare analys av konsekvenserna
för t.ex. kvaliteten i utbildningen, för distansutbildningen,
för de vuxenstuderande, för fördjupningsstudier och för
lärarutbildningarnas olika inriktningar.
Det föreslagna fördelningssystemet medför uppenbara
risker för kvaliteten i utbildningen. Den stora vikt som läggs
vid de s.k. helårsprestationerna kommer att innebära ett
mycket starkt krav på den enskilda institutionen och de
enskilda lärarna att verkligen producera betygspoäng för att
garantera resurser till sin institution och sitt
utbildningsområde. I bästa fall kan det leda till en
förbättrad pedagogisk insats och ökat intresse och omsorg
för att utveckla de studerandes studieinsatser. I sämsta fall
kan det leda till slentrianmässig undervisning och sänkta
krav på kunskaper och färdigheter vid prov och tentamina.
Det finns många som hyser stor oro för att det senare
kommer att ske i högre grad än det förra. Om dessa
farhågor besannas innebär det ett allvarligt hot mot
kvaliteten i den högre utbildningen.
Inom högskolan förekommer olika former av
vuxenutbildning i stor omfattning. Andelen äldre
studerande i olika former av utbildning varierar mycket från
högskola till högskola. Gemensamt för de äldre studerande
är att de ofta är mera inriktade mot kunskaperna som
sådana än mot studieresultat i form av poäng. Det
föreslagna resurstilldelningssystemet riskerar i sin
nuvarande form att missgynna denna grupp av studerande
genom att högskolorna lockas att i högre grad än hittills
satsa på utbildning anpassad för unga examensinriktade
studerande.
De flesta av de distansstuderande har valt sådana studier
därför att de av olika skäl inte kan flytta till högskoleorten
och där på heltid bedriva dem. Det kan vara av t.ex.
familjeskäl, ekonomiska skäl eller arbetsmarknadsskäl.
Erfarenhetsmässigt vet vi att distansutbildning därför inte
är ''poängproducerande'' i samma grad som den direkt till
högskolan förlagda utbildningen. Då hänsyn inte tas till
distansutbildningens särskilda förutsättningar, innebär
systemet ett hot mot denna utbildningforms
utvecklingsmöjligheter. Det kan även komma att ödelägga
de mycket ambitiösa satsningar i form av studiecentra som
gjorts av många kommuner för att underlätta för
medborgarna att genomgå högre utbildning.
Resurssystemet tar i nuvarande form inte heller hänsyn
till den stora skillnad i kostnad som råder mellan olika
högskolor när det gäller omfattning och lokalisering av från
högskolan utlagd utbildning. I glesbygdsområden
tillkommer mycket stora kostnader för t.ex. resor och
traktamente för lärare. Det är inte självklart, som påstås i
propositionen, att löneläget för dessa tjänster är lägre i
glesbygd. Där kan inte några stordriftsfördelar utnyttjas.
Även om ''poängproduktionen'' kan vara väl så hög i
utlokaliserad utbildning blir ändå merkostnaderna
betungande.
Resursberedningen berör vidare inte konsekvenserna
för fördjupningsstudier. Förslaget motverkar direkt sådana
studier. Effektiviteten i ''poängproduktionen'' på högre
nivåer, 40--80 poäng, är lägre än på nivåerna 0--40 poäng
samtidigt som undervisningsgrupperna som regel också är
små. Det kommer för den enskilda högskolan att bli mindre
''lönsamt'' att organisera studier på nivåer över 40 poäng.
Resurstilldelningssystemet motverkar således den önskade
inriktningen mot fördjupningsstudier.
En större restriktivitet att organisera kurser och
utbildningsprogram inom områden där rekryteringen är
svag eller osäker kan komma att bli resultatet av
resursfördelningssystemet. Det kan slå hårt t.ex. mot
utbildningsområden som naturvetenskap och teknik.
Samtidigt som regeringen påtalar behovet av att öka
rekryteringen till dessa områden förespråkar man alltså ett
resursfördelningssystem som motverkar de ambitionerna.
Det kan bli mycket tydligt t.ex. inom
utbildningsområdet, där vi vet att det är svårt att få
tillräckligt antal sökande till vissa inriktningar av
lärarutbildningarna. Här kan alltså lärarförsörjningen för
framtidens skola påverkas negativt av ett prestationsinriktat
anslagssystem.
Regeringen väljer att helt blunda för högskolornas olika
rekryteringssituation. Vissa högskolor har mycket lätt att
attrahera studerande utan att detta direkt kan hänföras till
en högre kvalitet i utbildningen. Studietraditioner inom
familjen kan tala för en viss högskola framför en annan. De
sedan länge etablerade universiteten har ett försteg i
konkurrensen om studenterna. Omfattningen av
utbildningsutbudet på den enskilda högskolan, rätten att
utfärda magisterexamen och möjligheter till fortsatta
forskarstudier kommer att ge vissa högskolor betydande
fördelar framför andra i konkurrensen om de studerande.
Det kommer att underlätta för dem att få starkt
''poängproducerande'' studenter, utan att utbildningens
kvalitet behöver vara särskilt hög.
Det är således mycket svårt att överblicka
konsekvenserna av det föreslagna systemet. De risker som
vi här påtalat för utbildningsutbudet i form av distanskurser,
utanför högskoleorten utlagda kurser, fortbildnings- och
vidareutbildningskurser och fördjupningskurser m m måste
undanröjas.
I fördelningssystemet måste garantier skapas för att
distanskurser, utlagda kurser och kurser för fort- och
vidareutbildning upprätthålls på minst nuvarande nivå. Det
är särskilt viktigt för att i högskolan kunna behålla den höga
andelen äldrestuderande.
Riksdagen bör därför begära av regeringen att den
förändrar resursfördelningssystemet så att de högskolor
som värnar om dessa utbildningsformer ges ekonomiska
förutsättningar därför. De högskolor som däremot
försummar detta skall få resurserna reducerade i
motsvarande mån. Regeringen bör därför ange riktvärden
för omfattningen av dessa utbildningsformer för de enskilda
högskolorna.
Relationerna mellan ersättning för helårsstuderande och
prestationsersättning
Den svenska högskolan är ett komplicerat system som
utformats och utvecklats under lång tid. En förändring av
systemet måste ske med försiktighet. Vi kan därför inte
ansluta oss till regeringens förslag så som det nu utformats
med ca 30 % ersättning för antalet registrerade studenter på
en viss kurs, och ca 70 % för studieprestationen.
Vi anser att förändringen blir för stor jämfört med
nuvarande resursfördelningssystem. För att göra
övergången mindre dramatisk föreslår vi att ersättningen
för helårsstuderande skall utgöra minst 50 % av per capita-
ersättningen. Genom detta reduceras i betydande grad de
negativa konsekvenserna för de utbildningsformer och
högskolor vi tidigare berört.
Parlamentarisk uppföljning
De förändringar som nu sker inom högskolan är mycket
omfattande. Införandet av ett nytt resursfördelningssystem
är bara en del av dessa, men en mycket betydelsefull del.
Detta och det förhållandet att systemet ej har
remissbehandlats talar för att konsekvenserna av det måste
följas mycket noga för att nödvändiga justeringar snabbt
skall kunna göras. Visserligen avser Resursberedningen
fortsätta sitt arbete, men det är inte nog. Vi anser att en
parlamentarisk kommitté bör följa och fortlöpande
utvärdera konsekvenserna av det fr o m budgetåret 1993/94
införda resursfördelningssystemet samt också kunna föreslå
nödvändiga förändringar.
Till stöd för detta krav har vi utbildningsministerns ord
och ''understatement'' vid hearingen den 15 januari:
Det finns alltså ett slags moment av försökstänkande
inbyggt i införandet av systemet. Det är viktigt att
understryka detta med tanke på komplexiteten, där man
inte i allt kan överblicka allting från början. Vi skall vara
öppna och tillse att ändringar införs när detta är befogat.
Den brist på öppenhet i planeringen av
högskoleverksamheten, som blivit ett resultat av att UHÄ
lagts ner och beredningsarbetet flyttats in i departementet
talar även för en parlamentarisk beredning.
Tiotusen fler i högskoleutbildning
Vi anser att det är möjligt och önskvärt att redan till
hösten inrätta ytterligare 10 000 platser i högskolan.
De här föreslagna 10 000 platserna bör självfallet
användas både för att utöka utbildningarna inom
programområden som leder till olika former av examina och
till mer fristående kurser som är avsedda för fort- och
vidareutbildning. Det senare gäller inte minst för personer
från arbetslivet som är eller riskerar att bli arbetslösa. Det
är verkligt angeläget att öka högskolans kapacitet för fort-
och vidareutbildning under 90-talet.
Här nedan presenterar vi ett preliminärt förslag till hur
dessa 10 000 platser kan fördelas mellan de olika
utbildningsenheterna. Vårt förslag ska ses som en
ambitionsnivå och ett riktmärke. Vi inser att vårt förslag
kommer att ställa stora krav på de enskilda högskolorna
både vad avser lärarresurser och lokaler. Samtidigt anser vi
att högskolan har ett så stort samhällsansvar att den måste
göra sitt yttersta för landet och de enskilda individerna när
vi upplever nuvarande dramatiska arbetslöshet och när
Sverige som nation samtidigt behöver många fler
högskoleutbildade för att näringsliv och offentlig
verksamhet ska kunna utvecklas och effektiviseras.
Vi har bedömt att de medel vi anvisar också kan täcka
kostnader för tillkommande lokaler i samband med den
massiva utbildningssatsningen. Vi räknar samtidigt med att
högskolan i nuvarande situation måste utnyttja befintliga
lokaler i större utsträckning även kvällar och lördagar.
I de riktmärken för fördelning av ytterligare platser per
högskola som vi nedan presenterar har vi endast
undantagsvis gjort en uppdelning sektorsvis. Det måste i
huvudsak lämnas till varje högskola att själv avgöra var
inom ramen för tilldelade resurser man kan och vill sätta in
sina utbildningsinsatser. Några särskilda frågor som rör
utbildningens inriktning vill vi dock kortfattat och
sammanfattningsvis framföra innan vi redogör för våra
konkreta förslag beträffande de enskilda högskolorna.
Yrkesteknisk högskoleutbildning måste utökas
Genom den yrkestekniska högskoleutbildningen (YTH)
ges en god möjlighet för yrkesverksamma, främst inom
industrin, men även inom handel och servicenäringar, att
skaffa sig en kvalificerad yrkesutbildning på högre nivå.
Sedan YTH:s start har följande mål gällt: att möta
efterfrågan på högre utbildning från en grupp som hittills
haft små möjligheter att söka sig till högskoleutbildning
att tillgodose i första hand industrins behov av arbetskraft
för vissa kvalificerade funktioner att ge ämnesutbildning
för blivande lärare i yrkesteknik i gymnasieskolan
YTH har sedan starten utvärderats vid flera tillfällen och
befunnits vara av stort värde såväl för enskilda individer
inom olika yrkeskategorier som för utvecklingen i
företagen.
Av flera skäl bör denna högskoleutbildning utvecklas
och byggas ut.
För det första är det av stor betydelse för utvecklingen
inom företagen att anställda med praktiskt kunnande och
erfarenheter ges möjlighet till kvalificerad utbildning för att
kunna nyttja ny teknik och förändringsarbete. I
förlängningen är detta förutsättningen för ekonomisk
tillväxt i samhället.
För det andra är det av stort värde för utvecklingen av
universitet och högskolor med möte mellan praktiker och
teoretiker. En ökad integration av YTH-utbildningarna och
övriga högskoleutbildningar höjer kvaliteten på
högskolestudierna och skulle underlätta fortsatta studier för
YTH-studerande. YTH-utbildningarna bör kunna byggas
på med ingenjörsutbildning eller annan akademisk
utbildning till en kandidat- eller magisterexamen. På
motsvarande sätt bör sådana utbildningar med inriktning på
handel och service kunna integreras med
ekonomutbildningarna. YTH-utbildningar bör kunna
utvecklas vid de olika högskolorna.
För det tredje är det en fråga av betydelse för ökad
jämlikhet. Den nuvarande snedrekryteringen måste
åtgärdas. Det blir alltmer uppenbart att EG och Europa i
övrigt talar om att framtida näringslivsutveckling kräver ett
perspektiv av ''life long learning''.
Vi bedömer därför att en utbyggnad av YTH-
utbildningen bör ske med 200 årsstudieplatser budgetåret
1993/94. Utökningen sker lämpligast vid de högskolor som
redan i dag bedriver YTH-utbildning.
Vi bedömer dessutom att omfattningen av YTH-
utbildningarna, som nu uppgår till ca 1 100 årsstudieplatser,
efter några år bör ha fördubblats. Omfattningen på
studierna bör också inriktas på en höjning från 60 till 80
poäng.
Ingenjörsutbildning
Regeringen föreslår att utbyggnaden av högskolans
ingenjörsutbildning ska begränsas. Särskilt gäller detta den
ingenjörsutbildning som ges vid de tekniska högskolorna.
Vi anser att regeringens bedömning är kortsiktig och
felaktig och att den planerade dimensioneringen bör
upprätthållas.
Det är inte förvånande att den nya utbildningen, just för
att den är ny, har vissa svårigheter med rekryteringen.
Utbildningen är samtidigt också konjunkturkänslig. Det
råder dock enligt vår bedömning ingen tvekan om att
svenskt näringsliv långsiktigt har ett betydande behov av
ingenjörer med medellång utbildning. Nya, integrerade
konstruktions- och produktionsmetoder kommer att kräva
välutbildade tekniker på många befattningar nära
produktionsledet i industrin. De tekniska högskolorna har,
enligt vår mening, ett alldeles särskilt ansvar för att utveckla
den kortare ingenjörsutbildningens kvalitet. Därför anser vi
det särskilt olyckligt att begränsa utbildningsvolymen när
det gäller ingenjörsutbildningen just vid de tekniska
högskolorna.
Exakt hur många studenter som ska antas till
ingenjörsutbildningen får självfallet avgöras av det aktuella
rekryteringsläget. Ambitionen bör dock vara att utbilda så
många som möjligt vid de olika enheterna. Låt oss tillägga
att vi inte vill se en sådan uppdelning av
utbildningsuppdraget som på sikt kan medföra att endast de
nyare högskolorna ger ingenjörsutbildning medan de
tekniska högskolorna uteslutande kommer att ägna sig åt
civilingenjörsutbildning.
Många högskolor har uttryckt en ambition att förlänga
ingenjörsutbildningen till 120 poäng. Enligt vår mening bör
utbildningen inte förlängas generellt. En sådan förlängning
skulle troligen avskräcka fler studenter än den skulle locka.
Vi menar att det behövs ett tydligt, kortare
utbildningsalternativ till civilingenjörsutbildningen för att
tillräckligt många ska söka sig till teknisk utbildning.
Däremot hälsar vi med tillfredsställelse att högskolorna
erbjuder ingenjörerna en möjlighet till fördjupning och
profilering om ytterligare 40 poäng. Sådan utbildning kan
inrymmas inom de utökade ramar vi föreslår. Det bör vara
möjligt att anordna en fördjupning av
ingenjörsutbildningen med 40 poäng för åtminstone 900
studenter under kommande budgetår.
Utbildningar som gör det möjligt för ingenjörer att
bygga på sina kunskaper till en civilingenjörsexamen måste
utvecklas och spridas. De skall alltså kunna få tillgodoräkna
sig den utbildning de redan har i de fortsatta studierna. En
del av de nytillkommande resurserna bör användas för detta
ändamål.
Vi anser således att de högskolor som har rätt att utfärda
civilingenjörsexamen bör, inom ramen för tilldelade
resurser, eftersträva möjligheter att erbjuda de ingenjörer
som så önskar en särskild påbyggnad som kan leda in på
civilingenjörsutbildningen.
Öka civilingenjörsutbildningen
I den expansion av högskolan som vi förordar är det
angeläget att utöka utbildningen av civilingenjörer. Tillgång
på kvalificerade tekniker är av strategisk betydelse för den
industriella utvecklingen. Det kan i första hand ske genom
att andelen som fullföljer påbörjad utbildning ökar. I dag
avbryter drygt 30 % sina studier i förtid. Den snabbaste
ökningen kan åstadkommas genom att mer stöd sätts in för
att hjälpa de studerande att fullfölja studierna. Detta måste
ske. De berörda högskolorna bör av regeringen uppmanas
att i sin verksamhet högt prioritera sådant stöd. Riksdagen
bör som sin mening ge regeringen detta till känna.
Vi anser även att antalet nybörjarplatser inom
civilingenjörsutbildningarna bör ökas. För att klara det
framtida behovet, inte minst för de mindre och medelstora
företagen, bedömer vi att antalet nybörjarplatser behöver
öka med minst ett par tusen. Detta är inte möjligt att
åstadkomma på kort sikt, främst av rekryteringsskäl. Redan
höstterminen 1993/94 bör dock 600 nybörjarplatser kunna
inrättas. Ökningstakten måste sedan vara beroende av att
rekryteringen till utbildningen löses.
Hur dessa platser bör fördelas har angivits mera precist
nedan. Vi vill därvid markera att vi ser mycket positivt på
det samarbete i detta avseende som utvecklats mellan bl a
den tekniska högskolan i Linköping och högskolan i Örebro
respektive Mälardalens högskola, mellan KTH och
Mälardalens högskola respektive Mitthögskolan liksom
mellan Chalmers och högskolan i Karlstad.
Samverkansmodeller av denna art bör stimuleras. Vi har
genomgående i vårt förslag angivit de nya
utbildningsplatserna för civilingenjörsutbildningen på de
högskolor som har examensrätten. Hur resurserna mera
konkret i praktiken fördelas får bli en fråga för berörda
utbildningsanordnare.
Högskolorna har, enligt vår mening, ett utomordentligt
stor ansvar när det gäller att erbjuda kompetenshöjande,
teknisk utbildning. En rad kortare kurser, såväl på heltid
som på deltid, bör därför erbjudas redan yrkesverksamma
eller arbetslösa med behov av förkovran.
För att klara expansionen av utbildningen vill vi
dessutom aktualisera behovet av att etablera en ny teknisk
högskola på en ort som redan har god
utbildningskompetens inom detta område. En ny teknisk
högskola skall bidra till att skapa god tillgång på
kvalificerade tekniker i hela landet. Vi förordar därför att
förutsättningar för detta omedelbart utreds.
För att den här föreslagna kraftiga utbyggnaden av
civilingenjörsutbildningarna skall kunna ske krävs att
rekryteringsunderlaget stärks och breddas. En nysatsning
som leder till allvarliga svårigheter för rekryteringen till
redan etablerade utbildningar måste självfallet undvikas.
Rekryteringen till de naturvetenskapliga och tekniska
utbildningarna måste förbättras. Andelen studerande i
gymnasieskolan med sådan inriktning på sina studier
behöver öka. Våren 1993 lämnar endast ca 16 000
studerande fullgjord treårig naturvetenskaplig eller teknisk
linje i gymnasieskolan. För att klara rekryteringen, bl.a. till
dessa sektorer på högskolan, måste även den kommunala
vuxenutbildningen ges möjlighet att utöka utbildningarna
inom dessa områden.
För att kunna expandera högskoleutbildningarna inom
teknik och naturvetenskap kommer det även bli nödvändigt
att öka omfattningen av det s.k. tekniska basåret. Genom
detta ges studerande möjlighet att inom högskolan
komplettera gymnasieutbildningar från andra linjer än T
och N inom matematik, fysik, kemi och olika tekniska
ämnen. De erfarenheter som finns av dessa utbildningar är
goda.
Lärarutbildningen
Den svenska skolans behov av en god och ändamålsenlig
lärarutbildning kan inte nog betonas. Den 4 juni 1985 tog
riksdagen det historiska beslutet att införa lärarutbildning
särskilt anpassad efter grundskolans behov. Utbildningen
har därefter ersatt de tidigare skilda utbildningarna för
lågstadiet, mellanstadiet och högstadiet. Den nya
lärarutbildningen har rönt stor uppskattning.
Våren 1992 förslog emellertid den borgerliga regeringen
under kraftiga trumpetstötar att en med lärarutbildningen
för årskurserna 4--9 parallell lärarutbildning skulle införas,
den s.k. Unckel-modellen. Utbildning i olika akademiska
ämnen ställdes i förgrunden och den pedagogiska
utbildningen -- den egentliga lärarutbildningen -- blev
ettårig. I en motion med anledning av detta förslag framhöll
vi att man i denna ämneslärarutbildning helt missar de
fördelar som varvning av teori och praktik under hela
yrkesutbildningen innebär.
Den fullständiga lärarutbildningen ger goda och
relevanta ämneskunskaper samtidigt som den ger de
utbildade lärarna en stor ämnesbredd. Med Unckel-
modellen däremot ökar riskerna för att lärare skall tvingas
undervisa i ämnen de saknar utbildning för. Detta blir
särskilt tydligt för dem som utbildas 1992/93, där en stor
andel av dem som genomgår den ettåriga lärarutbildningen
enbart är behöriga i ett enda ämne.
UHÄ har genomfört en utvärdering av
grundskollärarutbildningen. Därvid presenterar man ett
antal förslag för att utveckla densamma. Vi menar att
kraften i de enskilda högskolorna nu bör koncentreras på
att just utveckla lärarutbildningen.
Den ordinarie lärarutbildningen har blivit uppskattad av
de studerande och över lag har den nu en god
sökandefrekvens. Unckel-modellen däremot har inte på
långt när kunnat rekrytera till erbjudna utbildningsplatser,
något som vi för övrigt förutsade redan när förslaget
presenterades. Under läsåret 1992/93 fanns totalt 540
platser tillgängliga. Till dessa platser antogs 178 studerande!
147 studerande fanns kvar i utbildningen vid terminsslutet
1992, alltså mitt i utbildningen. Statistiken tyder på såväl
avhopp som bristande antal behöriga sökande. Resultatet
har blivit att många utbildningsplatser kommit att stå
tomma.
Mot bakgrund av ovanstående finner vi det konsekvent
men ytterst beklagligt att regeringen i utbildningsuppdragen
till högskolorna i praktiken sätter ett genomförande av den
ettåriga lärarutbildningen i stor omfattning som villkor för
att berörda högskolor skall kunna uppnå
examinationsvillkoren för grundskollärare, årskurserna 4--
9. Regeringens förslag innebär att högskolorna under
kommande tre år åläggs att utbilda över 1 000
lärare av denna sort trots all kritik denna utbildning
fått från lärarstuderande, lärarutbildare och inte minst från
kommunernas skolledningar.
Vi anser att experimentet med parallellärarutbildning
bör avbrytas. I första hand bör kraften istället ägnas åt att
följa upp och utveckla den ordinarie
grundskollärarutbildningen. Dessutom bör personer som
nu är inne i eller har genomgått viss akademisk utbildning
ges ökade möjligheter att gå in i en förkortad
lärarutbildning (s.k. sneddning). De kunskaper som de
sökande har bör tillgodoräknas och lärarutbildningen för
dem läggas upp så att den ger ämneskomplettering inom
lärarutbildningens ram liksom den mer direkta
yrkeskompetensen som lärare. Detta skulle ge möjlighet att
få bredd på obehörighetsutbildning för personer som redan
finns ute i skolan liksom att locka nya grupper till
lärarbanan. Genom denna förkortade lärarutbildning kan
fler personer snabbare komma ut som lärare än om
samhället satsar på rekrytering till den 3,5- resp. 4,5-åriga
utbildningen. Vi vill därför förorda denna flexibilitet inom
lärarutbildningen. I första hand bör dock den fullständiga
och integrerade lärarutbildnngen vara basen för dem som
utbildar sig till lärare i grundskolan.
Vi vill också framhålla att lärarutbildningen bör
utvecklas i nära kontakt med skolans vardag och i
samverkan med kommunerna. Det är därför förvånansvärt
att propositionen som avnämare nämner Statens Skolverk
och näringslivets branschorganisationer men bortser från
kommunerna. Riksdagen bör därför uttala att
lärarutbildningen måste utvecklas i samverkan med
huvudmännen för skolan, dvs. kommunerna.
Barn- och ungdomspedagogiska utbildningar
Vi delar regeringens bedömning att den barn- och
ungdomspedagogiska utbildningens volym bör minska, och
vi accepterar den föreslagna neddragningen vad gäller det
totala antalet. Däremot anser vi det olyckligt att direkt
avveckla utbildningen vid tre högskolor. Med andra ord
anser vi att den barn- och ungdomspedagogiska
utbildningen bör bibehållas om än i minskad omfattning
också vid högskolorna i Falun/Borlänge, Halmstad och
Mälardalen. Som framgår nedan har vi omfördelat
utbildningsplatser från Lund, Umeå, Växjö, Karlstad,
Linköping och Göteborg för att kunna upprätthålla
utbildningen vid ovan nämnda tre högskolor.
Barnomsorgen skulle ha stor glädje av att dess personal
erbjöds kompetenshöjande utbildning både i form av
avkortade studiegångar för barnskötare till
fritidspedagog/förskollärare och i form av kortare
fördjupningskurser på olika områden. Högskolorna bör,
inom ramen för tilldelade resurser, särskilt lägga sig vinn om
att anordna sådana utbildningar. Kommunerna bör
nämligen för tillfället kunna utnyttja utbildningsvikariatets
form för att möjliggöra för redan anställda att höja sin
kompetens och samtidigt göra en arbetsmarknadspolitisk
insats.
Medicin- och vårdutbildningarna
Tandteknikerutbildningen överförs den 1 juli 1993 till
statligt huvudmannaskap och inordnas i högskolan.
Utbildningen kommer att ges vid Karolinska institutet och
Universiteten i Lund, Göteborg och Umeå. Det har inte
varit möjligt för oss att genomskåda om regeringen
beräknat tillräckliga resurser för planering och omdaning av
denna utbildning liksom för förvärv av särskilt dyrbart
förbrukningsmaterial och investering i utrustning.
Utbildningen av optiker bedrivs nu som specialkurs i
gymnasieskolan. Den anordnas i Stockholm och Motala.
Från och med budgetåret 1994/95 ska optikerutbildningen
överföras till statligt huvudmannaskap och omvandlas till
högskoleutbildning. Regeringen föreslår därvid att
utbildningen i fortsättningen endast ska ges vid Karolinska
institutet i Stockholm. Vi motsätter oss denna centralisering
av en utbildning som har långa traditioner i Borensberg,
Östergötland. Enligt vår uppfattning bör utbildningen i sin
helhet förläggas till den medicinska fakulteten vid
universitetet i Linköping. Vi menar också att det även i
framtiden är möjligt att bedriva åtminstone stora delar av
utbildningen i Borensberg, där den idag är förlagd och där
omfattande resurser i form av lokaler, inredning, utrustning
för att inte tala om lärare redan finns. Självfallet bör det
redan nu utvecklade samarbetet omkring utbildningen med
den tekniska högskolan i Linköping liksom med bl a FFV
därvid bestå.
Resurser motsvarande 60 intagningsplatser för optiker
bör enligt vår mening omfördelas från Karolinska institutet
till Universitetet i Linköping.
Planeringen för en utökad läkarutbildning i Umeå bör
fortsätta och det bör prövas om ytterligare studenter kan
antas hösten 1994.
Sjuksköterskeutbildning m m
Den nuvarande hälso- och sjukvårdslinjen om 80 och 90
poäng avvecklas nu. Vi har tidigare godtagit detta. Tidigare
var det emellertid möjligt att vinna inträde till den kortare
utbildningen efter genomgången vårdkompletteringskurs.
Ett antal personer har nu genomgått denna utbildning men
har ingen särskild fördel av detta när de söker till
sjuksköterskeutbildningen om 120 poäng. Vi anser att de
som genomgått vårdkompletteringskursen övergångsvis bör
kunna få tillgodoräkna sig detta vid antagningen till
sjuksköterskeutbildningen.
Behovet av kompetenshöjning hos sjukvårdspersonalen
är omfattande. Ny teknik och nya metoder tillkommer
ständigt. Vårdhögskolorna bör därför beredas utrymme att
erbjuda motsvarande 850 helårsstuderande fortbildning och
vidareutbildning under nästa budgetår. Resurserna bör
fördelas proportionellt på vårdhögskolorna efter idag
utgående statsbidrag.
Vi utgår ifrån att regeringen återkommer till riksdagen
med förslag med anledning av den nyligen avlämnade
utredningen SOU 1993:12 ''Vårdhögskolor''. I samband
därmed kommer vi att ta upp ytterligare frågor beträffande
de medellånga vårdutbildningarna.
Högre utbildning i Stockholms län
Högskolestudierna måste förläggas så att det blir möjligt
för alla att ta del av dem. Vi kan konstatera att
Stockholmsområdet, och i synnerhet den södra länsdelen,
alltmer släpar efter övriga Sverige i detta hänseende.
Andelen nybörjare i högskolestudier var läsåret 90/91 i
procent av befolkningen (18--64 år) 0,97 i riket. I
Stockholms län var andelen 0,92 och i de södra länsdelarna
0,77. Situationen är inte olik den som råder i rena
glesbygdsområden. Orsakerna till denna obalans är säkert
flera, bl.a. befolkningssammansättningen och de olika
studietraditioner som finns i olika befolkningsgrupper, men
det torde också stå utom allt tvivel att det faktum att i stort
sett alla högre utbildningar är lokaliserade till de norra
delarna av Stockholm är av stor betydelse.
Riksdagens beslut att riva upp det tidigare beslutet att
lokalisera HLS till Södertälje är, utöver att det är till
nackdel för lärarutbildningens möjligheter att utvecklas,
också en konserverande faktor när det gäller att i praktiken
bredda tillträdet till högskoleutbildningen.
Förslaget om att årligen förlägga 275
helårsstudentplatser till Novum i Huddinge är positivt och
ska ses som ett steg i rätt riktning. Det måste dock följas
upp av fler satsningar på utlokalisering av högre utbildning
till de södra länsdelarna.
Vi menar att riksdagen och utbildningsanordnarna i
Stockholms län har ett stort ansvar för att målsättningen om
en bättre balans i lokaliseringen av utbildning uppfylls.
Regionens (landstingets och kommunernas) satsningar har
under årens lopp varit betydande och för att dessa ska få full
effekt måste också staten (universitet och högskolor) arbeta
med samma målsättning.
Mot denna bakgrund anser vi att regeringen noga bör
följa hur utbildningsresurserna i Stockholmsregionen
används för att medverka till bättre regional balans.
Regeringen bör i samband med nästa 3-årsprogram för
forskning och högre utbildning återkomma till riksdagen
med en redovisning av resultatet.
Preliminär fördelning av ytterligare platser vid
högskolorna
Ökningen med 10 000 studerandeplatser budgetåret
1993/94 som vi föreslagit ovan bör fördelas på flertalet
universitet och högskolor för att på bästa sätt utnyttja
befintliga resurser i form av lärare, lokaler m m.
Civilingenjörsutbildningen bör härvid kunna ökas med ca
600 nybörjarplatser. Vi har samtidigt räknat med att en
omfördelning bör ske mellan orterna för barn- och
ungdomspedagogisk utbildning. Optikerutbildning med 60
platser flyttas från Karolinska institutet till universitetet i
Linköping.
Utbildningsutskottet får i beredningen av
motionsyrkandena att i enlighet härmed för berörda
högskoleenheter budgetåret 1993/94 justera högsta antal
helårsprestationer som ger ersättningar samt högsta
ersättning för helårsstudenter och helårsprestationer.
Våra förslag för olika universitet och högskolor:
Universitetet i Uppsala
Vi föreslår att antalet helårsstudenter för vilka ersättning
kan utgå höjs med 400 helårsstudenter. Härigenom kan
civilingenjörsutbildningen öka med minst 30
nybörjarplatser, den tekniska fort- och vidareutbildningen
utökas samt en utveckling ske av en särskild
''Europakompetens'' inom de juridiska
samhällsvetenskapliga och språkvetenskapliga områdena.
Universitetet i Lund
Vi föreslår att antalet helårsstudenter för vilka ersättning
kan utgå höjs med 400 helårsstudenter. Härigenom bör
civilingenjörsutbildningen öka med minst 80
nybörjarplatser och antalet nybörjare med inriktning mot
barn- och ungdomspedagogisk utbildning minska med ca 60
platser. Vidare kan teknisk fort- och vidareutbildning
utökas och en ny designutbildning starta.
Universitetet i Göteborg
Vi föreslår att antalet helårsstudenter för vilka ersättning
kan utgå höjs med 450 helårsstudenter och att antalet
nybörjare med inriktning mot barn- och
ungdomspedagogisk utbildning minskas med ca 30 platser.
Universitetet i Stockholm
Vi föreslår att antalet helårsstudenter för vilka ersättning
kan utgå höjs med 450 helårsstudenter. Härigenom kan
universitetets program för både ungdomsutbildning och
fortoch vidareutbildning förstärkas.
Universitetet i Umeå
Vi föreslår att antalet helårsstudenter för vilka ersättning
kan utgå höjs med 450 helårsstudenter och att antalet
nybörjare med inriktning mot barn- och
ungdomspedagogisk utbildning minskas med ca 30 platser.
Härigenom kan flera av de från universitetets sida
föreslagna nya utbildningarna komma i gång.
Universitetet i Linköping
Vi föreslår att antalet helårsstudenter för vilka ersättning
kan utgå höjs med 450 helårsstudenter. Härvid bör
civilingenjörsutbildningen öka med minst 105
nybörjarplatser och antalet nybörjare med inriktning mot
barn- och ungdomspedagogisk utbildning minska med ca 30
platser. Antalet platser för optikerutbildning bör starta med
60 platser. Vidare kan en förstärkning ske av den tekniska
fort- och vidareutbildningen och en psykologutbildning
utvecklas.
Karolinska institutet
Optikerutbildningen förläggs inte till Karolinska
institutet. Resurser motsvarande 60 platser överförs till
linköpings universitet.
Tekniska högskolan i Stockholm
Vi föreslår att antalet helårsstudenter för vilka ersättning
kan utgå höjs med 400 helårsstudenter. Härigenom bör
civilingenjörsutbildningen öka med minst 200
nybörjarplatser. En förstärkning kan ske av den tekniska
fort- och vidareutbildningen.
Chalmers tekniska högskola
Vi föreslår att antalet helårsstudenter för vilka ersättning
kan utgå höjs med 400 helårsstudenter. Härigenom bör
civilingenjörsutbildningen öka med minst 110
nybörjarplatser. En ökad satsning kan bl a ske på
miljöteknisk utbildning.
Högskolan i Luleå
Vi föreslår att antalet helårsstudenter för vilka ersättning
kan utgå höjs med 300 helårsstudenter. Härigenom bör
civilingenjörsutbildningen öka med minst 75
nybörjarplatser. En förstärkning kan ske av den tekniska
fort- och vidareutbildningen med särskild inriktning mot
norrländska näringar.
Högskolan i Borås
Vi föreslår att antalet helårsstudenter för vilka ersättning
kan utgå höjs med 200 helårsstudenter. Härigenom kan de
tekniska och ekonomiska utbildningsprogrammen breddas.
Högskolan i Falun/Borlänge
Vi föreslår att antalet helårsstudenter för vilka ersättning
kan utgå höjs med 300 helårsstudenter. Därav bör antalet
platser med inriktning mot barn- och ungdomspedagogisk
utbildning vara ca 60 platser.
Högskolan i Gävle/Sandviken
Vi föreslår att antalet helårsstudenter för vilka ersättning
kan utgå höjs med 300 helårsstudenter.
Högskolan i Halmstad
Vi föreslår att antalet helårsstudenter för vilka ersättning
kan utgå höjs med 300 helårsstudenter och att antalet
nybörjare med inriktning mot barn- och
ungdomspedagogisk utbildning bör vara ca 60.
Högskolan i Jönköping
Vi föreslår att antalet helårsstudenter för vilka ersättning
kan utgå höjs med 300 helårsstudenter.
Högskolan i Kalmar
Vi föreslår att antalet helårsstudenter för vilka ersättning
kan utgå höjs med 300 helårsstudenter.
Högskolan i Karlskrona/Ronneby
Vi föreslår att antalet helårsstudenter för vilka ersättning
kan utgå höjs med 200 helårsstudenter.
Högskolan i Karlstad
Vi föreslår att antalet helårsstudenter för vilka ersättning
kan utgå höjs med 400 helårsstudenter och att antalet
nybörjare med inriktning mot barn- och
ungdomspedagogisk utbildning minskas med ca 30 platser.
Högskolan i Kristianstad
Vi föreslår att antalet helårsstudenter för vilka ersättning
kan utgå höjs med 200 helårsstudenter.
Högskolan i Skövde
Vi föreslår att antalet helårsstudenter för vilka ersättning
kan utgå höjs med 200 helårsstudenter.
Högskolan i Trollhättan/Uddevalla
Vi föreslår att antalet helårsstudenter för vilka ersättning
kan utgå höjs med 200 helårsstudenter.
Högskolan i Växjö
Vi föreslår att antalet helårsstudenter för vilka ersättning
kan utgå höjs med 400 helårsstudenter. Antalet
nybörjarplatser med inriktning mot barn- och
ungdomspedagogik minskas med 30.
Högskolan i Örebro
Vi föreslår att antalet helårsstudenter för vilka ersättning
kan utgå höjs med 400 helårsstudenter.
Högskoleutbildning på Gotland
Vi föreslår att antalet helårsstudenter för vilka ersättning
kan utgå höjs med 50 helårsstudenter.
Mitthögskolan
Vi föreslår att antalet helårsstudenter för vilka ersättning
kan utgå höjs med 400 helårsstudenter.
Mälardalens högskola
Vi föreslår att antalet helårsstudenter för vilka ersättning
kan utgå höjs med 300 helårsstudenter och att antalet
nybörjare med inriktning mot barn- och
ungdomspedagogisk utbildning bör utgöra ca 90 platser.
Vårdhögskolorna
Vi föreslår att antalet helårsstudenter för vilka ersättning
kan utgå höjs med 850 helårsstudenter och att dessa inriktas
mot olika kompetenshöjande utbildningar.
Till regeringens förfogande m m
Det nya och av oss kritiserade resursfördelningssystemet
innehåller en rad osäkerheter. Kostnaderna för en rad
utbildningar som åsatts samma schablon varierar i realiteten
kraftigt. Vi vill återigen påminna om utbildningar på distans
liksom nämna skillnaderna mellan traditionell
lärarutbildning å ena sidan och utbildning av
slöjdlärare/musiklärare/folkhögskollärare å andra sidan.
Det måste vara möjligt att i den vidare beredningen av
resursfördelningen göra korrigeringar under löpande
budgetår.
Det måste också vara möjligt att vid behov göra
särskilda utbildningsinsatser vid skilda högskolor. Vi kan t
ex förutse att speciella fortbildnings- och
vidareutbildningsåtgärder kan behöva vidtas för att möta
efterfrågan på lokala arbetsmarkander.
För dessa av oss nämnda åtgärder avsätter vi resurser
motsvarande 1 000 studerandeplatser.
Jämlika villkor
Studenter med olika funktionshinder glömdes bort när
regeringen i hast våren 1992 förändrade den statliga
myndighetsstrukturen. Universitets- och Högskoleämbetet
hade tidigare som uppgift att fördela medel till de
högskolor, som hade särskilda kostnader för handikappade
studenter. Detta möjliggjordes genom en särskild
avsättning, grundavgift i procent av linjeanslaget, från
samtliga högskolor.
De högskolor, som hade låga kostnader för t ex
tolkhjälp, lektörer eller andra särskilda insatser för
studenter med funktionshinder, överförde sina ''överskott''
till UHÄ för fördelning till högskolor med höga kostnader.
Avsättningarna fastslogs i regleringsbrev. Redan budgetåret
1991/92 uppgick högskolornas kostnader till 14 miljoner
kronor.
För 1992/93 finns överhuvud inga medel upptagna för att
täcka högskolornas särskilda kostnader för studenter med
funktionshinder. Regeringen bör återkomma till riksdagen
med förslag om finansiering av kostnader för 1992/93.
I propositionen föreslås 8,9 miljoner kronor på ett
särskilt anslag, D4, till Stockholms universitet. Stockholms
universitet ges i uppdrag att nationellt samordna och fördela
resurserna till studenter med funktionshinder. I anslaget
ingår kostnader för administration. Med hänsyn till att
kostnaderna redan budgetåret 1991/92 uppgick till 14
miljoner kronor och antalet studenter med funktionshinder
ökat kraftigt de senaste åren bedömer vi att anslaget måste
räknas upp med minst 50 % i förhållande till kostnaderna
1991/92, förslagsvis till 22 miljoner kronor för 1993/94.
Den föreslagna uppräkningen är ett villkor för att
studenter med funktionshinder på lika villkor med andra
studenter ska kunna studera vid högskolor och universitet.
En blind student är helt beroende av att hon/han kan
använda lektörshjälp såväl för de direkta studierna som
olika former av avhandlingar. En döv eller gravt
hörselskadad student kräver tolkservice om hon/han ska ha
möjlighet att fullfölja sina studier. Ibland krävs små insatser
för att en handikappad student ska kunna fullfölja sina
studier. I andra fall kan behovet för en enskild student vara
mycket omfattande.
När flera studenter med stora behov av insatser studerar
vid en högskola kan effekterna på den enskilda högskolans
kostnader bli relativt stora. Risken är därför uppenbar att
högskolorna mer eller mindre medvetet kan prioritera ner
insatserna för handikappade studenter om inte riksdagen
säkrar att de särskilda kostnaderna täcks i särskild ordning.
Rätt att välja högskola
Som framgått av vårt förslag att öka anslaget till
Stockholms universitet är vi beredda att med viss tvekan
acceptera att ett enskilt universitet ges uppdraget att fördela
gemensamma medel till övriga högskolor. Universitetet har
tillsammans med högskolan i Örebro det största antalet
studenter med funktionshinder och stor kunskap om
behoven. Vi vill dock framhålla att den form regeringen valt
är uttryck för de brister i myndighetsstrukturen, som blivit
konsekvensen av den av regeringen mycket hastigt
genomförda omstruktureringen våren 1992.
Det faktum att ansvaret för fördelningen lagts på en
enskild högskola får dock inte innebära att studenter med
olika funktionshinder får svårigheter att på samma villkor
som andra studenter själva välja högskola. En ökad
profilering mellan olika högskolor ställer krav på att
studenter med funktionshinder ska ges jämlika
förutsättningar att själva välja högskola och
studierinriktning.
Studenter med olika funktionshinder är redan idag
allvarligt underrepresenterade vid högskolor och
universitet. Det är angeläget att samhället inte minskar utan
i stället ökar sina insatser för att handikappade studenter
med studiebegåvning och studieintresse ges verkliga
möjligheter till högskolestudier.
En resursfördelning till högskolan, som till mycket stor
del bygger på avlagda examina, kan få allvarliga effekter för
studenter med olika funktionshinder. En handikappad
student kan ibland trots god studiebegåvning behöva
genomföra sin examen under längre tid än normalt. Detta
har över huvud inte beaktats i det hårt prestationsinriktade
fördelningssystem regeringen lagt fram.
Den oro många handikappade känner för att systemet
kan gå ut över högskolornas vilja att aktivt rekrytera
studenter med funktionshinder måste mötas av en noggrann
uppföljning av systemets effekter för dessa. Vi föreslår att
den arbetsgrupp som vi föreslår ska följa effekterna av det
nya systemet ges i särskilt uppdrag att utvärdera effekterna
för studenter med funktionshinder. Nödvändiga
anpassningar av systemet till behovet att stimulera
rekryteringen av studenter med funktionshinder kan
komma att erfordras under planeringsperioden. Detta bör
ges regeringen till känna.
Magisterexamen skall vara en möjlighet för alla
högskolor
I samband med att regeringens proposition om ny
högskolelag behandlades under hösten 1992 hävdade vi att
möjligheten att utfärda magisterexamen skulle stå öppen
för alla högskolor. Det borde vara en uppgift för den
enskilda högskolestyrelsen att bedöma om man vill satsa
resurser och kompetens på att utveckla en utbildning på den
nivå som krävdes för magisterexamen.
I stället borde det vara utbildningens kvalitet som skulle
bedömas. Det är inte rätt att på förhand ställa de mindre
högskolornas utbildningar utanför denna möjlighet. Vi
kvarstår vid denna uppfattning och utgår från att regeringen
i sin fortsatta beredningsprocess mycket snabbt låter
granska samtliga högskolors förutsättningar att utfärda
magisterexamen i olika ämnen. Regeringen bör återkomma
med förslag till åtgärder om alltför många högskolor av
olika skäl visar sig sakna dessa förutsättningar.
Social snedrekrytering
Inte heller i denna proposition uppmärksammar
regeringen den sociala snedrekryteringen till högre
utbildning.
Detta är allvarligt, ty även om högskolans
grundläggande utbildning byggts ut kraftigt de senaste åren
kvarstår en synnerligen oändamålsenlig social
snedrekrytering till högre studier. Detta framgår tydligt när
man studerar den sociala bakgrunden för studerande på
olika utbildningar i högskolan. För oss socialdemokrater är
det angeläget att försöka minska det sociala ursprungets
betydelse för individens yrkesval och de därmed förenade
möjligheterna till ett rikt liv.
Denna fråga måste således ägnas stor uppmärksamhet i
alla delar av utbildningsväsendet. Vi socialdemokrater är
därför starkt tveksamma till många av de åtgärder som
regeringen nu vidtar på utbildningsområdet då de sannolikt
kommer att leda till en ökad social snedrekrytering på olika
nivåer i utbildningssystemet, men speciellt påtagligt inom
den högre utbildningen. Det gäller t.ex.
överkompensationen av de privata skolorna,
neddragningen av kommunal vuxenutbildning och
folkbildning samt försöken att privatisera högre utbildning.
Även det föreslagna resursfördelningssystemet kommer att
förstärka den socialt sneda rekryteringen till högskolorna.
Vi socialdemokrater kräver därför att riksdagen tydligt
uttalar att en jämnare social rekrytering till olika
utbildningsvägar är ett mål inom utbildningspolitiken och
att regeringen vidtar kraftfulla åtgärder som leder till en
minskad social snedrekrytering inom de olika delarna av
utbildningssystemet, inte minst inom den högre
utbildningen.
Jämställdhet i högre utbildning
Vi konstaterar inledningsvis att den s k JÄST-gruppen
presenterat en rad konstruktiva förslag för att förbättra
jämställdheten inom den högre utbildningen. JÄST-
gruppens förslag är i många avseenden av den arten att de
inte ska bli föremål för riksdagsbeslut. Vi anser dock att
högskolorna på olika sätt bör stimuleras att ta till sig
förslagen och inarbeta dem i den lokala verksamheten.
Regeringen anger som ett huvudproblem på
jämställdhetsområdet att för få kvinnor söker sig till högre
teknisk utbildning. Det vore förvisso önskvärt att långt fler
kvinnor kunde stimuleras att satsa på en
naturvetenskaplig/teknisk utbildning. Alldeles för få söker
sig över huvud taget till detta område idag, och olika
åtgärder behöver vidtas för att ändra på detta förhållande.
Såväl det s k tekniska basåret som ökad satsning på
kommunal vuxenutbildning kan vara verksamma medel för
att rusta kvinnor för högre teknisk och naturvetenskaplig
utbildning.
Samtidigt anser vi inte att en ökad andel kvinnor i högre
teknisk utbildning räcker som mål i jämställdhetsarbetet. Vi
lägger i denna motion en rad förslag som vi menar aktivt
bidrar till en bättre situation för kvinnorna på
arbetsmarknaden.
Kvinnor arbetar i stor utsträckning inom barnomsorg,
sjukvård och äldreomsorg. Vi anvisar resurser för
kunskapsfördjupning och kompetenshöjning för dem som
arbetar inom vård och omsorg.
Ökade satsningar på de nya högskolorna skapar bättre
möjligheter för många kvinnor att satsa på
högskoleutbildning.
Det är också till fördel för kvinnorna om åtgärder kan
vidtas för att minska den sociala snedrekryteringen till
högskoleutbildning.
Högskoleutbildning på halvfart och på distans tjänar
syftet att bereda fler kvinnor möjlighet att utbilda sig på
högskolenivå.
Vi behöver fler kvinnor i traditionellt manliga
utbildningar. Det omvända är emellertid också sant. Fler
män behöver stimuleras att söka sig till bland annat
lärarutbildning och vårdutbildning.
Internationella frågor
För regeringen är uppenbarligen internationalisering av
den högre utbildningen liktydigt med ett europeiskt
samarbete. Under avsnittet om internationella frågor i
propositionen beskrivs det svenska engagemanget i EG:s
utbytesprogram Comett, Erasmus och Tempus. Vikten av
en ''europeisk dimension'' i den högre utbildningen och
förbättrade kunskaper i europeiska språk betonas.
Vi har sedan länge varit ivriga tillskyndare av ett
utvecklat utbildnings- och forskningssamarbete med EG-
länderna, och vi anser ett fortsatt starkt svenskt
engagemang på detta område utomordentligt väsentligt.
Värdet av ett svenskt deltagande i EG:s utbytesprogram
kan inte nog betonas. Samtidigt anser vi att
internationalisering av den högre utbildningen är något
betydligt vidare än enbart EG-samarbete.
Trots att andelen svenska studenter som studerar längre
eller kortare perioder utomlands ökat avsevärt de senaste
åren kommer de flesta studenter aldrig att studera vid en
högskola i ett annat land. Den svenska högskolan behöver
därför på olika sätt stärka de internationella inslagen i
utbildningen. I detta sammanhang har självfallet lärarna en
nyckelroll, och då avser vi inte enbart språklärarna.
Förståelse för andra länder och kulturer, solidaritet och
demokratisk utveckling, kunskap om globala
miljöproblem, för att bara nämna några aspekter, behöver
prägla alla olika ämnen.
Högskolorna måste också stimuleras att utveckla och
upprätthålla samarbetsarrangemang med högskolor i andra
länder utanför EG:s utbytesprogram. Många högskolor har
redan idag ett fast samarbete med andra högskolor både
inom EG-området och på andra ställen i världen.
Ett särskilt problem utgör resurstilldelningssystemet i
detta sammanhang. Systemet tar ingen hänsyn till att
högskolor idag t ex har kontraktsbundna samarbeten med
högskolor i andra länder som bl a innebär att en del av
utbildningen regelmässigt är förlagd utomlands. Självklart
blir sådana arrangemang mer kostsamma än om hela
utbildningen varit förlagd till en inhemsk högskola.
Samtidigt är den internationella erfarenheten av sådant
värde för såväl individen som nationen att utbildningarna
inte får äventyras.
Kårobligatoriet
Frågan om studenternas skyldighet att tillhöra
studentkår har varit föremål för en intensiv debatt under
mer än tjugo år. Vid ett flertal tillfällen under denna tid har
kårobligatoriets avskaffande behandlats i statliga
utredningar. Redan den år 1973 tillsatta
obligatoriekommittén föreslog ett avskaffande av
kårobligatoriet. Riksdagen anslöt sig 1977 till kommitténs
förslag om att avveckla kårobligatoriet. Avskaffandet skulle
dock föregås av överläggningar mellan berörda parter för
att utforma en slutgiltig lösning.
Mot bakgrund av svårigheterna att hitta en lösning på
hur den studentfackliga verksamheten skulle kunna
bedrivas med oförändrad ambitionsnivå utan statlig
reglering och problemen att finna ekonomiskt utrymme för
erforderliga statsbidrag, förordades i budgetpropositionen
(1978/79:100 bil 12) tills vidare ett fortsatt obligatorium.
Riksdagen har därefter 1987/88 (UbU 1988/89:5) hos
regeringen begärt att konsekvenserna av ett slopat
obligatorium skulle utredas. 1989 års obligatorieutredning
med professor Nils Stjernquist som särskild utredare
redovisade i november 1990 i betänkandet SOU 1990:105
''Studenten och tvångsanslutningen'' konsekvenserna av ett
slopat kårobligatorium. Bl.a. bedömde utredningen att ett
avskaffande av obligatoriet skulle medföra kostnader på ca
45 milj. kr. varav 10 milj. kr. för genomförande av allmänna
val och 35 milj. kr. i form av statsbidrag för att garantera
den studentfackliga verksamheten.
Den nuvarande regeringen har därefter uppdragit åt
universitetsdirektör Peter Honeth att ta fram en plan för hur
kårobligatoriet för landets ca 170.000 studenter skulle
kunna avskaffas. Utredaren redovisade sitt uppdrag i
december 1992 men anger endast riktlinjer för hur ett
avskaffande skulle kunna genomföras. Någon närmare
analys av konsekvenserna av en avveckling eller de
kostnader som är förenade med ett slopat obligatorium görs
inte i utredningen.
Trots att regeringen sålunda saknar ett användbart
underlag för ett ställningstagande fastslås i propositionen
att kårobligatoriet skall upphöra i och med utgången av juni
månad 1995. Samtidigt säger utbildningsministern att
regeringen senare skall tillkalla en särskild beredning för att
lösa en ''rad praktiska frågor''. Dessa ''praktiska'' frågor
visar sig vid närmare betraktande vara de grundläggande
principfrågor som utgör fundamenten för studenternas
vistelse och verksamhet vid universitet och högskolor
nämligen:Formerna för representation i olika organ
Ansvaret för studenternas sociala omvårdnad
Studentbostäder och samlingslokaler
Detta är precis samma frågor som tjugo års utredande av
kårobligatoriets existensberättigande misslyckats med att
lösa. Vi finner den valda metoden att först besluta om
kårobligatoriets avveckling och därefter i en särskild
beredning försöka finna konkreta lösningar på en övergång
till alternativa anslutningsformer, skapa ekonomiska
förutsättningar för studiesocial verksamhet, administration
av studentbostäder och samlingslokaler, vara både ologisk
och sannolikt ytterst svårhanterlig.
Kårobligatoriets existensberättigande har ifrågasatts på
principiella grunder. Det anses av många strida mot
föreningsfriheten, och kritikerna utgår sålunda från att
studentkårerna skall betraktas som privaträttsliga juridiska
personer, varvid studenkårer och nationer likställs med
ideella föreningar. De som önskar bevara kårobligatoriet --
bl.a. Sveriges Förenade Studentkårer (SFS) -- hävdar å sin
sida att studentkårer, nationer och fakultetsföreningar bör
ses som en del av högskolan och en motvikt till lärare,
rektorer och utbildningsmyndigheter. Enligt SFS mening
skall kåren betraktas som en offentlig inrättning med
fastställda regler för att tillvarata vissa intressen. Detta sker
genom självförvaltning, och medlemmarna beslutar själva
om ambitionsnivå och eventuell avgift.
Socialdemokraterna har i olika sammanhang ställt sig
bakom tanken på en avveckling av kårobligatoriet.
Grunden för vårt ställningstagande har varit att en frivillig
anslutning till en intresseorganisation från principiella
utgångspunkter är att föredra framför ett obligatorium. Det
dåliga engagemanget från studenternas sida i kårvalen, där
valdeltagandet endast sällan överstiger 20 procent, har
också varit ett motiv för att skapa alternativa
organisationsformer. Vi har å andra sidan aldrig förnekat
kårobligatoriets betydelse för att skapa stabilitet och
långsiktighet i de studerandes organisationer. Otvivelaktigt
förekommer också en livlig aktivitet från studenternas sida
i stora delar av kårlivet. Detta gäller inte minst i nationernas
verksamhet (Lund och Uppsala). I Lund uppges drygt 6.000
studenter besöka nationerna varje vecka.
Att en mycket klar majoritet av remissinstanserna är för
ett fortsatt kårobligatorium måste givetvis också tillmätas
betydelse i sammanhanget. En annan omständighet som
talar för att tidpunkten för en avveckling är illa vald är de
stora omställningar som just nu pågår inom högskolan i
form av nya regler för antagning, resursfördelning etc.
Ett absolut villkor för en avveckling av kårobligatoriet
måste enligt vår mening vara att riksdagen först får ta
ställning till en konkret plan på hur en avveckling skall gå
till.
Planen måste för det första innehålla förslag till hur de
studerande på rättvisa och jämlika grunder skall vara
representerade i olika organ inom högskolan och hur val till
dessa organ skall förrättas.
För det andra måste kvarvarande oklarheter kring
studenthälsovården klaras ut. Huvudmannaskapet för
studenthälsovården togs över av staten från studentkårerna
1 juli 1992. Fortfarande finansierar emellertid studenterna
en stor del av verksamheten. Enligt vår mening måste den
fulla finansieringen bli ett statligt ansvar. Riksdagen bör
också uttala ett tydligt mål för studenthälsovården. Den bör
ha förebyggande och kurativ karaktär och huvudsakligen
arbeta med studierelaterade hälsoproblem. Den skall inte
vara en form av primärvård, något som bör ombesörjas av
landsting och andra vårdgivare.
För det tredje måste formerna för den fortsatta driften
av studentbostäder och samlingslokaler noggrant
analyseras. Samtliga studentbostäder som tillkommit med
statligt stöd måste även i fortsättningen stå till samtliga
studerandes förfogande även sedan obligatoriet avvecklats.
Det är orimligt att sådana bostäder i framtiden skall kunna
reserveras för medlemmarna i någon viss frivillig kår.
Redan idag har många studentorganisationer stora
ekonomiska problem med sina lokaler, och om
medlemsantalet skulle reduceras undermineras
förutsättningarna för den studiesociala verksamheten.
Särskilt stora lokalbestånd finns vid universiteten i Uppsala
och Lund och drivs i stor utsträckning av nationerna. Vid en
avveckling av obligatoriet kommer stora ekonomiska
insatser att krävas för studenternas lokalförsörjning, och
den närmast till hands liggande lösningen är att varje
universitet/högskola övertar detta ekonomiska ansvar.
För det fjärde måste en ekonomisk kalkyl för
kårobligatoriets avveckling presenteras för riksdagen innan
ett slutgiltigt beslut i frågan fattas. Regeringen måste också
redovisa hur stor del av den beräknade kostnaden staten är
beredd att svara för vad gäller studentfacklig och
studiesocial verksamhet liksom lokalförsörjning etc.
För det femte menar vi att studenterna skall vara
representerade i det fortsatta beredningsarbetet.
Även om vår principiella uppfattning är att
kårobligatoriet bör avskaffas kan vi inte ställa oss bakom
det förslag som regeringen lagt. Vi ställer oss bakom
förslaget om fortsatt beredning av frågan om
kårobligatoriets avveckling men yrkar avslag på regeringens
förslag att redan nu fastställa datum för en sådan
avveckling.
Handelshögskolan i Stockholm
Regeringen utgår i propositionen från att ett nytt avtal
med HHS så långt som möjligt skall anpassas till
uppläggningen av de utbildningsuppdrag som kommer att
gälla för de universitet och högskolor som har statligt
huvudmannaskap.
Detta synsätt torde ha relevans i fråga om det regelverk
som bör omfatta alla högskolor oavsett huvudmannaskap,
såsom t.ex. examensrätt etc.
Eftersom HHS emellertid enligt regeringen bör ha
ställning som fristående högskola är det enligt vår mening
ingalunda självklart att denna anpassning också skall gälla
resurstilldelningen. Detta inte minst mot bakgrund av att
HHS i stor utsträckning bygger sin verksamhet på externa
finansiärer, vilka också svarar för merparten av
handelshögskolans ekonomiska resurser.
I en situation då en högskola valt att stå fri från staten i
så stor utsträckning som möjligt men samtidigt ställer stora
krav på ökade resurser borde det vara rimligt att åtminstone
en del av dessa ökade resursanspråk riktas mot de privata
intressenterna.
Vi kan inte ställa oss bakom regeringens förslag att
statens bidrag för grundläggande utbildning till HHS skall
beräknas på samma sätt som anslagen till universitet och
högskolor med staten som huvudman. Förslaget innebär en
alltför kraftig ökning av statens bidrag till
Handelshögskolan, dvs. från dagens 27,5 mkr till ett
takanslag på 50 mkr framöver. Vi anser att takbeloppet för
bidraget till HHS bör vara 37,5 mkr. I denna ram bör
inrymmas såväl bidrag på 4,5 mkr till biblioteksverksamhet
som anslaget till forskarutbildning på 8,8 mkr, liksom
bidraget till grundutbildning.
Vi vill slutligen understryka vikten av att HHS inte tillåts
att ta ut avgifter för sådan utbildning som förekommer vid
statliga universitet och högskolor.
Kanslersämbetet
Kanslersämbetet har redan för innevarande budgetår
beviljats 19 800 000 kronor och anslaget föreslås höjt med
30 % för kommande budgetår. I samband härmed har
kanslersämbetet fått utökade arbetsuppgifter.
De förändringar som nu genomförs inom högskolan är
av lika genomgripande slag som 1977 års högskolereform,
som även den innebar en markant ökad frihet för varje
högskola. Den tidigare högskolereformen utvärderades
fortlöpande av UHÄ, som gav underlag för olika
kompletterande riksdagsbeslut i början av 1980-talet. På
liknande sätt föreslår vi att Kanslersämbetets utvärdering
och kontroll av universitet och högskolor även skall avse
högskolesystemets sätt att fungera och effekterna av de nu
beslutade förändringarna inom högskolan. Riksdagen bör
ge regeringen detta till känna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar avslå regeringens förslag till
belopp för ersättning för helårsstudent och helårsprestation
som förordats för de olika utbildningsområdena under
budgetåret 1993/94,
2. att riksdagen beslutar att i resursfördelningssystemet
för högskolan ersättningen för helårsstuderande skall
utgöra minst 50 % av per capita-ersättningen,
3. att riksdagen hos regeringen begär att den förändrar
resursfördelningssystemet så att riktvärden för
omfattningen av distanskurser, utlagda kurser och kurser
för fort- och vidareutbildning hos den enskilda högskolan
anges i utbildningsuppdraget,
4. att riksdagen hos regeringen begär att en
parlamentarisk kommitté tillsätts med uppgift att följa och
fortlöpande utvärdera konsekvenserna av det införda
resursfördelningssystemet samt föreslå nödvändiga
förändringar,
5. att riksdagen beslutar att för budgetåret 1993/94 anvisa
350 000 000 kr utöver de medel som regeringen föreslår
avsättas för grundläggande högskoleutbildning, för
anordnande av ytterligare högskoleutbildning motsvarande
10 000 årsstudieplatser i enlighet med vad i motionen
anförts,
6. att riksdagen beslutar att för budgetåret 1994/95 anvisa
700 000 000 kr utöver de medel som regeringen föreslår
avsättas för grundläggande högskoleutbildning, för
anordnande av ytterligare högskoleutbildning motsvarande
20 000 årsstudieplatser i enlighet med vad i motionen
anförts,
7. att riksdagen beslutar att för budgetåret 1995/96 anvisa
1 050 000 000 kr utöver de medel som regeringen föreslår
avsättas för grundläggande högskoleutbildning, för
anordnande av ytterligare högskoleutbildning motsvarande
30 000 årsstudieplatser i enlighet med vad i motionen
anförts,
8. att riksdagen beslutar ge regeringen till känna vad i
motionen anförts om YTH, ingenjörs- och
civilingenjörsutbildningarna,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att parallell lärarutbildning för årskurserna 4--9 som införts
under innevarande år snarast avbryts och resurser frigörs
för den ordinarie lärarutbildningen,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om möjligheterna för personer med
för skolan lämpliga kunskaper/kompetens att genomgå
förkortad lärarutbildning,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att utveckla lärarutbildningarna
i samverkan med kommunerna,
12. att riksdagen avslår regeringens förslag att avveckla
den barn- och ungdomspedagogiska utbildningen vid
Högskolorna i Falun/Borlänge, Halmstad och vid
Mälardalens högskola,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om lärarutbildningarna och barn-
och ungdomspedagogiska utbildningar,
14. att riksdagen beslutar att lokalisera optikerutbildning
till Universitetet i Linköping i enlighet med vad i motionen
anförts,
15. att riksdagen avslår regeringens förslag att slopa
kårobligatoriet fr.o.m. den 1 juli 1995 i enlighet med vad
som anförts i motionen,
16. att riksdagen bemyndigar regeringen att ingå ett avtal
om bidrag till Handelshögskolan i enlighet med vad som
anförts i motionen,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om Kanslersämbetet,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om högskoleutbildning inom
Stockholms län,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om finansiering av särskilda
kostnader för studenter med funktionshinder budgetåret
1992/93,
20. att riksdagen för särskilda kostnader för studenter
med funktionhinder under anslaget D 4. Stockholms
universitet: Grundutbildning för budgetåret 1993/94 anvisar
13 100 000 kr utöver vad regeringen föreslagit,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om uppföljning av det nya
resursfördelningssystemets effekter för studenter med
funktionshinder.
Stockholm den 11 mars 1993
Ingvar Carlsson (s)
Jan Bergqvist (s)
Birgitta Dahl (s)
Ewa Hedkvist Petersen (s)
Inger Hestvik (s)
Anita Johansson (s)
Birgitta Johansson (s)
Kurt Ove Johansson (s)
Allan Larsson (s)
Berit Löfstedt (s)
Börje Nilsson (s)
Kjell Nilsson (s)
Lennart Nilsson (s)
Berit Oscarsson (s)
Göran Persson (s)
Pierre Schori (s)
Britta Sundin (s)
Ingela Thalén (s)