Angelägen kompetenshöjning förutsätter stora utbildningsinsatser
I vår motion angående högskolan -- våren 1992 -- framhöll vi behovet av att regeringen genomförde ett samlat och långsiktigt beredningsarbete i syfte att ge riksdagen ett fullgott underlag vad avser såväl utbildningssektorer som lokalisering. Vårt yrkande hade delvis sin grund i att viktiga aspekter på utvecklingen inte beaktats i budgetpropositionen. Det gäller särskilt den betydelse de mindre och medelstora högskolorna har såväl för utveckling av arbetsmarknaden i sina regioner som för rekrytering och nytänkande inom den högre utbildningen. I föreliggande motion aktualiseras på nytt detta krav.
Den hårdnande internationella konkurrensen ställer ökade krav på kompetens inom stora delar av arbetslivet. Ny teknik sprids i dag snabbare, och den tekniska utvecklingen accelererar. Givna kunskaper föråldras snabbt. Skräddarsydda produkter av hög kvalitet efterfrågas i allt större utsträckning. Goda lösningar på svåra problem inom olika samhällsområden måste tas fram. Ny teknik måste utvecklas och nya produkter tillverkas inom många områden, t.ex. inom medicin och miljö- och energiområdet.
Att stärka och utveckla konkurrenskraften inom näringslivet är helt nödvändigt för att kampen mot den snabbt växande arbetslösheten skall bli framgångsrik.
Förändringar i teknik och arbetsorganisation ökar krav på såväl kunskaper som förmåga att tillägna sig kunskaper. Till detta kommer att stora delar av vår arbetskraft har en utbildningsnivå som inte når upp till den som gäller i några av våra viktigaste konkurrentländer.
Trots att utbildningsnivån ökat påtagligt under de senaste årtiondena saknar fortfarande över 40 % av arbetskraften utbildning utöver folk- eller grundskola. De högskoleutbildade inom industrin utgör endast ca 5 % av de anställda. Generellt gäller att utbildningsnivån inom industrin behöver höjas.
Nyutbildad ung arbetskraft kommer bl.a. på grund av 1990-talets små ungdomskullar att vara en helt otillräcklig källa till ny kompetens. Hela ökningen av arbetskraften under 1990-talet består av personer över 45 år, medan antalet förvärvsarbetande under 45 år faktiskt minskar. Utbildningsnivån hos de unga måste höjas kraftigt, samtidigt som vi måste ta idéerna om återkommande utbildning och livslångt lärande på allvar.
Det är angeläget att även understryka arbetslivets eget ansvar för att den utbildning som de anställda för med sig verkligen används på ett rationellt sätt. Det föreligger redan nu genom felaktig arbetsorganisation ett underutnyttjande av arbetskraftens kompetens både inom många branscher i näringslivet och inom den offentliga sektorn. Delar av näringslivet avstår många gånger medvetet från att anställa forskarutbildade eller högskoleutbildade till förfång för produktutveckling och förnyelse.
Vårt deltagande i den västeuropeiska integrationen talar också för ökade insatser på utbildningsområdet. Samhällsstöd till näringslivet genom utbildningsinsatser är helt i samklang med EES-avtalet. Däremot kan andra mer selektiva samhällsinsatser till stöd för näringslivet riskera att leda till en snedvridning av konkurrensen och därmed strida mot reglerna i detta avtal.
Den svåra situationen på arbetsmarknaden understryker ytterligare det nödvändiga i att nu satsa stort på utbildning och kompetenshöjande åtgärder i samhället. Sedan regeringsskiftet har arbetslösheten i Sverige mer än fördubblats, och behovet av kraftfulla och långsiktiga investeringar är akut. Det är ett stort mänskligt slöseri om inte engagemanget för utbildning tas till vara i den svåra arbetsmarknadssituation Sverige befinner sig i. Förstärkta utbildningsinsatser bör ske på flera områden och på olika nivåer. Dessa utbildningsinsatser motiveras även av den internationella utvecklingen i vid mening.
Vårt samhälle och dess medborgare kommer att möta många av de utmaningar och påfrestningar som mänskligheten står inför de år som återstår av detta sekel. Stora och för framtiden avgörande problem måste få sin lösning. Enorma energi- och miljöproblem måste lösas. Arbetslöshet, sjukdomar och social misär måste bekämpas både i vårt eget land och i vår omvärld. Arbetet för mänskliga rättigheter och demokrati måste intensifieras. Detsamma gäller kampen mot främlingsfientlighet och rasism.
Behovet av höjd utbildningsnivå har således inte enbart sitt ursprung i vårt eget lands behov, konkurrenskraft osv. utan bör också ses i ett vidare sammanhang. Det borde vara naturligt att vi tar vår del av ansvaret och avsätter stora resurser för att kvinnor och män, barn och ungdomar skall kunna få så goda kunskaper som möjligt.
Öka utbildningsinsatserna
Mot denna bakgrund av stora behov av en allmän höjning av utbildningsnivån och kompetensutveckling inom arbetslivet har Socialdemokraterna krävt ökade utbildningsinsatser av regeringen. Vi har därför kraftigt motsatt oss regeringens förslag till nedskärningar av den kommunala vuxenutbildningen samt kritiserat senareläggningen av gymnasiereformen. Av samma skäl har vi varit pådrivande för att öka antalet utbildningsplatser i högskolan, samtidigt som vi för bl.a. den regionala balansens och rekryteringens skull betonat betydelsen av att kraftfullt stärka de mindre och medelstora högskolorna.
Krav på ökning av antalet högskoleplatser -- senfärdig handläggning
Redan i juni i år stod det klart att tusentals behöriga sökande ej skulle kunna beredas plats i högskolan. Samtidigt förklarade företrädare för många högskolor att dessa var beredda att med bibehållen kvalitet försöka utöka antalet platser. Utbildningsministern vägrade då att se såväl behov som möjligheter hos högskoleväsendet och lät viktig planeringstid gå förlorad.
Ledande företrädare för Socialdemokraterna krävde i det uppkomna läget en ökad dimensionering av högskolan. Socialdemokraterna i utbildningsutskottet krävde redan i juli att utskottet skulle ta ett initiativ som skulle göra det möjligt att öka antalet utbildningsplatser med 5 000.
I början av augusti visade sedan den definitiva statistiken att det till de 36 263 platserna på allmänna och lokala linjer fanns 79 870 behöriga sökande.
I den situationen begärde Socialdemokraterna i utbildningsutskottet vid sammanträdet den 20 augusti att utskottet skulle ta ett initiativ för att få till stånd en ökning av antalet högskoleplatser liksom ökad vuxenutbildning. Den borgerliga utskottsmajoriteten avvisade detta krav liksom kravet på ett nytt sammanträde för att diskutera denna fråga.
Samma dag, den 20 augusti, beslutade regeringen medge en ökning med 4 000 högskoleplatser. Om hur finansiering av detta skulle ske samt den formella grunden för beslutet gavs inga besked. Vi socialdemokrater kritiserade omedelbart fördelningen av dessa platser eftersom den innebar ett kraftigt gynnande av de traditionella universitetsorterna. Mindre än 20 % av platserna lokaliserades till de mindre och medelstora högskolorna.
Vi kritiserade också förfaringssättet att förbigå riksdagen i en så viktig fråga. Möjlighet att i varje fall få frågan behandlad i utbildningsutskottet fanns, men detta avvisades av de borgerliga partierna.
I den uppgörelse mellan företrädare för Socialdemokraterna och regeringspartierna om åtgärder för att stabilisera den svenska ekonomin som träffades den 20 september tillmötesgick regeringssidan de socialdemokratiska kraven på ökade utbildningsinsatser. Överenskommelsen innebar att ca 23 000 heltidsplatser, varav 13 000 vid komvux, 5 000 vid gymnasieskolan och 5 000 vid folkhögskolor, skulle erbjudas arbetslösa vuxna och ungdomar.
För högskolan innebar överenskommelsen att 2 000 platser tillkommer vårterminen 1993. Dessa platser skulle ''om möjligt förläggas vid de små och medelstora högskolorna''. Socialdemokraterna ansåg detta vara särskilt angeläget eftersom dessa högskolor av den borgerliga regeringen missgynnats vid fördelningen av de nya resurser som kommit högskolan till del under det senaste året. Vi hävdade att det både ur utbildningspolitisk synvinkel och för den regionala utvecklingens skull var väl motiverat att lokalisera de nytillkommande platserna vid de mindre och medelstora högskolorna.
Den 25 november lades sedan proposition 1992/93:42 om förstärkning av den grundläggande högskoleutbildningen m.m. I denna föreläggs riksdagen regeringens förslag om dels de 4 000 platser som regeringen tagit ställning till den 20 augusti, dels de 2 000 platser som ingick i överenskommelsen den 20 september. Det hade således tagit regeringen drygt tre månader respektive drygt två månader att komma överens om denna proposition, en uppseendeväckande senfärdighet.
Nödvändigt med program för ökning av högskoleutbildningarna
Det förslag till ökning av högskoleutbildningarna med 4 000 platser som regeringen beslutade om den 20 augusti tillkom under stor brådska.
Socialdemokraterna drev i hög grad på för att i det trängda arbetsmarknadspolitiska läget ta till vara det stora utbildningsintresse som det stora antalet sökande till högskolan visade. Behovet av snabba åtgärder var det alltså enighet om. Men även i ett sådant läge borde regeringen förvissa sig om riksdagens stöd. Möjlighet till parlamentarisk förankring fanns också men utnyttjades inte. Detta är så mycket mera anmärkningsvärt som regeringens åtgärder inte enbart handlade om insatser med anknytning till arbetslöshetsbekämpning. Det var en utbildningspolitisk reform som sjösattes. Regeringen har gjort långsiktiga åtaganden vad gäller dimensioneringen liksom fördelningen av dessa platser på olika universitet och högskolor utan att riksdagen haft möjlighet att behandla frågan.
Beslutet innebär att planeringsramarna ökar med ca 4 000 platser, och medel beräknas för dessa 4 000 platser även för budgetåren 1993/94 och 1994/95. Detta innebär att högskolan det senare budgetåret kommer att ha ca 12 000 fler studerande än vårterminen 1992. I nuet är det inte möjligt för riksdagen att göra annat än att acceptera regeringens åtgärder -- utbildningarna är till största delen redan i gång. Justeringar av fördelningen av platserna måste dock kunna göras till kommande år, varför vi återkommer till frågan.
Ett beslut av denna omfattning bör inte som nu skett fattas utan mycket noggranna analyser av dess konsekvenser, med bland annat en bedömning av de behov av kompetenshöjning som föreligger i olika sektorer av samhället. Vi förutsätter därför att regeringen i kommande budgetproposition presenterar en sådan analys.
Vi finner det angeläget att i detta sammanhang ånyo upprepa de krav vi framfört i riksdagen redan i januari i år om att regeringen måste arbeta ut ett samlat program för utbyggnaden av högskolan för den kommande 3-åriga planeringsperioden, dvs. budgetåren 1993/94--1995/96. Det är först då ett sådant program föreligger som det är möjligt att göra mer systematiska avvägningar mellan olika utbildningsområden och lokaliseringsalternativ.
Riksdagen bör ge regeringen till känna detta behov av ett program för utbyggnaden av högskolan.
Regeringens förslag
I propositionen föreslås ett program för att förbättra tillgången på forskarutbildade lärare. Vi instämmer i behovet av dessa åtgärder. Vi vill dock påpeka att åtgärderna avser insatser redan innevarande budgetår, alltså något som regeringen satt i gång utan att riksdagen kunnat behandla frågan, ännu mindre accepterat dessa statsutgifter.
Vi vill också understryka att det är otillfredsställande att Utbildningsdepartementet helt på egen hand handlägger frågor av denna karaktär. Den av oss kritiserade nedläggningen av Universitets- och högskoleämbetet blir särskilt märkbar. Härigenom försvåras avsevärt de möjligheter till insyn som tidigare var en självklarhet då myndigheten hade att handlägga sådana frågor. Numera är dessa frågor centraliserade till Utbildningsdepartementet -- och därmed politiserade. Ett minimum av öppenhet i Utbildningsdepartementets fortsatta hantering av denna fråga borde vara att regeringen ger riksdagen en redogörelse för sitt arbete med hur medlen för att förbättra tillgången på forskarutbildade lärare och för att genomföra den pedagogiska utbildningen av högskolans lärare skall fördelas.
De 2 000 tillkommande platserna skall lokaliseras till de mindre och medelstora högskolorna
I överenskommelsen den 20 september var parterna överens om att de 2 000 nytillkomna platserna om möjligt skulle fördelas till de mindre och medelstora högskolorna. Regeringen har i propositionen inte lämnat något förslag till fördelning av dessa platser. Enligt pressmeddelande den 2 december 1992 har dock regeringen nu kommit fram till en fördelning av platserna. Enligt denna skall i strid med krisöverenskommelsen 300 av platserna inte tilldelas de mindre och medelstora högskolorna utan universiteten.
Vi finner inga skäl att frångå överenskommelsen. Efter kontakt med berörda högskolor har vi erhållit försäkringar om att de mindre och medelstora högskolorna verkligen har förmågan att med kvalitet i utbildningen ta sig an 2 000 nya högskoleplatser. Vi gör således den bedömningen att detta är möjligt och att platserna skall fördelas mellan de mindre och medelstora högskolorna.
Ett av skälen till att vi är angelägna om att så verkligen sker är, som vi tidigare påtalat, den mycket sneda fördelning till förmån för universiteten som gjordes när de 4 000 platserna fördelades i augusti. Därvid fick t.ex. Lunds universitet så många platser att antalet studerande under 1994/95 kommer att vara ca 2 600 fler än vårterminen 1992. För t.ex. Göteborgs universitet och Stockholms universitet är motsvarande ca 2 200 respektive 1 600 platser.
Detta kan jämföras med högskolorna i t.ex. Falun/Borlänge, Gävle/Sandviken, Jönköping, Halmstad, Kalmar, Karlskrona/Ronneby, Kristianstad, Borås, Skövde, Trollhättan/Uddevalla och Östersund där ökningen av antalet studerande begränsar sig till 90 som en konsekvens av detta beslut.
Mot bakgrund av ovanstående förordar vi följande fördelning av de 2 000 platserna. Högskolorna i Borås, Trollhättan/Uddevalla, Halmstad och Karlskrona/Ronneby tilldelas vardera 145 platser. Högskolorna i Eskilstuna/Västerås, Jönköping och Östersund tilldelas vardera 135 platser. Högskolorna i Falun/Borlänge, Växjö, Karlstad, Skövde, Gävle/Sandviken, Örebro, Kalmar, Kristianstad och Sundsvall/Härnösand tilldelas vardera 100 platser. Högskolan i Luleå tilldelas 85 platser. Högskoleutbildningen på Gotland tilldelas 30 platser.
Riksdagen bör därför besluta att fördela de inför vårterminen 1993 tillkommande 2 000 platserna till högskolorna i enlighet med ovan lämnat förslag.
Riksdagen skall besluta om fördelning av högskoleplatser
I propositionen hemställer regeringen att riksdagen skall bemyndiga regeringen att besluta om fördelningen av tillkommande utbildningsplatser mellan universitet och högskolor.
Om riksdagen skulle godta denna hemställan skulle detta innebära ett avsteg från regeln om att det är riksdagen som fastställer planeringsramarna för de statliga högskoleutbildningarna. Vi finner inte att det föreligger något skäl att frångå denna regel. Vad gäller den nu aktuella propositionen måste riksdagen acceptera de planeringsramar som regeringen beslutat om den 20 augusti 1992 för innevarande år. För de 2 000 tillkommande platserna vårterminen 1993 bör riksdagen fastställa planeringsramarna.
Riksdagen bör således avslå regeringens hemställan att på egen hand besluta om fördelningen av tillkommande utbildningsplatser och klargöra att det är riksdagen som fastställer planeringsramar.
Osakliga påståenden
I likhet med i proposition 1992/93:1, Frihet för kvalitet, görs även i denna proposition påståenden som det finns anledning att rikta sakliga invändningar emot.
Således påstås att det från ''inkomstsynpunkt blivit mindre lönsamt att satsa på längre utbildningar i Sverige''. Om detta är sant beror självfallet på vilka utbildningar och vilken tidsperiod man väljer. Obestridligt är dock att högre utbildning i allmänhet lönar sig. En enkel jämförelse av årsinkomster talar sitt tydliga språk. Genomsnittet för hela LO-kollektivet var år 1991 för ett helårs- och heltidsarbete 163 800 kronor. Motsvarande för TCO-grupperna var 198 200 kronor och för SACO-grupperna 253 000 kronor. Dessa belopp inkluderar skifttillägg, tillägg för obekväm arbetstid och övriga särskilda lönepåslag.
Att ''resurserna för grundutbildningen krympt under det senaste decenniet'' och att ''resursbristen har för många universitetslärare kommit att framstå som en nedvärdering av deras verksamhet'' är också formuleringar som utbildningsministern slänger ut utan stöd i analys och fakta.
Vad beträffar ''resurserna för grundutbildningen'' vill vi hänvisa till UHÄ-rapport 1992:9, Högskolan -- Resultat och utvecklingstendenser 1992. Enligt denna har grundutbildningsanslaget i fasta priser under hela perioden 1982/83 till 1990/91 legat över de tillhandahållna årsstudieplatserna.
I propositionen används formuleringen ''längre, akademisk utbildning i förhållande till övrig högskoleutbildning''. Vi finner det sakligt helt omotiverat att genom ett sådant språkbruk kategorisera olika högskoleutbildningar.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår regeringens hemställan att bemyndiga regeringen att besluta om fördelningen av tillkommande utbildningsplatser och därmed klargör att det är riksdagen som fastställer planeringsramarna för statlig högskoleutbildning,
2. att riksdagen beslutar fastställa planeringsramarna för högskolan i enlighet med den fördelning av de 2 000 tillkommande platserna vårterminen 1993 som anförs i motionen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om program för den fortsatta utbyggnaden av högskolan.
Stockholm den 7 december 1992 Lena Hjelm-Wallén (s) Bengt Silfverstrand (s) Ingvar Johnsson (s) Berit Löfstedt (s) Ewa Hedkvist Petersen (s) Eva Johansson (s) Jan Björkman (s) Inger Lundberg (s) Lena Öhrsvik (s) Inger Hestvik (s) Anders Nilsson (s) Margareta Israelsson (s) Ingegerd Sahlström (s) Ulrika Messing (s)