På 1950-talet uppfanns i USA en s.k. airbag (luftkudde)
eller krockkudde. Principen för detta skyddssystem i bilar
är att en gasfylld kudde skyddar den åkande vid kollision.
I detta skyddssystem är de huvudsakliga komponenterna
en sensor och en hopvikt tygpåse (krockkudden) placerad i
rattens centrum. Sensorn, som är förbunden med
krockkudden via en elektrisk kabel, känner på elektronisk
väg av att en krock inträffat. En gasgenerator intill
krockkudden fyller snabbt krockkudden med gas. Ett
typiskt tidsförlopp vid krock är att sensorn tar ca en
hundradels sekund för att känna av att en krock börjat och
därefter fylls säcken på ca tre hundradels sekunder. På
passagerarsidan kan krockkudden placeras i
instrumentbrädan.
I ett beslutsunderlag angående Trafiksäkerhet (92/93:6)
skriver Riksdagens revisorer:
Sverige tillhör de mest framgångsrika av världens länder
när det gäller att bekämpa trafikskadorna. Vi har tillhört
pionjärerna när det gäller införandet av en rad
trafiksäkerhetsåtgärder som t.ex. lag om säkerhetsbälten
fram och bak, barnsäkerhetsskydd, varselljus, regelbunden
bilbesiktning m.m. Ändå dog i genomsnitt ca 800 personer
varje år under 1980-talet till följd av trafikolyckor.
Samhällskostnaderna för trafikolyckorna utgör enligt en
OECD-rapport som presenteras i SOU 1991:79 ca 1,5 %
av BNP. För år 1991 motsvarar det drygt 21 miljarder
kronor.
Riksdagen har lagt fast att det övergripande målet för
trafikpolitiken är att erbjuda medborgarna och näringslivet
i landets olika delar en tillfredsställande, säker och
miljövänlig trafikförsörjning till lägsta möjliga
samhällsekonomiska kostnader. Riktlinjerna för
trafiksäkerhetsarbetet är bl.a. att det totala antalet dödade
och skadade i trafiken fortlöpande skall minskas.
Målet är att antalet trafikdödade år 2000 skall uppgå till
högst 600 personer och antalet skadade till högst 40000.
För att nå upp till ovannämnda mål måste liksom
tidigare det fortsatta trafiksäkerhetsarbetet bedrivas på alla
fronter. Professor Claes Tingvall m.fl. menar i en rapport
''Hur säkra är våra bilar?'' att det svenska
trafiksäkerhetsarbetet under årens lopp främst har varit
inriktat på s.k. olycksprevention, dvs. åtgärder som syftat
till att minska risken för olyckor. Motsatsen,
personskadeprevention, där åtgärder är inriktade på att
minska skadeföljden vid inträffade olyckor, har haft ett
mindre utrymme. Mycket kan göras i framtiden med våra
fordon för att vi ska kunna färdas säkrare.
I rapporten hävdas att om man studerar effekten av
krockkudden framstår den som mycket god. En årsmodell
bilar med 100-procentig montering minskar under sin
''levnad'' antalet dödsfall med ca 75 och antalet svårt
skadade med ca 800. Omräknat i de ekonomiska modeller
som bl.a. Vägverket använder motsvarar detta mer än 1,5
miljarder kronor eller ca 4000 kronor per bil. Enligt
Vägverkets modell beräknas de materiella
olyckskostnaderna omfatta sjukvård, egendomsskade- och
administrationskostnader samt kostnader för
produktionsbortfall.
Vid MHF:s (Motorförarnas helnykterhetsförbund)
seminarium om trafiksäkerhet (aug. 1992) presenterade
försäkringsbolaget Ansvar en utvärdering av de
ekonomiska besparingar som skulle kunna göras vid en
ökad användning av krockkudde. Enligt denna rapport
skulle trafikskadorna minska med 40 % om samtliga bilar
var utrustade med krockkuddar. Man beräknar att samtliga
försäkringsbolag i landet skulle göra en besparing på ca 75
miljoner om året.
Den största och absolut viktigaste besparingen ligger
självfallet i minskat mänskligt lidande för varje ny bilmodell
som får en krockkudde inmonterad. Men som visats
påverkas även samhällsekonomin positivt. Krockkudden
bör därför snarast bli en obligatorisk utrustning i alla nya
bilar som säljs i vårt land. I ett övergångsskede skulle staten
genom modifieringar i skattesystemet kunna subventionera
dessa vid inköpstillfället.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om obligatorisk krockkudde i bilar.