''Om en kvinna är trött av ständiga barnsängar och till
slut dör i en, så är det inget att göra åt det. Låt henne dö.
Hon är i världen för att föda barn.'' (Martin Luther)
Männens kontroll över kvinnorna
Långt tillbaka i tiden var kvinnors sexualitet och
barnafödande tätt ihopkopplat. Det berodde på den gamla
synen på ägande; männen, jordägarna, ville vara säkra på
att ''rätt'' barn ärvde, och därför var det viktigt att kunna
kontrollera kvinnornas sexualitet.
Barn, som trots detta föddes utom äktenskapet,
benämndes oäkta. Kyrkan hade ett stort inflytande i synen
på dessa barn och deras mödrar, som inte kallades mödrar
utan horor. När kvinnorna, efter de fött barn, skulle
kyrktagas, renas, skändades de ogifta kvinnorna. De fick
ligga på bara kyrkgolvet, de fick åhöra straffpredikningar,
de behandlades med hån och förakt, ofta inför en församlad
menighet. Slutorden lydde ofta: ''Gå bort och synda icke
härefter!'' Männen däremot hade med lagens hjälp rätt att
svära sig fria.
Vid sekelskiftet ökade kunskapen om fortplantningens
förutsättningar och möjlighet till egen kontroll av födandet.
Förbudet mot upplysning och försäljning av preventivmedel
under åren 1910--1938 kom inte att påverka den påbörjade
nedgången av antalet födslar. 1930 hade antalet minskat till
hälften jämfört med antalet vid sekelskiftet. Den lägsta
siffran noterades 1933 då födelsetalet var 1,6 barn per
kvinna. 1940 ökade antalet igen, mycket på grund av en ny
socialpolitik.
Preventivmedel -- första steget bort från männens
kontroll
När kvinnor i slutet av 50-talet började uttåget på
arbetsmarknaden fortsatte barnantalet att öka och i mitten
av 60-talet noterades det högsta födelsetalet sedan
nedgången under seklets tidiga decennier; 2,3 barn per
kvinna.
På 70-talet var födelsetalet åter lågt. Inte av samma skäl
som på 30-talet utan främst därför att kvinnor prioriterade
utbildning och yrkesarbete. Med hjälp av nya moderna
preventivmedel kunde man vänta med att skaffa barn. Det
blev många diskussioner om dessa preventivmedel skulle
tillåtas eller ej. Radikala kvinnor och män ställde till stor
uppståndelse genom att hävda, att alla barn hade rätt att
vara välkomna. De framhöll också de hälsorisker kvinnorna
utsatte sig för genom de många graviditeterna. Förbudet
1910 var en reaktion på detta. Upphävandet 1938 en
bekräftelse på de tidigare radikalas åsikter.
Legaliseringen av preventivmedel innebar samtidigt det
första steget mot att skilja kvinnors sexualitet och
barnafödande åt. Det betydde samtidigt att männens
kontroll över kvinnorna minskade.
Aborter -- nästa steg mot minskad kontroll
Synen på aborter har ständigt förändrats i världen. I
början av seklet utfördes ett stort antal illegala aborter.
Deras antal ökade när människor flyttade till städerna
under 20- och 30-talen. Den sexualupplysning som till nöds
fanns nådde sällan de lägre samhällsklasserna och
utsattheten för de unga, ensamstående kvinnorna var stor.
I sin nöd såg de ofta ingen annan utväg än att söka bli av
med fostret, för egen hand eller med hjälp av olika
kvacksalvare. Även kvinnor från andra samhällsklasser
önskade ibland göra abort. Men de hade alltid bättre
möjligheter än arbetarklassens kvinnor att diskret och mera
säkert ordna den saken. Aborter har alltid varit en
klassfråga.
Ingreppen var förknippade med stort lidande.
Dödligheten var stor. Fram till mitten av 40-talet fanns det
avdelningar på Stockholmssjukhusen som var reserverade
enbart för kvinnor som behövde vård efter illegala aborter.
En försiktig beräkning gör gällande att mellan 10.000 och
20.000 illegala aborter utfördes varje år så långt fram som
till 1960, detta trots att vi fått en abortlag 1938 men med
mycket snäva indikationer. Tillägget 1946, där
socialmedicinska skäl blev en ny grund, hjälpte inte.
På 70-talet hade kvinnorörelsen vuxit sig stark. Då
ställdes allt större krav på att kvinnor själva skulle få rätt att
bestämma över sin kropp och sitt barnafödande. De fick sin
belöning 1975 då den nya abortlagen trädde ikraft. Först då
togs också straffet för kvinnor vid fosterfördrivning bort.
I och med 1974 års beslut togs nästa steg bort från
sambandet sexualitet och barnafödande, männen miste
ytterligare i kontroll över kvinnor. 1974 års abortlag ger
kvinnor rätt att själva bestämma över sin graviditet fram till
18:e veckan. Efter 12:e veckan ska kvinnan enligt lag ha
kontakt med en kurator innan abort får utföras. Motivet för
detta är att ingreppet då är mer komplicerat än tidigare.
Cirka 90 % av alla aborter görs före 12:e veckan. Efter
18:e veckan krävs tillstånd från socialstyrelsens
abortnämnd. Endast synnerliga skäl gäller. Av de cirka 200
ansökningar som kommer per år beror hälften på att barnet
är missbildat. De övriga gäller kvinnor som lever i svåra
sociala förhållanden.
En abort får aldrig göras så sent att fostret bedöms som
livsdugligt. När lagen kom, kunde för tidigt födda räddas
tidigast från slutet av 26:e veckan. Aborter var därför
tillåtna till 24:e veckan. Idag kan man rädda barn som föds
i 24:e veckan, därför tillämpas idag en gräns vid 22:a
veckan. I takt med att tekniken vinner framsteg måste
självfallet gränsen justeras.
Mellan var tredje och var fjärde graviditet i Sverige
slutar med en abort. Det är en hög siffra men den är inte
nämnvärt högre än tidigare. Som jämförelse kan nämnas att
i länder som tidigare Sovjet och Kina slutar varannan
graviditet med abort. Det hänger samman med bristen på
preventivmedel.
Mer än hälften av världens kvinnor får fortfarande inte
bestämma om de vill göra abort eller ej. Även i Europa är
reglerna mycket olika. Irland har nyligen avvisat rätten till
abort. Polens riksdag har ställt sig bakom en skärpning av
de tidigare reglerna. I USA, där fri abort varit tillåten sedan
1973, fanns före valet av ny president starka krafter för att
förändra den lagen. I vissa delstater har detta redan skett.
De svenska abortmotståndarna anammar nu en strategi
som bl a går ut på att framhålla nordiska grannländer samt
vissa länder inom EG som förebilder för en sänkning av den
svenska abortgränsen. De vill ''harmonisera'' eller
''anpassa'' svensk abortlagstiftning efter andra länders. Det
finner vi absurt. Abortlagstiftningen är uteslutande en
nationell angelägenhet, vilket vi också tagit fasta på inför
förhandlingarna med EG.
Om kvinnor tvingas besluta sig för abort före 12:e
veckan finns det risk att de fattar beslut och gör abort i
onödan: Vi riskerar också att kvinnor börjar göra illegala
aborter igen.
I världen dör cirka 200.000 kvinnor varje år till följd av
illegala abortingrepp. Mellan 6 och 8 miljoner skadas
allvarligt av ingreppet.
Alternativ till abort
Varje abort är en för mycket. Varje abort är en fysisk och
psykisk belastning för kvinnan. Historien och nutiden visar
att oavsett vilken lagstiftning ett land har så görs aborter.
Legalt eller illegalt. Därför skall vi, med omsorg om
kvinnan, bibehålla abortlagen från 1974. Detta utesluter
inte att antalet aborter bör bringas ner. Men alternativet till
abort är inte att tvingas föda ett icke-önskat barn.
Alternativet är att undvika de icke-önskade graviditeterna.
Detta görs genom förebyggande arbete, upplysning och
utbyggd preventivmedelsteknik.När Holland satsade på
utbyggnad av förebyggande verksamhet och p-piller sjönk
antalet aborter och är nu 5,3 per tusen kvinnor i åldrarna
15--44 år. I Sverige har vi 20,4 för samma grupp!När
Gävleborgs landsting 1990 gjorde försök med att dela ut
gratis p-piller till tonårsflickor mellan 15 och 19 år sjönk
antalet aborter per tusen kvinnor från 38 till 26.
Liknande erfarenheter finns från Gotlandsprojektet på
70-talet och Jämtlandsprojektet på 80-talet. Båda dessa
handlade om en ökad sex- och samlevnadsundervisning i
skolor och bland personer som i sitt arbete kom i kontakt
med barn och ungdom. Det handlar också om kunskap och
möjligheter till bra preventivmedel.
Förutom gamla kända preventivmetoder finns en relativt
ny. Det är antikonception i efterhand. För att den metoden
skall kunna tillämpas på minsta möjliga tidskrävande sätt
bör barnmorskor som redan nu har rätt att förskriva p-piller
även få rätt att förskriva preparat för antikonception i
efterhand. Denna metod bör enligt vår mening ingå i
utbildningen för barnmorskor och läkare.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om varje nations suveräna rätt att
själv utforma sin abortlag,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om sex- och
samlevnadsundervisning,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att försök bör göras med fria preventivmedel,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om barnmorskors rätt att förskriva
preparat för antikonception i efterhand,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen i övrigt anförts om vikten av ett vaktslående
om 1974 års abortbeslut.
Stockholm den 25 januari 1993
Margareta Winberg (s)
Ingela Thalén (s)
Lena Hjelm-Wallén (s)
Maj Britt Theorin (s)
Birthe Sörestedt (s)
Sonia Karlsson (s)
Lisbeth Staaf-Igelström (s)
Eva Johansson (s)
Ines Uusmann (s)
Monica Widnemark (s)
Inger Lundberg (s)
Britt Bohlin (s)
Inger Hestvik (s)
Monica Öhman (s)
Ingrid Andersson (s)
Carin Lundberg (s)
Lisbet Calner (s)
Britta Sundin (s)
Ewa Hedkvist Petersen (s)
Margareta Israelsson (s)
Karin Wegestål (s)
Marianne Carlström (s)
Inga-Britt Johansson (s)
Maud Björnemalm (s)
Sinikka Bohlin (s)
Maja Bäckström (s)
Ingegerd Sahlström (s)
Lahja Exner (s)
Berit Andnor (s)
Maj-Inger Klingvall (s)
Kristina Svensson (s)
Viola Furubjelke (s)
Anita Jönsson (s)
Ulla Pettersson (s)
Anita Johansson (s)
Sylvia Lindgren (s)