1 Inledning, förslag i tabellform7 2
Skattepolitik för solidaritet7 2.1
Skattepolitik, arbetslöshet och
budgetunderskott8 2.2
Skattepolitik för 1990-talet9 3
Inkomstbeskattning12 3.1
Fysiska personers inkomstskatt12 3.2
Kapitalbeskattningen12 3.3
Juridiska personers inkomstskatt --
företagsbeskattning13 4
Lagstadgade socialavgifter -- arbetsgivaravgifter14 5
Skatt på egendom14 5.1
Fastighetsskatt14 5.2
Förmögenhetsskatt15 5.3
Arvs- och gåvoskatt15 5.4
Stämpelskatt15 6
Skatt på varor och tjänster16 6.1
Mervärdesskatt16 6.2
Skatt på tobak samt spritdrycker och vin16 6.3
Energi- och miljöskatter16 6.4
Skatt på annonser och reklam18
Sammanfattning
I motionen föreslår Vänsterpartiet följande:
Höjda inkomstskatter -- solidaritetsskatt.
Grundavdraget för inkomster över brytpunkten slopas.
Den statliga skatten på 20 % höjs till 25 %.
Ett nytt skikt i skatteskalan inrättas med 30 %
för inkomster över 250 000 kr. För budgetåret ger
detta 7,5 mdr kr.
Den reducerade momsnivån återställs från 21 %
till 18 %.
För budgetåret ger detta en inkomstminskning på
netto 3,3 mdr kr.
Arbetsgivaravgifterna höjs med 3 procentenheter. För
budgetåret ger detta en nettoinkomst på 9,6 mdr kr.
Skatteuttaget på industrins energikonsumtion återställs
delvis, och skatten på el höjs med 1,3 öre. För budgetåret
ger detta 2,5 mdr kr.
Reglerna för beskattning av kapital, förmögenheter, arv
och gåvor skärps. Ändringarna kan träda ikraft först för
inkomståret 1994, dvs. 1995 års taxering. Åtgärderna leder
inte till påtagliga inkomstförstärkningar under budgetåret
1993/94.
I motionen redovisar Vänsterpartiet riktlinjer för hur en
solidarisk skattepolitik långsiktigt och uthålligt skall
medverka till att minska arbetslöshet och
budgetunderskott.
1 Inledning
I januari 1992 redovisade Vänsterpartiet i två motioner,
1991/92 Sk352 ''En rättvis skattepolitik'' samt 1991/92 Sk351
''Skattepolitik för arbete och rättvisa'', ett sammanhållet
skattepolitiskt alternativ. I motionerna redovisade
Vänsterpartiet förslag till en ny inriktning på
skattepolitiken, samt konkreta yrkanden för budgetåret
1992/93.
Under föregående riksmöte har dessa motioner samt en
rad skattemotioner i anslutning till propositioner
behandlats av riksdagen. I de flesta fall har riksdagens
majoritet avvisat Vänsterpartiets förslag.
I föreliggande motion, ''Skattepolitik för solidaritet'',
upprepar vi inte alla de principiella resonemang eller den
argumentering som vi fört i dessa motioner. För en mer
utförlig genomgång kring skattepolitiken hänvisar vi till
ovan angivna motioner.
I motionen ''Skattepolitik för solidaritet'' redovisar
Vänsterpartiet sin principiella syn på skattepolitiken under
1990-talet och konkreta förslag för budgetåret 1993/94.
Skatternas grundläggande uppgift är att finansiera de
offentliga utgifterna samt att utjämna skillnader i inkomst
och förmögenhet. Dagens skattesystem klarar inte att
fullgöra dessa uppgifter.
Skattereformen ledde till fördelningspolitiska
snedfördelningar. Skattskyldiga med låga inkomster
missgynnades i allmänhet av skatteomläggningen. De fick
små skattelättnader men fick stå för en stor del av
finansieringen via breddade och höjda indirekta skatter.
Höginkomsttagarna fick så stora skattelättnader att de
generellt sett gynnades av skattereformen.
Regeringen Bildt har fortsatt att minska skatternas
utjämnande funktion. Genom riktade skattesänkningar
bl.a. för företag, kapital, förmögenheter, arv och gåvor,
kombinerat med bredbasiga skattehöjningar för hushåll,
har låginkomsttagarna missgynnats.
Skattereformen var inte bara en omläggning utan ledde
i praktiken till en skattesänkning. Vänsterpartiet uppskattar
underfinansieringen till ca 20 mdr kr. För en redovisning av
Vänsterpartiets analys av underfinansieringen se
Vänsterpartiets skattemotion ''Om en rättvis skattepolitik''
januari 1992, avsnitt 4.
Den s.k. skattekvoten, dvs. skatteuttaget i förhållande
till BNP, har fallit de senaste åren. 1991 var skattekvoten
53,1 %.
Skattekvoten för 1993 beräknas enligt
finansdepartementet till 50,6 och till 50,7 för 1994.
2.1 Skattepolitik, arbetslöshet och budgetunderskott
Sverige befinner sig idag i en mycket djup ekonomisk
kris. De två allvarligaste yttringarna är den dramatiskt
ökande arbetslösheten och de stora budgetunderskotten.
Dessa problem kan inte lösas utan hänsyn till varandra.
En väg att stimulera ekonomin och sysselsättningen är att
satsa på en expansiv finanspolitik. Det kan ske genom
underbalansering av budgeten via utgiftsökningar eller
skattesänkningar.
Möjligheten att driva en expansiv finanspolitik
begränsas av budgetunderskotten, underskott som i princip
var bestående under hela 1980-talets högkonjunktur.
Trots underskotten så utgick den s.k. enda vägens politik
från målsättningen att ge Sverige en ny start genom
skattesänkningar. Det uttalade målet från regeringen Bildt
var att sänka skatterna med 10 mdr kr per år under 1990-
talet. Regeringen Bildt har också sänkt många skatter. I
finansplanen anger regeringen sina s.k. strategiska
skattesänkningar till 40 mdr. Nettosänkningarna uppges
dock ligga på 10 mdr.
Den enda vägen har uppenbart havererat. BNP har
sjunkit tre år i rad. Industrin har förlorat 200 000
arbetstillfällen. Arbetslösheten växer och
budgetunderskotten likaså. Det är uppenbart att
skattesänkningar inte är någon genväg till tillväxt.
Underskotten
Underskotten är nu dramatiskt stora. För innevarande
budgetår 1992/93 beräknas de till 200 mdr kr, detta
gentemot en budget som utgick från ett beräknat underskott
på ca 70 mdr. För budgetåret 1993/94 beräknas
budgetunderskotten till 160 mdr.
Detta är troligen en underskattning. Regeringen har
gjort optimistiska bedömningar av utgifterna för
kommande budgetår. Vissa utgiftsposter ingår inte i
budgeten, som t.ex. underskotten i arbetsmarknadsfonden.
Av finansplanen (bilaga 1 sid. 69) framgår att statens
upplåningsbehov ligger på 200 mdr kr för 1993/94. Till detta
kommer att kostnaderna för finanskrisen inte redovisats
öppet i budgeten. Kostnaderna för denna kris måste
troligen klaras via kontot ''tillkommande utgiftsbehov
netto''. Ett konto som är satt till 6 mdr. De samlade
underskotten kan därför komma att överstiga 200 mdr för
1993/94.
Underskotten gör att statsskulden växer. 1994 ligger
skulden på över 1 000
mdr kr. En ökande statsskuld pressar upp ränteläget.
En stor statsskuld med höga ränteutgifter tvingar fram
nedskärningar av andra utgifter. Det tränger undan
utrymmet för angelägna inkomstöverföringar och minskar
utrymmet för offentlig konsumtion. På sikt riskerar vi att få
en skatterevolt om allt fler inte får ''återbäring'' i form av
offentlig service för sina skattebetalningar.
Vägen att i praktiken försöka inflatera bort
underskotten, dvs. låta en högre inflation minska
underskotten, är inte tillrådlig. En hög inflation slår
fördelningspolitiskt snett och driver upp ränteläget. Det
hämmar tillväxten och därmed möjligheterna att trygga
såväl arbete som god miljö.
Dessa förhållanden talar för påtagliga och snabba
skattehöjningar i syfte att sanera statsfinanserna. Stora
skattehöjningar mitt i en extremt djup lågkonjunktur
enbart i syfte att täcka underskotten kan dock verka
hämmande på efterfrågan samt investeringsviljan och
därmed pressa upp arbetslösheten.
De samtidiga problemen med arbetslösheten och
budgetunderskotten sätter gränser för vad som är möjligt
att åstadkomma med såväl finanspolitik som
penningpolitik. Större uppmärksamhet måste därför ägnas
åt politikens möjligheter att styra resurserna dit där de gör
bäst nytta för att stimulera både efterfrågan och
investeringar. Vänsterpartiets skattealternativ för 1993/94
utgår från denna verklighet.
Höjd inkomstskatt
För budgetåret 1993/94 förespråkar Vänsterpartiet vissa
skattehöjningar. Fördelningsskäl talar för att
inkomstskatterna bör höjas. Detta ligger i linje med de krav
på en särskild värn-, kris- eller solidaritetsskatt som
diskuterats under senare tid.
En höjd inkomstskatt kan påverka hushållens totala
konsumtion. På senare år har sparkvoten ökat dramatiskt.
Det är troligen hushåll i de högre inkomstskikten som ökat
sitt sparande mest. En stor del av de inkomstförstärkningar
som en höjd inkomstskatt ger bör därför styras över för att
finansiera inkomstöverföringar till hushåll med låga
inkomster. En solidarisk skattepolitik av det slag som
Vänsterpartiet förespråkar kan bidra till att minska
hushållens finansiella sparande och öka hushållens samlade
konsumtion.
2.2 Skattepolitik för 1990-talet
Skatteuttaget i Sverige är högt. Det är dock inte
dramatiskt högre än i många jämförbara länder. För en
jämförelse bl.a. med andra industristater i Europa se
Vänsterpartiets motion ''En rättvis skattepolitik'' januari
1992.
Det höga svenska skatteuttaget kommer främst från en
bred och hög moms och andra indirekta skatter. På flera
områden är det svenska skatteuttaget dock inte högre än i
många andra industristater. På några områden är det t.o.m.
väsentligt lägre. Det gäller t.ex. den svenska
företagsbeskattningen. Se tabell nedan.
Företagsbeskattning
Tabell över total skattebelastning på utdelad vinst i
Sverige, och vägt genomsnitt för EG 1991, för individer
med maximal marginalskatt. För Sverige uppgifter för 1991
och 1993 (inom parentes med beaktande av Anellavdrag)
n
Sverige 1991
=
51,0
(40,5)
%
Sverige 1993
=
47,5
(36,3)
%
EG 1991
=
56,8 %a4
(Källa: Sverige, Europa och skatterna,
finansdepartementet mars 1992, sid. 50)
Inte heller den svenska inkomstbeskattningen eller de
lagstadgade arbetsgivaravgifterna ligger högre än
genomsnittet för EG/EU:s medlemsstater. Detta framgår
av nedanstående tabell. Det bör observeras att när det
gäller arbetsgivaravgifterna så beskriver tabellen
förhållandet före sänkningen av de svenska
arbetsgivaravgifterna.
Arbetsinkomster
a5n
Marginalskatt
Arbetsgivaravgift 1992
1
juli 1991a4Sverige
24--51 %
37 %
Vägt
EG-snitt
16--52 %
36 %a4(Källa:
Sverige, Europa och skatterna,
finansdepartementet mars 1992, sid. 55)
Inte ens kapitalbeskattningen i Sverige ligger över snittet
för EG/EU:s medlemsstater. Detta framgår av följande
tabell.
Kapitalbeskattning
Kapitalinkomstbeskattning i Sverige och EG 91.01.01,
maximala marginalskatter, effektiv skattesats för reavinster.
Procent.
n
Aktier
Utdelning
Reavinster
Räntora4Sverige
30,0
19,1
30,0
Vägt EG-snitt
50,5
7,4
35,4a4(Källa: Sverige, Europa och skatterna,
finansdepartementet mars 1992, sid. 60)
Nedanstående tabell ger en mer detaljerad bild av
skillnaderna i företagsskatt och arbetsgivaravgifter mellan
Sverige och EG/EU-staterna. Även denna tabell beskriver
förhållandet innan sänkningen av de svenska
arbetsgivaravgifterna.
Arbetsgivaravgift och företagsskattesatser i Sverige och
EG-länderna 1991. Procent
n
Land
Arbetsgivar-
Företags-
avgift
skattesats
Italien
53
47,8
Frankrike
49
42,0
Nederländerna
44
35,0
Tyskland
37
44,3
Portugal
36
39,6
Spanien
35
35,3
Belgien
29
39,0
Grekland
25
40,0
Luxemburg
22
40,3
Irland
20
10,0
Storbritannien
19
34,0
Danmark
0
38,0
Vägt EG-snitt, efter ECU-vikter
37,4
40,6
Sverige
37,0
30,0
a2(Källor: TCO välfärdsfakta nr 4 1992. Sverige, Europa och
skatterna, finansdepartementet mars 1992. Svensk
beskattning i ett integrerat Europa, bilaga 2 till LU92.)
I takt med att välfärden och rättvisan gröps ur så växer
förståelsen för behovet av uthålliga skatteinkomster.
Förslagen om en särskild s.k. kris-, värn- eller
solidaritetsskatt har därför mött ett brett gensvar.
Allt fler inser att det inte finns något sådant som en
''gratis lunch'', dvs. att välfärd måste betalas. Detta framgår
av en SIFO-undersökning som genomfördes under
perioden 7--11 september 1992, på uppdrag av SKTF.
Undersökningen visade att det finns en bred majoritet
för kommunala skattehöjningar om detta krävs för att
behålla standarden på äldreomsorg, skola och barnomsorg.
Stödet för skattehöjningar är också stort bland
regeringspartiernas sympatisörer.
Följande fråga ställdes: Skulle du vara villig att betala
mer i skatt till din kommun för att den skall kunna behålla
standarden i äldreomsorg, barnomsorg, skola och
bibliotek? Alla siffror nedan anges i procent.
n
Ja
Nej
Tveksam/
Vet eja4Barnomsorg
59
36
5
Äldreomsorg
81
16
3
Skola
75
20
5
Bibliotek
47
48
5
Hela 73 % av dem som i ett riksdagsval skulle rösta på
Moderaterna är beredda att höja kommunalskatten för att
behålla kvalitén på äldreomsorgen. 64 %
av Moderaternas sympatisörer resonerar på samma
sätt beträffande skolan. Motsvarande för Folkpartiets
sympatisörer är i bägge fallen 75 %.
Av Centerns sympatisörer är 91 %
beredda att betala mer för att bibehålla nivån på
äldreomsorgen, och 85 %
säger ja till att betala mer för skolan.
(Källa: TCO-tidningen nr 22/92 sid. 3)
Vänsterpartiet ser inget egenvärde i ett högt skatteuttag.
Det är dock inte möjligt att klara budgetunderskotten
enbart genom tillväxt eller besparingar. Det senare innebär
i praktiken oftast nedskärningar av offentlig service.
Budgetunderskotten måste därför angripas på tre
fronter samtidigt. En framgångsrik bekämpning av
underskotten förutsätter:ökad nationalinkomst, dvs.
tillväxt genom minskad arbetslöshet; fler arbetade timmar
ger ökade skatteinkomster skattehöjningar
besparingar (nedskärningar/effektiviseringar).
I Vänsterpartiets finansmotion redovisas en politik för
minskad arbetslöshet och för en uthållig tillväxt. I
finansmotionen redovisas också sparalternativ för att
minska de offentliga utgifterna.
Senast under budgetåret 1995/96 måste statsbudgeten
vara på väg mot balans. Vänsterpartiets finansmotion
redovisar en väg för detta, en väg som även kräver
skattehöjningar. Hur stora dessa behöver bli beror på hur
framgångsrikt en politik för full sysselsättning kan drivas
och i vilken takt som sparprogrammen kan genomföras.
En höjning av skattekvoten med 2 procentenheter
motsvarar ca 30 mdr kr. Skattekvoten 1991 var 53,1 %.
Skattekvoten för 1993 beräknas enligt
finansdepartementet till 50,6 och till 50,7 för 1994.
En snabb och mycket kraftig skattehöjning för att sanera
statsfinanserna är inte lämplig av konjunkturskäl, men
under 1990-talet kan det bli nödvändigt att höja
skatteuttaget med 20--30 mdr kr. för att få kontroll på
budgetunderskotten.
Företagen kan tänkas bidra inom intervallet 10--15 mdr
kr, fördelat på tre delar: inkomstskatter genom avvecklad
skatteutjämningsreserv (surv), arbetsgivaravgifter samt
energi- och miljöskatter. Sådana höjningar måste fasas in
med hänsyn till konjunktur- och kostnadsläget inom
företagssektorn.
Hushållen kan bidra inom samma intervall, dvs. 10--15
mdr kr fördelat på kapital- och förmögenhetsbeskattning,
samt indirekta och miljörelaterade skatter.
3 Inkomstbeskattning
Inkomstbeskattningen kan delas in i tre grupper: skatt på
arbetsinkomster, skatt på kapitalinkomster samt
företagsbeskattningen.
3.1 Fysiska personers inkomstskatt
Vänsterpartiet föreslår att inkomstskatten höjs genom
tre åtgärder:
1. Grundavdraget slopas för inkomster över
brytpunkten. Detta sker genom att avdraget trappas ned
från en inkomstnivå på ca 150 000
kr, så att det helt upphör för inkomster över
brytpunkten. Detta gör att marginalskatten stiger från ca 33 %
till 40 %
för inkomster under brytpunkten -- vid en
kommunalskatt på 30 %.
Skatteuttaget ökar mest för de inkomsttagare som
ligger över brytpunkten. Inkomstförstärkning budgetåret
1993/94 kan beräknas till 4 mdr.
2. Den statliga skatten höjs från 20 % till 25 % för
inkomster över brytpunkten. Inkomstförstärkning
budgetåret 1993/94 kan beräknas till 2,25 mdr.
3. Ett nytt skikt i skatteskalan på 30 % inrättas för
inkomster över 250 000 kr. Inkomstförstärkning budgetåret
1993/94 kan beräknas till 1,25 mdr.
3.2 Kapitalbeskattningen
Skattesatsen för beskattning av kapitalinkomster är 30 %.
Regeringen har deklarerat att man vill sänka
skattesatsen till 25 %. Riksdagen har också fattat beslut om
en sådan sänkning. Vänsterpartiet föreslår att riksdagen
beslutar att skattesatsen för beskattning av kapital skall vara
30 %.
Skärpta
regler
Vänsterpartiet anser att alla kapitalinkomster skall
beskattas med samma skattesats. En ''neutral''
kapitalbeskattning gör att kapitalbeskattningen inte styr
kapitalplaceringar eller investeringar. Principen minskar
möjligheterna till skatteundandragande, och ökar den
fördelningspolitiska träffsäkerheten. I samband med
valutakrisen hösten 1992 togs ett steg i denna riktning. Då
beslöts att slopa den reducerade skattesatsen för
allemansspar. Skatteuttaget för sparande i allemansfond
fick dock ligga kvar på 20 %.
Regeringen
Bildt har dock gått i motsatt riktning.
Genom de beslut som riksdagen tog med anledning av
proposition 1991/92:60 ''Skattepolitik för tillväxt'' har
principen om 30 %
i kapitalbeskattning snarare kommit att bli
undantaget än regeln.
Vänsterpartiet föreslår att flertalet av dessa beslut
upphävs, och att avdragsmöjligheterna i
kapitalbeskattningen minskas.
För detta syfte föreslår Vänsterpartiet följande för
inkomståret 1994, 1995 års taxering:Återställd skatt på
avkastning av privata pensionsförsäkringar från 10 till 15 %
(intäkt 300 mkr). Återställd skattesats för avkastning på
kapitalförsäkring till 30 %
(intäkt 500 mkr). Återställd skatt på överskott i
värdepappersfond till 30 %
(intäkt 400 mkr). Inför 30 % i skatt på sparande i
s.k. allemansfond. Återgå till 30 % i skatt vid
reavinstbeskattning av aktier och andelar i handelsbolag. I
samband med beslutet att sänka till 25 %
angavs att sänkningen skulle ge ett bortfall på 840
mkr. Inför ett strikt avdragstak för bruttoräntor
överstigande 110 000
kr (intäkterna kan beräknas till 2,7 mdr). Åtgärden
bör leda till inkomstförstärkningar redan under budgetåret
1993/94. Detta med hänsyn till jämkningar av
preliminärskatteuttaget. För budgetåret kan
inkomstförstärkningen beräknas till 1,35 mdr.
I andra hand vid avslag på yrkandet om avdragstak för
bruttoräntor över 110 000
kr: Återinför tidigare avdragsbegränsning för
ränteavdrag, dvs. de regler som gällde före riksdagens
beslut med anledning av prop. 1991/92:60. Intäkterna kan
beräknas till 200 mkr.
Den effektiva svenska bolagsskatten har alltid varit låg.
Genom skattereformen kom den effektiva bolagsskatten att
sjunka något ytterligare. Sverige har f.n. en av
industrivärldens lägsta beskattningar av bolagsvinster. För
statsbudgeten 1993/94 beräknas posten endast ge 17 mdr kr.
Vänsterpartiet anser att den effektiva bolagsskatten bör
höjas till vad som är normalt inom t.ex. EG/EU. Detta sker
bäst genom att systemet med avsättningar till
skatteutjämningsreserv, s.k. surv, avvecklas. Avvecklingen
kräver övergångslösningar och måste föregås av ett
utredningsarbete. Riksdagen bör begära att regeringen
tillsätter en utredning i detta syfte.
I proposition 1992/93:100 bilaga 8 sid. 4--5 föreslår
regeringen vissa skattelättnader för enskilda näringsidkare
och handelsbolag. Förslaget beräknas ge ett skattebortfall
på 430 mkr.
Det är riktigt att mindre företag -- enskilda
näringsidkare -- är skattemässigt missgynnade i förhållande
till aktiebolagen. Vänsterpartiet menar att
skatteförhållandena bör göras mer likformiga oavsett
företagsform. Sådana förändringar bör med hänsyn till det
ansträngda budgetläget finansieras inom ramen för den
samlade företagsbeskattningen. Vänsterpartiet avstyrker
därför regeringens förslag till skattelättnader för enskilda
näringsidkare. Regeringen bör återkomma till riksdagen
med sådana förslag att föreslagna lättnader kan finansieras
inom ramen för den samlade företagsbeskattningen. Det
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Riksdagen har beslutat att sänka arbetsgivaravgifterna
med 4,3 %
procentenheter från den 1 januari 1993. Detta skedde
i ett läge när regeringen tillsammans med
Socialdemokraterna försökte skydda den fasta kronkursen
genom en s.k. intern devalvering. Detta misslyckades och
riksbanken har beslutat att låta kronan flyta fritt. Detta har
lett till en kraftig devalvering av kronkursen.
Redan före devalveringen beräknade regeringen att
industrins konkurrenskraft var på väg mot en förbättring på
ca 10 %.
Detta genom låga löneavtal, höjd produktivitet och
låg inflation. Genom devalveringen av kronan beräknas
exportindustrins kostnadsläge ha förbättrats med 15--25 %.
Motiven
för sänkningen har därmed bortfallit. Detta
skulle motivera att sänkningen återtogs i sin helhet. Företag
som huvudsakligen säljer på den svenska marknaden har
dock inte gynnats lika påtagligt av devalveringen. Detta gör
att det kan vara motiverat att låta en del av sänkningen
kvarstå.
Vänsterpartiet föreslår att arbetsgivaravgifterna höjs
med 3 procentenheter från den 1 juli 1993. Varje
procentenhets höjning ger brutto ca 6,3 mdr kr.
Inkomstförstärkningen netto efter avräkning för offentlig
sektor kan beräknas till ca 3,2 mdr. En höjning med 3
procentenheter ger således en intäkt på 9,6 mdr.
5 Skatt på egendom 5.1
Fastighetsskatt
I en alltmer internationaliserad ekonomi blir många
skattebaser utsatta för ett omvärldstryck. Hushåll och
företag kan välja att flytta sina tillgångar till länder med
lägre skatter. I det perspektivet är fastighetsskatten en av de
mer stabila inkomstkällorna, eftersom fastigheter inte
flyttar. På sikt bör man överväga att flytta över en större del
av skatteuttaget till fastighetsskatten.
I många länder ingår fastighetsskatten i den kommunala
skattebasen. Det finns många skäl som talar för en sådan
ordning. Det är t.ex. kommunerna som svarar för
huvuddelen av kostnaderna för den infrastruktur som är
knuten till en fastighet.
Fastighetsskatten bör på sikt vidgas även till
industrifastigheter. Det skulle ge skatteintäkter på mer än 2
mdr kr.
En utredning som prövar i vilken takt och omfattning
som ovanstående kan ske bör tillsättas. Vad ovan anförts
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Fastighetsskatt bör som tidigare också utgå på
kommersiella lokaler. De befriades nyligen från skatten i
avsikt att lindra fastighetskrisen. Vänsterpartiet föreslår att
fastighetsskatten för kommersiella lokaler återinförs från
inkomståret 1994, dvs. vid 1995 års taxering.
Med hänsyn till det ansträngda konjunkturläget kan det
dock finnas skäl att medge möjligheter till lindringar i
fastighetsbeskattningen. För kommersiella lokaler bör det
finnas möjlighet att medge befrielse från skatt för outhyrda
lokaler. Det bör även finnas möjlighet till jämkning av
fastighetsskatt för de fall värdet på fastigheten sjunkit
väsentligt. Detta bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
5.2 Förmögenhetsskatt
Förmögenhetsskatten beräknas ge 2 mdr kr för
budgetåret 1993/94. Förmögenhetsskatten har nyligen
sänkts av riksdagen efter förslag från regeringen Bildt.
Innan dessa sänkningar genomfördes gav
förmögenhetsskatten ca 2,5 mdr. Förmögenhetsskatt utgår
fr.o.m. 1993 års taxering med 1,5 %
för den förmögenhet som överstiger 800 000
kr.
Regeringen anser att förmögenhetsskatten skall
avvecklas. Vänsterpartiet motsätter sig detta.
Förmögenhetsskatten ger inte stora inkomster till
statskassan, men den spelar en viktig roll inom
fördelningspolitiken. Vänsterpartiet anser därför att
riksdagen skall besluta att förmögenhetsskatten inte skall
avvecklas fr.o.m. 1995 års taxering.
Även om förmögenhetsskatten bör vara kvar så är den i
behov av en grundlig översyn. Olika tillgångar beskattas
olika hårt, och exempelvis guld, konst och antikviteter
beskattas mycket lindrigt. Förmögenhetsskatten är också
utformad så att den ger alltför goda möjligheter till
undandragande av skatt genom skatteplanering.
Vänsterpartiet var inte avvisande till slopad skatt på s.k.
arbetande kapital i mindre företag, under förutsättning att
det förenades med åtgärder som breddade basen för
förmögenhetsskatten, och ett stopp för vissa möjligheter till
skatteundandragande.
I departementspromemorian Ds 1990:91 finns förslag till
hur förmögenhetsskatten kan reformeras så att den
fungerar på ett mer ändamålsenligt sätt. Vänsterpartiet
föreslår att denna promemoria får utgöra grundvalen för
förslag till reformerad förmögenhetsbeskattning.
Riksdagen bör ge regeringen detta till känna.
I väntan på att en ny förmögenhetsbeskattning kan
införas så bör en progressiv skatteskala återinföras med tre
steg: den befintliga nivån på 1,5 %,
ett skikt på 2,5 %
för förmögenhet som överstiger 1 600 000
kr, samt ett skikt på 3 %
för den förmögenhet som överstiger 3 600 000
kr. Riksdagen bör besluta om att återinföra dessa
skalsteg från inkomståret 1994, dvs. 1995 års taxering.
Inkomstförstärkningen kan beräknas ligga på ca 300 mkr.
5.3 Arvs- och gåvoskatt
Riksdagen sänkte skatteskalorna med anledning av
proposition 1991/92:60. Sänkningen gav ett intäktsbortfall
på 420 mkr. Vänsterpartiet anser att skatteskalan bör
återställas till vad som gällde före beslutet med anledning
av proposition 1991/92:60. Ett återställande kan träda ikraft
senast till 1995 års taxering och bör kunna ge en intäkt på
420 mkr.
5.4 Stämpelskatt
Stämpelskatten utgår vid förvärv av aktier och
fastigheter. Skatten bör höjas med 1/4 procentenhet, dvs.
till 1,75 %.
Detta torde ge ca 900 mkr i intäkt.
6 Skatt på varor och tjänster 6.1
Mervärdesskatt
Konjunktur- och fördelningsskäl talar för beslut om en
sänkning av både den allmänna och den reducerade
momsen. De stora budgetunderskotten begränsar dock
möjligheterna till skattesänkningar.
I första hand bör den reducerade momsnivån, som
nyligen höjdes från 18 till 21 %, återställas till tidigare nivå.
Vänsterpartiet föreslår att den reducerade momsnivån
sänks till 18 %,
från den 1 juli 1993. En sänkning med 3
procentenheter på lågmomsen ger med 1993 års
prognossiffror ett skattebortfall brutto på ca 3,9 mdr kr och
netto på ca 3,3 mdr.
Vänsterpartiets förslag till skärpningar av beskattningen
på kapitalinkomster och förmögenheter m.m., samt de
inkomstförstärkningar som Vänsterpartiets arbetslinje i den
ekonomiska politiken innebär, kan ge grund för ytterligare
sänkningar inom mervärdesskatteområdet under
budgetåret 1994/95.
6.2 Skatt på tobak samt spritdrycker och vin
Folkhälsoskäl talar för en kraftig beskattning av dessa
produkter. Tobaksskatten har också nyss höjts mycket
kraftigt.
Regeringen aviserar i finansplanen höjningar av skatten
på spritdrycker. Se finansplanen bilaga 1 sid. 46: ''Skatten
på starkare alkoholhaltiga drycker höjs så att priset på dessa
drycker anpassas till KPI-utvecklingen för varor och
tjänster i allmänhet.''
Vänsterpartiet stödjer en inriktning för högre skatt på
alkohol. Skatten på sprit och vin bör höjas med minst 5 %.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna. Om försäljningsvolymen skulle förbli densamma
efter en sådan höjning så skulle intäkterna stiga med ca 450
mkr. Det kan dock antas att en prishöjning kan leda till en
minskad försäljning. Skattenettot av en höjning på 5 % eller
mer är därför svårbedömd.
6.3 Energi- och miljöskatter
En uthållig utveckling kräver att produktion och
konsumtion styrs i banor som gynnar hushållning med
energi och naturresurser. Vänsterpartiet förespråkar ett
aktivt användande av skatt på energi och miljöavgifter för
att skapa ett samhälle i ekologisk balans.
I avvaktan på ''kretsloppspropositionen'' ställer inte
Vänsterpartiet några samlade förslag angående
miljörelaterade skatter och avgifter. Vi avser att återkomma
till dessa frågor i samband med ''kretsloppspropositionen''.
På förslag av regeringen i kompletteringspropositionen
1992, prop. 1991/92:150, beslöt riksdagen att sänka
industrins energiskatter mycket kraftigt från den 1 januari
1993. Beslutet innebär att industrin befrias från energiskatt
på bränslen och el. Koldioxidskatten för industrin
fastställdes till en fjärdedel av den allmänna nivån.
Skattesänkningarna skall enligt regeringen ge upphov till ett
skattebortfall på ca 4 mdr kr.
Vänsterpartiet gick emot de kraftiga skattesänkningarna
för industrins energiförbrukning. En uthållig industripolitik
kan inte bygga på att industrin skall stimuleras med låga
priser på el eller andra energikällor. Det är riktigt att de
svenska energiskatterna för industrin var höga men detta
kompenserades av att de svenska elpriserna var och är
mycket låga vid en internationell jämförelse.
I systemet fanns också en takregel som innebar att
skatteuttaget för industrins energiskatter inte kunde bli
högre än 3 %
av produktionsvärdet. Regeringen hade dessutom
möjlighet att genom särskilt beslut sätta ner taket till 1,2 %
för särskilt energikrävande industri. Detta tak finns
fortfarande kvar för företagens koldioxidskatter.
Industrins energiskatter bör återställas. Detta måste ske
på ett sätt som inte kortsiktigt försvårar en förstärkning av
den svenska industriproduktionen. Genom devalveringen
har exportindustrins konkurrenskraft förstärkts med mellan
15 och 25 %.
Detta ger utrymme för vissa återställningar av
energibeskattningen på industrin redan budgetåret 1993/94.
Sänkningen för industrin skulle enligt riksdagens beslut
finansieras via höjda energiskatter för hushållen. Hushållen
skulle i sin tur kompenseras via sänkt moms. Hushållen får
genom riksdagens beslut att inte sänka den generella
momsen, och beslutet att höja den reducerade momsen till
21 %
inte denna kompensation. Till de höjda
energiskatterna för hushållen kommer dessutom beslutet
att höja bensinskatten mycket kraftigt.
Vänsterpartiet ser det som nödvändigt att på sikt öka
skatteuttaget på energi och konsumtion, som påverkar
miljön i negativ riktning. Sådana höjningar måste dock ses
i ett fördelningspolitiskt sammanhang, och hushåll med låga
inkomster bör kompenseras t.ex. genom sänkt moms eller
inkomstförstärkningar. Vänsterpartiets förslag om sänkt
matmoms och nej till neddragningar av sociala
trygghetssystem skall bl.a. ses i detta perspektiv.
Vänsterpartiet föreslår att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad ovan anförts angående behovet av
ett ökat skatteuttag på miljöskadlig produktion och
konsumtion. Detta innebär bl.a. ökade skatter på t.ex.
koldioxid, kväve och svavel. Andra åtgärder är t.ex.
avgifter på klorerade organiska ämnen, på arsenik och
krom, förpackningar och osorterat avfall, m.m.
Budgetåret 1993/94
För budgetåret 1993/94 föreslår Vänsterpartiet att
energiskatterna höjs så att inkomsterna ökar med 2,5 mdr
kr.
Skatteuttaget på industrins energikonsumtion återställs
delvis. Totalt bör den ökade skattebelastningen på industrin
under budgetåret 1993/94 ge skatteinkomster på 1,5 mdr. kr.
Detta kan ske genom att industrin åter får erlägga skatt
på elektrisk kraft, och genom att höja industrins
koldioxidskatt till hälften av den allmänna nivån. För de fall
en sådan ökning skulle innebära en för snabb ökning av
skattebelastningen på enskilda företag, kan det övervägas
att sätta ner taket för det samlade energiskatteuttaget till
0,6 %.
Riksdagen
bör begära förslag från regeringen till
återställd energibeskattning för industriell produktion i
enlighet med vad som anförts i motionen.
Vänsterpartiet föreslår vidare att skattesatsen för
produktion av elektrisk kraft höjs i genomsnitt med 1,3 öre,
dvs. från 8,5 öre till 9,8 öre, per kWh. Detta ger en
inkomstförstärkning på 1 miljard kr.
Höjningen bör läggas ut så att den blir större för den el
som produceras från kärnkraftverk. Detta kan ske genom
att höja den skatt på 0,2 öre per kWh som utgår på
kärnkraftsel. För budgetåret 1993/94 beräknas skatten ge
140 mkr. Vänsterpartiet föreslår att skatten höjs till 0,6 öre
per kWh. Detta torde ge ca 300 mkr. Under denna
förutsättning kan den allmänna energiskattehöjningen om
1,3 öre per kWh reduceras i motsvarande grad.
Riksdagen bör begära förslag från regeringen till höjd
skatt på elektrisk kraft i enlighet med vad som anförts i
motionen.
6.4 Skatt på annonser och reklam
Reklamskatt utgår på annonser och reklam. Skatten är 4
% för annons i allmän nyhetstidning, annars 11 %.
Annonsskatten beräknas ge 1 miljard kr i intäkter för
budgetåret 1993/94.
Reklamskatt utgår däremot t.ex. inte på reklam i TV,
där företaget i stället betalar en koncessionsavgift för rätten
att sända markbundna sändningar med reklam. Frågan om
skatt på radioreklam är oklar.
Reklamskatten har utretts bl.a. av
''reklamskatteutredningen'' SOU 1988:17. Den hastigt
förändrade mediasituationen gör det nödvändigt att
snabbutreda frågan ytterligare.
Vänsterpartiet anser att reklamskatten kan höjas och
breddas t.ex. även till TV-kanaler med rätt att sända
reklam. En snabbutredning för detta syfte bör tillsättas. I
direktiven skall ingå att lägga förslag så att intäkterna ökar
med minst 500 mkr. Detta torde var möjligt bl.a. genom att
bredda reklamskatten till nya media. Riksdagen bör ge
regeringen detta till känna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar om fysiska personers
inkomstskatt och grundavdrag under inkomståret 1994
enligt vad i motionen anförts,
2. att riksdagen för inkomståret 1994 beslutar om 15
% i skatt på avkastning av privata pensionsförsäkringar,
3. att riksdagen för inkomståret 1994 beslutar om 30
% i skattesats för avkastning på kapitalförsäkring,
överskott i värdepappersfond, sparande i allemansfond,
reavinstbeskattning av aktier och andelar i handelsbolag,
4. att riksdagen för inkomståret 1994 beslutar om ett
avdragstak för bruttoräntor överstigande 110
000 kr,
5. att riksdagen, vid avslag på yrkande 4, beslutar att
införa avdragsbegränsning för ränteavdrag enligt de regler
som gällde före riksdagens beslut med anledning av
regeringens proposition 1991/92:60,
6. att riksdagen hos regeringen begär att en utredning om
den effektiva bolagsskatten tillsätts enligt vad i motionen
anförts i avsnitt 3.3,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den samlade
företagsbeskattningen i avsnitt 3.3,
8. att riksdagen beslutar höja arbetsgivaravgiften med tre
procentenheter från den 1 juli 1993,1
9. att riksdagen hos regeringen begär att en utredning om
fastighetsskatten tillsätts enligt vad i motionen anförts i
avsnitt 5.1,
10. att riksdagen för inkomståret 1994 beslutar om skatt
för kommersiella lokaler,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om lindringar i
fastighetsbeskattningen av kommersiella lokaler,
12. att riksdagen beslutar att ej avskaffa
förmögenhetsskatten,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om reformerad
förmögenhetsbeskattning i avsnitt 5.2,
14. att riksdagen beslutar att införa en progressiv
förmögenhetsbeskattning enligt vad som anförts i motionen
i avsnitt 5.2,
15. att riksdagen beslutar att skatteskalan för arvs- och
gåvoskatt återställs till vad som gällde före beslutet med
anledning av proposition 1991/92:60,
16. att riksdagen beslutar höja stämpelskatten till 1,75
%,
17. att riksdagen beslutar sänka den reducerade
momsnivån till 18 % från den 1 juli 1993,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om högre skatt på alkohol enligt vad
som anförts i motionen i avsnitt 6.2,
19. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
återställd energibeskattning för industriell produktion i
enlighet med vad i motionen anförts i avsnitt 6.3,
20. att riksdagen hos regeringen begär förslag till höjd
skatt på elektrisk kraft i enlighet med vad i motionen anförts
i avsnitt 6.3,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skatt på annonser och reklam i
avsnitt 6.4.
Stockholm den 26 januari 1993
Gudrun Schyman (v)
Bertil Måbrink (v)
Lars Werner (v)
Eva Zetterberg (v)
Rolf L Nilson (v)
Björn Samuelson (v)
Berith Eriksson (v)
Lars Bäckström (v)