En av statens övergripande uppgifter är att skapa förutsättningar för en livskraftig mineralindustri i Sverige. För att vara en gammal gruvnation är vår import av metaller, industrimineraler och bergarter hög.
Det finns anledning att anta att det på olika håll i landet finns goda möjligheter att finna brytvärda malmer. Särskilt Västerbottens och Norrbotten län samt Bergslagen är intressanta ur mineralsynpunkt. Ett stöd till mineralutvinning har därför också en regionalpolitisk dimension. Även fyndigheter av industrimineraler kan vara intressanta.
En stegvis övergång till ett kretsloppssamhälle innebär givetvis att en allt större del av de metaller som används ska återvinnas. Redan nu återvinns en betydande del, men även vid en stor återvinning så kommer oxidation och korrosion att medföra behov av utvinning av metaller ur jordskorpan. Närheten till malmer har givetvis också betydelse för metallframställning och vidareförädling av metallprodukter.
En gruvverksamhet är viktig också för att vidmakthålla och utveckla de viktiga exportprodukterna gruvteknik och gruvutrustning.
Till skillnad från många andra länder har Sverige avvecklat sin statliga prospekteringsverksamhet. Det är det huvudsakliga skälet till att en stor del av den nuvarande brytningen av sulfid- och ädelmetallmalmer troligen upphör inom en tioårsperiod. Privata företag är inte beredda att ta de risker som ökade prospekteringskostnader innebär och avstår därför i många fall från att försöka säkra gruvdriften.
Därför bör den statliga prospekteringsverksamheten återupptas. Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om ett sådant återupptagande.
De hinder för ökad prospektering i landet som räknas upp i propositionen är mycket måttliga. Ett borttagande av dessa s.k. hinder kommer därför inte att innebära någon större stimulans av prospektering och mineralutvinning i Sverige. Att underordna gruvindustrins ökade marknadsekonomiska intressen löser inte gruvnäringens problem. Lämplighetskriteriet i minerallagen 4 kap. 2 § bör vara kvar. All internationell erfarenhet visar att denna lämplighetsprövning är ett bra instrument. Det kan inte finnas någon vettig anledning att öka risken för att olämpliga personer driver gruvverksamhet. Regeringens förslag i detta avseende måste därför avslås.
Systemet med kronoandelar ger staten en möjlighet att vidta åtgärder t.ex. för att påverka att en fyndighet verkligen bryts. Det måste också anses rimligt att ett samhällsinflytande över naturresurser av detta speciella slag på detta sätt bevaras. De mycket måttliga inkomster som arrendeavgifterna ger staten kan vara en del av den finansiering som behövs för den statliga prospektering vi ovan nämnt. Bestämmelserna om kronoandel i 1 kap. 6 § och 11 kap. minerallagen bör därför finnas kvar. Regeringens förslag i detta avseende avslås. Även förändringen av 12 § lagen om vissa torvfyndigheter (1985:620) avslås.
Förlängningen av tiden för bearbetningskoncession från 10 år till 15 år minskar statens möjligheter att förhindra passivitet när det gäller utvinning av viktiga fyndigheter. Förändringen av 7 § minerallagen avslås.
Förstärkningen av skyddet för nationalparker, obrutna fjällområden och naturreservat är godtagbar. Eftersom viktiga fyndigheter kan finnas i fjällkedjan kan i mycket speciella fall undersökningar av mineralfyndigheter tillåtas av Länsstyrelsen. Förutsättningen är att det berörda områdets karaktär ej påverkas.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om återupptagande av statlig prospektering,
2. att riksdagen avslår regeringens förslag till ändring av minerallagen 4 kap. 2 § avseende lämplighetskriteriet,
3. att riksdagen avslår regeringens förslag till ändring av bestämmelserna om kronoandel i 1 kap. 6 § och 11 kap. minerallagen och 12 § lagen om vissa torvfyndigheter,
4. att riksdagen avslår regeringens förslag om ändring av bestämmelserna om bearbetningskoncessionens längd i 7 § minerallagen.
Stockholm den 19 april 1993 Bengt Hurtig (v) Karl-Erik Persson (v) Jan Jennehag (v)