med anledning av prop. 1992/93:135 Åtgärder för att stärka det finansiella systemet
I propositionen föreslås åtgärder innebärande att staten
skall garantera att banker och vissa andra kreditinstitut kan
fullgöra sina förpliktelser i rätt tid. Det skall ske genom att
stöd lämnas till fortsatt verksamhet i livskraftiga institut
eller genom att lämna stöd till rekonstruktion eller
avveckling i ordnade former av institut som inte kan
förväntas uppnå lönsamhet på lång sikt. Det föreslås också
att en särskild myndighet under regeringen inrättas,
benämnd Bankstödsnämnden, med uppgift att hantera
stödet till bankväsendet.
De problem i den finansiella sektorn som nu plågar den
svenska ekonomin är inte unika för Sverige. Liknande
problem återfinns i en lång rad länder.
Orsakerna är till stor del desamma. Avregleringar av
finansmarknaderna i kombination med en uppåtgående
konjunktur skapade ett drivhusklimat som ledde till att
kredit- och fastighetsmarknaderna kom ur balans.
Skuldsättningsgraden ökade och priserna på fastigheter steg
till orimliga nivåer. Detta skedde i stort sett oberoende av
vilken finanspolitik som fördes i olika länder. Japan,
Sverige och Norge, som hade överskott i de offentliga
finanserna, drabbades liksom t.ex. USA som hade
underskott.
I Sverige steg kreditvolymen kraftigt efter avregleringen
av kreditmarknaden, från 90 % av BNP 1986 till 140 %
1990, en ökning med 700 miljarder kronor. Hushållen
ökade sin skuldsättning från att ha legat stabilt kring 100 %
av den disponibla inkomsten under första hälften av 1980-
talet till 135 % av inkomsten 1988--89, en ökning med
inemot 300 miljarder kronor i dagens penningvärde.
Finanspolitiken hade under denna period en stram
inriktning. Den offentliga sektorns finansiella sparande
förbättrades från ett underskott på 33 miljarder kronor 1985
till ett överskott på 69 miljarder kronor 1989. De offentliga
utgifterna minskade i relation till BNP från 65 % 1985 till ca
60 % 1989. Denna finanspolitikens stramhet var dock helt
otillräcklig för att neutralisera de expansiva effekterna av
den svaga penningpolitiken.
Det är uppenbart att kreditexpansionen var en
huvudorsak till att priserna på framför allt kommersiella
fastigheter, men också på bostäder, drevs upp till nivåer som
inte kunde upprätthållas. Priserna tappade kontakten med
hyresintäkter och räntekostnader. Under en kort tid kunde
detta fortgå så länge banker och finansbolag vågade pumpa
in ytterligare krediter för att täcka räntekostnaderna.
Källa: Socialdemokratiska riksdagsgruppen --
ekonomiska sekretariatet
Detta kretslopp av krediter till räntor på krediterna
började svikta när finansbolaget Nyckeln havererade i
september 1990. Därefter kunde investeringar i fastigheter
inte längre finansieras, inte ens vid prisnivåer långt under
de som noterats strax innan. De enda investerare som
kunde köpa fastigheter med egna medel utan krediter,
försäkringsbolagen, lämnade samtidigt
fastighetsmarknaden.
Därtill kom att konjunkturen, och därmed efterfrågan
på lokaler och kontor, började vända. Överhettningen bröts
och vändes till en kraftig konjunkturnedgång. Denna
inträffade när det omfattande kontorsbyggande som
bidragit till den överhettade byggmarknaden började leda
till en stark ökning av utbudet av kontor, hotell och
butikslokaler.
Den samtidiga anpassningen till rimligare
avkastningskrav, ökad försiktighet från bankerna samt ökat
utbud och minskad efterfrågan på lokaler gav ett våldsamt
prisfall på fastigheterna som i sin tur medförde konkurser
för bygg- och fastighetsbolag, finansbolag och enskilda. I
slutändan på dessa kedjor stod bankerna med förlusterna.
Hittills har kreditförlusterna kostat bankerna närmare 100
miljarder kronor.
Så kraftiga svängningar som har ägt rum på
finansmarknaderna har uppenbarligen haft en mycket stark
inverkan på den reala ekonomin. Kreditexpansionen
medförde en kraftig stimulans av den inhemska efterfrågan,
i första hand den privata konsumtionen och av
byggnadsinvesteringarna. Därigenom förstärktes och
förlängdes det sena 1980-talets högkonjunktur och
problemen med inflationen, kostnadsutvecklingen och
konkurrenskraften förvärrades.
Problemen i finanssektorn leder nu i stället på flera olika
sätt till att konjunkturnedgången förvärras.
Kreditförlusterna i banker och bostadsinstitut har lett till
dels en kreditåtstramning som minskar efterfrågan, dels att
de vidgat sina räntemarginaler för att kompensera
förlusterna. Även en sådan höjning av utlåningsräntorna
verkar efterfrågedämpande. Hushållen normaliserar nu sitt
sparande efter den tidigare neddragningen, vilket inneburit
att de dragit ner konsumtionen med 90 miljarder kronor.
Den stora mängden tomma, outhyrda lokaler som nu är
resultatet av fastighetsspekulationens tid kommer för lång
tid framåt att hålla nere byggnadsinvesteringarna.
Det är tydligt att det är dessa extrema svängningar i den
finansiella sektorn som är huvudförklaringen till att den
svenska ekonomin inte uppvisat ett vanligt
konjunkturförlopp de senast åren, utan i stället genomlevt
först en extrem överhettning och därefter en nedgång som
är exceptionell, inte bara i svenskt utan också i
internationellt perspektiv.
Den svenska ekonomin är nu inne i ett mycket utsatt läge
där problemen i den finansiella sektorn och övriga delar av
ekonomin ömsesidigt förstärker varandra. Arbetslösheten,
efterfrågeminskningen, konkurserna, kreditförlusterna,
kreditåtstramningen, budgetunderskottet och de höga
räntorna påverkar alla varandra i ett dynamiskt förlopp som
innebär allvarliga risker för Sveriges framtid.
Det är därför uppenbart att kraftfulla åtgärder måste
mobiliseras för att lindra finanskrisen. De viktigaste är
sådana som leder till lägre räntor, återvunnen tillväxt och
ökad sysselsättning. Men åtgärder behöver också vidtas
som på ett mer direkt sätt syftar till att minska riskerna för
att finanskrisen fördjupas och som begränsar
skadeverkningarna på ekonomin av de problem som
uppstått.
Åtgärder som säkrar betalningssystemets stabilitet är
härvidlag av central betydelse. Förtroendet för det svenska
betalningssystemet har redan rubbats i sådan grad att
bankers och andra instituts utländska finansiering
försvårats. Vi har förklarat att vi är beredda att medverka
till att staten garanterar bankernas och vissa andra instituts
förpliktelser.
Det är omsorgen om Sveriges ekonomiska utveckling
som motiverar denna extraordinära åtgärd, inte omsorgen
om bankinstituten. Det är bankernas inlåning och annan
extern finansiering som skall garanteras, inte deras egna
kapital eller ägarnas tillgångar.
Det stöd som kan komma att utgå bör utformas efter så
affärsmässiga principer. Statens kostnader för
förlusttäckning och garantier skall så långt möjligt kunna
återvinnas när instituten återfått lönsamheten. Staten bör
inte eftersträva att överta ägarrollen i några institut, men ett
aktivt medansvar kan i vissa fall visa sig motiverat. På längre
sikt bör staten dock eftersträva att inte ha ett större ägande
än i dag. De aktieinnehav staten kan komma att ta på sig
bör avyttras när det är affärsmässigt motiverat. Det ägande
som staten nu har i t.ex. Nordbanken bör också kunna
reduceras i framtiden.
De institut som kommer att beröras har i dag ett mycket
begränsat värde för sina ägare. Den svenska finanssektorn
kommer dock att återvinna sin lönsamhet. Instituten
kommer då att representera ett betydande värde. Om man
t.ex. antar att instituten sammantagna kommer att återfå en
årlig resultatnivå kring 20--25 miljarder kronor kan deras
marknadsvärde komma att motsvara 10 gånger denna
årsvinst. Det bör vara en självklar utgångspunkt för
utformningen av stödet till finanssektorn att skattebetalarna
inte bara skall vara med och bära förluster och dela risker,
utan också kunna få del av den värdestegring som så
småningom kan komma att uppstå som följd av deras
insatser.
De överenskommelser som träffats under hösten mellan
regeringen och Socialdemokraterna innehåller flera initiativ
som är ägnade att minska påfrestningarna på det finansiella
systemet och att reducera finanskrisens återverkningar på
ekonomin. Viktigast är härvidlag överenskommelsernas
effekter på räntenivån och åtagandet att garantera
bankernas inlåning.
Regeringspartierna och Ny demokrati har tidigare
beslutat att begränsa ränteavdragens värde från 30 till 25 %
1993. Ett fullföljande av detta beslut skulle innebära att
villor och bostadsrätter sjunker ytterligare i värde, eftersom
kapitalkostnaderna skulle stiga. Prissänkningen kan
uppskattas till 7 %, motsvarande den ökning av
lånekostnaden efter skatt som skulle följa om beslutet
genomfördes. Banker och bostadsinstitut skulle med all
sannolikhet drabbas av ytterligare kreditförluster då fler
hushåll skulle få svårigheter att klara sina boendekostnader.
Genom överenskommelsen undanröjs detta hot,
ränteavdragen förblir 30 % även framgent.
Samma riksdagsmajoritet har tidigare beslutat att staten
skall sälja aktier i de statliga företagen för 10 miljarder
kronor per år. Detta skulle försvåra för företag som behöver
bredda sin kapitalbas för att utveckla sin verksamhet att
skaffa kapital via nyemissioner. I det läge som nu råder med
svårigheter att låna pengar har det egna kapitalets betydelse
för näringslivets finansiering ökat. Om staten skulle tränga
undan företag som behöver nyemittera från marknaden
skulle privatiseringen ske på bekostnad av näringslivets
utveckling. Genom överenskommelsen har denna risk nu
undanröjts. Ett moratorium råder för utförsäljningar av
statliga aktier. Den tidigare planerade utförsäljningen av
aktier för 13 miljarder kronor i Procordia har stoppats.
Dessa olika åtgärder har minskat risken för att
finanskrisen fördjupas ytterligare. Även andra åtgärder är
angelägna för att hindra finanskrisens verkningar.
Näringslivets kapitalbehov kommer att vara stort de
närmaste åren. Enbart börsföretagens nyemissionsbehov
kan uppskattas till 15 miljarder kronor per år. Därtill
kommer mycket stora belopp att behövas för att ge
fastighetsbolag, banker och försäkringsbolag en rimlig
finansiell ställning. I stället för att öka konkurrensen om det
begränsade utbudet av riskkapital bör riksdagen besluta om
åtgärder som ökar tillgången på riskkapital.
Allmänna Pensionsfondens rätt att placera sina
tillgångar i aktier bör vidgas. De tre AP-fonder som
förvaltar aktier bör ges en vidgad ram på ytterligare 10
miljarder kronor för att placera fondmedel i aktier när
möjlighet till god avkastning ges.
Även AP-fondens rätt att placera sina medel i fastigheter
bör vidgas. I dag är denna rätt begränsad till högst 5 % av
fondens kapital. Denna ram bör vidgas till 10 %.
Den ekonomiska krisen riskerar att försätta ett stort
antal hushåll i stora ekonomiska svårigheter under de
närmaste åren. Den försöksverksamhet med
budgetrådgivning och skuldsanering som Konsumentverket
kommer att bedriva under de närmaste åren är angelägen
och nödvändig. Vi anser det dock synnerligen angeläget att
införa en mer permanent ordning. Den skuldsaneringslag
som sedan lång tid förberetts i Justitiedepartementet bör
snarast föras fram till beslut.
Det är enligt vår uppfattning motiverat att stärka
konsumenternas ställning gentemot banker och andra
finansinstitut. Vi föreslår därför att en allmänhetens
bankombudsman inrättas. Dennes uppgift bör vara att få till
stånd en noggrann prövning av principiellt viktiga klagomål
från bankkunderna. Regeringen bör återkomma till
riksdagen med förslag i enlighet härmed.
Propositionen innebär mycket långtgående ekonomiska
åtaganden för skattebetalarna. Dessa åtaganden är
nödvändiga för att garantera tilltron till betalningssystemet.
Det är enligt vår uppfattning av stor betydelse att den
skattebetalande allmänheten kan känna förtroende för att
de stöd som betalas ut används på ett rimligt sätt. Stöden får
inte misstänkas bli använda till orimligt generösa
fallskärmsavtal till bankchefer som misskött sina
arbetsuppgifter.
I samband med att Bankstödsnämnden eller regeringen
fattar beslut om stödåtgärder för bankerna bör det ske en
prövning av den rättsliga grunden för de orimligt stora
avgångsvederlag, som nu betalas av bankerna. T.ex. bör
möjligheterna prövas att säga upp avtalen enligt
avtalslagens regler om oskäliga avtalsvillkor.
För framtiden menar vi att det bör utvecklas en fast
praxis för omfattningen av avgångsvederlag och att alla
avsteg från en sådan praxis skall offentliggöras i företagens
årsredovisningar.
Den nya myndigheten bör medverka till att en sådan
praxis utarbetas och tillämpas för de institut som erhåller
statligt stöd.
Myndigheten bör också verka för att ersättnings- och
förmånsnivån till i första hand företagsledningarna i de
institut som får stöd inte heller i andra avseenden blir mer
generösa än vad som är brukligt i andra delar av
näringslivet.
Slutligen vill vi understryka vikten av en bred utredning
av bankkrisen, av dess internationella karaktär och av dess
nationella förlopp och verkningar.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär ett förslag om en
allmänhetens bankombudsman i enlighet med vad som
anförts i motionen,
2. att riksdagen hos regeringen begär en granskning av
avgångsvederlagen och andra ersättningar i enlighet med
vad som anförts i motionen,
3. att riksdagen hos regeringen begär en utredning av
bankkrisen i enlighet med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 2 december 1992
Birgitta Johansson (s)
Axel Andersson (s)
Bo Finnkvist (s)
Leif Marklund (s)
Mats Lindberg (s)
Göran Persson (s)
Bo Bernhardsson (s)
Sylvia Lindgren (s)
Reynoldh Furustrand (s)