med anledning av prop. 1992/93:139 Olovligt bortförande och andra övergrepp mot barn

I samband med ändringar i föräldrabalken den 1 mars
1991 framfördes i motioner krav om starkare skydd för
barnen i vissa fall, bl.a. i samband med s.k.
umgängessabotage.

Det tillägg som nu föreslås i kap 6 § 15 är enligt vår
mening ett steg i rätt riktning för att ge barnet en starkare
ställning också nationellt. Dock borde uttrycket ''annars far
illa'' preciseras ytterligare. Det föreligger nämligen stor
skillnad mellan lagstiftarens mening och vad som i
psykologisk mening avses med att fara illa. Likaså mellan
vad lagstiftaren avser och barnets upplevelse av
bestämmelserna.

Föredragande statsrådet anför i propositionen, s. 38, att
''den förälder som barnet skall umgås med är missbrukare
och det finns en risk för att föräldern kommer att lämna
barnet vind för våg under umgängestillfällena eller låta
barnet vistas i olämpliga miljöer'' är omständigheter som
bör vägas in vid bestämmandet av umgänge.

Vi anser dock att barn i vissa situationer kan fara illa av
tillfälliga umgängen. Den person som barnet skall umgås
med behöver inte ses som en risk eller fara för barnet. Bara
det faktum att barnet flyttas från sin invanda miljö till en
okänd omgivning kan verka skrämmande och hämmande,
särskilt när det gäller små barn.

Vi vill understryka att vi inte ser umgänge som en
generell risk eller fara för barnets utveckling. Riksdagen
bör åter betona att en helhetsbedömning av samtliga
omständigheter görs och att barnets egen uppfattning
tillmäts stor betydelse.

I detta sammanhang är det också viktigt att domare får
adekvat utbildning. I dessa mål måste krav ställas om att
särskild kunskap om barn och barns utveckling finns hos
domarna. Detta bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.

Beträffande ändring i lagen (1989:14) om erkännande
och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m.
och om överflyttning av barn, kan följande anföras. Det
medlingsuppdrag som föreslås kunna lämnas till ledamot
eller suppleant i socialnämnd i 16

§ bör inskränkas till ''därtill särskilt lämpad person''.
Något särskilt krav på kunskap om barn uppställs ju inte för
förtroendevalda i socialnämnd. Detta hindrar naturligtvis
inte att sådan kunskap finns hos många förtroendevalda.
Men också med tanke på kommunernas frihet att ha olika
typer av nämnder för frågor om barn eller ungdom, vore det
bättre med en neutral formulering som tar sikte på
lämpligheten hos den person som skall ges uppdraget.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behov av precisering av uttrycket
''annars far illa'' i 6 kap. 15 § föräldrabalken,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om helhetsbedömning och barns
ställning i umgängesärenden,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av kunskap om barn,

4. att riksdagen beslutar ändra 15

§ lagen om ändring i lagen (1989:14) om erkännande och
verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och
om överflyttning av barn, i enlighet med vad som anförts i
motionen.

Stockholm den 16 december 1992

Lena Öhrsvik (s)

Margareta Israelsson (s)