I propositionen föreslås att den obligatoriska halvtidsfrigivningen skall avskaffas och ersättas av en fakultativ villkorlig frigivning efter minst två tredjedelar av strafftiden.
Ny Demokratis grundläggande uppfattning är emellertid att villkorlig frigivning överhuvudtaget inte bör förekomma. Den intagne bör alltså inte friges innan hela strafftiden löpt ut. Systemet med villkorlig frigivning bör upphävas. Detta är Ny Demokratis förstahandsinställning.
I övrigt har Ny Demokrati följande synpunkter på regeringsförslaget.
För att Ny Demokrati skall kunna acceptera ett system med villkorlig frigivning bör den obligatoriska tiden i fängelset vara längre. Först efter det att minst tre fjärdedelar av straffet har avtjänats bör fakultativ villkorlig frigivning kunna komma ifråga. Detta är utgångsläget för Ny Demokratis förslag i andra hand.
Enligt Ny Demokratis uppfattning bör villkorlig frigivning inte i något fall få ske förrän verkställigheten pågått minst tre månader. Detta innebär att Ny Demokrati dels motsätter sig den föreslagna ändringen i 26 kap 6 § brottsbalken att medge villkorlig frigivning redan från en månad, dels föreslår att minsta tiden höjs.
Ny Demokrati anser inte heller att det bör finnas olika regler för när villkorlig frigivning tidigast får ske om strafftiden är högst ett år, längre än ett år men kortare än två år eller två år eller mer. I samtliga fall bör minst tre fjärdedelar av strafftiden ha avtjänats.
Enligt Ny Demokratis uppfattning är det som regel mera angeläget att de som döms för brott av så allvarlig beskaffenhet att det lett till fleråriga fängelsestraff sitter av hela straffet än ges förmån av villkorlig frigivning efter halva strafftiden som ju regeringsförslaget faktiskt medger i vissa fall.
För den som har dömts till fängelse i lägst två år för särskilt allvarlig brottslighet som har riktat sig mot eller medfört fara för liv eller hälsa eller som ingått som ett led i en yrkesmässig eller organiserad brottslighet bör villkorlig frigivning enligt Ny Demokratis uppfattning förekomma endast om synnerliga skäl talar för det.
Den brottslighet som bör komma ifråga för sådan särbehandling är framförallt vålds- och narkotikabrott men exempelvis också stöld och bedrägeri. Skattebrott och annan liknande ekonomisk brottslighet som är riktad mot staten är dock inte av den beskaffenheten att den bör föranleda särbehandling.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar att upphäva systemet med villkorlig frigivning,
2. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, beslutar att villkorlig frigivning får komma i fråga först efter det att minst tre fjärdedelar av strafftiden har avtjänats,
3. att riksdagen beslutar att 26 kap. 6 § brottsbalken ändras så att villkorlig frigivning inte får ske förrän verkställigheten pågått minst tre månader,
4. att riksdagen beslutar att villkorlig frigivning av den som dömts till fängelse i lägst två år endast får komma i fråga om synnerliga skäl talar för det,
5. att riksdagen beslutar att särbehandling i fråga om villkorlig frigivning vid dom på fängelse i lägst två år inte bör gälla för den som dömts för skattebrott och annan liknande ekonomisk brottslighet som är riktad mot staten.
Stockholm den 21 oktober 1992 Karl Gustaf Sjödin (nyd) Ulf Eriksson (nyd) Harriet Colliander (nyd) Arne Jansson (nyd) Richard Ulfvengren (nyd) John Bouvin (nyd)