Den bärande tanken i denna motion är omfördelning på
både kort och lång sikt för att samtidigt bekämpa både
arbetslöshet och offentligt underskott.
Det akuta problemet är låg efterfrågan i Sverige. Pengar
skall tas från individer och företag som inte använder dem
till konsumtion eller investering och ge dem till dem som gör
det.
Vi höjer skatten för dem som tjänar mer än 200 000
kronor om året och som har hög sparbenägenhet. Vi
föreslår bl.a. slopat grundavdrag för dem som tjänar mer än
200 000 kronor. Vi föreslår höjda bostadsbidrag och
pensionstillskott samt sänkning av den allmänna momsen
från 25 till 21 procent under ett års tid. Vi föreslår sänkt
matmoms/lågmoms till 18 procent. Vi avvisar regeringens
förslag som ger arbetslösa, lågavlönade, sjuka och
låginkomstpensionärer -- dvs. grupper med hög
konsumtionsbenägenhet -- sämre privatekonomi.
Vi föreslår också omfördelning mellan företag. Vi
föreslår höjda arbetsgivaravgifter och energiskatter. Våra
utgiftsökningar ger många arbeten och god miljöprofil inom
i första hand små och mellanstora företag som opererar på
hemmamarknaden. Vi föreslår en ''kommunakut'' som skall
förhindra kommunerna att spä på arbetslösheten.
Vårt förslag syftar till att minska arbetslösheten och
budgetunderskottet också på längre sikt. Det krävs då en
omställning av ekonomin som möjliggör för Sverige att stå
utanför EG. De pengar som skulle gått till EG:s budget och
de som svenska konsumenter tjänar på att slippa EG:s
högre handelsmurar vid ett medlemskap använder vi till en
mer generös biståndspolitik men också till de
strukturinvesteringar som krävs för en mer solidarisk
handelspolitik.
Vi presenterar i motionen en alternativ
försörjningsbalans för 1998, som skiljer sig från regeringens
genom främst ökad andel kommunal konsumtion på den
privata konsumtionens bekostnad. Eftersom privat
konsumtion till skillnad från offentlig har en relativt hög
importandel, så leder våra förslag sammantaget till en
förbättrad handelsbalans trots att vår exportprognos inte är
fullt lika optimistisk som regeringens.
Både miljöskulden och det finansiella
sparandeunderskottet i offentlig sektor måste reduceras och
på sikt opereras bort. Detta kräver grundläggande
förändringar i närings- och skattepolitik med sikte på att
göra miljövänlig produktion och konsumtion relativt sett
mer ekonomiskt attraktiv.
Det kräver också förbättrad effektivitet i offentlig sektor
samt att de offentliga inkomstöverföringarna blir
fördelningspolitiskt mer träffsäkra. Vårt saneringsprogram
för de offentliga finanserna är lika omfattande som
regeringens, men våra förslag har en helt annan
fördelningspolitisk inriktning.
En starkare fördelningspolitik är inte bara nödvändig av
moraliska skäl, den är också nödvändig för att det skall bli
möjligt att genomföra de besparingar som långsiktigt är
nödvändiga. Svenska folkets majoritet kommer nämligen
aldrig att acceptera att dra åt sina egna svångremmar om
börsklippare och direktörer med fallskärmsavtal går fria.
Den svenska ekonomin är sedan två år tillbaka inne i en
nedåtgående spiral med mängder av konkurser,
kreditåtstramning, fallande efterfrågan och ökande
arbetslöshet. Orsakerna till detta beskrev Vänsterpartiet
utförligt i den ekonomiska motion som behandlades av
riksdagen i december och vi upprepar inte den
bakgrundsbeskrivningen nu.
Arbetslösheten hamnar enligt regeringens prognos och
med regeringens politik på 7 procent nästa år för att sedan
långsamt falla till 5,3 procent 1998. Vi anser en sådan nivå
på arbetslösheten vara oacceptabelt hög. Vi tror också att
regeringen är alltför optimistisk. Erfarenheten från andra
länder visar att en arbetslöshet på nivån 6--7 % under några
år snabbt blir permanent.
Arbetslösheten i åldrarna 16 till 24 år låg redan förra året
på 11,5 procent, också den kan befaras stiga nästa år. Vi
börjar få en ungdomsgeneration som aldrig kommit in på
den ordinarie arbetsmarknaden. Också många av de äldre
som slås ut från arbetsmarknaden kommer inte tillbaka.
Människor tappar självförtroendet, blir deprimerade och
fungerar inte ens som det latenta konkurrenshot gentemot
dem som redan har ett arbete, som de bör utgöra enligt
nyliberal ekonomisk teori.
Arbetslöshet är också ett socialt gift som förstör
samhället på alla nivåer: socialt och ekonomiskt.
Långsiktigt och räknat samhällsekonomiskt kostar
arbetslösheten dubbelt i form av skattebortfall, A-kassa,
socialbidrag, AMS-åtgärder, sämre folkhälsa m.m. jämfört
med vad det kostar att nu hålla kvar folk i arbete.
Bekämpandet av arbetslösheten måste vara det
övergripande målet för den ekonomiska politiken.
Regeringen skriver om misstagen under 1970- och 1980-
talen. Vi kan i stora delar instämma i kritiken. Men
misstagen under 90-talet har snarast varit ännu större. När
det gäller finanspolitiken kan man formulera kritiken så att
den ständigt kom för sent. Vi klarade inte av att strama åt i
slutet av 80-talet. När väl åtstramningen kom var
lågkonjunkturen redan på gång.
Kronans fall den 19 november 1992 innebar
sammanbrottet för den politik som månaden innan av
regeringen sammanfattats under stridsropet att göra Sverige
till ett ''hårdvalutaland''. Många miljarder hade kastats i
sjön för att upprätthålla kronkursen. De partier som gjort
upp om en intern devalvering före den riktiga devalveringen
höll fast vid denna politik i december. Därmed stärktes
ytterligare deflationsprocessen.
Det håller nu ännu en gång på att bli försent att ingripa
med generella finanspolitiska åtgärder. Om man jämför
med 1983 kan man nu befara en extremt obalanserad
utveckling med starkt växande vinster och så småningom en
uppgång i exportindustrin samtidigt som krisen förstärks
inom byggbranschen och i de delar av industrin som är
ensidigt beroende av hemmamarknaden. Nu börjar
kommunerna också på allvar att avskeda folk inför befarade
finansiella problem i framtiden. Kommunernas problem
inför nästa år behandlas i en särskild motion från
Vänsterpartiet.
Det våldsamt ökande budgetunderskottet och
nödvändigheten av sänkta räntor gör det omöjligt att spä på
underskottet ytterligare. I stället måste en kraftfull
omfördelning ske så att det stora passiva
sparandeöverskottet som finns i delar av hushålls- och
företagssektorn styrs över till effektiv efterfrågan på
konsumtionsvaror, investeringar och kommunala tjänster.
Enbart så kan arbetslösheten effektivt bekämpas.
2.2 Finanspolitiken
Privatpersoner och företag sparar i år ca 22 000 kr per
invånare mer än vad de investererar. Detta är ett orimligt
stort privat finansiellt sparande. Bytesbalansen blir i år
nästan noll och 1994 beräknas ett ganska stort överskott.
Svenska folket ''lever i genomsnitt således under våra
tillgångar'' de närmaste ett och ett halvt åren. Men det
gäller inte alla. Inkomstklyftorna har ökat på senare år
säger färska undersökningar.
Konsumentverket räknade i mars i år på effekten av
höstens krispaket på olika hushålls ekonomi i år. En
låginkomsttagarfamilj med två barn förlorar i år ca 4 % av
sin disponibla inkomst medan en höginkomsttagarfamilj
också med två barn och med likartade omständigheter i
övrigt förlorar 2 %. Efter det denna utredning gjordes har
riksdagsmajoriteten sänkt arbetslöshetsunderstödet och
regeringens förslag i kompletteringspropositionen skärper
den orättvisa fördelningsprofilen ytterligare.
Finanskrisen drabbade många fastighetsägare och en del
av de storspekulanter som tjänade stora pengar i 1980-talets
högkonjunktur. Men nya klippare har kommit i deras ställe.
De som haft råd att öka sitt finansiella sparande har tjänat
grovt på höjda realräntor. De som haft råd att köpa
fastigheter till vrakpriser nu kan bli morgondagens
miljardärer.
Regeringen vill ensidigt lägga krisens bördor på dem
som har det ekonomiskt svårast. Den fördelningspolitiken
är inte bara orättfärdig, den är också konjunkturpolitiskt
usel; tar man pengar från sjuka, arbetslösa och
låginkomsttagare minskar konsumtionen och därmed ökar
arbetslösheten ytterligare. Det är nödvändigt att nu
stimulera inhemsk efterfrågan genom att få hushållen att
flytta pengar från sparande till konsumtion.
Hushåll med låga inkomster och hög bostadskostnad
samt pensionärer med låg eller ingen ATP är två grupper
som drabbats särskilt hårt och som har minimala
möjligheter att spara även om de får ett inkomsttillskott. Vi
föreslår därför höjda nivåer för bostadsbidragen med 500
kronor för att stödja barnfamiljer med höga
hyreskostnader. Vidare upprepar vi vårt tidigare förslag om
att höja pensionstillskottet till 70 % av basbeloppet.
Vi avvisar också de neddragningar av
bostadssubventionerna på 3 mdr. kr. som förhandlades fram
i krispaketen hösten 1992. En sådan drastisk sänkning av
bostadssubventionerna i dagens finansiella läge skulle inte
endast drabba de boende utan också enligt beräkningar slå
mångdubbelt upp på fastighetspriserna och därmed
fördjupa krisen för villaägare, och fastighetsägare inom
privat och offentlig sektor. Det skulle därmed fördjupa
krisen för bankerna och driva upp kostnaderna för
skattebetalarna genom ökat stöd till bankerna.
Nettoeffekten av att avvisa förslaget är alltså i det här fallet
positivt för budgeten.
Tillfälligt sänkt moms gör det lönsamt för hushållen att
flytta fram sina konsumtionsbeslut och senarelägga sitt
sparande. Ingen kan veta hur stark denna effekt är, delvis
handlar det om psykologiska effekter. Eftersom
låginkomsttagare konsumerar större andel av sin inkomst
än höginkomsttagare har också en momssänkning en bra
fördelningsprofil. Vårt förslag att också sänka lågmomsen
har mer renodlat fördelningspolitiska syften (matinköp är
som bekant svåra att förskjuta i tiden).
Vi föreslår således dels att den högre momssatsen sänks
från 25 till 21 procent mellan 1 juli i år och 30 juni 1994. Dels
föreslår vi att den lägre momssatsen på mat m.m. sänks från
21 till 18 procent från den 1 juli i år.
Vi föreslår en solidaritetsskatt, som i första hand kan
beräknas gå ut över höginkomsttagarnas onödigt höga
sparande. Förslaget innebär att man från och med den 1
januari 1994 slopar grundavdraget över brytpunkten, höjer
statsskatten med 5 procentenheter för inkomster mellan 200
000 och 250 000 kronor och med 10 procentenheter för
inkomster över 250 000 kronor.
Stämpelskatten utgår vid förvärv av aktier och
fastigheter. Skatten bör höjas med 1/4 procentenhet dvs. till
1,75 %. Detta torde ge ca 900 mkr i intäkter.
Vänsterpartiet föreslår ett strikt avdragstak för
bruttoräntor överstigande 110 000 kr. Intäkterna kan på sikt
beräknas till 2,7 mdr. Men åtgärden bör kunna leda till
inkomstförstärkningar redan under budgetåret 1993/94.
Detta med hänsyn till jämkningar av
preliminärskatteunderlaget. För budgetåret kan
inkomstförstärkningen beräknas till 1,2 mdr. För
budgetåret 1993/94 föreslår Vänsterpartiet att
energiskatterna höjs så att inkomsterna ökar med 2,5 mdr.
Skatteuttaget på industrins energikonsumtion återställs
delvis. Totalt bör den ökade skattebelastningen på industrin
under budgetåret 1993/94 ge skatteinkomster på 1,5 mdr.
Detta kan ske genom att industrin åter får erlägga skatt
på elektrisk kraft och genom att höja industrins
koldioxidskatt till hälften av den allmänna nivån. För de fall
en sådan ökning skulle innebära en för snabb ökning av
skattebelastningen på enskilda företag, kan det övervägas
att sätta ner taket för det samlade energiskatteuttaget till
0,6 %.
Riksdagen bör begära förslag från regeringen till
återställd energibeskattning för industriell produktion i
enlighet med vad som anförts i motionen.
Vänsterpartiet föreslår vidare att skattesatsen för
produktion av elektrisk kraft höjs i genomsnitt med 1,3 öre,
dvs. från 8,5 öre till 9,8 öre, per kWh. Detta ger en
inkomstförstärkning på 1 mdr.
Höjningen bör läggas ut så att den blir större för den el
som produceras från kärnkraftverk. Detta kan ske genom
att höja den skatt på 0,2 öre per kWh som utgår på
kärnkraftsel. För budgetåret 1993/94 beräknas skatten ge
140 mkr. Vänsterpartiet föreslår att skatten höjs till 0,6 öre
per kWh. Detta torde ge ca 300 mkr. Under denna
förutsättning kan den allmänna energiskattehöjningen om
1,3 öre per kWh reduceras i motsvarande grad.
Riksdagen bör begära förslag från regeringen till höjd
skatt på elektrisk kraft i enlighet med vad som anförts i
motionen.
Sammantaget ger detta inkomster på 7,5 miljarder
kronor budgetåret 1993/94 och 15 miljarder kronor
kalenderåret 1994.
Den relativa enhetsarbetskostnaden i industrin minskar
enligt regeringen med nära 23 procent i år.
Konkurrenskraften för svensk industri kommer om
prognosen slår in att i år stärkas mer än fyrdubbelt än vad
den av sex riksdagspartier beslutade sänkningen av
arbetsgivaravgiften och reducerade semestern
åstadkommer.
Alla verkar idag vara överens om att eftervården efter
devalveringen 1982 försummades. En del av dessa
försummelser var att man lät exportföretagens vinster öka
okontrollerat, vilket senare bidrog starkt till att utlösa
finansbubblan och överhettningen. Mycket tyder på att en
ny vinstexplosion är på gång inom exportindustrin.
Samtidigt slås mängder av små och mellanstora företag
med inriktning på hemmamarknaden och med långsiktig
överlevnadsförmåga om de bara klarar dagens problem --
låg efterfrågan, höga räntor och brist på krediter -- nu ut på
löpande band. Det måste ske en omfördelning så att det
extremt höga sparandet i de rika företagen kan omvandlas
till investeringar. Annars får vi en polarisering mellan rika
exportföretag och fattiga hemmamarknadsföretag som är
skadlig för svensk ekonomi.
Vi föreslår att arbetsgivaravgifterna höjs med 3
procentenheter från den 1 juli 1993. Detta ger ca 9,6
miljarder netto på ett år efter det att den offentliga sektorn
kompenserats. Vi sänker också taket för sjukförsäkringen
till fem och ett halvt basbelopp vilket ger 1,5 miljarder
kronor. Dessa pengar används till att finansiera åtgärder
mot arbetslösheten i enlighet med en separat motion från
Vänsterpartiet.
Regeringen bör inte få 50 mkr extra till sitt kansli för
oförutsedda insatser m.m. (bil 6 s 43). Kanslihuset har
redan svällt för mycket.
Vad gäller statsutgifterna i övrigt hänvisar vi till våra
motioner i anslutning till finansplanen i januari.
2.3 Penning- och valutapolitik
Regeringens inflationsprognos för i år ligger på 5,5 och
för nästa år på 3,5 procent. Av årets inflation torde kronans
fall svara för ca två procent, återstoden förklaras i huvudsak
av krispaketens höjda indirekta skatter och minskade
bostadssubventioner. Det underliggande inflationstrycket
är svagt.
Riksbanksfullmäktige har beslutat att under den rörliga
växelkursen skall prisstabilitet fortfarande vara
övergripande mål för penningpolitiken. För 1995 och
följande år anges målet till en ökning av
konsumentprisindex på 2 procent, med en tolerans om +/-
en procentenhet. Det är uppenbart att oviljan att nu mer
kraftfullt sänka marginalräntan är ett resultat av dessa
inflationsmål.
Tidigare erfarenheter säger dels att det är oerhört svårt
att göra riktiga inflationsprognoser, dels att inflationsmål av
den typ regeringen sätter upp inte har någon verkan om de
inte kombineras med konkreta förslag till åtgärder om
inflationsmålet spräcks. De mest effektiva åtgärderna för
att bromsa inflationen är fördelningspolitiska. Om man
minskar alltför höga inkomster och vinster kan också
låginkomsttagare nöja sig med lägre löne- och inkomstkrav.
Långsiktigt bör det inte finnas någon motsättning mellan
låg inflation och full sysselsättning. Vänsterpartiet anser
naturligtvis att det är önskvärt med en låg inflationstakt.
Men det är ännu viktigare att arbetslösheten nedbringas,
vilket kräver dels åtgärder av den typ som angetts ovan, dels
lägre räntor. Det bör nu vara möjligt att stegvis sänka
marginalräntan och därmed de korta räntorna generellt.
Med en trovärdig politik för att på sikt få bort underskotten
och genom att hålla inflationen under kontroll kan också
den långa räntan falla. Besvikelse över alltför långsamma
räntesänkningar nu kan försvaga valutan ytterligare
eftersom räntor på dessa höga nivåer förlänger
lågkonjunkturen och därmed också strukturproblemen.
Vänsterpartiet anser att både riksbanksfullmäktige och
regering värderar inflationsbekämpningen alltför högt på
arbetslöshetsbekämpningens bekostnad och att man
överdriver riskerna för inflation om marginalräntan sänks
ytterligare nu. Samtidigt underskattas riskerna och
överskattas fördelarna vid ett svenskt deltagande i EMU.
Om Sverige nu skulle gå in för att uppfylla
konvergenskraven med sikte på framtida medlemskap
skulle det låsa den ekonomiska politiken på ett sätt som
skulle göra det svårare att få ner arbetslösheten.
Vi gör den bedömningen att det finns en möjlighet att få
ner både korta och långa räntor rejält under det närmaste
året.
2.4 Det finansiella systemet
Det behövs mera riskkapital till mindre företag i Sverige.
De riskkapitalfonder som bildades med
löntagarfondspengar har inte på något sätt uppfyllt de löften
som regeringen gav. Mot vår vilja privatiserades
riskkapitalfonderna och har trots sin stora kapitalbas på 6
miljarder kronor inte ens börjat verka. Man har istället,
som vi trodde, sina pengar i högräntepapper och detta i ett
läge när företag skriker efter riskkapital. Tyvärr har våra
värsta farhågor bekräftats och fonderna verkar ha blivit en
reträttplats för misslyckade direktörer från näringslivet.
Regeringen måste ingripa, och vi föreslår att riksdagen ger
regeringen detta till känna.
En större andel av det statliga upplåningsbehovet bör
täckas utomlands. Det är fel att låta den utländska andelen
av statsskulden minska så längre utlandsräntorna är lägre.
Större utlandslån bidrar också till att öka utbudet och
minska efterfrågan på pengar i Sverige vilket ytterligare
sänker räntan här. Vänsterpartiet föreslår att riksdagen ger
regeringen till känna att Riksgäldskontoret bör instrueras så
att Sverige ökar sin upplåning mer än de av regeringen
föreslagna 50 miljarderna utomlands de närmaste 9--12
månaderna.
Vänsterpartiets syn på bankstöd m.m. utvecklas i
särskild motion.
2.5 Statsbudgeten och särskilda frågor
Vänsterpartiet motsatte sig riksdagsbeslutet om att
upphäva skyldigheten för statlig myndighet att anlita
Riksbanken eller Postgirot. Vi sa då att det i och för sig är
bra med konkurrens, men med tanke på bankgirots starka
ställning och den bristande konkurrensen i övrigt på dagens
marknad för penningtransaktioner så kunde vi i nuläget inte
godta denna förändring. Skyldigheten för statliga
myndigheter att anlita postgirot borde inte ges upp förrän
bankgirokartellen brutits upp och postgirot släppts in i detta
system.
Som vi befarade har postgirot ännu inte fått rätt att
verkställa betalningar via bankgirot. Riksdagen bör uttala
att ensamrätten återinförs om inte bankgirot släpper in
posten och bryter upp sin kartell.
3. Riktlinjer för 90-talet 3.1
Det internationella perspektivet och EG
BNP per invånare i Sverige har ökat procentuellt mindre
än Tillvgenomsnittet av OECD-länder sedan 1970. Om man
räknar i absoluta tal är skillnaden i tillväxt dock väsentligt
mindre. Jämfört med exempelvis EG-länderna har BNP per
invånare ökat ungefär lika många kronor eller ECU sedan
1970 (om man bortser från de senaste månadernas fall för
kronan). Minskade skillnader i tillväxtprocent är en naturlig
följd av att de rikare länderna har en högre andel
tjänsteproduktion med lägre produktivitetstillväxt än i
varuproduktionen och av ''mättnadstendenser'' i
tillfredsställandet av basbehov.
BNP är inte heller något bra mått på välfärd, främst
eftersom det inte tar hänsyn till förslitning av människor och
miljö. I en FN-rapport som presenterades i Stockholm den
23 april jämförs 160 länder med ett index grundat på
medellivslängd, utbildning och ekonomi. Sverige hamnar
på femte plats efter Kanada, Japan, Norge och Schweiz.
Om man ser enbart till kvinnornas situation kommer
Sverige på första plats.
FN-rapporten visar att klyftorna mellan rika och fattiga
länder i världen fortsätter att öka. Världens rikaste 20
procent är i genomsnitt 150 gånger rikare än de 20
procenten fattigaste. Det hävdas också i rapporten att
ojämlik handel och stängda marknader kostar u-länderna
500 miljarder dollar om året. Som sten på börda kommer
höga räntor och amorteringar på de fattiga ländernas
skulder.
Målet för den ekonomiska politiken skall enligt
Vänsterpartiets mening långsiktigt vara att åstadkomma en
uthållig utveckling både internationellt och nationellt, dvs.
en global och nationell ekonomi som höjer livskvaliteten
och inte försämrar möjligheterna för framtida liv. Svenska
folket lever redan idag på en materiellt sett tillräcklig
levnadsstandard. Felet är en ojämn fördelning.
Enligt regeringens långsiktiga konsekvenskalkyl
kommer de sammantagna statsutgifterna för dels
internationellt bistånd, dels för invandring att minska från
ca 27 miljarder innevarande budgetår till ca 17 miljarder
1997/98 -- detta under förutsättning att biståndsmålet 1
procent av BNI inte återupprättas. På grund av kronans
minskade köpkraft internationellt är minskningen realt
ännu större. Denna utveckling kan inte vara förenlig med
Sveriges påskrift i deklarationerna från 1992 års konferens i
Rio. Vänsterpartiet kräver att biståndsmålet 1 procent av
BNI återupprättas redan nästa budgetår.
Regeringens föreslagna minskningar av anslagen till
bistånd och invandring/flyktingar svarar ungefär mot det
Sverige kan beräknas behöva bistå med netto till EG:s
budget -- merparten går till jordbruksstöd -- vid ett
medlemskap. Givet är att det rika Sverige skall ge bistånd,
var sker det mest effektivt? Vänsterpartiet hävdar att det
både är bättre för jämlikheten i världen och för svensk
ekonomi att satsa på generöst bistånd och handelspolitik
gentemot Östeuropa och Tredje Världen än på stöd till
EG:s relativt sett rika medlemsländer.
Det är orimligt att regeringen -- som räknar med svenskt
EG-medlemskap -- inte också räknar med EG-
medlemskapet som en belastning på statsbudgeten.
Det kommer inte att gå i längden att bygga svensk
ekonomi på skogen, malmen och elkraften. Särskilt
Östeuropa med dess låga löner och stora naturtillgångar
kommer att bli en formidabel konkurrent på dessa
områden. Det unika med svensk exportindustri är hög
kunskapsnivå och avancerad teknologi, särskilt när det
gäller förädling av våra traditionella råvaror.
Exportindustrins framtid hänger på förmågan att höja
produktiviteten, som i sin tur hänger på höjd nivå på
forskning, utbildning, miljö och kompetens. Nya prognoser
säger att den ekonomiska tillväxten i Östeuropa och u-
länderna kan komma att bli högre än inom OECD under
resten av 90-talet -- om de rika länderna håller löftena från
Rio.
Många bedömare kritiserar regeringens och industrins
fixering vid EG och pekar på de möjligheter som redan
existerar i t.ex. Asien och som kommer i Östeuropa. Här
finns möjligheter att sälja avancerad miljöteknik och hela
fabriker till Östeuropa och u-länderna snarare än att
ytterligare stärka ställningen som underleverantör till EG-
länderna. Naturligtvis kommer exportkreditgarantier att
behövas till en början.
Förutsättningen för att svensk exportindustri skall göra
sig gällande i Östeuropa och på Ostasiens dynamiska
marknader är att vi själva lättar våra handelshinder
gentemot dessa länder. Det är väsentligt att vi kan behålla
frihandeln med Baltikum. Det kan vi knappast som
medlemmar av EG. Talet om att EG skall öppna sig mer
för import från Östeuropa har av Percy Barnevik kallats en
''ohederlig salongsdiskussion''.
I juli 1991 släppte Sverige importkvoterna för import av
kläder gentemot de fattigaste länderna. Sedan dess har
enligt en genomförd undersökning de svenska
klädkonsumenterna tjänat 2--4 miljarder kronor -- mellan
225 och 475 kronor per invånare -- på att vi har kunnat köpa
billiga skjortor från Indien i stället för dyrare från Portugal
för att ta ett exempel. Som medlemmar av EG skulle vi
troligen tvingas återinföra kvoterna igen.
Det har naturligtvis sina problem att bedriva en mer
solidarisk handelspolitik än vad EG gör. Att stå utanför
EG:s skyddsmurar är påfrestande för svenskt jordbruk och
tekoindustri. Men de pengar svenska konsumenter tjänar
på att slippa EG:s handelsmurar mot fattigare länder kan i
stället användas till stöd för investeringar för industriell
förnyelse av de branscher och i de regioner som drabbas av
en hårdare konkurrens.
EG-integrationen har haft negativa effekter på
sysselsättningen -- inte positiva som regeringen påstår.
Praktiskt taget alla -- inklusive Assar Lindbeck -- är idag
överens om att det var ett misstag att knyta kronan till
ECUn 1991. Den ökade arbetslöshet som blev följden av
det fruktlösa försvaret av kronan visar hur orealistiskt det
är att låsa fast valutorna vid varandra i länder med så stora
skillnader i ekonomisk struktur. Den svenska kronan bör
när nuvarande lågkonjunktur är över fixeras vid en
valutakorg med vikter proportionella mot vår utrikeshandel
med olika länder.
Tanken att återupprätta någon form av ''keynesiansk
efterfrågestyrning'' inom EG är god, men orealistisk inom
överskådlig tid. EG:s centrala budget utgör ca 1,2 procent
av totala BNP i medlemsstaterna. Enligt planerna skall
budgetens omslutning öka till 1,26 % 1999, men det är
mycket långt fram till den nivå där EG-budgeten kan spela
en avgörande roll som konjunkturinstrument.
Problemet för dem som vill återupprätta Keynes inom
EG är också att Maastrichtavtalet inte ger något större
utrymme för denna typ av ekonomisk politik. Hitintills har
samordningen av den ekonomiska politiken snarast handlat
om konvergenskraven, som tvingat EG:s medlemmar att
driva svångremspolitik i lågkonjunkturen på samma sätt
som ECU-anknytningen tvang fram ökad arbetslöshet och
krispaketen hösten 1992 i Sverige. Vill man vara elak kan
man säga att EG på senare år betytt samordnad stagnation
snarare än samordnad arbetslöshetsbekämpning.
Maastrichtavtalet försvårar också långsiktigt en aktiv
konjunkturpolitik. Det europeiska centralbankssystemet
skall enligt avtalets paragraf 105 ha prisstabilitet som
centralt mål. Den europeiska centralbanken skall liksom
varje medlemslands centralbank ha en stadga som säger att
de inte får begära eller ta emot instruktioner från någon
regering eller annan part (paragraf 107). De uttalanden som
gjorts på senare tid av regeringsföreträdare om att
riksbanken borde sänka marginalräntan är således helt i
strid mot Maastrichtavtalets anda.
De som pläderat för valutaunionen har hänvisat till USA
med sin gemensamma dollar på en ungefär lika stor
marknad. Men en sådan jämförelse är problematisk. En
valutaunion kräver ett någorlunda homogent område och
med hög rörlighet för arbetskraften. Det krävs också att
händelser i världsekonomin utanför unionens kontroll
påverkar unionsdelstaterna någorlunda likadant.
Anledningen till att England ställde sig utanför det intimare
valutasamarbetet var exempelvis att ändrade oljepriser
påverkade på motsatt sätt jämfört med andra
medlemsländer.
Om Italien och Grekland inte kunnat devalvera sina
valutor hade de i dag haft massarbetslöshet. EG:s
regionalfonder hade bara
räckt till att ta ner den med bråkdelen av en
procent.
Om den svenska kronan inte hade fått falla i november
1992 hade vår öppna arbetslöshet sannolikt legat väsentligt
högre än den redan alltför höga nivå vi har idag. Det är
nödvändigt att åstadkomma ett vidgat internationellt
samarbete mot global arbetslöshet och fattigdom. Sverige
bör -- bl.a. på basis av besluten i Rio -- verka för nya och
mer rättvisa regler för valutafondens och världsbankens
agerande. Övernationella stimulanspaket mot
arbetslösheten behövs och kan åstadkommas genom
särskilda överenskommelser som anpassas till det aktuella
läget. Det gäller på alla nivåer, inklusive EG:s. Sverige kan
mycket väl delta i expansionsprogram av den typ som nu är
under beredning inom EG utan att vara medlemmar.
3.2 En politik för en hållbar utveckling
En grundläggande förutsättning för en sund och hållbar
samhällsekonomi är att vi undviker massarbetslöshet.
Erfarenheterna från USA och Storbritannien visar detta.
Ett samhälle som ställer en stor del av befolkningen utanför
gemenskapen drar på sig orimligt höga sociala kostnader.
Alla tillgängliga resurser måste nu sättas in på investeringar
och andra åtgärder som bringar ned arbetslösheten till nivån
2 % i slutet av 1990-talet.
En långsiktigt hållbar utveckling kräver också övergång
till en ekonomi som står i samklang med naturens kretslopp
på ett sätt som utvecklats i andra motioner från
Vänsterpartiet. Det krävs en förändring mot mer
återvinning, förnyelsebar energi, vård av befintliga
tillgångar och en stärkt gemensam service. Vänsterpartiets
alternativa försörjningsbalans innehåller ungefär lika stor
ökning av bruttoinvesteringarna som i regeringens plan,
men vi vill ge investeringarna en annan inriktning.
Ett avgörande bidrag till en sund samhällsekonomi är att
vi minskar både vår statsskuld och miljöskulden.
Miljöskulden har beräknats till 300 miljarder kronor och
den ökar med ca 7 miljarder per år. De förslag som den
borgerliga regeringen hittills lagt har med avseende på
miljöskulden inte förändrat denna bistra verklighet
mätbart.
Den vitt omtalade kretsloppspropositionen som
annonserats som regeringens stora miljöinsats under denna
mandatperiod bekräftade tyvärr detta. När den nu lades på
riksdagens bord konstaterade miljöorganisationer och
miljöexperter att den mest bestod av utredningsdirektiv och
önskningar. Konkreta lagförslag och miljömål saknades.
Att inte satsa på miljöinvesteringar nu är ett avgörande
misstag. Inte minst ur sysselsättningssynpunkt är det
oförsvarligt. Om t.ex. hälften av Sveriges kärnkraft
avvecklas under de närmaste åren och ersätts med
biobränslen, solenergi och vindkraft skapas det 15 000--20
000 nya jobb. Att jämföra med de 8 000 jobb som finns inom
hela kärnkraftsindustrin.
Även inom en rad andra samhällssektorer och näringar
ger ett mer miljöanpassat samhälle fler arbetstillfällen och
bättre miljö. En utvecklad avfallshantering, ett mer
ekologiskt skogs- och jordbruk, en mer kretsloppsinriktad
industriproduktion, ett ökat kollektivresande bidrar t.ex.
till detta.
Framtiden för svenskt näringliv är också att produktion
och produkter blir mer miljöanpassade. Eventuella svenska
framgångsrika produkter kommer att vara avancerade
högteknologiska produkter som inte har negativa
miljöeffekter.
Enklare produkter som inte förädlats ur miljöperspektiv
kommer Sverige inte att kunna konkurrera med. Men
pappersproduktion i slutna system med låg
energiförbrukning som skapar ett papper utan klor och som
enkelt kan återvinnas har en framtid likaväl som en svensk
bil som går på biobränslen, har låg bränsleförbrukning och
kan återvinnas.
Viktigt i framtiden är att vi gradvis genomför en
skatteväxling i miljöanpassad riktning. Dvs. att vi lägger
större del av skattebelastingen på ändliga energislag och
råvaror -- som t.ex. olja och mineraler -- och en mindre på
förnyelsebara råvaror. Som t.ex. biobränslen och
returmaterial.
Detta skapar ett samhälle med fler arbetstillfällen och ett
samhälle som i allt högre grad är i samklang med miljöns
begränsningar och möjligheter. I den nu rådande
lågkonjunkturen kan denna helt nödvändiga
omställningsprocess påskyndas.
Regeringen har föreslagit ca 100 miljarder på tio år i
investeringar till järnvägs- och vägsystemet. Vänsterpartiet
tror att närmare studier och ökade miljökrav kommer att
leda till slutsatsen att denna nivå bör höjas med 10--20
miljarder. Miljö- och effektivitetskrav kommer också att
medföra att fördelningen av medlen ska vara annorlunda.
En större del ska gå till järnväg och telekommunikationer.
I stället för kärnkraft, vars säkerhetsproblem inte är
lösta, och fossila bränslen som hotar vår natur och vårt
klimat, måste effektivare energianvändning premieras och
förnyelsebara energikällor brukas. Vi har lagt en rad krav
på detta. Viktigast är att alla energislag belastas med sin
verkliga kostnad, att alla miljökostnader räknas in.
Förnyelsebara energislag som i dag är nära kommersiell
lönsamhet -- biobränslen, solenergi, vindkraft, etc --
kommer då successivt att ta allt större del av
energimarknaden. Även energieffektiviseringsåtgärder och
energisparåtgärder får då en allt större betydelse.
En hållbar utveckling och minskad arbetslöshet kräver
också en omfördelning av arbetstiden i riktning mot sex
timmars arbetsdag på det sätt som utvecklats i särskild
motion under allmänna motionstiden. Också detta kräver
stora investeringar i arbetsmiljö och arbetsorganisation.
Starkare regionalpolitik krävs än den regeringen föreslår
(se bilaga 1.2 s 87 och tabell på s 121). Det är lättare att ha
starkare stöd utanför EG.
3.3 En alternativ försörjningsbalans
Tillsammans innebär Vänsterpartiets krav på generös
biståndspolitik och ökad investeringskvot ett litet
sammantaget utrymme för långsiktig konsumtionstillväxt.
Den privata konsumtionen antas ligga på samma nivå 1998
som 1992, vilket betyder att nedgången i år -- som inte kan
undvikas ens med vår politik -- kompenseras av en lika stor
uppgång under resten av perioden.
Det är bra att regeringen nu något dragit ner
långtidsutredningens gladkalkyler för den privata
konsumtionen under andra halvan av 90-talet. Men det kan
inte vara rimligt att, som regeringen vill, låta den privata
konsumtionen öka i takt med BNP åren 1995 till 1998
samtidigt med att den offentliga konsumtionen sjunker med
en procent per år.
Vi kan acceptera oförändrad nivå på den statliga
konsumtionen. Militärutgifterna bör kunna reduceras med
25 % realt fram till 1998, dvs. med ca 10 miljarder kronor.
Motsvarande summa bör gå till ökad folkbildning och högre
utbildning. Den statliga administrationen kan reduceras
med några viktiga undantag: Skatteindrivning/bekämpning
av ekonomisk brottslighet samt miljövård.
Utgifterna för den offentliga konsumtionen får enligt
regeringen öka högst i takt med den allmänna
prisutvecklingen. För att den kommunala konsumtionen då
skall vara realt oförändrad krävs att volymen minskar med
lika mycket som det relativa priset ökar, dvs. med 1 % per
år. En årlig minskning med 1 % kräver årliga besparingar
motsvarande 2 % för kommuner och 2,5 % för landstingen.
Denna regeringens påstådda ''besparing'' på 35
miljarder genom utebliven tillväxt i offentlig konsumtion
innebär inte bara en social nedrustning, den är också
orealistisk eftersom den stora arbetslösheten leder till
sociala kostnader som ändå måste bäras. Kommun- och
landstingsförbunden räknar med att enbart demografiska
förändringar och ny medicinsk teknik kräver 1 respektive
1,5 procents konsumtionstillväxt. Vi anser att den
kommunala konsumtionen måste få växa med realt 2
procent i genomsnitt fram till 1998.
Det finns ett visst utrymme för produktivitetstillväxt i
kommunerna. Vi tror att man kan åstadkomma 1 procent
ökad produktivitet årligen i genomsnitt. Tillväxten räknat i
bidrag till BNP kan inte vara lika hög i offentlig som i privat
sektor. BNP kan troligen inte växa med mer än 2 procent i
genomsnitt under perioden. De sociala spänningar
regeringens politik skulle föra med sig skulle enligt
Vänsterpartiets mening leda till både lägre ekonomisk
tillväxt räknat i BNP, och än mer om man mäter i ett
bredare välfärdsmått.
På grund av nolltillväxt i privat konsumtion är det bara
investeringsökningen som drar upp importefterfrågan
något, vi räknar med sammantaget 1 procent importtillväxt
i genomsnitt. Vi gör en något mer försiktig exportprognos
än vad regeringen gör bl.a. med hänsyn till att vi belastar
exportindustrin med ett större skatteuttag.
Alternativ försörjningsbalans 1992 till 1998
Kolumn ett anger försörjningsbalansens poster för 1992
i miljarder kr. Kolumn två anger samma tal som
procentandelar av BNP och där brutto- och
lagerinvesteringar slagits ihop och utjämning skett till hela
procenttal. Källa: tabell 2.1 i bil 1 s 13. I kolumn tre anges
antagen procentuell årlig real förändring i genomsnitt åren
1993 till 1998. I kolumn fyra anges försörjningsbalansen
1998 i 1992 års priser. I kolumn fem slutligen anges dessa tal
som avrundade procentandelar av BNP.
Vänsterpartiet är överens med både regeringen och
Lindbeckkommissionen om att ökningen av den offentliga
nettoskulden måste minskas. Men inriktning av förslagen är
fördelningspolitiskt oacceptabla både internationellt och
nationellt.
Att i längden ha ett offentligt sparandeunderskott i
nuvarande storlek är helt enkelt inte realistiskt. Räntorna
skulle bli fortsatt höga, vilket är liktydigt med fortsatt låga
investeringar och därmed ännu fler förlorade
arbetstillfällen. Underskottet är också en orimlighet av
fördelningspolitiska skäl. Vi har redan påpekat att det idag
finns ett stort överskott i finansiellt sparande i hushåll och
företag.
Vänsterpartiet anser att det strukturella
budgetunderskottet lättast kan opereras bort om det sker i
kombination med kraftigt minskad arbetslöshet och en
starkt utjämnande fördelningspolitik.
Redan genom våra förslag för budgetåret 1993/94 börjar
vi minskningen av det statliga underskottet. Budgetåret
därpå bör det finnas ett konjunkturpolitiskt utrymme för en
större minskning genom att de arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna då förhoppningsvis inte behöver bli lika stora
som nu.
De tunga posterna när det strukturella underskottet
skall bantas måste bli en kombination av minskade
transfereringar inom socialförsäkringssystemen och
bostadssubventioner samt höjda skatter, med störst
belastning på dem med höga inkomster och förmögenheter.
Kan man få ner arbetslösheten och åstadkomma en jämnare
inkomstfördelning försvinner också automatiskt en del av
dessa inkomstöverföringar.
Vi vill öka den fördelningspolitiska träffsäkerheten i
transfereringarna till hushållen. Vårt alternativ till att
minska procentandelen täckt inkomstbortfall i alla
inkomstgrupper är sänkta tak och lägre procentandel
täckning av inkomstbortfall för högre inkomster i systemen.
Inom föräldraförsäkringen kräver detta kvotering.
Enligt statistik från Riksförsäkringsverket har de
ekonomiska skillnaderna mellan landets 1,5 miljoner
ålderspensionärer ökat under 80-talet. De pensionärer som
tjänar bäst har -- även om man bortser från privata
pensionsförsäkringar -- nu mer än tre gånger så höga
pensionsinkomster som de med lägst pension. De ca 225 000
ålderspensionärer som enbart har folkpension -- 90 procent
av dem är kvinnor -- har fått en minskad realinkomst med
2,5 procent under 80-talet. Dessa pensionärer måste få
höjda pensioner.
Vänsterpartiets alternativ för att sanera statsfinanserna
innebär både utgiftsreduceringar och
inkomstförstärkningar. En uthållig utveckling med ökad
nationalinkomst och minskad arbetslöshet ger automatiska
inkomstförstärkningar genom ökade skatteintäkter.
Den s.k. skattekvoten låg i slutet av 1980-talet på drygt
56 %. Regeringen anger att skattekvoten kommer att falla
till ca 49 % för 1994 -- en sänkning med 7 procentenheter.
Teoretiskt motsvarar detta ett inkomstbortfall på ca 100
mdr kr.
Problemet med budgetunderskotten kan inte lösas
genom skattehöjningar, men det kan inte heller lösas utan
vissa skattehöjningar.
För 1990-talet förespråkar Vänsterpartiet bl.a. följande
åtgärder: Kapitalbeskattningen skärps genom ökad
likformighet. Rätten till ränteavdrag begränsas. En
reformerad förmögenhetsskatt tas ut. Uttaget av energi-
och miljörelaterade punktskatter måste öka. Sveriges
mycket låga företagsbeskattning bör justeras upp till
OECD-nivå. Fastighetsskatten breddas så att alla typer av
fastigheter erlägger fastighetsskatt.
Genom ett sådant åtgärdsprogram kan inkomsterna
uppskattningsvis öka med drygt 30 mdr. Detta är ett
väsentligt och nödvändigt bidrag för att åter få statens
budget i bättre balans.
3.5 Om samhällsmoral
''Sverige behöver genomsyras av hederlighet och respekt
för de värderingar som visat vägen under vår långa epok av
ekonomisk tillväxt'' skriver regeringen. Vänsterpartiet
instämmer. Men vi anser att det är just den nya högerns
egoistiska värderingar som ersatt just denna hederlighet och
respekt. Därför krävs vänsterpolitik för att stärka
samhällsmoralen.
Studier av Paul Krugman och andra har visat att den nya
högerns ekonomiska ideologi inte höll när den mötte
verkligheten. En mer ohämmad kapitalism och ökade
inkomstskillnader ledde till sämre fungerande marknader,
dålig effektivitet och ökade sociala kostnader.
Den svenska ekonomins historiska framgångar har byggt
på en befolkning
som arbetat hårt och som tagit kollektivt
ansvar på
sina arbetsplatser. En stark fördelningspolitik, en
jämfört med andra länder hög grad av jämställdhet mellan
könen, och en väl fungerande offentlig sektor har också
varit avgörande faktorer.
Regeringen klarar inte ett trovärdigt långsiktsprogram,
för då måste den angripa sina egna väljare bland
höginkomsttagarna. Bara en ny vänstermajoritet klarar att
demokratiskt förankra en långsiktig politik för minskad
arbetslöshet och bättre statsfinanser.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i
motsvarande del godkänner de allmänna riktlinjer för den
ekonomiska politiken som förordats i motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en effektiv bekämpning av
arbetslösheten,
3. att riksdagen beslutar att höja nivån för
bostadsbidragen med 500 kr för att stödja barnfamiljer med
höga hyreskostnader,
4. att riksdagen beslutar att höja pensionstillskottet till
70 % av basbeloppet,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bostadssubventionerna,
6. att riksdagen beslutar om en tillfällig sänkning av den
högre momssatsen från 25 % till 21 % från den 1 juli 1993
till den 30 juni 1994,
7. att riksdagen beslutar om en sänkning av den lägre
momssatsen på mat m.m. från 21 % till 18 % från den 1 juli
1993,
8. att riksdagen beslutar att höja statsskatten med 5
procentenheter för inkomster över 200 000 kr,
9. att riksdagen beslutar att höja statsskatten med 10
procentenheter för inkomster över 250 000 kr,
10. att riksdagen beslutar höja stämpelskatten till 1,75 %,
11. att riksdagen för inkomståret 1994 beslutar om ett
avdragstak för bruttoräntor överstigande 110 000 kr,
12. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
återställd energibeskattning för industriell produktion
enligt vad i motionen anförts,
13. att riksdagen beslutar att skattesatsen för produktion
av elektrisk kraft höjs i genomsnitt med 1,3 öre per kWh
enligt vad i motionen anförts,
14. att riksdagen beslutar att arbetsgivaravgiften höjs
med 3 procentenheter från den 1 juli 1993,
15. att riksdagen beslutar att sänka taket i
sjukförsäkringen till fem och ett halvt basbelopp,
16. att riksdagen avslår regeringens förslag att till
Gemensamma ändamål för regeringskansliet m.m. för
budgetåret 1993/94 under andra huvudtiteln anvisa ett
reservationsanslag på 50 000 000 kr,
17. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i
motsvarande del godkänner de riktlinjer för penning- och
valutapolitik som i motionen förordats,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om riskkapitalfonderna,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om statens utlandsupplåning,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om Postgirot och bankgirokartellen,
21. att riksdagen beslutar att biståndsmålet för
budgetåret 1993/94 skall vara 1 % av BNI,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om EG-medlemskapet som en
belastning på statsbudgeten,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om möjligheterna till handel på
Asien och Östeuropa,
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om internationellt samarbete mot
global arbetslöshet och fattigdom,
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en politik för en hållbar
utveckling,
26. att riksdagen med avslag på regeringens
saneringsprogram för de offentliga finanserna för åren
1994--1998 i motsvarande del godkänner vad som förordats
om alternativ försörjningsbalans och svångrem åt vänster,
27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om samhällsmoral.
Stockholm den 7 maj 1993
Gudrun Schyman (v)
Bertil Måbrink (v)
Rolf L Nilson (v)
Björn Samuelson (v)
Lars Werner (v)
Eva Zetterberg (v)
Berith Eriksson (v)
Lars Bäckström (v)
Johan Lönnroth (v)