med anledning av prop. 1992/93:150 Förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1993/94, m.m. (kompletteringsproposition)
Innehåll 1.
Sätt
Sverige i arbete. Sammanfattning2 2.
Ekonomi
i kris10 3.
Mål
för en ny politik14 4.
Bryt
nedgången -- återvinn tillväxten15 4.1
Sänk
räntan15 4.2
Stimulera
konsumtionen, sänk momsen16 4.3
Tidigarelägg
investeringar17 4.4
Arbete
och utbildning i stället för bidrag18 4.5
Ge
företagen chans att växa19 5.
Vårt
program för sunda statsfinanser21 6.
Skatt
efter bärkraft32 7.
Kommunernas
ekonomi37 8.
Övriga
frågor39 9.
Hemställan40
1.
Sätt Sverige i arbete!
-- sammanfattning av Socialdemokraternas alternativ.
1.1 En väg ut ur krisen
Sverige befinner sig i ekonomisk depression.
Produktionen sjunker. Arbetslösheten växer. De offentliga
finanserna försvagas. Framtidstron sviktar.
Trots en förstärkt konkurrenskraft och ett rejält
uppsving för exportindustrin minskar produktionen även i
år. Det är den kraftiga tillbakagången i den inhemska
efterfrågan som ligger bakom fallet i produktionen och
sysselsättningen. Sverige har nu ett gap på ca 10 %
mellan den möjliga produktionen och den faktiska
produktionen. Som nation arbetar vi nu långt under vår
kapacitet.
Sverige har hamnat i en ond cirkel med ökande
arbetslöshet som leder till allt sämre offentliga finanser.
Den ekonomiska politik som bedrivs i Sverige bidrar till att
pressa ned en redan för låg efterfrågan och förvärrar
därmed problemen. Medan regeringarna i andra länder nu
stimulerar investeringar och sysselsättning lägger den
svenska regeringen tyngdpunkten på åtgärder som sänker
aktiviteten och ökar arbetslösheten.
Den onda cirkeln måste brytas. Det behövs en ny
inriktning av den ekonomiska politiken. Det behövs
kraftfulla åtgärder för att få igång produktion, investeringar
och sysselsättning.
Därför måste den ekonomiska politikens alla medel
nyttjas. Insatserna måste ske såväl inom penningpolitiken
som inom finanspolitiken och inom närings-,
arbetsmarknads- och utbildningspolitiken. Alla insatser
måste samordnas i syfte att få till stånd en
sysselsättningsökning i näringslivet som grund för sunda
statsfinanser och för ett väl fungerande välfärdssamhälle.
Regeringens kompletteringsproposition innehåller inte
någon politik för att föra Sverige ur krisen. Riksdagen
måste nu ta ledningen för arbetet med en ny ekonomisk
politik. Vi lägger därför förslag till inriktning av
penningpolitik, finanspolitik, närings-, utbildnings- och
arbetsmarknadspolitik i syfte att samla en bred majoritet för
en ny politik.
Vår politik för att bekämpa krisen har följande
inriktning:
-- sänk räntan för att stimulera produktion och
investeringar och skapa framtidstro hos medborgare och
företag
-- sänk tillfälligt momsen för att hävda hushållens
köpkraft och för att därmed öka produktionen i
näringslivet
-- uppskjut tills vidare den extra höjningen av
boendekostnaderna
-- stimulera företagen att tidigarelägga investeringar och
därmed undvika framtida inflationsdrivande ''flaskhalsar''
-- höj kompetensen genom ökad yrkesutbildning och
högre utbildning
-- stimulera den tekniska utvecklingen och förnyelsen,
särskilt i de mindre och medelstora företagen
-- bekämpa arbetslösheten genom att stimulera
näringslivet att tidigarelägga ersättningsrekrytering och
genom att få kommunerna att förlänga uppsägningstiderna
till dess att det finns nya jobb
-- lägg fast ett långsiktigt program för att stärka statens
finanser med minst 100 miljarder kronor
-- fördela bördorna rättvist, höj skatten för inkomster
över brytpunkten.
Det socialdemokratiska förslaget är ett heltäckande
alternativ till regeringspolitiken både på kort och lång sikt.
Vägen tillbaka till full sysselsättning och sunda statsfinanser
är lång. Det är nödvändigt med en kombination av
omedelbara, men tillfälliga, stimulanser samt långsiktiga
och uthålliga budgetförstärkningar. Resultatet av detta
program består i att arbetslösheten kan börja pressas ned
och att produktionen kommer att öka med sammanlagt ca
120 miljarder
kronor mer än med regeringens politik under
åren 1993--1995.
1.2 Vad har hänt med Sverige?
Regeringen har vid sex tillfällen under 18 månader lagt
fram nya bedömningar av Sveriges ekonomi. Dessa
bedömningar gör det möjligt att studera effekterna av
regeringens ekonomisk-politiska åtgärder.
För varje ny prognos har bedömningen av produktion,
sysselsättning och offentliga finanser blivit allt mer negativ.
Den nu framlagda kompletteringspropositionen visar att
utvecklingen under 1993 och 1994 blir långt sämre än vad
regeringen räknade med för ett år sedan.
Kompletteringspropositionen visar att regeringen ännu
inte kommit till full insikt om krisens orsaker. Den vill inte
erkänna att massarbetslösheten beror på den svaga
inhemska efterfrågan och att underskottet i statens finanser
beror på arbetslösheten. Den ser inte sambandet mellan sin
egen politik och den ökande arbetslösheten och har inte
kunnat utforma ett trovärdigt och verkningsfullt program
för att ta Sverige ut ur krisen.
Sveriges ekonomi befinner sig i ett mycket allvarligt
läge. De väntade framgångarna på exportmarknaderna till
följd av den låga kronkursen kommer inte att vara
tillräckliga som draghjälp för den svenska ekonomin. Vårt
land hotas av en hög och långvarig arbetslöshet med social
och ekonomisk utslagning.
Därtill kommer att den ekonomiska politiken nu
riskerar att skapa ny inflationsbenägenhet. Det är en följd
av att en stor del av produktionskapaciteten för
hemmamarknaden slås ut och att nya och mera effektiva
anläggningar inte kommer till stånd. Inflationsrisken
kommer också från arbetsmarknaden, där Sverige nu
genom långtidsarbetslösheten riskerar att hamna i samma
fälla som många europeiska länder gjorde under 1980-talet
med en hög balanspunkt mellan inflation och arbetslöshet.
Med denna politik riskerar Sverige att drabbas av den
engelska sjukan med en hög arbetslöshet och hög
inflationsbenägenhet och en försvagad tillväxt.
Inflationsbenägenheten gör att uppgången bryts tidigt. När
tillväxten börjar ta fart efter att konjunkturen har vänt
inträder snart överhettningstendenser och inflation. Detta
tvingar fram restriktiva åtgärder som tillsammans med de
flaskhalsar som uppstått blir en broms på uppgången.
Därmed sänks den långsiktiga tillväxttakten i ekonomin. I
stället för att minska risken för inflation leder regeringens
ekonomiska politik således till att inflationsrisken ökar.
1.3 Nya mål och en ny strategi
Det är nödvändigt att nu, snabbt och resolut, bryta den
onda cirkeln.
Detta innebär att den ekonomiska politiken måste
innefatta både en kraftfull stimulans för produktion och
investeringar under de närmaste åren, när den allmänna
efterfrågan är svag, och ett uthålligt program under hela
1990-talet för att anpassa de offentliga utgifterna och
inkomsterna, så att ordningen återställs i statens finanser.
När det gäller prioriteringen av olika åtgärder och
balansen mellan insatser på olika områden föreslår vi
följande inriktning:
-- vi vill ha till stånd så mycket uthållig penningpolitisk
stimulans som möjligt för att få igång hjulen och skapa en
bestående framtidstro
-- vi vill vidare ha så mycket tillfällig finanspolitisk
stimulans till produktion och investeringar som nödvändigt
för att snabbt få upp tillväxten
-- vi vill ha så litet kontantstöd som möjligt och så mycket
aktiva åtgärder som behövs för att hävda arbetslinjen
-- vi vill få till stånd övergång från
arbetsmarknadspolitiska åtgärder till arbete på den
ordinarie arbetsmarknaden så snabbt som möjligt
-- vi vill genomföra så mycket budgetförstärkning som är
förenligt med en god tillväxt och åtgärderna skall väljas så
att bördorna fördelas rättvist.
Vi har därför lagt upp vårt program för arbete och
investeringar med det omedelbara syftet att förhindra att
produktionen minskar i år och att få upp tillväxten till ca 2,5 %
nästa år och ca 3,5 %
året därpå.
Vår politik syftar till att på en och samma gång bekämpa
arbetslöshet och inflation. Genom en tillfällig finanspolitisk
stimulans kan vi förhindra utslagning av viktig kapacitet för
hemmamarknaden. Genom investeringsstimulansen kan vi
tidigarelägga investeringar och undvika framtida
inflationsdrivande flaskhalsar i produktionen. De aktiva
åtgärderna mot arbetslösheten syftar till att förhindra en
permanent hög långtidsarbetslöshet och därmed bevara en
låg balanspunkt mellan inflation och arbetslöshet. Minst
lika viktig är den allmänna inriktningen på att krisens
bördor skall fördelas rättvist. Endast på så sätt är det
möjligt att få en bred uppslutning kring en hållbar politik
för sunda statsfinanser.
1.4 Vårt program för arbete, investeringar och
framtidstro
Sänk räntan. Sedan den fasta växelkursen övergivits har
utrymmet för penningpolitiken vidgats.
Handlingsutrymmet bestäms nu i viktiga avseenden av de
mål och de riktlinjer som riksdagen ger för den ekonomiska
politiken. Såsom dessa formulerats av riksdagens majoritet
har riksbanken ålagts att med all kraft bekämpa inflationen,
även till priset av en nedgång i produktionen.
Räntesänkningarna har därför hittills varit beskedliga.
Med hänsyn till det farliga läge som den svenska
ekonomin befinner sig i, bör riksdagen nu ange en ny
inriktning för den ekonomiska politiken. Den bör
formuleras på följande sätt:
För att värna sysselsättning och välfärd måste insatserna
för att få igång tillväxten överordnas andra ambitioner och
krav. En prisstabilitet på god europeisk nivå är därvid ett
viktigt medel för god tillväxt.
Genom att slå fast en sådan inriktning av den
ekonomiska politiken kan riksdagen ge Riksbanken
möjlighet att bedriva en penningpolitik som bidrar till en
bättre balans mellan sparande och investeringar. Därmed
stimuleras produktion och nyinvesteringar och risken för
inflationsdrivande flaskhalsar reduceras.
Sänk momsen tillfälligt. Riksdagen måste därutöver
besluta om en tillfällig finanspolitisk stimulans både till
hushållens och till företagens investeringar och förnyelse.
Det bör ske i form av en tillfällig sänkning av momsen med
5 procentenheter
från den 1 juli 1993 och till slutet av 1994
för att lätta på den åtstramning som nu pressar ner
hushållens konsumtion och därmed produktionen. Det bör
vidare ske genom att den planerade extra höjningen av
boendekostnaderna på 3 miljarder kronor skjuts upp till
dess att fastighetsmarknaden stabiliseras.
Stimulera näringslivets investeringar. För att snabbt få
igång produktionen bör företagen stimuleras att
tidigarelägga investeringar under 1993 och 1994. Det bör
ske inom en ram på 10 miljarder kronor. Riksdagen bör ta
initiativet till en snabbutredning för att analysera vilka
åtgärder som ger de bästa effekterna på sysselsättning och
tillväxt. Det är angeläget att inte någon tid går förlorad på
grund av att riksdagen inte är samlad under
sommaruppehållet. Skulle utredningen komma fram till att
finans- och skatteutskotten gemensamt kan fatta de
nödvändiga besluten på riksdagens vägnar är det en utväg
som kan komma ifråga för att åstadkomma så snabba och
kraftfulla effekter som möjligt.
Tillgången på riskvilligt kapital bör förbättras. Vi
föreslår därför att AP-fonden får en utökad ram på 10
miljarder kronor för aktieplaceringar, vilket underlättar för
växande företag att genomföra nyemissioner. Vi föreslår att
verksamheten i riskkapitalbolagen omprövas så att de små
och medelstora företagen verkligen får tillgång till kapital,
nu när behovet är särskilt stort.
Arbete och utbildning i stället för bidrag.
Arbetsmarknadspolitiken måste läggas om från bidrag till
åtgärder, från sämre åtgärder till bättre åtgärder och från
åtgärder till arbete. Vi vill inrikta åtgärderna på att
möjliggöra en expansion i näringslivet och vi vill stimulera
företagen att nu se om sitt hus inför det uppsving som bör
komma till stånd med hjälp av en ny ekonomisk politik.
Rekryteringsstöd bör utges med 80 %
för att stimulera till nyanställningar i näringslivet och
motverka långtidsarbetslöshet. Kommunerna bör
medverka till att hävda arbetslinjen. Det bör ske genom att
uppsägningstiderna förlängs för dem som nu är på väg att
bli arbetslösa. Det gäller att nu ta till vara deras
yrkeskunskaper i avvaktan på nya arbetstillfällen i
näringslivet. De i budgetpropositionen avsatta medlen för
kommunerna på 4,2 miljarder kronor bör förknippas med
detta villkor. Därutöver behövs särskilda insatser mot
långtidsarbetslösheten.
Ge företagen chans att växa. Näringspolitiken måste ges
en ny inriktning. Det duger inte att passivt avvakta att det
svenska näringslivet skall konkurrera med hjälp av låga
löner. Det gäller att nu aktivt medverka till att nya
produktiva arbetstillfällen kommer till stånd, som ger
utrymme för goda reallöner. Den tekniska utvecklingen
måste påskyndas och de bästa idéerna utomlands måste
hämtas hem och spridas till de svenska företagen, framför
allt till de mindre och medelstora företagen. Som ett led i en
långsiktig tillväxtpolitik måste riksdagen vidare besluta om
att öka omfattningen av den högre utbildningen så att 10 000
nya platser kommer till stånd, dvs. 7 000
fler än i regeringens förslag.
Samarbeta för tillväxt. Det är nödvändigt att den
ekonomiska politiken i Sverige får en ny inriktning. Det är
lika nödvändigt att Sverige medverkar aktivt i den
omläggning som nu pågår internationellt. Riksdagen bör
därför uttryckligen uppdra åt regeringen att understödja
initiativ i de internationella organisationerna, främst inom
OECD, som syftar till att stärka insatserna för tillväxt och
bekämpa arbetslösheten. Sverige bör vara initiativtagare
och därför måste den ekonomiska politiken i Sverige nu ha
tillväxt och sysselsättning som övergripande mål.
1.5 Vårt program för sunda statsfinanser
Det behövs på kort sikt kraftfulla stimulanser för att få
igång tillväxten. Det behövs samtidigt ett långsiktigt och
trovärdigt program för att anpassa de offentliga utgifterna
och inkomsterna så att vi kommer bort från de väldiga
underskotten och de växande lånebehoven.
Regeringen har i kompletteringspropositionen
presenterat en skiss till ett ''besparingsprogram'' på 81
miljarder kronor i offentliga utgifter fram t.o.m. 1998. Av
detta är 35 miljarder kronor ''luft'', det är en besparing
endast i förhållande till en tänkt ökning i vård, utbildning,
omsorg och annan offentlig konsumtion, en ökning som
ingen över huvud taget hade räknat med. Av regeringens
återstående budgetförstärkningar på 46 miljarder kronor är
ungefär hälften ökning av skatter och avgifter och hälften
innebär besparingar i huvudsak i form av försämrade villkor
för gamla, sjuka och handikappade.
Det är en allvarlig brist i regeringens förslag att bördorna
läggs på dem som redan lever under små omständigheter
och har svårare att bära bördorna. Det är en lika stor brist
att regeringen inte vill erkänna sambandet mellan
sysselsättning och statens finanser och utforma en politik
utifrån dessa förhållanden. Det är ett faktum att tre
fjärdedelar av underskottet i de offentliga finanserna beror
på den sjunkande produktionen i näringslivet och på den
växande arbetslösheten.
Halvera arbetslösheten. Den viktigaste åtgärden för att
återställa balansen i statens finanser är därför att stärka
näringslivet och skapa nya arbetstillfällen. För varje person
som går över från a-kassa till ett arbete i näringslivet
förstärks statens finanser med ca 180 000
kronor. En halvering av arbetslösheten (inkl.
åtgärder) innebär en direkt förstärkning av de offentliga
finanserna med 55--60 miljarder
kronor genom minskade utgifter för bidrag och
ökade inkomster. Därför är de omedelbara åtgärderna i
form av räntesänkning och köpkraftsförstärkning en
hävstång till en hög och stabil tillväxt och sunda
statsfinanser.
Bättre skatteindrivning, effektiv kamp mot ekobrott.
Ekonomikommissionen hävdade att det är möjligt att ta in
ytterligare ca 10 miljarder
kronor genom bättre skatteindrivning.
Regeringen har i kompletteringspropositionen sagt att det
är orealistiskt och stannat för 4 miljarder
kronor. Vi har lagt fram ett samlat program
mot den ekonomiska brottsligheten med ökade resurser för
polisens ekorotlar, ny organisation och effektivare
lagstiftning. Vi vill nu gå vidare och kraftigt förstärka
skatterevisionen. Vi föreslår en ordning som innebär att
kostnaderna för skatterevisionen får bäras av företagen i
form av avgifter, som betalas av de företag som blir föremål
för revision. Vi föreslår att en utredning tillsätts för att
snabbt utforma ett lagförslag med denna inriktning. Genom
en effektiv skatterevision och en effektiv indrivning bör det
vara möjligt att öka statsinkomsterna med minst 10 miljarder kronor,
kanske 20--30 miljarder
kronor.
Reformerad sjukförsäkring. Vi vill genomföra en
långsiktig förstärkning av statsfinanserna genom att
reformera sjukförsäkringen. Syftet är att få ett starkare
samband mellan lönebildning och inkomsttrygghet och att
förstärka den försäkringsmässiga utformningen genom en
ny finansiering i form av egenavgifter. Detta bör ske under
en period på 5--7 år och det innebär en förstärkning av
statsfinanserna med ca 30
miljarder kronor. En ökning av egenavgiften föreslås
från 1 januari 1994.
Nej till utdelning av medel ur AP-fonden. De borgerliga
vill under 1993/94 ta medel ur AP-fonden till ändamål som
de inte anser tillräckligt angelägna att prioritera i
statsbudgeten. Vi säger nej till att på detta sätt öka den
offentliga sektorns underskott med 15 miljarder
kronor.
Säkerställ finansieringen av a-kassan. Det är nu
nödvändigt att skapa klarhet om hur
arbetslöshetsförsäkringen skall finansieras så att
medborgarna kan känna säkerhet för att denna centrala del
av välfärdssystemet fungerar både nu och i framtiden. Vi
vill för vår del omdisponera de arbetsgivaravgifter som går
till sjukförsäkringen så att de i fortsättningen tillförs
arbetsmarknadsfonden. Vi vill vidare att skatten för
inkomster över brytpunkten tillfälligt höjs och att
inkomsterna härav, ca 4 miljarder kronor, tillförs
arbetsmarknadsfonden för att möjliggöra en effektiv kamp
mot arbetslösheten. Arbetsmarknadsfonden bör därefter
finansiera både a-kassa och den aktiva
arbetsmarknadspolitiken.
Se över ersättningsnivåerna i socialförsäkringen. Det är
angeläget att ersättningsnivåerna i socialförsäkringen är
rationellt och rättvist utformade. Vi vill därför pröva mer
enhetliga nivåer i försäkringen, inklusive
föräldraförsäkringen, och åstadkomma goda incitament till
arbete och rehabilitering. Dock avvisar vi bestämt varje
diskussion om att använda en finanspolitiskt motiverad
besparing i föräldraförsäkringen som anledning till att
införa ett vårdnadsbidrag.
Vi är samtidigt kritiska till den utformning som
försäkringssystemet nu är på väg att få med mera splittrade
och godtyckliga nivåer för olika försäkringar. Vi hävdar att
det är dags att göra en samlad bedömning av de åtgärder
som vidtagits eller planeras för att säkerställa att åtgärderna
uppfyller kraven på rationalitet och trygghet för individen.
Det är särskilt angeläget att förstärka insatserna för
rehabilitering. Stora besparingar i socialförsäkringarna kan
uppnås genom att fler kan återgå i arbete och att färre blir
beroende av bidrag.
Ompröva försvarsutgifterna. I hela Europa pågår nu en
krympning av det militära försvaret. Även Sverige har att
ompröva och omprioritera de säkerhetsskapande
åtgärderna. Redan under det kommande budgetåret finns
det möjlighet att uppnå vissa besparingar. På längre sikt är
besparingar i storleksordningen 5--6 miljarder kronor
möjliga. Det bör framför allt ske genom att automatiken
begränsas i försvarsutgifterna. Därmed blir det också
möjligt att åstadkomma en ökad effektivitet.
Begränsa jordbruksstödet. Riksdag och regering har
under det senaste året återgått till en jordbrukspolitik med
mera reglering och subventionering, t.ex. av exporten.
Denna politik som innebär ett allvarligt avsteg från den
politik som i bred enighet lades fast för två år sedan utgör
en belastning för samhällsekonomin och för de offentliga
finanserna. Vi har under vårriksdagen sagt nej till den
borgerliga jordbrukspolitiken. Vi hävdar att det här finns
möjlighet att förstärka de offentliga finanserna med 1
miljard kronor genom en återgång till den hittills förda
jordbrukspolitiken.
Nej till vårdnadsbidrag. Vi säger bestämt nej till
regeringens planer på att införa ett vårdnadsbidrag. Det är
ekonomiskt lättsinne att i nuvarande statsfinansiella läge
införa ett nytt bidragssystem. Det är principiellt orimligt att
införa ett system som motverkar jämställdheten. Storleken
på besparingen är beroende på hur omfattande regeringen
tänker göra det nya bidragssystemet. Det rör sig om nya
utgifter i storleksordningen 3 miljarder kronor.
Förkorta väntetiderna för flyktingarna. Sverige skall ha
en generös flyktingpolitik. Det kräver emellertid en effektiv
administration av asylansökningarna och
förläggningsverksamheten. Vi bedömer att det finns goda
möjligheter att klara en fortsatt human flyktingpolitik till
betydligt lägre kostnader än i dag. Det bör vara möjligt att
redan under det kommande budgetåret spara drygt 1
miljard kronor och på några års sikt spara 4--5 miljarder
kronor årligen.
Miljöavgifter m.m. Regeringen har i sin skiss till
''besparingsplan'' tagit upp ökade miljöavgifter på 8 miljarder
kronor. Det finns i förslaget inte någon
specificering av vilken typ av åtgärder, som avses eller vilka
verkningar dessa avgifter kan komma att få. Vi vill
deklarera att vi är positiva till en ökad användning av
miljöavgifter i arbetet på en bättre balans mellan ekonomi
och ekologi. Vi föreslår att en parlamentarisk utredning
tillsätts för att pröva hur sådana avgifter skall kunna
användas för att förstärka statsfinanserna och förbättra
miljön.
Övriga åtgärder. Regeringen har i skissen till en plan för
att stärka statsfinanserna bl.a. tagit upp effekterna av ny
fastighetstaxering och breddad bas för mervärdesskatten.
När det gäller dessa åtgärder är vi beredda att positivt pröva
mera konkreta förslag från regeringen.
1.6 Vårt budgetalternativ för 1993/94
Vårt budgetalternativ för 1993/94 är utformat med
utgångspunkt från kraven på att både stimulera produktion
och investeringar och att långsiktigt stärka statsfinanserna.
Det finns å ena sidan behov av att nu sätta in mycket
kraftfulla stimulanser för att få igång produktion och
investeringar och att börja pressa ned arbetslösheten.
Det finns å andra sidan behov av att varaktigt förstärka
statsfinanserna både genom utgiftsnedskärningar och
inkomstförstärkningar. När man vidtar sådana åtgärder är
det viktigt att minnas att varje utgiftskrona i statens budget
är en inkomstkrona på något annat håll i folkhushållet.
Åtgärder som förstärker statens budget minskar
medborgarnas köpkraft och sänker därmed aktiviteten och
sysselsättningen.
Från tillväxtsynpunkt vore det naturligt att nu undvika
varje åtgärd som negativt påverkar hushållens köpkraft.
Från statsfinansiell synpunkt är det emellertid angeläget att
det finns utrymme för att förändra både utgifter och
inkomster på ett sådant sätt som överensstämmer med den
långsiktiga inriktningen av den ekonomiska politiken.
Vi har i vårt budgetalternativ valt att redan nu
genomföra en rad förändringar som vi bedömer som
långsiktigt angelägna, trots att de begränsar köpkraften. Vi
har i stället dimensionerat de tillfälliga stimulansåtgärderna
så att den samlade effekten skall bli tillräckligt stark för att
få igång produktion och investeringar och uppnå den
resurstillväxt som vi eftersträvar.
Det betyder att statsfinanserna
-- på kort sikt försvagas genom stimulansåtgärderna
-- men på ett par års sikt kraftigt förstärks såväl genom
en högre produktion som genom de permanenta
inkomstförstärkningar och utgiftsminskningar som vi vill
genomföra.
Effekter på den konsoliderade statsbudgeten 1993/94 1.
Tillfälliga stimulansåtgärder
-- sänkt moms f--28 mdr -- investeringsstimulans f
--10 mdr -- minskade utgifter p.g.a. effekt på basbeloppet f
+4,5 mdr 2.
Åtgärder för att hävda arbetslinjen
-- ökade utgifter för aktiva arbetsmarknadsåtgärder f
--20,5 mdr -- minskade utgifter för a-kassa, KAS m.m. f
+12,5 mdr -- ökade skatteintäkter f+5,0 mdr 3.
Ökade inkomster
Effekter på produktion och sysselsättning av stimulans-
politiken f+10--20 mdr 4.
Långsiktiga åtgärder
De åtgärder vi föreslår syftar till att snabbt bryta den
onda cirkeln och få igång produktion och investeringar.
Effekterna på samhällsekonomin framgår av nedanstående
översikt:
n
Mdr
Med regeringens
politik
Med socialdemokraternas politik 1992
1993
1994
1993
1994
--6,9
--7,0
--6,0
--5,0
Källor: Kompletteringspropositionen och egna
beräkningar.
De viktigaste effekterna kan beskrivas på följande sätt:
-- den kraftiga nedgången i den privata konsumtionen
kan hejdas
-- den samlade produktionen kommer att kunna hävdas
i år och öka med 2,5 %
nästa år, vilket innebär 24 miljarder kronor mer i år
och ca 45 miljarder kronor mer 1994 än vad det blir utan
stimulanser
-- arbetslösheten kan pressas ned från ca 7 %
till 6 %
i år och 5 %
nästa år i första hand genom de aktiva
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna, men successivt under
de närmaste åren genom en tillväxt av arbetstillfällen i
näringslivet.
2. Ekonomi i kris 1993
kommer att bli det tredje året i rad som den totala
produktionen minskar. Trots den kraftiga exportuppgång
som kan väntas ske under de närmaste två åren kommer
Sverige alltjämt att ha den sämsta BNP-utvecklingen både i
år och nästa år jämfört med våra viktigaste
konkurrentländer.
Medan Sverige genomlever den värsta krisen på 60 år
har världsekonomin bara haft känning av en relativt
begränsad konjunkturnedgång. I en mycket splittrad
konjunkturbild bedöms den samlade internationella
konjunkturen förbli fortsatt svag i år medan tillväxten kan
ta bättre fart igen 1994. Japan, USA och Storbritannien är
några länder som kan se fram emot en starkare uppgång.
Utvecklingen i kontinentala Europa ser mera dyster ut.
Den starka förbättring som skett av den svenska
konkurrenskraften, bl.a. som följd av deprecieringen av
kronan och låga kostnadsökningar, väntas leda till kraftiga
marknadsandelsvinster för svenska företag.
Exportföretagen kommer redan i år att märka av en
markant uppgång. Enligt regeringen ökar exporten med 4 %
i år. Men ser man till utvecklingen under loppet av
året blir uppgången flerfalt kraftigare.
2.1 Sjunkande produktion -- växande arbetslöshet
Trots exportframgångarna fortsätter minskningen av vår
samlade produktion. Enligt regeringens egna bedömningar
kommer Sverige år 1994 att ha ett gap mellan möjlig och
faktisk produktion på inte mindre än 9 %,
dvs. ca 130 miljarder kronor
eller 30 000
kronor per arbetande invånare. Andra beräkningar
visar att BNP-gapet snarare uppgår till 11--12 %.
Som
en följd av detta kommer den totala arbetslösheten
att ligga kvar på en för svenska förhållanden dramatiskt hög
nivå. Ungefär 14 %
av befolkningen i yrkesaktiv ålder står utanför den
ordinarie arbetsmarknaden nästa år. Regeringen räknar
inte heller med att dess politik skall leda till någon
avgörande förbättring under resten av 1990-talet. Den
totala arbetslösheten beräknas nämligen år 1998
fortfarande uppgå till 11 %,
dvs. mer än en halv miljon människor i yrkesaktiv
ålder.
Den svaga produktionsökningen och den höga
arbetslösheten får konsekvenser för de offentliga
finanserna, som kommer att visa stora underskott med
snabbt stigande statsskuld och räntebörda som följd. Våra
beräkningar visar att tre fjärdedelar av underskottet i
statens finanser orsakas av nedgången i sysselsättningen i
näringslivet.
Regeringen hävdar nu att det s.k. strukturella
budgetunderskottet, kommer att vara avvecklat fram till
1998. Därmed borde man kunna vänta sig att
statsfinanserna skulle vara i balans, men regeringen uppger
att det alltjämt finns kvar ett faktiskt underskott på ca 50 miljarder kronor
Innebörden av denna bedömning bör rimligen
tolkas som en bekräftelse på att Sverige -- med regeringens
politik -- år efter år kommer att tvingas arbeta långt under
sin produktionskapacitet. Detta underskott är således
uttryck för en permanent hög arbetslöshet och en
omfattande social utslagning.
Regeringens ekonomiska politik ökar också klyftorna i
samhället. En rapport som regeringen låtit utarbeta men
inte offentliggjort, visar att hushållen i genomsnitt förlorar
5 %
av sin köpkraft till följd av regeringspolitiken 1991--
1993. Värst drabbas redan utsatta grupper, ensamstående
med barn, flerbarnsfamiljer och långtidssjuka.
Höginkomsttagare däremot klarar sig förhållandevis bra.
2.2 Strukturproblem eller efterfrågekris?
För att kunna utforma en politik som kan ta Sverige ut ur
krisen krävs att man har en korrekt bild av de ekonomiska
problemens orsak och karaktär.
Regeringen hävdar att det är strukturproblem som ligger
bakom den kraftiga försämringen av svensk ekonomi. Man
pekar ut strukturella brister av olika slag -- alltför generösa
transfereringssystem, alltför starka fackföreningar, för höga
skatter, för många offentliga monopol, för många statliga
detaljregleringar osv.
Om man tror att det är brister av detta slag som orsakat
dagens kris blir slutsatsen att krisen är över bara dessa
hinder undanröjs.
Men strukturfrågorna stod i centrum för den
ekonomiska debatten under 1980-talet både i Sverige och i
andra länder. En rad åtgärder vidtogs också.
Genomförandet av skattereformen, avregleringen av
jordbrukspolitiken, den nya trafikpolitiken och
infrastruktursatsningarna är exempel på konkreta åtgärder
som genomfördes av den socialdemokratiska regeringen i
slutet av 1980-talet.
Att Sverige, liksom en rad andra länder, haft
strukturproblem -- varav en del redan åtgärdats -- kan inte
på något rimligt sätt förklara den nuvarande krisen med
massarbetslöshet och depression.
I stället för långsiktiga och gradvis verkande strukturfel
är det i stället en plötslig och våldsam destabilisering av den
svenska ekonomin som åstadkommit den dramatiska
fördjupningen av lågkonjunkturen i Sverige.
Huvudorsaken till dagens kris står att finna i de extrema
svängningar som ägt rum i sparandet i den svenska
ekonomin sedan 1985. Här går en klar skiljelinje mellan den
borgerliga regeringens analys och socialdemokratins.
Under åren närmast efter avregleringen av
kreditmarknaden ökade företag och hushåll sin
skuldsättning drastiskt. På några få år ökade skulderna med
inte mindre än 1 000 miljarder
kronor. Hushållens skuldsättning ökade med
300 miljarder kronor
och företagens med 700 miljarder kronor.
På
tre år, från 1986 till 1989 steg den privata
konsumtionen med 50 miljarder kronor utöver vad
inkomsterna ökade räknade i dagens priser.
Samtidigt som hushållen ökade sin upplåning och
efterfrågan gjorde näringslivet detsamma, fast i ännu större
utsträckning. Tydligast syntes det på fastighetsmarknaden.
Konsekvensen av 1 000 miljarder kronor i ökade krediter
och ökad köpkraft blev den mest akuta överhettning vi
upplevt.
När denna process inleddes 1985--1986 arbetade den
svenska ekonomin redan vid ett högt kapacitetsutnyttjande.
Den ytterligare uppblåsning av efterfrågan som
kreditexpansionen utlöste kunde därför inte i tillräcklig
grad mötas av ökad produktion, trots en unikt kraftig
ökning av arbetskraftsutbudet och trots en samtidig
dämpning av den offentliga sektorns resursanspråk. I stället
blev följden ökad konkurrens om tillgängliga
produktionsresurser, löneglidning, inflation och ökad
import.
När överhettningen bröts kom nedgången med större
kraft än någon kunnat räkna med. I första hand var det
hushållen som genom att sluta låna och öka sitt sparande
minskade efterfrågan i ekonomin. Men samtidigt kom
också exporten att stagnera och näringslivets investeringar
att minska.
Under 1990 och 1991 ändrades också hushållens
förväntningar om framtiden på ett sätt som i grunden
påverkade deras sparbeteende. Inflationsförväntningarna
skruvades ner radikalt, intresset för att låna till
investeringar i egna hem minskade kraftigt.
Framtidsutsikterna vad gällde möjligheterna till jobb och
lönehöjningar blev därtill mörkare. Även detta minskade
självfallet intresset för att sätta sig i skuld.
Sedan vändningen 1989 har den del av hushållens
inkomster som inte används till att efterfråga varor och
tjänster från näringslivet hitintills ökat med inte mindre än
130 miljarder kronor.
Det har inneburit ett efterfrågebortfall för
svenskt näringsliv som ensamt förklarar huvuddelen av
minskningen i produktion och sysselsättning under denna
period (diagram 1).
Tillsammans med följdeffekter på investeringar och
lönsamhet i näringslivet förklarar detta efterfrågebortfall
också en mycket stor del av försvagningen av statsbudgeten
och det offentliga sparandet under denna tid (diagram 2).
Det är här, i de våldsamma svängningarna i
sparbeteendet, som vi finner krisen kärna.
Under 1980-talet var finanspolitiken inriktad på att
undanröja underskottet i statens finanser och stärka det
offentliga sparandet. En betydande förstärkning ägde rum,
men den var långt ifrån tillräcklig för att uppväga den
våldsamma kreditexpansionens effekter på efterfrågan.
Vid regeringsskiftet hösten 1991 hade överhettningen
övervunnits, inflationen brutits och sparandet
normaliserats. Trots detta genomdrev den nya regeringen
en politik som var utformad i det sena 1980-talets atmosfär
av överhettning och spekulation. Denna politik är en viktig
förklaring till det våldsamma efterfrågefallet under det
senaste året.
Sveriges ekonomiska läge är just nu mycket farligt.
Enligt regeringens prognos minskar köpkraften i år med 5 %
och nästa år kommer totalt 14 %
av arbetskraften att stå utanför arbetsmarknaden.
Risken är överhängande att konjunkturnedgången går över
i ett permanent massarbetslöshetstillstånd som vi vet att
knappast något land lyckats klara sig ur i modern tid.
Det är nödvändigt att bryta den nedåtgående spiralen
och förhindra en fortsatt fördjupning av krisen. Alla
politikens medel nu måste mobiliseras för den helt
överordnade uppgiften att vända utvecklingen och åter
skapa tillväxt.
3. Nya mål och en ny strategi
Sverige behöver en ny ekonomisk politik. De
övergripande målen för en ny ekonomisk politik skall vara
full sysselsättning, ekonomisk tillväxt, stabila priser, rättvis
fördelning, regional balans och god miljö.
Den ekonomiska politiken inriktas på
-- ekonomisk tillväxt med över 3 %
per år
-- arbetslöshet på 3 %
--
prisstabilitet på god europeisk nivå
-- rättvis fördelning av krisens bördor liksom av framtida
framsteg.
Vår politik består av två delar:
1. En kraftfull stimulans för produktion och
investeringar under de närmaste åren, när den allmänna
efterfrågan är svag.
2. Ett uthålligt program under hela 1990-talet för att
anpassa de offentliga utgifterna och inkomsterna, så att
statens finanser saneras.
När det gäller prioriteringen av olika åtgärder och
balansen mellan insatser på olika områden föreslår vi
följande huvudlinjer:
-- så mycket uthållig penningpolitisk stimulans som
möjligt för att få igång hjulen och skapa en bestående
framtidstro
-- så mycket tillfällig finanspolitisk stimulans till
produktion och investeringar som nödvändigt för att snabbt
få upp tillväxten
-- så litet kontantstöd som möjligt och så mycket aktiva
åtgärder som behövs för att hävda arbetslinjen
-- övergång från arbetsmarknadspolitiska åtgärder till
arbete på den ordinarie arbetsmarknaden så snabbt som
möjligt
-- så mycket budgetförstärkning som är förenligt med en
god tillväxt och åtgärderna skall väljas så att bördorna
fördelas rättvist.
Med denna inriktning och genom massiva åtgärder vill vi
bryta depressionen med det omedelbara syftet att:
-- förhindra att produktionen minskar i år.
-- tillväxten skall bli 2,5 %
nästa år och 3,5 %
året därpå.
Det innebär en ambition att få till stånd en
produktionsökning som sammanlagt på tre år överstiger vad
som följer med regeringens politik med 120 miljarder kronor.
Det innebär väsentligt bättre förutsättningar att
bekämpa arbetslösheten och att sanera statens finanser.
Vår politik syftar till att på en och samma gång bekämpa
arbetslöshet och inflation. Genom en tillfällig finanspolitisk
stimulans kan vi förhindra utslagning av viktig kapacitet för
hemmamarknaden. Genom investeringsstimulansen kan vi
tidigarelägga investeringar och undvika framtida
inflationsdrivande flaskhalsar i produktionen. De aktiva
åtgärderna mot arbetslösheten syftar till att förhindra en
permanent hög långtidsarbetslöshet och därmed bevara en
låg balanspunkt mellan inflation och arbetslöshet. Minst
lika viktig är den allmänna inriktningen på att krisens
bördor skall fördelas rättvist. Endast på så sätt är det
möjligt att få en bred uppslutning kring en hållbar politik
för sunda statsfinanser.
4. Bryt nedgången -- återvinn tillväxten!
Risken för att Sverige fastnar i ett tillstånd av permanent
massarbetslöshet är överhängande. Knappast något land
har i modern tid lyckats bryta sig ur ett sådant tillstånd. Den
ekonomiska politikens alla medel måste nu mobiliseras för
att bryta nedgången och återvinna tillväxten.
Åtgärderna måste utan fördröjning få effekt på hela
samhällsekonomin -- på konsumtion, produktion,
investeringar och sysselsättning. Den ekonomiska politiken
skall ha sådan kraft att den berör varje företagare och
konsument. Genom att ta i anspråk allas vilja och förmåga
kan vi lyfta Sverige ur krisen.
Vi vill därför genomföra följande åtgärder:
4.1 Sänk räntan
Det råder allmän enighet om behovet av att sänka
räntorna och att krympa räntemarginalerna för att
stimulera investeringar och nya produktiva arbetstillfällen.
Det är den i särklass bästa formen för stimulans av
investeringar och nya produktiva arbetstillfällen.
Vid fast växelkurs är handlingsfriheten i
penningpolitiken begränsad. Då måste räntan sättas på en
nivå som ger balans i valutaflödena så att växelkursen kan
upprätthållas. För låg ränta leder till devalveringstryck och
för hög ränta medför en press uppåt på valutakursen.
Utrymmet för att använda räntan för inhemska ekonomisk-
politiska syften blir därmed mycket litet.
När den fasta växelkursen nu övergivits har
handlingsutrymmet för penningpolitiken vidgats. Hittills
har räntorna dragits ned i små steg i syfte att undvika att
kronans värde ytterligare försvagas. Kronans värde har
emellertid sänkts långt under den nivå som etablerades när
den fasta växelkursen övergavs. Det har lett till att
riksbanken visat en betydande återhållsamhet när det gäller
att utnyttja den handlingsfrihet som nu skapats. Den korta
räntan, som riksbanken påverkar, är fortfarande betydligt
högre än i omvärlden.
Detta kan tyckas överraskande med hänsyn till att
centrala faktorer som konkurrenskraft och bytesbalans
förväntas utvecklas gynnsamt under de närmaste åren.
Dessutom har en betydande del av de korta privata
utlandslånen avvecklats och ersatts av stabilare statliga lån.
En viktig förklaring till detta är att penningpolitiken
utformas och verkställs inom de ramar som riksdagen anger.
Riksdagsmajoriteten ställde sig så sent som vid
förtroendeomröstningen i mars bakom en inriktning som
innebär att inflationsbekämpningen överordnas andra
ambitioner och krav. Det är således hotet från en eventuell
framtida inflation som styr utformningen av den
ekonomiska politiken och därmed också penningpolitiken,
inte uppgifter att åstadkomma balans mellan sparande och
investeringar. Denna inriktning -- och det bräckliga
parlamentariska stödet för den politiken -- väcker inte
förtroende. Detta bestyrks inte minst av det faktum att
Riksbanken trots ett högt ränteläge, tvingats intervenera
för att motverka fallet i kronkursen. Vi anser att denna
inriktning av politiken är skadlig för samhällsekonomin,
både när det gäller att få till stånd tillväxt och sysselsättning
och när det gäller inflationsbekämpningen. En fortsatt
nedpressning av den inhemska efterfrågan leder till en
utslagning av produktionskapacitet och arbetskraft i stället
för nyinvesteringar och kompetensutveckling. Den svaga
efterfrågan riskerar således att öka den långsiktiga
inflationsbenägenheten snarare än att sänka den.
Vi hävdar därför att det behövs en annan inriktning av
den ekonomiska politiken som tar sikte på de nu aktuella
problemen och som kan återställa förtroendet för Sveriges
förmåga att lösa sina ekonomiska problem. En sådan
inriktning skall göra det möjligt för riksbanken att bedriva
en djärvare räntepolitik som kan åstadkomma en bättre
balans mellan sparande och investeringar. Riksdagen bör
därför nu fastställa denna nya riktlinje för hela den
ekonomiska politiken.
För att värna sysselsättning och välfärd måste insatser
för att få igång tillväxten överordnas andra ambitioner och
krav.
4.2 Stimulera konsumtionen, sänk momsen
Hushållens efterfrågan svarar för betydligt mer än
hälften av den samlade inhemska efterfrågan och utgör mer
än halva BNP. Åtgärder som syftar till att stärka den
inhemska efterfrågan bör därför ha sin tonvikt på den
privata konsumtionen om effekten på produktion och
sysselsättning skall bli kraftfull och snabb.
För andra året i följd minskar den privata
konsumtionen. Enligt regeringens bedömning minskar
hushållens köpkraft nästan 5 %
i år, dvs. 40 miljarder kronor. Samtidigt minskar
bruttoinvesteringarna med 9 %,
dvs. 22 miljarder kronor. Medan exportindustrin
möter en ökande efterfrågan på de internationella
marknaderna framstår hemmamarknaden således
nattsvart. Vi har att vänta en omfattande utslagning av
företag och jobb det närmaste året om inte politiken läggs
om.
Vi föreslår därför att mervärdesskatten tillfälligt sänks
med 5 %
fr.o.m. den 1 juli 1993 till utgången av 1994. Det
skulle stärka hushållens realt disponibla inkomster med ca
24 miljarder
kronor räknat på helt år.
Därmed hejdas fallet i den privata konsumtionen och
vänds i en uppgång under slutet av 1993. Att en del av
stimulanseffekten ''läcker'' ut i form av köp av importvaror
uppvägs av de spridningseffekter som efterfrågeökningen
har på olika delar av ekonomin.
Men kommer inte hushållen i första hand att använda en
momssänkning till att ytterligare öka sitt sparande?
Hushållens sparkvot ligger i dag på en mycket hög nivå och
den har ökat kraftigt sedan 1990. Motiven för detta har varit
hushållens önskan att minska sina skulder efter raset på
fastighetsmarknaden. Också arbetslösheten och
osäkerheten om de sociala trygghetssystemen har bidragit
till att hushållen fortsatt att öka sitt sparande.
För att denna skattesänkning skall få fullt genomslag
måste den ske i en samlad satsning att vända konjunkturen
och lägga grunden för ett nytt förtroende för ekonomin, inte
minst från hushållens sida. Den måste därför samordnas
med penningpolitiken, dvs. sänkta räntor, liksom med
direkta åtgärder för att öka näringslivets investeringar och
med nya arbetsmarknadspolitiska insatser och klara besked
om de sociala trygghetssystemens framtid. Då får den
sänkta momsen avsedd effekt.
En räntesänkning betyder samtidigt en broms på det
pågående fallet i fastighetspriserna vilket skulle ha en starkt
stabiliserande effekt på kreditväsendet och
samhällsekonomin.
I krisuppgörelsen från den 20 september 1992 ingår en
indragning från bostadssektorn med 3 miljarder kronor
fr.o.m. 1994. Om denna minskning skulle tas ut i form av
minskande subventioner, skulle följden sannolikt bli ett
ökat antal konkurser i bostadsrättsföreningar, liksom i
privata och allmännyttiga bostadsföretag med en stor andel
nybyggda bostäder. Men även om belastningen fördelades
över hela beståndet med hjälp av avgifter eller skatter,
skulle ett genomförande i nuvarande läge försvåra eller
försena en stabilisering av fastighetsmarknaden. Dessutom
skulle den ökade belastningen på hushållens ekonomi
ytterligare försämra efterfrågan. Effekten på
statsfinanserna riskerar att bli motsatt den avsedda.
Den planerade indragningen med 3 miljarder kronor
från bostadssektorn bör därför skjutas upp till dess en
stabilisering av fastighetsmarknaden kan konstateras.
Hushållens låga konsumtionsbenägenhet är en av de
viktigaste faktorerna bakom dagens efterfrågekris.
Trots detta har riksdagen fattat beslut om åtgärder som
ytterligare dämpar hushållens vilja att använda sina
inkomster till konsumtion eller investeringar. Särskilt
nedpressande på efterfrågan verkar beslutet att begränsa
ränteavdragens värde till 25 %.
Detta beslut bör inte genomföras. Även det av
regeringen föreslagna nya avdraget för individuellt
pensionssparande har samma effekt och bör således ej
genomföras.
En liten men betydelsefull åtgärd för hushållens
ekonomi är att lindra pressen på hårt skuldsatta hushåll.
Regeringen bör snarast lägga fram ett förslag till
skuldsaneringslag.
4.3 Tidigarelägg investeringar
Uppgången inom exportindustrin kommer efterhand att
leda till en kapacitetsutbyggnad och vi får en ökning av
investeringarna. För att den ökningen skall ge bästa effekt
på sysselsättningen bör den tidigareläggas med hjälp av
stimulanser riktade till företagen.
Inom ramen för företagsbeskattningen erbjuds
möjligheter att stimulera till tidigareläggning av
näringslivets investeringar. Med nuvarande regler är
avskrivningstiden för maskiner ca 5 år och för byggnader
25--30 år. Genom att låta investeringar som genomförs
under en begränsad period skrivas av på kortare tid än den
normala kan en kraftig stimulans till tidigareläggning
skapas. För vissa investeringar skulle t.o.m.
direktavskrivning kunna övervägas. Det skulle innebära att
hela investeringen fick skrivas av det år då den genomförs.
Med de begränsade erfarenheterna av
direktavskrivningar i vårt land bör effekterna analyseras
närmare. En sådan analys bör ske i en snabbutredning som
syftar till att redovisa de åtgärder som ger de bästa
stimulanseffekterna på näringslivets investeringar. Syftet
bör vara att tillvarata möjligheterna att med tillfälligt
generösare avskrivningsregler åstadkomma maximala
effekter på näringslivets investeringar.
Åtgärderna bör, som tidigare nämnts, organiseras som
en samlad attack mot den fallande konjunkturen. Beslut om
stimulans till näringslivets investeringar bör därför fattas, så
att åtgärderna kan träda i kraft den 1 augusti 1993. Därvid
får närmare prövas om åtgärdernas varaktighet.
4.4 Arbete och utbildning i stället för bidrag 14
% av arbetskraften beräknas under nästa år antingen
vara öppet arbetslösa eller i aktiva åtgärder. I slutet av den
femårsperiod som regeringen angivit som mål för sin
ekonomiska rekonstruktion skulle fortfarande 11 %
stå utanför den ordinarie arbetsmarknaden (diagram
3). Detta är helt oacceptabelt.
För att komplettera den ekonomiska politiken och
understödja en utveckling mot tillväxt, måste de
arbetsmarknadspolitiska insatserna öka i ett första skede av
omläggningen av den ekonomiska politiken. Det gäller att
bekämpa arbetslösheten och främja tillväxt genom att gå
från bidrag till aktiva åtgärder, från mindre bra åtgärder till
bättre och från åtgärd till arbete.
Nya arbetstillfällen i näringslivet måste stödjas genom
en rad insatser. Vi föreslår insatser inom ROT-sektorn,
underhåll av gator och vägar, underhållsinvesteringar inom
statliga verk och infrastrukturinvesteringar, som
sammanlagt kan ge ca 50 000
arbetstillfällen inom byggsektorn. Vi ställer oss
också bakom regeringens satsning på företagsutbildning.
Därutöver vill vi erbjuda företagen, framför allt mindre och
medelstora, goda möjligheter att tidigarelägga sina
nyanställningar genom generösa rekryteringsstöd vid
nyanställning med 80 %
av lönekostnaden för över 50 000
sådana anställningar.
Vi vill också satsa mer resurser på utbildning. Vi vill ge
15 000
personer möjlighet att genomgå
arbetsmarknadsutbildning, ta in ytterligare 7 000
personer i högskolan och ge 3 000
personer chans till utbildning hos studieförbunden.
Totalt 10 000
nya beredskapsarbeten ställs till förfogande för att
bekämpa långtidsarbetslösheten.
Det är nu dags att börja omvandla
ungdomspraktikplatser till riktiga jobb. Vi säger därför nej
till en ökning av antalet ungdomspraktikplatser och föreslår
i stället att ungdomar får riktiga jobb genom
rekryteringsstöd. Av samma skäl avvisar vi tankarna på att
ge akademiker över 24
år praktikplats.
Enligt regeringens prognos kommer cirka 50 000
jobb att försvinna under 1993 och 1994 i kommuner
och landsting.
Regeringen föreslår att kommunerna under 1994 skall få
behålla de ökade skatteinkomster som sänkningen av
grundavdraget medför, vilket beräknas till 4,2 miljarder kronor.
Villkoret är dock att kommunen inte höjer
skatten.
Vi föreslår i stället att villkoren för att kommunerna
skall få behålla denna ökning av skatteinkomsterna knyts
till att kommunerna i nuvarande sysselsättningsläge inte
låter personal som sagts upp på grund av arbetsbrist bli
öppet arbetslösa. Kommuner och landsting får behålla
medlen om man förlänger uppsägningstiden enligt lag eller
avtal för uppsagd personal.
Vår satsning innebär att statens bruttoutgifter ökar med
20,5 miljarder kronor för att under nästa år ge möjlighet att
engagera 110 000
personer i aktiva åtgärder. Efter avräkning av
alternativa utgifter och ökade statsinkomster blir statens
nettokostnad endast 3 miljarder kronor. Vi räknar med att
dessa insatser i vart fall kommer att ge jobb och aktiva
insatser för ca 90 000
personer.
4.5 Ge de mindre och medelstora företagen chansen att
växa
Det är de mindre och medelstora företagen som kommer
att vara mest betydelsefulla för den framtida
sysselsättningen. Det är därför viktigt att ta tillvara den
utvecklingskraft som finns hos småföretagen och samtidigt
stimulera tillkomsten av nya företag.
För dessa företag är det efterfrågeläget på
hemmamarknaden som nu är det största problemet. För
företagen spelar också de höga räntorna en viktig roll som
hinder för produktion och investeringar. Den nya
ekonomiska politiken syftar till att skapa bättre
utvecklingsmöjligheter för de mindre och medelstora
företagen.
Utöver de generella åtgärderna för att stimulera
efterfrågan, produktion och investeringar behövs det en ny
inriktning av näringspolitiken. Det duger inte att passivt
avvakta att det svenska näringslivet skall konkurrera med
hjälp av låga löner. Det gäller att nu aktivt medverka till att
nya produktiva arbetstillfällen kommer till stånd, som kan
ge utrymme för goda reallöner.
Svenskt näringsliv arbetar med många avancerade
produktionsprocesser, men behöver ta ett tekniksprång som
flyttar fram vårt lands positioner på den internationella
marknaden. Den tekniska nivån måste höjas i industrin. Vi
vill därför genomföra en satsning på att förstärka tillämpad
FoU och teknikutveckling. Syftet skall vara att föra över ny
teknologi till Sverige och ge bred spridning till tekniska
innovationer i hela näringslivet. Särskilt viktigt är att nå
mindre och medelstora företag.
Vi vill vidare genomföra en bred Europasatsning för de
mindre och medelstora företagen. Vi har avsatt 500
miljoner för att stärka dessa företags möjligheter på den
gemensamma europeiska marknaden. Denna satsning
omfattar marknadsföring, utbildning och information om
de möjligheter som EES-avtalet innebär bland annat när
det gäller offentlig upphandling. Den omfattar också
stimulans till småföretag att investera i Östersjöområdet,
bl.a. Baltikum.
I det läge som nu råder på de finansiella marknaderna
har företagens egen kapitalbas fått större betydelse än
tidigare. När kreditmarknaden fungerar dåligt kan de
företag som har en stark finansiell ställning lättare dra till sig
kapital samtidigt som beroendet av utomstående finansiärer
minskar. När uppgången i produktionen och investeringar
så småningom infinner sig är det av yttersta vikt att inte
expansionen hämmas av brist på rörelsekapital och
investeringar. Den viktigaste källan till eget kapital är de
vinstmedel som företagen själva genererar i sin rörelse.
Men företagen behöver också ha tillgång till en väl
fungerande marknad för riskapital. Det råder nu stor brist
på riskkapital. Det är mot den bakgrunden som ett
moratorium för försäljning av statliga företag har införts.
Det kapital som finns tillgängligt för nyinvesteringar på
aktiemarknaden bör komma näringslivet till del som
förstärkning av företagens egna kapitalbaser och inte tas i
anspråk av staten genom utförsäljning av redan befintliga
aktier. Vi motsätter oss den utförsäljning av aktier i AB
Celsius som regeringen beslutat om i strid med det
moratorium som råder. Denna utförsäljning tar i anspråk
2--3 miljarder
kronor av det mycket begränsade utrymme för
nyemissioner som finns på aktiemarknaden.
Men det är också angeläget att öka utbudet av
riskkapital. AP-fonden bör därför ges rätt att placera
ytterligare 10 miljarder
kronor i aktier. Vi är beredda att överväga nya
former för AP-fondens utökade placeringsrätt i syfte att
skapa en bred uppslutning kring denna verksamhet.
Staten måste ta ett stort ansvar för att förse särskilt de
små och medelstora företagen med riskvilligt kapital. Det är
angeläget att slå vakt om de regionala utvecklingsfonderna.
Organisation och huvudmannaskap bör emellertid
övervägas. I anslutning till detta bör verksamheten i de
nyligen inrättade riskkapitalbolagen omprövas så att de små
och medelstora företagen verkligen får tillgång till kapital
som de behöver för att expandera.
5. Vårt program för sunda statsfinanser 5.1
Depression skapar budgetunderskott
Sedan regeringsskiftet 1991 har statens finanser
försämrats dramatiskt. Inkomsterna har fallit och utgifterna
ökat. Denna utveckling måste brytas. Obalanser i de
offentliga finanserna kan inte accepteras på längre sikt.
I slutet av 1980-talet visade statsbudgeten ett visst
överskott. Detta överskott har nu förbytts i ett underskott
på ca 200 miljarder kronor. Till detta skall läggas
underskottet i arbetsmarknadsfonden som ligger utanför
statsbudgeten. Underskottet i fonden beräknas av
regeringen under innevarande budgetår bli 16 miljarder
kronor och för nästa budgetår 36 miljarder kronor.
Med nuvarande arbetslöshet ökar underskottet
snabbt på grund av att inkomsterna till
arbetsmarknadsfonden endast är dimensionerade för att
täcka en arbetslöshet på drygt 2 %.
De
växande underskotten beror både på en försvagning
av inkomsterna och en ökning av utgifterna. Under det
senaste året har utgifterna i den konsoliderade
statsbudgeten (inklusive arbetsmarknadsfonden) ökat
explosionsartat. Mellan budgetåret 1991/92 och 1992/93
ökar utgifterna med inte mindre än 125 miljarder,
dvs. med ca 25 %.
Statsutgifterna ökar således långt snabbare -- två--tre
gånger snabbare -- än de gjorde på 1980-talet.
Underskotten finansieras genom lån och detta leder till
att statsskulden ökar vilket i sin tur belastar budgeten i form
av ökade ränteutgifter som tränger ut andra angelägna
utgifter ur statsbudgeten och driver upp räntorna.
Underskotten i statens budget har under de senaste åren
utvecklats på följande sätt:
Av kompletteringspropositionen kan man dra slutsatsen
att regeringen har tappat kontrollen över statsbudgetens
utveckling. Det framgår inte minst av det faktum att
regeringen fullständigt misslyckats uppskatta budgetsaldots
utveckling. I januari 1992 beräknade regeringen
underskottet för 1992/93 till 70 miljarder kronor. I
kompletteringspropositionen beräknas underskottet för
samma budgetår till 190 miljarder kronor, en avvikelse med
120 miljarder kronor.
Källa: Finanstidningen
Dessa väldiga avvikelser bottnar i en politik som bygger
på bristande förståelse för de underliggande faktorer som
påverkar ekonomins funktionssätt i samband med
depression. Trots att mycket betydande nedskärningar och
skattehöjningar beslutats och genomförts, har eroderingen
av statsfinanserna fortsatt. För varje ny budgetförstärkning
som beslutats har underskotten ökat, tillväxten minskat och
arbetslösheten vuxit. Regeringen har utformat sin politik
som om försämringar i transfereringar och höjningar av
skatter inte påverkar konsumtionen och produktionen utan
kan ses som isolerade åtgärder för att förstärka budgeten.
Det faktiska förhållandet är att regeringens åtgärder har
stor inverkan på hushållens köpkraft, företagens
avsättningsmöjligheter och därmed på produktion och
investeringar.
Den slutsats som man måste dra av det borgerliga
experimentet med Sveriges ekonomi är att det är omöjligt
att åstadkomma balans i statsfinanserna genom ensidiga
köpkraftsindragningar i ett läge när hushållens köpkraft och
företagens investeringsvilja är svag. En sådan politik leder
till sjunkande produktion och växande arbetslöshet.
5.2 Regeringens förslag till långsiktig utgiftsstrategi
Regeringen har i kompletteringspropositionen lagt fram
ett program för de närmaste fem åren, som man hävdar har
en omfattning av 81 miljarder kronor.
35 miljarder kronor
av dessa besparingar uppstår därigenom att
regeringen antar att den offentliga konsumtionen
egentligen skulle öka med i genomsnitt 2 %
per år under perioden. Genom att i stället ange att den
offentliga konsumtionen under denna tid skall vara realt
oförändrad hävdar regeringen att en besparing med 35 miljarder kronor
har uppstått.
Vi avvisar detta slags ''kalkyler'', som baseras på
hypotetiska antaganden av ''vad som skulle ha kunnat
hända''.
Om regeringen planerar nedskärningar av
kommunernas och landstingens verksamhet bör detta
redovisas på sedvanligt sätt; hänsyn kan då tas till kostnader
för den arbetslöshet som skulle blir följden av sådana
nedskärningar när man skall bestämma vilken
nettobesparing som uppnås.
Av återstående 46 miljarder kronor
hänför sig 5 miljarder
kronor till tänkta effekter av en omläggning av
ATP-systemet från arbetsgivaravgifter till egenavgifter. Hur
en besparing därvid uppstår klarläggs inte i propositionen.
Av återstoden -- 41 miljarder kronor
-- utgörs 23 miljarder kronor
av skatte- och avgiftsökningar. Endast 18 miljarder kronor
utgörs av egentliga besparingar.
Regeringen vill höja såväl arbetsgivaravgifter som
egenavgifter för att finansiera arbetslöshetsförsäkringen. Vi
vill i stället att finansieringen av arbetsmarknadsfonden och
arbetsmarknadspolitiken grundligt reformeras.
Vi avvisar också regeringens förslag att dramatiskt höja
egenavgifterna till ATP-systemet, minska
bostadssubventionerna samt höjda avgifterna inom
sjukvården och tandvården. Däremot menar vi att det är
riktigt att sträva efter att höja den faktiska pensionsåldern.
Den rätta metoden att åstadkomma detta är att via
rehabilitering och andra åtgärder undvika att människor
tvingas pensionera sig i förtid.
5.3 Den nödvändiga tillväxten
Den viktigaste förklaringen till att budgetunderskottet
ökat så snabbt är den växande arbetslösheten. Mer än tre
fjärdedelar av underskottet i statens finanser beror på
arbetslösheten.
Avgörande för att kunna minska budgetunderskottet är
alltså en politik för ökad tillväxt och sysselsättning. På kort
sikt behövs kraftfulla stimulanser för konsumtion och
investeringar så att fallet i efterfrågan kan hejdas och
arbetslösheten förmås minska i stället för att öka. Då
minskar i sin tur budgetunderskottet.
Men minskad arbetslöshet är inte tillräcklig för att
åstadkomma långsiktig balans i de offentliga finanserna.
Därtill krävs ett program för att över en period av 5--7 år
anpassa de offentliga utgifterna och inkomsterna.
Handlingsutrymmet är emellertid begränsat, i synnerhet
på kort sikt. Den svaga inhemska efterfrågan gör det
mycket svårt att uppnå en snabb förstärkning av
statsbudgeten, oavsett om det sker med besparingar eller
skattehöjningar. Stor indragning av hushållens köpkraft
leder till att de depressiva tendenserna i ekonomin förstärks
med ytterligare ökad arbetslöshet och minskad tillväxt som
följd.
Besparingar och utgiftsminskningar måste avvägas så att
de förstärker den långsiktiga strategin för ekonomisk
tillväxt och minskad arbetslöshet. Det är därvid inte
tillräckligt att nu enbart fatta beslut, som avses träda i kraft
vid en senare tidpunkt. Varaktiga besparingar måste börja
genomföras omedelbart. För att inte efterfrågan kortsiktigt
skall pressas tillbaka, vilket skulle äventyra hela
rekonstruktionen av Sveriges ekonomi, har de tillfälliga
stimulansåtgärderna föreslagits kraftfullare än vad som
eljest varit motiverat. Det långsiktiga utgiftsprogrammet
kan därför börja genomföras omedelbart utan att
efterfrågan pressas ned på kort sikt.
5.4 Vårt förslag för sunda statsfinanser
Halvera arbetslösheten. För varje person som går över
från a-kassa till ett arbete i näringslivet förstärks statens
finanser med inte mindre än 180 000 kronor. En halvering
av arbetslösheten (inklusive åtgärder) innebär därför en
direkt förstärkning av de offentliga finanserna med 50--60 miljarder
kronor. De omedelbara åtgärderna i form av
räntesänkning och köpkraftsförstärkning är en hävstång till
en hög och stabil tillväxt och därmed till sunda statsfinanser.
Bättre skatteindrivning, effektiv kamp mot ekobrott.
Ekonomikommissionen hävdade att det är möjligt att öka
statsinkomsterna med ca 10 miljarder kronor årligen genom
bättre skatteindrivning. Regeringen anser en förstärkning
utöver 4 miljarder
kronor orealistisk.
För skattemoralens skull är det ytterst angeläget att få
till stånd en effektivare indrivning. Lika angeläget är att
kampen mot den ekonomiska brottsligheten intensifieras.
Vi har i riksdagen lagt fram ett samlat program mot den
ekonomiska brottsligheten med ökade resurser för polisens
eko-rotlar, ny organisation och effektivare lagstiftning.
Vi går nu vidare och föreslår en kraftigt förstärkt
skatterevision. Kostnaderna för skatterevisionen bör täckas
genom avgifter, som tas ut av de företag som blir föremål
för revision. Skatterevisionen kommer därmed från
finansieringssynpunkt att behandlas på samma sätt som
företagets egen revision och bli en del av företagets
kostnader. De företag som inte har några anmärkningar bör
slippa att betala avgifterna. Vi föreslår att en utredning
tillsätts för att snabbt utforma ett lagförslag med denna
inriktning. Genom en effektiv skatterevision och en effektiv
indrivning bör det vara möjligt att öka statsinkomsterna
med minst 10, kanske 20--30 miljarder kronor.
Dessa åtgärder är viktiga inte enbart för statsfinanserna
och den allmänna skattemoralen. Det är också viktigt för
konkurrensen i näringslivet att statsmakterna står upp för
de hederliga företagarna. Åtgärderna är samtidigt
nödvändiga om det skall vara möjligt att få medborgarnas
förståelse för åtgärder som drabbar den enskilde.
Ny finansiering av sjukförsäkringen. Som ett led i
arbetet på att skapa sunda statsfinanser har vi föreslagit en
genomgripande förändring av sjuk- och
arbetsskadeförsäkringens organisation och finansiering.
Utgifterna i detta försäkringssystem uppgår 1993 till ca 32 miljarder kronor.
Den snabba ökningen av utgifterna i
sjukförsäkringen bröts under 1991. Utgifterna för
arbetsskadeförsäkringen har fortsatt att stiga.
Vår utgångspunkt är att försäkringen skall omfatta alla
och också i fortsättningen vara grundad i lagen om allmän
försäkring. Försäkringen bör också i fortsättningen följa
principen om skydd mot inkomstbortfall. Vi avvisar
tankarna om grundskydd. Sådana lösningar skulle inte lösa
det statsfinansiella problemet, men riskera att ställa
människor som lever på knappa marginaler utan
kompletterande försäkringsskydd.
Vi vill nu föra över ansvaret för försäkringen till
arbetsmarknadens parter. Vi vill göra det för att skapa ett
system, där ersättningsnivåer och finansiering befinner sig i
balans. I den mån parterna vill ha till stånd bättre villkor än
de som ges i lagen om allmän försäkring, så får de träffa
avtal om hur dessa villkor skall finansieras.
Vi vill åstadkomma ett system som har en tydlig
försäkringsmässig utformning. Den grundläggande
principen för finansieringen bör därför vara att den enskilde
betalar en försäkringspremie över skattsedeln, en
egenavgift, till ett obligatoriskt försäkringssystem. Ett
första steg på den vägen togs den 1 januari 1993 när en
egenavgift på 0,95 %
infördes för sjukförsäkringen. Vi vill nu gå vidare och
helt ut finansiera försäkringen med egenavgifter. Uttaget
skall vara relaterat till inkomsten, men oberoende av
hälsorisker för den enskilde.
Den nya finansieringen bör byggas upp under en period
på 5--7
år. Takten bör anpassas så att vi får optimal effekt på
såväl ekonomisk tillväxt som på statsfinanser.
Statsfinansiella hänsyn talar för en snabb uppbyggnad,
kraven på en tillväxt för en långsam uppbyggnad.
Arbetsskadeförsäkringen bör däremot finansieras som
hitintills, dvs. med arbetsgivareavgift.
Säkerställ finansieringen av a-kassan.
Arbetslöshetsförsäkringen befinner sig i finansiell kris.
Avgifterna från arbetsgivare och medlemmar uppgår under
1993/94 till ca 10 miljarder kronor,
medan utbetalningarna från
arbetsmarknadsfonden till a-kassa, kontantstöd m.m.
uppgår till 45--50 miljarder kronor.
Underskottet finansieras genom upplåning i
Riksgäldskontoret. Underskottet i arbetsmarknadsfonden
ökar statsskulden och räntebördan i statsbudgeten växer.
Det är nödvändigt att snabbt åstadkomma en rimlig och
hållbar finansiering av arbetslöshetsförsäkringen. De
förslag som hittills presenterats tillgodoser inte kraven på en
långsiktig lösning, där försäkringen utgör en del i en aktiv
arbetsmarknadspolitik. Förslagen lider av en rad brister.
Trots ambitionen att skapa en allmän försäkring kommer
effekten att bli den motsatta, nämligen att färre kan komma
ifråga för ersättning. För stora grupper i vanliga
inkomstlägen kommer ersättningen vid arbetslöshet att
starkt försämras. Försäkringen får inte heller någon tydlig
koppling till de aktiva åtgärderna; det finns inga raka rör
mellan arbetsmarknadspolitikens två huvuduppgifter.
Vi vill därför föreslå en ny och genomgripande
omläggning av försäkringen och dess finansering. Den
grundläggande principen bör vara att produktionen i allt
väsentligt skall bära kostnaderna både för
arbetslöshetsförsäkringen och för de aktiva åtgärderna i
form av arbetsgivaravgifter. Skälet till detta är att både de
aktiva och de passiva åtgärderna kan ses som en konsekvens
av förhållandena i produktionen. Övertalighet och
arbetslöshet är en följd av förändringar i
samhällsekonomin, i en bransch eller i det enskilda
företaget. Det är förhållanden som den enskilda arbetaren
eller tjänstemannen inte kan råda över. Det är också
förhållandena inom produktionen som ställer krav på aktiva
åtgärder i form av platsförmedling, vägledning, omskolning
eller yrkesinriktad rehabilitering. Det är företagens krav på
kompetens och produktivitet som gör det nödvändigt med
en aktiv arbetsmarknadspolitik. Därför är det rimligt att
produktionen i allt väsentligt bär dessa kostnader genom
arbetsgivaravgifter.
De samlade utgifterna för aktiva och passiva
arbetsmarknadsåtgärder uppgår under 1993/94 till ca 75--80 miljarder
kronor. Vi vill därför förstärka
arbetsmarknadsfonden med de arbetsgivaravgifter, som
hitintills finansierat sjukförsäkringen, dvs. 8,27 %
av lönesumman.
Till detta vill vi lägga en tillfällig förstärkning av fonden
i form av en höjning av skatten på inkomster över
brytpunkten. Skatten bör utgå så länge
arbetsmarknadsfonden ger underskott. Detta ger en
inkomstförstärkning med 4 miljarder kronor
per år.
Vi avvisar en ytterligare ökning av egenavgifterna, som
innebär att de anställda skall bära de kostnader som finns
inom den egna branschen. Det skulle leda till en orättvis och
ekonomiskt irrationell lösning. Risken för arbetslöshet
varierar från ett till tio beroende på om man är arbetare
eller tjänsteman, privat- eller offentliganställd samt kort-
eller långtidsutbildad. De korttidsutbildade i näringslivet
har den högsta arbetslöshetsrisken. En finansiering via
ökade egenavgifter skulle därför få till följd att dessa skulle
få lägre lön och kraftigt ökade avgifter till sina a-kassor.
Det skulle leda till ökade kostnader i branscher och
regioner som mest drabbas av konjunkturmässiga
variationer i arbetslösheten. En sådan finansiering skulle
med andra ord missgynna den konkurrensutsatta sektorn.
Den skulle också missgynna regioner med ett svagt
näringsliv. Vi avvisar alltså en sådan finansering och vill på
det sätt vi här har redovisat få till stånd en rationell och
rättvis finansiering som ger stabilitet och styrka för
arbetsmarknadsfonden.
Denna skall därefter finansiera både försäkringen och de
aktiva åtgärderna. Det betyder att utgifterna för
arbetsmarknadsutbildning, rehabilitering, stöd till
arbetshandikappade m.m. i fortsättningen lyfts över från
statsbudgeten till arbetsmarknadsfonden.
Motiven för denna åtgärd är följande.
Vi vill för det första ha ''raka rör'' mellan aktiva och
passiva åtgärder och ett tydligare samband mellan de olika
delarna av arbetsmarknadspolitiken för att uppnå en bättre
hushållning både med de ekonomiska resurserna och med
arbetskraften.
Vi vill för det andra säkerställa att det finns medel i
arbetsmarknadsfonden för framtida behov och förhindra att
arbetslöshetsförsäkringen hamnar i en ny finansiell kris. Vi
eftersträvar att genom den ekonomiska politiken
åstadkomma en kraftig nedpressning av arbetslösheten,
men vill hålla en hög och stark beredskap för att kunna möta
konjunktur- och strukturförändringar i näringslivet och på
arbetsmarknaden i framtiden.
Vi vill för det tredje använda arbetsmarknadsfonden för
att säkerställa tillfredsställande balans i det offentliga
finansiella sparandet. Vi återkommer med ett mer
detaljerat förslag vid det kommande riksmötet.
Se över ersättningsnivåerna i socialförsäkringen. Vi är
kritiska mot regeringens olika åtgärder som är på väg att ge
splittrade och godtyckliga nivåer för olika försäkringar. Vi
hävdar att det nu är dags att göra en samlad bedömning av
de åtgärder som vidtagits eller planeras för att säkerställa
att åtgärderna uppfyller kraven på rationalitet och trygghet
för individen.
Det är angeläget att förstärka insatserna för
rehabilitering. Stora besparingar i socialförsäkringarna kan
endast uppnås genom att fler kan återgå i arbete och att
färre blir beroende av bidrag.
Det är också angeläget att ersättningsnivåerna i
socialförsäkringen är rationellt och rättvist utformade. Vi är
därför positiva till att pröva mer enhetliga nivåer i
försäkringen, inklusive föräldraförsäkringen. Vi avvisar
varje förslag om att använda en finanspolitiskt motiverad
besparing i föräldraförsäkringen som anledning till att
införa ett vårdnadsbidrag.
Ompröva försvarsutgifterna. I land efter land i Europa
pågår nu en krympning av det militära försvaret. Det gör
det möjligt också för Sverige att ompröva och omprioritera
i de säkerhetsskapande utgifterna. Vi menar att det finns
möjligheter att göra besparingar på kort sikt, men framför
allt på lång sikt i utgifterna för det militära försvaret. Vi
bedömer att det går att uppnå besparingar på (en) miljard
kronor under det kommande budgetåret och besparingar i
storleksordningen 5--6 miljarder kronor under senare delen
av 1990-talet. Det bör framför allt ske genom att
automatiken begränsas i försvarsutgifterna. Därmed blir
det möjligt att framtvinga en ökad effektivitet i
verksamheten. Detta besparingsprogram kan påbörjas
redan under kommande budgetår.
De förslag till långsiktiga besparingar som framförts i
den socialdemokratiska partimotionen 1992/93:Fö316 leder
till lägre anslag fr.o.m. budgetåret 1994/95.
Den besparing som börjar gälla då är att
försvarsprisindex inte räknas upp till följd av kronans
depreciering i november 1992.
Vi föreslår vidare att avskaffa den årliga uppräkning
med den s.k. teknikfaktor på 1,5 %
som infördes genom försvarsbeslutet 1992. Detta
leder till att försvarsanslagen inte ökar med drygt 8 miljarder
kronor under perioden 1997--2002.
Det femåriga försvarsbeslut som riksdagen fattade 1992
innebär att den av regeringen föreslagna anslagsramen ökar
för nästa budgetår. I detta avseende torde Sverige vara
unikt bland industriländerna. I andra industriländer i väst
och öst genomförs sedan några år tillbaka kraftiga
nedskärningar i försvarsutgifterna. Det gäller även våra
nordiska grannländer.
Behovet av att reducera statens utgifter motiverar därför
en minskning av anslagsramen till försvaret med 600
miljoner kronor under budgetåret 1993/94. Mot bakgrund
av de mera långsiktiga besparingsförslag som presenterats i
partimotionen Fö316 kan besparingsförslagen för det
kommande budgetåret ges engångskaraktär.
Anslagen för import av förvarsmateriel bör budgetåret
1993/94 reduceras med 200 miljoner kronor. Regeringen
bör efter hörande av berörda myndigheter återkomma till
rikdagen med förslag om hur en sådan besparing kan
genomföras.
Inom ÖCB:s ansvarsområde bör anslagen totalt
reduceras med 200 miljoner kronor under budgetåret
1993/94. Budgetförstärkningen kan lämpligen ske genom en
minskning av de avsevärda ingående reservationerna bl.a.
för industriella åtgärder och genom försäljning av materiel.
Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om
sådana besparingar.
Genom den minskning av antalet brigader i armén från
21 till 16 som genomförts eller skall genomföras under det
närmaste året uppstår en mycket stor reserv av
brigadutbildade värnpliktiga.
Det är därför inte nödvändigt att under de närmaste åren
nyutbilda värnpliktiga i den omfattning som krävs för 16
brigader. De redan brigadutbildade bör i största möjliga
omfattning också krigsplaceras i de återstående brigaderna
och inte i andra delar av krigsorganisationen.
Enligt den ändrade värnpliktslagen skall armén i
fortsättningen endast utbilda värnpliktiga i den omfattning
som krävs för krigsorganisationens behov. Det är därför
möjligt att avstå från att kalla in några tusen värnpliktiga
per år under de närmaste åren. Regeringen bör snarast
återkomma med förslag i denna fråga så att en besparing på
200 miljoner kronor uppstår redan under budgetåret
1993/94. Det torde komma att beröra 3 000--4 000
värnpliktiga.
Effektivare flyktingmottagande. Sverige skall ha en
generös flyktingpolitik. Det kräver emellertid en effektiv
administration av asylansökningarna och
förläggningsverksamheten. Vi bedömer att det finns goda
möjligheter att klara en fortsatt human flyktingpolitik till
betydligt lägre kostnader än i dag.
Under det kommande budgetåret bör en effektivisering
av invandrar- och flyktingpolitiken inledas. Det kan bland
annat innebära kortare handläggningstider, ökade insatser i
näraliggande länder m.m. Under det första budgetåret bör
besparingar på 1 miljard kronor kunna uppnås.
Sammanlagt bör det bli möjligt att uppnå besparingar om
3--4 miljarder kronor.
Det bästa sättet att få ned kostnaderna är att förkorta
handläggningstiderna för prövning av rätten till
uppehållstillstånd.
Invandrarverket och utlänningsnämnden har för
närvarande extra resurser och kan fatta beslut snabbt.
Polisen har emellertid inte tillräckliga resurser för att
verkställa avvisningsbeslut i den takt som sådana beslut
fattas. Detta har inneburit att det vid utgången av år 1992
fanns 6 300
personer på flyktingförläggningarna som väntade på
polisens verkställighet. Situationen medför kraftigt ökade
kostnader för flyktingförläggningarna. Vi föreslår därför att
Invandrarverket redan under innevarande budgetår ges i
uppdrag att vidta åtgärder som medför ett med 10 %
minskat anslagsbehov för budgetåret 1993/94, vilket
innebär en minskning av förläggningskostnaderna med 1 100
miljoner kronor.
Begränsa jordbruksstödet. Riksdag och regeringen har
under det senaste året återgått till en jordbrukspolitik med
ökade inslag av reglering och av subvention av
livsmedelsexport. Denna politik innebär en belastning för
samhällsekonomin och för de offentliga finanserna. Vi
menar att en omläggning av politiken är möjlig och
nödvändig. Vi har under vårriksdagen föreslagit en lägre
nivå på exportstödet.
Vi har presenterat förslag som innebär en besparing på
jordbrukets område med ca 1 miljard
kronor jämfört med riksdagsmajoriteten. Detta
uppnår vi genom att bibehålla det inkomststöd som ingick i
1990 års beslut ytterligare ett år, stå fast vid ett inlösenpris
på spannmål på 90 öre, begränsa ökningen av exportstödet
samt bibehålla prisregleringsavgiften på handelsgödsel och
bekämpningsmedel och i stället omvandla den till en
miljöavgift.
Nej till vårdnadsbidrag. Vi säger bestämt nej till
regeringens planer på att införa ett vårdnadsbidrag. Det är
ekonomiskt lättsinne att i nuvarande statsfinansiella läge
införa ett nytt bidragssystem. Det är principiellt orimligt att
införa ett system som motverkar jämställdheten.
Den besparing som det innebär att förhindra
genomförandet av ett vårdnadsbidrag kan uppskattas till 3 miljarder
kronor.
Miljöavgifter. Regeringen har i sin skiss till
besparingsplan tagit upp ökade miljöavgifter på 8 miljarder
kronor. Det finns i förslaget inte någon specificering av
vilken typ av åtgärder som avses eller vilka verkningar dessa
avgifter kommer att få. Vi vill deklarera att vi är positiva till
en ökad användning av miljöavgifter i arbetet för en bättre
balans mellan ekonomi och negativa miljöeffekter.
Miljöavgifterna skall emellertid inte primärt ses som en
inkomst för statskassan. En effektiv styrande miljöavgift
kommer successivt att avskaffa sig själv, eftersom den sätts
på ett sådant sätt att den stimulerar övergången till andra
kemikalier eller andra mindre miljöstörande
produktionssätt.
Under den socialdemokratiska regeringsperioden
infördes exempelvis avgifter på bekämpningsmedel inom
jordbruket och kväveavgifter på större
förbränningsanläggningar. Båda avgifterna har på olika sätt
återförts till branschen och har fått mycket goda
miljöeffekter utan att drabba enskilda företag särskilt hårt.
Att på detta sätt återföra avgifterna till branschen finner vi
därför vara en bra modell. Även om avgiften därmed inte
primärt utgör en inkomstkälla för staten, kan man använda
avgifterna på ett klokt sätt t.ex. för att öka sysselsättningen.
Vi föreslår att en parlamentarisk utredning tillsätts för
att pröva hur sådana avgifter skall kunna användas för att
förbättra miljön och öka sysselsättningen.
I detta sammanhang bör frågan om en avfallsavgift för
osorterat industriavfall prövas.
Långsiktiga besparingar
Miljarder kronor
Halverad arbetslöshet
55--60
Effektivare insatser mot ekobrott m.m.
10--20
Ny finansiering av sjukförsäkringen
30
Försvaret
5--6
Flyktingpolitiken
3--4
Jordbruksstödet
1--2
Vårdnadsbidrag
3
Miljö- och punktskatter
8
Breddad bas för mervärdesskatten
2
Ny fastighetstaxering
1
Summa:
118--136 5.5
Vårt budgetalternativ för 1993/94
Vårt budgetalternativ för 1993/94 är utformat med
utgångspunkt från de ovan redovisade kraven.
Det finns å ena sidan behov av att nu sätta in mycket
kraftfulla stimulanser för att få igång produktion och
investeringar och att börja pressa ned arbetslösheten.
Det finns å andra sidan behov av att förstärka
statsfinanserna både genom utgiftsnedskärningar och
inkomstförstärkningar. När man vidtar sådana åtgärder är
det viktigt att minnas att varje utgiftskrona i statens budget
är en inkomstkrona på något annat håll i folkhushållet.
Åtgärder som förstärker statens budget minskar
medborgarnas köpkraft och sänker därmed aktiviteten och
sysselsättningen.
Från tillväxtsynpunkt vore det naturligt att nu undvika
varje åtgärd som negativt påverkar hushållens köpkraft.
Från statsfinansiell synpunkt är det emellertid angeläget att
det finns utrymme för att förändra både utgifter och
inkomster på ett sådant sätt som överensstämmer med den
långsiktiga inriktningen av den ekonomiska politiken.
Vi har i vårt budgetalternativ valt att redan nu
genomföra en rad förändringar som vi bedömer som
långsiktigt angelägna, trots att de påverkar köpkraften. Vi
har i stället dimensionerat de tillfälliga stimulansåtgärderna
så att den samlade effekten skall bli tillräckligt stark för att
få igång produktion och investeringar och uppnå den
resurstillväxt som vi eftersträvar.
Det betyder att statsfinanserna
-- på kort sikt försvagas genom stimulansåtgärderna
-- men på ett par år kraftigt förstärks såväl genom en
bättre BNP-tillväxt som genom de permanenta
inkomstförstärkningar och utgiftsminskningar som vi vill
genomföra.
Beslut om utgiftsminskningar och
inkomstförstärkningar måste därför utformas utifrån
principer som står i samklang både med tillväxtpolitiken och
fördelningspolitiken. Besparingar och utgiftsminskningar
får därför inte utformas på ett sådant sätt att de motverkar
den övergripande ekonomisk-politiska strategin om ökad
ekonomisk tillväxt.
Denna långsiktiga strategi för att sanera statens budget
innebär dock inte att kravet på budgetdisciplin i närtid
minskar. Regering och riksdag måste vara mycket
återhållsamma både med nya permanenta utgifter och
skattesänkningar.
Budgetåret 1993/94 enligt vårt förslag
Budgetförstärkningar
Miljarder kronor
-- studiemedel
0,2
-- minskat stöd till jordbruk
1,0
-- besparingar i försvaret
0,6
-- karensdagar i arbetslöshetsförsäkringen
1,2
-- minskat anslag till flyktingförläggningar
1,1
-- adminstrativa utgiftsminskningar
2,1
-- utebliven komp. i basbeloppsankn. förmåner
1,2
-- nej till vårdnadsbidrag
1,5
-- diverse skattehöjningar
3,0
-- höjd inkomstskatt från 1 jan. 1994
2,0
-- nej till sänkt charterskatt m.m.
0,5
-- nej till sänkt diesoljeskatt
0,3
-- nej till nya regler för pensionssparandet
0,6
-- höjning av avgiften till sjukförsäkringen
3,3
Budgetförsvagningar
-- investeringsstimulans
10 mdr*
b)
budgetförstärkning 14,5--24,5
mdr
-- ökade inkomster
10--20 mdr
-- minskade utgifter via basbeloppet
4,5 mdr
* Beslut fattas under budgetåret, men utfallet sker under en
längre period.
De 12 miljarderna. I budgetpropositionen i januari
föreslog regeringen besparingar på 11,9 miljarder. I vår
motion 1992/93:Fi203 förklarade vi socialdemokrater att vi
är beredda att medverka till utgiftsminskningar på
sammanlagt 11,9 miljarder
kronor för budgetåret 1993/94, dvs.
besparingar av samma omfattning som regeringen
föreslagit. Vi riktade dock stark kritik mot
sammansättningen av regeringens sparprogram. Ett
sparprogram som skall bli hållbart får inte ensidigt lägga
bördorna på arbetslösa, sjuka och gamla. Vi föreslog därför
att riksdagen skulle ge regeringen i uppdrag att utarbeta ett
samlat, långsiktigt och hållbart program för besparingar och
förstärkta statsfinanser, som kunde vinna stöd av en
majoritet i riksdagen. Beslut om ett sådant
besparingsprogram skulle också, enligt vår mening, fattas
tillsammans med ett program för arbete, utbildning och
tillväxt. Regeringen valde dock att inte ta fasta på vårt krav
på en samlad behandling av besparingar och offensiva
åtgärder för ökad sysselsättning. Vi har därför utarbetat ett
alternativt förslag. I detta har vi tagit med skattesänkningar
som vi sagt nej till, nya besparingsförslag, besparingsförslag
som regeringen föreslagit som vi kan acceptera. Samt nej till
förslaget om vårdnadsbidraget.
Sammanfattande förslag till
besparingar/budgetförstärkningar för budgetåret 1993/94
I. Utgiftsökningar/skattesänkningar vi sagt nej till
Mdr
Nej till sänkt charterskatt m.m.
0,5
Nej till sänkt dieseloljeskatt
0,3
Nej till nya regeler för pensionssparandet
0,6
1,4
II. Besparingsförslag i budgetprop. januari 1993 vi kan
acceptera
Utebliven kompensation för deprecieringens priseffekt i
basbeloppsanknutna förmåner
1,2
Karensdagar inom arbetslöshetsförsäkringen
1,2
Administrativa utgiftsminskningar
2,1
4,5III. Nya s-förslag
Höjning av egenavgift i sjuk- och arbetsskadeförsäkringen
3,3
Besparingar i försvaret
0,6
Nej till ökat stöd till jordbruket
1,0
Minskat anslag till flyktingförläggn.
1,1
6,0
Vårt sparförslag
Summa:
11,9
(Regeringens sparförslag 11,9 mdr)
IV. Besparingar därutöver
Nej till vårdnadsbidrag
1,5
Nej till utdelning av kapital ur AP-fonderna ca
15,0 6.
Skatt efter bärkraft 6.1
Regeringens skattepolitik
Den stora skattereformen 1990--1991 var en mycket
viktig strukturreform för den svenska ekonomin.
Reformens bärande principer är breda skattebaser, lägre
skattekilar och en likformig beskattning av olika inkomster.
Det var vi socialdemokrater som tillsammans med
Folkpartiet genomförde reformen. Moderaterna var mot
reformen och utsatte den för mycket hård kritik. Efter
regeringsskiftet har regeringen steg för steg genomfört
moderaternas skattepolitik med inriktning på stora
kapitalskattesänkningar. Däremot har skatterna på arbete
skärpts.
Det uttalade syftet med denna politik har varit att sänka
skatterna för att stimulera produktion och investeringar.
Dessa skattesänkningar skulle finansieras genom
utförsäljning av statliga företag och fastigheter samt med
nedskärningar i välfärden.
Denna politik har inte resulterat i den ökning av tillväxt
och sysselsättning som regeringen utlovat. I stället befinner
sig Sverige i ekonomisk depression och med ett gap på 10 %
mellan faktisk och möjlig produktion, som skapat en
arbetslöshet som är på väg mot 14 %.
Dessutom har denna politik ökat klyftorna i
samhället och allvarligt försämrat statsfinanserna.
6.2 Inkomstförstärkningar på skatteområdet
Regeringen har nu övergett uppfattningen att
skattesänkningar är lösningen på alla ekonomiska problem.
I regeringens långsiktiga program för en sanering av
statsfinanserna ingår i stället skatte- och avgiftshöjningar på
sammanlagt 23 miljarder kronor. Omkring 15 miljarder
kronor av dessa inkomstförstärkningar skall förverkligas
genom en breddning av momsen, en höjning av olika punkt-
och miljöskatter samt en övergång till s.k. rullande
fastighetstaxering. Dessutom räknar regeringen med att
förstärkt skattekontroll skall öka skatteinkomsterna med ca
4 miljarder
kronor.
Momsbreddning. Regeringens skiss till
inkomstförstärkningar innehåller inte några preciserade
förslag till hur momsbasen skall breddas. Vi är allmänt
positiva till en sådan åtgärd. Regeringen räknar med att en
allmän momsbreddning kan förstärka budgeten med ca 2 miljarder
kronor. En sådan åtgärd leder inte bara till
samhällsekonomiska vinster utan förstärker också momsens
ställning som en viktig inkomstkälla för staten. Dagspressen
är ett område som är befriat från moms. Det är mot den
bakgrunden viktigt att en momsbreddning inte förstärker
koncentrationen inom tidningsbranschen.
Höjda punkt- och miljöskatter. Genom
skattereformen togs ett viktigt steg mot en ökad användning
av avgifter och skatter som ett instrument i miljöpolitiken.
Några konkreta förslag till ökade miljöskatter redovisas
inte i kompletteringspropositionen. Det finns inte heller
någon bedömning av effekterna av att, som regeringen
föreslår, öka miljöskatterna med ca 8 miljarder kronor.
Vi är positiva till en ökad användning av skatter som
miljöpositiva instrument. Mot denna bakgrund föreslår vi
att en parlamentarisk utredning tillsätts med uppgift att
pröva hur en skärpt miljöbeskattning både kan användas för
att stärka statsfinanserna och för att förbättra miljön.
Rullande fastighetstaxering. Regeringen aviserar
en övergång till rullande fastighetstaxering. Hur ett sådant
förslag närmare skall utformas redovisar man dock inte. En
rullande fastighetstaxering innebär att en fastighet
omtaxeras varje år i stället för vart femte år som är regel i
dag. Med en rullande fastighetstaxering undviks stora och
språngvisa förändringar i taxeringsvärden och
fastighetsskatt.
Detta bidrar därför till att öka stabiliteten på
fastighetsmarknaden och till en bättre anpassning mellan
rådande priser på marknaden och taxeringsvärden på olika
fastigheter. Vi är därför nu liksom tidigare positiva till att
byta till ett system med rullande fastighetstaxering.
Skärpt skattekontroll och effektivare
skatteindrivning. Vi föreslår att en utredning tillsätts
som snabbt kan presentera ett konkret förslag till en
avgiftsfinansierad skatterevision. Genom en effektivare
skattekontroll och indrivning av olika skatter är det möjligt
att öka skatteinkomsterna med minst 10 miljarder kronor,
kanske med 20--30 miljarder kronor.
Vi har föreslagit att 100 miljoner kronor satsas i kampen
mot ekobrottsligheten varav 25 miljoner kronor skall gå till
skatteförvaltningen. Dessa förslag har i riksdagen avslagits
av den borgerliga riksdagsmajoriteten. I
kompletteringspropositionen anges att regeringen bör
kunna medge skattemyndigheterna merutgifter för nästa
budgetår med omkring 20 miljoner kronor för särskilda
insatser vad gäller mervärdesskatten. Vi godtar detta men
upprepar våra krav från i januari om en resursförstärkning
till skatteförvaltningen med ytterligare 25 miljoner kronor.
Skärpta skatteregler. Förutom en effektiv
skattekontroll är det viktigt att skattemyndigheterna
utrustas med legala instrument som är tillräckligt effektiva
för att bekämpa olika former av skattesmitning. Vi vill
därför med skärpa tillbakavisa sådana förslag till
regeländringar som minskar effektiviteten i
skattekontrollen utan att förslagen är motiverade av tunga
rättssäkerhetsskäl. Ett sådant exempel till regeländring är
beslutet att avskaffa skatteflyktslagen. Vi föreslår på nytt
att denna lag återinförs så snabbt som möjligt.
Höjda egenavgifter i sjukförsäkringen. I år har
första steget tagits i en reformering av sjukförsäkringen med
inriktning på att nuvarande arbetsgivaravgifter successivt
ersätts med egenavgifter som betalas av löntagarna själva.
Den i år införda egenavgiften tas ut med 0,95 %
av den pensionsgrundande inkomsten.
Det är viktigt att fortsätta denna finansiella uppbyggnad
av sjukförsäkringen under resten av 1990-talet. Den
fortsatta omläggningen av finansieringen bör bygga på en
utformning som innebär att egenavgiften betalas över
skattsedeln och med lika stor procentsats oberoende av de
försäkrades hälsorisker. Denna omläggning innebär gradvis
en förstärkning av statsfinanserna under resten av 1990-
talet med ca 30 miljarder kronor. Vi föreslår därför att
egenavgiften från 1994 höjs till 1,9 %
av inkomsten. Avgiften bör utformas på ett
fördelningspolitiskt godtagbart sätt.
Höjning av statsskatten på inkomster över
brytpunkten. Ett långsiktigt och omfattande program för
att sanera statsfinanserna kommer utan tvekan att ställa
stora krav på folkhushållet och innebära svåra uppoffringar
för flertalet hushåll. För att en sådan politik skall lyckas är
det nödvändigt att den har en bred förankring i samhället.
Det är därför utomordentligt viktigt att ett
saneringsprogram för statsfinanserna innehåller åtgärder
som har en tydlig fördelningsprofil i den meningen att de
också belastar grupper med både arbete och goda
inkomster.
En höjning av den statliga inkomstskatten för grupper
med de högsta inkomsterna tillgodoser väl dessa krav på
rättvisa och bygger dessutom på principen om skatt efter
bärkraft, som är en viktig del i en socialdemokratiskt
skattepolitik. Vi föreslår att statsskatten höjs med 5 %
till 25 %
på inkomster över brytpunkten, som motsvarar en
beskattningsbar inkomst på 190 600
kronor, dvs. en bruttoinkomst på nästan 202 000
kronor. Åtgärden skall genomföras från 1994 och
beräknas förstärka statsinkomsterna med ca 4 miljarder
kronor på helåret.
Statens inkomst från den höjda skatten skall tillföras
arbetsmarknadsfonden och bidra till att finansiera åtgärder
mot arbetslösheten. Den extra skattebelastningen bör utgå
till dess balans mellan utgifter och inkomster uppnås i
arbetsmarknadsfonden.
Den föreslagna skattehöjningen har positiva
fördelningseffekter genom både dess användning och det
faktum att den uteslutande belastar grupper med de högsta
inkomsterna. Med denna fördelningsprofil bedömer vi att
åtgärden inte kommer att få mer negativa effekter på
hushållens konsumtionsbenägenhet och efterfrågan i
ekonomin. Eftersom berörda grupper i regel har en hög
sparbenägenhet blir nämligen dessa effekter relativt
begränsade.
6.3 Momssänkning
Vi föreslår en allmän momssänkning med 5 %
från 1 juli 1993 som skall gälla till utgången av 1994.
Momsen föreslås således utgå med 20 %
på all konsumtion med undantag av livsmedel,
persontransporter samt hotell- och restaurangtjänster där
skattesatsen blir 16 %.
Momssänkningen
uppgår på ett år till ca 28 miljarder
kronor. Tar man emellertid hänsyn till att en momssänkning
indirekt minskar vissa basbeloppsanknutna statsutgifter blir
budgetförsvagningen omkring 23,5 miljarder kronor. Med
fullt prisgenomslag i konsumentledet bidrar åtgärden till att
minska inflationen med ca 3,4 %
(KPI-effekt).
Tar man också hänsyn till åtgärdens effekter på
produktion samt statens inkomster och utgifter kommer
emellertid budgeteffekten att bli väsentligt lägre än dessa
belopp.
6.4 Skattesänkningar under våren 1993
Regeringen har under våren lagt förslag om sänkningar
av vissa skatter eller förändring av skatteregler som leder till
en budgetförsvagning. Det gäller bl.a. förslag om slopande
av charterskatten m.m., sänkt dieseloljeskatt samt en
sänkning av avkastningsskatten på pensionssparande och
övergång till individuellt pensionssparande.
Vi har i motioner yrkat avslag på dessa ofinansierade
skattesänkningar som sammantaget leder till en
budgetförsvagning med ca 1,4 miljarder
kronor. Vi vidhåller vår tidigare uppfattning
och yrkar därför avslag på dessa skattesänkningar.
Övriga skatteförslag
Oförändrade ränteavdrag. I vår januarimotion om
skattepolitiken har vi lagt flera förslag som får
budgetkonsekvenser (se motion 1992/93:Sk354). Som
exempel på dessa förslag utgör en omläggning av
energiskatten, justering av skatteskalan för sänkningen av
kronans fallande värde, en höjning av kapitalskatten till 30 %
på kapitalinkomster (inklusive aktievinster),
kapitalförsäkringar och värdepappersfonder. Dessa förslag
som utgör både avslag på regeringens skattesänkningar och
egna förslag. De bidrar till en budgetförstärkning med ca 3 miljarder
kronor för budgetåret 1993/94.
Av dessa förslag finns skäl att närmare utveckla
argumenten för att behålla kapitalskatten till 30 %
och avräkningen i skatteskalan för att kronan har fallit
i värde.
Krisuppgörelsen om den ekonomiska politiken innebär
att kapitalskatten skall förbli 30 % och att denna nivå även
skall omfatta aktievinster. Vi upprepar vårt tidigare förslag
att kapitalskatten skall förbli 30 %
även efter 1994 och att denna höjning genomförs på
aktievinster redan från nästa år.
Det finns starka skäl för att tills vidare behålla en
kapitalskatt på 30 %. Det bidrar till en skattemässig
likformighet mellan arbets- och kapitalinkomster. Den
innebär att ränteavdragens värde återställs vilket motverkar
den kraftiga nedgången på fastighetsmarknaden.
Regeringens minskning av ränteavdragen med 5
procentenheter ökar villaägarnas kapitalkostnader med 7
%, som leder till motsvarande prissänkning på fastigheter
och bostadsrätter. En ytterligare värdeminskning innebär
också att banker och bostadsinstitut drabbas av större
kreditförluster då flera hushåll får ökade svårigheter att
klara av sina avbetalningar på lånen. Genom att behålla
nuvarande nivå på ränteavdragen kan detta hot undanröjas.
En samtidig höjning av kapitalskatten och ränteavdragen är
statsfinansiellt neutral. Skärpning av skatten på aktievinster
förstärker dock budgeten med omkring 500 miljoner
kronor.
Avräkning i skatteskalan för sänkningen av kronans
värde. Regeringen avser att ingen grupp skall få
kompensera sig för den standardsänkning som blir effekten
av att kronan har sjunkit i värde. Pensioner och andra
basbeloppsanknutna förmåner skall därför inte räknas upp
med den del av inflationen som beror på att kronan fallit i
värde. Vi delar denna uppfattning.
Däremot hävdar regeringen att man inte bör göra
motsvarande avräkning vid den årliga uppräkningen av
brytpunkten och grundavdraget. Detta är anmärkningsvärt
mot bakgrund av regeringens ambition att ingen grupp skall
få kompensation för sänkningen av kronans värde. Skall
denna princip tillämpas är det för oss socialdemokrater
självklart att den bör omfatta alla grupper i samhället. Det
är därför inte acceptabelt att som regeringen skriva ut
fribrev till en viss grupp som får sina inkomster skyddade.
Vi anser därför att effekten på inflationen av kronans
fallande värde också avräknas vid uppräkning av
brytpunkten och vid beräkning av grundavdraget. Denna
åtgärd förstärker budgeten med 600 miljoner kronor för
1994.
6.5 Kommunalskatten
Under avsnitt 7 utvecklar vi närmare vår inställning till
regeringens förslag att slopa skattestoppet och koppla
denna åtgärd till en motprestation från kommunerna att
inte höja skatten. Vi införde visserligen skattestoppet 1991.
Denna åtgärd, som var tillfällig, genomfördes emellertid
som ett led i en politik för att bevara vissa av
skattereformens resultat. Däremot har vi varit motståndare
till en förlängning av skattestoppet. Ett långvarigt
skattestopp innebär ett allvarligt ingrepp i den kommunala
självstyrelsen.
Det finns risk för att de kommuner som har möjligheter
att sänka skatten inte skulle göra detta som en följd av ett
långvarit skattestopp. Dessutom innebär ett skattestopp i
kombination med nuvarande statsbidragssystem att
nuvarande skillnader och orättvisor mellan olika kommuner
kvarstår.
Vi vill därför avveckla det kommunala skattestoppet,
men vill göra det på ett sätt som minskar behovet av
skattehöjningar. Vår omläggning av den ekonomiska
politiken bidrar till att öka kommunernas skatteinkomster
och minska kostnaderna för arbetslösheten. Detta leder till
att behovet av skattehöjningar i kommun och landsting
minskar kraftigt.
I dag betalar, som ett resultat av skattereformen, 85 %
av inkomsttagarna enbart kommunalskatt. Det är ett
stort värde att skatten på arbete för denna stora majoritet
av befolkningen kan ligga kvar på nuvarande nivå, som i dag
motsvarar en genomsnittlig kommunalskatt på drygt 31 %.
7.
Kommunernas ekonomi
Kommunerna står inför betydande ekonomiska
problem, som tvingar fram nedskärningar på område efter
område. Samtidigt ställs kommunerna inför ökade behov
inom skola och äldreomsorg.
Svårigheterna för kommunerna beror dels på den
allmänna tillbakagången i ekonomin, dels på regeringens
åtgärder gentemot kommunerna.
Förra året beslutade riksdagen om ett nytt system med
generella statsbidrag samt en permanent indragning på 7,5 miljarder
kronor från kommuner och landsting samt ett
förlängt skattestopp. Vi socialdemokrater accepterade
övergången till generella statsbidrag, men avvisade
regeringens förslag till fördelningsnycklar för det nya
statsbidragsystemet. Vi avvisade också förslaget om att dra
in 7,5 miljarder kronor från den kommunala sektorn och vi
avvisade det förlängda skattestoppet.
7.1 Statsbidragssystemet
Vi kan nu studera effekterna av regeringens politik mot
kommunerna. Det statsbidragssystem som riksdagen
beslutade om är på väg att haverera. Bidragssystemet
innehåller betydande element av godtycke. Det är orättvist
eftersom rika kommuner kan stå utanför. Systemet har
inlåsningseffekter som motverkar förändringar. Slutligen är
budgetförutsättningarna oklara.
Regeringen tvingas nu ändra övergångsreglerna.
7.2 Indragningarna från kommunerna
När det gäller indragningen från kommunerna har den
''rundgång'' som vi varnade för nu inträffat. Vad som hänt
är att staten flyttat över en del av det statliga
budgetunderskottet till kommunerna, vilket leder till
arbetslöshet i kommunerna. Regeringens bedömning i
kompletteringspropositionen innebär att sysselsättningen i
kommunerna minskar med 120 000
personer åren 1992--1998. Det innebär att
kommunerna i sin tur flyttar tillbaka underskottet till staten
via a-kassan och arbetsmarknadsfonden. Genom denna
omflyttning av underskottet har således ett antal personer
blivit arbetslösa vilket gör det svårt att upprätthålla en god
service.
7.3 Skattestoppet
Regeringen har nu tvingats ge upp planerna på ett
förlänga skattestoppet ytterligare ett år. Det kommunala
skattestoppet kommer automatiskt att upphöra vid
årsskiftet. Men i praktiken behåller regeringen ett
skattestopp genom utformningen av villkoren för att få del
av de medel som avsatts för kommunsektorn.
Regeringen föreslår i kompletteringspropositionen att
kommunsektorn tillförs 4,2 miljarder kronor under 1994 av
de skattemedel som tillkommer när grundavdraget i
inkomstskatten sänks vid ingången av 1994. Som villkor
föreskrivs att den kommunala utdebiteringen inte höjs
under 1994.
Avräkningen baseras på antalet invånare i kommunen.
Därigenom skapas en betydande orättvisa mellan olika
kommuner beroende på inkomstförhållandena. Även från
ett antal andra utgångspunkter kan regeringens metod
ifrågasättas.
7.4 Vår syn på den kommunala ekonomin
Det är viktigt att värna om och utveckla den kommunala
självstyrelsen. En sådan strävan förutsätter att
kommunerna kan påverka sin ekonomi även via
beskattningsrätten. Medborgarnas valda representanter
skall inför sina väljare ha det slutliga ansvaret för
kommunens verksamhet och ekonomi.
Det är samtidigt angeläget att undvika höjningar av den
kommunala skatten. Den för kommunerna mest angelägna
åtgärden är att den ekonomiska politiken läggs om i syfte att
bryta depressionen och få till stånd en ökad sysselsättning,
främst i näringslivet. En sådan utveckling förstärker
kommunernas skattekraft och minskar behovet av
skattehöjningar.
När det gäller villkoren för de 4,2 miljarder som
regeringen vill tilldela kommunerna under 1994 när
grundavdraget sänks har vi följande uppfattning. Vi kan
inte godta regeringens förslag. I stället vill vi att
tilldelningen av medlen villkoras med att respektive
kommun medverkar till att hävda arbetslinjen. Villkoren
bör utformas så att en kommun, som skall ha del av medlen,
förbinder sig att inte verkställa uppsägning av personal på
grund av arbetsbrist under tiden från den 1 juli 1993 till den
31 december 1994. Syftet skall vara att i första hand finna
nya arbetstillfällen eller utbildning till ett nytt arbete
utanför kommunen och i sista hand utföra arbete i
kommunen under den förlängda uppsägningstiden. Vi
utvecklar detta förslag närmare i vår
arbetsmarknadspolitiska motion.
När det gäller den kommunala ekonomin i övrigt råder
det nu en stor osäkerhet om de framtida spelreglerna,
framför allt om de finansiella ramarna för att klara de
växande behoven och om regeringens avsikter med det
senaste presenterade greppet om ''realt oförändrade
utgifter''. Det är nödvändigt att nu snabbt skapa klarhet så
att kommunerna kan få rimliga förutsättningar att uppfylla
sina åtaganden mot medborgarna.
Vi föreslår därför att en parlamentariskt sammansatt
beredning tillsätts. Den bör få till uppgift klarlägga de
ekonomiska ramarna för kommunernas verksamhet under
1990-talet. Den bör också få till uppgift att granska
rundgången mellan stat och kommun och a-kassa som en
följd av regeringens åtgärder att lägga ut en del av
underskottet till kommunerna. En tredje uppgift bör vara
att arbeta fram ett rättvist statsbidragssystem, som kan
undanröja de skadliga effekterna i det nuvarande systemet.
Vi slår vakt om principen om ett samlat statsbidrag till varje
kommun. Vi vill skapa ett system som är överblickbart och
förutsebart såväl för staten som för kommunerna. Det
måste läggas upp så att alla kommuner deltar och
medverkar i skatteutjämningen. Det måste skapa rättvisa
mellan kommunerna.
7.5 Vår syn på den kommunala verksamheten
Vi ser positivt på strävan att främja konkurrens inom
den kommunala sektorn. Det är emellertid en stor och
principiell skillnad mellan att utsätta kommunal verksamhet
för konkurrens och att privatisera den. Vi vill starkt varna
för en utveckling mot privata monopol. Vi vänder oss emot
att privatiseringen av kommunal verksamhet forceras fram
oavsett vilken verksamhet det gäller. All kommunal
verksamhet lämpar sig inte för entreprenad.
Regeringen bör därför ta initativet till en fortlöpande
studie av hur frågorna om konkurrensförhållandena och
privatiseringen utvecklas i den kommunala sektorn.
När det gäller kvaliteten på tjänsterna inom vård och
omsorg måste väl definierade och höga krav ställas
gentemot entreprenörer. Rättssäkerheten och reglerna för
sekretess och lika behandling, möjligheterna till insyn och
kvalitetsbedömning av verksamheten måste tryggas om
kommunerna väljer att lägga ut verksamheten till annan
utförare. Det bör också läggas fast i lag att verksamhet som
läggs ut på entreprenörer skall bedrivas på ett sådant sätt att
likställighetsprincipen kan upprätthållas.
8. Övriga frågor
Postgirots ensamrätt till statliga betalningar
Riksdagen har beslutat att Postgirots ensamrätt till de
statliga betalningarna skall upphöra. Avregleringen
inleddes redan förra året med att Postgirots float-tid för
statliga betalningar förkortades till en dag. I stället har
riksdagen infört en kostnadsbaserad ersättning till Postgirot
för upprätthållande av rikstäckande kassaservice.
Regeringens förslag att successivt minska ersättningsnivån
har på socialdemokratiskt initiativ avvisats av riksdagen.
En avsikt med att avreglera betalningsmarknaden är att
genom konkurrens på lika villkor skapa betalningssystem
som är kostnadseffektiva. En annan avsikt är att göra det
möjligt för myndigheter och allmänhet att välja
betalningssystem.
När riksdagen senast behandlade frågan (bet.
1992/93:FiU20) konstaterades att effektiviteten i
betalningssystemet förutsätter konkurrens på lika villkor.
För att det skall råda konkurrensneutralitet förutsätts
vidare att Postgirot kan förmedla betalningar till och från
banksystemet genom debiteringar av bankkonton, s.k.
autogiro.
Riksrevisionsverket har i en skrivelse till regeringen
konstaterat att affärsbankerna och Postgirot ännu inte nått
fram till en överenskommelse som innebär att Postgirot kan
förmedla betalningar på alla bankers konton. Vidare anförs
i propositionen att målet är att förordningen om
skyldigheten om att använda Postgirot för statliga
betalningar skall upphöra från den 1 juli 1993.
Avsikten med att till fullo avreglera
betalningsmarknaden är att skapa konkurrens och valfrihet.
Verklig konkurrens uppstår dock först när Postgirot och
bankerna kan förmedla betalningarna på ett likartat sätt.
En förutsättning för att detta skall kunna ske är att Postgirot
får möjlighet att förmedla betalningarna på alla bankers
konton samt att Postgirots verksamhetsramar i övrigt
anpassas.
Att avveckla Postgirots ensamrätt till statliga betalningar
innan det finns förutsättningar för konkurrens på lika
villkor innebär en stor risk för att bankerna genom
bankgirosystemet får monopol på förmedling av betalningar
till och från privatpersoners bankkonton. Ett gammalt
monopol kommer i så fall att avlösas av ett nytt monopol.
Avvecklingen av Postgirots ensamrätt bör anstå till dess att
verkligt fri konkurrens etablerats.
9. Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen med avslag på proposition 1992/93:150
godkänner de riktlinjer för den ekonomiska politiken som
anförts i motionen,
2. att riksdagen avslår det förslag till långsiktigt program
för att sanera statsfinanserna som förordats i propositionen,
3. att riksdagen med avslag på propositionen beslutar
godkänna de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen
som anförts i motionen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att en avveckling av Postgirots ensamrätt till statliga
betalningar inte bör ske förrän Postgirot fått möjlighet att
förmedla betalningar till och från banksystemet genom
debitering av bankkonton,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen och
Riksbanksfullmäktige till känna vad i motionen anförts om
penningpolitiken,
6. att riksdagen hos regeringen begär att en utredning
tillsätts med uppgift att snabbutreda vilka åtgärder som kan
vidtas för att stabilisera fastighetsmarknaden och därmed
minska statens kostnader för bankstödet,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att den planerade extra höjningen av boendekostnaderna
om 3 000 000 000 kr uppskjuts tills fastighetsmarknaden har
stabiliserats enligt vad i motionen anförts,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att en utredning tillsätts med uppgift att skyndsamt
presentera förslag om hur näringslivets investeringar kan
främjas inom en ram av 10 000 000 000 kr under åren 1993
och 1994,
9. att riksdagen beslutar ge AP-fonden en utökad ram på
10 000 000 000 kr för aktieplaceringar i små och medelstora
företag,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna att den kraftfullt bör stödja initiativ i de
internationella organisationerna som syftar till att stärka
insatserna för tillväxt och bekämpa arbetslösheten,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om sjukförsäkringen,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna att de arbetsgivaravgifter som nu tillförs
sjukförsäkringen i fortsättningen tillförs
Arbetsmarknadsfonden,
13. att riksdagen beslutar att avgiften enligt 1 § lagen om
allmän sjukförsäkringsavgift höjs till 1,9
% från den 1 januari 1994,
14. att riksdagen beslutar att sjukförsäkringsavgiften i
lagen (1981:691) om socialavgifter fr.o.m. den 1 januari
1994 skall vara 7,23
%,
15. att riksdagen beslutar att arbetsmarknadsavgiften i
lagen (1981:691) om socialavgifter fr.o.m. den 1 januari
1994 skall vara 3,15
%,
16. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en
skuldsaneringslag,
17. att riksdagen hos regeringen begär en samlad
redovisning av åtgärder som vidtagits eller planerats inom
socialförsäkringen och hur dessa uppfyller kravet på
rationalitet och trygghet för individen,
18. att riksdagen beslutar att försvarskostnaderna för
budgetåret 1993/94 skall minska med 600 000 000 kr i
enlighet med vad som anförts i motionen,
19. att riksdagen beslutar att jordbruksstödet för
budgetåret 1993/94 skall minska med 1 000 000 000 kr i
enlighet med vad som anförts i motionen,
20. att riksdagen hos regeringen begär att en utredning
tillsätts för att bedöma hur miljöavgifter skall kunna
användas för att förstärka statsfinanserna och förbättra
miljön,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en ny fastighetstaxering
och breddad bas för mervärdesskatten,
22. att riksdagen beslutar att Invandrarverkets anslag
skall minska med 1 100 000 000 kr i enlighet med vad som
anförts i motionen,
23. att riksdagen beslutar att den tidigare gällande
skatteflyktslagen återinförs,
24. att riksdagen hos regeringen begär en skyndsam
utredning om vad i motionen anförts om avgiftsfinansierad
skatterevision,
25. att riksdagen beslutar att den årliga uppräkningen av
såväl grundavdrag som brytpunkt i skatteskalan för
arbetsinkomster korrigeras för den del av inflationen som
är ett resultat av att kronan har fallit i värde och att denna
avräkning skall bygga på Konjunkturinstitutets bedömning
av den s.k. deprecieringseffekten,
26. att riksdagen beslutar att den statliga inkomstskatten
fr.o.m. den 1 januari 1994 höjs till 25
% på inkomster över brytpunkten,
27. att riksdagen beslutar att den föreslagna
inkomstskattehöjningen används för att finansiera
kostnaderna för arbetslösheten och att skattehöjningen
gäller till dess att Arbetsmarknadsfondens inkomster och
utgifter är i balans,
28. att riksdagen beslutar att mervärdesskatten under
tiden den 1 juli 1993--den 31 december 1994 utgår med 20
% av beskattningsvärdet dock med 16
% av beskattningsvärdet för serveringstjänster,
persontransporter och sådana livsmedel som i dag har en
mervärdesskatt på 21
%,
29. att riksdagen beslutar att skattesatsen på fysiska
personers och dödsbons kapitalinkomster skall vara 30
% även efter år 1994,
30. att riksdagen beslutar att skatten på reavinster på
aktier och andra finansiella instrument som beskattas enligt
aktievinstreglerna skall vara 30
% fr.o.m. den 1 januari 1994,
31. att riksdagen beslutar att skattesatsen på avkastning
av kapitalförsäkringar och på värdepappersfonder skall
vara 30
% fr.o.m. den 1 januari 1994,
32. att riksdagen beslutar att införa en ny
energibeskattning för industrin i enlighet med det i motion
1992/93:Sk354 redovisade förslaget,
33. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om vikten av att bekämpa
ekobrottsligheten och olika former av
skatteundandragande,
34. att riksdagen beslutar att utöver vad regeringen
föreslagit anvisa 62 000 000 kr till Rikspolisstyrelsen för
ekobrottsbekämpning, att användas på det sätt som
redogörs för i motion 1992/93:Ju817,
35. att riksdagen beslutar att utöver vad regeringen
föreslagit anvisa 4 500 000 kr till kronofogdemyndigheternas
specialindrivningsenheter,
36. att riksdagen beslutar att utöver vad regeringen
föreslagit anvisa 6 500 000 kr till Riksåklagaren för utökning
av antalet tjänster som eko åklagare samt utbildning av
ekobrottsåklagare,
37. att riksdagen beslutar att utöver vad regeringen
föreslagit, anvisa 25 000 000 kr till Riksskatteverket för
utökning av antalet tjänster samt utbildning av
skatterevisorer,
38. att riksdagen beslutar att, utöver vad regeringen
föreslagit, anvisa 2 000 000 kr till Tullverket för att öka
spanings- och utredningsinsatser mot internationell
ekonomisk brottslighet riktad mot Sverige,
39. att riksdagen beslutar att dieseloljeskatten skall vara
1:35 kr/l och att nuvarande nivå på fordonsskatten för
tyngre dieseldrivna lastbilar och släpvagnar skall gälla tills
vidare,
40. att riksdagen beslutar att återinföra charterskatten,
41. att riksdagen hos regeringen begär förslag om hur
beslutet om slopandet av förpackningsskatten skall
finansieras,
42. att riksdagen beslutar att avkastningsskatten på
privata pensionsförsäkringar skall vara 10
%,
43. att riksdagen beslutar att individuellt
pensionssparande utan försäkringsinslag inte skall
berättigas till ett allmänt avdrag på det sätt som i dag gäller
för privata pensionsförsäkringar (p-försäkringar),
44. att riksdagen beslutar att avslå 2 § i förslaget till lag
med särskilda bestämmelser om utbetalning av skattemedel
för år 1994,
45. att riksdagen beslutar att 2 § i motionens förslag till
lag med särskilda bestämmelser om utbetalning av
skattemedel för år 1994 skall villkora kommunernas och
landstingens rätt att behålla den ökning av skattekraften
som minskade grundavdrag medför i enlighet med vad som
anförts i motionen.
Stockholm den 7 maj 1993
Ingvar Carlsson (s)
Jan Bergqvist (s)
Birgitta Dahl (s)
Ewa Hedkvist Petersen (s)
Inger Hestvik (s)
Anita Johansson (s)
Birgitta Johansson (s)
Kurt Ove Johansson (s)
Allan Larsson (s)
Berit Löfstedt (s)
Börje Nilsson (s)
Kjell Nilsson (s)
Lennart Nilsson (s)
Berit Oscarsson (s)
Göran Persson (s)
Pierre Schori (s)
Britta Sundin (s)
Ingela Thalén (s)