med anledning av prop. 1992/93:133 Avbrytande av det pensionsanknutna premiegrundande allemanssparandet

Vi hälsar denna proposition med tillfredsställelse
eftersom den innebär att man river upp det mesta av ett
dåligt beslut. Men vi anser också förslaget otillräckligt.

Propositionen föreslår att en proportionell premie utgår
för det sparande som har skett före den 6 november 1992.
De som börjat sitt sparande efter detta datum kommer att
ha svårt att inse motivet för att just dagen efter
regeringsbeslutet skall vara det datum när avtalet bryts.
Varför inte dagen för krisuppgörelsen? Eller dagen för
riksdagsbeslutet? Man kan ändå inte komma runt det
faktum att beslutet får viss retroaktiv verkan, precis som
många andra beslut som kommer att tas i anslutning till
krisuppgörelserna mellan regering och socialdemokrati.

I det utlåtande som gjorts av Ulf Bernitz och Bertil
Södermark konstateras att det inte föreligger någon
civilrättsligt bindande utfästelse vare sig från staten eller
från fondbolagen eller dess ägare till spararna att utbetala
premien. Med tanke på alla de löftesbrott som gjorts av
både politiker och finansföretag till ekonomiskt betydligt
svagare grupper än allemansspararna kan vi inte heller
tycka att ett stopp för premieutbetalningarna är moraliskt
felaktigt.

Vi föreslår därför att inga premier överhuvudtaget
betalas ut.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

 att riksdagen beslutar att inga av de insättningar som
gjorts på allemansfondskonton, knutna till det
pensionsanknutna premiegrundande allemanssparandet,
skall berättiga till sparpremie.

Stockholm den 24 november 1992

Johan Lönnroth (v)

Hans Andersson (v)

John Andersson (v)

Lars Bäckström (v)

Berith Eriksson (v)

Rolf L Nilson (v)

Eva Zetterberg (v)