med anledning av prop. 1992/93:88 Offentlig upphandling
I vissa EG-länder har de offentliga enheter som berörs
av direktiven om offentlig upphandling av tjänster rätt att
ge koncession till en leverantör som åtar sig att
tillhandahålla en offentlig tjänst.
Rätten att ge koncession ifrågasattes inte av EG-
kommissionen eller EG:s ministerråd när reglerna för
offentlig upphandling av tjänster utarbetades inom EG.
Kommissionen ville emellertid i sitt förslag till
ministerrådet (Official Journal 25.9 COM (91) 322 def. --
SYN 293) att koncessioner skulle anmälas och införde
därför en supplerande bestämmelse i syfte att skapa insyn i
koncessionsgivandet.
Koncessioner omnämns dels i den inledande texten, dels
i artikel 1 a vi) och artikel l h).
Koncessionen betraktas som väsensskild i förhållande till
upphandling av tjänst och en rättighet som den offentliga
upphandlande enheten kan använda sig av.
Kommissionsförslaget säger i artikel 1 a:
Public services are contracts for pecunary interest
concluded in writing between a service provider and a
contracting authority, which are not: -- -- --
(vi) Public service concessions in the sense of point (h).
I artikel 1 h) definierade kommissionen koncessionen så
här:
A public service concession is a contract other than a
public works concession in the meaning of Article 1 (d) of
Directive 71/305/EEC, concluded between an authority and
another entity of its choice whereby the former transfers the
execution of a service to the public lying within its
responsability to the latter and the latter agrees to provide
the activity in return for the right to exploit the service or
this right together with payment.
I en EG-rapport som ligger till grund för den offentliga
upphandlingen motiveras skillnaden mellan koncession och
upphandling på följande sätt:
En koncession av en offentlig tjänst har som mål att
betjäna allmänheten med denna tjänst, medan upphandling
av en tjänst avser leverans av en tjänst till den offentliga
myndigheten.
Koncessionstagaren accepterar den ekonomiska risk
som det innebär att tillhandahålla den offentliga tjänsten i
utbyte mot utsikten att kunna förverkliga en vinst, medan
den som avger ett anbud söker sin vinst i det mera
begränsade sammanhang som priset för den levererade
tjänsten innebär.
Förutom den skilda rättsliga karaktär som präglar
koncessionen i förhållande till upphandlingen motiveras
särbehandlingen av att koncessionstagaren tar större
ekonomiska risker än leverantören.
Det företag som åtar sig en totalentreprenad av en tjänst
genom koncession underställs därför inte de krav som
bedöms vara nödvändiga inom ramen för ett
anbudsförfarande.
Under behandlingen av direktivförslaget om tjänster i
EG:s ministerråd togs de hänvisningar som fanns om
koncession bort.
Det innebär att den av ministerrådet beslutade
direktivtexten (92/50) blev mindre sträng än kommissionens
förslag. Koncessioner regleras därmed inte alls och den
anmälningsplikt som var kärnan i kommissionens förslag
ströks.
EG:s regler om offentlig upphandling ställer alltså inga
hinder i vägen för de svenska offentliga enheter som berörs
av direktivet att använda sig av koncessioner. Detta ligger
helt i linje med att inom vissa områden måna om det
svenska nationella självbestämmandet och vårt traditionella
kommunala självstyre.
Ett konkret fall kan vara att kommunfullmäktige
beslutar att den kommunala barnomsorgen ges i koncession
till ett föräldrakooperativ.
Denna rätt har emellertid den offentliga upphandlande
enheten på varje enskilt tjänsteområde.
Underlåtenheten att i propositionen analysera den
process som föregick EG-direktivets slutliga antagande är
av principiellt allvarlig natur. I stort sett har texten
inkorporerats kritiklöst i den svenska lagstiftningen utan att
den svenska lagstiftaren haft klart för sig de rättsprinciper
som väglett EG:s medlemsstater och EG:s institutioner när
direktivet behandlats. Dessa principer måste beaktas
eftersom de kommer att ha stor betydelse för tillämpningen
av direktivet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tillämpningen av den svenska
lagstiftningen om offentlig upphandling i förhållande till
EG:s direktiv till medlemsstaterna.
Stockholm den 20 november 1992
Inga-Britt Johansson (s)
Marianne Carlström (s)
Reynoldh Furustrand (s)
Anita Johansson (s)
Nils T Svensson (s)