med anledning av prop. 1992/93:50 Åtgärder för att stabilisera den svenska ekonomin
1 Sammanfattning
Svensk ekonomi befinner sig i en allvarlig kris. Det gäller
jobben, det gäller statsbudgeten, det gäller industrin och
kommunerna. Problemen är delvis skapade inom landet.
Arbetslösheten ökar snabbt, den inhemska efterfrågan
minskar.
När de preliminära krisöverenskommelserna mellan
regeringen och Socialdemokraterna skedde i september
rådde ett akut hot mot den svenska kronan med skyhöga
räntor som resultat. Nu finns tid att tänka igenom vad som
bör göras.
1.1 Två steg
Som ett alternativ till krispropositionen vill
Vänsterpartiet förändra den ekonomiska politiken i två
steg. I nuvarande situation, med en dramatiskt ökande
arbetslöshet och minskande inhemsk efterfrågan, gäller det
först och främst att stimulera ekonomin för att få igång en
ökad inhemsk efterfrågan. Det andra steget, som innebär
att underskotten arbetas bort, vill Vänsterpartiet ta först
när konjunkturen vänder.
1.2 Paket mot arbetslösheten
Vänsterpartiet vill nu sätta åtgärder som snabbt ger jobb
främst. Vi vill ha ett tredje krispaket med ökade anslag till
arbetsmarknadspolitik, till utbildningssatsningar och till
infrastrukturinvesteringar med miljöprofil. Vi vill också
riva upp beslutet att ta 7,5 miljarder kronor från kommuner
och landsting. Vi föreslår sänkt moms -- det leder till ökad
efterfrågan på industrivaror.
1.3 Ett rättvisare Sverige
Vänsterpartiets förslag har en helt annan
fördelningspolitisk profil än det som föreslås i
krispropositionen. Vi vill att höginkomsttagarna beskattas
mer, till förmån för låginkomsttagare. Därför föreslår vi att
grundavdraget för höginkomsttagare slopas och
matmomsen sänks. En omfördelning föreslås även mellan
kvinnor och män, mellan företag och internationellt.
Vänsterpartiet yrkar bl.a. avslag på förslagen om
karensdag, höjd pensionsålder 1994, sänkt ersättning till
arbetsskadade och sänkt u-landsbistånd.
1.4 En uthållig ekonomi
Det andra spåret vill Vänsterpartiet växla över till när
konjunkturen vänder. Underskottet i statsbudgeten växer
nu snabbt och hotar på sikt hela den svenska ekonomin.
Underskotten måste åtgärdas. På sikt måste kraftfulla
besparingar ske i statsbudgeten. Då är det naturligt att de
stora utgiftsposterna i budgeten hamnar i blickpunkten. Det
gäller bl.a. förändringar i pensionssystemet och i de
generella bostadssubventionerna. Här föreslår vi en ny
inriktning som styr stödet till svagare grupper på ett
effektivare sätt.
I följande tabell framgår de olika förslagen på utgiftsoch
intäktssidan i budgeten mer i detalj:
Den internationella konjunkturnedgången har bidragit
till, men är långtifrån den enda orsaken, till den depression
Sverige nu genomlider. Världsekonomins tillstånd
uppfattas här hemma allmänt som en ovanligt djup
recession. Nedgången i mitten av 70-talet och i början av 80-
talet var i verkligheten betydligt djupare. Omfattningen av
dagens svenska kris saknar däremot motstycke i modern tid.
Om vi enbart ser till genomsnittssiffror framstår 80-talet
som en problemfri tid, i jämförelse med idag.
Förvärvsarbetstiden ökade stadigt och arbetslösheten
kunde i genomsnitt hållas låg. Allt fler kvinnor kom ut i
yrkeslivet och många människors frihet växte med ökade
möjligheter att välja och vraka mellan lediga jobb. Också
produktion, konsumtion och investeringar ökade, samtidigt
som fastighetspriser och aktiekurser nådde allt högre
höjder.
Men 80-talets siffror döljer omfattande underliggande
problem: Större klyftor mellan fattiga och rika, en ökad
spridning av egoistiska värderingar, en ansvarslös utlåning
och spekulation samt en oförmåga att effektivisera och
förnya produktionen. Dagens kris är i själva verket i mångt
och mycket en produkt av denna ''högerns lyckliga tid''.
Stora delar av den ekonomiska uppgång som vi bevittnade
framstår alltmer som ett bländverk.
Den stora devalveringen i oktober 1982 var den femte
nedskrivningen av kronan inom loppet av sex år.
Slutresultatet av allt detta devalverande blev ett alltför lågt
löneläge som bidrog till att hämma nytänkande och
framtidssatsningar. Arbetskraften blev en billig resurs som
det gällde att utnyttja maximalt. Det är betecknande att
man på SAAB, till synes helt utan problem, kunde fortsätta
att skruva dit hela 40 olika skruvar i instrumentbrädan på
sina bilar, samtidigt som japanerna minskade ner antalet
olika skruvar till tre.
Devalveringspolitiken gav också upphov till ett
inflationstryck som kom att bli betydligt högre än i många
andra jämförbara länder. De anställda ville kompensera sig
för de fördyringar som följde i devalveringarnas kölvatten,
vilket är förståeligt, särskilt mot bakgrund av att företagens
snabbt stigande vinster tillät en sådan utveckling. Den
snabba produktionstillväxten bidrog också till att företagen
var villiga att fylla på i lönekuverten, inte bara för att få tag
i mer arbetskraft utan också för att kunna behålla den man
redan förfogade över. Därtill kom att företagen redan
producerade allt vad de förmådde vilket innebar att en
prishöjning i allmänhet var liktydigt med ren vinst.
Under denna tid av allmän expansion avreglerades
kreditmarknaden. Frikostiga ränteavdrag, stigande
förmögenhetsvärden och en på det hela taget ljus bild av
framtiden ledde till att de svenska hushållen snabbt
belånade sig upp över öronen. Den konsumtionstillväxt
som följde bidrog till att ytterligare förstärka
överhettningen och därmed inflationstrycket i ekonomin.
Inte bara hushållen deltog i lånekarusellen. Också
företagen bemöttes allt välvilligare i bankpalatsen.
Finansbolagen skulle konkurreras ut och bankerna kom
med tiden att inlåta sig i alltmer tvivelaktiga projekt.
Finansbolagen var pressade och måste överträffa bankerna
i risktagande för att kunna överleva. Rouletthjulet snurrade
allt fortare och bankerna visade sig alltid lika villiga att ge
kredit. Vansinniga fallskärmsavtal delades ut till direktörer.
2.2 Den globala kasinoekonomin 1980-talet
var också det decennium då den globala
kasinoekonomin fick sitt genombrott. Det internationella
banksystemet betedde sig som det svenska, fast i större
skala. Fattiga länder fick låna mer än vad deras ekonomi
kunde bära, samtidigt som överklassen investerade sina
pengar utomlands. Valutakurser och räntor svängde upp
och ner. USA förvandlades från världens största
fordringsägare till världens största nettogäldenär. I slutet av
80-talet var omsättningen i den globala penninghandeln
mångdubbelt större än vad som motsvarade utrikeshandel
och reala investeringar.
En ständigt förbättrad informationsteknologi bidrog
samtidigt till att de nationella valutakontrollsystemen
försvagades. Ett tecken på detta är bristerna i den
internationella betalningsstatistiken. Enligt FN:s statistik
uppgick de enskilda ländernas samlade årliga
kapitalutflöden under 80-talet till i genomsnitt 72 miljarder
dollar mer än deras samlade kapitalinflöden. 1991 hade
siffran stigit till 122 miljarder. Också vår svenska statistik på
detta område bör betraktas med skepsis.
Samtidigt med denna ökande volym växte kapitalets
känslighet för räntedifferenser och
valutakursförskjutningar. Resultatet blev att förväntningar
och allehanda rykten på finansmarknaden kom att styra
också den reala sidan av ekonomin. Djupt irrationella
faktorer kunde leda till väldiga klipp och lika väldiga
förluster. Fastighetsköpen i Bryssel under EG-yrans år 1989
och 1990 är ett betecknande exempel. Den globala
penninghandeln var och är ingen fungerande
konkurrensmarknad som styr kapitalet till effektiv
användning. Det handlar snarare om ett gigantiskt
nollsummespel, ett kasino där storspelarna kontrollerar
rouletthjulet och systematiskt lurar skjortan av
småspelarna.
2.3 En förvänd konjunkturpolitik
Allt sedan devalveringen 1982 har Sveriges regering och
riksdag haft som uttalat mål att värdet av den svenska
kronan skall ligga fast. Trots alla deklarationer har det dock
tagit lång tid för marknadens aktörer att anpassa sitt
handlande till en fast valutakursregim. För vem vill
egentligen tro på en drinkares nykterhetslöften ''dagen
efter'', särskilt som han inte framstår som det allra minsta
ångerfull utan tvärtom visar påtaglig stolthet över
gårdagens bedrifter?
Den bristande tilltron till den svenska valutapolitiken
innebar att vi fick leva med högre räntenivåer än andra
länder. Penninghandlarna krävde ett tillägg för att låna ut
pengar till oss. Ingen ville ta risken att utan ersättning ställa
pengar till förfogande som nästa dag kunde ha devalverats
ner till ett lägre värde. Vår förhållandevis höga inflation var
också ett tecken på att allting inte stod rätt till.
Trots höga räntor saknades emellertid inte
investeringsvilja. Inflationen medförde stadigt stigande
förmögenhetsvärden. Centrala mekanismer och beteenden
i ekonomin kom att anpassa sig till höga pris- och
löneökningar, inte minst inom bygg- och
fastighetsmarknaden. Stora obalanser och spänningar
byggdes upp på olika tillgångsmarknader, där efterfrågan
trissades upp av förväntningar om fortsatta prisstegringar.
2.4 Avvecklingen av valutaregleringen
Överhettningen under slutet av 1980-talet krävde en
devalvering eller en åtstramning. Devalveringen hade man
dock avsvurit sig och åtstramningen klarade man inte av.
Mitt i allt detta togs de sista stegen i avvecklandet av
valutaregleringen. När 1985 års valutakommitté lade
förslaget att genomföra detta gamla borgerliga krav trodde
man allmänt att resultatet skulle bli kapitalflöden på några
miljarder.
När de ackumulerade vinsterna i storföretag och banker
fick rätt att flöda ut och när handeln med värdepapper
släpptes fri var det som att öppna en dammlucka.
Valutaregleringen hade redan hunnit tappa en stor del av
sin kraft, men den hade ändå haft kvar en viss återhållande
effekt. Idag erkänner nästan alla att avregleringen skedde
vid fel tidpunkt. Man borde ha stramat åt ekonomin först
och sugit upp övervinsterna i det finansiella systemet.
Försöken att ensidigt lägga åtstramningen på löntagarna var
däremot dömda att misslyckas.
Under 1990 försvagades den internationella
konjunkturen. Då började åtstramningarna sättas in. Den
svenska regeringen lämnade in en ansökan om medlemskap
i EG och förklarade att kampen mot inflationen måste ges
högsta prioritet. Ett nytt skattesystem infördes, vilket
drastiskt höjde höginkomsttagarnas sparande och samtidigt
minskade efterfrågan på bostäder. Mellan 1990 och 1991 föll
skatternas andel av BNP från över 56 till under 53 procent
av BNP; en negativ dynamisk effekt långt större än den
positiva effekt som utlovats.
Knytningen av den svenska kronan till ecun i maj 1991
motiverades med det framtida EG-medlemskapet. Det
visade sig bli en felmanöver. Svenska företag tappade mer
av sin konkurrenskraft på dollarmarknaden än om vi hade
haft kvar valutakorgen, dollarlån byttes mot ecu-lån med
högre ränta och vi drogs på ett omotiverat kraftigt sätt in i
turbulensen kring EG-valutorna under sensommaren och i
september i år.
2.5 Nära depression
SAAB insåg till slut att 40 olika skruvar i
instrumentbrädan var på tok för mycket och drog ner på
personalstyrkan. Arbetslösheten ökade nu drastiskt och
plötsligt framstod inte inflationen längre som lika självklar.
Den försvagade aktiviteten i ekonomin innebar att
konsumentpriserna inte ökade lika snabbt som tidigare och
en rad andra priser började falla. Desinflationsprocessen
innebar drastiskt förändrade förutsättningar. Man kunde
inte längre utgå från framtida prisstegringar. Utvecklingen
var kanske mest dramatisk på fastighetsmarknaden där
priserna på många håll halverades.
Vänsterpartiet ser en lägre inflationstakt som både
nödvändig och önskvärd. Spekulationskarusellen under 80-
talet var delvis en följd av inflationsekonomin. Lägre
inflation framöver bör på sikt ge en ökad stabilitet och
förmåga att förutsäga ekonomiska omsvängningar vilket är
bra och eftersträvansvärt. Problemet är bara att övergången
gick för fort och att den kom vid fel tidpunkt. Men kan
också fråga sig i vilket skick den svenska ekonomin kommer
att befinna sig när vi kommer ut ur desinflationstunneln.
Nu ökar arbetslösheten snabbt samtidigt som ingen del i
ekonomin bidrar till att dämpa krisen. Exporten utvecklas
fortsatt svagt -- den internationella konjunkturen vill inte
vända uppåt. Privat konsumtion faller till följd av ett ökat
hushållssparande. Offentlig konsumtion minskar som en
konsekvens av alla nedskärningar. Investeringarna befinner
sig i fritt fall.
Uppgången i arbetslösheten beror emellertid enbart
delvis på efterfrågeutvecklingen. Minst lika stor betydelse
har kostnadsjakten och rationaliseringsivern. Det har blivit
''inne'' att sparka folk. Produktiviteten stiger också mycket
snabbt på många håll -- trots krisen. Det verkar som om alla
80-talets försuttna år nu skall tas igen på några månader.
Effektiviseringen i ekonomin hade varit bra om den kommit
vid rätt tidpunkt, men följderna blir nu katastrofala.
Alla erfarenheter från andra länder visar att en
arbetslöshet på 7--10 procent under några år snabbt blir
permanent. Många av dem som slås ut från
arbetsmarknaden kommer inte tillbaka. Människor tappar
självförtroendet, blir deprimerade, och fungerar inte ens
som det latenta konkurrenshot gentemot de arbetande som
de utgör enligt nyliberal ekonomisk teori. Arbetslöshet är
ett socialt gift som förstör samhället.
3 Ett tredje krispaket för fler jobb och utbildning
I rådande konjunkturläge är det avgörande att kraftfulla
och framtidsinriktade satsningar sker på investeringar i
infrastruktur, kultur och utbildning.
Vi föreslår att riksdagen, i samband med beslutet om
denna proposition, avsätter ytterligare 3 miljarder till
arbetsmarknadspolitik 1993 och dessutom avsätter
ytterligare 7,2 miljarder till infrastruktur och utbildning.
Under 1994 bör 6,9 miljarder avsättas utöver vad
regeringen föreslagit.
3.1 Riskkapital till små och medelstora företag
Under det senaste året har konkurserna bland företagare
varit fler än någonsin. Till följd av bankkrisen har bankerna
närmast infört ett idiotstopp för nya lån till företagare och i
många fall sagt upp tidigare krediter vilket lett till att i
grunden sunda företag har fått slå igen. Under den här tiden
har regeringen försenat en kraftfull satsning för att förse
små och medelstora företag med det kapital som bankerna
inte släpper till. När sedan regeringen äntligen tar sig
samman och presenterar två förslag på hur
riskkapitalförsörjningen skall bedrivas blir mycket fel. I en
motion till proposition 1992/93:41 Kapital för tillväxt
avvisar vi denna proposition bl.a. med hänvisning till att
kravet på affärsmässighet, börsnotering och möjligheten till
hög avkastning på relativt riskfria placeringar kommer att
motverka det som behövs nu -- förmågan att ta risker och
ett långsiktigt engagemang.
Regeringen har också kommit med en proposition
1992/93:82 om kapital för nya företag där man planerar
omorganisationer men inga nya pengar till nystartade
småföretag. Vänsterpartiet återkommer med motion till
denna proposition.
3.2 Underleverantörer
De svenska storföretagen har under det senaste
decenniet skärpt sin attityd mot sina underleverantörer.
Man kräver att varorna finns på plats exakt på rätt tid och i
princip tolereras inga missar. Det är bra.
Attitydförändringen har lett till en skärpning bland
underleverantörerna. Men det har kostat i intern makulatur
och stora investeringar.
Under de senaste åren har storföretagen dessutom
skärpt tonen vad gäller priset, och kräver prissänkningar för
att inte gå utomlands med sina order. Många
underleverantörer klarar inte detta, speciellt som svensk
industri är så extremt monopoliserad att det ofta inte finns
någon annanstans att vända sig. ''Av alla länder vi studerade
var Sveriges export den som var mest koncentrerad till stora
företag. De tjugo största företagen svarade för mer än 40 %
av all export.'' (Michael Porter, professor vid Harvard)
Genom en starkare konkurrenslagstiftning kan detta
motverkas. Man kan också ställa krav på att storföretag,
som får order från den offentliga sektorn, slussar en del
pengar vidare till underleverantörerna för t.ex.
produktutveckling.
På sikt klarar inte ett ensamt storföretag att driva en hel
bransch framåt, och sakta men säkert kommer
infrastrukturen med underleverantörer att erodera. Det
stora företagets konkurrenskraft internationellt gröps ur
underifrån. Och 100 000-tals jobb hos underleverantörer
över hela landet är i fara.
Vi föreslår att ett nytt underleverantörsprogram skapas
och anser att regeringen bör återkomma i
budgetpropositionen med medel och åtgärder.
3.3 Exportfinansiering
Svensk industris konkurrenskraft bör förbättras genom
exportfinansiering. Ofta är detta helt avgörande vid stora
upphandlingar, inte arbetskraftskostnaden. I många fall har
konkurrentländer fördelar vilket bl.a. svenska
transnationella företag tar hänsyn till. De förlägger ofta
tillverkningen till dotterbolag i andra länder. Det kan
handla om villkoren för kreditgarantier och om mjuka
krediter, dvs. biståndsinslag. Vänsterpartiet anser att det är
viktigt att främja svensk export, men att vi samtidigt måste
ta hänsyn till de biståndspolitiska principerna.
För Baltikum och vissa andra östländer krävs särskilda
insatser eftersom de ofta är stängda för
Exportkreditnämnden eller faller utanför u-landskretsen av
länder. Flera skäl talar för kraftfulla insatser där. Det
stimulerar en ekonomisk utveckling i grannländerna vilket
mycket snart blir till vår fördel. Det förbättrar
energihushållningen och miljöhänsynen genom massiva
investeringar i infrastrukturen vilket även det gagnar våra
direkta intressen av hållbar utveckling samt stimulerar
svensk industriell kapacitet och sysselsättning.
Men regeringen måste verka för strikt
konkurrensneutralitet vilket exemplen med våra varv i
Oskarshamn, Göteborg och Landskrona visar. Dessa varv
får inte stå som förlorare i kampen med varv nere från
Europa. Vad hjälper avtal om neutralitet på
exportkreditområdet om överträdelser sker?
3.4 Infrastruktur
Infrastrukturinvesteringar har under många år legat på
en för låg nivå. Inom vissa områden har de varit så låga att
kapital förstörts, dvs. att underhåll och reinvesteringar
underskridit slitaget. Om Sverige ska stå rustat att klara en
framtida konjukturuppgång måste infrastrukturen bidra till
uppgången, inte vara ett hinder.
Nu ska man passa på att investera då
investeringskostnaderna är relativt låga och så kommer att
förbli under en tid. Infrastrukturinvesteringar är även
nödvändiga för omställningen till ett hållbart samhälle som
bland annat beskrivs i dokumenten och konventionerna
från UNCED-mötet i Rio 1992. För Vänsterpartiet betyder
det att investeringar ska styras till tekniker, strukturer och
processer som kan ingå i ett uthålligt samhälle.
Det betyder att investeringar ska ske inom järnväg,
sjöfart, biobränsleutveckling, vind- och solenergi,
telekommunikation, slutna VA-system m.m. Sådana
investeringar har en god regional spridning och
överensstämmer med kravet på att hela landet ska leva.
System och tekniker som akut hotar vår och andra arters
överlevnad måste minska eller avvecklas snarast; kärnkraft,
fossilbränslen, vägtrafik är några exempel.
En faktor som påverkar dessa investeringar är de
gigantiska behov av infrastrukturuppbyggnad som finns
några få mil öster om Sverige. Behoven i öster och i Sverige
kan kombineras och samordnas vilket ger både ekonomiska
och ekologiska fördelar bland mycket annat.
Nedan följer en exempelsamling på vad som kan göras
inom olika sektorer. Den är på intet sätt komplett men ger
en bild av vad som måste ske om inte landet ska hamna
ytterligare på efterkälken vid en framtida
konjunkturuppgång. Våra exempel hör hemma i
framtidssektorer. Detta i motsats till de äldre, icke
kunskapsintensiva industrisektorer som under de närmaste
åren successivt kommer att minska i betydelse för Sveriges
ekonomi.
3.4.1 Järnväg
Banverket har sammanställt projekt för sammanlagt sex
miljarder som kan startas eller påskyndas under 1993 och
1994. Man har även relaterat projekten till
byggarbetslösheten i olika regioner. Av en möjlig satsning
på länsjärnvägar på 785,6 miljoner t.ex. hamnar 423
miljoner i regioner där byggarbetslösheten är högre än 25
procent och drygt 275 miljoner i län där den är högre än 15
procent. Av den totala summan kan c:a 2,5 miljarder
användas senast första kvartalet 1993 och ytterligare 2,4
miljarder under andra kvartalet 1993.
Det är en god regional spridning på projekten och en bra
blandning av större och mindre projekt som genererar
många arbetstillfällen. De linjer som berörs är bl.a. västra
stambanan, södra stambanan, västkustbanan,
ostkustbanan, norra stambanan, godsstråket genom
Bergslagen, projekt enligt storstadsförhandlingarna samt
länsjärnvägar.
Vi föreslår att Banverket får ytterligare tre miljarder
kronor anslagna under 1993 och 1994.
Till detta kan man lägga några hundra miljoner på
Arlandabanan, snabbare projektering av snabbtåg och
höghastighetståg, inköp av material till och upprustning
inom SJ, SL, Göteborgs Spårvägar m.fl. trafikbolag.
Speciellt allvarligt är att SJ av olika anledningar tvekar att
beställa fler X 2000. Detta hotar landets tågtillverkning och
sysselsättning i ett flertal orter (Västerås, Kalmar,
Helsingborg, Örnsköldsvik). Regeringen måste ombesörja
att produktion och beställning av landets nya snabb- och
högfartståg kan ske kontinuerligt.
3.4.2 Vägar
Vägverket redovisar i november 1992 angelägna projekt
för 20 miljarder. Av detta ligger 13 miljarder på
motorvägsprojekt och 8 miljarder på mindre objekt runt om
i landet. Av detta kan naturligtvis inte allt påbörjas och
investeras under 1993 och 1994, men det speglar tydligt
behovet som uppstått under den långa följd av år som
investeringar försummats. Faktum är, att trots att
vägtrafiken kraftigt ökat, har vägkapitalet minskat, så att
vår vägstandard per capita har sjunkit radikalt de senaste
åren.
Vänsterpartiet kan inte acceptera nya vägar som
ytterligare flyttar över trafiken från järnväg och sjöfart till
biltrafik. Men det finns ett stort antal vägar som behöver
underhållas bättre och stora investeringar kan göras i form
av trafiksäkerhetshöjande åtgärder. Anslagen till
Vägverket bör omfördelas på detta sätt.
Förutom underhållet på de allmänna vägarna behöver
skogsbilvägarna underhållas. Speciellt i södra Sverige är
skogsbilvägnätet undermåligt och kräver upprustning. En
upprustning ger jobb, men betyder också
produktivitetsvinster för skogsnäringen. Projekten bör
kunna samfinansieras med de privata skogsägarna. Vi
föreslår 400 miljoner kronor som delfinansiering från
staten.
Vänsterpartiet beräknar att vägverket för år 1993 bör
tilldelas två miljarder kronor och för 1994 tre miljarder
kronor extra utöver vad regeringen föreslagit.
I kommunerna brister gatu- och vägnätet i underhåll.
Främst är det beläggningar, broar, belysning och
trafiksignaler som behöver underhållas. Behovet varierar
mycket mellan olika kommuner, men kollektivtrafik- och
gatunät i de bostadsområden som anlades i samband med
miljonprogrammet tillhör de mest eftersatta. De 7,5
miljarder kronor som Vänsterpartiet vill återföra till
kommunerna kan delvis användas till
sysselsättningsskapande åtgärder av denna typ.
3.4.3 Sjöfart
Intresset för en utvecklad sjöfart har stadigt ökat de
senaste åren tack vare miljö- och kapacitetsproblem för
landtransporter. Den snabba utvecklingen i Östeuropa har
spätt på intresset och möjligheterna för sjöfarten. Nya
regelbundna sjövägar har bland annat etablerats mellan
Baltikum och Stockholm/ Norrköping. Också på västkusten
och sydkusten utvecklas färjetrafiken. Utvecklingen av nya
fartygstyper med bl.a. miljövänligare motorer och låga
driftskostnader bidrar även det till ett nymornat intresse för
sjöfart. Allt detta genererar ett investeringsbehov som det
nu är lämpligt att tillgodose. Även nya höga krav på
säkerheten på transporter till sjöss genererar ett ökat
investeringsbehov.
Sjöfartsverket har tagit fram projekt som kan startas nu
till en kostnad av c:a 50 miljoner. Till detta kan läggas
projektering och utbyggnad av trafik- och
miljöinformationssystem (TIC). Även nya utbyggnader av
hamnar m.m. (tack vare ökat utbyte över Östersjön) leder
till ett ökat investeringsbehov.
3.4.4 Telekommunikationer, VA-underhåll och
modernisering
Inom televerkskoncernen kan byggprojekt som t.ex.
ombyggnad av äldre stationer påskyndas. För
modernisering och kapacitetshöjande åtgärder har
Televerket ett investeringsprogram på c:a 8--9 miljarder/år.
Trots att ökningen av teletrafiken gått ner krävs en fortsatt
utbyggnad och modernisering av näten.
För modernisering av äldre stationer föreslår vi att 250
miljoner utgår av offentliga medel. Dessutom krävs 500
miljoner kronor för utbildningsinsatser inom Televerket.
I många kommuner finns VA-system som till största
delen härrör från 60-talet eller tidigare. Frånsett de
ekonomiska skador som vållas av dessa gamla trasiga,
läckande system bidrar de till att reningsverken inte
fungerar tillfredsställande. Verken måste antingen
överdimensioneras eller så leds orenat avloppsvatten förbi
reningsverken när inläckaget i systemen är stora vid stor
nederbörd eller snösmältning. Även vattenverken drabbas
på motsvarande sätt.
För upprustning av VA-nätet bör kommunerna erbjudas
statliga lån med gynnsamma villkor till renovering av VA-
näten.
3.4.5 Ombyggnationer, renoveringar m.m.
Enligt finansdepartementet (propositionen, bilaga 1, s.
23) ger ''fallet i ombyggnadsverksamheten /.../ upphov till
substitutionseffekt så att volymen av reparationer stiger i
omfattning 1993 och 1994 och därmed verkar dämpande på
nedgången i byggnadsverksamheten. Den totala
byggnadsverksamheten beräknas falla med c:a 20 % mellan
1990 och 1994.''
Denna strukturförändring mot mer reparation och
underhåll är långsiktigt sund, men övergången måste få ta
tid. Det måste bli en strukturförändring så att man vårdar
mer varsamt och bygger mindre nytt. Plastfärger, mekanisk
ventilation, inplåtning m.m. leder till fuktskador, usla
miljöer och ruttnande hus. Ombyggnation bör främst ske
för att ersätta tomma kontor med annat, för att förbättra
tillgängligheten för äldre och handikappade eller av
miljöpolitiska skäl för att underlätta återvinning etc.
Ombyggnads- och reparationsprogrammet för bostäder
(det s.k. ROT-programmet) bör fortsätta och utvidgas till
att också gälla skolor, ålderdomshem, daghem m.m.
Finansiering bör ske genom statliga lågräntelån som inriktas
på varsam upprustning och hindrar onödigt omfattande
ombyggnader.
3.4.6 Energi
För att trygga energiförsörjningen och skapa ett
energisystem som kan ingå i det uthålliga samhället måste
riksdagens beslut om omställning av energisektorn
fullföljas. Det innebär bl.a. att den osäkra kärnkraften ska
avvecklas och användningen av de icke förnybara fossila
bränslena få ett slut. Det innebär samtidigt en uppbyggnad
av alternativa, miljövänliga energislag. Storskalig
användning och kommersiella genombrott är nu nära i tiden
för ett flertal av dem. Samhället bör på olika sätt påskynda
dessa genombrott.
De viktigaste energislagen är biobränslen, vindkraft och
olika solenergitekniker. En jämförelse med den framsynta
utbyggnad av vindkraften som skett i Danmark visar att en
seriös och konsekvent satsning på vindkraft i Sverige skulle
kunna ge 20 000 till 30 000 arbetstillfällen.
Riksdagen bör därför besluta att det 25-procentiga
investeringsstöd till vindkraftverk som finns ändras till 35
%.
För att undvika att skogsindustrin blir nästa krisbransch
och för att inlemma även den i ett uthålligt samhälle bör
även dess omstrukturering stödjas vilket bl.a. innebär att
skogen som energikälla måste tas tillvara i högre
utsträckning. Skogen har alltid varit en viktig energikälla i
Sverige. Ända till för 80 år sedan dominerade skogsbränslet
vårt lands energiförsörjning.
Den totala tillgången på trädbränsle i Sverige är 30--35
miljoner kubikmeter eller 60-70 TWh värmeenergi. I dessa
beräkningar har hänsyn tagits till de restriktioner som krävs
för att inte skada skogsmarkens långsiktiga
produktionsförmåga. De högsta värdena gäller om askan
återförs till de avverkade arealerna för att kompensera
uttaget. I dag används drygt 30 TWh årligen.
Regeringen bör få i uppdrag att återkomma med förslag
hur vi snabbt ska kunna öka användningen av trädbränsle.
Det verkar som om regeringen tänker ändra skatten på
bränslen så att t.ex. biodiesel gynnas framför fossilbränslen.
Det är steg i rätt riktning som skapar både bättre miljö och
arbetstillfällen runt om i landet.
I övrigt bör regeringen ges i uppdrag att snabbutreda vad
som nu kan göras för att få till stånd serie- och
massproduktion inom nämnda energislag. Man kan t.ex.
tänka sig lagförslag om att nybyggda lokaler åtminstone till
en del ska använda sig av förnyelsebara energislag i
sin energiförsörjning. Det skulle ge bl.a. solenergiindustrin
en fast marknad.
För att effektivisera redan befintlig energi föreslår vi att
Vattenfall tilldelas medel för en uppgradering av
kraftöverföringsnätet bl.a. genom en tidigareläggning av
utbytesprogram som förbättrar verkningsgraden och
minskar energiförlusterna. Vi föreslår 500 miljoner kronor
för 1993. En uppgradering av små kraftverk för att höja
verkningsgraden utan ökad miljöbelastning är också en
möjlighet. Vi föreslår att regeringen, efter miljögranskning,
tar fram medel till detta.
3.4.7 Kulturell infrastruktur
Det finns mycket som talar för att investeringar i kultur
under en lågkonjunktur är ekonomiskt försvarbara och
t.o.m. genererar ett långsiktigt överskott. I
departementspromemorian Kultur som lokaliseringsfaktor
(Ds 1991:22, Industridepartementet) pekar journalisten
Lisbeth Lindeborg på kulturella inrättningars fördelar vid
arbetslöshet då hon studerar den (Väst-) tyska
kulturpolitiken under 80- och det tidiga 90-talet. Med hjälp
av vissa subventioner och investeringar, grundutrustning
etc. så skapas förutsättningar för en stor halvfri företags-
och arbetsmarknad som i sin tur ger positiva effekter för
hotelloch restaurangbranschen samt för handeln. En
förutsättning för dessa effekter är dock att kulturutbudet
kännetecknas av pluralism och bredd och är fast förankrat i
regionen.
Viktiga investeringsprojekt finns inom länsmuseer,
länsteatrar och inom komunala kulturinstitutioner. Det är
av särskild vikt att de byggnadsprojekt och renoveringar av
kulturmiljöer m.m. som lagts på is i krisens kölvatten ses
över och om möjligt sätts igång.
Riksdagen gav i våras Byggnadsstyrelsen i uppdrag att
starta projekteringen av ett nytt Moderna museet och
Arkitekturmuseum i Stockholm. Trots det har
projekteringen ännu inte startat och bygget av ett nytt
Moderna museet har därmed på ett olyckligt vis försenats.
Vänsterpartiet anser att projekteringen och
byggnationen av Moderna museet omedelbart skall inledas
och anslår 350 miljoner kronor.
3.4.8 Miljöinvesteringar
Ökad hänsyn till miljön, ökad naturvårdshänsyn inom
skogsbruket, ett mer ekologiskt inriktat jordbruk m.m. är
även det inslag i utvecklingen mot det uthålliga samhället.
Precis som inom andra beskrivna områden generar detta
arbetstillfällen vilket gör att vi även här kan kombinera
miljökraven med sysselsättningsåtgärder. Det är frågan om
många olika slag av projekt, allt från flora- och
faunainventeringar till noggrannare
miljökonsekvensbeskrivningar av mänskliga aktiviteter.
Andra exempel är arealersättning till mark- och
skogsbrukare för landskapsvård.
Vi föreslår att naturvården får 200 miljoner kronor
under 1993 för ytterligare insatser vilket ger 300 årsarbeten.
Ett uthålligt samhälle använder mindre mängder
materiel och energi. I stället uppvärderas mänsklig energi
och kunskap. Denna utveckling blir mycket tydlig när
kretsloppsprinciper ska råda istället för linjära förlopp,
vilka alla slutar med att olika former av avfall lagras eller
deponeras.
Återvinningssystem vinner nu sakta men säkert terräng.
Även denna sektor är kunskapsintensiv och
framtidsinriktad och kan ge många nya jobb över hela
landet. Staten bör öka sina insatser för att forskning om och
tillämpning av de nya teknikerna sprids. Avfallspolitiken i
Tyskland kan här ses som föredöme.
3.4.9 Infrastruktursatsningar i Östeuropa
Samarbetsprojekt där Sverige står för kapitalet måste
öka i omfattning. I första hand gäller det energisektorn där
satsade pengar ger mångfalt tillbaka i form av
miljöförbättringar och energibesparingar. Exempelvis i
Estland är per capita-utsläppen av koldioxid nästan fyra
gånger så höga som i Sverige. Infrastruktursatsningar inom
vattenvård, järnvägs- och vägutbyggnad bör kunna komma
till stånd genom handels- och kreditavtal med Estland,
Lettland och Litauen.
Projektering av t.ex. utbyggnad av snabbtåg runt hela
Östersjön bör startas och prioriteras högt.
Många kommuner har vänorter i öst. Detta utbyte kan
relativt enkelt utvecklas. Det som oftast är hindret är
kapitalbrist i både Sverige och hos våra östra grannar. Nu i
början av den gigantiska uppbyggnaden som måste till är
det främst frågan om kunskapsöverföring. Det handlar om
allt från att översätta lagstiftning till att beskriva
vattenvårdsteknik.
Vi beräknar att varje svensk kommun, länsstyrelser,
landsting plus många företag, forskningsinstitutioner etc.
sammanlagt skulle kunna avsätta 5 000 årsarbeten under
1993 för att genomföra denna ''kunskapshandel''. Medel till
detta bör ställas till förfogande genom en blandning av
AMS-medel och öst-bistånd.
Ett specialdestinerat bidrag på 300 miljoner kronor bör
avsättas till trähus för återvändande ryska officersfamiljer
villkorat så att husen produceras i Sverige och att Ryssland
uppfyller sina utfästelser och drar hem trupperna från
Baltikum.
3.5 Utbildning
I propositionen föreslår regeringen en utökning med 13
000 platser inom vuxenutbildningen, 5 000 platser inom
folkhögskolan samt 5 000 platser inom gymnasieskolan. Om
dessa ytterligare platser hade kommit i samband med
senaste budgetpropositionen, så som Vänsterpartiet
föreslog, så hade ett stort antal av dem som nu står utan
utbildning kunnat utbilda sig och undvika arbetslöshet. Vi
välkomnar regeringens förslag men vill inrätta ytterligare
fler utbildningsplatser.
Vänsterpartiet anser att riksdagen bör besluta om
ytterligare 15 000 utbildningsplatser, ungefär lika fördelade
på folkhögskolan, vuxenutbildningen och gymnasieskolan.
Utbildningsanordnarna skall redan nu ges ett löfte om
statsbidrag för dessa ytterligare platser. Fördelningen av
platserna får göras efter de praktiska möjligheter som finns
inom olika utbildningsfält. Det bör ankomma på regeringen
att i samråd med utbildningsanordnarna komma överens
om platsfördelningen.
Att ge fler gymnasiekompetens och behörighet till
högskolestudier är en viktig fråga för Vänsterpartiet. Vi
kommer framöver att föreslå kraftiga kvalitativa och
kvantitativa åtgärder på högskoleutbildningens och
forskningens område. De utbildningsanordnare som har
möjlighet att erbjuda utbildningsplatser utöver de nu
föreslagna, bör få möjlighet till det. Vi utesluter inte att de
utbildningsanordnare som föreslås få expandera har
kapacitet för att ta emot ännu fler studerande. Storleken på
denna outnyttjade kapacitet är det svårt att göra sig en
samlad bedömning av.
3.5.1 Folkhögskolan
Regeringen anslår 106 miljoner kronor till 5 000 nya
utbildningsplatser på folkhögskolorna.
Vänsterpartiet förutsätter att dessa medel kanaliseras
genom Folkbildningsrådet som effektivt kan göra detta utan
byråkrati och tidsspillan och hänvisar i denna fråga till
annan motion av Elisabeth Persson.
Länsarbetsnämnderna är nu mycket hårt belastade och
bör därför ej tillföras denna arbetsuppgift. Även av
principiella skäl borde det vara en självklarhet att
Folkbildningsrådet skall utföra detta, med den kompetens
och folkhögskoleanknytning som rådet har.
Den rekordsnabba förändring som den svenska
arbetsmarknaden nu upplever ställer politiker och andra
ansvariga inför svåra, ofta omöjliga avvägningar. Beslut,
som i ett gynnsammare konjunkturläge skulle ha varit
''ideologiskt omöjliga'' att ta, blir plötsligt nödvändiga.
''Det minst onda'' blir en av flera vägledande principer.
Ungdomsarbetslösheten är en av denna lågkonjunkturs
absolut allvarligaste effekter. En hel generation tar första
steget ut i vuxenlivet under mycket svåra förutsättningar.
Ungdomsarbetslösheten drabbar identitetssökande
människor och hotar att ge djupgående negativa
konsekvenser för den enskilde. Sett ur det sammanhanget
är det oerhört viktigt att undvika de rent sociala
konsekvenser som ''depressionsstämningarna'' hotar att
föra med sig för unga människor. Att ungdomar aktiveras i
meningsfull sysselsättning blir överordnat andra viktiga
krav.
Det är mot denna bakgrund som Vänsterpartiet
accepterar regeringens och socialdemokraternas
arbetsmarknadsinsatser för ungdomar.
Vänsterpartiet vill dock markera skillnaden mellan
ordinarie nya arbetstillfällen för ungdomar och den
tillfälliga yrkeslivserfarenhet som ungdomspraktiken kan
erbjuda. Arbetsmarknadspolitikens långsiktiga mål är att
skapa varaktiga arbeten och jämlika arbetsvillkor för
ungdomar. Därför är det viktigt att efter hand analysera
praktikens effekter på arbetsmarknaden och att ompröva
denna form av arbetsmarknadsinsats så snart konjunkturen
och det ekonomiska läget så tillåter.
3.6.2 Kompetensutveckling i arbetslivet
Att satsa på utbildning är motiverat både utifrån dagens
höga arbetslöshet och ett långsiktigt perspektiv. Därför
finns det goda skäl att stimulera kompetensutveckling också
i arbetslivet. En meningsfull verksamhet stärker
människors ställning i arbetslivet och skapar förutsättningar
för att förstärka konkurrenskraften. Detta gäller hela
löntagarkollektivet, men är av särskild vikt för
kortutbildade, inte minst kvinnor, som ofta har en utsatt
situation på arbetsmarknaden.
Vänsterpartiet anser att stimulansbidrag för
kompetensutveckling i arbetslivet skall kunna utgå som
direkta bidrag, eventuellt tillsammans med andra
arbetsmarknadspolitiska åtgärder (beredskapsarbete t.ex.).
Inte minst i samband med varsel måste
länsarbetsmyndigheterna kraftfullt verka för detta. En
förutsättning för att bidrag skall kunna ges är dock att de
lokala parterna har träffat avtal om en utbildningsplan. Det
är också viktigt att planer och kapacitet noggrant prövas och
utvärderas.
Kompetensutredningen gav tidigare i år en serie
argument för vikten av denna typ av insatser. Den
nuvarande arbetslösheten ger argumenten ytterligare
tyngd.
3.6.3 Arbetsmarknadsutbildning
Insatserna för kompetensutveckling i arbetslivet ska
vägas mot övrig arbetsmarknadsutbildning. En
kombination av kompetensutveckling och
arbetsmarknadsutbildning ger dessutom en större
flexibilitet.
Vänsterpartiet anser, liksom regeringen, att det är av
stor vikt att medlen till arbetsmarknadsutbildning används
så effektivt som möjligt. Avsikten med detta är givetvis att
ett större antal arbetslösa ska få tillgång till utbildning. Den
gångna tidens ökning av efterfrågan har dock tärt hårt på
arbetsmarknadsverkets resurser och lett till en drastisk och
mycket olycklig nedtrappning av
arbetsmarknadsutbildningen. Under en tid av hög
arbetslöshet är det oförsvarligt att slösa bort arbetslösa
människors vilja och möjligheter att utbilda sig.
Vänsterpartiet anser därför att ytterligare 3 miljarder
bör anslås till arbetsmarknadsutbildning inför 1993.
3.6.4 Arbetslivsfonden
En offensiv satsning på åtgärder som förbättrar
arbetsorganisation och arbetsmiljö är en viktig del i en
politik som sätter arbetslinjen i centrum. Med förbättrad
produktivitet och minskade kostnader för arbetsrelaterade
skador och sjukdomar kan vi uppnå långsiktiga besparingar.
Det är Vänsterpartiets mening att arbetslivsfondens insatser
starkt kan bidra till minskade kostnader, både i arbetslivet
och inom socialförsäkringssystemet. I slutänden har detta
även en långsiktigt positiv effekt på statsbudgeten.
Arbetslivsfondens medel uppkom genom en
tidsbegränsad arbetsmiljöavgift. En indragning av delar av
dessa medel har därför ingen positiv inverkan på det
strukturella underskottet i statsbudgeten. Tvärtom är syftet
med fonden förbättrad arbetsmiljö och rehabilitering samt
en förändrad arbetsorganisation. Fondens verksamhet
syftar även till att förbättra produktiviteten genom
organisationsförändringar samt att minska de problem och
kostnader som uppstår genom arbetsskador och utslagning
från arbetslivet.
Regeringen gav så sent som i 1992 års
kompletteringsproposition arbetslivsfonden i uppdrag att
initiera välbehövliga insatser på småföretagens område.
Med den föreslagna reduktionen av medel skulle detta inte
kunna fullföljas. Arbetsmarknadsutskottet har även
förordat att fondens fortsatta insatser ska koncentreras till
förbättringar av kvinnornas arbetsvillkor.
3.7 Kommunernas ekonomi
Enligt Långtidsutredningen sjunker kommunernas
skatteintäkter i framtiden. Med en oförändrad
verksamhetsnivå kommer därför underskotten i
kommunsektorn att uppgå till 30 miljarder kronor 1997.
Konsekvensen kommer att bli massuppsägningar i
kommunerna och detta i ett läge där de sysselsatta inom
industrin är nere på 1975 års nivå och fortfarande i starkt
sjunkande. Dessutom kommer först och främst kvinnorna
att drabbas då de är 79 % av de anställda inom kommun och
landsting. En stor del av orsaken till kommuners och
landstings stora underskott är minskade statsbidrag med
drygt 20 miljarder kr mellan 1991 och 1997. Den
oundvikliga följden blir nedskärningar och
kvalitetssänkningar.
Enligt kommunförbundet måste antalet anställda
minska med 50 000 personer fram till 1997 och
Landstingsförbundet menar att mellan 15 000 och 20 000
anställda måste bort. Vi har tidigare i en motion till
kompletteringspropositionen våren 1992 mer utförligt
presenterat vårt alternativ för att stärka kommuner och
landsting och förhindra ytterligare utslagning från denna
sektor. Med det allt allvarligare läget på arbetsmarknaden
som bakgrund, där AMS presenterar prognoser på en
öppen arbetslöshet sommaren 1993 på 10 %, vill vi här
kortfattat upprepa Vänsterpartiets krav kring den
kommunala ekonomin där vi föreslår att riksdagen river
upp beslutet om indragning av 7,5 miljarder från kommuner
och landsting.
4 Sparåtgärder 4.1
Sjukförsäkring m.m.
Vänsterpartiet anser att förslaget att låta hela sjuk- och
arbetsskadeförsäkringen övertas av arbetsmarknadens
parter är problematiskt.
Å ena sidan är det bra att de arbetsgivare som har många
sjukskrivna i sina företag direkt får betala för det. Det
borde ju stimulera till arbetsmiljöinsatser för att motverka
ohälsa. Det är dessutom ett faktum att det är de stora
företagen som har de största sjukskrivningstalen.
Å andra sidan kan det leda till en mycket noggrannare
utsortering redan vid anställningstillfället. En sådan gallring
skulle säkert slå mot t.ex. den stora och växande grupp som
har allergiska besvär, men det skulle dessutom säkert
drabba kvinnorna. I de riktigt små företagen kan det leda
till stora problem om någon drabbas av en längre
sjukskrivning.
Det finns dessutom en allvarlig risk att arbetsgivare i
stället för att vidta rehabiliteringsåtgärder väljer att försöka
avhända sig ansvaret genom förtidspensionering.
Vänsterpartiet har dock inget att invända mot att frågan
utreds. Men vid en eventuell förändring av systemet måste
övergången få ta tid och det måste finnas kvar en statligt
garanterad grundnivå.
Vänsterpartiet kan naturligtvis inte acceptera
karensdagen och de generellt sänkta nivåerna för sjuklön
och sjukpenning.
Förslaget om en karensdag drabbar orättvist. Det slår
hårdast mot dem som har ohälsosamma arbetsmiljöer eller
sådana jobb inom vården eller livsmedelsindustrin där det
är omöjligt att vara på jobbet med t.ex. en lättare
förkylning.
Vi inser dock att det för att långsiktigt begränsa den
offentliga upplåningen och därigenom klara av att
upprätthålla välfärden finns ett behov av besparingar också
i sjukförsäkringssystemet. Principiellt vill vi däremot ha en
helt annan fördelningsprofil än regeringen föreslår.
Vi föreslår istället att man från 1994 sänker taket för
ersättningsgrundande inkomst till fem basbelopp. Det
skyddar låginkomsttagare mot försämringar medan de som
tjänar hyggligt inte får full inkomsttäckning.
Vi räknar med att därigenom årligen spara c:a två
miljarder kronor.
Regeringen föreslår att sjuk- och
arbetsskadeförsäkringen på sikt huvudsakligen ska
finansieras utanför statsbudgeten. Som ett första steg i
denna riktning införs den 1 januari 1993 en allmän
sjukförsäkringsavgift som den enskilde ska betala.
Vänsterpartiet avslår detta förslag.
4.2 Pensioner
Regeringen föreslår en höjning av pensionsåldern till 66
år för att få ner kostnaderna för pensioner och därmed på
sikt minska budgetunderskottet. I regeringens resonemang
om ökade kostnader för pensioner nämns den förbättrade
folkhälsan och den ökade medellivslängden som
dominerande orsaker. Vänsterpartiet instämmer i att de
som pensioneras idag och senare i genomsnitt är friskare
och har större arbetsförmåga än förr. Men man måste också
inse att dagens pensionärer pensioneras vid
genomsnittsåldern 62 år.
Det finns också mycket stora skillnader mellan olika
yrkesgrupper. Den som haft ett fysiskt ansträngande,
monotont och/eller slitsamt arbete och varit yrkesverksam
under tidigare dåliga arbetsvillkor är idag så fysiskt utsliten
att pensionsåldern ofta borde ligga på högst 60 år. Å andra
sidan finns det grupper av akademiker och tjänstemän som
vill och kan arbeta upp till 70-årsåldern. I takt med att
tjänstesektorn ökar växer dessa grupper, vilket underlättar
en höjd pensionsålder.
En annan avgörande förändring, som inte tas upp i
propositionen, är kvinnornas kraftiga inbrott på
arbetsmarknaden. Det dröjer ännu ett tiotal år innan vi kan
göra rättvisande jämförelser av en höjd pensionsålders
effekter på kvinnors och mäns hälsa. Redan idag kan man
dock se alarmerande tecken. Sveriges yrkesarbetande
kvinnor drabbas hårdare än män av arbetsskador och
andelen förtidspensionerade kvinnor är oroande stort.
Vänsterpartiet avvisar regeringens förslag om höjning av
pensionsåldern från 1994.
Vänsterpartiet anser att den generella höjning av
pensionsåldern som regeringen föreslår bara kan
genomföras om detta kombineras med ökade möjligheter
för sänkt pensionsålder, deltidspension och arbetsväxling
för dem som har ett starkt behov av detta. Om en sådan
flexibel pensionsålder kan genomföras, förordar vi en
långsiktigt och i genomsnitt tagen höjd pensionsålder.
En höjd pensionsålder får inte heller leda till att yngre
människor blockeras av äldre på arbetsmarknaden. Därför
måste en höjd pensionsålder förenas med en generellt
minskad arbetslöshet och en jämnare fördelning av
arbetstiden. Vänsterpartiet förespråkar på lång sikt en
förkortad daglig arbetstid.
Regeringen vill föra över förtidspensioneringen till
arbetsmarknadens parter. Vi vill istället helt avskaffa själva
begreppet förtidspension. Så länge man kan arbeta skall
man göra det. Maximala insatser skall sättas in för att
rehabilitera de som blivit fysiskt och psykiskt slitna i sitt
arbete. När man inte längre kan arbeta i sitt tidigare yrke
skall man få ett nytt arbete eller skall man få sin hela eller
deltida pension, som då således inte ska ses som en pension
''i förtid''.
Deltidspensionerna har gjort det möjligt för många att
gradvis trappa ner sin arbetstid. Ett stort problem har dock
varit att högre tjänstemän oftast har haft lättare att
förhandla fram särlösningar för sin arbetstid och på så sätt
kunnat utnyttja pensionen. Personer med fysiskt
ansträngande och arbetstidsbundna yrken har blivit
underrepresenterade i deltidspensionssystemet och
överrepresenterade i förtidspensionssystemet.
Vänsterpartiet vill därför förändra deltidspensionssystemet
så att de statliga subventionerna i framtiden bättre fördelas
efter behov.
Vänsterpartiet föreslår att man utreder en samordning
av förtids- och deltidspensionssystemen samt en
differentiering av pensionsåldern i enlighet med
ovanstående. Syftet skall vara dubbelt: dels att ge de
grupper av äldre som arbetat länge i tunga jobb ökade
möjligheter att trappa ner sin arbetstid, dels att långsiktigt
höja den genomsnittliga pensionsåldern och därmed minska
totalkostnaden för pensionerna.
När man skall göra bedömningar av ett framtida
pensionärskollektiv kan man inte utgå från
genomsnittssiffror. Vänsterpartiet anser därför att det är
angeläget att folkhälsokonsekvenserna av en höjd
pensionsålder följs upp noga framöver och att man då
särskilt beaktar de klass- och könsbestämda skillnaderna.
Av konjunktur- och fördelningspolitiska skäl avvisar
Vänsterpartiet regeringens förslag att nästa år generellt
sänka pensionsnivån till 98 procent av nuvarande nivå.
Däremot ligger förslaget att höja pensionstillskottet och
KBT helt i linje med vad Vänsterpartiet tidigare föreslagit.
Dessa förbättringar är starkt motiverade av behovet av
utjämningar inom pensionssystemet.
4.3 Semester
Av konjunkturpolitiska skäl och rättviseskäl avvisar vi
regeringens förslag att minska den lagstadgade semestern.
Vi anser det också vara orealistiskt att tro att denna åtgärd
kan få genomslag på samtliga avtalsområden. Långsiktigt
anser vi att en förkortning av den dagliga arbetstiden är den
mest angelägna arbetstidsreformen.
4.4 Bostadssubventioner
När riksdagen i somras beslutade om att försämra
räntebidragen i bostadsbyggandet motiverades 1,8
miljarder kronor av denna besparing med att detta
motsvarade villaägarnas försämrade ränteavdrag. Nu
föreslår regeringen att ränteavdragen skall ligga kvar på 30
%.
I konsekvens med detta föreslår vi att 1,8 miljarder
återförs till räntebidragen. Regeringen bör återkomma med
förslag. Vi kan av fördelnings- och konjunkturpolitiska skäl
inte acceptera förslaget att minska räntebidragen 1994 med
3,0 miljarder kronor.
Ett avgörande mål för svensk bostadspolitik är att alla
människor skall kunna skaffa sig goda bostäder i goda
bostadsmiljöer till rimliga kostnader. De väsentligaste
ekonomiska stödformerna för att uppnå detta mål har varit
räntebidragssystemet, avdragsrätten för ränteutgifter, samt
bostadsbidragen. De två första systemen utgör generella
system, medan bostadsbidragen är selektiva och grundar sig
på inkomstprövning.
Under 1980-talet har bostadssubventionerna vuxit
kraftigt. Särskilt påtaglig har denna utveckling varit för
räntebidragen. Statens kostnader ökade mellan 1987 och
1991 från 13 miljarder kronor till 28 miljarder. I
statsbudgeten för 1992/93 beräknas kostnaden uppgå till
29,3 miljarder. Orsakerna till utvecklingen är flera: kraftigt
stigande byggkostnader, höga räntenivåer och en relativt
omfattande nybyggnation.
Höginkomsttagare får i genomsnitt ut en lika stor andel
av subventionerna som låginkomsttagare. Detta trots att
bostadsbidragen i huvudsak går till hushåll med mycket låga
inkomster. Orsaken är att de generella subventionerna
(räntebidrag och ränteavdrag) verkar i motsatt riktning och
i hög grad tillfaller hushåll med höga inkomster.
De omfattande bostadssubventionerna har medfört att
hushållens utgifter för boendet hållits nere på en
förhållandevis rimlig nivå. Hushållens nettoutgifter --
bruttoutgiften minskad med bostadsbidrag och skatteeffekt
för egnahemsägare -- låg 1989 i genomsnitt på c:a 20 procent
av den disponibla inkomsten. Från denna utgångspunkt kan
bostadspolitiken sägas ha varit framgångsrik.
Problemet är emellertid att det också finns en ''dold''
kostnad som även den betalas av hushållen. Kostnaderna
för räntebidrag, bostadsbidrag och det skattebortfall som
följer av ränteavdragen uppgår sammantaget till ungefär 70
miljarder kronor. Detta belopp motsvarar närmare hälften
av de synliga bostadskostnaderna och betalas indirekt av
hushållen via skatter på inkomster och konsumtion.
Nuvarande subventionssystem innebär således att en
stor del av de verkliga bostadskostnaderna är osynliga för
hushållen och istället betalas via skattesedeln. Detta system
skulle möjligtvis kunna rättfärdigas om en omfördelning
skedde från hög- till låginkomsttagare. De generella
subventionerna förefaller emellertid ha gått i motsatt
riktning. Av detta skäl finns det anledning att överväga ett
avskaffande av systemet med räntebidrag och
möjligheterna till ränteavdrag. Det finns också andra skäl --
förutom de rent fördelningspolitiska -- att överväga en
åtgärd i denna riktning. Förekomsten av generella
bostadssubventioner innebär inte bara att vi bor större än
annars, utan också att vi konsumerar mer av en lång rad
nyttigheter som sammanhänger med boendet (t.ex. energi,
möbler, tv-apparater). Också miljöskäl talar således mot
fortsatta generella subventioner till boendet.
Systemet leder också till en fördyring av
nyproduktionen. Sedan räntebidragssystemet infördes
(1975) har byggnadskostnaderna fördubblats relativt övriga
priser. Förklaringen är att subventionerna inte till alla delar
tillfaller de boende utan till betydande del ''kapitaliseras''
inom byggsektorn. Kostnaderna för vårt boende blir således
inte enbart högre till följd av att vi bor större än annars utan
också som ett resultat av att nyproduktionen fördyras.
Vänsterpartiet anser att de generella
bostadssubventionerna på sikt bör minskas kraftigt. Detta
gäller såväl möjligheterna till ränteavdrag som systemet
med räntebidrag. Ett omedelbart borttagande av dessa
subventioner är emellertid varken möjligt eller
eftersträvansvärt, utan avvecklingen måste av
nödvändighet utsträckas över en relativt lång tidsperiod.
Målet om att alla skall ha möjlighet till en god bostad till
rimligt pris ligger fast. Minskade räntebidrag och avdrag
måste därför balanseras med ett utvidgat stöd för selektiva
insatser som inkomstprövade bostadsbidrag.
Hur övergången från generella till selektiva
bostadssubventioner skall se ut i detalj vill vi här inte binda
oss vid. Därför vill vi i detta sammanhang upprepa kravet
från vårens bostadspolitiska partimotion: en parlamentarisk
utredning med representanter för samtliga riksdagspartier
bör utarbeta förslag om hur det väsentligt minskade statliga
stödet till bostadssektorn bör utformas. Den
fördelningspolitiska utgångspunkten är självklar. En annan
viktig utgångspunkt bör vara att de direkta
kostnadshöjningarna i det befintliga beståndet måste
begränsas, också i ett längre perspektiv. Ett möjligt sätt att
uppnå detta är att neddragningen av räntebidragen inriktas
mot ännu ej byggda hus. Detta skulle kunna ske genom en
successiv upptrappning av den garanterade räntesatsen för
nybyggda fastigheter. Denna modell har den fördelen att
subventionerna till redan byggda hus inte påverkas. Man
bryter därigenom inte tidigare gjorda utfästelser. En annan
fördel är att de framtida ''spelreglerna'' blir tydliga.
En förutsättning för en väl fungerande bostadsmarknad
är att paritet råder mellan olika bostäder, dvs. likvärdiga
bostäder skall betinga samma priser/ hyror.
Hyresrättsmarknaden kan knappast betecknas som någon
fri marknad. Hyrorna fastställs genom förhandlingar mellan
hyresgäster och fastighetsägare. Avgörande för den
allmänna hyresnivån är kostnadernas utveckling inom de
kommunala bostadsbolagen. Dessa tillämpar en
självkostnadsprincip som innebär att de hyror man
sammantaget tar ut skall överensstämma med kostnaderna.
Samtidigt fungerar de kommunala bostadsbolagens hyror
som riktmärke för vad privata fastighetsägare kan ta ut i
hyra för likvärdiga lägenheter, den s.k.
bruksvärdesprincipen.
Paritet på hyresrättsmarknaden förutsätter bl.a. att man
måste övervältra en stor del av kostnaderna för
nyproducerade lägenheter på det äldre beståndet. Under
1980-talet har denna utjämning på flera håll varit otillräcklig
och hyresskillnaderna mellan äldre och yngre fastigheter
har därför vuxit.
En avveckling av räntebidragen, på det sätt som
skisserats tidigare, leder till ökade kostnader inom framför
allt nyproduktionen. Allt större belopp måste omfördelas
från det äldre till det yngre beståndet. En sådan utveckling
ställer stora krav på förhandlingsprocessen inom
hyressektorn. Om parterna i detta läge inte klarar av att
vältra över kostnaderna inom nyproduktionen på det övriga
beståndet kan följden bli ett totalstopp i bostadsbyggandet.
Successiva nedskärningar av bostadssubventionerna
innebär enligt Vänsterpartiets uppfattning inte att
nuvarande system för hyressättning behöver skrotas. De
allmännyttiga bostadsföretagen fyller även fortsättningsvis
en viktig uppgift genom att de ofta äger ett omfattande
bestånd med stor tidsmässig spridning. Innan en avveckling
av de generella bostadssubventionerna påbörjas bör det
emellertid utredas vilka konsekvenserna blir för de
kommunala bostadsbolagens del och för hyressättningen i
stort.
Ett problem som särskilt bör uppmärksammas i detta
sammanhang är riskerna för en ökad bostadssegregation.
De allmännyttiga bostadsföretagen har redan i dag
svårigheter att få full kostnadstäckning. Utvecklingen i
storstadsområdena tycks gå mot en differentiering av
hyrorna mellan attraktiva och centrala områden å ena sidan
och ytterförorterna å den andra sidan. En avveckling av de
generella bostadssubventionerna innebär sannolikt att
tendensen till extra hyreshöjningar i attraktiva områden där
''betalningsviljan'' är hög ökar. Detta kan i sin förlängning
leda till ökad segregation. En annan konsekvens kan bli
kraftigt stigande förmögenhetsvärden för innehavare av
fastigheter i storstädernas centrala delar. Det är mot denna
bakgrund särskilt viktigt att konsekvenserna i
storstadsområdena utreds.
4.5 Barn- och studiebidrag
Under förutsättning att vår momssänkning till 22 %
genomförs stöder vi regeringens förslag som innebär att
barnoch studiebidraget kan behållas på nuvarande nivå.
4.6 Bistånd
Den föreslagna nerskärningen av u-landsbiståndet har
väckt uppmärksamhet utomlands. Det har samma
symbolvärde som Berlinmurens fall, skrev Financial Times.
Det drar med andra länder i ett biståndsras -- för när inte
ens föregångslandet Sverige ''har råd'' med solidariteten, får
finansministrar i andra krisande i-länder lättare att driva
igenom liknande nerskärningar. Det har väckt stor oro både
i u-länderna och i FN-organ såsom barnfonden Unicef och
utvecklingsfonden UNDP.
Att skära ner biståndet, när så många u-länder befinner
sig i svår kris, är ett grovt svek mot de fattiga.
Vänsterpartiet avvisar förslaget.
Biståndet får inte heller naggas i kanten genom att
användas för att betala asylkostnader, miljöbistånd till
Östeuropa eller fredsbevarande FN-insatser. Det ska gå
ograverat till sitt syfte -- att höja de fattiga folkens
levnadsnivå.
4.7 Försvar
Vänsterpartiet anser att Sverige bör minska det militära
försvaret av säkerhetspolitiska skäl. En reducering av vår
militära kapacitet är i alla avseenden rationell, och leder --
under förutsättning att de resurser som frigörs används till
annan produktion -- på sikt till ökat välstånd.
Vårt förslag leder till kraftiga minskningar av antalet
anställda inom försvaret och försvarsindustrin -- problem
som omedelbart måste lösas med statliga åtgärder. En
minskad budget inom försvaret motsvaras alltså inte i vårt
förslag av en lika stor besparing vad gäller statens budget
som helhet.
Regeringens förslag kommer inte att ge en årlig
besparing på 1,2 miljarder i försvarets budget. För
statsbudgeten i stort blir effekterna dessutom långt mindre.
Försämringar av de värnpliktigas reseförmåner bör inte
genomföras.
Vi föreslår att krigsorganisationen minskas. Antalet
armébrigader kan inom en femårsperiod reduceras från 16
till 10. Program för ny stridsvagn, luftvärnssystemet Bamse,
målsökande granaten Bonus samt för
artillerilokaliseringsradar avbryts. Marinens
moderniseringsprogram avbryts. Flygvapnet avvecklar 35-
systemet. Antalet 37--divisioner minskas. JAS-systemet
avbryts efter delserie ett.
Effektivitetsprogram inom utbildningsorganisationen
inleds, vilket innebär att värnpliktsutbildningen helt
anpassas till krigsorganisationens behov. Detta innebär
nedläggning av I 16 i Halmstad, I 20 i Umeå, F 10 i
Ängelholm samt F 16 i Uppsala. Förslaget medger en
minskning av försvarets budget med 2,6 miljarder kronor
per år utöver regeringens förslag. Med hänsyn till
lågkonjunkturen nöjer vi oss med att spara 0,5 miljarder
1993 och 1,0 miljarder 1994 utöver regeringens förslag. I
samband med forskningspropositionen kommer vi också att
föreslå att anslag på 500 miljoner kronor förs över från
militär forskning till civil forskning.
4.8 Övriga utgiftsminskningar
Vänsterpartiet godtar förslaget att minska partistödet
med 10 % fr.o.m. nästa mandatperiod. Vi godtar också
övriga besparingsförslag under denna rubrik i regeringens
förslag utom när det gäller besparingen på 300 miljoner
kronor genom ändrade studiemedelsförmåner. Vidare
anser vi att man kan spara mer på statlig administration
m.m. utöver det regeringen föreslagit. Ospecificerade
utgiftsminskningar på Jordbruksdepartementets och
Kommunikationsdepartementets områden kommer vi att ta
ställning till i samband med budgetpropositionen.
De studerandes ekonomi är redan i dag hårt ansatt
genom de fördyringar av studiefinansieringen som
skattereformen medfört. Vare sig besparingen (så som
aviserats av Utbildningsdepartementet) kommer att läggas
på reserabatter, eller höjda prestationskrav för beviljande
av studiemedel, så blir effekterna fördelningspolitiskt
oacceptabla. Om man sparar på reserabatterna slår det
orättvist regionalt, höjer man prestationskraven ytterligare
stöter man ut grupper från högskolan som idag bara har
arbetslöshet som alternativ.
Det finns möjligheter att spara betydande belopp på
flyktingmottagningen, utan att inskränka rätten till asyl
eller kvaliteten på mottagandet. Invandrarverket har med
åren utvecklats till en illa fungerande byråkratisk koloss.
Genom att som närmare utvecklats i motion 1991/92:Sf612
helt eller delvis avveckla Invandrarverket och föra över dess
uppgifter på andra organ bör stora effektiviseringsvinster
vara möjliga att göra, bl.a. gäller detta de höga kostnaderna
för upphandling av förläggningskapacitet. Kravet i den
motionen, på en utredning med direktiv att föreslå hur en
partiell eller fullständig avveckling av Invandrarverket
skulle kunna genomföras, bör snarast tillgodoses.
Vi har också tidigare, i en motion under allmänna
motionstiden, visat hur staten kan spara på sin
administration m.m. Detta gäller bland annat inom
säkerhetspolisen, inom kriminalvården, Kammarkollegiet
m.m. Vidare anser vi att Socialstyrelsens verksamhet kan
renodlas till mer av kontoller av att lagarna följs, medan
forskning och utveckling kan föras över på universiteten och
kommunerna. Civildepartementet kan avskaffas och
kanslihusets personal minskas. Hovstaten bör också
reduceras.
Vidare drar arbetet med den västeuropeiska
integrationen mycket stora administrativa kostnader som
kan sparas in om vi säger nej till medlemskap i EU. Totalt
kan man spara 0,5 miljarder kronor om året, 1993 och 1994,
utöver vad regeringen föreslår. På sikt kan summan höjas
till 3,5 miljarder.
4.9 Den interna devalveringen
En betydelsefull del i regeringens krispaket utgör
nedsättningen av arbetsgivaravgifterna i utbyte mot höjd
mervärdesskatt och sänkt grundavdrag inom
inkomstbeskattningen. Syftet sägs vara att förstärka
näringslivets konkurrenskraft.
Förslaget framstår som märkligt inte minst mot
bakgrund av att ledande regeringsmedlemmar tidigare
kategoriskt avvisat alla tankar i denna riktning. Regeringen
har också i en rad olika sammanhang understrukit att det
svenska kostnadsläget inte kan betecknas som ''för högt''. I
den reviderade finansplanen beskrevs också Sverige som
''ett konkurrenskraftigt produktionsland med en exportledd
tillväxt''.
Relativa arbetskraftskostnader per producerad enhet i
Sverige jämfört med 14 respektive 11 konkurrentländer.
Index: 1980=100
Den
första sifferserien från SCB bygger på
nationalräkenskaperna för Sverige, och
kostnadsutvecklingen jämförs med 14 konkurrentländer.
Den andra serien kommer från KI för 1980--1990 samt från
Finansdepartementet för 1991--93 och bygger på
industristatistik för Sverige, och kostnadsutvecklingen
jämförs med 11 konkurrentländer.
Industrins kostnader per producerad enhet växte
snabbare än konkurrentländernas under hela perioden
1983--1989. Detta var en negativ devalveringseffekt. Sedan
1989 har den svenska industrins kostnadsutveckling varit i
nivå med konkurrentländernas. (Källa: PM från TCO 92-
09-07)
Att finansiera sänkta arbetsgivaravgifter med höjda
indirekta skatter brukar populärt betecknas som en intern
devalvering. Liksom en vanlig devalvering leder åtgärden
inledningsvis till ökade vinster för näringslivet på bekostnad
av sänkt köpkraft för hushållen. Huruvida resultatet på sikt
blir ökad produktion och sysselsättning, avgörs av om
uppgången i exporten överstiger bortfallet av leveranser till
hemmamarknaden.
Enligt regeringens bedömning sjunker BNP i år med 1,1
procent. I fjol blev produktionsbortfallet 1,4 procent. Hela
denna nedgång kan återföras till en reducerad inhemsk
efterfrågan. Nettoexporten har däremot givit ett positivt
bidrag, motsvarande ungefär 2,5 procent av BNP. Att i
detta läge vidta åtgärder som ytterligare begränsar
utrymmet för inhemsk konsumtion resulterar bara i en
fortsatt ökad arbetslöshet, med alla de kostnader och risker
en sådan utveckling innebär.
Utbytet av sänkta arbetsgivaravgifter mot höjda
indirekta skatter riskerar att få negativa biverkningar också
på sikt. Devalveringar är vanebildande. Detta gäller även
interndevalveringar. Har regeringen hjälpt till fem gånger
med devalveringar, då blir interndevalveringen den sjätte
och snart väntar alla på den sjunde.
Superdevalveringen 1982 innebar att ett alltför lågt
löneläge etablerades i vårt land. Följden blev
inlåsningseffekter och bestående hög inflation. En annan
effekt var den bristande tilltron till kronan vilken ledde till
återkommande räntechocker och ett permanent högt
ränteläge. Regeringens förslag om en intern devalvering
markerar ett slut för den enda vägens politik, men samtidigt
också ett återfall till den tredje vägen.
5 Inkomstförstärkningar 5.1
Växande underskott
Skattepolitiken har två grundläggande uppgifter, att
finansiera samhällets utgifter och jämna ut skillnader i
inkomst och förmögenheter. I januari 1992 redovisade
Vänsterpartiet i två motioner -- ''En rättvis skattepolitik''
1991/92:Sk352 samt ''Skattepolitik för arbete och välfärd''
1991/92:Sk351 -- ett sammanhållet skattepolitiskt alternativ
såväl för hela 90-talet som för budgetåret 1992/93.
Dessa förslag avvisades av riksdagen. Regeringen har
istället drivit en linje som man kallat ''den enda vägen'', en
politik där skattesänkningar var ett av de bärande inslagen.
Utvecklingen har nu otvetydigt visat att den enda vägens
skattesänkningar inte är en framkomlig väg. I januari 1992
angav regeringen budgetunderskotten för 1992/93 till ca 70
miljarder. I kompletteringspropositionen växte
underskotten till över 100 miljarder. I proposition
1992/93:50 bedöms underskotten ha vuxit till 160 miljarder
för innevarande budgetår. (Prop. 1992/93:50 sid. 18)
Lägets allvar understryks av att det inte längre finns
något överskott i det som kallas den konsoliderade
offentliga sektorn (statsbudget, socialförsäkringar och
kommuner) som kan balansera underskotten i
statsbudgeten.
I bilaga I:1.2 till kompletteringspropositionen (våren
1992) analyserade Finansdepartementet utvecklingen av
den offentliga sektorns utgifter och inkomster i ett
femårsperspektiv. Även under antagandet om en god
ekonomisk tillväxt efter 1993, samt omfattande
nedskärningar i bostadssubventionerna framöver, så
beräknade man att underskotten i den offentliga sektorn
skulle fortsätta växa. För budgetåret 1996/97 uppskattades
underskotten till 92 miljarder kr. Med något lägre BNP-
tillväxt (1--1,5 %) beräknades underskotten uppgå till 141
miljarder kr.
Under perioden 1987--1990 visade den samlade
offentliga sektorn ett positivt finansiellt sparande på drygt
4 % av BNP, för att under 1991 svänga till ett underskott
motsvarande 1,5 %. 1992 försämrades det finansiella
sparandet med 64 miljarder kr till ett underskott på c:a 85
miljarder kr eller 6 % av BNP:
Enligt proposition 1992/93:50 försämras den offentliga
sektorns finanser snabbt under perioden 1991--1994:
1991
1992
1993
1994
i mdr kr
--21,2
--116,6
--137,9
--147,3
i % av BNP
-- 1,5
-- 7,8
-- 9,7
-- 10,1
(Källa: Prop. 1992/93:50 bilaga 1, sid. 25)
1992 års statliga upplåning motsvarar 15 000 kr per
innevånare. Statsskulden per innevånare går snabbt mot
100 000 kr. 750 miljarder i statsskuld motsvarar c:a 80--90
miljarder i räntor per år.
Underskott av tillfällig natur är inga större problem.
Problemet är dock att underskotten beräknas ligga kvar på
en nivå om c:a 100--150 miljarder också vid mitten av 1990-
talet -- även vid en god ekonomisk tillväxt. Stora
budgetunderskott innebär dels en press uppåt på räntorna,
dels att de inkräktar på utrymmet för andra satsningar i
statsbudgeten. Räntebetalningarna innebär en överföring
av medel från skattebetalare till kapitalägare. Stora och
löpande underskott innebär att dagens skattebetalare
beviljar sig förmåner som morgondagens skattebetalare,
dvs. dagens barn och ungdomar, tvingas betala.
För att få balans i statsbudgeten under 1990-talet fordras
en uthållig politik. Det behövs en ekologiskt balanserad
tillväxt som ger ökade skatteintäkter. Men det fordras
dessutom en noggrann anslagsprövning och direkta
besparingar. En förutsättning för alla sparalternativ är att
det sammantaget bedrivs en rättvis fördelningspolitik.
Mot denna bakgrund var det inte ansvarsfullt av
regeringen att genomdriva stora skattesänkningar, eller
förespegla att man tänkte fortsätta mandatperioden ut med
skattesänkningar i en omfattning på c:a 10 miljarder kronor
om året. Skattesänkningarna har inte gjort att Sverige fått
någon ny start, däremot har såväl budgetunderskotten som
arbetslösheten ökat i dramatisk omfattning.
Skattebördan bör istället fördelas på ett
fördelningspolitiskt riktigare sätt och utformas så att det
underlättar en politik för full sysselsättning och låg
inflation.
5.2 Proposition 1992/93:50
I den nu aktuella propositionen lägger regeringen förslag
om en lång rad skattehöjningar. Uppgörelsen med
socialdemokraterna måste därför betecknas som det
definitiva sammanbrottet för den enda vägens politik.
Regeringens förslag innebär påtagliga skattehöjningar
för de svenska hushållen. Det handlar i huvudsak om höjda
indirekta skatter (moms, bensin, tobak), men också om
höjd inkomstskatt. Justeringen av kapital- och
förmögenhetsbeskattningen handlar egentligen bara om
uppskjutande av skattesänkningar.
Vänsterpartiet delar regeringens uppfattning om
behovet av skattehöjningar. Vi stöder därför flera av de
förslag som läggs fram i propositionen. Också vi inom
Vänsterpartiet anser det angeläget att höja skatten på
tobak. Det är även angeläget att det s.k. reallöneskyddet
slopas, och att besluten om att sänka kapitalskattesatsen
och avskaffa förmögenhetsskatten 1994 rivs upp. Däremot
anser vi -- som framgått av vad vi tidigare motionerat om --
att man bör höja både kapital-, förmögenhets- och
företagsbeskattningen.
5.3 Skatter på kapital och förmögenheter m.m.
Ett minimikrav är att återställa skatteuttaget såväl från
förmögenheter som på arv och gåvor, till vad det var före
besluten med anledning av riksdagens bifall till proposition
1991/92:60 Skattepolitik för tillväxt. Vänsterpartiet har
tidigare yrkat att riksdagen borde besluta att skatteuttaget i
de flesta fall borde återgå till vad som var fallet innan
riksdagen biföll proposition 1991/92:60.
Riksdagen bör hos regeringen begära förslag till
återinförande av de regler som gällde för beskattning av
kapitalinkomster före riksdagsbesluten med anledning av
proposition 1991/92:60.
Detta gäller bl.a. på kapitalinkomstsidan, återställd
reavinstskatt på aktier, återställd skattesats för avkastning
på kapitalförsäkring, återställd skatt på överskott i
värdepappersfond, återställd skatt på avkastning av privat
pensionsförsäkring till 15 %, och återställd
ränteavdragsbegränsning. På förmögenhetsskattesidan
gäller det återställd skala för förmögenhetsskatt, återställd
skala för arvs- och gåvobeskattning, samt återställt
spärrbelopp i förmögenhetsbeskattningen.
Riksdagen bör hos regeringen begära förslag att
återställa skatteskalan för arvs-, gåvo- samt
förmögenhetsbeskattningen till vad som gällde före
besluten med anledning av proposition 1991/92:60.
Att återställa kapitalbeskattningen skulle inte göra att
Sverige hamnade i ett extremt ogynnsamt läge i förhållande
till kapitalbeskattningen i andra länder. I
finansdepartementets studie ''Sverige, Europa och
skatterna'' framgår det att med en nominell
kapitalbeskattning på 30 % i Sverige skulle svensk industri
fortfarande vara internationellt konkurrenskraftig. Detta
gäller särskilt vid en låg inflation i Sverige.
nKapitalbeskattning
Kapitalinkomstbeskattning i Sverige och EG (1991-01-
01), maximala marginalskatter, effektiv skattesats för
reavinster.
(Källa: Sverige, Europa och skatterna,
Finansdepartementet mars 1992, sid. 60)
5.4 Företagsbeskattning
Vänsterpartiet har vid upprepade tillfällen framfört krav
om att företagsbeskattningen borde reformeras. Vi vill ha
ett system som är så enkelt att snedvridningar och
inlåsningseffekter minimeras.
Den internationella marknaden ställer krav på att
avkastningen i Sverige ligger på en konkurrenskraftig nivå.
Då bör även beskattningen av vinsterna ligga på en
internationell nivå. En omfattande och nyligen publicerad
undersökning från OECD visar emellertid att
beskattningen av svenska företagsvinster är bland de lägsta
inom hela OECD-området.
Finansdepartementet har redovisat OECD-
undersökningen i ovan nämnda sammanställning kring
Sverige och EG, ''Sverige, Europa och skatterna''. I den
framgår bland annat följande:
Skattekilar för företag Sverige/OECD
Skattekilar för inhemska investeringar vid enbart
bolagsskatt (I), vid bolagsskatt samt ägarskatt (maximal
marginalskatt) (II), samt genomsnittlig skattekil för
internationella direktinvesteringar till visst land (III).
Med skattekil avses skillnaden mellan avkastning före
bolagsskatt på en marginell investering och avkastningen
efter skatt.
I
II
III
Sverige
0,0
2,0
1,4
Genomsnitt (OECD)
0,9
2,3
2,5
Skattebelastning på utdelad vinst
Sverige visar upp samma lågskatteprofil när det
redovisas som total skattebelastning på utdelad vinst.
Tabellen nedan redovisar ett vägt genomsnitt för EG-
staterna 1991, och detta jämförs med skatten på vinst i
Sverige 1991 vid maximal marginalskatt. Siffran inom
parentes avser skattebelastningen efter s.k. Anellavdrag.
Total skattebelastning på utdelad vinst
Sverige 1991
51,0 (40,5)
Vägt EG-snitt
56,8
(Källa: Sverige, Europa och skatterna,
Finansdepartementet mars 1992 sid. 50)
Redan Sveriges nominella skattesats för företagsskatt på
30 % tillhör de lägsta i industrivärlden. Till detta kommer
systemet med den särskilda skatteutjämningsreserven
SURV, som reducerar det genomsnittliga skatteuttaget till
c:a 20 %. SURV-systemet är ett tekniskt komplicerat
system som i praktiken främst gynnar de större företagen.
Alla skattesystem som bygger på avdrags- och
reserveringsmöjligheter bidrar dessutom till att skapa
inlåsningseffekter och minskar effektiviteten i ekonomin.
Vänsterpartiet föreslår att en utredning angående
företagsbeskattningen tillsätts, bland annat med uppgift att
föreslå en avveckling av systemet med den särskilda
skatteutjämningsreserven.
Ett ökat skatteuttag på företagens vinster, och då särskilt
de större börsföretagen, är samhällsekonomiskt motiverat.
Det skulle innebära en ''harmonisering uppåt'' till vad som
är vanligt t.ex. inom EG. Detta skulle också kunna skapa
finansiering för justeringar av det indirekta skatteuttaget på
vissa produktionsfaktorer.
5.5 Bensinskatt
Vänsterpartiet anser att bilismen skall bära sina totala
kostnader. Ett i verklig mening effektivt utnyttjande av
trafiksystemet förutsätter att trafikanternas
marginalkostnader överensstämmer med trafikens
samhällsekonomiska kostnader. Så är inte fallet idag.
Skillnaden mellan privatekonomiska och
samhällsekonomiska marginalkostnader utgörs av de
kostnader som inte trafikanten själv behöver stå för. Det
gäller t.ex. kostnader för olyckor, buller, avgaser, andra
trafikanters tidsförluster samt slitage på infrastrukturen.
Vissa skatter (t.ex. bensinskatten) fungerar i
styrningshänseende som betalning för en del av dessa
samhällsekonomiska marginalkostnader.
Beräkningar tyder emellertid på att dessa skatter inte
motsvarar hela skillnaden mellan de samhällsekonomiska
och privatekonomiska marginalkostnaderna. Framför allt
gäller detta trafiken i storstadsregionerna. Av detta skäl
skulle det vara befogat med en höjning av bensinskatten.
Vissa beräkningar tyder på att samhället årligen
subventionerar biltrafiken med 11--24 miljarder
(Hansson/Leksell 1988). Denna subvention har reducerats
genom införandet av koldioxidavgiften och moms.
Fortfarande får dock biltrafiken betydande subventioner
och detta gäller särskilt i storstadsområdena.
Därför bör skatten höjas mer i storstadsområdena än i
övriga landet. Intäkterna från skattehöjningen på bensin
bör vara densamma som i regeringens proposition men den
skall differentieras i två steg.
Detta beroende på att skillnaden mellan storstad och
övriga landet inte kan göras tillräckligt stor i ett enda steg.
En rimlig utgångspunkt kan vara en trappa i två steg där
storstädernas ytterområden erhåller en extra bensinskatt på
25 öre och storstädernas innerområden en extraskatt på 50
öre.
Ett system med regionalt differentierad drivmedelsskatt
skulle skapa en bättre överensstämmelse mellan
trafikantens privatekonomiska kostnader och de
samhällsekonomiska kostnaderna. Differentieringen
innebär att bensinskattens roll som styrinstrument
förstärks. Systemet ökar därför förutsättningarna för en
samhällsekonomiskt effektiv resursanvändning.
Vi vill att regeringen lägger ett nytt förslag med denna
inriktning och med sikte på att ta in lika mycket pengar.
5.6 Kraftvärme
Propositionens förslag att slopa avdraget för allmän
energiskatt på det bränsle som åtgår för värmeproduktion i
kraftvärmeanläggningar främjar inte en effektiv och
miljövänlig energiproduktion. Vi yrkar avslag på detta
förslag.
5.7 Moms
Vänsterpartiet ställer sig avvisande till en höjning av
matmomsen samt till förslaget om att den generella
mervärdesskattesatsen skall bibehållas på 25 %. Enligt vår
uppfattning bör istället matmomsen sänkas till 15 % och den
generella momsen nedbringas till 22 % i enlighet med
riksdagens tidigare beslut.
Det är välmotiverat i tider av vikande efterfrågan och i
en djup lågkonjunktur. Vi vill erinra om att den tillfälliga
momshöjningen motiverades av att den skulle verka
''avkylande'' på en överhettad ekonomi. Detta skäl har nu
med all tydlighet bortfallit.
5.8 Alkohol och tobak
Vänsterpartiet ställer sig bakom regeringens förslag om
höjd skatt på tobak. I annan motion har vi dock påtalat att
det finns skäl att ompröva den precisa utformningen av
detta förslag.
Vi vill också påpeka att även efter den föreslagna
skattehöjningen på tobak så kommer Sverige att ligga under
EG:s antagna minimiskattenivåer för tobaksskatten.
Vänsterpartiets förslag om att säga nej till att bibehålla
momsen på 25 % innebär samtidigt en viss skattesänkning
på tobak och alkohol. Detta tillsammans med folkhälsoskäl
gör det motiverat att höja skatteuttaget på dessa produkter
med ytterligare 5 %.
5.9 Inkomstbeskattning
Vänsterpartiet anser det heller inte motiverat att
generellt sänka grundavdraget med c:a 2 400 kr fr.o.m.
1994. Vi vill istället avskaffa grundavdraget för inkomster
över brytpunkten 1993. För att denna åtgärd inte skall ge
upphov till en alltför stor tröskeleffekt krävs en successiv
avtrappning. Grundavdraget bör trappas av från en inkomst
på c:a 150 000 kr. Marginalskatten stiger då till ca 40 % för
inkomster upp till brytpunkten.
Arbetsinkomster
Marginalskatt
1992
Arbetsgivaravgift
1 juli 1991
Sverige
24--51 %
37 %
Vägt EG-snitt
16--52 %
36 %
(Källa: Sverige, Europa och skatterna,
Finansdepartementet mars 1992, sid. 55)
5.10 Arbetsgivaravgifter
Vänsterpartiet är en bestämd motståndare till införandet
av karensdagar. Därför avvisar vi den höjning av
arbetsgivaravgiften med drygt 0,6 procentenheter som
regeringen föreslår som en följd av att en karensdag skall
införas.
Regeringen lägger också fram förslag om en nedsättning
av arbetsgivaravgifterna och egenavgifterna med 4,3
procentenheter. Vänsterpartiet accepterar denna sänkning
under förutsättning av att ATP-avgiften höjs i motsvarande
utsträckning. Någon generell sänkning av
arbetsgivaravgifterna upplevs inte som motiverad. De
svenska arbetsgivaravgifterna ligger på samma nivå som i de
flesta av våra viktigaste konkurrentländer.
Arbetsgivaravgift och företagsskattesatser i Sverige och
EG-länderna 1991 i procent
Land
Arbetsgivaravgift
Företagsskattesats
Italien
53
47,8
Frankrike
49
42,0
Nederländerna
44
35,0
Tyskland
37
44,3
Portugal
36
39,6
Spanien
35
35,3
Belgien
29
39,0
Grekland
25
40,0
Luxemburg
22
40,3
Irland
20
10,0
Storbritannien
19
34,0
Danmark
0
38,0 Vägt EG-snitt,
efter ecu-vikter
37,4
40,6
Sverige
37,0
30,0
(Källor: TCO välfärdsfakta nr 4 1992; Sverige, Europa
och skatterna, Finansdepartementet mars 1992; Svensk
beskattning i ett integrerat Europa bilaga 2 till LU92.)
5.11 Samlade effekter
Vänsterpartiets förslag innebär att beskattningen av de
svenska hushållen ökar med 2,8 miljarder kronor mindre
1993 och 7,6 miljarder mindre 1994 jämfört med
regeringens förslag. I rådande konjunkturläge är det
olämpligt att skattebelastningen ökar så mycket som
regeringen vill. Höjningarna bör heller inte i första hand
resultera i fördyrad konsumtion. Den nedgång i privat
konsumtion som blir följden av regeringens förslag innebär
ett hårt slag mot den privata tjänstesektorn.
Vänsterpartiets förslag till höjda skatter är inte enbart
mindre betungande för genomsnittshushållet utan bördorna
är också mera rättvist fördelade. Tyngdpunkten i vårt
förslag ligger på ökad inkomstbeskattning för
höginkomsttagare. Regeringens förslag är däremot i
huvudsak inriktat mot höjda indirekta skatter som drabbar
låg- och höginkomsthushållen lika.
Vänsterpartiets uppfattning är att principen om skatt
efter bärkraft måste gälla.
5.12 Det finansiella systemet
Skattebetalarna har tvingats gå in med miljardbelopp för
att täcka bankernas kreditförluster. Regeringen vill nu
ytterligare ha åtgärder som garanterar kreditsystemets
överlevnad. I logikens namn borde då också
skattebetalarna få ta del av eventuella framtida vinster i
bankerna. Det finns de som tror att bankerna blir 90-talets
nya maktcentra när fastighetspriserna åter stiger. Staten
borde tvärtom utnyttja situationen och skaffa sig ett utökat
ägande i de banker där skattebetalarna tvingats rädda
företagen och vars förmögenhet kan förväntas växa när
lågkonjunkturen är över.
Det är bra med ett moratorium för försäljning av statliga
företag.
Vi välkomnar avbrytandet av utbetalning av sparpremier
från löntagarfondspengarna.
Valutalånenormen, eller utlandslånenormen som den
också kallas, innebär att den svenska staten inte skall
nettolåna i utländsk valuta för att finansiera
budgetunderskott eller för att förvalta statsskulden. De
statsobligationer och statsskuldväxlar som säljs är därför
utfärdade i svenska kronor. Dessa värdepapper köps upp av
svenska banker och storföretag som i sin tur lånar upp
pengarna utomlands, dvs. i utländsk valuta. Spekulationer
om en svensk devalvering leder till att staten måste höja
räntan för att inte denna upplåningskedja skall brytas.
Banker och företag måste med andra ord mutas med höga
räntor för att staten skall få sitt lånebehov tillgodosett och
den svenska kronan hållas fast.
Det är svårt att förstå syftet med denna norm. Att
statens omfattande upplåningsbehov inte kan täckas inom
landet borde stå klart för alla och envar. En stor del av
statsskulden måste därför täckas med lån från utlandet.
Frågan är då varför inte den svenska staten själv kan
ombesörja denna upplåning, utan mellanhänder? Inte bara
räntan skulle då bli lägre utan också mängden lättflyktigt
och spekulativt kapital skulle minska. Vänsterpartiets
uppfattning är att detta borde minska riskerna för framtida
spekulationer mot kronan och därigenom ge valutapolitiken
en ökad trovärdighet.
Vänsterpartiet föreslår därför att valutalånenormen
avskaffas.
6 Riktlinjer på lång sikt 6.1
Långtidsutredningens glädjekalkyl
Den senaste långtidsutredningens så kallade
prognoskalkyl innebar att BNP skulle växa med 1,3 procent
1993 och med 2,8 1994. Arbetslösheten liksom underskottet
i det finansiella sparandet i offentlig sektor skulle kulminera
på nivån 4,8 respektive 2,4 procent av BNP nästa år. Även
om man tar hänsyn till de reservationer som gjordes i
utredningen måste man beteckna detta som en
glädjekalkyl.
Långtidsutredningen hoppades också på en stark export-
och privatkonsumtionsledd ekonomisk tillväxt under andra
halvan av 90-talet. Bedömningarna var starkt förknippade
med optimistiska antaganden om ekonomiska framgångar i
och svensk integration med EG. Utredningen
offentliggjordes så sent som i februari i år. Den är ett
exempel på hur svårt det kan vara att förutse framtiden.
Den utveckling som skisseras i långtidsutredningens
olika scenarier är inte bara orealistisk, den är också
oönskvärd. Den materiella konsumtionsstandarden i
Sverige är totalt sett tillräckligt hög. En större andel av
produktionsresultatet bör avsättas till investeringar i en mer
miljövänlig produktionsstruktur och i bättre arbetsmiljöer
samt till bättre fungerande utbildning, vård och omsorg.
En sådan ändrad struktur ställer bestämda krav på den
ekonomiska politiken. Skattesystemet måste vara uppbyggt
så att det utjämnar skillnader mellan å ena sidan
privatekonomiska kalkyler, å andra sidan samhällskalkyler
där också miljöeffekter vägts in. Det betyder att det måste
bli relativt sett dyrare med slit och släng och att slösa med
energi och råvaror, relativt sett billigare att vårda, reparera
och återvinna.
6.2 En svångrem till vänster
De åtgärder vi föreslagit ovan -- det gäller infrastruktur,
utbildning, socialförsäkring, bostadspolitik, skatter -- syftar
långsiktigt till att ändra produktions- och
konsumtionsmönstret samtidigt som arbetslösheten
minskar. De ingår också i ett långsiktigt program för att
minska det strukturella budgetunderskottet genom att dels
minska vissa offentliga utgifter, dels öka vissa skatter. Man
kan kalla detta för en ''vänsterns svångremspolitik''.
Åtskilliga beräkningar som gjorts visar att ökat stöd till
fler jobb i nu pågående djupa lågkonjunktur inte skulle
behöva innebära någon större belastning på statsbudgeten
eftersom omfattande besparingar då automatiskt uppstår på
bidragssidan. Problemet är bara att inte enbart det
konjunkturbestämda utan också det strukturella
budgetunderskottet redan i utgångsläget är orimligt stort.
Varje år med underskott leder också till ökade räntor på
statsskulden. Hur skall staten på sikt klara av att för varje
nytt år låna upp ett stort underskott?
Att i längden ha budgetunderskott i nuvarande storlek är
helt enkelt inte realistiskt. Räntorna skulle bli fortsatt höga,
vilket är liktydigt med fortsatt låga investeringar och
därmed ännu fler förlorade arbetstillfällen. Vad gör man
sen? Lånar upp ännu mer för att också sysselsätta dessa?
Även om en sådan politik inte är möjlig så måste man ändå
fråga sig vem som i slutänden i så fall skulle betala dessa
gigantiska skulder. Våra barnbarn?
6.3 En politik i två steg
Som oppositionspolitiker är det lätt att klanka på
regeringen och hävda att allt är deras fel. Regeringen kan å
sin sida påstå att alla problem är ett resultat av den förra
regeringens agerande och hävda att allting kommer att bli
bra bara världskonjunkturen vänder och Tyska Bundesbank
sänker sina räntor. Så har alla partier nu hållit på i flera års
tid och under tiden har en fördubbling skett av såväl
arbetslöshet, budgetunderskott som realräntor. Att hålla
fast vid dessa positioner ytterligare ett eller två år är
ansvarslöst.
Vänsterpartiet avvisar den gemensamma vägen. Vi
förespråkar istället en politik i två steg. I det korta
perspektivet gäller det att bekämpa arbetslösheten genom
att öka efterfrågan i ekonomin. På sikt måste
budgetunderskotten minskas. Vi föreslår därför att vissa
skatter höjs. En minskad arbetslöshet stärker budgeten
genom ökade skatteintäkter och minskade utgifter för
arbetslöshet. Det fordras dock också besparingar om vi
skall få ner underskotten på hanterlig nivå.
Vänsterpartiet anser att politiken måste sättas in i ett
fördelningspolitiskt sammanhang. Vi avvisar regeringens
krisoch sparprogram för att det inte uppfyller kraven på en
rimlig fördelningspolitik. Vi menar att det går att spara på
ett sådant sätt att det leder till minskade klyftor i samhället.
I denna motion har Vänsterpartiet redovisat en politik för
en sådan ''röd-grön svångrem''.
Så länge underklassen upplever förslagen till
krisåtgärder som i huvudsak riktade mot dem själva, medan
höginkomsttagare, spekulanter och direktörer med
fallskärmsavtal på mångmiljonbelopp går fria, så kommer
kritiken att växa. Vi är övertygade om att en bred majoritet
är beredd att visa solidaritet och sluta upp bakom ett rättvist
fördelat sparprogram.
6.4 Jämställdhet mellan kvinnor och män
Den ekonomiska politiken rymmer också ett
könsperspektiv eftersom kvinnors och mäns ekonomiska
villkor skiljer sig åt. En färsk utredning visar att kvinnor och
män totalt arbetar ungefär lika mycket, män mera i betalt
förvärvsarbete, kvinnor mera i obetalt arbete hemma.
Många kvinnor upplever med rätta att regeringen vill lägga
krisens bördor ensidigt på dem: Konfiskeringen av
kommunernas pengar framtvingar höjda taxor inom
barnomsorgen samtidigt som den gör många kvinnor
arbetslösa. Kvinnor ger upp jakten efter jobb och
försvinner därmed också ur arbetslöshetsstatistiken.
Teknologisk förändring kommer att medföra en
genomsnittligt lägre arbetstid i främst varuproduktion och
delar av privat tjänstesektor lika säkert som en gång
hästarna ersattes av traktorer. Redan nu är den betalda
arbetstiden per arbetsdag i genomsnitt lägre än sex timmar
om man slår ut den på alla i förvärvsarbetande åldrar.
Genomsnittet faller ännu mer om pensionsåldern höjs.
Sextimmarsdag är därför en fråga om omfördelning av
arbetstiden för att skapa fler jobb och att ge större möjlighet
till jämställdhet mellan män och kvinnor.
Vi behöver en realistisk strategi för ett stegvis
utjämnande av arbetstiden. Det som ovan sagts om
pensionssystemet ingår i denna strategi. Genomförandet
kan ske både genom fackliga avtal och genom politiska
beslut. Man kan börja med tunga jobb inom vård och
industri där sex timmars skiftgång kan göras effektiv. Detta
ställer krav på en solidarisk lönepolitik och ett
inkomstutjämnande skattesystem. Det kräver också
utbildning i bristyrken.
Vi föreslår att regeringen låter utvärdera krispolitikens
effekter på fördelningen av arbetstider och på
jämställdheten mellan könen.
6.5 En internationalistisk ekonomisk politik
Att en majoritet av svenska folket enligt
opinionsmätningar säger nej till svenskt medlemskap i den
Europeiska unionen (EU) beror delvis på att den
ekonomiska krisen förknippas med anpassningen till EU-
medlemskapet. Den sammankopplingen får inte
överdrivas. Men regeringens ambition att inte bara bli
medlem i EU, utan också i dess A-lag, har bidragit till den
doktrinära satsningen på snabb deflationspolitik och en
passiv arbetslöshetsbekämpning. Med en mer neutral
ekonomisk politik hade svensk ekonomi idag varit sundare.
En klar risk finns för att EG långsiktigt utvecklas i
protektionistisk riktning -- och detta oavsett hur det går i de
GATT-förhandlingar som pågår när denna motion skrivs.
Särskilt länderna i södra Europa trycker på för att inte bara
få sälja mer av sina produkter till de rikare länderna i norr,
utan också för att EU skall begränsa importen från fattigare
länder i Östeuropa och u-länderna.
Vänsterpartiets ekonomiska politik för att möjliggöra ett
svenskt nej till EU består av tre huvudmoment:
Fördjupning av det frihandelsavtal vi redan har, ett ökat
handelsutbyte med Östeuropa och u-länderna samt en
inhemsk fördelnings-, närings- och regionalpolitik (en
strukturomvandling) som ger förutsättningar för en sådan
utveckling.
6.6 Skilj på kapitalism och marknadsekonomi
Utvärderingar som gjorts av den ekonomiska
utvecklingen i USA, England och andra länder under 80-
talet har visat att den nya högerns ekonomiska ideologi inte
höll när den mötte verkligheten. En mer ohämmad
kapitalism och ökade inkomstskillnader ledde till sämre
fungerande marknader, dålig effektivitet och ökade sociala
kostnader.
Den svenska ekonomins historiska framgångar har byggt
på en befolkning som arbetat hårt och som tagit kollektivt
ansvar på sina arbetsplatser. En stark fördelningspolitik, en
jämfört med andra länder hög grad av jämställdhet mellan
könen, och en väl fungerande offentlig sektor har också
varit avgörande faktorer.
Vänsterpartiet har i tidigare ekonomiska motioner
erinrat om att man måste skilja på kapitalism och
marknadsekonomi. Vi har citerat Knut Wicksell, som
brukade hävda att marknaden fungerar bäst i kombination
med kollektivism och en starkt utjämnande
fördelningspolitik. Ekonomisk demokrati och jämlikhet är
inte bara bra i sig själv, de är också befrämjande för den
ekonomiska effektiviteten.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag
till riksdagen om nytt underleverantörsprogram enligt vad i
motionen anförts,
2. att riksdagen till Banverket på tilläggsbudgeten till
statsbudgeten för budgetåret 1992/93 anvisar 3 miljarder
kronor utöver regeringens förslag enligt vad i motionen
anförts,
3. att riksdagen till Vägverket på tilläggsbudgeten till
statsbudgeten för budgetåret 1992/93 anvisar 2 miljarder
kronor utöver regeringens förslag enligt vad i motionen
anförts,
4. att riksdagen till Sjöfartsverket på tilläggsbudgeten till
statsbudgeten för budgetåret 1992/93 anvisar 50 miljoner
kronor utöver regeringens förslag enligt vad i motionen
anförts,
5. att riksdagen till Televerket på tilläggsbudgeten till
statsbudgeten för budgetåret 1992/93 anvisar 750 miljoner
kronor utöver regeringens förslag enligt vad i motionen
anförts,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ROT-program för va-nätet,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fortsatt och utvidgat ROT-
program,
8. att riksdagen beslutar att investeringsstödet till
vindkraftverk höjs från 25 % till 35 % fr.o.m. den 1 januari
1993,
9. att riksdagen begär att regeringen återkommer med
förslag om ökad användning av trädbränsle enligt vad i
motionen anförts,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om massproduktion av
förnyelsebara energislag,
11. att riksdagen till Vattenfall på tilläggsbudgeten till
statsbudgeten för budgetåret 1992/93 anvisar 500 miljoner
kronor utöver regeringens förslag för uppgradering av små
kraftverk enligt vad i motionen anförts,
12. att riksdagen till naturvårdsinsatser på
tilläggsbudgeten till statsbudgeten för budgetåret 1992/93
anvisar 200 miljoner kronor utöver regeringens förslag
enligt vad i motionen anförts,
13. att riksdagen till projektering och byggnation av
Moderna museet på tilläggsbudgeten till statsbudgeten för
budgetåret 1992/93 anvisar 350 miljoner kronor,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kunskapsöverföring till
Östeuropa,
15. att riksdagen till trähus för återvändande ryska
officersfamiljer på tilläggsbudgeten till statsbudgeten för
budgetåret 1992/93 anvisar 300 miljoner kronor utöver
regeringens förslag enligt vad i motionen anförts,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ytterligare 15 000
årsstudieplatser fördelade på folkhögskola,
vuxenutbildning samt gymnasieskola,
17. att riksdagen till Studiemedel m.m. på
tilläggsbudgeten till statsbudgeten för budgetåret 1992/93
under åttonde huvudtiteln anvisar ett förslagsanslag på 84
500 000 kr utöver vad regeringen har föreslagit eller således
169 000 000 kr,
18. att riksdagen till Vuxenstudiestöd m.m. på
tilläggsbudgeten till statsbudgeten för budgetåret 1992/93
under åttonde huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag på
141 000 000 kr utöver vad regeringen har föreslagit eller
således 283 000 000 kr,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fördelning av utbildningsplatser
vid folkhögskolorna,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skillnaden mellan
ungdomspraktik och ordinarie arbetstillfällen,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om stimulansbidrag för
kompetensutveckling i arbetslivet,
22. att riksdagen till arbetsmarknadsutbildning på
tilläggsbudgeten till statsbudgeten för budgetåret 1992/93
anvisar 3 miljarder kronor utöver regeringen förslag,
23. att riksdagen avslår regeringens förslag att dra in 3
miljarder kronor från Arbetslivsfonden,
24. att riksdagen avslår regeringens förslag om karensdag
och generellt sänkta nivåer för sjuklön och sjukpenning,
25. att riksdagen begär att regeringen återkommer med
förslag om sänkt tak till 5 basbelopp för
ersättningsgrundande inkomst i sjukförsäkringen fr.o.m.
1994,
26. att riksdagen avslår regeringens förslag att införa en
allmän sjukförsäkringsavgift i sjukförsäkringen,
27. att riksdagen med avslag på regeringens förslag om
ändrad pensionsålder godkänner de riktlinjer i motsvarande
del som förordats i motionen,
28. att riksdagen avslår regeringens förslag om sänkt
pensionsnivå,
29. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om
ändring i semesterlagen (1977:480),
30. att riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag
om återförande av 1,8 miljarder kronor av räntebidragen
1993 enligt vad som förordats i motionen,
31. att riksdagen med avslag på regeringens förslag om
minskade bostadssubventioner godkänner de riktlinjer i
motsvarande del som förordats i motionen,
32. att riksdagen avslår regeringens förslag om
besparingar inom Utrikesdepartementets område på 1 500
miljoner kronor per år avseende Sveriges bistånd,
33. att riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag
om ytterligare minskningar i försvarsanslagen i enlighet vad
i motionen anförts,
34. att riksdagen avslår regeringens förslag till ändrad
inriktning av systemet för de värnpliktigas förmåner,
35. att riksdagen avslår regeringens förslag om
besparingar inom studiestödsområdet på ca 300 miljoner
kronor per år,
36. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om besparingar på statlig
administration,
37. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
återförande av de regler som gällde för beskattning av
kapitalinkomster före riksdagsbesluten med anledning av
proposition 1991/92:60,
38. att riksdagen hos regeringen begär förslag som
återställer skatteskalan för arvs-, gåvo- samt
förmögenhetsbeskattningen till vad som gällde före
riksdagsbesluten med anledning av proposition 1991/92:60,
39. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en
utredning med uppgift att se över företagsbeskattningen
enligt vad i motionen anförts,
40. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om
ändring i lagen (1961:372) om bensinskatt,
41. att riksdagen beslutar om en regionalt differentierad
bensinskatt enligt vad i motionen anförts,
42. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om
ändring i lagen (1992:879) om ändring i lagen (1957:262) om
allmän energiskatt,
43. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om
ändring i lagen (1992:880) om ändring i lagen (1990:582) om
koldioxidskatt,
44. att riksdagen avslår regeringens förslag till ändring i
lagen (1968:43) om mervärdesskatt,
45. att riksdagen -- om yrkande 44 avslås -- avslår
regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1992:83) om
ändring i lagen (1991:486) om ändring i lagen (1991:233) om
ändring i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag,
46. att riksdagen -- om yrkande 44 avslås -- avslår
regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1992:384) om
ändring i lagen (1991:1940) om ändring i lagen (1991:486)
om ändring i lagen (1991:233) om ändring i lagen (1947:529)
om allmänna barnbidrag,
47. att riksdagen -- om yrkande 44 avslås -- avslår
regeringens förslag till lag om upphävande av lagen
(1991:234) om ändring i lagen (1986:378) om förlängt
barnbidrag,
48. att riksdagen beslutar att mat- och turistmomsen
sänks till 15 % från den 1 januari 1993,
49. att riksdagen beslutar att höja skatten på alkohol med
5 % utöver regeringens förslag,
50. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen (1928:370),
51. att riksdagen beslutar om sådan ändring i
kommunalskattelagen (1928:370) att grundavdraget
avskaffas för inkomster över brytpunkten 1993 med
avtrappning från en årsinkomst på ca 150 000 kr enligt vad i
motionen anförts,
52. att riksdagen beslutar att höja ATP-avgiften med 4,3
procentenheter den 1 januari 1993,
53. att riksdagen -- om yrkande 52 avslås -- avslår
regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1981:69) om
socialavgifter,
54. att riksdagen -- om yrkande 52 avslås -- avslår
regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1990:912) om
nedsättning av socialavgifter,
55. att riksdagen -- om yrkande 52 avslås -- avslår
regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1990:659) om
särskild löneskatt på vissa förvärvsinkomster,
56. att riksdagen -- om yrkande 52 avslås -- avslår
regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1992:685) om
ändring i lagen (1990:659) om särskild löneskatt på vissa
förvärvsinkomster,
57. att riksdagen -- om yrkande 52 avslås -- avslår
regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1991:687) om
särskild löneskatt på pensionskostnader,
58. att riksdagen -- om yrkande 52 avslås -- avslår
regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1990:1427)
om särskild premieskatt för grupplivförsäkringar m.m.,
59. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ökat statligt ägande i banker som
räddats av skattemedel och med framtida förväntad
förmögenhetstillväxt,
60. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att valutalånenormen skall avskaffas,
61. att riksdagen begär att regeringen låter utreda
krispolitikens effekter på fördelningen av arbetstid och på
jämställdheten mellan könen,
62. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i
motsvarande del godkänner de riktlinjer för den
ekonomiska politiken på längre sikt som förordats i
motionen.
Stockholm den 12 november 1992
Lars Werner (v)
Hans Andersson (v)
Berith Eriksson (v)
Lars Bäckström (v)
Bertil Måbrink (v)
Johan Lönnroth (v)
Rolf L Nilson (v)
Björn Samuelson (v)
Eva Zetterberg (v)