med anledning av prop. 1992/93:50 Åtgärder för att stabilisera den svenska ekonomin
Innehåll 1.
Sammanfattning: Sätt i gång hjulen -- Sverige har råd
att arbeta!2 2.
Den internationella bilden7 3.
Sveriges ekonomi -- läge och utsikter8 4.
Uppgörelserna om den ekonomiska politiken10 5.
En ny ekonomisk politik16 5.1
Mål och inriktning16 5.2
Valuta- och penningpolitik17 5.3
Skatte- och finanspolitik18 5.4
Övriga inkomstförstärkningar20 5.5
En politik mot finanskrisen21 5.6
Politik för full sysselsättning25 5.7
Välfärdspolitiken32 5.8
En strategi för den kommunala ekonomin34
Hemställan35
Bilaga38
1. Sammanfattning: Sätt igång hjulen -- Sverige har råd
att arbeta!
Det omedelbara syftet med den ekonomiska politiken
måste vara att förhindra den depression som nu hotar
Sverige och som leder till en omfattande utslagning av
företag och till en förödande massarbetslöshet.
En fortsatt ekonomisk tillbakagång innebär att vi
underutnyttjar vår produktionsförmåga och människors
vilja till arbete. En fortsatt och fördjupad nedgång
undergräver de offentliga finanserna och utsätter
samhällsekonomin för bestående skador. Detta måste
förhindras.
Vi vill därför samla alla goda krafter, i och utanför
riksdagen, kring en politik för arbete, tillväxt och
rättvisa.Vi vill åstadkomma finansiell stabilitet genom en
valutapolitik med fast förankring, genom en uthållig
förstärkning av de offentliga finanserna och genom en
garanti för att banksystemet fungerar mot hushåll,
näringsliv och omvärld.Vi vill åstadkomma ekonomisk
tillväxt och nya trygga arbetstillfällen genom höjd
produktivitet och förbättrad konkurrenskraft, i första hand
genom åtgärder för att få igång investeringar, höja
utbildningsnivån och förbättra kompetensen i
arbetslivet.Vi vill åstadkomma en rättvis fördelning av
krisens bördor och av de resurser som med en ny politik bör
kunna skapas under kommande år.Vi vill åstadkomma en
ekonomisk politik som medverkar till en uthållig tillväxt.
Produktion och konsumtion måste ställas om så att balansen
mellan ekonomi och ekologi säkras.
Valuta- och penningpolitiken
Valuta- och penningpolitiken måste föras så att det
skapas stabila och långsiktiga förutsättningar för en god
ekonomisk utveckling. Syftet med krisuppgörelserna har
varit att återställa förtroendet för Sverige och för den
svenska kronan. Det gäller att nu fullfölja den fasta
växelkursens politik och därmed pressa ned de höga
realräntor som utgör det största hindret för en sund
utveckling av investeringar och produktion.
Under valutakrisen har svenska staten återigen gått ut på
den internationella kapitalmarknaden och genomför nu en
upplåning på sammanlagt 230 miljarder kronor. Syftet har
varit att förstärka valutareserven och stabilisera den
finansiella situationen i Sverige. Det finns nu anledning att
göra en samlad bedömning av vilken roll staten resp.
näringslivet skall spela när det gäller Sveriges
internationella finansiering.
Finans- och skattepolitik
Genom krisuppgörelserna har vi lyckats avvärja
regeringens planer på att genom nya utgiftsåtaganden och
nya skattesänkningar ytterligare undergräva de offentliga
finanserna. Vi har därutöver medverkat till åtgärder för att
förstärka inkomsterna samtidigt som utgifterna begränsas.
Därmed kan det strukturella underskottet i budgeten börja
pressas ned.
Vi anser att de överenskomna besparingarna skall
genomföras i den takt som regeringen föreslår. Vi anser
emellertid att de föreslagna inkomstförstärkningarna bör
ske i den takt som är bäst med hänsyn till produktion och
ekonomisk tillväxt. Det avgörande för ränteutvecklingen är
att åtgärderna är långsiktigt riktiga samt att
handlingsprogrammet är ekonomiskt och politiskt uthålligt.
Dessa åtgärder är emellertid inte tillräckliga för att få till
stånd varaktigt sunda statsfinanser. Det största problemet i
de offentliga finanserna är arbetslösheten och dess
kostnader. Varje procentenhets ökning av arbetslösheten
innebär att de offentliga finanserna försvagas med 7--10
miljarder kronor. Den viktigaste uppgiften är nu att se
till att människor har arbete och inkomster. På så sätt kan de
offentliga utgifterna begränsas och inkomsterna förstärkas.
Utöver kostnaderna för arbetslösheten behöver
statsbudgeten avlastas ytterligare utgifter. Detta bör ske
genom att sjukoch arbetsskadeförsäkringen lyfts ut ur
statsbudgeten och ges en ny finansiering. Därigenom kan
statsfinanserna på sikt förstärkas med 40--50 miljarder
kronor.
Vi anser att det är angeläget att hävda principen om skatt
efter bärkraft. Vi vill därför återställa skattereformen i dess
ursprungliga skick såsom den var i överenskommelsen
mellan socialdemokraterna och folkpartiet. Förslagen i
uppgörelsen innebär att den skattemässiga balansen mellan
arbete och kapital återställs. Skatten flyttas genom
uppgörelsen från arbete till kapital och konsumtion.
Bl.a. höjs kapitalskatten till 30 % och uppgörelsen gör
det möjligt att behålla förmögenhetsskatten under minst
denna mandatperiod. Förmögenhetsskattens framtid
avgörs därför i nästa val. Det s.k. reallöneskyddet för
höginkomsttagare slopas under 1993 och 1994. Dessa
åtgärder leder till en inkomstförstärkning med cirka 11
miljarder kronor.
Vi vill ha till stånd en uppdelning av statens budget i en
driftsbudget och en investeringsbudget i syfte att skapa
bättre förutsättningar att få till stånd långsiktighet i
utgiftsprogrammen.
Vi vill med skärpa avvisa regeringens planer på att
avskaffa generalklausulen mot skatteflykt. Det är i stället
angeläget med ett samlat program mot den ekonomiska
brottsligheten i syfte att både stärka de offentliga finanserna
och visa samhällslojalitet med alla hederliga företagare,
som drabbas av konkurrenter som fuskar med skatter och
avgifter och som lurar leverantörer på betalning.
I överenskommelserna med regeringen har vi lyckats få
stopp på den pågående försvagningen av pensionssystemet
genom en lättsinnig utdelning av bidrag under beteckningen
sparpremier. Det är nu angeläget att de kvarvarande
medlen i Fond 92--94 nu blir kvar i pensionssystemet och
placeras så att de medverkar till långsiktigt riktiga
investeringar med god avkastning.
Näringspolitiken
Näringspolitiken måste inriktas på att skapa goda
förutsättningar både för småföretag och för storföretag.
Den måste samtidigt medverka till att göra Sverige
attraktivt för internationella företag, så att vi kan få till
stånd ett tillflöde av ny teknik och nya investeringar.
De svenska företagens konkurrenskraft förstärks nu
fortlöpande mot omvärlden, särskilt mot vår viktigaste
konkurrent, Tyskland. Men exporten utgör bara en
fjärdedel av den totala efterfrågan på varor och tjänster och
kan inte ensam åstadkomma en allmän återhämtning i
ekonomin. Huvuduppgiften nu är att säkerställa att det
finns avsättningsmöjligheter också på hemmamarknaden
för de varor och tjänster som företagen producerar.
Infasningen av finanspolitiken under 1993 har avgörande
betydelse för företagens möjligheter att upprätthålla
produktionen och nå en lönsamhet som gör att man kan
hävda sig i den internationella konkurrensen. Det skall ske
utan att ambitionen att komma till rätta med det
strukturella budgetunderskottet äventyras. På längre sikt är
insatser för att stärka infrastrukturen och höja
utbildningsnivån av grundläggande betydelse för
näringslivets utveckling.
Som ett steg i en ny näringspolitik vill vi aktualisera ett
tvåårsprogram för kompetens, kvalitet och
konkurrenskraft. Syftet skall vara att i ett skede av låg
aktivitet genomföra en kraftfull höjning av kompetensen i
produktionen, så att näringslivet står väl rustat inför de
kvalitets- och produktivitetskrav som nästa uppgång i
världshandeln ställer oss inför. Det bör genomföras i nära
samarbete mellan staten och parterna inom varje
näringsgren och industribransch.
Vi vill också förstärka samspelet mellan näringspolitiken
och arbetsmarknadspolitiken. Den nya åtgärden,
arbetslivsutveckling, ger ett starkare skydd mot
utförsäkring. De lokala projekt som nu kan komma till
stånd bör så långt möjligt genomföras i samarbete med
företagen och i syfte att utveckla det lokala näringslivet.
Genom krisuppgörelsen har hotet om massiva
utförsäljningar av statliga företag och naturtillgångar med
starkt negativa effekter på aktiemarknaden kunnat
avvärjas. Det gäller nu att återupprätta en kompetent
ägarfunktion för dessa företag.
Investeringspolitik
Enligt regeringens prognoser minskar investeringarna
under såväl 1992 som 1993 och 1994. Denna utveckling
måste brytas. I krisuppgörelsen fick vi gehör för en särskild
stimulans till investeringar inom affärsverken. Behovet av
investeringar är mycket stora och det är just nu angeläget
både från arbetsmarknads- och näringspolitisk synpunkt att
genomföra sådana investeringar. En rad initiativ måste tas
för att få fart på redan beslutade investeringar i
infrastruktur och för att nu planera för en fortsatt ökning av
dessa investeringar. Upprustning, ombyggnad och
underhåll av skolor, bostäder m.m. behöver stimuleras. Vi
kräver att regeringen nu lägger fram en plan för den
långsiktiga utbyggnaden av infrastrukturen och att
regeringen tillsätter en kommission som med kraft kan
verkställa beslutade investeringar.
Utbildningspolitiken
I en internationell jämförelse ligger Sverige väl framme
när det gäller allmän vuxenutbildning. Men Sverige har en
alltför låg andel i högre utbildning och det görs för små
insatser för utbildning i arbete. Långsiktigt behöver
ytterligare en årskull, dvs. ca 100 000 befinna sig i utbildning
jämfört med slutet av 80-talet för att höja vår produktivitet
och konkurrenskraft. Det gäller alla typer av utbildning:
högskola, yrkesutbildning, omskolning, men framför allt
kompetensutveckling i arbetet. Det tar lång tid att nå upp
till en sådan nivå. Därför är det viktigt att nu börja planera
och inrikta våra resurser mot ett sådant mål. Vi kräver att
regeringen snarast lägger fram en plan för att höja
utbildningsnivån och kompetensen i arbetslivet.
Arbetsmarknadspolitiken
Arbetslinjen skall hävdas. Genom genom
krisuppgörelsen har vi avvärjt regeringens planer på att
genom kraftigt höjda egenavgifter försvaga anslutningen till
arbetslöshetsförsäkringen. Vi har också satt stopp för
planerna på att förstatliga a-kassan. Det är viktigt att
försäkringen kan fungera som ett instrument när
arbetslinjen skall hävdas.
Genom krisuppgörelsen med regeringen har vi också fått
till stånd en ambitionshöjning i arbetsmarknadspolitiken.
Ytterligare 10 miljarder har avsatts för aktiva åtgärder.
Denna överenskommelse gäller åtgärder fram till nästa
sommar. Det är nu hög tid att lägga fast riktlinjerna för
tiden därefter och för en ytterligare ambitionshöjning när
det gäller att ställa om från en passiv till en aktiv politik. Vi
kräver att regeringen nu skyndsamt lägger fram en plan för
sådana insatser som kan nedbringa arbetslösheten och
sänka de offentliga utgifterna för passivt kontantstöd.
Välfärdspolitiken
I en ekonomisk kris blir fördelningsfrågorna ännu
viktigare än i goda tider. Bördorna måste fördelas rättvist
och människor som befinner sig i utsatta situationer måste
kunna räkna med samhällets stöd. Därför vill vi hävda den
generella välfärdspolitikens idé, att vi solidariskt skall
finansiera de gemensamma insatserna och att välfärden
skall omfatta alla, men ge mest till dem som bäst behöver.
Vi vill fortsätta den omprövning och förnyelse av
välfärdspolitiken som vi tog initiativet till i
regeringsställning. En sådan förnyelse är nödvändig med
hänsyn till de knappa resurser som kommer att stå till buds
framöver. Inriktningen skall vara att förstärka de
förebyggande och rehabiliterande insatserna när det gäller
arbete och hälsa för att därmed begränsa utgifterna för
inkomststödjande åtgärder.
Kommuner och landsting svarar för en viktig del av
välfärdspolitiken i form av utbildning, omsorg och vård. Vi
är starkt kritiska till regeringens sätt att hantera
kommunerna och deras ekonomi. Det nya
statsbidragssystemet har genomförts på ett sätt som
allvarligt försvårat det kommunala budgetarbetet. Den
beslutade årliga indragningen av 7,5 miljarder kronor från
kommunerna till staten innebär att ett underskott flyttas
från statsbudgeten till kommunerna. Dessa kommer under
1993 att dra in ca 30 000--40 000 ordinarie arbetstillfällen
inom barnomsorg, skola, sjukvård och äldreomsorg.
Därmed ökar arbetslösheten ytterligare och staten får till
slut tillbaka underskottet via a-kassorna och
arbetsmarknadsfonden. Vi underkänner regeringens
påstående att denna åtgärd innebär en besparing. Vad som
inträffar är en finansiell rundgång som leder till stora
välfärdsförluster.
Vi kräver att regeringen nu tillsätter en parlamentarisk
beredning med uppgift att snabbt redovisa hur skadorna av
denna rundgång skall kunna begränsas. Syftet skall vara att
säkerställa en utbildning av hög kvalitet, en god hälso- och
sjukvård, en äldreomsorg som ger trygghet för de gamla
samt en barnomsorg som gör det möjligt att förena
förvärvsarbete med ansvaret för barnen.
Finansmarknaden
Spararna måste kunna lita på bankerna och omvärlden
måste kunna lita på Sverige. Därför måste staten nu ta ett
ansvar för betalningssystemet. Vi är beredda att stödja ett
förslag om en bankgaranti, men vi vill understryka att en
sådan garanti måste vara så utformad att det är spararnas
intressen, inte ägarnas som skall skyddas. En bankgaranti
måste ha affärsmässig uppläggning, så att staten kan
återvinna sina medel, när banksystemet på nytt visar
lönsamhet.
Den viktigaste insatsen för att övervinna den finansiella
krisen och begränsa omfattningen av statens stöd till
bankerna är att föra en sådan ekonomisk politik att den
orimligt höga realräntan, som är den främsta orsaken till till
bankernas kreditförluster, kan pressas ned.
Hanteringen av finanskrisen kräver samtidigt åtgärder
för att stabilisera fastighets- och bostadsmarknaderna. I
överenskommelsen med regeringen har vi uppnått att
avdragen för räntor för villor och bostadsrätter förblir 30 %.
Syftet är att undvika en ytterligare försämring av priserna
på villor och bostadsrätter som -- förutom att förorsaka ett
onödigt lidande för de boende -- skulle slå rakt in i banker
och bostadsinstitut. Vi har också lyckats få stopp på den
planerade massiva utförsäljningen av statliga fastigheter.
Om den hade kommit till stånd skulle den ha förstärkt de
depressiva tendenserna på fastighetsmarknaden och skadat
banker och försäkringsbolag.
Den ekonomiska krisen riskerar att försätta ett stort
antal hushåll i stora ekonomiska svårigheter under de
närmaste åren. Den försöksverksamhet med
budgetrådgivning och skuldsanering som Konsumentverket
kommer att bedriva under de närmaste åren är angelägen
och nödvändig. Vi anser det dock synnerligen angeläget att
införa en mer permanent ordning. Fråga om införandet av
någon form av skuldsaneringslag för överskuldsatta fysiska
personer bör därför snarast övervägas.
Vi vill också föreslå att frågan om en allmänhetens
bankombudsman utreds. Syftet skall vara att stärka
bankkundernas ställning gentemot bankerna och få till
stånd en noggrann prövning av principiellt viktiga klagomål
från bankkunderna.
Slutligen vill vi understryka vikten av en bred utredning
av bankkrisen, av dess internationella karaktär och av dess
nationella förlopp och verkningar.
Vi vill därutöver ha till stånd en granskning av de s.k.
fallskärmsavtalen för bl.a. avgångna bankchefer. Vi vill
föreslå en ordning som innebär att en fast praxis för sådana
avtal utvecklas och att alla avsteg från en sådan praxis skall
offentliggöras i företagens årsredovisningar. I samband med
stödåtgärderna för bankerna bör en prövning ske av den
rättsliga grunden för de orimligt stora avgångsersättningar,
som nu betalas av bankerna.
Nationell samling mot depressionen
Vi har under hösten medverkat till uppgörelser med
regeringen om åtgärder för att avvärja valuta- och
räntekrisen. Genom dessa insatser har förtroendet för
Sverige och den svenska kronan återställts. Vi vill nu ha till
stånd en bred samling mot den hotande depressionen. Vi
vill samla alla krafter, i och utanför riksdagen, till en politik
för arbete, tillväxt och rättvisa.
Med den inriktning av den ekonomiska politiken som vi
föreslagit kan en hotande depression avvärjas och grunden
läggas för ökad produktion, en starkare ekonomi och sunda
offentliga finanser.
Internationellt samarbete för tillväxt
Ett program av avgörande betydelse i det internationella
ekonomiska samarbetet är hur en samlad aktion skall kunna
åstadkommas för att dra upp världsekonomin ur dess
svaghetstillstånd. Förutsättningarna för en sådan aktion har
ökat genom att Japan och nu också USA är på väg att slå in
på en ny väg med en aktiv ekonomisk politik. Det är
angeläget att Europa inte fastnar i en gammal politik med
stagnation och växande arbetslöshet. Därför är det av stor
betydelse att det inom EG signaleras en omläggning för att
bekämpa massarbetslöshet och stagnation. Inom OECD
prioriteras numera kampen mot arbetslösheten.
Sverige bör aktivt delta i det internationella ekonomiska
samarbetet för att utforma en ny, samordnad tillväxtpolitik.
Sverige bör också genom sin egen politik stödja sådana
initiativ från andra länder.
2. Den internationella bilden
Förväntningarna om en internationell
konjunkturuppgång har gradvis justerats ned under det
senaste halvåret. I USA har det förväntade uppsvinget blivit
försvagat och försenat jämfört med vad som förväntades så
sent som i våras.
Även i Västeuropa har utvecklingen blivit en besvikelse.
I Tyskland har räntenivån höjts som svar på en alltför svag
finanspolitik. Oviljan att betala återföreningens kostnader
genom skatter eller neddragning av andra utgifter medför
nu att ekonomin stramas åt via penningpolitiken.
Räntehöjningarna spreds till hela Västeuropa så att även
länder i djup lågkonjunktur tvingades delta i
åtstramningen. Prognosen för tillväxten i Västeuropa 1992
och 1993 har i det närmaste halverats sedan maj.
De länder som deltar i det västeuropeiska
valutasamarbetet EMS har sedan fem år tillbaka valt att inte
utnyttja de möjligheter till justering av växelkurserna som
finns inom systemet. Dessa länder har dock haft olika
ekonomisk utveckling. Skillnader i finanspolitik, tillväxt
och inflation skapade starka spänningar som gjorde att de
etablerade växelkurserna inte kunde upprätthållas. Under
september blev spänningarna akuta och valutasamarbetet
bröt samman. Valutaoron spreds också till många mindre
länder inklusive Sverige, som drabbades mycket hårt.
Såväl världens BNP som världshandeln växer, om än i
måttlig takt, vilket står i klar kontrast till att Sveriges BNP
enligt de flesta prognoser faller nästa år för tredje året i rad.
Den internationella tillväxten är dock inte tillräcklig för
ökad sysselsättning, utan arbetslösheten ökar såväl i USA
som i Europa.
Det finns i dagens starkt integrerade världsekonomi små
möjligheter för enskilda länder att själva skapa tillväxt
genom expansiv ekonomisk politik tillväxt på grund av de
begränsningar som ränte- och valutamarknaderna utgör.
Det behövs därför ett kraftfullt internationellt ekonomiskt
samarbete för att åstadkomma en sådan tillväxt att
arbetslösheten kan reduceras.
Möjligheterna verkar också att ha ökat genom
förändringar i de andra stora handelsblocken. Japan har
beslutat att stimulera sin ekonomi kraftigt, och i USA har
väljarna givit den nya demokratiska administrationen ett
mandat att föra en mer tillväxtorienterad politik. OECD för
också upp tillväxt och arbetslöshetsbekämpning högst upp
på sin dagordning, och EG har på ett nytt sätt diskuterat
insatser för att främja tillväxten.
Mot denna bakgrund av tillväxtproblemen och
arbetslösheten är det av yttersta vikt att Sverige i
internationella sammanhang tar initiativ till en ny
samordnad politik för arbete och tillväxt.
3. Sveriges ekonomi -- läge och utsikter
Den svenska ekonomin befinner sig i en djup svacka.
1993 kommer att bli det tredje året i rad som den totala
produktionen minskar. BNP torde nästa år komma att
motsvara 1987 års nivå. Läget gör skäl för beteckningen
ekonomisk kris.
Bakom denna svaga utveckling ligger en rad
samverkande faktorer. Efter att kreditgivningen släpptes fri
1985 ökade bankernas och finansbolagens utlåning mycket
kraftigt. Kampen om marknadsandelarna och
volymexpansionen var hård och instituten bjöd över
varandra i generösa krediterbjudanden. Ansträngningarna
från regering och riksbank att förmå banker och andra
kreditinstitut till ett mera ansvarsfullt uppträdande på den
avreglerade krditmarknaden blev i stort sett resultatlösa.
Följden blev en kreditexpansion av unik omfattning, inte
bara för svenska förhållanden utan också i ett
internationellt perspektiv.
Mellan 1986 och 1990 ökade skuldsättningen i den
svenska ekonomin från 90 % av BNP till 140 %, en ökning
med motsvarande 700 miljarder kronor. Hushållen ökade
sin skuldsättning från omkring 100 % av den disponibla
inkomsten under första hälften av 1980-talet till 135 %
1988--89, en ökning med inemot 300 miljarder kronor i
dagens penningvärde.
Den ökade köpkraft som denna upplåning gav företag
och hushåll innebar en kraftig påspädning av den inhemska
efterfrågan. Eftersom kapacitetsutnyttjandet i ekonomin
var högt redan när avregleringen genomfördes kunde inte
denna ytterligare efterfrågestimulans ske utan att
högkonjunkturen övergick till ett läge med stark
överhettning.
Efterfrågeökningen blev särskilt accentuerad på
marknaderna för kreditfinansierade tillgångar, såsom villor,
bostadsrätter och kommersiella fastigheter, där effekten
blev dramatiska prisstegringar och stark
investeringsökning. Men även andra
efterfrågekomponenter påverkades. Således ökade t.ex.
den privata konsumtionen från 98 % av den disponibla
inkomsten 1985 till ca 105 % 1989. Denna nedgång i
sparandet, vilken till stor del kan förklaras av utvecklingen
på kreditmarknaden, trots att vi gick över från negativ till
positiv realränta under denna period och avdragsrätten
begränsades i tre steg från 1982 till 1985, innebar att
konsumtionen 1989 var ca 50 miljarder kronor. större än om
hushållen valt att konsumera en oförändrad andel av sin
inkomst.
Hushållens sparkvot
Andel av disponibel inkomst
Källa: SCB och Finansdepartementet
Finanspolitiken var under dessa år inriktad på att minska
utgiftsandelen och att förstärka det offentliga sparandet. De
offentliga utgifterna reducerades från 65 till 60 % av BNP
och det finansiella sparandet i den offentliga sektorn
stärktes med drygt 8 % av BNP mellan 1985 och 1989. Detta
var emellertid inte tillräckligt för att motverka den väldiga
kreditexpansionen.
En följd av överhettningen blev att Sverige gick in i den
internationella konjunkturavmattningen med ett alldeles
för högt kostnadsläge. Den inhemska nedgången kom
därför att förstärkas av att exporten utvecklades mycket
svagt.
Efter överhettningen blev omslaget i den inhemska
efterfrågan mycket kraftigt. Även här spelade hushållens
sparbeteende en stor roll. Konsumtionen minskade åter,
från 105 % av inkomsten 1989 till 94 % 1992, motsvarande
en konsumtionsminskning om 90 miljarder kronor. Också
byggandet av bostäder och kontorsfastigheter minskade
från sin tidigare mycket uppdrivna nivå.
Nedgången har också förstärkts av att kreditförlusterna
i banker, bostadsinstitut och finansbolag medfört en
kreditåtstramning som ytterligare försvagar efterfrågan.
Den svaga utvecklingen av samtliga inhemska
efterfrågekomponenter och exporten har inneburit att
kapacitetsutnyttjandet i ekonomin sjunkit kraftigt. Detta
har också medfört en nedgång i sysselsättningen med 300
000 personer sedan 1990. Arbetslösheten är nu högre än
någon gång sedan den moderna arbetsmarknadsstatistiken
infördes. Sammanlagt 400 000 personer är nu antingen
arbetslösa eller i olika konjunkturberoende
arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Arbetslösheten ökar nu
i accelererande takt. De senaste tolv månaderna har
ökningen varit nästan dubbelt så snabb som närmast
föregående tolvmånadersperiod, 105 000 personer jämfört
med 63 000 fram till tredje kvartalet 1991.
Arbetslösheten har nu nått en sådan omfattning att
ekonomins tillväxtmöjligheter skadas.
Långtidsarbetslösheten är på väg att öka snabbt och allt
större delar av arbetskraften riskerar bli permanent ställda
vid sidan av arbetsmarknaden. Arbetskraftens storlek såväl
som produktivitet skulle då försämras. Därmed skulle
sannolikheten öka för att Sverige, liksom andra länder i
Västeuropa, i en framtida konjunkturuppgång tidigt slår i
kapacitetstaket med inflation som följd, och utan att
arbetslösheten minskas nämnvärt.
Det kraftiga konjunkturomslaget med försvagad
efterfrågan, sänkt kapacitetsutnyttjande och ökad
arbetslöshet har också underminerat de offentliga
finanserna. Skattebaserna försvagas och de offentliga
inkomsterna stagnerar, 1993 förutses de inte ens uppgå till
1990 års nivå trots att betydande skattehöjningar
genomförts. De offentliga utgifterna fortsätter emellertid
att öka, inte minst som följd av ökade utgifter för
arbetslöshetsunderstöd och arbetsmarknadspolitik. Mellan
1990 och 1993 förutses utgifterna
öka med inemot 200 miljarder kronor,
varigenom de offentliga finanserna kommer att redovisa ett
underskott på mer än 10 % av BNP.
Den svenska ekonomins läge är nu mycket utsatt, där
problemen i den finansiella sektorn och övriga delar av
ekonomin förstärker varandra. Arbetslösheten,
kreditförlusterna, budgetunderskottet och de höga
räntorna påverkar varandra i ett förlopp som innebär
allvarliga risker för en okontrollerbar, självförstärkande
fördjupning av krisen. Risken för långsiktigt bestående
skadeverkningar på ekonomin är uppenbar.
Men det finns också styrkefaktorer som kan lägga
grunden för en gynnsammare utveckling. Inflationen är nu
bland de lägsta i Europa. Kostnadsutvecklingen är under
kontroll och svensk industri stärker sin konkurrenskraft
markant. Exporten kan förväntas öka med närmare 10 %
under de kommande två åren. Industrin genomgår en
smärtsam omvandling där de kvarvarande delarna kan
komma att ge en bättre utveckling framöver. De
omfattande satsningarna på utbildning och
kompetensutveckling liksom infrastrukturinvesteringarna
verkar också stimulerande på den långsiktiga tillväxttakten.
4. Uppgörelserna om den ekonomiska politiken 4.1
Den akuta krisen
Under andra hälften av augusti steg räntenivån snabbt i
Sverige. Den utlösande orsaken var den tilltagande
europeiska valutaoron, som förstärktes av att den
ekonomiska återhämtningen tycktes utebli.
Ränteuppgången avspeglade också en bristande tilltro till
Sveriges möjligheter att bemästra sina grundläggande
ekonomiska problem. Arbetslösheten steg kraftigt och
budgetunderskottet föreföll öka okontrollerat.
Finanskrisen förvärrades.
Den nya regeringen, som trots sin minoritetsställning
valt att föra blockpolitik, deklarerade i utgångsläget sin
avsikt att inte företa några ändringar av den förda
ekonomiska politiken. Försvaret av den svenska kronan
skulle enligt denna linje uteslutande upprätthållas av
Riksbanken med penningpolitiska åtgärder. Valutaoron
förvärrades och land efter land tvangs överge sin växelkurs.
Detta ledde till alltmer drastiska motåtgärder av
Riksbanken, som den 17 september satte marginalräntan
för bankernas upplåning i riksbanken till 500 %. Det hade
då sedan flera veckor stått klart att regeringen inte
förmådde bemästra den akuta krisen. En omedelbar och
kraftfull omläggning av den ekonomiska politiken grundad
på en bred majoritet i riksdagen framstod som absolut
nödvändig. En sådan förändring fordrade
socialdemokratins aktiva medverkan.
4.2 Motiv för en uppgörelse
Redan innan den akuta krisen kommit till synligt
uttryck, tog socialdemokratin initiativ till överläggningar
med regeringen om en ny, ansvarsfull ekonomisk politik
och en politisk kraftsamling för att värna den svenska
kronan mot den hårda attack som kunde befaras.
Bakgrunden till detta initiativ var övertygelsen om att
endast en bred politisk uppgörelse kunde avvärja det
omedelbara hotet mot den svenska kronan.
Det var av stor vikt att enigheten om att värna den fasta
växelkursen demonstrerades. Men det var inte tillräckligt.
Det krävdes bred enighet om att angripa det växande
budgetunderskottet och arbetslösheten och att avvärja den
hotande krisen i banker och finansinstitut för att återvinna
förtroendet och för att öppna nya vägar för ekonomisk
återhämtning, sänkt räntenivå, minskad arbetslöshet, ny
tillväxt och hävdad välfärd. En krisuppgörelse borde därför
innehålla åtgärder både för att minska statens utgifter och
öka dess inkomster, en stor satsning mot arbetslösheten och
en rättvis fördelning av krisens bördor. För att återvinna
omvärldens förtroende för Sverige och den svenska
allmänhetens förtroende för banker och finansinstitut, var
det också av avgörande betydelse att enas om en
övergripande strategi för att värna stabiliteten i det
finansiella systemet.
4.3 Krisuppgörelserna
Sedan regeringen övergivit fasthållandet av sin förda
politik har under perioden den 20 september till den 4
november träffats tre uppgörelser med det
socialdemokratiska partiet. Den 20 september träffades en
uppgörelse om åtgärder för att stabilisera den svenska
ekonomin. Den innehöll åtgärder för en kraftig
minskning av det strukturella budgetunderskottet, dvs. det
underskott i de offentliga finanserna som kan befaras ligga
kvar efter en konjunkturuppgång. Den innehåller vidare en
satsning på arbetsmarknadspolitiken med bl.a. åtgärder för
upp mot 130 000
personer, åtgärder för att stabilisera fastighetsoch
kapitalmarknaderna och en framtida grundläggande
förändring av sjukförsäkringen.
Uppgörelsen ledde till att valutautströmningen tillfälligt
hejdades. Ett omedelbart hot mot den svenska kronan hade
avvärjts. En rad faktorer, bl.a. den bristande internationella
tilltron till det svenska finansiella systemets stabilitet och
den svenska industrins konkurrenskraft, ledde emellertid
till en förnyad valutautströmning och ett hot mot
växelkursen. Räntorna steg på nytt. För att motverka detta
och demonstrera den gemensamma beslutsamheten att
fullfölja krisbekämpningen, träffade regeringen och
socialdemokraterna den 30 september en uppgörelse för att
stärka det svenska näringslivets konkurrenskraft
genom en sänkning av arbetsgivaravgiften med 4,3 % och
en minskning av den lagstadgade semestern med 2 dagar.
Uppgörelsen den 20 september fullföljdes genom att
åtgärderna blev fullt ut finansierade genom sänkta
grundavdrag, utebliven sänkning av den generella
mervärdesskatten och höjning av den särskilda
mervärdesskatten.
I uppgörelsen den 20 september ingick ett allmänt
uttalande om nödvändigheten att säkerställa ett väl
fungerande betalningssystem. Det visade sig snabbt vara
otillräckligt. Redan den 23 september upptogs
överläggningar mellan regeringen och socialdemokraterna
om bankgarantin. Redan den 23 september upptogs nya
överläggningar mellan regeringen och socialdemokraterna,
aktualiserade av nya akuta kriser i finanssektorn, problem i
Gota Bank och Svenska Kredit samt bostadsinstitutens
finansieringsproblem. Överläggningarna ledde till enighet
om att tiden var mogen för en övergång till en generell
strategi för att hantera problemen i betalningssystemet.
Den innebär att staten garanterar bankernas och vissa andra
instituts förpliktelser, så att förtroende för systemets
stabilitet kunde upprätthållas. En myndighet avses inrättas
för att svara för handhavandet av statens engagemang.
Uppgörelsernas omedelbara resultat var att Sverige
genom samfällda insatser av riksbank, regering och
opposition kunde slå tillbaka attackerna mot kronan under
en period av omfattande valutaoro och spekulation, som
fällt ett antal valutor som pundet, liran, pesetan, escudon
och den finska marken. Härigenom har räntenivån kunnat
sänkas, förtroendet för det finansiella systemet
återupprättats och kreditvärdigheten förbättrats.
Ratinginstitutet Standard
&
Poor tilldelade Sverige i november det högsta betyget på
kreditvärdighet.
4.3.1 Åtgärder mot arbetslösheten
Krisöverenskommelsen innebär att nästan 10 miljarder
kronor ytterligare satsas under resten av budgetåret för att
bekämpa arbetslösheten.
Överenskommelsen innebär en kraftig satsning på
utbildning och investeringar, krafttag tas mot
ungdomsarbetslösheten och betydande satsningar görs för
att bekämpa långtidsarbetslöshet och utförsäkring.
När det gäller utbildning satsas mer än 600 milj.
kr. på att ge ytterligare 25 000 personer möjlighet att utbilda
sig i det ordinarie utbildningssystemet. För att medlen skall
leda till önskat resultat blir det AMS som får ansvaret för
upphandlingen, utom beträffande högskolan.
Överenskommelsen innebär vidare att regeringen
accepterat betydelsen av tidigareläggningar av statliga
investeringar. AMS får nu en miljard kronor för att
förmå affärsverken och byggnadsstyrelsen att tidigarelägga
viktiga investeringar. På så vis bör investeringar om 5--7
miljarder kronor kunna uppnås. Likaså sker en ökning av
väginvesteringarna i skogslänen med 1,5 miljarder kronor.
I överenskommelsen understrykes vikten av att
ungdomar med praktikplats kommer in på den ordinarie
arbetsmarknaden så snart som möjligt, med stöd av
rekryteringsstöd eller utbildningsvikariat. För att
underlätta detta återinförs också fr.o.m. 1 mars nästa år
möjligheten att anvisa vissa ungdomar beredskapsarbete.
Även de 250 milj.kr. som AMS får för s.k. otraditionella
insatser kommer att underlätta för ungdomar på
arbetsmarknaden. I rådande arbetsmarknadsläge har vi
socialdemokrater också accepterat att medel anvisas till
AMS för att möjliggöra ytterligare 36 000 ungdomar på s.k.
ungdomspraktikplatser.
Uppgörelsen innebär också att möjligheterna att
bekämpa långtidsarbetslöshet och utförsäkring
förbättras kraftigt. AMS får ekonomiska resurser till 30 000
ytterligare beredskapsarbeten.
Men lika viktigt är att en ny åtgärd, som kallas
arbetslivsutveckling, införs. Den är tänkt för arbetslösa som
varken kan få arbete, utbildningsplats eller annan aktiv
åtgärd. Syftet är att ta tillvara de arbetslösas vilja till
aktivitet och utveckling till gagn för det lokala näringslivet
och för samhällsuppgifter som inte annars skulle bli utförda.
Genom dessa satsningar kan ytterligare upp mot 130 000
arbetslösa placeras i arbete, utbildning eller i annan aktiv
åtgärd. Därmed minskar upplåningsbehovet under
budgetåret för att täcka kontant arbetsmarknadsstöd med
cirka 4,5 miljarder kronor.
Överenskommelsen mellan oss och regeringen
innehåller också viktiga beslut när det gäller synen på
arbetslöshetsförsäkringen och arbetsrätten.
Överenskommelse har nu träffats om att inte förstatliga
arbetslöshetsförsäkringen och att inte ytterligare höja
egenavgifterna i den. Förändringar av arbetsrätten skall
föregås av samråd i förtroendefull anda. Konsekvenserna av
dessa överenskommelser redovisas senare.
4.3.2 Inkomstförstärkningar
Uppgörelsen om den ekonomiska politiken innebär en
viktig och tydlig kursförändring av den av regeringen hitills
förda skattepolitiken som inriktats på stora och
ofinansierade skattesänkningar till kapitalägare och
höginkomsttagare. Denna politik har inte bara försämrat
ekonomins funktionssätt utan också bidragit till ökade
inkomstklyftor. Uppgörelsen leder, på samma sätt som
skattereformen, till en omfördelning av skatten från arbete
till kapital och konsumtion.
Beskattningen av hushållens konsumtion skärps genom
att den beslutande sänkningen av momsen till 22 %
inte genomförs och genom att momsen på livsmedel
m.m. (matmomsen) höjs från 18 %
till 21 %.
Dessa
skattehöjningar eller uteblivna skattesänkningar
förstärker budgeten med ca 12,7 miljarder kronor.
Desssutom höjs bensinskatten och skatten på tobak med
drygt 7 miljarder kronor. Dessa skattehöjningar på
konsumtionen höjer den allmänna prisnivån (KPI-effekt)
med ca 1,8 %.
Sänkningen av arbetsgivaravgiften och dess
finansiering innebär en regelrätt skatteväxling genom att
skattesänkningen för näringslivet skiftas mot en höjning av
hushållens skatter.
Uppgörelsen innebär att grundavdraget 1994 minskar
med 2 400 kr., vilket motsvarar en skattehöjning med ca 5
miljarder kronor. Vidare slopas det s.k. reallöneskyddet i
skatteskalan för nästa år och 1994. Denna åtgärd leder, vid
full effekt, till en skattehöjning med ca 1,6 miljarder kronor
och påverkar enbart höginkomsttagare.
Genom uppgörelsen upphävs det tidigare beslutet att
sänka kapitalinkomstskatten nästa år till 25 %.I
regeringens proposition anges att skattehöjningen
till 30 %
på kapitalinkomster enbart skall gälla under två år
fram till 1995 och dessutom att skatten på aktievinster skall
ligga kvar på 25 %,
som den sänktes till i år. Som närmare framgår i
avsnitt 5 är vi och regeringen inte överens om hur
uppgörelsen på denna punkt skall tolkas. Genom att
kapitalskattesänkningen nu uteblir bibehålls värdet på
ränteavdragen för både villaägare och andra grupper som
har lånefinansierat sitt boende.
Den borgerliga majoriteten har tidigare beslutat att
förmögenhetskatten skall avskaffas från 1994. Genom
uppgörelsen med regeringen skjuts detta beslut ett år
framåt till 1995. Slutligen innehåller uppgörelsen ett stopp
för regeringen att nu föreslå ytterligare skattelättnader till
egenföretagare.
4.3.3 Utgiftsminskningar
Genom en rad åtgärder minskas det strukturella
budgetunderskottet. Den nya sjuk- och
arbetsskadeförsäkringen svarar långsiktigt för den största
besparingen. Det nya försäkringssystemet finansieras till en
början i huvudsak med statsbidrag. Men i takt med att
systemet byggs upp minskas statsbidragen. När den nya
sjuk- och arbetsskadeförsäkringen är fullt ut genomförd
minskas utgiftssidan i statsbudgeten med 40--50 miljarder
kronor per år (se vidare avsnitt 5).
Bostäder
Överenskommelsen mellan regeringen och
socialdemokraterna innebär att en besparing på
bostadssektorn skall genomföras den 1 januari 1994 på 3
miljarder kronor netto. Effekterna på hyran fördelas så
rättvist som möjligt. En kostnadsutjämning bör eftersträvas
mellan yngre och äldre årgångar av bostäder.
Den exakta utformningen av förslaget kommer senare
att föreläggas riksdagen.
Uppgörelsen mellan regeringen och socialdemokratiska
partiet innebär inte, som hävdas i prop. 1992/93:50 bil. 5,
att besparingen enbart skall bäras i det bestånd av bostäder
för vilka räntebidrag lämnas.
En besparing enbart genom minskade räntebidrag
innebär att ca en fjärdedel av de boende får bära de ökade
boendekostnaderna. Merparten, dvs. ca tre fjärdedelar,
kommer inte alls att behöva bidra till budgetförstärkningen
på detta område. Detta kan inte accepteras.
Vi anser att de ökade bördorna måste fördelas över hela
bostadsbeståndet och på alla upplåtelseformer. Detta är
nödvändigt av rättviseskäl, men också för att undvika
fortsatta påfrestningar på fastighetsmarknaden vilket i sin
tur leder till ytterligare påfrestning på banker och
bostadsinstitut.
Försvaret
I uppgörelsen mellan regeringen och
socialdemokraterna anges besparingarna på försvaret till
1,2 miljarder kronor vid fullt genomslag. Det kan emellertid
ifrågasättas om de i prop. 1992/93:50 föreslagna konkreta
sparåtgärderna uppnår det angivna besparingbeloppet.
Chefen för försvarsdepartementet kommer därför att
inventera ytterligare åtgärder som kan vidtas för att uppnå
besparingsmålet inom den period som försvarsbeslutet
omfattar. Förslag om sådana åtgärder kommer att redovisas
i budgetpropositionen 1993 för beslut under vårriksdagen.
För att skapa en stabilitet i försvarsplaneringen, skall
regeringen till riksdagen lämna förslag om långsiktiga och
strukturella besparingar i den budgetproposition som
lämnas till riksdagen i januari 1993. För att besparingsmålet
skall uppnås inom den i propositionen angivna tidsramen är
det nödvändigt att budgetpropositionen innehåller ett
trovärdigt besparingsprogram som berör såväl
krigsorganisation som fredsorganisation.
4.4 En bedömning av uppgörelsens fördelningseffekter
Uppgörelsen om den ekonomiska politiken leder till ett
minskat konsumtionsutrymme för hushållen. Hushållens
ekonomi påverkas genom både minskade transfereringar
och en höjning av olika skatter. De minskade
transfereringarna drabbar i stort sett alla
befolkningsgrupper; löntagare, företagare, pensionärer,
hyresgäster och övriga boendegrupper. Så gott som alla
medborgare kommer genom uppgörelsen att bidra till
saneringen av statsfinanserna.
Den långsiktiga reformeringen av
socialförsäkringssystemet ska när den är fullt utbyggd
betalas av den arbetande delen av befolkningen. Bördorna
skall bäras av dem som är friska och har arbete; inte av dem
som är sjuka, arbetslösa eller skadade av arbetet.
De olika skattehöjningarna i uppgörelsen har inte någon
entydig fördelningsprofil. Uppgörelsen innebär att den
skattemässiga balansen mellan arbete och kapital återställs
i skattereformen.
I uppgörelsen ingår vissa inkomstskatteskärpningar som
tillsammans har proportionella fördelningseffekter, dvs. de
gynnar varken hög- eller låginkomsttagare. Slopandet av
reallöneskyddet och sänkningen av grundavdraget innebär
störst skatteskärpning för höginkomsttagare jämfört med
övriga grupper.
Dessa båda åtgärder balanseras fördelningsmässigt av
den höjda kapitalskatten till 30 % eftersom ränteutgifterna
för flertalet inkomsttagare är större än deras
kapitalinkomster. Sammmantaget påverkas därför inte
progressiviteten i den direkta beskattningen av
uppgörelsen.
På några års sikt innebär reallöneskyddet och det lägre
grundavdraget att ytterligare ca 140 000 personer måste
betala statsskatt och därför drabbas av en skatteskärpning.
Tar man också hänsyn till att schablonavdraget slopas 1993
kommer denna personkrets att öka ännu mera eller med ca
220 000 personer. Detta innebär en skärpning av
progressiviteten.
Den uteblivna sänkningen av den allmänna
mervärdesskatten berör inte hushållens baskonsumtion som
t.ex. mat,transporter och stora delar av boendet.
Fördelningseffekten av detta förslag är därför jämt fördelad
mellan olika hushåll eller belastar t.o.m. höginkomsttagare
hårdare än övriga hushåll. Höjningen av mervärdeskatten
på livsmedel etc. är däremot svagt regressiv, dvs.
köpkraftsindragningen är störst för låginkomsthushåll.
Det rör sig emellertid om små effekter av denna
skattehöjning på konsumtionen och skillnaden är liten
mellan olika hushåll. I motsats till andra skattehöjningar på
hushållens energiförbrukning medför
bensinskattehöjningar och andra skattehöjningar på
drivmedel störst köpkraftsindragning för hushåll med höga
inkomster.
4.5 Övrigt
Arbetsgivaravgifterna
Krisuppgörelsen innebär att arbetsgivaravgifterna skall
sänkas med 4,3 procentenheter. I överenskommelsen låg att
sänkningen skulle ske på andra än fondrelaterade avgifter.
Regeringen föreslår dock att arbetarskyddsavgiften skall
avskaffas. Det innebär att finansieringen av
arbetsmiljöfonden försvinner, vilket strider mot
uppgörelsen. En avgift om 0,085 % måste därför finnas kvar
i form av en arbetarskyddsavgift. Likaså måste
arbetsmiljöfondens arbetsuppgifter finnas kvar i lag, vilka
regeringen nu föreslår tas bort. Hela arbetarskyddsavgiften
om 0,17 % bör behållas. I stället kan folkpensionsavgiften
sänkas i motsvarande mån.
En förenkling av avgiftsstrukturen skall ske genom att
barnomsorgsavgiften och utbildningsavgiften avskaffas.
Förslaget innebär dock inte några förändringar vad avser
anslagen som berör dessa områden.
Avdragsrätten för sjukförsäkringsavgifter
I propositionen föreslår regeringen att en
sjukförsäkringsavgift skall införas för löntagare och andra
förvärvsarbetande grupper. Av rättviseskäl föreslår vi att
avgiften utformas som en icke avdragsgill nettoavgift.
Semester
Krisuppgörelsen innebär att den lagstadgade semestern
skall minskas med två dagar i syfte att minska kostnaderna
inom industrin. Uppgörelsen förutsatte att en minskning av
semestern sker på samtliga avtalsområden. Det är
regeringens uppgift och skyldighet att säkerställa att
uppgörelsens innehåll uppfylls på detta område.
5. En ny ekonomisk politik 5.1
Mål och inriktning
Det omedelbara syftet med den ekonomiska politiken
måste vara att förhindra den depression som nu hotar
Sverige och som leder till en omfattande utslagning av
företag och till en förödande massarbetslöshet.
En fortsatt ekonomisk tillbakagång innebär att vi
underutnyttjar vår produktionsförmåga och människors
vilja till arbete. En fortsatt och fördjupad nedgång
undergräver de offentliga finanserna och utsätter
samhällsekonomin för bestående skador. Detta måste
förhindras.
Den ekonomiska politiken måste därför inriktas på att
på en och samma gång åstadkommafinansiell stabilitet
ekonomisk tillväxt och nya arbetstillfällen rättvis
fördelning, både av krisens bördor och av de nya resurser
som bör kunna skapas under kommande år en bättre
balans mellan ekonomi och ekologi för att säkerställa en
uthållig tillväxt
De ekonomiska problemen är större än någonsin
tidigare och avvägningen av olika insatser är svårare än
vanligt. Vi vill anvisa följande strategi för att komma till
rätta med problemen:
Den finansiella stabiliteten skall uppnås genom att
den fasta växelkurspolitiken fullföljs, så att ränteläget kan
pressas ner till rimligare nivåer. Det skall vidare ske genom
en uthållig förstärkning av de offentliga finanserna och
genom en garanti för det svenska banksystemet, som gör att
spararna kan lita på bankerna och att omvärlden kan lita på
Sverige. En sådan garanti måste vara affärsmässigt
utformad, så att anspråken på skattebetalarna begränsas
och så att insatta belopp kan återvinnas.
Nedpressningen av produktion och sysselsättning
måste vändas till ökad aktivitet och tillväxt, i första hand
genom en förstärkning av det svenska näringslivet. Vi står
därvid inför ett val mellan åtgärder för att ytterligare sänka
kostnaderna eller att förbättra produktiviteten. För att
åstadkomma den långsiktigt bästa utvecklingen bör
insatserna nu i första hand ske genom åtgärder som höjer
produktiviteten. Det kan åstadkommas genom ökade
investeringar, bl.a. i infrastruktur, höjd utbildningsnivå och
förstärkt kompetens i arbetslivet. En ekonomisk tillväxt är
nödvändig för att bevara och förbättra vårt välstånd. Det är
endast genom att skapa nya resurser som vi får möjlighet att
förbättra reallöner och social välfärd.
Den ekonomiska krisen och tillbakagången i
produktionen innebär stora bördor.
Fördelningspolitiken blir därför ännu viktigare.
Enligt vår uppfattning måste bördorna fördelas rättvist. Vi
kan inte begära att bördorna bara skall bäras av dem som är
gamla, sjuka, handikappade och arbetslösa. De måste i
första hand bäras av alla de medborgare som är friska och
starka och har arbete och inkomster. Det är utifrån denna
syn som vi har verkat när det gällt krisuppgörelserna och det
fortsatta arbete som behöver göras när det gäller de
offentliga finanserna.
Den ekonomiska politiken måste samtidigt medverka till
en uthållig tillväxt. Produktion och konsumtion
måste ställas om så att balansen mellan ekonomi och
ekologi säkras.
5.2 Valuta- och penningpolitik
Valuta- och penningpolitiken måste föras så att det
skapas stabila och långsiktiga förutsättningar för en god
ekonomisk utveckling. Syftet med krisuppgörelserna har
varit att återställa förtroendet för Sverige och för den
svenska kronan. Det gäller att nu fullfölja den fasta
växelkursens politik och därmed pressa ned de höga
realräntorna, som utgör det största hindret för en sund
utveckling av investeringar och produktion.
En grundläggande förutsättning för att trovärdigheten
skall kunna förstärkas är att den reala ekonomin utvecklas
positivt, att alla insatser görs för att återvinna tillväxten och
pressa ned arbetslösheten. Därför måste åtgärderna i
krisuppgörelsen snabbt kompletteras med tillväxtskapande
insatser.
Som ett led i arbetet på att stabilisera den finansiella
situationen genomför svenska staten genom riksbanken och
riksgäldskontoret en internationell upplåning, som
omfattar 230 miljarder kronor. Denna är avsedd att för att
förstärka valutareserven.
Genom denna upplåning har den s.k . valutalånenormen
nu fått en ändrad innebörd. Denna norm tillkom 1984 som
en reaktion på den finanspolitik, som bedrevs under
perioden 1976--82, när staten i stor skala tog upp utlandslån
för att finansiera nya reformer. Normen hade betydelse som
en del i arbetet på att åstadkomma balans i statens budget.
Under den här tiden vändes statsfinanserna från ett
underskott på 13 %
av BNP till ett visst överskott 1989--90.
Efter hand har normen förlorat i skärpa som riktlinje för
finanspolitiken. Normen hindrade inte de nuvarande
regeringspartierna från att i valrörelsen utlova nya
utgiftskrävande reformer och ofinansierade
skattesänkningar. Den har inte heller hindrat den
nuvarande regeringen från att besluta om att verkställa
åtskilliga av dessa löften. Det finns anledning att nu ägna
särskild uppmärksamhet åt vilka normer som skall gälla för
en långsiktigt hållbar utgiftsoch inkomststrategi.
Det finns samtidigt anledning att göra en samlad
bedömning av vilken roll staten resp. näringslivet skall spela
när det gäller Sveriges internationell finansiering. När den
nu pågående upplåningen är genomförd bör regeringen i
samråd med riksdagen ha utformat nya riktlinjer för
stabilitet i den internationella finansieringen.
5.3 Skatte- och finanspolitik
Uppgörelsen med regeringen om den ekonomiska
politiken har som ett av sina syften att minska det
långsiktiga strukturella budgetunderskottet. En sådan
sanering kan genonföras på två olika sätt.
Antingen måste bördan av den statsfinansiella
saneringen bäras av sjuka, gamla, handikappade, arbetslösa
och andra grupper som behöver samhällets stöd. Eller också
får främst de friska och starka med arbete och god köpkraft
bära dessa bördor. Vi har genom vår medverkan i
uppgörelsen förhindrat att bördorna läggs på de mest
utsatta grupperna. Bördorna får en mer rättvis fördelning.
Förslaget till en långsiktig reformering av sjuk- och
arbetsskadeförsäkringen innefattande en ny finansiering är
ett viktigt uttryck för denna fördelningspolitiska princip.
Detta förslag betyder att statsbudgeten avlastas en stor och
växande utgiftspost. Dessutom bidrar förslaget till en mera
förnuftig koppling mellan socialförsäkringens förmåner
samt dess kostnads- och finansieringssida.
Arbetet med saneringen av statsfinanserna måste, för att
lyckas, vara långsiktigt. Även om vägen till sundare
statsfinanser går via en minskning av arbetslösheten är det
nödvändigt med en fortsatt stram budgetpolitik. Det kan
under överskådlig framtid därför inte bli aktuellt med några
kostnadskrävande reformer eller stora ofinansierade
skattesänkningar.
Det är i stället viktigt med en fortsatt översyn av olika
utgiftssystem som har till uppgift att få ner kostnaderna för
den offentliga verksamheten utan att detta försämrar den
sociala välfärden.
Skattepolitiken
Dagens ansträngda statsfinanser och uppgifter att
bekämpa arbetslösheten ställer stora krav på en ansvarsfull
finansoch skattepolitik. Det saknas därför utrymme för
mera omfattande skattesänkningar som inte har en fullgod
finansiering eller som inte kompenseras av en högre tillväxt
och en snabbare ökning av skatteinkomsterna.
I uppgörelsen med regeringen finns vissa
skatteförändringar som förstärker budgeten med ca 9--11
miljarder kronor. Skatteomläggningen 1991 var en viktigt
strukturreform för den svenska ekonomin. Viktiga
principer i denna reform var bredare skattebaser, lägre
skattesatser och mera likformiga skatter. Regeringen har
gjort markanta och allvarliga avsteg från dessa
skattepolitiska grundprinciper.
Dessa avsteg har inte bara försämrat ekonomins
funktionssätt utan har också bidragit till en stor
omfördelning av köpkraft till företagare, kapitalägare och
höginkomsttagare. Det är löntagare med låga och
medelstora inkomster som är de verkliga förlorarna på
denna skattepolitik.
Det är viktigt att skattereformens grundprinciper
återställs. Uppgörelsens effekter på skattestrukturen ligger
i linje med skattereformen. Det innebär att den
skattemässiga balansen mellan arbete och kapital upprättas.
Skatten flyttas från arbete till kapital och konsumtion.
Genom uppgörelsen behålls förmögenhetsskatten under
minst denna mandatperiod. Förmögenhetsskattens framtid
avgörs därför av utgången i nästa val. Det s.k.
reallöneskyddet för höginkomsttagare slopas under 1993
och 1994.
Skatteförslagens konjunktureffekter
Uppgörelsen om den ekonomiska politiken syftar alltså
till en långsiktig sanering av statsfinanserna. Detta skall ske
genom både utgiftsnedskärningar och en höjning av olika
skatter. De olika skattehöjningarna påverkar hushållens
reala disponibla inkomster och deras
konsumtionsutrymme.
Förutom höjningen av tobaksskatten och sänkningen av
grundavdraget genomförs samtliga skattehöjningar från 1
januari 1993. I uppgörelsen ingår skattehöjningar som för
nästa år motsvarar en köpkraftsindragning för hushållen
med ca 25 miljarder kronor, om jämförelsen görs med redan
beslutade regler.
Även om denna köpkraftsindragning till en del skulle
finansieras med ett lägre hushållssparande, innebär
uppgörelsen ändå en tämligen kraftig minskning av
hushållens disponibla inkomster och konsumtion.
Härigenom påverkas i negativ riktning en redan svag
efterfrågan nästa år, vilket i sin tur leder till lägre tillväxt i
ekonomin. Av stabiliseringspolitiska skäl är det därför
motiverat att, utöver det sänkta grundavdraget, senarelägga
ytterligare skattehöjningar till 1994.
Kapitalbeskattningen
I propositionen om uppgörelsen om den ekonomiska
politiken föreslår visserligen regeringen att kapitalskatten
höjs till 30 %.
Men samtidigt innebär förslaget att höjningen enbart
är tillfällig under 1993 och 1994 samt att skatten på
aktievinster skall ligga kvar på dagens nivå på 25 %.
För
att fullt ut återställa skatterformen och undvika en
försämring av ränteavdragen, som ökar hushållens
boendekostnader och ytterligare försämrar läget på
fastighetsmarknaden, anser vi i enlighet med uppgörelsen
att den nämnda tidsbegränsningen för skattehöjningen skall
tas bort. Uppgörelsen om en skattesats på 30 %
gäller alla typer av kapitalinkomster, alltså även
reavinster på aktier.
Miljöskatter
I samband med skattereformen infördes miljöskatter
som nya instrument i miljöpolitiken. Flera av dessa skatter
har hitills varit effektiva. Som ett resultat av uppgörelsen
ökar den skattemässiga skillnaden mellan blyad och blyfri
bensin. Uppgörelsen innebär därför en skärpning av
beskattningens miljöprofil.
5.4 Övriga inkomstförstärkningar
Med nuvarande ansträngda statsfinanser är det viktigare
än någonsin att klara en effektiv uppbörd av skatter och
avgifter. I anslutning till skattereformen skedde en
långtgående förändring av taxerings- och
uppbördssystemet. Det är viktigt att varje skattebetalare
betalar skatt enligt gällande regelsystem. Det är också
angeläget att med kraft bekämpa den ekonomiska
brottsligheten.
Eko-brottsligheten är utan tvekan ett samhällsskadligt
fenomen som måste bekämpas med kraft och uthållighet.
Den leder till ett stort skattebortfall och därigenom till
sämre statsfinanser. Genom denna typ av brottslighet
snedvrids konkurrensen inom vissa branscher, mellan
seriösa och oseriösa företag. Den kan därför, om den inte
stoppas, utgöra ett allvarligt hot mot en väl fungerande
samhällsekonomi.
Såväl eko-brottslighetens omfattning som karaktär
växlar med de ekonomiska konjunkturerna. I en
lågkonjunktur, med ett stort antal konkurser, används
konkursinstitutet i allt högre grad som ett instrument för
olika typer av eko-brott, t.ex. skattebrott och andra
överträdelser av företagens skyldigheter mot samhället. Så
mycket som i tre av fyra konkurser finns det misstanke om
brott. Detta är fullständigt oacceptabelt.
Om eko-brottsligheten ostört får breda ut sig hotas i
förlängningen en sund samhällsmoral och respekten för
viktiga demokratiska värden. Vi har, ofta under hårt
motstånd från de borgerliga partierna och särskilt då
moderaterna, drivit kampen mot eko-brottsligheten.
Under 1980-talet prioriterades kampen mot eko-
brottsligheten. Den s.k. eko-kommissionen presenterade
nämligen ett stort antal förslag ägnade att komma till rätta
med eko-brottsligheten. Merparten av dessa förslag
resulterade i beslut av riksdagen.
Flera av dessa förslag var speciellt inriktade på att
förhindra olika former av skattefusk och skatteplanering.
Moderaterna var motståndare till samtliga dessa förslag på
skatteområdet.
I en tidigare partimotion (1991/92:Ju832) har vi
presenterat en strategi för bekämpning av eko-
brottsligheten. Inrättandet av s.k. finanspoliser var exempel
på ett initiativ från den socialdemokratiska oppositionen,
som beslutades av riksdagen trots motstånd från de
borgerliga partierna. Mot bakgrund av eko-brottslighetens
skador och nuvarande utbredning är det viktigt att initiativ
nu tas till en kraftfull offensiv mot denna typ av kriminalitet.
Regeringen bör snarast, senast i budgetpropositionen i
januari 1993, redovisa konkreta och kraftfulla åtgärder i
syfte att komma till rätta med eko-brottsligheten. Strategin
från regeringen bör avse såväl insatser på kort sikt som på
längre sikt. Av särskild vikt i ett kortsiktigt perspektiv är att
polisens utredningsresurser förstärks med för ändamålet
adekvat kompetens och teknisk utrustning.
Regeringen har föreslagit att generalklausulen mot
skatteflykt skall avskaffas. Vi vill med skärpa avvisa detta
förslag eftersom det leder till att skattemyndigheterna
fråntas ett effektivt kontrollinstrument, som inte minst har
en stor preventiv betydelse för att minska otillåten
skatteplanering.
5.5 En politik mot finanskrisen 5.5.1
Finanskrisen
De problem i den finansiella sektorn som nu plågar den
svenska ekonomin är inte unika för Sverige. Liknande
problem återfinns i en lång rad länder.
Orsakerna är till stor del desamma. Avregleringar av
finansmarknaderna i kombination med en uppåtgående
konjunktur skapade ett drivhusklimat som ledde till att
kredit- och fastighetsmarknaderna kom ur balans.
Skuldsättningsgraden ökade och priserna på fastigheter steg
till orimliga nivåer. Detta skedde i stort sett oberoende av
vilken finanspolitik som fördes i olika länder. Japan,
Sverige och Norge, som hade överskott i de offentliga
finanserna, drabbades liksom t.ex. USA som hade
underskott.
I Sverige steg kreditvolymen kraftigt efter avregleringen
av kreditmarknaden, från 90 %
av BNP 1986 till 140 %
1990, en ökning med 700 miljarder kronor. Hushållen
ökade sin skuldsättning från att ha legat stabilt kring 100 %
av den disponibla inkomsten under första hälften av
1980-talet till 135 %
av inkomsten 1988--89, en ökning med inemot 300
miljarder kronor i dagens penningvärde.
Det är uppenbart att denna kreditexpansion var en
huvudorsak till att priserna på framför allt kommersiella
fastigheter, men också på bostäder, drevs upp till nivåer som
inte kunde upprätthållas. Priserna tappade kontakten med
hyresintäkter och räntekostnader, under en kort tid kunde
detta fortgå så länge banker och finansbolag vågade pumpa
in ytterligare krediter för att täcka räntekostnaderna.
Källa: Socialdemokratiska riksdagsgruppen --
ekonomiska sekretariatet
Detta kretslopp av krediter till räntor på krediterna
började svikta när finansbolaget Nyckeln havererade i
september 1990. Därefter kunde investeringar i fastigheter
inte längre finansieras, inte ens vid prisnivåer långt under
de som noterats strax innan. De enda investerare som
kunde köpa fastigheter med egna medel utan krediter,
försäkringsbolagen, lämnade samtidigt
fastighetsmarknaden.
Därtill kom att konjunkturen, och därmed efterfrågan
på lokaler och kontor, började vända. Överhettningen bröts
och vändes till en kraftig konjunkturnedgång. Denna
inträffade när det omfattande kontorsbyggande som
bidragit till den överhettade byggmarknaden började leda
till en stark ökning av utbudet av kontor, hotell och
butikslokaler.
Den samtidiga anpassningen till rimligare
avkastningskrav, ökad försiktighet från bankerna samt ökat
utbud och minskad efterfrågan på lokaler gav ett våldsamt
prisfall på fastigheterna som i sin tur medförde konkurser
för bygg- och fastighetsbolag, finansbolag och enskilda. I
slutändan på dessa kedjor stod bankerna med förlusterna.
Hittills har kreditförlusterna kostat bankerna närmare 100
miljarder kronor.
Så kraftiga svängningar som har ägt rum på
finansmarknaderna har uppenbarligen haft en mycket stark
inverkan på den reala ekonomin. Kreditexpansionen
medförde en kraftig stimulans av den inhemska efterfrågan,
i första hand den privata konsumtionen och av
byggnadsinvesteringarna. Därigenom förstärktes och
förlängdes det sena 1980-talets högkonjunktur och
problemen med inflationen, kostnadsutvecklingen och
konkurrenskraften förvärrades.
Problemen i finanssektorn leder nu i stället på flera olika
sätt till att konjunkturnedgången förvärras.
Kreditförlusterna i banker och bostadsinstitut har lett till
dels en kreditåtstramning som minskar efterfrågan, dels att
de vidgat sina räntemarginaler för att kompensera
förlusterna. Även en sådan höjning av utlåningsräntorna
verkar efterfrågedämpande. Hushållen normaliserar nu sitt
sparande efter den tidigare neddragningen, vilket inneburit
att de dragit ner konsumtionen med 90 miljarder kronor.
Den stora mängden tomma, outhyrda lokaler som nu är
resultatet av fastighetsspekulationens tid kommer för lång
tid framåt att hålla nere byggnadsinvesteringarna.
Det är tydligt att det är dessa extrema svängningar i den
finansiella sektorn som är huvudförklaringen till att den
svenska ekonomin inte uppvisat ett vanligt
konjunkturförlopp de senast åren, utan i stället genomlevt
först en extrem överhettning och därefter en nedgång som
är exceptionell, inte bara i svenskt utan också i
internationellt perspektiv.
Den svenska ekonomin är nu inne i ett mycket utsatt läge
där problemen i den finansiella sektorn och övriga delar av
ekonomin ömsesidigt förstärker varandra. Arbetslösheten,
efterfrågeminskningen, konkurserna, kreditförlusterna,
kreditåtstramningen, budgetunderskottet och de höga
räntorna påverkar alla varandra i ett dynamiskt förlopp som
innebär allvarliga risker för Sveriges framtid.
Det är därför uppenbart att kraftfulla åtgärder måste
mobiliseras för att lindra finanskrisen. De viktigaste är
sådana som leder till lägre räntor, återvunnen tillväxt och
ökad sysselsättning. Men åtgärder behöver också vidtas
som på ett mer direkt sätt syftar till att minska riskerna för
att finanskrisen fördjupas och som begränsar
skadeverkningarna på ekonomin av de problem som
uppstått.
Åtgärder som säkrar betalningssystemets stabilitet är
härvidlag av central betydelse. Förtroendet för det svenska
betalningssystemet har redan rubbats i sådan grad att
bankers och andra instituts utländska finansiering
försvårats. Vi har förklarat att vi är beredda att medverka
till att staten garanterar bankernas och vissa andra instituts
förpliktelser. Ett förslag till hur ett sådant stöd skall
utformas och administreras förbereds nu med sikte på ett
snabbt riksdagsbeslut redan i höst.
Det är omsorgen om Sveriges ekonomiska utveckling
som motiverar denna extraordinära åtgärd, inte omsorgen
om bankinstituten. Det är bankernas inlåning och annan
extern finansiering som skall garanteras, inte deras egna
kapital eller ägarnas tillgångar.
Det stöd som kan komma att utgå bör utformas efter
affärsmässiga principer. Statens kostnader för
förlusttäckning och garantier skall så långt möjligt kunna
återvinnas när instituten återfått lönsamheten. Staten bör
inte eftersträva att överta ägarrollen i några institut, men ett
aktivt medansvar kan under vissa omständigheter visa sig
motiverat. På längre sikt bör staten dock eftersträva att inte
ha ett större ägande än i dag. De aktieinnehav staten kan
komma att ta på sig bör avyttras när det är affärsmässigt
motiverat. Det ägande som staten nu har i t.ex.
Nordbanken bör också kunna reduceras i framtiden.
De institut som kommer att beröras har i dag ett mycket
begränsat värde för sina ägare. Den svenska finanssektorn
kommer dock att återvinna sin lönsamhet. Instituten
kommer då att representera ett betydande värde. Om man
t.ex. antar att instituten sammantagna kommer att återfå en
årlig resultatnivå kring 20--25 miljarder kronor kan deras
marknadsvärde komma att motsvara 10 gånger denna
årsvinst. Det bör vara en självklar utgångspunkt för
utformningen av stödet till finanssektorn att skattebetalarna
inte bara skall vara med och bära förluster och dela risker,
utan också kunna få del av den värdestegring som så
småningom kan komma att uppstå som följd av deras
insatser.
De överenskommelser som träffats under hösten mellan
regeringen och socialdemokraterna innehåller flera initiativ
som är ägnade att minska påfrestningarna på det finansiella
systemet och att reducera finanskrisens återverkningar på
ekonomin. Viktigast är härvidlag överenskommelsernas
effekter på räntenivån och det nämnda åtagandet att
garantera bankernas inlåning.
Regeringspartierna och Ny Demokrati har tidigare
beslutat att begränsa ränteavdragens värde från 30 till 25 %
1993. Ett fullföljande av detta beslut skulle innebära
att villor och bostadsrätter sjunker ytterligare i värde,
eftersom kapitalkostnaderna skulle stiga. Prissänkningen
kan uppskattas till 7 %,
motsvarande den ökning av lånekostnaden efter
skatt som skulle följa om beslutet genomfördes. Banker och
bostadsinstitut skulle med all sannolikhet drabbas av
ytterligare kreditförluster då fler hushåll skulle få
svårigheter att klara sina boendekostnader. Genom
överenskommelsen undanröjs detta hot, ränteavdragen
förblir 30 %
även framgent.
Samma riksdagsmajoritet har tidigare beslutat att staten
skall sälja aktier i de statliga företagen för 10 miljarder
kronor per år. Detta skulle försvåra för företag som behöver
bredda sin kapitalbas för att utveckla sin verksamhet att
skaffa kapital via nyemissioner. I det läge som nu råder med
svårigheter att låna pengar har det egna kapitalets betydelse
för näringslivets finansiering ökat. Om staten skulle tränga
undan företag som behöver nyemittera från marknaden
skulle privatiseringen ske på bekostnad av näringslivets
utveckling. Genom överenskommelsen har denna risk nu
undanröjts. Ett moratorium råder för utförsäljningar av
statliga aktier. Den tidigare planerade utförsäljningen av
aktier för 13 miljarder kronor i Procordia har stoppats.
Näringslivets kapitalbehov kommer att vara stort de
närmaste åren. Enbart börsföretagens nyemissionsbehov
kan uppskattas till 15 miljarder kronor per år. Därtill
kommer mycket stora belopp att behövas för att ge
fastighetsbolag, banker och försäkringsbolag en rimlig
finansiell ställning. I stället för att öka konkurrensen om det
begränsade utbudet av riskkapital bör riksdagen besluta om
åtgärder som ökar tillgången på riskkapital.
Allmänna Pensionsfondens rätt att placera sina
tillgångar i aktier bör vidgas. De tre AP-fonder som
förvaltar aktier bör ges en vidgad ram på ytterligare 10
miljarder kronor för att placera fondmedel i aktier när
möjlighet till god avkastning ges.
Även AP-fondens rätt att placera sina medel i fastigheter
bör vidgas. I dag är denna rätt begränsad till högst 5 % av
fondens kapital. Denna ram bör vidgas till 10 %.
Den
ekonomiska krisen riskerar att försätta ett stort
antal hushåll i stora ekonomiska svårigheter under de
närmaste åren. Den försöksverksamhet med
budgetrådgivning och skuldsanering som Konsumentverket
kommer att bedriva under de närmaste åren är angelägen
och nödvändig. Vi anser det dock synnerligen angeläget att
införa en mer permanent ordning. Frågan om införandet av
någon form av skuldsaneringslag för överskuldsatta fysiska
personer bör därför snarast övervägas.
Det är enligt vår uppfattning motiverat att stärka
konsumenternas ställning gentemot banker och andra
finansinstitut. Vi föreslår därför att en allmänhetens
bankombudsman inrättas. Dennes uppgift bör vara att få till
stånd en noggrann prövning av principiellt viktiga klagomål
från bankkunderna. Regeringen bör återkomma till
riksdagen med förslag i enlighet härmed.
5.6 Politik för full sysselsättning
Vår ekonomiska politik är inriktad på att ta till vara
människors vilja till arbete och att skapa full sysselsättning.
Anslagen till AMS för konjunkturberoende åtgärder har
genom vår uppgörelse med regeringen ökat med ca 40 %
jämfört med föregående budgetår. Enligt AMS kommer
därmed ca 5 % av arbetskraften att delta i aktiva åtgärder.
Trots detta blir arbetslösheten orimligt hög.
Enligt regeringens prognoser kommer arbetslösheten i
år att bli 4,9 % (mot de 2,6 % som regeringen angav för ett
år sedan), nästa år att bli 6,2 % (mot 3,7 %) och år 1994
inte mindre än 7 %. Andra bedömningar, bl.a. från AMS,
antyder att arbetslösheten kan komma att bli ännu högre.
Arbetsmarknadspolitiken är en central del av den
ekonomiska politiken och det är viktigt att arbetslinjen
fullföljs. Men det räcker nu inte med
arbetsmarknadspolitiska insatser. Det behövs omfattande
åtgärder på flera andra områden för att förhindra den
hotande ekonomiska depressionen och för att bekämpa
massarbetslösheten. I den ekonomiska politiken måste ingå
samordnade satsningar för att stärka näringslivet, öka
produktiviteten och bekämpa arbetslösheten.
I det följande redovisar vi vår syn på behovet av åtgärder
när det gäller en samlad näringslivspolitik
investeringspolitik arbetsmarknadspolitik
utbildningspolitik 5.6.1
En samlad näringslivspolitik
Näringslivspolitiken måste inriktas på att skapa goda
förutsättningar både för småföretag och för storföretag.
Den måste samtidigt medverka till att göra Sverige
attraktivt för internationella företag, så att vi kan få till
stånd ett tillflöde av ny teknik och nya investeringar.
De svenska företagens konkurrenskaft förstärks nu
fortlöpande mot omvärlden, särskilt mot vår viktigaste
konkurrent, Tyskland. Men exporten utgör bara en
fjärdedel av den totala efterfrågan på varor och tjänster och
kan inte ensam åstadkomma en allmän återhämtning i
ekonomin. Huvuduppgiften nu är att säkerställa att det
finns avsättningsmöjligheter också på hemmamarknaden
för de varor och tjänster som företagen producerar.
Infasningen av finanspolitiken under 1993 har avgörande
betydelse för företagens möjligheter att upprätthålla
produktionen och nå en lönsamhet som gör att man kan
hävda sig också i den internationella konkurrensen. På
längre sikt är insatser för att stärka infrastrukturen och höja
utbildningsnivån av grundläggande betydelse för
näringslivets utveckling.
Enligt vår uppfattning är det av avgörande betydelse för
industrins förutsättningar att staten nu på ett mer aktivt sätt
och i samlade former engagerar sig i näringspolitiken. Vi
avvisar på förhand inte något av de näringspolitiska medlen
och vill framför allt att politiken skall präglas av en
helhetssyn. Denna aktivering av det statliga engagemanget
är nödvändig eftersom en långsiktigt uthållig tillväxt
förutsätter ett väl fungerande samspel mellan näringsliv och
det offentliga.
Vår grundsyn har också stöd av erfarenheter och
utvecklingen i andra länder. Så har t.ex. EG ett gemensamt
program för industri och handelspolitik enligt vilket det
allmänna spelar en viktig roll för näringslivsutvecklingen.
Staten skall, enligt EG, ge förutsättningar men också
fungera som katalysator och accelerator för
näringslivsutvecklingen. I EGs politik ingår bl.a. stöd till
omstruktureringar i strategiskt viktiga branscher. Det finns
vidare i många andra länder, bl.a. Japan, en mer offensiv
näringslivspolitik där staten spelar en aktiv roll för att på
olika sätt stimulera förbättrad produktivitet och ge
växtkraft åt näringslivsverksamhet.
För att framgångsrikt kunna höja vårt lands
attraktionskraft när det gäller att hålla kvar och dra till sig
företag, krävs medverkan av såväl stat som näringsliv. Vi
menar att vårt näringslivs utveckling i allt högre grad är
beroende av faktorer eller ''tjänster'' som det offentliga
tillhandahåller. Attraktionskraften bestäms mycket av
vilken infrastruktur i vid mening som finns. Det gäller såväl
''mjuk'' som ''hård'' infrastruktur. Så torde det t.ex. råda
bred enighet om att en av de viktigaste medlen för
förbättrad konkurrenskraft ligger i att den industriella
produktionen får höjt kunskapsinnehåll och att
förädlingsgraden ökar. Detta förutsätter bl.a. kraftfulla
utbildningssatsningar. Här ökar betydelsen av breda
baskunskaper från grundutbildning. Det finns flera
undersökningar som visar att bättre utbildning behövs på
såväl toppen som bredden. Till detta hör också att staten
genom olika åtgärder skall stimulera till olika former av
kompetensutveckling. De satsningar som samhället gör på
utbildning och kompetensutveckling kommer också
näringslivet i det egna landet till del med mycket större
säkerhet än andra insatser.
Vi vill genomföra ett tvåårsprogram för kompetens,
kvalitet och konkurrenskraft. Syftet skall vara att i ett skede
av låg aktivitet genomföra en kraftfull höjning av
kompetensen i produktionen, så att näringslivet står väl
rustat inför de kvalitets- och produktivitetskrav som nästa
uppgång i världshandeln ställer oss inför. Det bör
genomföras i nära samarbete mellan staten och parterna
inom varje näringsgren och industribransch.
Av central betydelse är vidare de hårda
infrastrukturinvesteringar som måste göras i form av vägar,
järnväg, broar, telekommunikation m.m.
Internationaliseringen accentuerar behovet av insatser som
kompenserar de lägesnackdelar som Sverige kan ha.
Omedelbara insatser är nödvändiga. En annan viktig fråga
är åtgärder för att säkerställa riskkapital för näringslivet.
Regeringen har under det senaste året hävdat
nödvändigheten av att statliga företag skall säljas ut i stor
skala. Enligt dessa planer skulle aktier säljas för 10
miljarder kronor per år under en överskådlig tid framöver.
Nuvarande läge på kapitalmarknaden gör att det är
utomordentligt olämpligt att utförsälja statliga företag i den
skala som var planerat. Detta skulle i ett slag ta i anspråk en
stor del av det riskkapital som behövs för det övriga
näringslivet, inte minst de små företagen. Moratoriet i
krisöverenskommelsen fyller därför en viktig
näringspolitisk funktion.
Moratoriet föranleder vidare fortsatta överväganden om
hur det statliga ägarskapet skall utövas. För att den statliga
ägarfunktionen skulle utövas på effektivast möjliga sätt,
beslöt riksdagen 1990 att bilda det statliga
förvaltningsaktiebolaget Fortia. Den borgerliga
majoriteten i riksdagen beslöt emellertid att hösten 1991
avveckla detta bolag.
Förutsättningarna för avvecklandet av Fortia har nu
förändrats. Moratoriet innebär under alla förhållanden att
det statliga ägarskapet kommer att kvarstå under lång tid.
Detta väcker frågan om hur regeringen avser att utöva ett
effektivt ägarskap. I dagsläget är det resp. departement som
utövar ägarskapet, med näringsdepartementet som
sammanhållande kraft. Detta centraliserade ägarskap
innebär ju bl.a. att även statsråd riskerar att upptas av
löpande företagsfrågor. Detta skiljer sig helt från det synsätt
som regeringen anlagt när det gäller statens stöd till
bankerna.
Mot den här bakgrunden föreslår vi att regeringen
återkommer med förslag till riksdagen om att återinföra
förvaltningsbolaget Fortia.
5.6.2 Investeringar
Vägar, järnvägar m.m.
Den socialdemokratiska regeringen inledde i slutet av
80-talet arbetet med att förnya trafikpolitiken samt rusta
upp och modernisera den svenska infrastrukturen. Detta
arbete måste fortsätta och fullföljas.
En modernisering och effektivisering av infrastrukturen
är nödvändig för att vi skall bibehålla vår position som en
framstående industrination. Den statliga
produktivitetsdelegationen bedömde att behovet av
nyinvesteringar i infrastrukturen kommer att uppgå till 10--
15 miljarder kronor per år under de två närmaste
decennierna. Även behovet av underhåll och reparation av
infrastruktursystemet växer för att undvika höga kostnader
i början av nästa sekel. En långsiktig strukturplan för
infrastrukturinvesteringar bör läggas fast.
Nödvändigheten av att begränsa trafikens
miljöpåverkan och att hushålla med ändliga resurser ställer
nya krav på utformningen av infrastruktursystemet. Av
miljöskäl är det nödvändigt att dagens dominans av
vägtransporter bryts och att järnvägens och sjöfartens andel
av transportarbetet ökar. Samtidigt måste
godstransporterna utvecklas mot ökad samverkan och ökad
flexibilitet. Arbetet med att utveckla väl fungerande
kollektivtrafiksystem för persontransporter måste
intensifieras.
Det är anmärkningsvärt att regeringen tycks sakna
förmåga att genomföra de beslutade
infrastrukturprojekten. Av de medel som anslagits för
väginvesteringar i olika paket under perioden juni 1991 till
april 1992 var endast ca 16 %
upparbetade t.o.m. september 1992. Det är också
anmärkningsvärt att Banverket enligt uppgift fått så liten
andel av tilldelade medel. Sedan den borgerliga regeringen
tillträdde har Banverket bara tillförts extra medel om 350
milj.kr. Därigenom fördyras också investeringar genom att
samordningen brister mellan väg- och järnvägsprojekt, så
t.ex. vid Ostkustbanan.
Många viktiga investeringar återstår alltså att göra.
Många arbetslösa finns, likaså lediga maskiner och annan
kapacitet. Priserna är fördelaktiga. Att upphandla och sätta
igång projekt nu innebär en kostnadssänkning med 20--25 %
jämfört med tidigare. Det är nu det måste göras, inte
om 3--5 år. Då riskerar projekten att sammanfalla med en
konjunkturuppgång.
Banverket och Vägverket har redovisat investeringar om
respektive 6 och 16 miljarder kronor som kan tidigareläggas
till 1993 i förhållande till tidigare planer. I kommunerna
finns investeringar i det kommunala gatu- och vägnätet för
mer än 2 miljarder kronor som kan tidigareläggas.
Regeringen måste nu utarbeta en plan för den
långsiktiga utbyggnaden av infrastrukturen. I denna måste
också anges hur finansieringen skall ske. Av gjorda
åtaganden om närmare 30 miljarder kronor i
infrastrukturfonden är nämligen bara 10 miljarder kronor
finansierade.
Likaså måste regeringen få fart på de större projekten
och snabba upp handläggningen. Överenskomna delar av
storstadspaketen måste dras igång och övriga oklarheter i
pågående projekt undanröjas. Regeringen bör tillsätta en
infrastrukturkommission som med kraft skall arbeta
i detta syfte att verkställa beslutade investeringar.
Dessutom bör regeringen genast ge Banverket och
Vägverket i uppdrag att bilda ett bolag som har till uppgift
att projektera, låta bygga och driva Arlandabanan,
snabbutreda frågan om införande av en banlag med
väglagen som förebild samt till riksdagen snarast föreslå
åtgärder för att uppnå tidigareläggning av investeringar i
infrastruktur.
Byggande m.m.
Den djupa konjunkturnedgången, regeringens
bristfälliga byggpolitik och en extremt hög räntenivå har
åstadkommit ett ras i byggefterfrågan.
Från 1991 har sysselsättningen i byggsektorn minskat
med cirka 80 000 personer. Arbetslösheten bland samtliga
kategorier i byggprocessen är nu den ojämförligt högsta
under hela efterkrigstiden. Prognoserna för 1993 visar på ett
ytterligare sysselsättningsbortfall av minst samma
storleksordning som det som uppmättes under 1991 och
1992. Bedömningen är att ungefär vart tredje arbetstillfälle
inom byggsektorn (150 000--200 000
jobb) försvinner under 1990-talets första år.
Risken är alltså överhängande att långsiktig nödvändig
byggkapacitet kan slås ut för gott. Samtidigt finns viktiga
behov av byggande att tillgodose. Detta är oacceptabelt. En
satsning behövs också för att slå vakt om den byggberoende
delen av industrin. Slås denna industrigren ut kommer
Sverige i framtiden att bli beroende av import för den
framtida byggproduktionen.
Tänkbara sätt att öka investeringarna är genom
tidigareläggning av kommunala investeringar för vård och
omsorg, reparation och underhåll av kommunala
anläggningar som skolor o.d., reparation och ombyggnad
av lägenheter, affärsverkens investeringar samt
investeringar i kulturbyggnader och kulturmiljöer. Även
investeringar inom försvaret kan tidigareläggas.
Regeringen bör senast i samband med
budgetpropositionen ange hur nedgången i
bygginvesteringarna skall hejdas.
5.6.3 Investeringar i utbildning
En hårdnande internationell konkurrens ställer ökade
krav på kompetens inom stora delar av arbetslivet. Ny
teknik sprids idag snabbare och den tekniska utvecklingen
accelererar. Givna kunskaper föråldras snabbt.
Skräddarsydda produkter av hög kvalitet efterfrågas i allt
högre utsträckning. Goda lösningar på svåra problem inom
olika samhällsområden måste tas fram. Ny teknik måste
utvecklas och nya produkter tillverkas inom många
områden, t.ex. inom medicin samt miljö- och
energiområdet.
Förändringar i teknik och arbetsorganisation ökar krav
på såväl kunskaper som förmåga att tillägna sig kunskaper.
Till detta kommer att stora delar av vår arbetskraft har en
utbildningsnivå som inte når upp till den som gäller i några
av våra viktigaste konkurrentländer.
Trots att utbildningsnivån på arbetskraften ökat
påtagligt under det senaste årtiondena saknar fortfarande
över 40 %
av arbetskraften utbildning utöver folk- eller
grundskola. Det är närmare 800 000
svenskar i yrkesverksam ålder som har kortare
utbildning än nio år. Inom industrin är andelen
högutbildade mycket låg. Generellt gäller att
utbildningsnivån inom industrin behöver höjas. Detta gäller
såväl utbildning för bredare arbetskompetens som
högskolekompetens.
För att bidra till en höjning av arbetskraftens kompetens
har vi socialdemokrater varit pådrivande för att öka antalet
utbildningsplatser i högskolan, samtidigt som vi för bl.a.
den regionala balansens skull försökt styra många av de
nytillkomna högskoleplatserna till de mindre och
medelstora högskolorna. Vi är nu överens med regeringen
om att de 2 000 nya platser som tillkommit genom
krisöverenskommelsen om möjligt skall förläggas till de
mindre och medelstora högskolorna. Det är särskilt
angeläget, eftersom dessa högskolor av regeringen
missgynnats vid fördelningen av nya resurser under det
senaste året. Förslag har lagts om att stimulera
kompetensutveckling på arbetsplatserna. Vi har i motioner
under det senaste året kraftigt motsatt oss regeringens
förslag till nedskärningar av den kommunala
vuxenutbildningen samt kritiserat senareläggningen av
gymnasiereformen.
I en internationell jämförelse ligger Sverige sannolikt
ganska långt framme när det gäller allmän vuxenutbildning.
Men tyvärr finnas fortfarande en alltför låg andel i högre
utbildning. Personalutbildningen är eftersatt. Skillnaden är
tydligast vid jämförelser mellan LO-, TCO- eller SACO-
anställda. Långsiktigt bör ytterligare en årskull, dvs. ca 100 000
personer delta i utbildning jämfört med slutet av 80-
talet. Det gäller alla typer av utbildning: högskola,
yrkesutbildning, omskolning, allmän vuxenutbildning, men
framför allt kompetensutveckling i arbetet. Det tar lång tid
att nå upp till en sådan nivå. Därför är det viktigt att nu
börja planera och inrikta resurserna mot ett sådant mål. När
det gäller kompetensutveckling i arbetet bör industrins
behov prioriteras.
Regeringen bör senast i samband med
budgetpropositionen lägga fram förslag om ett sådant
program för utbildning och kompetensutveckling.
5.6.5 En aktiv arbetsmarknadspolitik
Arbetsmarknadspolitiken skall vara inriktad på att
hävda arbetslinjen. Det innebär att arbete, utbildning och
rehabilitering skall komma i första hand, kontantstöd först
i sista hand.
I syfte att fullfölja denna linje lade vi socialdemokrater i
maj fram ett handlingsprogram för investeringar,
utbildningar och arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Detta
program skulle ha skapat arbets- och utbildningstillfällen
för 100 000 personer under två år och minskat behovet av
kontantstöd.
Tyvärr röstade riksdagens borgerliga majoritet ned våra
förslag. Det var först när Sverige befann sig i en djup
ekonomisk kris som regeringen insåg nödvändigheten av att
ompröva den ekonomiska politiken och fatta beslut om en
mera aktiv arbetsmarknadspolitik. I krisöverenskommelsen
fick vi igenom delar av vårt program för investeringar,
utbildning och arbete. Det är ytterst angeläget att beslut nu
kan fattas om dessa åtgärder mot arbetslösheten. Det hade
varit ännu bättre om besluten hade kunnat fattas redan i
våras, så att åtgärderna hade varit igång redan nu.
Vi vill göra följande kommentarer till de överenskomna
åtgärderna. När det gäller ungdomarna understryks
hur viktigt det är att de så snart som möjligt får en
anställning på den ordinarie arbetsmarknaden. Även om vi
i rådande arbetsmarknadsläge har accepterat att medel ges
för att ytterligare 36 000 ungdomar skall få s.k.
ungdomspraktikplats, är vi fortsatt oroliga för att dessa
platser kommer att missbrukas och därmed hota den
ordinarie arbetsmarknaden. En undersökning som
arbetsmarknadsdepartementet har gjort visar att en
majoritet av arbetsgivarna antingen ser på ungdomarna som
provanställda eller att de tillfälligt skall utföra olönsamt
arbete. Men tanken bakom platserna var en helt annan,
nämligen att ungdomarna skulle få utbildning, handledning
och inskolning till ordinarie jobb. Reglerna kring
praktikplatserna har också visat sig vara ohanterliga och
omöjliga både för arbetsförmedlingen och för ungdomarna
att uppfylla. Det ligger nu ett stort ansvar på AMS att se till
att praktikplatserna används på det sätt som ursprungligen
var tänkt.
Beträffande den nya åtgärden, arbetslivsutveckling, bör
följande framhållas. Den är tänkt för arbetslösa som varken
kan få arbete, utbildningsplats eller annan aktiv åtgärd.
Syftet är att ta tillvara de arbetslösas vilja till aktivitet och
utveckling till gagn för det lokala näringslivet och för
samhällsuppgifter som inte annars skulle bli utförda. En
viktig uppgift är att stärka den enskilde inför arbete på den
öppna arbetsmarknaden samt stimulera företagsamhet och
kooperativ verksamhet. Den arbetslösa skall inbjudas att
delta i olika aktiviteter, gärna branschinriktade, som ordnas
i samverkan mellan arbetsförmedlingen, näringsliv,
kommun, fackliga organisationer eller andra folkrörelser.
De fackliga organisationerna bör vara drivkrafter i denna
verksamhet.
Den arbetslöse uppbär utbildningsbidrag när han deltar
i denna typ av verksamhet. Därmed förstärks skyddet mot
utförsäkring. En ny ersättningsperiod kan intjänas och
tiden är överhoppningsbar. Det är bara medlemmar i
arbetslöshetskassa som kan komma ifråga för åtgärden. För
att underlätta för den arbetslöse att komma tillbaka på den
reguljära arbetsmarknaden kan man också lokalt komma
överens om att förlägga verksamheten till olika
arbetsplatser. Det bör t.ex. vara möjligt för arbetslösa att
göra insatser inom folkrörelserna eller fullgöra
samhällsuppgifter som annars inte skulle bli utförda. Det får
dock inte bli fråga om att störa den ordinarie
arbetsmarknaden, andra arbetsmarknadspolitiska insatser
eller störa konkurrensförhållanden. I övrigt är det bara de
lokala intressenternas fantasi som kan begränsa de
aktiviteter som kan komma ifråga.
När det gäller överenskommelsen om
arbetslöshetsförsäkringen skedde den enligt vår uppfattning
mot bakgrund av en ömsesidig önskan att slå vakt om
försäkringen som en integrerad del av den aktiva
arbetsmarknadspolitiken. Det är en försäkring som både
organisatoriskt och finansiellt måste behandlas självständigt
och där nuvarande organisation hittills har fungerat bra.
Frågan om försäkringens omfattning bestäms i första hand
av arbetsvillkoret i försäkringen, inte av om försäkringen är
obligatorisk eller ej. Mot den här bakgrunden kan enligt vår
uppfattning den utredning som tillsatts läggas ner. Om man
däremot är intresserad av att analysera arbetsvillkorens
betydelse och t.ex. de deltidsarbetslösas situation är vi
positiva till att utreda dessa frågor.
I överenskommelsen behandlades också arbetsrätten.
Enligt vår uppfattning får överenskommelsen i denna del
flera direkta konsekvenser. Det står alldeles klart att det
inte kan bli fråga om något internationellt sjöfartsregister så
som regeringen tänkt sig. Vinstsyftande arbetsförmedlingar
och uthyrning av arbetskraft kan inte tillåtas utöver dagens
regler. Den arbetsrättsliga utredningen måste få
tilläggsdirektiv för att förändringar av arbetsrätten i
förtroendefull anda skall bli möjliga.
Överenskommelsen mellan regeringen och oss
socialdemokrater innebär således både en rad principiellt
viktiga åtgärder och en rejäl ekonomisk satsning för att
bekämpa arbetslösheten. Satsningen om 10 miljarder på
aktiva åtgärder gäller dock endast fram till nästa sommar.
Det är nu hög tid att ange riktlinjerna för den fortsatta
arbetsmarknadspolitiken. Av de prognoser som regeringen
presenterat framgår att behovet av insatser är stort och
växande. Enligt vår uppfattning bör ambitionsnivån i
kampen mot arbetslösheten höjas. För detta finns starka
ekonomiska och sociala skäl.
De sociala skälen är tydliga och väl kända. När det gäller
de ekonomiska skälen finns det anledning att särskilt
uppmärksamma de utgifter och de inkomstförluster som
staten drabbas av på grund av arbetslösheten. Enligt
regeringens bedömningar i våras skulle utbetalningarna till
de arbetslösa av kontantstöd överstiga intäkterna till
arbetsmarknadsfonden med ca 15 miljarder kronor, ett
belopp som staten måste låna upp. De samlade utgifterna
skulle därmed uppgå till ca 30 miljarder kronor. Under
nästa år kommer upplåningsbehovet att vara mellan 25 och
30 miljarder kronor och de sammanlagda utgifterna ca 40
miljarder kronor.
Det säger sig självt att anspänningen på
arbetsmarknadsfonden minskar om det finns aktiva
åtgärder att erbjuda de arbetslösa som alternativ till passivt
kontantstöd. I överenskommelsen med regeringen var vi
överens om att att den satsning som nu görs minskar
utbetalningarna från fonden under andra hälften av
budgetåret med 4,5 miljarder kronor. Aktiva satsningar
som leder till arbete ger också ökade skatteintäkter för stat
och kommun samt minskade kostnader för ohälsa och
utslagning. På lång sikt har detta stor betydelse för de
offentliga finanserna. Om satsningar görs på
tillväxtfrämjande produktiva investeringar måste
avkastningen på dessa räknas i kalkylen. Kostnaderna för
investeringar i t.ex. infrastruktur har sänkts genom den
svaga efterfrågan och därför är det nu extra lönsamt att
genomföra sådana investeringar.
Omfattningen på de arbetsmarknadspolitiska
insatserna, som behövs under nästa budgetår, måste
dimensioneras med hänsyn till vad som kommer att göras
på andra områden, främst inom närings-, utbildnings- och
investeringspolitikens områden.
Om insatserna på dessa områden präglas av fortsatt
passivitet blir bördan på arbetsmarknadspolitiken väldigt
stor. Om insatserna blir kraftfulla och om de snabbt sätts i
verket blir bördan på arbetsmarknadspolitiken
förhållandevis mindre.
Riksdagen bör nu begära att regeringen lägger fram ett
samlat program i syfte att pressa ned arbetslösheten och
med tyngdpunkt på investeringar, utbildning och aktiva
arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Regeringen måste i uppläggningen av
arbetsmarknadspolitiken ägna särskild uppmärksamhet åt
kvinnornas situation. Det som nu kommer att ske på
arbetsmarknaden enligt regeringens egna prognoser
innebär en kraftig nedgång i sysselsättningen på områden
där många kvinnor arbetar, t.ex. handeln, vården och
omsorgen.
Till detta kommer problemen för de 80 000
deltidsarbetslösa av vilka en stor majoritet är kvinnor. I år
kommer minst 10 000 deltidsarbetslösa att stå inför det
omöjliga valet att antingen säga upp sig helt från sin
anställning och stämpla på heltid eller försöka leva på en
alltför låg inkomst. Situationen för dessa måste nu få en
lösning. Det är regeringens ansvar att föreslå en lösning på
detta problem.
Enligt vår uppfattning är det dessutom nödvändigt att
AMS lägger upp en långsiktig strategi för hur man skall
motarbeta den ökande arbetslösheten bland kvinnor.
Ett samlat program för kampen mot arbetslösheten bör
läggas fram senast i budgetpropositionen i januari 1993. Vi
vill medverka till en snabb riksdagsbehandling, så att ett
kraftfullt program kan dras igång redan vid nästa budgetårs
början.
5.7 Välfärdspolitiken
Välfärdspolitiken
I en ekonomisk kris blir fördelningsfrågorna ännu
viktigare än i goda tider. Bördorna måste fördelas rättvist
och människor som befinner sig i utsatta situationer måste
kunna räkna med samhällets stöd. Därför vill vi hävda den
generella välfärdspolitikens idé, att vi solidariskt skall
finansiera de gemensamma insatserna och att välfärden
skall omfatta alla, men ge mest till dem som bäst behöver.
Välfärdspolitiken måste hela tiden anpassas till nya
förutsättningar. Under många år handlade det om att bygga
ut och förstärka insatserna för att klara angelägna behov.
Under senare år har tyndpunkten förskjutits till en
omprövning och förnyelse av medlen för att bättre kunna nå
målen.
De reformer av välfärdspolitiken vi genomförde i
regeringsställning har gällt så centrala områden som skolan,
barnomsorgen, sjukvården och äldreomsorgen,
pensionssystemet och sjukförsäkringen, arbetsmiljön och
rehabiliteringen. Detta arbete har skett i nära samverkan
mellan riks- och kommunalpolitiker.
Vi vill fortsätta denna omprövning och förnyelse av
välfärdspolitiken. En sådan förnyelse är nödvändig med
hänsyn till de knappa resurser som kommer att stå tillbuds
framöver. Inriktningen skall vara att förstärka de
förebyggande och rehabiliterande insatserna när det gäller
arbete och hälsa för att därmed begränsa utgifterna för
inkomststödjande åtgärder.
Krisuppgörelsen mellan regeringen och det
socialdemokratiska partiet innebär att en grund lagts för en
ny försäkringsmodell som innebär att övervägande delar av
sjuk- och arbetsskadeförsäkringen flyttas ut ur
statsbudgeten. Även förtidspensionering bör ingå i det nya
systemet. Den nya sjuk- och arbetsskadeförsäkringen skall
utgå från de värderingar som legat till grund för det svenska
välfärdssystemet. Det nya försäkringssystemet skall vara
generellt i den meningen att rätten till ersättning liksom
grundvillkoren skall garanteras i lag och i princip omfatta
alla medborgare mellan 16 och 65 år. Ersättningen skall
enligt grundvillkoren ge ett likvärdigt skydd för alla och
ligga på en nivå som är tillräckligt hög för att särlösningar
för olika grupper ej skall krävas. Enligt proposition
1992/93:50, som utgått från uppgörelsen mellan regeringen
och det socialdemokratiska partiet, bör arbetsmarknadens
parter ges huvudansvaret för försäkringen.
Finansieringen av grundvillkoren som omfattar huvuddelen
av arbetstagarna skall ske med enhetliga avgifter som
bestäms i avtal mellan arbetsmarknadens parter.
Arbetsmarknadens parter skall kunna besluta om tillägg
utöver grundvillkoren. Egen företagare och andra
grupper som deltar i arbetslivet skall åläggas att inbetala
premier till försäkringen motsvarande vad som krävs enligt
lagstiftningen. Premieinbetalningen för grupper som ej
tillhör arbetsmarknaden sker genom schablonberäknade
bidrag från staten.
Det nya försäkringssystemet innebär att ett nytt steg
tagits i utvecklingen av den svenska välfärdsmodellen.
Rättvisa och trygghet bevaras. Samtidigt sker en utveckling
av den allmänna försäkringen till dagens verklighet:
Försäkringsvillkor och avgifter skall anpassas så att
underskott ej uppstår. Försäkringen bör utformas så att
hälsoförebyggande och rehabiliterande insatser blir
naturliga drivkrafter för att nedbringa ohälsa och därmed
nedbringa premiernas storlek. Försäkringen bör
utformas så att den inte löser sina kostnadsproblem genom
att övervältra uppgifter till andra samhällssektorer.
Försäkringen bör genom enhetliga försäkringsvillkor,
rehabiliteringsresurser osv. bidra till rörlighet på
arbetsmarknaden.
Det reformerade försäkringssystemet kan på detta sätt
bidra till att ohälsotalet nedbringas med en minskad
belastning på statsbudgeten som följd.
5.8 En strategi för den kommunala ekonomin
Kommunerna och landstingen svarar för en viktig del av
välfärdspolitiken i form av utbildning, omsorg och vård. Vi
är starkt kritiska till regeringens sätt att hantera
kommunerna och deras ekonomi. Många kommuner
tvingas nu till att i panik skära ner på för medborgarnas
välfärd viktiga verksamheter.
När kommunernas finansiella situation försämras är det
investeringar i byggnader, gator och i annan kommunal
infrastruktur som man först drar ner på. Men nu skärs också
verksamheten ner och den kommunala sysselsättningen
minskar under 1993 med omkring 3 % (exklusive
beredskapsarbeten), vilket motsvarar 25 000--30 000
personer.
Vårens riksdagsbeslut om den kommunala ekonomin var
i första hand inriktat på förslaget till omläggning av
statsbidragen. Vi stödde förslaget att reformera systemet
för utbetalning av kommunalskatt. De nuvarande
specialdestinerade bidragen skall nästa år ersättas med ett
generellt och enhetligt bidrag till kommunerna. Vi
accepterade övergången till generella statsbidrag. Däremot
avvisade vi regeringens förslag till fördelningsnycklar för
det nya statsbidragssystemet. I motsats till regeringen ville
vi att reformen skulle genomföras i två steg och att helt nya
fördelningsnycklar skall arbetas fram.
Vi avvisade förslaget att dra in 7,5 miljarder kronor från
kommunerna och landstingen. Enligt vår uppfattning
innebär denna åtgärd att ett underskott flyttas från
statsbudgeten till kommunerna. Dessa tvingas därmed att
dra in 25 000--30 000 arbetstillfällen inom barnomsorg,
skola, sjukvård ooch äldreomsorg. Därmed ökar
arbetslösheten ytterligare och staten får till slut tillbaka
underskottet via a-kassorna och arbetsmarknadsfonden.
Detta är en viktig förklaring till den ökade upplåning, som
arbetsmarknadsfonden tvingas göra under nästa år. Vi
tillbakavisar regeringens påstående att detta skulle innebära
en stor besparing. Det som inträffar är en finansiell
rundgång, som ger upphov till stora välfärdsförluster.
Vi kräver att regeringen nu tillsätter en parlamentarisk
beredning med uppgift att skyndsamt redovisa hur skadorna
av denna rundgång skall kunna begränsas. Syftet skall vara
att skapa sådana ekonomiska villkor för kommunerna att de
kan säkerställa en utbildning av hög kvalitet, en god hälso-
och sjukvård, en äldreomsorg, som ger trygghet åt de gamla
samt en barnomsorg, som gör det möjligt för föräldrar att
förena förvärvsarbete med ansvaret för barnen. En viktig
uppgift för beredningen bör vara att föreslå åtgärder som
kan stimulera till tidigareläggning av sådana investeringar
som kan bidra till att hålla tillbaka driftskostnaderna för
kommunerna.
När det gäller den kommunala verksamheten vill vi
därutöver markera betydelsen av ett fortsatt
förnyelsearbete. Utrymmet för expansion av de kommunala
utgifterna kommer under lång tid framåt att vara starkt
begränsat. Effektiv användning av skattemedlen är också
fortsättningsvis en nödvändighet i kommuner och landsting.
Vi ser positivt på strävan att främja konkurrens inom
den kommunala sektorn. Vi vill dock starkt varna för en
utveckling mot privata monopol. Vi vänder oss mot att
privatisering av kommunal verksamhet forceras fram
oavsett vilken verksamhet det gäller. All kommunal
verksamhet lämpar sig inte för entreprenad.
Förnyelsearbete måste bedrivas under beaktande av en
god hushållning med offentliga medel. Den borgerliga
regeringen har i besluten om bidragen till fristående skolor
visat ett ekonomiskt lättsinne, som nu går ut över
utbildningen i de kommunalt drivna skolorna. Regeringens
beslut innebär att kommunerna tvingas lämna höga bidrag
till de privata skolorna, som ofta överkompenseras för sina
kostnader samtidigt som man tvingas skära ner på anslagen
till de kommunala skolorna. Detta system har kritiserats
från många olika håll, bl.a. från Kommunförbundet, men
regeringen har underlåtit att rätta till misstaget. Det är
nödvändigt att visa samma stramhet i budgetpolitiken på
detta område, som nu måste prägla hanteringen av utgifter
på alla andra områden. Regeringen bör därför få i uppdrag
att återkomma med förslag till ändringar av villkoren för
friskolorna som ett led i hushållningen med de offentliga
utgifterna.
När det gäller kvaliteten på tjänsterna inom vård och
omsorg måste höga krav ställas gentemot entreprenörer.
Rättssäkerheten måste tryggas när kommunerna lägger ut
verksamheten till annan huvudman. Det gäller regler för
sekretess och likabehandling, möjligheten till insyn och
kvalitetsbedömning av verksamheten. Vi anser också att
det bör fastslås i lag att verksamhet som läggs ut på skilda
entreprenörer skall bedrivas på ett sådant sätt att
likställighetsprincipen kan upprätthållas. Dessutom anser vi
att barns rätt till plats i förskola skall lagfästas så att ingen
kommun kan dra sig undan sitt ansvar för en god
barnomsorg.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar att avslå proposition 1992/93:50
bilaga 5 vad avser minskade räntebidrag för år 1994,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att bostadssubventionerna från den 1 januari 1994 skall
reduceras med 3 miljarder kronor netto, dvs. sedan hänsyn
tagits till en trolig ökning av bostadsbidragen så att
effekterna på hyran fördelas så rättvist som möjligt och att
en kostnadsutjämning bör eftersträvas mellan yngre och
äldre årgångar i bestånden av bostäder,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att chefen för
Försvarsdepartementet skall inventera ytterligare åtgärder
som kan vidtas för att uppnå besparingsmålet inom den
period som försvarsbeslutet omfattar och att förslag om
sådana åtgärder skall redovisas i budgetpropositionen 1993
för beslut under vårriksdagen,
4. att riksdagen beslutar att den föreslagna
sjukförsäkringsavgiften skall tas ut som en icke beskattad
nettoavgift, lika för alla inkomsttagare,
5. att riksdagen avslår yrkandet under punkt 4 i
proposition 1992/93:50 bilaga 3,
6. att riksdagen beslutar godkänna förslaget till lag om
ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter enligt bilaga 1,
7. att riksdagen avslår de i bilaga 5 intagna
lagbestämmelserna såvitt avser lag om ändring i lagen
(1991:1833) om ändring i lagen (1947:576) om statlig
inkomstskatt samt beslutar att skatten på kapitalinkomster
enligt 10 § i lagen om statlig inkomstskatt bestäms
permanent till 30 %,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett samlat program mot den
ekonomiska brottsligheten,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en samlad
näringslivspolitik,
10. att riksdagen hos regeringen begär ett förslag om
återinförande av förvaltningsbolag för statliga företag,
11. att riksdagen hos regeringen begär att en plan
utarbetas för den långsiktiga utbyggnaden av
infrastrukturen i enlighet med vad som anförts i motionen,
12. att riksdagen hos regeringen begär att en
infrastrukturkommission tillsätts i enlighet med vad som
anförts i motionen,
13. att riksdagen hos regeringen begär att Luftfartsverket
och Banverket får i uppdrag att bilda ett gemensamt bolag
med uppgift att projektera, låta bygga och driva järnvägen
mellan Stockholm och Arlanda,
14. att riksdagen hos regeringen begär att en
snabbutredning görs om införande av en banlag i enlighet
med vad som anförts i motionen,
15. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
åtgärder för att uppnå tidigareläggning av investeringar i
infrastruktur i enlighet med vad som anförts i motionen,
16. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
åtgärder för att motverka nedgången i byggandet i enlighet
med vad som anförts i motionen,
17. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett
program för utbildning och kompetensutveckling i enlighet
med vad som anförts i motionen,
18. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett
program för aktiva arbetsmarknadspolitiska insatser i
enlighet med vad som anförts i motionen,
19. att riksdagen hos regeringen begär att en översyn görs
av de deltidsarbetslösas situation i enlighet med vad som
anförts i motionen,
20. att riksdagen hos regeringen begär att AMS får i
uppdrag att ta fram en strategi för kvinnornas situation på
arbetsmarknaden i enlighet med vad som anförts i
motionen,
21. att riksdagen hos regeringen begär en parlamentarisk
beredning om kommunernas ekonomi i enlighet med vad
som anförts i motionen,
22. att riksdagen hos regeringen begär att en samlad
bedömning skall genomföras avseende statens resp.
näringslivets roll vad gäller Sveriges internationella
finansiering,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en skuldsaneringslag,
24. att riksdagen hos regeringen begär en bred utredning
av bankkrisen i enlighet med vad som anförts i motionen,
25. att riksdagen hos regeringen begär en granskning av
de s.k. fallskärmsavtalen i enlighet med vad som anförts i
motionen,
26. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om
en allmänhetens bankombudsman i enlighet med vad som
anförts i motionen.
Stockholm den 12 november 1992
Ingvar Carlsson (s)
Jan Bergqvist (s)
Birgitta Dahl (s)
Ewa Hedkvist Petersen (s)
Inger Hestvik (s)
Anita Johansson (s)
Birgitta Johansson (s)
Kurt Ove Johansson (s)
Allan Larsson (s)
Berit Löfstedt (s)
Börje Nilsson (s)
Kjell Nilsson (s)
Lennart Nilsson (s)
Berit Oscarsson (s)
Göran Persson (s)
Pierre Schori (s)
Britta Sundin (s)
Ingela Thalén (s)
Bilaga 1
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1981:691) om
socialavgifter
dels att 4 kap. 5 och 9 §§ samt punkterna 3 och 4
av ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna till lagen
(1991:1236) om ändring i nämnda lag skall upphöra att
gälla,
dels att 2 kap. 1 §, 3 kap. 1 och 4 §§ samt 4 kap. 8
§ skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2 kap.
1 §
En arbetsgivare skall på det avgiftsunderlag som anges i
3--5 §§ för varje år betala
1. sjukförsäkringsavgift med 7,80 procent,
2. folkpensionsavgift med 7,45 procent,
3. tilläggspensionsavgift efter den procentsats som anges
i särskild lag,
4. delpensionsavgift med 0,20 procent,
5. barnomsorgsavgift med 2,20 procent,
6. arbetsskadeavgift med 1,20 procent,
7. arbetsmarknadsavgift med 2,04 procent,
8. arbetarskyddsavgift med 0,35 procent,
9. utbildningsavgift med 0,39 procent samt
10. lönegarantiavgift med 0,20 procent.
En arbetsgivare skall på det avgiftsunderlag som anges
i 3--5 §§ för varje år betala
1. sjukförsäkringsavgift med 7,80 procent,
2. folkpensionsavgift med 5,66 procent,
3. tilläggspensionsavgift efter den procentsats som anges
i särskild lag,
4. delpensionsavgift med 0,20 procent,
5. arbetsskadeavgift med 1,38 procent,
6. arbetsmarknadsavgift med 2,12 procent,
7. lönegarantiavgift med 0,20 procent,
8. arbetarskyddsavgift med 0,17 procent.
Arbetsgivare som avses i 1 kap. 2 § andra stycket skall
dock beträffande ersättning som avses i 11 kap. 2 § första
stycket m och femte stycket lagen (1962:381) om allmän
försäkring betala endast tilläggspensionsavgift.
Staten betalar inte arbetsskadeavgift.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
3 kap.
1 §
En försäkrad som avses i 1 kap. 2 § skall på det
avgiftsunderlag som anges i 3--5 §§ för varje år betala
1. sjukförsäkringsavgift med 9,60 procent,
2. folkpensionsavgift med 7,45 procent,
3. tilläggspensionsavgift efter den procentsats som anges
i särskild lag,
4. delpensionsavgift med 0,20 procent,
5. barnomsorgsavgift med 2,20 procent,
6. arbetsskadeavgift med 1,20 procent samt
7. arbetarskyddsavgift med 0,20 procent.
En försäkrad som avses i 1 kap. 2 § skall på det
avgiftsunderlag som anges i 3--5 §§ för varje år betala
1. sjukförsäkringsavgift med 9,12 procent,
2. folkpensionsavgift med 5,83 procent,
3. tilläggspensionsavgift efter den procentsats som anges
i särskild lag,
4. delpensionsavgift med 0,20 procent samt
5. arbetsskadeavgift med 1,40 procent.
4 §
Grunden för beräkning av avgift enligt 1 § 1 och 5--
7 utgörs av inkomst av annat förvärvsarbete som avses i
3 kap. 2 eller 2 a § lagen (1962:381) om allmän försäkring.
Grunden för beräkning av avgift enligt 1 § 1 och 5--
6 utgörs av inkomst av inkomst av annat förvärvsarbete
som avses i 3 kap. 2 eller 2 a § lagen (1962:381) om allmän
försäkring.
Grunden för beräkning av avgift enligt 1 § 2--4 utgörs av
inkomst av inkomst av annat förvärvsarbete som avses i 11
kap. 3 § lagen om allmän försäkring.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
4 kap.
8 §
Av influtna arbetarskyddsavgifter enligt 2 kap. 1 § förs
23,1 procent till staten för finansiering av
arbetarskyddsverkets och arbetsmiljöinstitutets verksamhet
och 53,3 procent till ett särskilt konto hos
riksgäldskontoret som disponeras enligt föreskrifter som
meddelas av regeringen.
Av influtna arbetarskyddsavgifter enligt 2 kap. 1 § förs
49,5 procent till staten för finansiering av
arbetarskyddsverkets och arbetsmiljöinstitutets
verksamhet.
Återstoden av influtna arbetarskyddsavgifter enligt 2
kap. 1 § förs till en fond, benämnd arbetsmiljöfonden, vars
tillgångar skall utgöra bidrag till
1. kostnader i övrigt för forskning och utveckling samt
utbildning och information beträffande arbetarskydd,
2. kostnader för forskning och utveckling samt
utbildning och information beträffande medbestämmande i
arbetslivet och arbetslivsfrågor i övrigt,
3. kostnader för skyddsarbete som utförs av
skyddsombud som har utsetts enligt 6 kap. 2 § tredje stycket
arbetsmiljölagen (1977:1160),
4. kostnader för utbildning av styrelserepresentanter för
de anställda,
5. kostnader för arbetstagarorganisationernas
forskningsinitierande verksamhet.
Influtna arbetarskyddsavgifter enligt 3 kap. 1 § förs i sin
helhet till det särskilda konto som anges i första stycket.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993. Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om avgifter som
avser tid före ikraftträdandet.