Med anledning av prop. 1992/93:50 Åtgärder för att stabilisera den svenska ekonomin
Klyftan mellan rika och mycket fattiga länder kommer
att fördjupas på grund av den ekonomiska krisen i världen.
Exempelvis beräknas antalet fattiga i Afrika bli fördubblat
fram till slutet av 1990-talet.
I propositionen anges att Sverige under ett antal år
avsatt 1 %
av bruttonationalinkomsten (BNI) till internationellt
utvecklingssamarbete. Regeringen kommer enligt
propositionen även fortsättningsvis att använda sig av
nuvarande beräkningsmetod. Målet är att så snart Sveriges
ekonomi så tillåter åter uppnå ett u-landsbistånd som
motsvarar 1 %
av BNI. I propositionen hemställs om besparingar
inom utrikesdepartementets område på 1 500
miljoner kronor per år för tiden 1993--1997 (sålunda
inte en minskning med 0,8 miljarder nästa år, vilket felaktigt
angetts bl.a. i Från Riksdag och Departement 1992:29).
Det är framför allt de 19 s.k. programländerna som
drabbas av minskade biståndsanslag, nämligen Angola,
Bangladesh, Botswana, Etiopien, Guinea Bissau, Indien,
Kap Verde, Kenya, Laos, Lesotho, Moçambique,
Namibia, Nicaragua, Sri Lanka, Tanzania, Uganda,
Vietnam, Zambia och Zimbabwe.
Tolv frivilligorganisationer verksamma på
biståndsområdet -- bland dem Diakonia, Lutherhjälpen,
Rädda Barnen och Röda Korset -- har reagerat mot
föreslagna nedskärningar.
SIDA-chefen Carl Tham rapporterar att åtskilliga
kollegor i andra industriländer tror att de skall få svårare att
hävda sitt bistånd då modellandet Sverige minskar u-
hjälpen. SIDA:s styrelse varnar också i en skrivelse till
regeringen, att det finns risk att Sveriges beslut kan få en
internationell kedjeeffekt med allvarliga konsekvenser för
det totala biståndets omfattning.
SIDA:s styrelse betonar att det är viktigt att klarhet
skapas om att en nerdragning endast är tillfällig.
Den föreslagna nerdragningen av biståndet är alltför
stor. Det har förekommit diskussioner om att göra
minskningen betydligt mindre. Förhandlingsmöjligheterna
synes inte vara uttömda. Man har av allt att döma inte varit
främmande för att göra minskningen betydligt mindre. Det
vore av stort värde om u-hjälpen kunde ligga på oförändrad
nivå. I vart fall bör en besparing på u-hjälpen göras
väsentligt mindre än som föreslås i propositionen och endast
tillfällig, dvs. begränsas till kommande budgetår.
Det bör vid en ökning av biståndsanslaget övervägas att
ytterligare minska försvarsanslaget.
Försvarsanslaget skärs nästa år ned med 0,7 miljarder
kronor enligt propositionen. Bantningen fortsätter varje år
till 1997, då försvarsanslaget skall ha krympt med 1,2
miljarder kronor.
I våras beslutade riksdagen att öka försvarskostnaderna
med 7,3 miljarder kronor under en femårsperiod. Den
nuvarande utvecklingen är att praktiskt taget alla länder i
Europa minskar sina försvarskostnader. Det finns enligt
min mening möjligheter till ytterligare begränsningar av
våra försvarskostnader. Även andra möjligheter till
utökning av biståndet än via minskning av försvarsanslaget
bör prövas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att u-landsbiståndet utökas
väsentligt i förhållande till vad som anges i propositionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att alla besparingsmöjligheter
främst inom försvaret tillvaratas i syfte att utöka u-hjälpen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att en minskning av u-hjälpen
endast görs tillfällig, dvs. begränsas till ett budgetår.
Stockholm den 12 november 1992
Hans Göran Franck (s)