med anledning av prop. 1992/93:50 Åtgärder för att stabilisera den svenska ekonomin
Ingen minskning av antalet semesterdagar!
I det krispaket, som regeringen och socialdemokraterna
kommit överens om ingår en minskning av den lagstadgade
semesterledigheten med två dagar. Dessutom minskas
semesterlönen från 13 till 12 % av löneunderlaget. Förslaget
om sänkt antal dagar ska gälla fr o m semesteråret 1/4
1994 -- 31/3 1995.
Enligt min mening bör detta förslag i krisuppgörelsen
avslås av riksdagen. Det finns flera skäl till detta.
Arbetslösheten är mycket hög och ännu har vi inte nått
toppen. Även efter det att konjunkturen vänder kommer
arbetslösheten att ligga kvar på hög nivå under lång tid. Att
i ett sådant läge dra ner på semesterledigheten är huvudlöst
och innebär inte heller lättnader för arbetsgivaren.
Försämringen drabbar enbart LO-kollektivet. De andra
fackliga organisationerna har före förändringen av
semesterlagen 1990 slutit avtal, som ger 27 semesterdagar
eller fler. Under högkonjunkturen hade industrin svårt att
locka arbetskraften. Det beror utan tvekan på att villkoren
för industriarbetare relativt andra kategorier anställda är
dåliga. En återgång till sämre semesterförmåner för LO-
kollektivet förstärker denna skillnad och innebär att det i
framtiden åter kommer att bli svårare för industrin att
rekrytera.
Från regeringens sida har antytts att orättvisan mellan
löntagare inom olika grupper ska upphävas genom att de
fackliga organisationer som genom avtal har 27
semesterdagar eller mer, avtalar bort denna rättighet.
Representanter för dessa fackliga organisationer har
tillbakavisat sådana tankar. Det är enligt min mening inte
heller acceptabelt att man från regeringens sida på detta sätt
försöker styra arbetsmarknadens parter.
Eftersom ett minskat antal semesterdagar inte, i detta
läge, bidrar till att minska de ekonomiska problemen, är det
svårt att se annat än ideologiska skäl från de borgerliga
partiernas sida. Socialdemokraterna har accepterat
förslaget eftersom det inte har tillmätts tillräckligt stor
tyngd för att tillåtas välta den för alla oerhört angelägna
uppgörelsen över ända. Detta är fullt begripligt, men
innebär inte att riksdagen med nödvändighet måste göra
samma bedömning.
För att lösa de långsiktiga problemen vore det betydligt
bättre om regeringen inbjöd arbetsmarknadens parter till
diskussioner. I ett sådant långsiktigt sammanhang kan också
semesterns längd diskuteras. Förutsättningarna för sådana
diskussioner blir betydligt bättre om den föreslagna
minskningen av semestern med två dagar inte görs.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om
ändring i semesterlagen (1977:480).