Ingen minskning av antalet semesterdagar!
I det krispaket, som regeringen och socialdemokraterna kommit överens om ingår en minskning av den lagstadgade semesterledigheten med två dagar. Dessutom minskas semesterlönen från 13 till 12 % av löneunderlaget. Förslaget om sänkt antal dagar ska gälla fr o m semesteråret 1/4 1994 -- 31/3 1995.
Enligt min mening bör detta förslag i krisuppgörelsen avslås av riksdagen. Det finns flera skäl till detta.
Arbetslösheten är mycket hög och ännu har vi inte nått toppen. Även efter det att konjunkturen vänder kommer arbetslösheten att ligga kvar på hög nivå under lång tid. Att i ett sådant läge dra ner på semesterledigheten är huvudlöst och innebär inte heller lättnader för arbetsgivaren.
Försämringen drabbar enbart LO-kollektivet. De andra fackliga organisationerna har före förändringen av semesterlagen 1990 slutit avtal, som ger 27 semesterdagar eller fler. Under högkonjunkturen hade industrin svårt att locka arbetskraften. Det beror utan tvekan på att villkoren för industriarbetare relativt andra kategorier anställda är dåliga. En återgång till sämre semesterförmåner för LO- kollektivet förstärker denna skillnad och innebär att det i framtiden åter kommer att bli svårare för industrin att rekrytera.
Från regeringens sida har antytts att orättvisan mellan löntagare inom olika grupper ska upphävas genom att de fackliga organisationer som genom avtal har 27 semesterdagar eller mer, avtalar bort denna rättighet. Representanter för dessa fackliga organisationer har tillbakavisat sådana tankar. Det är enligt min mening inte heller acceptabelt att man från regeringens sida på detta sätt försöker styra arbetsmarknadens parter.
Eftersom ett minskat antal semesterdagar inte, i detta läge, bidrar till att minska de ekonomiska problemen, är det svårt att se annat än ideologiska skäl från de borgerliga partiernas sida. Socialdemokraterna har accepterat förslaget eftersom det inte har tillmätts tillräckligt stor tyngd för att tillåtas välta den för alla oerhört angelägna uppgörelsen över ända. Detta är fullt begripligt, men innebär inte att riksdagen med nödvändighet måste göra samma bedömning.
För att lösa de långsiktiga problemen vore det betydligt bättre om regeringen inbjöd arbetsmarknadens parter till diskussioner. I ett sådant långsiktigt sammanhang kan också semesterns längd diskuteras. Förutsättningarna för sådana diskussioner blir betydligt bättre om den föreslagna minskningen av semestern med två dagar inte görs.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om ändring i semesterlagen (1977:480).
Stockholm den 10 november 1992 Annika Åhnberg (-)