med anledning av prop. 1992/93:50 Åtgärder för att stabilisera den svenska ekonomin
Motionens huvudsakliga innehåll
Regeringen och Socialdemokratiska arbetarepartiet
träffade i september 1992 överenskommelse om ett antal
ekonomisk-politiska åtgärder i syfte att stabilisera den
svenska ekonomin. Det strukturella underskottet i
statsbudgeten skall minskas kraftigt. Inkomstsidan skall
förstärkas, bl a för att möjliggöra ökade
arbetsmarknadspolitiska satsningar. Kostnadsläget i
näringslivet skall förbättras.
Som en följd av överenskommelsen lämnas i motionen
förslag på en rad områden.
För socialförsäkringarna redovisas riktlinjer för ett antal
förändringar. Ersättningsnivån i sjuk- och
arbetsskadeförsäkringarna sänks, en karensdag införs.
Pensionsåldern höjs successivt till 66 år. Pensionsnivån
sänks för flertalet pensionsersättningar. De sämst ställda
pensionärerna kommer att ges visst extra stöd.
Andra områden som berörs är utgifter för barnbidrag,
räntebidrag till bostäder, försvar, jordbruk, bistånd och
flyktingmottagande. Den lagstadgade semestern minskas
med två dagar.
I syfte att förbättra kostnadsläget i näringslivet sänks
arbetsgivaravgifterna med 4,3 procentenheter fr o m den 1
januari 1993. Inkomstförstärkningar för staten uppnås
genom att den generella mervärdesskatten bibehålls på
nuvarande nivå samt att den reducerade mervärdesskatten
höjs från 18 % till 21 %. Grundavdraget inom
inkomstbeskattningen sänks med 2 400 kronor.
Andra inkomstförstärkningar uppnås genom höjningar
av bl a bensinskatten. Beslutade sänkningar av kapital- och
förmögenhetsskatt förskjuts i tiden. Reallöneskyddet i
inkomstskatteskalan tillämpas inte för 1993 och 1994 års
inkomster.
Omfattande förslag om arbetsmarknadspolitiska
åtgärder redovisas. Ca 10 miljarder kronor används för
olika åtgärder i syfte att bekämpa arbetslösheten.
1. Inledning
Regeringen och Socialdemokratiska arbetarepartiet
träffade den 20 och den 30 september överenskommelse om
ett stort antal ekonomisk-politiska åtgärder vilka man tror
skall stabilisera den svenska ekonomin. En del av
åtgärderna verkar vara till mer skada än nytta.
2. Allmänna synpunkter
När regeringen tillträdde för drygt ett år sedan befann sig
svensk ekonomi i dåligt skick. Devalveringen år 1982
innebar en temporär (skadlig) förbättring av
konkurrenskraften i svensk industri, men de
strukturförändringar som borde ha skett därefter
genomfördes inte. Resurserna användes till spekulation.
Devalveringarna under 1970- och 1980-talen
tillsammans med den internationella uppgången dolde
grundläggande strukturproblem.
Regeringen konstaterade hösten 1991 (prop.
1991/92:38) att de inhemska problemen var betydande och
krävde en resolut kursomläggning i den ekonomiska
politiken. Detta skulle ske med stöd av Ny demokrati.
Därtill kom en svag internationell konjunkturutveckling,
även då fanns inga förutsättningar att Sverige skulle få
draghjälp under år 1992.
Någon vändpunkt för svensk del var inte i sikte. Både
tillväxten i ekonomin som helhet och industriproduktionen
bedömdes också under år 1992 utvecklas sämre än i OECD-
området i övrigt. Arbetslösheten väntades öka, liksom
antalet varsel och konkurser. Såväl näringslivets
investeringar som lönsamheten föll.
Under hösten 1991 stod det klart att de offentliga
finanserna försämrats snabbt sedan ett år tillbaka. En faktor
som bidrog härtill var den kraftiga ökningen av de offentliga
transfereringarna i slutet av 1980-talet. Därutöver
medförde konjunkturnedgången och ett antal andra
faktorer såsom nedväxlingen i inflationstakt att
skatteinkomsterna minskade snabbt, med plundrade
banker som naturlig följd.
Till detta kom de ökade problemen på
kreditmarknaden. Sedan mellankrigstidens finansiella kris
har en betydande stabilitet rått på svensk kreditmarknad.
Under senare år har dock flera kreditinstitut dragit på sig
stora och växande kreditförluster. Detta har fått ske utan
statens ingripande. Se nedan beträffande exemplet Svenska
Kreditförsäkrings AB.
Exempel rörande Svenska kreditförsäkrings AB
(''Svenska Kredit'')
Ägare:
Aktiekapital 20 mkr:
Skandia
31 %
Trygg Hansa SPP
31 %
Wasa
10 %
Franska försäkringsbolag
10 %
Övriga
18 %
100 %
Affärsområden:
1. Garantier (fungerar på samma sätt som en bankgaranti)
1. a. Borgensförsäkringar (Bygg och verkstadsbranschen)
1. b. Kreditgarantier
2. Återförsäkring (Mottagen och avgiven)
3. Kapitalförvaltning (aktier, obligationer och fastigheter)
4. Kundkreditförsäkring (Försäkrings AB Protectoring)
1. a. Skydd mot kundförluster
1. b. Inkasso
Problematiken idag
1. Svenska Kredit konkursmässigt (Har ställt in
betalningarna)
2. Ingen likviditet (Bankerna vill ej hjälpa till)
3. Kapitaltillskott från ägarna 100 mkr Friskt kapital 300
mkr Omvandling av fordringar 400 mkr
4. Regeringen ville i det längsta undvika konkurs (drabbar
anseendet för hela det finansiella systemet)
5. Bruttobeloppet av alla risker (6 + 17 miljarder kr) är
gigantiskt. Varken ägarna eller bankerna klarar ett stort
fallisemang.
Mot den bakgrunden formulerade regeringen en
ekonomisk-politisk strategi, som ej förbättrar
utvecklingskraften i svensk ekonomi.
Politiken kräver såväl statsfinansiell disciplin och
motsvarande återhållsamhet i kommunerna som
utbudsstimulerande åtgärder för den konkurrensutsatta
sektorn.
Regeringen föreslog således och riksdagen fattade beslut
om kraftiga besparingar -- 35 miljarder kronor -- i statens
utgifter. Det kommunala skattestoppet förlängdes. Flera
kommuner till skada. Samtidigt avvecklades eller sänktes
skatter motsvarande 9 miljarder kronor. Detta medförde
stora inkomstbortfall. Ett omfattande
privatiseringsprogram antogs, löntagarfonderna
avskaffades och viktiga avregleringar genomfördes eller
förbereddes.
En omfattande översyn av transfereringssystemen
inleddes i syfte att minska de offentliga utgifterna. Detta
leder till sociala kostnader.
Även om situationen på kort sikt såg mörk ut utgjorde
möjligheten till en internationell uppgång en ljuspunkt.
Den skulle underlätta kampen mot arbetslösheten och hålla
tillbaka en försämring av de offentliga finanserna.
Uppgången har uteblivit.
Till de mindre ljusa inslagen i vår omvärld hör
etableringen av EG:s inre marknad och EES. En liknande
integrationsprocess pågår i Nordamerika. Alla unioner är
till skada.
Under sensommaren och hösten 1992 har de svenska
problemen blivit uppenbara för allt fler.
Statsfinanserna har, främst på grund av fallande
inkomster, försämrats och budgetunderskottet ökat.
Arbetslösheten har fortsatt att växa. Finanskrisen har
fördjupats och börjar nu sätta spår i den reala ekonomin.
Depressionen närmar sig.
Denna försämring av den omedelbara konjunkturbilden
tillsammans med internationella faktorer medför att den
ekonomiska politikens inriktning och stramhet ifrågasätts.
Den akuta krisen i svensk ekonomi har således både
internationella och inhemska orsaker. En del skapas av
regeringen själv.
Den internationella konjunkturen har blivit svagare än
väntat. Konjunkturuppgången i USA dröjer. Trots
successiva räntesänkningar låter återhämtningen där vänta
på sig. En betydande spännvidd i räntenivå har uppkommit
mellan USA och Västeuropa. Detta har sänkt dollarkursen
och kraftigt försämrat de europeiska företagens
konkurrenskraft. Vår skogsindustri drabbas hårt.
I Europa har utvecklingen i hög grad bestämts av
återverkningarna av den tyska återföreningen. Kostnaderna
för denna ledde under åren 1990 och 1991 till en mycket
expansiv finanspolitik, vilket bidragit till en för tyska
förhållanden hög inflationstakt. Denna har mötts av
penningpolitisk åtstramning genom höga räntor. Räntorna i
andra europeiska länder har dragits upp som följd härav.
Den höga räntenivån i Europa dämpar aktiviteten i
företagen och håller tillbaka hushållens
konsumtionsmöjligheter.
Det förhållandet att kriserna i Sverige sammanfallit med
eller utlösts av oro i vår omvärld kan dock inte tas till intäkt
för att orsakerna står att finna i internationella
förhållanden. Höstens kris är bara en i raden av
orosperioder på de svenska penning- och
valutamarknaderna. Förklaringen till att kronan varit så
sårbar och påverkats kraftigare än jämförbara länders
valutor måste sökas i inhemska förhållanden. Det viktigaste
skälet är att vi saknar valutaregleringens goda skydd.
Följaktligen är det här som åtgärderna måste sättas in.
Riksbanken, regeringen och den socialdemokratiska
oppositionen har tyvärr agerat felaktigt och kraftfullt för att
försvara kronan. Den borde ha fått flyta fritt.
Såväl finanspolitiken som penningpolitiken måste
understödjas av en valutareglering.
Nu finns risk för att vi revalverat mot DM.
Under flera decennier har konkurrenskraften försvagats
till följd av en inflation som har överstigit omvärldens.
Denna försvagning har mötts med devalveringar och
offentlig expansion, vilket ytterligare drivit på
prisstegringstakten och långsiktigt ökat inflationsgapet
gentemot omvärlden. Dessutom har en nödvändig
strukturomvandling förhindrats. Politiken har varit
ansvarslös.
Det strukturella budgetunderskottet, dvs den del av
underskottet som inte är konjunkturberoende, måste på
sikt enligt regeringen elimineras. Det kräver en väl avvägd
kombination av åtgärder. Huvudinslagen i de åtgärder som
nu föreslås är minskade offentliga utgifter och en
skattepolitik som inriktas på att förstärka den
konkurrensutsatta sektorn. De små människorna drabbas
av denna politik.
För att denna politik skall kunna fullföljas också på
längre sikt måste vissa fundamentala förutsättningar vara
bättre än i andra länder. Inte bara inflationen måste vara i
paritet med omvärlden utan också lönsamheten i
näringslivet.
För att sanera de offentliga finanserna krävs enligt
regeringen ingrepp i ett antal olika utgiftssystem. Det är i
första hand inkomstöverföringar som måste skäras ner.
Dessa har vuxit snabbt under 1980-talet. Deras snabba
tillväxt tränger ut investeringar och sänker reallönerna.
Förutom de direkta kostnaderna för denna utgiftsökning
tillkommer i flera transfereringssystem en svag koppling
mellan avgifter och förmåner. Motiven för arbete är svaga.
Denna utveckling måste brytas. Utgiftssystemen måste
ändras så att de tydligare än hittills gynnar arbete och
sparande.
Den svenska ekonomin är svag. Inflationstakten och
kostnadsökningarna har dämpats kraftigt.
Konkurrenskraften har förbättrats och produktiviteten
ökar. Utrikeshandeln med varor och tjänster visar
överskott. Det finns inte särskilt goda möjligheter att
svensk ekonomi kan utnyttja en kommande internationell
konjunkturuppgång.
Just nu pågår en stor utslagning av industriell kapacitet i
Sverige. Under mindre extrema förhållanden skulle en hel
del av de utslagna företagen ha haft goda förutsättningar att
klara konkurrensen.
Ett annat inslag i krisuppgörelsen är intensifierade
arbetsmarknadspolitiska insatser. Arbetslösheten är för
svenska förhållanden mycket hög och utgör ett allvarligt
problem. Det brådskar med att vidta ett antal åtgärder som
på kort tid minskar de negativa sociala effekterna av
arbetslöshet och som på längre sikt bidrar till den
nödvändiga återhämtningen inom svenskt näringsliv.
Långsiktigt beroende av kontanta bidrag skapar sociala
problem för individer och utgör en oacceptabel finansiell
belastning för statsmakterna. Därför är det viktigt att hävda
arbetslinjen och samtidigt förnya arbetsmarknadspolitiken.
Kompletterande inkomstförstärkningar föreslås också.
Inkomstförstärkningarna skall bl a täcka kostnaderna för de
arbetsmarknadspolitiska utgifter som samtidigt föreslås.
3. Åtgärder
Sjukförsäkring m.m.
Regeringen och Socialdemokraterna är eniga om att
snarast tillsätta en beredning i syfte att genomföra en ny
försäkringsmodell som innebär att sjuk- och
arbetsskadeförsäkringarna flyttas ut ur statsbudgeten.
Detta är en felaktig åtgärd.
Försäkringen föreslås vara generell i den meningen att
rätten till ersättning liksom grundvillkoren skall garanteras
i lag och i princip omfatta alla invånare mellan 16 och 65
år. Finansieringen av grundvillkoren föreslås med enhetliga
avgifter. Arbetsmarknadens parter föreslås få
huvudansvaret för försäkringarna, vilket är olyckligt.
Det övervägs om andra försäkringar, såsom
arbetslöshetsförsäkringen och förtidspensioneringen också
bör föras in i det nya systemet. Detta motsätter jag mig.
Sjuk- och arbetsskadeförsäkringen skall enligt min
mening ej lyftas ut ur budgeten.
Regeringen bör ej föreslå sänkta ersättningsnivåer i
sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna. Förslag om karensdag
kommer nu att läggas fram med ikraftträdande den 1 april
1993. Detta motsätter jag mig.
Dessa förändringar kommer sammantaget att minska
inkomstöverföringarna till hushållen, dvs de svaga
grupperna drabbas, vilket är oacceptabelt.
Semester
I syfte att minska kostnaderna inom i första hand
näringslivet föreslås att den lagstadgade semestern minskas
med två dagar. Jag motsätter mig detta förslag.
Bostadssubventioner
Enligt regeringens överenskommelse med
Socialdemokraterna skall bostadssubventionerna reduceras
med 3 miljarder kronor från den 1 januari 1994 netto, dvs
sedan hänsyn tagits till en trolig ökning av bostadsbidragen.
Effekterna blir förödande med en orättvis fördelning och
medför problem för bostadsföretagen. Timingen är fel vid
avskaffandet av bostadssubventioner. Trähusbranschen är i
akut kris. de senaste prognoserna visar att efterfrågan är 0.
Jag tar Boverkets prognos på allvar! Skulle Boverket få rätt
försvinner 3 000--4 000 jobb i branschen. Dessutom drabbas
ett stort antal underleverantörer. Arbetslösheten bland
byggnadsarbetare är 18--20 %. Detta är en del av priset för
regeringens och Socialdemokraternas överenskommelse.
Själva principen för avskaffande kan vara riktig, men det
får inte ske på det här viset, så snabbt. Den här
generationen som inte fått lära sig att spara till eget boende
måste få tid på sig.
Vi drar oss till minnes subventionerna från 1970-talet
och miljonprogrammet från 1960-talet.
De nu föreslagna åtgärderna får allvarliga konsekvenser
för hela Sverige.
Barnbidrag
Den av riksdagen tidigare beslutade höjningen av
barnbidrag, studiebidrag mm per den 1 januari 1993 skall ej
genomföras. Jag motsätter mig förslaget.
Bistånd
Sverige har under ett antal år avsatt 1 % av
bruttonationalinkomsten (BNI) till internationellt
utvecklingssamarbete. Sammantaget skall biståndsramen
minskas med 1,5 miljarder kronor jämfört med innevarande
budgetårs biståndsram. Nedskärningarna är ett svek mot
tredje världen, jag motsätter mig förslagen.
Försvar
Inom försvaret skall utgiftsnivån sänkas. Västgöta
flygflottilj (F6) i Karlsborg avvecklas från den 1 juli 1993,
för att vara helt avvecklad vid utgången av budgetåret
1994/95. Förslaget beräknas ge en permanent
besparingseffekt om ca 250 miljoner kronor. En ytterligare
flygflottilj kommer att läggas ner. Inom den civila delen av
totalförsvaret föreslås en sänkning av planeringsramen med
100 miljoner kronor. Vidare föreslås att kontant- och
reseförmånerna för värnpliktiga och vapenfria
tjänstepliktiga sänks nu så att en permanent besparing om
ca 150 miljoner kronor därutöver uppnås. I krisuppgörelsen
anges besparingarna på försvaret till 1,2 miljarder kronor
per år vid fullt genomslag. De föreslagna besparingarna är
en katastrof med tanke på oron i gamla Sovjetunionen. Det
är risk för ett tredje världskrig om ej oron på Balkan
stoppas.
Övriga utgiftsminskningar
Partistödet kunde minskas med 100 % fr o m nästa
mandatperiod. Inom Kommunikationsdepartementets
område skall utgifterna minska med 300 miljoner kronor.
En besparing på 250 miljoner kronor skall ske inom
Jordbruksdepartementets område. Inom
studiestödsområdet beräknas ändrade
studiemedelsförmåner leda till en besparingseffekt om ca
300 miljoner kronor. Det är ej acceptabelt.
I överenskommelsen ingår besparingar på 500 miljoner
kronor inom Justitiedepartementets område.
Besparingarna bör bl a göras genom rationaliseringar inom
polisväsendet och genom att reglerna för polisaspiranters
studieförmåner förändras så att studiefinansieringen
kommer att ske med studiemedel.
Finanskrisen har dessutom uppdagat bristen hos de s k
Eko-rotlarna. Den centrala roteln på rikskriminalen vilken
skall spana på finanshajarna har enligt min mening sovit en
''törnrosasömn''. Bankerna har plundrats på 120 miljarder
kronor utan att någon dömts. Mot den bakgrunden kan
väsentliga besparingar företas inom Eko-polisen.
Till detta kommer att man kan ha ett polisdistrikt i varje
län. Därigenom sparar man ytterligare 500 miljoner kronor
genom mindre byråkrati. De gamla polisdistrikten kan
ledas av en kriminal- och en ordningskommissarie. All
samordning och all löneredovisning kan med stor fördel ske
på länsnivå.
I andra länder fungerar polisen bra lokalt och centralt.
Genom besparingarna kan man dessutom ge personalen
bättre betalt och förse dem med bättre utrustning.
Kostnadsläget
För att sänka kostnadsläget för näringslivet och
stimulera till tillväxt och sysselsättning förskjuts
skattebördan från produktion till konsumtion. Detta
medför att bördorna fördelas orättvist.
Inkomstförstärkningar
Tre miljarder kronor från Arbetslivsfonden dras in till
statskassan. Detta är bra.
I syfte att både åstadkomma önskvärda
miljöförbättringar och förstärka statskassan kommer
bensinskatten att höjas med 77 öre för oblyad och 97 öre för
blyad bensin per liter. Vidare halveras avdraget för allmän
energiskatt på bränsle för värmeproduktion i
kraftvärmeanläggningar år 1993. Avdraget slopas helt år
1994. Miljöskatter har hittills varit ett effektivt instrument i
miljöpolitiken. Detta gäller i synnerhet svavelskatten. Det
är angeläget att även framgent använda olika skatter för att
minska miljöutsläppen. En höjning av svavelskatten har
aktualiserats för att ytterligare skärpa beskattningens
miljöprofil.
Dessa förslag bör snarast genomföras.
De föreslagna åtgärderna påstås ge totalt en
inkomstförstärkning på 5,3 miljarder kronor år 1993. För år
1994 och senare år begränsas inkomstförstärkningen genom
bensinskattens inverkan på basbeloppet till ca 4,4 miljarder
kronor. Regeringen bör därför snarast återkomma till
riksdagen med förslag som upprätthåller
budgetförstärkningen.
Tobaksskatten höjs med 19 öre per cigarett från den 1
december 1992. På övriga tobaksvaror höjs skatten i
motsvarande mån. Det beräknas ge 1,9 miljarder kronor i
långsiktig effekt. Höjningen är otillräcklig. Skatten bör ge
över 3 miljarder kronor.
För inkomståren 1993 och 1994 kommer inte det tidigare
beslutade reallöneskyddet, som innebar att den s k
brytpunkten i skatteskalan räknades upp med 2
procentenheter utöver förändringen av
konsumentprisindex, att gälla. Inkomstförstärkningen
beräknas till 1,6 miljarder kronor.
Sänkningen av kapitalskattesatsen från 30 till 25 %
skjuts upp två år till den 1 januari 1995. Skattereduktionen
på grund av underskott i inkomstslaget kapital på 30 %
består därmed under motsvarande period. Det är främst av
internationella skäl angeläget att sänkningen av
skattesatsen kommer till stånd om än med viss fördröjning.
Det skatteuttag på 25 % som redan för år 1992 gäller för
värdepappersfonder, kapitalförsäkringskapital och
aktievinster bör höjas till 30 %.
Särreglerna för allemanssparkonto slopas fr o m år 1993.
Detta innebär att banksparandet träffas av ett skatteuttag
på 30 % under åren 1993 och 1994. För
allemansfondsparandet ligger skatteuttaget kvar på 20 %
främst med hänsyn till risken för störningar på
aktiemarknaden vid en höjning av skattesatsen, det är fel.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen avslår regeringens förslag i proposition
1992/93:50 och godkänner de riktlinjer som förordas i
motionen.