med anledning av prop. 1992/93:150 Förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1993/94, m.m. (kompletteringsproposition)
Inledning och sammanfattning
Sverige befinner sig i en ekonomisk depression med
sjunkande produktion och sysselsättning och stigande
arbetslöshet. Sedan den borgerliga regeringen tillträdde i
oktober 1991 har fler än 320 000 jobb försvunnit. Var sjunde
svensk står snart utanför den ordinarie arbetsmarknaden,
hälften öppet arbetslösa och hälften i åtgärder. 600 000
personer vill ha ett jobb.
Sverige har hamnat i en ond cirkel med ökande
arbetslöshet som leder till allt sämre offentliga finanser. Det
gäller att nu bryta denna onda cirkel genom att lägga om
den ekonomiska politiken. Det behövs kraftfulla åtgärder
inom flera politikområden för att få igång produktion,
investeringar och sysselsättning. Ett mål inom några år är
att halvera arbetslösheten. För nästa år gäller det att pressa
ned arbetslösheten till 5 %.
För att uppnå detta måste räntan sänkas för att öka
produktion och investeringar och skapa framtidstro hos
medborgare och företagare. Dessutom krävs en tillfällig
ökning av hushållens köpkraft för att höja produktionen i
näringslivet. Företagen bör också stimuleras att
tidigarelägga investeringar för att vara bättre förberedda på
en uppgång i ekonomin.
För att understödja en utveckling mot tillväxt måste de
arbetsmarknadspolitiska insatserna öka och i stor
utsträckning inriktas mot näringslivet. Det gäller att
bekämpa arbetslösheten och främja tillväxten genom att gå
från bidrag till aktiva åtgärder, från mindre bra åtgärder till
bättre och från åtgärd till arbete.
Vi vill stödja näringslivets utveckling och skapa
nya arbetstillfällen där genom följande insatser.2 200
miljoner kronor satsas på beredskapsarbeten inom ROT-
sektorn. 1 575 miljoner kronor skall användas för ROT-
åtgärder inom äldreboendet. 4 500 miljoner kronor
satsas på underhåll av gator och vägar. 1 800 miljoner
kronor skall användas för underhållsinvesteringar inom
statliga verk. Infrastrukturinvesteringar om 4 000
miljoner kronor skall tidigareläggas. Näringslivet
erbjuds att anställa drygt 50 000 personer med hjälp av
rekryteringsstöd på 80 % av lönekostnaden.
Vår satsning på utbildning fortsätter. 15 000 fler
i arbetsmarknadsutbildning. 7 000 fler vid högskolorna.
3 000 fler i folkbildning. Reglerna för
företagsutbildning förbättras. Vi säger nej till försämring
av utbildningsbidragen.
Vi vill bekämpa långtidsarbetslöshet med hjälp av
generösa rekryteringsstöd och 10 000 nya
beredskapsarbeten.
Vi säger nej till fler ungdomspraktikplatser och ja
till riktiga jobb med hjälp av rekryteringsstöd.
Många kommuner och landsting har en svår
ekonomisk situation. Vi vill förhindra att upp mot 50 000
kommunanställda går ut i öppen arbetslöshet före
31.12.1994. Det är önskvärt med en omvandling som leder
till en ökad kommunal produktivitet. Men det är först när
friställda kan få en ny anställning som det sker en
samhällsekonomisk vinst. Vi vill att kommunerna skall
använda den ökade skattekraft som sänkningen av
grundavdraget medför, 4,2 miljarder kronor, till att
tillfälligt behålla sådan övertalig personal.
Vi säger nej till att sänka ersättningsnivån i
arbetslöshetsförsäkringen. Däremot accepterar vi
fem karensdagar, men inte för dem som påbörjat en
ersättningsperiod före lagens ikraftträdande. Vi vill att
lagrådet skall granska lagförslaget på denna punkt. Vi
lägger ett förslag om en långsiktigt stabil finansiering av
arbetslöshetsförsäkringen.
En satsning på aktiva åtgärder är alltid
ekonomiskt lönsam. Det finns nämligen ingenting
som kostar samhället så mycket som att ha en hög öppen
arbetslöshet. 1 % i öppen arbetslöshet, cirka 43 000
personer, innebär utgifter för staten på mellan 5 och 5,5
miljarder kronor och uteblivna intäkter i form av sociala
avgifter och skatter med cirka 2,5 miljarder kronor.
Vår satsning innebär att statens bruttoutgifter ökar med
20,5 miljarder kronor för att under nästa år ge möjlighet att
engagera drygt 110 000 personer i aktiva åtgärder. Efter
avräkning av alternativa utgifter, 12,5 miljarder kronor, och
ökade statsinkomster, 5 miljarder kronor, blir statens
nettokostnad endast cirka 3 miljarder kronor. Det är
osäkert om vi kan räkna med att näringslivet gör alla
anställningar vi ger utrymme för. Därför utgår vi ifrån i våra
prognoser att cirka 90 000 personer kommer att få arbete
eller utbildning.
Läget på arbetsmarknaden
Sedan den av moderaterna ledda borgerliga
minoritetsregeringen tillträdde i oktober 1991 har
situationen på arbetsmarknaden försämrats dramatiskt.
Varje vardag sedan oktober 1991 har 1 000
personer förlorat sina jobb, eller sammanlagt fler än
320 000
personer. De långtidsarbetslösa närmar sig nu 100 000
personer och är flera än som var öppet arbetslösa för
några år sedan.
Regeringen har konsekvent felbedömt utvecklingen på
arbetsmarknaden. År 1991 var arbetslösheten 2,7 % i
genomsnitt. I budgetpropositionen 1992 var regeringens
prognos att arbetslösheten 1993 skulle bli 4,5 %, och att 3,0 %
skulle placeras i aktiva åtgärder. Totalt skulle
arbetslösheten 1993 alltså uppgå till 7,5 %. Regeringens
bedömning nu är att den öppna arbetslösheten kommer att
vara 7 % och att lika många placeras i aktiva åtgärder. 14 %
av arbetskraften står därmed utanför den ordinarie
arbetsmarknaden. Om regeringen inte hade accepterat
socialdemokraternas utbildningssatsning, skulle
sammanlagt 16 % av arbetskraften ha stått utanför den
ordinarie arbetsmarknaden.
Det är ett svårslaget rekord i Sveriges historia att förlora
fler än 320 000 jobb på 18 månader. Det beror på
regeringens felaktiga politik, som förvärrat Sveriges
ekonomiska problem och skapat en hemmagjord
lågkonjunktur. Detta har lett till att företag och hushåll inte
känner något förtroende för regeringens politik och
möjligheterna till sysselsättning, inkomst och vinster.
Resultatet är en dramatisk ökning i det privata sparandet
som nu uppgår till 170 miljarder kronor. En viktig förklaring
till den höga arbetslösheten ligger i att företagen inte
investerar för framtiden och att hushållen minskar sin
efterfrågan på varor och tjänster.
Den höga arbetslösheten leder till mycket allvarliga
samhällsekonomiska konsekvenser. Färre sysselsatta
innebär sämre statsfinanser. Lägre sysselsättning minskar
underlaget för skatteintäkter. Samtidigt ökar statens
kostnader för arbetslöshetsförsäkringen och aktiva
åtgärder. För varje person som går från arbete till
arbetslöshet förlorar staten i genomsnitt 177 000 kr. En
halvering av arbetslösheten innebär en förbättring av
statens finanser med 55--60 miljarder kronor genom
minskade utgifter och ökade inkomster.
En starkt ökad arbetslöshet riskerar också enligt
internationella erfarenheter att leda till en hög permanent
arbetslöshet. Det kommer att kosta samhället enorma
belopp. Därmed ökar också riskerna för att inflationen på
nytt skall ta fart.
Regeringens politik
Regeringen föreslår inga som helst åtgärder för att
komma till rätta med de grundläggande problemen i
ekonomin, nämligen företagens bristande investeringsvilja
och hushållens låga efterfrågan.
Regeringen har synnerligen låga ambitioner när det
gäller att komma till rätta med den höga arbetslösheten.
Enligt regeringen skall man 1998 vara ''nere'' på 11 % i total
arbetslöshet, dvs. bara en procentenhet mindre än dagens
rekordsiffror. Det innebär bara en ökning med 40 000 jobb
jämfört med dagens rekordlåga sysselsättning.
Det enda positiva i regeringens förslag är att man nu
äntligen accepterat socialdemokratins förslag om en stor
satsning på utbildning. Det är bara att hoppas att denna
redan till hösten kommer att ge de effekter vi alla hoppas,
men lyckas man inte med detta bär regeringen det fulla
ansvaret. I tre månader har man försummat att ge det
besked till utbildningsanordnare, föräldrar och elever som
alla väntat på, nämligen att vi i Sverige skall satsa rejält på
utbildning. Genom att bygga ut platser i det reguljära
utbildningssystemet är det också möjligt att gå från dyra
åtgärder till billigare.
Som vanligt hävdar regeringen i ord att man håller fast
vid arbetslinjen, men i praktiken har man lämnat den. Inga
insatser görs för att förhindra att ytterligare 170 000
personer mister jobben i år. AMS får inga nya
resurser under nästa budgetår, trots att arbetslösheten stiger
med 30 %. Det innebär att kontantersättningen nästa
budgetår klart kommer att dominera
arbetsmarknadspolitiken. Resultatet blir att staten får låna
mer än 35 miljarder kronor för att kunna betala ut
kontantstöd. Vi vidhåller vår uppfattning att det är bättre
att låna till investeringar och aktiva åtgärder i stället för att
låna till kontantstöd.
Men regeringen satsar inte bara för lite resurser på den
aktiva arbetsmarknadspolitiken. Lika allvarligt är det att
regeringen urholkar den aktiva arbetsmarknadspolitiken
och försämrar kvaliteten i den. Kärnan i den aktiva
arbetsmarknadspolitiken är att stärka den enskilde genom
att erbjuda arbetsmarknadsutbildning eller få
vederbörande i arbete genom rekryteringsstöd eller
beredskapsarbete. Utbildning ger ökad yrkeskompetens
och genom ett beredskapsarbete bibehåller den enskilde sin
kompetens och arbetsförmåga. Regeringen föreslår en
minskning av antalet platser i denna
arbetsmarknadspolitikens hårda kärna med 14 000
personer. Det motsatta vore logiskt.
Alla brukar vara överens om att utbildning skall löna sig.
Men inte regeringen. Den vill sänka utbildningsbidragen
inom arbetsmarknadspolitiken med en tredjedel för alla
ungdomar under 25 år och alla som går i reguljär utbildning.
Resultatet blir att t.ex. en 24-åring som anvisas att delta i en
svetsutbildning bara skall få två tredjedelar av den
ersättning som han får då han är hemma. Det är också
oacceptabelt att en lågutbildad kvinna som
arbetsförmedlingen bedömer behöver komplettera sina
baskunskaper under ett läsår i det reguljära
utbildningsväsendet bara skall få två tredjedelar av sin
arbetslöshetsersättning och tvingas låna pengar för sin
försörjning. Och säger man nej blir man avstängd från
arbetslöshetsersättning.
Regeringen flyttar också över mer och mer av resurserna
från arbetsmarknadspolitiska åtgärder med hög kvalitet till
åtgärder med låg kvalitet, såsom ungdomspraktik och
arbetslivsutveckling. Detta är oacceptabelt. Därför säger vi
också nej till fler ungdomspraktikplatser.
Dessutom blir nu i växande utsträckning vuxna
arbetslösa, som ofta har skolutbildningen flera år bakom
sig. Med regeringens politik blir alternativen för dem i
arbetsmarknadspolitiken färre och färre.
Målen för vår politik
Vi kan inte acceptera regeringens begränsade
ambitioner när det gäller att höja sysselsättningen och
minska arbetslösheten. Det är oacceptabelt att 14 % av
arbetskraften är antingen öppet arbetslösa eller i aktiva
åtgärder samt att bara 86 % har ett arbete. Vårt mål på
några års sikt är att halvera arbetslösheten. Då måste
andelen som har ett arbete höjas till 93 % och den öppna
arbetslösheten begränsas till cirka 3 %. För att lyckas med
detta måste vi uppnå en tillväxt på cirka 3 %. För 1994 skall
den öppna arbetslösheten pressas ned till cirka 5 %.
Arbetsmarknadspolitiken
är en del av den ekonomiska
politiken. För att klara våra sysselsättningsmål behövs
kraftfulla åtgärder för att få igång produktion och
investeringar.
Vi vill stimulera ekonomin så mycket som möjligt genom
att pressa ner räntorna för att ge utrymme både för företag
och hushåll att investera och förnya. Det räcker inte med en
sänkning av marginalräntan som Riksbanken nu genomfört.
Det behövs en sänkning av räntan på bred front, och i detta
måste ingå en rejäl krympning av bankernas
räntemarginaler.
Därtill krävs att tillfälligt höja efterfrågan i ekonomin för
att snabbt få fart på investeringarna och för att skapa nya
jobb. Det behövs omedelbara åtgärder för att minska den
åtstramning som nu pågår, som slår ut företag och
arbetstillfällen, i år minst 170 000 jobb.
I vår ekonomiska motion föreslår vi olika åtgärder inom
dessa områden som kommer att ge en kraftigt ökad
sysselsättning under kommande år. Därmed kan pessimism
och bristande framtidstro brytas och hushållens
konsumtionbenägenhet öka, samtidigt som företagen på
nytt börjar investera för framtiden.
För att komplettera den ekonomiska politiken och
understödja en utveckling mot tillväxt, måste de
arbetsmarknadspolitiska insatserna öka i ett första skede av
omläggningen av den ekonomiska politiken. Det gäller att
bekämpa arbetslösheten och främja tillväxt genom att gå
från bidrag till aktiva åtgärder, från mindre bra åtgärder till
bättre, och från åtgärd till arbete. Målsättningen med de
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna skall vara följande.
Näringslivets utveckling och nya arbetstillfällen
där måste stödjas genom en rad insatser. Dessa skall syfta
till att skapa sysselsättning, men också erbjuda en bättre
framförhållning för framtiden genom möjlighet till
utbildning och tidigareläggning av nyanställningar för
arbete och nödvändig inskolning. Vi föreslår därför insatser
inom ROT-sektorn, underhåll av gator och vägar,
underhållsinvesteringar inom statliga verk och
infrastrukturinvesteringar, som sammanlagt kan ge cirka 50 000
arbetstillfällen. Vi ställer oss också bakom
regeringens satsning på företagsutbildning, men vill
förbättra villkoren. Därutöver vill vi erbjuda företagen,
framför allt de mindre och medelstora, goda möjligheter att
tidigarelägga sina nyanställningar genom generösa
rekryteringsstöd. Stöd kan ges för 80 % av lönekostnaden.
Om företagen tar fasta på detta och stärker sin
konkurrenssituation inför framtiden, finns ekonomiska
resurser för över 50 000 sådana anställningar.
Vi vill också satsa mer resurser på utbildning. Vi
ger ytterligare 15 000 personer möjlighet att genomgå
arbetsmarknadsutbildning, vi tar in ytterligare 7 000
personer i högskolan, och 3 000 personer ges chans till
utbildning hos studieförbunden.
Långtidsarbetslösheten har nu nått sådana nivåer
att utslagningen från arbetsmarknaden på sikt riskerar att
öka kraftigt. Det är därför nödvändigt att sätta in speciella
insatser för att bekämpa långtidsarbetslösheten. Det vill vi
göra genom rekryteringsstöd och 10 000 fler i
beredskapsarbeten.
När det gäller ungdomarna har regeringens
ungdomspraktikplatser nu fått en sådan omfattning att de
är ett hot mot de ordinarie jobben, särskilt när nu
sysselsättningen beräknas öka i näringslivet. Det är därför
dags att inleda en period av att omvandla
ungdomspraktikplatser till riktiga jobb. Vi säger därför nej
till en ökning av antalet ungdomspraktikplatser och föreslår
i stället att ungdomar får riktiga jobb genom
rekryteringsstöd. Av samma skäl avvisar vi tankarna på att
ge akademiker över 24 år praktikplats. De ska ha riktiga
jobb, vid behov genom rekryteringsstöd.
Många kommuner och landsting har en svår
situation. Enligt regeringens prognos kommer cirka 50 000
jobb att försvinna under 1993 och 1994. Det är önskvärt
med en omvandling som leder till ökad kommunal
produktivitet. Men i nuläget skulle friställda från
kommunerna bara bli arbetslösa. Det är först när de kan få
en ny anställning som det sker en samhällsekonomisk vinst.
Det gäller att förhindra att tiotusentals anställda får lämna
sina jobb i kommuner och landsting under de kommande 18
månaderna, utan att ha någon annan anställning eller
utbildning att gå till. Vi vill att kommunerna skall använda
den ökade skattekraft som sänkningen av grundavdraget
medför, 4,2 miljarder kronor, till att tillfälligt behålla sådan
övertalig personal.
En satsning på aktiva åtgärder är alltid ekonomiskt
lönsam. Det finns nämligen ingenting som kostar samhället
så mycket som att ha en hög öppen arbetslöshet. 1 % i
öppen arbetslöshet, cirka 43 000 personer, innebär utgifter
för staten på mellan 5 och 5,5 miljarder kronor och
uteblivna intäkter i form av sociala avgifter och skatter med
cirka 2,5 miljarder
kronor. En varaktigt ökad arbetslöshet med ett
par procentenheter leder till långsiktigt höga kostnader för
staten.
Det är billigare för staten att erbjuda 80 % av
lönekostnaden i rekryteringsstöd än att betala ut
kontantstöd till den arbetslöse.
Vår satsning innebär att statens bruttoutgifter ökar med
20,5 miljarder kronor för att under nästa år kunna
engagera drygt 110 000 personer i aktiva åtgärder. Men
utgifterna från arbetsmarknadsfonden minskar samtidigt
med 12,5 miljarder kronor och statens inkomster från
skatter och arbetsgivaravgifter ökar med 5 miljarder
kronor. Statens nettokostnad blir därför endast 3 miljarder
kronor. Det är dock svårt att förutse i vilken utsträckning
näringslivet kommer att nyanställa. Vi räknar med att cirka
90 000 personer kommer att få arbete eller utbildning.
Våra åtgärder
Vi föreslår åtgärder inom följande områden:
Stimulera sysselsättning i näringslivet Öka
utbildningsinsatserna Bekämpa långtidsarbetslösheten
Ge ungdomar riktiga jobb Senarelägg friställningar i
kommunerna
Näringslivet
Vi har tidigare kommit överens med regeringen om ett
ROT-program, som bedömdes ge upp mot 30 000
arbetstillfällen. Därutöver vill vi göra följande satsningar.
Det finns ett eftersatt behov av ROT inom
äldreomsorgen. Ungefär 350 sjukhem och ålderdomshem
behöver byggas om för att bättre passa de äldres behov och
möjliggöra en effektiv drift. Vi uppskattar att
ombyggnadsbehovet är 3 500 miljoner kronor och att
statsbidraget bör vara 45 %. Statens kostnad blir därför 1 575
miljoner kronor och sysselsättningseffekten cirka
8 700 personer.
Vi vill avsätta 2 200 miljoner kronor till AMS för att ge
sysselsättning åt 10 000 byggnadsarbetare för ROT-åtgärder
inom kommunerna. En lönesubventionering sker för varje
arbetare med 1 000 kr per dag. Det kan ske genom att
byggherren gör en upphandling på marknaden av en
byggentreprenör, men att AMS anvisar arbetslösa
byggnadsarbetare till projekten och subventionerar deras
löner.
Finansieringen av regeringens satsning inom
infrastrukturområdet har underkänts av ett enhälligt
finansutskottet. Det är i nuläget oklart vilka resurser
trafikverken kommer att få för nästa budgetår. Vi bedömer
att det är angeläget att trafikverken får resurser nästa
budgetår så att de kan genomföra viktiga investeringar.
Riksdagen bör därför ge trafikverken möjlighet att
tidigarelägga investeringar om 4 miljarder kronor. För detta
uppkommer en räntekostnad för staten. 11 500 personer
beräknas få sysselsättning.
Luftfartsverket och Banverket har möjlighet att
genomföra tidigareläggning av underhållsinvesteringar för
1,0 resp. 1,1 miljarder
kronor, eller sammanlagt 2,1 miljarder kronor.
Detta ger 5 900 arbetstillfällen. Medel för detta bör anslås,
dock för Luftfartsverket motsvarande endast 70 % av
kostnaden eller totalt 1,8 miljarder kronor. Regeringen har
att tillse att medlen till Luftfartsverket utges så att verket
bekostar 30 % av investeringarna.
Stat och kommuner har ett behov av att ta igen eftersatt
vägunderhåll motsvarande 5 500 miljoner kronor. Av detta
belopp faller 3 500 miljonor kronor på staten och 2 000
miljoner kronor på kommunerna. Bidrag bör utgå för
kommunernas investeringar med 50 %. Statens bruttoutgift
blir då 4 500 miljoner kronor och cirka 15 500 personer
beräknas få sysselsättning.
För att förhindra planerade varsel inom näringslivet är
det riktigt att satsa på företagsutbildning, som regeringen
föreslår. Regeringen ökar stödet för utbildningskostnader
från 40 kr per timme till 60 kr per timme. Med hänsyn till
att man samtidigt tar bort det särskilda stödet till industrin
för lönekostnader är det enligt vår uppfattning tveksamt om
man får så många i utbildning som regeringen angivit.
Regeringen bär ansvaret för att den angivna volymen kan
uppnås och måste därför noggrant följa utvecklingen. För
att bättre säkerställa att volymen uppnås, bör dock bidraget
utgå både för utbildnings- och lönekostnad.
Därutöver är det angeläget att stimulera näringslivet,
och då framför allt de små och medelstora företagen, dels
till att tidigarelägga rekryteringar, dels till att anställa
ungdomar som man haft på ungdomspraktik. Vi föreslår
därför att ett särskilt rekryteringsstöd skall utges till företag
som anställer långtidsarbetslösa, ungdomar som haft
ungdomspraktikplats eller akademiker som varit arbetslösa
i tre månader efter examenstillfället. Stödet uppgår till 80 %
av lönekostnaden under sex månader, för akademiker dock
under tre månader. Vi vill satsa på 25 000 rekryteringsstöd
för långtidsarbetslösa, 25 000 rekryteringsstöd för
ungdomar och 3 000 rekryteringsstöd för akademiker.
En del av dessa arbetstillfällen skall förhoppningsvis
avse åtgärder för att förbättra miljön.
Utbildning
En höjning av utbildningsnivån är en viktig investering
för att utveckla jobben, uppnå teknisk förnyelse och förädla
produkterna. Förutsättningen för att ytterligare förbättra
arbetskraftens kompetens är en kvantitativ och kvalitativ
förstärkning av vårt utbildningsväsende.
Redan i januari 1993 föreslog vi att minst 50 000
ungdomar i åldern 18 till 24 år skulle erbjudas utbildning i
form av ''det tredje gymnasieåret'' inför höstterminen 1993.
Regeringen hade inga planer på insatser inom detta område
trots det uppenbara behovet. Riksdagsmajoriteten avslog
sedan våra förslag.
Vi föreslog i januari även att komvux skulle få 20 000
ytterligare platser. Regeringen hade inga planer på att
förstärka komvux trots att köerna i de flesta kommuner är
långa. Riksdagsmajoriteten avslog våra förslag.
Våra tidigare förslag har nu regeringen äntligen i stort
sett accepterat genom att föreslå 73 000 platser för ''det
tredje gymnasieåret'' och komvux. Det är bra, men genom
senfärdigheten har några månaders viktig planeringstid gått
förlorad.
Det finns i dag många goda motiv för att ytterligare
påskynda den utbyggnad av högskolan som nu äger
rum. De långa köerna till högskolan visar tydligt ett ökande
intresse bland medborgarna för att ytterligare fördjupa sitt
kunnande. En starkt bidragande orsak till detta är
naturligtvis situationen på arbetsmarknaden. Men samtidigt
ökar kraven på kompetens inom de flesta sektorer av
arbetslivet.
Vi socialdemokrater anser att den svenska högskolan
bör expandera ytterligare utöver vad som redan beslutats.
Vi bedömde i januari att det var realistiskt och nödvändigt
att öka redan från budgetåret 1993/94 med ytterligare cirka
10 000
heltidsstuderande. Detta har de borgerliga partierna
i riksdagen avvisat.
Eftersom nu värdefull planeringstid gått förlorad, anser
vi att ökningen bör ske stegvis så att antalet
heltidsstuderande ökas med 5 000 vid höstterminen 1993
och med ytterligare 5 000
vårterminen 1994 utöver vad som redan beslutats.
Dessa tillkommande studerandeplatser skall främst avse
studier med sikte mot examen. De skall därför följas upp
under kommande två år med ytterligare motsvarande antal
helårsstuderande.
En ökning av antalet platser är viktigt inte minst med
tanke på att 2 000 av de platser som tillkom genom
riksdagsbeslutet i december 1992 endast är finansierade för
1993/94. Dessa platser lokaliserades nästan helt vid de
mindre och medelstora högskolorna.
Vi förutser självfallet att den här föreslagna ökningen
kommer att innebära en stor anspänning för högskolans
organisation, dess lärare och studenter, men anser att det
skall vara möjligt.
Regeringen föreslår att antalet utbildningsplatser i
grundläggande högskoleutbildning ökas med 1 500
fr.o.m. budgetåret 1993/94 samt med 1 500
helårsstudenter på s.k. behörighetsgivande
förutbildning vid universiteten och högskolorna.
Till skillnad mot regeringen bedömer vi således att det
är möjligt att kraftigt öka omfattningen av den reguljära
utbildningen på universitets- och högskoleorterna och
samtidigt upprätthålla kvalitetskraven.
Vi har tidigare i motion 1992/93:Ub55 lämnat förslag om
omfattning, inriktning och lokalisering av den då föreslagna
utökningen. Vi föreslår att de fördelningsprinciper vi då
tillämpade skall gälla även denna gång. Vår satsning kostar
158 miljoner kronor.
Även folkbildningen har en mycket viktig uppgift
att fylla när det gäller insatser för arbetslösa. Många
arbetslösa saknar utbildning utöver folk- eller grundskola.
Cirka 800 000
har kortare utbildning än 9-årig grundskola.
Folkbildningen har många gånger större möjligheter att nå
stora grupper av arbetslösa än övriga delar av
vuxenutbildningsväsendet genom att den finns överallt i
landet samt genom folkbildningens flexibilitet och
pedagogik som ger möjligheter att tillgodose de särskilda
behoven hos dem med låg grundutbildning.
Vi föreslår att 100 miljoner kronor satsas, utöver
regeringens förslag, på åtgärder för arbetslösa vuxna och
ungdomar. Det kan ge upp till 3 000 årsstudieplatser.
Medlen skall fördelas av Folkbildningsrådet.
Vi anser att det är oacceptabelt att, som regeringen nu
föreslår, skära ner på antalet personer i
arbetsmarknadsutbildning och dessutom försämra de
ekonomiska stöden vid utbildning.
Vi föreslår att 15 000 personer fler än regeringen
föreslagit deltar i arbetsmarknadsutbildning. Vi motsätter
oss vidare de försämringar av utbildningsbidragen som
regeringen föreslår. När det gäller studiestöden har
regeringen föreslagit extra platser inom skolväsendet,
folkbildningen och den högre utbildningen. Förslagen
beräknas medföra ökade kostnader för studiestöden. Vi
anser att regeringens förslag bör ändras i vissa avseenden.
Totalt sett beräknas kostnaden för tillkommande
studiestöd enligt propositionen uppgå till 3 239 miljoner
kronor. Regeringen förutsätter att samtliga dessa
studerande är berättigade till särskilt vuxenstudiestöd. Vi
gör emellertid en annan bedömning angående
sammansättningen av de studerande. Våra
kostnadsberäkningar slutar därför på 2 970 miljoner
kronor. Den mellanskillnad som uppstår har vi
tillgodoräknat oss som en besparing i vårt budgetalternativ.
Villkoren för rätt till det särskilda vuxenstudiestödet för
arbetslösa (SVUXA) bör ändras för att underlätta för den
som hotas av arbetslöshet att söka sig till det ordinarie
utbildningssystemet. Arbetsförmedlingen bör ges
möjligheter att stimulera de arbetslösa att välja utbildning
genom att hänvisa till SVUXA. Den som uppfyller villkoren
för rätt till sådant stöd bör för kortare utbildningar, dvs.
högst två terminer, kunna få SVUXA på alla nivåer, alltså
även högskola. Det måste också skapas möjligheter att
såväl påbörja som avsluta en längre utbildning inom ramen
för studiestödssystemet. Våra förslag, som bör prövas under
en försöksperiod, ger möjligheter till en mera flexibel
användning av studiestöd i form av SVUXA.
Vi har tidigare föreslagit en utökning av antalet platser i
högskolan utöver vad regeringen föreslagit. Detta medför
en ökad utgift för studiemedlen med 81 miljoner kronor.
Långtidsarbetslöshet
Antalet långtidsarbetslösa är nu närmare 100 000, men
AMS räknar med att cirka 200 000 personer nästa år är
långtidsarbetslösa.
Att bekämpa långtidsarbetslösheten är viktigt inte bara
för den enskilde individen utan också för
samhällsekonomin. En ökad långtidsarbetslöshet leder till
att individens självförtroende minskar, att arbetsförmågan
avtar och att risken för sociala problem ökar. Samtidigt
upplever arbetsgivarna långtidsarbetslösa som svåra att
anställa. Tiden för arbetslöshet är en negativ signal till
arbetsgivaren och en stämpel på individen.
Detta leder också till att arbetsmarknadens funktionssätt
försämras. Ökade statliga kostnader för utslagning och
förtidspensionering blir det första steget. I ett andra skede
ökar ekonomins inflationsbenägenhet genom att
arbetsgivarna inte vill anställa de långtidsarbetslösa. I
länder med samma utveckling som Sveriges har
långtidsarbetslösheten permanentats och
inflationsbenägenheten ökat. Kostnaden för detta är
mycket stor. Därför är det lönsamt för staten med rejäla
insatser mot långtidsarbetslöshet.
För att bekämpa långtidsarbetslösheten föreslår vi
därför starka stimulanser för näringslivet att anställa
långtidsarbetslösa. Dessa bör i första hand utgå till de små
och medelstora företagen. Det traditionella
rekryteringsstödet som nu finns bör bibehållas. Därutöver
föreslår vi ett rekryteringsstöd om 80 % av lönekostnaden
för arbetsgivare som anställer en långtidsarbetslös. Stödet
bör normalt utges under sex månader.
För att förhindra utförsäkring är det också nödvändigt
att öka antalet beredskapsarbeten inom tjänstesektorn. Vi
föreslår en ökning av dessa med 10 000 platser. Ett nytt
användningsområde för dessa kan vara att staten ökar sina
insatser mot ekonomisk brottslighet.
Ungdomar
Enligt vår uppfattning är det nu hög tid att försöka få in
ungdomar i anställningar och bromsa upp användningen av
ungdomspraktikplatser. Det gäller inte minst mot bakgrund
av att regeringen räknar med att industrisysselsättningen
kommer att öka nästa år med 30 000 platser.
Praktikplatserna tränger undan ordinarie arbeten och har
nu en sådan omfattning att de allvarligt kan skada
arbetsmarknadens funktionssätt.
Det är därför vi föreslår att arbetsgivarna skall kunna få
ett frikostigt rekryteringsstöd om man anställer en ungdom
som man haft som praktikant. Detta bör utgå under högst
sex månader. Som nämnts tidigare bör också ett sådant stöd
kunna utgå under tre månader för anställning av
nyutexaminerade akademiker.
Kommunerna
Många kommuner och landsting har en mycket svår
situation. I januari i år trodde regeringen att kommunerna
skulle minska sysselsättningen med 37 000 personer under
1993 och 1994. I april höjer regeringen prognosen till att 50
000 jobb skall försvinna under två år.
Regeringen föreslår att kommunerna under 1994 skall få
behålla den ökade skattekraft som sänkningen av
grundavdraget medför. Detta belopp beräknas vara 4,2
miljarder kronor. Villkoret är dock att kommunen inte
höjer skatten med ett enda öre. Detta stöd blir ett allmänt
driftstöd och saknar en nödvändig inriktning på att stoppa
den ökande arbetslösheten. Kommunerna är samtidigt
genuint osäkra om de framtida ekonomiska villkoren, hur
skatteunderlaget skall utvecklas och vad utredningen om
nya statsbidrag kommer att innebära. Merparten av de
medlen går sannolikt till en konsolidering av kommunernas
ekonomi, inte till verksamhet.
Det är önskvärt med en omvandling i kommunerna som
leder till en ökad kommunal produktivitet. Men för
samhället är det ingen vinst om friställda från kommunerna
blir öppet arbetslösa. Det är först när de har möjlighet att få
en ny anställning som det sker en samhällsekonomisk vinst.
Vi föreslår att villkoren för att kommunerna skall få
behålla den ökade skattekraften om 4,2 miljarder kronor
blir annorlunda än vad regeringen föreslagit. Villkoren bör
knytas till att kommunerna i nuvarande sysselsättningsläge
inte skall låta personal som sagts upp på grund av arbetsbrist
bli öppet arbetslösa. Kommuner och landsting får behålla
medlen om man förlänger uppsägningstiden enligt lag eller
avtal för uppsagd personal. Ingen uppsägning från
kommunens sida bör leda till öppen arbetslöshet under
tiden 1 juli 1993--31
december 1994. På så vis kan förhindras att upp
mot 50 000 kommunalt anställda blir arbetslösa före den 31
december 1994. Merparten av dessa personer är kvinnor.
Denna åtgärd blir därmed en rejäl arbetsmarknadspolitisk
åtgärd för kvinnor.
Under uppsägningstiden är syftet att finna annan
anställning i näringslivet eller utbildning som leder till sådan
anställning. Lyckas man inte med detta skall den anställde
få vara kvar till den 31 december 1994. Om kommunen inte
följer detta, dras den ökade skattekraften in till staten.
Denna fråga behandlas utförligt i en annan motion.
AMS och länsarbetsnämnderna har att bevaka hur
kommunerna och landstingen lever upp till villkoren. En
förhandling bör ske med varje kommun och landsting. AMS
har därefter att rapportera utfallet till regeringen, som har
att fatta beslut i frågan om kommunen levt upp till villkoren
eller inte.
Arbetslöshetsförsäkringen och Arbetsmarknadsfonden
Arbetslöshetsförsäkringen befinner sig i en finansiell
kris. Det är därför nödvändigt att snabbt uppnå en rimlig
och hållbar finansiering av arbetslöshetsförsäkringen.
Arbetslöshetsförsäkringen finansieras via
Arbetsmarknadsfonden. Den får i sin tur sina inkomster
från en särskild arbetsgivaravgift, arbetsmarknadsavgiften,
på lönesumman och från egenavgifter från de försäkrade.
Arbetsmarknadsavgiften är för närvarande 2,12 %.
I
början av innevarande budgetår fanns ett balanserat
överskott i arbetsmarknadsfonden på 6 miljarder
kronor. Med nuvarande höga arbetslöshet
uppstår ett galopperande underskott, eftersom inkomsterna
bara räcker till drygt 2 %
arbetslöshet.
Underskotten täcks genom upplåning.
Underskottet under innevarande budgetår beräknas av
regeringen bli 16 miljarder
kronor och för nästa budgetår 36 miljarder kronor,
dvs. ackumulerat 52 miljarder kronor. Därefter
stiger det snabbt.
Enligt vår uppfattning är det oacceptabelt att ha ett
sådant snabbt växande underskott. Det är därför i högsta
grad förvånande, att regeringen saknar strategi för hur man
skall komma till rätta med det. Regeringens enda förslag är
att försämra ersättningen till de arbetslösa.
Vi vill slå fast följande grundläggande principer för
arbetslöshetsförsäkringen och dess finansiering.
-- Produktionen skall i allt väsentligt genom
arbetsgivaravgifter bära kostnaderna både för
arbetslöshetsförsäkringen och de aktiva åtgärderna. Skälet
till detta är att både de aktiva och de passiva åtgärderna kan
ses som en konsekvens av förhållandena i produktionen.
Övertalighet och arbetslöshet är en följd av förändringar i
samhällsekonomin, i en bransch eller i det enskilda
företaget. Över dessa förhållanden råder inte löntagarna.
-- Det bör bli ''rakare'' rör mellan det passiva
kontantstödet och de aktiva åtgärderna. Omfattningen av
de aktiva åtgärderna påverkar direkt behovet av
kontantstöd. Vi anser att möjligheten att lägga
finansieringen av alla åtgärder i Arbetsmarknadsfonden
fr.o.m. 1 januari 1995 bör prövas. Vi återkommer senare
med förslag om detta.
-- Vi avvisar en höjning av egenavgifterna i
arbetslöshetsförsäkringen såsom orättvisa och negativa för
den konkurrensutsatta sektorn och regioner med ett svagt
näringsliv.
-- Vi vill stärka finansieringen av
Arbetsmarknadsfonden på följande sätt.
* En höjning av egenavgiften i sjukförsäkringen
genomförs den 1 januari 1994 till 1,9 %. Detta frigör ett
utrymme motsvarande 6,6 miljarder kronor.
Arbetsgivaravgiften för sjukförsäkringen kan därmed
sänkas med 1,03 procentenheter och
arbetsmarknadsavgiften höjas med motsvarande tal. På sikt
vill vi fortsätta att omdisponera de arbetsgivaravgifter som
nu går till sjukförsäkringen så att de i fortsättningen tillförs
arbetsmarknadsfonden.
* Vi vill höja skatten för dem över brytpunkten med 4 miljarder
kronor och tillföra Arbetsmarknadsfonden
dessa medel.
Totalt innebär dessa förslag att fondens intäkter ökar
med 10,6 miljarder kronor på helårsnivå.
-- Försäkringen skall även i fortsättningen vara frivillig
och förvaltas av arbetslöshetskassorna i samverkan med de
fackliga organisationerna. Det garanterar ett nära samspel
mellan arbetsplatserna och försäkringen, vilket
understryker arbetslinjen. I länder med en annan
organisation upprätthålls inte arbetslinjen.
-- Försäkringen skall vara en försäkring mot
inkomstbortfall med stränga arbetsvillkor. Den skall vara så
utformad att den både ger den arbetslöse en rimlig
ekonomisk trygghet och drivkrafter att söka nytt arbete.
Taket i försäkringen bör höjas enligt nuvarande regler. Vi
avvisar därmed regeringens förslag att först sänka taket och
därefter frysa det. Däremot accepterar vi fem karensdagar,
men tar avstånd från retroaktiv lagstiftning. De som
påbörjat en ersättningsperiod före 5 juli 1993 skall inte
drabbas av någon karensdag. Regeringens övergångsregel
är dessutom så oklar att den även av det skälet bör bli
föremål för lagrådets prövning.
-- Försäkringen skall också omfatta egenföretagare och
deras anställda anhöriga. Regeringens förslag innebär dock
mycket generösa regler på detta område. Det är oklart om
dessa kan leda till betydande utgiftsökningar och
möjligheter till illojal konkurrens. Därför bör lagrådet
granska även dessa regler.
-- Vi accepterar i princip regeringens förslag om att
avgångsvederlag skall beaktas i arbetslöshetsförsäkringen.
Men vi utgår ifrån att s.k. allmänna skadestånd som
utbetalas vid sidan av ekonomiskt skadestånd enligt lagen
om anställningsskydd ej anses som avgångsvederlag. Inte
heller kan vi acceptera att ersättning utbetald från
försäkringsbolag kan anses som avgångsvederlag.
Regeringens förslag om att sänka ersättningsnivån från
90 %
till 80 %
av tidigare lön betyder för en arbetslös, som ligger
under maximal ersättningsnivå, en sänkning av ersättningen
med 11,1 %.
För en högre avlönad med maximal ersättning sänks
ersättningen bara med 5,7 %.
Till detta skall läggas fem karensdagar. Under ett år
innebär det en sänkning av ersättningen för en normal
inkomsttagare med ca 13 %.
Den som uppbär ersättning med 130 000 kr
per år eller 10 833 kr
i månaden får sin ersättning sänkt med 1 408 kr
i månaden och får alltså 9 425 kr
i månaden. Detta är orimligt. Det kommer också att
drabba lågavlönade särskilt hårt. Merparten av dessa är
kvinnor.
A-kasseersättningens storlek är viktig i tre avseenden.
Först reglerar den inkomsten för uppemot 300 000
arbetslösa. Men också för alla i åtgärder, vilkas
ersättning är upphängd på ersättningens nivå. Det innebär
att närmare en tiondel av arbetskraften är direkt beroende
av denna nivå.
I ett tredje steg får regeringens förslag om att sänka
ersättningsnivån allvarliga konsekvenser för alla löntagares
inkomster. Ersättningsnivån styr också den lönenivå som de
flesta arbetslösa måste acceptera, när de söker ett nytt
arbete. En sänkning av ersättningen med 11,1 %
innebär, att en stor del av arbetskraften successivt
kommer att få acceptera 1 000--2 000
kr i lägre lön per månad. Detta kommer särskilt att
drabba kvinnorna på arbetsmarknaden.
Regeringens förslag innebär att de arbetslösa själva skall
bära hela kostnaden för arbetslösheten. Den generella
nivån för arbetslösheten kan inte påverkas av den enskilde.
Fördelningen av arbetslösheten mellan individer beror på
vilken utbildning man har, var man bor och hur gammal
man är. Vi motsätter oss därför förslagen.
Riktlinjer och anslagsfrågor m.m.
Arbetsmarknadspolitiken skall inte bara stödja
rörligheten mellan företagen. Den måste i större grad flytta
in på arbetsplatsen och stödja utvecklingen av
arbetsuppgifterna och de anställdas kompetens. Utbildning
i alla former måste öka.
Det är också viktigt att begränsa den tid under vilken
man går öppet arbetslös. Under hela den passiva tiden skall
förmedlingen kunna anvisa både arbete och
utbildningsplatser. Det sker i dag i för liten omfattning
beroende på bristande alternativ och resurser.
Målsättningen bör vara att inga ungdomar går passivt
arbetslösa mer än 100 dagar
och de mer etablerade på arbetsmarknaden inte
mer än 200 dagar.
För
det kommande budgetåret bör sammanfattningsvis
följande riktlinjer gälla.
-- Arbetslinjen skall hävdas. Aktiva åtgärder såsom
arbetsmarknadsutbildning och rörlighetsstimulanser skall
tillgripas före sysselsättningsskapande åtgärder. Dessa
senare skall inriktas mot näringslivet. Yngre arbetslösa skall
om möjligt hänvisas till det reguljära utbildningssystemet.
Kontantstöd skall tillgripas i sista hand.
-- Platsförmedling skall prioriteras.
-- Tillsättande av varje ledig plats är viktig för att
tillgodose arbetsgivarens behov och förkorta
arbetslöshetstiden. Vakanstiderna bör minska och
arbetslöshetstiderna begränsas.
-- Ansträngningarna för att få flyktingar och andra
invandrare i arbete måste öka.
-- Antalet arbetshandikappade som lämnar
förmedlingen och arbetsmarknadsinstitut och som placeras
i arbete och utbildning får inte minska jämfört med
innevarande budgetår.
-- Ungdomsarbetslösheten skall minska. Nya metoder
bör prövas för att få ungdomar upp till 24 år i arbete eller
utbildning. Rekryteringsstödet är ett viktigt instrument.
-- Arbetslöshetsperiodernas längd skall kortas.
-- Långtidsarbetslösheten måste minska.
-- Insatserna för att bryta den könsuppdelade
arbetsmarknaden skall intensifieras.
nSammanfattningsvis föreslår vi följande åtgärder.
Därtill kommer att kommuner och landsting
förhoppningsvis accepterar villkoren för att få behålla de
ökade skatteintäkterna. Därmed kan upp mot 50 000
kommunalt anställda undgå öppen arbetslöshet fram till 31
december 1994.
Totalt innebär detta att en satsning sker på olika insatser
till en bruttokostnad av 20 574 miljoner kr. Samtidigt
minskar utgifterna från arbetsmarknadsfonden med cirka 12,5
miljarder kr och statens inkomster från skatter och
arbetsgivaravgifter ökar med 5 miljarder kr.
Nettokostnaden stannar därför vid 3 miljarder kr.
Av beloppen ovan bör Vägverket tilldelas 3 500 miljoner
kr för underhåll av vägar och Banverket 1 100 miljoner kr
för underhållsinvesteringar. Luftfartsverket tilldelas 700
miljoner kr för underhållsinvesteringar mot villkor att
verket självt tillskjuter 300 miljoner kronor extra, eller 30 %,
för sådana investeringar. Ett särskilt anslag för detta
bör inrättas.
Anslagen för högskolan ökas med 158 miljoner kronor
och för folkbildningen med 100 miljoner kronor.
Övriga medel, eller 14 716 miljoner kronor tilldelas
AMS för åtgärder enligt vad som tidigare angivits i
motionen. Vi accepterar inte regeringens förslag att till
någon del försämra utbildningsbidragen. Inte heller kan vi
godta att statsbidraget för beredskapsarbete beräknas på
deltid. Därför anvisar vi ytterligare 1 400 miljoner kronor
till AMS för att klara dessa utgifter. Totalt tillförs alltså
AMS
16 116 miljoner
kronor.
Av medlen till AMS bör 500 miljoner
kronor reserveras för otraditionella insatser.
Vi motsätter oss att öka den del av åtgärdsmedlen som
disponeras av regeringen för insatser på särskilt utsatta
orter från 50 miljoner kronor till 250 miljoner kronor.
Riksdagen har tidigare tagit ställning till att AMS i princip
bör förfoga över alla åtgärdsmedel för att kunna fördela
dem på ett rättvist sätt över hela landet. AMS kan också
bedöma var medlen bäst behövs. Den del som står till
regeringens förfogande bör därför ej öka.
Försöksverksamheten med arbetslivsutveckling bör
fortsätta. Men i takt med att den ökar i omfattning ökar
också riskerna för att den tränger ut ordinarie arbeten.
Vaksamheten mot missbruk måste därför vara stor. De
fackliga organisationerna har en viktig uppgift att fylla både
när det gäller att finna former för olika insatser och att
påpeka missbruk. Det är viktigt att positiva erfarenheter
sprids över landet.
AMS behöver också nya resurser för
förvaltningskostnader. Vi föreslår att AMS får behålla de
200 miljoner kronor
man tillfördes genom krisöverenskommelsen.
Uppräknat till helårsnivå innebär det 300 miljoner kronor.
Dessa skall självfallet inte belasta åtgärdsmedlen
på det sätt regeringen föreslagit.
Som vi redovisat tidigare anser vi att lagrådet skall yttra
sig över förslagen till förändring av lagen om
arbetslöshetsförsäkring och lagen om kontantstöd.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen till Arbetsmarknadsverkets
förvaltningskostnader för budgetåret 1993/94 anvisar ett
ramanslag på 300 miljoner kronor utöver vad regeringen
har föreslagit,
2. att riksdagen till Arbetsmarknadspolitiska åtgärder för
budgetåret 1993/94 anvisar ett reservationsanslag på
16 116 miljoner kronor utöver vad regeringen har
föreslagit,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inriktningen av den aktiva
arbetsmarknadspolitiken,
4. att riksdagen beslutar godkänna vad i motionen anförts
om beredskapsarbeten inom ROT-sektorn,
5. att riksdagen beslutar godkänna vad i motionen anförts
om statsbidrag för ROT-åtgärder inom äldreboendet,
6. att riksdagen beslutar godkänna vad i motionen anförts
om statsbidrag för underhåll av kommunala gator,
7. att riksdagen beslutar godkänna vad i motionen anförts
om rekryteringsstöd för långtidsarbetslösa, ungdomar och
akademiker,
8. att riksdagen beslutar godkänna vad i motionen anförts
om utbildningsbidragens storlek,
9. att riksdagen beslutar godkänna vad i motionen anförts
om räntestöd vid tidigareläggning av
infrastrukturinvesteringar,
10. att riksdagen till anslaget B 2, Drift och underhåll av
statliga vägar, för budgetåret 1993/94 anvisar 3 500 miljonor
kronor utöver vad som föreslås i budgetpropositionen
1992/93:100 bilaga 7,
11. att riksdagen till Underhållsinvesteringar på
Luftfartsverkets område anvisar ett reservationsanslag på
700
miljoner kronor i enlighet med vad som anförts i
motionen,
12. att riksdagen till anslaget C 2, Drift och
vidmakthållande av statliga järnvägar, för budgetåret
1993/94 beslutar anvisa ytterligare 1 100 miljonor kronor
utöver vad som föreslås i budgetpropositionen 1992/93:100
bilaga 7,
13. att riksdagen beslutar att till C 1, Bidrag till
folkbildningen, för budgetåret 1993/94 anvisa 100 miljoner
kronor utöver vad regeringen föreslagit,
14. att riksdagen beslutar att till anslaget Vissa särskilda
utgifter inom universitet och högskolor m.m. för budgetåret
1993/94 anvisa 158 miljoner kronor utöver vad regeringen
föreslagit, att fördelas i enlighet med vad som anförts i
denna motion,
15. att riksdagen beslutar att till anslaget Studiehjälp
m.m. för budgetåret 1993/94 anvisa 39 miljoner kronor
mindre än vad regeringen föreslagit,
16. att riksdagen beslutar att till anslaget Studiemedel
m.m. för budgetåret 1993/94 anvisa 145 905 000 kronor
utöver vad regeringen föreslagit,
17. att riksdagen beslutar att till anslaget
Vuxenstudiestöd m.m. för budgetåret 1993/94 anvisa 41 935
000 kronor mindre än vad regeringen föreslagit,
18. att riksdagen beslutar om sådan ändring i lagen
(1983:1030) om särskilt vuxenstudiestöd för arbetslösa
(SVUXA) att studiestödet under en försöksperiod kan
utges på ett mera flexibelt sätt enligt vad som anförts i
motionen,
19. att riksdagen beslutar avslå förslaget i proposition
1992/93:150 bilaga 8 om en lag om särskilt studielån för den
som genomgår arbetsmarknadsutbildning,
20. att riksdagen beslutar avslå förslaget i proposition
1992/93:150 bilaga 8 om att högst 350 miljoner kronor av
anslaget Arbetsmarknadspolitiska åtgärder får användas till
förstärkning av arbetsförmedlingen,
21. att riksdagen beslutar avslå förslaget i proposition
1992/93:150 bilaga 8 om utbildningsbidrag med en viss
lånedel vid viss arbetsmarknadsutbildning,
22. att riksdagen beslutar avslå förslaget i proposition
1992/93:150 bilaga 8 om upplåning av medel för att
finansiera utbildningsbidragets lånedel vid viss
arbetsmarknadsutbildning,
23. att riksdagen beslutar avslå förslaget i proposition
1992/93:150 bilaga 8 om att endast del av normal arbetstid
skall vara bidragsgrundande vid beredskapsarbete,
24. att riksdagen beslutar avslå förslaget i proposition
1992/93:150 bilaga 8 om att ungdomar med
högskoleutbildning i åldern 25--29 år i vissa fall skall kunna
anvisas ungdomspraktikplats under högst tre månader,
25. att riksdagen beslutar avslå förslagen i proposition
1992/93:150 bilaga 8 om ändring i 17 och 20 §§ lagen om
arbetslöshetsförsäkring,1
26. att riksdagen beslutar att den i proposition
1992/93:150 bilaga 8 föreslagna övergångsregel 4 till
förslaget om ändring i lagen om arbetslöshetsförsäkring
skall ha följande lydelse: Bestämmelserna i 11, 15--16, 24
och 30 §§ skall tillämpas i fråga om ersättning som avser tid
efter ikraftträdandet. Bestämmelserna i 13 § skall tillämpas
för ersättningsperiod som påbörjas efter den 4 juli
1993,1
27. att riksdagen beslutar avslå förslaget i proposition
1992/93:150 bilaga 8 om ändring i 18 § lagen om kontant
arbetsmarknadsstöd,1
28. att riksdagen beslutar att den i proposition
1992/93:150 bilaga 8 föreslagna övergångsregel 4 till
förslaget om ändring i lagen om kontant
arbetsmarknadsstöd skall ha följande lydelse:
Bestämmelserna i 11, 15, 16, 20 och 27 §§ skall tillämpas i
fråga om ersättning som avser tid efter ikraftträdandet.
Bestämmelserna i 13 § skall tillämpas för ersättningsperiod
som påbörjas efter den 4 juli 1993.1
Stockholm den 7 maj 1993
Ingvar Carlsson (s)
Jan Bergqvist (s)
Birgitta Dahl (s)
Ewa Hedkvist Petersen (s)
Inger Hestvik (s)
Anita Johansson (s)
Birgitta Johansson (s)
Kurt Ove Johansson (s)
Allan Larsson (s)
Berit Löfstedt (s)
Börje Nilsson (s)
Kjell Nilsson (s)
Lennart Nilsson (s)
Berit Oscarsson (s)
Göran Persson (s)
Pierre Schori (s)
Britta Sundin (s)
Ingela Thalén (s)
1 Yrkandena 25--28 hänvisade till AU.