med anledning av prop. 1992/93:150 Förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1993/94, m.m. (kompletteringsproposition)
En god och uthållig tillväxt är en viktig förutsättning för
att skapa nya resurser för en aktiv fördelningspolitik. En
god tillväxt är också nödvändig för att trygga sysselsättning
och skapa bra levnadsvillkor i alla delar av vårt land.
Under de senaste åren har Sverige haft en negativ
ekonomisk utveckling till följd av en djup lågkonjunktur
och de konsekvenser som överhettningen under 1980-talet
medfört. Enligt regeringens reviderade finansplan väntas
BNP i år sjunka med 1,7 %. Nästa år förväntas dock en
ökad tillväxt på 1,2 %.
Regeringens ekonomiska politik är inriktad på en
exportledd tillväxt och en reformering av de offentliga
finanserna. Flera tecken tyder nu på en vändning i
ekonomin. Exportföretagen kan visa på en kraftig ökning
av exporten, men det ger dessvärre inte omedelbart resultat
i ökad sysselsättning.
De långsiktiga reformprogram som redovisas i
kompletteringspropositionen är nödvändiga för att lyfta
Sverige ur de ekonomiska problemen.
1980-talets ekonomiska utveckling
Socialdemokraterna bär ansvaret för den ekonomiska
politik som bedrevs under merparten av 1980-talet.
När den socialdemokratiska regeringen tillträdde hösten
1982 devalverades den svenska kronan med 16 %. Tiden
därefter präglades sedan av en osedvanligt lång och
utdragen högkonjunktur, men eftervården av
devalveringen var bristfällig. Konkurrenskraften i svenskt
näringsliv försvagades successivt och lade grunden till
många av dagens ekonomiska problem.
Olika åtgärder, bl.a. avregleringen inom
kreditmarknaden, medverkade till att banker och
kreditinstitut beviljade generösa krediter till framförallt
investeringar i fastigheter. Det ledde till ökad inflation och
överhettning i ekonomin. Därefter har följt krisen i det
finansiella systemet med stora kreditförluster inom banker
och olika finansinstitut. För att rädda bankerna åsamkas nu
staten och ytterst skattebetalarna stora kostnader.
Skattesystemets utformning gynnade lån och
skuldsättning i stället för sparande. Personer och hushåll
med goda inkomster tjänade på inflationsekonomin. Med
inflationsekonomin följde också en omfördelning av
förmögenheter. Den som hade möjlighet att investera i
fastigheter och utnyttja skattesystemet kunde dra stora
ekonomiska fördelar. Spekulationen främjades medan
sparande och hushållning med ekonomiska resurser
bestraffades.
1980-talets spekulations- och inflationsekonomi skapade
stora orättvisor. En ekonomi med hög inflation omfördelar
på ett godtyckligt sätt förmögenheter. Det var vad som
skedde under 1980-talet.
Den ekonomiska krisen
Orsakerna till dagens ekonomiska problem finns till stor
del i 1980-talets ekonomiska politik.
Målen för den nuvarande regeringens ekonomiska
politik är att återskapa tillväxt i ekonomin, varaktigt hålla
inflationen på en låg nivå och skapa förutsättningar för
sänkta räntor.
En hög inflation leder till fördelningspolitiska orättvisor.
Inkomster och förmögenheter omfördelas på ett godtyckligt
sätt. Den nedväxling av inflationstakten som skett är därför
mycket positiv, inte minst ur ett fördelningspolitiskt
perspektiv.
En varaktigt låg inflation skapar förutsättningar för lägre
räntor. Därmed läggs också grunden för en ökad tillväxt och
nya arbetstillfällen. Ett högt ränteläge slår hårt mot såväl
enskilda som företagare. Barnfamiljer med stora lån för
t.ex. bostad drabbas nu hårt av det höga ränteläget.
Målet för den ekonomiska politiken måste vara att ge
alla medborgare en god välfärd och levnadsstandard. En
god välfärd innebär bland annat tillgång till sjukvård,
möjligheter till utbildning, sysselsättning, en god
boendemiljö.
Inkomstfördelning
I internationell jämförelse är Sverige ett land med små
skillnader mellan olika inkomstgrupper. Detta har varit en
stor tillgång och skapat politisk stabilitet i samhället.
Det har länge funnits en tämligen bred politisk samsyn
om vikten av minskade klyftor mellan individer, hushåll och
regioner.
Inkomstskillnaderna mellan olika grupper, hushåll och
regioner har minskat sedan 1920-talet fram till i början av
1980-talet.
I bilaga 19 till långtidsutredningen 1992 redovisas dock
ett trendbrott 1982/83 när det gällde fördelningen av
köpkraften. För varje år därefter blev inkomstfördelningen
alltmer ojämn. 1990 var fördelningen ungefär på samma
nivå som 1975.
1980-präglades av ekonomisk högkonjunktur. Vissa
grupper däribland ungdomar, ensamstående med barn och
äldre pensionärer fick dock inte så stor del av
välfärdsökningen under 1980-talet.
Under 1980-talet var en utökning av arbetstiden ett
vanligt sätt att höja sin inkomst. Ensamförsörjande
föräldrar, vilka oftast är kvinnor, kunde dock inte utnyttja
denna möjlighet för att höja sin inkomst. Därav följde att
ensamförsörjande med barn var en grupp som fick dålig
standardutveckling.
Trots strävan mot jämställdhet i arbetslivet är det
fortfarande stora löneskillnader mellan män och kvinnor
med likartade arbeten. Löneskillnaden mellan män och
kvinnor har till och med ökat under senare delen av 1980-
talet. Kvinnolönerna ligger ca 15 %--25 % under männens
löner på den svenska arbetsmarknaden.
Barnfamiljerna
Barnfamiljernas ekonomiska situation varierar kraftigt
beroende på inkomstnivå och antal barn.
För att stärka barnfamiljernas situation är barnbidraget
en viktig tillgång. Det infördes 1946 på initiativ av
centerpartiet. Därefter har det byggts ut med
flerbarnstillägg.
I kompletteringspropositionen föreslår regeringen ett
omfattande sparprogram för att sanera svensk ekonomi.
Det påverkar exempelvis olika former av transfereringar till
hushållen. För att värna barnfamiljerna har dock
regeringen valt att undanta besparingar som direkt skulle
drabba barnfamiljerna. Någon förändring eller besparing
inom barnbidraget eller flerbarnstilläggen föreslås därför
inte.
Höga räntor drabbar barnfamiljerna hårt eftersom dessa
har högre nettoränteutgifter än andra grupper i förhållande
till den disponibla inkomsten. Enligt beräkningar har gifta
med barn i genomsnitt nettoränteutgifter motsvarande 7--
9 % av den disponibla inkomsten, medan ensamstående
utan barn har utgifter motsvarande ca 3 % av inkomsten.
Arbetslöshet 1989
innebar ett trendbrott på arbetsmarknaden.
Arbetslösheten började öka som en konsekvens av den
bristfälliga ekonomiska politik som bedrevs av den
socialdemokratiska regeringen under 1980-talet.
Tillgång till arbete är nödvändigt för att skapa
ekonomisk trygghet för alla människor. Avsaknaden av
arbete får stor negativ fördelningspolitisk effekt. Det är
därför positivt att regeringen lagt förslag om ytterligare
offensiva åtgärder för att bekämpa arbetslösheten.
Andelen ungdomar utan arbete är betydligt högre än för
andra delar av befolkningen. Detta kan medföra problem i
framtiden. Ungdomarna måste därför prioriteras för att de
skall komma in på arbetsmarknaden. Risken är annars stor
att de arbetslösa ungdomarna blir en förlorad generation.
Det är därför tillfredsställande att regeringen så aktivt sökt
nya och varierande arbetsmarknadspolitiska åtgärder för
ungdomarna.
Arbetslösheten har hittills drabbat män i högre
utsträckning än kvinnor. I och med att varslen ökar inom
den offentliga sektorn och bank- och försäkringsvärlden
riskerar dock alltfler kvinnor att bli arbetslösa.
Arbetslösheten är generellt högre i glesbygdsområden
än i storstadsområden. Det är därför mycket viktigt att de
insatser som sätts in på det arbetsmarknadspolitiska
området fördelas över hela landet, i tätorts- såväl som
glesbygdsområden.
Fördelningspolitiska effekter av 1980-talets politik
I finansplanen 1992 redovisades vissa
fördelningspolitiska effekter av den ekonomiska
utvecklingen till och med 1980-talets slut. Den visade att:
Inkomstspridningen och antalet fattiga ökade i många
OECD-länder, bl a som följd av en högre arbetslöshet.
Utvecklingen i Sverige liknar den i andra länder.En
betydande omfördelning har skett från yngre till äldre
hushåll.De familjetyper som hade den lägsta standarden
vid början av 1980-talet har haft en svag utveckling, t ex
ensamstående med barn, ungdomar och ensamstående
pensionärer.Lönespridningen har ökat, särskilt bland
privattjänstemän. Löneskillnaderna mellan kvinnor och
män har ökat.Efter decennier av utjämning av de
disponibla inkomsterna, ökade skillnaderna något under
1980-talet. Inkomsterna har ökat särskilt påtagligt i de
översta inkomstskikten.Trenden till en jämnare
inkomstfördelning bröts och fördelningen har blivit något
ojämnare.
1991 trädde den stora skattereformen i kraft som innebar
en radikal förändring av skattesystemet. Inkomstskatterna
sänktes samtidigt som den indirekta beskattningen via
mervärdesskatt ökades. Ett resultat av skatteomläggningen
blev att personer med höga inkomster fick kraftigt sänkt
skatt. Samtidigt förändrades reglerna för ränteavdrag,
vilket inneburit att personer och hushåll med hög
skuldsättning och stora lån påverkades kraftigt till följd av
avdragens minskade värde.
Hösten 1992 träffades en överenskommelse mellan
regeringen och socialdemokraterna om åtgärder för att
stabilisera ekonomin. Inslag i detta program var bl a
skattehöjningar på bensin.
Det är mycket viktigt att de åtgärder som nu behöver
vidtas för att sanera ekonomin inte drabbar lågavlönade
mer än högavlönade. Bördorna i samhället måste fördelas
rättvist.
Alla måste efter förmåga bidra till att vända den
nuvarande ekonomiska stagnationen mot utveckling. En
rättvis fördelningspolitik måste alltid vara ett nödvändigt
inslag i den ekonomiska politiken.
Vi anser att det är viktigt att regeringen kontinuerligt
redovisar de fördelningspolitiska effekterna av olika
ekonomisk-politiska åtgärder. Det bör ske på liknande sätt
som gjordes i 1992 års finansplan.
Regeringen bör därför ges i uppdrag att återkomma till
riksdagen med en genomgripande analys av de
fördelningspolitiska konsekvenserna av 1980-talets
ekonomiska politik -- som präglades av hög inflation,
överhettning i ekonomin, avfolkning av glesbygdsregioner,
kraftig storstadsexpansion -- och som nu lett till betydande
ekonomiska problem i hela samhället. Problem som nu
måste lösas genom ett omfattande program för sanering av
de offentliga finanserna. En sådan redovisning bör
presenteras antingen hösten 1993 eller i samband med 1994
års finansplan.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en fördelningspolitisk analys.
Stockholm den 7 maj 1993
Karin Israelsson (c)
Rosa Östh (c)