med anledning av prop. 1992/93:150 Förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1993/94, m.m. (kompletteringsproposition)
Sammanfattning
I motionen föreslår Vänsterpartiet att grundavdraget
slopas för högre inkomster. Vänsterpartiet föreslår att detta
sker så att grundavdraget trappas ned från inkomster på ca
156 000 kr, så att det är helt slopat för de inkomstskikt som
skall betala statsskatt. För 1994 kan brytpunkten beräknas
till 198 800 kr.
Detta gör att marginalskatten stiger från ca 33 % till
40 % för inkomster mellan 156 000 kr och 198 800 medan
marginalskatten förblir oförändrad över brytpunkten.
Inkomstförstärkningen av Vänsterpartiets förslag blir ca
7 miljarder kr. Inkomstförstärkningen får även en mycket
positiv fördelningspolitisk profil. Inkomstförstärkningen på
7 miljarder fördelar sig enligt följande:
Vänsterpartiet har sedan våren 1990 drivit kravet att
grundavdraget skall slopas för högre inkomster.
Vänsterpartiet formulerade förslaget som ett av flera sätt att
få en skattereform utan fördelningspolitiska skevheter, och
som var fullt finansierad.
På senare tid har allt fler anslutit sig till uppfattningen att
grundavdraget i inkomstsbeskattningen skall reduceras.
Alla inser nu att skattereformen inte blev fullt
finansierad. Det förs idag en debatt om underfinansieringen
ligger på 15--20 miljarder eller ända uppemot det dubbla
eller tredubbla.
En väsentlig del av dagens gigantiska budgetunderskott
kan därför hänföras till skattereformen och andra
skattesänkningar som genomförts under slutet av 1980-talet
och början på 90-talet.
Den s.k. skattekvoten låg i slutet av 1980-talet på drygt
56 %. Regeringen anger att skattekvoten kommer att falla
till ca 49 % för 1994. En sänkning med 7 procentenheter.
Teoretiskt motsvarar detta ett inkomstbortfall på ca 100
miljarder kr.
Med ett budgetunderskott på ca 200 miljarder kr och en
statsskuld som överstiger 1 000 miljarder är det uppenbart
att statsfinanserna inte kan saneras utan
inkomstförstärkningar. Underskotten kan inte klaras
enbart genom skattehöjningar, men det kan inte heller lösas
utan skattehöjningar.
Bekämpandet av arbetslösheten kräver stora satsningar.
Dessa insatser bör finansieras så långt som möjligt. Detta är
ytterligare ett skäl för att vidta vissa skattehöjningar.
Skattehöjningarna bör dock fördelas så att de i minsta
möjliga mån stör förutsättningarna för en ekonomisk
återhämtning. Det gör det önskvärt att i görligaste mån
hålla nere s.k. skattekilar. Ett förslag om slopat
grundavdrag enligt Vänsterpartiets modell ligger i linje med
en sådan hållning.
I samband med krispaketen hösten 1992 gjorde
regeringen och socialdemokraterna upp om vissa
skattehöjningar. Bl.a. reducerades grundavdraget för 1994
med 2 500 kr. Det var ett steg i delvis rätt riktning. Det var
dock felaktigt att lägga ut minskningen så att den drabbade
alla inkomstskikt lika.
Flera omfattande undersökningar bl.a. från SCB visar
att inkomst- och förmögenhetsskillnaderna ökade under
1980-talet och att denna negativa utveckling tagit ny fart
sedan regeringsskiftet.
Avslöjandena kring löne- och
förmögenhetsutvecklingen under 1980-talet och om
ledande personers stora förmåner med fallskärmsavtal etc,
i kombination med nedskärningar i de sociala
trygghetssystemen har också väckt en allt vidare och
berättigad kritik.
Solidaritets- eller värnskatt
Mot bakgrund av ovanstående är det naturligt att många
kräver någon typ av värn- eller solidaritetsskatt. En skatt
för att finansiera satsningar mot arbetslösheten och som
visar att krisens bördor skall bäras rättvist. Det vill säga
höjd inkomstskatt för dem som har arbete och goda
inkomster.
Socialdemokraterna har föreslagit en tillfällig
skattehöjning med 5 % för inkomster över brytpunkten.
Detta ger ca 4 miljarder kronor i ökade inkomster. En sådan
skattehöjning skulle höja marginalskatten från ca 50 % till
55 %.
Folkpartiet och moderaterna motsätter sig höjd
marginalskatt. Folkpartiet hävdar att det skulle bryta mot
skattereformen och principen om en högsta marginalskatt
på 50 %. Företrädare för såväl Centerpartiet som
Kristdemokratiska Samhällspartiet har dock uttalat sig i
riktning för någon typ av värn- eller solidaritetsskatt.
Vänsterpartiet har i likhet med socialdemokraterna
föreslagit ökade marginalskatter för höginkomsttagarna.
Vänsterpartiet föreslår att statsskatten höjs med 5 %, dvs.
från 20 till 25 % för inkomster över brytpunkten, och med
10 %, dvs. från 20 till 30 % för inkomster över 250 000 kr.
Dessa skattehöjningar ger tillsammans ca 7,5 miljarder.
Vänsterpartiet föreslår att dessa skattehöjningar inte
genomförs som tillfälliga skattehöjningar. De
fördelningspolitiska skevheter som följde på
skattereformen är inte tillfälliga. Tyvärr är inte heller
budgetunderskotten av tillfällig karaktär. Det finns ett
konjunkturellt underskott, men det strukturella
underskottet beräknas av de flesta bedömare till ca 100
miljarder kr. Ett sådant strukturellt underskott försvinner
inte i en högkonjunktur. Det är dessutom så stort att det inte
enbart går att klara genom besparingar.
Det vore en omvänd konjunkturpolitik att föreslå
skattehöjningar som man avser att avveckla vid en
högkonjunktur. Därför bör delvis återställda och skärpta
marginalskatter för höginkomsttagare ingå som en del i en
långsiktig plan för att bringa statsfinanserna i bättre balans.
Förslag för sänkt grundavdrag
Det bästa får inte bli det godas fiende. Det finns också
möjligheter att skärpa skatten för dem som tjänar bra utan
att deras marginalskatt går över 50-procentsnivån. Den
effekten kan man uppnå genom att slopa grundavdraget för
inkomster över brytpunkten. Det var därför
tillfredsställande att regeringen i finansplanen från januari
1993 skrev att en väg för att sanera statsfinanserna var att
minska grundavdraget.
Sedan dess har även företrädare för Centerpartiet och
Ny Demokrati uttalat sig till förmån för förslaget om slopat
eller sänkt grundavdrag för högre inkomster.
Vänsterpartiet har således kunnat notera ett ökat stöd
för förslaget att slopa grundavdraget för högre inkomster.
Beklagligt nog så följde dock inte regeringen upp sina
skrivningar från finansplanen i januari 1993 med konkreta
förslag för reducerat grundavdrag i den s.k.
kompletteringspropositionen från april 1993.
Denna brist bör riksdagen justera under sin behandling
av kompletteringspropositionen. Det är nu tid att reducera
grundavdraget för höginkomsttagarna. I motionen
redovisar Vänsterpartiet förslag för hur detta bör ske.
Vänsterpartiet föreslår att grundavdraget slopas för alla
som betalar statsskatt. Att ha kvar ett rejält grundavdrag
för dem som har riktigt låga inkomster är dock viktigt av
fördelningsskäl. Syftet med grundavdraget är att
skattskyldiga med låga inkomster inte skall bära en alltför
tung skattebörda. Därför måste minskningar av
grundavdraget fördelas så att verkligt låga inkomster
undantas från reduceringen.
Det är däremot svårt att finna några bärande skäl till att
ha kvar ett stort schabloniserat avdrag för dem som har
årsinkomster över 200 000 kr. I dessa inkomstskikt har man
god ekonomi och man fick dessutom stora skattelättnader i
samband med skattereformen. För inkomster över
brytpunkten kan grundavdraget därför slopas utan några
större problem.
Enligt beslutade regler för 1994 så skall grundavdraget
beräknas till 0,25 % av basbeloppet. Basbeloppet för 1994
kan beräknas till 35 900 kr. Detta gör att grundavdraget
över brytpunkten kan beräknas till 8 900. Grundavdraget är
dessutom förhöjt inom vissa inkomstskikt under
brytpunkten, den s.k. LO-rabatten.
Avdraget ligger på 17 200 kr vid inkomster på 100 000 kr
för att sedan trappas av till 8 900 kr vid en inkomst på 205
000 kr.
Att plötsligt slopa grundavdraget för inkomster över
brytpunkten skulle ge upphov till tröskeleffekter som vore
mindre lämpliga. Det finns en enkel lösning på detta
problem. Öka helt enkelt takten i reduceringen av
grundavdraget från inkomster över 156 000 kr, så att
avdraget blir 0 kr över brytpunkten.
Reducering av grundavdrag
En reducering av grundavdraget så att det är helt slopat
för inkomster över brytpunkten kan konstrueras enligt
nedanstående tabell.
Att minska grundavdraget på detta sätt gör att
skatteinkomsterna stiger med 7 miljarder för 1994.
Marginalskatten stiger från 33 % till ca 40 % för inkomster
över 156 000 kr. Marginalskatten över brytpunkten (198 800
kr) blir dock oförändrat ca 50 %.
Marginalskatteeffekter och inkomstskikt
Marginalskatteeffekterna kan beräknas enligt följande
tabell (vid en kommunalskatt på 31:04):
Trots att marginalskatten stiger under brytpunkten så
har förslaget kraftiga positiva fördelningspolitiska effekter.
Det är de som tjänar mest som får betala den största delen
av skattehöjningen. Skatteinkomsterna fördelar sig på olika
inkomstskikt enligt följande tabell.
Att slopa grundavdraget för dem som betalar statsskatt
är något av skattepolitikens ''tulipanaros''. Om
''tulipanarosen'' brukar man säga att det är lätt att säga men
svårt att göra. I detta fall går det dock att förena två till
synes oförenliga krav. Att höja skatten på högre inkomster,
utan att marginalskatten stiger över 50-procentsnivån.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till slopat
grundavdrag i enlighet med vad i motionen anförts,
2. att riksdagen beslutar höja den statliga skatten från
20 % till 25 % för inkomster över brytpunkten,
3. att riksdagen beslutar att höja den statliga skatten för
inkomster över 250 000 kr från 20 % till 30 %.
Stockholm den 6 maj 1993
Lars Bäckström (v)
Johan Lönnroth (v)
Hans Andersson (v)
Berith Eriksson (v)
Rolf L Nilson (v)
Eva Zetterberg (v)