Om ersättning för viltskador
Samerättsutredningens mångåriga arbete resulterade till sist i slutbetänkandet Samerätt och sameting år 1989. Man föreslog att samerna, genom ett tillägg i regeringsformen 1 kap. 2 §, skulle erkännas som urbefolkning. Utredningen föreslog också en samelag inom vilken den samlade samepolitiken skulle rymmas.
Den tidigare socialdemokratiska regeringen förde aldrig utredningsförslagen till riksdagen. Man föreslog däremot vissa ändringar i rennäringslagen. Dessa avslogs av riksdagen som begärde en sammanhållen proposition byggd på utredningens förslag.
I den proposition som nu föreläggs riksdagen saknas de ovan relaterade grundläggande förslagen från samerättsutredningen. Jag instämmer i de kritiska synpunkter som, med anledning av dessa brister i propositionen, förs fram i andra motioner. I denna motion kommer jag inte att ta upp dessa grundläggande yrkanden. Motionen berör ett konkret delområde i propositionen, ersättning för viltskador.
Regeringen föreslår i propositionen förändringar när det gäller ersättning för rovdjursrivna renar. Mot bakgrund av att det nuvarande systemet har många brister så delar jag uppfattningen att en förändring är nödvändig.
För att ersättning ska utgå krävs nu att den rovdjursrivna renen återfinns, vilket kräver omfattande arbetsinsatser. Dödsorsaken är inte alltid enkel att fastställa. Utformningen av ersättningssystemet bidrar inte till höga ambitioner när det gäller bevarandet av de hotade rovdjursstammarna.
Naturvårdsverket har lämnat förslag till ett nytt system, som utgår från den naturvårdande ambitionen. Det föreslagna systemet bygger på ett helt nytt tänkesätt. Det är inte längre i första hand fråga om en ersättning för rovdjursrivna renar utan en ersättning för naturvårdande åtgärder. Släktskap finns med den typ av landskapsvårdande ersättning som införts inom jordbruket.
Ersättningen ska baseras på förekomsten av rovdjur och förutsätter därför en betydligt bättre kännedom om rovdjurens antal och livsmönster. Därför måste ökade resurser anslås för rovdjursinventeringar. För detta beräknar Naturvårdsverket att det behövs tolv heltidsanställda rovviltskonsulenter samt ytterligare tolv personer under tre vintermånader för spårningsarbete.
Regeringen föreslår i propositionen en förändring, som delvis stämmer överens med Naturvårdsverkets förslag, men inte vad gäller inventeringsverksamheten. Ersättningssystemet ska baseras på rovdjursförekomst, men enligt regeringen så kommer vi aldrig att kunna få tillförlitliga beslutsunderlag. Regeringens, visserligen outtalade, men tydliga slutsats blir därför att det inte är lönt att försöka.
Naturligtvis kommer vi aldrig att kunna fullständigt kartlägga och inventera rovdjurens förekomst och livsmönster, men vi bör sträva efter en noggrann kontroll av rovdjursstammarna. Det är nödvändigt för att skapa underlag för ett rättvist ersättningssystem och minska eventuella motsättningar mellan faunavård och tamdjursskötsel.
Men vårt ansvar är vidare än så. Genom riksdagsbeslut och internationella åtaganden ( anslutning till Bernkonventionen) har vi formulerat ett mål. Alla i landet naturligt förekommande växt- och djurarter skall ges möjlighet att överleva i livskraftiga bestånd inom sina naturliga utbredningsområden. För att nå målet behövs flera åtgärder, ett nordiskt samarbete, ett lagligt skydd som uppfyller Bernkonventionens krav och en fungerande kontroll av rovdjursstammarna.
Det är därför av största vikt att riksdagen beslutar att Naturvårdsverkets förslag, även i de delar som rör inventeringsverksamheten, skall genomföras. Tolv rovviltskonsulenter och personal under tre vintermånader för spårningsarbete behövs hos länsstyrelserna. Där så är möjligt bör naturligtvis utrymme för denna verksamhet skapas genom omprioriteringar. Det viktiga nu är att riksdagen markerar att denna ökade satsning på inventering och övervakning av rovdjur är nödvändig om Sverige ska leva upp till av riksdagen fastlagda mål och internationella åtaganden.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behov av inventering och övervakning av rovdjursstammarna.
Stockholm den 4 november 1992 Annika Åhnberg (-)