med anledning av prop. 1992/93:218 Avreglering av arbetsförmedlingsmonopolet
Vänsterpartiet avslår regeringens proposition
1992/93:218 som i huvudsak innehåller förslag om
avskaffande av arbetförmedlingsmonopolet och större
delen av regelverket kring uthyrning av arbetskraft.
Några viktiga sakliga skäl till förslaget ges inte i
propositionen annat än allmänna förhoppningar om att en
effektivare arbetsmarknad skall skapas.
Arbetsmarknadsministern säger sig vara klar över att de
privata arbetsförmedlingarna inte kommer att få någon
större omfattning. Inte heller förutser han att AMS utgifter
påverkas eller att några direkta effekter på statsfinanserna
kan väntas. Propositionen är däremot full av allmänna
tyckanden kring ''internationella tendenser'', ''att statligt
monopol på arbetsförmedlingsområdet spelat ut sin roll'',
''marknaden bör själv klara att förhindra oseriös
verksamhet utan tillsyn från myndigheter''.
Denna nyliberala marknadsfundamentalism, som
regeringen så ofta uttrycker, saknar grund. Avregleringen
inom taxibranschen borde utgöra ett varnande exempel.
Den nu gällande lagen om privat arbetsförmedling och
uthyrning av arbetskraft trädde i kraft den 1 januari 1992.
Den har således ännu inte hunnit utvärderas och med
hänsyn tagen till den extrema lågkonjunkturen och
rekordhöga arbetslösheten under denna tid saknas
realistiska förutsättningar för en välgrundad bedömning av
denna lag än så länge.
Trots detta kastar regeringen in sitt reformförslag nu.
Det visar att ambitionen främst är ideologisk. Förslaget
fogas väl in i det löntagarfientliga mönster som regeringens
initiativ kring arbetsrätt och socialförsäkringar formar.
Internationellt
Regeringen har sagt upp ILO-konvention nr 96 som
upphör att gälla för Sveriges del den 4 juni 1993. Därmed är
regeringen formellt fri att sätta en ny lag i verket. Men
ILO:s styrelse beslöt förra året att på dagordningen för 1994
års arbetskonferens sätta upp en eventuell revidering av
konvention 96. Att Sverige då, året innan, inför en ny lag i
strid med konventionen är förkastligt sett ur internationell
samarbetssynpunkt.
Det är också viktigt att uppmärksamma att Tyskland,
trots att en dom i EG-domstolen gick däremot, med kraft
försvarar sin restriktiva lagstiftning som förbjuder såväl
privat arbetsförmedling som uthyrning av arbetskraft.
Det kan även noteras att det nu diskuteras ett EG-
direktiv som föreskriver en gräns om högst 12 månader vid
arbetskraftsuthyrning, medan regeringens lagförslag saknar
övre gräns. I detta fall, som i många andra, är det dock
uppenbart att anpassningen till kapitalintressen och SAF:s
riktlinjer väger tyngst.
Den offentliga arbetsförmedlingen
Arbetsmarknadsministern är säkert medveten om att
hela projektet är förenat med stora risker, för han stryker
under vikten av att den nuvarande karaktären bevaras för
den offentliga förmedlingen. Endast den platsförmedlande
funktionen skall avregleras.
Omedelbart kanske inte riskerna är så överhängande,
men på relativt kort sikt kan undermineringseffekterna göra
skada. En betydelsefull aspekt är att arbetsförmedlingen i
dag har ett samlat grepp över hela arbetsmarknaden. Det
handlar om förmedling men också om vägledning. Det
handlar om att ge god service åt företag och arbetssökande,
men också om att aktivt bidra till omstrukturering av
branscher och att stimulera förändringsprocessen på
arbetsmarknaden.
Arbetsförmedlingarna ingår som instrument i den
svenska ekonomiska politiken som aktivt skall förstärka
arbetslinjen. I Europa är inte sällan arbetsförmedlingen att
uppfatta som en social institution.
Flera av ovanstående funktioner är inte lämpliga att
hanteras kommersiellt med kortsiktiga lönsamhetskrav i
fokus. En uppsplittring av förmedlingarnas verksamhet är
av ondo. Den specialisering som av effektivitetsskäl kan
erfordras kan mycket väl ske inom ramen för nuvarande
organisation. Visst kan det vara lönsamt för någon att rycka
ut något förmedlingssegment och ta tag i lättarbetade
områden men lämna problemområden åt sidan. Kanske kan
det erbjudas goda förtjänster och villkor åt några få, men
för helheten kommer det att bli sämre. Den offentliga
arbetsförmedlingen undermineras.
Risk för segregering
Det finns en uppenbar risk för segregerande
arbetsmarknader, där den offentliga arbetsförmedlingen får
ta hand om de svagare grupperna på arbetsmarknaden. Det
kan gälla handikappade, långtidsarbetslösa, invandrare
m.fl. Såväl LO som HCK och Samhall har framfört
välgrundade farhågor härför. Arbetsmarknadsministern
viftar bort dessa invändningar liksom alla krav som av olika
remissinstanser framförts om tillsyn och
arbetsmarknadspolitiska riktlinjer i det fall monopolet
avskaffas. Sekretessproblemen för t.ex.
arbetshandikappade negligeras också.
Även Handikapputredningens krav på en lagfäst
skyldighet att biträda arbetssökande med funktionshinder
avvisas bryskt utan motivering.
Privata arbetsförmedlingar
Varken registrering eller prövning av lämplighet skall
ske. De privata förmedlingarna lämnas helt utan styrning,
riktlinjer eller kontroll.
Att det finns en kollisionsrisk för de vinstdrivande
förmedlingarna mellan exempelvis förmedlings- och
vägledningsuppgifterna låtsas inte regeringen om i
propositionen. Även de icke kommersiella förmedlingarna
som kan komma att uppstå, genom t.ex. fackförbund och
yrkessammanslutningar, kan urholka den offentliga
arbetsförmedlingens kompetens och dessutom bidra till
yrkes- och branschvisa inlåsningseffekter. På så sätt kan en
nödvändig omstruktureringsprocess försvåras på
arbetsmarknaden.
Arbetskraftsuthyrning
Uthyrning av arbetskraft, som är förbjuden t.ex. i
Tyskland, legaliserades i Sverige med 1991 års
socialdemokratiska lagstiftning. Vänsterpartiet menar,
precis som LO, att detta endast skall kunna ske i
undantagsfall, under kort tid, och med kraftiga
begränsningar.
Nuvarande lagstiftning har ännu inte kunnat utvärderas.
En lagstiftning om rätt att hyra ut/in arbetskraft medför en
serie arbetsrättsliga problem såväl för berörda individer
som för löntagarkollektivet i stort. Det handlar om den
enskildes trygghet lika väl som om det fackliga inflytandet.
Gränsdragningsproblem finns både mot alternativ
vikariats- eller annan visstidsanställning och mot
entreprenadverksamhet. Vänsterpartiet delar LO:s och
TCO:s uppfattning att en liberalisering av regelverket kring
uthyrning urholkar anställningsskyddet och ökar risken för
ekonomisk brottslighet och annan oseriös
företagsverksamhet. Vi förkastar fullständigt regeringens
förslag till avreglering som innebär att praktiskt taget alla
begränsningar försvinner ur hanteringen. Ingen
tidsbegränsning, inget registreringsförfarande, inte ens
några särskilda skäl skall behöva åberopas för att hyra in
personal.
Enligt regeringsförslaget skall marknaden på ett
''smidigt sätt'' och ''utan onödigt besvär'' få lösa frågorna.
Denna inhyrningsrätt kommer kraftigt att minska
anställningstryggheten och det fackliga inflytandet i många
frågor. Det är inte att förundras över att de fackliga
remissvaren är starkt negativa.
Återigen kan vi konstatera att regeringen genomför rena
beställningsåtgärder för SAF:s räkning.
Förslaget att avskaffa begränsningarna kring
arbetskraftsuthyrning innebär tillsammans med andra
aktuella initiativ på arbetsrättens område om utökade
möjligheter till provanställning, avskaffande av det fackliga
inflytandet vid entreprenader m.m. en direkt attack mot
löntagarnas rättigheter och de fackliga organisationernas
inflytande över anställningsvillkor och personalpolitik.
Vänsterpartiet kan på inga villkor acceptera dessa förslag.
Regeringen på maktens sida
Genomgående är organisationerna som representerar de
anställdas och de handikappades intressen starkt negativa
till lagförslaget.
De som representerar företags- och
arbetsgivarintressena är belåtna. Det hindrar givetvis inte
att mycket vill ha mer! SAF beklagar exempelvis att
företagen fortfarande skall behöva anmäla lediga platser till
den offentliga förmedlingen. Inte heller förstår SAF varför
det även i fortsättningen skall vara förbjudet att ta betalt av
de arbetssökande för de privata förmedlingarna och
uthyrningsfirmorna.
Historiskt sett är detta inget att förvånas över. SAF
avstyrkte på trettiotalet ett lagstiftningsförbud mot de
privata förmedlingarna om vilka så mycket negativ
information hade kommit fram. I vinstsyfte hade privata
firmor exploaterat arbetslösa människors utsatta situation.
Framför allt var det då kvinnlig arbetskraft som
förmedlades privat -- ca 85 %.
Efter information om alla missförhållanden och efter
upprepade krav från de arbetandes representanter
reglerades och slutligen avvecklades den privata
hanteringen med hjälp av lagstiftning.
I dag tycks kapitalintresset kunna räkna med att få
politikerna med sig och återgå till trettiotalsreglemente.
Visst har förhållandena ändrats på många sätt men det är
dock fråga om ett stort steg tillbaka i utvecklingen -- ett steg
som Vänsterpartiet inte är berett att ta.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen avslår regeringens proposition 1992/93:218
om lag om privat arbetsförmedling och uthyrning av
arbetskraft samt följdförändringar i lagen om
medbestämmande i arbetslivet och allmänna
tjänstepliktslagen.
Stockhom den 19 april 1993
Gudrun Schyman (v)
Bertil Måbrink (v)
Rolf L Nilson (v)
Björn Samuelson (v)
Lars Werner (v)
Eva Zetterberg (v)
Berith Eriksson (v)
Hans Andersson (v)