I detta betänkande behandlas regeringens proposition
1992/93:54 om inrättandet av en ekonomisk zon runt den svenska
kusten.
Propositionen
I regeringens proposition 1992/93:54 om en svensk ekonomisk
zon yrkas
1. att riksdagen antar det i propositionen framlagda
förslaget till
lag om Sveriges ekonomiska zon,
2. att riksdagen antar det i propositionen framlagda
förslaget till
lag om ändring i lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning av
avfall i vatten,
3. att riksdagen antar det i propositionen framlagda
förslaget till
lag om ändring i lagen (1982:395) om Kustbevakningens
medverkan vid polisiär övervakning,
4. att riksdagen antar det i propositionen framlagda
förslaget till
lag om ändring i lagen (1980:424) om åtgärder mot
vattenförorening från fartyg,
5. att riksdagen antar det i propositionen framlagda
förslaget till
lag om ändring i lagen (1950:596) om rätt till fiske,
6. att riksdagen antar det i propositionen framlagda
förslaget till
lag om ändring i lagen (1966:314) om kontinentalsockeln,
7. att riksdagen antar det i propositionen framlagda
förslaget till
ag om ändring i lagen (1987:12) om hushållning med
naturresurser m.m.,
8. att riksdagen antar det i propositionen framlagda
förslaget till
ag om ändring i räddningstjänstlagen (1986:1102).
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att riksdagen genom lag bemyndigar
regeringen att inrätta en ekonomisk zon runt den svenska kusten.
Införandet av en dylik zon skulle innebära en förstärkning av
möjligheterna för Sverige att, i överensstämmelse med
folkrätten, genom lagstiftning reglera förhållandena i omgivande
hav utanför den svenska territorialgränsen.
En svensk ekonomisk zon kommer att omfatta de havsområden som
redan utnyttjas med stöd av bestämmelserna om den svenska
fiskezonen och utvinning från kontinentalsockeln. Lagen föreslås
bli knuten till lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser
m.m. Som en följd av att Sverige inrättar en ekonomisk zon
föreslås även ändringar i följande lagar:
lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning av avfall i vatten,
lagen (1980:424) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg,
lagen (1966:314) om kontinentalsockeln,
lagen (1950:596) om rätt till fiske,
lagen (1982:395) om Kustbevakningens medverkan vid polisiär
övervakning samt
räddningstjänstlagen (1986:1102).
Motiv m.m.
I propositionen konstateras att Sverige redan får anses
tillämpa väsentliga inslag i det förmåner som följer med
inrättandet av en ekonomisk zon. Det sägs vidare, att det inte
heller finns någon anledning att avstå från de ytterligare
rättigheter i fråga om skydd för och utnyttjande av havets
resurser som kan tillkomma som en följd av inrättandet av en
ekonomisk zon. Härvid framhålls särskilt möjligheterna att
utvidga den miljörättsliga lagstiftningen. Flera stater i
Sveriges omgivning har redan egna ekonomiska zoner, och
ytterligare stater kan förväntas inrätta sådana. Även den
omständigheten att en ekonomisk zon ger möjlighet att
säkerställa svenska intressen i vissa exploateringsfrågor, t.ex.
när det gäller ökade möjligheter att utvinna energi från
vindkraft, talar för att en svensk ekonomisk zon bör inrättas.
Det konstateras, att inrättandet av en svensk ekonomisk zon
inte strider mot Sveriges internationella åtaganden i övrigt.
I propositionen framhålls att den föreslagna lagen bör träda i
kraft den 1 januari 1993. I de bakomliggande övervägandena
konstateras bl.a., att frågor rörande de resursbehov som kan
komma att uppstå får knytas till de föreskrifter som allt efter
hand kommer att föreslås gälla i den ekonomiska zonen.
I samband med förslaget om införandet av en lag om en svensk
ekonomisk zon föreslås också ändringar i ett antal befintliga
lagar som rör havsrätten. Detta innebär huvudsakligen att
dumpningslagen och vattenföroreningslagen utvidgas till att
omfatta skydd mot föroreningar från fartyg i den ekonomiska
zonen samt att miljöskyddslagen skall kunna göras tillämplig på
utvinning från den del av kontinentalsockeln som ligger utanför
Sveriges territorium. Övriga, föreslagna lagändringar anses vara
av begränsad karaktär.
Bakgrund
Den moderna havsrätten grundlades i verk av holländaren och
den svenske diplomaten Hugo Grotius, som var verksam på
1600-talet. Ett viktigt element i den av honom utvecklade
doktrinen var att havet utanför ett smalt bälte närmast kusten,
territorialhavet, var fritt. Detta kunde brukas av envar efter
gottfinnande och inte bli föremål för nationell ockupation.
Jurisdiktion kunde på det fria havet, med ytterst begränsade
undantag, utövas endast mot fartyg som förde den egna flaggen.
Efter andra världskriget inleddes en snabb utveckling, som
innebar dels en tendens till anspråk på bredare territorialhav,
dels inrättandet av olika typer av specialjurisdiktion utanför
territorialhavet, exempelvis avseende fisket.
Den första rättighet utanför territorialhavet som vann allmänt
erkännande var ensamrätten för kuststaten avseende
kontinentalsockeln.
Under 1940-talet inleddes i Latinamerika en utveckling som
innebar att man gjorde anspråk på resurserna även i
"vattenpelaren" ut till 200 nautiska mil från kusten.
FN:s första och andra havsrättskonferenser (1958 resp. 1960)
lyckades inte skapa enighet om rättigheterna för kuststaten
utanför territorialhavet. Detta till trots började det vid denna
tid i statspraxis alltmer förekomma att fiskezoner inrättades
utanför territorialhavet.
Under perioden 1974--1982, då FN:s tredje havsrättskonferens
arbetade, kom allt fler stater att, med varierande materiellt
innehåll, göra anspråk på breda suveränitetszoner utanför
territorialhavet. Vanligast var inrättandet av s.k. fiskezoner.
Den 10 december 1982 undertecknade Sverige FN:s konvention om
havsrätten ("United Nations Convention for the Law of the Sea").
Ännu har Sverige dock inte ratificerat den. Det senare
förhållandet sammanhänger med de internationella kontroverserna
och osäkerheten kring reglerna för utvinningssystemet i den
internationella delen av havsbotten (djuphavsutvinningen) och
har inte samband med reglerna om den ekonomiska zonen.
Numera har sammanlagt ca 150 stater undertecknat konventionen,
vilken kommer att träda i kraft ett år efter det att den
ratificerats av sextio stater. Antalet ratifikationer uppgår
f.n. till drygt femtio, och det kan förväntas att det kommer att
ta ytterligare några år innan konventionen träder i kraft.
En av de väsentligaste nyheterna i 1982 års
havsrättskonvention är rätten för kuststaterna att inrätta en
ekonomisk zon med en största bredd av 200 nautiska mil. Inom
denna zon, som alltså ligger utanför territorialhavet, ges
kuststaterna begränsade suveräna rättigheter och en begränsad
jurisdiktion.
Det kan konstateras, att företeelsen ekonomisk zon vunnit en
betydande utbredning i statspraxis. År 1988 hade 74 stater
inrättat ekonomiska zoner.
Genom de sedan drygt 20 år tillämpade
kontinentalsockelrättigheterna och genom fiskezonen kan Sverige
redan sägas inneha en väsentlig del av de rättigheter som följer
med en ekonomisk zon. Däremot saknas de miljöskyddsmöjligheter
som följer med inrättandet av en ekonomisk zon.
Utskottet
Genom den föreslagna lagen får regeringen riksdagens
bemyndigande att inrätta en svensk ekonomisk zon. Den ekonomiska
zonen är ett i särskild ordning avgränsat område utanför
Sveriges territorialhav. Utskottet noterar att FN:s 1982
tillkomna havsrättskonvention ligger till grund för den
föreslagna lagen om en ekonomisk zon. Havsrättskonventionen har
formellt sett inte trätt i kraft. Den utgör dock sedvanerätt i
de delar som omfattas av den föreslagna lagen om en ekonomisk
zon.
Utskottet konstaterar, att Sverige redan i dag utövar
rättigheter i enlighet med folkrätten i fråga om fiske samt
utvinning och utforskning av kontinentalsockeln inom ett område
som utanför territorialhavet överensstämmer med det område som
Sverige kan göra anspråk på som ekonomisk zon. Den nya lagen
omfattar endast de nya rättigheter som Sverige tar i anspråk.
Beträffande utformningen av den föreslagna lagen om ekonomisk
zon förefaller det utskottet lämpligt att frågan om behörig
kammarrätt på sedvanligt sätt regleras i förordning (1977:937)
om kammarrättens domkretsar m.m. Enligt utskottets mening bör
därför "Kammarrätten i Stockholm" i 18§ i förslaget till lag
om Sveriges ekonomiska zon ubytas mot enbart "kammarrätten".
I samband med förslaget om inrättande av en ekonomisk zon
föreslås även ändringar i följande lagar:
lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m.,
lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning av avfall i vatten,
lagen (1980:424) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg,
lagen (1966:314) om kontinentalsockeln,
lagen (1950:596) om rätt till fiske,
lagen (1982:395) om Kustbevakningens medverkan vid polisiär
övervakning samt
räddningstjänstlagen (1986:1102).
Förslagen till ändringar i dessa lagar är av begränsad
karaktär.
Utskottet konstaterar, att frågor rörande de resursbehov som
kan komma att uppstå av regeringen avses knytas till de
föreskrifter som efter hand kommer att föreslås gälla i den
ekonomiska zonen.
Härmed tillstyrks yrkandena 1--8 i proposition 1992/93:54 om
en svensk ekonomisk zon med den ändring som ovan redovisats.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande förslag till lag om Sveriges ekonomiska zon
att riksdagen antar regeringens förslag till lag om Sveriges
ekonomiska zon med den ändringen att i 18 § orden "Kammarrätten
i Stockholm" utbyts mot enbart "kammarrätten",
2. beträffande övriga lagförslag
att riksdagen antar regeringens förslag till ändring i
dels lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning av avfall i
vatten,
dels lagen (1982:395) om Kustbevakningens medverkan vid
polisiär övervakning,
dels lagen (1980:424) om åtgärder mot vattenförorening
från fartyg,
dels lagen (1950:596) om rätt till fiske,
dels lagen (1966:314) om kontinentalsockeln,
dels lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser
m.m.,
dels i räddningstjänstlagen (1986:1102).
Stockholm den 24 november 1992
På utrikesutskottets vägnar
Daniel Tarschys
I beslutet har deltagit: Daniel Tarschys (fp), Pierre
Schori (s), Alf Wennerfors (m), Mats Hellström (s), Pär
Granstedt (c), Karl-Erik Svartberg (s), Inger Koch (m), Nils T
Svensson (s), Margareta Viklund (kds), Karl-Göran Biörsmark
(fp), Kristina Svensson (s), Göran Lennmarker (m), Lena Boström
(s), Richard Ulfvengren (nyd) och Alf Eriksson (s).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Bertil Måbrink (v) närvarit
vid den slutliga behandlingen av ärendet.