I betänkandet behandlas proposition 1992/93:17, i vilken
redovisas en överenskommelse som träffats mellan staten och
företrädare för sjukvårdshuvudmännen om vissa ersättningar från
sjukförsäkringen m.m. för år 1993. I propositionen föreslås
vidare vissa ändringar i bl.a. lagen (1962:381) om allmän
försäkring och lagen (1981:49) om begränsning av
läkemedelskostnader, m.m.
I betänkandet behandlas även ett trettiotal motioner väckta
under den allmänna motionstiden 1991/92 som tar upp olika frågor
om sjukvårdens finansiering och organisation, möjligheten för
olika yrkesgrupper att ansluta sig till den allmänna
sjukförsäkringen, läkemedelsförmåner, tandvårdsförsäkring,
begravningshjälp m.m.
Enligt den redovisade överenskommelsen skall sjukförsäkringens
ersättningar till sjukvårdshuvudmännen för år 1993 utgöra högst
6995 miljoner kronor. Härav skall drygt 5 miljarder kronor
utges till sjukvårdshuvudmännen i form av en allmän
sjukvårdsersättning. Den särskilda rehabiliterings- och
behandlingsersättningen utges med oförändrat belopp högst 485
miljoner kronor under år 1993. Detsamma gäller för medel för
bättre informationsförsörjning om högst 20 miljoner kronor.
Vissa smärre justeringar har överenskommits vad gäller övriga
särskilda ersättningar.
Överenskommelsen innebär även att administrationen av
pensionärernas avgifter vid sjukhusvård tills vidare skall ligga
kvar hos försäkringskassorna. Parterna är överens om vissa
åtgärder för att i möjligaste mån minska uppkomna skillnader i
avgiftsregler för beräkning av sjukvårdsavgifter mellan
pensionärer och övriga försäkrade. Detta föranleder ändringar i
lagen om allmän försäkring vad avser avdrag på pensionen för
sjukhusvård. Den högsta avgift som får tas ut per vårddag höjs
från 65 till 75 kronor och avdrag skall inte göras för
utskrivningsdagen. Avgiften för yngre förtidspensionärer
föreslås bli halverad under de första 30 dagarna vid varje
vårdtillfälle.
I propositionen föreslås vidare ändringar i lagen om
begränsning av läkemedelskostnader, m.m. som bl.a. innebär att
skyddet mot höga kostnader för sjukvård och läkemedel,
högkostnadsskyddet, höjs från högst 1500 till 1600 kronor
för ett år. Landstingsförbundet skall enligt överenskommelsen
rekommendera sjukvårdshuvudmännen att tillämpa detta belopp
samtidigt som de för vissa utsatta grupper kan kombinera
tillämpningen med beslut om avgiftsbefrielse eller nedsättning
av avgiften och/eller periodisering av skyddet avseende
vårdavgifter exempelvis per månad eller kvartal.
Utskottet tillstyrker förslagen i proposition 1992/93:17 utom
vad avser att sjukhusvårdsavdraget för unga förtidspensionärer
skall halveras. Utskottet avstyrker bifall till motionerna i
huvudsak med hänvisning till pågående utrednings- och
beredningsarbete.
Propositionen
I proposition 1992/93:17 om ersättningar till
sjukvårdshuvudmännen, m.m. har regeringen (Socialdepartementet)
föreslagit riksdagen att anta de i propositionen framlagda
förslagen till
1. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,
2. lag om ändring i lagen (1981:49) om begränsning av
läkemedelskostnader, m.m.,
3. lag om ändring i lagen (1992:894) om ändring i lagen
(1981:49) om begränsning av läkemedelskostnader, m.m.,
4. lag om ändring i läkemedelsförordningen (1962:701).
Vidare bereder regeringen riksdagen tillfälle att ta del av
vad i propositionen anförts om
5. ersättningarna från sjukförsäkringen till
sjukvårdshuvudmännen och därmed sammanhängande frågor.
Lagförslagen 2--4 återfinns som bilaga 1 till betänkandet.
Motionerna
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1991/92
1991/92:Sf202 av Bengt Silfverstrand och Birthe Sörestedt (s)
vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om en
översyn av bestämmelserna för den allmänna försäkringen i syfte
att däri inrymma även begravningshjälp enligt i motionen
redovisade grunder.
1991/92:Sf204 av Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (s)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om ändrade regler i
sjukförsäkringen angående ersättning för läsglasögon efter
starroperation.
1991/92:Sf209 av Margitta Edgren och Olle Schmidt (fp) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att undanröja hinder för att kunna ta till
vara privata initiativ inom hälso- och sjukvården.
1991/92:Sf210 av Maud Ekendahl och Leif Carlson (m) vari yrkas
att riksdagen beslutar att legitimerade sjuksköterskor jämställs
med annan legitimerad personal och därmed kan anslutas till
försäkringskassan.
1991/92:Sf213 av Kenth Skårvik (fp) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om att ungdomar som fyllt 16 år och som av läkare anses behöva
fortsatt specialdiet på grund av sjukdomen PKU även i
fortsättningen skall kunna få livsmedelsrekvisitioner fram tills
läkare anser att den totala faran för PKU-patienten är över.
1991/92:Sf214 av Charlotte Cederschiöld (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om tandvårdsbidraget för specialisttandvård.
1991/92:Sf217 av Jan-Erik Wikström och Barbro Westerholm (fp)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om inordnande av psykoterapi i
sjukförsäkringssystemet.
1991/92:Sf223 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utlandssvenskars rätt till
sjukvårdsersättning.
1991/92:Sf226 av Gunnar Thollander m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av att utreda ett ändrat
högkostnadsskydd inom hälso- och sjukvården i syfte att byta
eller komplettera tolvmånadersbaserat med ett 30-dagarsbaserat,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att en sådan ändring inte får medföra totalt sett ökade
kostnader för individen.
1991/92:Sf227 av Bertil Persson (m) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en allmän
obligatorisk sjukvårdsförsäkring,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ökad effektivitet i sjukvårdens
ekonomistyrning.
1991/92:Sf237 av Anita Modin (s) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär en revidering av bestämmelserna angående
debitering vid konsultationstillfälle hos läkare i syfte att
missbruk av nuvarande taxor motverkas.
1991/92:Sf241 av Maud Ekendahl och Leif Carlson (m) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ersättning genom det allmänna
försäkringssystemet vad gäller utredning och behandling av
legitimerad psykolog, av legitimerad psykoterapeut och av
psykoanalytiker.
1991/92:Sf250 av Maud Ekendahl (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om att dietister bör kunna arbeta inom den allmänna
försäkringens ram.
1991/92:Sf252 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om införande av familjekort för
sjukvårdsavgifterna,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ersättning för medicinsk fotvård
enligt lagen om allmän försäkring,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att egenavgiften vid sjukresor bör
ingå i högkostnadsskyddet,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att invänta Merkostnadsutredningens
förslag innan förändringar görs i avgiftssystemet,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om slopande av 0-direktiven till
Merkostnadsutredningen,
1991/92:Sf255 av Johan Brohult och Ian Wachtmeister (nyd) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Dagmarreformen skall avskaffas,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att fri etableringsrätt införs för
läkare.
1991/92:Sf256 av Ian Wachtmeister och Johan Brohult (nyd) vari
yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att sjukvårdsproduktionen skall vara
producentoberoende, vilket innebär att ansvaret för
produktion och finansiering skiljs åt och att alltså pengarna
följer patienten,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att en nationell sjukförsäkring
omfattande alla medborgare införs där finansieringen sker
solidariskt, dvs. efter ekonomisk förmåga hos individerna,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att försäkringen administreras av
Riksförsäkringsverket eller av privata försäkringsbolag som
verksamhetsmässigt kontrolleras av Socialstyrelsen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att ett ersättningssystem introduceras
som är baserat på prestationer i stället för på budgetsystem,
och som därför är oberoende av planmässig tilldelning av
resurser och kortsiktiga politiska beslut,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att landstingens rätt att beskatta
medborgarna för sjukvårdsuppgifter upphör,
1991/92:Sf257 (delvis) av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ersättning genom det allmänna
försäkringssystemet (och de särskilda medlen för tidig och
samordnad rehabilitering för) utredning och behandling utförd av
legitimerad psykolog, av legitimerad psykoterapeut och av
psykoanalytiker.
1991/92:Sf261 av Hans Göran Franck m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att förslag bör framläggas om att även
psykoterapibehandling vid psykisk sjukdom skall ingå i
högkostnadsskyddet.
1991/92:Sf265 av Stig Rindborg (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om försäkringsbaserad sjukvård.
1991/92:Sf266 av Jerzy Einhorn (kds) vari yrkas att riksdagen
begär att regeringen, lämpligen efter hörande av
Riksförsäkringsverket, Socialstyrelsen, tandläkare- och
tandhygienistförbunden, lägger förslag som möjliggör anslutning
av tandhygienister till allmän försäkringskassa, alternativt
beslutar om försöksverksamhet i avvaktan på resultatet av den
nya Tandvårdstaxeutredningen.
1991/92:Sf274 av Bengt Silfverstrand m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om rättvisa förmånsregler för olika grupper av
kroniskt sjuka.
1991/92:Sf282 av Olle Schmidt (fp) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om möjlighet för fler vårdgivare att utöva sitt yrke som
privatpraktiserande genom att detta regleras i lagen om allmän
försäkring.
1991/92:Sf283 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
förenkling av tandvårdsförsäkringens regler.
1991/92:Sf285 av Siw Persson (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ersättning genom det allmänna
försäkringssystemet för psykologisk behandling,
1991/92:Sf288 av Ian Wachtmeister och Johan Brohult (nyd) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Dagmarreformen avskaffas,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att fri etableringsrätt införs för
läkare,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att landstingens monopol inom
sjukvården upphävs,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att införa ett husläkarsystem av den
modell som beskrivits av Sveriges läkarförbund i november 1991,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att anslutningen till ett
husläkarsystem skall vara frivillig för såväl patient som
läkare,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att patientens valfrihet och direkta
inflytande garanteras av en nationell sjukförsäkring, där
pengarna i princip följer patienten,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att finansieringen av den nationella
sjukförsäkringen sker solidariskt, dvs. efter ekonomisk förmåga
hos individerna,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att den nationella sjukförsäkringen
administreras av Riksförsäkringsverket eller av privata
försäkringsbolag som verksamhetsmässigt kontrolleras av en
oberoende organisation,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att fri konkurrens mellan olika
sjukvårdsproducenter tillåts och stimuleras,
10. att riksdagen hos regeringen begär en utredning med
uppgift att lägga fram ett förslag som går ut på att
landstingens rätt att beskatta medborgarna för
sjukvårdsuppgifter upphör.
1991/92:Sf290 av Kjell Ericsson (c) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om samordning mellan hälso- och sjukvården och
sjukförsäkringssystemet.
1991/92:So527 av Margareta Winberg m.fl. (s) vari yrkas
7. att försäkringskassans regler för amalgamsanering bör
förenklas.
Utskottet
Inledning
Sjukvårdsersättning från den allmänna sjukförsäkringen utges
enligt 2 kap. lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL) i form
av ersättning för öppen hälso- och sjukvård som ombesörjs av
sjukvårdshuvudmännen liksom för tillhandahållande av hjälpmedel
åt handikappade, sjukhusvård, läkarvård eller annan sjukvårdande
behandling som lämnas av privatpraktiserande läkare eller
sjukgymnast som är uppförd på en av försäkringskassan upprättad
förteckning samt för resekostnader i samband med vården eller
behandlingen. Vidare utges ersättning för tandvård åt försäkrade
över 19 år.
Det nuvarande systemet med schabloniserad ersättning från den
allmänna sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen enligt
överenskommelser mellan regeringen och sjukvårdshuvudmännen
infördes den 1 januari 1985 (prop. 1983/84:190, SfU31, rskr.
393). Genom det nya systemet omvandlades de tidigare
prestationsrelaterade ersättningarna från sjukförsäkringen till
en samlad ersättning beräknad med ett i princip enhetligt belopp
per invånare, en allmän sjukvårdsersättning. Vid sidan om den
allmänna sjukvårdsersättningen lämnas varje år ett varierande
antal särskilda ersättningar för olika ändamål.
Den allmänna sjukvårdsersättningen fördelas mellan
sjukvårdshuvudmännen efter en behovsbaserad modell med tre
behovsklasser. Differensen mellan klasserna är 50 kronor.
Fördelningskriterierna är skillnader i befolkningens dödlighet,
sjukfrånvaro och förtidspensionering samt antalet ensamboende
äldre. Ersättningen finansieras under år 1992 till ca 29 % genom
att 3410 miljoner kronor av statsbidraget till allmän sjukvård
m.m. utges till sjukvårdshuvudmännen. Sedan år 1991 ingår i den
allmänna sjukvårdsersättningen också ersättning för
avinstitutionalisering, förebyggande åtgärder samt
tillhandahållande av hjälpmedel till handikappade.
Till ersättningssystemet hör även regler för
privatpraktiserande läkares och sjukgymnasters anslutning till
sjukförsäkringen. Anslutningsreglerna innebär enligt
huvudregeln att privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster kan
anslutas till försäkringen endast efter tillstyrkan av
sjukvårdshuvudman. Nyetablering av praktik får emellertid ske
utan tillstyrkan
inom stödområdena 1 och 2. Sjukvårdshuvudmannens tillstyrkan
krävs inte heller för den som övertar en befintlig praktik från
en läkare som är ansluten till försäkringen, om avgående och
tillträdande läkare är verksamma inom samma specialitet.
Offentliganställda läkare med s.k. fritidspraktik kan inte
ansluta sig till försäkringen, med undantag för
läkarpsykoanalytiker som kan kombinera en tjänstgöring på
halvtid hos offentlig sjukvårdshuvudman med verksamhet som
privatpraktiker.
Försäkringsersättningen till privatpraktiserande läkare och
sjukgymnaster utbetalas av försäkringskassorna. Utbetalda
ersättningar för privatvård under ett år avräknas från nästa års
allmänna sjukvårdsersättning.
Till följd av den s.k. äldrereformen utgick överenskommelsen
om ersättningen för år 1992 från en reducering av den allmänna
sjukvårdsersättningen med drygt 3 miljarder kronor, eftersom
ca 21 % av kostnaderna för hälso- och sjukvården överfördes till
kommunerna som en följd av reformen.
Den överenskommelse som träffades för år 1992 innebar att från
sjukförsäkringen skulle utges sammanlagt 12 296 miljoner kronor
till sjukvårdshuvudmännen, varav 11 706,5 miljoner kronor i
allmän sjukvårdsersättning. Enligt en särskild överenskommelse
med anledning av att det administrativa huvudmannaskapet för
sjukresor och för akuta lufttransporter övergick till
sjukvårdshuvudmännen fr.o.m. år 1992 skulle ersättning härför
utges med 1 396 miljoner kronor jämte ett engångsbelopp som
ersättning för vissa initialkostnader.
Ersättningsbelopp för år 1993
Den nu träffade överenskommelsen följer tidigare principer,
men utrymmet för statens och försäkringens ersättning har
påverkats av de förändringar i statsbidragssystemen för bl.a.
landstingskommuner som genomförs från år 1993. Utgiftsramen för
ersättningarna för år 1993 har därför fastställts till 6 995
miljoner kronor.
Fördelningen av utgiftsramen har skett med utgångspunkt från
att nivån på den allmänna sjukvårdsersättningen skall tillgodose
två krav. Det ena är att den allmänna sjukvårdsersättningens
storlek för resp. sjukvårdshuvudman bör överstiga summan av de
försäkringsersättningar som under föregående år har utbetalats
av försäkringskassan till de försäkringsanslutna
privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster som var verksamma
inom huvudmannens geografiska område. Det andra kravet är att
den nuvarande behovsbaserade fördelningsprincipen av
ersättningen skall bibehållas. Det har lett till att den
allmänna sjukvårdsersättningen bör uppgå till sammanlagt 5 006
miljoner kronor. Den särskilda rehabiliterings- och
behandlingsersättningen utges med oförändrat belopp högst 485
miljoner kronor under 1993. Även ersättningen för bättre
informationsförsörjning utges med oförändrat belopp. Vissa
smärre justeringar har överenskommits vad gäller övriga
särskilda ersättningar.
Till följd härav har parterna enats om att utgiftsramen 6 995
miljoner kronor skall fördelas på den allmänna
sjukvårdsersättningen och de särskilda ersättningarna enligt
följande:
________________________________________________________________
Ändamål Totalbelopp
milj.kr.
________________________________________________________________
1. Allmän sjukvårdsersättning 5 006
2. Särskild ersättning för sjukresor inkl.
akuta lufttransporter 1 396
3. Särskild ersättning för rehabili-
terings- och behandlingsinsatser 485
4. Ersättning till Handikappinstitutet 51
5. Särskild ersättning för psykotera-
peutisk verksamhet 24,5
6. Särskild ersättning för informations-
försörjning och produktkontroll 20
7. Särskild ersättning till Centrum för
epidemiologi och social analys 5
8. Särskild ersättning för handledning
av kiropraktorer 1
9. Särskild ersättning för vissa
patientöverföringar 1
10. Särskild ersättning för rikssjukvård
för HIV-smittade 5,5
Under den allmänna motionstiden 1991/92 har väckts ett flertal
motioner som tar upp frågor om finansieringen av hälso- och
sjukvården. I motion 1991/92:Sf227 av Bertil Persson (m) begärs
i yrkande 1 att regeringen skall lägga fram förslag om en allmän
obligatorisk sjukförsäkring och i yrkande 2 ett tillkännagivande
om vad som i motionen anförts om ökad effektivitet i sjukvårdens
ekonomistyrning. I motion 1991/92:Sf255 av Johan Brohult och Ian
Wachtmeister (nyd) yrkande 1 begärs ett tillkännagivande om att
nuvarande ersättningssystem, den s.k. Dagmarreformen, skall
avskaffas. Ett motsvarande yrkande framförs i motion
1991/92:Sf288 av Ian Wachtmeister och Johan Brohult (nyd)
yrkande 1. I denna motion, yrkandena 6--8 och 10 liksom i motion
1991/92:Sf256 av samma motionärer, yrkandena 2--5 och 7, begärs
också tillkännagivanden om en rad riktlinjer för den framtida
sjukvårdspolitiken. Enligt motionärerna skall
sjukvårdsproduktionen vara producentoberoende genom att ansvaret
för produktionen och finansieringen skiljs åt och en nationell
sjukförsäkring införs, som garanterar patientens valfrihet och
direkta inflytande och i vilken ersättningen för sjukvård i
princip följer patienten. Den nationella försäkringen skall
finansieras solidariskt efter ekonomisk förmåga hos individerna
och administreras av Riksförsäkringsverket eller av privata
försäkringsbolag som verksamhetsmässigt kontrolleras av
Socialstyrelsen. Ersättningssystemet skall baseras på
prestationer i stället för budgetsystem och landstingens rätt
att beskatta medborgarna för sjukvårdsuppgifter skall upphöra. I
motion Sf288 yrkandena 3--5 och 9 begär motionärerna också
tillkännagivanden om att landstingens monopol inom sjukvården
skall upphöra, att ett husläkarsystem av den modell som
beskrivits av Sveriges läkarförbund skall införas och att
anslutningen till detta system skall vara frivillig för såväl
patient som läkare och att fri konkurrens mellan olika
sjukvårdsproducenter skall tillåtas och stimuleras. I motion
1991/92:Sf265 av Stig Rindborg (m) begärs ett tillkännagivande
om att försök med en försäkringsbaserad sjukvård bör prövas i
Stockholms län eller Mälardalsregionen.
Kjell Ericsson (c) begär i motion Sf290 att riksdagen ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om samordning
mellan hälso- och sjukvården och sjukförsäkringssystemet.
Våren 1992 tillkallade regeringen en parlamentarisk kommitté
om hälso- och sjukvårdens finansiering och organisation (dir.
1992:30).
Kommittén skall lägga fram en analys och bedömning av hälso-
och sjukvårdens resursbehov samt hur dessa skall kunna
tillgodoses fram till år 2000 inom ramen för en samhällsekonomi
i balans. Kommittén bör ta ställning till vem som skall
finansiera vården, vem som skall ansvara för att vården blir
tillgänglig, i vilka former produktionen bör ske samt hur
samhällets kontrollsystem bör vara uppbyggt.
Kommitténs ställningstaganden bör utgå från en analys och
värdering av i första hand tre olika finansierings- och
organisationsmodeller, som bör arbetas fram och analyseras av en
till kommittén knuten expertgrupp. Utgångspunkten för gruppens
verksamhet skall vara att hela befolkningen skall kunna erbjudas
en god hälso- och sjukvård på lika villkor, oberoende av såväl
sjukdomens art eller varaktighet som den vårdsökandes ålder,
ekonomi eller bosättningsort. Samtliga modeller skall utgå från
att finansieringen nästan helt och hållet skall ske med skatter,
socialavgifter eller obligatoriska försäkringspremier som tas ut
efter betalningsförmåga och oberoende av risk för den enskilde.
De tre modeller som skall arbetas fram och analyseras av
expertgruppen är:
En reformerad landstingsmodell som bygger på dagens system,
där landstinget och kommunen ansvarar för finansiering och
tillhandahållande av hälso- och sjukvård. Produktionen av hälso-
och sjukvården bör i denna modell kunna ske av såväl offentliga
som privata producenter på likartade villkor och i konkurrens.
En modell med primärvårdsstyrd vård där samtliga hälso- och
sjukvårdens resurser läggs hos primärvården. Den enskilde väljer
en husläkare vars ersättning till övervägande del beror på hur
många som valt honom eller henne som sin husläkare. De resurser
husläkaren tilldelas inkluderar även tänkta kostnader för bl.a.
specialist- och slutenvård, som husläkaren vid behov köper från
lämplig vårdgivare. Finansieringen kan ske såväl primärkommunalt
eller landstingskommunalt som centralt av staten.
En modell med obligatorisk sjukvårdsförsäkring som innebär
att resurserna för hälso- och sjukvård samlas hos en eller flera
försäkringsgivare, varmed landstingens rätt att ta ut skatt för
hälso- och sjukvården upphör. Patienter får rätt till
försäkringen enligt vissa regler för t.ex. diagnos, behandling
m.m. Försäkringen ger ersättning till vårdgivaren i enlighet med
en fastställd taxa eller olika former av vårdkontrakt.
Expertgruppen bör i denna modell särskilt studera hur
kostnadskontroll kan erhållas och kvalitetskontroll kan säkras.
En bred belysning bör göras av de olika modellernas för- och
nackdelar framför allt utifrån följande utgångspunkter:
möjligheterna att verka för en god hälsa och en vård på lika
villkor för hela befolkningen
vårdens tillgänglighet och kvalitet
individens valfrihet
att etableringsfrihet successivt skall införas och
konkurrensen mellan olika alternativ därmed öka
det demokratiska inflytandet
möjligheterna för hälso- och sjukvården att samverka med
andra samhällssektorer
kostnadseffektivitet och förutsättningar för kostnadskontroll
möjligheterna till kvalitetskontroll, nationell uppföljning
och utvärdering
möjligheterna till förnyelse och utveckling.
Kommittén skall mot bakgrund av att konkurrens mellan olika
typer av vårdproducenter i allmänhet främjar effektiviteten
undersöka och beskriva förutsättningarna för att bl.a. överföra
vissa offentliga vårdinrättningar till stiftelser, offentliga
eller privata bolag m.m.
Kommittén skall vidare analysera patientavgifternas roll inom
hälso- och sjukvården, vilket skall ske utifrån följande tre
perspektiv:
avgifternas roll som finansieringskälla
deras roll som styrinstrument
deras fördelningspolitiska betydelse.
Kommittén skall pröva om det är möjligt att införa olika
nivåer på högkostnadsskyddet beroende på vilken behandling som
ges.
Slutligen har kommittén, sedan riksdagen bifallit
socialförsäkringsutskottets hemställan härom (1991/92:SfU3,
rskr. 38), även fått i uppdrag att utreda frågan om att överföra
kostnadsansvaret för läkemedel i öppen vård från
Riksförsäkringsverket till sjukvårdshuvudmännen.
Utredningen bör bedriva sitt arbete så att det är slutfört
senast den 1 mars 1994.
I detta sammanhang vill utskottet också erinra om den lokala
försöksverksamhet som skall bedrivas under åren 1993--1995 med
finansiell samordning mellan socialförsäkringen och hälso- och
sjukvården (prop. 1991/92:105, SfU17, rskr. 347).
Mot bakgrund av det anförda och till att en proposition med
förslag om husläkarsystem väntas inom kort anser utskottet att
de ovan nämnda motionsyrkandena inte bör föranleda någon åtgärd
från riksdagens sida. Vad särskilt angår yrkandet i motion Sf265
om försök med försäkringsbaserad sjukvård finner utskottet att
detta är en fråga som det bör ankomma på kommittén och då i
första hand expertgruppen att ta ställning till.
Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motionerna
1991/92:Sf227, 1991/92:Sf255 yrkande 1, 1991/92:Sf256 yrkandena
2--5 och 7, 1991/92:Sf265, 1991/92:Sf288 yrkandena 1 och 3--10
samt 1991/92:Sf290.
Privata vårdgivares anslutning till försäkringen
Som inledningsvis nämnts finns särskilda regler för
privatpraktiserande läkares och sjukgymnasters rätt att anslutas
till sjukförsäkringen.
I motionerna 1991/92:Sf209 av Margitta Edgren och Olle Schmidt
(fp), 1991/92:Sf210 av Maud Ekendahl och Leif Carlson (m),
1991/92:Sf250 av Maud Ekendahl (m), 1991/92:Sf282 av Olle
Schmidt (fp) berörs möjligheterna för ett flertal grupper av
vårdgivare, som exempelvis barnmorskor, legitimerade
sjuksköterskor, dietister och arbetsterapeuter att föras upp på
förteckning hos försäkringskassa, så att de skall kunna arbeta
inom ramen för den allmänna försäkringen.
I motionerna 1991/92:Sf255 yrkande 2 av Johan Brohult och Ian
Wachtmeister (nyd) och 1991/92:Sf288 yrkande 2 av Ian
Wachtmeister och Johan Brohult (nyd) behandlas bl.a. frågor om
fri etableringsrätt för läkare.
Även de nu nämnda frågeställningarna ryms inom ramen för den
pågående översynen av hälso- och sjukvårdens finansiering och
organisation. Utskottet vill också erinra om att det i
regeringsförklaringen den 6 oktober 1992 uttalats att ett
husläkarsystem skall införas för att säkerställa alla
medborgares rätt att välja en egen läkare och att
etableringsfrihet kommer att införas stegvis. Motionerna
1991/92:Sf209, 1991/92:Sf210, 1991/92:Sf250, 1991/92:Sf255
yrkande 2, 1991/92:Sf282 och 1991/92:Sf288 yrkande 2 bör
därför lämnas utan åtgärd av riksdagen.
Motionerna 1991/92:Sf217 av Jan-Erik Wikström och Barbro
Westerholm (fp), 1991/92:Sf241 av Maud Ekendahl och Leif
Carlsson (m), 1991/92:Sf257 av Gudrun Schyman m.fl. (v) i denna
del, 1991/92:Sf261 av Hans Göran Franck m.fl. (s) och
1991/92:Sf285 yrkande 1 av Siw Persson (fp) tar upp frågor om
rätt till ersättning från försäkringen för psykoterapeutisk och
psykologisk utredning och behandling.
I överenskommelsen om ersättningar för år 1993 från
sjukförsäkringen har parterna enats om en särskild ersättning om
högst 24,5 miljoner kronor för att göra det möjligt för
huvudmännen att genom avtal med legitimerade privata vårdgivare
öka tillgången på psykoterapeutisk behandling till rimliga
kostnader för de försäkrade. Med hänsyn till den allmänna
kostnadsutvecklingen har beloppet ökats med 1,5 miljoner kronor.
i förhållande till år 1992. Enligt propositionen har praktiskt
taget alla huvudmän utnyttjat denna möjlighet till
resursförstärkning, som infördes år 1990.
Psykiatriutredningen har i sitt slutbetänkande (SOU 1992:73)
Välfärd och valfrihet funnit att de nuvarande villkoren för att
få tillgång till psykoterapi inte är acceptabla. Utredningen har
framhållit att denna behandlingsform måste jämställas med andra
sjukvårdande behandlingar när det gäller tillgänglighet och att
det är helt oförenligt med principerna för svensk hälso- och
sjukvård att överlåta den fulla kostnadstäckningen på den
enskilde. Utredningen föreslår att frågan löses i två steg. På
kortare sikt skall legitimerade psykoterapeuter, även sådana som
inte är läkare, efter ansökan förtecknas hos försäkringskassan
som enskilda vårdgivare. Landstingen kan reglera
behandlingsvolymen och därmed kostnaderna genom att teckna
vårdavtal med terapeuterna. För att patienten, som skall erlägga
sedvanlig patientavgift, skall bli mottagen enligt dessa villkor
krävs remiss från specialistkompetent psykiater inom psykiatrin.
Kostnaderna skall avräknas på sedvanligt sätt från ersättningen
från staten till sjukvårdshuvudmännen, och den nuvarande
särskilda ersättningen föreslås i fortsättningen ingå i det
totala beloppet från staten till landstingen. I ett längre
perspektiv föreslår utredningen att psykoterapins finansiering
skall anpassas till de beslut som riksdagen kan väntas fatta med
anledning av förslag från Utredningen om hälso- och sjukvårdens
finansiering och organisation.
Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att beredningen av
Psykiatriutredningens förslag bör avvaktas innan utskottet gör
några uttalanden med anledning av motionerna 1991/92:Sf217,
1991/92:Sf241, 1991/92:Sf257 i denna del, 1991/92:Sf261 och
1991/92:Sf285 yrkande 1.
Patientavgifter och högkostnadsskydd
Den statliga regleringen av patientavgifterna inom den öppna
hälso- och sjukvården slopades fr.o.m. den 1 januari 1991 och
varje sjukvårdshuvudman bestämmer numera inom sitt område hur
höga avgifter som skall tas ut. Ändringen omfattar även de till
försäkringen anslutna privatpraktiserande läkarna och
sjukgymnasterna.
Rätten till läkemedelsförmåner regleras i lagen (1981:49) om
begränsning av läkemedelskostnader, m.m. Förmånerna utges i form
av antingen kostnadsfrihet eller prisnedsättning för läkemedel
eller skydd mot höga kostnader för läkemedel och sjukvård.
Prisnedsättningen på läkemedel görs till den del det sammanlagda
priset för läkemedlen överstiger 120 kronor med tillägg för 10
kronor för varje läkemedel utöver det första. Även s.k.
specialdestinerade livsmedel omfattas av prisnedsättningen för
den som är under 16 år.
Som en följd av avregleringen av patientavgifterna i den öppna
hälso- och sjukvården ändrades högkostnadsskyddet i lagen om
begränsning av läkemedelskostnader m.m. från ett egenkostnadstak
baserat på antal vårdbesök och läkemedelsinköp inom en
tolvmånadersperiod till ett egenkostnadstak för de försäkrade på
högst 1 500 kronor under en motsvarande period.
Varje sjukvårdshuvudman har möjlighet att tillämpa ett lägre
belopp för högkostnadsskyddet. Enligt propositionen visar en
redovisning från Landstingsförbundet att nästan samtliga
huvudmän i likhet med år 1991 alltjämt tillämpar ett
egenkostnadstak på 1 000--1 200 kronor även om några huvudmän
höjt sitt tak år 1992.
Sedan en höjning av högkostnadsskyddet fr.o.m. den 1 januari
1993 aviserats i 1991/92 års budgetproposition behandlades
frågan av socialförsäkringsutskottet i det av riksdagen godkända
betänkandet 1991/92:SfU13. Utskottet hade ingen erinran mot en
sådan höjning men föreslog ett tillkännagivande till regeringen
om att möjligheterna för en sjukvårdshuvudman att själv besluta
om en lägre beloppsgräns borde ändras så att staten inte borde
bära några kostnader för ett sådant beslut. Härigenom beräknades
en årlig besparing på 200 miljoner kronor kunna göras på statens
utgifter för läkemedelskostnader. I propositionen framhålls att
parterna gemensamt utrett möjligheterna att hitta en
administrativt enkel lösning för de sjukvårdsområden vars
huvudmän kan komma att besluta om ett lägre tak än det
högkostnadsskydd på 1600 kronor som föreslås för år 1993.
Parterna har emellertid inte funnit någon sådan lösning utan i
stället enats om att i princip behålla den nuvarande ordningen,
samtidigt som de utgår ifrån att samtliga sjukvårdshuvudmän
kommer att följa en rekommendation från Landstingsförbundet och
fastställa egenkostnadstaket till 1 600 kronor. Huvudmännen
kommer också att informeras om sina möjligheter att kombinera
ett sådant beslut med andra beslut om t.ex. avgiftsnedsättning i
andra situationer och/eller periodisering av skyddet avseende
vårdavgifter exempelvis per månad eller kvartal. Enligt
överenskommelsen skall sådana kompletteringar inte medföra någon
betalningsskyldighet för huvudmännen till staten.
Föredragande statsrådet utgår från att sjukvårdshuvudmännen
kommer att följa Landstingsförbundets rekommendation. Om så inte
skulle ske avser han att snarast förelägga riksdagen ett förslag
till lagändring som innebär att staten och den försäkrade inte
skall behöva bära några kostnader i de fall en sjukvårdshuvudman
tillämpar ett lägre kostnadstak än 1 600 kronor.
Frågor om höga kostnader vid sjukdom och högkostnadsskyddet
tas upp i några motioner.
I motion 1991/92:Sf226 yrkandena 1 och 2 av Gunnar Thollander
(s) m.fl. begärs ett tillkännagivande om behovet av att utreda
om högkostnadsskyddet kan bytas mot eller kompletteras med ett
30-dagarsbaserat högkostnadsskydd som inte får medföra totalt
sett ökade kostnader för individen. I motion 1991/92:Sf252 av
Berith Eriksson m.fl. (v) begärs i yrkande 4 ett
tillkännagivande om införande av ett familjekort och i yrkande 6
ett tillkännagivande om att även sjukresor skall omfattas av
högkostnadsskyddet.
Kenth Skårvik (fp) begär i motion 1991/92:Sf213 att ungdomar
som av läkare anses behöva fortsatt specialdiet på grund av
sjukdomen phenylketonuri även efter 16 års ålder skall kunna få
livsmedelsrekvisitioner fram till dess läkaren anser att den
totala sjukdomsfaran för patienten är över. I motion
1991/92:Sf274 av Bengt Silfverstrand m.fl. (s) begärs ett
tillkännagivande om att frågan om rättvisa förmånsregler för
olika grupper av kroniskt sjuka skall snabbehandlas.
Som framgår ovan har sjukvårdshuvudmännen enligt den träffade
överenskommelsen möjlighet att kombinera högkostnadsskyddet med
en periodisering exempelvis per månad eller kvartal, vilket kan
komma att tillgodose syftet med motion Sf226. Utskottet vill i
övrigt erinra om att samtliga de frågor som tagits upp i
motionerna ligger inom ramen för Merkostnadskommitténs (S
1990:4) arbete. Kommittén har till uppgift att överväga och
lämna förslag till de förändringar i förmånssystemet inom
socialförsäkringen som är påkallade för att uppnå bättre
rättvisa mellan olika grupper av försäkrade som har betydande
kostnader för läkemedel, förbrukningsartiklar, vård och annan
behandling samt resor till följd av sjukdom eller handikapp.
Utskottet anser, i likhet med vad utskottet uttalat vid tidigare
behandling av sådana frågor som tagits upp i motionerna, att
resultatet av detta arbete bör avvaktas. Utskottet vill också
erinra om att frågan om högkostnadsskydd även ligger inom ramen
för det arbete som pågår med en översyn av hälso- och
sjukvårdens finansiering och organisation. Motionerna Sf213,
Sf226, Sf252 yrkandena 4 och 6 och Sf274 bör på grund av det
anförda inte föranleda någon åtgärd.
I motion Sf252 yrkande 5 av Berith Eriksson m.fl. (v) begärs
också ett tillkännagivande om att ersättning för medicinsk
fotvård skall utges enligt AFL och ingå i högkostnadsskyddet. I
motionen framhålls att regelbunden fotvård är nödvändig för
många, särskilt för diabetiker, men för även handikappade och
pensionärer som för sin hälsa måste anlita fotvårdare.
Motionärerna framhåller också att utgifterna för fotvården har
kommit att bli betungande till följd av skattereformens
kostnadsökningar.
Utskottet har stor förståelse för att kostnader för medicinsk
fotvård kan vara betungande om vården inte tillhandahålls inom
den offentliga sjukvården eller kostnaderna kan täckas av
handikappersättningen. Utskottet är också övertygat om att sådan
fotvård är viktig för att förebygga allvarligare skador som kan
förorsaka extra lidande för patienten och leda till ökade
kostnader för sjukvården. Det är emellertid i första hand en
fråga för sjukvårdshuvudmännen att se till att vården finns
tillgänglig för de patienter som har ett medicinskt behov av
den. Utskottet förutsätter att de problem som tagits upp i
motionen uppmärksammas av den pågående utredningen om hälso- och
sjukvårdens finansiering och organisation och anser att även
yrkande 5 i motion Sf252 nu kan lämnas utan åtgärd.
I samma motion, 1991/92:Sf252, begärs vidare i yrkande 7 ett
tillkännagivande om att Merkostnadskommitténs förslag skall
inväntas innan förändringar görs i avgiftssystemet och i yrkande
8 att de s.k. 0-direktiven för samma utredning skall slopas.
Genom tilläggsdirektiv (dir. 1992:65) har Merkostnadskommittén
fått möjlighet att lägga fram angelägna förslag utan att
finansieringen av dessa skall begränsas av de allmänna
kostnadsdirektiv som gäller för statliga kommittéer. Motion
Sf252 i denna del (yrkande 8) är sålunda tillgodosedd. Utskottet
avstyrker även i övrigt bifall till motionen såvitt nu är i
fråga (yrkande 7).
Fr.o.m. år 1992 har sjukvårdshuvudmännen hand om debitering
och uppbörd av avgifterna för sjukhusvård för
sjukpenningförsäkrade, varför den tidigare ordningen med avdrag
från sjukpenning m.fl. ersättningar för sjukhusvård har upphört.
Däremot kommer administrationen av pensionärernas avgifter vid
sjukhusvård att ligga kvar på försäkringskassorna även under år
1993.
Regler om avdrag på pension för avgifter för sjukhusvård finns
intagna i 2 kap. 12 § AFL. För varje dag en person med ålders-
eller förtidspension får sjukhusvård tas en avgift ut som utgör
en tredjedel av de allmänna pensionsförmånerna räknat per dag,
dock för närvarande högst 65 kronor per vårddag. I propositionen
föreslås att avgiften höjs till högst 75 kronor den 1 januari
1993, men att i de fall den pensionsberättigade inte fyllt 40 år
avgiften skall sättas ner till hälften för de första 30 dagarna
av varje vårdtillfälle. Vidare föreslås att avgift inte skall
tas ut för utskrivningsdagen, eftersom det för personer som vid
upprepade tillfällen fått sjukhusvård med korta vistelsetider
blivit kännbart med avdrag för både inskrivningsdag och
utskrivningsdag.
Vad särskilt avser förslaget om att förtidspensionärer under
40 år endast skall betala halv avgift under de första 30 dagarna
av varje vårdtillfälle erinrar föredragande statsrådet om att
den tidigare regeringen i anslutning till sitt förslag att slopa
det avgiftsfria året för förtidspensionärer utfäste att
erforderlig kompensation för detta skulle lämnas.
Merkostnadskommittén har därefter prövat möjligheterna till
kompensation i första hand genom handikappersättningen.
Kommittén har analyserat problematiken, men kommit fram till att
handikappersättning inte är en lämplig form för att lösa denna,
och i en skrivelse den 8 april 1992 har kommittén meddelat
regeringen detta. Frågan har därefter beretts inom
Socialdepartementet, varvid alternativa lösningar som skisserats
inom kommittén övervägts. Föredragande statsrådet har bedömt att
det finns starka skäl att knyta kompensationen till
vårdutnyttjandet så att den utges endast när förtidspensionären
haft utgifter för sjukhusvård. Det är vidare enligt honom
rimligt att kompensationen riktas till yngre förtidspensionärer
med hänsyn till denna grupps särskilda behov av medel för
rehabilitering och till att gruppen rehabiliteringsbara
förtidspensionärer som regel har korta men återkommande
vårdperioder.
Utskottet anser att införandet av en stel åldersgräns där de
förtidspensionärer som faller under den får väsentligt bättre
förmåner än de övriga inte är någon lämplig metod att kompensera
borttagandet av det avgiftsfria året för förtidspensionärer.
Utskottet kan därför inte biträda förslaget i denna del, men
tillstyrker i övrigt förslagen om avdrag för
sjukhusvårdsavgifter.
Utskottet behandlar i detta sammanhang också motion
1991/92:Sf223 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s). I motionen
framhålls att det är av stor vikt att missbruk av rätten till
sjukvårdsersättning för utlandssvenskar stävjas mot bakgrund av
att sjukförsäkringen har stramats åt för personer bosatta i
Sverige, och motionärerna begär ett tillkännagivande härom.
Utlandssvenskar har enligt gällande bestämmelser ingen rätt
till sjukvårdsersättning från försäkringen, utan avtal har
slutits mellan landstingen och staten om avgifter för patienter
från denna grupp. Vid akut öppen och sluten vård betalas vanliga
patientavgifter. I övriga fall betalas för den som inte har sina
sjukvårdskostnader i Sverige täckta på annat sätt sex gånger
inomlänspatienternas avgifter vid öppen vård och tio gånger
sjukpenningavdraget vid sluten vård.
Utskottet avstyrkte bifall till en motsvarande motion i det av
riksdagen godkända betänkandet 1991/92:SfU3. Utskottet framhöll
att det delade motionärernas uppfattning att missbruk av rätten
till sjukvårdsersättning bör stävjas i den mån det förekommer,
men ansåg att detta var en fråga som det ankom på
sjukvårdshuvudmännen att beakta. Utskottet vidhåller denna
uppfattning och avstyrker bifall till motion 1991/92:Sf223.
Läkarvårdstaxans konstruktion
I läkarvårdstaxan (1974:699) finns bestämmelser om vilket
arvode en läkare har rätt till vid patientbesök. Enligt 13 §
läkarvårdstaxan utgör arvodet för läkarvård ersättning för
samtliga åtgärder vid ett rådfrågningstillfälle. Arvodena vid
patientbesöken är enligt 7 § taxan uppdelade i grupper. För
grupperna 4--7, som avser rådfrågning hos läkare med
specialistkompetens när vissa särskilt krävande undersökningar
eller behandlingar är påkallade, fastställer
Riksförsäkringsverket efter samråd med Socialstyrelsen en
förteckning.
I motion 1991/92:Sf237 av Anita Modin (s) begärs att
bestämmelserna i 13 § läkarvårdstaxan skall revideras för att
undvika missbruk.
Utskottet har begärt yttrande över motionen från
Riksförsäkringsverket. Vidare har Försäkringskasseförbundet,
Sveriges läkarförbund och Landstingsförbundet beretts tillfälle
att yttra sig. Efter detta har en särskild utredare tillkallats
i mars 1992 för att göra en översyn av läkarvårdstaxan.
Utredningen har antagit namnet Specialisttaxeutredningen.
Riksförsäkringsverket, som framhåller att det synsätt som rått
alltsedan läkarvårdstaxans tillkomst är att patienter inte skall
betala särskild avgift för flera sjukdomar vid ett
rådfrågningstillfälle och att inte mer än en
försäkringsersättning skall utgå vid ett behandlingstillfälle,
hänvisar till det pågående utredningsarbetet. Även
Landstingsförbundet vill avvakta resultatet av utredningsarbetet
och tar inte ställning till motionen, medan den tillstyrks av
Försäkringskasseförbundet och Sveriges läkarförbund.
Specialisttaxeutredningen har nyligen redovisat sitt uppdrag i
betänkandet (SOU 1992:118) Arvoden för vård hos
privatpraktiserande läkare. Den arvodeskonstruktion som föreslås
i betänkandet innebär att de vårdinsatser som är medicinskt
möjliga att meddela vid ett och samma besök innefattas i
normalarvodet. Utredaren anser att frågan om ersättning för
flera skilda åtgärder vid ett och samma besök förlorat sin
aktualitet i och med den föreslagna ersättningsmodellen.
Enligt utskottets mening bör resultatet av beredningen av
Specialisttaxeutredningens förslag avvaktas och motion
1991/92:Sf237 påkallar inte någon åtgärd från riksdagens sida.
Motionen bör därför inte föranleda någon åtgärd.
Ersättning för glasögon
AFL innehåller inte någon bestämmelse som ger rätt till
ersättning för kostnader för glasögon. Sjukvårdshuvudmännen har
ansvaret för att tillhandahålla hjälpmedel för handikappade och
de har i samband med överenskommelser om ersättning från
sjukförsäkringen åtagit sig att tillhandahålla glasögon
kostnadsfritt eller till nedsatt pris till barn och ungdomar
under 19 år. Dessutom lämnas utan kostnad glasögon eller
kontaktlinser som hjälpmedel till starropererade personer.
Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (s) framhåller i
motion 1991/92:Sf204 att personer som genomgått starroperation
med insättning av lins oftast även har ett behov av läsglasögon.
Motionärerna anser att ersättning borde lämnas från
försäkringskassan för särskilda läsglasögon och begär ett
tillkännagivande härom.
Motionsyrkanden om en glasögonersättning inom den allmänna
försäkringens ram har under en följd av år avslagits av
riksdagen på förslag av utskottet (se senast 1991/92:SfU3).
Utskottet har därvid inte ansett att några andra grupper än de
som för närvarande erhåller bidrag från sjukvårdshuvudmännen bör
komma i fråga för ett generellt samhällsstöd för anskaffande av
glasögon. Utskottet vidhåller denna inställning och avstyrker
bifall till motion 1991/92:Sf204.
Tandvårdsförsäkringen
Den allmänna tandvårdsförsäkringen, som infördes år 1974,
ingår i sjukförsäkringen. De grundläggande bestämmelserna om
tandvårdsförsäkringen finns i 2 kap. 3§ AFL. Försäkringen
omfattar tandvård som meddelas vid folktandvårdsklinik,
odontologisk fakultet eller annars genom det allmännas försorg
eller lämnas av tandläkare som är uppförd på en av den allmänna
försäkringskassan upprättad förteckning. Ersättning utges enligt
grunder som regeringen fastställer efter förslag av
Riksförsäkringsverket. Grunderna är intagna i tandvårdstaxan
(1973:638). Försäkringen omfattar inte tandvård åt försäkrad som
inte fyller minst 20 år under det år behandlingen påbörjas.
I tandvårdslagen (1985:125) anges att varje landstingskommun
skall erbjuda en god tandvård åt dem som är bosatta inom
landstingskommunen. Även i övrigt skall landstinget verka för en
god tandhälsa hos befolkningen. I lagen anges vidare att
folktandvården skall svara för dels regelbunden och fullständig
tandvård för barn och ungdomar t.o.m. det år då de fyller 19 år,
dels specialisttandvård för vuxna och dels övrig tandvård för
vuxna i den omfattning som landstinget bedömer lämpligt. Sedan
några år tillbaka är barn- och ungdomstandvården fullt utbyggd.
Barn- och ungdomstandvården, som enligt ovan inte omfattas av
tandvårdsförsäkringen, skall vara avgiftsfri för patienten.
I motion 1991/92:Sf214 anför Charlotte Cederschiöld (m) att
med den utformning dagens regler för offentlig tandvård har,
inträffar det att dessa bidrar till att försena reglering av
barns tänder. Det gäller barn med tidig tandutveckling som inte
nått fram i kön i den offentliga vården. Eftersom en tidigt
påbörjad tandreglering är skonsammare, väljer många att själva
kosta på en tidig behandling. Motionären anser att det beskrivna
förhållandet inte är bra utan att det stöd som utgår för
tandvården bör följa patienten, i synnerhet när det gäller all
specialisttandvård för barn.
I en intern beredning inom regeringskansliet skall en särskild
sakkunnig göra en översyn av tandvårdsförsäkringen. Förslag i
frågan skall redovisas snabbt, så att en reformerad
tandvårdsförsäkring kan träda i kraft den 1 juli 1993.
I uppdraget erinras beträffande barn- och ungdomstandvården om
att regeringen avser att lägga en proposition till riksdagen för
att öka inslaget av anbudskonkurrens inom kommuner och landsting
och att i ett stort antal landsting för närvarande. pågår ett
utredningsarbete med syfte att införa en "tandvårdspeng" för
barnen och ungdomarna. I utredningsarbetet bör enligt uppdraget
ingå att även följa i vilken utsträckning landstingen inför ett
sådant system och vilka kvalitetssäkringssystem landstingen
utvecklat för barn- och ungdomstandvården och om de är
tillfredsställande utformade med utgångspunkt från de mål och
krav som finns angivna i tandvårdslagen.
Den i uppdraget omnämnda propositionen har förelagts
riksdagen. I proposition 1992/93:43 Ökad konkurrens i kommunal
verksamhet föreslås ett tillägg till 5 § tandvårdslagen som
innebär att landsting får sluta avtal med någon om att utföra
uppgifter som folktandvården svarar för, dock inte uppgifter som
innefattar myndighetsutövning. Utskottet vill även erinra om att
regeringen senast i regeringsförklaringen den 6 oktober 1992
uttalat att fri konkurrens skall införas även inom
barntandvården.
Utskottet anser att motion 1991/92:Sf214 är tillgodsedd med
vad som ovan återgivits och utskottet avstyrker bifall till
motionen.
Den 1 juli 1991 (SFS 1991:947) infördes bestämmelser om
legitimation av tandhygienister. Socialstyrelsen har meddelat
föreskrifter om kompetenskrav och behörighet för
tandhygienister. En legitimerad tandhygienist är behörig att
självständigt arbeta som tandhygienist, medan övriga som
uppfyller Socialstyrelsens kompetenskrav som tandhygienister
endast skall arbeta under ledning av en legitimerad tandläkare.
En tandhygienist kan inte anslutas till försäkringskassan.
Den privatpraktiserande tandläkare som har en tandhygienist på
sin mottagning får på den tandvårdsräkning (samlingsräkning) som
inges till försäkringskassan ta upp arvode för av
tandhygienisten utfört arbete. Av tandvårdsräkningen skall det
framgå om en åtgärd utförts av en tandhygienist.
En legitimerad tandhygienist som inte är verksam hos en
tandläkare får träffa överenskommelse med en eller flera
tandläkare om att tandläkaren på sin samlingsräkning till
försäkringskassan tar upp de åtgärder som hygienisten vidtagit.
Tandläkaren skall lämna uppgift till försäkringskassan på av
honom anlitad tandhygienist.
I motion 1991/92:Sf266 begär Jerzy Einhorn (kds) ett
tillkännagivande om att regeringen skall lägga fram förslag som
möjliggör anslutning av tandhygienister till den allmänna
försäkringen eller beslutar om försöksverksamhet i avvaktan på
resultatet av den nya Tandvårdstaxeutredningen. Enligt
motionären leder nuvarande regler till att någon ersättning för
tandhygienistens arbete inte kan utbetalas av försäkringskassan
förrän patienten är slutbehandlad av såväl tandläkare som
hygienist. Detta har gjort tandhygienisterna ekonomiskt beroende
av tandläkarna. Motionären pekar också på att patienter som
behandlas av tandläkare som inte har tandhygienist anställd har
svårare att få hygienists tjänster. Motionären anser också att
tandhygienister -- som redan idag arbetar mycket självständigt
-- skulle få ökade möjligheter att göra egna prioriteringar och
större möjligheter att ta emot patienter från tandläkare som
inte har tandhygienist anställd.
Utskottet förutsätter att de problem som motionären tar upp
kommer att behandlas vid översynen av tandsvårdsförsäkringen och
motion 1991/92:Sf266 påkallar därför inte någon åtgärd från
riksdagens sida.
Tandvårdsförsäkringen betalar hela kostnaden för sådan
behandling som anges i 9 § tandvårdstaxan. Detta gäller bl.a.
behandling som görs om till följd av avvikande reaktion mot
dentala material. Alla typer av odontologisk behandling ersätts.
Kravet är dock att behandlingsbehovet skall ha ett direkt
samband med den avvikande reaktionen.
Vid sidan av den avgiftsfria tandvården finns fr.o.m. den 1
juli 1991 utökade möjligheter för patienter att få ersättning
vid utbyte av amalgamfyllningar. I de fall man inte har kunnat
konstatera samband mellan sjukdomsbesvär och amalgam kan
patienten få amalgamsaneringen ersatt som vid annan
tandvårdsbehandling, dvs. ersättning med 30, 50 resp. 75 % från
tandvårdsförsäkringen.
Sådan ersättning kunde enligt Riksförsäkringsverkets allmänna
råd före den 1 juli 1991 utges under följande förutsättningar.
För uteslutande av att det fanns någon odontologisk förklaring
till patientens besvär skulle besvären utredas av
specialisttandläkare. Vidare skulle patienten vara utredd av en
läkare med viss specialistkompetens. Läkaren förutsattes därvid
ha gjort en helhetsbedömning av patientens situation för att
utesluta medicinska orsaker till patientens besvär. Läkaren
skulle ange om amalgamutbyte var tillrådligt med hänsyn till
patientens allmänna hälsotillstånd och patientens psykosociala
situation. Dessutom skulle utbyte av amalgamfyllningar
förhandsprövas hos försäkringskassan innan behandling
påbörjades.
Riksförsäkringsverket har fr.o.m. den 1 juli 1991 ändrat sina
anvisningar så att patienter som begär utbyte av
amalgamfyllningar på grund av att de upplever sig vara skadade
av dessa och som har långvariga sjukdomssymptom kan få
ersättning om följande förutsättningar är uppfyllda. En läkare
med specialistkompetens bör personligen ha gjort en medicinsk
utredning av patientens tillstånd. Läkaren förutsätts därvid ha
gjort en helhetsbedömning av patientens situation och
dokumenterat den i ett utlåtande. Utlåtandet bör utmynna i ett
uttalande om att det med hänsyn till patientens allmänna
hälsotillstånd inte föreligger några hinder att byta ut
amalgamfyllningarna. Liksom tidigare skall utbyte av
amalgamfyllningar förhandsprövas hos försäkringskassan innan
behandling påbörjas.
I motionerna 1991/92:Sf283 av Siw Persson (fp) och
1991/92:So527 yrkande 7 av Margareta Winberg m.fl. (s) begärs
att tandvårdsförsäkringens regler vid amalgamsanering förenklas.
I båda motionerna hänvisar motionärerna till att
försäkringskassan i Stockholms län undersökt effekten av
amalgamsanering i en efterundersökning av 383 patienter som
ansökt om tandvårdsersättning för utbyte av amalgamfyllningar.
Enligt motion Sf283 visade undersökningen att utbyte av
amalgamfyllningar hos de flesta patienter som misstänker sig
påverkade av amalgam medför en klar förbättring av det
subjektiva hälsoläget och att antalet sjukdagar minskade andra
året efter utbytet. I motionen framhålls att
Riksförsäkringsverkets ändrade allmänna råd endast i viss mån
medfört förenklingar för patienterna och att reglerna om
amalgamsanering borde ytterligare förenklas. I motion So527
framhålls det samhällsekonomiskt riktiga i att underlätta
reglerna för amalgamsanering.
Utskottet har begärt yttrande över motionerna av
Riksförsäkringsverket och Socialstyrelsen samt även berett
Sveriges tandläkarförbund, Sveriges läkarförbund och Svenska
läkaresällskapet tillfälle att yttra sig.
Riksförsäkringsverket framhåller att den studie motionären
hänvisar till omfattar 23 patienter i en undersökningsgrupp på
308 patienter, och verket anser att studien inte tillför någon
ny kunskap i ämnet. Enligt verket anser man att det är mycket
viktigt att få fram fakta om amalgamets hälsoeffekter och det
finns också behov av ytterligare vetenskapligt underlag rörande
andra fyllningsmaterial. För närvarande finns det enligt verkets
mening ingen anledning till ändring i reglerna om
amalgamsanering. Socialstyrelsen hänvisar till sina allmänna råd
om utredning av patienter som sätter sina symptom i samband med
kvicksilver från amalgam (SOSFS 1991:6). Råden redovisar
styrelsens ställningstagande i frågan. Socialstyrelsen
understryker att det för patientens säkerhet är ett oavvisligt
krav att patienten blir medicinskt utredd innan en
amalgamsanering kan påbörjas. Tandläkare är, anför styrelsen,
inte kompetenta att utreda om patientens symptom beror på någon
allmänsjukdom. Enligt Socialstyrelsen är nuvarande regler för
amalgamutbyte inom tandvårdsförsäkringens ram förenklade så
långt som det är möjligt. Sveriges tandläkarförbund finner det
angeläget att de regler som gäller vid utbyte av tandfyllningar
etc. -- liksom i övrigt -- görs så enkla och lätthanterliga som
möjligt och utformas så att de främjar ett förtroendefullt
samarbete mellan patient och vårdgivare. Inte heller Svenska
läkaresällskapet anser att den åberopade studien kan användas
som motiv för att förenkla reglerna för tandvårdsersättning.
Styrelsen anser att det inte finns medicinska skäl för att
förenkla reglerna för amalgamsanering, att undervisning i frågan
skall vila på vetenskaplig grund samt att forskning på området
skall stödjas liksom utvecklingen av nya tandvårdsmaterial med
minsta möjliga biverkningar. Sveriges läkarförbund uppger att
det är möjligt att ett borttagande av amalgamfyllningar på
patienter som misstänker sig vara sjuka av amalgam leder till en
minskad sjukfrånvaro, men den slutsatsen kan knappast dras av
det begränsade materialet i den refererade undersökningen.
Förbundet understryker vikten av att patienter som söker
sjukvård för sina symptom utreds och behandlas
förutsättningslöst och grundligt även om patienterna själva tror
att symptomen beror på kvicksilver från egna amalgamfyllningar.
Mot bakgrund av vad som framförts i remissyttrandena är
utskottet inte berett att tillstyrka ytterligare förenklingar
inom tandvårdsförsäkringen vid byte av amalgam. Utskottet anser
därför att motionerna 1991/92:Sf283 och 1991/92:So527 yrkande 7
bör avslås av riksdagen.
Begravningshjälp
AFL innehåller inga bestämmelser om rätt till
begravningshjälp. Däremot finns en sådan rätt enligt lagen
(1976:380) om arbetsskadeförsäkring och lagen (1977:265) om
statligt personskadeskydd.
Det förekommer även att olika kollektiva eller enskilda
försäkringar täcker kostnader för begravning. I kollektivavtal
mellan arbetstagar- och arbetsgivarorganisationer har tecknats
avtal om tjänstegrupplivförsäkringar som ger rätt till
begravningshjälp om arbetstagaren avlider och i regel även om
arbetstagarens make eller sambo avlider. Även företagare har
möjlighet till anslutning till sådan försäkring.
Begravningshjälpen utgår i dessa fall i regel med ett halvt
basbelopp.
Enligt 5 kap. 2 § begravningslagen (1990:1144) skall kommunen
där den avlidne senast var folkbokförd ombesörja gravsättning om
ingen annan gör det. Kommunen har då rätt till ersättning för
kostnaderna av dödsboet. Finns ej tillräckliga medel för
begravningskostnader utgår bidrag enligt förarbetena till 6 §
socialtjänstlagen (1980:620).
I motion 1991/92:Sf202 av Bengt Silfverstrand och Birthe
Sörestedt (s) begärs ett tillkännagivande om en översyn av
bestämmelserna för den allmänna försäkringen i syfte att
begravningshjälp skall utges från försäkringen.
En särskild utredare tillkallades år 1989 med uppgift att
kartlägga de kostnader som uppkommer i samband med begravning
och undersöka om det föreligger behov av stöd för sådana
kostnader genom ökat samhällsansvar. Utredningens
betänkande (SOU 1990:82) Vad kostar begravningar -- vem betalar?
avlämnades i september 1990. I betänkandet har utredningen
övervägt olika alternativ för hur enskildas kostnader i samband
med begravning skall kunna begränsas.
Utredningen konstaterar att det främst är kostnader för kista,
svepningsarbeten och vissa transporter som är ofrånkomliga för
enskilda. Utredningen anför att om ekonomiskt stöd skall utgå,
det naturligen bör ske genom den allmänna försäkringen och
finansieras genom arbetsgivaravgifter. Utredningen motiverar
detta med att det stora flertalet avlidna tidigare i någon form
har varit knutna till förvärvsarbete och arbetsmarknad. Det kan
därför enligt utredningen inte vara oskäligt om arbetsgivarens
ekonomiska ansvar i detta hänseende utsträcks till tiden efter
att den anställde uppnått 65 års ålder.
Om begravningshjälp skulle införas i Sverige borde den enligt
utredningen anpassas till att motsvara kostnaderna för kista,
svepningsarbete och vad som i övrigt får anses nödvändigt och
ofrånkomligt för en begravning. Med 1990 års priser skulle detta
innebära en kostnad på ca 6000 kronor. Med ett beräknat antal
av 95 000 dödsfall per år skulle de sammanlagda årliga
utbetalningarna av begravningshjälp uppgå till 570 miljoner
kronor och föranleda ett ökat avgiftsuttag på ca 0,1 %.
Utredningens förslag har remissbehandlats och bereds
fortfarande inom regeringskansliet (Civildepartementet).
Riksdagen har på förslag av utskottet vid ett flertal tidigare
tillfällen avstyrkt motionsyrkanden om en allmän
begravningsförsäkring med hänvisning bl.a. till de ökade
kostnaderna för försäkringen. Utskottet är nu inte berett att
göra några andra uttalanden i frågan utan anser att beredningen
av utredningsförslaget bör avvaktas. Utskottet avstyrker därför
bifall till motion 1991/92:Sf202.
Lagförslagen
Utskottet har ingen erinran mot de framlagda lagförslagen.
Emellertid har även i proposition 1992/93:129 om avgifter inom
äldre- och handikappomsorgen lagts fram ett förslag till ändring
i lagen om allmän försäkring avseende samma lagrum som är
aktuella i den förevarande propositionen. I proposition 129
föreslås att särregleringen om avgifter som avser
helinackordering i särskilda boendeformer för service och
omvårdnad upphävs. Vidare föreslås att avgifter i sjukhem och
andra vårdinrättningar, som kommunerna övertagit från
landstingen eller har betalningsansvar för, får uppbäras av
kommunerna och uttas enligt samma grunder som övriga kommunala
avgifter för hjälp i hemmet, service och omvårdnad samt boende.
Den hälso- och sjukvård som kommunerna bedriver vid särskilda
boendeformer för service och omvårdnad skall likställas med
öppen vård i fråga om kostnadsansvaret för läkemedel, läkarvård,
kostnadsfria förbrukningsartiklar samt resor.
Förslagen i proposition 129 behandlas av socialutskottet i
betänkandet 1992/93:SoU12. De lagrum i AFL som socialutskottets
förslag berör, och som föreslås träda i kraft den 1 mars 1993,
har överlämnats till socialförsäkringsutskottet för en
lagteknisk samordning med lagförslagen i samma lag i proposition
17.
Utskottet lägger därför fram ett eget förslag till lag om
ändring i lagen om allmän försäkring i bilaga 2 till
betänkandet.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande sjukvårdens finansiering m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Sf227,
1991/92:Sf255 yrkande 1, 1991/92:Sf256 yrkandena 2--5 och 7,
1991/92:Sf265, 1991/92:Sf288 yrkandena 1 och 3--10,och
1991/92:Sf290,
2. beträffande privata vårdgivares anslutning till
försäkringen
att riksdagen avslår
motionerna 1991/92:Sf209, 1991/92:Sf210, 1991/92:Sf250,
1991/92:Sf255 yrkande 2, 1991/92:Sf282 och 1991/92:Sf288 yrkande
2,
3. beträffande ersättning för psykoterapi m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Sf217, 1991/92:Sf241,
1991/92:257 i denna del, 1991/92:Sf261 och 1991/92:Sf285 yrkande
1,
4. beträffande högkostnadsskydd
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Sf226 och
1991/92:Sf252 yrkandena 4 och 6,
5. beträffande livsmedelsrekvisitioner
att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf213,
6. beträffande förmånsregler för kroniskt sjuka
att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf274,
8. beträffande Merkostnadskommittén
att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf252 yrkandena 7 och 8,
9. beträffande sjukhusvårdsavgift för förtids- och
ålderspensionärer
att riksdagen avslår förslaget i proposition 1992/93:17 om
att i lagen (1962:381) om allmän försäkring skall införas en ny
paragraf, 2 kap. 12 c §
res. 1 (m, fp, c, kds)
10. beträffande sjukvårdsersättning för utlandssvenskar
att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf223,
11. beträffande revidering av läkarvårdstaxan
att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf237,
12. beträffande ersättning för glasögon
att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf204,
13. beträffande barntandvård
att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf214,
res. 2 (s) -- motiv.
14. beträffande tandhygienister
att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf266,
15. beträffande amalgamsanering
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Sf283 och
1991/92:So527 yrkande 7,
16. beträffande begravningshjälp
att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf202,
17. beträffande lagen om allmän försäkring
att riksdagen med bifall till proposition 1992/93:17 och med
anledning av proposition 1992/93:129 antar det av utskottet i
bilaga 2 framlagda förslaget till lag om ändring i lagen
(1962:381) om allmän försäkring i vad förslaget inte berörts
ovan under moment 9,
18. beträffande lagförslagen i övrigt
att riksdagen med bifall till proposition 1992/93:17 antar de
i propositionen framlagda förslagen till
1. lag om ändring i lagen (1981:49) om begränsning av
läkemedelskostnader, m.m.,
2. lag om ändring i lagen (1992:894) om ändring i lagen
(1981:49) om begränsning av läkemedelskostnader, m.m.,
3. lag om ändring i läkemedelsförordningen (1962:701),
19. beträffande proposition 1992/93:17 i övrigt
att riksdagen lägger propositionen i övrigt till handlingarna.
Stockholm den 3 december 1992
På socialförsäkringsutskottets vägnar
Gullan Lindblad
I beslutet har deltagit: Gullan Lindblad (m), Doris Håvik
(s), Margit Gennser (m), Birgitta Dahl (s), Sigge Godin (fp),
Börje Nilsson (s), Karin Israelsson (c), Lena Öhrsvik (s), Hans
Dau (m), Nils-Olof Gustafsson (s), Pontus Wiklund (kds), Leif
Bergdahl (nyd), Margareta Israelsson (s), Liselotte Wågö (m) och
Widar Andersson (s).
Reservationer
1. Sjukhusvårdsavgift för förtids- och ålderspensionärer
(mom.9)
Gullan Lindblad (m), Margit Gennser (m), Sigge Godin (fp),
Karin Israelsson (c), Hans Dau (m), Pontus Wiklund (kds) och
Liselotte Wågö (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15
börjar med "Utskottet anser" och slutar med "för
sjukhusvårdsavgifter" bort ha följande lydelse:
Med hänsyn till att Merkostnadskommittén funnit att
handikappersättningen inte är en lämplig form för att infria
utfästelsen om kompensation till förtidspensionärerna för
borttagandet av det avgiftsfria året ansluter sig utskottet till
regeringens bedömning att kompensationen skall ges genom att
sjukhusvårdsavdraget för yngre förtidspensionärer halveras under
de första trettio dagarna vid varje vårdtillfälle.
Utskottet biträder med det anförda propositionens förslag om
avdrag för sjukhusvårdsavgifter.
dels att moment 9 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
9. beträffande sjukhusvårdsavgift för förtids- och
ålderspensionärer
att riksdagen med bifall till proposition 1992/93:17 beslutar
att i det av utskottet framlagda förslaget till lag om ändring i
lagen (1962:381) om allmän försäkring skall införas
dels en ny paragraf, 2 kap. 12 c §, med följande lydelse:
Om den pensionsberättigade inte har fyllt 40 år skall den
avgift som följer av bestämmelserna i 12 och 12 a §§ sättas ned
till hälften för de första 30 dagarna av varje vårdtillfälle.
dels en ny p. 3 i övergångsbestämmelserna med följande
lydelse:
3. Bestämmelserna i 2 kap. 12 c § skall tillämpas även för
avgift enligt 2 kap. 12 b § som avser januari och februari 1993.
2. Barntandvård (mom. 13 -- motiveringen)
Doris Håvik, Birgitta Dahl, Börje Nilsson, Lena Öhrsvik,
Nils-Olof Gustafsson, Margareta Israelsson och Widar Andersson
(alla s) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 18
börjar med "Utskottet anser" och slutar med "till motionen" bort
ha följande lydelse:
Enligt utskottets uppfattning skall även i fortsättningen
barn- och ungdomstandvården vara en uppgift för folktandvården
medan den allmänna försäkringen skall ge ersättning för
vuxentandvård. Utskottet anser att det därvid är av största vikt
att barn- och ungdomstandvården organiseras så att resurserna
liksom hittills kan koncentreras till folktandvården och inte
splittras upp på olika privata entreprenörer. Utskottet
avstyrker bifall till motion 1991/92:Sf214.
I propositionen framlagt lagförslag
Bilaga 1
Av utskottet framlagt lagförslag
Bilaga 2
1 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1962:381) om allmän
försäkring1 att 2 kap. 6 och 12 §§, 3 kap. 4 a och 15 §§ och
20 kap. 8 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 kap.
6 §2
För resekostnader i samband med läkarvård eller annan
sjukvårdande behandling, som avses i 2 eller 5 §, eller
sjukhusvård enligt 4 §, utges ersättning enligt grunder som
regeringen fastställer. Detsamma gäller resekostnader i samband
med
1. tillhandahållande av hjälpmedel åt handikappad,
2. tandvård som avses i 3 §,
3. besök med anledning av sjukdom hos läkare eller sjukgymnast
inom företagshälsovård, för vilken bidrag lämnas efter beslut av
yrkesinspektionen,
4. besök med anledning av sjukdom hos läkare inom
studerandeorganisationernas hälsovård, för vilken statsbidrag
utbetalas av högskolestyrelse,
5. konvalescentvård som lämnas i konvalescenthem som har
tagits upp på förteckning som fastställs av regeringen eller
myndighet som regeringen bestämmer,
6. vistelse vid en sådan
vårdinrättning som
enligt lagen (1990:1402) om
övertagande av vissa
sjukhem och andra
vårdinrättningar
övertagits av kommunen,
7. besök för 6. besök för
sjukvårdande behandling som sjukvårdande behandling som
ges såsom särskild ges såsom särskild
omsorg enligt lagen (1985:568) omsorg enligt lagen (1985:568)
om särskilda omsorger om om särskilda omsorger om
psykiskt utvecklingsstörda psykiskt utvecklingsstörda
m.fl., m.fl.,
1 Lagen omtryckt 1982:120. 2
Senaste lydelse 1991:1975.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
8. besök för 7. besök för
sjukvårdande behandling som sjukvårdande behandling som
ges med stöd av ges med stöd av
bestämmelserna om den bestämmelserna om den
kommunala hälso- och kommunala hälso- och
sjukvården i hälso- och sjukvården i hälso- och
sjukvårdslagen (1982:763), sjukvårdslagen (1982:763),
om resan går från eller
till bostaden och denna inte
är en sådan bostad som
avses i 20 § andra stycket
eller 21 § tredje stycket
socialtjänstlagen
(1980:620),
9. besök för 8. besök för
läkarvård eller annan läkarvård eller annan
sjukvårdande behandling som sjukvårdande behandling som
ges med stöd av lagen ges med stöd av lagen
(1991:1136) om (1991:1136) om
försöksverksamhet med försöksverksamhet med
kommunal primärvård. kommunal primärvård.
Ersättning för sjuktransporter utges enligt grunder som
regeringen fastställer.
12 §3
För varje dag då en För varje dag då en
pensionsberättigad, som pensionsberättigad, som
är bosatt här i landet, är bosatt här i landet,
får sjukhusvård på får sjukhusvård på
grund av sjukdom skall grund av sjukdom skall
försäkringskassan ta ut försäkringskassan ta ut
en avgift enligt vad som anges en avgift enligt vad som anges
i denna paragraf. i denna paragraf. Avgift skall
inte tas ut för
utskrivningsdagen.
Avgift tas ut från den som uppbär hel ålderspension eller hel
förtidspension.
Avgiften beräknas av Avgiften beräknas av
försäkringskassan med försäkringskassan med
hänsyn till storleken vid hänsyn till storleken vid
vårdtillfället av vårdtillfället av
pensionsförmåner i form pensionsförmåner i form
av ålderspension, av ålderspension,
förtidspension och förtidspension och
omställningspension enligt omställningspension enligt
denna lag, änkepension denna lag, änkepension
enligt äldre lagstiftning, enligt äldre lagstiftning,
pensionstillskott enligt lagen pensionstillskott enligt lagen
(1969:205) om (1969:205) om
pensionstillskott och pensionstillskott och
särskilt pensionstillägg särskilt pensionstillägg
enligt lagen (1990:773) om enligt lagen (1990:773) om
särskilt pensionstillägg särskilt pensionstillägg
till folkpension för till folkpension för
långvarig vård av sjukt långvarig vård av sjukt
eller handikappat barn. eller handikappat barn.
Avgiften skall utgöra en Avgiften skall utgöra en
tredjedel av summan av tredjedel av summan av
förmånerna räknade förmånerna räknade
per dag, dock högst 65 per dag, dock högst 75
kronor för varje kronor för varje
vårddag. Vid beräkningen vårddag. Vid beräkningen
av avgiften per vårddag av avgiften per vårddag
skall förmånernas skall förmånernas
månadsbelopp delas med 30. månadsbelopp delas med 30.
Avgiften per vårddag Avgiften per vårddag
avrundas till närmast avrundas till närmast
lägre hela krontal. lägre hela krontal.
Avgiften för en Avgiften för en
kalendermånad får aldrig kalendermånad får aldrig
överstiga avgiften för överstiga avgiften för
30 vårddagar. 30 vårddagar.
3 Senaste lydelse 1992:377.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Avgiften tas ut genom avdrag vid utbetalning av sådana
pensionsförmåner som är avgiftsgrundande enligt andra och tredje
styckena. Försäkringskassan beslutar om sådant avdrag. Om avdrag
inte kan göras på grund av att avgiftsgrundande förmåner inte
längre lämnas, skall någon avgift inte tas ut. Inte heller skall
avgift tas ut om pensionsförmånerna vid vårdtillfället eller
avdragstillfället är nedsatta enligt 10 kap. 2 § eller uppbärs
av annan än den pensionsberättigade enligt 10 kap. 3 §.
Avgifterna tillfaller den allmänna försäkringen.
Från pensionsberättigad
som erhåller sådan
långtidssjukvård för
vilken kommunen får ta ut
avgifter enligt 26 § andra
stycket hälso- och
sjukvårdslagen (1982:763)
skall avgift inte tas ut
enligt vad som sägs i denna
paragraf.
3 kap.
4 a §4
För varje dag då en För varje dag då en
försäkrad vistas vid en försäkrad vistas vid en
sådan vårdinrättning sådan vårdinrättning
som enligt lagen (1990:1402) som enligt lagen (1990:1402)
om övertagande av vissa om övertagande av vissa
sjukhem och andra sjukhem och andra
vårdinrättningar vårdinrättningar
övertagits av kommunen övertagits av kommunen
skall sjukpenning enligt denna skall sjukpenning enligt denna
lag minskas med 70 kronor, lag minskas med 80 kronor,
dock med högst en tredjedel dock med högst en tredjedel
av sjukpenningens belopp. av sjukpenningens belopp.
Därvid skall det belopp Därvid skall det belopp
varmed minskning sker avrundas varmed minskning sker avrundas
till närmast lägre hela till närmast lägre hela
krontal. krontal.
Första stycket gäller inte i fråga om sjukpenning för tid då
den försäkrade uppbär hel ålderspension enligt denna lag.
15 §5
Sjukpenning utgår ej för tid då den försäkrade
a) fullgör värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst, om
tjänstgöringen inte avser grundutbildning eller därtill
omedelbart anslutande repetitionsutbildning;
b) är intagen i sådant hem som avses i 12 § lagen (1990:52)
med särskilda bestämmelser om vård av unga med stöd av 3 § sagda
lag;
c) är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt;
d) i annat fall än under b) eller c) sagts av annan orsak än
sjukdom tagits om hand på det allmännas bekostnad;
4 Senaste lydelse 1991:1640.
5 Senaste lydelse 1991:1641.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
e) vistas utomlands i annat fall än då den försäkrade
insjuknar medan han utför arbete som ett led i en här i riket
bedriven verksamhet eller som sjöman anställd på svenskt
handelsfartyg eller under sjukdom eller i fall som avses i 7 b §
reser till utlandet med försäkringskassans medgivande.
För varje dag då en För varje dag då en
försäkrad bereds vård försäkrad bereds vård
i ett sådant hem för i ett sådant hem för
vård eller boende eller vård eller boende eller
familjehem enligt familjehem enligt
socialtjänstlagen socialtjänstlagen
(1980:620) som ger vård och (1980:620) som ger vård och
behandling åt missbrukare behandling åt missbrukare
av alkohol eller narkotika, av alkohol eller narkotika,
skall sjukpenningen på skall sjukpenningen på
begäran av den som svarar begäran av den som svarar
för vårdkostnaderna för vårdkostnaderna
minskas med 70 kronor, dock minskas med 80 kronor, dock
med högst en tredjedel av med högst en tredjedel av
sjukpenningens belopp. sjukpenningens belopp.
Därvid skall det belopp Därvid skall det belopp
varmed minskning sker avrundas varmed minskning sker avrundas
till närmast lägre hela till närmast lägre hela
krontal. Det belopp som krontal. Det belopp som
sjukpenningen minskas med sjukpenningen minskas med
skall betalas ut till den skall betalas ut till den
på vars begäran på vars begäran
minskningen har gjorts. minskningen har gjorts.
Utan hinder av första stycket utgår sjukpenning till försäkrad
som avses under c) vid sjukdom som inträffar under tid då han
får vistas utom anstalt och därvid bereds tillfälle att
förvärvsarbeta.
20 kap.
8 §6
Den som är försäkrad eller eljest äger rätt till ersättning
enligt denna lag åligger att, i enlighet med de föreskrifter som
meddelas av regeringen eller, efter regeringens bestämmande, av
Riksförsäkringsverket, lämna de uppgifter, som är av betydelse
för tillämpningen av lagen. Beträffande den som är omyndig eller
har god man eller förvaltare enligt föräldrabalken har
förmyndaren eller, om det kan anses följa av uppdraget, gode
mannen eller förvaltaren skyldighet att lämna uppgifterna.
Den som driver en Den som driver en
sjukvårdsinrättning som sjukvårdsinrättning som
är att anse som sjukhus är att anse som sjukhus
enligt denna lag är skyldig enligt denna lag är skyldig
att meddela den allmänna att meddela den allmänna
försäkringskassan när försäkringskassan när
en patient, som avses i 2 kap. en patient, som är
12 §, tas in för vård avgiftsskyldig enligt 2 kap.
på sjukhuset och när 12 §, tas in för vård
sjukhusvården upphör. på sjukhuset och när
Sådan uppgift skall utan sjukhusvården upphör.
dröjsmål lämnas till Sådan uppgift skall utan
den försäkringskassa dröjsmål lämnas till
där patienten är den försäkringskassa
inskriven. där patienten är
inskriven.
6 Senaste lydelse 1991:1640.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Den som driver en
vårdinrättning som
enligt lagen (1990:1402) om
övertagande av vissa
sjukhem och andra
vårdinrättningar
övertagits av kommunen
är skyldig att meddela den
allmänna
försäkringskassan när
en försäkrad tas in
på vårdinrättningen
och när vistelsen där
upphör. Sådan uppgift
skall utan dröjsmål
lämnas till den
försäkringskassa där
den försäkrade är
inskriven.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993 utom
beträffande 2 kap. 6 § och 12 § femte stycket samt 20 kap. 8 §
vilka lagrum träder i kraft den 1 mars 1993.
2. Äldre bestämmelser skall fortfarande tillämpas i fråga om
avgift eller minskning av sjukpenning som avser tid före
ikraftträdandet.