Socialförsäkringsutskottets betänkande
1992/93:SFU17

Socialförsäkringsfrågor


Innehåll

1992/93
SfU17

Sammanfattning

I betänkandet behandlas dels motioner om utformningen av
socialförsäkringssystemet m.m., dels delar av proposition
1992/93:178 om vissa socialförsäkringsfrågor.
Motionerna om utformningen av socialförsäkringssystemet
avstyrks av utskottet med hänvisning till den beredning som
nyligen beslutats med uppdrag att lämna förslag till en ny
ordning för sjuk- och arbetsskadeförsäkringen.
I propositionen föreslås en lag om avgiftsfria
sjukvårdsförmåner m.m. för vissa hivsmittade. Förslaget innebär
att personer som genom smitta vid användning av blodprodukter
inom den svenska hälso- och sjukvården fått infektion av hiv ges
rätt till avgiftsfria sjukvårdsförmåner i fråga om sjukhusvård,
tandvård och läkemedel. Vidare föreslås en utvidgning av lagen
(1988:1465) om ersättning och ledighet för närståendevård
innebärande att närståendepenning skall kunna utges för högst
240 dagar vid vård av sådan hivsmittad person. I ett förslag
till ändring av semesterlagen (1977:480) föreslås att 45 av
dagarna för ledighet med närståendepenning för vård av sådan
hivsmittad person skall vara semesterlönegrundande. Utskottet
behandlar här även två motioner. Utskottet tillstyrker
regeringens förslag och avstyrker bifall till motionerna.
I propositionen föreslås även konsekvensändringar med
anledning av att det generella statsbidraget till
företagshälsovården avskaffats. Utskottet tillstyrker de
ändringar som föreslås i lagen (1962:381) om allmän försäkring,
lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring och lagen (1981:49) om
begränsning av läkemedelskostnader m.m. och avstyrker bifall
till en motion i frågan.
Vidare behandlas förslag i propositionen om
sjukpenninggrundande inkomst och föräldrapenning till vissa
biståndsarbetare som återvänder till Sverige efter en
utlandstjänstgöring under längst tre år. Utskottet som
tillstyrker förslagen behandlar här även en motion från den
allmänna motionstiden som i och med förslagen blivit
tillgodosedd.
I propositionen föreslås också en smärre ändring i rätten till
kontaktdagar inom föräldraförsäkringen som tillstyrks av
utskottet.
På arbetsskadeförsäkringens område behandlas regeringens
förslag till slopande av arbetsskadesjukpenning samt ett
klarläggande avseende arbetsskadelivräntor. Vidare behandlas två
motioner som väckts med anledning av förslaget samt två motioner
från den allmänna motionstiden som har anknytning till
arbetsskadeförsäkringen.
Förslaget innebär att rätten till arbetsskadesjukpenning
upphör fr.o.m. den 1 juli 1993. Vid arbetsskada föreslås att
ersättning för inkomstbortfall till den som är
sjukpenningförsäkrad fortsättningsvis skall utges i form av
sjukpenning eller rehabiliteringspenning enligt reglerna i lagen
om allmän försäkring. För den som inte är försäkrad för
sjukvårdsförmåner och sjukpenning föreslås ett fortsatt skydd
från arbetsskadeförsäkringen motsvarande vad som utges enligt
lagen om allmän försäkring.
Utskottet tillstyrker förslaget i denna del.
Fr.o.m. den 1 januari 1993 infördes inom
arbetsskadeförsäkringen nya regler för bl.a. beräkning av
livräntor. Utskottet har uppmärksammat att tillämpningen av de
nya reglerna inneburit betydande problem innebärande att de
försäkrade blivit såväl över- som underkompenserade. Regeringens
förslag till ett klarläggande i detta avseende löser enligt
utskottets mening inte dessa olägenheter. Utskottet föreslår
därför en tillbakagång till de regler som gällde före den 1
januari 1993 samt övergångsregler som innebär att de som
missgynnats av de nya reglerna får möjlighet att ansöka om att
få sin livränta omprövad enligt de föreslagna reglerna.
Utskottet föreslår också ett tillkännagivande till regeringen om
ett nytt förslag för beräkning av livräntor.
Utskottet avstyrker bifall till tre av motionerna samt
tillstyrker bifall till en motion.
Till betänkandet har fogats två reservationer, tre särskilda
yttranden och en meningsyttring.

Propositionen

Regeringen (Socialdepartementet) har i proposition 1992/93:178
om vissa socialförsäkringsfrågor föreslagit riksdagen att
dels anta de i propositionen framlagda förslagen till
1. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,
2. lag om avgiftsfria sjukvårdsförmåner m.m. för vissa
hivsmittade,
3. lag om ändring i lagen (1988:1465) om ersättning och
ledighet för närståendevård,
4. lag om ändring i semesterlagen (1977:480),
5. lag om ändring i lagen (1981:49) om begränsning av
läkemedelskostnader, m.m.,
6. lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring,
7. lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt
personskadeskydd,
8. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),
9. lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter,
dels under femte huvudtitelns förslagsanslag Bidrag till
sjukförsäkringen anvisa ett belopp som är 750000000 kr högre
än vad som föreslagits i proposition 1992/93:100 bilaga6.
Utskottet kommer i ett senare betänkande att behandla
förslaget till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän
försäkring i vad detta avser införanden av två nya paragrafer, 3
kap. 4c och 4d§§.
Utskottet kommer att med eget yttrande överlämna regeringens
hemställan om ytterligare medel till Bidrag till
sjukförsäkringen till finansutskottet för behandling i samband
med proposition 1992/93:150.
Lagförslagen återfinns som bilaga 1 till betänkandet.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av propositionen
1992/93:Sf25 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en klar skrivning så att personkretsen vid
sjukförmåner för hivsmittade skall gälla även homosexuella par
som sammanbor,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att semesterlönegrundande inkomst vid
närståendevård av hivsmittade skall vara densamma som vid
sjukdom, dvs. 180 dagar,
3. att riksdagen hos regeringen begär ett förslag om ändring
av ersättningsnivåer för dem som hivsmittats inom sjukvården så
att de får en rimlig ersättning,
4. att riksdagen avslår regeringens förslag till ändring i lag
om ändring i lagen om allmän försäkring, 2 kap. 6 §, enligt vad
i motionen anförts om att bidrag skall lämnas för besök med
anledning av sjukdom hos läkare eller sjukgymnast inom
företagshälsovården för vilket bidrag utgår efter beslut av
yrkesinspektionen,
7. att riksdagen hos regeringen tillsätter en utredning med
uppgift att göra en översyn av sjuk- och
arbetsskadeförsäkringen.
1992/93:Sf26 av Doris Håvik m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen avslår proposition 1992/93:178 vad avser
slopande av arbetsskadesjukpenningen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av ett klarläggande angående
värdesäkringen av livräntor.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1991/92
1991/92:Sf245 av Göran Magnusson och Berit Oscarsson (s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om de ideella folkrörelserna och
socialavgifterna.
1991/92:Sf278 av Sten Svensson m.fl. (m, fp, c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av ett nytt socialavgiftssystem
för företagare som ger bättre överensstämmelse mellan avgifter
och förmåner,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om differentierade arbetsgivaravgifter.
1991/92:Sk351 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en översyn av systemet med socialavgifter.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1992/93
1992/93:Sf203 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
särbehandling av tandsköterskor vid sjukdomsfall samt åtgärder
för att hindra särbehandling av denna yrkesgrupp.
1992/93:Sf244 av Ian Wachtmeister och Leif Bergdahl (nyd) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om införandet av en ny enhetlig nivå i de
allmänna försäkringarna,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att nivån för ersättning från de allmänna
försäkringarna bör vara 70 % oavsett orsaken till frånvaron,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att det bör finnas ett stimulansbidrag på
10 %.
1992/93:Sf245 av Karin Israelsson och Rosa Östh (c) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om införande av ett grundtrygghetssystem.
1992/93:Sf248 av Erling Bager och Bengt Rosén (fp) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om åtgärder för att ge hemvändande missionärer
rätt att få tillhöra det svenska trygghetssystemet på nytt.
1992/93:Sf250 av Ivar Virgin (m) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
en utredning för att åstadkomma en differentiering av
sjukförsäkringsavgifterna.
1992/93:Sf264 av Kenneth Lantz m.fl. (kds, m, c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av en översyn av
socialförsäkringssystemet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
vid översyn av socialförsäkringssystemet beaktas vad som i
motionen anförts om differentierade sociala avgifter.
1992/93:Sf269 av Doris Håvik m.fl. (s) vari yrkas
2. att riksdagen avslår propositionen i vad avser försämringar
i arbetsskadeförsäkringen.
1992/93:Sf273 av Ingrid Hemmingsson (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en allsidig utredning om de sociala
transfereringssystemen.
1992/93:Sf283 av Marianne Andersson m.fl. (c, m, kds) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om grunderna för ett nytt
socialförsäkringssystem.
1992/93:So449 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om riktlinjerna för den kommande översynen av
framtidens socialförsäkringar.
1992/93:Fi211 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att införa enhetliga nivåer i
socialförsäkringssystemet.
1992/93:L608 av Marianne Jönsson och Birgit Henriksson (c, m)
vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ett efterlevandeskydd och frikort till
sjukvården till de drabbade.

Utskottet

Utformningen av socialförsäkringssystemet
Under den allmänna motionstiden har väckts ett antal motioner
som tar upp mer övergripande frågor om försäkringssystemets
framtida utformning. Utskottets avsikt har varit att behandla
sådana motioner i samband med regeringens aviserade skrivelse om
ny ordning för sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna. Någon sådan
skrivelse kommer emellertid inte att avlämnas till riksdagen.
Utskottet behandlar därför motionerna i fråga i detta
betänkande.
Direktiv till beredningen med uppdrag att lämna förslag till
en ny ordning för lagfästa försäkringsersättningar vid sjukdom
och arbetsskada
Som ett led i uppgörelsen mellan regeringen och
Socialdemokraterna den 20 september 1992 ingick att sjuk- och
arbetsskadeförsäkringarna skall lyftas ur statsbudgeten.
Regeringen har den 15 april 1993 beslutat om direktiv till en
beredning med uppdrag att lämna förslag till en ny ordning för
lagfästa försäkringsersättningar vid sjukdom och arbetsskada.
Beredningens arbete bör enligt direktiven inledas med en bred
genomlysning av hittillsvarande sjuk- och
arbetsskadeförsäkringar som innefattar en analys av hur det
nuvarande systemet fungerar och vilka problem som skulle kunna
avhjälpas genom en ny ordning.
Utgångspunkten för beredningens förslag skall vara att
finansieringen skall ske med enhetliga avgifter. Beredningen bör
dock överväga om och i vilken utsträckning arbetsgivaravgifterna
bör differentieras utifrån företagens kostnader för arbetsskador
och sjukfrånvaro, bl.a. för att stimulera till
arbetsmiljöförbättringar. Egenföretagare, uppdragstagare,
oorganiserade arbetsgivare och övriga icke anställda som
omfattas av försäkringen skall åläggas att betala premier
motsvarande vad som skall gälla för anställda.
Beredningen skall arbeta med tre alternativa förslag till
lösningar.
Huvudalternativet för beredningen skall vara att föra över
försäkringarna till arbetsmarknadens parter och därmed skapa
förutsättningar för att kostnaderna för sjuk- och
arbetsskadeförsäkringarna beaktas inom ramen för lönebildningen.
Beredningen skall därvid överväga till vilken del generella
principer skall regleras i lag resp. vad som bör stå parterna
fritt att bestämma i avtal. Utgångspunkten skall vara att
arbetsgivare i lag åläggs skyldighet att teckna försäkring till
förmån för sina anställda och att de anställda skall bära en del
av försäkringskostnaderna genom en egenavgift. Vidare bör
beredningen överväga om ansvaret för förtidspensioneringen skall
läggas över på arbetsmarknadens parter, antingen inom ramen för
en ny ordning för sjuk- och arbetsskadeförsäkringen eller på
annat sätt, eller om den skall behållas inom den allmänna
försäkringen. I beredningens uppgift skall också ingå att
precisera vad som menas med arbetsmarknadens parter. Dessutom
bör prövas i vad mån och på vilket sätt resultaten av träffade
avtal såsom förändrade avgifter kan behöva bekräftas genom
statsmaktsbeslut och i vilken mån staten skall stå som yttersta
garant för försäkringsåtagandena.
Ett alternativt förslag till lösning bör enligt direktiven
vara en utveckling av den nuvarande allmänna försäkringen, så
att försäkringarna vad gäller finansieringen ges en helt
fristående ställning i förhållande till statsbudgeten och med
inriktning på att förstärka försäkringsmässigheten i
systemet. Beredningen bör överväga olika alternativ för att
tydliggöra avgifternas karaktär av försäkringspremier, såsom att
öka den andel som egenavgifterna utgör och att
arbetsgivaravgifterna inte skall tas ut för lönedelar ovanför
det tak som gäller för utgivna sjukersättningar.
I ett tredje alternativ bör utgångspunkten vara en
obligatorisk försäkring som kan tecknas av den enskilde eller
dennes arbetsgivare under konkurrens mellan olika -- offentliga
och privata -- försäkringsgivare. Alla skall vara garanterade en
försäkringsanslutning och finansieringen skall ske med enhetliga
premier. Möjlighet skall finnas för den enskilde att teckna
tilläggsförsäkringar.
I samtliga tre alternativ skall arbetsgivaren bekosta
arbetsskadeförsäkringen, eftersom denne har ansvaret i fråga om
ersättning för arbetsskada.
Direktiven berör också administration m.m. och hur övergången
till den nya ordningen skall ske. I det senare hänseendet anförs
att försäkringsfall som uppstått före övergången till en ny
försäkringsordning skall handläggas enligt de försäkringsregler
som gällde då fallen inträffade.
Beredningen skall bestå av tio ledamöter som representerar de
politiska partierna i riksdagen och sex ledamöter som
representerar arbetsmarknaden. En särskild expertgrupp bör
knytas till beredningen med uppgift att som utgångspunkt för
beredningens arbete analysera såväl det nuvarande svenska
systemet som erfarenheter från motsvarande system i andra
länder. Expertgruppens rapport bör presenteras för beredningen
senast den 1 november 1993. Beredningens arbete bör ha avslutats
senast den 31 december 1994.
Motioner
Motion So449 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) behandlar strategin
för välfärden. I yrkande 6 begär motionärerna ett
tillkännagivande om vad som anförts i motionen om riktlinjerna
för den kommande översynen av framtidens socialförsäkringar. I
motionen skisseras grunderna för en ny sjuk- och
arbetsskadeförsäkring enligt följande. Den lagstadgade
ersättningsnivån bör vara hög, men utformas så att den enskilde
inte stängs in i en sjukroll, utan stimuleras att delta i
åtgärder som leder till tillfrisknande och återgång till arbete.
Nivån bör också vara tillräckligt hög för att minimera behovet
av särlösningar för olika grupper. Arbetsmarknadens parter skall
kunna träffa kollektivavtal om tillägg till grundvillkoren.
Försäkringen skall omfatta alla mellan 16 och 66 år och
finansieras kollektivt och solidariskt. Det skall finnas ett
tydligt fördelningspolitiskt inslag i försäkringen, så att
högavlönade och friska bidrar till kostnaderna för lågavlönade
och sjuka. Systemet skall organisatoriskt och finansiellt hållas
samman, så att inte några grupper kan tjäna på att stänga ute
andra. För att minimera risken för utslagning från ett system
till ett annat bör även förtidspensioneringen ingå i det nya
systemet. Samordning bör ske med arbetslöshetsförsäkringen. De
nuvarande sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna bör lyftas ut ur
statsbudgeten så snart detta kan ske. Underskott från den
nuvarande försäkringen får ej föras in i den nya försäkringen
och frågan om finansieringen av dessa underskott skall bli
föremål för separat förhandling mellan staten och
arbetsmarknadens parter och lösas med hänsyn till
samhällsekonomins förutsättningar. Underskotten skall dock
betalas av den nuvarande generationen och inte av kommande
generationer. I motionen framhålls vidare vikten av att
försäkringskassorna förfogar över resurser för förebyggande och
rehabiliterande arbete och behovet av en förstärkning av de
krafter på arbetsplatsen som verkar mot ohälsa och för arbete
och delaktighet. Motionärerna vill i detta syfte utveckla en
partssammansatt rehabiliteringskommitté på varje arbetsplats,
bidrag till arbetsmiljöförbättringar och differentierade
avgifter.
Karin Israelsson och Rosa Östh (c) framhåller i motion Sf245
att inför 2000-talet bör ett nytt trygghetssystem utvecklas som
bygger på grundtrygghet. Systemet bör vara lika för alla och
oberoende av inkomst. I systemet bör samhället i första hand
garantera tryggheten för de svagaste grupperna. Basnivån måste
vara ett stöd som bl.a. handikappade, gamla och sjuka behöver
för att klara ett självständigt och så normalt liv som möjligt.
En samordning av ersättningsnivåerna i sjukförsäkrings-,
arbetslöshets- och arbetsskadeförsäkringarna är enligt
motionärerna ett första steg mot ett enklare och mer accepterat
system. Framgent skall detta också leda till att grundnivåerna i
systemen höjs samtidigt som de högsta inkomstrelaterade
ersättningsnivåerna sänks. Alla medborgare skall kunna räkna med
en miniminivå för ersättning vid sjukdom m.m., och utöver denna
miniminivå är det upp till var och en att själv försäkra sig för
en högre nivå. Motionärerna anser det angeläget att regeringen
utreder förutsättningarna för införandet av ett
grundtrygghetssystem. I motionen begärs ett tillkännagivande om
vad som anförts om införandet av ett grundtrygghetssystem.
I motion Sf283 av Marianne Andersson m.fl. (c, m, kds)
framhålls att det är positivt att nya försäkringsmodeller
övervägs. Det är dock angeläget att även andra former för en
reformerad försäkring prövas än en som innebär att försäkringen
lyfts ut ur budgeten och blir en fråga för arbetsmarknadens
parter. Motionärerna förespråkar en modell som skapar trygghet
för dem som är sjuka och kompenserar inkomstförluster. Alla
människor måste, anför de, tillförsäkras en social och ekonomisk
grundtrygghet. Därtill bör goda förutsättningar ges för
individuella påbyggnader av försäkringsskyddet. Systemet måste
vara enkelt och enhetligt och inslaget av självrisk för olika
förmåner bör öka. Systemet måste också medverka till att
människor snabbt kan återgå till arbetslivet och innehålla
kraftiga spärrar mot varje slag av missbruk. I yrkande 1 begärs
ett tillkännagivande om vad som anförts om grunderna för ett
nytt socialförsäkringssystem.
Ingrid Hemmingsson (m) begär i motion Sf273 ett
tillkännagivande om att en utredning om de sociala
transfereringssystemen skall tillsättas som är mer allsidig än
en utredning om sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna. Motionären
framhåller att även om hittills vidtagna åtgärder varit
nödvändiga av besparingsskäl är det knappast önskvärt att de
sociala trygghetssystemen används som en budgetregulator under
tider av ekonomiska svårigheter, utan riksdagen måste ta
ställning till långsiktiga försäkringssystem. Dessa skall vara
robusta och pålitliga och människor skall veta vad det
offentliga svarar för och vad de själva har att ta ansvar för.
I motionerna Sf244 yrkandena 1--3 och Fi211 yrkande 8, båda
motionerna av Ian Wachtmeister och Leif Bergdahl (nyd), föreslås
mer enhetliga nivåer i socialförsäkringssystemet vid frånvaro
från arbetet, oavsett orsaken till frånvaron. Motionärerna anser
att ersättning med 70 % av inkomstbortfallet skall utges vid
sjukdom, arbetsskada, vård av sjukt barn, förtidspension,
arbetslöshet och garantilön utan arbete. Vid aktiv yrkesinriktad
rehabilitering, arbetsmarknadsutbildning med klart sikte på
arbete, beredskapsarbete och vid arbete med garantilön skall
utges ett stimulansbidrag på ytterligare 10 %. Samtidigt skall
det nuvarande taket på 7,5 basbelopp för
socialförsäkringsförmåner sänkas till vad som motsvarar den
maximala nivån i arbetslöshetsförsäkringen, dvs. en
genomsnittlig industriarbetarlön (ca 5 basbelopp). Motionärerna
begär tillkännagivanden härom.
Några motioner berör det bristande sambandet mellan
försäkringsförmåner och socialavgifter. I motion Sf264 av
Kenneth Lantz m.fl. (kds, m, c) begärs i yrkande 1 att
socialförsäkringssystemet skall bli föremål för en översyn som
leder till att egen- och småföretagarnas avgiftsnivå bättre
motsvarar kostnaderna i socialförsäkringssystemet. Särskilt bör
de egentliga socialförsäkringsavgifterna för ATP och
sjukförsäkringsavgifterna förmånsrelateras. I yrkande 2 begärs
att frågan om differentierade socialavgifter samtidigt bör
övervägas. I motion 1991/92:Sf278 av Sten Svensson m.fl. (m, fp,
c) begärs i yrkande 1 ett tillkännagivande om behovet av ett
nytt socialavgiftssystem för företagare som ger bättre
överensstämmelse mellan avgifter och förmåner. Även dessa
motionärer pekar på det bristande sambandet mellan sjuk- och
tilläggspensionsförmåner och avgifterna till sjukförsäkringen
och ATP. I yrkande 2 i samma motion begär motionärerna ett
tillkännagivande om att vid övervägandena av ett system med
differentierade arbetsgivaravgifter bör ordentliga
konsekvensanalyser göras om vad ett sådant system innebär för
småföretagarna. I motion 1991/92:Sk351 av Lars Werner m.fl. (v)
framhålls att det svaga sambandet mellan socialavgifter och
socialförsäkringsförmåner och de underskott på området som måste
täckas bl.a. via statsbudgeten gör det motiverat med en översyn
av systemet med socialavgifter. I yrkande 9 begär motionärerna
ett tillkännagivande härom. Ivar Virgin (m) begär i motion Sf250
ett tillkännagivande om en utredning för att åstadkomma en
differentiering av sjukförsäkringsavgifterna.
I motion 1991/92:Sf245 av Göran Magnusson och Berit Oscarsson
(s) hänvisar motionärerna till de speciella regler i
avgiftshänseende som gäller inom idrottsrörelsen och som innebär
att arbetsgivaravgifter inte behöver betalas för ersättningar
som under året för varje mottagare understiger ett halvt
basbelopp. Motionärerna begär ett tillkännagivande om att även
andra folkrörelser bör få en motsvarande avgiftsbefrielse.
Utskottets bedömning
Flertalet av de nu förevarande motionerna visar på såväl
överensstämmelser som skillnader mellan olika riksdagspartiers
syn på inriktningen av det framtida socialförsäkringssystemet.
Utskottet anser det därför värdefullt att en bred genomlysning
av såväl utformningen som finansieringen av en ny ordning för
sjuk- och arbetsskadeförsäkringen och förtidspensioneringen nu
kommer att genomföras, och att såväl samtliga riksdagspartier
som företrädare för arbetsmarknadens parter kommer att delta i
detta arbete. Direktiven för beredningen har utformats så att de
ger möjlighet till en allsidig prövning av hur en ny ordning
skall kunna utformas. I den mån motionsyrkandena inte är direkt
tillgodosedda genom beredningens direktiv ser utskottet inga
hinder i direktiven mot att de olika synpunkter som framförts i
motionerna ändå skall kunna bli föremål för överväganden inom
beredningen. Utskottet, som erinrar om att den parlamentariskt
sammansatta pensionsarbetsgruppen för närvarande arbetar med
utformningen och finansieringen av det framtida
pensionssystemet, anser med hänvisning till pågående
utredningsarbete att motionerna So449 yrkande 6, Sf245, Sf283,
Sf273, Sf244 yrkandena 1--3, Fi211 yrkande 8, Sf264,
1991/92:Sf278, 1991/92:Sk351 yrkande 9 och Sf250 inte bör
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Vad särskilt angår frågan om stöd till folkrörelserna genom
befrielse för socialavgifter i vissa fall vill utskottet som sin
principiella uppfattning framhålla att man bör försöka att
undvika särlösningar inom socialavgiftssystemet. Utskottet
erinrar om att en särskild utredare tillkallats (dir. 1992:81)
med uppgift att se över och lämna förslag till de principer som
bör gälla för statens bidrag till ideella organisationer.
Utredarens övergripande uppgift bör vara att överväga
möjligheterna att skapa ett mer enhetligt och konsekvent
förhållningssätt från statens sida i fråga om bidragsgivningen
till föreningslivet. Vid kartläggningen av föreningslivets
ekonomiska villkor bör utredaren också beakta föreningslivets
ekonomiska situation i den mån den påverkas av skatter och
avgifter. Utskottet anser med hänsyn härtill och till den
översyn av socialavgiftssystemet som kommer att ske inom
beredningen för en ny ordning för sjuk- och
arbetsskadeförsäkringen och inom pensionsarbetsgruppen att inte
heller motion 1991/92:Sf245 bör föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Förslag i proposition 1992/93:178
Avgiftsfria sjukvårdsförmåner m.m. för vissa hivsmittade
Närmare 200 personer smittades av hiv genom blodtransfusion
och s.k. faktorkoncentrat som de behandlats med inom den svenska
hälso- och sjukvården i början av 1980-talet. Ersättning till de
smittade har vid olika tillfällen utgetts från
Patientförsäkringen resp. Läkemedelsförsäkringen. År 1986
erbjöds de smittade ett engångsbelopp som ersättning för de
följder som påvisandet av antikroppar mot hiv hade medfört.
Beloppet utgavs oavsett om symptom på hivinfektion hade
utvecklats eller inte. Ersättningens storlek var
åldersrelaterad. År 1989 utgavs ytterligare ersättning från de
båda försäkringarna. Överenskommelsen reglerades i avtal mellan
resp. försäkring och varje smittad person. De som insjuknat i
aids och påbörjat en skadereglering enligt försäkringens villkor
fick ett engångsbelopp på 100000 kr vari ersättning för
följande poster ingick:
sveda och värk,
inkomstbortfall/risker under en tid från infektionstillfället
fram till aidsdiagnos,
kostnader för resor, medicin, läkarbesök m.m.,
ökade tandvårdskostnader,
olägenhetsersättning under hivtid.
I februari 1991 beslöt resp. försäkring, sedan Kommittén om
ideell skada (Ju 1989:01) utrett hur ersättningar bör beräknas
för personskador där skadeföljderna är särpräglade, att utbetala
ytterligare 100000 kr var till de smittade. Samtidigt beslöt
regeringen att ex gratia  utbetala 100000 kr var till dem som
blivit smittade inom sjukvården genom blodtransfusion eller
genom faktorkoncentrat.
Landstingsförbundets styrelse beslöt den 28 januari 1993 att
rekommendera landstingen och medlemskommunerna att meddela fri
sjukvård inkl. fria sjukresor åt de personer som har hivsmittats
inom hälso- och sjukvården genom s.k. faktorkoncentrat eller
genom blodtransfusion.
I propositionen föreslås att de personer som fått infektion av
hiv genom smitta vid användning av blod eller blodprodukter inom
den svenska hälso- och sjukvården skall ges rätt till
avgiftsfria  sjukvårdsförmåner i fråga om sjukhusvård, tandvård
och läkemedel fr.o.m. den 1 juni 1993. Den som har fått
infektion av hiv föreslås få rätt till dessa förmåner såväl
under latentstadiet som under aidstid. Avgiftsfriheten i
öppenvården föreslås omfatta besök även hos privatpraktiserande
läkare eller sjukgymnaster som är anslutna till den allmänna
försäkringen. Något avdrag på pensionsförmåner skall inte heller
göras när ålders- eller förtidspensionärer vårdas på sjukhus.
Den smittade skall ha rätt till kostnadsfria läkemedel om de
förskrivits av läkare eller tandläkare. Även receptfria
läkemedel skall omfattas, och det skall inte krävas att
Riksförsäkringsverket fastställt pris för läkemedlet.
Referensprissystemet görs inte heller tillämpligt. Kostnaden för
dessa förmåner föreslås belasta sjukförsäkringen. Utöver de
personer som smittats direkt inom sjukvården föreslås att även
personer som fått infektion av hiv genom smitta av en person som
de är eller har varit gifta med eller sammanbott med under
äktenskapsliknande förhållanden skall omfattas av lagen under
förutsättning att smittan ägt rum innan den först smittade fått
kännedom om sin infektion. Rätten till avgiftsfria
sjukvårdsförmåner föreslås bli reglerade i en särskild lag,
lagen om avgiftsfria sjukvårdsförmåner m.m. för vissa
hivsmittade. Lagen föreslås träda i kraft den 1 juni 1993.
I motion Sf25 yrkande 1 begär Berith Eriksson m.fl. (v) ett
tillkännagivande om att det klart skall framgå att personkretsen
som omfattas av lagens sjukvårdsförmåner för hivsmittade skall
gälla även homosexuella som sammanbor.
Utskottet tillstyrker förslaget att de som hivsmittats genom
blod eller blodtransfusion inom den svenska sjuk- eller
hälsovården skall få den föreslagna avgiftsfriheten och att
denna även skall gälla den make/maka eller person som under
äktenskapsliknande förhållanden sammanbott med den smittade och
blivit smittad av hivvirus innan den sjuke känt till att han
blivit smittad. Utskottet har inhämtat att det rör sig om åtta
kända fall som sekundärsmittats. Samtliga dessa var gifta med
den först smittade personen. Utskottet anser att, för den
händelse någon av dem som smittats inom sjukvården smittat sin
homosexuelle partner som hon eller han sammanbor med, även denne
skall omfattas av dessa förmåner på samma villkor som gifta
eller sammanboende heterosexuella personer. Om något sådant fall
visas förutsätter utskottet att regeringen återkommer med
förslag i frågan. Med det anförda anser utskottet att motion
Sf25 yrkande 1 är tillgodosett.
I samma motion anförs att den ersättning som utgått till dem
som drabbats av hivsmitta är alldeles för låg. Motionärerna
anser att ett förstört liv måste värderas högre än 465000 kr.
I yrkande 3 begärs ett förslag om ändring av ersättningsnivåer
för dem som hivsmittats inom hälso- och sjukvården så att de får
en rimlig ersättning.
I motion L608 av Marianne Jönsson och Birgit Henriksson (c och
m), som väckts under den allmänna motionstiden, begärs i yrkande
2 ett tillkännagivande om efterlevandeskydd och frikort till
sjukvården för dem som drabbats av hiv inom sjukvården.
Motionärerna framhåller att inget försäkringsbolag är villigt
att teckna en livförsäkring eller pensionsförsäkring  för
hivsmittade samtidigt som försäkringstagaren är skyldig att
uppge sin hivsmitta.
Att kompensera ett "förstört liv" i ekonomiska termer är
enligt utskottet omöjligt. Utskottet, som tillstyrker de nu
framlagda förslagen om sjukvårdsförmåner för dem som hivsmittats
inom den svenska hälso- och sjukvården, anser emellertid att det
får ankomma på regeringen och resp. försäkringsgivare att
bestämma om ytterligare ekonomisk kompensation skall utges, och
utskottet avstyrker därför bifall till motion Sf25 yrkande 3.
Motion L608 vad gäller ett frikort är, enligt utskottets
uppfattning, tillgodosedd genom propositionens förslag. Vad
gäller frågan om efterlevandeskydd vill utskottet erinra om att
reglerna om barnpension och efterlevandepension inom den
allmänna försäkringen gäller lika för alla försäkrade. Utskottet
vill också erinra om att det framgår av propositionen (s. 28)
att bl.a. ersättning för begravningskostnader och
underhållsersättning till efterlevande inte innefattas i de
belopp som hittills utbetalats från Patient- och
Läkemedelsförsäkringarna och att dessa förluster regleras av
försäkringarna när de blir aktuella i varje särskilt fall. På
grund av det anförda anser utskottet att motion L608 yrkande 2
även i denna del bör vara tillgodosedd.
Utökad närståendepenning
En närstående som vårdar någon som är svårt sjuk har enligt
lagen (1988:1465) om ersättning och ledighet för närståendevård
rätt till ersättning (närståendepenning) för tid då han avstår
från förvärvsarbete i samband med vården. Ersättning utges från
sjukförsäkringen med belopp som i princip motsvarar vårdarens
sjukpenning. Närståendepenning utges med 65 % av den
sjukpenninggrundande inkomsten för de tre första dagarna och
därefter med 80 %. Ersättning utges för högst 30 dagar
sammanlagt för varje person som vårdas. En arbetstagare har rätt
till ledighet från sitt arbete under tid då han uppbär
närståendepenning. Enligt 17 § semesterlagen (1977:48) är
ledighet när arbetstagare uppbär närståendepenning
semesterlönegrundande.
I propositionen föreslås att antalet dagar med rätt till
ledighet och ersättning för närståendevård skall ökas till 240
dagar för vård av en person som hivsmittats inom svenska hälso-
och sjukvården. Med anledning av denna utökade rätt till
ledighet föreslås att 45 dagars ledighet för vård av närstående
skall vara semesterlönegrundande per år. Denna begränsning
motiveras av att belastningen på den enskilde arbetsgivaren inte
skall bli alltför stor.
Berith Eriksson m.fl. (v) hänvisar i motion Sf25 till att 180
dagars frånvaro på grund av sjukdom är semesterlönegrundande.
Motionärerna begär i yrkande 2 att ett motsvarande antal dagar
för närståendevård skall vara semesterlönegrundande.
Utskottet tillstyrker propositionens förslag om utökad
ledighet och ersättning för närståendevård.
Vad avser frågan om vilket antal dagar vid närståendevård som
skall vara semesterlönegrundande delar utskottet uppfattningen i
propositionen att om fler än 45 dagar vid närståendevård blir
semesterlönegrundande vid sidan av 180 sjukdagar under ett år så
kan detta bli alltför kännbart för arbetsgivaren. Utskottet
tillstyrker propositionen även i denna del och avstyrker bifall
till motion Sf25 yrkande 2.
Företagshälsovård
Riksdagen beslöt våren 1992 att slopa det generella
statsbidraget till företagshälsovården fr.o.m. år 1993 (prop.
1992/92:100 bil. 11, AU12, rskr. 251). Enligt den nu förevarande
propositionen bör därför den sjukvård som lämnas inom
företagshälsovården inte längre jämställas med den av samhället
i övrigt finansierade öppna hälso- och sjukvården i olika
avseenden. I propositionen föreslås i detta syfte
konsekvensändringar som innebär att återstående bestämmelser
med anknytning till företagshälsovården i lagen (1962:381) om
allmän försäkring, lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring och
lagen (1981:49) om begränsning av läkemedelskostnader, m.m.
slopas fr.o.m. den 1 juli 1993. Ändringarna innebär att
läkarvård eller annan sjukvårdande behandling som lämnas av
läkare eller sjukgymnaster, vilka är anställda av eller har
avtal med företagshälsovården, jämställs med övrig oreglerad
privatvård under förutsättning att vårdgivaren inte är ansluten
till den allmänna sjukförsäkringen eller har vårdavtal med
sjukvårdshuvudmannen.
I motion Sf25 (v) framhåller motionärerna företagshälsovårdens
stora betydelse för folkhälsan och att de i propositionen
framlagda förslagen innebär att alla ersättningar från staten
till företagshälsovården upphör. Motionärerna begär i yrkande 4
att riksdagen avslår regeringens förslag.
Utskottet anser att de ändringar som nu föreslås beträffande
sjukvårdsförmåner i samband med besök i företagshälsovården är
följdriktiga mot bakgrund av att det statliga stödet till
företagshälsovården slopats. Utskottet tillstyrker sålunda
propositionen och avstyrker bifall till motion Sf25 yrkande 4.
Sjukpenninggrundande inkomst m.m. för biståndsarbetare
Försäkrade enligt 1 kap. 3 § lagen (1962:381) om allmän
försäkring är svenska medborgare och icke svenska medborgare som
är bosatta i riket. En försäkrad som lämnar Sverige skall
fortfarande anses vara bosatt i riket, om utlandsvistelsen är
avsedd att vara längst ett år. Om regeringen inte föreskriver
annat, skall den som av en statlig arbetsgivare sänds till ett
annat land för arbete för arbetsgivarens räkning, anses bosatt i
riket under hela utsändningstiden även om denna är avsedd att
vara mer än ett år. Detta gäller även medföljande make samt barn
som inte fyllt 18 år. Med make likställs den som utan att vara
gift med den utsände lever tillsammans med denne, om de tidigare
varit gifta eller gemensamt har eller har haft barn. Regeringen
har i förordningen (1985:73) om undantag från svensk
socialförsäkringslagstiftning vid arbete utomlands
föreskrivit att den nämnda bosättningsregeln för statligt
utsända arbetstagare och deras familjer inte skall gälla en
arvodesanställd arbetstagare som är anställd för arbete inom det
svenska biståndet av Styrelsen för internationell utveckling
(SIDA) och inte heller för familjemedlemmarna.
En försäkrad skall fr.o.m. den månad han fyller 16 år skrivas
in i allmän försäkringskassa om han är bosatt i riket. För rätt
till sjukpenning krävs att en inskriven försäkrad har en
sjukpenninggrundande inkomst som uppgår till minst 6 000 kr.
Försäkringskassan skall i samband med inskrivning av en
försäkrad besluta om den försäkrades sjukpenninggrundande
inkomst och, om inkomsten helt eller delvis är att hänföra till
anställning, fastställa årsarbetstiden.
I propositionen framhålls att inom den svenska
biståndsverksamheten finns ett stort inslag av verksamhet som
bedrivs av kyrkor och enskilda organisationer. De personer som
rekryteras för utlandstjänstgöring har ofta en hög utbildning
och lång praktisk yrkeserfarenhet. De rekryteras i regel för
arbete i ett utvecklingsland under en tid av minst två år. Med
hänsyn till det angelägna arbete som biståndsarbetarna utför
föreslås i propositionen åtgärder för denna grupp i syfte att
förbättra vissa ekonomiska villkor som är kopplade till lagen om
allmän försäkring. För en försäkrad som varit anställd hos
Svenska kyrkan, ett svenskt trossamfund, ett organ som är knutet
till ett sådant samfund eller en svensk ideell organisation som
bedriver biståndsverksamhet föreslås att de skall kunna få en
sjukpenninggrundande inkomst fastställd till ett belopp som
motsvarar lägst den sjukpenninggrundande inkomst som gällde
omedelbart före tjänstgöringen, om utlandstjänstgöringen varat
högst tre år. Löneutvecklingen i den tidigare anställningen bör,
enligt propositionen, beaktas. Bestämmelserna föreslås även
gälla den medföljande maken. Med make likställs därvid den som
utan att vara gift med den utsände levt tillsammans med denne,
om de tidigare har varit gifta eller gemensamt har eller har
haft barn.
I den under den allmänna motionstiden väckta motionen Sf248 av
Erling Bager och Bengt Rosén (fp) begärs ett tillkännagivande om
åtgärder för att ge hemvändande missionärer rätt att få tillhöra
det svenska trygghetssystemet på nytt.
Utskottet föreslår att riksdagen bifaller propositionen i
berörd del. Motion Sf248 i denna del blir därigenom
tillgodosedd.
En försäkrad förälder som är inskriven hos allmän
försäkringskassa har rätt till föräldrapenning. Som villkor för
rätt till föräldrapenning gäller att föräldern har varit
inskriven hos försäkringskassan under minst 180 dagar i följd
närmast före den dag för vilken föräldrapenning skall utbetalas.
Föräldrapenning  för de 180 första dagarna utges med belopp
motsvarande förälderns sjukpenning om föräldern under minst 240
dagar i följd före barnets födelse eller den beräknade
tidpunkten härför varit försäkrad för en sjukpenning över
garantinivån.
För den som återvänder till Sverige efter en längre tids
vistelse i ett land med vilket Sverige inte träffat
överenskommelse om social trygghet och som fött barn under denna
vistelse eller som föder barn efter hemkomsten innebär reglerna
att föräldrapenning kan betalas ut först när föräldern varit
inskriven i försäkringskassan i 180 dagar. På grund av
kvalifikationsvillkoret om 240 dagar kan föräldrapenning endast
utges på garantinivån under de första 180 ersättningsdagarna.
Dessa regler föreslås i propositionen ändrade då det gäller
samma personkrets som nämnts ovan och deras make och därmed
likställd person. Förslaget innebär för dessa personer att vid
bestämmandet av villkoret om 180 dagars inskrivning hos
försäkringskassan skall bortses från tiden för utlandsvistelsen
om den varat längst tre år. Detsamma föreslås gälla beträffande
kravet på 240 dagars försäkring för att föräldrapenning över
garantinivån skall utges. Därmed kan föräldrapenning motsvarande
förälderns sjukpenning utges vid återkomsten till Sverige för
barn som är födda under utlandsvistelsen.
Utskottet föreslår att riksdagen tillstyrker propositionen
varmed motion Sf248 blir tillgodosedd även i denna del.
Kontaktdagar
Enligt 4 kap. 10 § tredje stycket lagen (1962:381) om allmän
försäkring har förälder till barn som fyllt fyra år, t.o.m. det
år barnet fyller tolv år, rätt till tillfällig föräldrapenning
under högst två dagar per år när föräldern avstår från
förvärvsarbete i samband med föräldrautbildning, besök i barnets
skola eller besök i förskole- eller fritidshemsverksamhet inom
samhällets barnomsorg i vilken barnet deltar, s.k. kontaktdagar.
Nuvarande bestämmelser innebär att föräldrar till ett barn som
t.ex. fyller fyra år den 31 december inte har möjlighet att ta
ut kontaktdagarna det år barnet fyller fyra år. Eftersom det
enligt föredragande statsrådet inte finns något motiv för att ha
regler som ger olika förmåner beroende på när under året barnet
är fött föreslås att rätt till tillfällig föräldrapenning i form
av kontaktdagar utges fr.o.m. det år barnet fyller fyra år.
Utskottet tillstyrker propositionen.

Arbetsskadesjukpenning
Gällande bestämmelser om arbetsskadeförsäkring m.m.
Lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring (LAF) trädde i kraft
den 1 juli 1977 och avser skador som visat sig fr.o.m. nämnda
tid.
Den som förvärvsarbetar i verksamhet här i riket är enligt LAF
försäkrad för arbetsskada. Egenföretagare och uppdragstagare är
dock försäkrade endast under förutsättning att de är bosatta i
Sverige. Försäkringen omfattar även den som genomgår utbildning
i den mån utbildningen är förenad med särskild risk för
arbetsskada.
I begreppet arbetsskada inryms skada till följd av olycksfall
eller skada till följd av annan skadlig inverkan. Med skadlig
inverkan avses, sedan den 1 januari 1993, inverkan av en faktor
som med hög grad av sannolikhet kan ge upphov till en sådan
skada som den försäkrade drabbats av. Även olycksfall vid färd
till och från arbetet täcks av försäkringen om färden
föranleddes av eller stod i nära samband med arbetet.
Inom arbetsskadeförsäkringen gäller en särskild bevisregel.
Lagen anger att om en försäkrad varit utsatt för olycksfall
eller annan skadlig inverkan skall skada som han ådragit sig
anses vara orsakad av den skadliga inverkan om övervägande skäl
talar för det. Denna regel infördes den 1 januari 1993 och
innebar en skärpning i förhållande till tidigare gällande
bestämmelser.
Principen bakom LAF är att den skadade i ekonomiskt hänseende
skall försättas i samma ekonomiska situation som om skadan inte
hade inträffat. Försäkringen ersätter inkomstförlust för skador
och sjukdomar om dessa varar längre än 180 dagar. Under de
första 180 dagarna, den s.k. samordningstiden, har den
försäkrade rätt till sjuklön från arbetsgivaren och ersättning
enligt lagen om allmän     försäkring (AFL) i form av
sjukvårdsförmåner och sjukpenning. Den som inte är försäkrad
enligt AFL har rätt till motsvarande förmåner från LAF. Under
samordningstiden ersätter arbetsskadeförsäkringen dessutom
nödvändiga kostnader för sjukvård utom riket, tandvård och
särskilda hjälpmedel i den mån motsvarande ersättning inte utges
från AFL.
Om sjukdomen eller skadan består efter samordningstidens
utgång och medför en fortsatt nedsättning av arbetsförmågan med
minst en fjärdedel, utges sjukpenning från
arbetsskadeförsäkringen -- vid hel nedsättning av arbetsförmågan
--  med 100 % av den sjukpenninggrundande inkomsten. Även efter
samordningstidens utgång har en arbetsgivare samma skyldighet
att utge sjuklön vid sjukfall som beror på arbetsskada som vid
andra sjukfall. I dessa fall utges således inte ersättning från
arbetsskadeförsäkringen. Kompensationsnivån blir således i dessa
fall 75 eller 90 %. Arbetsskadeförsäkringen ersätter efter
samordningstiden även nödvändiga kostnader för läkarvård,
tandvård, sjukvårdande behandling, sjukhusvård, läkemedel och
särskilda hjälpmedel.
Även den som på anmodan av försäkringskassan eller med kassans
samtycke avhåller sig från arbete i syfte att förebygga att
arbetsskada uppstår, återuppstår eller förvärras kan erhålla
ersättning från arbetsskadeförsäkringen, motsvarande högst hel
arbetsskadessjukpenning.
Blir nedsättningen av arbetsförmågan bestående, utges livränta
från arbetsskadeförsäkringen. Livräntan vid arbetsskada utgör
skillnaden mellan den inkomst den försäkrade skulle ha haft om
skadan inte inträffat och den inkomst han trots skadan beräknas
få. Det krävs dock att förmågan att skaffa sig inkomst genom
arbete är nedsatt med minst en femtondel och att
inkomstförlusten för år räknat uppgår till minst en fjärdedel av
det basbelopp som gällde vid ingången av det år livräntan skall
börja utges.
Genom praxis har slagits fast att försäkringskassan är skyldig
att pröva om en arbetsskada föreligger även om något
ersättningsanspråk inte görs gällande i det enskilda fallet. En
sådan prövning kan för den enskilde ha betydelse bl.a. för
ersättning från avtalsförsäkringarna i form av ersättning för
sveda och värk samt lyte och men. Huvudsakligen gäller sådana
prövningar skador av typen hörselskador, pleuraplaques och
liknande sjukdomsbesvär, vilka normalt inte berättigar till
ersättning från LAF eftersom dessa skador mera sällan ger upphov
till sjukfall och därmed inkomstförlust.
Arbetsskadeförsäkringen finansieras i princip genom sociala
avgifter och avkastning från Arbetsskadefonden.
Arbetsgivaravgiften utgör för närvarande 1,38 % och egenavgiften
1,40 % av avgiftsunderlaget.
Lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd (LSP) reglerar
ersättning från staten för skada ådragen under tjänstepliktig
verksamhet. Den skyddade personkretsen omfattar bl.a. den som
fullgör tjänstepliktig verksamhet inom totalförsvaret och den
som fullgör räddningstjänst. Även de som är intagna på anstalt
omfattas av lagen. Personskadeskyddet omfattar skada som någon
ådragit sig under den s.k. skyddstiden. Enligt LSP utges
ersättning vid sjukdom, bestående nedsättning av arbetsförmågan
och dödsfall. Därvid blir ersättningsreglerna i LAF i huvudsak
tillämpliga.
För flertalet anställda gäller att de har avtal om särskild
ersättning vid sjukdom utöver den ersättning AFL ger, t.ex. från
avtalsförsäkringarna i form av AGS. Lön och annan ersättning får
dock utges med högst 10 % och endast t.o.m. den 90:e dagen i ett
sjukdomsfall utan att sjukpenningen från AFL minskas i
motsvarande mån.
Trygghetsförsäkringen vid arbetsskada, TFA, lämnar bl.a.
ersättning för inkomstförlust vid sjukfall som beror på en
arbetsskada såvida ersättning inte kan utges från stat, kommun,
försäkringsanstalt, arbetsgivare eller annan i form av periodisk
ersättning. Ersättning för inkomstförlust lämnas vid
arbetssjukdom fr.o.m. den 181:a dagen i ett sjukfall.
Propositionen
Sjukersättning vid arbetsskada m.m.
I propositionen framhålls att antalet arbetsskadeärenden ökat
i stort sett under hela 1980-talet. År 1991 uppgick antalet
ärenden till 108600, vilket var 10 000 färre ärenden än år
1989 då antalet var som högst. Kostnaderna för
arbetsskadesjukpenningen uppgick år 1985 till 670 miljoner
kronor och för år 1991 till 6 779 miljoner kronor. Motsvarande
kostnader för livräntor var 223 resp. 4 516 miljoner kronor.
Underskottet i Arbetsskadefonden var vid utgången av år 1992
drygt 26 000 miljoner kronor och väntas vid utgången av
budgetåret 1992/93, trots höjning av avgifterna och en
överföring från delpensionsfonden med 8 300 miljoner kronor,
uppgå till drygt 22 000 miljoner kronor.
Vidare anförs i propositionen att det stora antalet
arbetsskadeärenden medfört långa handläggningstider, vilket
verkat rehabiliteringshämmande eftersom den försäkrade i många
fall vill ha ersättningsfrågan löst innan han är beredd att
medverka i en rehabiliteringsåtgärd. Även den höga
ersättningsnivån är enligt vad som uppges i propositionen
rehabiliteringshindrande.
Principen att en arbetsskada skall ersättas med högre belopp
än annan skada bör enligt propositionen alltjämt gälla.
Bakgrunden till denna uppfattning är att en förvärvsarbetande
bedöms löpa större risk att skadas än den som inte
förvärvsarbetar. Mot bakgrund av kostnadsutvecklingen inom
arbetsskadeförsäkringen samt att arbetsskadesjukpenningen kan
verka rehabiliteringshämmande bör nämnda princip, enligt vad som
anförs i propositionen, gälla först vid en bestående nedsättning
av arbetsförmågan. Därför föreslås i propositionen att rätten
till arbetsskadesjukpenning i princip slopas. Förslaget innebär
för den som är försäkrad enligt AFL och till följd av
arbetsskada fått sin arbetsförmåga nedsatt med minst en
fjärdedel får sjukpenning i enlighet med bestämmelserna i 3 kap.
nämnda lag under sjukdomstiden. Fr.o.m. den 1 april 1993 har en
karensdag införts i sjukförsäkrings- och sjuklönesystemet. Detta
innebär att för de två första dagarna efter karensdagen hel
sjukpenning utges med 65 % av den sjukpenningrundande inkomsten
och med 80 % för tid därefter t.o.m. den 365:e dagen i
sjukperioden. Fr.o.m. den 1 juli 1993 utges sjukpenning från den
366:e dagen med 70 % av den sjukpenninggrundande inkomsten. För
den som genomgår arbetslivsinriktad rehabilitering kan
rehabiliteringspenning utges med 95 % av den
sjukpenninggrundande inkomsten. I de fall sjuklön utges är
kompensationsnivån 75 eller 90 %. Med sjukdomstid avses tiden
fram till dess att sjukdomstillståndet upphör. Beträffande
tidpunkten härför föreslås ingen ändring i förhållande till
nuvarande regler.
För den som på anmodan av eller med försäkringskassans
samtycke avhåller sig från arbete för att förebygga en
arbetsskada, föreslås att han erhåller ersättning motsvarande
bestämmelserna i AFL.
Som nämnts ovan får den som inte är försäkrad för
sjukvårdsförmåner och sjukpenning enligt AFL under
samordningstiden ersättning från LAF. Ett slopande av
arbetsskadesjukpenningen skulle innebära att de avsedda
personkategorierna ställs utan försäkringsersättning vid
arbetsskada och alltså skulle stå i strid med Sveriges
förpliktelser enligt ILO-konventionen nr 121 angående förmåner
vid yrkesskada. I propositionen föreslås därför att den som
förvärvsarbetar i verksamhet här i riket utan att vara försäkrad
för sjukvårdsförmåner och sjukpenning enligt AFL skall vid
arbetsskada under sjukdomstid erhålla sjukvårdsförmåner,
sjukpenning och rehabiliteringsersättning från
arbetsskadeförsäkringen på samma villkor som den som är
försäkrad enligt AFL. På så sätt bör, enligt vad som framhålls i
propositionen, de i ILO-konventionen uppställda kraven om
ersättningens storlek samt kravet att varje land har skyldighet
att inom sitt territorium behandla dem som inte är medborgare
lika med landets egna medborgare vid arbetsskada bli
tillgodosedda.
De föreslagna förändringarna kommer att få konsekvenser för de
avtalsbundna försäkringarna. Enligt vad som uppges i
propositionen utgör försäkringskassornas beslut i regel grunden
för den ersättning som utges enligt dessa försäkringar. Den
föreslagna samordningen kommer därför enligt propositionen att
få såväl administrativ som kostnadsmässig betydelse för dessa.
För att upprätthålla principen om ett likvärdigt skydd vid
skada i arbete och verksamhet som omfattas av LSP fordras enligt
propositionen en ändring också i denna lag. Förslaget får också
återverkningar på ersättningar enligt lagen om
krigsskadeersättning till sjömän.
Ersättning för kostnader från arbetsskadeförsäkringen
I propositionen föreslås att nödvändiga kostnader för sjukvård
utom riket, tandvård och särskilda hjälpmedel vid arbetsskada
även fortsättningsvis skall ersättas enligt LAF. Motivet härför
är enligt propositionen att AFL ger ett otillräckligt skydd för
den som till följd av arbetsskada är i behov av sjukvård utom
riket och att kostnader för tandvård endast delvis ersätts av
den allmänna försäkringen och i många fall är relativt kostsam
för den enskilde. Hjälpmedel tillhandahålls i regel
kostnadsfritt av landstingen enligt särskilda förteckningar. I
de fall ett hjälpmedel inte finns förtecknat föreslås att
ersättning för dessa utges från LAF. Övriga förmåner som i dag
kan erhållas från arbetsskadeförsäkringen, läkarvård,
sjukvårdande behandling, sjukhusvård och läkemedel,
subventioneras -- enligt vad som anges i propositionen -- i hög
grad inom den allmänna försäkringen. Ersättning för dessa
förmåner bör därför enligt förslaget även vid arbetsskada utges
enligt AFL. Den som inte är sjukförsäkrad enligt AFL skall ha
rätt till motsvarande förmåner från LAF. Föredragande statsrådet
anser att ILO-konventionen inte uppställer något hinder mot en
sådan ändring.
De nämnda förslagen föranleder även ändringar i LSP och får
återverkningar på ersättningar som utges enligt lagen om
krigsskadeersättning till sjömän.
Försäkringskassornas skyldighet att pröva anmälda arbetsskador
Som nämnts i det föregående har försäkringskassorna skyldighet
att pröva om en arbetsskada föreligger oavsett om något
ersättningsanspråk görs gällande. Dessa ärenden brukar benämnas
serviceärenden. Med de nu i propositionen föreslagna
förändringarna kommer en försäkringskassa i regel inte att ha
anledning att pröva om en arbetsskada föreligger förrän en
anmäld arbetsskada har föranlett arbetsbyte med inkomstförlust
som följd eller i samband med en pensionsprövning och fråga om
rätt till livränta uppkommit. För att begränsa
administrationskostnaderna föreslås i propositionen att de s.k.
serviceärendena inte längre skall prövas av
försäkringskassorna. I vissa fall kommer det dock att finnas ett
behov av en prövning av om arbetsskada föreligger trots att ett
sjukdomstillstånd inte upphört. Detta gäller dels beträffande
dem som inte omfattas av sjukförsäkringen enligt AFL, dels i
fråga om sådana kostnader som enligt förslaget fortfarande skall
ersättas enligt LAF. I propositionen föreslås därför en regel av
innebörd att en anmäld arbetsskada skall prövas endast om det
behövs för att bestämma rätten till ersättning enligt LAF. I
propositionen framhålls att detta förslag får konsekvenser för
avtalsförsäkringarna genom att utredningar och beslut som nu
erhålls från försäkringskassorna inte kommer att bli
tillgängliga i samma utsträckning. Statsrådet uppger att han
skulle vara positiv till en lösning av detta problem som innebär
att försäkringskassorna, om avtalsförsäkringarna så önskar,
yttrar sig över om en arbetsskada bedöms föreligga. Frågan bör
dock beredas ytterligare.
De nu föreslagna förändringarna föreslås träda i kraft den 1
juli 1993. Äldre bestämmelser föreslås tillämpas på ersättning
för tid före ikraftträdandet, och detsamma föreslås gälla för
beslut där något ersättningsanspråk inte gjorts gällande.
Ekonomiska beräkningar
I propositionen beräknas utgifterna för
arbetsskadesjukpenningen för budgetåret 1993/94 till ca 6 200
miljoner kronor. Av dessa utgifter avser ca 70 % dagar i
sjukfall som varat längre än ett år. För dessa sjukpenningdagar
kommer kompensationsgraden enligt vad som anförs i propositionen
att sänkas från 100 % till 70 %, vilket skulle innebära att
utbetalningarna minskar med 1300 miljoner kronor. För
sjukpenningdagar som avser sjukfall mellan 181--365 dagar kommer
kompensationsgraden att minska från 100 % till 80 %, vilket
skulle innebära en besparing på 400 miljoner kronor. Enligt
propositionen kommer därför slopandet av
arbetsskadesjukpenningen att innebära besparingar på sammanlagt
1700 miljoner kronor.
Motionerna
I motion 1992/93:Sf26 yrkande 1 av Doris Håvik m.fl. (s)
föreslås avslag på propositionen i de delar som avser slopandet
av arbetsskadesjukpenningen och övriga försämringar inom
arbetsskadeförsäkringen. I motionerna framhålls att ett antal
ingrepp under senare tid har gjorts inom
arbetsskadeförsäkringen, bl.a. beträffande samordningstidens
längd och med avseende på begreppet arbetsskada, vilket innebär
att antalet ersatta skadefall kommer att halveras. De företagna
ändringarna innebär också en övervältring av kostnader på
trygghetsförsäkringarna. Motionärerna framhåller att
arbetsskadeförsäkringen är grundad på skadeståndsrättsliga
principer och att därför full kostnadstäckning skall råda för
skador som vållats genom arbete. De tidigare förändringarna och
de nu föreslagna bäddar för processer i allmän domstol mellan
arbetstagare som skadats i arbetet och deras arbetsgivare.
Sådana processer kan ställa sig mycket dyrbara för såväl den
enskilde som för samhället. Enligt motionärerna måste
kostnaderna för arbetsskadorna angripas på så sätt att insatser
görs för att förbättra de arbetsmiljöer som skapar arbetsskador.
De besparingar som angivits för de föreslagna åtgärderna är
klart överskattade. Vidare innebär enligt motionärerna de
föreslagna förändringarna att antalet anmälda skador kommer att
minska och att därför värdet av det system för statistik,
ISA-systemet, som byggts upp kommer att försämras. Detta innebär
att möjligheterna att förebygga dåliga arbetsmiljöer kommer att
minska. Slutligen ifrågasätter motionärerna det lämpliga i att
nu fatta beslut i en fråga som inom kort kommer att bli föremål
för en omfattande beredning, där sjuk- och
arbetsskadeförsäkringens framtida utformning kommer att
diskuteras.
Även i motion 1992/93:Sf269 yrkande 2 väckt under den allmänna
motionstiden motsätter sig Doris Håvik m.fl. (s) försämringar
inom arbetsskadeförsäkringen.
Berith Eriksson m.fl. (v) begär i motion 1992/93:Sf25 yrkande
7 att regeringen tillsätter en utredning med uppgift att göra en
översyn av sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna. I motionen
anförs att de tidigare och nu föreslagna förändringarna inom
arbetsskadeförsäkringen i princip innebär ett avskaffande av
denna. Motionärerna anser att det nu behövs en ny
arbetsskadeförsäkring och att en utredning bör tillsättas som
gör en analys av det rådande läget och därefter kommer med
förslag till ny försäkring inom sjuk- och arbetsskadeområdet.
Utskottets bedömning
Utskottet vill inledningsvis erinra om att väsentliga regler
inom arbetsskadeförsäkringen har ändrats fr.o.m. den 1 januari
1993. Dessa förändringar innebär bl.a. att kravet på skadlighet
höjts från sannolikhet till hög grad av sannolikhet och att
bevisregeln skärpts. Förändringarna medför med stor sannolikhet
att antalet godkända arbetsskador kommer att sjunka i avsevärd
omfattning. Som tidigare anförts kommer underskottet i
Arbetsskadefonden vid utgången av budgetåret 1992/93 att uppgå
till drygt 22 000 miljoner kronor. Det löpande underskottet har
i budgetpropositionen (prop. 1992/93:100, bilaga 6.2) för
budgetåret 1993/94 beräknats till 4 400 miljoner kronor om
ingenting görs. Underskotten har alltsedan år 1987 fått täckas
över statsbudgetens inkomsttitel. Som framgår av den nu
förevarande propositionen kommer ett genomförande av förslaget
att slopa arbetsskadesjukpenningen att innebära en
bruttobesparing för staten under nästa budgetår med 1 700
miljoner kronor. Mot denna bakgrund anser utskottet att det
finns starka ekonomiska skäl för att snarast genomföra den
föreslagna förändringen.
I propositionen framhålls att ett slopande av
arbetsskadesjukpenningen inte innebär någon som helst ändring i
fråga om arbetstagares resp. arbetsgivares skyldighet att anmäla
arbetsskada och att det är angeläget att skador anmäls även i
fortsättningen. Det erinras också om att arbetsgivare som
underlåter sin anmälningsskyldighet kan dömas till böter.
Utskottet anser därför att farhågorna för att antalet anmälda
arbetsskador kommer att minska är överdrivna.
Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att på andra
områden inom socialförsäkringssystemet i besparingssyfte redan
genomförts en rad förändringar som medfört en lägre
kompensationsnivå på ersättningarna. Riksdagen har också nyligen
genom ett principbeslut beslutat att sänka ersättningsnivån inom
arbetslöshetsförsäkringen från 90 % till 80 % av den försäkrades
dagsförtjänst. I den nyligen avlämnade
kompletteringspropositionen aviseras ytterligare besparingar
inom försäkringen, bl.a. en sänkt ersättningsnivå inom
föräldraförsäkringen. Förslaget om att även kompensationsnivån
vid sjukdom på grund av arbetsskada skall sänkas till vad som
motsvarar kompensationsnivån vid sjukdom av andra orsaker måste
också ses mot denna bakgrund.
Utskottet ansluter sig med det anförda till de bedömningar som
gjorts i propositionen, och utskottet tillstyrker bifall till
propositionen i nu behandlade delar och avstyrker bifall till
motionerna Sf26 yrkande 1 och Sf269 yrkande 2.
Med hänsyn till det samhällsekonomiska läget förutsätter
utskottet att någon kompensation genom avtalsförsäkringarna inte
sker.
Utskottet anser att motion Sf25 yrkande 7 är tillgodosedd med
vad som ovan anförts angående direktiven till beredningen som
har till uppgift att komma med förslag till en ny ordning för
försäkringsersättningar vid sjukdom och arbetsskada.
Arbetsskadelivränta
Före den 1 januari 1993 gällde att olika principer tillämpades
vid beräkning av livräntor för förfluten tid och vid beräkning
av framåtverkande livräntor. Fr.o.m. nämnda tidpunkt har
reglerna ändrats så att livränteunderlaget när livränta beviljas
för förfluten tid fastställs med utgångspunkt från den
försäkrades sjukpenninggrundande inkomst vid den tidpunkt från
vilken livräntan skall utges första gången eller den inkomst som
då skulle ha utgjort den försäkrades inkomst om
försäkringskassan hade känt till samtliga förhållanden. Denna
tidpunkt blir således avgörande för livräntans storlek och det
fastställda underlaget gäller för den framtida livräntan.
Arbetsskadeförsäkringen ersätter under dessa förutsättningar en
årlig inkomstförlust upp till samma inkomsttak som gäller för
ATP, dvs. 7,5 basbelopp.
Motivet för de nu nämnda ändringarna av reglerna för beräkning
av livräntor var att, för såväl tidsbegränsad livränta som för
livränta som beviljas tills vidare, låsa livränteunderlaget till
begynnelsetidpunkten för utgivande av livränta i ett skadefall
och därmed underlätta handläggningen i försäkringskassorna.
Enligt vad som anförs i propositionen har sedan de nya reglerna
trätt i kraft uppmärksammats vissa svårigheter i fråga om
basbeloppsanknytningen av tidsbegränsade livräntor. I
propositionen föreslås, för att skapa klarhet på denna punkt,
ett förtydligande i 6 kap. 2 § LAF av innebörd att en fastställd
livränta skall anknytas till det basbelopp som gällde vid den
tidpunkt från vilken livränta första gången utges.
Den föreslagna förändringen i 6 kap. 2 § LAF föreslås skola
tillämpas på beslut som fattas fr.o.m. den 1 januari 1993.
I motion 1992/93:Sf26 yrkande 2 av Doris Håvik m.fl. (s)
begärs ett tillkännagivande om ett klarläggande angående
värdesäkringen av livräntor. Motionärerna anför att de nyligen
företagna och nu föreslagna ändringarna för beräkning av
livräntor skapar osäkerhet om tillämpningen.
Före den 1 januari 1993 gällde som nämnts olika principer vid
beräkning av retroaktiva och framåtverkande livräntor.
När livränta skulle utges för förfluten tid skulle, enligt
gällande praxis, om det förelåg inkomstvariationer för olika
tidsperioder, livränta beräknas för varje tidsperiod för sig.
Retroaktivt verkande löneavtal som förelåg vid tidpunkten för
försäkringskassans slutliga fastställande av underlaget skulle
beaktas fr.o.m. dagen för dess tillkomst men inte för tid
dessförinnan. Detta sätt att beräkna livräntor för förfluten tid
medförde i många fall ett betydande merarbete för
försäkringskassorna. Med anledning härav tillskrev
Riksförsäkringsverket i januari 1992 Socialdepartementet med
begäran om en lagändring så att såväl retroaktiva som
framåtverkande livräntor skulle kunna fastställas efter samma
principer. I proposition 1992/93:30 om ändring av begreppet
arbetsskada framlades förslag i nu nämnt hänseende. Förslaget
som behandlades av utskottet och antogs av riksdagen
(1992/93:SfU8, rskr. 1992/93:142) innebär att livränteunderlaget
när livränta beviljas för förfluten tid fastställs med
utgångspunkt från den försäkrades sjukpenninggrundande inkomst
vid den tidpunkt från vilken livränta skall utges första gången
eller den inkomst som då skulle ha utgjort hans
sjukpenninggrundande inkomst om försäkringskassan känt till
samtliga förhållanden. Denna tidpunkt är således avgörande för
livräntans storlek, och det fastställda underlaget gäller för
den framtida livräntan.
Utskottet har från olika håll erfarit att de ändrade reglerna
för beräkning av livräntor vid tillämpningen fått icke avsedda
effekter. De ändrade reglerna har i många enskilda fall
inneburit såväl över- som underkompensation med åtskilliga
tiotusentals kronor. Den i propositionen föreslagna ändringen
beträffande anknytning av livräntan till det basbelopp som
gällde vid den tidpunkt från vilken livränta första gången utges
löser enligt utskottets mening inte de problem som nu föreligger
beträffande över- och underkompensation.
Utskottet är medvetet om den svåra problematik i tekniskt
hänseende som hänger samman med dessa frågor. Utskottet har
diskuterat olika förslag som kunde undanröja de olägenheter i
kompensationshänseende som uppkommit till följd av de nya
reglerna som trädde i kraft den 1 januari i år och som samtidigt
skulle uppfylla syftet med de nya reglerna att vara
administrativt enkla. Utskottet har emellertid kommit till
slutsatsen att det krävs en ingående analys av hur reglerna
skall utformas för att undvika att nya problem i
kompensationshänseende uppstår. Det får därför ankomma på
regeringen att på nytt överväga frågan hur ett rättvist och
samtidigt administrativt enkelt system för beräkning av
arbetsskadelivräntor bör utformas, och utskottet föreslår ett
tillkännagivande härom. Eftersom utskottet inte kan acceptera
att de nuvarande stora olägenheterna får bestå ens under kortare
tid föreslår utskottet en tillbakagång till de regler som gällde
för beräkning av livränteunderlag och omprövning av livräntor
före den 1 januari 1993. För att de som missgynnats av de
nuvarande reglerna skall kunna kompenseras föreslår utskottet
att de skall ha möjlighet att ansöka om att få sin livränta
omprövad enligt de nya reglerna. En omprövning skall gälla den
period eller de perioder som varit föremål för prövning enligt
de regler som gällt under tiden den 1 januari -- den 31 maj
1993. Utskottets ställningstagande medför dels att
propositionens förslag i denna del bör avslås av riksdagen, dels
att utskottet lägger fram ett eget lagförslag i frågan. Motion
Sf26 yrkande 2 får därmed anses tillgodosedd.
Sjukpenninggrundande inkomst för försäkrad som uppbär
arbetsskadelivränta under tid för studier
Enligt gällande regler kan ersättning enligt LAF under
rehabilitering, t.ex. vid studier, utges antingen i form av
sjukpenning eller livränta. Vidare gäller enligt AFL att en
fastställd sjukpenninggrundande inkomst inte skall sänkas i
vissa situationer och att den får anpassas efter
löneutvecklingen inom den försäkrades yrkesområde. Av
föreskrifter utfärdade av Riksförsäkringsverket framgår att
detta gäller en försäkrad som inte förvärvsarbetar av anledning
som berättigar till ersättning enligt LAF under rehabilitering.
Vidare gäller att sjukpenning enligt AFL inte betalas ut för
samma skada som föranleder ersättning enligt LAF. För en
studerande som börjar uppbära livränta under utbildning med stöd
av 6 kap. 5 § LAF innebär reglerna att han får behålla sin
sjukpenninggrundande inkomst under utbildningstiden och följa
lönsamhetsutvecklingen inom det egna yrkesområdet. Därav följer
att den som uppbär livränta under studier samtidigt kan få
sjukpenning enligt AFL om han sjukanmäler sig av annan orsak än
den som utgör grund för livräntan och därmed bli
överkompenserad. För att minska risken för överkompensation
föreslås i propositionen att den sjukpenninggrundande inkomst på
vilken livräntan är grundad skall vara vilande under den tid som
föranleder livräntan. Det anförda föreslås även gälla om den
försäkrade uppbär livränta enligt LSP och lagen om
krigsskadeersättning till sjömän.
Bestämmelserna i nu berört hänseende föreslås träda i kraft
den 1 juli 1993.
Enligt vad utskottet erfarit är det praxis att
arbetsskadelivränta utges vid rehabilitering i form av studier
som varar längre än ett år. En sådan tillämpning av
livräntereglerna har sannolikt tillkommit av praktiska skäl.
Utskottet vill emellertid peka på att en sådan ordning kan verka
rehabiliteringshämmande genom att en försäkrad kan vilja få sin
rätt till livränta prövad innan han påbörjar en rehabilitering.
Utskottet förutsätter att regeringen överväger om lagändringar
behövs på detta område.
Utskottet tillstyrker förslaget i denna del och förutsätter
att den föreslagna förändringen inte utesluter en fortsatt
översyn i syfte att komma till rätta med eventuell
överkompensation. Utskottet föreslår samtidigt en  redaktionell
ändring i 3 kap. 5 § andra stycket AFL.
Övriga frågor väckta i motioner
I motion 1992/93:Sf203 av Siw Persson (fp) begärs ett
tillkännagivande om vad i motionen anförts om särbehandling av
tandsköterskor vid arbetsskadebedömningar samt åtgärder för att
hindra sådan särbehandling. Motionären anför att den risk som är
förenad med arbete med amalgam hittills inte beaktats. Det finns
ett stort antal tandsköterskor som fått sådana hälsoproblem att
de inte kunnat fortsätta arbeta inom sitt yrkesområde. Trots
intyg från ytterst kvalificerade läkare har de inte fått sina
sjukdomsbesvär klassade som arbetsskada.
Frågan om tandsköterskors arbetsskador har utskottet tidigare
behandlat (se senast 1992/93:SfU8). Utskottet har därvid anfört
att arbetsmarknadsutskottet i sitt betänkande 1992/93:AU3
behandlat bl.a. arbetsmiljörisker inom tandvården.
Arbetsmarknadsutskottet anförde att Arbetarskyddsstyrelsen år
1989 utfärdat allmänna råd om arbete med kvicksilver och amalgam
inom tandvården. I övrigt hade Socialstyrelsen i augusti 1992
lagt fram en expertrapport om möjligheten att avveckla amalgam
som tandlagningsmedel (Ds 1992:95). I rapporten presenterades
förutsättningarna för att successivt avveckla amalgamet under
1990-talet liksom en bedömning av insatsbehovet vid en omedelbar
avveckling.
Socialförsäkringsutskottet förutsatte att berörda myndigheter
följer den praxis som domstolarna utvecklar i syfte att få
klarlagt i vad mån nya vetenskapliga rön, förändrade
sjukdomsmönster och ökad kunskap om arbetsmiljön påverkar
domstolarnas bedömning.
Utskottet vidhåller sin tidigare bedömning och avstyrker
bifall till motion Sf203.
Medelsanvisning
I budgetpropositionen 1992/93:100 beräknades anslaget C 1.
Bidrag till sjukförsäkringen för budgetåret 1993/94 till 4 649
miljoner kronor.
Ett slopande av arbetsskadesjukpenningen fr.o.m. den 1 juli
1993 innebär enligt propositionen att sjukförsäkringens utgifter
beräknas öka med 4 500 miljoner kronor. Belastningen på anslaget
C 1, som utgör 15 % av bruttoutgiften, ökar därmed med 675
miljoner kronor. Dessutom ökar belastningen på detta anslag med
ytterligare 75 miljoner kronor till följd av att kommunerna
fr.o.m. den 1 mars 1993 får uppbära avgifter i sjukhem och andra
vårdinrättningar som kommunerna övertagit av landstingen eller
har betalningsansvar för. Dessa avgifter kan därför inte längre
tillföras sjukförsäkringen.
Med hänsyn till att i kompletteringspropositionen
(1992/93:150, bilaga 4) föreslås ytterligare ändringar av
anslaget Bidrag till sjukförsäkringen anser utskottet att
finansutskottet bör ta slutlig ställning till anslaget.
Utskottet kommer därför att med eget yttrande överlämna
proposition 1992/93:178 i denna del till finansutskottet för
behandling.

Hemställan

Utskottet hemställer
1.   beträffande utformningen av socialförsäkringssystemet
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:So449 yrkande 6,
1992/93:Sf244, 1992/93:Sf245, 1992/93:Sf250, 1992/93:Sf264,
1992/93:Sf273, 1992/93:Sf283 yrkande 1, 1992/93:Fi211 yrkande 8,
1991/92:Sf278 och 1991/92:Sk351 yrkande 9,
res. 1 (nyd)
2.                beträffande folkrörelsernas socialavgifter
att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf245,
3. beträffande avgiftsfria sjukvårdsförmåner m.m. för vissa
hivsmittade
att riksdagen antar de i proposition 1992/93:178 framlagda
förslagen till
1. lag om avgiftsfria sjukvårdsförmåner m.m. för vissa
hivsmittade,
2. lag om ändring i lagen (1988:1465) om ersättning och
ledighet för närståendevård såvitt avser 4 och 6 §§,
4. beträffande ytterligare ersättning till hivsmittade
att riksdagen
avslår motionerna 1992/93:Sf25 yrkandena 1 och 3 och
1992/93:L608 yrkande 2,
5. beträffande ändring i semesterlagen
att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på
motion 1992/93:Sf25 yrkande 2 antar det i propositionen
framlagda förslaget till lag om ändring i semesterlagen
(1977:480),
men. (v) - delvis
6. beträffande företagshälsovården
att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på
motion 1992/93:Sf25 yrkande 4 antar de i propositionen framlagda
förslagen till
1. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring
såvitt avser 2 kap. 6 §,
2. lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring
såvitt avser 3 kap. 9 §,
3. lag om ändring i lagen (1981:49) om begränsning av
läkemedelskostnader,
men (v) - delvis
7. beträffande sjukpenninggrundande inkomst m.m. för
biståndsarbetare
att riksdagen med bifall till propositionen och med anledning
av motion 1992/93:Sf248 antar det i propositionen framlagda
förslaget till lag om ändring i lagen (1962:382) om allmän
försäkring såvitt avser 3 kap. 5 b § och 4 kap. 9 §,
8. beträffande kontaktdagar
att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring
såvitt avser 4 kap. 10 §,
9. beträffande arbetsskadelivränta
att riksdagen med anledning av motion 1992/93:Sf26 yrkande 2
och med avslag på propositionen
dels avslår det i propositionen framlagda förslaget till
lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring
såvitt avser 6 kap. 2 § och andra stycket tredje meningen
ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna,
dels antar utskottets förslag till lag om ändring i lagen
(1976:380) om arbetsskadeförsäkring,
dels som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
10. beträffande arbetsskadesjukpenning m.m.
att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på
motionerna 1992/93:Sf26 yrkande 1 och 1992/93:Sf269 yrkande 2
antar de i propositionen framlagda förslagen till
1. lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring
till den del förslaget inte berörts under momenten 6 och 9 ovan,
2. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring
såvitt avser 2 kap. 13 § och 3 kap. 13 §,
3. lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt
personskadeskydd,
4. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),
res. 2 (s)
11. beträffande sjukpenninggrundande inkomst och
arbetsskadelivränta
att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen
till
1. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring
såvitt avser 3 kap. 5 § med den ändringen att i andra stycket
andra meningen orden "1 § fjärde stycket" byts mot "8 § fjärde
stycket andra meningen",
2.  lag om ändring i lagen (1988:1465) om ersättning och
ledighet för närståendevård till den del förslaget inte berörts
under moment 3,
12. beträffande översyn av sjuk- och
arbetsskadeförsäkringen
att riksdagen avslår motion 1992/93:Sf25 yrkande 7,
13. beträffande tandsköterskors arbetsskador
att riksdagen avslår motion 1992/93:Sf203,
14. beträffande lagförslagen i övrigt
att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen
till
1. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring till
den del förslaget inte berörts under momenten 6--8, 10 och 11
samt med den ändringen att 3 kap. 4 c och 4 d §§ och sista
meningen i ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna utgår,
2. lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter.
Utskottet hemställer att ärendet företas till avgörande efter
en bordläggning.
Stockholm den 29 april 1993
På socialförsäkringsutskottets vägnar
Gullan Lindblad

I beslutet har deltagit: Gullan Lindblad (m), Margit
Gennser (m), Birgitta Dahl (s), Sigge Godin (fp), Börje Nilsson
(s), Karin Israelsson (c), Lena Öhrsvik (s),  Hans Dau (m),
Nils-Olof Gustafsson (s), Pontus Wiklund (kds), Arne Jansson
(nyd), Margareta Israelsson (s), Gustaf von Essen (m), Widar
Andersson (s) och Monica Widnemark (s).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Berith Eriksson (v)
närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Reservationer

1. Utformningen av socialförsäkringssystemet (mom.1)
Arne Jansson (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10
börjar med "I den" och slutar med "riksdagens åtgärd." bort ha
följande lydelse:
Utskottet anser att det i det ekonomiska läge som landet
befinner sig i är nödvändigt att göra besparingar inom
socialförsäkringssystemet. I motionerna Sf244 yrkandena 1 och 3
och Fi211 yrkande 8 har anvisats en metod att snabbt spara 30
miljarder kronor genom ändringar i ersättningsnivåerna.
Förslagen innebär enhetliga nivåer vid frånvaro från arbetet,
oavsett orsaken till frånvaron, vilket gör systemet lätt att
administrera. Vid sjukdom, arbetsskada, vård av sjukt barn,
förtidspension, arbetslöshet och garantilön utan arbete skall
kompensationsnivån vara 70 % av inkomstbortfallet. Den som
deltar i rehabilitering med sikte på arbete skall få ytterligare
10 % kompensation. Dessutom bör det nuvarande inkomsttaket för
förmåner inom socialförsäkringen, 7,5 basbelopp anpassas, till
vad som gäller inom arbetslöshetsförsäkringen, dvs. sänkas till
ca 5 basbelopp. Riksdagen bör med bifall till motionerna Sf244
yrkandena 1 och 3 och Fi211 yrkande 8 som sin mening ge
regeringen detta till känna.
Övriga nu aktuella motioner bör med hänvisning till pågående
utredningsarbete inte föranleda någon riksdagens åtgärd.
dels att moment 1 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
1.                  beträffande utformningen av
socialförsäkringssystemet
att riksdagen med bifall till motionerna
1992/93:Sf244 och 1992/93:Fi211 yrkande 8 och med avslag på
motionerna 1992/93:So449 yrkande 6, 1992/93:Sf245,
1992/93:Sf250, 1992/93:Sf264, 1992/93:Sf273, 1992/93:Sf283
yrkande 1, 1991/92:Sf278 och 1991/92:Sk351 yrkande 9 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. Arbetsskadesjukpenning m.m. (mom. 10)
Birgitta Dahl, Börje Nilsson, Lena Öhrsvik, Nils-Olof
Gustafsson, Margareta Israelsson, Monica Widnemark och Widar
Andersson (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 21 som
börjar med "Utskottet vill" och på s. 22 slutar med "inte sker."
bort ha följande lydelse:
Under senare tid har arbetsskadeförsäkringen genomgått stora
förändringar. Samordningstiden har utökats från 90 till 180
dagar. Arbetsskadebegreppet har fått en annan innebörd och
beviskraven har kraftigt skärpts. Regeringens nuvarande förslag
att helt slopa arbetsskadesjukpenningen kan enligt utskottets
uppfattning förutom att de försäkrade i praktiken i många fall
ställs utan arbetsskadeersättning få åtskilliga negativa
konsekvenser. Om arbetsskadesjukpenningen slopas innebär detta
med stor sannolikhet att antalet anmälda skadefall drastiskt
kommer att minska. Detta innebär att det statistiksystem,
ISA-systemet, som byggts upp kommer att förlora i värde. Detta
innebär i sin tur att det förebyggande arbetsmiljöarbetet och
därmed möjligheterna att förebygga arbetsskador kommer att
väsentligt försvåras.
På arbetsmarknaden har växt fram ett system av
trygghetsförsäkringar vari trygghetsförsäkring vid arbetsskada,
TFA, ingår som en del. Avsikten med TFA är att den som drabbas
av personskada skall få ersättning enligt skadeståndsrättens
normer utan att behöva visa att arbetsgivaren eller någon annan
är skadeståndsskyldig. TFA kompletterar förmånerna från den
allmänna försäkringen och arbetsskadeförsäkringen. Ett slopande
av arbetsskadesjukpenningen innebär alltså en övervältring av
dessa kostnader till TFA. Ur samhällsekonomisk synpunkt får
förslaget därför ringa konsekvenser. Om parterna på
arbetsmarknaden förhandlar bort TFA-ersättningen innebär detta
att den enskilde arbetstagaren för att få ut ersättning för en
arbetsskada kan tvingas till process i allmän domstol. Ett
sådant förfarande ställer sig både kostsamt och kan negativt
inverka på det framtida samarbetet mellan arbetstagare och
arbetsgivare.
Som ett led i uppgörelsen mellan regeringen och
Socialdemokraterna den 20 september 1992 ingick att sjuk- och
arbetsskadeförsäkringarna skall lyftas ur statsbudgeten.
Regeringen har nyligen beslutat om direktiv till denna
beredning. Direktiven är synnerligen omfattande och innebär
bl.a. att beredningen skall arbeta med tre alternativa förslag
till lösningar. Huvudalternativet för beredningen skall vara att
föra över försäkringarna till arbetsmarknadens parter och därmed
skapa förutsättningar för att kostnaderna för sjuk- och
arbetsskadeförsäkringarna beaktas inom ramen för lönebildningen.
Beredningen skall därvid överväga till vilken del generella
principer skall regleras i lag resp. vad som som står parterna
fritt att bestämma i avtal.
Utskottet anser att de nu föreslagna bestämmelserna föregriper
utredningen och att det bör ankomma på utredningen att ta
ställning till i vad mån och i vilken omfattning innehållet i
arbetsskadeförsäkringen behöver ändras eller preciseras.
Mot denna bakgrund saknas enligt utskottets mening skäl att
företa de nu föreslagna förändringarna i
arbetsskadeförsäkringen.
dels att moment 10 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
10. beträffande arbetsskadesjukpenning m.m.
att riksdagen med bifall till motionerna 1992/93:Sf26 yrkande
1 och 1992/93:Sf269 yrkande 2
avslår de i propositionen framlagda förslagen till
1. lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring
till den del förslaget inte berörts under momenten 6 och 9 ovan,
2. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring
såvitt avser 2 kap. 13 § och 3 kap. 13 §,
3. lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt
personskadeskydd,
4. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),

Särskilda yttranden
1. Birgitta Dahl, Börje Nilsson, Lena Öhrsvik, Nils-Olof
Gustafsson, Margareta Israelsson, Widar Andersson och Monica
Widnemark (alla s) anför:
I motion So449 av Ingvar Carlsson m.fl. har utformats en
strategi för välfärden. I den del som berör
socialförsäkringsutskottets område har Socialdemokraterna
preciserat de närmare villkoren för en ny ordning för sjuk- och
arbetsskadeförsäkringen. Vid utformningen av direktiven till den
beredning som skall föreslå den nya ordningen har regeringen i
väsentliga delar beaktat våra synpunkter. Vi vill med detta
yttrande ytterligare markera att en ny försäkring, antingen den
handhas av arbetsmarknadens parter eller innebär en utveckling
av den nuvarande försäkringen, måste vara obligatorisk och
uppbyggd enligt inkomstbortfallsprincipen. Det bör finnas ett
tydligt fördelningspolitiskt ansvar i finansieringen som innebär
att högavlönade och friska får bidra till kostnaderna för
lågavlönade och sjuka och dem som står utanför arbetsmarknaden.
Försäkringen måste också vara utformad så att den hävdar
arbetslinjen och stimulerar till förbättringar av arbetsmiljön.
Vi kommer att verka för detta inom beredningen.

2. Karin Israelsson (c) och Pontus Wiklund (kds) anför:
Vi anser det angeläget att förutsättningarna utreds för
införandet av ett grundtrygghetssystem som garanterar alla
medborgare en tillräcklig ersättningsnivå vid sjukdom,
ålderdom. m.m. Som framhållits av utskottet ger direktiven för
den nya beredningen med uppdrag att lämna förslag till en ny
ordning för sjuk- och arbetsskadeförsäkringen möjlighet till en
allsidig prövning av hur en ny ordning skall genomföras.
Eftersom Centerpartiet och Kristdemokraterna kommer att vara
representerade i utredningen, och också är representerade i
pensionsarbetsgruppen, kommer våra representanter i
utredningarna att där verka för att ett grundtrygghetssystem
införs. Vi har därför för dagen inget yrkande i frågan.
3. Birgitta Dahl, Börje Nilsson, Lena Öhrsvik, Nils-Olof
Gustafsson, Margareta Israelsson, Widar Andersson och Monica
Widnemark (alla s) anför:
Vi anser att statsbidraget till företagshälsovården kunde
avvecklas endast under förutsättning att en lagstiftning om
obligatorisk företagshälsovård infördes. Beslut har fattats att
slopa statsbidraget till företagshälosvården fr.o.m. den 1
januari 1993 och i föreliggande proposition genomförs
ytterligare konsekvensändringar. Något förslag om att göra
företagshälsovården obligatorisk har ännu inte lagts fram från
regeringen. I Statsrådsberedningens förteckning över
propositioner våren 1993 aviserades en proposition om
företagshälsovård, men arbetsmarknadsministern informerade den
25 februari i kammaren att regeringen, med hänvisning till
förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter, inte avsåg att
lägga fram någon proposition under våren. Vi kan konstatera att
den tidigare avtalsregleringen på stora delar av den privata
arbetsmarknaden inte längre föreligger genom att
arbetsmiljöavtalet på SAF-LO-PTK-området och därmed avtalets
riktlinjer för företagshälsovården upphört att gälla efter
uppsägning från arbetsgivarens sida. Det är osäkert i vilken
utsträckning den tidigare avtalsregleringen av
företagshälsovården  kommer att ersättas med en ny. Vidare är
vårt land skyldigt enligt ILO-konvention nr 161 att upprätthålla
en företagshälsovård. Vi anser att regeringen snarast bör
återkomma med förslag om lagstadgad företagshälsovård.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,
eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot
Berith Eriksson (v) anför:
Beträffande ändring av semesterlagen (mom. 5) anser jag att, i
likhet med vad som gäller vid sjukdom, 180 dagar för ledighet
för närståendevård av sådan person som hivsmittats inom
sjukvården skall vara semesterlönegrundande.
Vad gäller företagshälsovården (mom. 6) har denna en stor
betydelse för folkhälsan och det var, enligt min mening, helt
fel att slopa statsbidraget till företagshälsovården.
Vänsterpartiet anser att regeringen gjort en felbedömning och
att huvudmännen inte kommer att upprätta avtal med
företagshälsan för att de inte anser sig ha råd med detta. De i
propositionen framlagda förslagen innebär att man nu slår sista
spiken i kistan genom att företagshälsovården jämställs med
oreglerad privat vård. Jag motsätter mig detta och anser att
riksdagen bör avslå regeringens förslag.

Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom.
5 och 6 borde ha hemställt:
5. beträffande ändring i semesterlagen
att riksdagen med bifall till motion 1992/93:Sf25 yrkande 2
och med anledning av propositionen antar det i propositionen
framlagda förslaget till lag om ändring i semesterlagen
(1977:480) med den ändringen att i 17 § första stycket 8.
siffran 45 byts mot 180,
6. beträffande företagshälsovården
att riksdagen med bifall till motion 1992/93:Sf25 yrkande 4
avslår de i propositionen framlagda förslagen till
1. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring
såvitt avser 2 kap. 6 §,
2. lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring
såvitt avser 3 kap. 9 §,
3. lag om ändring i lagen (1981:49) om begränsning av
läkemedelskostnader,

I propositionen framlagda lagförslag

Bilaga 1

Av utskottet framlagt lagförslag
Bilaga 2
1 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring
Härigenom föreskrivs att 4 kap. 5, 6 och 12 §§ lagen
(1976:380) om arbetsskadeförsäkring1  skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse                       Utskottets förslag
                            4 kap.2
5 §
För den som är                          För den som är
sjukpenningförsäkrad                    sjukpenningförsäkrad
enligt 3 kap. lagen (1962:381)          enligt 3 kap. lagen (1962:381)
om allmän försäkring                    om allmän försäkring
utgörs                                  utgörs
livränteunderlaget av hans              livränteunderlaget av hans
sjukpenninggrundande inkomst            sjukpenninggrundande inkomst
enligt 3 kap. 2 § nämnda                enligt 3 kap. 2 § nämnda
lag vid den tidpunkt från               lag vid den tidpunkt från
vilken livräntan första                 vilken livräntan skall
gången skall utges eller                utges eller den inkomst som
den inkomst som då skulle               då skulle ha utgjort hans
ha utgjort hans                         sjukpenninggrundande inkomst,
sjukpenninggrundande inkomst,           om försäkringskassan
om försäkringskassan                    hade känt till samtliga
hade känt till samtliga                 förhållanden.
förhållanden.
                             6 §2
För den som inte är                     För den som inte är
sjukpenningförsäkrad                    sjukpenningförsäkrad
enligt 3 kap. lagen (1962:381)          enligt 3 kap. lagen (1962:381)
om allmän försäkring                    om allmän försäkring
men likväl har inkomst av               men likväl har inkomst av
förvärvsarbete utgörs                   förvärvsarbete utgörs
livränteunderlaget av den               livränteunderlaget av den
inkomst som, vid den tidpunkt           inkomst som skulle ha utgjort
från vilken livräntan                   sjukpenninggrundande inkomst
första gången skall                     för honom enligt 3 kap.
utges, skulle ha utgjort                2§ nämnda lag, om han
sjukpenninggrundande inkomst            hade varit
för honom enligt 3 kap. 2               sjukpenningförsäkrad,
§ nämnda lag, om han                    dock lägst 6000 kronor.
hade varit
sjukpenningförsäkrad,
dock lägst 6000 kronor.
                                        1 Lagen omtryckt 1977:264. 2
                                        Senaste lydelse 1992:1698.
Nuvarande lydelse                       Utskottets förslag

                             12 §3
Ett beslut om livränta                  Ett beslut om livränta
skall omprövas, om                      skall omprövas, om
ändring av betydelse har                ändring av betydelse har
skett i de förhållanden                 skett i de förhållanden
som var avgörande för                   som var avgörande för
beslutet. Livränta för                  beslutet. Livränta för
förfluten tid får dock                  förfluten tid får dock
inte minskas eller dras in.             inte minskas eller dras in.
Vid omprövning enligt
första stycket får
livränteunderlaget enligt 5
eller 6 § ändras endast
om ett löneavtal
träffats efter beslutet och
avtalet omfattar den tidpunkt
från vilken livräntan
första gången utgetts
samt omprövning begärs
inom två år från det
beslutet meddelades. Vid
omprövningen får
livränteunderlaget inte
sänkas.
Denna lag träder i kraft den 1 juni 1993.
En försäkrad som fått sitt livränteunderlag fastställt med
tillämpning av de under tiden den 1 januari -- den 31 maj 1993
gällande bestämmelserna har rätt att efter ansökan hos allmän
försäkringskassa få sin livränta omprövad enligt de nya
bestämmelserna.
3 Senaste lydelse 1992:1698.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1
Propositionen 2
Motionerna 3
Utskottet 5
Utformningen av socialförsäkringssystemet 5
Direktiv till beredningen med uppdrag att lämna förslag till
en ny ordning för lagfästa försäkringsersättningar vid
sjukdom och arbetsskada5
Motioner 7
Utskottets bedömning 9
Förslag i proposition 1992/93:178 10
Avgiftsfria sjukvårdsförmåner m.m. för vissa
hivsmittade 10
Utökad närståendepenning 12
Företagshälsovård 13
Sjukpenninggrundande inkomst m.m. för
biståndsarbetare 14
Kontaktdagar 15
Arbetsskadesjukpenning 16
Gällande bestämmelser om arbetsskadeförsäkring m.m. 16
Propositionen 18
Sjukersättning vid arbetsskada m.m.18
Ersättning för kostnader från arbetsskadeförsäkringen19
Försäkringskassornas skyldighet att pröva anmälda
arbetsskador20
Ekonomiska beräkningar20
Motionerna 20
Utskottets bedömning 21
Arbetsskadelivränta 22
Sjukpenninggrundande inkomst för försäkrad som uppbär
arbetsskadelivränta under tid för studier 24
Övriga frågor väckta i motioner 25
Medelsanvisning 25
Hemställan 26
Reservationer28
1. Utformningen av socialförsäkringssystemet (nyd)28
2. Arbetsskadesjukpenning m.m. (s)29
Särskilda yttranden30
Meningsyttring (v)31
Bilaga 1 i propositionen framlagda lagförslag32
Bilaga 2 av utskottet framlagt lagförslag56