I detta betänkande behandlas
dels proposition 1992/93:56 om ny konkurrenslagstiftning,
dels sex motioner som har väckts med anledning av
propositionen,
dels -- helt eller delvis -- tio motioner om
konkurrenspolitiken från allmänna motionstiden.
Yttranden i ärendet har avgivits av konstitutionsutskottet
(1992/93:KU4y; bilaga 2) och lagutskottet (1992/93:LU3y;
bilaga 3).
Upplysningar och synpunkter har inför utskottet lämnats av
företrädare för ICA Handlarnas AB, Kooperativa förbundet,
Kronägg, Lantbrukarnas riksförbund, Petroleumhandelns
riksförbund, Slakteriförbundet SCAN, Svenska lantmännens
riksförbund, Svenska taxiförbundet, Sveriges köpmannaförbund och
Sveriges livsmedelshandlareförbund. Vidare har ett flertal
skrivelser i ärendet ingivits till utskottet.
Sammanfattning
Utskottet tillstyrker regeringens förslag om en ny
konkurrenslagstiftning. Förslaget innebär att det -- efter
förebild från EG:s och EES-avtalets konkurrensregler -- införs
principiella förbud dels mot konkurrensbegränsande samarbete
mellan företag, dels mot missbruk av en dominerande ställning.
Såväl enskilda undantag som s.k. gruppundantag skall kunna
medges från förbudet mot samarbete. Hittillsvarande system med
förvärvskontroll behålls men ges en annorlunda utformning.
Såvitt gäller gruppundantag finner utskottet inte skäl för
riksdagen att uttala sig om den närmare inriktningen av de
föreskrifter som förutsätts bli utfärdade härom. Beträffande
lagens tillämpningsområde utgår utskottet från att den i
propositionen angivna riktlinjen för bedömning av samverkan
mellan små företag tillämpas flexibelt.
Motioner (c; kds) med krav på att den samverkan som förekommer
på jordbruksområdet skall undantas från konkurrenslagens
tillämpning eller särbehandlas i något annat avseende avstyrks.
Utskottet hänvisar till Omställningskommissionens uppdrag och
förutsätter att dess synpunkter kommer att prövas.
Likaså avstyrker utskottet en rad yrkanden som rör
förvärvskontrollen. Detta gäller två motioner (nyd; v) som båda
innehåller krav på dels att den i propositionen föreslagna
beloppsgränsen skall slopas, dels att en möjlighet att bryta upp
befintliga företagskoncentrationer skall införas i lagen.
Motionsförslagen följs upp i reservationer (nyd) resp. en
meningsyttring (v). Den föreslagna instansordningen vid
förvärvskontrollen -- med Stockholms tingsrätt som första och
Marknadsdomstolen som sista instans -- kritiseras i en motion
(s); motionärerna anser att hittillsvarande system med
Marknadsdomstolen som prövande och regeringen som fastställande
instans bör behållas. Utskottet avstyrker motionsyrkandet men
framhåller att kravet på snabbhet i det processuella förfarandet
inte får eftersättas. En reservation (s) anmäls i denna fråga.
Regeringens förslag till ändring i viss annan lagstiftning som
hänger samman med konkurrenslagen liksom i lagen om ett
europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES) tillstyrks samtidigt
av utskottet.
Propositionen
Huvudsakligt innehåll
I proposition 1992/93:56 läggs fram förslag till en ny
konkurrenslag, som skall ersätta den nuvarande konkurrenslagen
(1982:729) och lagen (1991:921) om förbud mot
konkurrensbegränsning i fråga om jordbruksprodukter. Vidare
framläggs förslag till viss annan lagstiftning som hänger samman
därmed. Slutligen föreslås en ändring i lagen om ett europeiskt
ekonomiskt samarbetsområde (EES).
Förslaget till ny konkurrenslag innebär bl.a. följande.
De materiella konkurrensreglerna i lagen utformas efter
förebild från EG:s konkurrensregler i Romfördraget och
EES-avtalets konkurrensregler. Det innebär principiella förbud
dels mot samarbete mellan företag som har till syfte att
begränsa konkurrensen på den svenska marknaden eller som ger
detta resultat, dels mot missbruk från ett eller flera företags
sida av en dominerande ställning på den svenska marknaden.
Från förbudet mot konkurrensbegränsande samarbete mellan
företag skall undantag kunna medges i enskilda fall av
Konkurrensverket. Undantag från förbudet skall också kunna gälla
för grupper av avtal som uppfyller förutsättningarna för
enskilda undantag. Föreskrifter om sådana gruppundantag skall
beslutas av regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer.
Avtal som är förbjudna är ogiltiga.
Möjlighet finns för ett företag att efter ansökan hos
Konkurrensverket få en förklaring om att förbuden inte är
tillämpliga för företaget (icke-ingripandebesked).
En överträdelse av förbuden skall kunna medföra
skadeståndsskyldighet och konkurrensrättsliga ingripanden i form
av dels åläggande vid vite att upphöra med en pågående
överträdelse, dels åläggande att betala konkurrensskadeavgift
för en redan begången överträdelse. En konkurrensskadeavgift
skall kunna uppgå till högst tio procent av företagets
årsomsättning. Konkurrensverket beslutar om åläggande vid vite
att upphöra med överträdelser av förbuden. Beslut om skyldighet
att betala konkurrensskadeavgift meddelas av domstol på talan av
Konkurrensverket. Verket skall vid utredningar om överträdelser
av förbuden kunna göra undersökningar hos företag för att få
fram bevismaterial.
Reglerna om kontroll av företagsförvärv får en något
annorlunda utformning än i den nuvarande lagen. Kontrollen skall
omfatta företagsförvärv där de berörda företagen tillsammans har
en årsomsättning som överstiger fyra miljarder kronor. Sådana
företagsförvärv skall anmälas till Konkurrensverket för
prövning. Ingripande skall kunna ske om företagsförvärvet får
antas leda till mer påtagliga skadliga effekter för konkurrensen
i ett långsiktigt perspektiv.
Domstolsprövningen av konkurrensrättsliga mål skall tills
vidare ske enligt en tvåinstansordning med specialiserade
domstolar. Stockholms tingsrätt skall som första instans pröva
mål om konkurrensskadeavgift och företagsförvärv.
Konkurrensverkets beslut om undantag, icke-ingripandebesked och
vitesåläggande skall kunna överklagas hos Stockholms tingsrätt.
Stockholms tingsrätts avgöranden skall kunna överklagas hos
Marknadsdomstolen. Dess avgöranden skall inte kunna överklagas.
Frågor om skadestånd, ogiltighet och utdömande av viten enligt
lagen skall prövas av de allmänna domstolarna, men Stockholms
tingsätt skall alltid vara behörig att pröva mål om skadestånd
och utdömande av viten.
Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1993.
Särskilda övergångsbestämmelser föreslås emellertid för att
företagens omställning till de nya reglerna skall underlättas.
Den föreslagna ändringen i EES-lagen, som innebär en
tilläggsbestämmelse om gruppundantag, avses träda i kraft
samtidigt med den lagen.
Förslag
I propositionen föreslår regeringen -- efter föredragning av
näringsminister Per Westerberg -- att riksdagen antar de i
propositionen framlagda förslagen till
1. konkurrenslag,
2. lag om ändring i lagen (1956:245) om uppgiftsskyldighet
rörande pris- och konkurrensförhållanden,
3. lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m.,
4. lag om ändring i CECA-lagen (1972:762),
5. lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385),
6. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
7. lag om ändring i bankaktiebolagslagen (1987:618),
8. lag om ändring i sparbankslagen (1987:619),
9. lag om ändring i föreningsbankslagen (1987:620),
10. lag om ändring i lagen (1987:667) om ekonomiska
föreningar,
11. lag om ändring i lagen om ett europeiskt ekonomiskt
samarbetsområde (EES).
Lagförslagen har granskats av Lagrådet. Förslaget till
konkurrenslag återges i bilaga 1. Övriga lagförslag finns på
s.138--157 i propositionen.
Motionerna
De motioner som har väckts med anledning av proposition
1992/93:56 är följande:
1992/93:N7 av Birgitta Johansson m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen
1. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om den nya konkurrenslagen,
2. beslutar att intresseledamöter även fortsättningsvis skall
ingå i Marknadsdomstolen.
1992/93:N8 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen
1. avslår den föreslagna gränsen på 4 miljarder kronor i
årsomsättning för sammanslagna företag,
2. hos regeringen begär förslag till sådan ändring i
konkurrenslagstiftningen att existerande företagskoncentrationer
kan brytas upp,
3. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om livsmedelsgrossisterna.
1992/93:N9 av Ian Wachtmeister och Harriet Colliander (båda
nyd) vari yrkas att riksdagen
1. avslår begränsningsregeln i 37§ förslag till
konkurrenslag som innebär att frågan om företagsförvärv endast
gäller företag eller verksamheter som tillsammans har en
omsättning föregående räkenskapsår som överstiger 4 miljarder
kronor,
2. inför en möjlighet att bryta upp bestående
företagskoncentrationer,
3. som sin mening ger regeringen till känna att en utredning
bör tillsättas som, utifrån grundsynen att största möjliga
konkurrens bör råda i det svenska samhället, får till uppgift
att lägga fram ett lagförslag inom konkurrenslagstiftningens ram
som begränsar ägar- och företagskoncentrationen inom
massmedierna.
1992/93:N10 av Bengt Dalström och Bert Karlsson (båda nyd)
vari yrkas att riksdagen utformar konkurrenslagstiftningen på
sådant sätt att möjligheterna att tillämpa det s.k.
SA/VA-systemet inom detaljhandeln elimineras eller begränsas.
1992/93:N11 av Carl Olov Persson och Harry Staaf (båda kds)
vari yrkas att riksdagen
1. begär att regeringen snarast återkommer med förslag till
undantag motsvarande EG:s förordning 26/1962,
2. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om gemensam finansiering av förluster i samband med
export av jordbruksprodukter,
3. beslutar att kooperation och kooperativ samverkan i
federativ form jämställs med aktiebolag och koncerner i
konkurrenslagens tilllämpning,
4. beslutar att gränserna för samverkan sätts lika med
samgående för dominans på relevant marknad i enlighet med vad i
motionen anförts.
1992/93:N12 av Lennart Brunander och Birgitta Carlsson (båda
c) vari yrkas att riksdagen
1. beslutar i enlighet med vad i motionen anförts om dubbel
prövning av EG-myndighet och Konkurrensverket,
2. begär att regeringen snarast återkommer med förslag till
undantag motsvarande EG:s förordning 26/1962,
3. beslutar att undantagstiden förlängs till tio år,
4. beslutar att ej förbjuda gemensam finansiering av förluster
i samband med export av jordbruksprodukter,
5. beslutar att kooperation och kooperativ samverkan i
federativ form jämställs med aktiebolag och koncerner i
konkurrenslagens tilllämpning,
6. beslutar att gränserna för samverkan sätts lika med
samgående för dominans på relevant marknad i enlighet med vad i
motionen anförts.
De motioner från allmänna motionstiden som behandlas här
är följande:
1991/92:Fi208 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) såvitt gäller
yrkandena att riksdagen
14. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att slopa alla monopol -- statliga, kommunala,
kooperativa, fackliga och privata -- utom de som är absolut
nödvändiga i en demokrati,
15. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av att skydda den fria konkurrensen med lagar
efter förebild från det amerikanska systemet.
1991/92:Jo203 av Göran Persson m.fl. (s) såvitt gäller
yrkandet (5) att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om förverkligande av
konkurrenslagstiftningen.
1991/92:N244 av Carin Lundberg m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om horisontell prissamverkan.
1991/92:N247 av Holger Gustafsson (kds) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om lika konkurrensregler för olika
företagsformer och att svenska företags roll som marknadsaktörer
skall värderas i ett EG-perspektiv redan nu.
1991/92:N251 av Bert Karlsson och Bengt Dalström (båda nyd)
såvitt gäller yrkandena att riksdagen
1. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utformningen av den nya konkurrenslagstiftningen,
2. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om befogenheterna för den nya konkurrensmyndigheten,
3. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förbud mot leveransvägran,
4. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om otillbörlig sänkning av priset i syfte att skada
konkurrenter med svagare ekonomi,
5. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förbud mot att ställa otillbörliga kvantitetskrav i
syfte att styra marknaden,
6. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förbud mot prisstyrning från fabrikanter,
generalagenter, importörer, grossister o.dyl.,
8. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett långtgående förbud mot kartellbildningar,
oligopol, monopol o.dyl.,
9. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att ingripande vid brott mot konkurrenslagstiftningen
måste ske snabbt och i övrigt bli betydligt effektivare,
10. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om effektiva och brottsavhållande sanktioner i
konkurrenslagstiftningen,
11. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om höga företagsböter för brott mot
konkurrenslagstiftningen vilka bör bestämmas i förhållande till
företagets omsättning.
1991/92:N258 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om det angelägna i att främst granska
verksamheten inom dagligvaruhandeln.
1991/92:N270 av Lars Werner m.fl. (v) såvitt gäller yrkandet
(10) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om konkurrenslagstiftningen.
1991/92:N272 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) såvitt gäller
yrkandena att riksdagen
1. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om nödvändigheten av en snabb opartisk översyn av
byggsektorn i syfte att åstadkomma konkurrensriktigare hantering
genom hela byggprocessen,
2. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om skärpning och bevakning av konkurrenslagstiftningen
på området.
1991/92:N285 av Bert Karlsson (nyd) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om att bl.a. staten inte bör få gå in med stöd till nöjesparker,
djurparker o.d. om en momssänkning uteblir.
1991/92:N286 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) såvitt gäller
yrkandena att riksdagen
1. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utformningen av den nya konkurrenslagstiftningen och
med den fria konkurrensen som ledstjärna,
2. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om befogenheterna för den nya konkurrensmyndigheten,
3. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förbud mot orimlig leveransvägran,
4. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om orimlig sänkning av priset i uppenbart syfte att
tillfoga konkurrenter med svagare ekonomi skada (prisdumpning),
5. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förbud mot att ställa orimliga kvantitetskrav i syfte
att styra marknaden,
6. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förbud mot prisstyrning från fabrikanter,
generalagenter, importörer, grossister o.d.,
8. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett långtgående förbud mot monopol,
kartellbildningar, oligopol o.d.,
9. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om möjligheten att bryta upp karteller, oligopol o.d.,
10. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att ingripande vid brott mot konkurrenslagstiftningen
måste ske snabbt och i övrigt bli betydligt effektivare,
11. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om effektiva och brottsavhållande sanktioner i
konkurrenslagstiftningen,
12. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om höga företagsböter för brott mot
konkurrenslagstiftningen vilka bestäms i förhållande till
företagets omsättning.
Utskottet
Bakgrund
Gällande konkurrenslagstiftning
De grundläggande konkurrensbestämmelserna finns i
konkurrenslagen (1982:729), som trädde i kraft den 1 januari
1983 (prop. 1981/82:165, bet. NU55). Lagen har till ändamål att
främja en från allmän synpunkt önskvärd konkurrens inom
näringslivet genom åtgärder mot skadliga
konkurrensbegränsningar. Ingripanden mot konkurrensbegränsningar
kan ske enligt endera av två principer, missbruksprincipen och
förbudsprincipen.
Missbruksprincipen innebär att konkurrensmyndigheterna har
befogenhet att ingripa mot ett företag när det i ett enskilt
fall kan visas att det framkallar en konkurrensbegränsning som
har skadlig verkan. Denna princip kommer till uttryck i
konkurrenslagens generalklausul. Reglerna om förvärvskontroll,
som var en nyhet i 1983 års lagstiftning, är kopplade till
missbruksbestämmelsen. Syftet med ingripandet är att den
skadliga verkan skall undanröjas för framtiden. Förbudsprincipen
gäller förfaranden som anses i allmänhet ha skadlig verkan. I
konkurrenslagen finns två straffbelagda förbud, nämligen förbud
mot bruttopriser och anbudskarteller. Konkurrenslagens räckvidd
begränsas på olika sätt; den kan exempelvis inte åberopas mot
offentliga regleringar med konkurrensbegränsande verkningar.
Lagen (1991:921) om förbud mot konkurrensbegränsning i fråga
om jordbruksprodukter innehåller straffbelagda förbud dels mot
marknadsdelning och andra produktions- och utbudsbegränsningar,
dels mot gemensam finansiering av underskott vid försäljning av
jordbruksprodukter på export. Lagen trädde i kraft samtidigt som
avregleringen på jordbruksområdet inleddes, den 1 juli 1991.
Lagen (1956:245) om uppgiftsskyldighet rörande pris- och
konkurrensförhållanden innehåller bestämmelser om skyldighet för
näringsidkare att lämna sådana uppgifter som behövs för att
allmän kännedom om pris- och konkurrensförhållanden inom
näringslivet skall främjas.
Centrala konkurrensvårdande myndigheter är dels
Konkurrensverket, vilket inrättades den 1 juli 1992 i anslutning
till att Näringsfrihetsombudsmannen och Statens pris- och
konkurrensverk avvecklades (prop. 1991/92:100 bil. 13, bet.
NU20), dels Marknadsdomstolen. Vidare har länsstyrelserna sedan
den 1 juli 1992 vissa konkurrensfrämjande uppgifter (SFS
1992:773).
EG:s och EES-avtalets konkurrensregler
EG:s materiella konkurrensregler finns huvudsakligen i
Romfördragets artiklar 85 och 86.
Enligt artikel 85 är avtal mellan företag, beslut av
företagssammanslutningar och samordnade förfaranden, som kan
påverka handeln mellan medlemsstater och som har till syfte
eller resultat att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen
inom den gemensamma marknaden oförenliga med den gemensamma
marknaden och förbjudna. En uppräkning görs av sådana avtal
eller beteenden som anses särskilt skadliga (p. 1). Vidare är
förbjudna avtal ogiltiga (p. 2). I samma artikel anges också
villkor för att undantag skall kunna beviljas (p. 3). Enligt
artikel 86 är ett eller flera företags missbruk av en
dominerande ställning på den gemensamma marknaden eller inom en
väsentlig del av denna, i den mån det kan påverka handeln mellan
medlemsstater, oförenligt med den gemensamma marknaden och
förbjudet. Även här finns en förteckning över de typer av
missbruk som särskilt kan omfattas av förbudet.
Inom EG finns också ett system med undantag för vissa
kategorier av avtal -- s.k. gruppundantag -- såvitt gäller
förbudet mot konkurrensbegränsande samarbete. För närvarande
finns åtta sådana gruppundantagsförordningar; de avser bl.a.
ensamåterförsäljaravtal och franchiseavtal. Gruppundantagen är
tidsbegränsade.
Närmare tillämpningsregler anges i särskilda förordningar.
Enligt förordningen (EEG) nr 26/62 gäller artikel 85.1 inte
sådana avtal etc. som utgör en del av en nationell
marknadsorganisation eller som behövs för att EG:s
jordbrukspolitiska mål enligt artikel 39 i Romfördraget skall
uppnås.
De materiella konkurrensreglerna har kompletterats genom
förordningen (EEG) nr 4064/89 om kontroll av
företagskoncentrationer, som trädde i kraft år 1990.
En omfattande praxis har utvecklats genom EG-domstolens
avgöranden avseende främst artiklarna 85 och 86. Vidare har
EG-kommissionen utfärdat olika tillkännagivanden.
Merparten av EG:s konkurrensregler har i anpassad form tagits
in i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). I
berörda delar kommer avtalet i sin tur att inkorporeras med
svensk rätt genom EES-lagen (prop. 1991/92:170, bet.
1992/93:EU1). Det innebär för Sveriges vidkommande att samma
regler i materiellt avseende som gäller inom EG kommer att bli
gällande för konkurrensbegränsningar med effekt på handeln
mellan Sverige och ett annat EFTA- eller ett EG-land.
Utredningar m.m.
Konkurrenskommittén, som hade till uppgift att utreda hur
konkurrenspolitiken kunde förstärkas, avlämnade år 1991 sitt
huvudbetänkande (SOU 1991:59) Konkurrens för ökad välfärd. I
detta presenterades förslag bl.a. till en ny konkurrenslag
innefattande två ytterligare speciella förbud, nämligen mot
prissamverkan och mot marknadsdelning. Betänkandet har
remissbehandlats. Inom ramen för kommitténs uppdrag har även en
rad andra betänkanden och kartläggningar redovisats.
I departementspromemorian (Ds 1992:18) Ny konkurrenslag
presenterade Näringsdepartementet våren 1992 ett delvis nytt
förslag till konkurrenslag. Även promemorian har
remissbehandlats.
Förslag till ny konkurrenslag
I proposition 1992/93:56 lägger regeringen fram förslag till
en ny konkurrenslag. Dess ändamål är att undanröja och motverka
hinder för en effektiv konkurrens i fråga om produktion av och
handel med varor, tjänster och andra nyttigheter.
De materiella konkurrensreglerna enligt EG:s och EES-avtalets
bestämmelser bör, enligt regeringens uppfattning, vara förebild
även för den nationella lagen. I enlighet härmed föreslås
principiella förbud dels mot konkurrensbegränsande samarbete
mellan företag, dels mot missbruk från ett eller flera företags
sida av en dominerande marknadsställning.
Sanktioner som skall kunna tillämpas är konkurrensskadeavgift
för begångna överträdelser samt åläggande vid vite att upphöra
med pågående överträdelse. Två slags civilrättsliga följder
införs. Förbjudna avtal är ogiltiga, och skadestånd skall kunna
utgå till en drabbad part då ett företag har överträtt något av
förbuden.
Systemet med kontroll av företagsförvärv behålls men får en
något annorlunda utformning.
Regeringens förslag syftar i första hand till en
effektivisering på det konkurrensrättsliga området. Därutöver
sägs att det vid utarbetandet av förslag till en ny
konkurrenslag är naturligt att ta närmandet till EG som
utgångspunkt. Det påpekas dock i propositionen att något krav på
harmonisering med EG:s regler inte föreligger. Självfallet
saknas kriteriet om att handeln över gränserna skall påverkas;
det är sålunda bara förhållandena på den svenska marknaden som
den nationella lagen skall avse.
Utskottet återkommer i det följande till enskilda delar i
regeringens förslag såvitt de berörs av motionsyrkanden, och i
övrigt i den mån utskottet funnit anledning att närmare
kommentera förslagen.
Inriktningen av konkurrenspolitiken
Fyra motionsyrkanden från allmänna motionstiden gäller
inriktningen av konkurrenspolitiken från mer generella
utgångspunkter.
Konkurrens överallt och på lika villkor är två viktiga krav
för ett framgångsrikt framtida Sverige, heter det i motion
1991/92:Fi208 (nyd). Ett uttalande av riksdagen om slopande av
alla monopol -- utom de som är absolut nödvändiga i en demokrati
-- begärs. Vidare efterlyses en lagstiftning med det amerikanska
systemet som förebild. Principiella synpunkter på utformningen
och tillämpningen av en ny konkurrenslagstiftning lämnas också i
motionerna 1991/92:N286 (nyd) och 1991/92:N251 (nyd); de går i
båda fallen ut på att den nuvarande lagen skall effektiviseras.
Kraftiga skärpningar i lagstiftningen förespråkas även i motion
1991/92:N270 (v).
Regeringen har i två nyligen avlämnade propositioner lagt fram
förslag med syfte att konkurrensen inom den offentliga sektorn
skall utvidgas. I proposition 1992/93:88 om offentlig
upphandling, som behandlas av finansutskottet (bet.
1992/93:FiU5), föreslås vissa regler som innebär en anpassning
till vad som gäller enligt EES-avtalet. I proposition 1992/93:43
om ökad konkurrens i kommunal verksamhet, som behandlas av
socialutskottet (bet. 1992/93:SoU9), föreslås ändringar i olika
speciallagar syftande till undanröjande av hinder som anses
föreligga för att kommunal verksamhet skall kunna läggas ut på
entreprenad. Vidare har Näringsdepartementet lagt fram
departementspromemorian Anbudskonkurrens vid offentlig
produktion (Ds 1992:121) med förslag om ett system med
obligatorisk upphandling vid sådan produktion.
Utskottet delar regeringens uppfattning om att
konkurrensförhållandena spelar en avgörande roll för dynamiken
och tillväxten i ett lands ekonomi. En effektiv konkurrens är
viktig också för konsumenterna genom att priserna pressas och
utbudet av varor och tjänster blir större och mer varierat. Även
för företagen är en effektiv konkurrens betydelsefull. Såsom
visas i propositionen har det emellertid i olika sammanhang
framkommit att konkurrensen inom omfattande och viktiga delar av
den svenska ekonomin är otillräcklig. Till denna slutsats har
Konkurrenskommittén kommit genom omfattande kartläggningar.
Vidare har en studie inom OECD (Organisationen för ekonomiskt
samarbete och utveckling) om köpkraftsnivåerna inom
medlemsländerna tydliggjort att Sverige har avsevärt högre
priser än omvärlden i sådana sektorer som är skyddade från
konkurrens.
Det är mot denna bakgrund angeläget att konkurrenstrycket
skärps genom en mer offensiv konkurrenspolitik. Ett viktigt
inslag är härvid att konkurrenslagstiftningen görs mer effektiv.
Det framlagda lagförslaget är, menar utskottet, väl ägnat att
tillgodose detta angelägna syfte. Såsom har redovisats i det
föregående har förslag därutöver lagts fram som går ut på att
den offentliga sektorn i större utsträckning skall utsättas för
konkurrens.
Sammanfattningsvis finner utskottet att förslaget i
propositionen innebär att marknadens aktörer får en viktig
signal om statsmakternas intentioner att utveckla och
vidmakthålla en marknadsekonomi, präglad av en effektiv
konkurrens i såväl privat som offentlig verksamhet. Lagförslaget
innebär dels att företagen får tillräckligt fasta spelregler för
sitt agerande, dels att en preventiv verkan kan åstadkommas. Det
är också, menar utskottet, ändamålsenligt att den nationella
lagen utformas så att en nära överensstämmelse uppnås med de
konkurrensrättsliga systemen enligt EES-avtalet och
Romfördraget. Härigenom nås den fördelen att företagen i
väsentliga avseenden får sådana regler för handeln inom landet
som motsvarar regler som gäller handeln över gränserna. I detta
sammanhang bör också erinras om den betydelse för frihandel och
därmed konkurrens som EES-avtalet i övrigt kommer att medföra
för den svenska marknaden. Utskottet finner för sin del att de
här behandlade motionsyrkandena i allt väsentligt blir
tillgodosedda genom den nya konkurrenslag som nu föreslås. Med
det anförda avstyrker utskottet motionerna 1991/92:Fi208 (nyd),
1991/92:N286 (nyd), 1991/92:N251 (nyd) och 1991/92:N270 (v) i
berörda delar.
Utskottet vill därutöver konstatera att detta omfattande
lagstiftningsarbete är komplext och innebär väsentliga ändringar
i det konkurrensrättsliga systemet. Utskottet förutsätter därför
att regeringen följer utvecklingen på området och vid behov
återkommer till riksdagen med en redovisning.
Förbjudna konkurrensbegränsningar
Som nyss har nämnts föreslår regeringen att de materiella
konkurrensreglerna för näringsverksamheten skall utformas med
artiklarna 85 och 86 i Romfördraget som förebild.
Förbudet mot konkurrensbegränsande samarbete riktar sig
mot företag som har ett avtal eller överenskommelse som syftar
till att begränsa konkurrensen eller får sådana verkningar.
Förbudet gäller såväl avtal etc. mellan företag i samma
produktions- eller handelsled (horisontella avtal) som avtal
etc. mellan företag i olika led (vertikala avtal). Lagen anger
exempel på sådant samarbete som är förbjudet, dvs. som hindrar,
begränsar eller snedvrider konkurrensen på ett märkbart sätt.
Hit räknas bl.a. samarbete om priser, produktions- och
utbudsbegränsningar, uppdelning av marknader och olika villkor
som diskriminerar en handelspartner. Undantag från förbudet om
konkurrensbegränsande samarbete skall kunna beviljas (se i det
följande). I propositionen sägs (s.74) att avtalen etc. inte
behöver vara bindande på så sätt att företagen måste hålla ett
visst pris för att avtalen skall vara förbjudna. Även
rekommendationer om priser -- genom s.k. cirkaprislistor -- kan
vara förbjudna, anförs det.
Förbudet mot missbruk av dominerande ställning gäller
beteenden som drabbar andra företag eller konsumenter. Det är --
som framgår -- inte förbjudet att ha en dominerande ställning;
det som är otillåtet är att utnyttja den på ett sätt som skadar
konkurrensen. I lagen anges beteenden som särskilt kan utgöra
missbruk av en sådan ställning. Här avses t.ex. att påtvinga
någon oskäliga inköps- eller försäljningspriser, att begränsa
produktion eller marknader och att diskriminera -- t.ex. genom
leveransvägran -- en handelspartner. Någon möjlighet till
undantag från detta förbud skall inte finnas.
I tre motioner från allmänna motionstiden behandlas särskilt
vissa typer av konkurrensbegränsande avtal och beteenden som
enligt motionärernas uppfattning bör förbjudas eller begränsas
genom en ny konkurrenslag.
Förbud mot orimliga former av exempelvis leveransvägran,
prisdumpning, kvantitetskrav och prisstyrning från leverantörer
krävs sålunda i motion 1991/92:N286 (nyd). Vidare efterlyses
långtgående förbud mot t.ex. monopol och oligopol samt
kartellsamarbete liksom en möjlighet att bryta upp karteller
etc. I huvudsak motsvarande krav framförs även i motion
1991/92:N251 (nyd). I båda motionerna åberopas vissa fall av
t.ex. leverantörers diskriminering av återförsäljare som, enligt
motionärernas uppfattning, har skadat konkurrensförhållandena i
de berörda branscherna och som visar på behovet av förbud mot
sådana konkurrensbegränsningar.
Särskilt horisontell prissamverkan är föremål för intresset i
motion 1991/92:N244 (s). Motionärerna, som tar fasta på det
förslag om ytterligare speciella förbud som föreslogs av
Konkurrenskommittén, hävdar att följsamheten till de i handeln
vanligen förekommande cirkaprislistorna kan vara så stor att
priskonkurrensen sätts ur spel. Innebörden av motionärernas krav
är att även cirkaprislistor skall innefattas i ett förbud mot
horisontell prissamverkan.
Enligt utskottets uppfattning synes de förslag till förbud
mot skadliga konkurrensbegränsningar som nu föreslås i väsentlig
mån sammanfalla med önskemålen i motionerna. Som framgår har
samma teknik använts i det nationella lagförslaget som i
Romfördragets och EES-avtalets konkurrensregler. Det bör här
erinras om att uppräkningen i förbuden av avtal eller beteenden
inte är uttömmande. Enligt utskottets uppfattning ger den nya
lagen ökade möjligheter att ingripa mot bl.a. de i motionerna
exemplifierade konkurrensbegränsningarna. Självfallet måste
bedömningen i det enskilda fallet överlämnas till
rättstillämpningen. Ett uttalande av riksdagen om någon särskild
prioritering utöver vad som anges i lagen är varken påkallat
eller lämpligt. Med det sagda avstyrks motionerna 1991/92:N286
(nyd), 1991/92:N251 (nyd) och 1991/92:N244 (s), de två
förstnämnda i här berört avseende.
Undantag från förbudet mot konkurrensbegränsande samarbete,
m.m.
Inledning
Ett konkurrensbegränsande samarbete kan ha positiva effekter
som uppväger de nackdelar för konkurrensen som finns. Ofta
gäller detta beträffande samarbete mellan små eller medelstora
företag. Regeringen anser därför att det skall finnas
möjligheter till undantag från förbudet mot
konkurrensbegränsande samarbete. Undantag skall kunna medges
både i enskilda fall och för vissa kategorier av avtal, s.k.
gruppundantag.
För att enskilda undantag skall kunna beviljas skall
företaget anmäla avtalet till Konkurrensverket. Fyra i lagen
angivna villkor måste uppfyllas. Avtalet skall bidra till att
förbättra produktionen eller distributionen eller till att
främja tekniskt eller ekonomiskt framåtskridande. Konsumenterna
skall också tillförsäkras en skälig andel av den vinst som
därigenom uppnås. Vidare krävs också att konkurrensbegränsningen
är nödvändig för att målet skall uppnås. Slutligen får de
berörda företagen inte ha möjlighet att sätta konkurrensen ur
spel för en väsentlig del av nyttigheterna.
Uppgiften att besluta om enskilda undantag föreslås ligga på
Konkurrensverket. Beslutet skall gälla för en bestämd tid och
får förenas med villkor och ålägganden. Om Konkurrensverket inte
inom tre månader har fattat beslut eller gjort invändning med
anledning av en anmälan skall undantag anses beviljat i enlighet
med anmälan för en tid av fem år.
Vissa kategorier av avtal etc. har sådana positiva effekter
att lagens villkor för enskilda undantag som regel kommer att
vara uppfyllda. Sådana gruppundantag skall -- enligt vad som
sägs i propositionen -- anges i verkställighetsföreskrifter av
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Avtal
som omfattas av ett gruppundantag behöver inte -- men får --
anmälas. Det är företagen som på egen risk avgör behovet av
anmälan. Genom systemet med gruppundantag förutsätts att antalet
ärenden hos Konkurrensverket om individuella undantag kan
begränsas; härigenom uppnås en smidigare administration. Ett
angeläget syfte är därutöver att förutsägbarheten hos det nya
systemet skall ökas. Enligt regeringens mening bör EG:s
gruppundantag övertas med de anpassningar som krävs för att de
nationella reglerna skall bli väl avvägda för den svenska
marknaden. Utöver dessa, anförs det i propositionen, kan i
Sverige finnas behov av gruppundantag på fler områden. Inom
Näringsdepartementet bereds sålunda för närvarande en förordning
om gruppundantag för kedjor i detaljhandeln. Avsikten är att
gruppundantagsförordningar skall utfärdas i anslutning till den
nya konkurrenslagen.
I propositionen utvecklas även frågan om i vilken utsträckning
som vissa former av samarbete faller utanför lagens
tillämpningsområde. Förbudet mot samarbete gäller nämligen bara
om det påverkar konkurrensen på ett märkbart sätt. I
propositionen anges (s. 73) som en riktlinje att ett samarbete
mellan små eller medelstora företag normalt torde sakna
betydelse för konkurrensen om de samverkande totalt inte har mer
än omkring 10 % av den relevanta marknaden. Är det enbart fråga
om samarbete mellan mycket små företag -- där årsomsättningen
för varje företag understiger 10 miljoner kronor -- torde
marknadsandelen kunna vara något högre än 10 % utan att
samarbetet omfattas av förbudet. I lagen införs en möjlighet att
hos Konkurrensverket ansöka om en förklaring att ett avtal etc.
faller utanför lagens tillämpningsområde, ett s.k.
icke-ingripandebesked. Skälet härtill är att viktiga
förutsättningar för förbudens tillämplighet bara kan bedömas
sedan omständigheterna i det enskilda fallet har klarlagts,
anförs det i propositionen.
I en rad motioner tas frågor upp som rör gränsen för å ena
sidan lagens tillämpningsområde generellt och å andra sidan
bestämmelserna om undantag från förbudet mot
konkurrensbegränsande samarbete. I flertalet fall går
motionsförslagen ut på att vissa sektorer inom näringslivet
skall undantas från konkurrenslagens tillämpning eller
särbehandlas i något annat avseende. Det är här fråga om vissa
närbesläktade frågor om konsument- resp. producentkooperativ
verksamhet. Ett yrkande om likabehandling av skilda
företagsformer gäller även det kooperativ verksamhet. Vidare
finns förslag om vad som betecknas som förenklad handläggning då
ett samarbete även har en EES-dimension samt om förlängd
giltighetstid för undantag.
Utskottet konstaterar att bestämmelserna om undantag,
särskilt gruppundantag, kommer att utgöra ett centralt inslag
vid tillämpningen av konkurrenslagen.
Villkoren för gruppundantag anges i lagen. Utskottet finner
inte skäl för riksdagen att uttala sig om den närmare
inriktningen av de föreskrifter som förutsätts bli utfärdade.
Beträffande lagens tillämpningsområde utgår utskottet från att
den riktlinje för bedömning av samverkan mellan små företag, som
anges i propositionen, tillämpas flexibelt.
Konsumentkooperativ verksamhet
När det gäller bestämmelsen i konkurrenslagen om
samarbetsförbudet (6§) bör det ges ett tydligare uttryck för
att konsumentkooperativt samarbete effektiviserar detaljhandeln
och gynnar konsumenterna genom den prispress som utövas, anförs
det i motion 1992/93:N7 (s). Ett uttalande av riksdagen av denna
innebörd begärs.
Som har anförts vid redovisningar inför utskottet förestår en
rad åtgärder inom olika delar av näringslivet -- produktion,
partihandel och detaljhandel -- som led i en nödvändig
strukturering i kostnadsbesparande syfte. Såsom framgår av
propositionen är inte avsikten att ett samarbete om sådana
åtgärder som är nödvändiga i en process syftande till en
effektivisering av produktionen eller distributionen skall
förhindras.
Utskottet konstaterar att formuleringen i 6§ tar sikte
enbart på det slags samarbete etc. som skall vara förbjudet.
Detta har bl.a. sin grund i önskemålet om en konstruktion som så
nära som möjligt ansluter till motsvarande bestämmelser i EG:s
konkurrensregler och i EES-lagen. Något skäl att i
förbudbestämmelsen närmare ange sådant samarbete vars positiva
effekter överväger finns inte. Lydelsen i 6§ innebär att det i
första hand ankommer på företagen själva att bedöma samarbetet
från konkurrensrättslig utgångspunkt. Om osäkerhet råder kan
avtalet anmälas till Konkurrensverket, som får besluta om
undantag från förbudet.
Enligt utskottets uppfattning är det självfallet angeläget att
sådant samarbete som innebär effektivisering inom en näringsgren
skall tillåtas om de gynnsamma effekterna därav samtidigt kommer
konsumenterna till godo, bl.a. genom lägre priser, och om
villkoren för undantag i övrigt är uppfyllda. Detta synsätt
kommer till uttryck i den undantagsbestämmelse i 8§ som är
kopplad till förbudsregeln. Utskottet anser sålunda att något
ytterligare förtydligande av det slag som begärs i motionen inte
behövs. Med det anförda avstyrker utskottet motion 1992/93:N7
(s) såvitt nu är i fråga.
Konkurrenslagens tillämpning på jordbruksområdet
I propositionen redovisas (s. 12) de speciella
tillämpningsregler för Romfördragets konkurrensregler som avser
jordbruksområdet. Enligt förordningen (EEG) nr 26/62 gäller i
princip artiklarna 85 och 86 för produktion av och handel med
jordbruksprodukter. Dock gäller inte artikel 85.1 för sådana
avtal, beslut eller samordnade förfaranden som utgör en del av
en nationell marknadsorganisation eller som behövs för att målen
för den gemensamma jordbrukspolitiken enligt Romfördragets
artikel 39 skall uppnås.
Regeringen påpekar (s. 22) att förslaget till svensk
konkurrenslag inte innehåller någon motsvarande begränsning av
konkurrensreglernas tillämplighet. Frågan om konsekvenserna på
jordbruksområdet av en anslutning till EG bör enligt regeringens
mening prövas i särskild ordning och inte påverka utformningen
av det förslag som nu har lagts fram. Det hänvisas samtidigt
till Omställningskommissionens (Jo 1991:07) uppdrag att
förbereda en avstämning av de s.k. omställningsbeslut på
jordbruksområdet som omfattas av 1990 års livsmedelspolitiska
beslut. Det kan här erinras om att EES-avtalet inte innebär att
Sverige ansluts till EG:s gemensamma jordbrukspolitik. En sådan
anpassning blir aktuell först vid ett medlemskap.
En mer ingående analys av EG:s undantagsbestämmelser avseende
jordbruksområdet och av regeringens överväganden när det gäller
frågan huruvida motsvarande regler bör införas i den svenska
lagen efterlyses i motion 1992/93:N12 (c). Motionärernas
resonemang mynnar ut i ett krav på att regeringen snarast skall
återkomma till riksdagen med ett förslag till undantag som
motsvarar EG-förordningen. Ett likalydande yrkande framförs i
motion 1992/93:N11 (kds). I denna hävdas att de höga priserna i
Sverige inte i första hand beror på bristande konkurrens utan på
höga kapital- och arbetskraftskostnader. En EG-anpassning av
svensk jordbrukspolitik kräver att undantag för jordbruksområdet
görs i den nationella konkurrenslagen, hävdar motionärerna.
Utskottet ansluter sig till den uppfattning som kommer
till uttryck i propositionen om att en svensk konkurrenslag bör
vara generell och sålunda avse näringslivets alla områden. I
enlighet härmed bör jordbrukspolitiken inte utgöra något
undantag från denna princip. Frågan om t.ex. jordbrukets
möjligheter till en EG-anpassning bör behandlas inom ramen för
jordbrukspolitiska överväganden. Utskottet hänvisar till
Omställningskommissionens uppdrag och förutsätter härvid att
kommissionens synpunkter kommer att prövas. Som har antytts i
det föregående finns det enligt EG:s regler inte något krav på
att medlemsstaterna skall harmonisera sin nationella
konkurrenslagstiftning med EG:s gemensamma konkurrensregler.
I detta sammanhang vill utskottet emellertid erinra om vad som
sägs i propositionen (s.25) om att det på jordbruksområdet
kan vara naturligt att enskilda jordbrukare sluter sig samman i
s.k. primärföreningar för att samarbeta i olika frågor.
Samtidigt konstateras att ett sådant samarbete torde innehålla
vissa moment som är konkurrensbegränsande. Utskottet instämmer
dock i regeringens uppfattning att hänsyn bör tas till
jordbruksnäringens speciella natur vid tillämpningen av
bestämmelserna om undantag. Däremot är ett särskilt uttalande
från riksdagens sida inte behövligt i detta ämne. Följaktligen
avstyrker utskottet motionerna 1992/93:N12 (c) och 1992/93:N11
(kds) såvitt här är i fråga.
Gemensam finansiering av export av jordbruksprodukter
Också en närbesläktad fråga tas upp i nyssnämnda motioner. I
motion 1992/93:N12 (c) erinras om att riksdagens
jordbrukspolitiska beslut år 1990 bl.a. omfattade möjligheten
till en gemensam finansiering av förluster vid export av
jordbruksprodukter. Enligt motionärernas uppfattning har denna
fråga inte fått sin lösning. De hävdar bl.a. att det förbud som
nu skall införas i den nya konkurrenslagen -- och som förutses
träffa sådan gemensam exportfinansiering -- kommer att pressa
ned den inhemska prisnivån avsevärt under produktionskostnaderna
eller leda till stora exportförluster. I slutändan, anförs det,
drabbas den enskilde lantbrukaren genom minskad lönsamhet på ett
från sociala och andra utgångspunkter orimligt sätt. Riksdagen
borde besluta att inte förbjuda gemensam finansiering av
förluster i samband med export av jordbruksprodukter. Kravet i
motion 1992/93:N11 (kds) går ut på att riksdagen skall göra ett
tillkännagivande till regeringen av motsvarande innebörd.
Utskottet erinrar inledningsvis om att lagen om förbud mot
konkurrensbegränsning i fråga om jordbruksprodukter trädde i
kraft den 1 juli 1991 (prop. 1990/91:147, bet. NU33). Enligt
lagen råder förbud dels mot gemensam finansiering av export,
dels mot marknadsdelning och andra produktions- och
utbudsbegränsningar. Förbuden är straffsanktionerade. En
undantagsbestämmelse för förfaranden som bara i begränsad
utsträckning kan påverka konkurrensen gäller för bägge de
förbjudna formerna av samverkan.
Vid sin behandling av regeringens förslag till denna lag togs
frågan om gemensam finansiering av export särskilt upp av
näringsutskottet. Det hänvisades till att jordbruksutskottet i
sitt yttrande (1990/91:JoU8y) till näringsutskottet i frågan
funnit att riksdagens tidigare uttalande (bet. 1989/90:JoU25) om
samverkan i säljbolag för hantering av säsongvariationer och
tillfälliga mindre exportkvantiteter hade beaktats genom
lagförslagets utformning. Näringsutskottet (bet. 1990/91:NU33
s.32) anförde därutöver:
Näringsutskottet vill i anslutning härtill påpeka att
finansiering av förlustbringande export på gemensam basis
förutsätter vinst- och förlustöverföringar mellan de medverkande
företagen. Ett samarbete av detta slag medför samtidigt att de
berörda företagens individuella prissättning av produkterna för
den svenska marknaden påverkas. En gemensam finansiering kan
därmed innebära en -- låt vara indirekt -- prissamverkan. Den
kan sålunda jämföras med en priskartell, tillkommen för ett
bestämt syfte.
Näringsutskottet slog fast att regeringens framlagda förslag
till åtgärder för en förstärkt konkurrenspolitik på jordbrukets
område utgjorde ett av flera viktiga steg i den
livsmedelspolitiska reform som då inleddes. Det hänvisades till
att jordbruksutskottet hade betonat vikten av en väl fungerande
konkurrens för att jordbruksreformens positiva effekter skulle
komma konsumenterna och samhället i övrigt till del. Den
föreslagna lagen förutsågs av näringsutskottet bidra till att de
positiva effekterna skulle fördelas på sådant sätt som riksdagen
hade avsett. Näringsutskottet fann vidare att den kritik som
hade riktats mot att lagen enbart avsåg en del av näringslivet,
nämligen jordbruksområdet, inte var helt obefogad. Liksom
jordbruksutskottet gjorde näringsutskottet dock den bedömningen
att en särreglering av detta slag behövdes i anslutning till att
riksdagens beslut om avreglering inom jordbruket trädde i kraft.
Vikten av att lagen skulle upphävas i anslutning till riksdagens
beslut om en ny generell konkurrenslag betonades. Till
betänkandet fogades tre reservationer (m; c, v; mp).
I den nu framlagda propositionen föreslås sålunda att lagen om
förbud mot konkurrensbegränsning i fråga om jordbruksprodukter
skall upphävas vid införandet av den nya konkurrenslagen.
Sammanfattningsvis konstaterar utskottet att förslaget i
propositionen om förbud mot konkurrensbegränsande samverkan
materiellt sett knappast torde innebära någon nyhet i fråga om
jordbruksprodukter jämfört med nu gällande förbud enligt den lag
som har gällt sedan den 1 juli 1991. Med hänvisning härtill och
till vad utskottet har anfört i det föregående avstyrks de nu
aktuella yrkandena i motionerna 1992/93:N12 (c) och 1992/93:N11
(kds).
Konkurrenslagens tillämpning på olika företagsformer
Frågan om i vilken utsträckning som det i lagen görs
åtskillnad mellan samarbete i olika företagsformer aktualiseras
i tre motioner.
Kooperation och kooperativ verksamhet bör jämställas med
aktiebolag och koncerner, heter det i motion 1992/93:N12 (c).
Det hänvisas till vad som i propositionen anförs om begreppet
ekonomisk enhet; frågorna i detta avseende är otillräckligt
belysta, anför motionärerna. Enligt deras uppfattning betraktas
i propositionen lantbrukskooperationens grundläggande
samarbetstanke och samarbetsformer allmänt negativt. De anser
därför att det redan av lagstiftningen bör framgå att ett sådant
etablerat samarbete kan fortsätta även i framtiden.
Vidare hävdas att ett införande av förbudsprincipen skulle
förutsätta ett undantagssystem för en företagsform, nämligen den
ekonomiska föreningen. Motionärerna avvisar dock lösningen med
ett undantagssystem. Istället föreslår de att riksdagen skall
besluta att gränser skall införas för när samverkan skall vara
tillåten; dessa gränser borde vara samma som de som förutsätts
gälla vid bedömningen av dominerande ställning vid
förvärvskontrollen. Liknande yrkanden och motiveringar förs fram
i motion 1992/93:N11 (kds).
Lika spelregler bör gälla oavsett om en näringsverksamhet
bedrivs i form av aktiebolag, ekonomisk förening, offentlig
förvaltning eller annan företagsform, anförs det i motion
1991/92:N247 (kds). Kravet på likställighet mellan olika
företagsformer måste tillgodoses, eftersom många av de i Sverige
"stora" marknadsaktörerna kommer att te sig mycket små i ett
EG-perspektiv, anför motionären. Han finner det därför angeläget
att svenska företags roll som marknadsaktörer redan nu värderas
i ett EG-perspektiv.
Motionerna berör närmast frågan om hur man från
konkurrensrättslig synpunkt skall betrakta sådant samarbete som
förekommer mellan företag inom samma koncern jämfört med sådant
som finns mellan ekonomiska föreningar, vanligen i form av
kooperativ samverkan. Hithörande problem behandlades utförligt
av Konkurrenskommittén (SOU 1991:59), som också föreslog en
uttrycklig bestämmelse om att sådant samarbete skulle vara
undantaget från de förbud som kommittén förordade i sitt
lagförslag (koncernundantag). För att likställighet skulle
uppnås ansåg kommittén att även ett undantag för visst
federativt samarbete borde införas i lagen.
Konkurrenskommitténs nu återgivna förslag om undantag för
vissa företagsformer m.m. har inte förts över till lagförslaget
i propositionen. Regeringen föreslår sålunda varken något
koncernundantag eller något motsvarande undantag för kooperativ
samverkan. Ett resonemang beträffande frågan om olika grad av
samarbete inom en koncern utvecklas i propositionen. I
konkurrensrättsliga sammanhang, sägs det, betraktas företag inom
en koncern som en ekonomisk enhet. Transaktioner inom en koncern
-- t.ex. mellan moder- och dotterföretag -- anses därför inte
som konkurrenshämmande förfaranden, dock under förutsättning att
företagen bildar en ekonomisk enhet där dotterföretaget inte har
någon verklig frihet att bestämma sitt handlande och åtgärderna
bara rör fördelningen internt av uppgifter inom enheten. Har
däremot dotterföretaget en sådan ekonomisk eller beslutsmässig
frihet att det i det särskilda fallet inte är bundet av direktiv
från moderföretaget, kan ett avtal mellan ett sådant företag och
dess moderbolag omfattas av förbudet.
Utskottet noterar att någon regel om koncernundantag
sålunda inte finns intaget i lagförslaget. Av detta följer att
den ekonomiska verksamhet som drivs inom aktiebolag resp. inom
ramen för kooperativ samverkan behandlas lika i lagens mening
och enligt principen om den ekonomiska enheten. Med hänsyn till
det anförda anser utskottet att något särskilt initiativ från
riksdagens sida på grundval av motionerna 1991/92:N247 (kds),
1992/93:N12 (c) och 1992/93:N11 (kds) inte behövs. Dessa
avstyrks därför, de båda senare i här behandlat avseende.
Undantagens giltighet i tiden
Som har framgått i det föregående skall Konkurrensverket kunna
meddela individuella undantag (prop. s. 23). Beslut skall gälla
för en bestämd tid och får förenas med villkor och ålägganden.
Detta innebär att beslut som gäller tills vidare inte skall
kunna meddelas. Ett beslut om undantag får av Konkurrensverket
förnyas -- om förutsättningarna för undantag fortfarande är
uppfyllda -- resp. återkallas under vissa angivna villkor.
Med hänsyn till de investeringar som kan behöva göras bör
undantagstiden förlängas till tio år, anförs det i motion
1992/93:N12 (c). Motionärerna synes avse sådana undantag som
Konkurrensverket kan bevilja i ett individuellt fall. Ett beslut
av riksdagen med denna inriktning begärs i motionen.
Utskottet kan konstatera att några regler eller riktlinjer
för hur länge ett undantag skall gälla inte anges i
propositionen. Avsikten härmed torde vara att undantaget bör
utformas med hänsyn till förutsättningar i det enskilda fallet.
Genom en sådan flexibilitet i systemet finns det naturligen även
möjligheter i rättstillämpningen att beakta omständigheter av
det slag som motionärerna hänvisar till. Med vad utskottet nu
har anfört avstyrks motion 1992/93:N12 (c) också i här behandlad
del.
Slopad prövning enligt svensk lag i vissa fall
Genom EES-lagen avses huvuddelen av EES-avtalets
konkurrensregler bli inkorporerad med svensk rätt.
Konkurrensreglerna i EES-lagen skall övervakas och tillämpas av
EG-kommissionen och EFTA:s övervakningsmyndighet (ESA), vilka
båda är övernationella organ. Såsom har framgått har förslaget
om ny svensk konkurrenslag utformats med konkurrensreglerna
enligt Romfördraget och EES-lagen som förebild.
Upphovsmännen till motion 1992/93:N12 (c) erinrar om att
svenska företag i vissa fall kan behöva anmäla undantag enligt
två system, dvs. enligt såväl EES-reglerna som de nationella
reglerna. De befarar att kravet på -- som de betecknar det --
dubbel anmälan kan medföra en betydande risk för byråkrati. Med
hänvisning till regler i bl.a. den italienska lagstiftningen
föreslås att prövningen -- i de fall en ansökan behövs enligt
såväl EES-reglerna som de nationella -- inte behöver göras av
den nationella myndigheten.
Såsom utskottet tolkar motionärerna skulle det i berört fall
inte göras någon prövning enligt den nationella lagen; en
prövning enligt EES-lagen borde räcka.
Frågan om dubbel kompetens mellan övernationella och
nationella regler kommenteras särskilt i propositionen. Där sägs
(s.68) att i de fall en konkurrensbegränsning berör den
svenska marknaden, samtidigt som den också påverkar handeln
mellan Sverige och något annat land inom EES, kan formellt sett
både EES-lagens konkurrensregler och den svenska konkurrenslagen
vara tillämpliga samtidigt. Regeringen föreslår mot denna
bakgrund en bestämmelse som innebär att beslut med stöd av
konkurrenslagen skall vara förenliga med EES-lagens
konkurrensregler. Konkurrenslagen får i ett enskilt ärende
alltså inte tillämpas så att den enhetliga och effektiva
tillämpningen av de för länderna gemensamma konkurrensreglerna
äventyras. I propositionen redovisas några tänkbara fall som kan
följa av kravet på förenlighet mellan rättssystemen.
Utan att närmare gå in på frågan gör utskottet ändock det
antagandet att det med hänsyn till EES-reglernas företräde i
princip inte kommer att bli fråga om en dubbel anmälan om
undantag. Det finns därför inte någon risk för en betydande
administrativ belastning av det slag som motionärerna befarar,
varken hos företagen eller myndigheterna. Med det sagda avstyrks
motion 1992/93:N12 (c) i här aktuell del.
Sanktioner m.m.
Enligt den gällande konkurrenslagen kan överträdelse av något
av de speciella förbuden medföra straff i form av böter eller
fängelse. Vidare kan meddelas förbud eller ålägganden vid vite.
Den nya lagen föreslås innehålla ett system med såväl
offentligrättsliga som civilrättsliga inslag.
En nyhet i lagen är -- såvitt gäller offentligrättsliga
sanktioner -- införande av en s.k. konkurrensskadeavgift vid
överträdelser av förbuden som har skett uppsåtligen eller av
oaktsamhet. Syftet är att företagen på ett effektivt sätt skall
avhållas från att bryta mot förbuden. Avgiften skall dömas ut
för redan begångna överträdelser. Den skall fastställas till
lägst 5000 kronor och högst 5 miljoner kronor eller till ett
högre belopp. I det sistnämnda fallet får beloppet dock inte
överstiga 10% av företagets årsomsättning. Hänsyn skall tas
till hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den har
pågått. Avgiften skall utdömas av Stockholms tingsrätt på talan
av Konkurrensverket. Vidare kan ett företag åläggas vid vite att
upphöra med överträdelser av förbuden. Vitet avses utgöra en
påtryckning så att en fortsatt överträdelse av förbuden skall
hindras. Uppgiften att meddela ålägganden har lagts på
Konkurrensverket, vars beslut härom kan överklagas hos
Stockholms tingsrätt.
Även de civilrättsliga påföljderna förutsätts avhålla företag
från att bryta mot förbuden. Avtal som omfattas av förbudet mot
konkurrensbegränsande samarbete är ogiltiga. Vidare kan ett
företag som har brutit mot förbuden mot konkurrensbegränsande
samarbete eller missbruk av dominerande ställning bli skyldigt
att ersätta den skada som uppkommer för ett annat företag eller
en avtalspart. Detta gäller om överträdelsen har skett
uppsåtligen eller av oaktsamhet.
I två motioner från allmänna motionstiden tas särskilt
frågorna om sanktioner m.m. upp. Ingripande vid brott mot
konkurrenslagstiftningen måste ske snabbt och i övrigt bli
betydligt effektivare än för närvarande, anförs det i motion
1991/92:N286 (nyd). Vidare efterlyses brottsavhållande
sanktioner; företagsböter som bestäms i förhållande till
företagets omsättning nämns som en tänkbar möjlighet. Samma
yrkande och motivering framförs i motion 1991/92:N251 (nyd).
Som har framgått i det föregående innehåller lagförslaget
bestämmelser av de slag som efterfrågas i motionerna. Enligt
utskottets uppfattning bör motionerna mot denna bakgrund inte
föranleda någon riksdagens åtgärd. De avstyrks därför i nu
berört avseende.
Kontroll av företagsförvärv
Allmänt
En nyhet i gällande konkurrenslag var ett system för kontroll
av företagsförvärv. I regeringens nu presenterade förslag
behålls förvärvskontrollen, dock med vissa ändringar. Dessa kan
sammanfattas i fyra punkter. En minimigräns skall gälla så till
vida att endast sådana förvärv där de berörda företagen
tillsammans har en omsättning som överstiger 4 miljarder kronor
skall omfattas av kontrollen. Vidare införs en skyldighet att
anmäla sådana förvärv till Konkurrensverket. De krav som
uppställs för ett ingripande mot förvärvet föreslås samtidigt få
en något annorlunda utformning. Ett förvärv skall förbjudas om
det skapar eller förstärker en dominerande ställning som
väsentligt hämmar eller är ägnad att hämma förekomsten eller
utvecklingen av en effektiv konkurrens på den svenska marknaden
i dess helhet eller på en avsevärd del av den om detta sker på
ett sätt som är skadligt från allmän synpunkt. Ingripande mot
ett företagsförvärv skall sålunda göras endast om förvärvet
leder till påtagliga negativa effekter i ett långsiktigt
perspektiv. Slutligen görs systemet mer flexibelt genom att en
åtgärd skall kunna vidtas avseende endast en del av ett företag.
Sådana fusioner som bryter upp blockbildningar, effektiviserar
blocken i alla led och bidrar till en sänkning av prisnivån har
positiva effekter och bör därför inte stranda på formella
grunder, sägs det i motion 1992/93:N7 (s). Motionärerna anser
att ett förtydligande med denna innebörd bör göras av riksdagen.
Utskottet konstaterar att företagsförvärv i flertalet fall
utgör en viktig del i den fortgående strukturomvandlingen i
näringslivet genom att de bidrar till att olika sektorer i
ekonomin anpassas till ändrade förutsättningar i omvärlden.
Utskottet vill samtidigt påminna om att det finns marknader med
svagt konkurrenstryck och där företagsförvärv kan leda till
marknadsdominans och sätta konkurrensen ur spel.
Vad beträffar det krav som framförs i motionen utgår utskottet
från att något ingripande inte blir aktuellt mot sådana förvärv
som medför att blockbildning bryts upp och som långsiktigt
väntas leda till en effektivisering i ekonomin, oavsett bransch
eller sektor. Det finns därför inte skäl att föreslå att
riksdagen gör något uttalande i enlighet med kravet i motion
1992/93:N7 (s). Denna avstyrks i nu berört avseende.
Under utskottets beredning av ärendet har frågan om förvärv
som genomförs genom ett s.k. offentligt -- eller publikt --
erbjudande särskilt uppmärksammats.
Enligt lagförslaget skall anmälan om ett företagsförvärv göras
av någon som är part i förvärvsavtalet (37§). Den typ av
förvärv som genomförs genom ett offentligt erbjudande -- vilken
process inleds med ett pressmeddelande eller liknande -- är dock
inte närmare kommenterad i propositionen. Med hänsyn till att
sådana förvärv kräver särskild skyndsamhet i genomförandet är
det angeläget att säkerhet skapas om budgivarens möjlighet att
fullfölja erbjudandet, exempelvis med avseende på resultatet av
den konkurrensrättsliga prövningen. Då det i nu nämnda fall
formellt ännu inte har träffats något förvärvsavtal kan det,
menar utskottet, råda ovisshet om tidpunkten för när den
konkurrensrättsliga prövningen kan inledas. Utskottet vill
därför framhålla att ett offentligt erbjudande om förvärv av
aktier bör kunna anmälas för prövning enligt konkurrenslagen
redan i samband med offentliggörandet av pressmeddelandet.
Givetvis måste kraven på vilka uppgifter som behövs i en anmälan
vara uppfyllda, så att en prövning blir möjlig. Också i övrigt
bör planerade förvärv kunna prövas under den nyss angivna
förutsättningen (jfr prop. 1981/82:165 s. 284).
Beloppsgräns vid prövning av företagsförvärv
Två motioner berör regeringens förslag om en minimigräns på 4
miljarder kronor för att förvärvet skall omfattas av
förvärvskontrollen.
Riksdagen bör avslå förslaget, hävdas det i motion 1992/93:N9
(nyd). Det bör inte finnas någon begränsning av
kontrollmöjligheten, anser motionärerna, och säger sig därmed
dela Konkurrenskommitténs bedömning i denna fråga.
Avslag yrkas även i motion 1992/93:N8 (v). Det är olyckligt
att regeringen har valt en fast gräns på 4 miljarder kronor i
årsomsättning, heter det. Genom en sådan gräns kommer ett stort
antal strategiskt viktiga marknader att inte omfattas av
kontrollen, sägs det vidare.
EES-avtalets bestämmelser om kontroll av
företagskoncentrationer innebär att endast sådana
koncentrationer med s.k. EG- eller EFTA-dimension skall omfattas
av kontrollen. Detta innebär i sin tur att företagens
sammansatta omsättning skall uppgå till minst 5 miljarder ecu
(motsvarande ca 43 miljarder kronor), samtidigt som minst två av
de berörda parternas omsättning inom EG eller EFTA-länderna
skall uppgå till minst 250 miljoner ecu (motsvarande ca 2
miljarder kronor).
Enligt uppgift från Konkurrensverket torde omkring 100 fall av
köpta företag årligen komma att omfattas av anmälningsplikt vid
tillämpning av den föreslagna begränsningsregeln. Beräkningar
visar också att de fem förvärvsärenden som Marknadsdomstolen
hittills har avgjort enligt den nuvarande lagen torde ha kunnat
prövas med den föreslagna gränsen.
Utskottet delar regeringens uppfattning att kontrollen bör
avse endast större företagsförvärv. Den föreslagna gränsen
finner utskottet rimlig; den torde inte hindra en prövning av
några förvärv som kan få skadlig verkan. Med det nu anförda
tillstyrker utskottet propositionen i denna del och avstyrker
motionerna 1992/93:N9 (nyd) och 1992/93:N8 (v) i här berört
avseende.
Uppbrytande av befintliga företagskoncentrationer
I propositionen (s.45) redovisas att regeringen har övervägt
huruvida det skall införas en möjlighet att bryta upp befintliga
företagskoncentrationer -- ett förslag som fördes fram av
Konkurrenskommittén. Regeringen har därvid kommit till
slutsatsen att lagen inte bör innehålla en sådan bestämmelse.
Två motionsförslag går ut på att möjligheten att bryta upp
befintliga företagskoncentrationer skall finnas. Riksdagen bör
besluta om en sådan bestämmelse, heter det i motion 1992/93:N9
(nyd). I motion 1992/93:N8 (v) med motsvarande inriktning begärs
att regeringen skall återkomma med ett förslag till en sådan
ändring av konkurrenslagen som möjliggör uppbrytande av
existerande företagskoncentrationer. Motionärerna hänvisar till
att en lagstiftning av motsvarande slag finns i såväl Tyskland
som Förenta staterna.
Även om åtgärden att bryta upp ett företag skulle kunna vara
motiverad som en yttersta möjlighet att åstadkomma en effektiv
konkurrens finner utskottet att en sådan bestämmelse skulle
kunna få alltför långtgående konsekvenser. Den skulle dessutom
vara förenad med stora svårigheter av rättslig och annan art.
Med det anförda avstyrker utskottet motionerna 1992/93:N9 (nyd)
och 1992/93:N8 (v) i denna del.
Instansordningen vid förvärvskontroll
Enligt den gällande konkurrenslagen handlägger
Marknadsdomstolen ärenden om företagsförvärv. I sådana fall
domstolens beslut innebär ett förbud eller ett åläggande blir
detta gällande endast om regeringen fastställer det.
Konkurrenskommittén ansåg för sin del att det fanns skäl att
behålla detta system i huvudsak. Ingripanden i förvärvsärenden
är av den karaktären att en överprövningsmöjlighet måste finnas,
anförde kommittén. Det bedömdes dock inte lämpligt att föreslå
att förvärvsärenden förs vidare till någon annan domstol; starkt
bidragande till denna slutsats angavs vara behovet av snabbhet i
prövningen. Förfarandet med underställning till regeringen borde
-- under förutsättningen att detta har begärts av en enskild
part -- således vara kvar, ansåg kommittén.
I propositionen föreslås nu (s. 46) en tvåinstansordning som
innebär att mål om företagsförvärv skall prövas av Stockholms
tingsrätt. Talan skall föras av Konkurrensverket. Tingsrättens
avgörande skall kunna överklagas hos Marknadsdomstolen.
Kritik mot det föreslagna systemet framförs i motion
1992/93:N7 (s). Motionärerna anser i stället att den hittills
tillämpade -- och av Konkurrenskommittén förordade -- ordningen
med Marknadsdomstolen som prövande och regeringen som
fastställande instans bör gälla även i fortsättningen. I
motionen hänvisas också till att merparten av remissinstanserna
har tillstyrkt kommitténs förslag.
I propositionen (s.35) påpekas att Marknadsdomstolens roll
är föremål för översyn inom regeringskansliet i samband med en
prövning av domstolsväsendets organisation. Det hänvisas till
departementspromemorian (Ds 1992:38) Domstolväsendet --
Organisation och administration i framtiden.
Utskottet vill betona vikten av att Marknadsdomstolen
behåller sin centrala roll som prejudikatsskapande organ på
konkurrensrättens område. Av denna anledning är det angeläget
att även mål om företagsförvärv avgörs av domstolen. Utskottet
kan för sin del ansluta sig till regeringens uppfattning att mål
om företagsförvärv är av så ingripande karaktär att det måste
finnas en möjlighet att få en prövning i mer än en instans.
Enligt utskottets mening leder kraven av nämnda slag till att
det bör finnas en underinstans till Marknadsdomstolen.
Regeringens förslag om att denna bör vara Stockholms tingsrätt
godtas av utskottet. För sin del vill utskottet emellertid
starkt framhålla vikten av att kravet på snabbhet i det
processuella förfarandet inte i något avseende får eftersättas.
Någon anledning för riksdagen att göra ett uttalande med den
inriktning som föreslås av motionärerna finns inte, menar
utskottet. Motion 1992/93:N7 (s) avstyrks följaktligen i berörd
del.
Konkurrensverkets befogenheter
Vikten av att den nya konkurrensmyndigheten får befogenheter
att med kraft verka för en effektiv konkurrens betonas i två
likalydande yrkanden i motionerna 1991/92:N286 (nyd) och
1991/92:N251 (nyd).
Konkurrensverket inrättades den 1 juli 1992 samtidigt som
Näringsfrihetsombudsmannen (NO) och Statens pris- och
konkurrensverk (SPK) avvecklades. Uppgifterna för det nya verket
framgår av förordningen (1992:820) med instruktion för
Konkurrensverket. Det skall bl.a. följa koncentrationsprocesser
i näringslivet och ägna uppmärksamhet åt konkurrensbegränsande
förfaranden som marknadsdominerande företag tillämpar. Från den
angivna tidpunkten har vidare länsstyrelserna tilldelats
uppgifter på konkurrensområdet (jfr 1991/92:NU5y). På
regeringens uppdrag skall länsstyrelserna informera om
innebörden av EES-avtalets konkurrensregler. Motsvarande uppgift
när det gäller den nationella lagen kommer att tilldelas
länsstyrelserna inför ikraftträdandet. En närmare redogörelse
för länsstyrelsernas roll på konkurrensområdet har aviserats
till 1993 års budgetproposition.
Av den nu framlagda propositionen framgår (s. 64 f.) att
Konkurrensverket med lagförslaget kommer att få uppgifter som
inte har någon motsvarighet i nu gällande konkurrenslag. Detta
gäller t.ex. beslut om individuella undantag liksom om
gruppundantag. Konkurrensverket får också viktiga uppgifter när
det gäller sanktions- och påföljdssystemet, t.ex. möjligheten
att föra talan om konkurrensskadeavgift. Nya eller skärpta
regler införs när det gäller uppgiftsskyldighet i vissa
avseenden för företag eller någon annan samt kommuner eller
landsting som driver verksamhet av kommersiell eller ekonomisk
natur. Verket skall också kunna kalla personer till förhör.
Vidare införs möjligheten att genomföra en undersökning vid
utredning om överträdelse av förbud. Beslut om en sådan åtgärd
skall fattas av Stockholms tingsrätt efter ansökan av
Konkurrensverket.
Sammanfattningsvis konstaterar utskottet att
Konkurrensverket för sin uppgift att undanröja hinder för en
effektiv konkurrens har tilldelats ändamålsenliga verktyg genom
den nya konkurrenslagen och verkets instruktion. Mot denna
bakgrund bör yrkandena i motionerna 1991/92:N286 (nyd) och
1991/92:N251 (nyd) inte föranleda någon åtgärd från riksdagens
sida. De avstyrks alltså i berört avseende.
Vilseledande extrapriser
I uppdraget till Konkurrenskommittén ingick att utreda behovet
av en stärkt lagreglering beträffande användningen i handeln av
extrapriser. Kommittén föreslog att det i prisinformationslagen
(1991:601) skulle föras in nya bestämmelser om marknadsföring i
samband med prisnedsättingar. Enligt den ena bestämmelsen skulle
marknadsföring inte få utformas så att konsumenterna vilseleds
om prisets förmånlighet. Den andra skulle gå ut på att om en
tillfällig prisnedsättning marknadsförs som särskilt förmånlig
skall nedsättningen vara påtaglig i förhållande till det pris
som omedelbart dessförinnan har tillämpats på
försäljningsstället under en rimlig tid. Erbjudandets
varaktighet och eventuellt andra begränsningar skall framgå
tydligt, menade kommittén.
Regeringen avvisar emellertid Konkurrenskommitténs förslag och
föreslår att några ytterligare lagregler inte skall införas.
Enligt regeringens uppfattning är tillämpliga regler i
marknadsföringslagen (1975:1418) och prisinformationslagen till
fyllest.
Oro för att missbruket med extrapriser fortsätter trots
gällande lagstiftning kommer till uttryck i motion 1992/93:N7
(s). Regeringen borde ha tagit fasta på Konkurrenskommitténs
förslag, anser motionärerna. De förespråkar att regeringen och
Konsumentverket skall ges rätt att utfärda
tillämpningsföreskrifter.
Marknadssituationen när det gäller extraprissystemets
användning har under den senaste tiden undergått vissa
förändringar. Flera detaljhandelsföretag har redan övergett
eller förklarat sin avsikt att slopa extraprissystemet, i vart
fall i den utformning som hittills har varit etablerad. I
stället har vissa företagsgrupperingar börjat tillämpa en lägre
prisnivå för hela eller en viss del av sortimentet.
Konsumentverket har utfärdat riktlinjer om tillfälliga
prisaktiviteter för dagligvaror (KOVFS 1977:1). Som framgår
omfattar riktlinjerna, vilka är mycket detaljerade, inte alla
varor och tjänster. Enligt vad utskottet har inhämtat avser
Konsumentverket att ersätta riktlinjerna med vad som betecknas
som vägledande grundregler; tanken är att de skall ingå i
Konsumentverkets "Praxis-samling på prisområdet". Reglerna är
anpassade dels till prisinformationslagen, dels till
grundtankarna i Konkurrenskommitténs förslag. Enligt nu
föreliggande utkast till regler skall kravet på uppgift om det
ordinarie priset vid sidan av det tillfälliga slopas.
Lagutskottet har i sitt yttrande (bilaga 3) hänvisat till
behandlingen av frågan våren 1992 (bet. 1991/92:LU24) då
lagutskottet ansåg att riksdagen borde avvakta regeringens
ställningstagande till bl.a. Konkurrenskommitténs förslag.
Lagutskottet instämmer nu i regeringens uppfattning med hänsyn
till att Konsumentverket för närvarande är i färd med att se
över riktlinjerna för tillfälliga prisnedsättningar.
Utskottet godtar -- i likhet med lagutskottet -- den
bedömning som regeringen har gjort när det gäller frågan om
ytterligare reglering av systemet med extrapriser. Motion
1992/93:N7 (s) avstyrks därför även i nu berörd del.
Konkurrenslagen i övrigt
Utskottet har i de föregående avsnitten behandlat de frågor
rörande lagförslagets innehåll som har aktualiserats genom
motionerna och i övrigt under ärendets beredning i utskottet.
Utöver vad som har sagts ger regeringens lagförslag inte
anledning till några kommentarer. Utskottet tillstyrker därmed
propositionen i de delar som inte har behandlats i det
föregående.
Konkurrensbegränsningar i vissa branscher
Åtskilliga motionsyrkanden går ut på att
konkurrenslagstiftningen -- eller tillämpningen av den --
särskilt bör avse en viss bransch.
Massmediebranschen
Problem när det gäller ägar- och företagskoncentrationen i
massmediebranschen tas upp i motion 1992/93:N9 (nyd).
Motionärerna anser att en utredning i frågan bör tillsättas.
Denna borde ges i uppdrag att -- utifrån grundsynen att största
möjliga konkurrens skall råda i det svenska samhället -- lägga
fram förslag inom konkurrenslagstiftningens ram som begränsar
ägar- och företagskoncentrationen inom massmedierna.
I betänkandet (SOU 1980:28) Massmediekoncentration
presenterades år 1980 ett lagförslag om förvärvskontroll för
motverkande av massmediekoncentration. Förslaget föranledde
emellertid inte någon åtgärd.
I rapporten (SOU 1991:28) Konkurrensen i Sverige -- en
kartläggning av konkurrensförhållandena i 61 branscher -- har
Konkurrenskommittén lämnat en redovisning av förhållandena inom
bl.a. branscherna för dagstidningar och tryckta läromedel.
Branschbeskrivningarna behandlar marknaderna och deras aktörer
-- företag, branschorganisationer, kunder och leverantörer.
Vidare redovisas de olika begränsningarna i konkurrensen. En
betoning görs av prissättningsbeteende och prisutveckling. Det
konstateras bl.a. att presstödet är att betrakta som en
offentlig reglering och som sådan får vissa
konkurrenssnedvridande effekter. Mångfaldsbegreppet, sägs det
vidare, har hittills kommit att gälla yttre mångfald i
bemärkelsen antal självständiga tidningsföretag. Ett mål för
presstödet har därför varit att nedläggningar av dagstidningar
skall hindras och etableringar främjas. En uppdatering av
uppgifterna liksom en redovisning av hur EES-avtalet förutses
påverka bl.a. de nu nämnda branscherna lämnas i
Konkurrensverkets nyligen publicerade rapport om effekter av
EES-avtalet på konkurrensen i Sverige.
Med stöd av nu gällande konkurrenslag har en rad
konkurrensbegränsningar inom olika delar av massmediebranschen
prövats. Konkurrensverket har nyligen granskat Tidnings AB
Mariebergs förvärv av köpoptioner avseende aktier i Sydsvenska
Dagbladets AB. Verket fann inte att sådan skadlig verkan som
avses i konkurrenslagen förelåg och avskrev därför ärendet utan
ytterligare åtgärd.
Såvitt gäller tryckta medier har Presstödsnämnden i uppgift
att följa ägarutvecklingen på området, i huvudsak från
ekonomiska utgångspunkter. TV-området -- markbundna kanaler --
har däremot inte på samma sätt varit föremål för någon
uppföljning annat än den som görs inom ramen för
Konkurrensverkets instruktion att särskilt följa utvecklingen
inom koncentrerade branscher.
Utredningar rörande ägandet m.m. av massmedieföretag har
genomförts även i en rad internationella organ. Sålunda har
Europarådet inom ramen för en konsultrapport redovisat
överväganden beträffande skärningspunkten mellan
yttrandefrihets- och konkurrensaspekterna. Även inom EG pågår
ett arbete i liknande frågor. Med anledning av att GATT (det
allmänna tull- och handelsavtalet) förutses innehålla även
tjänstehandeln görs en översyn av hithörande frågor också inom
detta organ. Vidare har Nordiska ministerrådet nyligen
publicerat rapporten (arbetsrapport 1992:514) Medieföretagsköp
och mediekoncentration. I någon mån berörs häri även
förhållandena i Sverige.
Regeringen har nyligen lagt fram proposition 1992/93:70 om
privat lokalradio. I denna föreslås att privata
reklamfinansierade ljudradiosändningar skall tillåtas fr.o.m.
den 1 januari 1993. Vissa begränsningar förordas beträffande
sändningstillstånd. Den som redan har ett sådant tillstånd skall
inte kunna få ytterligare ett. Begränsningar föreslås gälla även
för bl.a. andra radio- och TV-företag samt dagstidningsföretag.
Denna proposition jämte motioner behandlas av
konstitutionsutskottet (bet. 1992/93:KU15).
Konstitutionsutskottet har i sitt yttrande (bilaga 2) över
det nu aktuella motionsyrkandet påpekat att företrädare för Ny
demokrati under allmänna motionstiden har väckt en motion med
ett motsvarande krav på en utredning om koncentrationen i
massmediebranschen. Konstitutionsutskottet förklarar sin avsikt
att behandla motionen i samband med behandlingen av nyssnämnda
proposition om privat lokalradio. Därför anser sig
konstitutionsutskottet inte nu böra uttala någon uppfattning i
frågan. I en avvikande mening (nyd) anförs att den fråga som tas
upp i motionen bör ges en för motionärerna tillfredsställande
lösning.
Med hänvisning till konstitutionsutskottets ställningstagande
och till vad som har redovisats i det föregående avstyrker
utskottet motion 1992/93:N9 (nyd) i här aktuellt avseende.
Livsmedelssektorn
Tre motioner tar sikte på konkurrensförhållandena inom främst
distributionen av livsmedelsprodukter.
I en av dem, motion 1991/92:Jo203 (s), sägs att avreglering
och sänkt gränsskydd är två viktiga steg i en jordbruksreform.
Det tredje steget utgörs av en skärpt konkurrenspolitik. En
sådan måste, enligt motionärernas mening, syfta till att de
prissänkningar som följer av de tidigare stegen verkligen kommer
konsumenterna till del. Som exempel på förekommande
konkurrensbegränsningar nämns olika former av bindningar som
finns mellan de tre dagligvarugrossisterna och berörda företag i
detaljhandelsledet. Vidare pekar motionärerna på avarterna med
extraprissystemet. De anser att riksdagen skall göra ett
uttalande till regeringen om att den nya
konkurrenslagstiftningen bör beakta dessa förhållanden.
Oron för en bristande konkurrens inom livsmedelsdistributionen
kommer till uttryck också i motion 1992/93:N8 (v). Även om
detaljhandelsledet numera utsätts för konkurrenstryck genom
etableringen av lågprisbutiker kvarstår problemen inom
grossistledet, heter det. Det förhållandet att detta led präglas
av endast ett begränsat antal företag hämmar initiativ som
kommer från företag i detaljhandelsledet. Konkurrensverket bör
därför ges möjlighet att speciellt kontrollera de stora
grossisterna på livsmedelsområdet, anför motionärerna, och begär
ett uttalande av riksdagen av denna innebörd.
Liknande synpunkter och förslag framförs i motion 1991/92:N258
(nyd).
Utskottet vill erinra om att de uppgifter som främst skall
styra den konkurrensvårdande verksamheten finns angivna i
förordningen (1992:820) med instruktion för Konkurrensverket.
Enligt denna har verket till uppgift att följa
koncentrationsprocesser i näringslivet och ägna uppmärksamhet åt
konkurrensbegränsande förfaranden som marknadsdominerande
företag tillämpar. Konkurrensverket skall också pröva
konkurrensbegränsningar som kan vara av betydelse för större
konsumentintressen eller påverkar konkurrensförhållandena inom
en hel näringsgren eller på ett påtagligt och avgörande sätt
försvårar eller hindrar någons näringsutövning.
Utan att gå in på frågan om vilken eller vilka bestämmelser i
den föreslagna lagen som skulle kunna tillämpas i det fall att
de i motionerna aktualiserade förhållandena skulle prövas från
konkurrensrättslig synpunkt vill utskottet framhålla att såväl
förbudet mot konkurrensbegränsande samarbete som förbudet mot
missbruk av en dominerande ställning förutses innebära en
avsevärd effektivisering av konkurrenslagstiftningen.
Utskottet vill också erinra om den möjlighet till effektivare
konkurrens som har öppnats på grundval av den ändring i plan-
och bygglagen (1987:10) som beslutades om våren 1992 (prop.
1991/92:51, bet. BoU10). Genom lagändringen kan kommunerna inte
längre välja att i detaljplan precisera handelsändamålet till en
viss typ av handel. Till följd av ett uttalande av riksdagen
kommer en särskild utredare att tillkallas med uppdrag att göra
ytterligare överväganden när det gäller vissa frågor i plan- och
bygglagen.
Enligt utskottets mening är det inte lämpligt att riksdagen
gör något uttalande till förmån för prövning av eller ingripande
mot konkurrensförhållandena i en viss bransch eller ett visst
distributionsled. Med det sagda avstyrks motionerna
1991/92:Jo203 (s), 1992/93:N8 (v) och 1991/92:N258 (nyd), de
båda förstnämnda i här berörd del.
Det s.k. SA/VA-systemet (Samaktivitet/ Veckoannonsering) har
nått en omfattande utbredning inom främst dagligvarubranschen.
Med begreppet avses den marknadsföring om tillfälliga
prisnedsättningar i annonser och flyglad som görs inom resp.
kedja. Samaktivitet innebär att handelsledens marknadsföring
görs i samverkan med leverantörerna (industri- eller
importledet); med veckoannonsering menas den annons med
extrapriserbjudande som görs av resp. kedja. Vanligen är själva
prisnedsättningen, dvs. skillnaden mellan ordinarie pris och
extrapris, resultatet av dels en rabatt på försäljningspriset
från leverantören till handeln, dels en marginalsänkning från
handelns sida. Veckoannonseringen och eventuellt reklammaterial
i butikerna betalas vanligen av leverantörerna i form av ett
bidrag till handeln.
Stark kritik riktas mot SA/VA-systemet i motion 1992/93:N10
(nyd). Motionärerna anser att systemet har inneburit att främst
livsmedelstillverkarna tvingats disponera större delen av sin
marknadsföringsbudget på dessa grossiststyrda aktiviteter.
Härigenom omöjliggörs för många leverantörer att genomföra en
märkesvaruprofilering. Konkurrenslagen bör mot denna bakgrund
utformas på sådant sätt att möjligheterna att tillämpa
SA/VA-systemet elimineras eller begränsas, anförs det.
Motionärerna anser att det av propositionen inte klart framgår
hur systemet påverkas av det nu framlagda förslaget till
konkurrenslag.
Utskottet hänvisar till vad som nyss har anförts
beträffande prövningen av konkurrensbegränsningar i särskilda
branscher etc. Med det sagda avstyrks motion 1992/93:N10 (nyd).
Byggsektorn
En snabb, opartisk översyn av byggsektorn i syfte att en mer
konkurrensinriktad hantering genom hela byggprocessen skall
åstadkommas efterlyses i motion 1991/92:N272 (nyd) från allmänna
motionstiden. Samtidigt kräver motionärerna att
konkurrenslagstiftningen skärps och bevakningen ökas på detta
område.
Konkurrenskommittén har i sitt delbetänkande (SOU 1990:62)
Konkurrensen inom bygg/bosektorn redovisat en kartläggning av de
frågor som berörs i motionen. I rapporten redovisas sålunda
förekommande konkurrenshinder inom hela byggprocessen, nämligen
planering, finansiering, markanskaffning, projektering,
upphandling, byggande och fastighetsförvaltning. Vissa förslag
till ändrade författningar lämnas samtidigt. Byggsektorn ingår
också som en av de branscher som redovisas i den tidigare nämnda
rapporten om konkurrensförhållandena i 61 branscher.
I sitt huvudbetänkande (SOU 1991:59) konstaterar kommittén att
byggsektorn präglas av starka naturliga etableringshinder; det
gäller t.ex. stordriftsfördelar och höga transportkostnader för
många byggmaterial liksom den starka lokala förankringen hos
byggentreprenörer och byggkonsulter. Vidare pekas på den
koncentrerade företagsstrukturen inom flertalet
byggmaterialbranscher och på förekomsten av bindningar av såväl
vertikalt som horisontellt slag. Förekommande offentliga
regleringar och subventioner anges också.
I Konkurrensverkets publikation om effekter av EES-avtalet på
konkurrensen i Sverige ingår en analys av effekterna på
byggsektorn. Bl.a. konstateras att ett antal formella
handelshinder kommer att försvinna, exempelvis genom tillämpning
av gemensamma Europastandarder för byggmaterial. Vissa andra
hinder såväl av formell som informell natur kommer dock att
kvarstå, heter det.
Utskottet avstyrker de aktuella yrkandena i motion
1991/92:N272 (nyd) med hänvisning till den nya konkurrenslagen
och i övrigt till vad som i det föregående har sagts om
prövningen av konkurrensbegränsningar i vissa branscher.
Nöjesparker m.m.
I motion 1991/92:N285 (nyd) från allmänna motionstiden sägs
att staten, kommunerna eller landstingen inte bör tillåtas att
lämna stöd till nöjesparker, djurparker och liknande
anläggningar. Kravet är villkorat så till vida att det bara
skall gälla om mervärdesskatten för turistanläggningar etc.
skulle sänkas.
Frågan om mervärdesskatten för djurparker m.m. behandlades
våren 1992 av riksdagen (bet. 1991/92:SkU24) på grundval av en
rad motioner i ämnet (s; fp; kds; nyd). Skatteutskottet
avstyrkte yrkandena bl.a. med hänvisning till att utredningen
(Fi 1990:01) om teknisk översyn av mervärdesskattelagen skulle
komma att ta upp de aktualiserade frågorna.
Enligt kommunallagen (1991:900) får kommunalt eller
landstingskommunalt individuellt inriktat stöd i princip inte
lämnas till enskilda näringsidkare. Enligt bestämmelserna i
2kap. 8§ andra stycket får sådant stöd bara ges om det finns
synnerliga skäl för det. Ett beslut om sådant stöd kan
överklagas av kommuninnevånarna enligt 10kap. 1 och 8§§
kommunallagen.
Utskottet konstaterar att det i motionen inte görs gällande
att offentligt stöd de facto har lämnats eller för närvarande
ges till sådana anläggningar som det refereras till. I vissa
fall kan dock en avgränsning mellan denna typ av verksamhet och
kulturella institutioner vara aktuell. Skansen i Stockholm
betecknas som ett friluftsmuseum med uppgift att levandegöra
svensk kultur och natur. Såväl statliga som landstingskommunala
medel har lämnats.
Enligt vad näringsutskottet har inhämtat har inte något ärende
rörande offentligt stöd till nöjes- eller djurparker behandlats
av Konkurrensverket eller tidigare Näringsfrihetsombudsmannen.
Däremot har de konkurrensvårdande myndigheterna med stöd av sin
resp. instruktion i åtskilliga fall påtalat att kommunalt och
annat offentligt bidrag till enskild näringsverksamhet har
medfört konkurrenssnedvridande effekter och därvid förordat att
stödet slopas.
Utskottet, som inte närmare har undersökt i vilken
utsträckning offentligt stöd lämnas till nöjesparker etc., vill
för sin del framhålla att stöd som snedvrider konkurrensen inte
är lämpligt, oavsett vilken bransch som berörs eller vilken
mervärdesskattesats som tillämpas för varan eller tjänsten i
fråga. Med det sagda avstyrks motion 1991/92:N285 (nyd).
Vissa andra lagstiftningsfrågor
Lagen om marknadsdomstol m.m.
Marknadsdomstolen handlägger ärenden enligt nu gällande
konkurrenslag liksom ärenden enligt viss annan lagstiftning,
däribland marknadsföringslagen.
Enligt 3§ lagen om marknadsdomstol m.m. (1970:417) består
domstolen av en ordförande, en vice ordförande samt tio andra
ledamöter. Av de sistnämnda är fyra särskilda ledamöter, varav
tre för ärenden om konkurrensbegränsning och avtalsvillkor
mellan näringsidkare samt en för ärenden om marknadsföring,
avtalsvillkor i konsumentförhållanden och produktsäkerhet. Av de
övriga sex ledamöterna utses enligt 5§ tre bland företrädare
för företagarintressen och tre bland företrädare för konsument-
och löntagarintressen. Dessa ledamöter brukar visserligen
benämnas intresseledamöter men de förutsätts vara opartiska;
liksom övriga ledamöter avlägger de domared.
De särskilda ledamöterna deltar vid handläggningen av den typ
av ärenden som de utsetts för. Intresseledamöterna deltar vid
handläggningen av alla typer av ärenden. Marknadsdomstolen är
beslutför när ordföranden och fyra andra ledamöter är
närvarande. I beslut skall lika antal ledamöter som företräder
företagarintressen samt konsument- och löntagarintressen
deltaga. För vice ordföranden, de särskilda ledamöterna och
intresseledamöterna finns ersättare. Marknadsdomstolens
ledamöter och ersättare utses av regeringen.
I propositionen föreslås (s. 57 f.) att några
intresseledamöter inte längre skall finnas i Marknadsdomstolen.
Marknadsdomstolen skall enligt förslaget bestå av en ordförande,
en vice ordförande samt fem särskilda ledamöter. Av de särskilda
ledamöterna skall en vara jurist och ha erfarenhet som domare,
medan de övriga skall vara ekonomiska experter. Domstolen skall
vara beslutför när ordföranden och tre andra ledamöter är
närvarande. Vidare föreslås vissa lagändringar av i huvudsak
redaktionell karaktär.
Regeringen anför att domstolen genom förslaget till ny
konkurrenslag får behålla sin centrala roll för
prejudikatbildningen på konkurrensrättens område. Domstolen får
emellertid enligt förslaget en mer utpräglad rättsskipande roll,
och den formaliserade förhandlingsverksamhet som enligt den nu
gällande konkurrenslagen förekommer i
konkurrensbegränsningsfrågor bortfaller. Motiven för att ha
intresseledamöter i domstolen är därför inte längre lika
framträdande. Enligt regeringens mening är det i princip inte
heller lämpligt att ledamöter i en domstol kan uppfattas som
representanter för olika intressen. Även när det gäller övriga
typer av mål som handläggs av domstolen, t.ex. mål enligt
marknadsföringslagen, är det fråga om rättstillämpning och
därför mindre lämpligt att intresseledamöter deltar i
avgörandena. Regeringen anser därför att det inte skall finnas
några intresseledamöter alls i Marknadsdomstolen. När det gäller
de ekonomiska experterna anser sig regeringen kunna utse såväl
personer med teoretisk som praktisk ekonomisk kompetens.
Domstolens behov av en bred kännedom om näringslivet
tillgodoses bäst genom intresseledamöterna, heter det i motion
1992/93:N7 (s). Regeringens förslag avvisas därför av
motionärerna, som anser att det innebär en allvarlig försvagning
av Marknadsdomstolens ställning och förankring i samhället. De
yrkar att riksdagen skall besluta att intresseledamöterna skall
vara kvar i domstolen.
Lagutskottet anför i sitt yttrande (bilaga 3) att det inte gör
någon annan bedömning än regeringen i frågan. Utskottet anser
alltså att intresseledamöterna i Marknadsdomstolen bör avskaffas
i och med att den nya konkurrenslagen träder i kraft den 1 juli
1993. Lagutskottet utgår från att det behov som domstolen kan ha
av kännedom om näringslivets och arbetslivets förhållanden samt
om konsumentekonomi m.m. kan tillföras domstolen genom de
ekonomiska experterna. Vidare erinras om den möjlighet som finns
för domstolen att under handläggningen av ett visst mål höra
personer med särskilda sakkunskaper. Lagutskottet förordar att
propositionen tillstyrks i denna del och att motion 1992/93:N7 i
motsvarande del avstyrks. Motionen får stöd i en avvikande
mening (s).
Med instämmande i lagutskottets uppfattning godtar
utskottet propositionen såvitt gäller Marknadsdomstolens
sammansättning och lagen i övrigt. Motion 1992/93:N7 (s)
avstyrks i här aktuellt avseende.
EES-lagen
Frågan om i vilken mån de s.k. gruppundantagsförordningarna
kan anses utgöra verkställighetsföreskrifter till lagen om ett
europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES) behandlades nyligen
av riksdagen (prop. 1991/92:170, bet. 1992/93:EU1 s. 76 f.).
EES-utskottet, som därvid lämnade en redogörelse för bakgrunden,
konstaterade att frågan om gruppundantagen inte hade tagits upp
av Lagrådet i samband med behandlingen av förslaget till
EES-lag. I avvaktan på regeringens ställningstagande till
Lagrådets synpunkter rörande förslaget till en ny konkurrenslag
ansåg EES-utskottet att riksdagen inte borde göra något
uttalande beträffande möjligheten att förordningsvägen införa
regler om gruppundantag. EES-utskottet påpekade att det givetvis
inte kunde bli aktuellt med olika lösningar beträffande
gruppundantagen på EES-området och i vårt nationella regelverk.
Skulle regeringen följa Lagrådets förslag, anfördes det, borde
en motsvarande ändring göras i EES-lagen.
Regeringen har i den nu aktuella propositionen lagt fram ett
förslag till lag om ändring i EES-lagen. Förslaget går ut på att
förbudet enligt EES-avtalets artikel 53.1 inte är tillämpligt på
sådana kategorier av avtal som kan antas uppfylla
förutsättningar för gruppundantag. De olika kategorierna av
avtal skall anges av regeringen i verkställighetsföreskrifter.
Därutöver föreslås att det i bestämmelsen anges att den inte
inskränker den rätt som övervakningsmyndigheterna har att i ett
visst fall bestämma att ett gruppundantag inte skall tillämpas.
Ändringen innebär att en ny bestämmelse, 10a §, införs i
EES-lagen. Bestämmelsen förutsätts träda i kraft samtidigt med
EES-lagen.
Utskottet, som tillstyrker propositionen såvitt gäller
EES-lagen, vill emellertid erinra om de uttalanden som
föredragande statsrådet gjorde vid behandlingen av
bestämmelserna i 8 kap. 13§ regeringsformen (prop. 1973:90 s.
211). Där sägs att i verkställighetsföreskriftens form inte får
beslutas om något som kan upplevas som ett nytt åliggande för
enskilda eller om något som kan betraktas som ett tidigare ej
föreliggande ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska
förhållanden.
Övriga lagförslag
Regeringen lägger vidare fram förslag till ändringar i viss
annan lagstiftning, i huvudsak till följd av förslaget till ny
konkurrenslag. Förslaget omfattar lagen (1956:245) om
uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden,
CECA-lagen (1972:672), aktiebolagslagen (1975:1385),
sekretesslagen (1980:100), bankaktiebolagslagen (1987:618),
sparbankslagen (1987:619), föreningsbankslagen (1987:620) och
lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar.
Utskottet har inte något att erinra mot propositionen
såvitt gäller de nu nämnda lagförslagen.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande inriktningen av konkurrenspolitiken
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Fi208 yrkandena 14 och
15, 1991/92:N251 yrkande 1, 1991/92:N270 yrkande 10 och
1991/92:N286 yrkande 1,
res. 1 (s) - motiv.
2. beträffande förbjudna konkurrensbegränsningar
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:N244, 1991/92:N251
yrkandena 3--6 och 8, 1991/92:N286 yrkandena 3--6, 8 och 9,
3. beträffande konsumentkooperativ verksamhet
att riksdagen avslår motion 1992/93:N7 yrkande 1 i
ifrågavarande del.
4. beträffande konkurrenslagens tillämpning på
jordbruksområdet
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:N11 yrkande 1 och
1992/93:N12 yrkande 2,
5. beträffande gemensam finansiering av export av
jordbruksprodukter
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:N11 yrkande 2 och
1992/93:N12 yrkande 4,
6. beträffande konkurrenslagens tillämpning på olika
företagsformer
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:N247, 1992/93:N11
yrkandena 3 och 4 och 1992/93:N12 yrkandena 5 och 6,
7. beträffande undantagens giltighet i tiden
att riksdagen avslår motion 1992/93:N12 yrkande 3,
8. beträffande slopad prövning enligt svensk lag i vissa
fall
att riksdagen avslår motion 1992/93:N12 yrkande 1,
9. beträffande sanktioner m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:N251 yrkandena 9--11
och 1991/92:N286 yrkandena 10--12,
10. beträffande kontroll av företagsförvärv
att riksdagen avslår motion 1992/93:N7 yrkande 1 i
ifrågavarande del,
11. beträffande beloppsgräns vid prövning av
företagsförvärv
att riksdagen med avslag på motionerna 1992/93:N8 yrkande 1
och 1992/93:N9 yrkande 1 antar det i proposition 1992/93:56
framlagda förslaget till konkurrenslag i vad avser 37§,
res. 2 (nyd)
12. beträffande uppbrytande av befintliga
företagskoncentrationer
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:N8 yrkande 2 och
1992/93:N9 yrkande 2,
res. 3 (nyd)
13. beträffande instansordningen vid förvärvskontroll
att riksdagen avslår motion 1992/93:N7 yrkande 1 i
ifrågavarande del,
res. 4 (s)
14. beträffande Konkurrensverkets befogenheter
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:N251 yrkande 2 och
1991/92:N286 yrkande 2,
15. beträffande vilseledande extrapriser
att riksdagen avslår motion 1992/93:N7 yrkande 1 i
ifrågavarande del,
res. 5 (s)
16. beträffande konkurrenslagen i övrigt
att riksdagen antar det i proposition 1992/93:56 framlagda
förslaget till konkurrenslag i den mån det inte omfattas av
utskottets hemställan under moment 11,
17. beträffande koncentrationen i massmediebranschen
att riksdagen avslår motion 1992/93:N9 yrkande 3,
18. beträffande konkurrensen i livsmedelssektorn
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Jo203 yrkande 5,
1991/92:N258 och 1992/93:N8 yrkande 3,
men. (v)
20. beträffande konkurrensen i byggsektorn
att riksdagen avslår motion 1991/92:N272 yrkandena 1 och 2,
21. beträffande stöd till nöjesparker m.m.
att riksdagen avslår motion 1991/92:N285,
22. beträffande Marknadsdomstolens sammansättning
att riksdagen med avslag på motion 1992/93:N7 yrkande 2 antar
det i proposition 1992/93:56 framlagda förslaget till lag om
ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m.,
res. 7 (s)
23. beträffande EES-lagen
att riksdagen antar det i proposition 1992/93:56 framlagda
förslaget till lag om ändring i lagen om ett europeiskt
ekonomiskt samarbetsområde (EES),
24. beträffande lagförslagen i övrigt
att riksdagen antar de i proposition 1992/93:56 framlagda
förslagen till
a) lag om ändring i lagen (1956:245) om uppgiftsskyldighet
rörande pris- och konkurrensförhållanden,
b) lag om ändring i CECA-lagen (1972:762),
c) lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385),
d) lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
e) lag om ändring i bankaktiebolagslagen (1987:618),
f) lag om ändring i sparbankslagen (1987:619),
g) lag om ändring i föreningsbankslagen (1987:620),
h) lag om ändring i lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar.
Stockholm den 8 december 1992
På näringsutskottets vägnar
Rolf Dahlberg
I beslutet har deltagit: Rolf Dahlberg (m), Birgitta
Johansson (s), Axel Andersson (s), Kjell Ericsson (c), Reynoldh
Furustrand (s), Karin Falkmer (m), Leif Marklund (s), Göran
Hägglund (kds), Bengt Dalström (nyd), Mats Lindberg (s), Olle
Lindström (m), Göran Persson (s), Jan Backman (m), Bo
Bernhardsson (s) och Christer Eirefelt (fp).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Rolf L Nilson (v) närvarit
vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Reservationer
1. Inriktningen av konkurrenspolitiken (mom.1, motiveringen)
Birgitta Johansson, Axel Andersson, Reynoldh Furustrand, Leif
Marklund, Mats Lindberg, Göran Persson och Bo Bernhardsson (alla
s) anser att den del av utskottets yttrande som börjar på s.11
med "Utskottet vill" och slutar på s.12 med "en redovisning"
bort ha följande lydelse:
Utskottet vill därutöver konstatera att detta omfattande
lagstiftningsärende är komplext och innebär ändringar i det
konkurrensrättsliga systemet av grundläggande slag. Det är
angeläget, menar utskottet, att systemet och dess tillämpning
löpande följs upp. Utskottet förutsätter att regeringen noga
följer utvecklingen på området och -- när tillräcklig erfarenhet
har vunnits av den nya lagens tillämpning -- återkommer till
riksdagen med en redovisning av den genomförda utvärderingen och
de förslag som kan föranledas härav.
2. Beloppsgräns vid prövning av företagsförvärv (mom.11)
Bengt Dalström (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s.23 som
börjar med "Utskottet delar" och slutar med "berört
avseende" bort ha följande lydelse:
Utskottet vill starkt ifrågasätta att det skall vara en
minimigräns för prövning av företagsförvärv. Genom en sådan
gräns kan det befaras att dominansförvärv på viktiga marknader
inte alls kan prövas på grund av att den berörda branschens hela
omsättning underskrider den föreslagna nivån. Beloppsgränsen om
4 miljarder kronor bör därför slopas. Genom ett beslut av
riksdagen av nu angiven innebörd blir de krav som framförs i
motionerna 1992/93:N9 (nyd) och 1992/93:N8 (v) tillgodosedda.
Motionerna tillstyrks sålunda i detta avseende.
dels att utskottets hemställan under 11 bort ha följande
lydelse:
11. beträffande beloppsgräns vid prövning av
företagsförvärv
att riksdagen med bifall till motionerna 1992/93:N8 yrkande 1
och 1992/93:N9 yrkande 1 antar det i proposition 1992/93:56
framlagda förslaget till konkurrenslag i vad avser 37§, dock
med ändrad lydelse enligt Alternativt förslag i det
följande:
Regeringens förslag Alternativt förslag
37§
Ett företagsförvärv Ett företagsförvärv
skall anmälas till skall anmälas till
Konkurrensverket av någon Konkurrensverket av någon
som är part i som är part i
förvärvsavtalet, om de förvärvsavtalet.
berörda företagen
tillsammans har en
omsättning som
överstiger fyra miljarder
kronor. Om förvärvaren
ingår i en grupp som
består av flera företag
som har gemensamma
ägarintressen eller som
hålls samman på något
annat sätt, skall gruppens
sammanlagda
årsomsättning anses som
förvärvarens
årsomsättning.
3. Uppbrytande av befintliga företagskoncentrationer
(mom.12)
Bengt Dalström (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s.24 som
börjar med "Även om" och slutar med "denna del" bort ha följande
lydelse:
Utskottet anser att vägande skäl talar för att den nya
konkurrenslagen bör innehålla en bestämmelse om uppbrytande av
befintliga företagskoncentrationer. En möjlighet av detta slag
bör finnas för det fall att detta är den enda framkomliga vägen
att åstadkomma en effektiv konkurrens. En sådan lösning ligger
också i linje med vad Konkurrenskommittén föreslog. Det negativa
remissutfallet på denna punkt från näringslivet stärker
utskottet i dess uppfattning. Regeringen bör sålunda anmodas att
återkomma till riksdagen med ett förslag i här aktuellt
avseende. Genom ett uttalande av riksdagen härom blir motionerna
1992/93:N9 (nyd) och 1992/93:N8 (v) tillgodosedda i aktuella
delar.
dels att utskottets hemställan under 12 bort ha följande
lydelse:
12. beträffande uppbrytande av befintliga
företagskoncentrationer
att riksdagen med bifall till motionerna 1992/93:N8 yrkande 2
och 1992/93:N9 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört.
4. Instansordningen vid förvärvskontroll (mom.13)
Birgitta Johansson, Axel Andersson, Reynoldh Furustrand, Leif
Marklund, Mats Lindberg, Göran Persson och Bo Bernhardsson (alla
s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som börjar på
s.24 med "Utskottet vill" och slutar på s.25 med "berörd
del" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening bör den hittillsvarande
instansordningen vid förvärvskontroll fortsätta att gälla även
enligt den nya konkurrenslagen. Utskottet hänvisar härvid till
Konkurrenskommittén, som i denna sak intog motsvarande
ståndpunkt. Behovet av snabbhet och enkelhet i processen gör att
talan om förvärvskontroll bör föras hos Marknadsdomstolen med
regeringen som fastställande organ i det fall att domstolen har
förbjudit ett förvärv. Utskottet föreslår att regeringen anmodas
att under våren 1993 återkomma med ett förslag till sådana
ändringar i konkurrenslagen som är påkallade utifrån vad
utskottet här anfört. Motion 1992/93:N7 (s) tillstyrks alltså i
nu behandlad del.
dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande
lydelse:
13. beträffande instansordningen vid förvärvskontroll
att riksdagen med bifall till motion 1992/93:N7 yrkande 1 i
ifrågavarande del som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.
5. Vilseledande extrapriser (mom.15)
Birgitta Johansson, Axel Andersson, Reynoldh Furustrand, Leif
Marklund, Mats Lindberg, Göran Persson och Bo Bernhardsson (alla
s) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s.26 som
börjar med "Utskottet godtar" och slutar med "berörd del"
bort ha följande lydelse:
Utskottet kan ej finna någon saklig grund för regeringens
bedömning att det inte krävs några ytterligare lagregler om
marknadsföring i samband med tillfälliga prisnedsättningar.
Konkurrenskommittén har förordat att det i prisinformationslagen
skall föras in nya bestämmelser angående marknadsföring i
samband med prisnedsättningar. Detta är enligt utskottets
uppfattning ett välmotiverat förslag, eftersom efterlevnaden av
nuvarande bestämmelser och riktlinjer har visat starka brister.
Utskottet föreslår därutöver att regeringen och
Konsumentverket ges rätt att utfärda föreskrifter om regelns
tillämpning. Genom att riksdagen gör ett uttalande av denna
innebörd blir motion 1992/93:N7 (s) tillgodosedd i här aktuell
del.
dels att utskottets hemställan under 15 bort ha följande
lydelse:
15. beträffande vilseledande extrapriser
att riksdagen med bifall till motion 1992/93:N7 yrkande 1 i
ifrågavarande del som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.
6. SA/VA-systemet (mom.19)
Bengt Dalström (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s.30 som
börjar med "Utskottet hänvisar" och slutar med "motion
1992/93:N10 (nyd)" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets uppfattning är det angeläget att
SA/VA-systemet kan begränsas. Detta system är ett tydligt
uttryck för att strukturen inom grossistledet för dagligvaror
innebär en maktställning som kan missbrukas. Detta gäller såväl
vid introduktionen av nya produkter som vid kampanjaktivering av
redan etablerade. Resultatet har blivit att leverantörerna --
främst livsmedelstillverkarna -- får avstå en avsevärd del av
den budget som de har avsatt för den egna, viktiga
varumärkesreklamen. Uppskattningsvis får de avsätta minst
40--60% av denna budget till sådana SA/VA-aktiviteter. Ett
annat resultat är att vissa leverantörer -- särskilt de små --
helt utestängs från möjligheten att sälja sina produkter till
grossisterna om de inte går med på att delta i
SA/VA-aktiviteterna. Enligt utskottets uppfattning bör det av
konkurrenslagen framgå att samarbete inom ramen för
SA/VA-systemet är förbjudet. Regeringen bör anmodas att snarast
till riksdagen återkomma med ett förslag av nu nämnd innebörd.
Genom ett uttalande härom av riksdagen blir motion 1992/93:N10
(nyd) tillgodosedd. Denna tillstyrks alltså.
dels att utskottets hemställan under 19 bort ha följande
lydelse:
19. beträffande SA/VA-systemet
att riksdagen med bifall till motion 1992/93:N10 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
7. Marknadsdomstolens sammansättning (mom.22)
Birgitta Johansson, Axel Andersson, Reynoldh Furustrand, Leif
Marklund, Mats Lindberg, Göran Persson och Bo Bernhardsson (alla
s) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s.33 som
börjar med "Med instämmande" och slutar med "aktuellt avseende"
bort ha följande lydelse:
Enligt näringsutskottets uppfattning bör de s.k.
intresseledamöterna behållas i Marknadsdomstolen.
Regeringens förslag innebär, enligt utskottets mening, en klar
försvagning av domstolen. Regeringen underskattar värdet av den
praktiska erfarenhet som domstolen tillförs från
intresseledamöterna liksom deras betydelse för att ge
verksamheten förankring i samhället och förvärvslivet. Förslaget
kan, menar utskottet, inte leda till annat än att domstolens
sammanlagda sakkunskap minskar.
I sammanhanget vill utskottet även understryka att de
ledamöter som nu föreslås bli avskaffade inte skall uppfattas
som representanter för olika särintressen. Deras uppgift skall i
stället vara att hävda synpunkter och uppfattningar som är
representativa för företagare, löntagare och konsumenter.
Avsikten är sålunda inte, vilket felaktigt antyds i
propositionen, att intresseledamöternas deltagande i domstolen
skall ge deras respektive organisationer en möjlighet att
påverka rättsutvecklingen. Det var inte heller riksdagens
strävan att domstolens praxis i första hand skall vinna
förankring i organisationerna, utan inom näringslivet i
allmänhet. Det förtjänar vidare framhållas att även
intresseledamöterna avlägger domared och skall vara helt
opartiska i sin dömande verksamhet. Som bl.a. näringsutskottet
tidigare framhållit är de meddomare som har att företa en
objektiv bedömning av samtliga fakta i ärendet utifrån sina
särskilda kunskaper och erfarenheter (se bet. NU 1978/79:6). Den
nuvarande sammansättningen har också i praktiken fungerat väl.
Skiljaktiga meningar förekommer sällan, vilket också
Marknadsdomstolen har påpekat i sitt remissvar över
Konkurrenskommitténs betänkande.
Utskottet föreslår att regeringen anmodas att under våren 1993
till riksdagen återkomma med ett förslag till ändring i lagen om
marknadsdomstol m.m. som tillgodoser kravet i motion 1992/93:N7
(s). I avvaktan härpå tillstyrks propositionen såvitt gäller
lagförslaget om Marknadsdomstolens sammansättning.
dels att utskottets hemställan under 22 bort ha följande
lydelse:
22. beträffande Marknadsdomstolens sammansättning
att riksdagen
dels antar det i proposition 1992/93:56 framlagda
förslaget till lag om ändring i lagen (1970:417) om
marknadsdomstol m.m.,
dels med bifall till motion 1992/93:N7 yrkande 2 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Särskilda yttranden
1. Inriktningen av konkurrenspolitiken (mom. 1)
Bengt Dalström (nyd) anför:
För att Sverige åter skall kunna bli en framgångsrik nation
krävs att det finns konkurrens överallt. En effektiv konkurrens
ger konsumenterna bättre service, billigare varor och högre
kvalitet. Därför är konkurrenspolitiska åtgärder särskilt
angelägna när det gäller att förbättra medborgarnas ekonomiska
ställning. Sålunda skulle matpriserna ha varit 20% lägre om
kunkurrensen hade fungerat i livsmedelsbranschen.
Det är viktigt att konkurrensen sker på lika villkor. Alla
monopol -- privata, offentliga, kooperativa och fackliga --
måste avskaffas utom de som är nödvändiga i en demokrati.
I flera motioner från allmänna motionstiden har vi från Ny
demokrati visat hur illa det är ställt med konkurrensen i
Sverige. Vi har pekat på förhållandena i livsmedelsbranschen och
i byggsektorn. Vi har givit exempel på hårda prisstyrningar från
leverantörernas sida -- liksom diskrimineringar för den
återförsäljare som inte följer "rekommendationerna" -- inom
livsmedels-, guldsmeds- samt radio- och TV-branscherna. Vi har
också påmint om att priserna i Sverige oftast är högre än i
andra länder -- till följd av konkurrensbegränsningar av de mest
varierande slag. Detta gäller beträffande jeans, bilar, bensin,
CD-skivor, klockor och en lång rad andra konsumentprodukter.
Den fria konkurrensen måste skyddas med en effektiv
lagstiftning. Det nu framlagda förslaget till ny konkurrenslag
kommer förhoppningsvis att tillgodose de krav som Ny demokrati
tidigare har fört fram. I dessa ligger också att de
konkurrensvårdande myndigheterna skall ha tillräckligt
verkningsfulla instrument för att kunna ingripa vid
överträdelser av förbuden etc. Generellt beror naturligtvis
lagstiftningens effektivitet på hur lagen tillämpas av de
berörda organen.
Det är angeläget att skadliga konkurrenbegränsningar bekämpas
inte bara i tidigare led, dvs. främst i produktionsledet, utan
också i de led som ligger nära konsumenterna. Skulle de
effektivitetsvinster som har uppkommit genom en skärpt
konkurrens i produktionsledet "fastna" i senare led till följd
av konkurrensbegränsningar inom dessa är nämligen lagens syfte
förfelat. Ny demokrati anser därför t.ex. att undantag från
förbuden inte får utformas så att den rådande strukturen --
exempelvis inom dagligvaruhandeln -- konserveras. Det kan
förefalla egendomligt att orsaken till Sveriges höga matpriser
ofta tillskrivs den koncentrerade struktur och det speciella
samarbete som präglar dagligvaruhandeln -- samtidigt som just
denna "specifika svenska företeelse" kan komma att skyddas genom
undantag. Vi i Ny demokrati utgår från att tillämpningen av den
nya konkurrenslagen innebär att ingripande kan göras mot rådande
missförhållanden.
2. Koncentrationen i massmediebranschen (mom.17)
Bengt Dalström (nyd) anför:
Jag anser att det är angeläget att en utredning tillsätts med
uppgift att lägga fram förslag inom konkurrenslagstiftningens
ram som begränsar ägar- och företagskoncentrationen inom de
svenska massmedierna. Som påpekas i motion 1992/93:N9 (nyd) har
Europaparlamentet antagit en resolution om förvärv och
sammanslagning av massmedieföretag. Också inom EG pågår ett
arbete i frågan.
3. Stöd till nöjesparker m.m. (mom. 21)
Bengt Dalström (nyd) anför:
Enligt min mening skall inte något offentligt stöd -- vare sig
statligt, landstingskommunalt eller kommunalt -- få lämnas till
nöjesparker, djurparker eller liknande. Sådant stöd kan rubba
konkurrensförutsättningarna inom den berörda branschen genom att
vissa företag ges möjlighet till prisdumpning. Det är angeläget
att de konkurrensvårdande myndigheterna -- i första hand
Konkurrensverket -- kartlägger förekomsten av offentligt stöd
till företag i nu nämnda branscher och vid behov ingriper med de
medel som står till förfogande.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,
vilket inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.
Rolf L Nilson (v) anför:
Enligt min mening är den gällande konkurrenslagstiftningen
nästan helt verkningslös. I alltför många fall av
konkurrensbegränsningar -- företagsförvärv i vilka en
dominerande ställning har uppkommit eller prissamarbete som
omfattat större delen av en bransch -- har ingripanden inte
kunnat göras med hänvisning till att lagens alla krav inte har
varit uppfyllda. Även tillämpningen kan ifrågasättas. Den
dominans som stora företag har i Sverige tycks nära nog ha
uppmuntrats genom en svag lag och en kraftlös tillämpning.
Storföretagen påstår att uppköp av konkurrenter på
hemmamarknaden är nödvändigt för att de skall kunna uppnå en
internationell konkurrenskraft. De något mindre företagen hävdar
å sin sida att de måste samarbeta för att kunna klara sig
gentemot storföretagen.
Den konkurrensbrist som har tillåtits att växa fram har varit
skadlig såväl för företagen som för konsumenterna. Det
omvandlingstryck som företag ständigt bör stå under har saknats
i stor utsträckning. En stark koncentration av företag innebär
risk för missbruk av marknadsmakt och kan därmed leda till
problem för underleverantörerna. De svenska konsumenterna har
fått finna sig i priser som är högre än annorstädes.
Konkurrenspolitiken utgör -- enligt Vänsterpartiets mening --
ett mycket viktigt inslag i den politik som skall föra Sverige
på rätt väg. Det lagförslag som nu har presenterats innebär till
sin utformning en skärpning av det slag som är nödvändig för att
de svenska företagen skall kunna utveckla en styrka av egen
kraft och för att konsumentintresset skall tillgodoses. Jag
välkomnar sålunda lagförslaget men vill samtidigt betona att en
strikt tillämpning är helt avgörande för att lagen skall vara
effektiv. Det får inte råda något tvivel om viljan från de
konkurrensvårdande myndigheternas sida att upprätthålla de
föreslagna förbuden och reglerna om förvärvskontroll.
Tre punkter i propositionen har emellertid sådana brister att
de bör kommenteras särskilt.
Beloppsgräns vid prövning av företagsförvärv (mom. 11)
Det är olyckligt att regeringen har föreslagit en
omsättningsgräns varöver företagsförvärv skall kunna prövas. Det
är, enligt min uppfattning, inte omsättningens storlek utan
marknadssituationen som sådan som skall vara avgörande om ett
förvärv skall tillåtas eller ej. Om den av regeringen föreslagna
gränsen på 4 miljarder kronor skulle tillämpas kommer ett stort
antal viktiga marknader att undgå granskning genom att de
inblandade företagens omsättning inte når upp till denna gräns.
På sådana marknader blir det tillåtet för förvärv som innebär
att en ren monopolsituation kan uppkomma. Jag anser att
beloppsgränsen strider mot lagens anda och därför bör slopas
eller ändras. Därmed instämmer jag i de synpunkter som
företrädaren för Ny demokrati för fram i reservation 2.
Uppbrytande av befintliga företagskoncentrationer (mom. 12)
Som jag nyss har anfört har starka företagskoncentrationer --
där företag har monopol eller en monopolliknande ställning men
också där marknaden präglas av oligopol -- förödande effekter
för prisnivån och hämmar utvecklingen. Konkurrenskommittén insåg
nödvändigheten av att det i en ny konkurrenslag införs en
möjlighet att bryta upp redan existerande
företagskoncentrationer. Ett sådant system finns i Tyskland och
Förenta staterna. Det är mot denna bakgrund beklagligt att
regeringen nu avstår från att införa en sådan möjlighet i
lagstiftningen. Regeringen bör anmodas att återkomma med ett
förslag som går ut på att existerande företagskoncentrationer
kan brytas upp. Det sagda ansluter till kravet i reservation 3.
Konkurrensen i livsmedelssektorn (mom. 18)
Ett stort problem för svenska konsumenter är den dåliga
konkurrensen på livsmedelsområdet. Vänsterpartiet har förståelse
för den inhemska tradition som uppbyggnaden av den svenska
livsmedelshandeln utgör och som speciellt rör Konsumföreningarna
och ICA-handlarna. Det är välkommet att den blockbildning och
starka koncentration som härigenom har uppkommit nu förändras
under trycket av de lågprisbutiker som etableras. Fortfarande
finns dock problem med att det finns alltför få företag i
grossistledet. Ett förhållande som inte får negligeras är att
livsmedelsgrossisterna lägger en förlamande hand över
detaljhandlarna -- oavsett om de är etablerade eller nystartade
-- i deras försök att ta initiativ i den egna butiken. Jag
anser därför att Konkurrensverket bör ges möjlighet att
speciellt kontrollera grossistkedjornas agerande. Regeringen bör
dra försorg om att en sådan granskning kommer till stånd.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottets
hemställan under moment 18 bort ha följande lydelse:
18. beträffande konkurrensen i livsmedelssektorn
att riksdagen med bifall till motion 1992/93:N8 yrkande 3 och
med anledning av motionerna 1991/92:Jo203 yrkande 5 och
1991/92:N258 som sin mening ger regeringen till känna vad i det
föregående anförts i denna del.
Regeringens förslag till
Konkurrenslag
Bilaga 1
Konstitutionsutskottets yttrande
1992/93:KU4y
Bilaga 2
Ny konkurrenslagstiftning (prop. 1992/93:56)
Till näringsutskottet
Näringsutskottet har den 19 november 1992 beslutat bereda
konstitutionsutskottet tillfälle att yttra sig över motion
1992/93:N9 yrkande 3 av Ian Wachtmeister och Harriet Colliander
(nyd) som har väckts med anledning av proposition 1992/93:56 om
ny konkurrenslagstiftning.
Enligt motionsyrkandet bör en utredning tillsättas som,
utifrån grundsynen att största möjliga konkurrens bör råda i det
svenska samhället, får till uppgift att inom
konkurrenslagstiftningens ram lägga fram ett lagförslag som
begränsar ägar- och företagskoncentrationen inom massmedia.
Motionärerna anför att bristen på konkurrens inom massmedia är
ett problem som, även om det berör yttrandefrihetsfrågor, bör
lösas inom konkurrenslagstiftningens ram. I motionen finns en
redogörelse för ägandeförhållandena inom den kommersiella
televisionen och dagspressen i Sverige samt hur problemet med
eventuella ägarkoncentrationer lösts i olika länder. Det påpekas
att Europaparlamentet antagit en resolution om förvärv och
sammanslagning av medieföretag. Vidare sägs att EG-kommissionen
håller på att utarbeta ett dokument om pluralism och
koncentration på radioområdet, vilket kan leda till att direktiv
utfärdas i frågan.
Under den allmänna motionstiden i år väcktes en motion av
Harriet Colliander och Richard Ulfvengren (nyd) angående bristen
på konkurrens inom massmedia (1991/92:K429). I den motionen
begärs en utredning med motsvarande uppgifter som föreslås i
motion N9. Utskottet avser att behandla motion K429 i
betänkandet 1992/93:KU15 i samband med behandlingen av
proposition 1992/93:70 om privat lokalradio. Beredningen av det
ärendet är ännu inte avslutad. Utskottet anser sig därför inte
nu böra uttala någon uppfattning i frågan.
Stockholm den 1 december 1992
På konstitutionsutskottets vägnar
Thage G Peterson
I beslutet har deltagit: Thage G Peterson (s), Bertil
Fiskesjö (c), Birger Hagård (m), Hans Nyhage (m), Catarina
Rönnung (s), Hans Göran Franck (s), Stig Bertilsson (m), Torgny
Larsson (s), Ingvar Svensson (kds), Harriet Colliander (nyd),
Odd Engström (s), Inger René (m), Lisbeth Staaf-Igelström (s),
Elvy Söderström (s) och Ingela Mårtensson (fp).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Bengt Hurtig (v) närvarit
vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Avvikande mening
Harriet Colliander (nyd) anser att sista meningen i utskottets
yttrande bort ha följande lydelse:
Utskottet kan emellertid redan nu uttala att den fråga som tas
upp i motionerna bör ges en för motionärerna tillfredsställande
lösning.
Lagutskottets yttrande
1992/93:LU3y
Bilaga 3
Marknadsdomstolens sammansättning m.m.
Till näringsutskottet
Näringsutskottet har den 17 november 1992 beslutat att bereda
lagutskottet tillfälle att avge yttrande över proposition
1992/93:56 om en ny konkurrenslagstiftning jämte eventuella
motioner, såvitt gäller lagutskottets beredningsområde.
I propositionen lägger regeringen fram förslag till en ny
konkurrenslag, som skall ersätta dels den nuvarande
konkurrenslagen (1982:729), dels lagen (1991:921) om förbud mot
konkurrensbegränsningar i fråga om jordbruksprodukter. Vidare
lägger regeringen fram förslag till viss annan lagstiftning som
hänger samman med förslaget till en ny konkurrenslag. Bl.a.
föreslås vissa ändringar i lagen (1970:417) om marknadsdomstol
m.m. som gäller domstolens sammansättning. I propositionen
redovisas också ställningstaganden från regeringens sida när det
gäller konkurrenskommitténs förslag till nya bestämmelser i
prisinformationslagen (1991:601) angående marknadsföring i
samband med prisnedsättningar.
Med anledning av propositionen har väckts sex motioner. Av
dessa berör en motion marknadsdomstolens sammansättning.
Lagutskottet, som har beslutat avge yttrande över de delar av
propositionen som gäller ändringar i lagen (1970:417) om
marknadsdomstol m.m. (avsnitt 6.1) och vilseledande extrapriser
(avsnitt 6.3) samt motion N7 yrkande 2, får anföra följande.
Ändringar i lagen om marknadsdomstol
Ärenden enligt den nu gällande konkurrenslagen handläggs av
marknadsdomstolen. Domstolen handlägger också ärenden enligt
marknadsföringslagen (1975:1418), lagen (1971:112) om
avtalsvillkor i konsumentförhållanden, lagen (1984:292) om
avtalsvillkor mellan näringsidkare, produktsäkerhetslagen
(1988:1604) och lagen (1992:138) om tilllämpning av avtal
mellan Sverige, Norge och EEG om civil luftfart.
Enligt 3§ lagen om marknadsdomstol m.m. består domstolen av
en ordförande, en vice ordförande samt tio andra ledamöter. Av
de sistnämnda är fyra särskilda ledamöter, varav tre för
ärenden om konkurrensbegränsning och avtalsvillkor mellan
näringsidkare samt en för ärenden om marknadsföring,
avtalsvillkor i konsumentförhållanden och produktsäkerhet. Av de
övriga sex ledamöterna utses enligt 5§ tre bland företrädare
för företagarintressen och tre bland företrädare för konsument-
och löntagarintressen. Dessa ledamöter brukar benämnas
intresseledamöter. De förutsätts dock vara opartiska och
avlägger liksom övriga ledamöter domared.
De särskilda ledamöterna deltar vid handläggningen av den typ
av ärenden som de utsetts för. Intresseledamöterna deltar vid
handläggningen av alla typer av ärenden. Marknadsdomstolen är
beslutför när ordföranden och fyra andra ledamöter är
närvarande. I beslut skall lika antal ledamöter som företräder
företagarintressen samt konsument- och löntagarintressen
deltaga. För vice ordföranden, de särskilda ledamöterna och
intresseledamöterna finns ersättare. Marknadsdomstolens
ledamöter och ersättare utses av regeringen. De nuvarande sex
ordinarie intresseledamöterna har anknytning till Sveriges
industriförbund, Grossistförbundet svensk handel, Sveriges
köpmannaförbund, LO, TCO och Kooperativa förbundet.
I propositionen föreslås att Marknadsdomstolens sammansättning
skall ändras så att några intresseledamöter inte längre skall
finnas i domstolen. Marknadsdomstolen skall enligt förslaget
bestå av en ordförande, en vice ordförande samt fem särskilda
ledamöter. Av de särskilda ledamöterna skall en vara jurist och
ha erfarenhet som domare, medan de övriga skall vara ekonomiska
experter. Domstolen skall vara beslutför när ordföranden och tre
andra ledamöter är närvarande.
I propositionen konstateras att domstolen genom förslaget till
ny konkurrenslag får behålla sin centrala roll för
prejudikatbildningen på konkurrensrättens område. Domstolen får
emellertid enligt förslaget en mer utpräglad rättsskipande roll,
och den formaliserade förhandlingsverksamhet som enligt den nu
gällande konkurrenslagen förekommer i
konkurrensbegränsningsfrågor bortfaller. Motiven för att ha s.k.
intresseledamöter i domstolen är därför enligt propositionen
inte längre lika framträdande. Enligt regeringens mening är det
för övrigt i princip inte heller lämpligt att ledamöter i en
domstol kan uppfattas som representanter för olika intressen.
Även när det gäller övriga typer av mål som handläggs av
domstolen, t.ex. mål enligt marknadsföringslagen, är det fråga
om rättstillämpning och därför mindre lämpligt att
intresseledamöter deltar i avgörandena. Regeringen anser därför
att det inte skall finnas några intresseledamöter alls i
Marknadsdomstolen. När det gäller de ekonomiska experterna anser
sig regeringen kunna utse såväl personer med teoretisk som
praktisk ekonomisk kompetens.
Förslaget om att intresseledamöter inte längre skall ingå i
Marknadsdomstolen kritiseras av Birgitta Johansson m.fl. (s) i
motion N7. Motionärerna anser att domstolens behov av en bred
kännedom om näringslivets och arbetslivets förhållanden bäst
tillgodoses genom intresseledamöterna. Förslaget innebär enligt
motionärerna en allvarlig försvagning av Marknadsdomstolens
ställning och förankring i samhället. I motionen yrkas att
riksdagen skall besluta att intresseledamöterna skall vara kvar
i domstolen (yrkande 2).
Utskottet gör ingen annan bedömning än regeringen, och
utskottet anser således att intresseledamöterna i
Marknadsdomstolen bör avskaffas i och med att den nya
konkurrenslagen träder i kraft den 1 juli 1993. Utskottet utgår
från att det behov som domstolen kan ha av kännedom om
näringslivets och arbetslivets förhållanden samt om
konsumentekonomi m.m. kan tillföras domstolen genom de
ekonomiska experterna. Utskottet vill också erinra om den
möjlighet som finns för domstolen att under handläggningen av
ett visst mål höra personer med särskilda sakkunskaper.
Med det anförda förordar utskottet att propositionen i nu
behandlad del tillstyrks och att yrkande 2 i motion N7 avstyrks.
Vilseledande extrapriser
Konkurrenskommittén föreslog i sitt betänkande (SOU 1991:59)
Konkurrens för ökad välfärd vissa lagstiftningsåtgärder mot
missbruk av extrapriser. I propositionen gör regeringen den
bedömningen att några ytterligare lagregler om marknadsföring i
samband med tillfälliga prisnedsättningar utöver vad som redan
följer av marknadsföringslagen och prisinformationslagen
(1991:601) inte behövs.
När lagutskottet våren 1992 (se bet. 1991/92:LU24) behandlade
motioner med yrkanden om lagstiftningsåtgärder m.m. mot
användningen av extrapriser ansåg utskottet att riksdagen borde
avvakta regeringens ställningstaganden till bl.a.
konkurrenskommitténs förslag. Utskottet anser sig nu kunna godta
den bedömning som regeringen gjort med hänsyn till att
Konsumentverket för närvarande är i färd med att se över de
riktlinjer för tillfälliga prisnedsättningar som har gällt sedan
år 1978 (KOVFS 1977:1).
Stockholm den 26 november 1992
På lagutskottets vägnar
Maj-Lis Lööw
I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger
Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Margareta Gard (m), Inger
Hestvik (s), Bengt Kronblad (s), Bertil Persson (m), Gunnar
Thollander (s), Richard Ulfvengren (nyd), Lena Boström (s), Stig
Rindborg (m), Carin Lundberg (s), Hans Stenberg (s), Karin
Pilsäter (fp) och Stina Eliasson (c).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten John Andersson (v) närvarit
vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Avvikande mening
Maj-Lis Lööw, Inger Hestvik, Bengt Kronblad, Gunnar
Thollander, Lena Boström, Carin Lundberg och Hans Stenberg (alla
s) anser att den del av lagutskottets yttrande i avsnittet
Ändringar i lagen om marknadsdomstol som börjar med
"Utskottet gör" och slutar med "N7 avstyrks" bort ha följande
lydelse:
Regeringens förslag innebär, enligt utskottets mening, en klar
försvagning av domstolen. Regeringen underskattar värdet av den
praktiska erfarenhet som domstolen tillförs från de s.k.
intresseledamöterna samt deras betydelse för att ge verksamheten
förankring i samhället och förvärvslivet. Förslaget kan, enligt
utskottets mening, inte leda till annat än att domstolens
sammanlagda sakkunskap minskar. I sammanhanget vill utskottet
även understryka att de ledamöter som nu föreslås bli avskaffade
inte skall uppfattas som representanter för olika särintressen.
Deras uppgift skall i stället vara att hävda synpunkter och
uppfattningar som är representativa för företagare, löntagare
och konsumenter. Avsikten är således inte, vilket felaktigt
antyds i propositionen, att intresseledamöternas deltagande i
domstolen skall ge deras respektive organisationer en möjlighet
att påverka rättsutvecklingen. Det var inte heller riksdagens
strävan att domstolens praxis i första hand skall vinna
förankring i organisationerna, utan inom näringslivet i
allmänhet. Det förtjänar vidare framhållas att även
intresseledamöterna avlägger domared och skall vara helt
opartiska i sin dömande verksamhet. Som bl.a. näringsutskottet
framhållit är de meddomare som har att företa en objektiv
bedömning av samtliga fakta i målet utifrån sina särskilda
kunskaper och erfarenheter (se bet. NU 1978/79:6). Den nuvarande
sammansättningen har också i praktiken fungerat väl. Skiljaktiga
meningar förekommer sällan, vilket också Marknadsdomstolen
påpekat i sitt remissvar över konkurrenskommitténs betänkande.
Lagutskottets uppfattning är således att ledamöter med
erfarenhet från praktisk företagsverksamhet samt företrädare för
konsument- och löntagarintressen även fortsättningsvis bör ingå
i domstolen. Utskottet förordar därför att riksdagen med bifall
till motion N7 yrkande 2 avslår regeringens förslag till lag om
ändring i lagen om marknadsdomstol m.m. såvitt gäller domstolens
sammansättning.
Innehåll
Ärendet1
Sammanfattning1
Propositionen2
Huvudsakligt innehåll2
Förslag3
Motionerna4
Utskottet8
Bakgrund8
Gällande konkurrenslagstiftning8
EG:s och EES-avtalets konkurrensregler8
Utredningar m.m.9
Förslag till ny konkurrenslag10
Inriktningen av konkurrenspolitiken10
Förbjudna konkurrensbegränsningar12
Undantag från förbudet om konkurrensbegränsande samarbete,
m.m.13
Inledning13
Konsumentkooperativ verksamhet15
Konkurrenslagens tillämpning på jordbruksområdet15
Gemensam finansiering av export av jordbruksprodukter17
Konkurrenslagens tillämpning på olika företagsformer18
Undantagens giltighet i tiden19
Slopad prövning enligt svensk lag i vissa fall20
Sanktioner m.m.21
Kontroll av företagsförvärv21
Allmänt21
Beloppsgräns vid prövning av företagsförvärv23
Uppbrytande av befintliga företagskoncentrationer23
Instansordningen vid förvärvskontroll24
Konkurrensverkets befogenheter25
Vilseledande extrapriser26
Konkurrenslagen i övrigt27
Konkurrensbegränsningar i vissa branscher27
Massmediebranschen27
Livsmedelssektorn28
Byggsektorn30
Nöjesparker m.m.31
Vissa andra lagstiftningsfrågor32
Lagen om marknadsdomstol m.m.32
EES-lagen33
Övriga lagförslag34
Hemställan34
Reservationer
1. Inriktningen av konkurrenspolitiken (s)36
2. Beloppsgräns vid prövning av företagsförvärv (nyd)37
3. Uppbrytande av befintliga företagskoncentrationer (nyd)38
4. Instansordningen vid förvärvskontroll (s)38
5. Vilseledande extrapriser (s)39
6. SA/VA-systemet (nyd)39
7. Marknadsdomstolens sammansättning (s)40
Särskilda yttranden
1. Inriktningen av konkurrenspolitiken (nyd)41
2. Koncentrationen i massmediebranschen (nyd)42
3. Stöd till nöjesparker m.m. (nyd)42