Regeringens förslag i proposition 1992/93:8 om den svenska
trafikskadelagens anpassning till EG:s regelverk m.m. innebär
att reglerna i trafikskadelagen (1975:1410) i enlighet med
EES-avtalet anpassas till gällande EG-direktiv om
motorfordonsförsäkring (8 och 8 a§§). Förslaget innebär vidare
att en försäkringsanstalt får återkravsrätt gentemot den som är
skadeståndsskyldig enligt produktansvarslagen (1992:18) (20§),
att en självrisk införs på ersättning vid sakskada som vållats
av okänt fordon (16§) samt att en ansvarsförsäkring hos den
skadeståndsskyldige skall beaktas vid jämkning av skadestånd med
anledning av skada på motordrivet fordon (18§).
När det gäller propositionens förslag till ändring av 16 och
18§§ (avsnitt 2.6 och 2.8) har utskottet -- mot bakgrund av
bl.a. en i ärendet inkommen skrivelse från Svenska
kommunförbundet -- beslutat att förslaget i dessa delar skall
beredas ytterligare. I förevarande betänkande behandlas därför
propositionen endast i de delar som gäller en anpassning av
trafikskadelagen med anledning av EES-avtalet, 8 och 8 a§§
(avsnitt 2.2--2.5), och försäkringsanstalts återkravsrätt
gentemot den som är skadeståndsskyldig enligt
produktansvarslagen, 20§ (avsnitt 2.7).
Vidare behandlas i betänkandet dels en motion som har väckts
med anledning av propositionen, dels en motion från den allmänna
motionstiden som rör trafikförsäkring.
Utskottet tillstyrker bifall till regeringens förslag i
förevarande delar och avstyrker motionerna.
Propositionen
I proposition 1992/93:8 föreslår regeringen
(Justitiedepartementet) -- efter hörande av Lagrådet -- att
riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till lag
om ändring i trafikskadelagen (1975:1410). Lagförslaget omfattar
8, 16, 18 och 20§§. Vidare föreslås en ny paragraf, 8 a§.
Utskottet behandlar i betänkandet lagförslaget endast såvitt
gäller 8, 8 aoch 20§§. Regeringens förslag i dessa delar
framgår av det i bilaga till betänkandet framlagda lagförslaget.
Lagförslaget i övrigt kommer att behandlas av utskottet i ett
senare betänkande.
Motioner
Motion väckt med anledning av proposition 1992/93:8
1992/93:L2 av Jan Sandberg (m) vari hemställs att riksdagen
beslutar att ändra trafikskadelagen med anledning av det s.k.
andra motorfordonsförsäkringsdirektivet så att
Trafikförsäkringsföreningen betalar för skador som uppkommer när
fordon stjäls.
Motion väckt under den allmänna motionstiden 1991/92
1991/92:T212 av Birger Rosqvist m.fl. (s) vari hemställs
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om trafikförsäkring.
Utskottet
1 Inledning
Bland de EG-regler som ingår i EES-avtalet finns tre direktiv
om ansvarsförsäkring för motorfordon (prop. 1991/92:170 Del II
bilaga 2, bet. 1992/93:EU1). De direktiv som avses (första,
andra resp. tredje motorfordonsförsäkringsdirektivet) antogs av
EG:s ministerråd den 24 april 1972 (72/166/EEG), den 30 december
1983 (84/5/EEG) resp. den 14 maj 1990 (90/232/EEG). Direktiven
syftar till att öka den fria rörligheten för personer och att
förbättra skyddet för trafikoffren oberoende av var inom
Gemenskapen en olycka inträffar.
Frågor om trafikförsäkring för motorfordon regleras i Sverige
av trafikskadelagen (1975:1410). Lagen innehåller en reglering
som på de flesta punkter är förenlig med reglerna i
EG-direktiven. I några avseenden uppfyller dock trafikskadelagen
inte direktiven. Detta gäller främst i fråga om
trafikskadeersättningens och trafikförsäkringsskyddets
omfattning i annat medlemsland. I propositionen föreslås att
reglerna i direktiven skall införlivas med svensk rätt genom
ändringar i trafikskadelagen. Vidare föreslås i propositionen,
såvitt nu är i fråga, en ändring i trafikskadelagen som gäller
trafikförsäkringsanstalts återkravsrätt.
Till grund för propositionen ligger en inom
Justitiedepartementet utarbetad promemoria (Ds 1992:9), Den
svenska trafikskadelagens anpassning till EG:s regelverk m.m.
Promemorian har remissbehandlats.
De lagändringar som har aktualiserats av EES-avtalet föreslås
träda i kraft den dag regeringen bestämmer. Den lagändring som
gäller trafikförsäkringsanstalts återkravsrätt har samband med
produktansvarslagen (1992:18) och föreslås träda i kraft
samtidigt med den lagen, dvs. den 1 januari 1993.
2 Anpassningen till EG:s motorfordonsförsäkringsdirektiv
Enligt det första motorfordonsförsäkringsdirektivets
artikel 3.1 skall varje medlemsstat vidta de åtgärder som är
nödvändiga för att alla motorfordon som normalt hör hemma inom
landet skall omfattas av en ansvarsförsäkring. Medlemsländerna
skall vidare vidta de åtgärder som är nödvändiga för att
försäkringsavtalet skall täcka även skador som orsakas i ett
annat medlemsland enligt där gällande lag. Dessutom skall
försäkringen täcka skador som åsamkas medborgare i EG-land vid
direkt färd mellan två medlemsländer, om det inte finns någon
ansvarig trafikförsäkringsbyrå i skadelandet. I så fall skall
skadan ersättas i enlighet med trafikförsäkringslagstiftningen i
fordonets hemland (artikel 3.2).
I propositionen gör föredragande statsrådet bedömningen att
direktivets krav på obligatorisk ansvarsförsäkring är uppfyllt
genom 2§ trafikskadelagen som innehåller bestämmelser om
obligatorisk trafikförsäkring. Däremot måste lagen ändras med
anledning av direktivets artikel 3.2. Enligt 8§
trafikskadelagen omfattar lagen bara sådana utlandsskador som
drabbar svenska medborgare och den som har hemvist i Sverige. I
propositionen föreslås därför att paragrafen ändras så att
trafikskadeersättning skall lämnas för skador som uppkommer i
följd av trafik med motordrivet fordon i ett EES-land eller
åsamkas en medborgare i ett EES-land vid direkt färd mellan två
EES-länder, förutsatt att fordonet var registrerat i Sverige
eller tillhörde svenska staten.
Utskottet har inga erinringar mot de förslag som läggs fram i
propositionen med anledning av det första
motorfordonsförsäkringsdirektivet.
I det andra motorfordonsförsäkringsdirektivet konstateras
att det föreligger väsentliga skillnader mellan de olika
medlemsstaternas lagstiftning rörande omfattningen av den
obligatoriska ansvarsförsäkringen, och att dessa skillnader har
en direkt inverkan på genomförandet av den gemensamma marknaden
och dess funktion. Enligt artikel 1.2 skall därför den
försäkring som avses i artikel 3 i det första
motorfordonsförsäkringsdirektivet omfatta såväl sakskada som
personskada och täcka vissa närmare angivna ersättningsbelopp.
Vidare föreskrivs i artikel 1.4 att varje land skall inrätta
eller auktorisera ett organ med uppgift att svara för ersättning
för sakskador och personskador som orsakas av oidentifierade
eller oförsäkrade fordon.
Några lagändringar i förevarande avseenden är, enligt
föredragande statsrådets bedömning, inte erforderliga. Enligt
bestämmelserna i 8och 14§§ trafikskadelagen utgår
trafikskadeersättning både för person- och sakskada med belopp
som täcker vad som föreskrivs i direktivet. Genom
Trafikförsäkringsföreningen och dess verksamhet har Sverige
också ett sådant organ med uppgifter som direktivet påbjuder
medlemsländerna (16§ andra stycket och 30§
trafikskadelagen).
Enligt artikel 2.2 får medlemsländerna föreskriva att det i
artikel 1 angivna organet, dvs. för Sveriges del
Trafikförsäkringsföreningen, under vissa förutsättningar skall
betala ersättning i försäkringsgivarens ställe ifall ett fordon
har stulits eller tillgripits med våld. Någon sådan möjlighet
finns för närvarande inte enligt trafikskadelagen och föreslås
inte heller i propositionen.
I motion 1992/93:L2 av Jan Sandberg yrkas att riksdagen skall
besluta att ändra trafikskadelagen med anledning av det andra
motorfordonsförsäkringsdirektivet så att
Trafikförsäkringsföreningen betalar för skador som uppkommer när
fordon stjäls. Enligt motionärens mening är en sådan ordning
naturlig eftersom den skulle medföra att ägare till vissa
fordonskategorier inte själva drabbades av höjda premier på
grund av att kriminella personer hyser förkärlek för just deras
fordonstyp. Det är ju inte fordonet i sig, utan den kriminelle,
som är orsaken till skadorna vars omfattning dessutom är
likvärdiga oavsett fordonstyp. Motionären anser därför att det
är rimligt att alla fordonsägare, oberoende av fordonstyp,
gemensamt står för kostnaden för stulna fordon genom
Trafikförsäkringsföreningen.
Utskottet kan inte finna annat än att motionen måste bygga på
en missuppfattning av det andra
motorfordonsförsäkringsdirektivet. Direktivet medger i och för
sig ett system som för svensk del innebär att
Trafikförsäkringsföreningen betalar ersättning i
försäkringsgivarens ställe ifall ett fordon har stulits eller
tillgripits med våld. En sådan ordning torde dock medföra att
föreningen i sin tur återkräver ersättningen från den
försäkringsanstalt där fordonet var stöldförsäkrat. Detta får
sannolikt inte till följd att den nuvarande differentieringen av
försäkringspremierna skulle slopas. Till saken hör också att
stöldförsäkringen -- till skillnad från trafikförsäkringen -- är
en helt frivillig försäkring vars innehåll bestäms genom avtal
mellan å ena sidan försäkringsgivaren och å andra sidan
fordonsägaren. Införande av en stöldförsäkring med en enhetlig
premie kan därför inte ske på annat sätt än genom lagstiftning.
En sådan lagstiftning skulle stå i strid med vedertagna
försäkringsprinciper, nämligen att försäkringspremien bestäms i
förhållande till bl.a. den försäkrade egendomens värde och
skaderisken, och utskottet kan därför inte förorda denna
lösning.
Sammanfattningsvis gör utskottet ingen annan bedömning än
föredragande statsrådet, nämligen att det andra
motorfordonsförsäkringsdirektivet inte innebär något behov av
svensk lagändring, och motionen avstyrks.
Enligt artikel 2 i det tredje
motorfordonsförsäkringsdirektivet skall medlemsländerna se
till att trafikförsäkringen för samma premie täcker hela
Gemenskapens territorium. Denna enda premie skall också
tillförsäkra det skydd som krävs i varje medlemsstat enligt dess
lagstiftning, eller det skydd som krävs enligt lagstiftningen i
den medlemsstat där fordonet är normalt hemmahörande, om detta
är högre.
Trafikskadelagen uppfyller inte detta krav. I propositionen
föreslås därför en ny bestämmelse som innebär att för skador som
uppkommer i följd av trafik i ett annat EES-land än Sverige med
ett motordrivet fordon som är hemmahörande i Sverige den
skadelidande skall kunna välja mellan ersättning enligt den
svenska trafikskadelagen och ersättning enligt de regler som
gäller i det land där skadan inträffade. För skador som
uppkommer i följd av trafik i Sverige med ett motordrivet fordon
som är hemmahörande i ett annat EES-land skall motsvarande
möjlighet finnas (8 a§).
Några ytterligare ändringar i trafikskadelagen med anledning
av det tredje motorfordonsförsäkringsdirektivet är, enligt
föredragande statsrådets bedömning, inte erforderliga.
Utskottet har inga erinringar mot regeringens förslag i denna
del.
3 Trafikförsäkringsanstalts återkravsrätt
I propositionen föreslås genom ett tillägg i 20§
trafikskadelagen att en försäkringsanstalt som har betalat
trafikskadeersättning för en skada som omfattas av
produktansvarslagen (1992:18) skall inträda intill det utgivna
beloppet i den skadelidandes rätt till skadestånd enligt den
lagen. Förslaget innebär att principen om tillverkarens
produktansvar slår igenom inom trafikskadelagens
tillämpningsområde och att trafikförsäkringsanstalterna får
regressrätt mot alla som kan vara ansvariga enligt
produktansvarslagen.
Inte heller i denna del har utskottet någon erinran mot
regeringens förslag.
4 Trafikförsäkring och trafiksäkerhet
Trafikförsäkringen gäller enligt bestämmelserna i
trafikskadelagen för person- och sakskada, som är en följd av
trafik med fordonet. I motion 1991/92:T212 av Birger Rosqvist
m.fl. (s) yrkas tillkännagivande om att regeringen skall låta
utreda en förändring av trafikförsäkringen med syfte att finna
en modell som ökar det personliga ansvarstagandet i trafiken
(yrkande 8). Enligt motionärerna skulle en direkt koppling till
föraren, i stället för som nu till fordonet, kunna vara ett sätt
att öka det personliga ansvarstagandet för trafiksäkerheten.
Även andra förändringar av trafikförsäkringssystemet bör
övervägas i detta syfte.
Utskottet har för sin del inget att erinra mot att de frågor
som motionären tar upp blir föremål för överväganden i en
särskild utredning. Som motionärerna framhåller har också
utredningen Körkort 2000 i sitt slutbetänkande (SOU 1991:39),
Säkrare förare, påpekat att det i dagens försäkringssystem
saknas riktade incitament till ett trafiksäkert uppträdande. Av
personbilsparken ägs 16 procent av andra än föraren, är leasade
eller företagsbilar. Att låta premiens storlek påverkas av
trafikbrott och trafikförseelser, oavsett trafikskada, eller att
en typ av förarutbildning som minskar olycksrisken kan
premieras, borde enligt utredningen vara lämpliga ekonomiska
inslag i en föraranknuten trafikförsäkring. Utredningen har
också funnit att tillräckliga skäl för försäkringsbolagen att
satsa på investeringar i skadeförebyggande åtgärder också saknas
i det obligatoriska trafikförsäkringssystemet i dag. Eftersom
försäkringssystemet är komplext och kräver mer ingående studier
än som varit möjliga under den korta tid kommittén haft till
sitt förfogande förordar Körkort 2000 att systemet för
fordonsförsäkringar blir föremål för en särskild fördjupad
utredning.
Körkortsutredningens slutbetänkande har remissbehandlats och
övervägs för närvarande inom Kommunikationsdepartementet. Såvitt
utskottet erfarit kommer de förslag som utredningen har lagt
fram att övervägas i en proposition om trafiksäkerhet som
regeringen kommer att besluta våren 1993. Utskottet utgår därvid
från att frågan om en särskild utredning i enlighet med
motionärens önskemål kommer att bli föremål för ett
ställningstagande från regeringens sida. Enligt utskottets
mening bör regeringens ställningstagande inte föregripas, och
utskottet avstyrker därför bifall till motion 1991/92:T212
yrkande 8.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande ordningen för ersättning för stulna fordon
att riksdagen avslår motion 1992/93:L2,
2. beträffande trafikskadelagen
att riksdagen med bifall till regeringens förslag, såvitt nu
är i fråga, antar det av utskottet i bilaga framlagda förslaget
till lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410),
3. beträffande trafikförsäkring och trafiksäkerhet
att riksdagen avslår motion 1991/92:T212 yrkande 8.
Stockholm den 17 november 1992
På lagutskottets vägnar
Maj-Lis Lööw
I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Per Stenmarck
(m), Margareta Gard (m), Owe Andréasson (s), Bengt Harding Olson
(fp), Inger Hestvik (s), Bertil Persson (m), Gunnar Thollander
(s), Lena Boström (s), Stig Rindborg (m), Carin Lundberg (s),
Erik Artur Egervärn (c), Kenneth Lantz (kds), John Bouvin (nyd)
och Widar Andersson (s).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten John Andersson (v) närvarit
vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Av utskottet framlagt lagförslag
Bilaga
Förslag till
Lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410)
Härigenom föreskrivs i fråga om trafikskadelagen
(1975:1410)1 dels att 8 och 20 §§ skall ha nedan
angivna lydelse, dels att det i lagen skall införas en ny
paragraf, 8 a §, av nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
8 §
För person- eller sakskada Trafikskadeersättning
som uppkommer i följd av utgår i fall som avses i
trafik här i landet med denna lag för person- eller
motordrivet fordon utgår sakskada som uppkommer i
trafikskadeersättning i följd av trafik med
fall som anges i denna lag. motordrivet fordon
Trafikskadeersättning
utgår i motsvarande fall 1. här i landet,
också för skada som i
följd av trafik utomlands 2. i Belgien, Danmark,
med här i landet Finland, Frankrike, Grekland,
registrerat eller svenska Irland, Island, Italien,
staten tillhörigt Liechtenstein, Luxemburg,
motordrivet fordon tillfogas Nederländerna, Norge,
svensk medborgare eller den Portugal, Schweiz, Spanien,
som har hemvist i Sverige. Storbritannien, Tyskland eller
Österrike,
3. under direkt färd mellan
två länder som avses i 1
eller 2, om skadan har
tillfogats medborgare i ett
land som avses i 1 eller 2,
samt
4. i andra fall, om skadan har
tillfogats svensk medborgare
eller den som har hemvist i
Sverige.
I fall som avses i första
stycket 2--4 lämnas
trafikskadeersättning dock
endast om fordonet var
registrerat här i landet
eller tillhörde svenska
staten.
Trafikskadeersättning utgår ej för atomskada i fall då rätten
att göra ersättningsanspråk gällande mot annan än innehavare av
atomanläggning är inskränkt enligt 14 § atomansvarighetslagen
(1968:45).
1 Lagen omtryckt 1977:949.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
8 a §
I fråga om
trafikskadeersättning
för person- eller sakskada
som uppkommer i följd av
trafik i Sverige med
motordrivet fordon som är
hemmahörande i ett land som
avses i 8 § första
stycket 2 tillämpas på
begäran av den skadelidande
de regler om ersättning
för sådan skada som
gäller i det land där
fordonet hör hemma. I
fråga om
trafikskadeersättning
för person- eller sakskada
som uppkommer i följd av
trafik i ett land som avses i
8§ första stycket 2 med
motordrivet fordon som är
registrerat här i landet
eller tillhör svenska
staten tillämpas på
begäran av den skadelidande
de regler om ersättning
för sådan skada som
gäller i det land där
skadan inträffade.
20 §2
Har skada för vilken trafikskadeersättning utgått vållats
uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet, inträder
försäkringsanstalten intill det utgivna beloppet i den
skadelidandes rätt till skadestånd av skadevållaren. Detsamma
gäller, om skadan har vållats genom vårdslöshet av förare som
har gjort sig skyldig till brott som avses i 4 § eller 4 a§
lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott.
Om trafikskadeersättning
har betalats för en skada
som omfattas av
produktansvarslagen (1992:18),
inträder
försäkringsanstalten
intill det utgivna beloppet i
den skadelidandes rätt till
skadestånd enligt den
lagen.
Är järnväg eller spårväg enligt järnvägstrafiklagen (1985:192)
eller annan författning ansvarig för skada till följd av
spårdriften och har trafikskadeersättning utgått för skadan, får
försäkringsanstalten kräva ersättningen åter från den ansvarige
i den omfattning som är skälig med hänsyn till den medverkan som
har förekommit på ömse sidor och omständigheterna i övrigt.
Denna lag träder i kraft i fråga om 20 § den 1 januari 1993
och i övrigt den dag regeringen bestämmer.