I betänkandet behandlar utskottet regeringens proposition
1992/93:148 om enskild egendom genom förmånstagarförordnande. I
propositionen föreslås att reglerna i 7 kap. 2 §
äktenskapsbalken om vad som är enskild egendom ändras så att
egendom som en make förvärvar genom ett förmånstagarförordnande
vid livförsäkring, olycksfallsförsäkring eller sjukförsäkring,
som tecknas av någon annan än den andra maken, skall vara
enskild, om försäkringstagaren har föreskrivit det. Vidare
föreslås att 103 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal ändras
bl.a. så att försäkringsgivaren skall vara skyldig att
underrätta förmånstagaren om ett sådant villkor i samband med
att han fullgör sin betalningsskyldighet. Lagändringarna
föreslås träda i kraft den 1 april 1993.
Någon motion har inte väckts i ärendet.
Utskottet tillstyrker bifall till propositionen.
Propositionen
I proposition 1992/93:148 föreslår regeringen
(Justitiedepartementet) att riksdagen antar i propositionen
framlagda förslag till
1. lag om ändring i äktenskapsbalken,
2. lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal.
Lagrådets yttrande har inhämtats över lagförslagen.
Lagförslagen återfinns i bilaga till betänkandet.
Utskottet
Äktenskapsbalken (ÄktB) utgår från att makar kan ha två slag
av tillgångar, giftorättsgods och enskild egendom. Frågan vilken
karaktär som tillgången har får betydelse vid bodelning mellan
makarna. Giftorättsgods skall -- med vissa undantag, se 10 kap.
2 och 3 §§ ÄktB -- ingå i en sådan bodelning, medan enskild
egendom i princip inte skall göra det. Enligt 7 kap. 1 § ÄktB är
en makes egendom giftorättsgods i den mån den inte är enskild
egendom.
I vilka fall en makes egendom kan vara enskild anges i 7 kap.
2 § ÄktB. Egendom kan göras enskild genom ett äktenskapsförord
mellan makarna. Egendom kan också bli enskild genom att en
givare, som inte är den andre maken, uppställer ett villkor om
att den egendom som ges bort skall vara mottagarens enskilda
egendom. På motsvarande sätt kan egendom som mottagaren har
fått i arv eller genom testamente vara enskild egendom till
följd av ett villkor i ett testamente av arvlåtaren resp.
testatorn. Vidare är egendom som har kommit i stället för
enskild egendom också enskild, om inte annat har föreskrivits
genom den rättshandling på grund av vilken egendomen är enskild.
Avkastning av enskild egendom är däremot giftorättsgods, om inte
annat har bestämts genom ett äktenskapsförord, ett gåvovillkor
eller ett testamente.
En livförsäkring kan tecknas på försäkringstagarens eget
liv eller på annans liv. Försäkringen tecknas antingen för
livsfall eller för dödsfall (97 § försäkringsavtalslagen). Om en
försäkring har tecknats för livsfall, utbetalas
försäkringsbeloppet till försäkringstagaren när den försäkrade
har uppnått viss ålder. Har försäkringen tecknats för dödsfall,
utbetalas försäkringsbeloppet till försäkringstagaren när den
försäkrade har avlidit. Har en dödsfallsförsäkring tecknats på
försäkringstagarens eget liv, tillfaller försäkringsbeloppet som
huvudregel försäkringstagarens dödsbo. En livförsäkring tecknas
ofta mellan en försäkringsgivare och en försäkringstagare som en
individuell försäkring. Livförsäkringar kan också tecknas i form
av gruppförsäkring. Ett exempel härpå är
tjänstegrupplivförsäkring där en arbetsgivare tecknar försäkring
för de anställda (kollektivavtalsgrundad försäkring).
Den som har tecknat en livförsäkring har möjlighet att genom
ett förmånstagarförordnande bestämma att försäkringsbeloppet
skall betalas ut till en annan person, förmånstagaren (102 §
försäkringsavtalslagen). Denne kan vara försäkringstagarens make
eller någon annan person. Ett förordnande av en förmånstagare
och en återkallelse av ett förmånstagarförordnande skall
meddelas skriftligen till försäkringsgivaren eller genom dennes
försorg antingen tas in i försäkringsbrevet eller antecknas på
detta (103 § försäkringsavtalslagen). I vissa fall kan även
själva försäkringen tillfalla en förmånstagare genom ett
förmånstagarförordnande (110 § försäkringsavtalslagen). Även den
som har tecknat en olycksfalls- eller sjukförsäkring kan
bestämma att försäkringsbeloppet skall betalas ut till en
förmånstagare. Bestämmelserna i 102--106 §§
försäkringsavtalslagen om förmånstagare tillämpas också vid
sådana försäkringar (122 § försäkringsavtalslagen).
Ett förmånstagarförordnande kan utformas på olika sätt. Vid
t.ex. individuell försäkring förordnar försäkringstagaren som
regel om förmånstagare i samband med att försäkringen tecknas. I
livförsäkringar som tecknas för dödsfall intas så gott som
alltid ett förmånstagarförordnande. Ett förmånstagarförordnande
kan göras oåterkalleligt. I så fall kan försäkringstagaren inte
utan förmånstagarens samtycke förfoga över försäkringen genom
att överlåta eller pantsätta den (108 § försäkringsavtalslagen).
Försäkringstagaren kan vidare meddela föreskrifter som begränsar
förmånstagarens möjligheter att fritt förfoga över
försäkringsbeloppet. En sådan föreskrift kan innebära att
beloppet skall användas för ett visst ändamål eller att beloppet
skall sättas in på bankkonto under en viss tid.
Har en förmånstagare utsetts, ingår ett försäkringsbelopp som
betalas ut i anledning av försäkringstagarens död inte i dennes
kvarlåtenskap (104 § försäkringsavtalslagen). Om någon
förmånstagare inte har utsetts, ingår försäkringsbeloppet
däremot i försäkringstagarens kvarlåtenskap.
I den aktuella propositionen anför föredragande statsrådet att
det enligt nuvarande ordning inte torde vara möjligt för en
försäkringstagare att göra ett belopp som utbetalas i enlighet
med ett förmånstagarförordnande vid livförsäkring till
mottagarens enskilda egendom. I skilda sammanhang har det
emellertid rests krav på en lagändring som gör det möjligt att
tillskapa enskild egendom genom en föreskrift i ett
förmånstagarförordnande vid livförsäkring. Också i riksdagen har
motioner väckts med förslag till sådana ändringar.
Mot bakgrund av det anförda föreslås i propositionen att en
bestämmelse införs i ÄktB om att egendom som har förvärvats
genom förmånstagarförordnande vid livförsäkring,
olycksfallsförsäkring eller sjukförsäkring som har tecknats av
någon annan än den andra maken skall vara mottagarens enskilda
egendom, om försäkringstagaren har föreskrivit det.
Propositionen bygger på en departementspromemoria i ämnet, Ds
1992:33, Enskild egendom genom förmånstagarförordnande, som har
remissbehandlats.
I föredragande statsrådets överväganden redovisas
inledningsvis de skäl som tidigare åberopades till stöd för
uppfattningen att det inte är möjligt för en försäkringstagare
att göra ett belopp som utbetalas i enlighet med ett
förmånstagarförordnande vid livförsäkring till mottagarens
enskilda egendom. I förarbetena till ÄktB anfördes sålunda att
det skulle föreligga en risk för att sådana föreskrifter
slentrianmässigt skulle komma att tas in i förordnanden och att
därav skulle följa åtskilliga tillämpningssvårigheter, t.ex. när
det efter en tid gällde att avgöra om en viss penningsumma
motsvarade den en gång utbetalade eller om något som förvärvats
för pengarna i sin tur var att betrakta som enskild egendom.
Vidare anfördes att man måste beakta att
förmånstagarförordnanden ofta är standardförordnanden enligt
vilka någon eller några i en krets av personer kan komma i fråga
vid ett framtida försäkringsfall och att man i regel inte vet
vem som sist kan komma att få beloppet (SOU 1981:85 s. 358 f.,
prop. 1986/87:1 s. 128).
När det gäller risken för att förordnanden skulle göras
slentrianmässigt anser föredragande statsrådet nu, mot bakgrund
av att syftet med en livförsäkring till vilken förmånstagare har
insatts oftast är att trygga de efterlevandes försörjning, att
det finns anledning att anta att försäkringstagaren i de flesta
fall väl sätter sig in i innebörden av såväl ett
förmånstagarförordnande som ett villkor om att
försäkringsbeloppet skall vara mottagarens enskilda egendom. Det
kommer, anförs det, att krävas ett initiativ från den enskilde
försäkringstagaren för att försäkringsbeloppet skall bli
mottagarens enskilda egendom.
Enligt föredragande statsrådet bör, vad gäller risken för
tillämpningssvårigheter, beaktas att också det som mottas genom
gåvor och testamenten många gånger avser kontanta medel eller
banktillgodohavanden. Oavsett på vilket sätt mottagaren har fått
beloppet kan det, när det gäller pengar, vara svårt att visa om
den enskilda egendomen finns i behåll eller vad som har trätt i
stället. Föredragande statsrådet anser därför att det i dessa
situationer knappast föreligger några sakliga skäl att göra
skillnad mellan ett försäkringsbelopp som betalas ut enligt ett
förmånstagarförordnande eller pengar som förvärvas genom gåva,
arv eller testamente.
Även genom förordnande i testamente, anförs det vidare i
propositionen, kan den situationen inträffa att man inte vet vem
av flera personer som slutligen kommer att få ett penningbelopp.
Inte heller från denna synpunkt finns det enligt föredragande
statsrådet några skäl att göra skillnad mellan förvärv genom
förmånstagarförordnande och förvärv genom testamente.
Enligt föredragande statsrådet finns det också skäl som kan
anföras till stöd för en ordning som gör det möjligt att
tillskapa enskild egendom genom förmånstagarförordnanden.
Sparande genom livförsäkring har blivit allt vanligare under
senare år, bland annat i form av frivillig pensionsförsäkring.
Inte sällan förhåller det sig på det sättet, anförs det, att
försäkringstagaren har valt att teckna en livförsäkring som ett
alternativ till andra former av sparande. Försäkringsbeloppet
kan mycket väl komma att bli den mest betydande egendom som
försäkringstagaren efterlämnar, och försäkringstagaren kan ha
samma intresse av att försäkringsbeloppet blir mottagarens
enskilda egendom som att så blir fallet med annan egendom.
Därtill kommer enligt propositionen att ett
förmånstagarförordnande, liksom en gåva och ett testamente, är
en benefik rättshandling. Utgångspunkten bör därför vara att
villkor som har föreskrivits i rättshandlingen skall
respekteras.
De angivna omständigheterna talar enligt föredragande
statsrådet för att lagstiftningen på detta område bör vara
neutral och inte resa hinder mot villkor om enskild egendom när
det gäller förmånstagarförordnanden vid livförsäkring.
Bestämmelsen i 7 kap. 2 § ÄktB bör därför ändras så att egendom
som har förvärvats genom förmånstagarförordnande skall vara
mottagarens enskilda egendom, om försäkringstagaren har
föreskrivit detta i förordnandet. Detta bör gälla inte bara vid
livförsäkring utan även vid olycksfalls- och sjukförsäkring och
vidare inte bara försäkringsbeloppet utan även själva
försäkringen när den tillfaller förmånstagaren enligt 110 §
försäkringsavtalslagen. Vad som sålunda anförts bör enligt
föredragande statsrådet tydligen gälla i fråga om förordnanden
av någon annan än förmånstagarens make. Beträffande möjligheten
för en make att ensidigt göra försäkringsbelopp som tillfaller
andra maken till dennes enskilda egendom framhålls att det
knappast finns skäl att betrakta ett förvärv genom ett
förmånstagarförordnande annorlunda än annan
förmögenhetsöverföring mellan makarna under äktenskapet. Vad
maken förvärvar genom förmånstagarförordnandet bör därför,
anförs det, inte kunna göras till dennes enskilda egendom enbart
genom ett villkor om detta i ett förmånstagarförordnande. För
att egendomen skall bli enskild bör också krävas
äktenskapsförord mellan makarna.
I propositionen föreslås att ett villkor om enskild egendom
skall föreskrivas och återkallas på samma sätt som nu gäller för
förmånstagarförordnanden. Vidare skall det enligt förslaget
föras in en bestämmelse i försäkringsavtalslagen om att
försäkringsgivaren skall underrätta förmånstagaren om att
försäkringsbeloppet är hans enskilda egendom. Bestämmelser med
nu angiven innebörd föreslås intagna i 103 §
försäkringsavtalslagen.
Lagändringarna skall enligt förslaget träda i kraft den 1
april 1993. Enligt en särskild övergångsbestämmelse föreslås att
de nya reglerna skall tillämpas endast beträffande villkor om
enskild egendom som har tillkommit efter ikraftträdandet.
Utskottet instämmer i de skäl som anförs i propositionen till
stöd för en ordning som gör det möjligt att tillskapa enskild
egendom genom förmånstagarförordnanden. Som framhålls i
propositionen bör lagstiftningen på detta område vara neutral
och inte resa hinder mot villkor om enskild egendom när det
gäller förmånstagarförordnanden vid livförsäkring,
olycksfallsförsäkring och sjukförsäkring. Utskottet tillstyrker
sålunda propositionen.
Hemställan
Utskottet hemställer
att riksdagen antar regeringens förslag till
dels lag om ändring i äktenskapsbalken,
dels lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal.
Stockholm den 9 februari 1993
På lagutskottets vägnar
Maj-Lis Lööw
I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Bengt Harding
Olson (fp), Inger Hestvik (s), Bengt Kindbom (c), Bengt Kronblad
(s), Bertil Persson (m), Gunnar Thollander (s), Stig Rindborg
(m), Carin Lundberg (s), Lennart Fridén (m), Hans Stenberg (s),
Maud Ekendahl (m), Kenneth Lantz (kds), John Bouvin (nyd) och
Lars Stjernkvist (s).