I betänkandet behandlar utskottet dels förslag från regeringen
(proposition 1992/93:95) om lag om paketresor m.m., dels en med
anledning av propositionen väckt motion, dels ock två fristående
motioner som väckts under den allmänna motionstiden vid
riksmötet 1991/92.
Den föreslagna lagen om paketresor innebär ett förstärkt
konsumentskydd på reseområdet och är ett led i det pågående
arbetet med att uppfylla de åtaganden som Sverige har gjort i
avtalet om det Europeiska samarbetsområdet (EES-avtalet). Ett
EG-direktiv om paketresor ingår såväl i EES-avtalet som i ett
särskilt luftfartsavtal som har slutits mellan Sverige, Norge
och EG. Lagförslaget innehåller bl.a. regler med krav på
information till resenären såväl vid marknadsföring av
paketresor som i samband med att avtal träffas och inför avresa.
Det innehåller också regler som begränsar researrangörers
möjlighet att höja priset för en resa. Priset får inte höjas de
sista dagarna före avresan, även om arrangören drabbas av
kostnadsökningar. Resenärens rättigheter vid ändringar i
avtalsvillkoren och vid fel i de avtalade tjänsterna preciseras.
Resenären får bl.a. rätt att utan kostnad avbeställa en resa vid
väsentliga ändringar i avtalsvillkoren och i vissa fall en rätt
till omedelbar och kostnadsfri hemtransport när arrangemangen
väsentligt avviker från vad som har utlovats. Regler föreslås
vidare beträffande resenärens rätt att överlåta resan och om
skyldighet för arrangören att snabbt vidta åtgärder när
resenären framför klagomål som inte är obefogade. För att
uppfylla EG-direktivets krav föreslås resegarantilagens
tillämpningsområde bli utvidgat så att det överensstämmer med
vad som skall gälla för lagen om paketresor. En följdändring i
sjölagen föreslås.
Lagen om paketresor och ändringen i sjölagen föreslås träda i
kraft den 1 januari 1993, medan ändringarna i resegarantilagen
avses träda i kraft den 1 juli 1993.
I en skrivelse har AFS Interkulturell Utbildning (AFSIU) och
Youth For Understanding (YFU) -- organisationer som är
verksamma inom internationellt ungdomsutbyte -- framhållit att
organisationernas kostnader för de säkerheter som skall ställas
enligt resegarantilagen utgör ett hot mot deras verksamhet.
Utskottet gör vissa förtydliganden avseende begreppet
paketresa. Vidare förordar utskottet en viss ändring i förslaget
till lag om ändring i resegarantilagen. I övrigt tillstyrker
utskottet propositionens förslag samt avstyrker bifall till
samtliga motionsyrkanden.
Propositionen
I proposition 1992/93:95 föreslår regeringen
(Justitiedepartementet) -- efter hörande av Lagrådet -- att
riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till
1. Lag om paketresor,
2. Lag om ändring i resegarantilagen (1972:204),
3. Lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1).
Lagförslagen återfinns i bilaga 1 till betänkandet.
Motionerna
Motion väckt med anledning av propositionen
1992/93:L9 av Wiggo Komstedt (m) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
begreppet paketresor och den föreslagna lagens tillämpning för
färjetrafiken mellan Sverige och Finland.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1991/92
1991/92:L709 av Martin Nilsson och Ulrica Messing (s) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att tolkningen av SFS 1972:204 med
ändringar SFS 1985:859, SFS 1986:1162 och SFS 1988:204 ses över
med hänsyn till främjandet av internationellt ungdomsutbyte,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att ungdomsorganisationer som sysslar med
internationellt ungdomsutbyte ges större möjlighet att befrias
från att ställa resegarantier enligt resegarantilagen.
1991/92:L721 av Dan Ericsson i Kolmården (kds) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag till justering i
resegarantilagen så att det internationella ungdomsutbytet
underlättas.
Utskottet
I Sverige finns inget lagreglerat konsumentskydd på
reseområdet. Behovet av sådana regler har i stället fyllts genom
Allmänna Resevillkor för sällskapsresor. Dessa villkor har
tillkommit efter förhandlingar mellan å ena sidan
Konsumentverket och å andra sidan de stora
researrangörsföreningarna. De nuvarande villkoren gäller sedan
den 15 november 1991 och omfattar i huvudsak samma frågor som
berörs i det framlagda förslaget till lag om paketresor.
EG:s ministerråd antog den 13 juni 1990 ett direktiv om
paketresor. Det syftar till att samordna medlemsländernas
lagstiftning om paketresor på en hög konsumentskyddsnivå.
EG-direktivet är ett minimidirektiv, vilket innebär att
medlemsländerna måste uppnå minst den konsumentskyddsnivå som
direktivet föreskriver men att de har frihet att behålla eller
införa regler som ligger över denna nivå, dvs. regler som är
förmånligare för konsumenterna. Den enda begränsningen härvidlag
är att medlemsländerna måste följa sina åtaganden enligt
Romfördraget, vilket innebär att bestämmelserna inte får komma i
konflikt med den grundläggande principen i EG om fri rörlighet
för varor och tjänster.
EES-avtalet undertecknades den 2 maj 1992 och avsikten är att
det skall träda i kraft den 1 januari 1993. Avtalet innebär att
Sverige, i likhet med övriga EFTA-länder, åtar sig att anpassa
sin lagstiftning på en rad områden till det regelverk som gäller
inom EG. Stora delar av denna regelanpassning, som bl.a.
omfattar direktivet om paketresor, skall vara genomförda när
EES-avtalet träder i kraft. Mellan Sverige, Norge och EG
träffades under våren 1991 ett avtal om civil luftfart. Parterna
åtar sig genom det avtalet bl.a. att samordna viss lagstiftning,
däribland att anpassa ländernas bestämmelser om paketresor med
flyg till EG:s direktiv om paketresor. Till följd härav skall
direktivet -- oavsett om EES-avtalet skulle komma att träda i
kraft vid en senare tidpunkt -- i vart fall delvis ha
införlivats med svensk rätt senast den 1 januari 1993. Avsikten
är att luftfartsavtalet skall upphöra att gälla när EES-avtalet
träder i kraft. Mot denna bakgrund föreslås i propositionen att
direktivets regler om paketresor skall införlivas med svensk
rätt genom en särskild lag om paketresor, vilken ansluter nära
till direktivet. Till grund för propositionen ligger en inom
Justitiedepartementet utarbetad promemoria (Ds 1992:50) Lag om
paketresor. Promemorian har remissbehandlats.
Utskottet kommer nedan -- efter en redovisning av
propositionens förslag -- att ta upp de förslag i propositionen
som aktualiseras genom motionerna och som eljest har tilldragit
sig utskottets uppmärksamhet.
Propositionens förslag
Lagen avser paketresor som arrangörer, själva eller genom
återförsäljare, säljer eller marknadsför. Begreppet paketresa
ges i lagen ett något vidare innehåll än motsvarande uttryck i
EG-direktivet. Lagen skall -- i likhet med direktivet -- gälla
även utanför det traditionellt konsumenträttsliga området. Den
skall vara tvingande när en resenär ingår avtal för
huvudsakligen enskilt ändamål med en näringsidkare i dennes
yrkesmässiga verksamhet. I övrigt skall lagen vara dispositiv.
Det är arrangören som genomgående skall ha det primära
ansvaret gentemot resenären. En återförsäljare skall ha samma
ansvar i de fall han är part i avtalet. För skador som uppkommer
vid transporter där reglerna om skadeståndsansvar i sjölagen,
luftfartslagen, järnvägstrafiklagen eller lagen om
internationell järnvägstrafik är tillämpliga, skall arrangören
ansvara gentemot resenären enligt dessa regler.
Regler om arrangörens skyldighet att informera resenären tas
in i lagen, liksom en regel om att alla avtalsvillkor skall
anges i en skriftlig handling.
Resenären skall ha rätt att överlåta resan till en person som
uppfyller alla villkor för att få delta i den. För att få
utnyttja denna rätt skall resenären dock i skälig tid före
avresan ha underrättat arrangören eller återförsäljaren om sin
avsikt.
Överenskomna avtalsvillkor skall få ändras till resenärens
nackdel endast om det framgår tydligt av avtalet att detta får
ske. För prishöjningar skall även vissa ytterligare villkor
gälla. Det skall t.ex. tydligt framgå av avtalet hur det nya
priset skall fastställas. Ett villkor om prisändringar skall
inte få vara ensidigt till konsumentens nackdel. Under de sista
tjugo dagarna före avtalad avresedag skall prishöjningar över
huvud taget inte få ske. Om arrangören avser att bryta avtalet
och avtalsbrottet är av väsentlig betydelse för resenären eller
om avtalsvillkoren ändras väsentligt till resenärens nackdel,
skall resenären ha rätt att frånträda avtalet. Om arrangören
avser att bryta mot avtalet eller om han vill ändra villkoren,
skall han underrätta resenären snarast och därvid lämna besked
om rätten för denne att frånträda avtalet. När en resenär har
frånträtt avtalet av något av de angivna skälen, skall han ha
rätt till en ersättningsresa av likvärdig eller högre kvalitet
eller -- om han föredrar det -- att få tillbaka vad han har
betalat. Därjämte skall han ha rätt till skadestånd, om det är
skäligt. Arrangörens skadeståndsansvar förslås bli relativt
strängt och bygga på samma grunder som i konsumentköplagen och
konsumenttjänstlagen, s.k. kontrollansvar.
Om resan har påbörjats och en väsentlig del av de avtalade
tjänsterna inte kan tillhandahållas, skall arrangören vara
skyldig att ordna lämpliga ersättningsarrangemang. Kan han inte
göra detta, kan resenären få rätt till fri hemtransport och
också rätt till prisavdrag och skadestånd. Även vid andra fel i
arrangörens prestation skall resenären ha rätt till prisavdrag
och skadestånd. Arrangörens skadeståndsansvar skall omfatta
såväl ren förmögenhetsskada som person- och sakskada.
Resenären skall vara skyldig att inom skälig tid reklamera ett
fel eller en brist i ett researrangemang. Gör han inte det, går
han miste om rätten att åberopa omständigheten i fråga. När
arrangören eller hans representanter har tagit emot en
reklamation som inte är obefogad, skall de vara skyldiga att
genast vidta rättelse.
Enligt en uttrycklig regel skall Konsumentverket utöva tillsyn
över att lagen följs. I tillsynsarbetet skall Konsumentverket ha
rätt att bl.a. kräva in vissa uppgifter från arrangörer och
återförsäljare.
I resegarantilagen föreslås en ändring som innebär att den
lagens tillämpningsområde anpassas till vad som kommer att gälla
beträffande lagen om paketresor.
Begreppet paketresa
För att utgöra en paketresa måste ett arrangemang -- enligt
2§ i den föreslagna lagen -- innehålla minst två av följande
moment: 1) transport, 2) inkvartering eller 3) en annan
turisttjänst som utgör en väsentlig del av arrangemanget, men
som inte är direkt knuten till transport eller inkvartering. Som
ytterligare villkor gäller att arrangemanget skall vara minst 24
timmar eller inbegripa övernattning samt att arrangemanget skall
säljas eller marknadsföras till ett gemensamt pris. I
propositionen förs ett ingående resonemang om i vilka fall ett
arrangemang som består av en resa jämte inkvartering på
transportmedlet skall anses som en paketresa i lagens mening. I
departementspromemorian kommenterades endast det nyss nämnda
kravet på övernattning, varvid angavs att för att kravet på
övernattning skall vara uppfyllt torde inkvartering behöva ske
någon annanstans än på transportmedlet. Ändamålssynpunkter
åberopades för den tolkningen. Några remissinstanser anmärkte
mot den gjorda tolkningen att bedömningen borde bli en annan när
det gäller kortvariga kryssningsresor med båt. Föredragande
statrådet anför i propositionen att det stämmer väl med både
normalt språkbruk och en naturlig uppfattning att se
övernattning på ett kryssningsfartyg som "inkvartering". Dessa
resor bör därför enligt hennes mening betraktas som paketresor i
lagens mening. I det sammanhanget anför statsrådet att medan
inkvartering på båten framstår som i huvudsak åtskild från
själva resan -- främst eftersom den sker på en annan plats än
den där resenären i övrigt avses befinna sig under transporten
-- ter sig övernattning i sovvagn som en del av transporten. Hon
tillägger emellertid att transporter med båt inte alltid har
karaktär av kryssningsresa, eftersom en båtresa med övernattning
på samma sätt som en resa i sovvagn kan framstå som en enda
transporttjänst. För tydlighets skull föreslås i propositionen
att lagen preciseras i enlighet med det sagda. Förtydligandet
innebär att det tas in en förklarande regel i lagen om att
inkvartering -- i det nu diskuterade sammanhanget -- avser logi
som inte är att anse som enbart ett led i en transporttjänst.
Att logi erbjuds ombord på transportmedlet hindrar i och för sig
inte -- framhålls i specialmotiveringen till regeln -- att det
är fråga om inkvartering i lagens mening. Transport och logi
sägs framstå som en enda tjänst, när resenären normalt
uppehåller sig på samma plats under i princip hela resan. Men om
även andra utrymmen står till resenärens förfogande och
inkvarteringen sker på en annan plats än den där resenären i
övrigt förväntas befinna sig under resan -- såsom fallet är vid
kryssningsresor med båt -- skall logi och transport anses som
två olika tjänster, och arrangemanget således anses vara en
paketresa. I anslutning till bestämmelsen anförs vidare att
alla båtresor med övernattning i hytt självfallet dock inte kan
ses som paketresor. Om resenären exempelvis tar en nattbåt
mellan Stockholm och Helsingfors och köper bara färdbiljett och
hyttplats för natten, torde enligt föredraganden likheterna med
en resa i sovvagn vara så stora att det finns anledning att
behandla båda slagen av resor på samma sätt vid tillämpningen av
lagen.
Frågan om vilken omfattning begreppet paketresa bör ha tas upp
i en motion, L9, av Wiggo Komstedt (m). Motionären framhåller
att resor eller kryssningar under 24 timmar i inget fall borde
anses som en paketresa med de krav på särskilda garantier som
följer. När övernattning sker i hytt på grund av resans längd
eller tiden på dygnet, är denna endast en nödvändig del av
resan, vilket innebär att rekvisiten för en paketresa, för
vilken det utmärkande är att två tjänster ingår, inte är
uppfyllda. Det är i båda fallen samma transportör/researrangör
som tillhandahåller samtliga i resan ingående tjänster och detta
avviker från flertalet av de normala paketresorna, där de i
resan ingående olika tjänsterna oftast tillhandahålls av två
eller flera olika arrangörer.
Motionären pekar på att detsamma gäller även för de något
längre båtresor eller kryssningar som är vanliga t.ex. mellan
Stockholm och Helsingfors. Resorna kan vara av olika karaktär,
beroende på resenärens avsikt med resan. Medan en resenär ser
båtresan som ett av de alternativ som föreligger för resan till
destinationsorten, kan för en annan resenär själva båtresan
utgöra det viktigaste motivet för valet av det transportmedlet.
Enligt motionärens mening bör båtresor eller båtkryssningar av
denna typ inte omfattas av paketreselagen.
Utskottet kan konstatera -- mot bakgrund av uttalandena i
propositionen -- att det inte framstår som helt klart hur lagen
är avsedd att tillämpas med avseende på den typ av båtresor som
motionären tar upp. Bland annat har framgått att en faktor som
skall beaktas är huruvida resenären tillbringar hela resan i en
hytt, eller om han under en tid av resan vistas i andra utrymmen
på båten. Detta synsätt förefaller leda till att frågan huruvida
resan omfattas av lagen kan utfalla olika i fråga om samma
resrutt, beroende på om resan påbörjas sent på kvällen eller i
sådan tid att resenären före sänggåendet hinner tillbringa viss
tid i andra utrymmen på båten. Det kan möjligen även sättas i
fråga om bedömningen blir olika beroende på i vilken omfattning
den enskilde resenären väljer att utnyttja sin hyttplats under
resan.
En avgränsning av lagens tillämpningsområde, utformad så att
den förorsakar tillämpningssvårigheter av angivet slag bör,
enligt utskottets mening, om möjligt undvikas. En tolkning av
vad direktivet kräver i nu berört hänseende leder inte heller
till att avgränsningen nödvändigtvis måste göras på det sätt som
föreslås. Enligt utskottets uppfattning är det angeläget inte
bara att lagen är tydlig och blir lätt att tillämpa. Det är
också viktigt att samma regler kommer att gälla i Sverige som i
den närmaste omvärlden. Särskilt angeläget är att de svenska och
finländska reglerna inte står i konflikt med varandra, med tanke
på den mycket omfattande färjetrafik som förekommer mellan de
båda länderna.
Enligt den finländska propositionen med förslag till lag om
paketresor är den motsvarande regeln utformad på ett likartat
sätt, bortsett från preciseringen i det svenska förslaget,
vilken saknas i det finska förslaget. Av motiven till det finska
förslaget framgår att lagförslaget är avsett att omfatta "de
egentliga båtkryssningarna", medan utanför tillämpningsområdet
skall de båtresor falla, som innebär att passagerare
transporteras från en plats till en annan, även om resenären
övernattar i en hytt under resan. Det konstateras att
båttransporterna till Sverige och till övriga stater kring
Östersjön till följd av Finlands geografiska läge i regel varar
så länge och infaller så att transporten också sker nattetid. I
propositionen utsägs klart att sådana båtresor inte kan
jämställas med en paketresa, trots att resenären eventuellt har
en hytt till sitt förfogande under resan.
Utskottet har inhämtat att arbetet med implementeringen av
paketresedirektivet i Danmark inte har kommit så långt som i
Sverige och Finland. I ett nyligen framlagt utredningsbetänkande
sägs att inkvartering kan avse logi på hotell, i sommarstuga
eller annan feriebostad, medan övernattning i exempelvis båthytt
eller sovvagn inte i sig innebär att både transport- och
inkvarteringsförutsättningarna är uppfyllda i så måtto att det
blir tal om en paketresa. Däremot skall kryssningar eller
speciellt arrangerade tågresor, som innebär en attraktion i sig,
omfattas av paketresebegreppet.
Utskottet kan konstatera att man i Finland och i Danmark avser
att avgränsa paketresebegreppet i nu berört hänseende på ett
likartat sätt och med en snävare innebörd än vad som föreslås
gälla enligt den svenska lagen. Som redan framhållits ligger det
ett egenvärde i att de nordiska lagarna om paketresor kan
tillämpas på likartat sätt. Det är ingen acceptabel ordning att
exempelvis en båtresa mellan Stockholm och Helsingfors skulle
vara en paketresa enligt svenska regler men inte enligt
finländska.
Utskottet vill i fråga om motivuttalanden i allmänhet erinra
om att utrymmet för sådana är begränsat på de
lagstiftningsområden som omfattas av EES-avtalet. Som
EES-utskottet anförde i sitt av riksdagen nyligen godkända
betänkande om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (se
1992/93:EU1 s. 170 f.) hindrar avtalet i och för sig inte att
lagstiftaren i framtiden gör uttalanden till ledning för
rättstillämpningen. I den mån sådana motivuttalanden inte
stämmer överens med EG-domstolens praxis kan de emellertid inte
beaktas av domstolar och andra myndigheter. Enligt EES-utskottet
finns det därför anledning för lagstiftaren att avhålla sig från
uttalanden som kan visa sig oförenliga med relevanta avgöranden
av EG-domstolen. Samtidigt påpekade dock utskottet att i fråga
om direktiv som är av minimikaraktär finns det skäl för mera
utförliga motivuttalanden i anslutning till bestämmelser som är
mer långtgående än direktivets föreskrifter.
Utskottet anser i likhet med föredragande statsrådet att den i
lagen föreslagna preciseringen av begreppet inkvartering utgör
en sådan bestämmelse som är mer långtgående än direktivet genom
att vissa företeelser som kan betraktas som gränsfall förs in
under lagens tillämpningsområde. Utskottet har ingen erinran mot
den föreslagna preciseringen. Som framgår av vad utskottet nyss
anfört är det också helt följdriktigt att en sådan bestämmelse
förenas med motivuttalanden till ledning för rättstillämpningen.
Som utskottet ovan konstaterat är emellertid de uttalanden som
görs i propositionen i denna fråga inte helt klarläggande.
Det finns därför skäl för utskottet att göra vissa
förtydliganden.
Utskottet anser för sin del att sådana resor som i huvudsak
innebär en transport från en plats till en annan, oavsett om
hyttplats eller sovvagn ingår i resan, bör falla utanför lagens
tillämpningsområde. I princip skall således traditionell
linjetrafik vara undantagen. Utskottet vill dock inte utesluta
att vissa researrangemang, trots att resan går mellan två
bestämda orter, ändå skall omfattas av lagen, därför att de
typiskt sett är avsedda att tillfredsställa intressen av turist-
eller rekreationskaraktär. Kryssningsresor i traditionell
bemärkelse, dvs. sådana båtresor där resan i sig utgör en
betydande attraktion och som ofta innefattar kortare besök på
flera platser, skall självfallet omfattas av lagen.
Med det anförda tillstyrker utskottet regeringens förslag
till lag om paketresor. Utskottet finner att motion L9 -- utöver
vad utskottet anfört -- inte bör föranleda någon riksdagens
vidare åtgärd. Utskottet avstyrker därför bifall till motionen.
Resegarantilagen
Enligt gällande resegarantilag skall den som yrkesmässigt
anordnar sällskapsresa till något annat land än Danmark,
Finland, Island, Norge eller Sverige, innan han marknadsför
resan, ställa säkerhet hos Kommerskollegium. Detsamma gäller den
som yrkesmässigt tillhandahåller eller på annat sätt förmedlar
en sådan resa som anordnas av annan. Säkerheten skall gälla för
ett belopp som Kommerskollegium bestämmer med hänsyn till
reseverksamhetens art och omfattning. Beloppet skall uppgå till
minst 200 000 kronor för den som anordnar sällskapsresa eller
förmedlar en utanför landet anordnad sällskapsresa och till
minst 50 000 kronor för den som förmedlar inom landet anordnad
sådan resa.
Säkerheten får tas i anspråk för återbetalning av medel som
betalats för en resa som inte blir av. När en resa har påbörjats
men inte slutförts, får säkerheten tas i anspråk för resenärens
uppehälle, återresa samt skälig ersättning för värdet av
förmåner som resenären gått miste om till följd av att resan
avkortats.
I propositionen föreslås -- till följd av ett i EG-direktivet
om paketresor intaget krav på att arrangör och återförsäljare
skall ha tillräcklig säkerhet för återbetalning av erlagda
belopp och för hemtransport av resenären -- att
tillämpningsområdet för resegarantilagen anpassas så att det
överensstämmer med tillämpningsområdet för lagen om paketresor.
Detta betyder bl.a. att lagen blir tillämplig på resor inom
Norden och att begränsningen till yrkesmässig verksamhet tas
bort. Ändringarna innebär att fler researrangörer än tidigare
kommer att omfattas av kravet på resegaranti.
I de båda motionerna L709 av Martin Nilsson och Ulrica Messing
(s) och L721 av Dan Ericsson i Kolmården (kds) tas upp frågan om
kravet på resegaranti för bl.a. ideella organisationer som har
som huvudsaklig uppgift att förmedla internationella
ungdomsutbyten. Det framhålls att kravet på resegaranti för
dessa organisationer är starkt hämmande på deras verksamhet. Mot
denna bakgrund anser motionärerna att det krävs en översyn av
resegarantilagen i berört hänseende. I motion L709 anförs
dessutom att ungdomsorganisationer som sysslar med
internationellt ungdomsutbyte bör ges större möjligheter att
befrias från att ställa resegarantier.
Utskottet kan konstatera att den typ av researrangörer som
avses i motionerna genom propositionens förslag i större
omfattning än tidigare träffas av lagens krav på garantier.
Detta är en effekt av anpassningen av den aktuella
lagstiftningen med anledning av Sveriges åtaganden i
EES-avtalet. Att resegarantilagen skall omfatta även ideella
organisationers förmedling av ungdomsutbyten är därför inget som
Sverige självständigt kan ändra på. En annan fråga är emellertid
om garantifrågorna kan lösas på annat sätt än för närvarande så
att de berörda organisationerna inte får större kostnader för
garantierna än de kan bära, samtidigt som skyddet för ungdomarna
inte försämras. Svenska Resebranschens Riksförbund har -- under
hänvisning till att resegarantilagen är otidsenlig och att
resegarantisystemet är onödigt kostsamt -- ställt krav på att
lagen skall ses över. Civildepartementet har tagit vissa
initiativ med anledning av framställningen. Enligt vad utskottet
erfarit har inom Civildepartementet uppmärksammats de särskilda
problem som ideella organisationer och andra researrangörer med
verksamhet i mindre omfattning ställs inför med avseende på
lagens krav på säkerhet. Utskottet förutsätter därför att även
frågan om formerna för de nämnda organisationernas resegarantier
kommer att övervägas i lämpligt sammanhang. Under hänvisning
härtill avstyrker utskottet bifall till motionerna L709 och
L721.
Beträffande resegarantilagen föreslås i propositionen vissa
följdändringar med anledning av lagens vidgade
tillämpningsområde. I den delen har förslaget till ny lydelse av
fjärde paragrafen utformats på ett sätt som innebär en saklig
ändring som inte har varit avsedd. Utskottet föreslår därför en
ändrad lydelse av lagförslaget i den delen.
Utskottet tillstyrker i övrigt regeringens förslag till
ändring i resegarantilagen. Utskottet har inte heller någon
erinran mot den föreslagna följdändringen i sjölagen.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande paketresor
att riksdagen med avslag på motion 1992/93:L9
dels antar regeringens förslag till lag om paketresor,
dels godkänner vad utskottet anfört om begreppet
paketresor,
2. beträffande resegarantier
att riksdagen med avslag på motionerna 1991/92:709 och
1991/92:721 antar regeringens förslag till lag om ändring i
resegarantilagen (1972:204) med den ändringen att 4§ erhåller
av utskottet i bilaga 2 framlagda förslag till lydelse,
3. beträffande sjölagen
att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i
sjölagen (1891:35 s. 1).
Stockholm den 3 december 1992
På lagutskottets vägnar
Maj-Lis Lööw
I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger
Gustafsson (kds), Margareta Gard (m), Owe Andréasson(s), Bengt
Harding Olson(fp), Inger Hestvik(s), Bengt Kindbom (c),
Bengt Kronblad(s), Bertil Persson (m), Gunnar Thollander(s),
Lena Boström(s), Carin Lundberg (s), Lennart Fridén (m), Maud
Ekendahl (m) och John Bouvin (nyd).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten John Andersson (v) närvarit
vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Propositionens lagförslag
Bilaga 1
Av utskottet framlagt förslag till ändring i regeringens
förslag till lag om ändring i resegarantilagen (1972:204)
Bilaga 2
Regeringens förslag Utskottets förslag
4 §
Säkerhet skall gälla det Säkerhet skall gälla det
belopp, som Kommerskollegium belopp som Kommerskollegium
med hänsyn till med hänsyn till
reseverksamhetens art och reseverksamhetens art och
omfattning bestämmer. omfattning bestämmer.
Beloppet skall uppgå till Beloppet skall uppgå till
minst 200000 kronor för minst 200000 kronor för
arrangörer. Samma belopp arrangörer. Samma belopp
skall gälla för skall gälla för
återförsäljare av återförsäljare av
utlandsresor. För utom riket anordnade
återförsäljare av paketresor. För
paketresor inom landet skall återförsäljare av
beloppet vara minst 50000 inom riket anordnade
kronor. Om det finns paketresor skall beloppet vara
särskilda skäl, får minst 50000 kronor. Om det
kollegiet fastställa finns särskilda skäl,
säkerheten till ett får kollegiet fastställa
lägre belopp eller helt säkerheten till ett
efterge kravet på lägre belopp eller helt
säkerhet. efterge kravet på
säkerhet.