I detta betänkande behandlar utskottet ett regeringsförslag
vari föreslås bl.a. vissa ändringar i rättegångsbalkens (RB)
regler avseende handläggning av brottmål när den tilltalade
genomgått rättspsykiatrisk undersökning. De föreslagna
ändringarna rör reglerna om fortsatt huvudförhandling och om
domarjäv. Utskottet tillstyrker bifall till propositionen.
I samband med propositionen behandlar utskottet två under den
allmänna motionstiden i år väckta motioner avseende psykiskt
störda lagöverträdare. Utskottet avstyrker bifall till
motionerna.
Propositionen
I proposition 1992/93:25 har regeringen
(Justitiedepartementet) föreslagit riksdagen att anta de i
propositionen framlagda förslagen till
1. lag om ändring i rättegångsbalken och
2. lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar.
Lagförslagen, som granskats av Lagrådet, har fogats till
betänkandet, se bilaga 1.
Motioner
1992/93:Ju614 av Christel Anderberg (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om avskaffande av påföljden överlämnande till
rättspsykiatrisk vård.
1992/93:So438 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om fängelsestraff med förbättrad psykiatrisk
hjälp till internerna.
Utskottet
Lagförslagen bygger på en inom Justitiedepartementet upprättad
promemoria (Ds 1992:23) Handläggning av brottmål efter
rättspsykiatrisk undersökning m.m. Promemorian har
remissbehandlats.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen behandlas vissa frågor som gäller rättegången
i brottmål i sådana fall när rätten beslutat att den tilltalade
skall genomgå rättspsykiatrisk undersökning.
I propositionen föreslås att, om huvudförhandling i brottmål
uppskjutits på grund av att den tilltalade skall genomgå
rättspsykiatrisk undersökning, rätten i princip skall kunna
hålla fortsatt huvudförhandling när undersökningen slutförts.
Vidare föreslås vissa ändringar vad gäller reglerna om jäv för
domare. En domare skall enligt förslaget anses jävig att
handlägga ett brottmål vid huvudförhandling då målet slutligt
avgörs, om han före denna huvudförhandling prövat frågan om den
tilltalade begått gärningen. Bestämmelsen blir tillämplig bl.a.
i den situationen att rätten inte håller fortsatt
huvudförhandling sedan den rättspsykiatriska undersökningen
slutförts utan håller ny huvudförhandling.
I propositionen behandlas också vissa andra jävsfrågor. Det
föreslås att den som är ledamot av skattenämnd inte skall kunna
väljas till nämndeman i allmän förvaltningsdomstol.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1993.
Gällande rätt
Uppehåll i huvudförhandling
En av huvudprinciperna bakom förfarandet enligt
rättegångsbalken (RB) är att huvudförhandlingen, där underlaget
för rättens kommande avgörande läggs fram, skall hållas på ett
så koncentrerat sätt som möjligt. Möjligheterna att göra
uppehåll i en påbörjad huvudförhandling är därför noggrant
reglerade.
Reglerna om uppskjuten huvudförhandling fick sin nuvarande
utformning genom en lagändring som trädde i kraft den 1 januari
1988 (prop. 1986/87:89, JuU:31, rskr. 278).
För det första kan förhandlingen avbrytas enligt 1 kap.
9 § RB. Sådant avbrott, som får göras under i princip högst två
arbetsdagar i veckan, syftar till att rätten och parterna skall
hinna sköta andra åligganden under en långvarig huvudförhandling
och till att även i övrigt en alltför pressande
handläggningstakt skall undvikas.
För det andra kan enligt (för brottmålens del) 46 kap. 11 §
andra stycket RB en huvudförhandling uppskjutas under
normalt högst 15 dagar sammanlagt. Om det med hänsyn till målets
beskaffenhet föreligger synnerliga skäl att hålla fortsatt
huvudförhandling och syftet med en sammanhållen huvudförhandling
inte eftersätts i väsentlig mån, kan dock längre uppskov komma i
fråga. Vid bedömningen av om det föreligger synnerliga skäl
eller inte skall stor vikt fästas vid hur vidlyftigt målet är
och hur lång tid huvudförhandlingen kan beräknas kräva. Även
andra faktorer skall vägas in. Dit hör t.ex. hur långt
förhandlingen kommit och hur mycket som återstår när
femtondagarsgränsen uppnåtts. Om t.ex. bara pläderingarna
återstår ökar skälen för fortsatt huvudförhandling. I mål med en
huvudförhandlingstid om högst några få dagar bör
femtondagarsgränsen få överskridas bara i yttersta undantagsfall
(prop. 1986/87:89 s. 224).
Skillnaden mellan fortsatt och ny huvudförhandling är att vad
som förekommit vid föregående sammanträden är processmaterial
vid en fortsatt huvudförhandling men inte vid en ny
huvudförhandling. En fortsatt huvudförhandling förutsätter
vidare att rättens ledamöter har deltagit vid den föregående
förhandlingen, medan rätten kan ha en helt annan sammansättning
vid en ny huvudförhandling (30 kap. 2 § RB).
Vid ny huvudförhandling skall målet i princip tas om till
fullständig handläggning; sakframställningar och pläderingar
måste upprepas och tidigare förebringad bevisning skall som
regel tas upp på nytt. Om ett bevis inte tas upp på nytt, skall
det förebringas genom protokoll eller på annat lämpligt sätt (se
46 kap. 13 § andra stycket RB).
När rätten beslutar om uppskov med en förhandling anges
regelmässigt vid vilken tidpunkt handläggningen skall
återupptas. Ibland är det emellertid svårt att avgöra när detta
kan ske. I sådana fall bör rätten vilandeförklara målet,
vilket innebär att förfarandet avstannar utan att någon bestämd
dag fastställs för dess fortsättande (32 kap. 5 § RB).
Vilandeförklaring förekommer framför allt under ett måls
beredande. Då beslut om vilandeförklaring undantagsvis fattas
först under en huvudförhandling måste denna i regel fullföljas
genom en ny huvudförhandling. Ett exempel på en sådan situation
är när rätten under huvudförhandling beslutar att den tilltalade
i ett brottmål skall undergå rättspsykiatrisk undersökning.
Rättspsykiatrisk undersökning
Om någon har begått brott under inflytande av allvarlig
psykisk störning får rätten, enligt 30 kap. 6 § brottsbalken
(BrB), inte bestämma påföljden till fängelse. Rätten kan i
stället med stöd av 31 kap. 3 § BrB förordna om överlämnande
till rättspsykiatrisk vård, varvid rätten kan föreskriva att
särskild utskrivningsprövning enligt lagen (1990:1129) om
rättspsykiatrisk vård skall ske.
Enligt 3 § lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning
får rätten inte bestämma att någon skall överlämnas till
rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning utan att
en rättspsykiatrisk undersökning har gjorts i målet.
En rättspsykiatrisk undersökning skall, om den misstänkte är
häktad, ha slutförts inom fyra veckor. Motsvarande tid vad
gäller den som är på fri fot är sex veckor (6 § lagen om
rättspsykiatrisk undersökning).
Beslut om rättspsykiatrisk undersökning får meddelas bara om
den misstänkte har erkänt gärningen eller övertygande bevisning
har förebragts om att han har begått den (2 § lagen om
rättspsykiatrisk undersökning). Detta innebär att, om den
tilltalade inte har erkänt gärningen, domstolen först måste
hålla huvudförhandling i målet för att konstatera om det
föreligger övertygande bevisning för att han har begått
gärningen. Finner domstolen att så är fallet, kan den förordna
om rättspsykiatrisk undersökning. I avvaktan på att
undersökningen skall bli klar brukar målet vilandeförklaras.
Uttrycket "övertygande bevisning" får, enligt propositionen, i
princip anses motsvara vad som krävs för att döma den tilltalade
för brottet (jfr Ekelöf, Rättegång V, sjätte uppl. 1987, s.
166). Uttrycket "övertygande bevisning" i 2 § lagen om
rättspsykiatrisk undersökning innebär således ett högre
beviskrav än t.ex. "sannolika skäl" (jfr också JO:s
ämbetsberättelse 1963 s. 66).
När ny huvudförhandling hålls efter det att rättspsykiatrisk
undersökning genomförts, tas, enligt vad som anförs i
propositionen (s. 9), som regel bevisningen i skuldfrågan inte
upp på nytt. Omedelbarhetsprincipen anses tillgodosedd så till
vida att rätten vid det första rättegångstillfället har bedömt
bevisningen (jfr Ekelöf, Rättegång V, sjätte uppl. 1987, s.
166). Ett återupptagande av bevisningen anses därför inte ha
någon betydelse i målet (jfr prop. 1966 nr 60 s. 19 samt JO:s
ämbetsberättelse 1963 s. 64 och 1986/87 s. 66). I vissa fall kan
det dock vara motiverat att återuppta bevisningen. Så kan enligt
propositionen t.ex. vara fallet när ny bevisning tillkommit
efter beslutet om rättspsykiatrisk undersökning eller när vad
som kommit fram i undersökningen ställer skuldfrågan, särskilt
då vad gäller det s.k. subjektiva rekvisitet, i ny dager.
Domarjäv
I 4 kap. 13 § RB finns regler om domarjäv. Syftet med reglerna
är att utesluta en domare från handläggningen av ett mål när
hans ställning till någon av parterna eller till saken kan
innebära fara för partiskhet eller för berättigad misstanke om
partiskhet. Paragrafen innehåller en uppräkning i nio punkter av
vad som gör domaren obehörig att delta i handläggningen av ett
mål.
Enligt punkt 7 är en domare i vissa fall jävig att handlägga
ett mål, om han tidigare har tagit befattning med den sak som är
föremål för handläggning. Detta är fallet dels om han i annan
rätt såsom domare eller befattningshavare har fattat beslut som
rör saken, dels om han har tagit befattning med saken hos annan
myndighet än domstol eller såsom skiljeman. En viktig
begränsning av denna punkts tillämplighet ligger i orden "i
annan rätt". Den omständigheten att en domare lett en
häktningsförhandling eller en förberedelse i ett tvistemål anses
inte utgöra något hinder enligt punkt 7 mot att han deltar i
huvudförhandlingen i målet.
I punkt 9 finns en generalklausul om domarjäv. En domare skall
enligt denna punkt anses jävig, om det i annat fall än enligt
punkterna 1--8 föreligger någon särskild omständighet som är
ägnad att rubba förtroendet för hans opartiskhet i målet. Att
omständigheten "är ägnad" att rubba förtroendet för domarens
opartiskhet betyder att frågan skall bedömas efter en objektiv
måttstock och att frågan om domaren "känner sig jävig" eller
inte i princip inte tillagts någon betydelse (se Fitger,
Rättegångsbalken s. 4:27).
Om ett mål återförvisas från högre rätt till lägre rätt, anses
det i allmänhet inte föreligga något hinder mot att samma domare
som tidigare deltagit i den lägre rättens handläggning dömer i
målet på nytt. Tvärtom är det brukligt att återförvisade mål
handläggs av den domare som tidigare handlagt målet.
Varje domare är skyldig att anmäla för rätten om han anser att
hans opartiskhet kan sättas i fråga (4 kap. 14 § första stycket
RB).
Det kan tilläggas att den omständigheten att en lagfaren
domare varit jävig kan utgöra grund för resning till förmån för
den tilltalade i brottmål (58 kap. 2 § 2 RB).
Europakonventionen
Sverige är sedan år 1952 anslutet till den europeiska
konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och
de grundläggande friheterna (Europakonventionen) och har därmed
åtagit sig att garantera de rättigheter och friheter som anges i
konventionen för var och en som befinner sig under svensk
jurisdiktion. Till de rättigheter som är skyddade enligt
konventionen hör sådana som tar sikte på att ge den enskilde ett
skydd i samband med förfarandet inför domstol och när domstolen
meddelar dom.
Rätten till en opartisk och rättvis domstolsprövning regleras
i artikel 6.1 i konventionen. Denna bestämmelse har, såvitt här
är av intresse, följande lydelse.
"Envar skall, när det gäller att pröva hans civila rättigheter
och skyldigheter eller anklagelse mot honom för brott, vara
berättigad till opartisk och offentlig rättegång inom skälig tid
och inför oavhängig och opartisk domstol, som upprättats enligt
lag -- -- --".
Tidigare riksdagsbehandling
Frågan om huvudförhandling efter rättspsykiatrisk undersökning
aktualiserades motionsvägen år 1987. I motionen hävdades att
kravet på att rättegången i princip skall tas om från början vid
den nya huvudförhandlingen inte var meningsfyllt eftersom
domstolen vid den förra förhandlingen redan funnit den
tilltalade skyldig. Denna ordning med "dubbla rättegångar" borde
enligt motionären omprövas. I motionen föreslogs därför, i
första hand, att domstolen vid den första förhandlingen skulle
fatta definitivt beslut i skuldfrågan. Detta skulle ske genom
ett avgörande som skulle kunna överklagas för sig, dvs. genom en
slags mellandom. Vid den efterföljande förhandlingen skulle
sedan återstå för domstolen att på grundval av bl.a. den
rättspsykiatriska undersökningen bestämma vilken påföljd den
tilltalade skulle ådömas. I andra hand föreslog motionären att
uppskov som föranletts av en rättspsykiatrisk undersökning inte
regelmässigt skulle behöva innebära att en ny huvudförhandling
måste hållas utan att det i ett sådant fall skulle vara möjligt
att, oavsett uppskovets längd, hålla fortsatt huvudförhandling.
Motionen remissbehandlades. Förslaget om mellandom avvisades
av samtliga remissinstanser utom en. Flertalet remissinstanser
ställde sig avvisande också till förslaget att vidga
möjligheterna att hålla fortsatt huvudförhandling. I ett par
remissvar uttalades dock att detta förslag förtjänade att
utredas ytterligare.
Beträffande förslaget om mellandom hänvisade utskottet till
att en så gott som enig remissopinion avvisat det förslaget.
Utskottet instämde för sin del i allt väsentligt i den kritik
som därvid framförts mot förslaget. Utskottet ansåg sig,
sammanfattningsvis, inte kunna ställa sig bakom motionens
förslag i den delen.
Beträffande förslaget om möjlighet att hålla fortsatt
huvudförhandling ansåg utskottet att domstolarnas tillämpning av
bestämmelserna om när bevisningen behöver tas upp på nytt vid
den nya förhandlingen utvecklats på ett ändamålsenligt sätt och
lett till en i stort sett väl fungerande ordning. Utskottet
hänvisade också till då nyligen beslutade ändringar i RB som
gjorde det möjligt att vid den nya förhandlingen förebringa
t.ex. tidigare upptagen vittnesbevisning på annat sätt än genom
att föredra bandutskrifter. Utskottet avstyrkte därför även
motionens förslag om vidgade möjligheter att hålla fortsatt
huvudförhandling.
Propositionens förslag
Handläggning av mål efter rättspsykiatrisk undersökning
I propositionen föreslås att rätten, i ett brottmål där
huvudförhandlingen har uppskjutits på grund av att den
tilltalade skall genomgå rättspsykiatrisk undersökning, i
princip skall kunna hålla fortsatt huvudförhandling i målet när
undersökningen har slutförts. Det föreslås vidare att en domare
skall anses jävig att handlägga ett brottmål vid
huvudförhandling om han före denna huvudförhandling har prövat
om den tilltalade har begått gärningen. Bestämmelsen avses bli
tillämplig i de fall rätten inte kan hålla fortsatt
huvudförhandling sedan den rättspsykiatriska undersökningen har
slutförts utan håller ny huvudförhandling. Bestämmelsen avses
vidare bli tillämplig när ett brottmål återförvisas från en
högre instans till en lägre instans och domaren har deltagit i
det överklagade avgörandet i den lägre instansen.
Bakgrunden till förslagen är följande.
Stockholms tingsrätt och Svea hovrätt har i skrivelser till
Justitiedepartementet pekat på olägenheter som är förknippade
med nuvarande regler för genomförande av huvudförhandling i de
fall rätten beslutat om rättspsykiatrisk undersökning.
Stockholms tingsrätt har i sin skrivelse framhållit att det är
angeläget att man genom ändrade regler försöker finna en från
rättssäkerhetssynpunkt tillfredsställande lösning på problemet
med dubbla huvudförhandlingar i dessa mål. Enligt tingsrätten
åsamkas både domstolsväsendet, åklagarväsendet och den allmänna
rättshjälpen stora kostnader på grund av att huvudförhandlingen
måste tas om från början.
Vidare har handläggningen av mål där beslut fattats om
rättspsykiatrisk undersökning aktualiserats genom en dom i
Europadomstolen. I propositionen ifrågasätts sålunda om nu
gällande ordning för handläggningen av mål där
huvudförhandlingen skjutits upp i alla delar uppfyller
Europakonventionens krav i artikel 6 på opartisk domstol. I
propositionen hänvisas till Europadomstolens dom den 24 maj 1989
i målet Mogens Hauschildt mot Danmark, där Europadomstolen fann
att Danmark hade kränkt konventionens bestämmelse i artikel 6
om opartiskhet. Omständigheterna i det målet var i korthet
följande.
Hauschildt var i Danmark misstänkt för brott. En domare i
byretten som under förundersökningen av brottet flera gånger
beslutade att Hauschildt skulle kvarbli i häkte deltog därefter
i prövningen av åtalet mot honom. De domare som deltog i
överprövning av målet i landsretten fattade också dessförinnan
flera beslut i häktningsfrågan. Enbart den omständigheten att
samma domare deltog i prövningen av såväl häktningsfrågan som
åtalet utgjorde dock, enligt Europadomstolen, inte en kränkning
av konventionen. En av de bestämmelser i den danska
rättegångsbalken (retsplejeloven), som de danska domarna hade
tillämpat vid prövningen av häktningsfrågan, förutsatte
emellertid en mycket stark grad av misstanke (saerlig bestyrket
mistanke: § 762 stk. 2 retsplejeloven). Europadomstolen fann att
skillnaden mellan denna höga grad av misstanke och vad som krävs
för att döma någon för ett brott var så liten att opartiskheten
hos domstolarna på objektiva grunder kunde ifrågasättas.
Danmark har med anledning av domen ändrat sina regler om
domarjäv. Lagändringen, som trädde i kraft den 1 juli 1990,
innebär att ingen får delta som domare i en brottmålsprocess om
han, innan domstolsförhandlingen börjat, har fattat beslut i en
häktningsfråga med stöd av den nyssnämnda bestämmelsen i
retsplejeloven. Enligt den nya regeln skall jäv också anses
föreligga om domaren har beslutat om vissa andra tvångsmedel,
såvida beslutet innefattar en bedömning av den tilltalades
skuld.
Enligt justitieministern (s. 23) får Europadomstolens dom i
Hauschildtmålet betydelse även för svenskt vidkommande när det
gäller handläggningen av brottmål efter rättspsykiatrisk
undersökning. Hon anför därvid följande. För att en domstol
skall få besluta om rättspsykiatrisk undersökning måste det
föreligga övertygande bevisning om att den tilltalade har begått
gärningen. Eftersom uttrycket "övertygande bevisning" i princip
får anses innefatta samma beviskrav som gäller för att kunna
fälla den tilltalade för brottet innebär det att rätten skall ta
ställning till den tilltalades skuld på ett i princip likvärdigt
sätt vid två olika tillfällen. Om samma ledamöter deltar i båda
huvudförhandlingarna kan det alltså -- med det synsätt som
kommer till uttryck i Europadomstolens dom i Hauschildtmålet --
ifrågasättas om domstolen är opartisk i den mening som avses i
artikel 6.1 i Europakonventionen. Justitieministern anser därför
att reglerna för handläggning av brottmål efter rättspsykiatrisk
undersökning måste ändras.
Den lösning som föreslås i propositionen är att en regel
införs som innebär att uppskov som föranletts av en
rättspsykiatrisk undersökning inte medför att en ny
huvudförhandling behöver hållas. Det skall i stället vara
möjligt att hålla fortsatt huvudförhandling i sådana
situationer. Regeln föreslås bli fakultativ för att göra det
möjligt för domstolen att avgöra om fortsatt eller ny
huvudförhandling bör hållas med hänsyn till omständigheten i det
enskilda fallet. I propositionen framhålls att bestämmelsen om
fortsatt förhandling i första hand är avsedd att tillämpas i mål
där undersökningen genomförs inom den normala tiden, fyra resp.
sex veckor. Vidare förutsätts att det normala skall vara att ny
huvudförhandling hålls i de fall då ny bevisning åberopas inför
det andra huvudförhandlingstillfället.
För de fall då rätten håller ny huvudförhandling sedan den
rättspsykiatriska undersökningen kommit in bör enligt
propositionen Europadomstolens avgörande i Hauschildtmålet leda
till att jäv anses uppstå för de ledamöter som deltagit i den
tidigare huvudförhandlingen. Ingen av dem bör således få delta i
den nya huvudförhandlingen.
I konsekvens härmed föreslås bestämmelsen i 4 kap. 13 § RB bli
kompletterad med en bestämmelse enligt vilken en domare är jävig
om han före den huvudförhandling vid vilken målet slutligt
avgörs har prövat frågan om den tilltalade har begått den
åtalade gärningen. Enligt förslaget omfattar den föreslagna
jävsbestämmelsen också de fall då ett brottmål återförvisats
från högre rätt till lägre rätt.
Övriga jävsfrågor
I propositionen görs en genomgång av övriga situationer där
jävsproblem likartade det i Hauschildtmålet skulle kunna
uppkomma. Det konstateras att de jävsfrågor som har
aktualiserats genom Hauschildtdomen inte innebär några problem
för svenskt vidkommande i mål där beslut tidigare fattats om
t.ex. straffprocessuella tvångsmedel eller beträffande
preliminära frågor i ett mål, t.ex. interimistiska beslut eller
beslut om kvarstad. I propositionen anförs vidare att i brottmål
med flera tilltalade kan en tolkning av bestämmelsen i 4 kap. 13
§ 9 RB "i belysning av Europadomstolens praxis" medföra att jäv
skall anses föreligga när en part kan hysa objektivt berättigat
tvivel angående domstolens opartiskhet. Detta kan, enligt
propositionen, även undantagsvis inträffa i vissa tvistemål.
Nämndeman i allmän förvaltningsdomstol
I propositionen föreslås också att den som är ledamot av
skattenämnd inte skall kunna väljas till nämndeman i allmän
förvaltningsdomstol.
Enligt 7 kap. 6 § andra stycket taxeringslagen (1990:324) får
bl.a. nämndeman i allmän förvaltningsdomstol inte väljas till
ledamot av skattenämnd, medan det enligt lagen om allmänna
förvaltningsdomstolar inte finns något hinder mot att till
nämndeman i allmänna förvaltningsdomstolar välja ledamot av
skattenämnd. För att uppnå överensstämmelse mellan lagen om
allmänna förvaltningsdomstolar och taxeringslagen på denna punkt
föreslås i propositionen att ledamot av skattenämnd skall vara
utesluten från att vara nämndeman vid allmän
förvaltningsdomstol.
Överväganden
Som ovan framgått har utskottet tidigare intagit ståndpunkten
att det inte varit motiverat med en förändring av de nuvarande
reglerna om huvudförhandling efter rättspsykiatrisk
undersökning. Europadomstolens dom i Hauschildtmålet ställer
emellertid den frågan i en delvis ny belysning. Utskottet delar
således uppfattningen i propositionen att avgörandet i
Hauschildtmålet bör få till konsekvens att en domare som
deltagit i ett beslut om rättspsykiatrisk undersökning skall
anses jävig om en ny huvudförhandling hålls i målet.
Utskottet kan också, inte minst av processekonomiska skäl,
acceptera förslaget i propositionen om möjlighet att efter
rättspsykiatrisk undersökning hålla fortsatt huvudförhandling.
Dock bör som anförs i propositionen det normala vara att ny
huvudförhandling hålls i det fall ny bevisning åberopas inför
det andra huvudförhandlingstillfället.
Utskottet vill i detta sammanhang peka på förutsättningarna i
2 § första stycket lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk
undersökning, för att en domstol skall få besluta om
rättspsykiatrisk undersökning, nämligen att den misstänkte
erkänt gärningen eller att det har förebragts övertygande
bevisning om att han har begått den. Med gärningen avses här de
objektiva rekvisiten för det aktuella brottet (se prop.
1990/91:58 s. 503). Det sagda innebär att det vid den fortsatta
huvudförhandlingen återstår två huvudsakliga frågor för rätten
att ta ställning till, nämligen dels ansvarsfrågan, dels
påföljdsfrågan (jfr prop. t.ex. s. 9 och 31).
I propositionen görs vissa uttalanden om andra situationer där
jäv mot bakgrund av Hauschildtdomen kan tänkas föreligga.
Utskottet vill här markera tveksamhet till om det enbart med
anledning av Hauschildtdomen finns anledning till de bitvis
långtgående slutsatser om jäv som dras i propositionen. Enligt
utskottets mening är det inte möjligt att dra några slutsatser
på det föreliggande materialet.
Utskottet som instämmer i Lagrådets bedömning om behov av en
översyn av jävsfrågorna i ett vidare perspektiv utgår från att
regeringen, vilket för övrigt antyds i propositionen (s. 32 och
34) ser till att en sådan översyn kommer till stånd i lämpligt
sammanhang. Med vad som nu anförts tillstyrker utskottet bifall
de i propositionen framlagda lagförslagen, dock med den
språkliga justering som föranleds av att det redan av lagtexten
bör framgå att jäv föreligger vid den nya huvudförhandlingen
oavsett om denna leder till att målet avgörs.
Motionerna
I två motioner, Ju614 och So438, tas upp frågor om psykiskt
störda lagöverträdare.
I motion Ju614 yrkas att påföljden överlämnande till
rättspsykiatrisk vård skall avskaffas.
Den 1 januari 1992 infördes ny lagstiftning om psykiatrisk
tvångsvård och behandligen av psykiskt störda lagöverträdare.
Samtidigt infördes ändringar bl.a. i brottsbalkens
påföljdsregler för psykiskt störda lagöverträdare (prop.
1990/91:58, SoU13 och JuU34). Lagändringarna i brottsbalken
innebar bl.a. att den grupp lagöverträdare som kan särbehandlas
avgränsades på ett nytt sätt och blev mindre än tidigare och att
åtgärder vidtogs för att stärka samhällsskyddet. Utskottet
tillstyrkte propositionens förslag såvitt avsåg den del av
förslaget som hänvisats till utskottet (prop. 1990/91:58, bilaga
2, JuU34).
Enligt 30 kap. 6 § brottsbalken får den som begått ett brott
under påverkan av en allvarlig psykisk störning inte dömas till
fängelse. Enligt 31 kap. 3 § brottsbalken får rätten, under
vissa förutsättningar, överlämna den som begått ett brott, och
som lider av en allvarlig psykisk störning, till
rättspsykiatrisk vård. Sådan vård får i vissa fall förenas med
särskild utskrivningsprövning, vilket innebär att frågan om
vårdens upphörande skall avgöras av förvaltningsdomstol
(länsrätt i första instans).
I samband med utskottets behandling av propositionsförslaget
behandlade utskottet flera motioner med liknande yrkanden som
den nu aktuella. Utskottet avstyrkte bifall till motionerna.
Utskottet konstaterade att frågor om psykiskt störda
lagöverträdare varit ständigt aktuella de senaste 20 åren och
att en orsak till detta förhållande var att behandlingen av
psykiskt störda lagöverträdare är ett av de svåraste,
principiellt viktigaste och mest kontroversiella problemen inom
kriminalpolitiken och att problemet framför allt består i att
finna en ordning som samtidigt tillgodoser de krav på rättvisa,
humanitet och samhällsskydd som i detta sammanhang gör sig
gällande.
Utskottet fortsatte:
En straffrättslig särreglering för behandlingen av psykiskt
störda personer kan sägas fylla två olika syften.
Den ena har att göra med de grundläggande principerna för
fördelning av straffrättsligt ansvar. Vid bedömningen av om och
i vilken utsträckning någon bör hållas straffrättsligt ansvarig
för sina handlingar kan det tyckas självklart att hänsyn måste
tas till vilka möjligheter och vilken förmåga denne haft att
rätta sig efter lagen. Detta är också utgångspunkten för
bestämmelserna i BrB. Ett nära till hands liggande exempel, vid
sidan av behandlingen av de psykiskt störda lagöverträdarna, är
den straffrättsliga särbehandlingen av barn under 15 år vilka
inte får dömas till straff även om de begått brott.
Det andra syftet är att reglera valet av lämplig reaktion.
Enligt den grundsyn som präglar påföljdssystemet i BrB, inte
minst efter de nyligen genomförda ändringarna i reglerna om
straffmätning och påföljdsval (prop. 1987/88:120, JuU45, rskr.
404), skall gärningsmannens individuella behov beaktas vid
påföljdsvalet. Denna tanke är särskilt tydlig i fråga om de
psykiskt störda lagöverträdarna. Detsamma gäller för övrigt
ungdomar mellan 15 och 18 år som begått brott.
Vårt påföljdssystem bygger på principen att även den som lider
av en svår psykisk störning kan dömas till straffrättslig
påföljd. Däremot gäller särskilda regler för påföljdsvalet,
bl.a. beträffande möjligheterna att döma till fängelse och
överlämna till särskild vård (sluten psykiatrisk vård).
De i 1991 års ärende aktuella motionerna byggde på
Socialberedningens förslag (SOU 1984:64) om att ersätta den då
gällande påföljden sluten psykiatrisk vård med fängelse förenat
med psykiatrisk vård under anstaltstiden. Utskottet ansåg att
Socialberedningens förslag på flera punkter innebar väsentliga
avsteg från gällande ordning och att förslaget var svårt att
inordna i ett från principiell synpunkt konsekvent system där
vederbörlig hänsyn tas till humanitetens krav. Utskottet pekade
på att det skulle te sig principiellt betänkligt med ett
påföljdssystem som utesluter straffrättslig särbehandling av
psykiskt störda lagöverträdare samtidigt som särskilda regler
finns för andra grupper, t.ex. missbrukare och ungdomar under 18
år.
Utskottet som fortfarande har denna uppfattning avstyrker
bifall till motion Ju614.
I motion So438 begärs att åtgärder snarast skall vidtas för
att åstadkomma förbättrad psykiatrisk hjälp till fängelsedömda.
Genom lagändringen den 1 januari 1992 (prop. 1990/91:58)
anpassades den straffrättsliga särregleringen för psykiskt
störda lagöverträdare till terminologin inom psykiatrin.
Begreppen sinnessjukdom, sinnesslöhet och det s.k.
jämställdhetsbegreppet ersattes med samma begrepp som i
lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård, dvs. allvarlig psykisk
störning. Detta beräknades medföra en viss begränsning av den
grupp som omfattas av den straffrättsliga särregleringen, vilket
i sin tur medför att antalet psykiskt störda lagöverträdare på
kriminalvårdsanstalterna kommer att öka. Kriminalvårdsstyrelsen
har uppskattat ökningen till omkring 100 personer per år. I
propositionen konstaterades bl.a. att olika utredningar liksom
erfarenheterna inom kriminalvården visat att de psykiatriska
vårdbehoven hos de intagna i kriminalvårdsanstalterna är
omfattande samt att andelen psykiskt störda lagöverträdare inom
kriminalvården på senare år ökat samtidigt som kriminalvårdens
vårdplatser för psykiatrisk vård inom den egna organisationen
starkt reducerats. Platsreduceringen berodde på den s.k.
normaliseringsprincipen, dvs. att de intagna skall ha samma rätt
som andra att anlita samhällets reguljära vårdresurser.
Av proposition 1990/91:58 framgår vidare att det visat sig
svårt att förverkliga normaliseringsprincipen för intagna med
psykiatriska vårdbehov. I propositionen anförde socialministern
bl.a. att hon fått intrycket att de sektoriserade psykiatriska
klinikerna, som i första hand skulle svara för insatser vid
behov av sluten psykiatrisk vård, ofta inte ansett sig ha
resurser att bereda vård för intagna i kriminalvårdsanstalter
och att dessa upplevts som en svårbehandlad patientgrupp. Till
denna bild hörde också, enligt socialministern, den stora
bristen på slutenvårdsplatser vid psykiatriska specialenheter.
Socialministern ansåg trots detta att det fanns starka skäl att
hålla fast vid normaliseringsprincipen även i framtiden. Det
främsta skälet härför var, enligt socialministern, att
erfarenheterna entydigt visat att kriminalvården inte har samma
förutsättningar som den allmänna hälso- och sjukvården att
rekrytera kvalificerad sjukvårdspersonal. Den psykiatriska vård
som kriminalvården skulle kunna erbjuda skulle enligt
socialministern bli av betydligt sämre kvalitet än den vård som
äger rum inom den allmänna hälso- och sjukvården. Därtill kom
enligt socialministern att det inte skulle framstå som
ekonomiskt försvarbart att bygga upp parallella vårdresurser.
Hon ansåg det därför nödvändigt att sjukvårdshuvudmännen
utvecklade vårdresurser som tillgodosåg även den aktuella
gruppens behov. Propositionen innehöll förslag ägnade att styra
utvecklingen i den riktningen.
Utskottet ansåg för sin del att detta inte var tillräckligt
(1990/91:JuU34 s. 33). Utskottet hänvisade till att börja med
till att utskottet tidigare (1989/90:JuU9 s. 18) understrukit
betydelsen av normaliseringsprincipen när det gäller den
psykiatriska vården och att utskottet alltjämt hade den
uppfattningen i princip. Utskottet ansåg dock att det med fog
kunde hävdas att utvecklingen hunnit förbi den punkt där det var
tillräckligt att hänvisa till normaliseringsprincipen. Utskottet
anförde vidare att kriminalvården stod inför en svårbemästrad
situation där det framstod som i hög grad tveksamt om
sjukvårdshuvudmännen tog det ansvar som åvilade dem. Mot denna
bakgrund ansåg utskottet att regeringen måste ägna särskild
uppmärksamhet åt kriminalvårdens resurser för de psykiskt störda
lagöverträdarna. Utskottet uttalade vidare som sin mening att
garantier krävdes för att de resurser som frigörs hos
huvudmännen, när antalet personer som döms till psykiatrisk
tvångsvård minskar, också i fortsättningen skulle komma
kriminalvårdens klienter till del. Utskottet tillade att även
förhållandena rent allmänt i anstalterna skulle komma att
påverkas av reformen och att det för utskottet framstod som
uppenbart att det skulle uppkomma behov av extra resurser för
att möjliggöra ett mänskligt och värdigt omhändertagande av den
nya klientgruppen och att detta behov måste tillgodoses. Vad
utskottet sålunda anfört gav riksdagen som sin mening regeringen
till känna.
För att få effekterna av den nya lagstiftningen belyst
anordnade utskottet den 9 mars i år en offentlig utfrågning om
psykiskt störda lagöverträdare. Dokumentationen från
utfrågningen bifogas detta betänkande som bilaga 5.
I april 1992 tillsatte regeringen en parlamentarisk kommitté,
Fängelseutredningen, för att se över kriminalvården i anstalt.
Enligt direktiven till Fängelseutredningen skall utredningen
därvid bl.a. analysera och redovisa konsekvenserna för
kriminalvården av den ändrade lagstiftningen om psykiatrisk
tvångsvård och föreslå de förändringar som kan vara motiverade.
Enligt direktiven bör det vara möjligt att -- om det finns
tillräckliga skäl för det -- överväga förändringar som innebär
avsteg från normaliseringsprincipen. En lösning som enligt
direktiven kan bli aktuell är att ändra ansvarsfördelningen i
fråga om kostnaderna för den psykiatriska vård som ges intagna i
kriminalvården inom den allmänna hälso- och sjukvården. En annan
lösning som enligt direktiven kan övervägas är att utveckla
psykiatriska vårdresurser inom kriminalvården. Analysen bör
enligt direktiven göras utifrån vårdens tillgänglighet och
förutsättningarna att bedriva en vård av hög kvalitet. I
direktiven anges också att Fängelseutredningen i sitt arbete bör
samråda med Psykiatriutredningen (S 1989:01).
Fängelseutredningens arbete beräknas vara avslutat den 1 juli
1993.
Psykiatriutredningen har i sitt slutbetänkande (SOU 1992:73)
Välfärd och valfrihet -- service, stöd och vård för psykiskt
störda bl.a. behandlat frågan om hur kriminalvårdens klienter
skall få sina behov av psykiatrisk vård tillgodosedda inom den
allmänna hälso- och sjukvården. I Psykiatriutredningens
betänkande föreslås att kriminalvården skall ges möjlighet att
köpa sluten och öppen psykiatrisk vård av psykiatriska
vårdgivare och därvid t.ex. kunna teckna avtal med de
rättspsykiatriska regionvårdsenheterna och andra lämpliga
psykiatriska vårdgivare om vårdplatser och konsultinsatser. För
klienter med personlighetsstörning och personer med lindrig
psykisk utvecklingsstörning föreslås att kriminalvården inrättar
ett mindre antal specialenheter med differentierade vårdmiljöer.
För att finansiera kriminalvårdens ökade kostnader föreslås att
medel överförs från den landstingskommunala sektorn till staten.
Det föreslås att staten med tillämpning av den s.k.
finansieringsprincipen skall minska sitt bidrag till
sjukvårdshuvudmännen och i motsvarande mån tilldela
kriminalvården resurser. Betänkandet är för närvarande föremål
för remissbehandling.
Frågan om psykiatrisk vård i kriminalvårdsanstalterna har
också behandlats i de av regeringen den 20 juni 1991 beslutade
särskilda direktiven för Kriminalvårdsstyrelsens fördjupade
anslagsframställning för budgetåren 1993/94--1995/96. Däri sägs
bl.a. att Kriminalvårdsstyrelsen bör analysera och redovisa
konsekvenserna för kriminalvården av den genom proposition
1990/91:58 ändrade lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård m.m.
och att Kriminalvårdsstyrelsen därvid bör beakta bl.a. vad
riksdagen uttalat i sammanhanget (1990/91:JuU34).
Utskottet har alltjämt uppfattningen att det inom
kriminalvården måste finnas resurser för att möjliggöra ett
mänskligt och värdigt omhändertagande av intagna med psykiska
störningar. Ett omfattande utredningsarbete med den inriktningen
bedrivs för närvarande. Det är mot den bakgrunden för tidigt att
bedöma behovet av ytterligare åtgärder från riksdagens sida. Med
dessa uttalanden avstyrker utskottet bifall till motion So438 i
här behandlad del.
Övrigt
Utskottet tar här upp en fråga om sammanjämkning av riksdagens
beslut om ändring i BrB i två ärenden (prop. 1992/93:77, FöU5,
rskr. 67 samt prop. 1992/93:81, JuU14, rskr. 74).
Det förra ärendet föranledde ändringar i 2 kap. 3 § 3 och 5 §
andra stycket 3 BrB. Den nya lydelsen började gälla den 1
januari 1993 (SFS 1992:1154). I det senare ärendet gjordes
ändringar i bl.a. 2 kap. 3 § 6 och 5 § andra stycket BrB (SFS
1993:83). De ändringarna, som har samband med EES-avtalet,
träder i kraft den dag regeringen bestämmer. I det senare
ärendet beaktades inte de lagändringar som beslutats tidigare.
Utskottet föreslår att en sammanjämkning av de olika besluten
nu sker och att lagrummen ges den lydelse som framgår av bilaga
3.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande domarjäv
att riksdagen antar 4 kap. 13 § i regeringens förslag till lag
om ändring i rättegångsbalken med den ändringen att paragrafen
erhåller i bilaga 2 som Utskottets förslag betecknade
lydelse,
2. beträffande övriga lagförslag
att riksdagen antar regeringens förslag till dels lag om
ändring i rättegångsbalken i den mån det inte omfattas av
utskottets hemställan under moment 1, dels lag om ändring i
lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar,
3. beträffande avskaffande av påföljden överlämnande till
rättspsykiatrisk vård
att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju614,
4. beträffande psykiatrisk hjälp till fängelsedömda
att riksdagen avslår motion 1992/93:So438,
5. beträffande ändring i lagen (1993:83) om ändring i
brottsbalken
att riksdagen antar det av utskottet i bilaga 3 framlagda
förslaget till lag om ändring i lagen (1993:83) om ändring i
brottsbalken.
Stockholm den 20 april 1993
På justitieutskottets vägnar
Lars-Erik Lövdén
I beslutet har deltagit:
Lars-Erik Lövdén (s),
Jerry Martinger (m),
Göthe Knutson (m),
Birthe Sörestedt (s),
Ingbritt Irhammar (c),
Nils Nordh (s),
Birgit Henriksson (m),
Göran Magnusson (s),
Liisa Rulander (kds),
Karl Gustaf Sjödin (nyd),
Sigrid Bolkéus (s),
Siw Persson (fp),
Kent Carlsson (s),
Kjell Eldensjö (kds) och
Alf Eriksson (s).
Bilaga 1
Utskottets lagförslag
Bilaga 2
Regeringens förslag Utskottets förslag
4 kap.
13 §1
Domare är jävig att handlägga mål:
1. Om han själv är part eller eljest har del i saken eller av
dess utgång kan vänta synnerlig nytta eller skada;
2. om han med part är eller varit gift eller är i rätt upp-
eller nedstigande släktskap eller svågerlag eller är syskon
eller är i det svågerlag, att den ene är eller varit gift med
den andres syskon, eller om han på liknande sätt är part
närstående;
3. om han till någon, som har del i saken eller av dess utgång
kan vänta synnerlig nytta eller skada, står i förhållande, som
avses i 2;
4. om han eller någon honom närstående, som avses i 2, är
förmyndare, god man eller förvaltare för part eller eljest parts
ställföreträdare eller är ledamot av styrelsen för bolag,
förening eller annat samfund, stiftelse eller annan sådan
inrättning, som är part, eller, då kommun eller annan sådan
menighet är part, är ledamot av nämnd eller styrelse, som
handhar förvaltningen av den angelägenhet målet rör;
5. om han eller någon honom närstående, som sägs i 2, till
någon, som har del i saken eller av dess utgång kan vänta
synnerlig nytta eller skada, står i förhållande, som avses i 4;
6. om han är parts vederdeloman, dock ej om parten sökt sak
med honom för att göra honom jävig;
7. om han i annan rätt såsom domare eller befattningshavare
fattat beslut, som rör saken, eller hos annan myndighet än
domstol eller såsom skiljeman tagit befattning därmed;
8. vid huvudförhandling vid 8. vid huvudförhandling i
vilken ett brottmål brottmål om han före
slutligt avgörs om han denna huvudförhandling har
före denna prövat frågan om den
huvudförhandling har tilltalade har begått
prövat frågan om den gärningen;
tilltalade har begått
gärningen;
9. om han i saken såsom rättegångsombud fört parts talan eller
biträtt part eller vittnat eller varit sakkunnig; eller
10. om eljest särskild omständighet föreligger, som är ägnad
att rubba förtroendet till hans opartiskhet i målet.
1 Senaste lydelse 1988:1260
Utskottets lagförslag
Bilaga 3
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1993:83) om ändring i brottsbalken
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 3 och 5 §§ brottsbalken, i
paragrafernas lydelse enligt lagen (1993:83) om ändring i
brottsbalken, skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 kap.
3 §
För brott som begåtts utom riket dömes även i annat fall än
som avses i 2 § efter svensk lag och vid svensk domstol,
1. om brottet förövats å svenskt fartyg eller luftfartyg, så
ock eljest om det begåtts i tjänsten av befälhavaren eller någon
som tillhörde besättningen å sådant fartyg,
2. om brottet begåtts av någon som tillhör försvarsmakten på
ett område där en avdelning av försvarsmakten befann sig eller
om det begåtts av någon annan på ett sådant område och
avdelningen befann sig där för annat ändamål än övning,
3. om brottet begåtts vid 3. om brottet begåtts vid
tjänstgöring utom riket tjänstgöring utom riket
av någon som är av någon som är
anställd i svensk anställd i utlandsstyrkan
beredskapsstyrka för inom försvarsmakten,
FN-tjänst,
4. om brottet förövats mot Sverige, svensk kommun eller annan
menighet eller svensk allmän inrättning,
5. om brottet begåtts inom område som ej tillhör någon stat
och förövats mot svensk medborgare, svensk sammanslutning eller
enskild inrättning eller mot utlänning med hemvist i Sverige,
6. om brottet är kapning, sjö- eller luftfartssabotage,
flygplatssabotage, försök till sådana brott, folkrättsbrott
eller osann eller ovarsam utsaga inför en internationell
domstol, eller
7. om det lindrigaste straff som i svensk lag är stadgat för
brottet är fängelse i fyra år eller därutöver.
2 kap.
5 §
Åtal för brott, som inom riket begåtts å utländskt fartyg
eller luftfartyg av utlänning som var befälhavare eller
tillhörde besättningen å fartyget eller eljest medföljde
detsamma mot sådan utlänning eller mot utländskt intresse, må ej
väckas utan att förordnande därom meddelas av regeringen eller
den regeringen bemyndigat därtill.
Åtal för brott, som förövats utom riket, får väckas endast
efter förordnande enligt första stycket. Åtal får dock väckas
utan ett sådant förordnande, om brottet är osann eller ovarsam
utsaga inför en internationell domstol eller om brottet begåtts
1. å svenskt fartyg eller luftfartyg eller i tjänsten av
befälhavaren eller någon som tillhörde besättningen å sådant
fartyg,
2. av någon som tillhör försvarsmakten på ett område där en
avdelning av försvarsmakten befann sig,
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3. vid tjänstgöring utom 3. vid tjänstgöring utom
riket av någon som är riket av någon som är
anställd i svensk anställd i utlandsstyrkan
beredskapsstyrka för inom försvarsmakten,
FN-tjänst,
4. i Danmark, Finland, Island eller Norge eller på fartyg
eller luftfartyg i reguljär trafik mellan orter belägna i
Sverige eller någon av nämnda stater, eller
5. av svensk, dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare
mot svenskt intresse.
Justitieutskottets utfrågning den 9 mars 1993 om psykiskt
störda lagöverträdare
Bilaga 4
Inbjudna:
Krister Thelin, statssekreterare, Justitiedepartementet
Doris Högne, departementsråd, Justitiedepartementet
Lars Åhlén, generaldirektör, Domstolsverket
Hans-Erik Jonasson, byråchef, Domstolsverket
Gunnel Lindberg, byråchef, Riksåklagaren
Anders Lundberg, enhetschef, Kriminalvårdsstyrelsen
Lennart Klang, överläkare, Kriminalvårdsstyrelsen
Helena Silfverhielm, psykiatrichef, Socialstyrelsen
Gunnar Holmberg, direktör, Rättsmedicinalverket
Käthe Elmgren, överläkare, Rättsmedicinalverket
Henry Montgomery, kammarrättspresident, Kammarrätten i
Stockholm
Karl-Ingvar Rundqvist, kammarrättslagman, Kammarrätten i
Stockholm
Åke Lundborg, lagman, Länsrätten i Stockholms län
Bo Holmberg, chefsrådman, Länsrätten i Stockholms län
Håkan Nordling, lagman, Länsrätten i Kronobergs län
Birgitta Alexanderson, advokat, Sveriges advokatsamfund
Susanne Ahlner, advokat, Sveriges advokatsamfund
Lars Lidberg, professor, Rättspsykiatriska avdelningen i
Stockholm
Göran Källberg, chefsöverläkare, Hedemora psykiatriska
öppenvårdsmottagning
Martin Elton, chefsöverläkare, Ordförande i Rättspsykiatriska
föreningen
Från justitieutskottet deltog:
Britta Bjelle (fp), ordförande
Lars-Erik Lövdén (s), vice ordförande
Göthe Knutson (m),
Bengt-Ola Ryttar (s),
Birthe Sörestedt (s),
Ingbritt Irhammar (c),
Birgit Henriksson (m),
Göran Magnusson (s),
Liisa Rulander (kds),
Karl Gustaf Sjödin (nyd),
Sigrid Bolkéus (s),
Siw Persson (fp),
Christel Anderberg (m),
Anders Svärd (c),
Kjell Eldensjö (kds),
Berith Eriksson (v)
Referat från justitieutskottets utfrågning den 9 mars 1993
om psykiskt störda lagöverträdare
Bilaga 5
De personer som medverkade i utfrågningen finns angivna
i bilaga 4.
Utskottets ordförande, Britta Bjelle: Jag vill börja med
att hälsa er alla varmt välkomna till justitieutskottets
utfrågning om psykiskt störda lagöverträdare.
För ganska exakt tre år sedan ordnade utskottet en utfrågning
i samma ämne. Regeringen hade då beslutat om en lagrådsremiss om
den psykiatriska tvångsvården. Vi i utskottet ville inför
behandlingen av den då väntade propositionen helt enkelt
förkovra oss. Sedan dess har nya bestämmelser om psykisk
tvångsvård införts, och de bestämmelserna påverkar även de
psykiskt störda lagöverträdarna och finns med i vårt utskott.
De nya reglerna innebär som bekant att i princip all
psykiatrisk tvångsvård skall prövas av domstol. Prövningen görs
i förvaltningsdomstolarna, och de har därigenom fått en helt ny
och stor målgrupp att handlägga.
När det gäller de psykiskt störda lagöverträdarna innebär de
nya reglerna att möjligheterna att döma till sluten psykiatrisk
vård minskat. Samtidigt fick den straffrättsliga påföljden en ny
beteckning. Den kallas ju numera rättspsykiatrisk vård.
En annan viktig nyhet var att rätten i samband med dom om
rättspsykiatrisk vård i vissa fall kan besluta om särskild
utskrivningsprövning. Den här särskilda utskrivningsprövningen
innebär att domstolen skall pröva beslut om permission eller
utskrivning. Om en åklagare inte är nöjd med ett sådant beslut,
kan åklagaren överklaga beslutet.
Syftet med de här bestämmelserna är att förbättra
samhällsskyddet.
Samtidigt gjordes andra ändringar i syfte att se till att
rättspsykiatriska undersökningar bara skulle göras när de
verkligen behövdes och att de då skulle göras på kortare tid.
Tidigare var det ju ett problem att de rättspsykiatriska
undersökningarna tog mycket lång tid. Under 1991 inrättades
dessutom Rättsmedicinalverket, som tog över ansvaret för den
rättspsykiatriska undersökningsverksamheten från
Socialstyrelsen.
Det nya regelsystemet har nu varit i kraft under drygt ett år.
Vi i utskottet ser fram emot att få synpunkter på hur det
fungerar i praktiken.
Här i salen finns församlade en rad representanter för olika
myndigheter som alla på sitt sätt har kontakt med de psykiskt
störda lagöverträdarna. Från Justitiedepartementet är
statssekreterare Krister Thelin här, och han har med sig sin
medarbetare departementsrådet Doris Högne.
Domstolsverket representeras av generaldirektör Lars Åhlén och
byråchef Hans-Erik Jonasson. Från Riksåklagaren finns byråchef
Gunnel Lindberg här. Kriminalvårdsstyrelsen representeras av
enhetschef Anders Lundberg och överläkare Lennart Klang.
Socialstyrelsen representeras av psykiatrichef Helena
Silfverhielm. Rättsmedicinalverket representeras av direktör
Gunnar Holmberg och överläkare Käthe Elmgren. Från Kammarrätten
i Stockholm har vi kammarrättspresident Henry Montgomery och
kammarrättslagman Karl-Ingvar Rundqvist. Länsrätten i
Stockholms län representeras av lagman Åke Lundborg och
chefsrådman Bo Holmberg. Från Länsrätten i Kronobergs län är
lagman Håkan Nordling inbjuden. Sveriges advokatsamfund
representeras av advokat Birgitta Alexanderson och advokat
Susanne Ahlner. Susanne Ahlner är också biträdande
generalsekreterare på Samfundet.
Vidare har vi bjudit in professor Lars Lidberg
från Rättspsykiatriska avdelningen i Stockholm. Även
chefsöverläkare Göran Källberg från Hedemora psykiatriska
öppenvårdsmottagning har bjudits in men har ännu inte kommit.
Han kommer något senare. Chefsöverläkare Martin Elton,
ordförande i Rättspsykiatriska föreningen, är också inbjuden.
Än en gång hälsar jag er alla varmt välkomna. Vi i utskottet
ser alltså fram emot några intressanta timmar fyllda med
information. Jag ger så Krister Thelin från
Justitiedepartementet ordet. Var så god!
Krister Thelin: Fru ordförande! Tack återigen för ett gott
initiativ från utskottets sida.
Frågan om psykiskt störda lagöverträdare är en av de
viktigaste frågorna vi har. Ur Justitiedepartementets synvinkel
är den särskilt viktig. Den lagstiftning som rör detta har, som
vi hörde, varit i kraft under drygt ett år. Det gäller alltså
lagen om psykiatrisk tvångsvård och lagen om rättspsykiatrisk
vård. Även om det inte är departementets lagstiftning, eftersom
det här formellt hör under Socialdepartementet, berör
lagstiftningen i sin tillämpning hela Justitiedepartementets
område, dvs. hela rättsväsendet. Det gäller såväl de allmänna
domstolarna som förvaltningsdomstolarna, åklagarna, Polisen och
Kriminalvårdsverket. Det gör att vi naturligtvis har ett
särskilt intresse för att följa utvecklingen på området, så även
för vår del skall det bli intressant att få del av de synpunkter
som jag vet kommer fram här i dag.
Det företas nu en utvärdering av detta regelkomplex, som
alltså hör under Socialdepartementet men som är utarbetat i nära
samarbete med departementets straffrättsenhet på sin tid.
Socialstyrelsen svarar för utvärderingen. En delrapport
avlämnades den 15 december förra året, vilket är bekant för en
del av er som finns här. Slutredovisning är det tänkt skall ske
den 15 december i år. I detta arbete deltar från
Justitiedepartementets ansvarsområdes sida bl.a. Domstolsverket,
Riksåklagaren och Kriminalvårdsverket.
När det gäller målutvecklingen för de allmänna
förvaltningsdomstolarna, som i förstone kom att tillföras en ny
grupp, utgår jag från att vi får höra mera om hur man från
förvaltningsdomstolarnas sida ser på detta. De uppgifter som jag
har tillgängliga här visar för länsrätternas del att man när
lagstiftningen kom till räknade med att länsrätterna skulle
tillföras 7500 mål per år. Det kom att bli ett avsevärt mycket
högre tal. För 1992 visar utfallet på 12222 mål, dvs. en
avsevärd ökning. Av dessa mål avgjordes nästan alla -- 12000
mål.
För kammarrätternas del hade man räknat med att det här skulle
ge en tillströmning med 700 mål per år. Utfallet blev även här
högre. Det blev nämligen 900 mål per år. Från kammarrätternas
sida byggde man prognosen på att överklagandefrekvensen skulle
vara 10 %. Det borde alltså ha varit ett högre tal. Nu kom det
att bli lägre. Det visade sig att öveklagandefrekvensen blev
mindre än man hade antagit.
Det har sagts, och det får vi väl höra också här, att man,
även om det är en ny målgrupp, bemästrar läget. Men jag tror att
man skall ha klart för sig att det, eftersom de här målen har
förturskaraktär, naturligtvis går ut över andra angelägna
målgrupper i förvaltningsdomstolarna -- utan att vi här behöver
nämna några särskilda. Jag tror att det är viktigt att
understryka detta.
I departementet pågår ett arbete med en översyn av
fängelsestraffet och andra påföljder. Vi tillsatte en utredning
i april förra året, där en hel del uppgifter fanns förelagda och
där också frågan om behandling av de psykiskt störda
lagöverträdarna stod i förgrunden. I de direktiv som den s.k.
Fängelseutredningen har erinrade vi om bakgrunden till den
nuvarande lagstiftningen, och då också till det uttalande som
justitieutskottet gjorde i samband med att lagen antogs.
Jag tar mig friheten att här återge vad man från utskottets
sida då framförde.
Kriminalvården stod inför den här reformen inför en
svårbemästrad situation. Det framstod enligt utskottet som i hög
grad tveksamt om sjukvårdshuvudmännen tog det ansvar som vilade
på dem. Utskottet framhöll att garantier krävdes för att de
resurser som frigörs hos sjukvårdshuvudmännen, när antalet
personer som döms till psykiatrisk tvångsvård minskar, också i
fortsättningen kommer kriminalvårdens klienter till del.
För dagen har vi inte någon bestämd uppgift om hur stor
fördelningen blivit. Men det har sagts mig att man i det här
utvärderingsarbetet försöker få fram uppgifter om hur
fördelningen är mellan dem som döms till fängelse i stället för
att, enligt tidigare ordning, dömas till psykiatrisk vård.
Förmodlingen kommer vi att få ett instrument för att kunna ta
fasta på utskottets bedömning och handla därefter.
I direktiven hänvisades till det här, och i uppgiften till
Fängelsutredningen angavs alltså att utredningen hade att
analysera och redovisa konsekvenserna för kriminalvården av den
lagstiftning som nu trätt i kraft och att föreslå förändringar
som kan vara motiverade.
Det bör alltså vara möjligt att i det sammanhanget göra avsteg
från den s.k. normaliseringsprincipen. I den här församlingen
behöver jag inte erinra om vad normaliseringsprincipen innebär.
Som bekant skall samhällets vanliga resurser stå till förfogande
också när det gäller kriminalvården. Några särlösningar för
kriminalvårdens del är inte påfordrade. Här finns det anledning
att överväga om man inte måste göra ett avsteg från
normaliseringsprincipen.
En lösning som kan bli aktuell, sägs det i direktiven, är att
ändra ansvarsfördelningen i fråga om kostnader för den
psykiatriska vård som ges intagna i kriminalvården inom den
allmänna hälso- och sjukvården.
En annan lösning kan vara att utveckla psykiatriska
vårdresurser inom kriminalvården.
Analysen bör, sägs det avslutningsvis i direktiven i den här
delen, göras utifrån vårdens tillgänglighet och förutsättningar
att bedriva en vård av hög kvalitet.
Det är alltså det direktiv som är lämnat till
Fängelseutredningen och det direktiv som Justitiedepartementet
har för att följa i den här svåra frågan.
Avslutningsvis vill jag erinra om det som alla som sysslar med
detta är bekanta med, nämligen att de här frågorna hör till de
svåraste som finns. Det gäller alltså hur man straffrättsligt
skall handha personer som uppvisar psykiska störningar. I så
gott som alla med Sverige jämförbara länder gäller alltjämt den
s.k. tillräknelighetsläran, dvs. att vissa former av
kvalificerade psykiska störningar helt utesluter straffrättsligt
ansvar. Men den här principen försvann hos oss i och med att
brottsbalken infördes 1965. Det innebär att ansvaret även för
psykiskt sjuka skall tolkas enligt vanliga uppsåtsregler. Det
finns alltså inte längre hos oss någon möjlighet till s.k.
straffriförklaring, som man hade före 1965.
I olika sammanhang har det påpekats att den lösning som
Sverige då valde, förutom att den skiljer sig från vad som
gäller i jämförbara länder, kanske inte i alla delar är helt
lyckad. Vi i departementet överväger om det inte kan finnas skäl
att på nytt ta upp denna fråga, kanske inom ramen för en
utredning. Men det är för tidigt att uttala sig om det nu.
Tanken är alltså att vi skall belysa den straffrättsliga
behandlingen av psykiskt sjuka lagöverträdare i ett något vidare
perspektiv än som för närvarande sker. Tack så mycket!
Lars Åhlén: Också jag tycker att det är trevligt att vara
med här. Det är ju inte så länge sedan förra gången.
Jag hade tänkt att berätta litet om det arbete som görs i
Domstolsverket i samband med utvärderingen av reformen.
Inledningsvis vill jag helt kort säga något om de
utbildningsinsatser som gjorts och också något om
utvärderingsarbetet.
Låt mig dock först bara konstatera att den här reformen för de
allmänna förvaltningsdomstolarna har inneburit en ny
kvalificerad och resurskrävande måltyp. Som Krister Thelin
framhöll visade prognoserna under lagstiftningsarbetet på 7
000--8000 mål. Nu har man alltså 12000 mål under det här
första året. Därtill kommer att man håller muntliga
förhandlingar i stor omfattning i de här målen.
Så till utbildningsfrågorna. Redan före ikraftträdandet
anordnade Domstolsverket utbildningsdagar för domare i länsrätt
och kammarrätt. I samband därmed tog man fram en särskild
handledning för de här psykiatrimålen. Under våren 1992
arrangerade Socialstyrelsen och verket gemensamt regionala
uppföljningsseminarier för chefsöverläkare, åklagare, offentliga
biträden och domare. Sedan har Domstolsverket i samarbete med
Kammarrätten i Sundsvall anordnat ett tvådagarsseminarium om
psykiatrimål för domare i länsrätt och kammarrätt. Ytterligare
ett sådant planeras till slutet av mars.
När det gäller utvärderingen pågår ett arbete. Socialstyrelsen
håller i första hand i de här frågorna. Men vi samverkar
beträffande det som rör domstolsförfarandet. Enligt uppdraget är
det två frågor som närmare skall studeras och som berör
domstolarna. Det gäller rättssäkerheten i samband med
psykiatrisk tvångsvård och skyddet för samhället.
I den delredovisning som gjordes i december 1992 togs det upp
en del handläggningsfrågor som hade vållat problem. Ett problem
som man från domstolshåll pekade på är den s.k.
åttadagarsregeln, som säger att ett sådant här mål skall tas upp
till avgörande inom åtta dagar. Där har man framhållit att denna
regel är utmärkt när det gäller mål som angår administrativa
frihetsberövanden. Där är det ett klart rättssäkerhetskrav att
målen skall avgöras skyndsamt. Men när det gäller mål med
psykiskt störda lagöverträdare menar man från flera håll att
angelägenheten av skyndsamhetskriteriet möjligen kan diskuteras.
I vårt arbete med utvärderingen har vi koncentrerat oss på
handläggningen av psykiatrimålen i länsrätt och kammarrätt. Vi
har främst tittat på en del processuella regler, regler om
muntlig förhandling, anlitande av sakkunnig och förordnande av
offentligt biträde. Vi har också tittat på resursåtgång och en
del kostnader.
Vi har gjort det här dels genom en målundersökning, dels genom
en enkät till domare och offentliga biträden. I
målundersökningen har vi bett länsrätterna att redovisa vissa
uppgifter om alla psykiatrimål under en viss tid. I
enkätundersökningen har vi bett alla länsrättsdomare och en del
kammarrättsdomare att besvara vissa frågor. Den sista delen är
alltså närmast en attitydundersökning. Riksåklagaren har gått ut
med en motsvarande enkät till åklagarna.
Vi har fått in de flesta uppgifterna, men vi har inte hunnit
bearbeta materialet. Utvärderingen skall ju inte redovisas
förrän i slutet av 1993. Men vi har hunnit göra en
snabbsammanställning när det gäller frågor som vi har ställt om
samhällsskyddet -- skyddet för medborgarna, och då kanske
särskilt för de anhöriga. Vi har frågat om man tycker att
samhällsskyddet har förändrats. Domarna har svarat att de anser
att samhällsskyddet har ökat. 61% har den uppfattningen. Ingen
anser att samhällsskyddet har minskat. 10% svarar att de
tycker att samhällsskyddet är oförändrat. 29% har sagt att de
inte vill ange någon uppfattning i frågan.
Procenttalen vad gäller advokaterna är ungefär desamma. Det är
något fler som tycker att samhällsskyddet är oförändrat --
13%, mot 10% för domarna. 26% av advokaterna har sagt att
de inte har någon uppfattning -- att jämföra med 29% för
domarna.
Vidare har vi också frågat, och där har vi även sammanställt
uppgifterna, om samhällsskyddet tillgodoses i tillräcklig
utsträckning. Svarstalen är ungefär desamma från domarna. Dessa
anser att samhällsskyddet tillgodoses i tillräcklig utsträckning
i 64% av fallen. 13% säger att samhällsskyddet är
otillräckligt. 23% har ingen uppfattning.
Sifforna för advokaterna är att de anser samhällsskyddet vara
tillräckligt i 70% av fallen. Samhällsskyddet anses
otillräckligt av 4% av advokaterna. 26% vill inte ange någon
uppfattning.
De här svaren måste tas med viss försiktighet. Som jag sade
har vi inte fått in svar från alla. Svarsfrekvensen är hittills
ganska hög när det gäller domarna. Men beträffande advokaterna
är den mindre. Man kan kanske ändå göra den försiktiga
formuleringen att en majoritet av de domare och advokater som
har yttrat sig i detta sammanhang tycks anse att samhällsskyddet
har ökat och att det tillgodoses i tillräcklig utsträckning. Jag
har hört att Riksåklagarens enkät kanske visar på en litet
annorlunda uppfattning.
Vi har en del siffror om målantal och kostnader. Men de kan
väl få komma fram vid frågestunden här. Jag tänkte avsluta mitt
anförande med att säga några ord om reformen och de allmänna
domstolarna.
Såvitt vi förstår har den nya lagstiftningen inte inneburit
några större svårigheter för de allmänna domstolarna. I stället
har reformen lett till två avsevärda förbättringar. Det är
nämligen numera betydligt enklare för domstolarna att få
tillgång till läkare som gör 7 §-undersökningar, alltså mindre
läkarundersökningar i brottmål. Vidare har undersökningstiderna
för rättspsykiatriska undersökningar väsentligt förkortats.
Förra gången jag var här gjorde riksåklagaren en
kärleksförklaring till Domstolsverket. Jag tror att jag kan
besvara den, och den gäller då också Rättsmedicinalverket. Det
har nämligen varit ett utmärkt samarbete. Det är utmärkta
resultat som kommit fram och som underlättat för domstolarna.
Vi har inte nåtts av någon kritik om att kvaliteten på utförda
undersökningar skulle ha försämrats. Det är bara att undersöka
hur många det är som begär yttrande från Socialstyrelsens
rättsliga råd. Siffran för 1992 tyder snarast på ett
nedåtgående. Domstolarna tycks alltså inte ha blivit mer benägna
att inhämta yttrande från Socialstyrelsens rättsliga råd.
Sedan gäller det frågan om det är fler psykiskt störda
lagöverträdare som döms till fängelse jämfört med tidigare. Vi
har väl inte några siffror ännu i det avseendet. Men vi vet att
det under 80-talet var ungefär 300 personer som årligen
överlämnades till sluten psykiatrisk vård. Om man kan ana att
det rör sig om en nedgång -- låt oss säga att det rör sig om
200, men jag är inte alls säker på den siffran eftersom vi inte
har någon bra statistik -- borde det rimligen leda till att det
blir ett motsvarande mindre antal som döms till fängelse.
Sammanfattningsvis om de allmänna förvaltningsdomstolarna: Vi
har nog ett intryck av att länsrätternas handläggning av målen
om psykiatrisk tvångsvård är snabb och effektiv och att den
tillgodoser högt ställda krav på rättssäkerhet. Men
arbetssituationen är alltså förändrad i förvaltningsdomstolarna
till följd av de här nya måltyperna. Det är en tydlig
resursökning för just de här målen, och de har dessutom en viss
snabbhetskaraktär.
Med detta tror jag att jag har tagit min taletid i anspråk.
Henry Montgomery: Fru ordförande! Mina damer och herrar!
Två lagar i det här komplexet är av betydelse för
kammarrätterna: lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT) och lagen
om rättspsykiatrisk vård (LRV). Jag kommer senare när jag går
tillbaka till statistiken att använda de förkortningarna.
Underlaget för vad jag kommer att tala om är den enkät som
förut berördes här. 17 lagmän och vice ordförande i Kammarrätten
i Stockholm har svarat. Jag har gått igenom deras svar. Vidare
har vi det symposium som hölls i Sundsvall. Det var en mycket
bra kurs, enligt de deltagare som jag har talat med. Lagmännen i
Kammarrätten och jag diskuterar de här målen liksom andra vid
våra sammanträden en gång i månaden. Jag har också tillgång till
en del statistikuppgifter.
Vi har redan hört att antalet mål i länsrätt har blivit
väsentligt fler än man hade räknat med och att det varit en
ganska måttfull ökning i förhållande till prognosen då det
gäller kammarrätterna. Vi fick in 930 sådana mål i de fyra
kammarrätterna år 1992. Drygt en tredjedel gällde Kammarrätten i
Stockholm. Fullföljandefrekvensen låg på 7,5%. Kammarrätterna
fick förra året in sammanlagt 34000 mål. Man bör således ha
klart för sig att det här rör sig om knappt 3% av det
sammanlagda målantalet.
För 1993 finns det ingen ökning i förhållande till 1992. Det
tyder närmast på en nedgång på det viset att det bör ha varit en
rush av mål i början.
Överklagandeprocenten i målen från länsrätt är normalt 14%,
att jämföra med 7,5%. Vi tror att det mycket beror på att
permissionsmålen inte går vidare upp till överinstansen.
Då det gäller Kammarrätten i Stockholm har vi också sett på
överklagandetendensen i LRV resp. LPT och har då funnit att två
tredjedelar av de fullföljda målen gäller LPT och en tredjedel
gäller LRV. Det visar att det är en väsentligt större
överklagandeprocent i LRV-målen, eftersom de i länsrätterna är
mycket färre.
Målen har, som det redan har sagts, förturskaraktär. De avgörs
normalt inom en vecka, högst några veckor, i Kammarrätten. Målen
fördelas på alla nio avdelningarna, inte på en viss avdelning.
Nackdelen med förturer är att domstolarna får fler och fler
förtursmål. Det får den naturliga konsekvensen att
icke-förtursmålen kommer i bakvattnet. Det här går särskilt ut
över skattemålen, som är alldeles för gamla när de avgörs hos
oss. Om inte antalet skattemål hade gått ner så pass dramatiskt
på senare tid hade situationen varit ännu allvarligare. Men en
stilla varning: Förtursmålen är till nackdel för övrig
verksamhet.
Vi har inte sällan muntliga förhandlingar i dessa mål. Vad som
kan vara ägnat att förvåna är att procenttalet muntliga
förhandlingar varierar ganska starkt kammarrätterna emellan. I
Stockholms kammarrätt rör det sig om 15%, medan det i Göteborg
och Jönköping går ända upp till 35%. Jag har frågat mina
kolleger, men vi har inte funnit någon förklaring till detta.
Den muntliga förhandlingen kommer i allmänhet till på
patientens begäran. Det är ovanligt att man säger nej till en
framställan om en muntlig förhandling. Om det blir ett nej är
det för att man bedömer att det är klart att det inte blir någon
ändring i målet.
De muntliga förhandlingarna sker regelmässigt på
sjukvårdsinrättningen. Det innebär att de övriga kammarrätterna
blir mera belastade än vi, eftersom de har betydligt större
domkretsar, dvs. längre resvägar. Det kan betyda mycket.
Patienten har regelmässigt vid muntliga förhandlingar ett
offentligt biträde. Men man kan notera att det är ganska vanligt
att patienterna själva skriver besvärsinlagan till Kammarrätten.
Det förekommer att uppgifterna i målen kompletteras i
Kammarrätten. Ofta tas patientjournalen in. Det gäller i de fall
man anser att överläkarens yttrande är magert. Ett problem i det
sammanhanget är om man kan, och bör, delge journalerna till
patienten. Det är fråga om sekretessproblem.
Vi inhämtar utlåtanden från sakkunniga. I några fall har vi
hört Socialstyrelsens rättsliga råd. I fråga om patientbesvär är
åklagarnas yttranden i LRV-målen ofta magra. Men vi har allmänt
ansett att kontrollfunktionen som sådan är av värde. Man lägger
naturligtvis ned mer krut i ärendet när det är åklagaren själv
som för talan. Vår erfarenhet är att åklagarna utnyttjar
möjligheten att överklaga sparsamt och med god urskillning.
Ändringsfrekvensen varierar också kammarrätterna emellan. Den
ligger på 10% i Stockholm och ungefär 20% i Sundsvall. Det
skall jämföras med genomsnittet för ändringsfrekvensen, som är
16--23%. Frekvensen är alltså betydligt lägre i dessa mål än i
andra mål.
De 17 svaren på den enkät jag talat om tyder på att man i
Kammarrätten i Stockholm har ansett att man har kunnat hantera
de nya lagstiftningen tillfredsställande. Precis som har sagts
här har en god balans uppnåtts mellan rättssäkerhetsintressen
för patienten och skyddsaspekten.
I Kammarrätten i Stockholm tycker en större majoritet än i
landet i övrigt att samhällskyddet har ökat. I 12--15 svar anser
man att säkerheten har ökat. 10 av 15 anser att samhällsskyddet
tillgodoses i tillräcklig utsträckning.
Vidare har vi frågan om utfallet av reformen. Vi tycker att
det hela har fungerat godtagbart. Vi är övertygade om att
förvaltningsprocesslagen är synnerligen väl lämpad för den
sortens mål. Det är en mer informell, samtalsmässig förhandling
som förekommer på vår sida. Vi har inte känt det som någon
nackdel att vi inte har läkare som ledamöter i rätten. Vi tycker
att det är bra att läkarna kommer till tals framför rättens bord
och inte vid överläggningen.
Läkarna har ställt upp mycket lojalt med att sätta av tid för
dessa mål. Men vi har naturligtvis förmärkt en och annan suck
över att detta tar mycket tid från vården i övrigt.
Vi tycker inte att ramarna har sprängts i sammanhanget. Men
det var litet besvärligt när reformen trädde i kraft, eftersom
vi samtidigt fick över balansen av försäkringsrättsmål. Den var
mycket tyngande.
Ett problem jag skulle vilja peka på är förhållandet att det
förekommer att patienter har permission relativt lång tid. De
har ålagts att medicinera. Så länge de har risken att bli
intagna igen hängande över sig sköter de medicineringen. Men hur
länge kan man låta en patient som sköter sig fortfara att vara
tvångsomhändertagen? Risken är alltså att patienten, om han
blir utskriven, slutar att medicinera. Det är fråga om lagen i
tillräcklig utsträckning har tänkt på att vårdaspekten är
tillgodosedd i den frågan.
Åke Lundborg: Länsrätten i Stockholms län avgjorde under
1992 sammanlagt ca 2000 psykiatrimål. Av dem gällde knappt
1500 tillämpning av lagen om psykiatrisk tvångsvård och drygt
500 lagen om rättspsykiatrisk vård.
Uppskattningar som har gjorts inom Länsrätten visar att
merparten av de 500 mål som gällt lagen om rättspsykiatrisk vård
har varit rättspsykiatrimål till följd av lagens
övergångsbestämmelser. Av de fall som av allmän domstol, enligt
nyordningen, överlämnats till vård enligt LRV utan
utskrivningsprövning, har bara ett litet fåtal, sannolikt högst
ett tiotal, gällt ansökan av chefsöverläkaren om förlängd vård.
Av sålunda uppskattningsvis ett par hundra
utskrivningsprövningsfall, enligt nyordningen, har mer än
hälften avsett permissionsfrågor och återstoden ren
utskrivningsprövning. Erfarenheterna av utskrivningsparagrafen
är sålunda ännu inte så omfattande.
Jag vill ändå tillåta mig att beteckna Länsrättens
hittillsvarande erfarenheter av LRV och handläggningen av sådana
mål som i huvudsak goda. Därmed har jag inte sagt att målen inte
kan vara både många, jobbiga och brådskande. Men vi tycker oss
inte ha stött på några problem som vi inte har kunnat bemästra.
Vi tycker oss ännu inte ha behövt släppa ut någon som vi själva
vill beteckna som farlig. I den delen har vi heller ännu inte
drabbats av några motgående pekpinnar från överrätterna.
Jag vill säga några ord om hur vi rent praktiskt har gått till
väga för att ta hand om rättspsykiatrimålen. Alla mål om LPT och
LRV lottas och handläggs samordnat. Var och en av tre
förvaltningsavdelningar svarar för alla mål, LPT och LRV, från
en bestämd grupp av sjukhus. Inom avdelningarna är det tre
rotlar som turas om att veckovis ta hand om alla mål som kommer
in från resp. sjukhus. Det är sålunda sammanlagt tre rotlar som
varje vecka har till huvuduppgift att ta hand om psykiatrimål.
Varje avdelning har en fast schemalagd veckodag för muntliga
förhandlingar i psykiatrimål. Bedömningen är att något annat
inte är att tänka på om rotlarna också skall kunna sköta sina
övriga mål på ett effektivt sätt.
På den schemalagda dagen söker man upp de sjukhus där det
finns patienter med mål som skall behandlas. I enstaka fall kan
en patient flyttas från Norrtälje sjukhus eller Karlberga
sjukhus utanför Södertälje till något annat sjukhus för att
vinna förhandlingstid.
Dessa schemalagda dagar innebär att nämndemännen är kallade på
förhand. Det betyder också att de särskilt utsedda sakkunniga
läkarna är indelade till tjänstgöring enligt ett fast schema.
Det betyder också att man på sjukhusen vet vilken dag som
Länsrätten kommer och att den dagen läggs in i sjukhusens
scheman.
Det råder hos oss en stark presumtion för förordnande av
biträden i psykiatrimålen. Det förekommer knappast ett mål som
gäller frågan om frihetsberövande eller inte frihetsberövande
där patienten inte har biträtts av ett offentligt biträde. Det
gäller knappast heller ett mål som gäller permission för en
LRV-patient.
Under en psykiatridag hinner man i allmänhet med 10--12
förhandlingar, dessutom handläggning av ett eller annat mål som
avgörs på grundval av handlingarna. Det är litet beroende på
målens beskaffenhet och transportvägar mellan olika sjukhus.
Rotlarna drar sig för att sätta till en extra dag, även om det
inte alltid går att undvika. Dagarna blir i stället inte sällan
långa. Rätten tvingas inte sällan att jäkta mellan olika
sjukhus.
Grovt sett uppskattar vi att en psykiatrivecka per rotel tar
upp domarens halva arbetstid och sysselsätter ungefär en
handläggare.
Jag antydde inledningsvis att det finns inget som vi direkt
vill beklaga oss över när det gäller psykiatrimålen. Jag bortser
från en del mindre bekymmer med vissa läkare eller vissa
sjukhus. Jag bortser också från den inre motsättningen som
ligger i att lagstiftaren tänkt sig att patienter som av
vårdläkarna anses färdigvårdade ändå inte uppfyller rekvisiten
för utskrivning.
Vi har ännu inte stött på några större problem när det gäller
lagstiftarens rekvisit och definitioner. Vi kanske förutser
problem i framtiden när det gäller LRV-patienter som har haft
permission under mycket lång tid och där vi uppfattar det så att
lagstiftaren inte har tänkt sig ytterligare förlängning, trots
att patienten, som Henry Montgomery antydde, alltjämt har behov
av medicinering och tillsyn.
Avgränsningen muntligt-skriftligt i handläggningsväg har inte
vållat oss några problem. Systemet med sakkunniga läkare
fungerar utmärkt, enligt vårt sätt att se.
Åklagarnas medverkan har funnit sina former. Jag tror att man
i något högre grad skulle kunna undvika att besvära åklagaren i
klara avslagsfall. Tidsbrist föranleder ibland att åklagarens
yttranden blir tunna.
Om vi får önska oss något är det en lättnad i 8-dagarsfristen
i vissa typer av mål. De korta fristerna är jobbiga att hantera
och är svåra att förena med en effektivt bedriven verksamhet som
bygger på fasta veckovisa sammanträdesdagar.
Anta att man har torsdag som en fast schemalagd
sammanträdesdag. Alla mål som har kommit in t.o.m. tisdag i
samma vecka måste vara med på torsdagssammanträdet. Torsdagen i
påföljande vecka ligger utanför 8-dagarsfristen. Det här skapar
problem av skilda slag. Det besvärliga är att inte förrän
tisdagen har gått till ända vet man hur torsdagens sammanträde
kommer att se ut. Vilka mål skall upp? Vilka sjukhus är
aktuella? Hur skall sammanträdesdagen disponeras?
Sett i den här miljön skulle det vara en påtaglig fördel om
inte alla mål skulle behöva handläggas inom en 8-dagarsfrist.
Jag tycker inte att det kan hävdas att alla mål är lika
brådskande. En framställan från en patient om utskrivning eller
permission då saken nyligen har varit föremål för prövning,
eller där framställan ter sig helt utsiktslös, är något helt
annat än en ny ansökan i ett LPT-mål eller en framställan från
chefsöverläkaren i ett LRV-mål.
Mindre hårda restriktioner när det gäller att av
utredningsskäl förlänga fristen, skulle också sannolikt ge
utrymme för mera innehållsrika yttranden från åklagaren.
Håkan Nordling:Jag skall ge en bild över hur Länsrätten i
Kronobergs län arbetat med LRV-målen. Länsrätten är i
storleksordningen på nittonde--tjugonde plats bland de 24
Länsrätterna.
I anledning av dessa s.k. psykmål fick vi en ny domartjänst.
Senare under 1992 tillsattes ytterligare en notarietjänst, och
dessutom blev det pengar för en halv biträdestjänst.
Länsrätten behandlade under 1992 knappt 500 LRV-mål. Till det
kom ungefär 100 LPT-mål. Det var faktiskt något färre mål än vad
vi hade förväntat oss. De knappt 600 målen utgjorde ändå 20%
av de inkomna målen under 1992 i vår länsrätt. Mycket beror på
att antalet skattemål har gått kraftigt ner under de senaste
åren.
Samtliga patienter genomgick rättspsykiatrisk vård med
särskild utskrivningsprövning. Länsrätten har ännu inte prövat
något mål med rättspsykiatrisk vård utan särskild
utskrivningsprövning. Det kommer ett sådant mål denna vecka. De
flesta fall vi har prövat gäller sådana patienter som har fått
vård enligt övergångsbestämmelserna.
Orsaken till att Växjö har så många som 500 LRV-mål är att det
finns en regionklinik för södra Sverige med ca 90 platser, varav
drygt 10 platser är för kvinnor och har hela landet som
upptagningsområde. Huvuddelen av våra LRV-mål kommer från den
kliniken. Vi uppskattar att ungefär hälften av målen har rört
16§ i lagen, dvs. frågan om upphörande av vård. Det är kanske
litet missvisande att det heter upphörande av vård, eftersom
vården i de flesta fallen skall fortsätta. Ungefär hälften av
fallen har rört permissioner.
Vi förberedde under hösten 1991 ett samarbete med
regionkliniken. Det ledde till att Länsrätterna övertog
utskrivningsnämndens gamla sammanträdesrum i kliniken. Vi kunde
möblera upp efter våra egna behov, och kliniken var mycket
tillmötesgående i övrigt. Vi övertog den fasta sammanträdesdag
per vecka som utskrivningsnämnden hade, för att på så sätt
störa de invanda rutinerna så litet som möjligt. Samarbetet med
regionkliniken har varit och är fortfarande mycket bra.
Ett resultat av detta är att chefsöverläkaren automatiskt när
ett LRV-mål kommer för första gången till Länsrätten skickar med
den allmänna domstolens dom, den rättspsykiatriska utredningen,
de offentliga beslut som har fattats på kliniken samt de
aktuella utdrag som finns i journalerna, både där
chefsöverläkaren, kurator och psykolog har yttrat sig och från
det direkta behandlingsarbetet på avdelningen. När sedan mål med
samma patient återkommer i Länsrätten kompletterar
chefsöverläkaren med de nya journalanteckningar som finns. Vi
tycker på så sätt att det blir ett bra underlag i målen. Vi har
nu sett de flesta patienterna två gånger, eftersom lagen är så
konstruerad att frågan om upphörande av vård skall prövas minst
var sjätte månad av Länsrätten på anmälan av läkaren eller
ansökan av patienten.
Vi hade räknat med att patienterna själva, i varje fall under
första året, skulle ansöka om permissioner och upphörande av
vård i mycket större utsträckning. Mot bakgrund av de siffror
som fanns hos utskrivningsnämnden räknade vi med drygt 700 mål,
och det blev drygt 100 mål färre. Jag har inte någon förklaring
till varför det har blivit så. Inte heller chefsöverläkaren på
regionkliniken har kunnat ge något bra svar.
I lagtexten sägs det att ansökan skall ges in till Länsrätten
från patienten. Länsrätten har därefter åtta dagar på sig att
avgöra målet. På regionkliniken har patienterna fortsatt med den
invanda ordningen sedan tidigare, nämligen att lämna sin ansökan
till chefsöverläkaren, som sedan lämnar den vidare till
Länsrätten med ett eget yttrande och de kompletteringar jag
nyligen nämnde. Det här har gjort att Länsrätten endast i något
undantagsfall har behövt förlänga 8-dagarsfristen som finns
utmätt i lagtexten.
Min erfarenhet från detta år är att det mycket väl i
lagtexten, trots de övervägningar som gjordes i propositionen,
skulle kunna tas in den ordningen att ansökan från patienterna i
LRV-mål ges in till chefsöverläkaren, som sedan lämnar över dem
till Länsrätten. Jag tror man vinner tid på detta, i stället för
att Länsrätten omedelbart skall skicka tillbaka
ansökningshandlingar till chefsöverläkaren med begäran om
yttrande. Jag tror att man delvis kan råda bot på tidspressen
vid 8-dagarsfristen.
De flesta LRV-mål har anhängiggjorts i Länsrätten genom en
obligatorisk anmälan från chefsöverläkaren eller genom att han
har ansökt om permission till patienternas förmån. Vi har bett
chefsöverläkaren lämna in dessa en vecka före den fasta
sammanträdesdagen. Vi har tisdagar som fast sammanträdesdag.
Tisdagen innan får vi anmälningarna från chefsöverläkaren och då
även de ansökningar som patienterna under dagarna dessförinnan
har lämnat in till honom.
Vid varje sammanträdesdag har vi i genomsnitt 10 LRV-mål, plus
några ytterligare LPT-mål. Det har funnits dagar när det har
funnits uppåt 20 mål. Då är schemat mycket pressat. Vi håller på
från 8 på morgonen till framåt 6 på kvällen.
Målen lottas en vecka i taget på en av Länsrättens fyra
ordinarie domare. Direkt efter registrering går målet till
domaren, som har att ta ställning till om det behövs några
kompletteringar, om muntlig förhandling skall hållas eller ej
osv. Presumtionen är för muntlig förhandling. Vi har avstått
från muntlig förhandling då det har varit täta ansökningar från
patienten vecka efter vecka. Men det är de enda fallen där vi
har gjort så.
Nästa fråga är om offentligt biträde skall förordnas. Avstår
vi från muntlig förhandling förordnas inte heller något
offentligt biträde, även om patienten har begärt det. Det blir i
stället ett avslagsbeslut med möjlighet att överklaga.
I andra fall är vi mycket tillmötesgående med den begäran om
offentligt biträde som framställs. Har patienten inte framställt
någon begäran om offentligt biträde händer det att Länsrätten
ändå, på grund av målets karaktär, förordnar ett sådant.
Nästa steg är att överväga om en åklagare skall höras eller
ej. Handlingen kommer in på tisdagen. Efter beredning kan
handlingen faxas till åklagaren över torsdagen. Han får
tillfälle att senast på måndagen, dagen före förhandlingsdagen,
yttra sig till Länsrätten. Vi skickar sådana handlingar i stort
sett över halva Sverige. Vi har inte hört någon större kritik
från åklagarnas sida av att de inte har fått tillräckligt med
tid på sig. Tiden är kort om den åklagare som skall yttra sig
den dagen sitter i förhandling och dessutom är upptagen resten
av veckan. Då blir det kort tid till förfogande.
Åklagarna har inte i något fall utnyttjat sin rätt att
överklaga Länsrättens domar till Kammarrätten. Vi försöker i
varje fall vara sparsamma med att begära åklagaryttranden. Om
t.ex. en patient nyligen har kommit till sjukhuset, skall
Länsrätten fyra månader efter det att domen har vunnit laga
kraft första gången pröva det hela. Då kan man ställa sig frågan
om det verkligen är meningsfullt att redan på det stadiet höra
åklagare. Vi har i flera fall avstått från det.
Det sista som domaren skall ta ställning till är om en
sakkunnig skall förordnas. Vi gör avvägningar i varje enskilt
fall om vi skall förordna en sakkunnig läkare eller ej. Därefter
försöker vi sätta ihop sammanträdesdagen så att läkarna skall
bli så litet störda som möjligt i deras arbete, så att varje
klinik får komma på uppgjorda tider och så att läkarna kan
planera sitt arbete.
Domarens olika beslut verkställs av ett rotelbiträde. Domaren
får sedan tillbaka akten för inläsning. Vid förhandlingen
använder vi ett rotelbiträde eller en notarie som
protokollförare. Efter förhandlingen skriver domaren själv de
domar som skall expedieras. Vi skickar också handlingar till
nämndens medlemmar i förväg, så att de kan läsa på i förväg. För
att protokollföringen skall gå snabbt har vi tagit fram
standardiserade, delvis förtryckta, protokoll. De fylls i för
hand vid förhandlingen, och skrivs inte rent.
Domarna avkunnas i allmänhet vid förhandlingsdagens slut.
Utgången i målet tillkännager Länsrätten genom att lämna
domsbevis till chefsöverläkaren och genom att skriva utgången
på uppropslistan som är anslagen på sjukhuset och lämna den till
regionklinikens sekreterare. Dit kan patienterna ringa för att
få höra utgången. Domarna expedieras en vecka senare. Arbetet
bedrivs inom mycket stor tidspress i domstolen.
Uppgifter jag har inhämtat från Kammarrätten i Jönköping visar
att ungefär 10% av de avgjorda LRV-målen har överklagats, dvs.
ungefär 50 mål. I varje fall hälften av dessa mål härrör från
4--5 patienter som ofta kommer tillbaka och ständigt överklagar
Länsrättens domar.
Tidsåtgången för handläggning av målen är i stort vad vi har
förväntat oss. Men sammanträdesdagarna har blivit längre än vad
vi hade trott. Förhandlingarna drar ofta ut på tiden. Det säger
sig självt att om en sakkunnig läkare skall höras och patienten
har ett offentligt biträde blir det ofta ingående överläggningar
eller samtal vid förhandlingen.
Jag räknar med att en domare under den vecka han har sådana
mål ägnar 4--5 dagar i genomsnitt åt dem. För kanslipersonalen
är motsvarande tid tre dagar. Därtill kommer tiden för en
protokollförare. Vi har försökt att hitta en arbetsform för
dessa mål som ger utrymme för handläggaren och notarien på
roteln att under den vecka som psykmålen finns där ägna sig åt
andra typer av mål. Allt i syfte att arbeta så rationellt och
ekonomiskt som möjligt, för att om möjligt kunna få fram till
avgörande sådana mål som inte har förtur. Vi har hållit den
fasta handläggarpersonalen på roteln borta från psykmålen.
Vad vi har hört från sjukhusen anser patienterna att den nya
ordningen är bättre än den gamla, dvs. på utskrivningsnämndens
tid. Bl.a. innebär det att de kommer bättre till tals vid de
muntliga förhandlingarna. Länsrätten är mer omsorgsfull än vad
utskrivningsnämnden hade tid att vara.
Tillämpningen av lagen har inte berett Länsrätten några större
problem. Det beror kanske på att vi inte har upptäckt dem. Vi
skall dock erkänna att vi har diskuterat mycket domarna emellan.
Det gäller både innebörden och tolkningen av vissa uttryck i
lagtexten. Dessa diskussioner har vi delgivit Domstolsverket
vid den översyn som pågår och där Länsrätten finns
representerad.
Sigrid Bolkéus: Det finns ingen representant från
Kammarrätten i Sundsvall här. Men kammarrättspresidenten
Montgomery nämnde Sundsvall. Det gällde frågan om långa
resvägar. Det kan inte bli tal om att avgöra många mål per dag.
Händer det ofta att målen måste ställas in? Är åttadagarsregeln
ännu mera besvärande i Sundsvallsregionen?
Det sades också att ändringsfrekvensen är dubbelt så stor vid
Kammarrätten i Sundsvall som i Stockholm. Finns det någon
förklaring?
Henry Montgomery: Då det gäller inställda förhandlingar
kan jag bara uttala mig för Stockholms del. Det hör till
undantagen att förhandlingarna inställs.
President Norrhede och jag har talat om skillnaden i
ändringsfrekvens, men vi har än så länge inte funnit någon
förklaring. Förklaringen kan ju exempelvis vara målens valör,
skillnader i det klientel som är intaget på
sjukvårdsinrättningarna, men det måste nog gå längre tid innan
man kan göra en sådan avvägning.
Göran Källberg: Eftersom vi i Säter har med Kammarrätten i
Sundsvall att göra vill jag säga några ord. Efter att ha hört
föredragningen här kan jag konstatera att det är litet
annorlunda. På Kammarrätten i Sundsvall har de oerhörda problem
med de långa resvägarna. De samlar därför ihop mål och klarar av
dem vid samma tillfälle genom att de tar en sväng neröver och
norröver. Det gör att de tider som Henry Montgomery nämnde inte
stämmer. Det är ofta längre tider som patienterna får vänta på
Kammarrätten i Sundsvall.
Lars-Erik Lövdén: När man lyssnar på de här
föredragningarna får man den allmänna uppfattningen att
tillämpningen av lagstiftningen har fungerat ganska hyggligt ute
i domstolarna. Några problem har emellertid nämnts. Henry
Montgomery nämnde problemet med vårdaspekten i samband med
permissioner för patienter som går under medicinering.
Jag skulle vilja att ni som har yttrat er pekar på några
problem, att ni nämner något som ni definitivt upplever som ett
problem när det gäller tillämpningen av lagstiftningen. Den bild
jag fick var att lagstiftningen fungerar alldeles utmärkt, eller
i alla fall i stora delar på ett hyggligt sätt. Det kanske är
riktigt, men det brukar alltid finnas något problem som man kan
peka på.
Karl-Ingvar Rundqvist: Det man alltid kan nämna i de här
sammanhangen är bedömningen av återfallsrisken. Samtidigt är det
ett evigt problem, som man inte kommer ifrån hur man än utformar
lagstiftningen. Någon måste slutligen göra denna bedömning.
Vissa läkare kanske anser att det är en omöjlig uppgift, och det
blir i den situationen inte lättare för domaren att avgöra.
Någon skall emellertid ytterst ta ställning, och något annat
sätt att ordna den bedömningen än det vi nu har lär väl knappast
finnas.
Man får inhämta de yttranden som finns att inhämta. Jag har
själv nyligen i Stockholms kammarrätt fått ett yttrande från
Socialstyrelsens rättsliga råd i ett svårbedömt fall. Det är de
möjligheter som finns.
Henry Montgomery: Karl-Ingvar Rundqvist har ju som
rättschef i Socialdepartementet haft det praktiska huvudansvaret
för den här reformen.
Hans-Erik Jonasson: Efter att ha tittat på bl.a. kostnader
tror vi -- vi påstår inte med säkerhet, utan vi skall undersöka
saken närmare -- att benägenheten att förordna sakkunnig och
offentliga biträden skiljer sig ganska mycket mellan olika
länsrätter. I en del länsrätter, exempelvis den i Stockholm,
förekommer detta mer eller mindre regelbundet, medan det i andra
länsrätter är mycket sparsamt förekommande. Vi skall försöka få
fram närmare uppgifter och orsakerna till detta.
Göran Källberg: Ett av syftena med den nya lagen,
åtminstone enligt diskussionerna innan, var att man skulle
försöka jämna ut olikheterna mellan de olika
utskrivningsnämnderna. Något jag har frapperats av under det här
året är att skillnaderna snarast har ökat. Efter att ha pratat
med kolleger även i andra regioner än min egen har jag förstått
att förfaringssätten är väldigt olika, att man går till väga på
väldigt olika sätt när man lottar, att det finns skillnader i
hur länge domaren är ordförande, osv. Jag tycker alltså att de
skillnaderna snarast har ökat.
Martin Elton: Det Göran Källberg sade var faktiskt
ordagrant vad jag hade tänkt säga. Det har skett en påtaglig
ökning av olikheterna, alltifrån länsrätter som har sakkunniga
och offentliga biträden i praktiskt taget samtliga mål, till
länsrätter där detta är sporadiskt förekommande. Skillnaderna
har alltså blivit större under det första året.
Bo Holmberg: Vi har på Länsrätten i Stockholms län gjort
den erfarenheten att det är helt nödvändigt att ha en sakkunnig
tillgänglig under en hel sammanträdesdag. Det visar sig ofta att
den sakkunniges hjälp behövs i ett mål, och det innebär att vi
förordnar en fast sakkunnig som hjälper oss hela dagen.
Håkan Nordling: Vi har inte motsvarande erfarenhet i
Kronobergs län när det rör LRV-målen. I LPT-målen använder vi
oss nästan undantagslöst av sakkunnig. Men många av LRV-målen
under vårdens gång rör frågor som är ganska självklara för
domstolen, dvs. det är ganska självklart att vårdtiden skall
förlängas. I sådana fall kallar vi ingen sakkunnig, utan vi
försöker spara det till de fall då det verkligen behövs.
Förutsättningarna i de olika länsrätterna för att bedriva en
rationell handläggning är emellertid olika. Vi i Växjö har
sjukhuset 3 km från Länsrätten och kan alltså planera vår dag
mycket bättre än vad man kan -- förmodar jag -- exempelvis vid
Länsrätten i Stockholms län, där personalen under dagen får åka
runt på flera sjukhus. Då är det kanske svårt att ha samma
rationella ordning som den vi tycker oss ha funnit. Många
länsrätter är i den situationen att man har långt till de olika
sjukhusen. Förutsättningarna är alltså på det sättet litet
olika, och det kanske är det som gör att också
handläggningsordning, anlitande av sakkunnig, offentligt
biträde, osv. skiljer sig åt mellan länsrätterna.
Käthe Elmgren: Det har här talats mycket om
skyndsamhetskraven, men ett stort problem är ju att om man
överklagar kan det ta oerhört lång tid. Det värsta exemplet jag
känner till är en person som sökte permission i april och som
fick sin permission i december 1992. Jag har också hört,
särskilt från Säters sjukhus, att väldigt många ansökningar om
permission överklagas, så att permissionstiden har gått ut när
ärendet avgörs. Personen i fråga får då ansöka om permission på
nytt och hinner på så vis aldrig fram.
Göran Källberg: Det stämmer. Det har hänt flera gånger,
både i Länsrätten och i Kammarrätten, att permissionstiden har
gått ut. Ett skäl har varit att åklagaren har sagt att han kan
tänkas överklaga domen. Han har haft en väldig tidspress, och
jag kan förstå att det ibland är väldigt svårt att yttra sig.
Det blir då en säkerhet att säga att domen kan tänkas
överklagas. Har någon begärt permission till helgen och
åklagaren inte får domen förrän efter en eller ett par dagar och
inte hinner ta ställning till den, då hinner permissionstiden gå
ut.
Det har också gällt i kammarrätten, där överklagningstiden har
varit mycket längre. Där har det i flera fall hänt att
permissionstiden har gått ut.
Göran Magnusson: Av det vi har hört kan vi konstatera att
tillämpningen av lagstiftningen har fungerat ganska bra och att
lagstiftningen alltså uppfyller de krav som det från början var
tänkt att den skulle uppfylla.
Jag tänkte knyta an till en praktisk erfarenhet från mitt
hemlän, där det har diskuterats mycket i media kring en sådan
här fråga. Både åklagare och domare i Länsrätten har i det
sammanhanget uttalat att den här lagstiftningen inte är bra och
att vårdtiden när den är till ända borde följas av ett straff i
fängelse. Både åklagare och domare i mitt hemlän har faktiskt
uttalat sig i den riktningen.
Jag vill ställa en fråga till Krister Thelin, även om frågan
kanske är litet retorisk efter anförandet: Finns det i
departementet något översynsarbete som tar sikte på att lösa
dessa svårigheter i den riktningen?
Krister Thelin: Det är klart att retoriken ger sig själv.
Jag avslutade mitt anförande med att säga att det här är ett
problem, ett problem som är värt att titta på igen. Det som nu
togs upp ställer frågan om uppsåtet på sin spets. Skall man å
ena sidan konstatera att någon är så sjuk att någon annan
påföljd än överlämnande till vård enligt lagen inte står till
buds och straff sedan inträda när vederbörande är frisk? På det
sättet har man också fokuserat på den svåra frågan om uppsåt och
straff. Som jag sade överväger vi nu att titta på frågan om
straffriförklaring, för att uttrycka det enkelt, och hela det
här frågekomplexet i ett vidare perspektiv. Jag vill emellertid
betona att detta är oerhört svåra frågor, som rör väldigt
grundläggande delar i straffrätten. Jag tror därför inte att man
skall påräkna att vi kan komma med några snabba resultat i det
översynsarbete som är igångsatt.
Göran Magnusson: Man bör naturligtvis avvakta det
utvärderingsarbete som pågår. Min fråga var litet mer avgränsad.
Jag uppfattade det som att det blir fråga om straffriförklaring
och att fängelse inte blir aktuellt om man skall övergå till den
lagstiftning som gällde före mitten på 60-talet, men de
uttalanden jag refererade till gick ut på att det skulle bli en
kombination av vårdinsatser och, när vårdinsatser inte längre
behövs, fängelse. Finns det något sådant översynsarbete på gång
inom departementet?
Krister Thelin: Jag uttryckte mig kanske litet kryptiskt.
Min tanke var nog den, att det översynsarbete som aktualiseras
av hela frågan om uppsåt/inte uppsåt med nödvändighet kommer att
inkludera också de bestämda frågor som nu togs upp, nämligen om
det är möjligt att övergå från något som från början varit
straffritt till något straffbelagt, alltså om vården helt
plötsligt skall kunna ersättas med det som vården från början
var avsedd att utestänga, nämligen fängelse. Det frågekomplexet
kommer att ingå bland de frågor som vi nu funderar på om vi
skall ta upp och titta närmare på.
Ordföranden: Om jag får låna lagman Åke Lundborgs ord,
skulle jag vilja säga att det inte finns något att beklaga sig
över när det gäller de här frågorna. När vi i utskottet bestämde
oss för att genomföra den här utfrågningen hade en och annan av
oss fått indikationer på att lagstiftningen och också
handläggningen innebar vissa svårigheter, men utfrågningen
hittills tyder ju på att så inte tycks vara fallet, och det är
väl också det som gör att mina kolleger i utskottet inte är lika
frågvisa som de alltid brukar vara annars -- det brukar finnas
mängder av frågor. Jag föreslår därför att vi går vidare nu, och
jag ger ordet till byråchef Gunnel Lindberg från Riksåklagaren.
Gunnel Lindberg: Fru ordförande! Åklagarna fick en helt ny
roll genom uppgiften att i vissa fall avge yttranden och rätten
att överklaga vissa beslut i mål om rättspsykiatrisk vård. I den
roll åklagaren fick var det framför allt tre aspekter vi skulle
beakta, nämligen att företräda brottsoffren, att beakta
skyddsaspekterna för både patienten och hans omgivning och att
bidra med kunskap och erfarenhet vid bedömningen av
återfallsrisken. Riksåklagaren anser att åklagarens nya roll i
de här målen är mycket värdefull. Vi kan ha intressanta
uppgifter att tillföra processen i förvaltningsdomstol, och
framför allt är det viktigt att vi också har en möjlighet att
vara med och påverka. Den grundläggande inställningen från
åklagarväsendets sida till den här reformen är alltså positiv.
Vi kan emellertid ändå lugnt säga att reformen har lett till
en väsentligt större belastning på åklagarväsendet än vad vi
trodde skulle bli fallet. Arbetsbelastningen är väldigt olika i
skilda delar av landet, och det hör delvis samman med
övergångsbestämmelserna att även O-fallen har kommit in i den
grupp som åklagarna skall yttra sig över.
Vi har, liksom Domstolsverket, under det pågående
utvärderingsarbetet samlat in en del statistik och gått ut med
enkäter. Tyvärr har inte heller vi hunnit bearbeta vår statistik
ännu, och jag kan därför inte ge några konkreta siffror. Det vi
kan se är att det på vissa orter i landet har blivit en klart
ökad arbetsbelastning. Därom råder icke något tvivel. Det gäller
framför allt orter där man har stora sjukhusenheter.
Det frågades här tidigare om reformen inte har inneburit några
problem. För åklagarväsendets del finns ett allt överskuggande
problem, och det är tidsfristerna. Åttadagarsfristen är ett
bekymmer för oss, det råder inget tvivel om det. Jag tycker att
lagmannen i Länsrätten i Stockholms län på ett väldigt belysande
sätt visade på de problem som Länsrätten har. Jag kan då bara
haka på och säga att det inte blir mycket tid för åklagaren att
avge ett yttrande när Länsrätten skickar iväg ett ärende på
tisdagen som sedan skall hinna handläggas på torsdagen. Det är
väl naturligtvis därför som vi ibland ser ytterlighetsfallen då
man får en telefax där det står: Yttrande senast i dag.
Det finns alltså inom åklagarkåren en enstämmig uppfattning om
att det här är ett problem och framför allt att det också
påverkar kvaliteten i våra yttranden. Det är väldigt tråkigt att
behöva erkänna det. Det finns en stor risk för att vi avger
magra yttranden, yttranden som inte ger så mycket i sak för
domstolarna, och det är i hög grad tidsfaktorn som påverkar oss
i de fallen.
Den åklagare som har handlagt ett mål och verkligen kan
frågorna kanske inte är tillgänglig just den aktuella dagen. Han
eller hon sitter kanske i förhandling eller deltar i ett
polisförhör. Då får någon annan hastigt läsa in målet och komma
med ett yttrande. Dessutom hinner åklagaren långt ifrån alltid
göra den kontroll man skulle vilja göra och ta de kontakter som
behövs.
En viktig del i reformen, nämligen att man skall ta kontakt
med målsäganden och framföra de synpunkterna, hinns ofta inte
med. Det är något som bekymrar oss litet grand, eftersom det
ansågs som viktigt i samband med behandlingen av det här
lagstiftningsärendet.
Naturligtvis leder de korta tidsfristerna också till en allmän
ryckighet i vårt arbete. Det här har, genom de korta
tidsfristerna, blivit våra mest förekommande förtursmål.
I attitydundersökningar har det visat sig att åklagarna anser
att den här frågan har hanterats på det nyanserade sätt som man
skulle önska, nämligen att permission tillstyrks när det anses
motiverat och avstyrks när det anses motiverat. Det har visat
sig att permission tillstyrks i långt fler fall än vad vi kanske
trodde från början.
Jag vill peka på ett par svagheter i den nuvarande
lagstiftningen. Det råder för det första litet olika
uppfattningar om huruvida exempelvis ett beslut av kammarrätt om
permission får verkställas om beslutet går åklagaren emot och
åklagaren hade tänkt sig att beslutet skulle överklagas. Det
finns en uttrycklig bestämmelse om att åklagarens eventuella
beslut om överklagan förhindrar verkställighet av Länsrätts
beslut, men när det gäller kammarrätts beslut är det oklart.
Ett annat problem för åklagarna är att vi är beroende av
biträde från polisen för att genomföra vissa utredningsåtgärder,
t.ex. för att kontrollera om det föreligger något återfall och
för att komma åt de allmänna registren. Vi kan också behöva
hjälp med att spåra upp målsäganden. Det finns däremot ingen
författningsenlig skyldighet för polisen att biträda oss på den
här punkten.
Jag nämnde tidigare att O-fallen är en bekymmersam grupp för
oss. Det beror framför allt på att vi har väldigt litet att
tillföra domstolens prövning i fråga om den här typen av
patienter. Oftast har vi inget material alls om O-fallen. När
åklagaren inte har någonting alls i bakgrundsmaterial och heller
inte har något att säga om återfallsrisken känns det därför
mindre meningsfullt för honom att avge yttranden.
Riksåklagaren har genom egna föreskrifter förbehållit sig
rätten att själv ta hand om alla mål som överklagas till
Regeringsrätten. Bakgrunden var att det ansågs lämpligare, med
tanke på att Regeringsrätten är en prejudikatsinstans. Genom
dessa föreskrifter får Riksåklagaren en överblick över
rättsområdet och en möjlighet att föra fram principiellt viktiga
frågor. Vi har hitintills fört upp några mål, och det finns i
något fall också dom.
Till skillnad från vad som gäller i Högsta domstolen krävs det
i Regeringsrätten prövningstillstånd för Riksåklagaren. Vi vill
i det här sammanhanget peka på detta. Vi menar att det inte
finns så stora skäl att göra saklig skillnad mellan
Riksåklagarens roll i Högsta domstolen och i Regeringsrätten.
Representanter för Domstolsverket nämnde den utvärdering som
pågår, och Riksåklagaren har som ett led i den skickat ut en
enkätundersökning, som i många delar liknar den som har sänts ut
till domarna. Genom den här undersökningen, som vi nu håller på
att bearbeta, har vi kunnat konstatera att väldigt många av
åklagarna redan har fått erfarenhet av den nya lagstiftningen.
Närmare 400 åklagare har i dag haft den här typen av mål, och vi
har drygt 600 anställda.
Det är ett väldigt stort antal av åklagarna som ger uttryck
för att de anser att den nya rollen är meningsfull, och det
tycker vi är glädjande.
Åklagarna tillfrågades också om de ansåg att samhällsskyddet
har ökat eller minskat efter reformen. Som antyddes här tidigare
kom vi till något andra tal, vilket kanske beror på att vi
allmänt sett har en något dystrare syn på livet. Bara 45% av
åklagarna -- till skillnad från runt 60% av domarna, om jag
antecknade rätt -- anser att samhällsskyddet har ökat. Mindre
än 1% anser att det har minskat; där ligger vi tydligen ganska
nära uppfattningen bland domarna. Ungefär 25% anser att
samhällsskyddet över huvud taget inte har påverkats genom
reformen, och övriga hade ingen uppfattning i den här frågan.
På frågan om samhällsskyddet tillgodoses i tillräcklig
utsträckning eller om det är otillräckligt svarade bara 25% av
åklagarna att det är tillräckligt, medan 42% menade att det
var otillräckligt.
Närmare 50% av åklagarna anser däremot att målsägande har
fått en klart förbättrad ställning genom reformen. 20% anser
att så inte är fallet.
Avslutningsvis vill jag säga något också om de övriga
aspekterna av reformen. Vi delar Domstolsverkets uppfattning att
det är mycket positivt att handläggningstiderna för undersökning
av psykiskt störda lagöverträdare har kunnat förkortas. Vi har
tyvärr inte någon statistik som visar om det i dag är fler
psykiskt störda som döms till fängelse. Vi kan bara uttrycka en
allmän uppfattning att vi tror att så är fallet.
Reformen förefaller inte heller ha lett till några påtagliga
förändringar när det gäller frågan om åtalsunderlåtelser. Det
finns tecken som tyder på en ökad anmälningsbenägenhet från
sjukhus. Det är ännu för tidigt att ha någon uppfattning om vad
som har hänt med åtalsunderlåtelserna, men Riksåklagaren avser
följa upp den frågan.
Anders Lundberg: Fru ordförande! Det torde väl vara känt
att personalen inom kriminalvården anser att klienterna ofta har
stora behov av psykiatriska stödinsatser. En allmän uppfattning
bland de anställda är att kriminalvården under senare år har
fått ta emot en ökande andel psykiskt störda lagöverträdare.
Problemen har förvisso tagits upp i många olika fora, inte minst
i kriminalvårdens anslagsframställning under senare år.
Möjligheterna att få de intagnas psykiatriska vårdbehov
tillgodosedda inom den allmänna hälso-och sjukvården har inom
kriminalvården emellertid länge upplevts som starkt begränsade,
åtminstone såvitt avser poliklinisk och sluten vård. Däremot har
det länge i förhållandevis stor omfattning förekommit
psykiatriska konsultinsatser inom kriminalvården, detta som ett
led i den sjukvårdande verksamhet som kriminalvården själv
bedriver vid häkten och anstalter. Även inom frivården
förekommer det att man anlitar psykiatrer och konsulter. Jag
tror att hälften av frivårdens myndigheter i dag har möjlighet
att anlita psykiatrer och konsulter.
Uppfattningen att det föreligger ett stort behov av
psykiatriska vårdinsatser för kriminalvårdens klienter fick stöd
redan i Bexeliuskommitténs betänkande i slutet på 70-talet,
det betänkande som benämndes Psykiskt störda lagöverträdare.
Samma uppfattning kom också till uttryck i den s.k. ASV-gruppens
Förslag till rättspsykiatrisk regionvård. ASV står för
Arbetsgruppen för Särskilt Vårdkrävande.
En första systematisk kartläggning av förekomsten av psykisk
störning bland fängelsedömda redovisades i rapporten Psykiskt
störda fångar i lokalanstalt, och den undersökningen företogs av
Lis Somander, som är anställd i Kriminalvårdsstyrelsens
forskargrupp. Hon publicerade sin rapport i april 1991 -- den är
alltså av ganska sent datum. Undersökningen, som avsåg intagna
vid de fem slutna lokalanstalterna inom Stockholmsregionen,
visade att andelen psykiskt störda intagna skulle uppgå till
minst 12%, varav andelen psykiskt sjuka uppgick till 3%.
På uppdrag av Kriminalvårdsstyrelsen har året därefter, 1992,
en särskilt tillkallad konsult, Håkan Westin, gjort en
undersökning beträffande behovet av psykiatriska konsultinsatser
för kriminalvårdens klienter. Han publicerade sin rapport i
oktober 1992. Den undersökningen genomfördes i form av en
enkätundersökning riktad till samtliga myndigheter inom
anstalts-och frivårdsorganisationen. I enkäten efterfrågades
kriminalvårdspersonalens egen bedömning i fråga om antalet
psykiskt sjuka eller psykiskt störda bland klientelet.
I fråga om den bedömning som personalen gjorde angående
psykisk ohälsa hos klientelet visar Westins enkätundersökning en
mycket god samstämmighet med Lis Somanders forskningsresultat.
Jag går inte nu närmare in på siffermaterialet. Möjligen får
jag tillfälle att återkomma till det under frågestunden. I
korthet kan jag nämna att man enligt Westins rapport får
betrakta omkring 20% som psykiskt störda såväl inom
anstaltsvården som inom frivården.
Sedan några ord om den nya lagstiftningen och effekterna av
den. Sedan ikraftträdandet av den nya lagstiftningen i januari
1992 föreligger inom svensk kriminalvård vittnesbörd om ökande
problem med psykiskt störda personer. Det är för övrigt inte
bara i Sverige man noterar att frekvensen psykisk störning ökar
inom kriminalvården. Det finns också en internationell
undersökning som i någon mån bekräftar det, inte minst i
Världshälsoorganisationens studie "European Prison Health".
Orsakerna till att förekomsten av psykisk störning har ökat inom
fängelserna är enligt den rapporten framför allt att
mentalsjukhusen har avvecklats på sina håll i västvärlden och
att detta i tiden sammanfaller med att synen på psykiskt störda
lagöverträdare har förskjutits i en mer strikt riktning.
Som vi har hört här tidigare lär vi inte i dag kunna redovisa
om det faktiskt är så att vi i objektiv mening har fått fler
psykiskt störda lagöverträdare till följd av den nya
lagstiftningen. Även om tecknen på det är många, får vi väl
inget objektivt mått förrän i april, då utredningen efter vad
jag har förstått kan lämna en preliminär redovisning till
regeringen.
En positiv effekt av den nya lagstiftningen, som
Kriminalvårdsstyrelsen redan nu anser sig ha noterat i samband
med tillämpningen, är en tendens till ökat ansvarstagande från
psykiatrins sida vad gäller möjligheterna till sluten
psykiatrisk vård för kriminalvårdens intagna. Denna utveckling
kan möjligen bl.a. förklaras med den fokusering på vård-och
ansvarsfrågor som skett genom den nya lagstiftningen, bl.a. det
förhållandet att psykiatrisk tvångsvård av intagna i
kriminalvården kan äga rum endast med stöd av särskild
lagstiftning, LRV, och att sådan vård för denna patientkategori
endast kan meddelas på särskilda s.k. godkända vårdinrättningar.
Ett mått på en enligt vår uppfattning positiv utveckling i
detta sammanhang är vad som skett beträffande kriminalvårdens
platsutnyttjande i psykiatrisk sjukhusvård. Nyttjandegraden
minskade successivt under ett antal år. Den lägsta noteringen
härrör från verksamhetsåret 1990/91, då drygt 8 årsplatser
nyttjades. Men redan året därefter synes en omsvängning ha ägt
rum till en högre grad av nyttjande. I går noterade vi en
nyttjandegrad motsvarande 13 årsplatser. I de uppgifter som vi
har fått under det pågående verksamhetsåret finns tecken som
tyder på att man i någon mån ökar användningen av dessa
vårdplatser.
En fortsatt uppbyggnad av samarbetet med psykiatrin och ett
fortsatt tillmötesgående från sjukvårdshuvudmännens sida bl.a.
vad gäller frågan om att inrätta s.k. godkända enheter för
rättspsykiatrisk vård av frihetsberövade inom kriminalvården får
antas leda till ytterligare någon förbättring vad gäller
kriminalvårdens möjligheter att repliera på vårdplatser inom den
slutna psykiatrin. Storleken av det platsutnyttjande som kan
komma till stånd torde vara svår att uppskatta. Det förefaller
dock mindre realistiskt att anta att de årsplatser som den vägen
skulle kunna tillförsäkras kriminalvården skulle komma att uppgå
till det av Psykiatriutredningen beräknade behovet av 25--30
platser.
Psykiatriutredningen föreslår ju bl.a. att kriminalvården
skall ges möjlighet att sluta avtal med landsting beträffande
abonnemang av vårdplatser dels på s.k. godkända enheter, dels på
rättspsykiatriska regionsjukvårdsenheter. Utredningen har
emellertid inte gjort någon uppskattning av behovet av
vårdplatser för häktade. Enligt Kriminalvårdsstyrelsens mening
är behovet av psykiatrisk vård något större hos häktesklientelet
än hos intagna som avtjänar straff i fängelse. Styrelsen
beräknar därför att det vårdbehovet motsvarar 8--10 årsplatser
inom den slutna psykiatriska vården, vilket betyder att
kriminalvårdens platsbehov för intagna i såväl anstalter som
häkten därmed totalt skulle uppgå till 33--35 årsplatser.
Slutligen något om resurserna för s.k. personlighetsstörda
intagna. I justitieutskottets behandling av förslaget till den
nya psykiatrilagstiftningen anförde utskottet, som redan nämnts,
bl.a. att regeringen måste ägna särskild uppmärksamhet åt
kriminalvårdens resurser för de psykiatriskt störda
lagöverträdarna. Vidare anfördes att det för utskottet framstår
som uppenbart att det uppkommer behov av extra resurser för att
möjliggöra ett mänskligt och värdigt omhändertagande av den nya
klientgruppen.
I direktiven till Fängelseutredningen har, som också nämnts
här, denna fråga tagits upp. Fängelseutredningen har att
överväga frågan om psykiatriska vårdresurser kan utvecklas inom
kriminalvården.
Enligt ett annat förslag i Psykiatriutredningens betänkande
skall kriminalvården inrätta ett mindre antal specialenheter med
differentierade vårdmiljöer för bl.a. personer med
personlighetsstörning.
Den nya klientelgrupp som justitieutskottet pekat på och som
även Psykiatriutredningen nu åsyftar med sitt förslag om
differentierade vårdmiljöer utgörs av gruppen av s.k.
jämställda, sådana som tidigare överlämnades till psykiatrisk
vård som brottspåföljd. Den gruppen kan anses befinna sig i ett
gränsland mellan kriminalvård och psykiatri. Deras
verkställighet blir ofta vansklig, och de är en belastning för
medintagna och personal, då de inte kan tillgodogöra sig de
behandlingar som i dag bedrivs inom kriminalvården. Några fångar
tål ordinär verkställighet sämre än andra, vilket ger sig till
känna i bl.a. explosiva aggressionsutbrott, svåra
uppträdandebrister, självskador och självpåtagen isolering. De
är dessutom stundtals farliga. Man har således små möjligheter
att påverka deras beteende och personlighet. Det är dessutom
svårt att vårda dem även vid kriminalvårdens egna psykiatriska
avdelningar, där man tvingas blanda dem med patienter som lider
av depressioner, ångestsjukdomar och neuroser.
Gruppen personlighetsstörda utgör ett problem också utanför
Sveriges gränser. Det norska Stortinget har så sent som i
november 1992 beslutat att för de norska behoven inrätta ett
specialfängelse eller, som man kallar det i Norge, en
gråzonsanstalt i Trondheimsområdet, anpassad för denna typ av
verksamhet. Det gäller också beträffande lokalernas utformning.
Den skall ha 30--35 platser.
En lösning som för svenskt vidkommande kunde ligga i linje med
Psykiatriutredningens synpunkter skulle kunna vara att i Sverige
inrätta en motsvarande enhet som den som planeras i Norge, ett
särskilt fängelse eller en enhet för personlighetsstörda
intagna. Ändamålet med en sådan specialanstalt skulle vara att
ge samhället ett skydd mot farliga lagöverträdare, avlasta andra
anstalter och kriminalvårdens egna psykiatriska avdelningar samt
erbjuda en verkställighetsmiljö som inte verkar
sjukdomsframkallande och/eller förstärker det antisociala
beteendet och om möjligt även kan påverka deras beteende i
positiv riktning. Det måste dock med skärpa betonas att
allvarliga personlighetsstörningar är statiska tillstånd, som
inte kan påverkas om den intagne inte själv är med på det. Man
bör sträva efter att inrätta en miljö där det är möjligt att
"avlära" den intagne hans farlighet.
Kriminalvårdsstyrelsen anser emellertid att
Fängelseutredningens överväganden och resultatet av
Socialstyrelsens utvärdering bör avvaktas innan något slutligt
ställningstagande görs till frågan om resurserna för
behandlingen av personlighetsstörda.
I det fall utvecklingen pekar på nödvändigheten att inrätta
särskilda enheter för personlighetssstörda inom kriminalvården
vill styrelsen betona det angelägna i att dessa enheter i så
fall medges resurser i form av baspersonal i erforderlig
omfattning och med lämplig kompetens, hälso-och
sjukvårdspersonal av olika kategorier samt psykologmedverkan.
Birgitta Alexanderson: Jag har faktiskt inte så mycket att
säga om detta. Syftet med denna utfrågning är att belysa
effekterna av den nya lagstiftningen. Skam till sägandes vet
Advokatsamfundet nästan inte ett dugg om dessa effekter. Vi har
nämligen ingen central uppföljning av ny och i och för sig
viktig lagstiftning. De enskilda advokaterna hanterar sina mål
och ärenden i domstolarna, och i vissa fall förekommer
diskussioner inom samfundet om viss lagstiftning och även en
uppföljning. Så har inte skett när det gäller psykiskt störda
lagöverträdare. Tiden har också varit för kort från det att
inbjudan till denna sammankomst anlände och fram till i dag för
att få någon enkät gjord ute i landet.
I Stockholm har vi ett särskilt kollegium, Försvararkollegiet,
bestående av i första hand offentliga försvarare, som i huvudsak
sysslar med brottmål. Vi har haft ett mycket gott samarbete med
professor Lidberg, som har bjudit in oss till Huddingekliniken,
och vi har också haft fortlöpande diskussioner.
Våra erfarenheter som försvarare är att de rättspsykiatriska
undersökningarna under det senaste året har tagit allt kortare
tid i anspråk. Vi har ingen statistik över detta, men det är
ändå en uppfattning som vi som sysslar med detta har att jämfört
med vad som var fallet under den tidigare lagstiftningen anses
allt färre ha begått brott under inflytande av allvarlig psykisk
störning. Så är framför allt fallet beträffande allvarliga
brott. Det innebär att allt färre döms till sluten psykiatrisk
vård och att i stället flera döms till fängelse vid allvarlig
kriminalitet.
Vad detta beror på kan ingen av oss säga. Det har ju varit en
offentlig debatt under rätt lång tid där man -- många gånger
felaktigt -- framhållit att det är orimligt att de som har
begått allvarliga brott får sluten psykiatrisk vård och släpps
ut efter en månad för att begå nya brott igen.
Professor Lidberg har i olika sammanhang visat att denna
uppfattning är falsk -- statistiken visar helt andra siffror --
men så har i alla fall debatten gått. Man vet inte om även
läkare har påverkats av denna debatt och därför har blivit mera
benägna att inte klassa brottsgärningsmän som psykiskt störda.
Professor Lidberg kommer möjligen senare i dag att tala om
detta. Vi som försvarare vet inte detta. Vi tycker bara att det
är alltmer sällan som våra klienter överlämnas till
rättspsykiatrisk vård.
Detta gäller de allmänna domstolarna. Jag kan här bara tala
för Stockholm. Susanne Ahlner kommer senare att tala mera om
landet i övrigt. I Stockholm upphör försvararnas uppgifter i och
med att målet är avslutat i tingsrätt, hovrätt eller eventuellt
Högsta domstolen. I förvaltningsdomstolarna är det åtminstone i
huvudsak en annan grupp som kommer in som offentliga biträden.
Det är i vart fall vår erfarenhet från Försvararkollegiet att
det sällan är vi som har haft hand om försvaret som sedermera
förordnas som offentliga biträden. Vad det beror på vet vi inte.
Vi skulle kanske inte heller ha haft möjlighet att åta oss
uppdragen med de korta frister som förekommer.
Många gånger är det litet yngre advokater eller biträdande
jurister som har uppdrag som offentliga biträden. Jag har talat
med några av dem om vilka erfarenheter de har av denna
lagstiftning. Som redovisats inledningsvis är man mycket nöjd
med det hela och har egentligen ingen kritik alls att anföra.
Man menar att länsrätt och kammarrätt fungerar utomordentligt
bra och att rättssäkerheten är väl tillgodosedd. Jag trodde
möjligen, eftersom jag hörde litet av en sådan diskussion i
Försvararkollegiet, att man skulle vara missnöjd från de
offentliga företrädarnas sida med åklagaryttrandena, men det var
inte så, utan man tyckte att även de fungerar bra och att
åklagarna hade stor respekt för både permissions- och
utskrivningsmöjligheter.
Susanne Ahlner:Fru ordförande! Det är riktigt, som
Birgitta Alexanderson säger, att vi inom Advokatsamfundet
egentligen inte har kunnat göra någon samlad utvärdering av
denna lagstiftning. Men vi har ändå en hel del kontakter med
kollegerna ute på fältet, och jag tänker mycket kort redovisa
några synpunkter som vi har fått in. Inte heller dessa uppgifter
är vetenskapligt underbyggda, men kommer från andra delar av
landet än just Stockholm.
Vice ordföranden sade att allting verkar fungera utmärkt, och
jag måste faktiskt säga att jag i de kontakter som jag har haft
med kollegerna fått ungefär den bilden. De flesta verkar tycka
att den nya lagstiftningen har fungerat väl. Att
rättssäkerhetsaspekterna fick en framskjuten plats i denna
lagstiftning hälsar vi alla med tillfredsställelse. Som jag
förstår det har de också tillgodosetts väl i praktiken.
Många har framhållit att det framstår som nästan väl generösa
möjligheter för patienterna att begära prövning i länsrätt gång
på gång, i vart fall om man, som åtminstone inledningsvis varit
fallet, har muntlig förhandling i snart sagt varje mål.
Slopandet av utskrivningsnämnderna och överförande till
länsrätt anser de flesta vara bra. Jag har från många håll hört
att det i dag kanske görs en mera omsorgsfull prövning än på
sina håll tidigare.
En varning skulle jag vilja rikta mot systemet. Jag tror att
det är viktigt att framhålla att utseende av offentligt biträde
bör ske inte bara med hänsyn till effektivitetsaspekter utan
också med beaktande av patienternas intressen. Såvitt jag
förstått har det på en del håll näst intill blivit så, att man
utser ett enda offentligt biträde för en hel förhandlingsdag.
Det kan kanske vara bra någon gång, men jag vill varna för att
alltför mycket se till sådana effektivitetssynpunkter och mindre
till patienternas intressen.
När lagstiftningen skulle införas uttrycktes från advokathåll
en viss skepsis mot hur åklagarnas yttranden enligt 22 § skulle
fungera. Åtminstone från sydliga delar av Sverige, och kanske
också från andra, har man sagt sig att dessa yttranden, som vi
nu har litet erfarenhet av, kanske inte riktigt uppfyller kraven
så som man skulle önska. Jag anknyter till vad Gunnel Lindberg
här sade. Den bild som hon har gett stämmer väl överens med min
bild från kontakter med kolleger ute i landet.
Till sist vill jag när det gäller §7-undersökningarna -- de
s.k. vidgade undersökningarna -- säga att många har uttryckt
tillfredsställelse med det sätt på vilket dessa i dag genomförs.
Man är också positiv till att tiderna för rättspsykiatriska
undersökningar har förkortats. Det fungerar såvitt jag förstår
väl.
Birthe Sörestedt: Det har här redovisats att ungefär 20%
av de intagna inom kriminalvården har psykiska störningar. Det
har också redovisats att den slutna vården fungerar bra och att
man har ett bra samarbete, men att man för gruppen
jämställdhetsfall har behov av en annan vård. I vilken
utsträckning har gruppen med personlighetsstörningar i dag
tillgång till vård?
Lennart Klang: En allvarlig personlighetsstörning är ett
tillstånd som grundläggs i mycket tidig ålder och är också
mycket svår att påverka. Det är också ett tillstånd som
fluktuerar över tiden till både art och grad. Våra fångar som
har allvarlig personlighetsstörning kan vara allt från
korttidare med kanske två månaders verkställighet till
långtidsfångar som har upp till livstidsstraff. Vi får ofta
försöka att balansera fram de här intagna, eftersom de mår
dåligt i fångsamhället. Deras störning medför att de inte kan
tillgodogöra sig ens de spelregler som gäller i fångsamhället,
lika litet som de kan tillgodogöra sig de regler som finns ute i
det vanliga livet. Detta gör att man får försöka hitta
tillfälliga lösningar. Ett överförande till psykiatrin kan vara
värdefullt, men de vårdtider som där kan erbjudas kan knappast
innebära annat än avlastning. Också våra egna psykiatriska
avdelningar tar ju hand om de här patienterna, men vårdtiderna
är där begränsade.
Jag menar att det behövs en speciell vårdmiljö för denna lilla
grupp av svårt personlighetsstörda fångar som vi kan plocka bort
från vanlig verkställighet. Korttidarna har endast en rudimentär
anknytning till hemorten, och man behöver kanske inte anse
närhetsprincipen så viktig som tidigare utan kan tänka sig någon
eller några enheter på riksplanet för dessa patienter.
Göran Källberg: Både sjukvårdspersonal och annan personal
minskar inom kriminalvården, och det har varit ett stort dilemma
på i varje fall de stora anstalterna. Normaliseringsprincipen
fungerar inte nu. I ett stort antal fall där patienter skulle in
på vanlig undersökning har man inte kunnat åka, eftersom det
inte funnits personal som kan följa med. På de stora
riksanstalterna finns 7:3-placerade, som måste ha två eller tre
personer med sig, och ibland finns inte den personalen
tillgänglig. Akuta fall tillgodoses säkerligen, men den övriga
sjukvården fungerar inte som den gjorde förr.
Lars-Erik Lövdén: En kompletterande fråga på samma tema
som Birthe Sörestedts. Man har nu en synnerligen besvärlig
beläggningssituation på kriminalvårdsanstalterna. Till det
kommer att, som Göran Lindberg berörde, det har varit ganska
kraftiga besparingskrav på kriminalvården under ett antal år.
Vad innebär denna svåra beläggningssituation för
kriminalvårdens möjligheter att utöva en hygglig och anständig
vård och behandling för de psykiskt störda? Den höga
beläggningen har varit ett hinder för differentieringen av
exempelvis narkotikamissbrukare, men vad innebär den för de
psykiskt störda? Är det ytterligare en försvårande omständighet
för vård och behandling av dessa?
Lars Lidberg: Jag är psykiatrisk konsult på två anstalter
i Stockholmsområdet, dels Hall, som är en riksanstalt för
långtidsdömda, dels Håga, som är avsedd för korttidsdömda. Jag
tycker, om jag får säga det själv, att det fungerar ganska bra
där, tack vare mycket goda medarbetare i form av sjuksystrar.
Kriminalvårdens psykiatriska vård har omorganiserats så att man
har ett stort antal kompetenta och mänskligt varmt kännande
sjuksköterskor. Men det är i Stockholm svårt med samarbetet med
den allmänna psykiatrin, svårast i Sverige. Stockholms läns
landsting har aldrig prioriterat denna fråga. Jag tror att det
går lättare på andra håll. Svårigheterna när det gäller
samarbetet inverkar negativt, bl.a. därför att man inte kan
tvångsmedicinera inom kriminalvården. Man måste tillgripa
isolering, s.k. durkning, vilket är ett inhumant beteende mot
svårt psykiskt sjuka.
Vi har på min institution gjort en utredning på uppdrag från
Socialstyrelsen om tillämpningen av den nya lagen. Jag tänker
inte nämna mycket om den här, eftersom Socialstyrelsen skall få
beskeden först, men jag kan säga att antalet rättspsykiatriska
undersökningar går ner, dock inte särskilt mycket. I
Stockholmsområdet går det nästan upp litet grand i år. Antalet
§7-undersökningar är konstant. Konstigt nog är
diagnosfördelningen mellan de rättspsykiatriskt undersökta
ganska lika den som förekom tidigare. Det är inte väntat. Vi
tycker att det med hänsyn till lagstiftningens utformning borde
vara flera sinnessjuka bland de kriminella, men så tycks det
inte vara.
Ungefär 2% av befolkningen i alla länder med en
samhällsstruktur som vår är schizofrena, men bara ungefär 1/2%
bland de dömda i Sverige. Om nu inte kriminella skulle vara
friskare än befolkningen i övrigt, och det tror jag inte att de
är, innebär detta att man har ett motsvarande antal svårt
psykiskt sjuka i fängelserna.
Anders Lundberg: Jag vill bara i princip bekräfta det som
Lars-Erik Lövdén förmodligen befarar. Beläggningsläget inom
anstalts- och häktningsorganisationen är av den arten att det
inte finns något differentieringsutrymme. Det ökar självfallet
belastningen på de enheter där man får in personlighetsstörda.
Det ökar också belastningen på dessa personer och på andra
intagna. Läget är alltså bekymmersamt när man i första hand
letar efter en tom plats.
Ordföranden: Jag vill ställa en fråga till Gunnel
Lindberg. Du talade om att åklagarna inte hinner handskas med
yttrandena som man egentligen skulle vilja. Det skulle vara
intressant att höra om du ville tala om precis hur du skulle
önska att ett sådant yttrande skulle vara uppbyggt.
Gunnel Lindberg: Den utgångspunkt som vi hade innan
lagstiftningen trädde i kraft var att vi trodde att åklagarna
skulle få kanske två tre dagar på sig för att hastigt och
lustigt ta fram ett någorlunda bra material. De skulle då kunna
tala med polisen, kontrollera uppgifter från sjukhuset om
huruvida våld eller bråk förekommit där, gå igenom register och
söka kontakt med målsäganden, vilket var en viktig del av denna
reform.
Men det visar sig att åklagarna inte lyckas spåra upp och få
kontakt med målsäganden. Det är faktiskt i betydligt färre fall
än vi har trott som man över huvud taget har någon kontakt med
målsäganden i dessa fall. Det gäller även när det varit fråga om
våldsbrott eller sexualbrott, där det kan vara av stort intresse
att höra vad målsäganden har att säga.
Vi håller på att bearbeta de uppgifter som vi har fått från
enkäten och vet fortfarande inte riktigt vad som ligger bakom
dessa siffror. Men jag tror att om inte åttadagarsfristen fanns,
skulle det finnas bättre förutsättningar för oss att ge
domstolen ett rimligt underlag. I dag måste vi hasta fram det.
Framför allt lyckas åklagaren sällan avge yttrande i egna mål.
Det var en avsikt med lagstiftningen att just den åklagare som
hade haft målet, som hade sett patienten och hade varit med om
rättegången också skulle avge yttrande, men så har det på grund
av tidsfristerna inte blivit. Jag tror att det är en av
svagheterna med det nuvarande läget. Vad vi skulle vilja tala
för är helt enkelt att man förändrar tidsfristen.
Ordföranden: Har ni i enkäten ställt frågan vem som har
avgett yttrandet, för att kunna se i hur många fall som den
handläggande åklagaren har avgett yttrandet?
Gunnel Lindberg: Just den konkreta frågan har vi dess
värre inte ställt. Det kan man nu i efterhand säga utgör en
svaghet i enkäten. Vi hade ganska många andra frågor, men vi
förbisåg denna.
Vi studerar de här målen i ganska stor utsträckning när vi
från Riksåklagarens sida åker runt på tingsrättsbesök. Då tar vi
också emot muntliga synpunkter från de åklagare som vi träffar.
Den allmänna bild som man får är att det många gånger är svårt
att passa in det så att åklagare för visst mål också är den som
avger yttrandet, när det bara är någon eller några dagar till
förfogande.
Ordföranden: Gunnel Lindberg nämnde också att det inte
finns någon författningsbestämmelse i vilken det utsägs att
polisen är skyldig att hjälpa till med utredning på det här
området. Är det svårigheter med detta? Har polisen vägrat? Eller
lägger polisen den här typen av ärenden åt sidan? Eller har ni
ännu inte prövat att få hjälp av polisen när det gäller
utredningar som skall göras innan yttranden skall avlämnas?
Gunnel Lindberg: Såvitt jag vet får vi den hjälp som vi
behöver i form av registerutdrag. Skulle vi inte få
registerutdrag skulle vi över huvud taget inte kunna bistå med
dessa uppgifter, eftersom åklagare i dag inte har tillgång till
kriminal- och polisregister via terminal. Vi är tvingade att
skriva till Rikspolisstyrelsen och be om svar per brev. På den
punkten är vi helt beroende av polisen.
Men det kan vara svårare att få hjälp med andra typer av
uppgifter, tror jag. Det förekommer att polisen hjälper till med
att leta upp målsägande. Polisen har emellertid många andra
prioriterade uppgifter. Att åklagaren ber om hjälp och att
uppdraget skall utföras inom några timmar är helt enkelt inte
alltid möjligt att genomföra för polisen.
Ordföranden: Det här är, tycker jag, en ganska central
fråga när det gäller samhällsskydd. Tanken var ju att åklagarna
skulle kunna ha ett större inflytande än tidigare. Av den
utfrågning som vi hittills har haft i dag har vi förstått att
allt fungerar väldigt väl, utom just när det gäller
åklagarinsatsen.
Om man nu ändrar tidsfristen, vilken tidsfrist -- mellan
tummen och pekfingret -- handlar det om? Skulle 14 dagar räcka
för att i princip uppnå de önskemål som Gunnel Lindberg har?
Det mest professionella tillvägagångssättet, är det att
åklagarna, på samma sätt som vid exempelvis kompletterande
förundersökningar, använder sig av polisens resurser när det
gäller de uppgifter som åklagarna önskar medtagna i ett
yttrande, eller är det att åklagarna tar reda på dessa uppgifter
själva?
Gunnel Lindberg: Jag tror att en tidsfrist på ungefär 14
dagar skulle fungera. Jag tror att den skulle vara till glädje
även för domstolarna. Intrycket som vi får vid kontakter med
representanter för domstolarna är att situationen upplevs som
pressande och svår, och man beklagar att åklagaren ibland måste
ges kort tid. Men domstolsrepresentanterna här i dag får själva
svara på vad som anses som rimligt.
Huruvida polis eller åklagare skall inhämta uppgifter tror jag
inte att man bör lägga fast någon absolut linje för, utan avgöra
från fall till fall. Man skall inte glömma -- det kom inte fram
i lagstiftningsarbetet -- att vissa målsägande kanske inte bör
kontaktas. De mår inte alltid väl av det. Att ha varit utsatt
för brott kan ha varit en traumatisk upplevelse. Att något år
senare bli påmind om detta genom en åklagare som ringer och
säger att den gärningsman som begick sexualbrott mot
vederbörande nu kanske skall skrivas ut och som frågar vad
vederbörande tycker om det, det kan vara svårt. Frågan kan vara
både svår att ställa och nästan orimlig att svara på. Jag tror
att det är viktigt att inse att det i vissa fall är lyckligare
att målsägaren inte kontaktas. I sådana fall kan man kanske
hämta in synpunkter på annat sätt.
Göran Källberg: Det senast sagda håller jag med om. Många
gånger är det väldigt känsligt. Vi som arbetar på vårdsidan har
ofta kontakt med brottsoffren. Det är mer vanligt än man tror.
Vi har också ett stort ansvar gentemot målsäganden att inte ge
en patient som fortfarande anses vara farlig permission eller
skriva ut en sådan patient. Vi har ofta informerat Länsrätten om
vad målsäganden tycker, tack vare att vi har den typen av
kontakt, som vi hade redan före den nya lagstiftningen.
Henry Montgomery: Gunnel Lindberg sade tidigare att 45%
av åklagarna och 60% av domarna tycker att samhällsskyddet är
bättre tillgodosett nu än tidigare. Det illustrerar väl ganska
tydligt det som fru ordförande har tagit upp, nämligen att
åklagarna har kommit i kläm. De hinner inte avge yttranden i
tid. Jag menar då att det måste vara fel att driva fram så
snabbt avlämnade yttranden när det gäller det här klientelet,
ett klientel som inte är så ömmande som de övriga patienterna.
Jag säger det just med tanke på att aspekten när det gäller
samhällsskydd måste vägas in. Det innebär i ganska stor
utsträckning att man i överinstansen måste komplettera
materialet, vilket alltid är olyckligt. För att få fram ett
fullgott material, vilket sedan kan överprövas, är det mycket
bättre att låta ärendet få ta längre tid i en underinstans.
Anders Lundberg: Jag skulle vilja tillägga att under
beredningsarbetet av den rättspsykiatriska vårdlagen kom
åklagarrollen in i bilden i ett relativt sent skede, egentligen
efter det att remissbehandlingen avslutats. Frågorna
aktualiserades på departementsplanet. Under den långa period som
beredningsarbetet pågick i departementen förändrades
situationen. Stämningen blev annorlunda, och samhällsskyddet kom
mer i fokus. I slutskedet kom åklagarrollen med in i bilden på
ett annat sätt än tidigare, utan att exempelvis någon
remissbehandling hanns med.
Ordföranden: Har advokaterna någon synpunkt på den
diskussion som nu förs? Är tiden för knappt tilltagen med tanke
på att man vid bedömningen i domstolen bör ha ett ordentligt
underlag?
Birgitta Alexanderson: Från klienternas synpunkt tror jag
att de är ytterst litet roade av att åklagarna över huvud taget
yttrar sig. Men för att beakta aspekten när det gäller
samhällsskydd förstår jag att man självfallet behöver 14 dagar
för att yttrandet skall kunna bli fullgott.
Jag invänder emellertid mot det som Gunnel Lindberg säger när
det gäller målsägande. Jag är inte enbart försvarare utan ganska
ofta även målsägandebiträde. Min uppfattning är att målsägande
är oerhört intresserade av att få information om permission och
utskrivning. Ofta ringer de eller skriver till sitt biträde. De
frågar: Han kommer väl inte ut? Jag tror alltså att man skall
vara mycket försiktig med att inte iaktta
underrättelseskyldighet.
Håkan Nordling: Frågan är redan i lagstiftning reglerad
genom att chefsöverläkaren har till uppgift att, om målsäganden
begär det, vid varje tillfälle som patienten lämnar
vårdinrättningen, underrätta om det.
Åke Lundborg: Man kanske bör hålla i minnet att åtta dagar
är åtta dagar. Men åtta dagar relaterade till ett fast
veckoschema är ibland en dag, ibland åtta dagar. Problemet är
mindre om man, liksom i Växjö, får in merparten av sina mål på
onsdagar. Därmed har man hela veckan på sig. Då skulle jag
kanske beteckna problemet som litet.
Rent tekniskt har lagstiftaren sagt att rätten i domstolen får
förlänga fristen om det av utredningsskäl eller av annat skäl är
nödvändigt. Lagstiftaren har också gett pekpinnen att tanken är
att den rätten utnyttjas med största sällsynhet. Dilemmat för
oss är att vi vill kunna fungera effektivt med tanke på våra
veckosammanträden. Det är inte så, att vi vill jäklas med
åklagarna. Att förlänga fristen, det är det för oss nästan inte
tal om. Alternativet är då ett särskilt sammanträde för ett mål,
med nämnd, offentligt biträde och eventuellt sakkunnig läkare,
vilka kallas särskilt, och med sammanträdeslokal som ordnas
särskilt. Från vår utgångspunkt är alternativet alltså dåligt.
Vi är därför glada att åklagarna är mycket tillmötesgående när
det gäller att försöka samverka för att på kort tid få fram
dessa yttranden.
Ordföranden: Hur ser Åke Lundborg på att det tydligen är
väldigt ovanligt att den åklagare som ursprungligen hade målet
är den som yttrar sig i Länsrätten? Har Åke Lundborg några
synpunkter på förlängd tidsfrist?
Åke Lundborg: Länsrätten i Stockholm har huvudsakligen
erfarenhet från övergångsfallen, de s.k. O-fallen, som skall
behandlas enligt LRV. I dessa fall har det av naturliga skäl
varit annan åklagare som har yttrat sig än den som hade hand om
målet i tingsrätten. Mitt intryck är att det ändå har fungerat
väl. Man har slagit i register, och man har hört sig för. Vi har
i de här fallen fått hyfsade yttranden.
Enligt min mening borde man kunna överväga om man i LRV-målen
när det gäller tidsfristen kan övergå till bestämmelse med krav
om skyndsamhet. Man skulle alltså kunna hålla sig till
tidsfristen om åtta dagar vid LPT-målen, men nöja sig med krav
om skyndsamhet vid LRV-målen.
Gunnar Holmberg: Det är intressant att komma hit till
justitieutskottet. Jag vill passa på att kort redovisa för
Rättsmedicinalverket, som jag företräder, i stället för
generaldirektör Kurt Roos, som tyvärr var förhindrad att komma.
Rättsmedicinalverket (RMV) tillkom den 1 juli 1991, när de sex
statliga rättsläkarstationerna och Statens rättskemiska
laboratorium slogs samman till en organisation. Den 1 oktober
1991 tillkom ansvaret för rättspsykiatrin, dvs. de sex enheter
som då bedrev rättspsykiatrisk vård.
I dag ser organisationen ut som bilden visar. De tidigare
rättsmedicinska, rättskemiska och rättspsykiatriska enheterna
har bildat avdelningar inom RMV. Man har försett myndigheten med
ett litet "regeringskansli" bestående av nio personer.
I dag diskuterar vi rättspsykiatri, som bedrivs vid tre
statliga enheter: Stockholm, Göteborg och Uppsala samt på
entreprenad av sjukvårdshuvudmännen i Malmö, Östergötland och
Västerbottens läns landsting.
Verksamheten omfattar tre statliga enheter och tre
entreprenörer. Under 1992 genomfördes totalt 530
rättspsykiatriska undersökningar. Dessutom utfärdades drygt
1500 § 7-intyg. RMV är också huvudman för verksamhetens
bedrivande hos entreprenörerna, även om vi inte har något
anställningsförhållande med den personalen. Men rent
utredningsmässigt och kvalitetsmässigt är det vi som håller i
den verksamheten.
Fram till den 1 juli förra året kunde § 7-intyg utfärdas av i
stort sett vilken läkare som helst. Flertalet intyg skrevs ändå
av läkare som var knutna till någon av de sex enheterna. Men
också läkare ute i landet utfärdade dessa intyg. De hade kanske
inte alltid den kompetens och erfarenhet som man kunde önska.
Totalt utfärdades 1 800--1 850 § 7-intyg under förra året.
Under föregående år ändrades förutsättningarna en hel del för
den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten. En ny
lagstiftning på RPU-sidan och på § 7-sidan infördes. Därutöver
förändrades de organisatoriska förutsättningarna. Många inom den
rättspsykiatriska undersökningsorganisationen anser nog att det
var ett ganska tufft år.
En påtaglig förändring i den nya lagstiftningen var att den
maximalt tillåtna tiden för undersökning av häktade minskades
från sex till fyra veckor. För undersökning av icke häktade
gäller fortfarande sex veckor.
Enligt de nya reglerna får de statliga undersökningsenheterna
bedriva rättspsykiatrisk vård endast så länge undersökningen
pågår. Därefter skall den undersökte antingen återföras till
häkte eller, om han är i behov av vård, överföras till hälso-
och sjukvården.
Socialstyrelsens tidigare uppgift att placera de vårdbehövande
vid lämpligt sjukhus har upphört. I stället gäller nu att
utredningsenheten i god tid skall ta kontakt med
chefsöverläkaren på patientens hemort, som då formellt har
ansvaret för den undersöktes placering.
I den proposition som föregick den nya lagstiftningen bedömde
man att antalet RPU årligen skulle sjunka från tidigare 550--560
undersökningar till omkring 500 undersökningar per år. Man
räknade med en nedgång på ca 10%. Så blev det också budgetåret
1991/92, då det gjordes 502 undersökningar. Men efter
halvårsskiftet förra året har antalet undersökningar återigen
börjat att öka. Antalet rättspsykiatriska undersökningar har
ökat halvårsvis från 244 till 258 till 275.
Beträffande den andra delen av verksamheten, § 7-intygen, har
det också skett en markant ökning. Bilden över §
7-undersökningar är densamma som bilden över antalet RPU.
Utvidgade intyg tillkom den 1 januari 1992.
Det förutsattes att de utvidgade intygen skulle utgöra ca
20% av det totala antalet intyg, men antalet är nu betydligt
högre, mellan 30% och 33% per månad. Domstolarna har använt
den intygsformen i betydligt högre grad än vad man hade
förutsatt från början.
Det har skett en radikal ökning totalt sett av antalet §
7-intyg under andra halvåret 1992. Dessa intyg går alltså igenom
Rättsmedicinalverket eller genom entreprenörerna. Under andra
halvåret var antalet 950 intyg. Med dagens kraftiga
utvecklingstakt utfärdas nu ca 200 intyg per månad. Man kommer
att landa på ca 2300 intyg under detta budgetår.
Inför tillkomsten av RMV behandlades den rättspsykiatriska
verksamheten och de problem som kännetecknade verksamheten rätt
så ingående. Det rörde sig då om att man inte kunde hålla
tiderna. Det tog lång tid innan man kunde påbörja en
undersökning och att genomföra undersökningen. Dessa problem är
nu borta.
På den översta delen av den här bilden kan man se väntetiden
för intagning till rättspsykiatrisk undersökning av häktade
under andra halvåret 1992. Samtliga togs in under föreskriven
tid: sju dagar. Två tredjedelar togs in redan inom tre dagar.
Utredningstiden i fråga om häktade håller sig regelmässigt
inom föreskrivna fyra veckor. Det gäller 97%, medan 3% av
ärendena tog något längre tid. Man har fått begära anstånd i
några få fall. Frifots-undersökningarna görs regelmässigt inom
sex veckor, utom i några få fall, då man har begärt anstånd
därför att man inte har kunnat påträffa vederbörande. Anstånden
beträffande de häktade rör så gott som uteslutande förhållanden
som är relaterade till den intagne: sjukdom, obenägenhet att
medverka eller behov av en komplicerad specialundersökning som
man är tvungen att vänta på.
Vi har från andra talare hört flera exempel på att den
rättspsykiatriska undersökningsverksamheten under de senaste
åren avsevärt har effektiviserats. Denna positiva utveckling
hade givetvis inte varit möjlig utan ett uppoffrande och
helhjärtat arbete från flertalet berörda inom organisationen.
Men man har också haft god draghjälp av den nya lagstiftningen.
Man har fått en ökad medvetenhet om att ökad kvalitet i
undersökningsarbetet inte bara handlar om varje stavelse som
står i intyget. Även tidsfaktorn är en del av
kvalitetskriteriet. Gränsen för när och i vilka fall man kan
begära anstånd är snävare. Samarbetsklimatet har avsevärt
förbättrats mellan de olika enheterna. De hjälper varandra vid
toppar och kuperar varandras svårigheter.
Den nya lagstiftningen ledde också till en väsentligt mindre
byråkratisk ordning när det gäller överflyttande av
färdigutredda patienter som skall omhändertas av sjukvården. De
flesta sjukvårdshuvudmän har ändrat inställning. De har nu
betydligt lättare för att ta emot de patienter som är
sjukförklarade. Det sker numera betydligt färre överprövningar i
Rättsliga rådet, vilket också frigör platser i och med att
klienterna inte behöver sitta kvar på undersökningsenheterna.
Antalet överprövningar har halverats jämfört med tidigare år,
från 60 till 30.
Som en effekt av dessa förhållanden har beläggningen vid de
statliga undersökningsenheterna påtagligt minskat, även om det
nu finns betydligt färre platser än det fanns när vi övertog
verksamheten, eftersom avdelningen i Lund avvecklades förra
året.
Även med hänsyn till den fluktuation som förekommer när det
gäller behovet av platser finns det en reservkapacitet vid
vårdavdelningarna, främst i Stockholm och i Uppsala.
RMV har tagit initiativ till att försöka finna alternativa
användningsområden för den disponibla vårdavdelningskapaciteten.
Detta gäller alltså vårdavdelningskapaciteten, inte
utredningskapaciteten i sig.
Utgångspunkten för våra ansträngningar har varit att ha
vårdavdelningar med hög säkerhetsstandard och välutbildad
personal med stor vana att ta hand om personer med avvikande
beteende i kombination med kriminell belastning. Vi vet att det
inom både kriminalvården och socialtjänsten råder brist på
enheter med dessa förutsättningar.
Trots intensiva ansträngningar från såväl ledningen,
myndigheten, som berörda avdelningschefer har vi hittills inte
kunnat få till stånd en lösning för att på ett mer varaktigt
sätt kunna fylla upp dessa platser. Vi gör emellertid fortsatta
ansträngningar i kontakterna med sjukvård och kriminalvård.
Fängelseutredningen har varit på besök. Det diskuterades då hur
man skall kunna finna de intressenter som kan behöva de resurser
i form av kompetens och säkerhet som vi kan stå till tjänst med.
Jag vill säga några ord om hur § 7-verksamheten är organiserad
efter den 1 juli, sedan vi tog över ansvaret för den.
Domstolarna tar alltid kontakt med någon av de sex
undersökningsenheterna när de vill ha ett § 7-intyg utfärdat. De
behöver alltså inte längre gå till resp. läkare och själva söka
upp dem, utan de vänder sig till undersökningsenheterna, där de
får ett namn på en läkare och undersökningen utförd antingen av
undersökningsenhetens egna läkare eller av någon av de 35 läkare
ute i landet, som vi har kontrakt med. Det gäller då att ha en
organisation som gör att avstånden till de berörda inte blir för
långa.
Vi har alltså kontrakt med 35 läkare, som det är meningen att
vi skall ha kontakt med ett par gånger per år, då vi anordnar
utbildning, uppföljningssamtal och diskussion om aktuella
problem. Vi har också en god uppföljning med en månatlig
statistik som bygger på inhämtande av uppgifter om hur de 35
läkarnas undersökningsverksamhet bedrivs, vilka resultat de
kommer fram till osv.
Jag vill avsluta med att nämna några problemområden. De tre
problemområdena för oss -- sett från administrativ synpunkt --
är för det första att lagstiftningen inte medger att RMV
bedriver rättspsykiatrisk vård efter avslutad undersökning, även
om patienterna finns kvar på undersökningsenheterna, en del
kortare tid, en del något längre tid. Vi kan alltså inte bedriva
tvångsvård under den tiden.
Om det uppkommer en akut situation, är man hänvisad till att
ta kontakt med resp. landsting i närheten -- en ordning som inte
är speciellt lyckad. Detta problem togs också upp vid den
utskottsbehandling som skedde innan denna lagstiftning
stadfästes. Men man beslöt att det skulle vara på det här viset,
eftersom man var rädd att om utredningsenheterna hade rätt att
bedriva rättspsykiatrisk vård efter undersökningen, skulle det
leda till ett status quo och patienterna bli kvar alltför länge.
Därmed skulle de gamla problemen finnas kvar. Jag tror att den
farhågan är överdriven. Det hade varit bra om man åtminstone
kunde få en begränsad rätt att bedriva rättspsykiatrisk vård
efter undersökningen. Detta har tagits upp i vår
anslagsframställning för det här året.
För det andra: De flesta huvudmän tar numera lojalt hand om
sina patienter som är dömda till vård -- och även långt innan de
är dömda. Bara det att vi har förklarat att en patient är i
behov av rättspsykiatrisk vård gör att de flesta huvudmän tar
hand om sina patienter. Men det finns ett antal landsting som
inte gör på det här sättet, och det medför att det finns en del
patienter som blir kvar på enheterna. Vi har då velat ta ut en
rimlig avgift för dessa patienter -- det gör entreprenörerna
gentemot sina kolleger -- men vi har för närvarande inte rätt
att göra det.
För det tredje: Numera står vi med en viss reservkapacitet som
vi inte har hittat intressenter för. Vi känner ett visst
samhällsekonomiskt ansvar för att denna resurs utnyttjas på ett
vettigt sätt, särskilt som vi vet att det är en bristresurs. Det
är ett aber med de gränser som sätts upp i samhället. Vi har,
som sagt, kontaktat Fängelseutredningen och andra, och jag
hoppas att vi så småningom skall finna en lösning.
Martin Elton: Jag förmodar att alla närvarande är medvetna
om den revolution som under senare år har ägt rum inom
psykiatrin och inom det här området. För ett tjugotal år sedan
hade vi inom psykiatrin i Sverige nära
40000 vårdplatser -- en medelstor svensk stad. I dag finns det
14000 platser. Under mitten av 80-talet var det fortfarande i
storleksordningen 10000 tvångsintagna. I dag ligger den
siffran oväsentligt över 2000. Det är en oerhörd förändring
som har skett.
Gunnar Holmberg redogjorde nyss för en om möjligt ännu större
förändring, i varje fall om man beaktar den korta tid under
vilken förändringen har ägt rum. Särskilt i detta hus vet ni ju
hur många utredningsmän, -kvinnor och -grupper som sedan
1940-talet har förbrukats när det gäller frågan om att ta reda
på varför den rättspsykiatriska organisationen inte har kunnat
fylla sin uppgift, att inom rimlig tid genomföra
rättspsykiatriska undersökningar. Detta problem tillhör det
förgångna. Samtliga undersökningsklienter är intagna under en
vecka, vilket vi för ett år sedan trodde var omöjligt. Vi trodde
att det skulle ta hela 90-talet att nå detta resultat, men det
är alltså redan nått. Flertalet, två tredjedelar, är intagna
inom loppet av tre dagar och utredningarna genomförs inom
lagstadgad tid. Jag ville bara säga att det är en fantastisk
revolution som har skett.
Det har alltså införts en ny lagstiftning. Det har kommit in
en ny intressent i vården, nämligen domstolarna.
Förvaltningsdomstolarna hade tidigare att göra med
utskrivningsnämnderna. Det är klart att detta naturligtvis har
varit en revolution för båda parter. För oss chefsöverläkare har
detta inneburit en betydande förändring i arbetsbelastningen. I
utskrivningsnämnden hade man relativt informella kanaler. Det
var inte särskilt mycket skrivarbete. Nu går det åt mycken tid
till detta. Det sades från Växjö att man använder 8--12 timmar
om dagen till skrivarbete. Det är klart att läkaren skall
medverka i förarbetet och till att skriva ansökningar. Det har
alltså skett en mycket stor förändring.
Från min horisont sett var det väl också en kulturkrock för
länsrätten att bli inblandad i vården. Det skedde nog inte utan
konvulsioner. Det är en sak när det gäller personer som är
relativt friska, men vi har ju också hand om gravt psykiskt
störda individer, som lever i en helt annan verklighet än vad vi
gör. Detta var nog en ny erfarenhet för länsrättens ledamöter,
som med darrande knän och mjuka knäveck äntrade våra lokaler för
att möta våra patienter, vilka också i denna situation av och
till kan uppträda rätt så aggressivt. Det har ju varit en
övergångstid, men nu går det bra.
Jag personligen tackar dock vår Herre att jag jobbar på ett
sjukhus och i ett landsting, där jag får lov att jobba med
huvudsakligen en ordförande och med en uppsättning individer i
domstolen. Jag slipper alltså att leva i ett vandrarhem när det
gäller personer, ordförande och olika nämndemän. Det gör det
mycket lättare för mig som yrkesperson. Jag skattar mig också
lycklig över mina patienter, för vilka det naturligtvis är en
oerhörd fördel att det är en personkontinuitet i dessa
sammanhang. Jag vet att andra har en annan uppfattning om detta.
Jag deklarerar min uppfattning, som grundar sig på att jag ser
hur mina patienter reagerar i den här situationen.
I samarbete med utskrivningsnämnden var vi vana vid att ha en
föredömlig personkontinuitet. Den har vi -- visserligen inte i
jämförbarhet med utskrivningsnämnden -- i stora stycken ändå
fått lov att bibehålla.
Det kommenterades här redan under förmiddagen att likheten i
fråga om länsrätternas agerande när det gäller anlitande av
juridiskt biträde och sakkunniga nog inte har konvergerat, utan
snarare har divergerat, jämfört med hur det tidigare var. Jag
lägger inte några värderingar i detta, utan jag konstaterar bara
att så har det blivit under det första året.
Det efterlystes exempel på ytterligare problem. Visst finns
det en del problem. När en person döms till vård enligt LRV, är
det som bekant vårdbehovet som avgör vårdtidens längd. En person
som har begått ett mycket allvarligt brott kan då komma ut efter
mycket kort tid. Så länge vi har den här ordningen kommer det
att vara så.
Typexemplet från min egen verksamhet är en kvinna som har
förlösts och skickats hem på dag 3. På dag 4 utvecklar hon ett
förvirringstillstånd, och på dag 5 slänger hon ut sin nyfödda
baby genom fönstret på femte våningen. Det rör sig då om ett
mord eller dråp i juridisk mening. Kvinnan anhålls och hämtas av
polisen, som upptäcker att hon är sjuk. Det skrivs ett
vårdintyg, och kvinnan kommer in för vård. En person som har en
förlossningspsykos och som blir sakkunnigt och ordentligt
behandlad är frisk inom loppet av två till fyra veckor -- alltså
innan rättegången. När det blir dags för domstolsförhandling
säger rättspsykiatrerna att brottet har begåtts under påverkan
av en allvarlig psykisk störning, men att personen i dag icke är
vårdbehövande.
Jag tog medvetet upp ett relativt okontroversiellt fall från
emotionell synpunkt -- det har så att säga emotionella övertoner
i en annan riktning. Det provocerande för allmänheten kan vara
att en person som har begått ett mycket allvarligt brott inte
får någon påföljd. Så detta är ett problem.
Ett annat problem för oss psykiatrer är ju -- fast jag
upplever det inte som att det har blivit svårare sedan åklagarna
kom in i bilden, eftersom jag inte har sett något fall som kan
hänföras till åklagarna -- att domstolen beslutar att en person
icke får skrivas ut, dvs. personen skall vårdas kvar inom
psykiatrin, trots att överläkaren anser att personen inte längre
är sjuk.
Detta är ett oerhört besvärligt etiskt problem för många av
mina kolleger ute i landet, och naturligtvis också för mig
själv. Jag har gud ske lov än så länge inte varit i den
situationen att frågan har ställts på sin spets. I
Hawaii-deklarationen, som binder oss psykiatrer, står att vi
icke får medverka i tvångsbehandling utan att det föreligger en
psykisk sjukdom. Skulle vi komma i den situationen att vi anser
att personen icke längre är psykiskt sjuk, och domstolen säger
att personen fortfarande måste vara inlåst, är det en olöslig
etisk konflikt för den kollega som tar detta med etik på allvar.
Vi har med den nya lagstiftningen och med flyttningen av
gränsen sjuk/icke-sjuk i brottsbalkens mening mer mot det
"sjuka" hållet fått fler psykiskt sjuka i kriminalvården. Det
var syftet. Vi får därför ett mer omfattande utbyte mellan
kriminalvården och denna del av psykiatrin. Det tror jag var ett
av syftena, och så har det i någon mening blivit, kanske inte så
mycket som jag hade trott från början.
Jag arbetar i Östergötland. Det finns där relativt många
anstalter inom kriminalvården, men på de anstalterna finns få
östgötar. Senast i går ringde man från en av dessa anstalter --
det var för övrigt från häktet -- och sade att man skulle behöva
hjälp med en person. Under mina sju år inom detta gebit har jag
aldrig sagt nej till kriminalvården när man har ringt och bett
om stöd. Men jag måste ha en specialistremiss för den här
personen, eftersom han inte är östgöte. Är det då inte
hyperakut, så att jag kan åberopa det skälet, måste jag ha ett
intyg på att hemortslänet betalar mig för given vård. Det är ett
stort problem.
Detta har uppmärksammats i Psykiatriutredningen, där man
föreslår att dra tillbaka Dagmar-pengar och låta kriminalvården
få pengar för att köpa vård. Detta är ett stort problem. Det
fördröjer och försvårar för kriminalvården att i den dagliga
verksamheten få hjälp när någonting fallerar eller är svårt.
Att det finns svårigheter visar de siffror som redogjorts för.
Westin sade i den senaste undersökningen att det var fråga om
från 10--12% upp till 20%. Jag har själv i media vid några
tillfällen redogjort för hur svårt psykiskt sjuka personer på
ett helt orimligt sätt är kvar inom kriminalvården eftersom
psykiatrin inte har ställt upp.
Det ställdes här en fråga om vilken vård och hjälp dessa
personer får inom kriminalvården. Kriminalvården bantar. Den har
besparingskrav. Jag hade senast i natt hemma i mitt landsting en
budgetmangling. Vi är ålagda på vårt lasarett att spara 20%
inom loppet av tre år. Man tar alltså bort var femte krona i
budgeten. Det påverkar också psykiatrins möjligheter framöver.
De har redan påverkats rätt mycket. Den utvecklingen har vi inte
sett slutet på. Många mentalsjukhus och inrättningar som
tidigare kunde ge vård, och som av regeringen tidigare var
godkända för denna typ av vård, finns inte längre.
Det finns många frågor och en del problem kring detta. Jag
startade med att peka på de revolutionerande, positiva
förändringarna. Det är trots allt dessa som glädjer oss som
arbetar inom denna verksamhet i dag.
Professor Lars Lidberg: Det jag nu säger är taget från en
artikel som i morgon kommer att publiceras i Läkartidningen. Jag
har här spetsat till rubriken. Man kan kanske inte riktigt säga
detta, men jag tycker att man kan säga det ändå.
Detta material utgår från min doktorsavhandling.
Undersökningen omfattar 620 personer som blivit undersökta
enligt 7 §. Jag undersökte dem mellan åren 1965 och 1968. Jag
har nu följt upp dessa personer. Det har då visat sig att
medianåldern, eller medelåldern, för dem som är med i
undersökningen nu är 50 år. En fjärdedel av dessa personer har
dött. Vad dör de av? De dör en ond bråd död, våldsam död och
alkoholdöd. Siffran är egendomligt nog konstant över 20 år.
Antalet döda i våldsam död går ner allteftersom dessa personer
blir äldre och ägnar sig mindre åt avancerad bilkörning och
liknande.
Detta visar indirekt på att sjukligheten i denna grupp är
mycket stor. Detta är en grupp personer av vilka 20% dömts
till psykiatrisk vård och resten till fängelse. Samtliga har
genomgått psykiatrisk undersökning. Detta indikerar att det är
en ganska sjuk och störd grupp vi har att göra med.
Detta är bakgrunden till min framställning. Undersökningar som
jag har gjort på min institution
visar att psykiatrisk vård -- detta gäller nu s.k. jämställda,
dvs. inte sinnessjuka -- minskar benägenheten för återfall. Det
gäller framför allt dem som har gjort sig skyldiga till
våldsbrott. Det är ganska naturligt, eftersom psykiatrin arbetar
med konflikter mellan människor. Den yttersta av sådana
konflikter är just våldsbrott. Det vore konstigt om inte
psykiatrin hade bättre resultat än vad fängelserna har, och det
har den.
Samma sak gäller även narkotikabrotten. Men de fallen kommer
sällan till oss. De har vi inte tagit med i denna undersökning.
Det har här tidigare i dag sagts -- och det vet vi alla -- att
antalet psykiskt störda som vårdas med tvång har minskat, och
det har minskat långt före det att denna lagstiftning kom. Vi
följer i Sverige, liksom i många andra hänseenden,
internationella trender. Vi ligger här 5--10 år efter USA,
vilket vi också gör i mycket annat.
Detta är en annan sammanställning som kan vara nog så
intressant. Den är gjord av Henrik Belfrage, och den visar
medelvårdtiderna i psykiatrisk tvångsvård och vårdtiden för dem
som döms för brott. Som ni ser ligger Sverige här mycket lågt.
Vi har korta vårdtider. Det gäller framför allt sexualbrotten. I
andra länder har man mycket långa vårdtider. Där ställs också de
som vårdas inför kravet, att om de inte godkänner eller går in i
en terapi, får de i värsta fall sitta inne i kanske 20 år. Om de
går med på terapi kan de tjäna 5--10 år.
Man kan fråga sig om en sådan valsituation är rimlig. Men
många terapeuter menar att personen ställs inför ett livsval.
Hur vill man göra? Vill man sitta kvar i fängelse, eller vill
man försöka ändra på sitt beteende?
Nu skall man se detta mot bakgrund av hur det är i Sverige. Om
vi ser litet bakåt i tiden, ser ni att tiden i fängelse har
minskat högst väsentligt från 1800-talets mitt till i dag. Vi
har ju korta omhändertagandetider även i fängelser i Sverige.
Denna bild anknyter till tidningsrubriken. Den visar exakta
siffror på andelen återfall bland dem som har dömts till
psykiatrisk vård och bland dem som har dömts till fängelse.
Fortfarande är det fråga om s.k. jämställda, dvs.
personlighetsstörda, inte sinnessjuka personer. Jag tror att
enigheten är total om att alla sinnesjuka skall överlämnas till
vård. Det är just denna speciella grupp som man diskuterar.
Vilken vård får de? På hemortsjukhusen -- nu gäller detta
Stockholmspatienter -- får de nästan ingen vård alls. När det
gäller vårdinnehåll har vi varit mycket generösa. Om en patient
fått gå till kiosken med en vårdare har det räknats som en
vårdinsats. Något som nästan alla psykiatrer i ledande ställning
håller med mig om är att de som döms till vård skall vistas på
särskilda vårdenheter. De har erfarenheter av dessa patienter
och ett intresse för dem, och det finns också ett yttre skydd
som gör att samhällsskyddet tillgodoses. Jag tror att det är en
förändring som måste till.
Nu skall jag gå över till en annan brottskategori som vi har
undersökt på uppdrag av Socialstyrelsen. Många kanske känner
igen denne man, eller kanske några gör det. Bilden är hämtad
från en trettiotalsfilm. Det är Peter Lorre, som här spelar en
mördare som går i närheten av skolgårdar. Han ser hur barnen
sparkar ut sina bollar. Han fångar upp dem, ger barnen godis,
förför dem, förgriper sig sexuellt på dem och har slutligen
ihjäl dem.
Man frågar sig då hur många av sexualbrottslingarna som kommer
till psykiatrin. De är mycket få, som ni ser. Det är fråga om 25
av 268 som enligt Socialstyrelsen nr 8:38 döms villkorligt.
Detta innebär att det är kriminalvården som tar hand om dem som
har sexuella störningar och döms för sexualbrott.
Det innebär i nästa led, som jag ser det, att kriminalvården
måste ges resurser för att anpassa dessa personer till ett liv
där de inte återfaller i brott. Det måste ske genom särskilda
vårdenheter, vilket Lennart Klang var inne på här tidigare i
dag, och även genom att kriminalvården på något sätt ges
möjlighet till uppföljning av dessa personer när de kommer ut.
De kan inte lämnas vind för våg. Ett exempel har vi sett i
somras. Det gäller mannen från Eskilstuna som återföll i
allvarligt sexualbrott.
Detta är en bild av hur det var förr. Den är från en
undersökning som min företrädare Olof Kindberg gjorde
tillsammans med Gunnar Inge. Här ser ni gamla 5:5. Det innebar
att man blev straffri -- eller kryssad, som man sade förr. 5--5
i stryktipset är ju ett kryss. Det var de som kom till sjukhus.
5:6 avsåg dem med förminskad tillräknelighet, och därutöver
finns de övriga. Ni ser att siffrorna var helt annorlunda. På
den tiden kom man över i psykiatrin i väsentligt större
utsträckning om man dömdes för sexualbrott.
Här ser ni hur det är i dag. Det har skett en uppgång av
antalet sexualbrott mot person som är mycket markant. Men det är
bara nio som har blivit föremål för rättspsykiatrisk
undersökning på grund av incest. Fortfarande är det alltså
kriminalvården som i dag tar hand om majoriteten av dem som har
dömts för sexualbrott. Det är också kriminalvården som har tagit
initiativ till behandling av för sexualbrott dömda. Behandling
finns på Skogomeanstalten i Göteborg och här på
Kronobergshäktet.
Här har psykiatrin varit ganska ointresserad, konstigt nog.
Men så är det. Det finns en enhet i Växjö, S:t Sigfrids sjukhus,
som bedriver sådan vård. De säger att den är framgångsrik, även
när det gäller personlighetsstörda.
Detta är litet av den forskning som jag gör på min
institution. Denna bild avser en känd man. Han är unik på så
sätt att han är mycket brottsintensiv. Han är dömd för ett
väpnat bankrån, två fall av grov misshandel och två mord.
Därtill har han gjort två självmordsförsök och slutligen tagit
livet av sig själv. Han är alltså ordentligt aggressiv.
Med de metoder som finns i dag -- psykologisk och social
utredning -- vilka enligt min mening är något uttömda, betecknas
denna man som aggressionshämmad. Om man ser det uttrycket i ett
utlåtande undrar man litet grand hur det kan komma sig. Om man
vill se det positivt betyder det att många svåra våldsmän, säger
man, är aggressionshämmade. De bygger upp en sådan
aggressionsspänning som när den väl kommer till utlösning i
brott innebär att brottet blir mycket våldsamt och mycket
intensivt. I detta fall var det även fråga om frekventa brott.
Vi har gjort analys på en signalsubstans i hjärnan som kallas
serotonin. Den kan man undersöka. Den finns i hjärnans centrala
kärnor. Man kan naturligtvis inte göra några undersökningar i
hjärnan på levande personer. Men man kan göra undersökningar av
nedbrytningsprodukterna av serotonin -- vilka kallas för
5-hydroxindolättikssyra, eller five-hydrox-indol-acetic acid,
5HIA -- på människor.
Man gör något som kallas för ryggprov -- lumbalpunktion, med
medicinsk terminologi. Man går alltså in nedanför där ryggmärgen
slutar. Det blir inga skador. Man får halten av 5HIA i
cerebrospinalvätskan, som är den vätska som omger hjärnan. På
det viset kan man få en indirekt, naturligtvis mycket grov,
uppfattning av styrkan i det serotoninerga systemet.
Det visade sig att den här mannen hade den lägsta nivån av
alla som vi har undersökt. Vi har ett stort material, det näst
största i världen. Det största i världen finns i Finland. Där
kanske man är mindre benägen att fråga innan man tar prov än i
Sverige, vad vet jag. Finlands material är analyserat i USA.
Här har vi ett mycket allvarligt brott, nämligen personer som
har haft ihjäl egna barn. Det finns ytterligare några fall som
tillkommit sedan den här bilden gjordes. Ni ser att halten hos
dessa personer ligger mycket lågt i förhållande till en
standardiserad grupp. De betecknas med 1,2 och 3. Man kan också
se att de våldsmän som har gjort allvarliga självmordsförsök
ligger betydligt lägre än andra våldsmän.
Det finns alltså en koppling mellan inåtriktad aggressivitet
och utåtriktad aggressivitet. Det är något som man väl känner
till. I Sverige tar 15--20% av alla mördare/dråpare också
livet av sig själva i samband med brottet.
Detta är ett annat sätt att närma sig systemet. Man undersöker
ett enzym som finns i trombocyter, dvs. blodplättar i blodet,
vilka reglerar bl.a. blodkoagulationen. Man finner då att värdet
ligger lågt hos vissa individer, bl.a. hos dem som har spelmani.
Det är vad man med en engelsk terminologi kallar för
risk-seeking-behaviour, dvs. benägenhet för risktagande. Dessa
personer har låga värden, och de som är impulsiva och aggressiva
ligger också lågt.
Här har vi tagit prov på aggressiva psykopater på kliniken i
Huddinge och på dem som byggde kliniken. Den gula färgen avser
patienterna på kliniken och den röda byggnadsarbetarna. Det
finns en betydande skillnad mellan de två grupperna.
Nu tar vi sådana prov på alla. Vi har då funnit att de som är
aggressiva psykopater ligger betydligt lägre i sin MAO-aktivitet
än andra. Vi anser att detta ger oss en möjlighet att
ytterligare förbättra prediktionen, förutsägbarheten, av
aggressivitet, något som är nog så viktigt vid bedömningen i
domstolar eller generellt sett. Vi har svårt att hantera detta,
men man kan kanske komma ett steg närmare med denna metodik.
Vi kan se detta på en grupp, 1956 års klientelundersökning,
som vi har följt upp. Det var pojkar som då var 15 år.
Undersökningen bestod av en kontrollgrupp, pojkar som hade gjort
flera brott och pojkar som hade gjort ett brott. De blev då
mycket ingående undersökta. Det har skett uppföljningar, bl.a.
av Jerzy Sarnecki, som skrev sin avhandling på detta material.
Han blir nu kanske professor i kriminologi.
Vi har följt upp gruppen med fysiologiska mätningar. De är nu
över 40 år gamla. På bilden avser B2 kontrollgruppen, och sedan
finns de med ett resp. två brott. Ni ser att ju allvarligare
brott, desto lägre MAO-aktivitet har dessa 40-åringar. Denna
benägenhet kvarstår alltså genom åren och är en statisk
personlighetsegenskap.
Här har vi en känd person. Vi ser här med den moderna
brain-image-tekniken som i dag finns hur det ser ut inuti
hjärnan. Hjärnan har inget eget energiförråd. Den går på glykos,
dvs. socker, och har ingen reserv. Detta socker kan man märka
genom att införa en atom kol-14 i glykos. Man får då en
radioaktivitet. En positron utges, som enbart färdas en liten
sträcka. Denna radioaktivitet är riskfri. Den motsvarar i
bakgrundsstrålning två års vistelse på tvåtusen meters höjd.
Man kan alltså få fram hur det ser ut med själva hjärnans
metabolism, dvs. ämnesomsättning. Nu är denna bild uppochner.
Man måste vara noggrann så att man inte tar fel. På vänster
sida, tefont och temporalt, finns det alltså en defekt som
motsvarar en subklinisk epilepsi. Man kan också på andra bilder
se hur det står och "fyrar" nere i amygdalakärnorna, vilka man
anser vara mycket väsentliga för aggressivitet.
Detta är en bild från Luria, en rysk neuropsykolog som är
mycket känd och som på grundval av ryska krigsskador har
kartlagt hjärnan. Där jag har markerat med blyerts sitter
skadan. Det har med känsloliv och med hantering av aggressivitet
att göra.
Jag visar nu denna bild, som är från en utredning som gjordes
en gång i tiden under 30-talet. Man trodde då att den sociala
ingenjörskonsten, och även rättsspsykiatrin, skulle kunna göra
människorna helt normala. Det tror vi väl inte på i dag. Men en
stor klinik med närhet till ett universitetssjukhus kan skapa en
egen metod, vilket är nog så viktigt för att komma till ökad
förståelse av kriminaliteten. Därför bör man ta detta i
beaktande när man nu vill spara, så att man tillgodoser denna
möjlighet.
Göran Källberg: Fru ordförande! Det är alltid litet
otacksamt att komma sist, eftersom de flesta redan har sagt
allting. Jag skall av tidsskäl försöka att inte säga allt jag
hade tänkt säga. En del kanske blir en repetition.
När man tycker att någonting fungerar bra vill man inte gärna
ändra på det. Så var det i stor utsträckning för oss psykiatrer
med den gamla lagstiftningen. Den fungerade rätt bra. Vi hade
goda erfarenheter av utskrivningsnämnderna. Jag tror att väldigt
många ville ha detta kvar. Man tyckte att man i stället kunde
ändra på smärre detaljer. Vi var litet spända inför att få en ny
lag, sätta oss in i den och få andra samarbetspartners. Det blev
mer invecklat för oss.
Det finns kanske en risk för att det jag säger så här nära
inpå den nya lagens införande kan låta kverulatoriskt, men det
är inte meningen. Jag vill påpeka en del detaljer, och också det
som har varit bra.
Grundsvårigheterna med den här typen av vård av
rättspsykiatriska patienter kvarstår oförändrade oavsett om vi
har den ena lagen eller den andra. Det skall man inte glömma
bort. Ytterst måste det ske ett ställningstagande till dessa
frihetsberövanden, när någon skall släppas ut och när man kan
betro någon med friförmåner. Det problemet kvarstår oförändrat
vare sig vi har denna lag eller den gamla lagen.
Dessutom är psykiatrernas grundförutsättning oförändrad. Vi är
fortfarande de som får ta den första stöten. Vi börjar att
bevilja frigång på sjukhusområdet, dvs. vi ger patienten en
potentiell möjlighet att avvika och begå nya brott. Det
problemet har vi fortfarande kvar, och det har vi fortfarande
ansvar för. Det är också oförändrat. Jag skulle vilja hävda att
det är en av de stora svårigheterna i detta, och det kommer vi
inte ifrån.
Här finns svårigheter att dra en gräns mellan vårdfunktionen
och samhällsfunktionen, det mer juridiska. Som behandlande
läkare eller vårdpersonal ser vi till patientens behov. Inom
juridiken och övrig kriminologi ser man mer till
straffunktionen. Det är vad patienten förtjänar och vilket brott
man har begått som är det viktiga. Vi tittar efter behov, och
förhoppningsvis skall vi i vår behandling vara så litet
moraliserande som möjligt. Det är mycket viktigt att inte vara
det. Man skall i en behandling ha moral men inte moralisera.
Det gör att det ibland kan bli svårigheter och glapp. Vi
börjar med vårdfunktionen och vårdbehovet. När patienterna skall
utanför sjukvårdsinrättningen kommer det juridiska in i bilden.
Det kan där ibland bli stopp och kontinuitetsbrott. Det är andra
förutsättningar som gäller. Det gällde förut, och det gäller
oförändrat.
Några saker har varit bra med den nya lagstiftningen. Vi på
Säters sjukhus fick länsrätten att arbeta med i stället för
utskrivningsnämnden. Vi hade ett mycket bra samarbete med den
gamla utskrivningsnämnden, och vi upplever att vi har ett mycket
bra samarbete även med länsrätten. Vi träffades innan och gjorde
upp hur vi skulle arbeta tillsammans, och det har i stort sett
fungerat. Jag tror också att de flesta patienter upplever det
som mycket bra. Länsrätten är inte fullt så informell som den
gamla utskrivningsnämnden. Men de flesta patienter upplever att
de blir väl omhändertagna. De får utrymme och får lägga fram
sina synpunkter, och det är viktigt.
Detta utesluter inte att vissa detaljer kanske skulle kunna
förbättras. Jag skall återkomma till dem. De flesta har kanske
nämnts, men jag skall peka på ytterligare några.
Något som har varit bra, och där det har skett en dramatisk
förändring, är ändringen av tidsfrister vid undersökningar. Det
har gått snabbt. Visserligen har man fått jobba och ställa upp
mycket inom rättspsykiatrin, men det har ändå gått. Man har löst
problemet med de långa väntetiderna på ett positivt sätt.
En annan svårighet som kvarstår är gränsdragningsproblemet.
Förut hade vi sinnesjuka och jämställda. Nu är det fråga om
allvarlig psykisk störning. Jag gör själv inte så många
utredningar. Det är en sak var man sätter en gräns, och man har
i förarbetena försökt att precisera vilka kategorier som skall
vara får och vilka som skall vara getter.
Det går relativt lätt att sätta en gräns. Problemet är sedan
hur man skall använda den i praktiken. Där kommer diagnostiken
och de praktiska svårigheterna in. Vad jag förstår tror man sig
ha flyttat gränsen. Men själva svårigheten att dra den nya
gränsen kvarstår i stort sett oförändrad. Det är ett av de
dilemman som är med den typen av vård, behandling och utredning.
Vi har svårigheter med gränsdragningarna, därför att vi kan inte
göra preciseringar. Lars Lidberg har presenterat en hel del
fakta som vi förhoppningsvis skall kunna utnyttja mer i
framtiden, men det återstår fortfarande mycket att göra. En
litet hädisk tanke slog mig, när det visade sig att vi har
uppnått bättre resultat av vård men Sverige ligger samtidigt
väldigt lågt när det gäller behandlingstider inom psykiatrin.
Man kan undra om resultatet blir bättre för att patienterna är
så kort tid på institutionerna. Åtminstone kan man leka med den
tanken, eftersom vi vet att det är alldeles klart att inlåsning
i sig också är skadligt. Från den gamla mentalsjukhustiden lärde
vi oss att om man låser in människor så leder det till skador.
Detta var litet provokativt, men ändå.
Jag vill ta upp några saker som vi har undrat litet över på
litet olika punkter i den nya lagen. Jag sade att samarbetet med
länsrätten har fungerat utmärkt. Vi tycker också att det har
fungerat väldigt bra på åklagarsidan. Vi är väl medvetna om att
åklagarna är utsatta för en oerhörd tidspress. Det har t.o.m.
hänt att vi har jagat dem under sittande rätt för att att få
utlåtanden till länsrätten. De har t.o.m. suttit med
mobiltelefon vid förhandlingar, vilket inte är så bra.
Det finns enstaka områden där vi har upplevt att det har varit
bekymmer. Riksåklagaren har sagt att man skall bedöma farlighet
och behandling utifrån ett mer näraliggande perspektiv. Vi
tycker ibland att en del har dragit upp aspekter från väldigt
lång tid tillbaka, och där man faktiskt inte har velat se att
behandling har effekt och att den ger resultat. Tidsbristen är
påtaglig. Detta skulle kunna förbättras.
Jag har tidigare sagt att permissioner har uteblivit därför
att man inte har kunnat sätta sig in i det hela ordentligt. Jag
skall därför inte vidare gå in på det.
En annan sak som har varit litet knepig är att vi inom
sjukvården av hävd har en sträng sekretess. Vi har nu märkt att
det är helt annorlunda om t.ex. våra papper hamnar på ett annat
bord. Om utlåtanden, som vi tycker borde vara sekretessbelagda,
kommer i en åklagares händer så får polisen tillgång till dem.
Dessa sprids sedan som ringar på vattnet. Det kan vara uppgifter
om patienter som sprids, vilket vi tycker är litet olyckligt.
Personalen får t.ex. över huvud taget inte yttra sig om en
patient som är intagen på en enhet. Men sedan kan vem som helst
gå och titta på dörren på kliniken när det är länsrättsdag.
Namnen finns då angivna och det framgår att förhandling är på
gång. Där står också något som för oss läkare är märkligt,
nämligen att man är motpart till en patient, vilket vi i de
flesta fall inte alls är. Men i juridisk mening betraktas vi som
motparter. Detta har patienter upplevt som stötande, och det
upplevs också av en del av oss läkare som besvärande många
gånger.
I de norra delarna av landet är det ett problem att det ibland
kan ta lång tid innan förhandling kan ske, vilket har att göra
med att man samlar ihop fler ärenden till förhandling. Man har
inte lika goda möjligheter som de som har Stockholmstrakten som
arbetsområde.
När det gäller den expertfunktion som skall finnas med i
Länsrätt och Kammarrätt har vi i Kammarrätten råkat ut för att
kolleger har ringt och sagt att de inte kan så mycket om detta
och ber oss därför att ta över och hjälpa dem. Dessa kan man
sedan finna som experter i Kammarrätten. Detta blir faktiskt
litet stötande. Jag vet inte hur man skall lösa detta problem.
En annan sak när det gäller expertfunktionen är att många både
inom Länsrätten och Kammarrätten har sagt: "Vi kan inte det här.
Det är helt nya patienter. Vi känner oss tveksamma och vet för
litet." Samtidigt uppfattar vi det så att man har ett system som
motverkar expertfunktionen litet när man ständigt byter
ordförande och nämndemän. Detta är olyckligt, därför att
kontinuitet är en väldigt viktig faktor i vård av
rättspsykiatriska patienter. Men här kan det ibland bli ett
system som motverkar kontinuiteten. Det händer också att vissa
ordförande inte vill att man hänvisar till gamla utlåtanden,
utan vill att nya utlåtanden ständigt skall skrivas. Detta gör
att det ur byråkratisk synpunkt blir mycket tungt för oss
läkare. Vi vill ju syssla med patientvård, men vi blir tvungna
att ägna en stor del av arbetstiden åt att formulera våra
ställningstaganden i ord och att även muntligt redogöra för dem
vid förhandlingar. Lagstiftningen har inte ändrat svårigheterna
med hur vi skall ta ställning till detta, men vi måste ägna mer
byråkatisk tid åt detta, vilket jag tror är besvärande för
många. Det är givetvis en del arbete som man inte kommer ifrån,
men jag tror att det ibland grymtas en del över detta bland
kollegerna.
När vi har diskuterat detta på kliniken har vi ändå funnit att
det har fungerat bra på Säters sjukhus. Det har att göra med att
vi har haft ett bra samarbete och att vi också har kunnat sköta
en del på det informella planet. Vi har informerat och
undervisat, vilket jag tror är en nödvändighet för att man skall
lära sig detta svåra gebit.
Ingbritt Irhammar: Jag funderar över en del
frågeställningar efter att ha lyssnat till Lars Lindbergs
anförande, som jag tycker var mycket intressant. Det gäller de
bilder som illustrerade vårdtiderna vid sexualbrott. De var från
England, USA och Sverige. Göran Källberg gick också in litet
grand på vilka resultaten blir vid kortare eller längre vårdtid.
Hur är återfallsfrekvensen vid en jämförelse mellan de svenska
kortare vårdtiderna och de tre och fyra gånger längre
vårdtiderna. Har vi fyra gånger högre återfallsfrekvens i
Sverige, eftersom vårdtiderna är så mycket kortare?
Min andra fråga gäller också återfallen. En bild visades som
illustrerade dem som fick vård inom sjukvården och dem som togs
om hand inom fängelserna. Den visade på fler återfall bland dem
som suttit i fängelse. Men om man skall kunna dra några
slutsatser av den bilden, måste man också veta om ett speciellt
urval av de kriminella har gjorts, dvs. om de som har avtjänat
fängelsestraff är mer kriminellt belastade eller mer allvarligt
kriminella än de som fått vård inom sjukvården. Är det så att de
som har fått vård inte är lika kriminellt belastade?
Har någon jämförelse gjorts mellan flickors och pojkars
aggressivitet här i landet eller i världen i övrigt? Vad är
bakgrunden till att flickor och kvinnor åtminstone statistiskt
sett är mindre kriminellt benägna och mindre benägna till
våldshandlingar än män?
Lars Lidberg: Naturligtvis har vi tagit hänsyn till
bakgrundsfaktorerna och hållit dem konstanta. Tiden vid
institution -- fängelse eller sjukhus -- är densamma i de båda
jämförelsegrupperna, dvs. de har suttit lika länge i fängelse
som de som har vårdats på institution. Våldtäktsdömda döms i dag
till tre, fyra år och uppåt. De sitter ungefär motsvarande tid i
fängelse -- man får räkna med frigivningstiderna. Det är ingen
större skillnad mellan fängelse-och sjukhustid för
våldtäktsdömda. I det här materialet är tiden densamma. Det är
inget urval, utan det är samtliga som undersöktes i
Stockholmsenheten från början av 1978 till 1982. Undersökningen
omfattar alla, och den kriminella belastningen är lika mellan
grupperna. Det som skiljer de båda grupperna är att den ena
gruppen kom till fängelse och den andra till sjukhus. Rimligen
var den grupp som kom till sjukhus sjukare, men i övrigt är de
lika.
Om vårdtider i andra länder och återfallsfrekvensen där vet
jag tyvärr inte så mycket. Jag har själv sett flera enheter i
USA som har mycket avancerade vårdprogram och som anger väldigt
goda behandlingsresultat. Men i USA kan man få tjugo års straff
för våldtäkt. Tiden kan minska om man får villkorlig frigivning,
men det är fråga om långa tider. Ställs man då inför valet att
ta en behandling kanske man får fem eller sju och ett halvt år i
stället för tjugo. Vilka som väljer vad är svårt att veta,
därför att det är styrda urval, så jag kan inte svara på den
frågan.
På frågan om varför kvinnor är mindre aggressiva än män, så
vet man inte det. I går på Kvinnodagen hade jag två studerande
från Kriminologen hos mig, som ville ha svar på samma fråga. De
ville undersöka detta. Men jag kunde inte ge dem något svar. Det
naturliga svaret vore att män har mer manligt könshormon -- det
vet man ju -- alltså styr det manliga könshormonet
aggressiviteten. Men så enkelt är det ju inte. Personer som är
aggressiva i så att säga ordnade former såsom ishockeyspelare
och andra lagspelare som är duktiga och aggressiva på plan har
en högre testosteronhalt än de som är sämre. Det har gjorts en
rad sådana undersökningar. Men vi vet väldigt litet om detta.
Det jag pekade på med serotoninerga systemet i hjärnan har
säkert att göra med aggressivitetet. Det pågår omfattande
forskning om droger som går in i aggressionsbenägenheten. I dag
finns inga bra droger, med ett undantag möjligtvis för Litium
som man ger till maniker för att sänka aggressiviteten. Men det
finns ingen bra antiaggressiv medicin.
Christel Anderberg: Jag tror att alla vi som sitter här är
helt överens om att sjuka människor har rätt till vård och
behandling, oavsett om det är en somatisk eller psykisk sjukdom.
Men kärnfrågan är om det med nödvändighet leder fram till att vi
måste ha en påföljd för brott som innebär att personer döms till
vård som de egentligen redan är berättigade till enligt annan
lagstiftning och som de t.o.m. kan underkastas tvångsvis i de
allvarligaste fallen. Jag tänker på det fall som Martin Elton
anförde om den kvinna som drabbades av en förlossningspsykos.
Vad är det för vits med att döma till vård när vården inte
längre behövs när domen faller? Är inte det en maskerad
straffriförklaring? Vore det inte i ett sådant fall mer
principiellt tilltalande att återgå till det system som vi hade
före 1965 med uttrycklig straffriförklaring? Som det nu är, är
det mer ett spel för gallerierna, som är mycket svårt att
förankra i det allmänna rättsmedvetandet.
När det gäller dem som inte är så allvarligt sjuka utan
tillhör dem som ligger någonstans under de allra svårast sjuka
och som inte skulle göras ansvariga över huvud taget, undrar jag
om man borde kunna döma till fängelse och att läkaren sedan fick
avgöra var och hur det fängelsestraffet skulle verkställas.
Näst sist det begav sig för min gamle vän Lars Inge
Svartenbrandt var han dömd till fortsatt internering, men redan
tre dagar efter hovrättens dom överfördes han genom vårdintyg
till sjukhus, och verkställde en stor del av straffet där. Det
finns, vad jag har förstått, kulturkrockar mellan
rättspsykiatriker och kliniker, och det finns mycket stora
kulturkrockar mellan jurister och läkare. Man har olika
utbildning och man förstår inte varandras språk. Man har också
olika utgångspunkter och uppgifter att fullgöra i sammanhanget.
Blir det inte lätt så att både patienten och samhällsskyddet
kanske kommer till korta i den här kulturkrocken? Finns det
någon principiell invändning mot att man har ett renare
påföljdssystem och att sedan vårdbehovet får avgöra oavsett vad
juristerna har sagt? Helst skulle jag vilja ha svar från alla
här befintliga läkare, men det förstår jag att tiden inte
medger. Men jag vore tacksam om någon ville besvara de mer
principiella funderingarna.
Lars Lidberg: Jag vill ta upp en kort delfråga, som
Christel Anderberg var inne på, nämligen kulturkrocken mellan
allmänpsykiater och rättspsykiater. Den finns förvisso, och var
kanske ännu vanligare tidigare. Men jag tycker att de
rättspsykiatriska patienterna företer förutom psykisk störning
och i vissa fall även psykisk sjukdom, sinnessjukdom, sådana
beteendestörningar att de är svåra att hantera i vanliga
sektorskliniker. De förstör vårdmiljön där. Några få får all
uppmärksamhet. Andra patienter blir störda av att det är en som
är dömd för mord eller vad det kan vara. Anhöriga reagerar mot
att en sådan person skall vårdas exempelvis med mamma som är
intagen för depression. Detta är inte bra. Jag tror att det kan
lösas genom att nästan alla som döms till psykiatrisk vård också
vårdas på specialenheter.
Göran Källberg: Min egen uppfattning har under åren velat
litet hit och dit. Vad man kan säga är att den teoretiska
genomgång som man borde göra inte är speciellt genomarbetad. Den
var dålig i Socialberedningen. Den är litet bättre i den senaste
utredningen. Det finns mycket som talar för att ha systemet med
straffriförklaring. Ur medicinsk synpunkt kommer andra aspekter
in, som är minst lika svåra när man skall bedöma uppsåtsfrågan
och frågan om man är rättsligt medveten när man begår ett brott.
För egen del lutar jag för närvarande åt att det finns fördelar
med det systemet.
Beträffande frågan om kulturkrocken, vill jag säga att den
finns, därför att inom allmänpsykiatrin vill man inte vårda
rättspsykiatriska patienter. Det ser vi väldigt ofta när vi från
kriminalvårdens sida behöver hjälp från allmänpsykiatrin. Det är
mycket svårt, även om det har förbättrats något. Jag tror att
specialenheterna är väl rustade för att klara denna vård bra.
Men inom allmänpsykiatrin är det sämre. På Säters sjukhus har vi
sett allvarliga tendenser när ekonomin numer i samtliga
landsting börjar styra sjukvården. Då blir man mer benägen att
försöka ta hem patienter från specialavdelningen för att helt
enkelt klara ekonomin. Det blir för dyrt och man överskrider
beviljade resurser. Det är en allvarlig tendens ur
farlighets-och rättssäkerhetsperspektiv. Väldigt många behöver
de resurser som en specialavdelning kan tillgodose.
Martin Elton: Straffriförklaring eller det nuvarande
systemet? Jag kan känna mycket för att ha straffriförklaring för
den kategori som är så tydlig som i det exempel som jag gav. Jag
nämnde ett exempel, men jag hade kunnat nämna många -- av
tidsskäl skall jag inte göra det -- där det ur psykiatrisk
synpunkt är lika fullständigt klart att en person har handlat
under helt andra förutsättningar än dem som vi upplever.
"Fördelen" med det system som vi nu har är att samhället ändå
genom förvaltningsdomstolarna får ett inflytande över hur länge
en person skall vara intagen för vård. Om man blir
straffriförklarad och får sin vård i andra sammanhang, skulle
samhället med nuvarande lagstiftning inte ha insyn och kontroll
över hur lång vården skulle bli.
Frågan om vård eller fängelse debatterades i samband med
förberedelserna till lagen om man skulle dömas i "vanlig
ordning" och få vård under den tid man behöver ha en
verkställighet av ett frihetsberövande straff. Detta låter
väldigt bra. När man diskuterar detta undrar många varför det
inte är så -- självklart skall det väl vara så. Men det är ett
problem för oss psykiatriker att bedriva behandling effektivt
under sådana förhållanden -- redan romarna på sin tid kände till
att halva drivfjädern till tillfrisknandet ligger i viljan att
bli frisk. Jag har problem med att effektivt behandla psykiskt
sjuka som väntar på tio år i bunkern i Norrköping.
Framhjulsdriften i tillfrisknandet blir på något sätt
bortkopplad. Det är litet av anledningen till att vi från
psykiatrisk sida har varit litet skeptiska och tveksamma till
den ordningen.
Jag vill bara mycket kort återkomma till och understryka vad
min kollega Göran Källberg var inne på i sitt anförande,
nämligen att vissa länsrätter har en förkärlek -- av juridiska
skäl naturligtvis -- att profilera oss som motparter. Detta är
ett klart problem, speciellt på de mindre klinikerna där man den
ena timmen skall sitta inför länsrätten och vara motpart -- det
står i domen: motpart Martin Elton --, timmen därefter sitter
jag med personen i ett annat rum och är den personens
psykoterapeut. Det är en rollsituation som är omöjlig. På större
kliniker kan man möjligen ordna det så att den ena kollegan tar
den ena rollen och den andra en annan, men på mindre kliniker
som kanske bara har två, fyra läkare är detta ett stort problem.
Lennart Klang: Jag vill till Christel Anderberg bara ge en
enkel beskrivning som kan vara belysande av skillnaden mellan
kriminalvårdspsykiatri och sjukvårdspsykiatri. I
sjukvårdspsykiatrin strävar man precis som hos oss efter att få
patienten frisk. När patienten är frisk skriver man ut denne.
Hos oss är det emellertid annorlunda. Den dagen patienten är
frisk, kan vi inte skriva ut honom. Å andra sidan måste vi frige
honom från fängelset kanske den dagen han är som sjukast, därför
att strafftiden har löpt ut. Detta är en väsentlig skillnad.
Jag har arbetat inom kriminalvården i så pass många år att jag
har varit med om ett äldre system där vi hade två andra
påföljder: ungdomsfängelse och internering. Jag arbetade då med
ungdomsfångar som framför allt inte var narkomaner som i dag,
utan 50-,60-och 70-talets biltjuvar. När man såg en
förbättring hos en ungdomsfånge och när han mådde som bäst och
hade de största förutsättningarna att klara sig, kunde man med
Ungdomsfängelsenämndens medverkan få ut honom, även om han inte
på långa vägar hade avtjänat de tolv månader som var minimitiden
för straff vid ungdomsfängelse. Kanske en återgång till ett
liknande system kunde vara tänkbart.
Göthe Knutson: Jag vill rikta min fråga till läkarna. Jag
skulle vilja veta litet om förmågan att skilja psykiskt sjuka
brottslingar från friska brottslingar. I en del fall förekommer
det onekligen att en brottsling försöker att få sluten
psykiatrisk vård i stället för att komma till fängelse. Det mest
kända fallet under senare år är väl förövaren av morden i
Åmsele. Han gjorde uttalanden som tydde på att han skulle göra
allt för att bli sjukförklarad. Nu lyckades han inte med det.
Hur ofta upptäcker ni efteråt att ni har gjort felaktiga
bedömningar?
Lars Lidberg: Vi upptäcker naturligtvis aldrig om en
bedömning är felaktig om vi har blivit lurade på ett skickligt
sätt. Men jag tror att vi nästan alltid upptäcker det, därför
att undersökningen grundar sig inte på att man kommer in till
doktorn för att prata med honom några timmar då man kan fejka
något och sedan gå ut, utan vi har en observationstid dygnet
runt under fyra veckor. Det finns ingen som framgångsrikt kan
spela att han har någon form av känd psykisk störning under den
långa tiden.
Vad gäller Åmselemannen hade jag med honom att göra innan
brotten i Åmsele begicks. Han var då en stackare, en biltjuv,
som hade gjort tre eller fyra hängningsförsök på fängelset. Han
är en av de få som jag har skrivit vårdintyg för. Jag skriver
inte vårdintyg, därför att sjukhusen tar inte emot patienterna
eller därför att patienterna hävdar att de klarar sig själva.
Men för honom gjorde jag det, eftersom han då var så sjuk. Det
var en ömklig stackare som sedan skrevs upp till hjälte av
massmedia. Han identifierade sig med en finsk tukthusfånge -- en
mycket hemsk person -- som han hade som idol. Han undersöktes på
Huddingekliniken. Jag tror inte att man där hade någon tanke på
att så att säga jämställa honom med en psykiskt sjuk, även om
han själv uttalade sig i den riktningen.
Jag vill kort säga något om svängningen inom psykiatrin.
Säters mest kände innevånare, Tuneman, skulle jag tro att många
känner till. Han var ledare för Salaligan. Han satt 36 år på
Säters fasta paviljong. Jag har läst journalen, vilken är en
kulturhistoriskt mycket intressant läsning. Det var en
rättsläkare i Stockholm som ville flytta ut Tuneman till
Rålambshovs sjukhus. Då kan man se att det år efter år står:
Samtal med överläkaren ua, samtal med överläkaren ua. Sedan
beskärmar sig den då ansvarige läkaren att man kan komma på
tanken att ett sådant moraliskt monstrum kan flyttas från fast
paviljong till vanlig psykiatrisk tvångsvård. Så blev det inte
heller. Men det fanns alltså en annan attityd inom psykiatrin.
Den har nu svängt väldigt starkt. Som jag tidigare sade tror jag
inte att det bara beror på lagstiftningen, utan det är en
opinionssvängning som är mycket påtaglig inom psykiatrin. Vi
behöver tvångsvårda vissa patienter, och den vården har genom
denna svängning blivit eftersatt. Man har fokuserat sig kring
unga psykiatrer som vill vårda snälla, väluppfostrade och ofta
kanske också välbärgade neurotiska patienter i stället för de
patienter som vi kommer i kontakt med.
Martin Elton: Jag sysslar både med utredning och vård. Jag
få då ofta frågorna: Hur ofta gör ni felbedömningar? Hur ofta
blir ni förda bakom ljuset? Jag brukar då svara i likhet med
vad Lars Lidberg sade, nämligen att av de personer som vårdas på
kliniker under ett antal veckor -- det är trots allt 80--85%
-- är det i mycket få fall som vi kommer snett på grund av att
vi har förts bakom ljuset. När det gäller de s.k. frifotingarna,
som kommer till mottagningen några gånger, ökar naturligtvis
möjligheterna för en skicklig skådespelare att dribbla med oss.
Men det är inte där den stora svårigheten ligger, utan den
ligger i att vi skall gå in på ett spektrum från 0--100, där det
inte finns vare sig några naturliga bergskedjor, vattendelare
eller åar som riktigt klart talar om för oss var i terrängen
gränsen går. Från utgångspunkterna alltifrån att vara kärnfrisk
till att vara något litet förkyld, till att vara riktigt
ordentligt förkyld och till att vara dödsförkyld, skall vi gå in
och säga att där går gränsen för Svartenbrandt, Tuneman eller
vem det må vara. På dessa indikationer måste även experter av
och till komma till olika bedömningar. Den här personen? Ja,
allvarligt psykiskt störd, tillhör den ena eller andra sidan av
den här gränszonen. Gränsfall kommer vi alltid att få.
Rättsmedicinalverket, som nu har tagit över ledarskapet för den
här verksamheten, bedriver för närvarande ett oerhört
kvalitetsarbete på de sex enheter som sysslar med utredning för
att vi skall få samma kriterier. Vi har kommit en bra bit på
väg, och vi skall göra ytterligare ansträngningar framöver för
att nå ännu bättre konsensus om var gränsen går. Men detta är
bedömningar som aldrig kan bli hundraprocentiga när det är fråga
om någon tiondels millimeter hit eller dit.
Lennart Klang: Jag tror att det är väldigt ovanligt att vi
från kriminalvårdssynpunkt tycker att rättspsykiatrin har gjort
felbedömningar. Det är inte där problemet ligger -- det gäller i
stället de fångar som kommer till oss utan att ha blivit
rättspsykiatriskt bedömda, vare sig med sinnesundersökning eller
enligt 7 §. Jag tänker då på en grupp intagna som börjar öka,
nämligen utomeuropeiska fångar som kommer från kulturer som gör
att det är svårt att säga om deras beteende är ett symptom på en
psykisk sjukdom eller om det är tecken på ett kulturellt särdrag
som vi inte känner igen.
Jag tror att det är de som slinker igenom och för vilka
tingsrätterna aldrig förordnar om 7 §-undersökningar eller
rättspsykiatriska undersökningar som dyker upp hos oss och som
sedan i början av verkställigheten visar sig vara sjuka. Jag
vill erinra om att vi, sedan den nya lagstiftningen infördes,
har haft ett resningsärende där en intagen, som hade dömts till
fängelse, fick resning och sedan dömdes till rättspsykiatrisk
vård. Vidare vill jag erinra om att vid något tillfälle har
regeringen av nåd ändrat påföljd från fängelse till sluten
psykiatrisk vård.
Göran Källberg: Jag har jobbat på Säters fasta paviljong
och Specialen i, tror jag, elva år och var dessförinnan under
några år rättspsykiater inom kriminalvården. När det gäller
detta med felbedömningar vill jag säga att jag har, så här lång
tid efteråt, beträffande mitt arbete på Säters sjukhus inte mer
än i något enstaka fall tyckt att det varit fråga om
felbedömning. Däremot har jag sett flera fall av det slaget inom
kriminalvården -- både sådana som, liksom Lennart Klang sade,
inte är undersökta och sådana som är undersökta. Så jag tror att
felbedömningen ligger mer åt det hållet än åt psykiatrins håll.
Birgit Henriksson: Jag skall fatta mig mycket kort och
bara ställa en direkt fråga.
Jag tror det var Lars Lidberg som tog upp just frågan om att
många patienter hamnar på fel ställen, och det är vad jag har
fått höra klagomål på från många av våra öppna kliniker -- man
har svårt att klara av patienter som är dömda av psykiska skäl.
Man har inte låsbara avdelningar, olika människor och anhöriga
blir oroliga och ängsliga. Finns det platser på de här
specialenheterna som flera av er har talat om, eller varför
sitter dessa patienter på fel ställen så att säga?
Lars Lidberg: Jag vet inte. Jag sitter inte i den
administrativa positionen att jag kan svara på det.
Jag vet att vi har platser i vårt eget hus, men som Gunnar
Holmberg sade har vi inte lyckats sälja -- om vi skall kalla det
så -- de platserna till landstingen.
Vidare vet jag att Säter i dag har problem, eftersom man i
Västerås, som hör till Säters område, tar tillbaka sina
patienter av kostnadsskäl. Men jag tror inte att det skulle vara
särskilt mycket dyrare att bygga sådana här enheter, och det
skulle vara mycket bättre för alla att göra det. Tidigare var
det så -- det vet jag -- att man valde att skriva ut de här
patienterna väldigt tidigt, och det var ju inte bra. Men det var
så här i Stockholm för 15--20 år sedan ganska ofta.
Jag tycker att det här är ett problem som måste lösas på något
sätt, och jag tror att jag har nästan alla psykiatrer bakom mig
när jag säger det.
Martin Elton: Bara mycket kort.
De särskilda vårdenheter -- skall vi kalla dem så -- som vi
talar om nu är fullbelagda, och där är det många gånger litet
väntetid och ett visst tryck. Så om man skall ha den ambition
som Lidberg har talat om, att alla som döms till vård skall ha
denna på en särskild vårdinrättning, då måste platsantalet på
dessa inrättningar utökas.
Ordföranden: Då har vi haft den genomgång som vi i
justitieutskottet planerade.
För oss har det här varit en annorlunda utfrågning än sådana
som vi brukar arrangera. När det dyker upp en kontroversiell
fråga brukar ett sätt att bilda oss själva och ta reda på hur
det förhåller sig med frågan vara att anordna en utfrågning. Om
det gäller en proposition eller om det finns ett antal motioner
på ett område som är kontroversiellt brukar vi också arrangera
utfrågningar, och ibland remissbehandlar vi även t.ex. motioner.
Den här utfrågningen byggde på att när vi tog denna nya
lagstiftning i riksdagen fanns det en hel del turbulens kring
den, och vi ansåg därför att det var intressant att egentligen
följa upp lagstiftningen på det sätt som man ibland tycker att
riksdagens revisorer gör. Man går tillbaka och ser efter vad det
blev av det som vi faktiskt var med och beslutade om.
På det sättet har vi sett den här hearingen. Om man skall göra
ett försök att dra en slutsats av vad som sagts under de timmar
vi nu varit tillsammans blir det väl egentligen att
lagstiftningen fungerar väl, att domstolarna tycker att
lagstiftningen är ganska bra att handskas med samt att man har
hittat rutiner för hur man skall handlägga ärendena. Ett av de
viktigaste syftena med lagstiftningen gällde ju själva
skyddsintresset, och såvitt jag förstår har det syftet
tillfredsställts. Av de svar som har redovisats här framgår ju
att skyddsintresset har ökat. Men en fråga som flera har pekat
på är tidsmarginalen åtta dagar. Man tycker att det vore värt
att fundera på om man kan göra någonting åt den.
Jag ser det då som väldigt angeläget att framhålla att om det
skall vara någon vits med yttranden från åklagare, så måste
åklagaren få tid att göra den undersökning som man anser att man
i varje ärende behöver göra. På samma sätt tror jag -- så var
det också tänkt enligt utredningen -- att när huvudsakligen
samma åklagare skall yttra sig i det ärende som vederbörande
tidigare varit med om att behandla behövs det mer tid. Eftersom
vi inte har några särskilda frågor kring detta uppe i utskottet
-- det finns just inte några motioner och det är inte något
betänkande på gång -- utgår jag från att statssekreterare
Krister Thelin tar med sig synpunkterna från den här hearingen.
Med det vill jag avsluta dagens utfrågning och tackar så
mycket för all den information vi har fått. Vi tycker att det
har varit väldigt intressant att på det här sättet försöka följa
upp en lagstiftning som vi har varit med och tagit.
Tack skall ni ha.
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1
Propositionen 1
Motioner 1
Utskottet 2
Propositionens huvudsakliga innehåll 2
Gällande rätt 2
Uppehåll i huvudförhandling 2
Rättspsykiatrisk undersökning 3
Domarjäv 4
Europakonventionen 5
Tidigare riksdagsbehandling 5
Propositionens förslag 6
Handläggning av mål efter rättspsykiatrisk
undersökning 6
Övriga jävsfrågor 8
Nämndeman i allmän förvaltningsdomstol 9
Överväganden 9
Motionerna 10
Övrigt 13
Hemställan 14
Bilagor
1. Propositionens lagförslag 15
2. Utskottets lagförslag 18
3. Utskottets lagförslag 19
4. Medverkande vid utskottets utfrågning den 9 mars 1993 om
psykiskt störda lagöverträdare 21
5. Anföranden vid utfrågningen 22