I detta betänkande behandlar utskottet regeringens förslag
dels om anslag till domstolsväsendet för budgetåret 1993/94,
dels om riktlinjer för instansordningen i de allmänna
förvaltningsdomstolarna. Utskottet behandlar i samband därmed
ett antal motioner avseende medelstilldelningen och i övrigt med
anknytning till domstolsväsendet.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag utom såvitt avser
anslaget till Domstolarna m.m. I den delen föreslår utskottet,
med bifall till en motion från (s) och i anledning av motioner
från (nyd), att riksdagen ökar anslaget med 3 000 000 kr.
Utskottet avstyrker bifall till övriga motioner.
Till betänkandet har fogats fem reservationer varav tre från
(s), en från (m, fp, c och kds) och en från (nyd).
Propositionen
I proposition 1992/93:100 bilaga 3 (Justitiedepartementet) har
regeringen föreslagit riksdagen att
till Domstolsverket för budgetåret 1993/94 anvisa ett
ramanslag på 63910000 kr (punkt D 1, s. 94 och 95),
till Domstolarna m.m. för budgetåret 1993/94 anvisa ett
ramanslag på 2445640000 kr (punkt D 2, s. 96--101),
godkänna de riktlinjer för instansordningen i de allmänna
förvaltningsdomstolarna som angetts i propositionen (avsnitt
4.1).
Motioner
1992/93:Ju401 av Alwa Wennerlund (kds) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om separata uppehållsrum för vittnen eller
målsäganden i avvaktan på att målet ropas ut.
1992/93:Ju402 av Sigrid Bolkéus m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en sammanläggning av Ljusdals tingsrätt med
Hudiksvalls tingsrätt.
1992/93:Ju403 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
utbildning i miljöfrågor för jurister.
1992/93:Ju404 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en parlamentarisk utredning för att
fastlägga riktlinjerna för utformningen av det framtida
rättsväsendet.
1992/93:Ju410 av Stina Eliasson och Birgitta Hambraeus (c)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om de små tingsrätterna.
1992/93:Ju412 av Sonia Karlsson och Berit Löfstedt (s) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
Motala och Mjölby tingsrätter inte bör läggas samman med
Linköpings tingsrätt,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
förmyndarskapsärenden samt bouppteckningsärenden bör vara kvar
vid tingsrätterna.
1992/93:Ju413 av Per-Richard Molén (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om Sollefteå tingsrätt.
1992/93:Ju414 av Inger Hestvik m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om tingsrätternas organisation.
1992/93:Ju415 av Gunnar Thollander m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Tierps
tingsrätt bör finnas kvar.
1992/93:Ju417 av Lars-Erik Lövdén m.fl. (s) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om tingsrätternas organisation,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om specialdomstolar,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om Domstolsverket,
5. att riksdagen utöver vad regeringen föreslagit anvisar
3000000 kr för personalutbildning och chefsutveckling inom
domstolsväsendet,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att jourdomstolar inte bör införas,
1992/93:Ju418 av Sven-Olof Petersson (c) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett bibehållande av den nuvarande
tingsrättsorganisationen.
1992/93:Ju422 av Bengt Rosén (fp) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
inriktningen av en reform i fråga om den centrala
domstolsadministrationen.
1992/93:Ju424 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om bättre resurser till de allmänna
domstolarna för att klara av den ökande arbetsbördan,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att de små domstolar som är
kostnadseffektiva bör bibehållas,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om åtgärder för att höja domarkårens och
domstolarnas anseende hos allmänheten.
1992/93:Ju802 av Margareta Viklund (kds) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
den personal, poliser, psykologer, jurister,
barnhälsovårdspersonal m.fl. som har att göra med barn i svåra
situationer bör utbildas för den uppgiften.
1992/93:Ju826 av Ian Wachtmeister och Laila Strid-Jansson
(nyd) vari yrkas
2. att riksdagen beslutar anslå 2 000 000 kr till utbildning
av domare, åklagare och nämndemän i syfte att förbättra
kunskapen om det sexualiserade våldets offer,
1992/93:Ju836 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att inrätta ett system med jourdomstolar
för ungdomar,
1992/93:A472 av Lennart Rohdin (fp) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om indragning eller sammanslagning av de små
tingsrätterna.
Utskottet
Inledning
Domstolsväsendet har ett budgetsystem med treåriga
budgetramar. Vid förra årets budgetbehandling föreslogs dock,
med hänsyn till de förändringar som förväntades av bl.a.
Domstolsutredningens (Ju 1989:06) arbete, att medelsbehovet för
domstolsväsendet skulle läggas fast för endast den då kommande
tvåårsperioden, dvs. för innevarande budgetår och för budgetåret
1993/94 (1991/92:JuU20, rskr. 201). Domstolsverket har alltså
under hösten 1992 avgivit en förenklad anslagsframställning för
budgetåret 1993/94.
I december 1991 redovisade Domstolsutredningen sitt uppdrag
genom betänkandet (SOU 1991:106) Domstolarna inför 2000-talet.
Betänkandet innehåller olika förslag om arbetsfördelningen
mellan domstolarna och den offentliga förvaltningen och mellan
de allmänna domstolarna och de allmänna förvaltningsdomstolarna.
Utredningen tar också upp frågor om omprövning, överklagande och
instansordning samt vissa processrättsliga frågor. Betänkandet
har remissbehandlats, och förslagen bereds för närvarande i
Justitiedepartementet.
Ursprungligen var tanken att även frågan om domstolsväsendets
organisation skulle utredas av Domstolsutredningen (dir.
1989:56). Genom tilläggsdirektiv (dir. 1991:94) återkallade
emellertid regeringen Domstolsutredningens uppdrag i den delen.
Domstolarnas organisation har i stället utretts inom
Justitiedepartementet, och förslag har redovisats i
departementspromemorian (1992:38) Domstolsväsendet, organisation
och administration i framtiden. Promemorian innefattar även
frågor om specialdomstolarnas och Domstolsverkets framtid.
Promemorian har remissbehandlats.
I departementspromemorian föreslås bl.a. att de minsta
tingsrätterna skall slås samman med andra tingsrätter för att
därmed skapa bärkraftiga enheter för framtiden. Detta skulle
medföra att 24 tingsrätter skulle komma att läggas ned.
Förslaget utsattes för stark kritik vid remissbehandlingen.
Motionsvägen har förts fram ett alternativt förslag till en
framtida tingsrättsorganisation, den s.k. Statskontorsmodellen.
Enligt denna organisationsmodell skulle det vara möjligt att
behålla ett stort antal tingsrätters dömande verksamhet genom
att lägga ansvaret för bl.a. budget- och personalfrågor på den
största tingsrätten i varje län.
Som en inledning till utskottets befattning med frågan om
tingsrättsorganisationen anordnade utskottet i december 1992 en
offentlig utskottsutfrågning. Vid denna utfrågning uttalade
statssekreteraren bl.a. att departementspromemorians förslag om
neddragning av antalet tingsrätter inte föranletts av kritik mot
hur den nuvarande ordningen fungerar utan att avsikten varit att
höja beredskapen inför framtiden. Dokumentation från
utfrågningen bifogas detta betänkande som bilaga.
Utskottet vill här anmärka att olika frågor, som i sin tur kan
komma att aktualisera frågor om tingsrättsorganisationen, för
närvarande bereds i Justitiedepartementet. Domstolsutredningen
har sålunda i sitt betänkande utförligt behandlat frågan om
renodling av domstolarnas verksamhet. Utredningens överväganden
mynnar ut i ett förslag om att sådana arbetsuppgifter som ligger
vid sidan av den egentliga målhanteringen, de s.k.
sidofunktionerna, i stor utsträckning skall föras bort från
tingsrätterna. Det gäller t.ex. verksamheten hos
inskrivningsmyndigheterna och tingsrätternas hantering av
bouppteckningsärenden och förmynderskapsärenden.
Enligt de av statsmakterna år 1969 uppdragna riktlinjerna för
domkretsindelningen (prop. 1969:44, 1LU 1969:38) borde
domkretsarna helst göras så stora att de gav arbetsunderlag för
minst tre domare. Härifrån skulle dock undantag kunna göras.
Första lagutskottet anförde i sitt betänkande sammanfattningsvis
att stor betydelse måste fästas bl.a. vid samhörigheten i
geografiskt och annat hänseende mellan olika orter och bygder,
vid kommunikationer och vid förutsättningarna över huvud taget
för behövlig kontakt mellan domstolen och domkretsens olika
delar. Utskottet betonade också att stor hänsyn borde tas till
synpunkter från lokalt håll rörande bygdens behov från
rättsvårdssynpunkt och i fråga om service. Utskottet ansåg t.ex.
att stor försiktighet måste iakttas med indragning av
tvådomardomstolar om en indragning av domstolen skulle påtagligt
försämra den rättssökande allmänhetens möjligheter till service
eller eljest medföra väsentliga olägenheter för enskilda eller
det allmänna. Sådana skäl kunde enligt första lagutskottets
mening vara så starka att de motiverade behållandet också av en
domkrets som gav underlag för endast en domare.
Utskottet har vid några senare tillfällen gjort uttalanden om
tingsrättsorganisationen (JuU 1973:44, JuU 1974:9, JuU
1978/79:26, JuU 1985/86:28 och JuU 1986/87:25). Utskottet har
därvid ånyo understrukit vikten av domstolarnas lokala
förankring. Utskottet har också betonat vikten av att hänsyn tas
till skäl av sysselsättnings- och regionalpolitisk natur.
Justitieministern har nyligen beslutat att inte lägga fram
något förslag om nerdragning av antalet tingsrätter med
anledning av promemorian.
När utskottet nu på nytt behandlar frågan om
tingsrättsorganisationen kan utskottet konstatera att ovan
angivna utgångspunkter för organisationen alltjämt har bärighet.
Samtidigt måste givetvis organisationen vara utformad på ett
sådant sätt att den bidrar till en hög kvalitet på
rättsskipningen och ett allmänt gott resursutnyttjande inom
domstolsväsendet. Utskottet noterar att den slutsats som kan
dras av nu befintliga uppgifter är att några avgörande
invändningar inte kan riktas mot den nuvarande organisationen.
Utskottet konstaterar att de frågor som tas upp i motionerna
Ju402, Ju410, Ju412, Ju413, Ju414, Ju415, Ju417, Ju418, Ju424
och A472 för närvarande saknar aktualitet. Utskottet avstyrker
bifall till dem.
Domstolsverket
Inledning
Domstolsverket är central förvaltningsmyndighet för de
allmänna domstolarna, de allmänna förvaltningsdomstolarna,
Bostadsdomstolen, arrende- och hyresnämnderna,
Försäkringsöverdomstolen, Rättshjälpsmyndigheten och de allmänna
advokatbyråerna. Domstolsverket har också till uppgift att på
det allmännas vägnar föra talan mot beslut i rättshjälpsfrågor.
Från anslaget till Domstolsverket betalas också kostnaderna för
verksamheten vid Notarienämnden och Tjänsteförslagsnämnden för
domstolsväsendet.
Medelstilldelningen
Regeringen har föreslagit att riksdagen anvisar ett ramanslag
på 63910000 kr till Domstolsverket.
Utskottet tillstyrker bifall till regeringens förslag om
medelsanvisning.
Domstolsverkets framtid
Domstolsverket fick i regleringsbrevet för budgetåret 1992/93
bl.a. i uppgift att delegera budgetansvar i så stor utsträckning
som möjligt till enskilda domstolar. I departementspromemorian
(1992:38) behandlas bl.a. den fortsatta decentraliseringen av
administrationen från Domstolsverket. I promemorian
konstaterades att Domstolsverket borde avvecklas som central
förvaltningsmyndighet för domstolsväsendet. De
samordningsuppgifter som måste hanteras centralt bedömdes vara
av sådan art att de kunde hanteras inom regeringskansliet eller
av ett särskilt stabsorgan.
Vid remissbehandlingen av promemorian ansåg en överväldigande
majoritet av remissinstanserna att det finns ett stort behov av
en central förvaltningsmyndighet för domstolsväsendet och att
Domstolsverket inte bör avvecklas.
I budgetpropositionen (s. 26) anför departementschefen att den
grundläggande tanken bakom förslagen i promemorian är att i
möjligaste mån minimera de centrala administrativa
beslutsfunktionerna inom domstolsväsendet och låta domstolarna
ta ett större administrativt verksamhetsansvar. Den centrala
verksamheten bör koncentreras till i första hand
utvecklingsfrågor och frågor av ekonomisk natur samt vissa
stödfunktioner. Departementschefen anför vidare att hon tagit
intryck av vad många remissinstanser anfört, nämligen att en
decentralisering av administrationen kan ske inom ramen för den
befintliga myndighetsstrukturen. Detta innebär, enligt
departementschefen, att verkets nuvarande karaktär av centralt
ämbetsverk av mer traditionell typ ändras och att organisationen
därmed krymps. Frågan om Domstolsverkets framtida uppgifter och
organisation bereds nu i Justitiedepartementet.
I motion Ju417 framhålls att det är viktigt att Domstolsverket
får den ställning och de resurser som krävs för att effektivt
och kompetent kunna svara mot domstolsväsendets behov. I motion
Ju422 framhålls vikten av att förändringar i fråga om
Domstolsverkets uppgifter skall resultera i besparingar för
statsverket.
Utskottet förutsätter för sin del att Domstolsverket i
framtiden får en ändamålsenlig organisation där
rationaliseringsmöjligheterna tillvaratas. Några ytterligare
uttalanden med anledning av motionerna Ju417 i denna del och
Ju422 är med hänsyn till beredningsläget inte erforderliga.
Utskottet avstyrker bifall till dem.
Domstolarna m.m.
Inledning
Anslaget till domstolarna m.m. omfattar anslagen till de
allmänna domstolarna, de allmänna förvaltningsdomstolarna,
Försäkringsöverdomstolen samt hyresnämnderna, arrendenämnderna
och Bostadsdomstolen. Från anslaget betalas även kostnaderna för
de kansligöromål för Statens ansvarsnämnd som fullgörs av Svea
hovrätt.
Den 1 juli 1992 genomfördes slutligt den nya instansordningen
för rättsskipningen i socialförsäkringsmål varvid
försäkringsrätternas verksamhet helt upphörde.
Försäkringsrätternas återstående omkring 6 700 mål överlämnades
då till kammarrätterna.
Den i föregående års budgetproposition aviserade ändringen av
hovrätternas domkretsar genomfördes den 1 juli 1992. Härigenom
har Örebro län, som tidigare hörde under Svea hovrätt, förts
över till Göta hovrätts domkrets.
Också den förändring av domkretsindelningen för kammarrätterna
i Göteborg och Jönköping som aviserades förra året genomfördes
den 1 juli 1992. Den innebar att Skaraborgs län, som tidigare
hörde under Kammarrätten i Göteborg, flyttades över till
Kammarrätten i Jönköping.
Byggnadsstyrelsen var fram till den 1 juli 1992 lokalhållare
för bl.a. domstolsväsendet. Vid denna tidpunkt upphörde
Byggnadsstyrelsens lokalförsörjningsmonopol, och
lokalhållningsansvaret övertogs av resp. myndighet (prop.
1990/91:150 bil. 1:1, FiU30). Det rent praktiska övertagandet av
ansvaret för hyresavtal m.m. för varje lokal genomförs nu
successivt.
Enligt budgetpropositionen skall alla myndigheter som har
ramanslag och som uppfyller bokföringsförordningens
redovisningskrav fr.o.m. budgetåret 1993/94 i princip finansiera
sina investeringar i anläggningstillgångar med lån hos
Riksgäldskontoret (prop. 1992/93:100 bil. 1 s. 116).
Justitieministern har därför i propositionen föreslagit att det
särskilda reservationsanslaget D 3. Utrustning till domstolar
m.m. avskaffas fr.o.m. budgetåret 1993/94. De investeringar som
skulle ha finansierats via detta anslag får i stället
finansieras genom lån hos Riksgäldskontoret. Justitieministern
har bedömt nyinvesteringsbehovet till omkring 26 000 000 kr för
nästkommande budgetår. Hon föreslår därför att anslaget till
Domstolarna m.m. tillförs 12 800 000 kr för täckande av första
årets amorteringar och räntor m.m.
Arbetsläget m.m.
Beträffande arbetsläget i domstolarna under år 1992 kan
följande nämnas.
I tingsrätterna minskade antalet inkomna tvistemål med 1 %,
medan antalet inkomna brottmål ökade med 1 %. Antalet avgjorda
tvistemål ökade med 6 %, och antalet avgjorda brottmål ökade med
4 %. Målbalansen för tvistemål ökade med 4 %, och målbalansen
för brottmål minskade med 2 %. I dessa beräkningar ingår inte
gemensamma ansökningar och notariemål.
I tingsrätternas övriga verksamhet ökade både antalet inkomna
konkurser och antalet inkomna domstolsärenden med 17 %. Antalet
ärenden vid inskrivningsmyndigheterna minskade med 32 %.
I hovrätterna ökade antalet inkomna mål med 18 %. Alla
hovrätter har haft en ökning av antalet inkomna mål. Störst
procentuell ökning har Hovrätten för Nedre Norrland haft, främst
beroende på att hovrätten fått in ca 500 mål avseende
hastighetsöverträdelser. I övrigt är ökningen jämnt fördelad vad
beträffar måltyper. Antalet avgjorda mål ökade med 6 %, och
målbalansen ökade med 31 %.
Antalet inkomna mål till Högsta domstolen ökade med 11 %, och
antalet avgjorda mål ökade med 25 %. Målbalansen ökade med 8 %.
I länsrätterna minskade antalet inkomna mål med nästan 24 %,
och antalet avgjorda mål ökade med drygt 7 %. Antalet
balanserade mål minskade med drygt 24 %.
Den nya taxeringsprocessen och det förhållandet att de
allmänna förvaltningsdomstolarna under de senaste två åren har
tillförts två nya stora målgrupper, socialförsäkringsmål och
psykiatrimål, samt den ökande tillströmningen av mål enligt
socialtjänstlagen har radikalt förändrat länsrätternas
målstruktur.
Antalet inkomna fastighetsmål minskade kraftigt under 1992,
från 19 923 inkomna mål år 1991 till 3 597 mål år 1992. Någon
större ökning kan inte förväntas under 1993. Enligt uppgift från
Riksskatteverket har endast 6 700 överklaganden kommit in till
skattemyndigheterna i anledning av 1992 års taxering av
lantbruksenheter. Under det gångna året avgjorde länsrätterna
större delen av de balanserade målen avseende 1990 års taxering
av småhus. Därmed fördubblades antalet avgjorda
fastighetstaxeringsmål, och balansen minskade med 43 %.
Sedan den 1 juli 1991 anhängiggörs socialförsäkringsmålen i
länsrätterna. Beträffande dessa mål får därför en jämförelse
göras med det totala antalet inkomna och avgjorda mål i
länsrätterna och försäkringsrätterna under år 1991. Antalet
inkomna socialförsäkringsmål ökade 1992 med 21 %, och antalet
avgjorda sådana mål minskade med 21 %. Länsrätternas balans av
dessa mål ökade med 140 %.
Den 1 januari 1992 tillfördes länsrätterna en ny målgrupp
genom den nya psykiatrilagstiftningen. Under 1992 kom det in 12
222 psykiatrimål, och det avgjordes 11 902 sådana mål.
Tillströmningen av mål enligt socialtjänstlagen ökade med
64%, vilket medförde att antalet inkomna s.k. Ö-mål, bortsett
från de båda nytillkomna målgrupperna, ökade med 44 % och
balansen med 78 %.
Antalet inkomna skattemål minskade med 70 %, antalet avgjorda
sådana mål minskade med 24 %, och balansen minskade med 30 %.
Antalet inkomna körkortsmål minskade med 6 %, och antalet
avgjorda mål minskade med 5 %. Balansen av körkortsmål minskade
med 9 %.
I kammarrätterna har antalet inkomna mål ökat med 22 %.
Antalet avgjorda mål ökade med 14 %, och antalet balanserade mål
ökade med 47 %. Den kraftiga balansökningen beror främst på att
drygt 6 700 mål överlämnades till kammarrätterna i samband med
försäkringsrätternas avveckling den 1 juli 1992. Den ökade
måltillströmningen bestod huvudsakligen av mål som överklagats
från länsrätterna. De båda nytillkomna målgrupperna
socialförsäkringsmål och psykiatrimål stod för drygt hälften av
målökningen. Antalet mål enligt socialtjänstlagen ökade med 39
%.
I Regeringsrätten har antalet inkomna mål ökat med 9 % och
antalet avgjorda mål ökat med 6 %. Målbalansen ökade med 10 %.
Antalet inkomna mål till Försäkringsöverdomstolen minskade med
14 %, och antalet avgjorda mål ökade med 10 %. Balansen av mål
ökade marginellt.
Det förefaller sålunda som om situationen på tingsrätterna när
det gäller brottmål och tvistemål stabiliserats. När det gäller
övrig verksamhet är variationerna stora, och det är svårt att
säga om helheten innebär mer eller mindre arbete.
Mer besvärande är situationen på hovrätterna där en ansenlig
målökning och en kraftig ökning av målbalansen ger anledning
till oro.
Också situationen på länsrätterna är svårbedömd beroende på de
nya stora målgrupperna, och i kammarrätterna har läget under
året utvecklats ungefär som i hovrätterna. Även här följs en
betydande ökning av antalet inkomna mål av en kraftig
balansökning. När det gäller länsrätterna bör det också noteras
att närmare en tredjedel av målbalansen består av mål som är
färdiga för avgörande.
Redan de nu redovisade omständigheterna leder till att
arbetsförhållandena vid domstolarna måste följas med största
uppmärksamhet, särskilt som de allmänna förvaltningsdomstolarna
under nästa budgetår kommer att tillföras nya stora målgrupper.
Till den frågan återkommer utskottet i det följande. Utskottet
vill också i år i likhet med förra året understryka vikten av
att rationaliseringsarbetet fortsätter med oförminskad kraft.
Utskottet måste dock också konstatera att situationen inte kan
bemästras enbart genom rationaliseringar, och utskottet noterar
att regeringen avlämnat en lagrådsremiss med bl.a. förslag om
fullföljdsbegränsningar till hovrätterna.
Medelstilldelningen
Regeringen har föreslagit att riksdagen anvisar ett ramanslag
på 2445640000 kr till Domstolarna m.m.
I motion Ju417 hemställs att ytterligare 3 000 000 kr anvisas
för personalutbildning och chefsutveckling, och i motion Ju424
begärs i mer allmänna ordalag resursförstärkningar till de
allmänna domstolarna i syfte att bl.a. genom kompetenshöjande
åtgärder förbättra domstolarnas anseende. I motion Ju826 begärs
att 2 000 000 kr skall sättas av för utbildning av bl.a. domare
för att förbättra kunskaperna om det sexualiserade våldets
offer.
Inför innevarande budgetår anförde regeringen i
budgetpropositionen 1991/92:100 att det ansträngda arbetsläget
för i första hand hovrätterna och tingsrätterna måste mötas med
en tillfällig förstärkning av personalresurserna. För detta
ändamål avsattes i förslaget 29 000 000 kr för vart och ett av
budgetåren 1992/93 och 1993/94. Därutöver tillfördes anslaget
ytterligare medel, dels en engångsförstärkning om 41000000
kr för budgetåret 1992/93, dels en permanent förstärkning av
anslaget på 18 000 000 kr.
I årets budgetproposition anför departementschefen att det
ännu är för tidigt att ha någon bestämd uppfattning om huruvida
dessa åtgärder är tillräckliga. Enligt departementschefen saknas
det nu underlag för att förorda anslagsförstärkningar till
domstolsväsendet. Detta ställningstagande beror enligt
departementschefen också på det rådande statsfinansiella läget
och de stora besparingskrav som gäller för hela den offentliga
verksamheten.
Utskottet delar i stort regeringens uppfattning. Utskottet
anser dock att ett mindre resurstillskott är nödvändigt, och
utskottet förordar en anslagsökning på 3 000 000 kr.
Resurstillskottet skall användas för personalutbildning och
chefsutveckling; här bedömer utskottet en något höjd
ambitionsnivå nödvändig, bl.a. mot bakgrund av den omställning
som pågår inom domstolsväsendet. En sådan anslagsökning
möjliggör också ökade utbildningsinsatser när det gäller det
sexualiserade våldet. Detta framstår enligt utskottets mening
som angeläget. Det sagda innebär att utskottet tillstyrker
bifall till motion Ju417 i denna del. Utskottet anser därmed
även motionerna Ju424 och Ju826 i stort tillgodosedda.
Här noterar utskottet att regeringen aviserar ett förslag om
en utökning av anslaget till domstolarna i
kompletteringspropositionen. Bakgrunden är bl.a. några
lagstiftningsärenden dels om stöd och service till vissa
funktionshindrade (prop. 1992/93:259), dels ändrade bestämmelser
om bostadsbidrag (prop. 1992/93:58) som för närvarande behandlas
i riksdagen. Om förslagen vinner bifall kommer det bl.a. att
medföra att ett stort antal nya mål tillförs länsrätterna. Den
tilltänkta lagstiftningen beräknas medföra kostnadsökningar för
domstolsväsendet med sammanlagt 22 200 000 kr per år.
I motion Ju802 anförs att bl.a. domstolsjurister bör utbildas
beträffande barn som utsatts för sexuella övergrepp.
Rikspolisstyrelsen fick i september 1991 i uppdrag att
tillsammans med bl.a. Domstolsverket genomföra fortbildning av
berörda yrkesgrupper inom rättsväsendet i syfte att ge ökad
kunskap om bl.a. våld mot kvinnor och våldets effekter. En del
av den utbildningen har genomförts. På regional nivå pågår för
närvarande utbildningsinsatser. Uppdraget skall redovisas senast
den 1 juli 1993.
Domstolsverket har också i sin övriga utbildningsverksamhet
tagit upp temat kvinnovåld och våldsbrott i olika regionala
program avsedda för både domare, advokater och personal från
kriminalvården. Även i de straffrättsseminarier som
Domstolsverket ansvarar för behandlas frågor om våld mot kvinnor
och barn.
När det gäller utbildningsinsatser avseende just sexuella
övergrepp mot barn kan bl.a. nämnas att Domstolsverket anordnat
regionala utbildningsdagar vid flera länsrätter i detta ämne.
Domstolsverket bekostar också deltagande för domare i kurser och
konferenser anordnade av t.ex. Brottsförebyggande rådet (BRÅ),
Rädda Barnen och BRIS. BRÅ har t.ex. anordnat flera konferenser
i ämnet under medverkan av bl.a. domare (se BRÅ-PM 1992:4).
Beträffande Rädda Barnen kan även nämnas att dess länsförbund
planerar att under åren 1993--1995 anordna regionala seminarier
för bl.a. domare om sexuella övergrepp på barn och
barnmisshandel. Rädda Barnen har också framställt en videofilm
om sexuella övergrepp på barn vilken inköpts av Domstolsverket
för utlåning till domstolarna. Information sprids också
skriftligen till domstolarna, t.ex. genom ett flertal
BRÅ-rapporter angående sexualbrott mot barn (se t.ex.
BRÅ-rapporter 1990:6, 1990:8, 1991:1 och 1992:4 samt BRÅ-PM
1992:4).
Även nämndemännen arrangerar genom sina organisationer och med
ekonomiskt stöd från Domstolsverket seminarier, studiebesök och
föredrag där frågor om bl.a. sexuella övergrepp mot barn
behandlas.
Sammanfattningsvis kan utskottet konstatera att det inom
domstolsväsendet kontinuerligt pågår utbildning för domare i
dessa frågor.
Justitieministern har nyligen i ett frågesvar (1993-02-09) i
riksdagen anfört att hon anser att den utbildning som i dag
bedrivs på Justitiedepartementets område i dessa frågor är väl
ägnad att öka kunskapen om de stora problem som hänger ihop med
sexuella övergrepp mot barn. Hon anser inte att det nu finns
skäl att vidta ytterligare åtgärder för utbildning av
rättsväsendets personal i dessa frågor.
Utskottet, som noterar det omfattande arbete som lagts ned på
utbildning i fråga om våld mot kvinnor och barn, hänvisar till
sitt nyss gjorda ställningstagande beträffande
medelsberäkningen. Som där framgått är medelstillskottet tänkt
att användas för bl.a. utbildningsinsatser. Med detta uttalande
avstyrker utskottet bifall till motion Ju802 i denna del.
I motion Ju403 begärs en skyndsam utredning av frågan om hur
man på bästa sätt kan öka kunskaperna i miljörätt hos landets
domare.
Utskottet behandlade senast förra året (1991/92:JuU16)
motioner med liknande yrkanden. Utskottet avstyrkte då bifall
till motionerna med hänvisning till att utbildning i miljöfrågor
fortlöpande sker eller planeras för berörda yrkeskategorier.
Enligt vad utskottet inhämtat sker detta för närvarande
huvudsakligen genom att Domstolsverket bekostar deltagande för
domare i externt ordnade kurser och konferenser.
Utskottet har under en följd av år följt frågan om
miljöutbildning för domstolsväsendets personal. Utskottet
noterar med tillfredsställelse myndigheternas arbete på området.
Något översynsbehov föreligger inte, och utskottet avstyrker
bifall till motion Ju403. Utskottet vill tillägga att den
kvalificerade speciella kunskap inom miljöområdet som nämns i
motionen bäst tillgodoses genom att domstolen förordnar en
sakkunnig i målet.
Instansordningen i förvaltningsdomstolarna
I Domstolsutredningens betänkande Domstolarna inför 2000-talet
konstateras bl.a. att principen om att tyngdpunkten i
rättsskipningen skall ligga i första instans är genomförd för de
allmänna domstolarna, medan det däremot för de allmänna
förvaltningsdomstolarna inte finns någon enhetlig
instansordning. Den största delen av antalet mål prövas
visserligen i länsrätt som första domstolsinstans, men
majoriteten av de målgrupper som prövas av kammarrätt börjar
där. Enligt Domstolsutredningen bör en principiell utgångspunkt
vara att den första domstolsprövningen av ett förvaltningsärende
alltid sker i länsrätt. Utredningen föreslår därför att den
första domstolsprövningen av vissa uppräknade mål skall ske i
länsrätt i stället för i kammarrätt. Det gäller bl.a.
kriminalvårdsmål, kommunalbesvärsmål och vissa länsstyrelsemål
såsom byggnadsmål och hälsoskyddsmål. Utredningen föreslår
vidare -- utan att lägga fram några lagförslag i denna del --
att länsrätt i princip skall vara den första domstolsinstansen i
samtliga måltyper där kammarrätt i dag har denna funktion.
Förslaget har genomgående fått ett positivt mottagande under
remissbehandlingen.
Departementschefen anför i budgetpropositionen att hon anser
att Domstolsutredningens principiella utgångspunkt är den
riktiga och att tyngdpunkten i rättsskipningen inom de allmänna
förvaltningsdomstolarna skall ligga hos länsrätterna som första
instans. Beredningen av Domstolsutredningens förslag i denna del
fortsätter. Hon anser det emellertid av flera skäl angeläget att
redan nu ta ställning till den principiella frågan om
instansordningen i de allmänna förvaltningsdomstolarna. Ett av
skälen är de nya förvaltningsdomstolsmål vilka tillkommer som en
följd av Sveriges närmande till EG. Det vore enligt
departementschefen olyckligt om dessa mål under en övergångstid
förs till kammarrätt som första domstolsinstans för att sedan
flyttas till länsrätt. Ett annat skäl är att en ändrad
instansordning får organisatoriska konsekvenser, vilka behöver
förberedas i god tid. Det är därför, enligt departementschefen,
angeläget att slå fast den princip för instansordningen i de
allmänna förvaltningsdomstolarna som föreslagits av
Domstolsutredningen. I propositionen föreslås därför att
riksdagen skall godkänna de riktlinjer för instansordningen i de
allmänna förvaltningsdomstolarna som beskrivs i propositionen.
Utskottet tillstyrker regeringsförslaget. Samtidigt
konstaterar utskottet att en principiell ordning med länsrätt
som första instans i de måltyper som prövas av
förvaltningsdomstolarna inte behöver gälla för samtliga
måltyper.
Övrigt
Specialdomstolarna
I departementspromemorian (1992:38) behandlas även frågan om
specialdomstolarnas framtid. I promemorian konstateras att
starka skäl talar för att specialdomstolarna avskaffas och att
deras verksamhet inordnas i de allmänna domstolarna eller i de
allmänna förvaltningsdomstolarna.
Inom kort kommer en departementspromemoria med en närmare
utredning av specialdomstolarna att sändas ut på remiss från
Justitiedepartementet. Inriktningen är att antalet
specialdomstolar skall bli så litet som möjligt. Regeringen har
också nyligen förelagt riksdagen en proposition vari föreslås
att Försäkringsöverdomstolen skall läggas ner (prop.
1992/93:215).
I motion Ju417 anförs att man vid bedömningen av en
specialdomstols fortsatta verksamhet måste ta hänsyn till
erfarenheterna av domstolens arbete och inte bara se till de
principiella skäl som brukar anföras mot specialdomstolar.
Utskottet har under senare år behandlat frågan om
specialdomstolarna vid ett stort antal tillfällen (senast
1991/92:JuU20), och oenigheten inom utskottet har därvid varit
stor. I nyssnämnda betänkande uttalade utskottet att utskottets
uppfattning var att antalet specialdomstolar bör begränsas.
Utskottet finner inte skäl att i nuvarande beredningsläge göra
något ytterligare uttalande i frågan. Utskottet avstyrker bifall
till motion Ju417 i denna del.
Jourdomstolar
I två motioner tas frågan om jourdomstolar för ungdomar upp. I
motion Ju836 yrkas att jourdomstolar för ungdomar skall
inrättas. Dessa domstolar skulle enligt motionären få rätt att
frihetsberöva ungdomar i avvaktan på utredning om lämpliga
åtgärder. I motion Ju417 tas avstånd från jourdomstolar med
hänvisning dels till rättssäkerhetskrav, dels till de
föreskrifter som redan finns i lagen om unga lagöverträdare.
Utskottet har under en följd av år behandlat motioner angående
jourdomstolar för unga (se t.ex. 1989/90:JuU29 s. 23,
1990/91:JuU19 s. 14 och 1991/92:JuU24 s. 15 f). I förra årets
betänkande uttalade utskottet bl.a. att det finns mycket som
talar för en ordning med särskilda jourdomstolar för unga.
Utskottet ville dock inte föregripa Ungdomsbrottskommitténs
överväganden och avstyrkte bifall till motionen.
Ungdomsbrottskommitténs huvuduppgift är att undersöka om den
nuvarande fördelningen av uppgifter mellan socialtjänsten och
rättsväsendet är väl avvägd när det gäller de unga
lagöverträdarna och om samordningen mellan myndigheterna kan
förbättras. Kommittén kommer också att ta upp frågan om
särskilda regler bör gälla vid handläggning av ungdomsbrottmål.
I detta sammanhang kommer även frågan om särskilda jour- eller
ungdomsdomstolar att tas upp. Kommitténs slutbetänkande beräknas
föreligga före utgången av april 1993.
När det gäller yrkandet i motion Ju836 måste utskottet
härutöver konstatera att det redan i dag finns möjlighet att med
tvång omhänderta ungdomar för utredning i sådana situationer som
beskrivs i motionen. Omhändertagandet sker med stöd av 3 § lagen
(1992:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Vid
ett sådant omhändertagande kan den unge placeras på ett särskilt
ungdomshem enligt 12 § LVU, där det finns resurser, bl.a.
möjlighet till inlåsning, för särskilt noggrann tillsyn. Ett
sådant beslut om omhändertagande fattas av länsrätten.
Ungdomsbrottskommitténs arbete bör inte föregripas, och
utskottet avstyrker bifall till motion Ju417 i denna del.
Inte heller motion Ju836 bör föranleda någon åtgärd från
utskottets sida, och utskottet avstyrker bifall till den.
Översyn av rättsväsendet
I motion Ju404 begärs att en parlamentarisk utredning skall
tillsättas med uppgift att fastlägga riktlinjerna för det
framtida rättsväsendet.
Utskottet konstaterar att domstolsväsendet, som redan framgått
i detta betänkande, för närvarande är föremål för en översyn som
ännu inte avslutats. Detsamma gäller åklagarverksamheten, där
Åklagarutredning -90 nyligen presenterade sitt slutbetänkande
(SOU 1992:61) Ett reformerat åklagarväsende. Också inom polisen
pågår flera organisatoriska översyner på såväl central som
regional nivå (se t.ex. regeringsbeslut 1992-06-25 dnr 92-2521),
och Ungdomsbrottskommittén (dir. 1990:53) kommer inom kort att
presentera sitt betänkande. Inom Fängelseutredningen pågår en
utvärdering av 1974 års kriminalvårdsreform (dir. 1992:36).
Slutligen kan nämnas -- även om det inte är en direkt
organisatorisk fråga -- att i princip hela påföljdssystemet är
föremål för granskning av Straffsystemkommittén (dir. 1992:47).
Utskottet kan för sin del inte se något behov av ytterligare
utredningsarbete. Tvärtom gäller det nu att ta till vara det
omfattande arbete som lagts ned och skapa en slagkraftig
organisation av rättsväsendets olika delar. Utskottet avstyrker
bifall till motion Ju404.
Bouppteckningsärenden
I motion Ju412 görs invändningar mot Domstolsutredningens
förslag om att föra bort förmynderskapsärenden och
bouppteckningsärenden från tingsrätterna.
Utskottet konstaterar att beredningen av Domstolsutredningens
betänkande pågår. Något ställningstagande nu är inte aktuellt.
Utskottet avstyrker bifall till motion Ju412.
Väntrum i domstolar
Motion Ju401 tar upp en fråga om väntrum i domstolar. I
motionen anförs att målsägande och vittnen inte skall behöva
dela väntrum med den tilltalade inför en förhandling och att det
därför borde finnas separata uppehållsrum.
Hur domstolsbyggnader skall vara utformade regleras i en
normsamling vilken utarbetats av Byggnadsstyrelsen och
Domstolsverket. Däri föreskrivs bl.a. att det skall finnas
väntrum för allmänheten och minst fyra samtalsrum avsedda för
parter, ombud, målsägande och vittnen. Sådana samtalsrum finns
således alltid med i planeringen både vid om- och nybyggnad av
domstolslokaler. Dessa används också som väntrum för t.ex.
målsägande. För det mesta finns sådana samtalsrum även i äldre
domstolsbyggnader; det är endast undantagsvis som detta inte
förekommer.
Utskottet utgår från att man i domstolarna gör allt som är
möjligt för att underlätta för vittnen och målsägande i här
aktuellt hänseende. Utskottet konstaterar att det i de flesta
fall finns utrymmen för ändamålet. Om särskilda lokaler saknas
bör det som regel vara möjligt för domstolarna att lösa
problemet på annat sätt. Med dessa uttalanden avstyrker
utskottet bifall till motion Ju401.
2. beträffande anslag till Domstolsverket
att riksdagen med bifall till proposition 1992/93:100 i denna
del till Domstolsverket för budgetåret 1993/94 anvisar ett
ramanslag på 63 910 000 kr,
3. beträffande Domstolsverkets framtid
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju417 yrkande 4 och
1992/93:Ju422,
res. 1 (s)
4. beträffande anslag till Domstolarna m.m.
att riksdagen med anledning av proposition 1992/93:100 i denna
del samt motionerna 1992/93:Ju424 yrkandena 1 och 3 och
1992/93:Ju826 yrkande 2 och med bifall till motion 1992/93:Ju417
yrkande 5 till Domstolarna m.m. för budgetåret 1993/94
anvisar ett ramanslag på 2 448 640 000 kr,
res. 2 (m, fp, c, kds)
5. beträffande utbildning för domare om våld mot kvinnor och
barn
att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju802 yrkande 5,
6. beträffande utbildning i miljörätt
att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju403,
7. beträffande specialdomstolar
att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju417 yrkande 3,
res. 3 (s)
8. beträffande jourdomstolar
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju417 yrkande 6 och
1992/93:Ju836 yrkande 1,
res. 4 (s)
res. 5 (nyd)
9. beträffande parlamentarisk utredning om rättsväsendet
att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju404,
11. beträffande väntrum i domstolar
att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju401,
12. beträffande instansordningen i de allmänna
förvaltningsdomstolarna
att riksdagen med bifall till proposition 1992/93:100 i denna
del godkänner de riktlinjer för instansordningen i de allmänna
förvaltningsdomstolarna som angetts i propositionen (avsnitt
4.1).
Stockholm den 24 mars 1993
På justitieutskottets vägnar
Britta Bjelle
I beslutet har deltagit:
Britta Bjelle (fp),
Lars-Erik Lövdén (s),
Jerry Martinger (m),
Göthe Knutson (m),
Bengt-Ola Ryttar (s),
Birthe Sörestedt (s),
Ingbritt Irhammar (c),
Nils Nordh (s),
Birgit Henriksson (m),
Göran Magnusson (s),
Liisa Rulander (kds),
Karl Gustaf Sjödin (nyd),
Sigrid Bolkéus (s),
Siw Persson (fp) och
Alf Eriksson (s).
Reservationer
1. Domstolsverkets framtid (mom. 3)
Lars-Erik Lövdén, Bengt-Ola Ryttar, Birthe Sörestedt, Nils
Nordh, Göran Magnusson, Sigrid Bolkéus och Alf Eriksson (alla s)
anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 7 som
börjar med "Utskottet förutsätter" och slutar med "till dem"
bort ha följande lydelse:
Justitieministern har under hösten meddelat att Domstolsverket
skall finnas kvar. Sedan arbetet med att genomföra förändringar,
bl.a. i anledning av Domstolsutredningens förslag, avslutats och
efter decentralisering av vissa administrativa och
personella rutiner, är det naturligt att också överväga
Domstolsverkets dimensionering och inriktning. Därvid är det
enligt utskottets mening viktigt att Domstolsverket får den
ställning och de resurser som krävs för att effektivt och
kompetent svara mot domstolsväsendets behov. Det fortsatta
beredningsarbetet bör ske under särskilt hänsynstagande
härtill. Detta bör riksdagen med anledning av motion Ju417 i
denna del ge regeringen till känna. Någon åtgärd från riksdagens
sida med anledning av motion Ju422 krävs därmed inte och
utskottet avstyrker bifall till den.
dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha
följande lydelse:
3. beträffande Domstolsverkets framtid
att riksdagen med anledning av motion 1992/93:Ju417 yrkande 4
och med avslag på motion 1992/93:Ju422 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.
2. Anslag till Domstolarna m.m. (mom. 4)
Britta Bjelle (fp), Jerry Martinger (m), Göthe Knutson (m),
Ingbritt Irhammar (c), Birgit Henriksson (m), Liisa Rulander
(kds) och Siw Persson (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som
börjar med "Utskottet delar" och slutar med "som angeläget" bort
ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar att riksdagen förra året beslutade lägga
fast medelsbehovet för domstolsväsendet i en tvåårig
planeringsram.
Som utskottet i andra sammanhang anfört (se 1992/93:JuU23) är
det av stor betydelse att planeringsramarna hålls. Endast i
undantagsfall bör det bli fråga om att frångå ett beslut om
sådana ramar. Härför krävs alltså starka skäl. Utskottet anser
inte att de utbildningsfrågor m.m. som aktualiserats i
motionerna Ju417, Ju424 och Ju826 har den styrkan. Utskottet
vill här peka på att i motionerna tas upp krav på
utbildningsaktiviteter som bör ingå i Domstolsverkets ordinarie
utbildningsutbud. Om ytterligare resurser krävs för de där
angivna ändamålen ankommer det på Domstolsverket att göra
behövliga omprioriteringar inom ramen. Utskottet anser således
inte att det behövs någon anslagsförstärkning, och utskottet
delar även i övrigt regeringens bedömningar om medelsbehovet.
Utskottet, som avstyrker bifall till motionerna Ju417, Ju424
och Ju826 i här behandlade delar, tillstyrker regeringens
förslag till medelsanvisning.
dels att utskottets hemställan under moment 4 bort ha
följande lydelse:
4. beträffande anslag till Domstolarna m.m.
att riksdagen med bifall till proposition 1992/93:100 i denna
del och med avslag på motionerna 1992/93:Ju417 yrkande 5,
1992/93:Ju424 yrkandena 1 och 3 samt 1992/93:Ju826 yrkande 2
till Domstolarna m.m. för budgetåret 1993/94 anvisar ett
ramanslag på 2 445 640 000 kr.
3. Specialdomstolar (mom. 7)
Lars-Erik Lövdén, Bengt-Ola Ryttar, Birthe Sörestedt, Nils
Nordh, Göran Magnusson, Sigrid Bolkéus och Alf Eriksson (alla s)
anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som
börjar med "Utskottet finner" och slutar med "denna del" bort ha
följande lydelse:
Utskottet vill dock nu framhålla att den särskilda erfarenhet
som intresseledamöterna besitter är ägnad att förbättra
domstolens avgöranden vilket bl.a. erfarenheterna från
Arbetsdomstolen och Bostadsdomstolen visar. Europadomstolen har
för övrigt uttalat att den inte har några principiella
invändningar mot denna typ av domstol. Vid den fortsatta
beredningen av frågan om specialdomstolarnas framtid måste,
enligt utskottets mening, varje specialdomstols fortsatta
verksamhet bedömas efter domstolens egna meriter och inte endast
utifrån principiella ståndpunkter. Detta bör riksdagen med
anledning av motion Ju417 ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 7 bort ha
följande lydelse:
7. beträffande specialdomstolar
att riksdagen med anledning av motion 1992/93:Ju417 yrkande 3
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
4. Jourdomstolar (mom. 8)
Lars-Erik Lövdén, Bengt-Ola Ryttar, Birthe Sörestedt, Nils
Nordh, Göran Magnusson, Sigrid Bolkéus och Alf Eriksson (alla s)
anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 14 som
börjar med "Ungdomsbrottskommitténs huvuduppgift" och slutar med
"till den" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser i och för sig att det bl.a. ur pedagogisk
synpunkt är viktigt med omedelbara ingripanden vid
ungdomsbrottslighet. Utskottet anser dock att det kan
ifrågasättas om de krav som rättssäkerheten ställer kan
tillgodoses i ett system med jourdomstolar. Utskottet vill här
också peka på de föreskrifter om särskilda frister för
handläggning av ungdomsmål som finns i lagen (1964:167) med
särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Enligt utskottets
mening bör jourdomstolar inte införas. Detta bör riksdagen som
sin mening med anledning av motion Ju417 ge regeringen till
känna. Det sagda innebär att utskottet avstyrker bifall till
motion Ju836 i här behandlad del.
dels att utskottets hemställan under moment 8 bort ha
följande lydelse:
8. beträffande jourdomstolar
att riksdagen med anledning av motion 1992/93:Ju417 yrkande 6
och med avslag på motion 1992/93:Ju836 yrkande 1 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
5. Jourdomstolar (mom. 8)
Karl Gustaf Sjödin (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 14 som
börjar med "Inte heller" och slutar med "till den" bort ha
följande lydelse:
Utskottet konstaterar att det i och för sig finns en ordning
där domstol i vissa fall kan besluta om frihetsberövande av unga
som begått brott. Detta förutsätter emellertid att socialnämnden
ansöker om vård för den unge. Utskottet föredrar för sin del en
mer direkt ordning där allmän domstol, t.ex. på ansökan av
åklagare, beslutar om frihetsberövandet under utredningstiden
och där domstolen har ansvaret för utredningen om den unges
levnadsförhållanden och om åtgärder för att tillrättaföra honom.
Med hänsyn till både kravet på omedelbar reaktion när unga begår
brott och till behovet av en snabb handläggning i sådana fall
bör nu angivna beslut fattas av en särskild jourdomstol. Genom
den här skisserade ordningen skulle uppnås en, enligt utskottets
mening, nödvändig fasthet i behandlingen av de unga
lagöverträdarna samtidigt som behovet av fullödiga sociala
utredningar tillgodosågs. Det fortsatta arbetet med anledning av
Ungdomsbrottskommitténs kommande betänkande bör bedrivas med den
inriktning utskottet nu angett. Vad utskottet nu anfört bör
riksdagen med anledning av motion Ju836 som sin mening ge
regeringen till känna. Det sagda innebär att utskottet avstyrker
bifall till motion Ju417 i denna del.
dels att utskottets hemställan under moment 8 bort ha
följande lydelse:
8. beträffande jourdomstolar
att riksdagen i anledning av motion 1992/93:Ju836 yrkande 1
och med avslag på motion 1992/93:Ju417 yrkande 6 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Justitieutskottets utfrågning den 8 december 1992 om
tingsrättsorganisationen
Bilaga 1
Inbjudna:
Krister Thelin, statssekreterare, Justitiedepartementet
Stefan Strömberg, departementsråd, Justitiedepartementet
Lars Åhlén, generaldirektör, Domstolsverket
Torsten Jonsson, riksåklagare
Håkan Winberg, president, Hovrätten för Nedre Norrland
Lars Göran Eriksson, lagman, Sollefteå tingsrätt
Arne Westlander, lagman, Örnsköldsviks tingsrätt
Ulf Hellbacher, lagman, Tierps tingsrätt
Sven Unger, advokat, Sveriges advokatsamfund
Greger Lundmark, advokat, Sveriges advokatsamfund
John Thörngren, förbundsordförande, Nämndemännens riksförbund
Från justitieutskottet deltog:
Britta Bjelle (fp), ordförande
Göthe Knutson (m)
Bengt-Ola Ryttar (s)
Birthe Sörestedt (s)
Nils Nordh (s)
Birgit Henriksson (m)
Göran Magnusson (s)
Liisa Rulander (kds)
Karl Gustaf Sjödin (nyd)
Sigrid Bolkéus (s)
Kent Carlsson (s)
Christel Anderberg (m)
Lennart Fridén (m)
Kjell Eldensjö (kds)
Bengt Harding Olson (fp)
Alf Eriksson (s)
John Andersson (v)
Lars Petersson (c)
Referat från justitieutskottets utfrågning den 8december
1992 om tingsrättsorganisationen
Bilaga 2
Utskottets ordförande, Britta Bjelle: Jag vill börja med
att hälsa alla välkomna till justitieutskottets utfrågning som
skall handla om tingsrättsorganisationen. Bakgrunden är att det
finns ett förslag som Justitiedepartementet har tagit fram som
handlar om domstolsväsendet -- organisation och administration i
framtiden. I detta förslag talas det om att ett antal mindre
tingsrätter eventuellt kommer att behöva läggas ned. Den frågan
har startat både en diskussion och oro bland de mindre
tingsrätterna. Vi i justitieutskottet tyckte att det var
angeläget för oss att ta del inte enbart av remissvar utan också
få möjlighet att mer direkt tala med och lyssna till företrädare
för rättsväsendet som kan vara intresserade av dessa frågor.
Därför har vi inbjudit till denna utfrågning.
Vi har inbjudit ett antal företrädare: Statssekreterare
Krister Thelin från Justitiedepartementet. Med sig har han sin
medarbetare departementsrådet Stefan Strömberg. Vidare:
Generaldirektör Lars Åhlén från Domstolsverket, riksåklagaren
Torsten Jonsson, hovrättspresidenten Håkan Winberg från
Hovrätten för Nedre Norrland, lagmannen Lars Göran Eriksson från
Sollefteå tingsrätt, lagmannen Arne Westlander från
Örnsköldsviks tingsrätt och lagmannen Ulf Hellbacher från Tierps
tingsrätt. Vi har även advokaterna Sven Unger och Greger
Lundmark från Sveriges Advokatsamfund. Slutligen har vi
förbundsordföranden John Thörngren från Nämndemännens
riksförbund. Ni är alla varmt välkomna till denna utfrågning.
Jag tänkte att statssekreterare Krister Thelin får börja.
Efter hans inledning kan vi i utskottet ställa frågor till
honom, eftersom han inte har möjlighet att stanna så länge.
Efter det tänkte jag att vi lyssnar till president Håkan
Winberg, lagman Arne Westlander, lagman Lars Göran Eriksson och
lagman Ulf Hellbacher. När de har talat om för oss vad de vill,
ställer vi från utskottet frågor till dem. Därefter tar vi en
kaffepaus. Efter kaffepausen lyssnar vi och ställer frågor till
generaldirektör Lars Åhlén, riksåklagare Torsten Jonsson och
advokaterna Greger Lundmark och Sven Unger och så småningom
förbundsordförande John Thörngren. Om det inte finns några
synpunkter på detta, kanske vi kan gå till väga på detta sätt.
Jag lämnar ordet till Krister Thelin.
Krister Thelin: Tack fru ordförande. Låt mig först
gratulera utskottet till ett riktigt val av ämne. Domstolarna
och domstolsväsendet utgör vad man kan kalla rättsstatens
viktigaste funktion. Det innebär att varje förändring som berör
domstolarna måste föregås av noggranna överväganden och en
omsorgsfull beredning. Förändringar i detta sammanhang är inte
något som man skall genomföra över en natt. Därför tycker jag
att det är riktigt och viktigt att på detta sätt få en möjlighet
att presentera den bakgrund som departementet har inför det
förslag som nu har redovisats och remissbehandlats och som vi
håller på att ta ställning till i departementet. Jag skall ge en
kort bakgrund och säga något om våra skäl.
Historiskt har vi haft ett stort antal små underrätter,
häradsrätter från början och rådhusrätter i städerna. De har
vuxit fram i takt med att samhället har utvecklats, och de har
också varit bärare av funktioner som huvudsakligen inte har haft
med rättsskipning att göra utan med rättsvård, dvs. ägnat sig åt
vad man kan kalla en förvaltningsmyndighets uppgifter.
Tanken har vuxit fram att man nu skulle låta tiden vara mogen
att kanske renodla domstolens funktion till en rättsskipande
funktion, dvs. att slita tvister mellan enskilda parter eller
mellan enskilda och det allmänna. En viktig grupp tvister där
det allmänna är part är brottmålen. Jag vill erinra om att
brottmålen även i de allmänna domstolarna innebär enbart 30 % av
domstolens arbetsbörda. När man följer tingsrätternas
arbetsuppgifter genom redovisningen i medierna, får man närmast
intrycket att 90 % av deras arbetsuppgifter innebär arbete med
brottmål. Men så är det som bekant inte. Jag behöver för denna
församling inte utveckla detta ytterligare.
Det har under 60- och 70-talen genomförts reformer som har
syftat till att stärka de mindre domstolarna. Man genomförde
1971 en sammanslagning av rådhusrätter och häradsrätter. Då fick
vi vår nuvarande organisation med tingsrätter. Syftet har hela
tiden varit att ge dessa domstolar tillräcklig slagstyrka och
tillräcklig storlek. Då har man siktat in sig på den miniminivå
med tre domare som rättegångsbalken från 1948 föreskriver såsom
full domförhet i tvistemål som tas till sedvanlig
huvudförhandling. Men nu har man av olika skäl inte nått ända
fram. Därför har vi för närvarande en ordning med fyra
enmansdomsagor och ett tjugotal tvåmansdomstolar. Det är alltså
situationen i dag.
Detta reformarbete, som jag nämnde tidigare, i syfte att
renodla verksamheten för framför allt de allmänna domstolarnas
del, tog sig uttryck i den domstolsutredning där
justitieutskottets ordförande ingick som ledamot, en utredning
som redovisade resultatet av sitt arbete i januari i år.
Utredningen har lagt fram en hel del förslag som är mycket
intressanta och som efter remissbehandling är föremål för
överväganden.
Vi i departementet valde att låta organisationsfrågorna
utredas särskilt. Det ledde till en promemoria som
färdigställdes i maj i år och som remitterades till samma
instanser som hade fått Domstolsutredningens betänkande och med
i princip samma slutdag för svaren, dvs. i oktober.
Nu har vi alltså fått in svar såväl över Domstolsutredningens
förslag som över denna promemoria. Det leder till att vi har ett
mycket gott underlag för att gå vidare i det mycket viktiga
reformarbete som förestår.
Man kan säga att de allmänna underrätterna, precis som
överrätterna, har kännetecknats av ett ansträngt arbetsläge
under en lång rad år. Det hänger samman med att målutvecklingen
har varit stigande. Målens komplexitetsgrad har också generellt
sett över landet varit hög. Det finns naturligtvis variationer i
detta. Men genomgående ökar arbetsbelastningen. Man kan inte
enbart möta detta med ökade resurser, utan man är tvungen att ha
ett litet längre sikte och så att säga genomföra vad man kan
kalla strukturomvandlingar också på domstolsväsendets område.
Siktet har varit inställt på hur det ser ut vid sekelskiftet.
Det finns då ett antal faktorer som vid sidan av arbetsläget
och vid sidan av de renodlingstankar som finns i
Domstolsutredningen har varit bärande för oss vid våra
överväganden när det gäller organisationen. Det har varit den
tilltagande internationaliseringen. Detta har tagit sig uttryck
i att vi nu kommer att få en ordning genom den s.k.
Luganokonventionen, som medför att avgörande i en stat, och
Sverige är medlem i denna konvention, kan verkställas i en annan
stat. Det innebär att vi kommer att få ett processande, för att
uttrycka mig slarvigt, som innefattar internationella moment i
en omfattning som vi aldrig har haft tidigare.
Till detta kommer frågan om EES-avtalet, där vi fortfarande
har optimismen obruten, trots schweizarnas oförsynthet att fatta
det beslut som de gjorde i söndags. Ambitionen är som bekant att
vi i stället för den 1 januari nästa år skall ha detta avtal
genomfört den 1 juli nästa år. Det innebär att en hel del
judikatur kommer att tillföras framför allt de allmänna
förvaltningsdomstolarna. Men även de allmänna domstolarna kommer
indirekt att få syssla med EG-rätten. Detta kommer naturligtvis,
när Sverige blir medlem i EG, att ännu mer manifesteras. Vi har
som bekant målsättningen att Sverige skall vara medlem i
Europeiska unionen den 1 januari 1995. Om går det riktigt illa
kanske detta kan förskjutas något år. Men om vi tittar på
sekelskiftet, som är vårt mål för detta reformarbete, talar ju
allt för att vi då är en del i den västeuropeiska gemenskapen.
Det ställer krav också på vår underrättsorganisation. Till detta
kommer möjligheten att med hjälp av ADB lösa en hel del av de
uppgifter som i dag utförs på manuellt sätt.
Slutligen vill jag nämna en faktor som är av betydelse,
nämligen den strävan som sedan länge har funnits inom den
offentliga sektorn, att decentralisera det administrativa
ansvaret och låta detta ligga så nära produktionen som möjligt,
dvs. att administrationen skall följa dem som svarar för
utförandet av uppgifterna. Det innebär alltså att ambitionen
skall vara att man på tingsrätterna lägger den administration
som de själva kan klara av, bl.a. med stöd av teknikstödet.
Detta har vi i promemorian uttryckt på det sättet att vi
önskar ha domstolar som har judiciell bärkraft, dvs. en förmåga
att avgöra mål korrekt och inom rimlig tid. Man kan säga att det
är ett mått på rättssäkerheten. Den handlar inte bara om att
målen avgörs korrekt utan också att de avgörs inom rimlig tid.
Vidare bör domstolarna vara administrativt bärkraftiga. De bör
alltså ha en sådan storlek att de själva kan svara för sin egen
administration. Jag vill också erinra om att detta har en
principiell och konstitutionell sida, eftersom domstolarna inte
är förvaltningsmyndigheter, dvs. att de inte lyder under
regeringen enligt den nuvarande regeringsformen. Det är då
viktigt att man skapar en ordning där de kan befästa sin
självständighet genom att vara så fria som möjligt från styrning
från andra delar av statsmakterna. Detta bestyrker kravet på
administrativ bärkraft.
Samtidigt skall vi naturligtvis sträva efter att ha en ordning
där man i görligaste mån bevarar det lokala sambandet, den
lokala förankringen. Det ligger inget egenintresse i att
centralisera. Men det finns naturligtvis en konflikt inbyggd i
detta.
Det har under diskussionerna funnits en alternativ lösning
föreslagen. Jag tror att den väcktes redan under
Domstolsutredningens arbete. Den har gått under beteckningen
Statskontorsmodellen. Mycket enkelt byggde den på en filosofi
som ganska mycket hämtade sin förebild från statsförvaltningen,
dvs. från förvaltningsmyndigheternas organisation. Man hade
kronofogdemyndigheter, och länsskattemyndigheterna tog alltså
förebilder från Statskontoret som hade tagit fram dem. Man
skulle där låta domstolen i residensstaden vara ett slags riktig
domstol, om uttrycket tillåts. Sedan skulle man låta de mindre
enheterna ha något slags filialstatus. Sedan skulle man leda det
hela genom en ledningsgrupp som då skulle stå under befäl av
lagmannen i den stora domstolen.
Detta är alltså en filosofi som rimmar mycket illa med
ambitionen att man på domstolsväsendets område skall åstadkomma
en självständighet och ett oberoende och ha styrningsmekanismer
som alltså passar rätt illa på domstolarna, som ju av ålder har
styrts på ett helt annat sätt, dvs. att de ordinarie domarna
under ledning av en lagman i många stycken har fattat sina
beslut självständigt i plenum.
Det managementtänkande som finns inom statsförvaltningen, som
ett resultat av förändringarna i näringslivet, bör göra halt
åtminstone vid domstolarna. Och jag kan säga att
statskontorsmodellen går över denna gräns. Därför har vi menat
att den, även om den redovisas i promemorian, för sådana
principiella betänkligheter med sig att den inte bör överföras
på domstolsväsendets område.
Utgångspunkten när det har gällt att väga samman dessa olika
skäl för en förändring har varit att också vi i promemorian har
fastnat för ett minimum om tre domare som en rimlig gräns. Vi
redovisar att om man skulle vara riktigt djärv och enbart, med
bortseende från den historiska utvecklingen och med bortseende
från den verklighet som vi har, göra en teoretisk modell, alltså
utan verklighetsförankring, och se på om vi från början fick
designa en överrättsorganisation hur den då skulle se ut. Då
skulle man förmodligen komma fram till att man skulle ha en
domstol som inte hade färre än sex--sju domare. Därigenom skapar
man en judiciell slagkraft. Man blir inte beroende av förfall
utan kan själv ordna sina arbetsförhållanden. Man kan hålla
huvudförhandlingar parallellt i och med att man har tre domare
som minimum, och man kan också med råge lösa sin egen
administration.
Det vore, som ni förstår, ett alltför bryskt ingrepp i den
nuvarande ordningen att sätta gränsen så högt. Därför valde
vi att ha den utgångspunkt som man hade vid förändringsarbetet
på 60- och 70-talen, dvs. tre domare som har stöd i
rättegångsbalkens regler för domförhet i tvistemål.
Denna promemoria -- som för övrigt också behandlade frågan om
specialdomstolar, vilket jag inte skall beröra närmare här --
remitterades, som jag sade. Remissutfallet i denna del var
mycket glädjande. Det visade sig att i princip alla, utom de
berörda 24 tingsrätterna själva, tillstyrkte vårt förslag. För
egen del vill jag säga att detta vittnar väl om den vikt som man
med rätta fäster vid domstolarna. Vi hade i departementet blivit
oerhört besvikna om någon av de 24 domstolarna hade instämt i
vårt förslag. Vi har full förståelse för att man utifrån den
enskilda tingsrätten och berörda kommuner och länsstyrelser har
intagit den oerhört avvisande hållning som man har gjort. Det
har vi full förståelse för. Å andra sidan måste vår beredning
bygga på en helhetssyn när det gäller hur domstolsväsendet som
helhet skall se ut för att kunna möta förändringarna på andra
sidan sekelskiftet.
Det har funnits många remissinstanser som har velat gå längre
än förslaget med tre domare. Nu har vi alltså detta material på
bordet, och vi kommer så småningom att redovisa vad vi avser att
gå vidare med. Jag vill säga att det i detta sammanhang inte
finns någon dogmatisk stelhet. Det finns ingenting som säger att
antalet 24 på något sätt skulle vara ett heligt tal, utan man
kan naturligtvis tänka sig något annat. Det måste vi göra,
eftersom vi har fått många värdefulla synpunkter från
remissinstanserna när det gäller att se hur domsagogränserna
skall vara. Det kommer alltså så småningom att läggas fram ett
förslag som kommer att innebära ett mindre antal än 24.
Bengt Harding Olson: Jag skall börja med att ta upp den
fråga som statssekreterare Thelin har nämnt, nämligen
Statskontorsmodellen. Jag tycker att man i det ekonomiska läge
som vi nu har måste väga kostnader och verksamhet mot varandra.
Det är en självklarhet att man inte får tunna ut och försämra
den rättsskipande verksamheten. Men jag ställer ändå frågan om
det inte finns möjlighet att göra några administrativa
förbättringar inom denna ram.
Tydligen är ordet filialdomstolar, eller domstolsfilialer,
belastat. Men om vi bortser från den känslomässiga
uppfattningen, skulle det väl ändå vara möjligt att med
bibehållande av domstolsjuristernas självständighet försöka
rationalisera de små tingsrätterna genom att på en större
tingsrätt lägga över personalfrågor och vissa administrativa
frågor, osv. Det skulle innebära att man bibehåller en lokalt
förankrad rättsskipning men samtidigt gör åtminstone några
administrativa vinster. Varje krona är faktiskt värdefull för
staten i dessa knappa tider. Jag skulle vilja ha ett ytterligare
nyanserat svar på denna fråga.
Krister Thelin: Förändringsarbetet syftar naturligtvis
inte till att åstadkomma fördyringar för statskassan. Det vill
jag framhålla. I synnerhet som läget i ekonomin i dag är, blir
de ekonomiska skälen naturligtvis mer intressanta. Då är frågan
återigen vilket perspektiv som man har. Då innebär en
rationalisering av det slag som man skisserar i promemorian på
sikt förbilliganden, även om det vid varje övergång uppstår
initialkostnader som åstadkommer en liten puckel. Men det är ju
i det längre perspektivet som man måste se detta.
Det låter sig sägas att man skulle kunna ordna en samordning
på det sätt som Bengt Harding Olson antyder. Nackdelen med detta
är att man får A- och B-domstolar på ett sätt som är olyckligt.
B-domstolen blir då i någon mening inte självständig utan är
tvungen att repliera på en större domstol. Det reser då och då
frågor om domarnas tjänstgöringsskyldighet och den grundläggande
principen om domstolarnas oberoende. Det är klart att man kan
säga att om man inte värdesätter grundtanken att domstolen skall
vara en enhet som är så orubblig som det går att åstadkomma inom
ramen för grundlagen, kan man ju tänka sig vilka samarrangemang
som helst. Men vi har menat att det viktiga är att åstadkomma en
enhet som i görligaste mån kan stå så att säga på egna ben utan
att behöva lita till någon annan domstol.
Bengt Harding Olson: Jag vill ställa en kompletterande
fråga. Jag värjer mig absolut mot beskrivningen av A- och
B-domstolar. A- och B-domstolar för alltså tanken till att en
A-domstol har en god rättsskipningskompetens medan en B-domstol
inte har det. Jag talar inte om rättsskipningen. Jag kan inte
förstå att det blir en B-domstol om man tar bort vissa för
domstolen väsensfrämmande administrativa göromål och lägger dem
på en regional domstol. Det kan definitivt inte göra den till en
B-domstol. Jag tror att det väcker onödiga motsättningar att
stämpla dem som A- eller B-domstolar. Alla domstolar skall vara
A-domstolar, men alla A-domstolar behöver inte onödigtvis
belastas med administrativa göromål. Dessa kan centraliseras.
Birthe Sörestedt: Tydligen är den optimala
sammansättningen sex--sju domare. Men man har stannat vid tre
domare för att domstolen skall vara domför i vissa mål. I dag
finns det mindre domstolar med två eller en domare. Jag ställer
följande fråga: Hur klarar man då att sköta de ärenden som
kräver tre domare? Har man i detta sammanhang, när man talar om
att man vill ha kvar den lokala förankringen, inte tittat på
andra vägar att gå för att klara domförheten i de fall som det
rör sig om?
Jag undrar också om det i många ärenden är en stor belastning
på domstolarna då det måste vara tre domare?
Krister Thelin: I detta sammanhang rör vi oss med
prognoser. De är naturligtvis svåra att få någon hundraprocentig
klarhet i, i och med att de är just prognoser.
I dag fungerar de små domstolarna mycket bra. Det visar sig
när man tittar på effektivitetstal och sådant att de är
utomordentligt duktiga på att hantera sina mål och ärenden.
Bedömningen och prognosen bygger på hur framtiden kommer att se
ut. Som jag sade bygger den på att målens svårighetsgrad
generellt sett kommer att öka. Dessutom kommer inslaget av
internationella mål, som i sig är ett mått på komplexiteten, att
öka. Det kommer inte att ske jämnt fördelat över landet. Det är
i dag egentligen inte någon människa som kan säga hur detta
kommer att slå på de olika domstolarna.
För att man skall vara säker på att beredskapen hos
domstolarna är tillräckligt stor skall man inte, som i dag,
behöva lita till hovrätternas välvilja när det gäller att ställa
extradomare till förfogande eller att låna av granndomstolen.
Det finns så att säga ett slags inbyggd svaghet i detta system,
att man inte själv kan klara av de domförsregler som framgår av
rättegångsbalken.
Det är i ljuset av denna framtid som vi har valt att försöka
förstärka domstolarna på detta sätt. Det är alltså inte någon
kritik mot hur nuvarande ordning fungerar. Det som har varit
vägledande för våra tankar är att höja beredskapen inför
framtiden.
Göthe Knutson: Statssekreteraren talade om att man inte
får bortse från hänsynen till verkligheten. Jag utgår från att
verkligheten i det här avseendet är den glesbygd som ofta omger
de till nedläggning föreslagna tingsrätterna. En tingsrätt är ju
en väsentlig del av ett samhälle. Ju mindre samhället är desto
större betydelse har tingsrätten.
Vilka verklighetshänsyn är statssekreteraren beredd att ta?
Jag fäster mig vid det uttryck Krister Thelin själv använde.
Många av remisssvaren är starkt negativa eller hävdar att
förslaget är felaktigt och att statsmakten måste ta hänsyn till
omständigheterna. Vilka argument anser statssekreteraren är mest
bärande och vilka av dessa har statssekreteraren och andra i
departementet tagit mest hänsyn till?
Vidare har vi remissvaren från t.ex. Strömstads tingsrätt. Där
pekar man på att norrmän finns representerade i många mål. Där
råder speciella omständigheter, och man är vid tingsrätten väl
förfaren med den typen av mål och den "nationaliteten". Om den
tingsrätten läggs ned skulle det innebära betydande ökningar av
avstånden och fler problem för de boende. Avstånden nämns ofta i
de remissvar som har kommit in.
Krister Thelin: Vi är naturligtvis beredda att ta hänsyn
till all relevant verklighet. Vi håller på att bereda frågan. De
synpunkter som har kommit fram från remissinstanserna, och även
de synpunkter som kommer fram här, finns självfallet med i vårt
beredningsunderlag.
Vidare har vi frågan om att vikta de olika argumenten. Det är
svårt att urskilja något argument som höjer sig över de andra.
Men det är en allmän förväntan att målens komplexitet skall öka
och internationaliseringen som är det bärande argumentet. Det är
naturligtvis glädjande att höra att man i Bohuslän redan har en
beredskap inför internationaliseringen. Det innebär att de där
kommer att stå bättre rustade när tredomargränsen införs.
Göthe Knutson: Jag har respekt för Krister Thelins
intellekt. Men det här var allt ett svepande sätt att komma
undan. Jag skulle vilja ha ett något mer konkretiserat svar.
Annars är det ganska meningslöst att vi sitter här.
Statssekreteraren talade själv om hänsyn till verkligheten. I
denna mängd av svar som finns här finns det en hel räcka av
påpekanden och kraftfulla yttranden. I mitt arbete som
journalist har jag sällan läst så kraftfulla yttranden -- det
skulle i så fall vara den första utredningen om presstödet --
som så tillintetgör ett förslag som detta.
Krister Thelin: Jag kan inte säga vilket antal domstolar
som departementet i slutändan kommer att föreslå skall förändras
i dag. Det vore att föregripa beredningen. Som jag sade i mitt
inledningsanförande, har vi naturligtvis icke någon dogmatisk
syn på antalet domstolar. Det skall inte heller förnekas att
frågan om lokal förankring, som är ett argument när det gäller
att bestämma uformningen av det framtida domstolsväsendet, är en
faktor som måste vägas in. Den går inte alltid att förena med de
grundskäl som vi har som utgångspunkt för oss. Det blir en
faktor som något går på tvärs mot huvudlinjen. Icke desto mindre
kan det här visa sig vara en relevant del av verkligheten som vi
måste beakta. Jag kan i dag inte bli mer konkret än så. Jag
hoppas att Göthe Knutson har överseende.
Sigrid Bolkéus: Jag hoppas att det längre fram i dag
kommer upp ytterligare synpunkter på frågan om
internationaliseringen. Jag ifrågasätter om
internationaliseringen kommer att få den betydelse som anförs i
promemorian.
Danmark är ju redan med i den europeiska gemenskapen. Såvitt
jag vet är erfarenheterna där att den typ av internationella mål
som man trodde skulle öka i omfattning inte blev så vanliga.
I Danmark är det vanligast med domstolar med en domare som
utgör första instans på landsbygden. Men situationen i Danmark
är inte lika som i Sverige. De danska domstolarna i första
instans tar ju inte upp alla mål. En del mål går ju direkt till
högre instans.
Jag skulle vilja få bättre klarlagt om frågan om
internationaliseringen verkligen har en sådan betydelse.
Krister Thelin: Ingen av oss vet hur verkligheten kommer
att gestalta sig på andra sidan sekelskiftet. Det vore
naturligtvis mycket värdefullt om vi hade någon som ständigt
kunde tala om hur det skulle se ut. Vi kan bara göra mer eller
mindre intelligenta antaganden. Det antagande som vi har gjort
är att målen kommer att innehålla moment som inte finns i dag.
Advokaterna kommer att vara nyckeln i denna diskussion. Det
hänger också samman med hur man kommer att välja att lösa
konflikter i framtiden.
Vi i Sverige har vant oss vid att när det gäller tvistemål
sker mycket av konfliktlösningen vid sidan av domstolarna. Jag
tror att utvecklingen kommer att gå åt det andra hållet i
framtiden. Där kommer samspelet mellan allmänna domstolar och
skiljeförfarande in i bilden.
Vi gör en översyn som syftar till att tillmötesgå dem som
menar att skiljedomsförfarandet, med alla sina förtjänster,
håller på att bli för dyrt. Därför kan det finnas skäl att se i
vad mån det inom den allmänna domstolsorganisationen faktiskt
går att ordna förhållandena så att tvister kan lösas där -- med
tillvaratagande av möjligheten att välja domare och möjligheten
att bibehålla affärssekretess i högre utsträckning än i dag.
Om detta skulle lösas -- vilket jag för egen del hoppas --
skulle vi kunna få se ett större inflöde av kvalificerade
tvistemål i våra allmänna domstolar. Dessa mål kommer på grund
av internationaliseringen i den allmänna omsättningen av
samfärdseln att leda till att internationella moment kommer att
finnas med i högre utsträckning än i dag. Advokaternas roll blir
avgörande, dvs. beroende på om de är villiga att ta upp
tvistemål.
Det finns ett samspel. Om vi inte har en domstolsorganisation
som klarar att lösa dessa tvistemål, kommer vi att få en
utomjudiciell konfliktlösning, som jag tror skulle vara
allvarlig ur rättsstatlig synvinkel. Rättsbildningen kommer då
att ske vid sidan av de samhälleliga institutionerna. Det är
viktigt för hela utvecklingen av rätten att det finns balans och
att möjligheten finns att få dessa avgöranden i domstol.
De danska erfarenheterna visar en mängd saker. En slutsats som
danskarna har dragit är att de själva skall påbörja en översyn
av sin organisation. Det är just för att de har funnit att deras
enmansdomsagor är för små. Jag vill påstå att detta har de gjort
utan att vara inspirerade av det de till äventyrs kan veta om de
svenska förhållandena.
Birgit Henriksson: Krister Thelin sade att målens
svårighetsgrad ökar generellt -- även de internationella målen.
Är detta en allmän tendens i Europa? Vet man att antalet
internationella tvistemål ökar? Hur stor andel tvistemål finns
det i dag?
Krister Thelin: Antalet mål som gäller inomjudiciella
konfliktlösningar kommer att öka. Jag tror att man kommer att få
se ett uppsving omedelbart efter det att EES-avtalet har trätt i
kraft och sedan när Sverige blir medlem i EG. Det kommer då att
finnas en hel rad oklara frågor där lagtexten inte kommer att ge
tillräcklig vägledning, utan man kommer att söka vägledning i
domstolarna.
Här vill jag peka på en viktig omständighet, nämligen vår
tradition när det gäller lagstiftning och rättstillämpning. Vi
är vana vid att domstolarna stöder sig på vad som anges i
förarbetena i fråga om tolkning -- inte minst synpunkter som
utskottet kan ha tillfört propositionen i de delar där inte
departementschefen har lagt ut texten. Det kommer inte att bli
fallet i framtiden. Vi kommer att överta direktiv som måste
omvandlas till inhemsk lagstiftning. Om Sverige är medlem i EG
kommer det att finnas förordningar som kommer att vara direkt
gällande rätt i Sverige. Det i sin tur ställer helt andra krav
på rättstillämpningen. Man har icke längre annat än den nakna
lagtexten till förfogande, eftersom det inte finns förarbeten
att hämta stöd i. Å andra sidan innebär det att parternas
utläggning av gällande rätt, dvs. advokaters förmåga att
argumentera, kommer att bli en viktigare faktor. Det vore då
olyckligt om det funnes advokater, som redan i dag har ett
oerhört försteg när det gäller kunskaper om internationell rätt
i allmänhet och EG-rätt i synnerhet, vilka skulle vara så pass
överlägsna att domarna i domstolarna skulle komma i efterhand.
Jag tror att en domstol med flera kolleger som kan berika
varandra i det naturliga samtalet är att föredra framför
enmansdomsagor. Med all respekt för den ensamme domaren, men han
får sämre förutsättningar att hålla jämna steg. Det är vår
skyldighet att på detta sätt hjälpa till att stärka
domstolsväsendet inför den verklighet vi ser framför oss.
Vidare har vi frågan om antalet tvistemål i domstolarna.
Uppgifter som jag har fått framför mig nu visar att de har ökat
med 32% sedan 1980. I dessa siffror ligger inte någon prognos
för hur framtiden kommer att te sig. Jag tror att vi kommer att
få en ökning av antalet framöver.
Göran Magnusson: Jag åhörde debatten mellan Bengt Harding
Olson och statssekreteraren. Jag beklagar att
Domstolsutredningen inte fick tillfälle att fullfölja sina
överväganden beträffande tingsrättsorganisationen. Nu finns
egentligen bara beskrivningen i promemorian och den beskrivning
som Krister Thelin har framfört här av den s.k.
Statskontorsmodellen. Enligt min mening är utredningen värd ett
bättre öde än talet om filialdomstol och B-domstol. Vi får
möjligen tillfälle att återkomma till den frågan.
I den departementspromemoria som är utgångspunkt för denna
diskussion finns det inga ekonomiska överväganden -- så vitt jag
har kunnat finna. Har departementet nu hunnit med att fundera
över vilka ekonomiska konsekvenser som förslaget beträffande
tingsrätterna så småningom kommer att få?
I promemorian nämns effektivitetsskäl. Man skall tydligen se
över effektiviteten i domstolsväsendet. Det talar för att det
borde finnas sju domare i varje tingsrätt. Med hänsyn till den
utläggning som vi har fått om betydelsen av Luganokonventionen
och EES-avtal, EG-rätt, den omtalade internationaliseringen, som
enligt författarna till promemorian har stor betydelse, utgör
ett minimum på tre domare den framtida organisationen för de
svenska domstolarna? Kommer domstolarna att klara de anspråk som
departementet och statssekreteraren gör sig till tolkar för?
Kommer i realiteten ytterligare 20--25 domstolar att tas bort,
åtminstone när man når fram till fyradomarsmodellen? Är det här,
enligt departementets uppfattning, en domstolsorganisation för
framtiden?
Krister Thelin: Förhoppningen är att tredomarna skall
klara detta bättre än enmans-och tvåmansdomsagorna. Vi har för
närvarande inga planer på att se detta som ett första steg i en
ytterligare neddragning. Vi har funnit att detta kan vara en
skälig kompromiss mellan det bästa och det mindre goda. Vi får
inte låta det bästa bli det godas fiende. Det vore
verklighetsfrämmande att tänka sig att med utgångspunkt i ett
antagande om en optimal effektivitet med sju domare "designa" en
organisation utan beaktande av historisk och kulturell
utveckling. Det vore verkligen hjärtlöst. Därför tycker vi att
tre domare är en skälig miniminivå.
Vidare har vi frågan om kostnaderna. Det är riktigt att
promemorian inte innehåller någon djupare kostnadsberäkning. Vår
tanke är att förtydliga och bredda underlaget genom att bl.a.
studera de beräkningar som har gjorts av Domstolsverket. När vi
skrider till beslut skall naturligtvis kostnadsaspekterna också
tas i beaktande. Beroende på vilket tidsperspektiv som används
och bortseende från initiala kostnader i ett övergångsskede kan
man konstatera att det finns rationaliseringsvinster att göra.
Bengt-Ola Ryttar: Det är alldeles självklart att frågan om
domstolarnas oberoende är viktig. Men den slutsats man kan dra
av de resonemang som förs från Justitiedepartementets sida är,
att det är det interna oberoendet som är viktigt. Men det
rimliga borde vara att oberoendet skall gälla den omvärld som
skall dömas och den politiska makten. Jag skulle vilja att
statssekreteraren utvecklade den aspekten litet grand.
Det är väl uppenbart att Statskontorsmodellen snarare skulle
underlätta för domstolsväsendet att hantera
internationaliseringen än tvärtom.
Krister Thelin: Det interna oberoendet är väl så viktigt
som det externa. Ledningsfilosofin innebär att den som är chef
för en domstol kan, mer eller mindre beroende på dagskonjunktur
osv., styra och fördela resurserna. Det är på tvärs mot en
ordning som innebär att den ordinarie domaren är näst intill
suverän i beslutsfattandet beträffande de mål som har lottats på
honom.
Låt mig erinra om Tyskland, som på ett mycket kännbart sätt
genomled en svaghetsperiod under 30-talet -- vilket är bekant
för alla. Det första som föll för totalitära strömningar i
Weimarrepubliken var domstolsväsendet. Det är inget hedersamt
kapitel i den tyska juridiska historien. Man har dragit
slutsatser av detta. Vi skall naturligtvis inte anamma detta,
men det kan vara intressant att peka på hur det går till i ett
land där man numera verkligen inser värdet av självständiga och
oberoende domstolar. En ordinarie domare får ett mål lottat till
sig, och ingen kan beröva honom detta mål om han inte själv går
med på det.
Det är alltså viktigt att vid fördelning av mål -- till den
administrativa processen hör fördelningen -- se på hur
fördelningen ser ut utifrån. Finns det förtroende för de
mekanismer som används vid fördelningen av mål, eller finns det
andra skäl som ligger bakom det faktum att vissa mål styrs till
vissa domare? Det är den typen av principiella utgångspunkter
som gör att man måste vara försiktig vid designen av den interna
administrationen och ledningen.
Vidare hade vi frågan om internationaliseringen. Vi har den
domarkår vi har. Den är naturligtvis i hög grad kompetent. Jag
tror att domarkåren, med hjälp av de utbildningsinsatser som
görs av Domstolsverket, kommer att stå väl rustad inför den
internationella framtiden. Det handlar om att ge domarna de
bästa förutsättningarna och den bästa organisatoriska ramen. Vi
tror att det förslag vi har lagt fram är det bästa.
Liisa Rulander: Min fråga gäller också
internationaliseringen. Min tanke gäller människor som blir
alltmer kritiska och oroade inför internationaliseringen, dvs.
EES, EG, osv. I dag talar vi om fackfrågor för fackfolk.
Har departementet funderat över hur vanliga människor i
glesbygden, som inte alls är insatta i dessa facktermer, skall
övertygas om riktigheten att dra ner på antalet tingsrätter?
Tingsrätterna har utgjort en tradition som har ingett vanliga
människor trygghet.
Krister Thelin: Jag har stor respekt för de bekymmer som
ligger i frågan. Vi har alla ett ansvar här, inte bara när det
gäller den begränsade del av framtiden som vi sysslar med nu.
Det gäller över huvud taget att på ett så pedagogiskt sätt som
möjligt försöka förklara vår bild av hur framtiden kommer att te
sig. Jag hoppas att vi kommer att få hjälp av ledamöterna i
riksdagen i dessa ansträngningar.
Håkan Winberg: De synpunkter jag vill lägga på den
framtida tingsrättsorganisationen grundar sig i första hand på
de erfarenheter som jag har fått under drygt tio år som
president i Hovrätten för Nedre Norrland. Hovrätten för Nedre
Norrland omfattar Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län.
Under den hovrätten finns det elva tingsrätter. Tre av dem har
7--9 domare och är alltså tämligen stora. Men det finns också
flera små tingsrätter. Två av dem har två domare, och tre har
bara en domare. Under denna hovrätt finns alltså tre av de fyra
enmansdomstolar som Krister Thelin nämnde.
Mot bakgrund av att det är över 20 år sedan
tingsrättsorganisationen kom till -- när häradsrätter och
rådhusrätter blev tingsrätter -- kan det finnas skäl att se över
organisationen nu. Min bedömning är att i grunden för varenda
eventuell organisationsförändring måste ligga den för
rättssäkerheten fundamentala principen om varje domstols och
varje domares självständighet i rättstillämpningen. Det gör att
jag redan nu kan säga att jag inte anser att
Statskontorsmodellen är något lämpligt alternativ.
Jag utgår nu från departementspromemorian. Jag kan instämma i
principerna för en förändrad domstolsorganisation. Det är bra
att få domstolar som är judiciellt bärkraftiga. Det är önskvärt
att i så stor utsträckning som möjligt ha ordinarie domare i
domstolen. Det är önskvärt att ha domtolar som är så stora att
de klarar arbetet också när vissa ledamöter är lediga för
semester, sjukdom, kurser osv. Domstolarna skall också klara
arbetstoppar vid extrema tillfällen eller när det uppstår
komplicerade mål utan att normalt behöva ta in förstärkning
utifrån. Domstolen kan behöva hålla sig med ett hyfsat bibliotek
där erforderlig juridisk litteratur kan studeras. Det är bra om
det går att ha en kollegial samvaro, så till vida att kollegor
kan diskutera aktuella juridiska problem. Jag tror inte minst
att det är värdefullt om äldre domare kan umgås med yngre domare
i tjänsten -- erfarenhet kontra nya kunskaper kan mötas.
Jag ställer krav på god lokal förankring. Det är
utomordentligt viktigt. Man skall inte förringa vikten av den
lokala insynen. Rättsskipningen skall alltså vara en levande
realitet på så många platser som möjligt.
Det skall också vara möjligt att handha en decentraliserad
administration. Domstolarna får ju mer och mer ta över
budgetansvaret. Jag tror att det är lyckat, och det skall ju
finnas en viss kapacitet för det.
Vid en sammanvägning av dessa principer anser jag att det
föreslagna tredomaralternativet är bättre än andra diskuterade
modeller. Skälet till att inte gå längre i sammanläggningarna är
att kravet på den goda lokala förankringen väger mycket tungt.
Jag vill gärna hänvisa till vad Domstolsutredningen har
uttalat och som hovrätten har citerat i sitt remissvar.
Domstolarna är inte till för sin egen skull utan för att betjäna
allmänheten. Ett system som är rationellt för domstolarna, men
som allmänheten inte kan använda på ett riktigt sätt, är därför
inte eftersträvansvärt.
Tredomarmodellen överensstämmer med huvudprinciperna i 1971
års reform. År 1971 genomfördes vissa undantag, bl.a. av
regionala skäl. Jag tycker att det finns sådana skäl i dag
också. Även om hovrätten i sitt remissvar har accepterat
principen om tredomarmodellen, finns det anledning att
understryka att det i vissa fall finns särskilda skäl att gå
ifrån kravet på minst tre domare.
Vi vet alla att Sveriges befolkningsstruktur och geografi gör
att man inte kan ha samma organisation och indelningsmodell utan
urskiljning över hela landet. Det här landet är olika i norr och
söder -- inland, kust, storstäder, glesbygd. Vi har hävdat att
en sådan indelningsmodell inte får upplevas av medborgarna som
en skrivbordsprodukt av centralt placerade "byråkrater" som
saknar anknytning till verkligheten i de olika landsdelarna.
Jag går över till Hovrätten för Nedre Norrland och de län som
den omfattar. I departementspromemorian görs ett undantag för
Lycksele tingsrätt i Västerbottens län. I promemorian säger man
att de långa avstånden och värdet för inlandskommunerna att få
behålla en tingsrätt gör att man föreslår att Lycksele tingsrätt
skall vara kvar, trots att den bara har underlag för två domare.
Ungefär samma argument kan användas för två av
enmansdomstolarna under Hovrätten för Nedre Norrland, nämligen
Sollefteå och Sveg. Lagman Eriksson kommer att redogöra för hur
det ser ut i Sollefteå tingsrätt. När det gäller Sveg kan jag
säga följande. Om man gör en sammanslagning i enlighet med
förslaget, kommer det att bli en enda tingsrätt i hela Jämtlands
län, vilket motsvarar en tiondel av Sveriges yta. Avståndet från
Sveg till tingsrättskansliet i Östersund kommer att bli 18 mil.
Många medborgare kommer att få det betydligt längre. De bor
redan nu i utkanten.
Finns det några nackdelar med att ha kvar några
enmansdomstolar av regionala skäl? Visst är det problem när det
t.ex. skall vara huvudförhandling i ett tvistemål och det skall
finnas tre lagfarna ledamöter. Det kan bli problem vid sjukdom,
ledigheter osv., eller när det kommer stora och komplicerade
mål. Mot bakgrund av min tioåriga erfarenhet är det här små
problem. Det är inte svårt att lösa dessa problem. Vid en
jämförelse mellan små tingsrätter och större tingsrätter, hävdar
sig de små väl när det gäller både kvaliteten och kapaciteten i
dömandet.
Arne Westlander: Jag har närmast kallats hit för att jag
representerar en s.k. mottagande tingsrätt. Sollefteå tingsrätt,
vars chef lagmannen Lars Göran Eriksson sitter bredvid mig,
skall slås samman med Örnsköldsviks tingsrätt. Vi har två
domare, vilket ger underlag för...
Jag har tjänstgjort vid Örnsköldsviks tingsrätt sedan 1969,
och jag har varit dess chef sedan 1983. Jag har alltså lång
erfarenhet av hur denna tingsrätt fungerar.
Jag skall först göra en kort presentation av min tingsrätt.
Den betjänar 60000 invånare, dvs. Örnsköldsviks kommun. Ytan
är 6400 kvadratkilometer. Det kanske inte säger så mycket. Men
det är ungefär 10 mil till de orter som ligger längst bort.
Personalen består av två ordinarie domare, tre tingsnotarier,
sju personer bland bidträdespersonalen och en expeditionsvakt.
För budgetåret 1992/93 har vi, tack och lov, beviljats en s.k.
skickeassessor av hovrätten. Den här terminen har han
tjänstgjort hos oss två veckor, och nästa termin kommer han att
tjänstgöra sammanlagt fyra veckor under två perioder om vardera
två veckor.
Vid tingsrätten tjänstgör 30 nämndemän. Vi har inte något
tingsställe utanför Örnsköldsviks kommun. Vi har ett förnämligt
tingshus, som invigdes 1968. Det har hela fyra plan, och det har
väl fungerande lokaler.
Det finns tre åklagare i Örnsköldsvik. Det finns vidare två
akvokatbyråer med fyra resp. två jurister.
Arbetsbelastning: Av dimensioneringsunderlaget vid
budgetarbetet kan man se att det beräknas att 251 tvistemål och
brottmål per domare per år bör klaras av, dvs. ungefär 500 mål
per tingsrätt. För Örnsköldsviks tingsrätts del har under de
senaste åren antalet mål varit ungefär så många, vilket har
gjort att vi har legat under genomsnittet.
Tvistemålen i olika sammanhang har detta år ökat betydligt,
och det är verkligen jobbigt. Jag tror att ökningen beror på att
det är dåliga tider och att det för enskilda människor och för
företag är lättare att bestrida något. Den delen av
tingsrättsarbetet har alltså väsenligt ökat.
Hur fungerar då denna organisation? Min erfarenhet är densamma
som hovrättspresidenten Håkan Winberg uttrycker, nämligen att
tingsrätten i stort fungerar bra. De nackdelar som Håkan Winberg
anförde när det gäller tvistemålen med tre domare, har
Örnsköldsviks tingsrätt löst genom att under de senaste åren
anlita en mycket förnämlig pensionerad domare. Domstolsverket
har tillskjutit 16000 kronor för att täcka kostnaderna för
denna extra arbetskraft, och Örnsköldsviks tingsrätt har inte
behövt begära hjälp från hovrätten. Innan vi hade möjlighet att
anlita denne pensionerade domare hade Örnsköldsviks tingsrätt
dock bekymmer med att få hjälp från hovrätten, vars
arbetsbelastning är mycket stor.
Den nuvarande lösningen är blott temporär, och vi vet inte hur
det kommer att bli i framtiden. Precis som Håkan Winberg vidare
säger, är det naturligtvis bekymmer med att täcka
personalfrånvaron under sommarsemestrarna. Bovarna tar ju inte
semester under somrarna, vilket innebär en hel del
häktningsförhandlingar. När, i vårt fall, de båda ordinarie
domarna tar ut sin lagstadgade semester är det ofta en oerfaren
tingsnotarie som fungerar som ordförande. Blir det då fråga om
en häktning får den häktningen inte verkställas, utan domare
utifrån måste anskaffas. Vi har försökt lösa denna typ av
situation med hjälp av hovrätten, där man alltid är mycket
välvilligt inställd, men även hovrätten har ont om personal
under somrarna. Vid behov har vi tagit kontakt med olika lagmän
runt omkring Örnsköldsvik för att få hjälp, exempelvis lagman
Eriksson och lagman Olsgren i Härnösand osv. Det har alltså gått
att få hjälp, även om det har gått på kryckor. Svårigheten med
att få hjälp är faktiskt en stor nackdel.
Slutligen, precis som Håkan Winberg säger i vad gäller
sjukdomar, verkar det som om domare utgörs av ett släkte som
aldrig blir sjukt. Sedan 1955 har jag arbetat som domare, och
jag har aldrig varit med om att behöva inställa ett ting. Jag
har tjänstgjort som chef i 10 år, och varken jag eller rådmannen
har haft en enda sjukdag. Vid sjukdom är emellertid de små
domstolarna väldigt sårbara.
Vad blir följderna om Sollefteå tingsrätt kommer till
Örnsköldsvik? I departementspromemorian har det tryckts på att
varje nedlagd domstol skall ersättas med ett tingsställe. Vid
mina funderingar har jag tagit för givet att i det här fallet
ett tingsställe då förläggs till Sollefteå. Enligt uppgift från
chefsåklagaren i Örnsköldsvik talar allt för att den nuvarande
åklagaren i Sollefteå blir kvar och att den tredje åklagaren i
Örnsköldsvik, en assistentåklagare, skall biträda åklagaren i
Sollefteå. Man räknar även med att de två advokater som nu finns
i Sollefteå blir kvar. De brottmål och tvistemål som tillhör
Sollefteå tingsrätts domkrets kommer i allt väsentligt att
handläggas vid Sollefteå tingsställe och naturligtvis -- jag
tittar på ordföranden i Nämndemannaförbundet -- kommer de
nämndemän som nu tjänstgör vid Sollefteå tingsrätt i princip att
tjänstgöra vid detta tingsställe. Kontentan blir alltså att den
verksamhet som hänger samman med brottmål och tvistemål till
stor del kommer att förbli i Sollefteå.
Vissa negativa konsekvenser för invånarna i Sollefteå kommer
det dock att bli när de söker upp tingsrätten i olika ärenden.
Mellan centralorterna Örnsköldsvik och Sollefteå är det 11 mil
-- men de negativa konsekvenserna bör kanske inte överdrivas.
Flera ärenden såsom bouppteckningar och förmynderskapsärenden
föreslås exempelvis bli överflyttade till andra myndigheter, och
därför kommer de inte att belasta tingsrätten.
Även om det här förslaget blir verklighet behöver nackdelarna
inte bli så stora. Enligt min erfarenhet från Örnsköldsviks
tingsrätt är besöksfrekvensen i sådana här ärenden inte särskilt
stor, och ärendena bör till stora delar kunna klaras av per post
eller per telefon.
Slutligen vill jag tala något om lokaliteterna och ekonomin.
Som jag tidigare sade har Örnsköldsviks tingsrätt väl fungerande
lokaler, och det finns möjlighet att till en mycket ringa
kostnad inreda arbetsrum för den personal som kan tillkomma
genom en sammanslagning. I samband med att hanteringen av
fastighetsdata infördes i tingsrätten renoverades
inskrivningsmyndighetens lokaler för tre år sedan, och
tingsrätten disponerar nu över tre terminaler för detta ändamål.
Örnsköldsviks tingsrätt kan alltså utan vidare ta över
hanteringen av Sollefteå tingsrätts fastighetsdata.
Sammanfattningsvis anser jag sålunda att en sammanslagning av
Sollefteå tingsrätt och Örnsköldsviks tingsrätt, till en enda
domstol i Örnsköldsvik, skulle innebära vissa fördelar för
Örnsköldsviks tingsrätt. Omkostnaderna för lokalerna skulle bli
ringa. Det är visserligen svårt att överblicka nackdelarna för
den rättsökande allmänheten inom Sollefteå tingsrätts domkrets,
men jag tror att nackdelarna inte behöver bli så kännbara om
tingsstället blir stationerat i Sollefteå.
Lars Göran Eriksson: Jag har under 6,5 år arbetat som
lagman vid Sollefteå tingsrätt, och i Södra Roslagens tingsrätt
där jag började som notarie har jag arbetat som rådman i tre år.
Jag har erfarenheter av hur både stora och små tingsrätter
fungerar.
Innan den förra reformen genomfördes fanns det två domstolar i
Sollefteå. 1971 slogs domstolarna samman. Sollefteå kommun har
25000 invånare, och dess ytvidd är Blekinges dubbla yta, dvs.
ungefär lika stor som Södermanland. I själva Sollefteå bor
10000 människor. Sollefteå tingsrätt tillhör alltså en av de
här små domstolarna med en domare. Tingsrätten består av 2,5
notarier och fem biträden, och dessutom har tingsrätten
fiskalsförstärkning under tre månader.
Precis som Arne Westlander säger är avståndet till
Örnsköldsvik 11 mil, dvs. 22 mil tur & retur, och från
utkanterna i kommunen är det betydigt längre. Från Junsele och
Ramsele är det exempelvis ca 20 mil i en riktning. Precis som
Håkan Winberg säger, tycker jag att man vid domstolsindelningen
bör ha medborgarnas behov av rimlig rättssäkerhet och
rättsservice över hela landet som utgångspunkt och att man också
bör beakta landets utseende.
Gjorda undersökningar visar att stordrift inte passar
domstolsverksamheten. De påtalade problemen är i stort sett
koncentrerade till de stora domstolarna. Även vid hovrätten har
man påpekat att målens handläggningstider är orimligt långa. Vid
de små domstolarna klarar man arbetsbelastningen utan större
tidsutdräkt. Självfallet blir ett tingsställe i Sollefteå
upprättat om Sollefteå tingsrätt läggs ned. Vi anser emellertid
att ett tingsställe inte är tillräckligt.
I riksdagen har man ju alltid slagit vakt om rättsskipningens
lokala förankring. Det har inte varit tänkt att domare utifrån
skulle komma för att döma, utan att det skulle finnas ett kansli
med personal, som medborgarna skulle kunna besöka för att få
sina rättsärenden utredda utan orimliga restider. Vi anser att
antalet mål i Sollefteå är för många för att de skall kunna
skötas både effektivt och rationellt i Örnsköldsvik.
Om man räknar på restiderna för exempelvis domare går minst
tre timmars arbetstid bort vid varje resa, och under vintrarna
måste dessutom övernattning ske. Lägger man därtill tiden för
sammanträden -- även om en viss effektivisering genom
sammanslagning av sammanträden påräknas -- kommer för
domarpersonalen minst två effektiva arbetsmånader i bara restid
att gå bort.
Personalens ortkännedom går förlorad om kansliet flyttas från
Sollefteå. Det är mycket få förhandlingar som ställs in på grund
av att man inte får tag i folk eller att folk inte kommer.
Sollefteå tingsrätt handlägger ca 200 brottmål per år, och för
närvarande är det endast en tilltalad som vi inte har fått tag
i, nämligen en finsk zigenare, som åker fram och tillbaka mellan
Finland och Sverige. Det skulle nog vara svårt för vilken
tingsrätt som helst att få tag i honom.
Hovrätten och länsstyrelsen har också påpekat nackdelarna med
att domstolarna koncentreras till kustregionen. Från allmän
samhällssynpunkt är det en mycket negativ markering om
statsmakterna lägger ned tingsrätterna i inlandet.
Statssekreteraren Krister Thelin har själv sagt att det råder
osäkerhet när det gäller den ökade belastningen. Vägen till
Europa är ju inte spikrak, och vi vet inte hur det kommer att
slå ute i landet. Sollefteå tingsrätt har emellertid få
internationella företags- och affärstvister att handlägga.
Denna typ av tvister är väl en storstadsföreteelse, som så
sakteliga kommer att sippra ut i landet.
Vi har inga problem med att sätta ut tvistemål. Det är fel att
mål blir liggande. Vi sätter alltså ut målen när de är färdiga
och anskaffar erforderlig arbetskraft. Vid Sollefteå tingsrätt
är samtliga dispositiva tvistemål för 1991 avklarade, och endast
ett dispositivt tvistemål för 1990 kvarstår. Målet har varit
utsatt, men på begäran av ombuden har det åter "satts in".
Enligt åklagaren är de outsatta målen fler i hovrätten än i
tingsrätten. Sollefteå tingsrätt klarar alltså i rimlig tid av
mål som kommer in till tingsrätten. Dimensioneringen av
Sollefteå tingsrätt är väl avvägd, något som också bekräftats av
de undersökningar som Statskontoret gjort.
Jag tycker inte att det, under den tid som jag har verkat vid
Sollefteå tingsrätt, har visat sig att tingsrätten är sårbar på
grund av sin litenhet, utan den är tvärtom mer flexibel och
lätthanterlig. I vad gäller den administrativa bärkraften är det
en självklarhet att administrationen är enklare vid de mindre
enheterna än vid de större. Sollefteå tingsrätt ställer sig
positiv till att överta så mycket som möjligt av sin egen
administration och budgetansvar.
På grund av Sollefteå tingsrätts belägenhet finns det skäl att
göra undantag från kravet med tre domare.
Ulf Hellbacher: Jag har tjänstgjort som lagman vid Tierps
tingsrätt i drygt fyra år. Dessförinnan tjänstgjorde jag som
rådman i Uppsala i två år. Tierps tingsrätt består av 30
nämndemän. Jag är den ende ordinarie domaren. Tierps tingsrätt
har en ordinarie fiskal och en förstärkning med 0,5
fiskalstjänst, vilket i praktiken innebär 2,5 domare och tre
notarier. Upptagningsområdet för Tierps tingsrätt täcker ungefär
50000 invånare, och det sträcker sig från Östhammar utefter
kusten upp till Skutskär och inåt landet. Distriktet är ganska
stort, och jag tycker att det allmänt sett fungerar väl.
Tierps tingsrätt har inte upplevt några stora problem på grund
av att tingsrätten är liten. I mål som kräver tre domare behövs
det hjälp, eftersom vi är 2,5 domare. Den typen av mål är
emellertid i Tierps tingsrätt icke ofta förekommande. Några
enstaka gånger per år behöver vi hjälp från hovrätten, och om
man är ute i god tid är det ingen som helst svårighet att få
hjälp med en tredje man. Tingsrätten var tidigare belägen i
Uppsala, och 1980 flyttade den till Tierp, som ligger sex till
sju mil från Uppsala.
Jag tänker nu gå in på mer allmänna frågor och samtidigt visa
bilder på i princip det som jag säger.
Varför skall man över huvud taget genomföra en reform av det
här slaget? Krister Thelin har talat om prognoser, såsom en ökad
internationalisering och konsekvenser av de förändringar som
föreslagits av Domstolsutredningen.
Om man genomför en reform på så här osäkra premisser, tycker
jag att man börjar i fel ände. Det är högst oklart vad just den
internationella aspekten kommer att innebära. Redan för 20 år
sedan var frågan om domstolarnas storlek uppe till debatt. Den
gränsnivå som nu föreslagits stötte då på starkt motstånd i
riksdagen. Vid det tillfället ville man alltså bevara de små
domstolarna. Det ställningstagandet är inte så gammalt, och
frågan är vad det är som har hänt sedan dess. Som Krister Thelin
konstaterar fungerar de små domstolarna väl -- enligt min
uppfattning mycket väl.
Om man nu vill genomföra en reform av det här slaget, dvs. att
en fjärdedel av landets tingsrätter läggs ned, vilket påverkar
människorna på berörda orter, tycker jag att man bör ha en
ordentlig utredning med goda analyser och framför allt med goda
kostnadsberäkningar, innan man över huvud taget genomför
reformen. De saknas, enligt min mening, i promemorian helt och
hållet. Promemorian bygger i stort sett på lösa antaganden och
påståenden, utan kostnadsberäkningar.
Promemorian är inte tillräcklig såsom grund för en reform av
det här slaget, utan frågan bör utredas ytterligare.
I promemorian talas det om det övergripande målet för
domstolsväsendet. Det är väl ledstjärnan för reformen, något som
kanske är litet svårt att se. I promemorian står: att
domstolarna på ett rättssäkert sätt och inom rimlig tid skall
avgöra de mål och ärenden som de har att handlägga. Jag tror
ingen vill göra gällande att det döms mindre rättssäkert vid de
små domstolarna än vid de stora. Det finns goda och dåliga
domare både vid de små och vid de stora domstolarna; därvidlag
är det ingen skillnad.
När det gäller handläggningstiderna visar de studier som
Statskontoret utfört åt Domstolsutredningen att de små och
medelstora domstolarna är effektivare än de stora domstolarna.
En gräns vid sju till åtta domare per domstol dras mycket
bestämt. Det sägs att vid domstolar med fler än 7--8 domare
minskar kapaciteten per domare markant.
Vad man nu vill åstadkomma med den här reformen är just ett
antal domstolar med fler än tio domare. Självfallet kommer
effektiviteten att minska. Det är inte svårt att förstå att de
små domstolarna är effektiva, eftersom sammanhållningen där är
en annan. I en liten myndighet är kanalerna korta, och det är
lätt att få kontakt med åklagare, advokater och att delge
människor. Allt detta samverkar till att små myndigheter
fungerar väl.
Krister Thelin talar om den judiciella bärkraften som
ledstjärnan för den här reformen och att -- såsom jag förstår
promemorian -- den judiciella bärkraften skulle saknas i de små
domstolarna. I begreppet judiciell bärkraft läggs litet olika
saker. Såvitt jag förstår innebär judiciell bärkraft bl.a. den
enskilde domarens eller domstolens kompetens i första hand i vad
gäller internationella förhållanden som naturligtvis alltmer
kommer att påverka oss. Det är mycket teoretiskt.
Låt oss säga att en stor domstol har en domare med särskild
kunskap i EG-rätt. För denne domare är utrymmet för att delge
sina kolleger sina kunskaper mycket litet, med tanke på den
arbetsbörda som alla domare i dag har. Det förhållandet är inte
bättre än att man ringer till en bekant som är kunnig i EG-rätt.
Argumentet att man vid en stor domstol har större möjlighet till
att kunna ha experter på olika områden är svagt, och i praktiken
betyder det just ingenting.
Vid en sammansättning av tre domare skulle man kanske kunna
säga att det är lättare att ta med en expert -- om det finns
någon. Men möjligheten därtill finns kanske ändå. I vårt fall
kan exempelvis experter rekvireras från departementet. Som redan
tidigare påpekats är emellertid målen få där tre domare krävs. I
Tierps tingsrätt har vi haft fyra till fem sådana mål per år, så
det har inte funnits några problem att få det att fungera.
Självfallet är det vid uppbyggandet av en modell en fördel att
ha tre domare, men i praktiken är det inget problem.
Kostnaderna har egentligen inte tagits upp över huvud taget i
promemorian -- varken vid tal om besparingar för just den här
reformen eller vid tal om kostnader. Domstolsverket har
emellertid gjort beräkningar och kommit fram till att det vid en
nedläggning av Domstolsverket och av alla föreslagna tingsrätter
årligen skulle kosta 65 miljoner kronor i ökade kostnader.
Engångskostnaden blir dessutom ungefär lika stor. Vi får inte
glömma att man vill behålla den lokala förankringen och att
kostnaden är inberäknad i summan -- som jag tror kommer att bli
ännu högre.
Tierp kommer då att få ett tingsställe, i övrigt hänförs Tierp
till Uppsala. Om man vill behålla den lokala förankringen
innebär det att domare skall resa från Uppsala till Tierp för
att handlägga Tierpmålen. Det kan handla om upp till fyra dagar
per vecka som en domare och en protokollsförare skall resa en
sträcka av sju mil fram och tillbaka, dvs. närmare 14 till 15
mil. Om man enbart ser till tiden, innebär det fyra dagars
arbete i Tierp -- med allt vad man förlorar i effektivitet vid
arbete på ett ställe där man inte har sitt kansli -- och en
arbetsdag i resor. Det innebär att man måste anställa fler
domare, fler tjänstemän, vilket också är inberäknat i kostnaden.
Det är dessutom ett slöseri med resurser att väl kvalificerade
människor skall behöva lägga ned tid på resor i en så stor
omfattning per vecka och år.
Jag menar alltså att det i promemorian egentligen inte finns
några över huvud taget bärande argument för att genomföra
reformen. Det är för den skull inte tal om att man inte skall
undersöka domstolsorganisationen och göra vissa justeringar. Att
däremot dra en skarp gräns vid just två, tre eller fyra domare
är helt meningslöst, och det finns inga direkt bärande argument
för att göra så. Det finns däremot ett antal nackdelar, såsom
förlusten av den lokala förankringen, som är mycket viktig.
Servicen för kommuninvånarna blir sämre, inte bara när det
gäller den rättsvårdande verksamheten och möjligheten att ha
tingsrätten på sin ort med medföljande lokalkännedom, utan även
i vad gäller andra myndigheter. Åklagarmyndighetens verksamhet i
Tierp kommer med säkerhet att läggas ned, om tingsrätten
försvinner. Advokatkontoret kommer säkerligen inte att få
möjlighet att stanna kvar. All juridisk service kommer således
att försvinna från orten och därmed även de arbetstillfällen som
är förknippade med alla dessa arbetsplatser. Om man slår ihop
små tingsrätter till riktigt stora tingsrätter blir det, enligt
min mening, sämre effektivitet i dömandet. Det fungerar bra i
dag, men om vi enbart har större tingsrätter kommer vi i
framtiden att få brister när det gäller effektiviteten.
Slutligen, men inte minst: Om man genomför den här reformen
kommer det att, såvitt vi förstår med ledning av de beräkningar
som Domstolsverket har låtit göra, medföra betydande ökade
kostnader. Jag anser därför att reformen inte skall genomföras.
Jag tackar för ordet med att hänvisa till mitt remissyttrande,
i vilket hela ärendet utvecklas litet närmare. Jag har här
kopior av yttrandet, och jag vill gärna att utskottet tar del av
det.
Ordföranden: Nu har vi lyssnat på genomgången, och mitt
förslag är att vi börjar med att ställa frågor till dem som har
haft sina anföranden.
Kent Carlsson: Jag vill ställa en fråga till de lagmän som
nu har berättat om sina tingsrätter. Internationaliseringen och
EG-rätten m.m. skapar förvisso problem, genom att det är mera
som måste läsas in. Om de små tingsrätterna kommer att finnas
kvar, hur skall man då klara kunskapsinhämtningen och hålla sig
à jour med EG-rätten? Har ni några förslag på det området?
Ulf Hellbacher: Det viktiga är utbildningsinsatserna --
det sade Krister Thelin också -- och Domstolsverket har redan
påbörjat dem. Det gäller att alla domare får den här
kompetensen. Det spelar ingen roll om det är en stor eller en
liten domstol, utan det gäller att man får den utbildning som
behövs.
Som jag sade tidigare, menar jag personligen att det spelar
liten roll om det är en stor eller liten domstol. Det är fråga
om att där sitter någon kompetent person. Det viktiga är att
alla domare får den här utbildningen och att den blir så bred
som möjligt, så att dessa kunskaper finns även vid små
tingsrätter. Det har alltså redan påbörjats, så det är
genomförbart.
Ingen vet i dag hur EG-rätten m.m. kommer att träffa oss, så
vi får se efter hand vad det kommer att medföra. Jag ser alltså
ingen skillnad mellan små och stora domstolar.
Bengt Harding Olson: En fråga som vem som helst som känner
sig träffad kan svara på är följande: Finns det några som helst
rationaliseringsvinster att göra vid de små domstolarna, utan
att man lägger ned en fjärdedel av allihop?
Lars Göran Eriksson: Jag kan svara för Sollefteå
tingsrätt. Om vi t.ex. fick ett eget budgetansvar skulle vi
kunna tjäna in nämndemannakostnader och resekostnader osv.
Tingen kan komprimeras. Nu sätter vi ut t.ex. bötesmål och även
brottmål som endomarmål på de ordinarie tingen. Det skulle vi
säkert kunna spara pengar på.
Bengt Harding Olson: Eftersom det är glest med svarare,
riktar jag mig direkt till Håkan Winberg, som har en bred
erfarenhet av och kunskap om domstolsväsendet: Kan jag få någon
kommentar?
Håkan Winberg: Min inställning är i princip att det skall
vara tredomardomstolar. Jag tror att det är rätt mix. Men då
kommer jag till detta att landet inte ser ut så att det passar
överallt, utan nätet blir litet för glest. Då gör man några
undantag. Jag har föreslagit några, och i
departementspromemorian föreslås ytterligare något. Med den
mixen, att normalt ha domstolar med tre ledamöter, tror jag att
man når mycket, även de rationaliseringsvinster som du söker.
Det innebär inte att alla domstolar skall bestå av tre personer,
utan det kommer fortfarande att finnas ett antal domstolar som
är betydligt större. Det här är ett minimiantal.
Bengt Harding Olson: Min fråga gällde: Om man behåller
större delen av de små tingsrätterna, finns det då
rationaliseringsmöjligheter, enligt er uppfattning?
Håkan Winberg: Det är svårt för mig att säga. Du talar om
de små domstolarna. Det finns alltså fyra enmansdomstolar, varav
tre som jag har en närmare överblick över. Det beror på vilka
arbetsuppgifter de kommer att ha i fortsättningen. Det är en
fråga som ligger i regeringskansliet på grund av
Domstolsutredningens betänkande. Det går inte att svara
generellt på den frågan.
Göran Magnusson: Jag skall återkomma till frågan om tre
domare. Statssekreteraren motiverade mycket av sin ståndpunkt
just med rättegångsbalkens regler om tre domare, och det skulle
vara intressant att från representanterna för tingsrätterna höra
i hur många mål som det verkligen krävs tre domare.
Ulf Hellbacher: Jag nämnde det förut, att det är fyra fem
gånger per år som vi behöver tre domare. Det är lätt ordnat om
man i god tid hör av sig till hovrätten, så det är egentligen
aldrig några problem. Vi har alltså ganska få mål. Det kan
möjligen variera. Jag träffade en advokat som sade att han
alltid begärde tresits, som det heter. Då kan det bli något
annorlunda i den domstolen.
Arne Westlander: Örnsköldsviks tingsrätt är en domstol som
har många tvistemål. Det varierar kolossalt mycket. Jag har
inte de exakta siffrorna, men det blir per termin, om jag får
uttrycka det så, ungefär fyra fem gånger. Dock är det så att man
ibland kan förlika dessa tredomarmål. Det händer rätt ofta.
Man kommer också in på en diskussion, att vi i vår domstol,
som har många tvistemål, har möjligheter att ibland döma med en
domare. Går parterna med på detta kan jag ensam sitta och döma.
Exempelvis satt jag i går ensam domare i ett tredomarmål, och
min rådman satt i förra veckan ensam i ett tredomarmål.
Det där har, som påpekades av Tierps lagman, en hel del att
göra med vederbörande domare, hur han vill "bli av med" sina
mål. Ibland frestas man kanske att ta flera mål med en domare än
man skulle ha gjort om man var tre.
Jag kan säga att vi i det normala fallet har fyra fem sådana
mål, ibland sex, ibland mindre -- det ligger däromkring.
Lars Göran Eriksson: I Sollefteå avgjorde vi fem mål i
våras och ett mål i höstas med tremannasits. Det varierar
alltså.
Håkan Winberg: Svaret från min sida är, om jag ser det
litet översiktligt, att det är mycket få mål, dvs. det är ett
tämligen litet problem.
Karl Gustaf Sjödin: Arne Westlander sade att han funderade
på det här, och jag vill höra något om kostnadsberäkningen. Vad
skulle resorna mellan Örnsköldsvik och Sollefteå kosta?
Lars Göran Eriksson sade att en domare skulle få sitta och
resa i sammanlagt ca två månader fram och tillbaka mellan
ställena. Stämmer det?
Hovrätterna har stora ärendebalanser. Vore det inte
resursslöseri med stora ökade kostnader på grund av att flera
domare måste anställas? Domarkompetensen kanske behövs på
hovrätten, i stället för att det finns flera domare i
tingsrätten. Arne Westlander kanske kan kommentera det.
Arne Westlander: Avståndet mellan centralorterna är 11
mil, så det blir två gånger 11 mil. Jag var en gång i tiden
tingssekreterare i Östersund, och jag åkte då till tingsställena
i Ragunda och Strömsund. Det är givet att det kommer att kosta
en hel del med dessa resor. Vi domare och notarierna måste åka
bil både fram och tillbaka, och om det är stora ting, som det
kan vara ibland, måste vi ha övernattning också. Det är givet
att kostnaderna ökar. Som Lars Göran Eriksson sade i sitt
anförande, går det naturligtvis bort en viss tid, otvivelaktigt.
Jag har inte några närmare funderingar i övrigt om det här.
Håkan Winberg: Jag vill begagna tillfället att svara på
den senaste frågan och säga att hovrätten har en enorm
arbetsbalans och behöver resursförstärkningar. Det har vi
skrivit om och talat om vid åtskilliga tillfällen -- om jag får
framföra det till justitieutskottet här, är det ett utmärkt
tillfälle.
Just här får jag också föra in en synpunkt, i diskussionen om
Sollefteå mot Örnsköldsvik. Hovrätten har i sitt remissvar
skrivit att hovrätten inte anser att Sollefteå skall dras in,
men om man tänker göra det bör man överväga om det inte är till
Härnösand som den i så fall skall förläggas. Anknytningen är
nämligen en helt annan till Härnösand än till Örnsköldsvik. Ta
nu inte detta till intäkt för att jag har sagt att jag tycker
att den skall förläggas dit, för så är det inte.
Ulf Hellbacher: Som jag nämnde, är det självklart att man
inte skall slösa med resurserna på det sättet att man låter två
tjänstemän resa i princip en arbetsdag var per vecka. Hela den
resursen kan läggas någon annanstans -- man kan välja att lägga
den på hovrätten eller att förstärka tingsrätten. Det är
fullständigt meningslöst att ha det systemet, att på ett
konstlat sätt behålla den lokala förankringen med de olägenheter
det innebär.
Birgit Henriksson: En kort fråga: De flesta tingsrätter är
nu datoriserade. Har man samma system, så att man kan konferera?
Är det en möjlighet till besparingar? Vad har ni för
erfarenheter av datoriseringen?
Lars Göran Eriksson: Inskrivningen är datoriserad, och vi
har mycket goda erfarenheter av det. Om du menar en fullständig
datorisering, i målbehandling osv., har det inte genomförts helt
över hela landet. Vi använder ordbehandlare i fråga om utskrift
av domar. Jag skriver själv in, så vi har i stort sett
rationaliserat bort skrivavdelningen. Notarierna skriver
domförslag m.m. Det har alltså inneburit en stor
arbetsbesparing.
Arne Westlander: När det gäller datorisering är det,
precis som Lars Göran Eriksson sade och som jag var inne på i
mitt anförande, så att vi har tre terminaler på
inskrivningsavdelningen. Jag kan säga att man en gång i tiden
var mycket skeptisk till datoriseringen, icke minst personalen,
men det har blivit fantastiskt bra.
Vidare har vi även tre ordbehandlare. Däremot är jag inte så
duktig som Lars Göran, och jag kan tyvärr inte behandla dem. Men
det blir mer och mer vanligt bland domarna att göra så. Det
kommer naturligtvis att betyda en stor arbetsbesparing.
Ulf Hellbacher: Vi har ingen inskrivningsavdelning. Vi har
två ordbehandlare, och det har betytt en del. Det finns mer att
göra på den sidan. Vi har begärt ytterligare datorer, som väl de
flesta tingsrätter gör, så att var och en kan sitta vid sin egen
dator. Utvecklingen har ju gått därhän att domarna i princip
skriver sina egna domar. Så långt har vi inte nått ännu. Där kan
man nå längre.
Birgit Henriksson: Har man kompatibla system inom en
domsaga, så att det går att skicka någon form av elektronisk
post? Jag tänkte på inskrivningsärenden och
fastighetsregistrering. Är det så i dag att var och en skaffar
sin egen datautrustning?
Arne Westlander: Inskrivningsavdelningarna är
ihopkopplade. Jag kan gå in i datasystemet på alla
inskrivningsmyndigheter i hela landet. Vi har inte datorer med
ordbehandlingssystem. Det har de större tingsrätterna. Där vet
jag inte hur det fungerar.
John Andersson: Bengt Harding Olson började tala om
rationaliseringsvinster. Det låter som om rättsväsendet är en
verksamhet där det bara gäller att försöka göra vissa
besparingar. Den viktigaste frågan i sammanhanget är rättvisa
mellan glesbygd och tätorter, och den kommer bort i
sammanhanget. Vi riskerar att juridisk kunskap, service, hjälp
osv. försvinner. I regeringsdeklarationen sades att hela Sverige
skall leva. Däri bör väl ingå rättigheten att bli dömd på
hemmaplan. Jag skulle vilja trycka ytterligare på att det till
syvende och sist handlar om en rättighet, även för glesbygdens
människor, att få denna service, om det nu är i form av en dom
eller juridisk hjälp. Det kommer bort i diskussionen. Det talas
allenast om pengar.
Britta Bjelle: Man kan fullfölja frågan: Vad är det för
typ av service, utöver domar, som domstolarna ger till den som
kommer dit personligen i dag? Det kanske är så att domstolarna
inte får så många besök, bortsett från själva
domstolsförhandlingarna.
Ulf Hellbacher: Det varierar säkert mellan olika
domstolar. Vi har den erfarenheten att vi har ganska många
besök. Särskilt när det gäller bouppteckningar är det många som
ringer och kommer till domstolen och ställer frågor och får
hjälp. Även när det gäller andra juridiska frågor vänder man sig
till domstolen. Vi försöker ge den service vi kan. Vi svarar
kort på vad det kan gälla. Ibland hänvisar vi vidare till t.ex.
advokater. Det händer ganska ofta att människor vänder sig till
domstolen för att få hjälp. Så länge vi har alla dessa typer av
ärenden kvar -- bouppteckningar osv. -- är det en ganska
omfattande service.
Arne Westlander: Jag tog upp det i mitt
inledningsanförande. Jag har inte riktigt samma uppfattning som
lagmannen i Tierp, att det är en omfattande service. Det är väl
närmast bouppteckningar och vissa förmynderskapsärenden som
människor kommer in för att tala om. Tidigare fick vi många
besök i anledning av ärenden på fastighetsavdelningen. Den
mängden har nu blivit mycket mindre, genom datoriseringen.
Innan jag åkte till Stockholm talade jag med min förste
notarie, och han påstod att det inte är så många besök numera.
Det finns telefon, telefax osv. som gör att vi inte får lika
många besök som förr i tiden.
När det gäller det som John Andersson sade kan jag säga att
den lokala förankringen finns kvar genom att det blir ett
tingsställe, om nu Sollefteå tingsrätt måste läggas ned. När det
gäller de andra ärendena blir det en försämring. Jag är medveten
om det. Om någon som bor väldigt långt från Örnsköldsviks
tingsrätt skall dit för att diskutera ett fastighetsproblem
eller en krånglig bouppteckning, kan man konstatera att det blir
ett bedrövligt avstånd. Det är en fråga om gränsdragning.
Idealet är naturligtvis att tingsrätten ligger nära. Det är
självklart.
Lars Petersson: Det talas om antalet domare -- en, två
eller tre. Hittills har vi dock inte varit inne på
lekmannainflytandet, nämligen nämndemannaorganisationen. Den
borde väl också beröras, vad jag förstår. Jag blir litet orolig
om det är så att den enda rationaliseringspotentialen finns i
nämndemannaorganisationen. Det är väl fortfarande så att svenska
folket skall dömas av svenska folket? Jag vill ha en kommentar
till detta med nämndemannarollen.
Lars Göran Eriksson: Om det blir tingsställe i Sollefteå
kommer det att vara nämndemän från Sollefteå i ungefär samma
utsträckning som nu. De väljs kommunvis. Jag ser inte att det
blir någon större förändring för nämndemännens del. Jag sade att
det enligt brottsbalken finns möjlighet att döma bötesmål utan
nämnd. Man kunde ta flera mål på varje ting, så blir det en
besparing på kostnaderna för nämndemän.
Christel Anderberg: Vi pratar mycket om betydelsen av god
lokal förankring. Men vad ligger egentligen bakom det uttrycket?
Är det möjligen en maskering av kulturhistoriska intressen,
regionalpolitiska intressen eller en blandning av dem båda? Det
kan ju inte vara byggnaden i sig. Det kan knappast heller vara
domarna. De flesta domare är ju inflyttade. Visserligen får man
efter fyra fem års tjänstgöring vid en domstol god
personkännedom när det gäller de oftast förekommande
diarienumren. Men sett ur allmänhetens synpunkt -- i varje fall
om man ser på Dalarna, där jag numera bor -- tar det ungefär en
generation innan man anses som lokalt förankrad. De som står för
den lokala förankringen är kanske rent av nämndemännen.
Det har framhållits som en stor nackdel med förslaget att
domare och notarier kommer att få tillbringa en hel del
arbetstid ute på vägarna, om man behåller tingsställena. Kanske
skulle man ta steget fullt ut och inte behålla tingsställena och
i stället låta nämndemännen resa till domstolen?
Jag undrar om inte talet om service till allmänheten är litet
överdrivet, i våra dagar med de moderna kommunikationer vi har.
Jag har hört att varje svensk medborgare besöker en domstol i
genomsnitt en gång i sitt liv. Då kanske det inte spelar någon
avgörande roll om man har 5, 10 eller t.o.m. 15 mil att resa.
Ulf Hellbacher: Detta var uppe för 20 år sedan, och
riksdagen tyckte då att det var viktigt att behålla den lokala
förankringen. Däri ligger, som Christel Anderberg säger,
nämndemannamedverkan. Om man flyttar över Tierps tingsrätt till
Uppsala blir det inte den nämndemannamedverkan som finns i dag,
alltså nämndemän från orten. Det kan man inte styra på det
sättet, om man inte behåller tingsstället. Jag tror att det
betyder mycket för kommuninvånarna med rättsvården. Till den
lokala förankringen hör också att man kan ha kvar
åklagarmyndighet och advokater på orten. Allt detta kommer att
försvinna om man inte bryr sig om den lokala förankringen i form
av ett tingsställe.
Lars Åhlén: Jag tänkte tala om två saker. Den ena gäller
Domstolsverkets syn på de minsta tingsrätterna i den nuvarande
organisationen. Den andra gäller vad som händer om
Domstolsutredningens förslag genomförs och vad man då behöver
göra för att det skall bli så bra som möjligt.
1975 hade vi funderingar på att fullfölja de tankar som fanns
i den tidigare utredningen, att försöka tillskapa tingsrätter
som bestod av minst tre domare, för att uppfylla
rättegångsbalkens krav på sammansättning. Då blåste emellertid
andra vindar. Vi fullföljde aldrig de tankarna i någon större
omfattning. Vi hade vid den tiden den uppfattningen att de
minsta tingsrätterna kanske inte fungerade lika bra.
De minsta tingsrätterna blev kvar. Vi har arbetat med dem i
ungefär 17 år nu. Jag vill understryka att de små domstolarna
fungerar bra. De har inga ärendebalanser, utom i sällsynta fall.
Sammansättningen med tre domare skall man inte överbetona. Det
har inte heller de lagmän som är här gjort. Detta löser man
numera på ett praktiskt och bra sätt. Man åker omkring och
hjälper varandra. Man träffas och utbyter kontakter, och det har
ett värde i sig. Men man klarar de mål det är fråga om, som inte
är särskilt många, på ett bra sätt. Vid enstaka tillfällen kan
det vålla bekymmer att få denna sammansättning, men det är
undantag.
Jag sade att de små tingsrätterna i allmänhet inte har några
besvärande balanser. Det är fråga om små organisationer. Skulle
någonting hända, får man sätta in en förstärkningsresurs.
Hovrätten och Domstolsverket kan gemensamt balansera och klara
av det. Det brukar gå att lösa.
Det brukar sägas att de små tingsrätterna har en sårbar
organisation. Vi har hört vissa exempel här på att det kan vara
bekymmer på somrarna. Det finns bara en notarie, som skall sköta
om det mesta. Det har han inte riktigt behörighet till. Jag tror
att man genom kontakter mellan domstolarna lyckas klara
ledigheter och sjukdomar. Visserligen sades här att domarna inte
brukar vara sjuka.
Jag tror inte att detta är något bekymmer. De små domstolarna
klarar sina uppgifter, och det fungerar ganska bra. Det finns
emellertid en aspekt på de små domstolarna i den nuvarande
organisationen. Det är vissa svårigheter att utrusta de små
domstolarna på samma sätt som andra domstolar när det gäller att
följa med i den tekniska utvecklingen. Det gäller också att
bygga upp en del funktioner som kan behövas i framtiden. Jag
tänker t.ex. på bibliotek för EG-verksamhet. Det kostar pengar
att förse varje liten enhet med detta.
Vi har för avsikt att bygga upp ett allmänt kommunikationsnät,
så att det går att ha ganska avancerad teknik ute på
myndigheterna. Men volymen mål och ärenden på de allra minsta
enheterna är i dag för liten för att de till fullo skall kunna
utnyttja de system som de kan få tillgång till. Det ser jag som
ett problem. Om man skall behålla de allra minsta domstolarna --
nu talar jag egentligen bara om de fyra enmansdomstolarna -- är
det angeläget att hålla i minnet att man får finna vissa
särlösningar för deras del.
I stort sett finns inga invändningar mot de små domstolarna,
som de fungerar i dag, frånsett att det kan vara vissa bekymmer
att utrusta dem tekniskt och när det gäller för dem att
tillgodogöra sig teknik på samma sätt som andra domstolar.
Om Domstolsutredningens förslag skulle genomföras blir det en
helt förändrad bild för de små domstolarna. Det gäller i alla
fall om man drar konsekvenserna av vad utredningen har sagt när
det gäller arvsskatt och bouppteckningar och fullföljer
intentionerna att göra någonting åt inskrivningsväsendet. Detta
är de två stora, personalkrävande bitarna i sidofunktionerna på
en tingsrätt. Om man i fortsättningen inte skall inregistrera
bouppteckningar och fastställa arvsskatt på tingsrätterna, och
inte sköta uppgifterna med fastighetsregistrering och
inskrivningsväsendet, då kommer de minsta domstolarna att få
bekymmer.
Departementet kommer att lägga fram förslag om en utredning av
inskrivningsväsendets framtid till våren. Då kommer
organisationen på de nuvarande enmansdomstolarna säkerligen inte
att bli större än en lagman, en eller två notarier och två
biträden. Det tror jag är en alldeles för liten och sårbar
organisation. Det skulle också leda till att tvåmansdomstolarna
storleksmässigt hamnar där enmansdomstolarna är i dag. Då får de
bekymmer när det gäller att tillgodogöra sig den teknik som
domstolarna i övrigt har.
Vi har från Domstolsverkets sida sagt att om dessa
förändringar genomförs måste man göra någonting åt
domstolsorganisationen. Då måste man se till att man inte har 24
särlösningar, med domstolar som i tekniskt avseende skulle
betraktas som B-domstolar. De kan inte arbeta på samma sätt som
andra domstolar. De får inte åtkomst till register eller
möjligheter att själva rapportera in till centrala system
uppgifter som är viktiga från personal- och ekonomiadministrativ
synpunkt. De kommer att få en del andra bekymmer också. Det blir
för många särlösningar om förslaget skulle genomföras.
När det gäller arvsskatt och bouppteckningar och
inskrivningsväsendet måste man fundera på någon form av
förändring. Statskontorets förslag har diskuterats här en del.
Jag tycker att det kan vara på sin plats att säga att det finns
en felsyn på förslaget. Här handlar det inte alls om
självständiga domstolar eller självständiga domare. Det gäller
att hitta en administrativ lösning som kan fungera på ett bra
sätt utan att man förändrar verksamhetsområdena för de aktuella
tingsrätterna.
Man brukar tala om administrativ resp. operativ verksamhet.
För domstolarnas del är den operativa verksamheten den dömande
verksamheten. Jag är helt på det klara med att såväl domare som
domstolar skall vara självständiga i det avseendet. När det
gäller den administrativa verksamheten finns ingen anledning att
se på domstolar på annat sätt än på andra myndigheter. Vi lägger
över budgetansvar och delegerar personaladministrativa uppgifter
till domstolscheferna -- vilken skillnad blir det då mellan en
domstolschef, i hans administrativa roll, och vilken annan
myndighetschef som helst? Enligt min mening är det ingen
skillnad alls.
Den lösning som Statskontoret har lagt fram behöver säkert
utredas ytterligare och tydliggöras på en del punkter. Men den
är inte värd att avfärda såsom man gör i promemorian från
departementet. Man kan också gå den andra vägen. Vi är öppna för
en diskussion, om man vill genomföra Domstolsutredningens
förslag. Det kan bli nödvändigt med sammanläggningar. Jag håller
med Håkan Winberg om att man skall ta regionala och lokala
hänsyn om man skall välja ett alternativ som går ut på en
sammanläggning av domstolar. I Norrland ser det inte ut på samma
sätt som i Blekinge. I Blekinge kanske det inte är något större
problem att minska antalet domstolar. I Norrland är det ett helt
annat problem, med de avstånd som finns och de kostnader det för
med sig.
Om man väljer en lösning som innebär att tingsrätter skall
läggas samman, skall man fundera både en och två gånger på om
det verkligen är så angeläget att lägga samman tingsrätterna
uppe i norr.
Jag vill också säga några ord om detta med lokal förankring.
Det var ett honnörsord i Domstolsutredningens arbete. Man
värnade om den lokala förankringen där. Det görs också i
departementspromemorian. Där sägs att man vill behålla
tingsställena. Jag tror inte att folk besöker tingsrätterna i
någon större utsträckning. Det förekommer naturligtvis. Men om
sidofunktionerna vid tingsrätterna skulle tunnas ut, tror jag
att besöken skulle bli allt färre. Det finns ändå någonting kvar
av lokal förankring. Den lokala förankringen har betydelse för
den dömande verksamheten. Domstolen finns på plats. Åklagare och
advokater finns knutna till orten. Man skall inte heller bortse
från att det förekommer en del kontakter mellan den kommunala
förvaltningen och domstolen i det dagliga arbetet. Det är där
den lokala förankringen ligger, snarare än i besöken.
Nämndemännen är väl inte heller så lokalt förankrade i dag.
Vi har gjort vissa kostnadsberäkningar. De tar sikte på hela
reformen, alltså en nedläggning av Domstolsverket. Vi har också
gjort beräkningar som gäller bara sammanläggningen av
tingsrätterna. I vårt remissvar finns specificerat vad
lokalkostnaderna kan uppgå till i de olika fallen. Vi har också
räknat på personalkostnaderna. Det är helt klart att det har
betydelse för personalkostnaderna om en sammanläggning görs. Det
råder inget tvivel om att man måste göra en värdering av
restider för domarna. Man kan möjligen hålla nere
lokalkostnaderna om man väljer att göra sammanläggningar vid
rätt tidpunkt. Om ett tingsställe skall behållas blir det aldrig
någon kostnadsbesparing av en sammanläggning. Då får man
permanent samma lokalkostnad som tidigare. Där gör man ingen
vinst. Hela tiden måste man också ta hänsyn till de resor som
måste ske mellan huvudort och tingsställe. Enligt Statskontorets
förslag på denna punkt är personerna fortfarande placerade på
det ställe där de arbetar.
Jag tror att det har förekommit missuppfattningar när det
gäller Statskontorets förslag som går ut på att lagmannen i
länstingsrätten skulle kunna gå ut och tala om att t.ex. alla
våldtäktsmål skall dömas i länstingsrätten. Så är inte
förslaget. Varje område skulle behållas som domkrets, som
upptagningsområde för den operativa, dömande verksamheten. Där
skulle lagmannen eller chefsdomaren på den orten ha
självständighet i de uppgifterna.
Torsten Jonsson: Vad vi diskuterar är
tingsrättsorganisationen. Det innebär att delar av promemorian
inte kommer upp till behandling. Jag beklagar det, för jag hade
annars tänkt ta tillfället i akt att avge en kärleksförklaring
till Domstolsverket. Det får jag spara till något annat
tillfälle.
I utredningen tas ett nytt, friskt och okonventionellt grepp.
Man låter det ekonomiska tänkandet genomsyra funderingarna på
hur vi skall ordna domstolsorganisationen i framtiden. Jag
tycker att det är riktigt att man anlägger ekonomiska synpunkter
på detta. Man kan t.o.m. driva liknelsen litet längre och tala
om att rättsmaskineriet när det gäller brottmål rimligen bör
kunna låna drag från det privata näringslivet. Man kan tänka sig
en produktionskedja. Jag tycker att det är rimligt att tänka sig
att vi skall anpassa oss -- polis, åklagare, domstolar,
kriminalvård -- så att gränssnitten mellan våra verksamheter
blir sådana att vi alla kan dra nytta av varandras verksamhet
och arbeta på ett rationellt sätt. Vi har mycket att lära av de
fria marknadskrafterna när det gäller uppbyggnaden av vår
verksamhet, där ekonomiska påfrestningar hjälper till att vässa
vapnen.
Tidigare och efterföljande led i processen skall vara
anpassade så att de på ett naturligt sätt griper in i processen.
Det leder mig fram till en allmän reflexion. Jag tycker inte att
man skall lösa domstolarnas organisationsproblem utan att göra
mycket noga klart för sig det som har antytts här av Arne
Westlander och Ulf Hellbacher, nämligen att detta har
återverkningar på andra områden inom den juridiska verksamheten.
Det har intresse för indelningen av polisens distrikt och den
geografiska indelningen av åklagarväsendet. När domstolarna
sedan kommer in i bilden bör de vara anpassade geografiskt så
att verksamheten kan bedrivas rationellt. Det leder fram till
tanken att frågan bör lösas i ett sammanhang. Jag skulle med
stor glädje se att frågan om domstolsorganisationen löstes i
samma sammanhang som åklagarorganisationens problem, även om det
naturligtvis tar längre tid. Det må vara att det tar längre tid.
Jag tror att det är väl värt det.
Det som har kommit fram vid denna utfrågning har främst varit
synpunkter på det dagliga arbetet -- besvär och krångel som kan
tänkas bli följden av ett ingrepp i den nuvarande
organisationen, enskilda förtretligheter som kan dyka upp. Jag
vill för åklagarväsendets del säga att vi har gjort motsvarande
undersökningar. Vi har studerat hur det fungerat och kommit fram
till att de små åklagarmyndigheterna är mycket väl fungerande
enheter. De arbetar effektivt. Svårigheten är naturligtvis
sårbarheten. Det är ett mycket litet antal människor som arbetar
där och som är beroende av varandras arbetsinsatser för att det
dagliga arbetet skall kunna flyta på ett rimligt sätt.
Man måste också väga in andra synpunkter. John Andersson tog
upp en fråga som lätt kommer bort i detta sammanhang.
Effektiviteten får inte överskugga allt. Vi måste också ta andra
hänsyn. Till de hänsynen hör arbetsglädjen, att man arbetar i
ett väl fungerande team, att man har en enhet som man trivs med
och som fungerar på ett sätt som alla är till freds med.
Det finns självfallet lokala skillnader. Sverige är ett
avlångt land. Det är också betydligt mera avlångt än vi tror. Vi
ser på saker på olika sätt i de olika landsdelarna. För ett tag
sedan var jag uppe i Kiruna och besökte chefsåklagaren. Genom
sitt fönster ser han Kebnekaise. Jag frågade naturligtvis, såsom
storstadsbo, om han hade varit uppe på Kebnekaise någon gång.
Han tittade oförstående på mig och sade: "Nej, jag har aldrig
haft ärende dit." Det här säger en hel del om hur vi ser på
samma problem från olika håll. Problemen i storstaden är inte
desamma som problemen i landsorten.
I detta sammanhang kommer man osökt in på frågan om den lokala
förankringen. Jag vill ansluta mig till dem som har varnat litet
grand för att lägga alltför stor vikt vid lokal förankring. Det
gäller även nämndemännen. Personligen skulle jag åtminstone bra
mycket hellre dömas av en person som inte är min granne och som
jag möter ute på stan ibland. Med detta vill jag inte på något
sätt angripa nämndemannakåren och nämndemannainflytandet. Det
sätter jag oerhört stort värde på. Men frågan är om den lokala
kunskapen, framför allt personkännedomen, utgör någon fördel och
är något att sträva efter i det här sammanhanget.
Slutligen vill jag säga ett par ord om Statskontorets förslag.
Jag har inte berört det i mitt remissyttrande över denna
promemoria. Det beror på att det endast har behandlats
synnerligen styvmoderligt. Jag vill bara nämna att det förslaget
innehåller mycket stora likheter med det förslag som har lagts
fram av Åklagarutredningen. Man har där från utredningens sida
inte funnit några bärande motargument mot en sådan organisation.
När det gäller frågan om självständigheten tror jag att man
måste göra klart för sig vad man menar med självständighet.
Gäller det självständigheten för domaren eller för domstolen som
myndighet? Jag tror att om man funderar litet närmare på det så
klargör man kanske tankarna bättre för sig själv.
Det här leder mig fram till det jag sade inledningsvis.
Statskontorets förslag bör finnas med i bilden. Det är rimligt
att man kommer fram till en samlad lösning på de organisatoriska
problemen för åklagarmyndigheter och domare. Om man tar detta i
ett samlat grepp kan jämförelserna mellan Statskontorets förslag
för de två olika verksamhetsgrenarna ge upphov till tankar som
kan vara fruktbärande för en rimlig lösning.
Greger Lundmark: När man hamnar långt ned på
föredragningslistan får man fatta sig kort för att vinna tid.
Det är ungefär som när man kommer i slutet på en tingsdag. Då
brukar man också ha litet bråttom.
Många av de uppfattningar som har framförts delar jag. Jag är
vice ordförande i Sveriges Advokatsamfund. Men jag är också, och
kanske framför allt, sedan tjugo år tillbaka verksam i övre
Norrland, i Västerbotten. De problem som har tagits upp här
känner jag mycket väl igen.
Min grundinställning är att vi har mycket bra domstolar. De
skall vi värna om. Jag tror inte att vi skulle få bättre
domstolar -- hur man nu skall mäta detta abstrakta begrepp --
genom att ha stora domstolar. Min uppfattning är tvärtom att en
mindre domstol -- jag avser därmed antalet ordinarie domare --
oftast är nog så bra och kanske bättre än en stor domstol.
Ett av nyckelorden i den här debatten är den judiciella
bärkraften. Man skall dock vara mycket försiktig med att påstå
att om vi lägger ihop små domstolar får vi en bättre domstol.
Det viktiga är att allmänheten skall betjänas av domstolen och
inte tvärtom.
Man har också befarat att internationaliseringen skall komma
att medföra att de små domstolarna inte skall kunna hänga med.
Jag tror att det är ett mycket överdrivet argument. Jag tror
inte att särskilt många delar av landet kommer att beröras av
EG-rätten. Om man får vara litet skämtsam kan man säga som en
domare sade: "Om EG-rätten prolongeras i övre Norrland lägger
jag av." Jag tror att den risken är mycket, mycket liten. De
specialister som vi redan har kanske räcker. Jag menar att vi
helt kan lägga åt sidan vad statssekreteraren sade i den delen.
Den lokala förankringen är det viktigaste i det här
sammanhanget. Jag vet att förslaget gör ett undantag för
Lycksele tingsrätt. Men jag kan ändå inte underlåta att komma
med ett exempel. Hur skulle det se ut om en misstänkt person
bosatt i Hemavan skulle behöva åka ner till Umeå för att få sitt
straff? Hur skulle det se ut om en tvist som har uppstått i
Hemavan skulle handläggas i Umeå? Här, mina vänner, är det fråga
om avstånd. Det rör sig om ca 50 mil.
En annan aspekt på frågan som ingen har tagit upp här är att
om man skulle lägga ihop domstolarna centralt ökar kostnaderna,
framför allt i brottmål, när det gäller ersättning till vittnen.
Det är inte oväsentligt. Jag tror dessutom att man skulle få
stora praktiska problem. Redan i dag har man praktiska problem
och måste ställa in många mål, eftersom de personer som kallats
inte kommer. Sannolikheten för att de skulle komma om avstånden
ökade i den här omfattningen är mycket mindre.
Avslutningsvis vill jag ta upp några frågor som har berörts
här. Det här förslaget kommer att få konsekvenser även för andra
yrkesgrupper. Advokatverksamheten ligger naturligtvis mig varmt
om hjärtat. Det är ingen tvekan om att om domstolar försvinner
från vissa orter så försvinner även advokatverksamheten. Även om
vi i dag har en speciell situation är det grundläggande för en
advokat ändock den s.k. humanjuridiken. Den innebär att man
uppträder i domstol och tillhandagår allmänheten med allehanda
hjälp. Detta är grundläggande. Om domstolen försvinner så
försvinner även advokaten.
Jag tror också att om domstolen försvinner så försvinner även
åklagaren på orten. Nästa steg blir att om domstolen och
åklagaren försvinner så drar man kanske också in
kriminalavdelningen. Om man lägger ned domstolarna får man en
dominoeffekt som inte är bra.
Jag tror att allmänheten besöker domstolarna. När småmålslagen
infördes vill jag minnas att man sade att allmänheten får gå
till domstolen för att t.ex. få hjälp med att fylla i
blanketter. Domstolen upplevs nog ganska ofta som ett
serviceorgan.
Jag hoppas att konsekvensen av det jag har sagt framgår, så
att jag inte behöver upprepa mig. Vi måste vara mycket
försiktiga med att tro att vi genom att rationalisera och ta
bort domstolar på de mindre orterna skall kunna vinna ekonomiska
och andra fördelar.
John Thörngren: Det mesta är nu redan avbetat, så det är
svårt att komma på något nytt att tillföra debatten.
Vi tycker dock att det är mycket olyckligt att
Domstolsutredningen inte fick fullfölja när det gäller den
organisatoriska biten. Ifrån Riksförbundets sida är vi väl
medvetna om att när man går in i ett nytt århundrade måste man
även kunna genomföra några förnyelser och förändringar inom
domstolsväsendet. Men om man lägger ner 24 tingsrätter och
Domstolsverket tycker vi att man är på fel väg.
Riksförbundet har liksom många andra remissinstanser avstyrkt
departementspromemorian. Vi har bl.a. pekat på att det brister i
den ekonomiska utredningen. Om man skulle fullfölja promemorians
förslag tror vi att vårt rättsväsende allvarligt skulle utarmas.
Vi tror, som advokaten Greger Lundmark sade, att advokaterna
kommer att flytta till tätorterna. Advokatverksamhet och annan
service kommer att försvinna från vissa orter.
En annan aspekt, som inte har tagits upp här, är att
tingsrätterna förhoppningsvis ofta har en brottsförebyggande
verkan.
Nackdelarna överväger med andra ord fördelarna i detta
förslag. I betänkandet om domstolen inför 2000-talet finns många
utmärkta reformförslag som man enligt förbundets uppfattning
skulle kunna genomföra. Jag tänker på en del förslag som jag
vill ta tillfället i akt att ta upp.
Man borde utreda den finländska modellen för familjerättsmålen
litet mera. Mål om vårdnad och umgänge skulle kunna läggas på en
domstol, t.ex. tingsrätten. Man kunde sedan tänka sig
prövningstillstånd. Detta borde utredas.
Enligt Riksförbundets mening är Statskontorets länsrättsmodell
en framkomlig väg. Men den måste givetvis utredas ytterligare.
Jag tycker att diskussionen om A-eller B-domstolar är avsevärt
överdriven.
Ordföranden: Efter denna genomgång börjar vi med frågorna.
Karl Gustaf Sjödin: Jag vill säga till riksåklagaren
Torsten Jonsson att han började mycket bra. Han talade om
samarbetet och hur viktigt det är med samarbete mellan de tre
områdena polis, åklagare och domstol. Men sedan blev jag litet
förvånad när han sade att han inte tror så mycket på den lokala
förankringen.
I dag handlar diskussionerna på polisens område om just
decentraliseringstanken. Man vill förändra och se till att
polisen blir mera synlig bland människorna.
Den lokala förankringen har trots allt en förebyggande effekt
genom det sociala trycket. Anonymiteten måste väl bli till en
nackdel när man lägger ner små tingsrätter, särskilt uppe i
Norrland.
Jag skulle vilja be Torsten Jonsson att utveckla sitt
påstående. Jag tycker nämligen att det lät mycket konstigt.
Torsten Jonsson: När jag talade om lokal förankring talade
jag enbart om domstolarna, och jag tänkte då på nämnden. Mina
erfarenheter från när jag satt ting är att de upplysningar som
innehöll personkännedom och som vid enstaka tillfällen lämnades
av nämnden ofta var mycket roande men aldrig gav någonting som
kunde användas i målet, varken i brottmål eller civilmål. Jag
har litet svårt att se vad den lokala förankringen, i den
meningen att nämnden har personkännedom, har att tillföra
rättvisan i något avseende.
Däremot är den lokala förankringen i polisens verksamhet med
t.ex. kvarterspoliser en helt annan sak. I det fallet håller jag
helt med Karl Gustaf Sjödin.
Karl Gustaf Sjödin: Torsten Jonsson sade att han inte
skulle vilja bli dömd av sin granne. Det kan jag förstå. Men
just detta tryck att man blir dömd på sin egen ort och att det
refereras i lokaltidningen är brottsförebyggande. Detta tryck är
vitsen med det brottsförebyggande arbetet.
Torsten Jonsson: Man frestas att dra paralleller med det
gamla skamstraffet. Men jag tycker att det är synpunkter som
inte är särskilt rimliga utifrån den kriminalpolitiska
uppfattning vi har i dag.
Bengt Harding Olson: Låt mig först säga att jag verkligen
vill understryka vad Torsten Jonsson har sagt angående
helhetssynen på rättssamhället och rättsväsendet. Det är mycket
viktigt att man får harmoni mellan de rättsliga organens olika
grenar så att de är något så när synkroniserade till varandra.
Detta skall man nog ha med i bakgrunden.
Det har väl knappast undgått någon att jag känner stor sympati
för Statskontorets modell. Jag var litet orolig för en stund
sedan, men nu känner jag mig litet mera lugn. Riksåklagaren,
chefen för Domstolsverket och vår högste nämndemannarepresentant
har -- jag skall inte säga prisat -- på ett nyanserat sätt
beskrivit detta. Jag tror att det här är något som man bör ta
till sig, inte minst från departementets sida.
I min fråga utgår jag ifrån vad Lars Åhlén har sagt angående
kostnaderna. Det är en stor brist i departementspromemorian att
det inte finns någon kostnadsberäkning. Domstolsverket har gjort
en kostnadsberäkning. Jag vänder mig i min fråga först till
Domstolsverkets chef. Har kostnadsberäkningen ifrågasatts,
kritiserats eller godtagits? Jag skulle vilja veta litet mera om
detta.
Jag skulle också vilja ha en kommentar av
Justitiedepartementets representant Stefan Strömberg -- jag
vänder mig till honom, eftersom statssekreteraren inte längre är
kvar här -- om hur man från departementets sida ser på dels
bristen på ekonomisk beräkning, dels de siffror som
Domstolsverket -- som egentligen är vår högste specialist på
dessa frågor -- har räknat fram.
Lars Åhlén: Beräkningarna gjordes i samband med att vi
skulle avge vårt remissvar. Vi tycker att man borde komplettera
departementspromemorian med några synpunkter på kostnaderna. Vi
lade ner en hel del arbete på olika håll och räknade. Vi har
också redovisat hur vi har räknat, men ingen har ännu sagt att
vi har räknat fel eller haft invändningar mot det sätt som vi
har räknat på. Det kan förekomma variationer när det gäller
lokala frågor. Det beror nämligen litet på tidpunkten när man
genomför olika saker.
De här siffrorna får väl stå tills vidare, eftersom ingen har
sagt att de är fel. Vår egen bedömning är att vi snarare har
räknat i underkant än i överkant.
Stefan Strömberg: Vi har tagit till oss och tittat på de
siffror som Domstolsverket har presenterat. Beredningen av det
här ärendet har nu kommit in i en sådan fas att vi har för
avsikt att inom den närmaste tiden -- kanske i början av nästa
år -- diskutera dessa siffror i detalj med Domstolsverket. Vi
kanske inte i alla delar godtar verkets beräkning. Jag kan här
inte gå in på detaljerna, men det finns anledning att studera
siffrorna och se vad de betyder.
Det är helt klart att detta är förknippat med kostnader. Det
finns anledning att fundera över dem och beräkna de eventuella
rationaliseringsvinster som kommer att göras. Men detta kräver
att vi räknar och funderar en hel del ytterligare på dessa
frågor. Det är för tidigt att uttala sig i dag.
Bengt Harding Olson: Man skulle i varje fall ha trott att
skälet till att departementet lägger fram promemorian är att man
skulle kunna göra vissa ekonomiska vinster. Nu pekar det på att
man kommer att göra förluster, och att de är ganska stora. Har
man inte någon uppfattning om huruvida man kommer att göra vinst
eller förlust, i miljoner räknat?
Stefan Strömberg: Om man skall genomföra en sådan här
förändring får man räkna med kostnader initialt. Hur stora de
blir beror på vilka lösningar man väljer. Men det går inte att
komma ifrån att det t.ex. kommer att bli fråga om
lokalkostnader. Avsikten på sikt är naturligtvis att
förändringarna skall ge rationaliseringsvinster. Jag tror inte
att vinsten kommer att uppstå mycket snabbt, men den kommer
sannolikt. Hur stora vinsterna blir kommer att ge sig med tiden
när saker och ting får sätta sig och tjänstemän t.ex. går i
pension. Det finns en hel del praktiska problem. Uttrycket
"förlust" var kanske litet olyckligt valt. Det var inte det jag
menade. Jag menade snarast att det kommer att finnas
initialkostnader.
Göthe Knutson: Jag vill ställa en fråga till Ulf
Hellbacher och Greger Lundmark. Efter det att man har hört era
inlägg står det fullt klart att era åsikter är diametralt
motsatta dem som förs fram i förslaget. Det är mycket intressant
att konstatera att det gäller praktiskt taget varenda punkt.
Varenda punkt i förslaget motsägs av er. Har ni någon
uppfattning -- den är naturligtvis subjektiv, men ändock -- om
hur det kan komma sig att förslagsställarna har kommit så
oerhört snett?
Ulf Hellbacher: Jag tror att förslaget till stor del är en
skrivbordsprodukt och en tanke om hur man skulle kunna bygga upp
en domstolsorganisation utan att se på verkligheten. Det är en
vilja till förändring utan att det kanske finns något behov av
en förändring. Jag tror att detta är den främsta orsaken.
Det är naturligtvis så att vi talar i egen sak -- men det
hindrar inte att det kan vara rätt.
Greger Lundmark: Får jag ställa en motfråga: Kan det vara
så att de saknar förankring i verkligheten?
Göthe Knutson: Den frågan skulle jag gärna vilja göra till
min egen och rikta till Justitiedepartementets företrädare.
Stefan Strömberg: Skälen bakom det förslag som Krister
Thelin har presenterat grundar sig naturligtvis på en
verklighetsuppfattning. Men uppfattningen om verkligheten kan
faktiskt variera. Man kan se verkligheten utifrån olika
perspektiv. Ulf Hellbacher beskrev det ganska väl. Han sade att
man är kritisk mot detta. Det är man naturligtvis om man är
lagman i Tierps tingsrätt eller om man kommer från Tierp. Då har
man en verklighetsuppfattning. Det är det som är så
förnämligt med mycket här i livet -- man kan faktiskt uppfatta
saker på olika sätt.
Bakom förslaget ligger ett försök att komma till rätta med en
del problem och ett försök att göra Domstolsverket starkare och
bättre rustat för en framtid som vi förutser kommer att ställa
nya och större krav på oss.
Göran Magnusson: Jag har en ganska enkel fråga till
departementets företrädare, även om den kanske inte är så lätt
att svara på. Vad har man för tidsplan för beredningsarbetet?
När räknar man med att lägga fram ett förslag?
Jag kan inte låta bli att tillägga att frågan om
tingsrättsorganisationen har kommit i ett besvärligt
beredningsläge. Statskontorsmodellen -- som man refererar till
som ett motförslag -- är inte fullständig, eftersom
Domstolsutredningen fråntogs uppgiften att fullfölja det här.
Därigenom prissattes den modellen aldrig.
Promemorian har utarbetats enbart i departementet och utan
parlamentariska synpunkter under arbetet. Det har skapat den
svårighet att på allvar diskutera frågan som vi nu upplever.
Vad har man således för tidsplan? När kommer förslaget att
läggas fram?
Stefan Strömberg: Som jag sade tidigare håller vi på med
beredningen av det här ärendet. Vi räknar med att nu gå in i en
mera fördjupad beredning. Vi räknar då med att få assistans från
Domstolsverket för att se över de olika tingsrätternas
förutsättningar.
Jag tror att ett förslag kan väntas någon gång under våren,
men jag kan inte svara mera bestämt än så.
Det bör kanske betonas att domstolsväsendet nu befinner sig i
en reformfas och genomförandefas som är utan motstycke om man
jämför med de senaste decennierna. Det betyder att vi nu går
fram på mycket bred front med åtskilliga av de förslag som
Domstolsutredningen för fram som är ganska krävande. Det betyder
att detta inte är den enda fråga vi har på vår agenda. Därför
måste vi anpassa våra resurser något efter det. Det är därför
litet svårt att mera exakt uttala sig om en tidpunkt.
Göran Magnusson: Jag har förståelse för att det inte går
att precisera tidpunkten och att det naturligtvis finns
svårigheter. Skall jag uppfatta det så att man från
departementets sida är beredd att gå fram med ett delförslag
avseende Domstolsutredningens olika förslag? Man kan möjligen
tolka svaret på det sättet.
Det kan nu också ha sitt intresse att konstatera att förslaget
i promemorian om att lägga ned Domstolsverket uppenbarligen har
dragits tillbaka. Domstolsverket skall finnas kvar, och det är
bra med tanke på det stora omvandlingsarbete som nu skall ske.
Stefan Strömberg: När det gäller det sistnämnda har
Domstolsverket genom sin generaldirektör underrättats om att det
inte kommer att läggas fram något förslag av den karaktären.
Detta medför att vi framöver kan organisera arbetet på ett annat
sätt när det gäller domstolsreformerna.
Det är utan tvekan så att det stora paketet som
Domstolsutredningen innebär av flera skäl måste delas upp i
olika bitar. Det här är en bit som nog måste tas för sig själv.
Det kan understrykas att det ändock gäller att göra den
behandlingen ganska snabbt även om den skall vara noggrann. Det
är inte meningen att de personer som arbetar på berörda
domstolar skall behöva vänta på besked i onödan.
Birgit Henriksson: Jag anknyter direkt till det
sistnämnda, nämligen att man kanske måste göra behandlingen i
flera bitar. När man ser över tingsrättsorganisationen -- som vi
nu talar om -- måste man väl ändock samtidigt vara på det klara
med vad som skall hända med verksamhet som bouppteckningar,
arvsskatt och inskrivningsväsendet. Detta kommer -- jag tror att
det var Lars Åhlén som påpekade det -- att få stor betydelse för
de små tingsrätterna. Man måste väl vara klar över hur man ämnar
behandla de delarna?
Stefan Strömberg: Problemet när det t.ex. gäller
bouppteckningarna är att Domstolsutredningen inte har något
konkret, färdigt förslag till lagtext. Utredningen uttrycker
bara en inställning till den frågan.
Detsamma gäller i någon mån också för frågan om
inskrivningsväsendet. Frågan om inskrivningsväsendet kräver dock
en något mera ingående beredning, eftersom det är en betydligt
större fråga.
Frågan om bouppteckningarna skall vi bereda vidare. Vi får se
hur det går med den frågan. När det gäller frågan om
inskrivningsväsendet tror jag inte att man kan förutse att man
kan komma till någon bestämd lösning så snabbt att det går att
vänta på det. Om vi skall driva frågan vidare måste vi snabbt ta
itu med den.
Ordföranden: Klockan är nu 12.30, och vi har således
kommit fram till den tidpunkt då vi hade tänkt avsluta denna
utfrågning. Jag tycker att vi har kommit precis lagom långt på
det sätt som vi hade tänkt oss den här utfrågningen.
Jag vill rikta ett varmt tack till er som har kommit hit för
att ni har haft vänligheten att göra det.
Jag tänker inte nu göra någon sammanfattning av det som har
presenterats. Vi tar till oss den information som vi har fått
och som vi behöver.
I vårt utskott har vi haft hearingar ganska många gånger. Jag
tycker att den här utfrågningen var bra och mycket givande. Det
har varit en mycket nyanserad utfrågning. Jag vill tacka er
mycket varmt för att ni har deltagit och lämnat information.