I detta betänkande behandlar utskottet ett regeringsförslag om
ändrade och i huvudsak skärpta straff för vissa brottsbalksbrott
samt olaga vapeninnehav. Vidare behandlas ett lagförslag enligt
vilket det skall vara möjligt att under tiden juli--september
1993 utan påföljd till polisen lämna in skjutvapen eller
ammunition som innehas olovligen. Utskottet tillstyrker
regeringens förslag.
Utskottet förordar i betänkandet att en översyn görs av
bestämmelsen i 6 kap. 5 § brottsbalken om sexuellt umgänge med
barn. Vidare anför utskottet att det beredningsarbete som pågår
beträffande sexualbrott och barnpornografibrott bör redovisas
för riksdagen i ett sammanhang.
Till betänkandet har fogats fyra reservationer från (nyd).
Vidare har (v) avgivit en meningsyttring.
Propositionen
I proposition 1992/93:141 har regeringen
(Justitiedepartementet) föreslagit riksdagen att anta de i
propositionen framlagda förslagen till
1. lag om ansvarsfrihet vid olaga vapeninnehav,
2. lag om ändring i brottsbalken,
3. lag om ändring i vapenlagen (1973:1176).
I samband med propositionen behandlar utskottet ett stort
antal motioner.
Lagförslagen, som har granskats av Lagrådet, har fogats till
betänkandet, se bilaga.
Motioner
1991/92:L423 av Tuve Skånberg (kds) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ändring i lagstiftningen vad gäller
egenmäktighet med barn.
1992/93:Ju13 av Sten Söderberg (-) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om ansvarsfrihet vid olaga vapeninnehav samt brottet ofredande i
4 kap. 7 § BrB.
1992/93:Ju14 av Liisa Rulander (kds) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om kriminalisering av innehav av barnpornografi.
1992/93:Ju15 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
2. att riksdagen beslutar om straffskalor för sexuellt
ofredande i enlighet med vad i motionen anförts,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om brottet egenmäktighet med barn,
4. att riksdagen beslutar om straffskalor och brottsrekvisit
för barnpornografibrott i enlighet med vad i motionen anförts,
5. att riksdagen hos regeringen begär att en utredning
tillsätts för att överväga kriminalisering av
barnpornografiinnehav.
1992/93:Ju16 av Margareta Israelsson och Ingegerd Sahlström
(s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att böter inte skall kunna utdömas för
barnpornografibrott,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att regeringen bör ta initiativ till en
översyn av straffskalan för sexualbrott mot barn,
3. att riksdagen beslutar att ge brottsbalken 16 kap. 10 a §
den i motionen föreslagna lydelsen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om kriminalisering av innehav av
barnpornografi,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om spridning av videofilm med
barnpornografiskt innehåll.
1992/93:Ju602 av Göte Jonsson och Ulf Melin (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att livstids fängelse skall utgöra
normalstraffet vid brott där automatvapen eller andra avancerade
vapen används.
1992/93:Ju604 av Tuve Skånberg och Lennart Fridén (kds, m)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att återinföra generellt förbud
för lärare att ha sexuellt umgänge med sina underåriga elever i
åldern mellan 15 och 18 år.
1992/93:Ju608 av Gullan Lindblad m.fl. (m, c, fp, kds) vari
yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om hårdare straff för barnpornografi.
1992/93:Ju609 av Ulla Pettersson m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en parlamentarisk utredning om reglerna i 16
kap. 10 b § brottsbalken om olaga våldsskildring och dessas
tillämpning.
1992/93:Ju612 av Anders Svärd och Bengt Kindbom (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om klassificering av brott där vapen använts,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om möjligheten att erhålla tillstånd för
vapen, som av speciella skäl innehafts utan tillstånd.
1992/93:Ju613 av John Andersson (-) vari yrkas att riksdagen
beslutar om ändring i lagen om ansvarsfrihet vid olaga
vapeninnehav, i enlighet med vad som anförts i motionen.
1992/93:Ju620 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
ändring i brottsbalken att brottet ofredande får en särskild
straffskala för grovt brott när det t.ex. är fråga om ett
långvarigt systematiskt trakasserande med politiska motiv.
1992/93:Ju631 av Jan Andersson och Bengt Silfverstrand (s)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behovet av reglering i
lagstiftningen beträffande användandet av paintball-vapen.
1992/93:Ju636 av Kenneth Lantz (kds) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om paintball-vapen,
2. att riksdagen hos regeringen begär klara riktlinjer för vad
som innefattas i ordet målskjutning,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om krav på klara regler för transport och
förvaring av paintball-vapen.
1992/93:Ju642 av Britt Bohlin (s) vari yrkas att riksdagen
beslutar om sådan ändring i vapenlagen att tillståndsprövning
för kolsyrevapen införs.
1992/93:Ju645 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas att
riksdagen beslutar om sådan ändring i 4 § lagen om förbud
beträffande knivar och andra farliga föremål att fängelse i
högst ett år kan ådömas.
1992/93:Ju648 av Ingegerd Sahlström m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts gällande en översyn av straffskalan för
sexualbrott mot barn,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts gällande medgärningsmannaskap vid produktion
och distribution av barnpornografi,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om kriminalisering av innehav av
barnpornografi,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om barnpornografi som sexualbrott.
1992/93:Ju809 av Karin Starrin m.fl. (c, m, fp, kds) vari
yrkas
4. att riksdagen hos regeringen begär en kartläggning av
sambandet mellan våldspornografi och våldsbrott.
1992/93:Ju826 av Ian Wachtmeister och Laila Strid-Jansson
(nyd) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att skärpa lagstiftningen så att
fistfucking omfattas av förbudet mot olaga våldsskildring.
1992/93:Ju833 av Håkan Holmberg m.fl. (fp, s, m, c, kds) vari
yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om reglerna för demonstrationstillstånd.
1992/93:Ju835 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att straffvärdet för våldsbrott måste
höjas och att skärpningar måste göras i straffskalan, särskilt i
fråga om grova våldsbrott.
1992/93:Ju842 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att verksamma åtgärder måste vidtas så att
lagstiftningen inom kriminalpolitiken blir tydligare och kommer
i bättre överensstämmelse med det allmänna rättsmedvetandet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att verksamma åtgärder måste vidtas så att
straffmätningen blir tydligare och kommer i bättre
överensstämmelse med det allmänna rättsmedvetandet.
1992/93:Ju846 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om utvärdering av vapenlagstiftningen.
1992/93:L903 av Kenth Skårvik m.fl. (fp, m, c, kds) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av en översyn av bestämmelserna om
häleri.
1992/93:A811 av Karin Starrin m.fl. (c) vari yrkas
32. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om översyn och kontroll av 16:10 b § BrB,
33. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om kontroll av spridning av olaga
våldsskildring.
Utskottet
Bakgrund till propositionen
De förslag som läggs fram i propositionen grundar sig på flera
dokument för vilka här skall redogöras kortfattat.
Med stöd av regeringens bemyndigande tillkallade dåvarande
chefen för Justitiedepartementet i maj 1979 en kommitté för att
utreda vissa frågor om bl.a. fängelse och kriminalvård i
anstalt. Kommittén antog namnet Fängelsestraffkommittén.
Kommittén lämnade först två delbetänkanden, (SOU 1980:1)
Fjorton dagars fängelse och (SOU 1981:92) Villkorlig frigivning
samt nämnder och lekmannamedverkan inom kriminalvården, vilka
lett till ändringar i brottsbalken rörande främst minimitiden
för fängelsestraff och villkorlig frigivning (prop. 1980/81:44,
JuU32, rskr. 252, prop. 1981/82:153, JuU51, rskr. 297 samt prop.
1982/83:85, JuU26, rskr. 241).
I april 1986 lämnade Fängelsetraffkommittén sitt
huvudbetänkande (SOU 1986:13--15) Påföljd för brott och i maj
1988 avlämnade kommittén sitt slutbetänkande (SOU 1988:7) Frihet
från ansvar. Slutbetänkandet har remissbehandlats men ännu inte
lett till lagstiftning.
Fängelsestraffkommitténs huvudbetänkande, som även det har
remissbehandlats, spänner över stora delar av straffrättens
område, och det har i regeringskansliet behandlats i olika
etapper. I en första etapp har således behandlats bl.a.
kommitténs förslag till regler om domstolarnas straffmätning och
påföljdsval (prop. 1987/88:120, JuU45, rskr. 404). Detta har
lett till lagstiftning som trätt i kraft den 1 januari 1989.
Därefter har kommitténs förslag till ändringar i bötesstraffet
behandlats och lett till lagstiftning som trätt i kraft den 1
januari 1992 (prop. 1990/91:68, JuU10, rskr. 155).
I huvudbetänkandet återkom kommittén till frågan om villkorlig
frigivning. Den frågan är nu, delvis från andra utgångspunkter
än enligt kommitténs förslag, föremål för riksdagens behandling
med anledning av regeringens proposition 1992/93:4, och
utskottet har i dag fattat beslut i det ärendet (1992/93:JuU19).
I den nu föreliggande propositionen tas upp de delar av
kommitténs huvudbetänkande som återstår att behandla. I samband
härmed tas upp också vissa synpunkter och förslag som lagts fram
i andra sammanhang.
Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen har i en skrivelse till
Justitiedepartementet föreslagit ändring av straffstadgandet om
olovligt brukande i 10 kap. 7 § brottsbalken i syfte att
förbättra möjligheten att ingripa vid biltillgrepp. Skrivelsen
har remissbehandlats. Här bör nämnas att riksdagen med anledning
av ett antal motioner i samma ämne har uttalat att regeringen
bör förelägga riksdagen förslag till erforderlig lagstiftning
(1990/91:JuU32, rskr. 323).
Vidare lade Våldskommissionen i sitt slutbetänkande (SOU
1990:92) Våld och brottsoffer fram några förslag med anknytning
till utformningen av straffskalorna och närliggande ämnen. Även
det betänkandet har remissbehandlats.
I sitt av riksdagen godkända betänkande Vissa straffrättsliga
frågor m.m. (1990/91:JuU3, rskr. 15), tog justitieutskottet med
anledning av en motion bl.a. upp frågor om psykiskt våld och
anförde att riksdagen som sin mening borde ge regeringen till
känna att en översyn av den straffrättsliga regleringen av
psykiskt våld var erforderlig. Med anledning härav har i
Justitiedepartementet upprättats en promemoria som har
behandlats vid en hearing den 8 maj 1992. Ett referat av
hearingen är fogat till propositionen.
I detta sammanhang tas också upp frågan om straffskalan för
sexuellt ofredande som berörs i departementspromemorian (Ds
1989:6) Sexuella övergrepp mot barn m.m. Promemorian har
remissbehandlats.
Till sist tas i propositionen upp ett förslag om vapenamnesti
som 1987 års vapenutredning lade fram i sitt slutbetänkande (SOU
1989:44) Översyn av vapenlagstiftningen. Även detta betänkande
har remissbehandlats.
Lagrådet har granskat och yttrat sig över lagförslagen i
propositionen.
Propositionens huvudsakliga innehåll
Propositionen innehåller förslag om ändrade och i huvudsak
skärpta straff för ringa misshandel, olaga hot, ofredande,
sexuellt ofredande, egenmäktighet med barn, olovlig
kraftavledning, grovt häleri, svindleri, olovligt brukande,
mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse, brott mot griftefrid,
barnpornografibrott, falskt larm, missbruk av larmanordning,
övergrepp i rättssak, skyddande av brottsling, främjande av
flykt, olovlig underrättelseverksamhet, mutbrott och olaga
vapeninnehav. Vid utformningen av de föreslagna ändringarna har
strävan enligt propositionen varit att vid gradindelade brott
minska överlappningen av straffskalorna.
Därutöver föreslås att det under en tremånadersperiod skall
vara möjligt att utan påföljd till polisen lämna in skjutvapen
eller ammunition som innehas olovligen. Syftet är enligt
propositionen att minska antalet vapen som innehas utan
tillstånd.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1993.
Överväganden
Inledning
Fängelsestraffkommittén diskuterade i sitt huvudbetänkande
ingående behovet av och principerna för en straffskalereform.
Kommittén belyste den historiska utvecklingen på området,
analyserade och värderade bärkraften av de olika argument som
åberopats vid straffskaleändringar, och den prövade för- och
nackdelar med skilda straffskalekonstruktioner. Kommittén fann
för sin del att uppgiften att se över straffskalorna och att
anpassa dem till nutida värderingar var angelägen.
Kommittén föreslog bl.a. en generell sänkning av den allmänna
straffnivån som sammanhängde bl.a. med en annan lösning
beträffande villkorlig frigivning än den som riksdagen nu
beslutar om (se prop. 1992/93:4, JuU19). En sådan allmän
matematisk nedjustering av straffskalorna som kommittén föreslog
är således inte längre aktuell. Däremot lade kommittén, som
framhålls i propositionen, fram andra förslag som är väl värda
att ta till vara.
Ett förslag gäller utformningen av straffskalorna. Kommittén
utgick här från att straffskalorna också i fortsättningen skall
vara inriktade på huvuddelen av de fall som ryms inom en viss
straffbestämmelse samtidigt som det skall finnas möjlighet att i
undantagsfall avvika från den anvisade straffskalan. Kommittén
ansåg vidare att det var angeläget att minska överlappningen
mellan straffskalorna för de olika graderna av de gradindelade
brotten. Detta är tankar som regeringen i propositionen tagit
fasta på och som även utskottet ställer sig bakom.
Kommittén föreslog vidare en sänkning av förmögenhetsbrottens
och en höjning av främst våldsbrottens straffvärde. Enligt
propositionen har regeringen inga invändningar mot en sådan
relativ förskjutning av straffvärdet av olika brott men den är
inte beredd att godta någon generell sänkning av straffskalorna
för förmögenhetsbrott i enlighet med kommitténs förslag. Tvärtom
anser regeringen att det finns anledning att markera det allvar
med vilken lagstiftaren ser på vissa förmögenhetsbrott genom en
höjning av straffskalan. I propositionen framhålls emellertid
också att det finns anledning att se något allvarligare på
våldsbrott och andra brott som kränker den personliga
integriteten än vad som hittills varit fallet. Det understryks
att de nuvarande straffskalorna inte lägger några hinder i vägen
för en sådan utveckling, och justitieministern konstaterar att
såväl statistiska uppgifter som ett antal prejudikat från Högsta
domstolen talar för att straffnivåerna för sådana brott är på
väg att höjas utan lagstiftarens medverkan.
I propositionen föreslås således inga generella förändringar
av straffskalorna för någon typ av brott. Däremot föreslås som
redan inledningsvis framgått förändringar, i första hand
straffskärpningar, beträffande ett stort antal brott i de fall
det beträffande det enskilda brottet bedömts erforderligt.
I motion Ju15 yrkas avslag på flertalet
straffskärpningsförslag i propositionen utifrån den principiella
utgångspunkten att användningen av fängelsestraffet bör
begränsas så mycket som möjligt.
Utskottet ser i första hand till behovet av adekvata påföljder
med utgångspunkt bl.a. från de olika brottens straffvärde. Med
den utgångspunkten har utskottet ingen erinran mot inriktningen
på regeringsförslaget, och utskottet konstaterar att
tyngdpunkten i förslaget ligger på straffskärpningar för olika
integritetskränkande brott. Vad som nu anförts innebär att
utskottet avstyrker bifall till motion Ju15 i denna del.
Till enskildheter i de olika förslagen återkommer utskottet i
det följande.
Ofredande
Den som handgripligen antastar eller medelst skottlossning,
stenkastning, oljud eller annat hänsynslöst beteende eljest
ofredar annan döms enligt 4 kap. 7 § BrB för ofredande till
böter eller fängelse i högst sex månader.
I propositionen (s. 32) föreslås att straffmaximum för
ofredande höjs till ett års fängelse.
I motion Ju13 föreslås att straffskalan för ofredande av
normalgraden skall vara böter eller fängelse i högst två år samt
att böter införs som straff för ofredande som är att bedöma som
ringa brott. I motion Ju620 föreslås i stället en översyn som
syftar till en särskild straffskala för ofredande som är att
bedöma som grovt brott. Förslaget i den sistnämnda motionen
motiveras främst av behovet av åtgärder mot brott med rasistiska
motiv.
En gärning som är att bedöma som ofredande utmärker sig
typiskt sett genom att den innebär en kännbar fridskränkning som
dessutom kan anses ge uttryck för känslolöshet. Hit hör t.ex.
att antasta någon genom knuffar eller genom att rycka och slita
i någons kläder. Hit hör också att störa sina grannar med
högljudd musik eller genom att trakassera någon genom
telefonterror. Typiskt sett är det alltså fråga om -- i
förhållande till andra integritetskränkande brott -- mindre
allvarliga gärningar. Det sagda hindrar inte, som anförs i
propositionen, att en gärning som är att bedöma som ofredande
kan rymma långvariga hänsynslösa beteenden som har ett
straffvärde som i extremfall kan överstiga nuvarande
straffmaximum. Som exempel nämns mycket omfattande och utdragen
telefonterror mot en tidigare partner och brott med politisk
eller rasistisk bakgrund. I sistnämnda del anför
justitieministern att staten med kraft måste visa att brott med
rasistiska motiv inte kan tillåtas. Hon anför att långvarigt
trakasserande med rasistiskt motiv kan ha ett högt straffvärde
även om gärningarna i sig inte kan hänföras under annat
straffbud än ofredande.
Utskottet anser för sin del att det kan finnas anledning att
skärpa straffskalan för ofredande särskilt med hänsyn till
behovet av tillräckliga reaktioner mot brott som begås av
politiska eller rasistiska motiv. Utskottet är dock inte berett
att gå så långt som föreslås i motion Ju13. Här vill utskottet
anmärka att om straffvärdet bedöms motsvara fängelse två år
framstår det som mindre sannolikt att gärningen enbart
innefattar ofredande. Även andra brottsrubriceringar som
misshandel och olaga hot torde i sådana fall ofta kunna komma i
fråga. Något behov av en särskild reglering för ringa fall torde
inte heller finnas. Utskottet tillstyrker regeringsförslaget och
avstyrker bifall till motion Ju13.
Utskottet anser inte heller att det finns behov av en
gradindelning med ett särskilt grovt brott. Utskottet avstyrker
bifall till motion Ju620.
Sexualbrott m.m.
I detta avsnitt behandlar utskottet ett antal frågor som rör
olika former av sexuella övergrepp, särskilt sådana som riktar
sig mot eller på annat sätt angår barn.
Sexuellt ofredande
I 6 kap. 1--6 §§ BrB straffbeläggs olika former av sexuellt
umgänge som sker med dels bl.a. våld eller tvång eller som
riktar sig mot den som är underårig eller med vissa nära
släktingar.
Enligt 7 § första stycket i samma kapitel döms den som, i
annat fall än de tidigare nämnda, sexuellt berör barn under 15
år eller förmår barnet att företa eller medverka i någon
handling av sexuell innebörd för sexuellt ofredande till
böter eller fängelse i högst ett år. Detsamma gäller enligt
andra stycket i samma lagrum om någon blottar sig för annan på
ett sätt som är ägnat att väcka anstöt eller eljest genom ord
eller handling på ett uppenbart sedlighetssårande sätt uppträder
anstötligt mot annan.
I propositionen (s. 33 f) föreslås att maximistraffet för
sexuellt ofredande skall höjas till fängelse två år.
I motion Ju15 föreslås att nuvarande straffskala behålls
oförändrad för sexuellt ofredande av normalgraden och att det
införs en särskild straffskala, fängelse i högst två år, för
grovt brott.
I propositionen erinras om Högsta domstolens dom den 7 oktober
1992, DB 530, i vilken Högsta domstolen, enligt vad lagrådet
påpekat, fann att en relativt ytlig beröring av ett barn var att
bedöma som sexuellt umgänge i den mening som avses i 6 kap. 4 §
BrB och inte sådan sexuell beröring som bestraffas som sexuellt
ofredande. Avgörandet minskar, enligt vad som anförs i
propositionen, visserligen utrymmet för tillämpning av första
ledet av första stycket av 6 kap. 7 § något. Men sexuellt
ofredande kan i undantagsfall likväl rymma mycket straffvärda
beteenden. Därför är, anförs det vidare, den nuvarande betydande
skillnaden i straffmaximum mellan sexuellt ofredande och andra
sexualbrott inte motiverad.
Vidare påtalas att bestämmelsen om sexuellt ofredande är av
betydelse vid bekämpningen av barnpornografin. När det gäller
barn under 15 år straffbeläggs således som sexuellt ofredande
bl.a. att någon förmår den unge att vara modell vid
framställning av pornografiska bilder. Att utnyttja barn i
sådana och liknande sammanhang kan enligt propositionen tveklöst
utgöra en allvarlig kränkning och det torde, anförs det, råda
bred enighet om att sådana handlingar har ett högt straffvärde.
En annan situation där det enligt propositionen starkt kan
ifrågasättas om inte den nuvarande straffskalan är för mild i
förhållande till andra sexualbrott är när gärningsmannnen gör
sig skyldig till upprepade övergrepp bestående i sexuella
beröringar av ett barn. Det finns, framförs det, många gånger en
stor risk för att även sexuella ofredanden kan medföra betydande
menliga konsekvenser för barnet. Den slutsats som dras är att
det är angeläget att barns särskilda skyddsintresse kommer till
uttryck i en tydlig markering som återspeglas i straffskalans
utformning.
Den föreslagna straffskärpningen för sexuellt ofredande har
till syfte främst att tillgodose barns särskilda behov av skydd.
Utskottet, som instämmer i behovet av detta skydd för barn,
finner för sin del inte anledning att föreslå en gradindelning
av sexuellt ofredande. Utskottet avstyrker bifall till motion
Ju15 i denna del och tillstyrker regeringsförslaget.
Barnpornografi m.m.
Den som skildrar barn i pornografisk bild med uppsåt att
bilden sprids eller som sprider sådan bild av barn döms, om inte
gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig, enligt
16 kap. 10 a § BrB för barnpornografibrott till böter eller
fängelse i högst sex månader. Ett barnpornografibrott som begås
genom tryckt skrift skall enligt 7 kap. 4 § 12
tryckfrihetsförordningen (TF) anses som tryckfrihetsbrott. Om
barnpornografibrott i stället begås i ett radioprogram, en film
eller en ljudupptagning skall det enligt 5 kap. 1 § första
stycket yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) anses som
yttrandefrihetsbrott. YGL:s tillämpningsområde preciseras i 1
kap. 10 § till sådana filmer och ljudupptagningar som sprids
till allmänheten genom att spelas upp, säljas eller
tillhandahållas på annat sätt.
För olaga våldsskildring enligt 16 kap. 10 b § BrB, som
utskottet också kommer att beröra i detta avsnitt, finns en
liknande grundlagsreglering i 7 kap. 4 § 13 TF samt 5 kap. 1 §
första och andra stycket och 1 kap. 10 § YGL.
I propositionen (s. 44) föreslås att straffmaximum för
barnpornografibrott höjs till fängelse i två år.
I motionerna Ju15 och Ju16 begärs att böter inte skall ingå i
straffskalan medan det i motion Ju608 mer allmänt begärs hårdare
straff för barnpornografibrott.
Barnpornografibrott och olaga våldsskildring hade tidigare
samma straffskala men år 1991 höjdes straffmaximum för det
sistnämnda brottet till fängelse två år (prop. 1989/90:70,
KrU30, rskr. 309). Genom regeringsförslaget kommer
straffskalorna åter att överensstämma.
Utskottet anser att det finns goda skäl för en sådan ordning
och tillstyrker regeringsförslaget. Härigenom är motion Ju608
tillgodosedd.
När det gäller kraven i motionerna Ju15 och Ju16 på att endast
fängelse skall ingå i straffskalan nöjer sig utskottet med att
konstatera att det också beträffande barnpornografibrott kan
förekomma mindre allvarliga gärningar för vilka böter kan vara
en adekvat reaktion. Motionerna Ju15 och Ju16 avstyrks i denna
del.
I motionerna Ju15 och Ju16 föreslås att bestämmelsen om att
ansvar ej skall utdömas för barnpornografibrott om gärningen med
hänsyn till omständigheterna är försvarlig skall utgå.
Motivet till denna undantagsregel är, enligt vad som anförs i
förarbetena till lagstiftningen (se bl.a. prop. 1978/79:179 s. 9
f och KU33 s. 3 f), att man inte bör kriminalisera gärningar som
är försvarliga t.ex. av konstnärliga eller vetenskapliga hänsyn
eller som ett led i en allvarligt syftande nyhetsförmedling.
Utskottet delar den uppfattningen och avstyrker bifall till
motionerna Ju15 och Ju16 i här behandlade delar.
I motion Ju648 anförs att straff måste kunna utdömas också för
den som medverkar vid annans produktion och distribution av
barnpornografi.
Som framgår av 23 kap. 4 § BrB skall ansvar som enligt BrB är
stadgat för viss gärning ådömas inte bara den som utfört
gärningen utan också annan som främjat gärningen med råd eller
dåd.
Eftersom det således redan finns en bestämmelse som
tillgodoser kravet i motion Ju648 avstyrker utskottet bifall
till densamma i här behandlad del.
I motionerna Ju14, Ju15, Ju16 och Ju648 begärs att innehav av
barnpornografi skall kriminaliseras.
I Sverige är enbart innehav av barnpornografiskt material inte
kriminaliserat. Frågan övervägs dock, som framgår nedan, inom
Justitiedepartementet. Här kan också nämnas att ett sådant
förbud nyligen införts i Norge.
Utskottet vill för sin del konstatera att frågan om
kriminalisering av innehav är komplicerad och rymmer en rad
principiella frågor. En kriminalisering skulle dock ytterligare
understryka hur allvarligt samhället ser på hanteringen med
barnpornografi. Något ställningstagande för närvarande är enligt
utskottets mening inte aktuellt utan det pågående
beredningsarbetet måste avvaktas. Utskottet avstyrker bifall
till motionerna Ju14, Ju15, Ju16 och Ju648 i denna del.
I motion Ju648 föreslås att bestämmelsen om
barnpornografibrott skall flyttas till 6 kap. i BrB.
Bestämmelsen om barnpornografibrott riktar in sig på
spridningen av barnpornografiskt material och återfinns därför i
16 kap. BrB som handlar om brott mot allmän ordning.
Bestämmelserna i 6 kap. BrB däremot straffbelägger olika
sexualbrott mot person. Den som framställer barnpornografiskt
material kan i vissa fall även dömas för brott mot
bestämmelserna även i sistnämnda kapitel. Således kan t.ex. den
som förmår barn under 15 år att medverka i någon handling med
sexuell innebörd dömas för sexuellt ofredande enligt 6 kap. 7 §
BrB.
Utskottet, som inte finner skäl att frångå den beskrivna
systematiken, avstyrker bifall till motion Ju648 i här behandlad
del.
I motion Ju16 anförs att bestämmelserna om spridning av
videofilm med barnpornografiskt innehåll måste uppmärksammas.
Enligt motionärerna kan den som framställer barnpornografi genom
att på olika sätt redigera bildmaterialet så att varje film blir
unik på grund av de nuvarande bestämmelsernas utformning undgå
ansvar för brott.
I flera motioner tas vidare upp frågan om hur vissa
våldsskildringar, bl.a. sådana som kan innebära olika former av
våld mot kvinnor vid sexuellt umgänge, skall bedömas
straffrättsligt. I motionerna Ju609, Ju826 och A811 förespråkas
mot denna bakgrund en översyn av bestämmelserna om olaga
våldsskildring.
Justitiekanslern (JK) har på regeringens uppdrag utrett
behovet av åtgärder rörande bestämmelserna om olaga
våldsskildring. Uppdraget redovisades i en promemoria den 23
december 1992 (dnr 2903-91-90) I promemorian (s. 27 och 41)
redogör JK för problemen kring distribution av "piratkopierade"
videogram som innehåller kopior av ett eller flera videogram
eller utdrag ur flera förlagor och som ibland är "skräddarsydda"
för en enda enskild mottagare. De svårigheter som uppkommer är
enligt JK väsentligen hänförliga till det s.k.
spridningsrekvisit som finns i BrB:s bestämmelser om
barnpornografibrott och olaga våldsskildring. Innebörden härav
är att en förutsättning för straffbarhet är en avsikt att
sprida det framställda materialet. JK anför att innebörden
av det nu berörda rekvisitet i vissa fall kan vara svårbedömd,
särskilt vid en prövning mot bakgrund av vad som föreskrivs i 1
kap. 10 § YGL om spridning till allmänheten som en förutsättning
för grundlagens tillämplighet. JK uppger att han ännu inte tagit
ställning i alla uppkommande frågor som hänger samman med det nu
berörda problemet, och att han därför tills vidare inte har
grund för att lägga fram någon slutlig bedömning eller något
förslag. Frågan kan dock enligt JK få en betydande praktisk
vikt, varför han velat peka på den i sin rapport.
JK överväger i rapporten (s. 29 f) vidare bl.a. om
formuleringen i 16 kap. 10 b § BrB om våldspornografisk olaga
våldsskildring borde jämkas något så att de fall den är avsedd
att belägga med straff med större säkerhet kan beivras genom
åtal. En sådan åtgärd synes enligt JK:s uppfattning emellertid
kräva grundlagsändring. Vidare kan det enligt JK:s mening inte
hävdas att det i rättspraxis ännu har blivit helt klart att den
nu gällande lydelsen av den ifrågavarande bestämmelsen inte
skulle vara tillräcklig för sitt ändamål. Han anser emellertid
att frågan är värd att överväga närmare när erfarenheterna
blivit större.
JK anför avslutningsvis (s. 45) att han räknar med att under
åtskillig tid framåt få ta ställning till olika praxisfrågor som
uppkommer inom ramen för det nu gällande regelsystemet på
området. Han är vidare medveten om att det kan vara en
skyldighet för honom att underrätta regeringen om behov av
regeländringar som kan komma att visa sig under det fortsatta
arbetet med hithörande frågor.
JK:s rapport bereds för närvarande i Justitiedepartementet.
Enligt utskottets uppfattning finns det skäl att se mycket
allvarligt på den barnpornografi och det sexuella våld som
förekommer i en av allt att döma inte obetydlig omfattning i
främst videofilmer. Som framgått av redogörelsen ovan är
bestämmelserna om barnpornografi och olaga våldsskildring
föremål för uppmärksamhet såväl i Justitiedepartementet som av
JK. I en promemoria som Justitiedepartementet nu sammanställer
kommer som nyss nämnts att tas upp frågan om det straffbara
området beträffande barnpornografibrott. Utskottet anser att det
pågående beredningsarbetet bör avvaktas och utgår i övrigt från
att berörda myndigheter noga följer utvecklingen på området. Med
det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna Ju16,
Ju609 och A811 i denna del.
Vad som nu anförts gäller även önskemålet i motion Ju826. Även
den motionen avstyrks således i här behandlad del.
Sambandet mellan våldspornografi och våldsbrott
I motion Ju809 efterlyses en kartläggning av sambandet mellan
våldspornografi och våldsbrott.
Liknande motionsyrkanden har behandlats av utskottet vid ett
flertal tillfällen under senare år, senast i höstas (se
1992/93:JuU7 s. 10 f och där gjorda hänvisningar). I det ärendet
redogjorde utskottet för olika åtgärder i syfte att begränsa
spridningen av bilder som skildrar sexuellt våld eller tvång,
varvid utskottet ansåg att JK:s utredning rörande bestämmelserna
om olaga våldsskildring och de överväganden som föranleds av den
borde avvaktas. Som nyss framgått pågår nu beredning av JK:s
rapport. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju809 i här
behandlad del.
Sexuellt umgänge mellan lärare och elever
I motion Ju604 begärs att det generella förbud som tidigare
fanns för lärare att ha sexuellt umgänge med underåriga elever
skall återinföras.
I 6 kap. 4 § BrB fanns tidigare bl.a. ett förbud för någon att
ha sexuellt umgänge med den som var under 18 år och som stod
under hans tillsyn vid skola, anstalt eller annan inrättning.
Brottet betecknades som otukt med ungdom och straffet var
fängelse i högst fyra år.
Bestämmelsen om otukt med ungdom upphävdes år 1984 (prop.
1983/84:105, JuU25, rskr. 332). Samtidigt infördes i 6 kap. 3 §
BrB en bestämmelse som innebär att den som förmår annan till
sexuellt umgänge genom att grovt missbruka hans eller hennes
beroende ställning döms för sexuellt utnyttjande till fängelse i
högst fyra år. I propositionen (s. 30) anfördes bl.a. följande.
Naturligtvis måste det som regel anses olämpligt och många
gånger direkt stötande om en lärare skulle ha en sexuell
förbindelse med en elev som inte har uppnått myndighetsåldern.
Ett generellt straffansvar för sådana fall går emellertid enligt
min mening för långt. Flertalet ungdomar undergår numera någon
form av högre skolutbildning. Skolformerna är många och
varierande. Inte sällan, särskilt med hänsyn till att man i rätt
stor utsträckning anlitar unga vikarier, är det relativt liten
åldersskillnad mellan lärare och elever. Det nu gällande
förbudet tillkom under en tid då skolan var väsentligt mer
auktoritär och beroendeförhållandet mellan lärare och elever
mera markerat än vad som är fallet i dag. Man kan numera inte
utgå från att det i alla skolformer och i alla situationer finns
ett uttalat beroendeförhållande mellan lärare och elev. I de
fall där ett förbud kan te sig motiverat, exempelvis där det är
stor åldersskillnad mellan parterna och eleven är starkt
beroende av lärarens betygsättning eller motsvarande, torde den
allmänna bestämmelsen om sexuellt utnyttjande vara tillräcklig
för ingripande.
Utskottet delade i sitt betänkande (s. 21) justitieministerns
syn på relationen mellan lärare och elever i det aktuella
avseendet. Även i övrigt anslöt sig utskottet till
regeringsförslaget när det gällde kriminaliseringen av sådana
fall som då omfattades av regeln om otukt med ungdom.
Här kan nämnas att det ifrågavarande brottet förra året
gradindelades samtidigt som gärningsbeskrivningen justerades
(prop. 1991/92:35, JuU7, rskr. 159).
Utskottet har alltjämt upppfattningen att bestämmelsen i 6
kap. 3 § BrB om sexuellt utnyttjande ger tillräckliga
möjligheter att ingripa i de fall sexuellt umgänge mellan lärare
och elev är att anse som otillbörligt. Det finns därför inte
skäl att återgå till en ordning där sådant umgänge generellt
straffbeläggs. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju604.
Straffskalorna vid sexualbrott mot barn m.m.
I motionerna Ju16 och Ju648 begärs en översyn av
straffskalorna vid sexualbrott mot barn. Enligt motionärerna
behöver straffskalorna skärpas.
Frågor om sexualbrott mot barn behandlades i
departementspromemorian (Ds 1989:6) Sexuella övergrepp mot barn
m.m. som låg till grund för ett lagstiftningsärende förra våren
(prop. 1991/92:35, JuU7, rskr. 159). Riksdagen beslutade i
ärendet om ändringar som rörde bestämmelserna om våldtäkt,
sexuellt tvång, sexuellt utnyttjande, sexuellt utnyttjande av
underårig, sexuellt umgänge med avkomling och med syskon samt
sexuellt umgänge med barn. Ändringarna innebar bl.a. att vissa
av brotten gradindelades och att i bestämmelserna om våldtäkt
och sexuellt utnyttjande av underårig offrets låga ålder fördes
in som en omständighet som skall beaktas särskilt vid bedömande
om ett sådant brott är grovt. Ett syfte med ändringarna var att
stärka skyddet för barn och ungdomar mot att bli utnyttjade i
sexuella sammanhang och till att i strafflagstiftningen
ytterligare markera allvaret i sexuella övergrepp mot barn.
I ärendet behandlade utskottet ett flertal motioner som tog
upp frågan om preskriptionstiderna för sexualbrott som kan rikta
sig mot barn (bet. s. 14 f). Utskottet efterlyste en översyn av
gällande preskriptionsbestämmelser såvitt rör 6 kap. BrB om
sexualbrotten och anvisade därvid olika vägar som kan prövas; en
kan ta sikte mera direkt på särskilda preskriptionsregler, en
annan kan innefatta överväganden rörande de olika brottens
straffskalor. Enligt utskottets mening borde översynen ha syftet
att de nuvarande åtalspreskriptionstiderna förlängs. Vad
utskottet anfört gav riksdagen som sin mening regeringen till
känna.
I samma ärende (bet. s. 12 f) behandlade utskottet vidare
bl.a. ett motionsyrkande om skärpta straff för sexuellt
utnyttjande. Utskottet intog då liksom tidigare (se JuU1986/87:3
s. 11) ståndpunkten att sexuellt utnyttjande ur
straffvärdesynpunkt kan te sig likvärdigt med våldtäkt och att
detta borde komma till uttryck i straffmaximum för grovt
sexuellt utnyttjande. Utskottet utgick från att denna fråga
skulle bli föremål för ytterligare överväganden utan något
särskilt uttalande från riksdagens sida.
Med anledning av riksdagens och utskottets uttalanden
förbereds, enligt vad utskottet har erfarit, i
Justitiedepartementet en promemoria angående här aktualiserade
frågor. I promemorian kommer också som nämnts ovan att behandlas
frågan om det straffbara området vad gäller barnpornografibrott.
I det sammanhanget kommer en kriminalisering av innehav av
barnpornografi att aktualiseras. Vidare kommer att tas under
övervägande om det finns skäl att göra några ändringar i
bestämmelsen om sexuellt umgänge med barn.
Justitiedepartementets promemoria beräknas bli färdig under
våren. Den kommer därefter att remissbehandlas.
Här kan tilläggas att JK som ovan framgått nyligen har
avlämnat en rapport till regeringen angående bestämmelserna om
olaga våldsskildring. I rapporten berörs också regleringen
beträffande barnpornografi. JK:s rapport bereds nu i
Justitiedepartementet.
Som framgått av den nu gjorda redovisningen har bestämmelserna
om sexualbrott mot barn relativt nyligen varit föremål för ett
betydande reformarbete. Ytterligare överväganden görs för
närvarande i Justitiedepartementet, och i den här aktuella
propositionen föreslås som nyss framgått skärpta straff i vissa
avseenden för brott som gäller bl.a. sexuellt ofredande av barn.
Mot denna bakgrund är det enligt utskottets uppfattning inte
nödvändigt med någon allmän översyn av straffskalorna på detta
område, och utskottet avstyrker bifall till motionerna Ju16 och
Ju648 i här behandlade delar.
Utskottet vill i detta sammanhang ta upp frågan om en översyn
av bestämmelsen om sexuellt umgänge med barn. Bestämmelsen, som
återfinns i 6 kap. 5 § BrB, straffbelägger sexuellt umgänge med
barn under 15 år som inte kan rubriceras som någon form av
våldtäkt, sexuellt tvång, sexuellt utnyttjande eller sexuellt
utnyttjande av underårig. Straffet är fängelse i högst fyra år.
Bestämmelsen om sexuellt umgänge med barn berördes något i
departementspromemorian (Ds 1989:6) Sexuella övergrepp mot barn
m.m. I promemorian föreslogs av lagtekniska skäl att stadgandet
skulle flyttas till annan plats i 6 kap. BrB. Vid
remissbehandlingen av promemorian ifrågasatte två av
remissinstanserna, Föreningen Sveriges åklagare och Föreningen
Sveriges polischefer, om det inte borde införas ett grovt brott
i bestämmelsen. I den proposition i vilken förslagen i
promemorian behandlades (prop. 1991/92:35 s. 22) anförde
justitieministern att det inte, i varje fall med det dåvarande
beredningsunderlaget, fanns skäl att föreslå en sådan ändring.
Frågan berördes inte vidare vid riksdagsbehandlingen av
propositionen (1991/92:JuU7, rskr. 159).
Enligt utskottets uppfattning bör en allmän översyn av
bestämmelsen om sexuellt umgänge med barn nu göras. Det kan,
anser utskottet, för det första ifrågasättas om benämningen
"sexuellt umgänge" är lämplig eller ens adekvat för det slag av
gärningar som straffbeläggs i paragrafen. Vidare finns skäl att
överväga om bestämmelsen medger en tillräcklig reaktion från
samhällets sida på alla de former av sexuella övergrepp mot barn
som den för närvarande är tänkt att omfatta. I det sammanhanget
kan finnas anledning att se över såväl bestämmelsens
tillämpningsområde som dess straffskala.
Som nyss framgått har utskottet inhämtat att utformningen av
bestämmelsen om sexuellt umgänge med barn kommer att tas upp i
den promemoria om bl.a. vissa frågor om sexualbrott som för
närvarande utarbetas inom Justitiedepartementet. De spörsmål som
utskottet nu har aktualiserat bör uppmärksammas i det arbetet.
I det föregående har redogjorts för ett pågående relativt
omfattande beredningsarbete beträffande sexualbrott och
barnpornografibrott. Utskottet anser att arbetet bör redovisas
för riksdagen i ett sammanhang.
Vad utskottet har anfört om sexuellt umgänge med barn m.m. bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Egenmäktighet med barn
I 7 kap. 4 § första stycket BrB stadgas att den som obehörigen
skiljer ett barn under 15 år från någon som har vårdnaden om
barnet döms för egenmäktighet med barn till böter eller
fängelse i högst sex månader, om inte gärningen utgör brott mot
frihet. Detsamma gäller om den som gemensamt med någon annan har
vårdnaden om ett barn under 15 år utan beaktansvärt skäl
egenmäktigt bortför barnet eller om den som skall ha vårdnaden
obehörigen bemäktigar sig barnet och därigenom själv tar sig
rätt. I andra stycket i samma lagrum finns en reglering som
avser egenmäktighet med barn som vårdas med stöd av lagen
(1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga. Är brott
som avses i första eller andra stycket att anse som grovt skall
gärningsmannen enligt tredje stycket i lagrummet dömas till
fängelse i högst två år.
I propositionen föreslås att straffmaximum för normalgraden av
egenmäktighet med barn enligt 7 kap. 4 § BrB höjs från sex
månaders till ett års fängelse. För det grova brottet föreslås
straffminimum bli sex månaders fängelse och straffmaximum fyra
års fängelse. Vidare föreslås att försök till egenmäktighet med
barn som grovt brott skall bli straffbart (5 §).
I motion Ju15 tillstyrks propositionen i denna del.
Motionärerna pekar på betydelsen av att domstolsavgöranden i
vårdnadstvister respekteras.
Utskottet instämmer i att det är angeläget -- inte minst mot
bakgrund av den ökade förekomsten av internationella
familjebildningar -- att föräldrar och andra inte själva tar sig
rätt genom att obehörigen bemäktiga sig barn. Utskottet
tillstyrker regeringens förslag. Härigenom är även motion Ju15 i
denna del tillgodosedd.
I motion L423 begärs en lagändring så att en vårdnadshavare
som gör sig skyldig till s.k. umgängessabotage genom att hålla
ett barn undangömt skall kunna dömas för egenmäktighet med barn.
I 21 kap. föräldrabalken (FB) finns bestämmelser om vite och
hämtning av barn som kan tillgripas mot en vårdnadshavare som
åsidosätter vad domstol har bestämt i fråga om umgänge mellan
barnet och den andra föräldern. I syfte att ytterligare motverka
att en vårdnadshavare saboterar umgänget infördes den 1 mars
1991 en bestämmelse i 6 kap. 6 a FB av innebörd att domstolarna
vid bedömande av vårdnadsfrågan skall fästa avseende särskilt
vid barnets behov av en nära och god kontakt med båda
föräldrarna (prop. 1990/91:8, LU13, rskr. 53).
Vid riksdagsbehandlingen av propositionen behandlade
lagutskottet motionsyrkanden liknande de nu aktuella. Utskottet,
som förordade den nämnda ändringen i FB, ansåg att det skulle
föra alltför långt att därutöver införa en straffrättslig
sanktion för en vårdnadshavare på sätt som begärdes i motionerna
och avstyrkte dessa.
Justitieutskottet delar den uppfattningen. Utskottet avstyrker
bifall till motion L423 i här behandlad del.
Häleri och olovligt brukande
Häleribestämmelserna ändrades och utvidgades genom ett
lagstiftningsärende år 1991 (prop. 1990/91:127, JuU32, rskr.
323).
Enligt 9 kap. 6 § 1 BrB gäller beträffande sakhäleri att den
skall dömas för häleri som tar befattning med något som har
frånhänts annan genom brott på ett sätt som är ägnat att
försvåra ett återställande. En förutsättning för häleriansvar i
detta fall är alltså att det kan styrkas att egendomen frånhänts
den rättmätige ägaren genom brott; detta brukar sammanfattas som
kravet på styrkt förbrott.
I de följande punkterna 2--6 straffbeläggs andra former av
häleri såsom vinningshäleri och fordringshäleri.
Enligt andra stycket kan ansvar för häleri i vissa fall
ifrågakomma även om förbrott inte kan styrkas. Det handlar då om
brott som begås t.ex. i näringsverksamhet. För straffansvar är
det under sådana förhållanden tillräckligt att det finns
anledning att anta att den egendom som någon förvärvar eller
mottar frånhänts annan genom brott.
Straffet för häleri är fängelse i högst två år eller om
brottet är grovt fängelse lägst sex månader och högst fyra år.
Straffansvar för häleriförseelse gäller enligt 7 § om brott
enligt 6 § är att anse som ringa. Vidare kan straffansvar för
häleriförseelse förekomma enligt 7 § andra stycket 1 om någon
förvärvar eller mottar egendom som skäligen kan antas ha
frånhänts annan genom brott om egendomens återställande
härigenom försvåras. I andra och tredje punkten straffbeläggs
gärningar där någon gjort sig skyldig till eller medverkat vid
olika häleribrott och inte insett men haft skälig anledning att
anta att brott förelåg eller förövades. Straffet är böter eller
fängelse i högst sex månader.
Bestämmelsen om häleriförseelse i 7 § andra stycket 1 kan
tillämpas om en person tar befattning med misstänkt brottsgods
även om förbrottet inte kan styrkas (se prop. 1990/91:127 s.
48 f).
I den nu aktuella propositionen läggs ett förslag om skärpning
av straffskalan för grovt häleri fram. Maximistraffet föreslås
bli fängelse sex år, dvs. detsamma som för grov stöld. Utskottet
tillstyrker förslaget.
I motion L903 begärs, som ett sätt att komma till rätta med
egendomsbrottsligheten, att kravet på styrkt förbrott vid häleri
skall övervägas.
I det nu aktuella ärendet uttrycker justitieministern
tveksamhet till om häleribestämmelsen bör ändras så att den
omfattar annat än sådant som frånhänts annan genom brott. En
sådan ändring skulle, anför hon, få svårbedömda konsekvenser.
Utskottet delar den bedömningen och vill i sammanhanget erinra
om att frågan om att avskaffa kravet på styrkt förbrott för
häleri övervägdes också i 1991 års ärende. Även då avvisades den
lösningen och i stället valdes den angivna utvidgningen av
kriminaliseringen av häleriförseelse. I 1991 års proposition
anfördes att det skulle föra alltför långt att tillämpa en lika
sträng straffskala för den generella befattningen med misstänkt
brottsgods som den som tillämpas vid fall av yrkesmässig eller
organiserad befattning med brottsgods enligt 6 § andra stycket.
Utskottet godtog alltså i det ärendet ett synsätt som innebär
att den yrkesmässiga befattningen med misstänkt brottsgods anses
som häleri medan sådan befattning i övrigt bedöms som
häleriförseelse. Utskottet finner inte anledning att ompröva
detta ställningstagande med anledning av motion L903, och
utskottet avstyrker bifall till den.
Om någon olovligen brukar någon annans sak och därigenom
vållar skada eller olägenhet skall han enligt 10 kap. 7 § BrB
första stycket dömas för olovligt brukande till böter eller
fängelse i högst sex månader. Är brottet grovt skall straffet
enligt tredje stycket bestämmas till fängelse i högst två år.
I propositionen föreslås att maximistraffet för normalbrott
höjs till fängelse ett år medan straffskalan för grovt brott
föreslås omfatta fängelse, lägst sex månader och högst fyra år.
Syftet med förslaget vad avser normalbrottet är enligt vad som
framförs i propositionen i första hand att öka möjligheterna att
effektivt bekämpa tillgrepp av fortskaffningsmedel.
Förslaget bygger som ovan redovisats på en gemensam skrivelse
från riksåklagaren och rikspolischefen där olika alternativa
lagtekniska lösningar diskuteras.
Här bör anmärkas att utskottet år 1991 i sitt av riksdagen
godkända betänkande (1990/91:JuU32, rskr. 323) uttalade oro över
det ökande antalet tillgrepp av fortskaffningsmedel och ansåg
att regeringen snarast borde förelägga riksdagen förslag till
erforderlig lagstiftning.
Det noteras i propositionen att ansvar för häleri vid olovligt
tillgrepp av fortskaffningsmedel inte kommer i fråga då det i
rättspraxis (se NJA 1 1990 s. 9) slagits fast att detta brott
inte kan utgöra förbrott till häleri. Ansvar för själva
tillgreppet är också ofta uteslutet, närmast på grund av
bevissvårigheter. Samtidigt framstår, som anförs i
propositionen, olovligt brukande av motorfordon i vissa fall som
ur straffvärdesynpunkt nära ett tillgrepp av
fortskaffningsmedel. Regeringsförslaget bör, enligt
justitieministern, medföra att olovligt brukande i sådana fall
bedöms något strängare än vad som i dag är fallet och närmare
ansluter till den påföljds- och straffmätningspraxis som gäller
vid tillgrepp av fortskaffningsmedel.
Genom förslaget i propositionen tillgodoses utskottets i 1991
års ärende framställda önskemål. Utskottet delar de synpunkter
som förs fram i propositionen på den lagtekniska lösningen i
denna del. Även i övrigt delar utskottet de bedömningar som görs
i propositionen om olovligt brukande. Utskottet tillstyrker
bifall till regeringsförslaget.
Vissa vapenfrågor
Vapenlagen
Regleringen i vapenlagen (1973:1176) innebär att i princip
allt innehav av skjutvapen och ammunition utan särskilt
tillstånd är förbjudet.
I 37 § vapenlagen regleras påföljden för olaga vapeninnehav
samt för olovlig överlåtelse och upplåtelse av skjutvapen.
Sålunda stadgas i 37 § första stycket att den som uppsåtligen
innehar skjutvapen utan att vara berättigad till det eller som
uppsåtligen överlåter eller upplåter skjutvapen till den som
inte är berättigad att inneha vapnet döms till fängelse i högst
två år. I andra stycket stadgas att om gärningen har begåtts av
oaktsamhet eller om brottet är ringa skall dömas till böter
eller fängelse i högst sex månader.
Ytterligare straffbestämmelser som gäller brott mot andra
delar av vapenlagen finns i 38 och 38 a §§.
En genomgripande översyn av vapenlagen företogs av 1987 års
vapenutredning, som år 1989 lade fram sitt slutbetänkande (SOU
1989:44) Översyn av vapenlagstiftningen. Utredningen låg till
grund för en proposition som behandlades i riksdagen under våren
1991 (prop. 1990/91:130, JuU33, rskr. 300). I ärendet beslutades
om ändringar i vapenlagen i syfte att motverka användningen av
vapen i brottsliga sammanhang. Ändringarna innebar bl.a. skärpta
bestämmelser för förvaring och transport av vapen och ammunition
samt utvidgade möjligheter för polisen att återkalla
vapentillstånd och att omhänderta vapen.
I det nu aktuella ärendet föreslås, som ett sätt att minska
förekomsten av illegala vapen liksom viss våldsbrottslighet, att
brottet olaga vapeninnehav enligt 37 § vapenlagen delas in i tre
grader genom att en särskild skala för brott som är grovt
införs. För den ringa graden föreslås straffskalan bli
oförändrat böter eller fängelse i högst sex månader, för
normalgraden fängelse i högst ett år och för det grova brottet
fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Detta innebär
att straffmaximum för brottet höjs från två till fyra års
fängelse.
Utskottet tillstyrker regeringsförslaget i denna del.
Här kan också nämnas att regeringen i februari i år beslutat
om direktiv för en översyn av vapenlagstiftningen (dir. 1993:12)
Enligt direktiven skall en särskild utredare undersöka vilka
ändringar i vapenlagstiftningen som erfordras för att uppfylla
de krav som ställs vid ett medlemskap i EG samt utarbeta förslag
till sådana ändringar. Utredaren skall vidare göra en språklig
och systematisk översyn av vapenlagen. Utredaren skall också
bl.a. ta del av vad som anfördes i ett antal motioner som
behandlades av utskottet under hösten 1992 (se 1992/93:JuU4 s. 6
f) samt överväga om någon eller några av de frågor som väckts
genom motionerna bör föranleda ändringar i vapenlagstiftningen.
Som en utgångspunkt för arbetet gäller att nuvarande grad av
kontroll över förvärv, innehav och bruk av vapen och ammunition
är rimlig och bör behållas.
I sammanhanget bör nämnas det arbete som Rikspolisstyrelsen
gör för att komma till rätta med de illegala vapnen. Under
hösten 1992 har Rikspolisstyrelsen startat ett projekt för att
utreda den illegala vapenmarknaden. Syftet med projektet är att
utifrån en kartläggning av denna marknad ge konkreta förslag på
metoder och strategier för att minimera antalet illegala vapen.
Därvid skall särskilt de polisiära metodfrågorna lyftas fram.
Projektet skall vara slutfört den 30 november 1993.
I motion Ju846 begärs en utvärdering av vapenlagstiftningen.
Utskottet finner mot bakgrund av den nu gjorda redovisningen
att det för närvarande inte är erforderligt med någon
ytterligare utredning. Utskottet avstyrker bifall till motion
Ju846 i här behandlad del.
Förslaget till lag om ansvarsfrihet vid olaga vapeninnehav
I propositionen (s. 53 f) föreslås att en särskild lag -- lag
om ansvarsfrihet vid olaga vapeninnehav -- införs. Förslaget går
ut på att illegala skjutvapen och illegal ammunition straffritt
skall kunna lämnas till polisen under tiden juli--september
1993. Inlämnandet skall kunna ske anonymt, och inlämnade vapen
skall förstöras om de inte behövs för t.ex. musealt eller
liknande ändamål.
I motion Ju13 föreslås att inlämningstiden utsträcks till
utgången av år 1993 och i motionerna Ju612 och Ju613 anförs att
det bör vara möjligt för den som lämnar in ett vapen att söka
tillstånd att inneha det.
Utskottet har vid flera tidigare tillfällen behandlat frågor
om tillfällig ansvarsfrihet vid olaga vapeninnehav (se
1989/90:JuU29 s. 32 och 1990/91:JuU33 s. 31). Frågan har då haft
den mer lättillgängliga men måhända inte helt korrekta
beteckningen vapenamnesti. Vid behandlingen av frågan år 1991
avvisade utskottet tanken på en sådan amnesti. Mot bakgrund av
den ökande vapentillgången i samhället och de allt fler grova
brott som begås med vapen anser utskottet att varje tillfälle
bör tas att försöka begränsa antalet vapen. Utskottet är därför
berett att nu ompröva sitt tidigare ställningstagande. Utskottet
kan alltså i princip ställa sig bakom regeringsförslaget.
1987 års Vapenutredning föreslog i sitt slutbetänkande (SOU
1989:44) Översyn av vapenlagstiftningen en lag om vapenamnesti
som i huvudsak överensstämmer med den nu föreslagna lagen.
Vapenutredningen föreslog en tolvmånadersperiod som
inlämningstid. Vid remissbehandlingen av betänkandet framfördes
från olika håll att den föreslagna inlämningstiden var för lång.
Justitieministern anser att en kortare inlämningstid än den
Vapenutredningen föreslog är att föredra.
Utskottet delar bedömningen i propositionen. Det sagda innebär
att utskottet avstyrker bifall till motion Ju13 i denna del och
tillstyrker regeringsförslaget.
Den föreslagna lagen utgör såvitt utskottet kan bedöma inget
hinder för den som så önskar att i samband med inlämnandet av
ett skjutvapen ge sig till känna och ansöka om tillstånd att
inneha vapnet i enlighet med bestämmelserna i vapenlagen. Någon
särskild bestämmelse härom behövs enligt utskottets mening inte,
och utskottet avstyrker bifall till motionerna Ju612 och Ju613 i
nu behandlad del.
Utskottet utgår från att den i propositionen aviserade
informationskampanjen genomförs, bl.a. med information i såväl
dagspressen som fackpressen.
Paintballvapen
I tre motioner, Ju631, Ju636 och Ju642, tas upp frågor om
lagregleringen av s.k. paintballvapen, en typ av kolsyredrivna
vapen som laddas med färgampuller och används vid stridsliknande
lekar.
Paintballvapen förekommer i olika modeller och utföranden.
Beroende på färgampullens s.k. anslagsenergi är en del av dem
tillståndspliktiga medan andra är tillståndsfria. Vapenlagen
innehåller inga särskilda bestämmelser om paintballvapen eller
ammunitionen till dem.
Enligt direktiven till den ovan nämnda utredningen (dir.
1993:12) om vapenlagstiftningen skall utredaren bl.a. studera
förekomsten och användningen av paintballvapen samt göra en
bedömning av vapnens farlighet och riskerna för missbruk. På
grundval av denna bedömning skall utredaren lämna förslag till
en reglering, av vilken det klart skall framgå huruvida
tillstånd för innehav av vapen för paintballskytte och därmed
jämförlig verksamhet bör meddelas samt hur ammunitionen till
paintballvapen skall bedömas.
Den utredning som regeringen beslutat om bör inte föregripas.
Utskottet avstyrker bifall till motionerna Ju631, Ju636 och
Ju642.
Knivförbud
Lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra
farliga föremål, den s.k. knivförbudslagen, innehåller förbud
att på allmän plats eller inom skolområde inneha knivar och
vissa andra föremål som är ägnade att användas som vapen vid
brott mot liv eller hälsa. Det är enligt lagen också förbjudet
att överlåta vissa föremål såsom knogjärn och stiletter till den
som är under 21 år eller att saluhålla sådana föremål. Den som
bryter mot lagen kan dömas till böter eller fängelse i högst sex
månader.
I motion Ju645 föreslås att straffmaximum för brott mot
knivförbudslagen höjs till ett år.
Knivförbudslagen ändrades i vissa avseenden i ett ärende våren
1990, varvid utskottet förordade att en utvärdering skulle ske
av lagen (prop. 1989/90:129, JuU35 s. 13, rskr. 287). Riksdagen
följde utskottet.
Utskottet har inhämtat att den begärda utvärderingen nu sker i
Justitiedepartementet och att redovisning kommer att ske under
våren. Denna redovisning bör enligt utskottets uppfattning
avvaktas. Motion Ju645 avstyrks.
Vapen vid demonstrationer
I motion Ju833 anförs att reglerna om demonstrationstillstånd
bör ses över så att det av dessa klart framgår att deltagare i
demonstrationer inte får vara beväpnade.
I vapenlagen finns bestämmelser om bl.a. rätten att inneha
skjutvapen och hur sådana vapen skall hanteras. Regleringen
innebär som ovan framgått att endast den som har särskilt
tillstånd har rätt att inneha skjutvapen. För knivar m.m. finns
en särskild reglering enligt vilken innehav på allmän plats av
sådana föremål är förbjuden. Någon särskild bestämmelse
härutöver av det slag som efterfrågas i motion Ju833 behövs inte
och utskottet avstyrker därför bifall till den.
Övriga brottsbalksfrågor
Under detta avsnitt tar utskottet upp ett antal
motionsyrkanden med anknytning till brottsbalken som inte direkt
tar sikte på eller berör förslagen i propositionen.
Översyn av straffskalorna m.m.
I motion Ju835 anförs att straffskalorna för våldsbrott,
särskilt grova sådana, måste skärpas. I motion Ju842 krävs en
översyn av straffsatserna i BrB, särskilt de för våldsbrott.
Som redan inledningsvis framgått i detta betänkande är det i
detta ärende aktuella regeringsförslaget ett resultat av en
omfattande översyn av straffskalorna.
Härutöver kan nämnas att det inom Justitiedepartementet för
närvarande pågår en undersökning av straffmätningspraxis vid
vissa grövre våldsbrott i syfte bl.a. att utreda om det finns
behov av skärpta påföljder. En redovisning av undersökningen
väntas bli klar i augusti i år.
Justitieministern anser som ovan framgått att det finns
anledning att se något allvarligare på våldsbrott och andra
brott som innebär en kränkning av den personliga integriteten än
vad som hittills varit fallet. I allmänhet lägger de nuvarande
straffskalorna inte heller något hinder i vägen för en sådan
anpassning av påföljderna efter ändrade värderingar och
samhällsförhållanden. Justitieministern anför vidare att såväl
vissa statistiska uppgifter som ett antal prejudikat från Högsta
domstolen talar för att straffnivåerna för de aktuella typerna
av brott är på väg att höjas även utan att lagstiftningen har
förändrats. I avvaktan på undersökningen av domstolarnas
straffmätningspraxis anser justitieministern att det inte finns
underlag för några generella straffskalejusteringar på detta
område.
Även utskottet anser att Justitiedepartementets undersökning
bör avvaktas och avstyrker bifall till motionerna Ju835 och
Ju842 i här behandlad del.
I motion Ju842 kritiseras domstolarna för att inte utnyttja
hela straffskalan när de bestämmer påföljd.
Fängelsestraffkommittén konstaterade att straffmätningen hos
domstolarna i stor utsträckning bestäms av de minimistraff som
gäller för brotten och anförde att det inte finns skäl att på
något mer påtagligt sätt ändra på denna praxis (SOU 1986:14 s.
164 f).
Dåvarande justitieministern ställde sig i ett
lagstiftningsärende år 1988 om straffmätning och påföljdsval
bakom denna straffmätningspraxis och konstaterade att de nya
straffmätningsregler hon då föreslog inte var avsedda att
medföra någon påtaglig förändring härvidlag. Hon framhöll att
den övre delen av straffskalan normalt inte är avsedd för mer
ordinär brottslighet utan för mer exceptionella fall som i
praktiken sällan inträffar (prop. 1987/88:120 s. 78, JuU45,
rskr. 404).
Utskottet vill för sin del härutöver anmärka att en grundtanke
bakom utformningen av straffskalorna i brottsbalken är att de
skall vara tillräckliga för en adekvat reaktion från samhällets
sida även på de grövsta tänkbara fallen av olika brott. En följd
härav blir att domstolarna vid påföljdsbestämningen i det stora
flertalet fall kan förväntas utnyttja i första hand den nedre
delen av straffskalan. Motion Ju842 avstyrks i nu behandlad del.
Grovt rån m.m.
I motion Ju602 förespråkas att livstidsstraff skall vara
normalpåföljd vid rån där automatvapen eller andra avancerade
vapen används. I motion Ju612 anförs att rån och andra
allvarliga brott där vapen används alltid bör bedömas som grova.
Påföljden för rån är enligt 8 kap. 5 § BrB fängelse i lägst
ett och högst sex år. Är brottet att anse som grovt döms enligt
6 § för grovt rån till fängelse i lägst fyra och högst tio år.
Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 1972:323 slagit fast
att rån mot penninginrättning med skarpladdat skjutvapen i regel
bör bedömas som grovt rån.
En arbetsgrupp inom Brottsförebyggande rådet redovisar i
rapporten (BRÅ-PM 1992:3) Våld i butik, post och bank att såväl
vapenstölder som insmuggling av vapen ökade under åren 1972 till
1990. Av rapporten framgår att det under denna tid stals
sammanlagt 17 000 skjutvapen i Sverige och att 12 000 av dessa
enligt polisens beräkningar fortfarande är på drift.
I anledning av ett regeringsuppdrag i april 1992 har
Rikspolisstyrelsen i januari i år presenterat en rapport,
Åtgärdsprogram mot rån i butiker och penninginrättningar (RPS
Rapport 1993:2). Rikspolisstyrelsen lämnar i rapporten ett
flertal förslag till åtgärder som bl.a. rör olika frågor om
skydd och säkerhet i vissa rånutsatta inrättningar samt polisens
utbildning och arbetsmetoder. Rikspolisstyrelsen föreslår vidare
att 8 kap. 6 § BrB tillförs ett rekvisit så att rån med vapen
eller vapenliknande föremål skall anses som grovt brott. Ärendet
bereds för närvarande i Justitiedepartementet.
Utskottet kan konstatera att livstids fängelse stadgas för ett
fåtal mycket allvarliga brott såsom mord, grov mordbrand, grov
allmänfarlig ödeläggelse, grovt spioneri och folkmord. Utskottet
anser inte att rån, även om det genomförs med avancerade vapen,
i straffrättsligt hänseende fullt ut kan jämföras med dessa
brott. I övrigt anser utskottet att den pågående beredningen i
Justitiedepartementet av Rikspolisstyrelsens rapport bör
avvaktas. Utskottet avstyrker bifall till motionerna Ju602 och
Ju612 såvitt nu är i fråga.
Övrigt
I övrigt har utskottet ingenting att anföra i anledning av
propositionen och motionerna.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande inriktningen på regeringsförslaget
att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju15 yrkande 1,
2. beträffande ofredande
att riksdagen med avslag på motion 1992/93:Ju13 delvis antar
det i proposition 1992/93:141 framlagda förslaget till lag om
ändring i brottsbalken såvitt avser 4 kap. 7 §,
4. beträffande sexuellt ofredande
att riksdagen med avslag på motion 1992/93:Ju15 yrkande 2
antar det i moment 2 nämnda lagförslaget såvitt avser 6 kap. 7
§,
5. beträffande maximistraffet för barnpornografibrott
att riksdagen med bifall till regeringens förslag i denna del
och med anledning av motion 1992/93:Ju608 yrkande 4 godkänner
vad utskottet anfört,
6. beträffande minimistraffet för barnpornografibrott
att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med
avslag på motionerna 1992/93:Ju15 yrkande 4 delvis och
1992/93:Ju16 yrkande 1 godkänner vad utskottet anfört,
men. (v) - delvis
7. beträffande försvarlig gärning
att riksdagen med bifall till regeringens förslag i denna del
och med avslag på motionerna 1992/93:Ju15 yrkande 4 delvis och
1992/93:Ju16 yrkande 3 godkänner vad utskottet anfört,
men. (v) - delvis
8. beträffande bestämmelsen om barnpornografibrott
att riksdagen antar det i moment 2 nämnda lagförslaget såvitt
avser 16 kap. 10 a §,
men. (v) - delvis
9. beträffande medverkan vid barnpornografibrott
att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju648 yrkande 2,
10. beträffande kriminalisering av innehav av
barnpornografi
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju14, 1992/93:Ju15
yrkande 5, 1992/93:Ju16 yrkande 4 och 1992/93:Ju648 yrkande 3,
men. (v) - delvis
11. beträffande placeringen i brottsbalken av bestämmelsen
om barnpornografibrott
att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju648 yrkande 4,
12. beträffande spridning av barnpornografi och olaga
våldsskildringar m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju16 yrkande 5,
1992/93:Ju609 och 1992/93:A811 yrkandena 32 och 33,
13. beträffande vissa pornografiska våldsskildringar
att riksdagen avslår motion Ju826 yrkande 4,
res. 2 (nyd)
14. beträffande sambandet mellan våldspornografi och
våldsbrott
att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju809 yrkande 4,
15. beträffande sexuellt umgänge mellan lärare och elever
att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju604,
16. beträffande straffskalorna vid sexualbrott mot barn
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju16 yrkande 2 och
1992/93:Ju648 yrkande 1,
17. beträffande sexuellt umgänge med barn
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
18. beträffande egenmäktighet med barn
att riksdagen med avslag på motion 1992/93:Ju15 yrkande 3
antar det i moment 2 nämnda lagförslaget såvitt avser 7 kap. 4
§,
19. beträffande straffansvar för vårdnadshavare
att riksdagen avslår motion 1991/92:L423 yrkande 2,
20. beträffande häleri och olovligt brukande
att riksdagen antar de i moment 2 nämnda lagförslagen såvitt
avser 9 kap. 6 § och 10 kap. 7 §,
21. beträffande översyn av kravet på styrkt förbrott
att riksdagen avslår motion 1992/93:L903 yrkande 2,
22. beträffande förslaget till lag om ändring i brottsbalken
i övrigt
att riksdagen antar det i moment 2 nämnda lagförslaget i den
mån det inte omfattas av utskottets hemställan i det föregående,
23. beträffande olaga vapeninnehav
att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i vapenlagen (1973:1176),
24. beträffande utvärdering av vapenlagstiftningen
att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju846 yrkande 6,
25. beträffande lag om ansvarsfrihet vid olaga
vapeninnehav
att riksdagen med avslag på motion 1992/93:Ju13 delvis, antar
det i propositionen framlagda förslaget till lag om
ansvarsfrihet vid olaga vapeninnehav,
26. beträffande vapentillstånd i vissa fall
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju612 yrkande 2 och
1992/93:Ju613,
27. beträffande paintballvapen
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju631, 1992/93:Ju636
och 1992/93:Ju642,
29. beträffande vapen vid demonstrationer
att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju833 yrkande 3,
30. beträffande översyn av straffskalorna
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju835 yrkande 1 och
1992/93:Ju842 yrkande 4,
31. beträffande domstolarnas användning av straffskalorna
att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju842 yrkande 3,
res. 4 (nyd)
32. beträffande grovt rån m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju602 och
1992/93:Ju612 yrkande 1.
Stockholm den 11 mars 1993
På justitieutskottets vägnar
Britta Bjelle
I beslutet har deltagit:
Britta Bjelle (fp),
Jerry Martinger (m),
Göthe Knutson (m),
Birthe Sörestedt (s),
Nils Nordh (s),
Birgit Henriksson (m),
Göran Magnusson (s),
Karl Gustaf Sjödin (nyd),
Sigrid Bolkéus (s),
Siw Persson (fp),
Anders Svärd (c),
Kjell Eldensjö (kds) och
Alf Eriksson (s).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Berith Eriksson (v)
närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Reservationer
1. Grovt ofredande (mom. 3)
Karl Gustaf Sjödin (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar
med "Utskottet anser inte" och slutar med "motion Ju620" bort ha
följande lydelse:
Utskottet anser däremot, inte minst för att göra klart hur
strängt samhället ser på framför allt vissa allvarliga
ofredanden som begås av politiska eller rasistiska motiv, att
det -- som Domareförbundet anförde i sitt remissyttrande över
Fängelsestraffkommitténs huvudbetänkande -- finns skäl att
införa en särskild straffskala för ofredande som är att bedöma
som grovt brott. Det får ankomma på regeringen att återkomma
till riksdagen med ett förslag. Vad utskottet har anfört med
anledning av motion Ju620 i denna del bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande
lydelse.
3. beträffande grovt ofredande
att riksdagen med anledning av motion 1992/93:Ju620 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
2. Vissa pornografiska våldsskildringar (mom. 13)
Karl Gustaf Sjödin (nyd) anser:
dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som
börjar med "Vad som nu" och slutar med "här behandlad del" bort
ha följande lydelse:
När det särskilt gäller vissa former av pornografiska
skildringar såsom s.k. fistfucking och liknande anser utskottet
att de skildrar våld och tvång mot kvinnor och en kränkning av
dem på ett sätt som är oacceptabelt. Det kan starkt ifrågasättas
om den nuvarande lagstiftningen ger tillräckliga möjligheter att
förhindra spridning av sådana skildringar. Det pågående
beredningsarbetet bör därför enligt utskottets mening inriktas
bl.a. på att tillämpningsområdet för bestämmelsen i 16 kap.
10b§ BrB om olaga pornografisk våldsskildring skall utvidgas
så att det klart framgår att bestämmelsen omfattar även
skildringar av det slag som här har nämnts. Vad som nu har
anförts bör riksdagen med anledning av motion Ju826 i denna del
som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande
lydelse:
13. beträffande vissa pornografiska våldsskildringar
att riksdagen med bifall till motion 1992/93:Ju826 yrkande 4
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
3. Knivförbud (mom. 28)
Karl Gustaf Sjödin (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 22 som
börjar med "Utskottet har" och slutar med "Motion Ju645
avstyrks" bort ha följande lydelse:
Utskottet har inhämtat att den begärda utvärderingen nu sker i
Justitiedepartementet och en redovisning kommer att ske under
våren. Enligt utskottets mening bör i det kommande arbetet med
denna fråga en utgångspunkt vara att straffmaximum för brott mot
knivförbudslagen skall vara fängelse i högst ett år. Regeringen
bör återkomma till riksdagen med ett förslag i enlighet härmed.
Detta bör riksdagen med anledning av motion Ju645 som sin mening
ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under mom. 28 bort ha
följande lydelse:
28. beträffande knivförbud
att riksdagen med anledning av motion 1992/93:Ju645 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
4. Domstolarnas användning av straffskalorna (mom.31)
Karl Gustaf Sjödin (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 23 som
börjar med "Utskottet vill" och slutar med "behandlad del" bort
ha följande lydelse:
Utskottet anser att lagstiftningen och domstolarnas
straffmätning måste bli tydligare och komma i bättre
överensstämmelse med det allmänna rättsmedvetandet. Detta
innebär att regler måste skapas så att domstolarna inte som i
dag nästan enbart utnyttjar den nedre delen av straffskalan för
olika brott. En översyn med denna inriktning bör enligt
utskottets mening komma till stånd. Det får ankomma på
regeringen att avgöra formerna för översynen. Vad som här har
anförts bör riksdagen med anledning av motion Ju842 i denna del
som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under mom. 31 bort ha
följande lydelse:
31. beträffande domstolarnas användning av straffskalorna
att riksdagen med anledning av motion 1992/93:842 yrkande 3
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,
eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i
utskottet.
Berith Eriksson (v) anför:
Minimistraffet för barnpornografibrott
Vänsterpartiet anser att den föreslagna höjningen av
straffmaximum för barnpornografibrott är välmotiverad. Brottet
är dock av så allvarlig natur att böter inte bör ingå i
straffskalan för det.
Försvarlig gärning
Enligt Vänsterpartiets uppfattning kan inte gärningar
innebärande barnpornografibrott i något fall anses försvarliga
och därmed vara straffria. Det särskilda stadgandet härom i
bestämmelsen om barnpornografibrott bör därför utgå.
Kriminalisering av innehav av barnpornografi
Samhället måste med kraft bekämpa spridningen av
barnpornografi. För att komma till rätta med detta problem finns
det enligt Vänsterpartiets uppfattning starka skäl som talar för
en kriminalisering även av innehav av barnpornografiskt
material. De överväganden i frågan som nu sker bör utmynna i ett
förslag om en sådan kriminalisering.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom.
6--8 och 10 borde ha hemställt:
6. beträffande minimistraffet för barnpornografibrott
att riksdagen med bifall till motionerna 1992/93:Ju15 yrkande
4 delvis och 1992/93:Ju16 yrkande 1 och med anledning av
regeringens förslag i denna del godkänner vad ovan anförts,
7. beträffande försvarlig gärning
att riksdagen med bifall till motionerna 1992/93:Ju15 yrkande
4 delvis och 1992/93:Ju16 yrkande 3 och med anledning av
regeringens förslag i denna del godkänner vad ovan anförts,
8. beträffande bestämmelsen om barnpornografibrott
att riksdagen antar det i moment 2 nämnda lagförslaget såvitt
avser 16 kap. 10 a § med den ändringen att orden "om inte
gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig" samt
"böter eller" utgår.
10. beträffande kriminalisering av innehav av
barnpornografi
att riksdagen med anledning av motionerna 1992/93:Ju14,
1992/93:Ju15 yrkande 5, 1992/93:Ju16 yrkande 4 och
1992/93:Ju648 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till
känna vad ovan anförts.
Bilaga
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1
Propositionen 1
Motioner 1
Utskottet 5
Bakgrund till propositionen 5
Propositionens huvudsakliga innehåll 6
Överväganden 6
Inledning 6
Ofredande 8
Sexualbrott m.m. 9
Egenmäktighet med barn 16
Häleri och olovligt brukande 17
Vissa vapenfrågor 19
Övriga brottsbalksfrågor 22
Övrigt 24
Hemställan 24
Reservationer 27
1. Grovt ofredande (mom. 3) 27
2. Vissa pornografiska våldsskildringar (mom. 13) 27
3. Knivförbud (mom. 28) 28
4. Domstolarnas användning av straffskalorna (mom. 31) 28
Meningsyttring av suppleant 29
Lagförslag30