Dir.1991:83
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Hellström anför.
Jag föreslår att en särskild utredare tillkallas med uppgift att utreda
den statliga rådgivningen till jordbruket. Utredningen skall göras mot
bakgrund av jordbruksutskottets betänkande om rådgivningen i lantbruket
(1989/90:JoU12) och riksdagens beslut om en ny livsmedelspolitik
(prop. 1989/90:146, JoU25, rskr. 327).
Beslut om de nuvarande riktlinjerna för den statliga rådgivningen till
jordbruket fattades av riksdagen år 1984 (prop. 1983/84:191,
JoU37, rskr. 416) sedan en utredning år 1983 (Ds Jo 1983:14) lämnat
förslag till hur rådgivningen borde utformas. Lantbruksnämnderna skall i
enlighet med sin instruktion ge råd och information i syfte att främja
effektiviteten inom jordbruket, trädgårdsnäringen och rennäringen samt
strukturrationaliseringen inom skogsbruket. Nämnderna skall också ge råd
och information för att i regionalpolitiskt syfte främja sysselsättnin gen i jordbruks- och trädgårdsföretag liksom landsbygdens utveckling i
övrigt. Lantbruksstyrelsen har inom givna anslagsramar lett och
övervakat verksamheten inom lantbruksnämnderna. Verksamheten har också
samordnats med andra statliga insatser för jordbruket. Rådgivningen har
framför allt riktats mot utvecklingsbara företag och mot områden där den
väntas få störst effekt.
Riksdagens beslut år 1984 innebar en förändring vad beträffar
finansieringen av rådgivningen, eftersom 10 milj.kr. skulle avlastas
statsbudgeten och finansieras genom individuella avgifter. För
budgetåret 1990/91 har statsmakterna ställt krav på lantbruksnämnderna
om en avgiftsfinansierad verksamhet på minst 36 milj.kr. Detta krav
inkluderar dock även annan avgiftsfinansierad verksamhet än rådgivning.
Den statliga rådgivningen sker i form av massrådgivning, grupprådgivning
och individuell rådgivning. Massrådgivning sker genom trycksaker,
tidskrifter, cirkulärbrev och press m.m. Grupprådgivning ges bl.a. genom
kurser, utställningar och demonstrationer. Individuell rådgivning består
av t.ex. gårdsbesök och telefonrådgivning.
Den totala kostnaden för både den kostnadsfria och den
avgiftsfinansierade rådgivningen uppgick budgetåret 1989/90 till ca 71,4
milj.kr. Härtill kommer dock vissa kostnader för rådgivning inom ramen
för åtgärdsprogrammet för norra Sverige. Av de 71,4 milj.kr. utgör
uppskattningsvis ca 10 % kostnader för avgiftsbelagd rådgivning, t.ex.
kursverksamhet. Lantbruksverkets rådgivning har i stor utsträckning
varit ämnesrådgivning, som är inriktad på ett speciellt ämnesområde,
t.ex. ekonomisk rådgivning eller produktionsteknisk rådgivning som rör
växtodling, husdjur, byggnad, struktur och vattenhushållning. Den
tvärfackliga rådgivningen med en helhetssyn på företaget har emellertid
ökat på senare år. Ekonomisk rådgivning har också fått större utrymme
medan den produktionstekniska har minskat i omfattning.
Statlig rådgivningsverksamhet bedrivs i dag också inom ramen för det
särskilda åtgärdsprogrammet för norra Sverige. Programmet syftar bl.a.
till att stimulera framväxten av kombinationsverksamheter och att
erbjuda jordbrukare i norra Sverige bättre utbildningsmöjligheter såväl
inom traditionella jordbruksområden som inom kompletterande
verksamheter. Under budgetåret 1989/90 användes nästan en fjärdedel av
medlen inom åtgärdsprogrammet för rådgivning och utbildning.
Särskilda medel har också under senare år anvisats till lantbruksverket
för miljöinriktad växtodlingsrådgivning och rådgivning rörande
alternativ odling. Till viss del har denna verksamhet finansierats med
miljöavgifter på handelsgödsel och bekämpningsmedel. Dessa åtgärder
utgör ett viktigt led i arbetet med att begränsa växtnäringsförlusterna
och av användningen av bekämpningsmedel inom jordbruket. I olika
sammanhang har regeringen också understrukit vikten av att
lantbruksverket ger hög prioritet åt rådgivning om den nya
djurskyddslagen och dess krav på förändringar i djurhållningen. En sådan
prioritering skall göras inom den totala ram som lantbruksverket
förfogar över för sin verksamhet.
Rådgivning tillhandahålls också av andra organisationer än
lantbruksverket. Hushållningssällskapen, lantbrukskooperationen och
husdjursorganisationerna är exempel på sådana. Även livsmedelsindustrin,
banker och privata konsultföretag bedriver rådgivningsverksamhet. Till
skillnad från den statliga är denna rådgivning i huvudsak
avgiftsfinansierad.
SLU-Info (tidigare konsulentavdelningen) inom Sveriges
lantbruksuniversitet (SLU) förmedlar forskningsrön och annat
rådgivningsunderlag framför allt till lantbruksverket, skogsstyrelsen,
skogsvårdsstyrelser, husdjursorganisationer och hushållningssällskap
m.fl. Syftet med verksamheten är att uppnå ett ömsesidigt
informationsutbyte mellan konsulentavdelningen och dessa organisationer,
för att de i sin tur skall kunna föra ut informationen till
målgrupperna, som främst är företag inom jordbruket, skogsbruket och
trädgårdsnäringen. För närvarande pågår en översyn av SLU. Enligt
direktiven (dir. 1989:31) bör det utredas om konsulentavdelningen fyller
sitt syfte, dvs. om det ömsesidiga informationsutbytet är effektivt
eller om förändringar är nödvändiga. En utgångspunkt bör därvid vara att
SLUs ansvarsområde inte skall utvidgas till den rådgivning och
information som i första hand ankommer på sektorsmyndigheterna.
Jordbruksutskottet har behandlat dessa frågor i samband med behandlingen
av en motion i vilken yrkades på samordning och effektivisering av
rådgivningen till jordbruket (1989/90:JoU12). Betänkandet skrevs mot
bakgrund av det då förestående riksdagsbeslutet om ny länsförvaltning
(prop. 1988/89:154, BoU4 och 9, rskr. 89). Riksdagen har beslutat att
lantbruksnämnderna fr.o.m. den 1 juli 1991 i sin helhet skall ingå i den
nya länsstyrelsen. Riksdagen framhöll att det råder ett starkt samband
mellan lantbruksnämndernas myndighetsutövning och den rådgivning de
bedriver. Därför är det inte möjligt att skilja rådgivningen från den
övriga verksamheten. Riksdagen påpekade också att lantbruket för
närvarande befinner sig i en situation där stora förändringar kan väntas
och att behovet av samordning och enhetliga lösningar därför är stort.
Den nuvarande rådgivningen till jordbruket som i dag ges av olika
organisationer bör därför samordnas så långt det är möjligt.
I juni 1990 beslutade riksdagen om en ny livsmedelspolitik
(prop.1989/90:146, JoU25, rskr. 327) som innebär att den interna
marknadsregleringen avvecklas med början den 1 juli 1991. Den nya
livsmedelspolitiken har som mål att nå en god hushållning med
jordbrukets resurser, bevara ett rikt och varierat odlingslandskap,
minimera jordbrukets miljöbelastning, trygga livsmedelsförsörjningen i
kriser och i krig samt bidra till regional utjämning av sysselsättning
och välfärd. Rådgivningen har övergångsvis förstärkts för att bidra till
att genomföra den nya livsmedelspolitiken. Beslutet innebär en övergång
till ett mer marknadsinriktat jordbruk, där det inhemska priset och
omsatt kvantitet bestäms på marknaden. Producenterna skall således
endast ersättas för efterfrågade varor och tjänster. Enligt beslutet
skall emellertid ett gränsskydd gentemot omvärlden behållas tills
vidare. Reformen innebär att villkoren för jordbruksproduktion kommer
att förändras. I propositionen anförde jag att prisregleringen i många
fall har varit bromsande när det gäller förnyelse och diversifiering
inom jordbruket. Med en avreglerad marknad kommer emellertid
jordbrukaren att behöva ställa om sig i sin företagarroll. Jordbrukaren
kommer att i större utsträckning behöva informera sig om marknadens
utveckling och konsumenternas efterfrågan.
Jag framhöll att jordbrukarna under övergångsperioden bör få tillgång
till kvalificerad rådgivning och att det därför behövs insatser från
samhällets sida för att ge råd och utbildning inför de förändringar som
genomförs. Detta innebär såväl ekonomisk rådgivning och kunskap om de
nya förhållandena på marknaden som information och förslag till åtgärder
för att uppfylla de krav som ställs på jordbruket från bl.a. miljö- och
djurskyddssynpunkt. Det blir sannolikt nödvändigt att i större
utsträckning än tidigare bredda kunnandet utöver det rent
produktionstekniska området och söka kunskap och erfarenheter utanför
jordbrukssektorn. Vidare påpekade jag att samordningen av verksamheten i
den nya länsförvaltningen sannolikt kommer att ge tillfälle till utökade
kontakter och samarbete mellan olika funktioner i länen.
I propositionen om den nya livsmedelspolitiken anförde jag också att
utbildningen av jordbrukare bör syfta till att ge generell kunskap om de
nya marknadsförhållandena samt den kunskap och information som är
nödvändig att ha för att jordbrukarna själva skall kunna arbeta under
dessa förutsättningar. Tyngdpunkten skall ligga på att stimulera
jordbrukarna till att utifrån de egna resurserna anpassa sig till den
nya situationen. Jag anförde vidare att ansvaret för utbildningen i
första hand skall ligga på lantbruksverket och att utbildningen skall
ske i samarbete med andra myndigheter och organisationer.
Riksdagen framhöll vid sin behandling av propositionen om
livsmedelspolitiken (1989/90:JoU25) att rådgivnings- och
utbildningsinsatserna är av grundläggande betydelse för omställningen
inom jordbruket och att kunskaper och erfarenheter även från annat håll
än lantbruksverket bör tillvaratas, t.ex. den som finns vid
lantbruksskolor, skogsbruksskolor och hushållningssällskap. Riksdagen
framhöll också att vid sidan av renodlade jordbruksfrågor bör frågan om
miljövård och landskapsutveckling tillmätas stor betydelse i
rådgivnings- och utbildningsarbetet.
Ett kommande svenskt medlemsskap i EG är ytterligare en faktor som
kommer att påverka det svenska jordbruket. Rådgivningen till jord bruket inom EG omfattas inte av den gemensamma jordbrukspolitiken -- CAP
-- utan är varje lands nationella angelägenhet.
Rådgivningen kommer att vara ett viktigt medel för att genomföra
omställningen av svenskt jordbruk under socialt acceptabla former.
Rådgivningen skall under omställningsperioden därför dels främja
utvecklingen av livskraftiga företag, av en miljöanpassad växtodling och
djurproduktion, dels underlätta för dagens jordbrukare att ställa om sin
verksamhet så att de lättare kan anpassa sig till de nya
förutsättningarna.
Jordbrukaren skall emellertid själv välja produktionsinriktning i sitt
företag. Rådgivningen bör därför utformas så att den inte uppfattas som
att statsmakterna sanktionerar en specifik inriktning eller garanterar
ett företags fortbestånd vid val av en viss produktionsinriktning.
För budgetåret 1990/91 har 80 milj.kr. av de medel som anvisats för
statens delansvar i finansieringen av spannmålsexport, ställts till
förfogande för rådgivningsverksamhet. Av dessa disponeras 40 milj.kr. av
Stiftelsen Lantbruksforskning och 40 milj.kr. av lantbruksverket. Medlen
skall användas för rådgivning i samband med jordbrukets omställning, med
bl.a. särskilda rådgivningsinsatser för skuldtyngda jordbrukare. Enligt
det livsmedelspolitiska beslutet skall därutöver ett belopp på 40
milj.kr. under budgetåren 1991/92--1995/96 årligen ställas till statens
jordbruksverks förfogande för den rådgivning, information och
projektverksamhet som behövs för att underlätta omställningen. Vidare
skall det nya jordbruksverket erhålla ett anslag om 27,6 milj.kr. för
bl.a. miljöinriktad växtodlingsrådgivning (prop. 1990/91:100, JoU22,
rskr. 202). Detta anslag skall finansiera åtgärder för minskat
näringsläckage, minskad kemisk bekämpning samt stöd till alternativ
odling.
Utredningen bör ske med beaktande av de förändrade villkor för
jordbruksproduktion som följer av den livsmedelspolitiska reformen.
Situationen för jordbruket efter avregleringen och omställningsperioden
kommer att likna den för andra branscher inom näringslivet. På en fri
marknad bör näringen själv bära ansvaret för branschmässig rådgivning.
Produktionsteknisk och ekonomisk rådgivning bör därför i framtiden kun na tillgodoses av privata och kooperativa organisationer. Speciell
hänsyn kan dock behöva tas till behovet av sådan rådgivning inom
stödområdet.
Utredaren bör göra en genomgång av omfattning av och inriktning på såväl
den statliga som privata och kooperativa rådgivning som i dag erbjuds
jordbruket.
De förordningar och föreskrifter som reglerar områden där samhället har
intresse av att påverka produktionen skall verkställas vid
länsstyrelsernas lantbruksfunktioner. Detta gäller exempelvis miljö- och
djurskyddsområdet samt föreskrifter för stödgivning i samband med de
direkta stöd som följer av den nya livsmedelspolitiken och t.ex.
stöd för alternativ odling. Sådan myndighetsutövning kräver ett visst
mått av statlig information. En utgångspunkt för utredningen bör därvid
vara att den statliga rådgivningen till jordbruket skall inriktas mot
information förknippad med myndighetsutövning. En uppgift för utredaren
blir därmed att föreslå var gränsen mellan information förknippad med
myndighetsutövning och annan rådgivning bör dras. Den centrala
myndigheten (statens jordbruksverk) skall dra upp riktlinjer för hur
föreskrifterna skall tillämpas, så att en likvärdig information kan
tillhandahållas i hela landet.
Den nya livsmedelspolitiken innebär en övergång från prisstöd till
direkta stöd för att nå de mål som eftersträvas. Exempel på sådana
direkta stöd är stödet till landskapsvård och regionala stöd. I dessa
fall kan särskilda rådgivningsinsatser vara motiverade såväl ur
kontrollsynpunkt som för att underlätta att de av statsmakterna
fastställda målen skall nås. När det gäller stödområdet för jordbruket,
dvs. norra Sverige, bör utredaren beakta att staten har ett särskilt
ansvar, bl.a. med tanke på att lönsamheten där inte skall få tillåtas
sjunka nämnvärt till följd av reformen.
Utredaren bör göra en utvärdering av den rådgivning som hittills varit
förknippad med myndighetsutövande verksamhet. Rådgivningsverksamhet
bedrivs som nämnts i dag av lantbruksverket samt av ett flertal privata
och kooperativa organisationer. Utredaren bör i detta sammanhang
redovisa hur samverkan mellan lantbruksnämnderna och andra
organisationer samt regional samverkan över länsgränserna har fungerat.
I och med att ansvaret för en del av den rådgivning som bedrivits vid
lantbruksnämnderna övertas av näringen, så bör utredaren belysa vilka
finansiella och organisatoriska konsekvenser det får för
länsstyrelsernas lantbruksfunktioner. Härvid bör även eventuella
effekter av utredarens förslag för rådgivningen till trädgårds- och
rennäringen redovisas. I detta sammanhang bör också integrationen av
lantbruksnämnderna i länsstyrelserna beaktas samt vilken samverkan med
andra organisationer och över länsgränserna som är önskvärd ur
effektivitetssynpunkt.
Utredaren bör vidare belysa det behov av anpassning till ändrade
förhållanden som det svenska jordbruket kommer att möta vid ett svenskt
medlemsskap i EG och hur det kan tänkas påverka rådgivningen.
I arbetet bör vidare samråd ske med utredningen av veterinärväsendet
(dir. 1991:35) och med utredningen av Sveriges lantbruksuniversitet
(dir. 1989:31). Utredaren bör arbeta så att förslag i den aktuella
frågan kan lämnas den 1 juli 1992.
Utredaren bör beakta regeringens direktiv (dir. 1984:5) till kommittéer
och särskilda utredare angående utredningsförslagens inriktning och
regeringens direktiv (dir. 1988:43) om EG-aspekter i
utredningsverksamheten.
Med hänvisning till vad jag nu anfört hemställer jag att regeringen
bemyndigar chefen för jordbruksdepartementet
att tillkalla en särskild utredare -- omfattad av kommittéförordningen
(1979:119) -- med uppdrag att utreda den statliga rådgivningen till
jordbruket,
att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt
utredaren.
Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall
belasta nionde huvudtitelns anslag Utredningar m.m.
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller
hans hemställan.
(Jordbruksdepartementet)