Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 1991/92:74

Onsdagen den 11 mars

Kl. 9.00--17.56

---

1 § Hänvisning av ärenden till utskott

Föredrogs och hänvisades Proposition 1991/92:96
till jordbruksutskottet

Motionerna 1991/92:A6 till
arbetsmarknadsutskottet 1991/92:Ju8 och Ju9 till
justitieutskottet 1991/92:L15 till lagutskottet

2 § Den ekonomiska politiken och
budgetregleringen

Föredrogs

finansutskottets betänkande

1991/92:FiU20 Den ekonomiska politiken och
budgetregleringen (prop. 1991/92:100 delvis).

Anf. 1 HANS GUSTAFSSON (s):

Fru talman! Årets finansdebatt sker i en besvärlig
situation. En djup och envis lågkonjunktur drar
fram i industriländerna. I dess spår följer en
begränsad och ibland t.o.m. negativ tillväxt, men
framför allt en hög och ytterst påfrestande
arbetslöshet, som också här hos oss är på väg att nå
en omfattning som hittills varit oss främmande. Det
är en påfrestning, naturligtvis i första hand för dem
som drabbas av arbetslösheten, men också för
samhället i sin helhet.

En av våra främsta företagsledare, som har för vana
att uttrycka sig litet korthugget, sade: Jag har svårt
att se att det kan bli bättre om det är färre som
arbetar i landet. Det är nog ett korrekt påpekande.
Därför är det klokt att se till att så många som
möjligt är i arbete. Det är bra för individerna och
det är bra för samhället. Även vid en sviktande
efterfrågan finns det mycket som behöver utföras i
ett modernt samhälle. Jag skall strax återkomma till
detta, men först några mer allmänna synpunkter.

Den som föjer de vanliga informationskanalerna
kan lätt få intrycket att vi egentligen är osams om
allting, men så är det inte. På flera väsentliga
områden föreligger en betydande samstämmighet.
Det gäller t.ex. beskrivningen av den
internationella ekonomiska utvecklingen,
Europapolitiken, behovet av en stram
finanspolitik, att inflationen hålls nere och att vi för
en tillväxtfrämjande politik.

Det är framför allt på två viktiga områden som vi
företräder en politik som är annorlunda än den som
framgår av regeringens förslag. Det ena har att göra
med sysselsättningen och det andra med hur vi
fördelar de resurser som vi förfogar över.

Det skall inte bestridas att regeringen gör
betydande ekonomiska insatser genom
arbetsmarknadspolitiken. Men det hjälper föga om
det samtidigt förs en politik som hela tiden leder till
ökad arbetslöshet. Regeringen säger sig vilja satsa
på en tilväxtskapande politik men agerar på ett sätt
som i stället leder till stagnation, för att inte säga
tillbakagång och som i onödan ökar arbetslösheten
och driver upp kostnaderna för kontantunderstöd
och andra åtgärder.

Att i ett läge där en besvärlig lågkonjunktur hotar
sysselsättningen minska efterfrågan på arbetskraft
är oacceptabelt. Det finns vare sig i dag eller för de
närmaste åren skäl för en sådan politik.
Kostnadsutvecklingen är under kontroll och det
finns inget hot mot denna, under förutsättning att
regeringen avstår från att föra en löntagarfientlig
politik som skapar en svårartad avtalsrörelse.

Till det mest orimliga hör regeringens bostads- och
byggpolitik. Nu går 17 % av byggjobbarna
arbetslösa. En viss arbetslöshet hade antagligen
varit ofrånkomlig som en följd av lågkonjunkturen
och en något överdimensionerad byggsektor. Men
att förstärka dessa tendenser genom en valhänt
bostadspolitik och en slapp byggpolitik är med
förlov sagt ovanligt lättsinnigt. Först avskaffas
bostadsdepartementet, och det må vara, men sedan
splittras dessa viktiga frågor upp på minst fem olika
departement, och ingen har längre ett
sammanhållet ansvar och en samlad överblick.

Sedan säger regeringen att vi skall riva upp gällande
bostadsfinansieringsregler, men vi vet inte vad som
skall sättas i stället. Det skall utredas. Men
byggandet är en ovanligt långsiktig verksamhet. De
som bygger måste veta hur den långsiktiga
finansieringen ser ut.

Ovanpå detta har regeringen vidtagit åtgärder, t.ex.
en kraftig reducering av investeringsbidraget, som
ökar boendekostnaderna betydligt. Samtidigt kan
man i massmedia se att den av regeringen utsedda
utredningsmannen tänker föreslå sådana
förändingar i bostadsfinansieringssystemet att
hyran för en trerumslägenhet efter några år skulle
uppgå till 10.000 kr. per månad, dvs. nästan hela
bruttoinkomsten för en normal löntagare. Det är
nästan så att man tar sig för pannan och undrar om
man har hamnat på en absurd teater i stället för i
politiken.

Ibland hör man att Sverige är färdigbyggt. Det är
det inte och det kommer det aldrig att vara. Inget
samhälle som vill utvecklas kan avstå från att bygga
och investera. Alla utredningar ger vid handen att
med en rimlig bostadskostnadsutveckling behöver
vi långsiktigt bygga 35 000--40 000 lägenheter.
Bostadskommittén kom fram till 38.000. Men det är
klart att om en trerumslägenhet skall kosta 10 000
kr. i månaden, kan byggjobbarna lämna in både
hammare och såg.

Vi vet att det finns stora uppdämda behov av
åtgärder i vårt nuvarande bostadsbestånd och vi vet
att det kommunala underhållsberget bara växer.
Det är en orimlig politik att betala ut miljarder i
kontantunderstöd när det finns nyttigt arbete att
utföra. Det är nu det skall byggas, när kostnaderna
är låga, inte när kostnaderna stiger igen.

Det sägs ibland att om vi vidtar åtgärder nu skulle
det inte finnas några resurser när konjunkturen går
uppåt igen. Med byggsektorn är det precis tvärtom.
Om byggsektorn eroderas till halva sin kapacitet,
vilket har bedömts som inte osannolikt, kommer
det omedelbart att leda till att vi vid den första
uppgången i konjunkturerna får en ny överhettning
på byggmarknaden och en kraftig ökning av
byggkostnaderna.

Byggsektorn intar en nyckelroll. Den sysselsätter
600 000 människor. Den har utomordentligt stora
multiplikatoreffekter. Den svarar för nära 20 % av
bruttonationalprodukten och, vilket kanske inte så
många vet, 20 % av hela verkstadsindustrins
produktion går till byggsektorn. Jag skulle nästan
våga säga att det inte går att få fart på Sverige om
vi inte har fart i byggsektorn. Be därför regeringen,
Per-Ola Eriksson, att göra någonting och att göra
det nu. Det vore bra för byggsektorn, för
byggindustrin och för Sverige. Det kommer att
hjälpa till att få fart på hjulen.

Den andra frågan där vi socialdemokrater
företräder en annan uppfattning än regeringen
gäller fördelningspolitiken. Allt oftare hör man
företrädare för den borgerliga sfären försvara sina
åtgärder med att de tyvärr är nödvändiga på grund
av det statsfinansiella läget. Jag hörde
utbildningsministern säga att det var nödvändigt att
dra in 350 miljoner från vuxenundervisningen, trots
att han tyckte att det var en mycket värdefull
verksamhet. Så hörde jag en företrädare för
Moderaterna säga att det var nödvändigt att företa
mycket allvarliga försämringar av äldreomsorgen i
Malmö på grund av det statsfinansiella läget och det
kommunalekonomiska läget, sedan man sänkt
kommunalskatten. Så förklarades införandet av
karensdagar, indragning av pengar från
kommunerna och det ena efter det andra.

Det är naturligtvis så att det ekonomiska läget är
besvärligt både för staten och för kommunerna, och
detta kan tvinga oss till åtgärder och inskränkningar
som vi alla helst skulle vilja undvika.

Men man kan inte hävda, som utbildningsministern
och andra gör, att det ekonomiska läget är så
ansträngt att det krävs välfärdsförluster av dem som
har största behovet av välfärden, samtidigt som
stora överföringar sker till grupper som är i ett
bättre läge. Det är inte rimligt att ge
skattesänkningar i storleksordningen 9 miljarder
till huvudsakligen kapitalägare, aktieägare och
egenföretagare och att göra inskränkningar för
löntagare, äldre och barnfamiljer.

Om det är så -- och det är det naturligtvis -- att våra
resurser är begränsade, är det särskilt viktigt att
fördelningen av resurserna sker från sociala
utgångspunkter och inte från doktrinära.

Hur länge, Stefan Attefall, kan kds och en så socialt
engagerad person i er riksdagsgrupp som Jerzy
Einhorn acceptera en sådan politik? Att vinna
några taburetter men förlora sin själ kan inte vara
bra så länge. Jag vill inte uttrycka mig lika brutalt
som Lars Ahlin gjorde när han mottog Ivar Lo
Johansson-priset, men nog borde ni ha litet
problem med samvetet. Det ni medverkar till kan
varken vara särskilt socialt eller kristet. Jag trodde
att det gällde att bära varandras bördor och inte att
skjuta över dem på andra.

Det är dessutom så enligt finansplanen att ni skall
fortsätta att sänka skatten med uppemot 10
miljarder per år. För att klara detta skall ni fortsätta
att dra in pengar från kommunerna. Det kommer
att slå hårt mot de viktiga välfärdsinsatser som
kommuner och landsting svarar för.

Visst skall vi fortsätta att effektivisera, förnya och
förbättra den offentliga sektorn allt vad vi kan. Men
det räcker knappast för att dels klara ökande
anspråk på kommuner och landsting, dels ge ett
utrymme för kraftiga indragningar, vilket
regeringen föreslår. Att flytta utgifterna från den
offentliga sektorn till den privata sektorn löser inga
problem, utan det skapar problem med bristande
solidaritet i samhället.

Jag har uppfattat motiven för era skattesänkningar
så att om kapitalägarna får sänkta skatter skulle det
bli bättre fart på tillväxten. De som får dessa
skattesänkningar skulle bli mer benägna att arbeta
och ta större risker, som om de redan tagna inte
skulle räcka. Löntagarna skall arbeta mera, bli mer
kreativa genom att deras levnadsvillkor försämras.
Det är en slutsats som är obegriplig för alla dem
som inte är invigda.

Det finns inte heller något som talar för att den
avsedda effekten kommer att uppnås. Det ger i vart
fall inte så stor effekt som om pengarna hade fått
vara kvar och förvandlats till efterfrågan hos dem
som dessutom behöver dem för nödvändiga
utgifter. Även i detta avseende går doktrinära
föreställningar före ett rationellt handlande.

Jag tror att den borgerliga fyrpartiregeringen snart
kommer att upptäcka att dess nästan religiösa tro
på att marknadskrafterna förmår lösa också viktiga
samhällsproblem är ogrundad. Det går nog bäst om
vi enligt svensk beprövad tradition använder
marknaden till det som marknaden är bra på och
samhället till det som samhället är bra på.
Marknadskrafterna i sig leder inte till ett humant
och solidariskt samhälle. Ett sådant kan inte heller
uppnås genom en sorts ickepolitik.

Att ha en regering som har som sin främsta uppgift
att verka för att politikerna skall lägga sig i så litet
som möjligt och för att marknaden skall ta över så
mycket som möjligt kommer inte att förverkliga ett
humant och ett gott samhälle. Det har vi, trots den
korta tid som regeringen arbetat, redan sett prov
på. Vi betackar oss för en fortsättning.

Fru talman! Slutligen ber jag att få yrka bifall till
reservationerna 1, 3--6, 8 och 9.

Anf. 2 BO G JENEVALL (nyd):

Fru talman! Vi har gjort, och gör, det möjligt för
regeringen att föra sin politik.

Jag är övertygad om att regeringen är medveten om
det. Vi försöker att ta det stora ansvar som det
innebär när man i många och viktiga frågor är den
som fäller avgörandet.

Det flesta viktiga frågor är tyvärr blockskiljande,
och det innebär låsningar. Det ger oss naturligtvis
utomordentliga möjligheter att påverka besluten.
Jag skulle ändå vilja se en mer pragmatisk hållning
i arbetet i riksdagen.

Hans Gustafsson var något inne på det. Hans
Gustafsson är väl en av de största pragmatiker som
vi har, en av de fina gamla gråsossarna.

Jag tycker att vi skall arbeta på ett annat sätt i
utskotten. Utskotten är, som alla vet, forum där
man klubbar igenom beslut, men det är väldigt
svårt att över huvud taget få i gång en diskussion.
Diskussioner förs i stället utanför utskotten, i
korridorer, i förmöten osv.

Det vore nyttigt att komma från de låsningar som
blockpolitiken ger. Det finns nämligen både nyttiga
och bra förslag hos alla -- oavsett blocktillhörighet.
Låt oss släppa litet på prestigen. Låt oss inte
snubbla på retoriken. Låt oss försöka ta fram
förnuftiga förslag.

Det är allmänt bekant att vi stödjer regeringen till
väsentlig del. Vi vill avancera snabbare. Vi vill vara
litet tuffare i vissa sammanhang, och vi vet att det
är svårt att skrapa på de olika anslagen. Alla
särintressen kommer genast fram när man trampar
in på deras mark.

Regeringen genomför emellertid en
systemförändring, vilken vi också står bakom. Vad
som har komplicerat bilden är att regeringen med
besk medicin försöker genomföra ett slags politik
samtidigt som vi har den kanske värsta
lågkonjunkturen någonsin -- i varje fall i
mannaminne. Det måste leda till att man får tänka
litet annorlunda och fatta litet annorlunda beslut.

Våra arbetslösa är ju en resurs -- inte något annat --
och den resursen måste vi få utnyttja. Jag vet inte
hur vi betraktar den egentligen, men den slösas ofta
bort. När vi betalar för människor, vilket vi
naturligtvis skall göra, skall vi också se till att något
blir uträttat.

Man kan jämföra med företagsvärlden som vi, som
kommer därifrån, kanske känner till mera. I varje
sunt arbetande företag finns alltid ett antal s.k.
egna arbeten liggande på lager, färdiga för att sättas
i gång. I de flesta verksamheter förekommer det
svängningar i konjunkturen eller anhopningar av
arbetsuppgifter. Det innebär ledig personal
emellanåt. Den personalen sätter man inte på
bänken eller -- ännu värre -- skickar hem och
betalar för, utan man ser till att den får utföra
nödvändiga underhållsarbeten. Det finns alltid
sådana möjligheter.

Med den insyn jag hittills haft tycker jag att staten
rent allmänt och historiskt har väldigt dåliga
förberedelser för dåliga tider. Det är ändå så att vi
har en cykel, och vi har hög- och lågkonjunkturer.
Det kan vara olika intervall på dem, men de
kommer alltid. Man vet att det kommer en
lågkonjunktur efter en högkonjunktur. Varför har
man inte förberett sig och gjort de nödvändiga
förberedelserna för att så att säga kunna trycka på
knappen, när de dåliga tiderna faller in? Nu börjar
man i stället utreda vad man skall göra för något.
Vad blir då resultatet? Ja, det har vi sett gång på
gång. När man är färdig med förberedelsearbetet
och arbetet med de satsningar som skall göras på
t.ex. infrastrukturen kommer i gång, har
konjunkturen börjat vända uppåt. Det innebär att
man i stället spär på inflationen.

Jag skulle verkligen vilja föreslå, oavsett vilken
regeringen som sitter, att den gör dessa
förberedelser. Det är litet sent påtänkt nu, men
desto snabbare måste vi agera. Det finns saker, det
är jag helt övertygad om, som man med litet mindre
byråkrati kan komma i gång med.

Alla investeringar som vi gör i infrastukturen är
lönsamma på sikt. De kan lånefinansieras och
behöver alltså inte gå över budgeten. Vi kan
använda företagens kreativitet. Vi kan låta
företagen vara med i finansieringsupplägget. Vi
kan erbjuda dem möjligheter på olika sätt, vara
litet okonventionella i detta sammanhang.

Låt oss använda de arbetslösa som en resurs. Då får
vi göra vissa undantag och fatta vissa dispensbeslut.
Vi har väckt motioner i denna riktning. Jag har talat
om dem flera gånger under de senaste veckorna
med arbetsmarknadsministern. Det var glädjande
att i torsdags höra att i varje fall ett av de förslag
som vi har väckt faktiskt lett till ett beslut i
regeringen. Det är ju roligt.

Vi vet att regeringen månar om företagens
möjligheter långsiktigt. Det är bra, och det ställer
vi helhjärtat upp på. Men de måste också få chans
att överleva fram tills det blir resultat av den förda
politiken. Den är rätt och riktig, och den måste vi
genomföra, men det tar tid innan de positiva
effekterna uppstår.

Sedan har vi det här problemet med bankerna. Gud
vet var det kommer att sluta någonstans. Jag vet
inte vad finansministern kan ha för informationer,
men de informationer vi får från olika håll är
skrämmande. Det verkar som att vi än så länge bara
har sett toppen på ett isberg vad gäller bankernas
förluster. Vart skall det i så fall barka i väg för dem
som skall använda bankerna som en källa för att få
sitt drift- och riskkapital?

Vi har ställt ett förslag, som är väl bekant för
regeringen och förmodligen också för kammaren,
om att använda en del av löntagarfondernas kapital
till att inrätta en investeringsbank. Den skulle ha
just den effekt som jag efterlyser, nämligen en
snabbinsats. Detta kapital består visserligen nästan
helt av börsaktier, men det har t.ex en likviditetsdel
på ca 3,5 miljarder, vilket skulle kunna innebära en
omedelbar insats. Dessutom är det en fördel att ha
det i form av en bank, för en bank kan låna upp fyra
fem gånger sitt eget kapital och skulle kunna bli en
betydande resurs.

Jag är övertygad om att detta skulle få väldigt
positiva effekter på marknaden. Det är positiva
signaler som marknaden behöver. Marknaden
fungerar som vi människor, den måste få positiva
signaler. Som sagt är jag övertygad om att det skulle
bli en våldsamt positiv signal till marknaden om
man tillät en sådan här bank. Det skulle också vara
ett slags blåslampa bakom de redan etablerade
bankerna, som över en natt skulle få en annan syn
på sina kunder och inte skulle vara så negativt
inställda. De är naturligtvis i princip inte negativt
inställda till att låna ut pengar till sina kunder, men
nu har vi sett den hemska pendeleffekten.
Bankerna har lånat ut pengar till fel ställen och
gjort stora förluster. En stor del av deras
kreditmöjligheter har därmed låsts.

Jag vill verkligen be att finansministern tänker en
gång extra och försöker diskutera detta med sina
regeringskolleger. Vi ställer gärna upp på dessa
diskussioner. Vi har funderat mycket på detta, och
vi har diskuterat med marknadens folk. Vi har
mycket att komma med därvidlag.

Den nya stora organisationen för småföretagarna
är nu helt plötsligt inne på att eventuellt starta en
egen bank. Det hörde vi i nyheterna bara för ett par
dagar sedan. Det är allvarliga funderingar. Jag
hörde dessutom på nyheterna för bara en liten
stund sedan att Volvo funderar på att starta en
intresseförening för sina löntagares pengar. Det är
ytterligar en bank som i så fall är på väg att uppstå.
Där rör det sig om 17 miljarder.

Sedan något positivt: Hong Kong-börsen går upp.
Hong Kongs största bank har visat ett lysande
resultat. Låt oss ta detta som ett tecken på att
konjunkturen är på väg att förbättras.

Litet om budgetperioderna. Vi har budgetperioder
som skär halvårsvis, medan Europa, som vi snart
skall in i, har sina budgetperioder kalendersårsvis.
Det har även våra nordiska grannar. Det har pågått
diskussioner om sådant länge, såvitt jag förstår, och
jag tycker att det vore förnuftigt att införa detta i
Sverige så fort som möjligt inför vår anpassning till
EG.

Vi återkommer ofta också till fattigpensionärernas
situation, inte minst pensionärernas
förmögenhetssituation och förmögenhetsskatt. Det
är ganska fantastiskt -- det har jag sagt förut i
riksdagen -- att se vem som betalar mest
förmögenhetsskatt. Merparten av
förmögenhetsskatten kommer från våra
pensionärer. Jag tycker att det är en tankeställare,
när vi samtidigt har en grupp pensionärer som
t.o.m. lever under existensminimum. Det är en
skamfläck som vi snabbt gemesamt borde göra
någonting åt.

Sedan några ord till Hans Gustafsson. Han är en
klok man som jag beundrar, och mycket av det han
sade skulle kunna passa in i dagens politik, även om
det har socialdemokratisk färg. Däremot tycker jag
kanske att socialdemokraterna låst sig litet grand i
byggfrågan. Vi har fått en för stor byggsektor. Det
är smärtsamt att dra ner på den, men det måste vi
göra. Det är ingenting att göra åt det. Men det stora
problemet inom byggsektorn och orsaken till att vi
har fått så hemska priser är att det saknas
konkurrens inom byggområdet. Det är någonting
som verkligen måste åtgärdas. Jag håller med Hans
Gustafsson om att vi naturligtvis skall använda
byggsektorns resurser till att göra det som skall
göras nu. Sätt fart på ROT-programmet, och sätt
fart på reparationer av skolor och annat. Låt
företagen vara med och privatfinansiera detta.

Vi är uppenbarligen överens om att det är
nödvändigt att bygga ålderdomshem. Låt de stora
byggföretagen bygga, bekosta och hyra ut
ålderdomshem. Då kommer vi snart att få
tillräckligt med ålderdomshem, och vi kommer att
få dem till priser som jag tror är lägre än om man
gjorde på ett annorlunda sätt.

Vi har nu väldigt bra förutsättningar för att få hit
utländska investerare. Vi har en bra struktur,
välutbildad personal osv., men vi behöver vidta mer
aktiva åtgärder för att få hit dessa investerare. De
vet inte hur bra det är här, om vi inte talar om det
för dem på ett kraftfullt sätt. Låt oss lägga litet
pengar på detta, och låt oss skicka rätt sorts
människor ut i världen för att tala om vilka
möjligheter det finns här i landet, inte minst med
hänsyn till att vi nu skall gå in i EG.

I utskottsbetänkandet står det en del underligheter
angående turismen. Det förefaller inte som att man
kan få folk att förstå att om skatterna sänks på
världens största näring, blir det en effekt. Det blir
naturligtvis en ökad försäljning, dvs. det kommer
hit fler människor, vilket i stället leder till större
skatteintäkter. I utskottet har man kommit fram till
motsatsen.

När det gäller kommunerna håller jag inte med
Hans Gustafsson. Det finns en betydande
rationaliseringspotential i kommunerna och väldigt
mycket att göra. Det är smärtsamt för kommunerna
nu när det skall till ett nytänkande. Utskottet skall
på torsdag och fredag diskutera med kommunerna,
och då skall vi ta upp dessa frågor. I detta
sammanhang efterlyser jag kommuninnevånarna
och deras idéer i diskussionen.

Fru talman! Jag ser att min taletid håller på att ta
slut. Jag vill därför yrka bifall till reservation 2
under mom. 1, reservation 7 under mom. 10 och i
övrigt till utskottets hemställan.

Anf. 3 LARS-OVE HAGBERG (v):

Fru talman! Är regeringspartierna överens om att
bekämpa arbetslösheten? Den frågan måste ställas,
för om så är fallet, varför gör ni ingenting? Ni
kritiserade ju den socialdemokratiska regeringen
före valet för bristande ågärder, vilket var fullt
riktigt. Socialdemokraterna var mycket
nonchalanta. De hade bl.a. anpassat politiken och
begränsat antalet beredskapsarbeten. Inom
parentes kan man säga att SAP efter valet ju har i
opposition nyktrat till litet grand. Om man hade
gjort det tidigare, hade det kanske inte blivit något
regeringsskifte.

Nu varnar alla -- även de som tidigare varit väldigt
extrema -- för en hög permanent arbetslöhet i det
här landet. I morse kunde vi t.o.m. höra förre
moderatledaren varna för ungdomsarbetslösheten i
Stockholm. Han kritiserade regeringen för att den
skjuter upp det tredje gymnasieåret. Orsaken till
dessa varningar är att man ser att arbetslösheten
börjar komma i nivå med EG-ländernas.

Det finns nu ca 200 000 arbetslösa, och vi är på väg
mot 5--6 % arbetslöshet, säger en del. Den här
ökningen överraskar tydligen regeringen i dess
strategi att först slå till med en rivstart och sedan
låta konjunkturen lösa resterande problem. Endera
var detta en medveten politik, eller också var det en
politik som är ett uttryck för de rikas arrogans. Vi
får se hur det blir i förlängningen av denna politik.

När de med kapital och förmögenheter har fått sina
skattesänkningar och vanligt folk har fått sina
snytingar med försämringar, uppstår frågan: När
kommer resultatet av den här geniala politiken?

Vilken kraft i samhället skall få fart på hjulen?
Kommer de anställda att jubla av skaparkraft och
arbetsglädje, när de känner försämringarna in på
bara ryggen och när de ser att kapitalet får
skattelättnader? Finns det inom regeringspartierna
och inom regeringen någon som kan ge ett exempel
på att man i något land har ökat klyftorna och
samtidigt bekämpat arbetslösheten?

Det finns naturligtvis bara en väg att gå för den här
regeringen, och då ser man förstås inga andra
alternativ. Regeringens fixering vid
inflationsbekämpningen verkar bli dess egen
bumerang. Berthold Brecht sade: ''Man kallade på
arbetskraft men det kom människor''. De
arbetslösa är människor.

Man kan fråga sig vilket syftet är med denna
strategi, som bl.a. går ut på att krympa
kommunernas verksamhet. Vad är det egentliga
syftet? Det kan ju inte vara någon konkurrens om
de reala resurserna, dvs. de arbetande
människorna, eftersom industrin samtidigt minskar
sin personal och prognoserna pekar på att
personalen i värsta fall under en treårsperiod
minskas med 200 000 anställda.

Vad finns det då för motsättning i det här
samhället? Barnskötare, förskollärare,
undersköterskor, sjuksköterskor, komvuxlärare
och andra gör sina insatser i kommunerna för den
totala infrastrukturen och för att få samhället att
fungera. Jag kan inte förstå det, men kanske någon
från regeringen kan förklara vad det kan vara för
vits med att låta dessa människor gå arbetslösa,
samtidigt som övriga arbetstagare går arbetslösa.

I min kommun är detta fullständigt obegripligt. Det
kan ju inte bli kvar en enda anställd inom
industrierna, varken inom SSAB eller någon
annan, om Borlänge kommun samtidigt ger 300
anställda sparken.

Det är rent parodiskt när finansministern -- jag tror
att det var här i kammaren -- uppmanar
kommunerna att bygga, eftersom priserna hade
pressats, samtidigt som regeringen vill håva in 7,5
miljarder från kommunerna. Vad blir det då av
dessa tillfällen till upprustningar i en kärv
ekonomisk tid för kommunerna? Skandalen var
fullständig när regeringen avskaffade
stimulansbidraget till skolupprustningar.

Nej, det kan inte vara rimligt att ge ytterligare 20
000--40 000 sparken under nästa år, samtidigt som
man skall dra in 7,5 miljarder. Den indragningen
borde inte ske. I stället borde man se till att folk har
arbete. Det existerar ingen konkurrens om de reala
resurserna.

Det stora problemet är egentligen den låga
ekonomiska aktiviteten på hemmamarknaden.
Regeringens politik innebär en direkt åtstramining,
liksom även sparandet, kapitalbeskattningen och
sparstimulanserna. I det här sammanhanget har
centern ett stort problem. Att införa
tvångssparandet under en högkonjunktur skulle ju
vara en väldigt god konjunkturpolitik, dvs.
tvångssparandet skulle utgöra en stimulans under
lågkonjunktur. Nu är centern med på att gynna
sparande i en tid då man egentligen skall vara
måttlig med sparandet. Samtidigt har sparandet
naturligtvis en baksida, om man vänder på slanten,
och det är detta systemskifte, dvs. att dagens
offentliga utgifter skall gå via försäkringar och
annat för den som har råd att spara genom
sjukförsäkringar, pensionsförsäkringar o.d. Detta
är ett systemskifte, men resultatet blir arbetslöshet.
Att skjuta upp barnbidragshöjningen, öka
avgifterna till A-kassan och ta bort
fackföreningsavdraget är åtstramande i denna
konjunktur när allt fler blir arbetslösa.

Vi i vänsterpartiet anser att åtgärder såsom att
återställa sjukförsäkringen och ta bort momsen på
kollektivtrafik och turism kan vara
sysselsättningsbefrämjande. Jag instämmer helt i
det som Hans Gustafsson sade om byggandet. Man
bör sätta fart på ROT-programmet för skolor, VA-
nät och äldreomsorgen. Som jag ser det finns det
egentligen inga hinder, bara politiska hinder.
Dessutom bör man införa räntelånesystemet.

Om jag har förstått innebörden av regeringens enda
väg syftar den till tillväxt. Med arbetslösheten i
ryggen vill jag då fråga: Får alla del av den här
tillväxten med den fördelning som den har? Eller
blir det som i övriga industriländer som har prövat
denna väg, att det är några som får stå utanför? De
får nådegåvor i form av socialbidrag eller ersättning
från A-kassa. Får dessa människor egentligen vara
med? Det är kanske ett av de stora frågetecknen
när det gäller regeringens politik.

Regeringens plan innehåller också en särskild
bilaga om miljöpolitik. I fråga om tillväxten och
dess effekter finns det dock inga direkt tydliga
ingrepp i den ekonomiska politiken från
regeringens sida, något som skulle så att säga
tillfredsställa de ekologiska värdena och
miljömålen.

Man har gjort detta till en bilaga, vilket väl är
ganska typiskt i dag. Man sätter nämligen tillväxten
i centrum. Jag kan i regeringens politik inte se att
man gör några ingrepp när det gäller produktionen,
produkterna, avfallshanteringen,
kommunikationerna eller samhället i övrigt som
innebär ett ingripande i dagens tillväxtnormer, som
ju skapar den miljöförstöring som finns i nästan alla
led.

Om jag skall hårdra det hela tycker jag att
regeringens politik andas att man gärna vill ha
miljöåtgärder och miljöpolitik, men först en rejäl
miljöförstöring.

Är tillväxt möjlig för alla på en marknad? Jag var
nyss inne på detta. Den marknad som vi nu har, och
som omhuldas i hela världen, med mycket stor
arbetslöshet och mycket stora klyftor i fråga om
förmögenheter och inkomster förstärks i det här
landet. Och inom produktionen, bland dem som
bestämmer vad som skall produceras, ökar makten
och koncentreras till några få grupper. Inflytandet
för de anställda begränsas alltmer, och regeringens
åtgärder på alla plan tyder på att de anställdas
inflytande skall begränsas. Det är de som har
makten som skall bestämma vilka av de anställda
som eventuellt skall få inflytande. Det är bland de
människor som skall köpa produkterna på denna
marknad som de stora inkomstklyftorna finns.

Som jag tidigare har sagt till finansministern och
folkpartiet i en debatt så rimmar detta oerhört illa
med de gamla socialliberala tankarna. Det fanns
många ideologer inom liberalismen som ansåg att
en marknad ändå förutsatte en någorlunda jämn
inkomst- och förmögenhetsfördelning i samhället.
Vi är på väg åt rakt motsatt håll.

Vi från vänsterpartiet försöker precisera vad som
kan känneteckna en marknad med social grund. Vi
menar att jämlika inkomster och förmögenheter
och ett demokratiskt arbetsliv är en förutsättning
för en marknad i balans.

En annan fråga när det gäller tillväxten som måste
vara central är att industrin skall ta fart.
Investeringar, och då helst nyinvesteringar, krävs ju
och, enligt vänsterpartiets och många andras
uppfattning, med en kunskapsintensiv inriktning.

Kan detta ske, och kommer det att ske i Sverige,
eller kommer vi att bli ett låglöneland som skall
garantera företagen höga vinster? Något svar från
regeringen får vi inte. Regeringen säger att
politiken skall syfta till investeringar framöver. Det
vore mycket bra med ett svar på hur den
kunskapsintensiva industrin skall komma till
Sverige. På vilka grunder skall den investera i
Sverige? Skall det ske genom att man ser till att
ägarna gynnas, att löner och kostnader är låga, eller
kräver investeringar i modern teknik en oerhört
bred kunskap i arbetslivet och ett mycket
demokratiskt inflytande och en mycket
demokratisk arbetsorganisation? Vi anser att
Sverige kan ha ett trumfkort i världen när det gäller
att över huvud taget överleva som industrination.
Vi menar att detta är ett absolut måste om vi skall
hävda oss på den internationella marknaden,
oavsett om vi är med i EG eller inte.

Vänsterpartiets alternativ till den förda politiken är
att vi anser att man framför allt måste hålla
sysselsättningen uppe. I vårt budgetförslag utgår vi
från att skattekvoten är på samma nivå som den var
före den borgerliga regeringens skattesänkningar.
Enligt vårt budgetalternativ ökar inte
budgetunderskottet, trots att vi vill satsa på jobb,
en effektivare arbetsmarknadspolitik och ökad
utbildning.

Vi anvisar också en helt annan skattepolitik. Vi vill
inte ha skattesänkningar på kapitalinkomster. Vi
tror inte att det sätter fart på ekonomin.

Vi avvisar också regeringens försämringar för de
arbetande, t.ex. när det gäller karensdagar,
tandvårdsförsäkring, arbetslöshetsförsäkring och
vuxenutbildning. Vi motsätter oss också
avskaffandet av delpensionen och indragningar
från kommunerna. Det är omöjligt att begripa att
regeringen tafsar på delpensionen i detta läge.

Vårt förslag syftar till att arbetslösheten skall
bekämpas. Vi föreslår att beredskapsarbetena ökar
kraftigt och att det skall finnas en ungdomsgaranti
för ungdomar under 25 år. Vi föreslår vidare en
kraftig förstärkning av regionalpolitiken och fler
utbildningsplatser. Vi säger också nej till
besparingar inom komvux. Vi anser i stället att
komvux bör få ökade anslag.

Insatserna för nya jobb bör ske genom ROT-
program, genom borttagande av turistmomsen,
genom att det inte sker indragningar från
kommunerna, genom infrastruktursatsningar som
måste ske omedelbart och genom trafiksatsningar.

Vi vill ha en rättvis fördelning till hushållen genom
att föräldraförsäkringen förlängs och genom att
pensionsstillskottet till låginkomstpensionärerna
höjs. Vi vill också genomföra en
barnbidragshöjning. Vi vill slopa momsen på
fjärrvärme och kollektivtrafik. Vi vill ta från de
rika, bl.a. genom att slopa grundavdraget för
höginkomstagarna. Vi anser att marginalskatten
för inkomster över 250 000 kr. skall höjas och att
kapital- coh förmögenhetsskatterna skall skärpas.

Vad vi från vänsterpartiet saknar hos regeringen är
en plan för om och hur den skall bekämpa
arbetslösheten. Är inflationsbekämpningen
överordnad alla andra åtgärder?

Flera ekonomer har påpekat, inte minst LO-
ekonomen Dan Andersson, att en ökning av
arbetslösheten har ytterst marginell effekt på
inflationsbekämpningen.

Regeringen vill väl inte bara göra någon insats för
ungdomarna? Regeringen är skyldig att redovisa
hur arbetslösheten skall minska. Om det fanns
någon moral och etik i politiken, borde regeringen,
om den inte kan vidta kraftfulla åtgärder eller
halvera arbetslösheten, fundera över om den inte
skall utlysa nyval i detta läge. I valrörelsen var
nämligen flera av de nuvarande regeringspartierna
mycket aktiva när det gällde att kritisera den
sittande regeringen för en tilltagande arbetslöshet.

Jag yrkar bifall till den meningsyttring som jag har
fogat till betänkandet.

Anf. 4 PER-OLA ERIKSSON (c):

Herr talman! Det blåser snålblåst över Sverige.
Obalansen i ekonomin och lågkonjunkturen sätter
djupa spår. Till denna mandatsperiods viktigaste
uppgift hör därför att stabilisera
samhällsekonomin. Nu behövs det en konsekvent
ekonomisk politik med långsiktiga mål, som
innehåller god miljö, regional balans och rättvis
fördelning. Om jag förstod Hans Gustafsson rätt
när han höll sitt lågmälda anförande tidigare,
instämmer han i inriktningen och dessa mål.

Den ekonomiska stagnationen måste brytas. De
offentliga utgifternas andel av BNP måste minska
och prioriteras för vård, utbildning och omsorg.
Investeringarna skall prioritera infrastruktur,
utbildning, forskning och miljöförbättringar. De
skatte- och avgiftsfinanserierade systemen måste
reformeras och sparandet stimuleras.

Nu måste Sverige återupprättas som en
framgångsrik tillväxt- och företagarnation med en
stark och växande ekonomi. Det måste bli lönsamt
att investera och driva företag. Vi måste säkra en
varaktigt låg inflationstakt. Vi måste skapa
förutsättningar för en långsiktigt lägre räntenivå.
Höga räntor hämmar investeringar och driver upp
kostnaderna för företagare, jordbrukare,
hyresgäster och villaägare.

Det råder, fru talman, bred enighet i
finansutskottet om att den ekonomiska politiken
måste ha denna inriktning. Regeringen får således
stöd för sin politik av finansutskottet, som inte på
en enda punkt avvikit från den av regeringen
föreslagna politiken.

Det behövs alltså djärva grepp. Opinionsmässigt
kan vissa åtgärder förefalla lockande. Men de
skulle inte långsiktigt medverka till att den svenska
ekonomin återfår sin fulla kraft. Kortsiktiga
åtgärder, motiverade av de problem som
lågkonjunkturen skapar, måste ligga i linje med en
långsiktig strategi för den ekonomiska
utvecklingen.

Den konkurrensutsatta sektorn har en nyckelroll i
fråga om den här strategin. Därför kan den
offentliga sektorn inte fortsätta att växa. Sverige
skall vara en ledande industrination med en
betydande export. Företagen måste få svängrum
för att kunna möta den internationella
konkurrensen. Det är genom företagandet som vi
skapar tillväxt, utveckling och välfärd. Landets alla
industriarbetare har nytta av konkurrenskraftiga
företag.

Viktiga åtgärder har redan vidtagits för att
stimulera företagssektorn och ekonomin. En del
tillväxthämmnade skatter t.ex. har reducerats eller
slopats. Turistmomsen har sänkts. Den allmänna
löneavgiften har slopats. Lagar och regler skall
förenklas och småföretagsanpassas.
Riskkapitalmarknaden för småföretag skall vidgas.
Åtgärder för att stimulera konkurrensen är på väg.
Det, Hans Gustafsson, är den rätta vägen när det
gäller att skapa nya jobb.

Genom en långsiktig ekonomisk politik kan vi få
resurser för välfärdsutvecklingen. Men vi måste
också göra omprioriteringar för att värna de sämst
ställda grupperna. Det är solidaritet. Trots en hård
budgetprövning har det skapats utrymme för en
förstärkning av stödet till handikappade. Anslagen
till infrastruktur, utbildning och miljö höjs.
Regionalpolitiken förstärks och utvecklas.
Insatserna också för de fattiga länderna förstärks.
Åtgärder för att hjälpa Baltikum samt Öst- och
Centraleuropa prioriteras.

Fru talman! Arbetslösheten får aldrig bli ett medel
i den ekonomiska politiken. Den principen slås fast
både i regeringsdeklarationen och i finansplanen.
Det är en princip som vi i centern under mycket
lång tid har hävdat, bl.a. manifesterad i den s.k.
krisuppgörelsen i början av 1930-talet.

Arbetslösheten måste således bekämpas. På kort
sikt sker det genom arbetsmarknadspolitiska
åtgärder. Därför ökar nu anslagen till just sådana
åtgärder. Dessutom skapas nya platser vid
universitet och högskolor.

Samhället måste med alla medel underlätta
situationen för dem som blivit arbetslösa och bidra
till att tiden kan utnyttjas på ett meningsfullt sätt,
t.ex. genom utbildning.

Nya åtgärder föreslås inom
arbetsmarknadsområdet. Ungdomspraktikplatser
skall inrättas. Emellertid möter förslaget kritik från
organisationer som står Socialdemokraterna nära.
Tyvärr föredrar man att ungdomar lär sig att leva på
bidrag i stället för att värna möjligheterna till
arbetslivserfarenhet och de därigenom ökade
chanserna på arbetsmarknaden. Har Hans
Gustafsson och Allan Larsson samma negativa
inställning som LO till förslaget om praktikplatser?

Mycket tyder på att vi går mot ett
sysselsättningsläge som är allvarligare än det läge
som rådde när finansplanen fastställdes. Därför är
det viktigt att åtgärder vidtas för att få fart på
investeringarna i t.ex. infrastruktur. Arbetet med
upprustningen av både vägnätet och järnvägsnätet
måste påskyndas. Men kommunerna kan också
medverka genom en tidigareläggning av
upprustningen av skolor, vårdinrättningar osv. Det
är bara att sätta i gång med det arbetet. Det krävs
inte alltid insatser från riksdagen och regeringen.
Initiativkraft och uppfinningsrikedom måste också
finnas ute i kommunerna.

Vi står nu på tröskeln till en period med
privatisering av statliga företag, som syftar till ett
breddat ägande och till att livskraftiga företag
skapas. De pengar som försäljningen av statliga
företag ger skall användas främst till investeringar i
infrastrukturen. Det ger nya jobb runt om i landet.

I vissa regioner är den statliga företagssektorn mer
omfattande. Många kan därför känna sig osäkra på
vad privatiseringen innebär. För att privatiseringen
skall få ett brett folkligt stöd är det viktigt att en stor
del av det kapital som frigörs vid försäljning av
statliga företag verkligen investeras i infrastruktur i
utsatta regioner. På det sättet kan försäljningen få
mycket positiva effekter för den regionala
utvecklingen och när det gäller bekämpningen av
arbetslösheten.

Finanspolitiken måste vara stram. Den måste bidra
till att inflationen långsiktigt förblir på en låg nivå
liksom till att budgetunderskottet kan bemästras.
Skattehöjningar är inte ett alternativ, då de
försämrar förutsättningarna för tillväxten. Därför
måste finanspolitiken bygga på att de offentliga
utgifterna begränsas.

Utgiftsminskningar är nödvändiga också när det
gäller att skapa utrymme för fortsatta
skattesänkningar. Regeringens preliminära
bedömning på den här punkten är att det behövs
skattesänkningar om i storleksordningen
10 miljarder kronor per år fram till mitten av 1990-
talet. Finansutskottet ställer sig bakom denna
preliminära bedömning men vill betona att
skattesänkningarnas omfattning måste avvägas mot
den aktuella ekonomiska situationen från år till år.

De fortsatta skattesänkningarna måste, förutom att
de skall vara tillväxtfrämjande, vara
fördelningspolitiskt acceptabla. Även om
skattesänkningar är viktiga måste de vägas mot
behovet av resurser för social trygghet. Vi behöver
t.ex. resurser för vård av barn, gamla och sjuka.

Inom ramen för det kommande
skattesänkningsutrymmet bör, som vi i centern har
föreslagit, en reducering av byggmomsen prövas.
Det skulle bidra till att byggandet stimuleras och till
att byggandet blir billigare. Även av
arbetsmarknadspolitiska skäl finns det motiv för en
sådan åtgärd.

Vi behöver också tydliga besked när det gäller
lånefinansieringen för bostadsbyggandet, och här
kommer förslag inom kort. Det behövs ett system
som gör det möjligt för människorna att bo i
bostäder som har en rimlig standard.

I finansplanen lyfts miljöfrågornas betydelse fram.
Det är bra att miljöpolitiken lyfts fram som ett
prioriterat område och att sambandet mellan
ekonomi och ekologi markeras. Nu sätts det ett pris
på miljön. De kostnader som har orsakat
miljöskador blir således synliga.

Miljöhänsynen måste prägla samhällets utveckling
i hela dess vidd. Som medel för att driva
utvecklingen mot ett ekologiskt bärkraftigt
samhälle skall ekonomiska styrmedel användas i
större utsträckning inom den marknadsekonomiska
ramen.

Av någon underlig anledning yrkar
Socialdemokraterna avslag beträffande riktlinjerna
för de ekonomiska styrmedlen i miljöpolitiken. I
den socialdemokratiska reservationen i detta
sammanhang sägs bl.a.: ''Nya styrmedel kan införas
när så bedöms lämpligt.''

Därför vill jag fråga: När är det enligt
Socialdemokraterna lämpligt att sätta in styrmedel?
Hur dålig skall miljön behöva bli innan
Socialdemokraterna accepterar ekonomiska
styrmedel i miljöpolitiken som har den inriktning
som regeringen har föreslagit?

Jag tolkar faktiskt Socialdemokraternas yrkande
om avslag beträffande regeringens ambitiösa
miljölinje som ett uttryck för den betongpolitik som
så ofta präglat Socialdemokraterna. Detta beklagar
jag.

Socialdemokraterna gör en mycket kortsiktig
bedömning av den ekonomiska situationen. I går
skrev Allan Larsson i en debattartikel att
huvudproblemet i svensk ekonomi för närvarande
är den svaga efterfrågan.

Svag efterfrågan brukar vara karakteristiskt för en
lågkonjunktur. Visst är våra problem delvis
konjunkturbetonade. Men till stor del är de
fortfarande strukturellt betingade. Vi brottas
faktiskt med arvet efter socialdemokratin. Det
gäller i mångt och mycket de transfereringssystem
som är automatiskt verkande och som automatiskt
leder till högre kostnader i ekonomin.

Den tredje vägens politik från 1980-talet var ingen
framkomlig väg för att komma till rätta med de
strukturella problemen. Den blev om något en
återvändsgränd. Ändå menar Socialdemokraterna
att den fortfarande är ett alternativ för att föra
Sverige ur den ekonomiska krisen.

Jag vill påstå att Socialdemokraternas
budgetalternativ rymmer många brister. De
åtgärder som föreslås är delvis gamla bekanta. Man
vill möta framtiden med gårdagens lösningar. Det
är en repris på den politik som väljarna röstade bort
i fjol, och den håller inte i dag.

Bl.a. föreslår Socialdemokraterna ökade offentliga
utgifter och att fler kontor och lägenheter skall
byggas för att i princip ''läggas på lager'' för
framtida behov. Men vem skall bo i de lägenheterna
när vi i dag har betydande överskott? Vem skall
hyra kontoren, och vem skall betala?

Höjda skatter är Socialdemokraternas alternativ
för att finansiera offentliga utgifter. Men förutom
höjda skatter föreslår de att 5 miljarder av
Stadshypoteks kapital skall konfiskeras! Denna
delsocialisering av Stadshypotek är en
engångsåtgärd och förstärker bara statsbudgeten
vid ett enda tillfälle, men skulle, om den vinner
riksdagens gehör, skada finansieringen av
bostadsbyggandet.

Det finns anledning att fråga: Vilka företag och
institutioner står härnäst på listan för att
socialiseras? Vilka framtida skattehöjningar ämnar
Socialdemokraterna avisera?

I Socialdemokraternas motion om den ekonomiska
politiken framgår att de anser att en reformering av
den offentliga sektorn är nödvändig, men först
längre fram. Alltså än en gång: vänta och se.

Vidare avser man att på sikt sänka skattetrycket i
svensk ekonomi. Satsningen inom bostadssektorn
motiverar man med att på sikt finns behov av fler
och bättre bostäder och lokaler.

Jag kan, fru talman många gånger känna respekt
för s-politiken, men på den här punkten framstår
den som en förkortning för strutspolitik. Man
stoppar huvudet i sanden i stället för att ta itu med
existerande problem nu. Varför denna väntan,
Hans Gustafsson? Det är nu som åtgärderna
behövs. Väntar vi längre, finns det inget som talar
för att omställningen skulle bli mindre smärtsam,
utan snarare tvärtom.

Den omställning av samhällsekonomin som
påbörjats måste fullföljas med den inriktning som
finansutskottet nu har tillstyrkt. Lillemor Thalin
kommenterade detta arbete i Handelsbankens
senaste konjunkturrapport med att ''den knaggliga
vägen är den enda som just nu verkar farbar''. Och
knaggligt kan det kanske verka. Resultaten av
strukturförändringarna kommer vi att kunna erfara
till fullo om något år. Det är en nödvändig
investering för framtiden -- för att ge trygga
arbeten, för att skapa regional balans, för att skapa
rättvisa och få resurser till välfärd.

Med de orden, fru talman, ber jag att få yrka bifall
till finansutskottets hemställan och avslag på
samtliga reservationer och den särskilda
meningsyttringen.

Anf. 5 HANS GUSTAFSSON (s) replik:

Fru talman! Jag lyssnade med intresse till Per-Ola
Eriksson. I den första delen av hans anförande hade
jag svårt att finna underlag för en replikväxling,
eftersom det han sade förefaller vara hämtat från
något färdigtryckt program. Men i slutet av
anförandet blev Per-Ola Eriksson mera personlig.
Då blir han alltid betydligt intressantare, och han
ställde flera spännande frågor. Han frågade: Varför
skall man vänta? Det är ju nu det behöver göras!
Och så hade jag stått och hållit ett tal för Per-Ola
Eriksson i 14 minuter, där jag hade försökt fråga:
Varför sätter ni inte i gång?

Det är ju ni som inte blir färdiga med någonting.
Här har en kommunikationsminister lovat att vi
skall göra investeringar i infrastruktur för 8
miljarder. Nästa gång kommer man ner till 4
miljarder -- och det har inte blivit någonting än.
Varför sätter ni inte i gång byggandet -- och
bostadsbyggandet -- Per-Ola Eriksson? Ni vill väl
inte att det skall vara oppositionen som beslutar om
det? Det räcker väl att vi ber er dag efter dag att
göra någonting. Jag vände mig till Per-Ola Eriksson
personligt och sade: Be regeringen sätta i gång, och
gör det nu! Vi har inte råd att låta folk gå
arbetslösa, när det finns vettiga saker att göra.

Vem skall bo i bostäderna? frågar Per-Ola
Eriksson. Om han hade lyssnat på sin partiledare,
så hade Per-Ola Eriksson inte behövt ställa frågan.
Olof Johansson stod i den här kammaren och
skällde som en bandhund för att vi inte byggde
tillräckligt många lägenheter. Och Olof Johansson
sade att ställer man upp, med en meters lucka, alla
dem som vill ha en lägenhet, så räcker kön från
Stockholm till Uppsala. Han gick alltså an som
attan för att vi inte byggde tillräckligt med bostäder.

Nu, säger Per-Ola Eriksson, är det för mycket
bostäder. Hur är det i centerpartiet? Att ni inte vet
vad ni vill kan jag förstå. Men ni vet inte om
varandra heller.

Och vem är det som har sagt att det inte skall
rationaliseras och förnyas i den offentliga sektorn
nu, Per-Ola Eriksson? Aldrig har vi sagt det. Vi har
hållit på i tio år med att förnya både den statliga
offentliga sektorn och den kommunala sektorn.
Det arbetet måste få fortsätta.

Det är alldeles riktigt att det finns en hel del kvar
att göra på den här punkten. Men dessa
rationaliseringar räcker inte för att dels klara
förändringar när det gäller antalet äldre i landet,
och andra krav som ställs på den offentliga sektorn,
dels ge pengar till att sänka skatterna -- och till att
regeringen skall kunna sänka statsskatter genom
kommunala pengar. Det kommer inte att gå. Det
kommer att innebära att man raserar välfärden.
Och det är ytterligt beklämmande att höra de
reportage som nu kommer, bl.a. från Malmö
kommun, om hur man försämrar äldreomsorgen
och sänker skatterna i stället för att ta ansvar för
medborgarna.

Jag skall återkomma till den andra frågan.

Anf. 6 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:

Fru talman! Jag tycker att Socialdemokraterna står
och väntar och inte har insett att vi behöver gripa
tag i de strukturella problemen i den svenska
ekonomin.

Jag skulle vilja efterlysa mer av engagemang från
Socialdemokraternas sida, att man deltar i arbetet
med att reformera samhällsekonomin och se över
de system som ibland automatiskt bidrar till att
skapa de ekonomiska problemen -- de automatiskt
verkande utgiftssystemen.

Socialdemokraterna gör det alldeles för enkelt för
sig. Visserligen är Hans Gustafsson gammal
bostadsminister. Men att fixera den ekonomiska
politiken vid bostadsbyggandet och hävda att
bostadsbyggandet skall vara ett medel för att få fart
på Sverige -- det är i dag fel väg.

Jag vet inte om Hans Gustafsson tror på SCB. Men
enligt SCB:s uppgifter står ca 40 000 lägenheter
tomma i dag. Det är dubbelt så många som enligt
tidigare beräkningar. Mot den bakgrunden finns
det ingen anledning att satsa pengarna på just
bostadsbyggandet. Regionalt kan det förstås finnas
ett behov, men totalt sett för hela landet finns det
inte något sådant behov.

Under slutet av 80-talet medverkade
Socialdemokraterna till att bygga dyra
kontorslokaler, som i dag gapar tomma i
storstäderna -- och inte bara där. Denna byggandets
väg, som Socialdemokraterna anvisade tidigare,
håller inte på 1990-talet.

Jag delar Hans Gustafssons uppfattning om
behovet av att snabbt komma till skott för att få fart
på investeringar i vägar och järnvägar. Där behövs
det åtgärder. Varje dag som går utan att vi vidtar
åtgärder på den punkten är en förlorad dag.

Därför utgår jag från att ansvarig minister i
regeringen medverkar till att snabbt få fram
resurser på det här området. Det finns också
anledning att med tillförsikt se framtiden an. Jag
tror att Hans Gustafsson om någon vecka kommer
att få svar på dessa frågor. Genom att satsa pengar
till investeringar i vägar, järnvägar och bättre
kommunikationer får vi också jobb över hela
landet.

Anf. 7 HANS GUSTAFSSON (s) replik:

Fru talman! Per-Ola Eriksson säger att han har
intrycket att Socialdemokraterna står och väntar,
och det är sant. Vi väntar på regeringen och
centerpartiet. Sätt fart!

Sedan tar Per-Ola Eriksson upp byggandet och
säger: Vi skall inte bygga lägenheter, men det vill
socialdemokraterna, fastän vi har 40 000 tomma
lägenheter. Det var inte det jag sade, Per-Ola
Eriksson. Jag sade att det finns ett stort uppdämt
behov att upprusta de lägenheter som byggdes i
miljonprogrammet för 30 år sedan. Det finns, som
Per-Ola Eriksson också vet, ett kommunalt
''underhållsberg'' i form av skolor, byggnader,
ledningar osv. Sätt i gång med att göra något åt det!

Man kan inte, Per-Ola Eriksson, ha en exakt balans
i bostadsbyggandet vid varje tillfälle. När vi har
överskott eller brist på bostäder rör det sig om en
halv procent av det totala bostadsbeståndet. Det
går inte att styra detta vare sig med
marknadskrafter eller samhällskrafter, utan
byggandet måste vara långsiktigt. Det ger trygghet
för dem som behöver bostäder och trygghet för
jobbarna. Det är det billigaste sättet.

Man har räknat ut att Sverige med nuvarande
invandring behöver bygga i storleksordningen
35 000--40 000 bostäder om året. Det är väl ingen
människa som vill plädera för att vi skall bygga det
som inte behövs. Det finns tillräckligt mycket av det
som behövs. Det går sannolikt inte att få ordentlig
fart på Sverige -- Per-Ola Eriksson ställde en fråga
om detta -- om vi inte får fart på byggsektorn.

Till sist säger Per-Ola Eriksson att vi skall delta i
arbetet med att rekonstruera ekonomin. Jag vet
inte vad som menas med detta. Sannningen är att
vi Socialdemokrater lägger fram ett budgetförslag
som innebär 4 miljarder mer än det som regeringen
lagt fram. Vi har låtit räkna på det, och ingen har
kunnat finna att det är något fel i uträkningen.

Vi har sett till att Sverige har återvunnit sin
konkurrenskraft. Inflationen är i dag av fullgod
''europaklass''. Lönekostnadsutvecklingen är tack
vare Rehnbergskommissionen, som ni var emot,
hälften av den i Västtyskland.

Sedan säger Per-Ola Eriksson: Ni har byggt kontor
i Stockholm och på andra håll som nu står tomma.
Det är ju marknadskrafterna, Per-Ola Eriksson,
som har bestämt det! Det finns inte ett beslut i
Sverige som säger att man skall bygga kontor och
ingen annan reglering än byggnadsplanlagen.

I den spekulationsekonomi som förekommit på
marknaden har det oupphörligt byggts kontor. Vi
försökte att stoppa det genom att införa
investeringsavgifter. De borgerliga partierna var
emot det. Ni talade om socialisering och elände,
utom centern som ställde sig bakom detta.

Anf. 8 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:

Fru talman! Jag anser att Hans Gustafsson just nu
minns litet dåligt. Det var vi från centern som under
flera år krävde att Socialdemokraterna skulle vidta
åtgärder för att stoppa expansionen på byggsektorn
i Stockholmsområdet och storstadsområdena. Det
var hit ni drog arbetskraften från övriga delar av
landet, inte minst från Bergslagen, Dalarna och
Gävleborg, men även från mitt hemlän Norrbotten.

Under 80-talet skedde en överexpansion som
innebar att vi fick en kostnadsexplosion i hela den
svenska ekonomin. Det var genom ert byggande i
storstadsområdena som kostnaderna drevs upp i
andra sektorer. Det var det som gjorde att vi fick en
för stor kostym inom byggmarknaden.

Nu vet jag att Socialdemokraterna av och till
erkänner att detta var en fel väg och att en stor del
av den överkapacitet som finns inom byggandet
beror på åtgärderna som vidtogs under andra
hälften av 80-talet. Vi ställde krav på en
investeringsavgift. Det mötte ett kompakt
motstånd från Socialdemokraterna under många
år. Till slut fick vi en sådan, men det var mycket
sent. Jag vill säga att det var alltför sent.

Fru talman! Jag vill till sist beröra något som Hans
Gustafsson nämnde i sitt inledningsanförande,
nämligen fördelningspolitiken. Det är viktigt att
ekonomin struktureras med de fördelningspolitiska
aspekterna som riktmärke. Jag vågar hävda att
detta sker. Vad det nu handlar om är att få
investeringar i näringslivet för att få tillväxt och
resurser till handikappade, till sjukvården och
åldringsvården och även för att trygga pensionerna.

Vi som är friska och inte behöver så mycket vård
kan i det läget avstå en del av våra resurser för att
få pengar över till dem som verkligen behöver vård.
Detta är riktig fördelningspolitik och också
solidarisk politik. Det tycker jag att
socialdemokraterna bör ta till sig.

Om vi skall få ett välstånd i detta land måste vi ha
tillväxt i ekonomin. En tillväxt i ekonomin får vi
genom lönsamma investeringar inom näringslivet
och företag som kan konkurrera på den
internationella marknaden. Då krävs en
reformering av skatte- och avgiftssystemet. Där har
vi börjat ett ordentligt saneringsarbete som var
nödvändigt efter socialdemokraternas nio år vid
den politiska makten.

Talmannen anmälde att Hans Gustafsson anhållit
att till protokollet få antecknat att han inte ägde rätt
till ytterligare replik.

Anf. 9 LARS-OVE HAGBERG (v):

Fru talman! Av detta replikskifte framstod det som
att de enda som enligt regeringen inte behöver vara
solidariska ur fördelningssynpunkt är kapital- och
förmögenhetsägarna. Jag kan inte dra någon annan
slutsats. De har fått storkovan, och andra har fått
piskan på ryggen.

Per-Ola Eriksson sade att det var viktigt med
långsiktiga mål för miljö- och regionalpolitik. Men
jag saknade arbete åt alla. Var finns det i
regeringens politik?

I mitt inledningsanförande tog jag upp
tvångssparandet och konjunkturpolitiken. Hur är
det nu, Per-Ola Eriksson? Centerns partiledare
säger att det är god konjunkturpolitik att strama åt
ekonomin i högkonjunktur och stimulera i
lågkonjunktur. Vad regeringen nu gör och Per-Ola
Eriksson försvarar innebär jättelika
sparstimulanser som knappast leder till att vi får en
sund efterfrågan på den svenska arbetsmarknaden.
Det leder i sin förlängning till arbetslöshet. Det
borde i det läget vara rimligt om centern har någon
mening om detta.

I utskottsbetänkandet kritiserar
utskottsmajoriteten vänsterpartiet för att vårt
förslag till anslag för höja pensionstillskottet för de
sämst ställda pensionärerna inte skulle ge några
tillväxtmöjligheter. Per-Ola Eriksson har år efter år
sagt att fattigpensionärerna skulle få minst
90 000 kr. framöver. Alla har väl haft den
föreställningen att centerpartiet skulle se till att
fattigpensionärerna skulle få det bättre.

När vänsterpartiet så kommer med ett ynka litet
förslag om att i tre etapper öka pensionstillskottet
till ett helt basbelopp är det plötsligt inte alls
förenligt med den politiken. Får ni slakta allt i er
egen politik, Per-Ola Eriksson? Är det målet en låg
inflation som tydligen får råda över hela politiken?

Nu skröt Per-Ola Eriksson över att regeringens
politik kommer de handikappade till del. Jag har på
arbetsförmedlingen upptäckt att just de
handikappade har det som allra svårast i detta läge
om man inte skapar arbete. Far inte de
handikappade oerhört illa framöver med denna
stora arbetslöshet, Per-Ola Eriksson?

Samma sak är det med kommunerna. Hur kan
centern och Per-Ola Eriksson försvara en politik
som i grunden raserar en stor del av många
kommuners möjligheter att ha en välfärd och en
rättvis fördelning? Jag är förundrad.

Anf. 10 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:

Fru talman! Jag vet inte om Lars-Ove Hagberg
nickade till en stund under mitt
inledningsanförande då jag talade om full
sysselsättning. Om han nu gjorde det skall jag be att
få upprepa vad jag sade: Arbetslöshet får inte vara
ett medel i den ekonomiska politiken. Den
principen slås fast både i regeringsdeklarationen
och finansplanen. Det är en princip och ett mål som
vi arbetar för i regeringen och i denna kammare.

En del i att skapa arbete åt alla i alla delar av landet
är att öka ansträngningarna för att få fart på
investeringarna i de mindre och medelstora
företagen. Det är genom en bättre näringspolitik --
inte genom den storskaliga statligt baserade
företagspolitiken som Lars-Ove Hagberg med
förkärlek bekänner sig till -- och satsningen på
mindre och medelstora företag med nya produkter
med konkurrenskraft som vi kan tävla med andra
företag på världsmarknaden.

Det handlar också om att vi satsar mer på
regionalpolitiken. Resurserna till regionalpolitiken
räknas upp med 13 %, vill jag minnas. Dessutom
sänks arbetsgivaravgifterna i en större del av
Norrlands inland. Detta sker i syfte att skapa arbete
åt människor i regionalt utsatta områden.

Reduceringen av vissa skatter och avgifter för
företagen sker med fördelningspolitiska motiv.
Enbart genom att få konkurrenskraftiga företag
kan vi få jobb till löntagarna och trygga
arbetstillfällen som kan skapa förutsättningar för
andra åtgärder i samhället. Vi får resurser till
utbildning, till att klara barnomsorgen, sjukvården
och mycket annat.

Slutligen till frågan om pensionerna. En
arbetsgrupp arbetar för närvarande med ett förslag
till att reformera pensionssystemet. I detta arbete
kommer också hela grundpensionssystemet att
beaktas. Jag är övertygad om att Lars-Ove Hagberg
kommer att bli mycket tillfreds när resultatet av
arbetet presenteras.

Anf. 11 LARS-OVE HAGBERG (v) replik:

Fru talman! Om jag nickade till så slog Per-Ola
Eriksson dövörat till. Jag frågade hur det var med
konjunkturpolitiken. Hur var det med partiledaren
Olof Johanssons uttalanden? Det är egentligen en
skam att man inte kan gå fattigpensionärerna till
mötes i en sådan liten grad i detta läge när de har
drabbats negativt av skatteomläggningen och har
en mycket pressad situation.

Sedan till frågan om principer. Principer i all ära,
men drar man i det här pressade
arbetsmarknadsläget där kommunerna har mycket
stora uppgifter förutom de ordinarie in dessa
pengar, kommer de områden som Per-Ola Eriksson
ville värna om att drabbas. De reala resurser i form
om människor som vill in på dessa områden hindras
av den politik som regeringen nu företräder.

Min förkärlek för stora företag är mycket
begränsad. Jag ser till den privatisering som skall
ske framöver och det riskkapital som finns i
Sverige. Om man skall sälja ut statliga företag,
måste man låsa in en del riskkapital för friska nya
investeringar i infrastruktur i statens regi. Dessa
saker ställs emot varandra. Det Per-Ola Eriksson
säger är att man skall sälja ut de statliga företagen,
och då försvinner pengarna till de friska nya
framtidsinvesteringarna i infrastruktur från
småspararna och de andra som skall spara. Vi
måste ha plats för båda dessa saker. Detta är en
ganska bakvänd politik.

Som jag ser det har regionalpolitiken för
närvarande igen större framgång.
Regionalpolitiken består i dag i stort sett bara av
stöd. I dag bestäms regionalpolitiken, Per-Ola
Eriksson, av var de stora företagen vill lokalisera
sig.

Anf. 12 LARS TOBISSON (m):

Fru talman! Allan Larssons beramade vändpunkt
infann sig inte ens under förra årets sista kvartal. I
jämförelse med den förhållandevis måttliga
nedgång som inträffade utomlands blev 1991 från
svensk synpunkt riktigt uselt. Totalt krympte vår
ekonomi med drygt 1 %. Industriproduktionen
minskade med 5,5 %, och näringslivets
investeringar sjönk nästan 15 %. Mot den
bakgrunden är det inte underligt att arbetslösheten
steg kontinuerligt under året. Därmed utfärdades
det slutliga underbetyget till den tredje vägens
politik.

Även om vi nu har en ny borgerlig regering, är den
gällande statsbudgeten tillkommen under
socialdemokratiskt styre och kommer faktiskt att
fortsätta att vara så fram till den 1 juli i sommar.
Även det budgetförslag som vi i vår behandlar här
i riksdagen bär i stora delar prägeln av att ha
förberetts före valet. Dessa institutionellt inbyggda
förseningar gör det inte särskilt lätt att snabbt ge en
i övrigt trögmanövrerad skuta ny kurs och bättre
fart. Med de givna förutsättningarna får arbetet
med att omstrukturera Sveriges ekonomi sägas ha
kommit i gång på ett bra sätt. Nu gäller det för
regering och riksdag att fullfölja med kraft och
konsekvens.

Utifrån får vi inte mycket draghjälp. Den väntade
uppgången i USA och Storbritannien dröjer
samtidigt som en avmattning satt in i Japan och
Tyskland. Tillväxten i OECD-länderna väntas ändå
bli 1,5 % i år och 2,5 % nästa år. Men det räcker
inte för att redan 1992 lyfta utvecklingen av den av
strukturella svagheter plågade svenska ekonomin
över nollstrecket. Till industrikrisen kommer nu en
byggkris som förvärrar problemen inom det
finansiella systemet och som driver upp
arbetslösheten ytterligare.

Svårigheterna är av en sådan art att de inte kan
avhjälpas med några enkla grepp. Den borgerliga
regeringspolitiken syftar till att återupprätta
Sverige som tillväxt- och välfärdsnation. Det
förutsätter att konkurrenskraften förbättras genom
att prisutvecklingen och kostnadsnivån pressas ned.
Därtill måste utvecklingskraften i ekonomin
frigöras. Det är dessutom viktigt att även
kortsiktiga åtgärder ligger i linje med den
långsiktiga strategin.

Mottagandet av årets finansplan har på det hela
taget blivit gott. Räntenivån justeras nedåt, och på
aktiebörsen har hittills i år en viss uppgång
noterats. Dessa försiktiga utslag av tillförsikt inför
framtiden kan säkert också hänföras till att
budgetförslaget med den där föreslagna
besparingsramen helt och fullt har godkänts av
finansutskottets majoritet.

I den aktuella bild av ekonomin som onekligen
domineras av kristecken kan dessutom nu vissa
ljuspunkter urskiljas. Sålunda ger utrikeshandeln
ett bättre utfall än väntat. Även om detta till stor
del är en följd av den låga aktiviteten i ekonomin,
medför det sjunkande underskottet i bytesbalansen
att upplåningsbehovet utomlands avtar. Inflationen
ligger nu snarast under europeisk genomsnittsnivå,
vilket betyder att medborgarna även med mycket
begränsade löneökningar får förbättrade
disponibla inkomster. Med tanke på alla rapporter
om utbrett elände och stigande nöd i det svenska
samhället finns det anledning att besinna att den
privata konsumtionen fortfarande växer -- om än
långsamt -- och att hushållen dessutom finner det
möjligt att öka sitt sparande. Den sistnämnda
förändringen bidrar naturligtvis till att underlätta
finansieringen av budgetunderskottet, eftersom det
i allt väsentligt kan ske på hemmaplan och i egen
valuta.

Liksom regeringen säger sig Socialdemokraterna i
sin partimotion och i reservationen till
finansutskottets betänkande på lång sikt vilja
minska de offentliga utgifternas andel av
bruttonationalprodukten och sänka skattetrycket.
Men dessförinnan skall den inhemska efterfrågan
stimuleras genom att de offentliga utgifterna tillåts
öka. Konsekvensen i det resonemanget blir ju inte
precis klarare av att man sedan med hjälp av
skattehöjningar påstår sig få fram ett
budgetunderskott som är mindre än vad som
redovisas i finansplanen.

Fru talman! I den här andan höll Hans Gustafsson
en plädering för mer byggande. Jag måste fråga
Hans Gustafsson vad det är som skall byggas. Är
det kontor? De står tomma runt om i landet. Är det
varuhus? Jag tror att de håller på att utrymmas på
åtskilliga håll också. Är det industrilokaler? Ja, det
kan hända, eftersom de ofta är skräddarsydda. Men
det finns också gott om tomma sådana. Är det
kommunalhus? Jag tror inte det heller. Den
expansionen har vi bakom oss. Man kan alltid tala
om att offentliga lokaler behöver underhållas, men
då kommer frågan vem som betalar i dessa tider.

Naturligtvis skall vi satsa på infrastrukturen, men
det är inte som på 30-talet när man skickade ut folk
med spadar och spett. Det gick åt mycket
arbetskraft. Nu är det stora, tunga och
komplicerade maskiner. De skall sysselsättas. Det
är bra. Vi arbetar på det. Men det kan kanske inte
bli så mycket bot mot arbetslösheten.

När det gäller bostäderna har vi den högsta
boendekonsumtionen i världen. Det gäller både yta
och standard. Det har drivits fram med
subventioner i socialdemokratisk politik under
många år. Beslutet att dämpa den här
överkonsumtionen togs redan i skattereformen som
Socialdemokraterna ju stod bakom. Man fortsatte
ändå att driva på bostadsbyggandet långt över de
35 000--40 000 lägenheter om året som Hans
Gustafsson anger som en norm mitt i
överhettningen i slutet på 80-talet. Vem skall nu
bygga bostäder när vi snabbt går mot ett växande
lägenhetsöverskott? Vem tar på sig detta? Vem
bygger över huvud taget en fastighet när man vet
att värdet när den står färdig är betydligt lägre än
produktionskostnaden?

Socialdemokraterna håller fast vid sitt
räntelånesystem. Jag vill påstå att det är de absolut
sämsta förutsättningar som nu råder, med låg
inflation och mycket hög nominell ränta, för att gå
in på räntelånesystem. Det borgar för mycket stora
statsutgifter för de realräntebidrag som sedan
skulle följa.

Det är intressant att notera att när vi nu arbetar
med utformningen av ett nytt
bostadsfinansieringssystem finns det inte någon på
marknaden, inte ens hyresgästernas organisationer,
som vill ha det räntelånesystem som Hans
Gustafsson ser som lösningen.

Nej, Hans Gustafsson, den paroll som uttalades av
finansutskottets vice ordförande om att det inte blir
fart på Sverige utan fart på byggsektorn, vill jag
vända på. Utan fart på Sverige blir det ingen fart på
byggsektorn. Det är i den ändan vi måste börja.
Det förvånar mig att så mycket utrymme ägnas åt
byggfrågorna, när det ändå är i industrin som
friställningarna sedan länge pågår. Det är där vi
behöver få i gång verksamheten.

Fru talman! Det framgår tydligt av det arbete vi
haft med finansplanen i finansutskottet att
Socialdemokraterna är ovana att uppträda som
oppositionsparti. Redovisningen av det egna
budgetalternativets ekonomiska effekter är mycket
ofullständig. Man avvisar besparingar som ingår i
regeringens budgetförslag, t.ex. gentemot
kommunerna, men låter inte detta påverka sitt eget
budgetsaldo. Dessutom upprepas illusionsnumret
att dra in fem miljarder kronor från Stadshypotek,
vilket -- utöver den utmanande konfiskation
åtgärden var redan när den fördes fram förra
våren -- nu framstår som ett attentat mot detta
utsatta kreditinstituts överlevnadsmöjligheter. Vi
har just berört svårigheterna inte minst när det
gäller bostadsfinansieringen, men också övrig
fastighetsfinansiering, som Stadshypotek numera
ägnar sig åt.

I verkligheten är det socialdemokratiska
budgetalternativet -- trots höjda skatter på
sparande och företagande -- avsevärt svagare än det
budgetförslag som en majoritet i finansutskottet
ställt sig bakom. Skulle deras expansiva, men
samtidigt investeringsfientliga, politik vinna gehör
kommer valutaoron med åtföljande räntehöjningar
som ett brev på posten.

I stället gäller det nu att beslutsamt gå vidare på den
av regeringen inslagna vägen. De långsiktiga målen
får inte äventyras genom socialdemokratiskt
inspirerade avsteg som ger felaktiga signaler. Inom
denna ram skall sedan allt göras för att lindra
effekterna av konkurser och friställningar. Men alla
berörda -- bl.a. bankfolk, byggföretag och
bypolitiker -- måste lära sig att det inte i längden går
att upprätthålla, och än mindre förbättra, den
levnadsstandard vi vant oss vid i Sverige om vi inte
får i gång den ekonomiska tillväxten. Detta är och
måste förbli det allt överskuggande målet.

Den viktigaste politiska uppgiften de närmaste åren
blir att förbereda inträdet i den europeiska
gemenskapen genom skattesänkningar och andra
åtgärder som stärker Sveriges konkurrensförmåga i
vid mening. Uppmuntrande tecken har redan
börjat framträda utomlands på att den borgerliga
regeringens kursomläggning väckt intresse för
investeringar i vårt land. Eftersom utflödet av
svenskt placeringskapital till andra länder samtidigt
har avtagit och bytesbalansen som nämnts
förbättrats, ser utvecklingen av basbalansen, basic
balance med en teknisk term, inte alls lika
skrämmande ut som under de socialdemokratiska
regeringsåren. Det är i stort sett som det skall vara,
i balans. Inom kort lämnar regeringen en
redovisning för vilka ytterligare åtgärder på
skattesidan som krävs för den ofrånkomliga
anpassningen till förhållandena i vår omvärld. Först
på listan står bl.a. omläggning av
energibeskattningen och avskaffande av
kilometerskatten.

Den nödvändiga övergången från en höginflations-
till en låginflationsekonomi har i Sverige fördjupat
den recession som i mildare form drabbat även
omvärlden. Det finns naturligtvis alltid en risk att
en sådan deflationsprocess urartar i regelrätt
depression. Det främsta hotet just nu kommer från
påfrestningarna på det finansiella systemet. Förra
årets kreditförluster på uppemot 50 miljarder
kronor väcker farhågor för att vi är på väg in i en
norsk situation, men utan detta lands
oljeinkomster, vilka där gjort det möjligt för staten
att nödtorftigt hålla de finansiella företagen under
armarna.

Liksom i vårt grannland härrör problemen här
hemma i stor utsträckning från fastighetssidan. En
viktig uppgift blir därför att försöka skapa ett golv
mot vilket värdefallet kan bottna.
Händelseutvecklingen visar det orimliga i
påståendet att skatten på fastigheter alltid kan
höjas, eftersom dessa inte kan försvinna
utomlands. Men fastighetskapitalet kan
uppenbarligen försvinna, och även den verksamhet
som fastigheterna är avsedda för.

Det är naturligtvis alldeles orimligt att vi ännu
under 1992 har en tillfällig förhöjning av
fatighetsskatten på kommersiella lokaler i syfte
att -- som det hette när den beslutades -- dämpa den
spekulativa värdestegringen. Det är ett
utomordentligt exempel på hur svårt det är att
bedriva aktiv konjukturpolitik med skattevapnet
som instrument. Även om denna extra pålaga
upphör vid nästa årsskifte, blir det i längden
omöjligt att som nu ta ut en hög fastighetsskatt på
lokaler som står outhyrda och därför inte ger några
intäkter. Jag utgår ifrån att regeringen återkommer
till dessa frågor senast i
kompletteringspropositionen.

Fru talman! Samtidigt som jag än en gång
understryker vikten av att det besparingsprogram
som återfinns i regeringens budgetproposition
passerar riksdagsbehandlingen ograverat, yrkar jag
bifall till hemställan i finansutskottets betänkande
nr 20 i dess helhet.

Anf. 13 HANS GUSTAFSSON (s) replik:

Fru talman! Lars Tobisson sade att den kraftigt
ökande arbetslösheten som man kunnat konstatera
under senare tid är det verkliga och slutliga beviset
på ett misslyckande för den tredje vägens politik.
Då måste jag fråga Lars Tobisson hur det är i
Danmark, Finland, Tyskland, Holland, Belgien,
Frankrike och England som har en dubbelt så hög,
och ibland tre gånger så hög, arbetslöshet som vi.
Beror det på att de också fört tredje vägens politik
eller har de det så dåligt för att vi för tredje vägens
politik? Det skulle vara intressant att få höra hur
det hänger ihop. Sanningen är den att den tredje
vägens politik har lett fram till att vi har den lägsta
arbetslösheten, inte den högsta som Lars Tobisson
försökte göra gällande.

Sedan säger Lars Tobisson att han med
tillfredsställelse har konstaterat att även
Socialdemokraterna så småningom vill minska den
offentliga sektorns utgifter. Det är alldeles riktigt,
men vi vill inte göra som Lars Tobisson tycker att
man skall göra och först sänka skatterna och sedan
se efter hur man skall få ner utgifterna. Vi vill börja
i den andra ändan och sträva efter att effektivisera,
rationalisera och förbättra den offentliga sektorn
för att därigenom möjligen skapa ett utrymme för
att sänka skatterna. Det är skillnaden.

Sedan återkom Lars Tobisson till frågan om vem
som skall bygga och vem som skall betala. Bostäder
är investeringar som det tar 75--100 år att förbruka.
Man kan inte ha ett bostadsbyggande som avgörs
i sexmånadersintervaller. Man måste ha ett ganska
långsiktigt perspektiv på den verksamheten och
försöka att skaffa sig en långsiktig uppfattning. Då
uppstår problemet att vi ibland kommer att ha
tomma lägenheter och ibland en överefterfrågan på
lägenheter.

Lars Tobisson frågade, om jag uppfattade honom
rätt: Vem skall då betala? Att bygga innebär
kostnader i samhället för hus, fabriker och andra
anläggningar som skall förräntas, värmas upp och
underhållas. Vem som betalar den kostnaden är en
fördelningspolitisk fråga. Samhällskostnaden är
precis lika stor, om vi låter den som sist efterfrågar
huset betala hela kostnaden eller om vi fördelar
den.

Enda sättet att bli av med denna samhällskostnad
är att sluta bygga, sluta att underhålla
fastigheterna, sluta att förränta dem. Så fort vi
investerar i framtiden får vi denna kostnad, och det
är en fördelningspolitisk fråga hur denna kostnad
skall betalas.

Det är orimligt, Lars Tobisson, att den som i dag
går ut på marknaden och efterfrågar en bostad skall
förränta ett belopp som är 10--20 gånger större än
det som vi behöver förränta som byggde hus på 60-
talet. Därför behövs ett system för att omfördela
kostnaderna, om vi skall kunna upprätthålla ett
byggande.

Anf. 14 LARS TOBISSON (m) replik:

Fru talman! Hans Gustafsson började med att
referera till Danmark och Storbritannien och talade
om hög arbetslöshet där. Danmark är, tycker jag,
ett bra exempel. Låt mig påminna om hur det gick
till när den borgerliga regeringen fick ta över.
Ekonomin var så misskött av Socialdemokraterna
att Anker Jörgensen t.o.m. fick ge upp, och han
gjorde det utan strid, utan att begära nyval. Han
lämnade över och sade: Försök att klara av det här!

Det har tagit lång tid, men man beskriver nu
Danmark som det verkligt lyckade exemplet på
restaurering av en usel ekonomi. Så dålig är inte
Sveriges ekonomi. Så skuldsatta utomlands är vi
inte. Men jag tycker att det är väl värt att studera
Danmark som ett exempel på hur lång tid det kan
ta att råda bot på en hög arbetslöshet, skapad
genom en felaktig socialdemokratisk politik.

Sedan säger Hans Gustafsson att han vill visst
minska de offentliga utgifterna men inte som
moderaterna först sänka skatterna. Nej, vad
Socialdemokraterna vill göra är att först öka
utgifterna som en förberedelse för att sänka dem.
Jag kan inte få det att gå ihop. Hur kan
Socialdemokraterna tro att skatterna kan höjas
med nära tio miljarder 1993? Går det att beskatta
Sverige ur krisen? Hur kan man tro att vi råder bot
på Sveriges problem genom att höja subventioner,
bidrag och andra offentliga utgifter med minst lika
mycket?

Om det vore höjda skatter och ökade offentliga
utgifter som satte fart på tillväxten och
sysselsättningen, skulle vi inte ha några problem i
vårt land, utan då skulle ekonomin blomstra. Men
så är det som bekant inte. Tvärtom är detta slags
politik orsaken till våra problem, och därför är det
så nödvändigt att sänka skatter och att skapa
utrymme för det genom att minska de offentliga
utgifterna och avreglera.

Sedan kommer Hans Gustafsson tillbaka till det
som är favoritämnet för dagen: bygga, framför allt
bygga bostäder. Jag upprepar att vi har med
subventioner, inspirerade av socialdemokraterna,
drivit fram en överkonsumtion av boende som ni
socialdemokrater ingrep mot genom utformningen
av skattereformen. Den gjorde det relativt sett
dyrare att bo, och människor har börjat anpassa sig
till detta genom att inte efterfråga större, dyrare
bostäder i den utsträckning som skedde tidigare.

Vi skall ha klart för oss att det inte räcker med att
sysselsätta ledig arbetskraft genom att bygga.
Sedan skall fastigheterna hållas i gång, som sagt, i
hundra år. Driften skall betalas, och vi kan inte
hålla en högre boendestandard i vårt land än vad
människor är beredda att själva betala och göra det
med sina egna inkomster.

Anf. 15 HANS GUSTAFSSON (s) replik:

Fru talman! På min fråga hur tredje vägens politik
i Sverige kunde skapa en två tre gånger så stor
arbetslöshet i England, i Danmark och på andra
håll svarade Lars Tobisson att det var så förfärligt
uselt i Danmark, därför att man hade haft en
socialdemokratisk regering, och att det har tagit så
väldig tid att reparera skadorna.

Jag vet att det tar lång tid. Jag vet hur det var när vi
övertog en usel ekonomi efter er 1982. Det tog
åtta--nio år att reparera, och det gjorde vi samtidigt
som vi sett till att arbetslösheten har hållit sig på en
unikt låg nivå.

Att ta arbetslösheten i Sverige, som har den högsta
sysselsättningen i världen, som ett uttryck för ett
misslyckande av tredje vägens ekonomiska politik,
när alla avancerade industriländer runt omkring oss
har två eller tre gånger så hög arbetslöshet, är med
förlov sagt ett ovanligt illa valt argument från Lars
Tobissons sida.

Låt mig sedan fortsätta med det som Lars Tobisson
tog upp senast, huruvida det var byggandet som
skulle få fart på Sverige eller om det var industrin
som borde sätta fart på byggandet. Det är den
gamla diskussionen om hönan och ägget, så att
säga.

Situationen är den, Lars Tobisson, att i Sverige är
80 % av byggandet på något sätt samhällsanknutet.
40 % är kommuner och staten, 40 % är
bostadsbyggandet och 20 % är det övriga. Därför är
byggandet så oerhört beroende av den hållning som
vi intar, medan näringslivet inte befinner sig i det
läget utan har andra utgångspunkter. Därför är det
både vår skyldighet och vår möjlighet att skapa
förutsättningar för byggandet.

Det behöver byggas, och byggnader behöver
underhållas. Det finns ett ''underhållsberg'' på den
kommunala sidan när det gäller bostäderna. Det
går inte att försvara att låta 17--20 % gå arbetslösa
och betala ut miljarder i arbetslöshetsunderstöd,
när det finns nyttiga ting att göra.

Min tid är ute, så jag skall be att få återkomma vid
senare tillfälle.

Anf. 16 LARS TOBISSON (m) replik:

Fru talman! Det är häpnadsväckande att höra Hans
Gustafsson säga att han vet att det tar tid att
reparera misstag i ekonomin, för det tog nio år för
Socialdemokraterna att göra det efter den
borgerliga regeringsperioden. Menar verkligen
Hans Gustafsson att den ekonomi som ni
överlämnade till oss efter senaste valet -- och som
människor uppenbarligen hade insett inte höll -- var
någonting som var reparerat och satt i stånd igen?

Det är ju fullkomligt omöjligt att föreställa sig att
det kan vara uppfattningen, när vi har en negativ
tillväxt i landet sedan åtskillig tid tillbaka och under
överblickbar tid. Kom ihåg att arbetslösheten hade
börjat stiga långt före regeringsskiftet i höstas. Vi
hade förutsagt att det skulle ske.

Vi vet att arbetslöshet kommer sent i det
ekonomiska förloppet. Vi såg redan i slutet av 80-
talet att den politik som Socialdemokraterna förde
måste leda till ökad arbetslöshet, större än vad vi
har upplevt tidigare i modern tid, och vi har blivit
sannspådda. Arbetslösheten fortsätter att växa
även sedan nu politiken lagts om, och tyvärr
kommer det att dröja innan den tillväxt som
kommer förmår att absorbera den strukturella
arbetslöshet som uppkommit.

Vi skall göra allt för att lindra svårigheterna för
dem som drabbas, men vi kommer inte att återfalla
i en politik som stimulerar efterfrågan, för att få till
stånd konstlade jobb. Det är utbudssidan som skall
frigöras, och det sker genom förbättrad
konkurrenskraft, genom att vi satsar på
utvecklingskraften. Det är den vägen, genom en
expansion av naturliga jobb, som vi kan råda bot på
arbetslösheten.

Sedan måste jag återkomma till hur ni hanterar er
oppositionspolitik.

Ni tvingades mot slutet av er regeringstid till en
omläggning: sänkta marginalskatter, sänkt
kompensation i sjukförsäkringen, kommunalt
skattestopp, inställd förtida avveckling av
kärnkraften, närmande till EG, anknytning av
kronan till ecun. Allt detta var bra, men det var
borgerlig politik. Finansministern fick avvisa
propåer från LO om att stimulera ekonomin från
efterfrågesidan.

Men nu när ni Socialdemokrater är i opposition är
det dags igen. Då kan ni inte hålla er. Ni är
medvetna om att den politik regeringen för är den
enda vägen. Men det måste framstå som om ni har
något eget att komma med och att ni snabbt kan
råda bot på de problem ni själva har skapat. Därför
blir det denna politik som är så full av motsägelser.

Jag vill citera ur det pressmaterial ni har skickat ut:
''Politiken skall inriktas på att successivt sänka de
offentliga utgifternas andel av BNP. Det kräver ett
fortsatt arbete med att effektivisera de offentliga
verksamheterna och de offentliga utgiftssystemen.
En sådan politik skapar möjligheter att på sikt
sänka skattetrycket.''

Jättebra! Men så kommer det: ''Mot den
bakgrunden bör en ökning av de offentliga
utgifterna med 1 % 1993 vara en väl avvägd nivå.''

Det här säger väl allt om hur Socialdemokraternas
politik håller ihop.

Talmannen anmälde att Hans Gustafsson anhållit
att till protokollet få antecknat att han inte ägde rätt
till ytterligare replik.

Anf. 17 LARS-OVE HAGBERG (v) replik:

Fru talman! Jag blev nyfiken när Lars Tobisson i sitt
svar till Hans Gustafsson sade att det inte är
byggandet som är intressant utan industrin. Det är
där arbetena förloras. Lars Tobisson talade om att
pressa prisnivåerna och kostnaderna och från
någonstans frigöra utvecklingskraften.

Då blev jag nyfiken. På vilket sätt frigörs denna
utvecklingskraft och vad består den av? Är det en
utvecklingskraft som å ena sidan kräver ännu lägre
löner och ännu högre vinster? Eller är det en
utvecklingskraft som å andra sidan kräver en
oerhört vidare kompetens i samhället -- inte bara av
några få utan av många? Eller är det en
utvecklingskraft som anser att arbetslivet skall vara
organiserat inom denna industri?

Det här handlar ju ändå om att vi har en
strukturkris i dag, som bl.a. beror på den tredje
vägens politik och inlåsningseffekt. Nya impulser
och idéer kommer fram. Vad skall de baseras på?
Vad är drivkraften till dessa nya investeringar
framöver, Lars Tobisson?

Vad hör jag då från regeringen? Det är ju Lars
Tobissons egna turboministrar. En skall till varje
pris sänka skatterna -- dvs. skatteministern.

Man funderar ibland om det över huvud taget finns
några begränsningar. Per-Ola Eriksson sade nyss
att regeringens avvägning av att sänka skatterna
skulle göras med en viss finess med beaktande av
hur omgivningen såg ut. Men när man får höra
dessa ministrar är allt rakt fram. Skatterna skall
sänkas. Lars Tobisson säger själv att det gäller en
anpassning till EG. Då blir man fundersam och
undrar om det ändå inte handlar om sänkta
arbetsgivaravgifter och den interna devalveringen,
som Moderaterna för fram. Är detta
utvecklingskraften? Det här borde vi diskutera
eftersom det är det verkligt viktiga. Det vore
oerhört bra att få svar på vad denna
utvecklingskraft är.

En annan fråga som verkligen är intressant gäller
utförsäljningen av statliga företag. De är inte på
något sätt misskötta på marknaden. Här är det
fråga om ideologiska skäl. Vad innebär detta för
signaler? Skall man satsa i statliga företag som
redan fungerar, i stället för att ta igen den förlorade
tiden i industrin? I stället kör en av ministrarna
stenhårt på linjen om utförsäljning. Det måste i det
här läget utgöra en felaktig signal som inte kan
gynna Sverige som industrination -- oavsett om
Sverige är med i EG eller står utanför.

Anf. 18 LARS LEIJONBORG (fp):

Fru talman! Styrkan i regeringens politik är, som
har påpekats, överensstämmelsen mellan de
långsiktiga målen och de kortsiktiga åtgärderna.
Det finns en påtaglig brygga mellan de långa och de
korta perspektiven. Det gäller aktörernas tilltro till
den ekonomiska politiken. Investerare och
placerare har många gånger blivit besvikna och
lurade av den ekonomiska politiken. De har trott
på försäkringar om en stram finanspolitik som
skulle hålla kostnadsutvecklingen under kontroll --
men de har blivit lurade. De har trott på
försäkringar om att kronan inte skall devalveras --
men de har blivit lurade.

Det här har lett till en utbredd misstro mot svensk
ekonomisk politik. Det betalar vi nu ständigt för
genom en högre ränta i Sverige, som innehåller en
inte obetydlig riskpremie.

Om man för en ekonomisk politik som bygger på
resonemanget att visserligen behövs sänkta skatter,
de skall sänkas så småningom, men först skall de
höjas, och visst behövs det bättre kontroll över de
offentliga utgifterna, de skall sänkas, men först höjs
de, minskar tilltron och därmed ökar också risken
för räntechocker.

I det här perspektivet, när jag hör Hans Gustafsson
och andra Socialdemokrater, kommer jag närmast
att tänka på Döbeln vid Jutas som bad om en
medicin ''som gör mig för i morgon sjufalt värre,
men hjälper mig i dag på mina ben''. Den
medicinen behöver vi inte. Styrkan är att vi nu har
kraft att ta steg mot de nödvändiga långsiktiga
målen.

Hans Gustafsson började med att säga att Sverige
har stora problem. Sverige är nu inne i en
konjunkturnedgång. Jag noterade att i en av sina
senaste repliker sade han att socialdemokraterna
behövde åtta nio år för att reparera svensk ekonomi
efter de borgerliga regeringsåren. Han frammanar
bilden att 1990--1991 var problemen lösta i svensk
ekonomi. Sanningen är ju den motsatta. I själva
verket har det under lång tid funnits grundläggande
problem i svensk ekonomi. Mot slutet av 1980-talet
och början av 1990-talet blev de alltmer påtagliga.

Sverige har under lång tid haft en sämre växtkraft i
ekonomin än andra länder. Den upphörde helt de
senaste åren. Sverige har haft stora
bytesbalansunderskott, även under de år
världskonjunkturen var lysande och nästan allt som
tillverkades gick att sälja till hyggliga priser. Även
då, med undantag för något enda år, hade Sverige
underskott i bytesbalansen. Hela tiden led landet
under förväntningar om devalvering. Marknaderna
fruktade risken att svenska politiker skulle fatta
beslut om devalvering. Ett tecken på dessa problem
var att Sverige nästan oavbrutet hade en högre
inflation än andra länder.

Det är därför viktigt att komma ihåg att Sveriges
problem inte är lågkonjunkturen.
Lågkonjunkturen är ett av problemen. Men
lågkonjunkturen förstärks av de mera djupgående
problemen.

Det finns en och annan ljusglimt i svensk ekonomi
som har påpekats här. Men jag menar att den
ojämförligt viktigaste ljuspunkten är att Sverige har
en regering med en trovärdig ekonomisk strategi
och med styrkan att genomföra denna strategi. Den
politiken bygger inte på några besvärjelser om
imaginära vändpunkter, utan den bygger på
handfasta förändringar i svensk ekonomi i
marknadsekonomisk riktning.

Nu fullföljer vi först och främst de
strukturförändringar som vi tvingade den
socialdemokratiska regeringen att initiera redan
under förra valperioden. Lars Tobisson räknade
nyss upp dem. Vi fullföljer den EG-ansökan som
Ingvar Carlsson lämnade in. Vi fullföljer
intentionerna i skattereformen genom att fortsätta
att sänka skattesatser som är tillväxthämmande.
Vidare reformerar vi sjukersättningen. Vi följer
upp ecu-anslutningen med en nödvändig
hårdvalutapolitik.

Till dessa strukturförändringar kommer också
sådana som man inte tillräckligt tog itu med på den
socialdemokratiska tiden. Jag tänker först och
främst på förnyelsen av den offentliga sektorn. På
det området skall vi nu genomföra en omfattande
avmonopolisering och avreglering, som kommer att
öka effektiviteten. Vi har också med större kraft
tagit itu med besparingsarbetet inom den offentliga
sektorn för att öka möjligheterna att få kontroll
över de offentliga utgifternas utveckling.

Jag tycker inte att socialdemokratisk ekonomisk
oppositionspolitik för närvarande är särskilt
trovärdig. Det märks ganska tydligt när man läser
t.ex. Socialdemokraternas reservationer att den
oenighet som var så uppenbar under den
socialdemokratiska regeringstiden fortfarande
finns kvar. Mitt i reservation 1 finns en mening som
lyder: ''Möjligheterna att använda finanspolitiken
för att utjämna konjunktursvängningar är starkt
begränsade av vår ofullständiga kunskap om den
framtida ekonomiska utvecklingen och
fördröjningar i politikens verkningar.''

Det är ett mycket intressant och riktigt påpekande,
men det ter sig då litet egendomligt att praktiskt
taget hela Socialdemokraternas politiska agitation
nu är av konjunkturpolitiskt slag;
Socialdemokraterna hävdar att regeringen för en
felaktig konjunkturpolitik. Man funderar på vilken
konjunkturbedömning Socialdemokraterna
egentligen gör, eftersom den uppenbarligen spelar
en sådan central roll i hela deras uppläggning. Vi
hörde ju ständigt under förra året Allan Larsson
säga att vändpunkten var nära, för att inte säga
passerad, men nu verkar vändpunkten så att säga
helt och hållet ha försvunnit. Det är nämligen
uppenbart att en hel del av de åtgärder
Socialdemokraterna vill sätta in kommer att få
genomslag först i en tid då många tror att
konjunkturen har vänt uppåt.

Att döma av en del inlägg i debatten vidtar den
borgerliga regeringen inga åtgärder för att hålla
arbetslösheten nere. I själva verket har regeringen
ju lagt fram omfattande sysselsättningspaket. Jag
vill påpeka att nästan 1 miljard kronor av statliga
pengar under innvarande budgetår satsas på
ombyggnader av skolor. Det var ett av de första
beslut vi fattade efter valet. Trots att vi har en del
principiella invändningar av skolpolitisk natur mot
den uppläggningen, i och med att vi nyss har
kommunaliserat skolan, bestämde vi oss för att av
sysselsättningspolitiska skäl godkänna den
proposition Göran Persson lade fram före valet och
som innebar att 900 milj.kr. satsas på
allergisanering och annat i skolor. Den här
regeringen gör alltså en hel del.

Den bristande trovärdigheten i
Socialdemokraternas agitation beror enligt min
mening också på de ganska tvivelaktiga
bokföringsknep de ägnar sig åt. Jag är personligen
inte en lika dogmatisk motståndare som en del
andra till att ändra ägarförhållandena i
Stadshypotek på det sätt som Socialdemokraterna
förespråkar. Däremot tycker jag att det är närmast
barnsligt att så att säga blåsa upp den åtgärden till
någonting viktigt i budgetpolitiken, eftersom en
sådan engångsåtgärd inte på något sätt kan göra en
annan budgetpolitik trovärdig.

Av Socialdemokraternas försörjningsbalans
framgår att både den privata och den offentliga
konsumtionen skall öka. Det låter ju jättebra.
Detta skall ske genom en uppskrivning av BNP-
prognosen. Tänk om det vore så enkelt! Varför
hade vi nästan två år före valet 1991 med praktiskt
taget ingen tillväxt om man bara kan bestämma sig
för att helt enkelt höja BNP och på sätt öka både
den privata och den offentliga konsumtionen?
Socialdemokraterna vill åstadkomma detta genom
att med lånade pengar sätt i gång offentliga
arbeten, men det är ju den vägen som har bidragit
till att vi har så stora problem här i landet.

Om det är så att bostadsbyggande och byggande
över huvud taget sätter fart på ekonomin, varför
hade vi då inte lysande tillväxtsiffror i slutet av 80-
talet? Då talades det om överhettning i
byggbranschen, men utvecklingen av BNP var ändå
utomordentligt blygsam. Detta faktum illustrerar
det som bl.a. Lars Tobisson har tagit upp här i
debatten, nämligen att byggbranschen inte kan dra
upp Sverige ur den nuvarande ekonomiska
svackan.

Jag tycker också att Socialdemokraterna är ute på
ganska lösan sand när de talar om
fördelningspolitik. Jag brukar tänka på den
valaffisch Socialdemokraterna hade inför valet
1985 med killen i cabrioleten med en dalmatiner i
baksätet och med budskapet ''Vi har klarat svensk
ekonomi''. Efter detta följde en inflations- och
spekulationsvåg i svensk ekonomi, som åstadkom
enorma omfördelningar av förmögenheter. Det
viktigaste steget i den riktningen hade
Socialdemokraterna tagit redan på dagen för sitt
makttillträde efter valet 1982. Efter att ha vunnit
valet på devisen ''Folkets väl går före storfinansens''
började de med en jättedevalvering som överförde
tiotals miljarder just från folket till storfinansen.
Även det är en fördelningspolitisk förändring av en
helt annan klass än vad som finns med i några
förslag som vi har kommit med.

Låt oss alltså, även om det innebär en del
påfrestningar, sätta in alla våra åtgärder i ett
långsiktigt mönster, nämligen att försvara den låga
inflationen och successivt förbättra vår
konkurrenskraft. Hans Gustafsson sade här något i
stil med att Socialdemokraterna inte prioriterar ned
inflationsbekämpningen, men jag har nu läst ett
antal av era dokument och Allan Larssons artikel i
Dagens Nyheter, och det är odiskutabelt att det
mycket bestämda intryck man får är att ni anser att
inflationsrisken är borta. Jag tror att det är ett
alldeles för kortsiktigt och farligt resonemang. Jag
noterade också att Stig Malm föreslog olika
åtgärder därför att han fruktade att priserna skulle
''sticka iväg''. Jag tror att vi skall vara medvetna om
att kampen mot inflationen vinner man aldrig en
gång för alla, utan den måste hela tiden vara en
central del av ens ekonomiska strategi.

Herr talman! Det finns en del ekonomer som
brukar påpeka att lågkonjunkturer har sin
betydelse i ett lands ekonomiska utveckling, och
den vi just nu är inne i utgör väl ett bra exempel på
det. Nu avslöjas mycket av det sjuka i 80-talets
spekulationsekonomi. De inslag av pratbubblor
och luftbubblor som fanns i 80-talets
framgångsmyter ersätts av en renässans för äldre,
robustare sanningar. Det finns sällan några
genvägar till framgång. Det är arbete, kreativitet
och känsla för kvalitet som skapar uthållig
lönsamhet snarare än roulettspel om förväntade
värden, med allt högre insatser och större risker.

Men lågkonjunkturer är alltid ett gissel. Många
familjer har i dag en medlem eller en nära anhörig
som går arbetslös. I andra familjer förgiftas
stämningen av oro för att det lilla familjeföretaget
skall gå i konkurs. Lågkonjunkturer har ett högt
mänskligt pris. De har också en märkvärdig
förmåga att prägla hela samhällsklimatet. Det är
inte bara de ekonomiska barometrarna som pekar
på baisse när ekonomin går neråt. Debatt- och
kulturklimat får ett omisskännligt drag av
domedag, fördelningskonflikter skärps, och
pessimismen breder ut sig. Alla dessa symtom
fördjupas i vårt fall av de strukturella problemen.

Lars Tobisson nämnde John Maynard Keynes, som
ju har gått till historien som en ekonom som
intresserade sig mycket för hur man skall dämpa
konjunktursvängningar. Som framgick av det citat
från den socialdemokratiska reservationen som jag
anförde är möjligheterna att göra detta med de
instrument som vi nu har begränsade. Men det
hindrar inte att det är en riktig tanke att det alltid
är ett samhällsorganisatoriskt misslyckande att
människor som vill arbeta inte får göra det.

Vi skall ha kvar våra höga ambitioner när det gäller
att hävda den fulla sysselsättningen. Vi skall
åstadkomma det genom mer av internationell
samverkan, bl.a. för att undvika att
konjunkturavmattningar blir onödigt utdragna på
grund av att regeringar bedriver något slags
ekonomisk krigföring. Vi skall också åstadkomma
det genom att satsa på ett mera företags- och
investeringsvänligt klimat, bl.a. genom att fullfölja
inflationsbekämpningen. Vi skall se till att vi har en
väl fungerande arbetsmarknadspolitik, bl.a. genom
att vid sidan av AMS verksamhet släppa fram
privata arbetsförmedlingar. Vi skall naturligtvis ha
en effektiv och rättssäker offentlig sektor och en
välfärdssektor som medverkar till att öka både
rättvisan och friheten i samhället.

Låt mig avsluta med att säga att regeringen och de
borgerliga partierna naturligtvis hade behövt stöd
av Socialdemokraterna också för de obekväma
åtgärder som vi nu vidtar. Det hade ytterligare
något stärkt förtroendet för den ekonomiska
politiken. Jag skulle ändå vilja vädja till er att,
framför allt av ett annat skäl, ta er en funderare
över er uppläggning av politiken, nämligen med
tanke på förtroendet för politiken över huvud
taget.

Jag tror att ni bidrar till en skepsis och en misstro
mot det politiska och demokratiska systemet
genom att så snart som ni hamnar i opposition
hoppa av från den ansvarsfulla uppläggningen och
ägna er åt mer opportunistisk politik. Det vore bra
både för ekonomin och för politiken om den
förnyelse av socialdemokratisk politik som man
ibland har sett vissa tecken på fullföljdes också i
opposition.

Jag yrkar bifall till finansutskottets hemställan.

Anf. 19 HANS GUSTAFSSON (s) replik:

Herr talman! Jag kan gärna instämma med Lars
Leijonborg i att det vore bra om vi alla tog ett ännu
större ansvar för att upprätthålla och stärka
politikernas anseende, men man skall inte kasta
sten om man själv sitter i glashus. Jag tror att det är
större sannolikhet för att en granskning av de
borgerliga partiernas uppträdande före valet i
höstas och de åtgärder som sedan har vidtagits
skulle medverka till att minska förtroendet för
politikerna och politiken.

Vi behöver inte åberopa Bengt Westerbergs
uppträdande mot Ny demokrati och de
förhandlingar med Ny demokrati som ni i dag sitter
i, utan kan i stället peka på många andra frågor av
fördelningspolitisk karaktär -- vårdnadsbidrag osv.
Jag tror att det vore ganska rimligt om Lars
Leijonborg först ville försöka hålla rent i eget hus.
När man anklagar andra för dålig moral har man
ofta svårt med sin egen.

Lars Leijonborg ville också ge intrycket att jag
skulle göra gällande att alla problem från 1990--
1991 är borta. I så fall har jag blivit alldeles
missförstådd. Jag har aldrig velat göra gällande att
alla problem är borta. Det finns problem i varje
lands ekonomi, Lars Leijonborg. Även de länder
som har en bra tillväxt har problem med att hantera
sin ekonomi. Det har vi i Sverige, och jag är rädd
för att vi kommer att fortsätta att ha det. Något
idealläge, där man kan sitta med armarna i kors och
säga att allting är bra, existerar inte vare sig hos oss
eller på något annat håll.

Lars Leijonborg sade vidare, om jag uppfattade
honom rätt, att det besvärliga inte är
lågkonjunkturen utan de andra problem som vi har
i vår ekonomi. Det viktigaste och det mest positiva
är, som jag ser det, att vi har lyckats komma till
rätta med en kostnadsutveckling som var ytterligt
skadlig och oacceptabel för oss. Svensk industri
återvinner konkurrenskraft varenda dag. Vi har en
lönekostnadsutveckling som är hälften av den
tyska, och vi har en inflation av god europeisk
modell.

Även Lars Leijonborg måste väl medge att det är
resultat också av den socialdemokratiska
regeringens politik. Inte var det ni som ställde upp
bakom Rehnbergkommissionen för att försöka
åstadkomma en långsiktig nedväxling av
kostnadstrycket, utan det var vi och Centerpartiet
som fick ta det ansvaret.

Anf. 20 LARS LEIJONBORG (fp) replik:

Herr talman! För att börja med det sista tror jag,
och jag har en känsla av att de flesta ekonomer
instämmer i den bedömningen, att det faktum att
vi har haft en ganska låg lönekostnadsutveckling på
senare tid beror dels på den ekonomiska
avmattningen, dels på skattereformen, vilken som
bekant folkpartiet i hög grad låg bakom, dels
möjligen marginellt också på
Rehnbergkommissionen. Men denna har ju inte
riksdagen att göra med. Det var ju den
socialdemokratiska regeringen som tillsatte den. Vi
har i och för sig inte haft några invändningar på den
punkten, men man överdriver kraftigt
Rehnbergkommissionens effekt för att uppnå den
lugnare lönekostnadsutvecklingen.

Man kan säkerligen hitta exempel på att alla partier
före ett val har sagt saker som de inte borde ha sagt.
Jag hävdar dock att det finns en betydande
gradskillnad på detta område. Jag kan försäkra att
vi i Folkpartiets ledning har mycket omfattande
diskussioner om huruvida det budskap som vi skall
gå ut med också är etiskt försvarbart, om huruvida
vi kan stå för det och även om vad som sker om vi
skulle hamna i en situation där vi har att genomföra
det.

Den bild som Socialdemokraterna nu ger av det
ekonomiska läget är att bekymren praktiskt taget
helt beror på konjunkturen, men då har man glömt
allt vad man har sagt tidigare när man har erkänt att
vi har haft och har omfattande strukturproblem.

Låt mig säga några ord om den socialdemokratiska
politiken i opposition, t.ex. när det gäller att
minska offentliga utgifter. Den budget som Allan
Larsson lade fram i januari 1991, den enda han fick
lägga fram, slutade med ett underskott på praktiskt
taget 0 kr. Det visar sig nu att det kommer att bli
över 50 miljarder i underskott för det budgetår som
den budgeten avsåg. Det är tiderna prognosmiss.
Jag tycker att även Socialdemokraterna skulle
känna ett ansvar för att i det läget begränsa
offentliga utgifter, men sanningen är att vi har fått
mycket litet stöd på den punkten.

Anf. 21 HANS GUSTAFSSON (s) replik:

Herr talman! Lars Leijonborg ifrågasatte vår vilja
att medverka till att hålla inflationen nere på en låg
nivå med hänsyn till att vi föreslår en del åtgärder i
den konjunktursituation som nu föreligger. Men
det är inte något motsatsförhållande häremellan.
Vi konstaterar att det i dag inte finns någon
kapacitetsbrist vare sig när det gäller arbetskraft
eller produktionsresurser som skulle göra att vi inte
kan expandera på de områden där vi med
samhällets medverkan kan åstadkomma en sådan
expansion, t.ex. inom byggandet.

Att byggandet inte kan ersätta en expansion i
näringslivet är väl självklart, men om man inte kan
uppnå det allra bästa, är det väl ingenting som
hindrar att man eftersträvar att uppnå det näst
bästa.

Lars Leijonborg säger vidare att man får mycket
litet hjälp när det gäller att spara på de offentliga
utgifterna och att hålla budgetunderskottet i
schack. Jag vet inte på vilken grund Lars
Leijonborg drar den slutsatsen. I den redovisning
som vi har överlämnat både till
finansdepartementet och till finansutskottet har vi
ett lägre budgetunderskott både för det kommande
budgetåret och för helår än vad regeringen har
redovisat. Även när vi bortser från de 5 miljarder
till Stadshypotek som Lars Leijonborg tog upp har
vi ett bättre saldo än vad regeringen har.

Kan det tolkas så att vi skulle vara ovilliga att vara
med om att stärka de offentliga finanserna?

Vad vi är emot är det sätt att dra in pengar på som
ni har rekommenderat. Ni har föreslagit slopande
av förmögenhetsskatten på arbetande kapital,
sänkning av uttaget av inkomst- och
förmögenhetsskatt, successivt slopande av
förmögenhetsskatten, sänkning av arvs- och
gåvoskatten, sänkning av skattesatsen på
kapitalinkomster, sänkning av reavinstskatten på
aktier och på bostadsrätter o.s.v. Jag kunde
fortsätta att läsa ur finansutskottets lista.

Det är de 9 miljarderna jag talar om. Dessa skall
man ensidigt överföra till kapitalägarna i det här
landet. Och så skall man ta pengarna från dem som
redan i dag har en nog så besvärlig situation genom
att införa karensdagar, sexdubbla ersättningen till
arbetslöshetskassan, dra in på
vuxenundervisningen, ta bort deltidspensionen etc.

Lars Leijonborg har uppfattat saken korrekt: Den
politiken ställer vi inte upp på.

Anf. 22 LARS LEIJONBORG (fp) replik:

Herr talman! Vi är långsiktigt överens om att
skatterna skall sänkas och att utgifterna skall
sänkas. Då föreslår vi för vår del ett antal
utgiftssänkningar: införande av karensdagar,
förändringar i arbetslöshetsförsäkringen,
förändringar i finansieringen av
arbetslöshetsersättningen m.m. Praktiskt taget allt
detta säger socialdemokraterna nej till. I stället
föreslår de högre skatter.

Vi får alltså inte på någon av punkterna stöd för de
långsiktiga förslag som båda sidor ändå säger sig
vilja åstadkomma. Detta, tycker jag, har ett
omisskännligt drag av opportunism.
Socialdemokraterna i opposition är inte beredda att
fullfölja de åtgärder som de talade om i
regeringsställning. Sanningen är också den att
några av de skattesänkningar som Hans Gustafsson
nu talade om var sådana som socialdemokraterna
också hade långtgående funderingar om att föreslå.

Jag vill påminna om det jag sade i mitt tidigare
inlägg om den fördelningspolitik ni förde med hög
inflation och devalvering på 80-talet. Denna är
verkligen ingenting att önska tillbaka. Den politik
vi bedriver lägger grunden för en tillväxt och ger oss
därmed förutsättningar att också slå vakt om en bra
fördelningspolitik framöver.

Förste vice talmannen meddelade att Hans
Gustafsson anhållit att till protokollet få antecknat
att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 23 STEFAN ATTEFALL (kds):

Herr talman! I regeringens arbete -- alltifrån den
första propositionen till dags dato -- har de
långsiktigt nödvändiga åtgärderna varit grunden för
politiken. För att trygga och utveckla välfärden,
skapa utrymme för offensiva miljösatsningar och
konkreta insatser för världens fattiga har en rad
beslut fattats och förslag presenterats i syfte att
åstadkomma en uthållig och varaktig tillväxt i
ekonomin. Många av förslagen och besluten har
den karaktären att de verksamt bidrar till att
förbättra ekonomins funktionssätt. Syftet har varit
att komma åt de många och stora automatiska
utgiftsökningar som finns inbyggda i systemen --
system vilkas träffsäkerhet ibland varit begränsad
och vilkas fördelningseffekter i praktiken inte blivit
de avsedda.

Socialdemokraterna håller i sin ekonomiska motion
med regeringen om att strukturomvandlingen av
ekonomin inte bör bromsas upp, och att den
ekonomiska politiken måste bidra till att hålla nere
kostnadsutvecklingen och förbättra
konkurrenskraften. Regeringen, liksom
Socialdemokraterna, ser detta som centralt om
sysselsättning och välfärd skall kunna bibehållas.
Socialdemokraterna framhåller också att det är
nödvändigt att de offentliga utgifternas andel av
BNP successivt sänks och att penning- och
valutapolitiken inriktas på att värna kronans värde.

Men längre fram i den socialdemokratiska
motionen kan man läsa att lägre skattetryck skall
åstadkommas genom höjda skatter. Mindre
offentlig sektor skall åstadkommas genom att
kommuner lockas dra på sig långsiktiga
driftkostnader. Mindre offentliga utgifter skall
åstadkommas genom införande av räntelån som
bygger upp en framtida kostnadsbomb för staten.
Låg inflation skall åstadkommas genom en
påspädning av den inhemska efterfrågan. På
papperet klarar Socialdemokraterna sitt eget
budgetsaldo genom att nypa fem engångsmiljarder
från Stadshypotekskassan.

Det görs alltså knappast några försök av
Socialdemokraterna att koppla ihop den långsiktiga
strukturpolitiken med förslagen till
stabiliseringspolitiska åtgärder. För ett lands
regering måste det centrala vara att koppla ihop de
kortsiktiga åtgärderna med de långsiktiga. Annars
blir det som för barnet som kissar i byxorna -- först
tillfälligt varmt och skönt, sedan kallt och hemskt.

Herr talman! Vi kristdemokrater är övertygade om
att socialdemokraternas recept att möta Sveriges
ekonomiska problem med mer skatter, ökad
offentlig sektor och mer av detaljregleringar inte
främjar Sveriges utveckling vare sig på kort eller på
lång sikt. Alla i finansutskottet är också så insatta i
den ekonomiska politiken att de vet att beslut som
riksdagen fattar i vår får genomslag långt fram i
tiden, liksom att dagens verklighet till stor del beror
på tidigare beslut.

Låt oss se tillbaka på 80-talet. Den inhemska
förbrukningen hölls tillbaka under första halvan av
årtiondet, för att de resurser som skapades denna
tid skulle användas för sparande och förbättrad
bytesbalans. Men sedan 1985 har Sverige förbrukat
mer resurser än vad landet har producerat. Vi har
levt över våra tillgångar. Och det var den privata
konsumtionen som stimulerades kraftigast.

Att viljan fanns hos åtminstone några i den
socialdemokratiska regeringen att fortsätta på den
strävsamma vägen framgår inte minst av Kjell-Olof
Feldts bok. Men det Socialdemokratiska partiet
förmådde inte gå vidare, förmådde inte att under
högkonjunkturåren reformera den offentliga
sektorn och angripa de långsiktigt svällande
utgiftssystemen. Socialdemokraterna ville aldrig
inse att höga skatter ibland faktiskt kan vara av
ondo. Och det är samma visa som nu upprepas. Ni
tog, under Allan Larssons ledning, viktiga beslut de
sista åren för att angripa de långsiktiga problemen.
Kronans koppling till ecun, ansökan om EG-
medlemskap och prioriteringen av
inflationsbekämpningen är exempel på detta. Men
nu i opposition hemfaller ni åt den gamla trallen:
mer skatter, mer riktade bidrag, begränsad
valfrihet o.s.v. Och i praktiken nonchalerar ni det
faktum att en varaktigt låg inflation är det bästa, ja
det enda sättet, att klara en vettig
fördelningspolitik och en hög sysselsättning på sikt.

Hans Gustafsson sade i sitt inlägg att han var
förvånad över att kds och Jerzy Einhorn med tanke
på det sociala engagemanget kan ställa upp på
regeringens politik. Orsaken är att vi inser att det
krävs en stabil ekonomi och att vi inte kan leva över
våra tillgångar om vi skall klara de höga sociala
ambitioner som vårt parti har.

Om vi tar sjukvården som exempel kan vi
konstatera att vi fått till stånd en översyn av
sjukvårdens finansiering och organisation för att se
hur Sverige skall klara 90-talets stora behov och
problem. Det handlar då inte om att kasta in pengar
under ett år i sjukvårdssystemet -- det handlar om
att se över hela systemet för att undersöka hur vi
under 90-talet skall klara de växande behoven. Hur
skall vi organisera sjukvården, hur skall vi klara
finansieringen, hur skall vi använda pengarna på ett
bra och effektivt sätt?

Vi vet att statens och kommunernas ekonomi är
kommunicerande kärl; detta är ett direkt citat från
Allan Larsson i höstas. Regeringen föreslår vissa
neddragningar, som kommer att presenteras i
kompletteringspropositionen längre fram.
Socialdemokraterna ger då t.ex. genom Hans
Gustafssons inlägg sken av att de är emot detta. Ert
budgetförslag bygger på att ni accepterar
indragningarna, men ni skriver i texten litet mer
allmänt att ni kan tänka er andra former eller att
ni kan överväga att spara på ett annat sätt. Frågan
måste då gälla: Vad vill ni socialdemokrater? Vill
ni göra indragningar från kommunerna för att klara
statens dåliga ekonomi eller kan ni ordna
finansieringen av de 7,5 miljarderna på annat sätt?
Och hur gör ni i så fall? Jag misstänker att
Stadshypoteks kassa är ganska tom efter det att ni
har tagit dessa första 5 miljarder.

Herr talman! Ny demokrati säger att partiet stöder
regeringens politik i allt väsentligt. Man vill bara att
det skall gå snabbare med allting. Problemet är
bara att några konkreta förslag om hur detta skall
gå till inte står att finna i Ny demokratis motion.
Tvärtom skulle Ny demokratis politik undergräva
stabiliteten i den svenska ekonomin på ett
katastrofalt sätt. Att exempelvis finansiera
sänkningar av arbetsgivaravgifterna med
engångspengar från arbetslivsfonderna är ett
exempel på hur man inte bör göra för att gå
snabbare fram med något slags
strukturomvandling.

Dessutom är det litet märkligt att se hur Ny
demokrati sviker sina löften. För några månader
sedan ville Ny demokrati inte spara pengar genom
att skjuta på barnbidragshöjningen ett år. Nu vill de
spara pengar på barnbidragen genom att göra dem
behovsprövade. I valrörelsen ville Ny demokrati ha
tre karensdagar. Nu vill de inte ha någon. I
valrörelsen sade Ian Wachtmeister att tre
karensdagar var självklart -- ''det inser ju varenda
människa'', sade han i TV. Nu är det lika självklart
att i stället sänka ersättningsnivån under 14 dagar.

Problemet med Ny demokratis förslag är att det
drabbar de långtidssjuka, medan regeringens två
karensdagar drabbar oss korttidssjuka. Genom
högkostnadsskydd skyddas dessutom de som har
många insjuknandetillfällen. Får Ny demokrati
som de vill skall alla få bara två tredjedelar av sin
lön under de första 14 sjukdagarna. Det skulle slå
hårt mot de svaga, och det tror jag faktiskt att man
begriper ute i verkligheten.

Herr talman! Vi befinner oss i ett bekymmersamt
ekonomiskt läge, mitt i det ''arbetslöshetens
stålbad'' som förre finansministern Kjell-Olof Feldt
varnade för. Den stora arbetslösheten är oroande,
inte minst risken för att allt fler blir
långtidsarbetslösa. Jag tror att vi alla är medvetna
om de risker som långvarig arbetslöshet medför på
det mänskliga planet. Det finns all anledning att ta
detta på allvar. Satsningar på aktiva
utbildningsinsatser, åtgärder genom AMS,
ungdomspraktikplatser, förbättrade villkor för
småföretag och investeringar i infrastruktur är
viktiga ingredienser i regeringens politik för att
lindra just detta stålbad som den nya regeringen fått
ta över. Framför allt är det trots allt så att en politik
som skapar goda förutsättningar för industri och
nyföretagande är den politik som kan skapa
långsiktigt trygga arbetstillfällen och återge Sverige
en position som en ledande industrination.

Herr talman! En sund och stabil ekonomi är
livsviktigt för att vi skall kunna förverkliga de höga
sociala och miljömässiga ambitioner som vi
kristdemokrater har. Vi tror att en förutsättning för
en fungerande marknadsekonomi är en gemensam
etik, ett personligt ansvarstagande och ett
förhållningssätt präglat av hederlighet och
rättssäkerhet.

Vi är också medvetna om att det tar tid att räta upp
en misskött ekonomi. Ibland kan också de åtgärder
man tvingas vidta upplevas som smärtsamma. Men
när konjunkturen vänder uppåt och Sverige har
rustats att möta de nya utmaningar som 90-talet
bjuder på kommer nog alla att uppleva att det i sina
huvuddrag var en riktig politik som regeringen
vågade föra.

Jag vill med detta yrka bifall till hemställan i
finansutskottets betänkande nr 20.

Anf. 24 BO G JENEVALL (nyd) replik:

Herr talman! Det var litet överraskande att få kritik
från den borgerliga sidan, av Stefan Attefall. Jag
trodde faktiskt att regeringspartierna var ganska
glada för att vi ändrade ståndpunkt den 5
december. Det gjorde vi inte bara för att ändra
ståndpunkt, utan därför att det ekonomiska läget
var mycket allvarligt. Allt var fokuserat på vad som
skulle ske i finansutskottet den dagen. Hade vi
tjuraktigt stått fast vid vår ståndpunkt hade det
sannolikt fått mycket allvarliga konsekvenser för
svensk ekonomi.

Jag medger att våra övriga förslag ofta är
annorlunda, litet kontroversiella, men vi vill
försöka föra fram någonting nytt i politiken. Vi
trodde kanske i vår enfald att förslag skulle
diskuteras, för och emot, och ventileras i utskotten,
men det förekommer över huvud taget ingen
diskussion alls i utskotten. Ställer man en fråga och
begär en diskussion får man ingen sådan. Förslag
måste tillföras, och förslag måste debatteras. De
kan vara bättre eller mindre bra, men de tillför i alla
fall någonting, och ofta kommer det något gott av
nya vinklingar.

Kds hade inte samma press på sig som vi när båda
partierna kom in i riksdagen. Vi var tvungna att ta
fram en helt ny ekonomisk politik, från praktiskt
taget ingenting. Det finns vissa saker där som inte
riktigt hänger ihop och vissa saker som kan verka
naiva, men det är alltså vår första ekonomiska
politik som vi lägger fram. Jag lovar att den blir
bättre nästa gång, men vi kommer att fortsätta att
lägga fram kontroversiella förslag och att försöka få
debatt om dem -- jag hoppas att Stefan Attefall
också deltar i de debatterna.

Anf. 25 STEFAN ATTEFALL (kds) replik:

Herr talman! Till Bo G Jenevall vill jag säga att jag
självfallet är tacksam för att Ny demokrati stödde
regeringens politik i höstas -- det var viktigt för
tilltron till den ekonomiska politiken. Det är inte
det jag kritiserar.

Vad jag vill peka på är bristen på konsekvens
mellan valrörelsebudskapet, framför allt när det
gäller karensdagarna, och det budskap Ny
demokrati nu går ut med. I valrörelsen var tre
karensdagar självklart -- observera att det var tre,
inte två -- och i dag är det lika självklart att ta fram
en ny modell, som slår hårdare mot de
långtidssjuka.

Jag har full förståelse för att det kan vara tufft att
skriva ihop ekonomiska motioner på den korta tid
som står till buds då man är ny i riksdagen. Jag
hjälpte själv Alf Svensson med de ekonomiska
frågorna då han satt i riksdagen under
centersamverkan. Vi fick börja i stort sett från noll
att jobba med detta.

Ambitionen att ha konsekvens i budskapet och en
långsiktig linje kunde vara högre än den hittills har
varit i Ny demokrati. När det tar sig så konkreta
uttryck som i karensdagsdebatten finns det
anledning att påpeka detta.

Anf. 26 BO G JENEVALL (nyd) replik:

Herr talman! Jag skulle verkligen önska att det blev
en debatt om de här frågorna och inte bara ett
replikskifte i kammaren. Jag tycker att Stefan
Attefall och jag, och kanske några fler, skall sätta
oss ned och prata litet om karensdagarna.

Vi har inga låsningar, som andra har. Jag tror att de
flesta partierna sitter bergfast i den politiska
retoriken. Det gör inte vi, av två skäl. För det första
har vi ingen politisk retorik, eftersom vi är nya, och
för det andra är vi mera pragmatiska och vill
försöka se saker och ting ur det perspektiv som
råder för dagen. Vi försöker finna ett system som är
så heltäckande som möjligt.

När man skall fatta beslut har man ofta ett annat
bakgrundsmaterial än man hade under
valrörelsen -- vi lever i en föränderlig värld. Man
borde också titta på resultatet av det
sjukförsäkringssystem som vi har för närvarande.
Det har naturligtvis -- visserligen på grund av
arbetslösheten -- haft positiva ekonomiska effekter.
Det är mycket som skall värderas. Jag efterlyser
och ser fram mot en saklig diskussion.

Anf. 27 STEFAN ATTEFALL (kds) replik:

Herr talman! Det vore klädsamt om Jenevalls mer
ökmjuka framtoning här kunde vidarebefordras till
Ian Wachtmeister. Han har ju den stilen att han
säger att man inte tänker i regeringen, inte beaktar
vettiga förslag, att man inte använder huvudet i
Sveriges riksdag. När man ser på TV och läser
tidningar får man uppfattningen att det är det
budskapet han vill framföra till folk.

Alla dessa tankar, exempelvis förslaget om
karensdagar, har analyserats ordentligt i
regeringskretsen, och man har kommit fram till att
två karensdagar är det bästa för att skydda dem som
verkligen behöver samhällets stöd i form av en
sjukförsäkring, utom de korttidssjuka, som får ta
den här bördan. Det är det som är poängen. Den
attityden borde, som sagt var, vidarebefordras även
till Ny demokratis partiledning.

Förste vice talmannen anmälde att Bo G Jenevall
anhållit att till protokollet få antecknat att han inte
ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 28 HANS GUSTAFSSON (s) replik:

Herr talman! Stefan Attefall sade att det var svårt
att finna några förslag till en politik i vår motion och
i våra reservationer. Samtidigt konstaterade han att
det med vår politik bar utför. Det får väl vara någon
rim och reson! Antingen finns det inga förslag, och
då kan man inte ha någon mening i frågan, om det
skulle gå utför eller uppför med vår politik, eller
också finns det förslag och då kan man ha en
mening om den saken.

Jag säger inte detta för att var kittslig mot Stefan
Attefall, utan därför att det är symtomatiskt för den
hållning som kds intar. Kds vill framstå som ett
etiskt och socialt parti men ställer sig samtidigt på
regeringssidan, där man vill övergå till
privatiseringar, marknadsekonomi och en
orättfärdig fördelningspolitik. I längden går det
inte att ha två motstridiga ståndpunkter. Det är en
gammal kunskapsteoretisk sanning. Ni måste välja
och ställa er antingen på den ena sidan eller på den
andra.

Stefan Attefall talade som en marknadsekonom.
Det behövs en stark ekonomi, sade han. Men det
råder väl inga delade meningar om det. Vi strävar
och kämpar väl alla och från alla partier, för att vi
skall ha en bra tillväxt, för att vi skall ha en stabil
ekonomi. Har vi en stabil ekonomi är det
naturligtvis inte så svårt att fördela resurserna -- det
är när ekonomin är svag, när resurserna är små,
som det är svårt att göra fördelningen. Det är då
som ståndpunkterna sätts på prov, det är då som
solidariteten prövas, Stefan Attefall.

I det läget befinner vi oss nu. Vi har en dålig
tillväxt, vi har inte så mycket att fördela som vi
skulle önska. Då är det viktigt att vi fördelar det vi
har så rättvist och bra som möjligt.

Jag hade i många år följt vad Jerzy Einhorn skrev
och lyssnat till kds budskap, och jag trodde därför
att ni ville vara med och åstadkomma en solidarisk
fördelning av knappa resurser. Men jag finner att ni
på punkt efter punkt ställer upp på en politik som
går i en annan riktning -- jag läste tidigare upp
några punkter, och jag skulle kunna fortsätta. Den
politiken går inte att förena med ert budskap,
Stefan Attefall.

Anf. 29 STEFAN ATTEFALL (kds) replik:

Herr talman! Hans Gustafsson säger att jag har sagt
att det inte finns några förslag i den
socialdemokratiska motionen. Jag känner inte igen
det. Vad jag försökte säga var att det inte finns
någon koppling mellan långsiktiga och kortsiktiga
åtgärder. Det är det som är det allvarliga. Det har
också flera andra talare här sagt.

Jag tror på marknadsekonomin, men jag tror inte
på en ohämmad marknadsekonomi. Jag tror på en
marknadsekonomi med sociala och ekologiska
ramar. Men jag tror att man måste bygga på
marknadsekonomins unika och effektiva sätt att
fördela resurser och skapa resurser, för att man
skall kunna bygga upp ett bra välfärdssamhälle.

Hans Gustafsson sade att det är när resurserna är
knappa som solidariteten sätts på prov. Det är
riktigt. När ekonomin är dålig måste man göra två
saker: Man måste se till att man får till stånd en
sund, långsiktig och uthållig utveckling, och det gör
man genom att på olika vis sätta fart på ekonomin,
genom att inse vad sund, effektiv
marknadsekonomi kräver. Men man måste också se
till att besparingarna inte slår mot de verkligt svaga,
och de svaga är för mig inte alla löntagare, alla
barnfamiljer eller alla människor i Sverige, utan det
är de handikappade, som får ökade resurser i årets
budget, det är de fattiga människorna i u-länderna,
som får mer i bistånd än vad de fick av
Socialdemokraterna, det är de långtidssjuka, som
skyddas, och det är de arbetslösa -- vi försöker sätta
in enorma resurser för att ge dem en socialt vettig
situation medan de är arbetslösa men också för att
ge dem utbildning och för att genom andra insatser
skapa jobb.

Det är detta det handlar om -- att prioritera och
lägga fram förslag som gör att man inte slår mot
dem som verkligen är utsatta. Vi vanliga människor
får då ta på oss karensdagen, utebliven avdragsrätt
för fackföreningsavgiften, etc., för att klara de
ekonomiska problem som den här regeringen har
fått ta över.

Ang. 30 HANS GUSTAFSSON (s) replik:

Herr talman! Om man har den uppfattning som
Stefan Attefall nu framfört förstår jag inte hur man
t.ex. kan vara med om att avskaffa möjligheterna
för folk att få delpension. Är det inte ganska rimligt
att folk som har jobbat och slitit och har det
besvärligt får en rimlig chans att trappa ned sitt
yrkesverksamma liv? Vore det inte rimligare än att
dela ut 9 miljarder till höginkomsttagarna?

Är det ändå inte så att det bland de äldre är många
som lever väldigt knapert på grund av att de bara
har folkpension och pensionstillskott och som
behöver vårt stöd och vår hjälp? I stället flyttar man
över pengarna till kapitalägarna. Det kan inte vara
så att kds sociala ambitioner bara gäller
handikappade och dem som bor utanför Sveriges
gränser. Era sociala ambitioner har ju åtminstone
tidigare gått betydligt längre -- ni har varit med om
att vilja ge en god omsorg åt människor i vårt
samhälle.

Jag hoppas att jag inte missförstått Stefan Attefall.
Han sade att han tror på marknadsekonomin men
inte helt och fullt, utan samhället måste ändå ha ett
betydande inflytande, om jag fattade honom rätt. I
så fall måste jag konstatera att kds har hamnat i fel
regering. Det är inte de åsikterna som omhuldas av
regeringen.

Det är tvärtom så att den här regeringen vill föra en
icke-politik. Dess högsta mål är att politikerna skall
lägga sig i så litet som möjligt och att marknaden
skall ha så mycket som möjligt att säga till om. Det
är målet för politiken enligt vad regeringen själv
säger: Politikerna lägger sig i för mycket -- de skall
lägga sig i mindre -- men marknaden skall ha mer
att säga till om!

Om Stefan Attefall inte delar den uppfattningen
har han bara bekräftat vad jag inledningsvis sade,
nämligen att det inte kan gå länge för kds att vara
kvar där ni är, om ni inte skall göra avkall på era
grundläggande principer.

Anf. 31 STEFAN ATTEFALL (kds) replik:

Herr talman! Läser man regeringsförklaringen ser
man, tycker jag, att det där finns en klar grund för
en marknadsekonomi med både sociala och
ekologiska ramar. Jag tror att de förslag som redan
har lagts fram och de som kommer att läggas fram --
det arbete som pågår -- visar att detta är en
uppfattning som omfattas av hela regeringen.
Sedan kan det finnas litet olika tyngdpunkter i
regeringen; det kan dras åt litet olika håll, eftersom
regeringen består av fyra partier -- det skall gärna
erkännas -- men det pågår en diskussion, och jag
tycker nog att den regeringsförklaring vi har visar
att detta är den uppfattning som man har samlats
kring.

Hans Gustafsson är ju en skicklig debattör, och han
kastar många påståenden omkring sig, t.ex. om 9
miljarder i skattesänkningar till kapitalägare.
Någon gång skulle vi kanske ha en diskussion om
exakt vad de här skattesänkningarna innehåller.

Ni har ju ställt upp på en del av de
skattesänkningarna -- ni avvisar ju inte längre
tanken på en sänkning av omsättningsskatten på
aktiehandel, har jag förstått. Det är ett ''bidrag till
kapitalägarna'' enligt socialdemokratisk retorik
som ni nu tydligen har accepterat. Många av de
andra skattesänkningarna är sådana som gör att vi
kan få i gång småföretag och få bättre livskraft i
småföretagen, som skapar just jobb.

En del gäller skatter som har inneburit att svenska
arbetstillfällen har flyttats utomlands eller inte har
startats i Sverige, därför att det har varit
ogynnsamt, utan har startats i andra länder. Under
de nio år som ni hade makten försvann 250
miljarder kronor från Sverige till utlandet för
investeringar där, därför att det var bättre
avkastning på pengarna där, därför att det var
bättre förutsättningar att bedriva företagsamhet i
exempelvis andra europeiska länder.

Den utveckling som skedde under 1980-talet är
ingen utveckling som vi kan vara nöjda med, utan
vi måste skapa ett konkurrenskraftigt klimat för
näringslivet här också, om vi på sikt skall klara
sysselsättning och välfärd. Den insikten präglar
kds, och jag tycker att den realismen är väsentlig.

När man pratar om stora skattesänkningar skall
man också komma ihåg att den största enskilda
skattesänkningen var momssänkningen på mat,
persontransporter och turism -- den var på 8
miljarder kronor.

Vi måste ha solidaritet också inom Sverige, sade
Hans Gustafsson. Enligt vad jag vet bor de
handikappade, de långtidssjuka, de arbetslösa i
Sverige -- de får stöd och de kommer att få stöd.
Det pågår arbete på flera fronter för att förbättra
villkoren för just dem.

Problemet med socialdemokratin har varit att om
de skall stödja t.ex. pensionärer ger de generella
bidrag till alla pensionärer, även dem som har det
relativt bra ställt, i stället för att rikta insatserna
mot just dem som har det svårt. Så tror jag att man
måste lyfta upp fördelningspolitiken och göra den
mer träffsäker.

Men om vi inte får balans i ekonomin kommer vi
aldrig att klara en vettig fördelningspolitik. Som
Lars Leijonborg sade, de stora
förmögenhetsomflyttningarna gjorde ni med
devalveringar och med den finanskarusell som
pågick de sista åren med er vid makten.

Anf. 32 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):

Herr talman! Sverige har mycket stora möjligheter
inför framtiden. Våra basindustrier är starka. Vi
kan se hur företagen nu, när de relativa
kostnaderna förbättras, åter får chansen att ta
order utomlands. De svenska tjänsteföretagen är
omvittnat mycket effektiva. Jag tror att IKEA och
Optionsmäklarna kommer att följas ut i Europa av
många andra svenska företag.

Sverige är en liten öppen ekonomi. Vårt välstånd är
historiskt och i framtiden starkt beroende av att vi
deltar intensivt i det internationella samarbetet och
arbetsfördelningen och att vi klarar oss bra i den
internationella konkurrensen. Därmed blir det
egentligen fel att resonera om
internatonaliseringen som vissa gör i termer av krav
eller restriktioner. Öppna marknader är i själva
verket förutsättningen för välstånd i Sverige.

I den utveckling som nu sker ligger inte några hot
utan i stället möjligheter. Det gäller för Sverige att
kunna delta aktivt i det ökande ekonomiska
samarbetet både åt väster och åt öster. För att detta
skall vara möjligt måste det ske en omvandling av
ekonomin under de närmaste åren, inte minst vad
gäller de offentliga utgifterna och skatterna. Om
denna omvandling inte skulle komma till stånd är
de långsiktiga utsikterna till bevarat och höjt
välstånd väsentligt sämre.

I denna Sveriges framtid ligger således stora
möjligheter. Men det kräver att vi är beredda. Den
svenska ekonomiska politiken måste uthålligt hålla
nere inflationen, vi måste se till att de
konkurrensutsatta delarna av ekonomin är i gott
skick och har kapacitet så att de snabbt kan haka på
och vinna marknader när den internationella
konjunkturen kommer i gång. Vi måste stärka
industri och konkurrensutsatta företag, inte i
kortsiktig opinionskänslighet på nytt ge stimulanser
och extra bidrag till de delar av ekonomin som är
skyddade mot utländsk konkurrens -- t.ex.
byggande och kommuner.

Det är vi själva som har ansvaret för detta. Det är
vi som avgör om Sverige om några år skall vara en
framgångsrik tillväxtnation eller om vi skall
fortsätta att sacka efter i välfärdsutvecklingen.

För 20 år sedan hade Sverige en välfärd -- om man
mäter i bruttonationalprodukt per person -- som
var ca 10 % över genomsnittet för de
industrialiserade länderna. 1990 hade vi sjunkit ner
till ett läge där vår välfärd var ca 2 % under detta
genomsnitt.

Till mitten av 90-talet har regeringen satt upp målet
att komma upp till en tillväxt på minst europeisk
genomsnittsnivå. Med vår tillgång på duktiga
löntagare och företagare, bra företag, goda råvaror
och inte minst vår höga kunskapsnivå borde detta
vara självklart. Annars fortsätter utslagningen av
jobb samtidigt som vi inte klarar finansieringen av
viktiga välfärdsåtaganden.

Välståndet i Sverige bygger på en exportledd
tillväxt. En sådan är framöver realistisk bara om
företagens utvecklingskraft förstärks. Det kräver
en politik som ger varaktigt låg inflataion och
varaktigt hög produktivitetsökning. Dessa båda
delar är nödvändiga. I båda dessa avseenden är en
god grund lagd -- inflationen och
inflationsförväntningarna är låga och
produktiviteten ökar bättre än tidigare. Men för att
tilltron till och förtroendet för denna politik skall
bestå krävs nu framför allt uthållighet i politiken.
Avsteg från denna strategi skulle mycket snabbt
riskera nya valutaproblem och nya räntehöjningar.

Höjda räntor är faktiskt det sista Sverige behöver
nu. Vi har redan en svensk riskpremie därför att
omvärlden inte riktigt litar på vår uthållighet.
Därför har vi inte råd med några nya
socialdemokratiska experiment. Omvärldens
bristande tilltro och den svenska riskpremien är
grundad på dålig erfarenhet av bristande
uthållighet av tidigare regeringar.

I den socialdemokratiska reservationen i det
betänkande som är grund för dagens debatt
förordar man t.ex. höjda skatter på arbete och
företagande, ökade offentliga utgifter för bidrag till
hushåll och kommuner och subventioner till
byggande. Detta s.k. recept har prövats förr i
Sverige, och det har inte fungerat. Det har faktiskt
också prövats i andra länder där det har gått dåligt.
Jag kan nämna Frankrike som exempel.

När socialisterna fick makten i Frankrike i början
av 1980-talet ville de just genom ökade offentliga
utgifter stimulera den inhemska efterfrågan och
minska arbetslösheten. Trots att Franrike är en
mycket större ekonomi och är mindre beroende av
utrikeshandel än Sverige blev resultatet dåligt.
Inflationen ökade, underskotten ökade både i
utrikeshandeln och de offentliga finanserna -- och
arbetslösheten fortsatte också att öka. Redan 1983
tvingades de franska socialisterna att slå till reträtt
och lägga om politiken. Det är den typen av hopp
fram och tillbaka som de svenska
socialdemokraterna nu tyvärr gör sig skyldiga till
och som starkt medverkar till frågetecken om
uthålligheten hos socialdemokraterna.

En utveckling som riskerar höjda räntor vore inte
bara skadlig för landet. Det skulle också vara
förödande för alla de människor som har stora lån
på sina bostäder, t.ex. många barnfamiljer, liksom
för alla de företagare som redan kämpar med
dagens räntebetalningar. Sammantaget är det
faktiskt så att en permanent räntehöjning med 1
procentenhet ökar kostnaderna för företag,
hushåll, stat och kommun med bortåt 5 miljarder
kronor. Jag måste säga att jag är förvånad över att
Allan Larsson -- som i regeringsställning efter
valutakriser medverkade till en omläggning av den
ekonomiska politiken i framsynt riktning -- så
snabbt har förvandlats till en orealistisk och
kortsynt och opinionskänslig oppositionspolitiker.

Herr talman! Nedväxlingen i inflationstakten är
nödvändig men skapar förvisso problem.
Situationen på finans- och fastighetsmarknaden är,
vilket flera har nämnt tidigare i dag, allvarlig. 1980-
talets inflationsbubbla har nu definitivt spruckit.
När man ser tillbaka kan man säga att
Socialdemokraternas 80-tal var yuppins årtionde.
Socialdemokraterna gick till val i mitten av detta
årtionde med en affisch med en elegant ung man i
en vit öppen sportbil med dalmatinerhund i
baksätet. Så såg den unga generationen vad
devalveringspolitik och inflation skapade, och så
menade uppenbarligen socialdemokratin att det
skulle vara. Förvandlingen till en
låginflationsekonomi inför 90-talet är numera
smärtsam just på grund av de socialdemokratiska
misstagen, inte minst överhettningspolitiken mot
slutet av 80-talet. Men det finns inte någon annan
väg för att sanera ekonomin.

Från vissa håll hörs krav på stora ofinansierade
sänkningar av arbetsgivaravgifterna. Inte heller
sådana skulle ge det önskade resultatet. Däremot
har ju företagen själva just nu möjlighet att påverka
sina kostnader genom att förra årets extra
löneökningar enligt det nu gällande avtalet skall
räknas av mot årets löneökning. Företagen bör
alltså uppträda ansvarsfullt och hållfast i
avstämningen av Rehnbergavtalet och de
förhandlingar som följer därefter. Jag utgår från att
Allan Larsson som fäster sådan vikt vid
Rehnbergavtalet instämmer i detta.

Jag vill också beröra några konkreta frågor som
rests i debatten. Socialdemokraterna anklagar
regeringen för hård finanspolitisk åtstramning. Det
står så i deras reservation. Detta är med förlov sagt
nonsens. Förra året ökade hushållens disponibla
inkomst med över 4 % trots att produktionen sjönk
med litet drygt 1 %. I år ökar hushållens disponibla
inkomster med mer än 2 % trots att produktionen
inte ökar alls. Även nästa år ökar
disponibelinkomst och privat konsumtion med
mellan en halv och en procentenhet. Detta är ingen
hårdhänt åtstramningspolitik utan det är en neutral
och väl avstämd utomordentligt lämpad
finanspolitik. Det vore tacknämligt om Allan
Larsson ändå kunde räkna innan han drar sina
slutsatser.

Socialdemokraterna hävdar också att regeringens
politik slår hårt mot kommunerna. Jag vill erinra
om att den kommunala konsumtionen har ökat
rejält under hela 80-talet och även i början av 90-
talet, en bra bit över 1 %, som Socialdemokraterna
själva förordar. Regeringens uppfattning är att
ökningen borde vara noll. Jag anser det fullständigt
självklart att en utveckling som inneburit att
sysselsättningen under de senaste åren har minskat
dramatiskt i industrin och den konkurrensutsatta
sektorn och ökat i de skyddade sektorerna inte är
hållbar på sikt. Denna utveckling måste brytas.

Jag skulle gärna vilja fråga Allan Larsson hur i all
sin dar han kan använda samma pengar tre gånger.
Det gäller just den aviserade indragningen av
pengar från kommunerna på 5--10 miljarder kronor
under nästa år. Ni har nämligen inte belastat
budgetförslaget med den här posten, vilket med
gängse räkneregler borde innebära att ni accepterar
indragningarna. Samtidigt står det att ni inte gör
det. Ni förespeglar byggverksamheten att pengarna
skall användas till infrastruktur. Ni förespeglar de
kommunalanställda att samma pengar skall
användas till vård och omsorg. Det skulle vara
intressant att höra hur samma pengar kan räcka till
tre olika ändamål.

Det har också påståtts att regeringens ekonomiska
politik äventyrar den aktiva
arbetsmarknadspolitiken. Detta är helt fel. Vi
satsar betydande resurser på
infrastrukturinvesteringar, på
ombyggnadsverksamhet och på sedvanlig aktiv
arbetsmarknadspolitik enligt arbetslinjen. Jag är
helt övertygad om att detta är både riktigt och
nödvändigt. Jag har framfört denna uppfattning ett
antal gånger. Det skulle ha varit trevligt och kanske
något mer sanningsenligt om det så småningom
också hade noterats av dem som hävdar motsatsen.

Faktum är att på just den aktiva
arbetsmarknadspolitikens område, på arbetslinjens
område, är den nuvarande regeringen betydligt
mer kreativ än den tidigare. Vi har nu lämnat ett
förslag till riksdagen om utbildningsplatser i företag
för ungdomar. Detta ger flera ungdomar möjlighet
till meningsfull verksamhet för samma pengar. Det
är helt obegripligt, tycker jag, att
Socialdemokraterna går emot detta. Allan Larsson
har ju varit chef för AMS. Han borde vara den
förste att applådera en mer effektiv användning av
den aktiva arbetsmarknadspolitikens möjligheter.

Tidigareläggning av tillväxtbefrämjande väg- och
järnvägsinvesteringar har också nämnts. Som
framgått kommer beslut om ytterligare
tidigareläggning omgående. Det är bra att göra
dessa investeringar nu, eftersom de ger jobb och
det blir billigare upphandling.

Samtidigt skall man vara medveten om att varje ny
miljard i infrastrukturinvesteringar ger högst 1 000
nya jobb för bygg- och anläggingsarbetare. Man
skulle kunna få större omedelbar effekt -- här skulle
jag vilja ställa en fråga till Allan Larsson -- om man
också kunde använda flerskift, helgarbete och
liknande, utan det kraftiga tillägg för obekväm
arbetstid som finns i reglerna i dag. Jag tycker att
det är djupt beklagligt. Det går ut över de
arbetslösa som inte får något jobb att vissa fackliga
organisationer tycks måna mer om OB-tilläggen än
om jobben. Jag undrar om Allan Lrsson delar
denna uppfattning. Det skulle vara en signal så god
som någon om han i så fall kunde ge uttryck för
detta.

Herr talman! Det finns inga genvägar om Sverige
skall lyckas återerövra en plats bland de länder som
utvecklas snabbt, med stigande välfärd. Den
internationella konkurrensen skapar stora
möjligheter, men den sätter samtidigt gränser för
vår handlingsfrihet. Regeringens politik är den
enda framkomliga vägen. Det är mycket glädjande
att riksdagsmajoriteten föreslår bifall till förslagen
i finansplanen.

Anf. 33 LARS-OVE HAGBERG (v) replik:

Herr talman! När nu finansministern skall försvara
regeringens politik, kanske jag får ställa frågan till
finansministern, eftersom den grå eminensen i
finansutskottet inte behagade svara på den.

Eftersom den centrala punkten för regeringen är att
sätta fart på industrin -- man tycker att vi skall klara
oss internationellt, ha öppna gränser, m.m. --
undrar jag vad utvecklingskrafter är för någonting.
Jag kan läsa mig till att det gäller kostnader.
Produktiviteten har gått upp, säger
finansministern, och talar om kunskapen. Men hur
blir det med inflytandet i organisationen för dem
som arbetar? Vad skall de ha för morot? Alla andra
skall ha morötter, nämligen de som har
förmögenheter och kapital. Det är min stora fråga.
Vad är utvecklingskrafter? Är det lägre kostnader i
Sverige?

I kommunerna är läget nästan barockt. I min
hemkommun skryter ledningen med att man
minskar antalet anställda med 300. Industrin
minskar, arbetslösheten ökar. Då säger
finansministern att det inte är någon lösning att de
anställda är kvar i kommunen trots att det är
problem med äldreomsorgen, barnomsorgen och
servicen. Man måste spara överallt och dra in. Är
det en vettig politik att låta de människor som finns
i kommunen gå arbetslösa?

Var finns de arbetsmarknadspolitiska insatserna för
just dem som har utbildat sig och nu är över 24 år?
Var skall de vara någonstans? Industrin tar inte
emot dem, som jag har sett. Den tar bort personal.
Var finns regeringens insatser för de människorna?

Jag ser att finansministern nu skall tala inför sina
egna kommunrepresentanter den 22 mars. Hon
skall då tala om för dem att det finns överskott i
kommunerna. Finanministern kanske kan övertyga
sina egna, så att de talar om för alla andra som
verkar i kommunerna med dessa knappa resurser,
att det är rena hjärnspöken de har när de ser sig
tvungna att pruta, avskeda människor och ha en
bristande service. Det skall bli spännande att se vad
folkpartisterna kommer att säga efter den 22 mars.

Sedan är det frågan om sparandet. Är det verkligen
en vettig politik att låsa in de här pengarna i dag,
när vi skulle behöva en efterfrågan i ekonomin?
Skall man då ge dessa fantastiska sparstimulanser?

Anf. 34 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):

Herr talman! Det finns inte så väldigt mycket som
Lars-Ove Hagberg och jag har gemensamma
åsikter om. När jag lyssnade på hans anförande
fann jag en punkt. Den handlade om betoningen av
kunskaper. Det tror jag är en allmängiltig
uppfattning. Det är bra att ha någon gemensam bas
i arbetet.

Däremot känner jag en betydande skepsis inför
merparten av det övriga han sade. Han ställde en
fråga, nämligen om vi inte egentligen borde
uppmuntra människor att konsumera och se till att
de inte sparar så mycket. Vi skall uppmuntra
människor att slösa bort sina pengar, för den
händelse de har några, för att det skall bli
efterfrågan inom landet. Detta skulle vara en
politik som direkt strider mot de långsiktiga
önskemålen om att människor skall ha egna
sparmedel. Av lättförståeliga skäl delar jag inte
Lars-Ove Hagbergs uppfattning på den punkten.

Han frågade också vad utvecklingskraft är.
Utvecklingskraft förstår jag är ett svårt begrepp för
en vänsterpartist. Det handlar just om själva
kärnan i en marknadsekonomi. Det handlar om vad
det är som driver och förmår enskilda människor,
vare sig de är löntagare eller företagare, att pröva
någonting nytt, att anstränga sig för att hitta
framkomliga vägar vid problem, att se möjligheter
i stället för hot och att uppmärksamma alla små
möjligheter till en bättre organisation eller ett
bättre utfört jobb. Det bygger väldigt mycket på
morötter och det bygger naturligtvis på att det finns
ett visst s.k. omvandlingstryck. Man skall känna en
liten piska också. Det är en kombination av
morötter och piska. Med
produktivitetsdelegationens termer kallas det för
drivkrafter och omvandlingstryck. Men det strider
helt mot en sådan planerad ekonomi som
vänsterpartiet brukar föredra. Jag förstår att det
känns främmande. Jag tänker faktiskt inte försöka
övertyga Lars-Ove Hagberg om
marknadsekonomins fördelar. Jag har försökt förut
utan framgång.

Kommunernas ekonomi tror jag kommer att
diskuteras många fler gånger i kammaren.
Självklart har inte ett stort antal kommuner
mängder med pengar, som de inte vet vad de skall
göra med.

Så fungerar det inte i verkligheten. Det vet också
Lars-Ove Hagberg. Pengar som finns går alltid åt.
Frågan är: Vad används de till? Det går kanske att
använda pengarna på ett bättre sätt, så att det blir
bättre utbyte av pengarna. Kanske behövs det
mindre med pengar.

Vi kommer att lägga fram ett förslag i
kompletteringspropositionen. Det skall bli ett stort
nöje att debattera med Lars-Ove Hagberg och
andra om de möjligheter som skapas på basis av
förslaget.

Anf. 35 LARS-OVE HAGBERG (v) replik:

Herr talman! Med anledning av vad som sist sades
är det väl ganska anmärkningsvärt att i det här
konjunkturläget när det gäller kommuner som har
det besvärligt kasta ut människor i arbetslöshet.
Detta blir ju effekten av politiken med långsiktiga
mål, trots att kommuner under en rad år har sparat
och effektiviserat. Jag tycker att detta har varit helt
riktigt. Skattebetalarna har rätt att få valuta för sina
pengar.

Nu kommer vi till frågan om industrin och själva
drivkraften. Vad är det som har tillkommit? Jag
blev inte riktigt klok på vad det gällde.
Omvandlingstrycket skulle finnas, och då kan vi
inte ha alltför låga kostnader. Man skulle kunna
hitta på allt möjligt. Vad är det som hindrar dagens
företagare att hitta på? Vad är det egentligen som
ni säger? Jag vet vad marknadsekonomins drivkraft
är. Det är ju vinsten för det enskilda företaget, den
egna verksamheten och den egna kretsen. Lika
främmande som jag är för detta, lika främmande är
tydligen finansministern och den borgerliga
regeringen för tanken att alla företag har arbetare
som också behöver morot och inspiration. Även de
måste få del av vinsten. Detta blir ju inte resultatet,
utan man får piskan på ryggen. Man ser ju att andra
behöver väldiga skattesänkningar, medan man själv
drabbas i varje läge.

Arbetsmiljö, arbetsorganisation och inflytande är
ju regeringens glömda frågor. Skall man kunna
utnyttja den kunskap som vi alla är överens om
skall finnas, borde den också kunna hamna i
företagen, hos människorna, inte bara hos några få.
Det skulle vara vår konkurrenskraft. Hittills har
ingen regeringsrepresentant riktigt kunna svara på
vad man egentligen vill gynna i industrin. I så fall
blir det konkurrens med kommunerna. I det här
läget och under den här strukturomvandlingen kan
det under överskådlig tid i alla fall inte vara
arbetskraften. Talar man om kunskap i ett nästa
led, blir man ännu mer förvånad när regeringen
lägger fram ett förslag som går ut på en minskning
av komvux. Detta motverkar ju skapandet av det
utbildningsnivå som skulle kunna finnas i våra
företag. Det där kan väl, finansministern, ändå inte
vara någon tillväxtbefrämjande åtgärd.

Anf. 36 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):

Herr talman! Några synpunkter! Vad är det som
driver människor i företagen, vare sig det gäller
industri eller kommun? Jag vill peka på två saker
som jag tror är främmande för Lars-Ove Hagberg,
men som är viktiga.

Den ena saken gäller en mjukisfaktor, typ
uppskattning på jobbet. Man får vara med och
bestämma på arbetet, man får utforma det efter sin
egen kompetens, och man får känna att man
behövs. Någon frågar om man inte är där när man
är sjuk, osv. Man måste märka att man är en del av
en arbetsgemenskap. Det kan uttryckas på många
olika sätt, men jag tror att det där är en mycket
viktig drivkraft när det gäller intresset att ändra och
förbättra förhållanden på jobbet.

Det andra gäller faktiskt helt vanliga ekonomiska
saker, typ marginalskatter. Man skall få något kvar
om man råkar få högre lön. För företagen är det,
som Lars-Ove Hagberg påpekade, vinsten som är
av intresse. Det är faktiskt så, att vinsten är av
intresse för alla. Tyvärr är det i dag alltför många
arbetstagare som ser att företagens anställda råkar
sämst ut när företagen går med förlust. Anställda
förlorar jobben. Så drivkraften är faktiskt
någonting som är av intresse för alla vare sig man
är företagare, politiker eller anställd. Beträffande
både de här sakerna -- uppskattning på jobbet, rätt
att bestämma själv och de ekonomiska
morötterna -- har Lars-Ove Hagberg och jag helt
olika åsikter. Jag tror inte att jag kan övertyga
honom utan vill bara framföra mina synpunkter.
Kankse har han kommit på bättre tankar om 30 år.

Anf. 37 ALLAN LARSSON (s):

Herr talman! jag vill börja med några ord om
finansutskottets borgerliga ledamöters insatser i
den här debatten. Om det hade varit en
brottningsmatch skulle ni ha blivit diskvalificerade
på grund av mattflykt.

Ni har inte haft mycket att säga om er egen politik.
Ni har talat om vår politik och ägnat er åt att klaga
och kritisera, precis som när ni var i
oppositionställning, och ni har gett en grovt felaktig
bild av vår politik.

Hur är det med er egen politik, hur förhåller det sig
med målen som inte finns uttryckta i finansplanen?
Vilka medel tänker ni använda? Var är alla de där
frågorna som behandlas i massmedia? Det gäller
frågor där ni är osams om tagen. Ni hade chansen
att i denna viktiga debatt ge besked om vad som är
er politik, men ni flydde och angrep oss.

Vi har inte så många gånger fått höra uttrycket den
enda vägen. Det verkar som om beslutsamhetens
friska hy håller på att gå över i eftertankens kranka
blekhet. I dag finns det en mycket bred insikt om
att den enda vägen, regeringens ekonomiska
politik, är en återvändsgränd. Allt fler håller med
oss socialdemokrater i vår kritik av denna politik --
såväl löntagare och företagare som ekonomiska
experter och vanligt folk. Snart är det väl bara Carl
Bildt och Anne Wibble som är övertygade om att
de ensamma av alla har funnit den enda vägen,
lösningen på Sveriges ekonomiska problem. Om nu
Anne Wibble och Carl Bildt själva vill vandra den
enda vägen, skulle väl ingen vilja neka dem det
nöjet. Men nu är Anne Wibble finansminister och
Carl Bildt statsminister, och i denna kapacitet drar
de hela Sveriges ekonomi in i en återvändsgränd,
en återvändsgränd med en hotande depression och
massarbetslöshet.

Ni var stöddiga i höstas. Då var det rivstart och
väldiga skattelättnader för förmöget folk, då var
det svångrem för arbetare och tjänstemän. Nu ser
vi effekterna av er rivstart. Nu håller ni på att köra
fast ordentligt. Nu tycks ni ha hoppat upp i den
långbänk som Thorbjörn Fälldin lämnade efter sig
efter sin regeringstid.

Anne Wibble måste förstå att såväl rivstarten som
långbänken är till stor skada för Sverige -- rivstarten
därför att ni rusar i väg utan att inse vad ni ställer
till med, långbänken därför att den innebär
handlingsförlamning när det verkligen behövs
handlingskraft.

Jag skall visa vad långbänken och rivstarten innebär
på fem för medborgarna viktiga områden,
nämligen jobben, räntorna, matpriserna, hyrorna
och välfärden.

Jag skall börja med jobben, med sysselsättningen.

Sverige befinner sig i den unika positionen att ha en
regering, som med stor iver och övertygelse
bekämpar en djup konjunkturnedgång med en
envis och hårdhänt åtstramning, inriktad på
hushåll, byggande och kommuner. I stället för att
åstadkomma en ny start fördjupar ni
lågkonjunkturen. Pessimismen breder ut sig.
Sverige krymper.

Åtstramningen har redan träffat arbetsmarknaden
med stor kraft. Arbetslösheten ökar nu dramatiskt.
Om inte politiken läggs om snabbt, kommer
arbetslösheten att inom något år uppgå till 5 %,
kanske 6 %.

Mot detta har vi socialdemokrater protesterat ända
sedan ni lade fram ''den enda vägens'' politik.

Nu växer kritiken från löntagarna som drabbas av
arbetslöshet, från tusentals företagare som drabbas
av åtstramningen i form av försämrade
avsättningsmöjligheter.

Nu kommer kritiken också från era egna
ekonomer. Lars Calmfors säger i en intervju i
senaste numret av LO-Tidningen att den borgerliga
regeringen är på väg att upprepa EG-ländernas
misstag från 80-talet. Synen hos de flesta
internationella ekonomer har vänt sedan 80-talet.

Men Anne Wibble står envist kvar på 80-talets
skansar och redutter. Det är uppenbart att ni inte
hade förstått vilka allvarliga följder som er politik
skulle komma att få. Det har Hans Bergström i
Dagens Nyheter visat i en kritisk granskning av
regeringens politik. Han skrev att partierna ''skall
inte efter tio år i opposition komma så tomhänta
som nu de borgerliga i fråga om analys av
bostadsfinansieringen och åtskilligt annat''.

Ni visste inte vad ni ställde till med. Ni satte
bostadsbyggandet och hela byggbranschen i
gungning. Ni skapade arbetslöshet, av oförstånd.
Anne Wibble har ett stort personligt ansvar för
beslutet om att rasera bostadsfinansieringen och för
den situation som vi har i våra kommuner.

Bengt Westerberg sade här i riksdagen för ett par
veckor sedan att det inte behövs någon åtstramning
nu, för arbetslösheten är så hög. Däremot behövs
det åtstramning 1993 och 1994, enligt Westerberg.

Det var ett märkligt resonemang. För det är ju så
att åtstramningen redan biter hos hushållen, inom
byggsektorn och hos kommunerna, som nu varslar
om uppsägningar som en följd av Anne Wibbles
åtstramning. Upplands Väsby, Finspång, Uppsala
och många andra kommuner har räknat in Anne
Wibbles åtgärder och ser nu vad man måste vidta
för åtgärder.

Hur skall det då inte bli 1993? Då är ju
arbetslösheten ännu högre än den är i dag, enligt
regeringens egna prognoser. Då skall
åtstramningen bli ännu kraftigare, om vi skall tro
Bengt Westerberg. Det är inte alls så som Anne
Wibble försöker säga här, att regeringen hävdar
arbetslinjen när ni överger arbetslinjen. Ni låter
statsutgifterna öka dramatiskt när det gäller
kontantstödet. Ni sätter in för få åtgärder på den
aktiva sidan. Ni underminerar undervisningen och
utbildningen, de stora satsningar som behövs. Där
skär ni ner.

Vad är det för märklig ekonomisk teori som ligger
bakom denna politik? Hur hög måste
arbetslösheten bli, innan ni inser att ni måste
överge ''den enda vägen''?

Nu måste Anne Wibble ge riksdagen och svenska
folket ett klart besked om jobben och
arbetslösheten. Kommer ni att överge den enda
vägen, eller tänker ni uthålligt driva Sverige in i en
depression?

Den andra fråga som jag skall ta upp gäller
räntorna. Tack vare stabiliseringsavtalet fick vi
förra året ner kostnadstrycket och prisstegringarna.
Nu är inflationsförväntningarna låga. Sverige är ett
av de få länder som uppfyller EG:s stränga krav på
ekonomisk stabilitet, de krav som Europa skall
uppfylla mot slutet av 90-talet för att kunna ingå i
en ekonomisk union.

Med denna prisstabilitet borde räntorna kunna
sjunka rejält. Men det har inte skett. Räntorna är
höga, och det drabbar både företag och hushåll.
Det finns inga ekonomiska skäl för så höga räntor.

Dagens Industris expert Olle Fahlén säger så här:
''Det är tydligt att placerarna på valutamarknaden
inte har något stort förtroende för regeringens
ekonomiska politik. Om de hade det skulle vi inte
behöva betala dem en så hög ränta.'' Så skrivs alltså
i en näringslivstidning om regeringens ekonomiska
politik.

Kom ihåg också att räntemarginalen mot Europa
var lägre vid regeringsskiftet i höstas än vad den är
i dag. Det är alltså ett politiskt pris som svenska
folket betalar för Anne Wibbles politik.

Min fråga blir därför: Hur länge skall svenska folket
digna under räntebördan? När skall ni överge den
enda vägen? Att vara uthållig på fel väg kan leda in
i en djup kris.

Den tredje frågan gäller matpriserna. Bondeägda
Arla stod för förra veckans fräckaste utmaning. Att
höja priserna med 7 % på filmjölk och andra varor,
där Arla har ett reellt monopol, är en utmaning mot
både Sveriges löntagare-konsumenter och regering
och riksdag.

Vad tänkte egentligen Bo Dockered och de andra
bönderna på när de bestämde sig för denna
prishöjarlinje? Insåg de själva att det var en
utmaning? Har de inte förstått att Sverige definitivt
har växlat om från en inflationsekonomi till en
ekonomi som är inriktad på stabila priser.

Varje företag som nu försöker utnyttja en
monopolställning till att på nytt sätta fart på
inflationen måste räkna med att drabbas av häftiga
reaktioner från konsumenterna, massmedia och
riksdagen.

Vad bondekooperationen gjorde var att rikta ett
skott i vattenlinjen mot alla de insatser som gjorts
under de senaste åren för att göra slut på
inflationen. Arlas beslut var en ensidig åtgärd, som
bröt upp samförståndet om stabiliseringsavtal och
livsmedelspolitik.

Det är nu dags att vi här i riksdagen visar var skåpet
skall stå. Vi måste nu gå vidare och sänka
gränsskyddet och skärpa konkurrensen, så att
matpriserna kan hållas nere.

Var står Anne Wibble och Folkpartiet? Är ni
beredda att fullfölja det samarbete som vi hade i
fjol om att sänka gränsskyddet? Kommer
finansministern att ställa upp på konsumenternas
sida eller på bondekooperationens?

Den fjärde frågan gäller hyrorna. I valrörelsen
lovade Carl Bildt att hyrorna inte skulle öka när
bostadssubventionerna skulle avvecklas. I stället
skulle fastighetsskatten sänkas, sade han. Anne
Wibble försäkrade bestämt att några
marknadshyror inte skulle bli tal om.

Nu kan vi se vad dessa löften var värda. Hyrorna
kommer att öka drastiskt, och fastighetsskatten
kommer inte att avvecklas, men marknadshyrorna
är på väg in.

Kjell-Olof Feldt har i DN skrivit några sanningens
ord om regeringens bostadspolitik. Han säger att
det är ''tekniskt och fysiskt omöjligt att via
fastighetsskatten eliminera de ökade
boendekostnader som följer av minskade eller
slopade räntebidrag och ränteavdrag''. Kjell-Olof
Feldt drar slutsatsen att ''det som var lögn före valet
är lika lögnaktigt i dag. Moderata samlingspartiets
bostadspolitiska löften byggde på ett falsifikat. Det
blir inte mindre osmakligt av att man kallar de
socialdemokrater för lögnare som försökte påvisa
detta.'' Det skrev alltså Kjell-Olof Feldt. Lyssna på
det, Lars Tobisson.

Nu är frågan vad det är för bostadspolitik som
regeringen tänker föra. Hur dyrt skall det bli att
bo? Hur skall unga människor få råd att skaffa sig
en lägenhet eller ett eget hus? Hur skall det gå för
de gamla, när regeringen driver upp hyrorna? Hur
många kommer att tvingas att lämna sina hem?

Kan Anne Wibble ge besked? Eller skall ni dra
även denna fråga i långbänk?

Min femte och sista fråga gäller skatterna och
välfärden. Grundbulten i regeringens ekonomiska
politik är löftet att sänka skatterna med 10--15
miljarder kronor per år.

Jag läste i tidningen häromdagen att regeringen
skall samlas på Harpsund för att utforma en
långsiktig utgiftsstrategi, ''lus'', för att sänka
utgifterna. Hittills har ju regeringen lagt fast en
långsiktig utgiftsstrategi bara på ett område,
nämligen försvarets. Där var finansministern
alldeles för mjuk i nyporna. Därför blir det nu en
kraftig upprustning. Sverige blir -- utöver Turkiet --
det enda land som rustar upp det militära försvaret
när hela Europa rustar ner.

Såvitt jag kan förstå måste en militär upprustning
finansieras med en social nedrustning. Ni lägger på
7,5 miljarder på försvaret, och ni drar in 7,5
miljarder från kommunerna. Det är barnomsorgen,
skolan och äldreomsorgen som får stå tillbaka när
moderaterna skall ha pengarna till försvaret.

Hur skall ni finansiera alla de skattesänkningar som
den moderate skatteministern lovar ut varje vecka?

Vad skall nu hända med socialpolitiken sedan ni
infört karensdagar och avskaffat delpensionen?
Vilka ytterligare försämningar i tryggheten
planerar ni? Eller är det som Bengt Westerberg
säger, att det inte finns några mer besparingar att
göra på det sociala området? Då är grundbulten i
regeringens ekonomiska politik rubbad. Vad blir
det då av allt tal om att genom stora
skattesänkningar sätta fart på Sverige?

Allt fler inser att den enda vägen är en
återvändsgränd. Hur länge skall det dröja innan
Anne Wibble tar sitt förnuft till fånga och överger
den enda vägen? Ge oss ett besked och dra inte
frågan i långbänk!

Herr talman! Sverige har de grundläggande
förutsättningarna för en ny period av tillväxt och
nya arbetstillfällen. Men för att åstadkomma detta
är det nödvändigt med en radikal omläggning av
den ekonomiska politiken. Vi socialdemokrater har
visat hur en sådan politik kan läggas upp. Vi har
visat att det med en ansvarsfull finanspolitik går att
öka tillväxten och att pressa ned arbetslösheten.

Jag vill yrka bifall till det socialdemokratiska
alternativet för arbete, tillväxt och rättvisa, vilket
presenteras i våra reservationer.

Anf. 38 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:

Herr talman! Jag vill fråga Allan Larsson vad han
gjorde mellan kvart i tio och kvart i tolv i dag. Då
gav vi nämligen svar på alla de frågor som Allan
Larsson inledningsvis ställde. Det är möjligt att han
då hade tankarna på annat håll, för han har i alla
fall inte lyssnat till de besked som vi gav.

Vi från samtliga fyra regeringspartier redogjorde
för finansutskottets behandling av den ekonomiska
politiken. Vi talade om att målet är att skapa stabil
ekonomi, en ekonomi som befrämjar utveckling i
hela landet, som värnar om miljön, som skapar
regional balans och som slår vakt om den rättvisa
fördelningspolitiken. Vi visade på åtgärder för att
dämpa kostnadsexplosionen, som är ett arv från
den socialdemokratiska regeringstiden. Vidare
visade vi på vägen för att med investeringar ta oss ur
den ekonomiska kris som socialdemokraterna har
skapat och som vi tyvärr i dag får dras med.

Jag skulle vilja ställa en fråga till Allan Larsson.
Har ni inte lärt er någonting av 80-talet? Det var då
som ni skapade de höga räntorna. De har inte
införts nu, utan det var då de infördes. Det var på
80-talet ni skapade den höga inflationen, som
urholkade löntagarnas plånböcker. Ni skapade en
överhettning i ekonomin, som vissa regioner, och i
synnerhet storföretagen, tjänade på. Under 80-
talet införde ni flyttlasspolitiken, då ni dammsög
stora delar av vårt land och flyttade människor från
glesbygsd till storstadsområden. Ni drev en politik
till förmån för de starka och rika, de rika
regionerna och de stora företagen. Den politiken
ledde Sverige in i en ekonomisk kris. Det är dags,
Allan Larsson, att höja blicken och se att den
politik som ni då förde är passé. Den tillhör det
förgångna. Nu måste ni pröva nya vägar. För inte
80-talets politik som en repris! Man kan spela in
filmer och titta på video, men den politik som ni
förde under 80-talet innebar problem för Sverige.
Driv inte denna politik en gång till! Dra lärdom av
det förgångna! Satsa på framtiden!

Anf. 39 ALLAN LARSSON (s) replik:

Herr talman! Per-Ola ERiksson har ett svårt
problem. Han vill gärna lyfta fram målen för den
ekonomiska politiken. Det var ett framsteg att det
gjordes en beskrivning av målen i finansutskottets
betänkande. Vi saknade ju en bekrivning av dessa
mål i finansplanen. Men problemet för Per-Ola
Eriksson är att medlen som regeringen och den
borgerliga majoriteten vill använda inte leder till
målen. Dessa medel leder till en återvändsgränd.
När man borde se till att människor får arbete,
vidtar ni åtgärder som skapar arbetslöshet. Till en
del är ni uppenbarligen omedvetna, som när ni slog
sönder bostadsfinansieringen. När ni sätter
klackarna på kommunerna, måste ni vara
medvetna om att detta leder till de effekter som
man nu kan se. Det drabbar skolan, barnomsorgen
och äldreomsorgen. Välfärden blir sämre,
samtidigt som arbetslösheten blir större. Detta är
sanningen om er politik.

Det är viktigt för svensk ekonomi att det blir en bra
utveckling när det gäller kostnader och
konkurrenskraft. Jag lade märke till att Per-Ola
Eriksson lät som den gamla grammofonskivan.
Han hade inte riktigt tagit till sig vad Anne Wibble
sade, att Sverige nu har en kostnadsutveckling och
en inflationsnivå som gör att vi står oss betydligt
bättre än tidigare. Jag tror att det är viktigt att
Anne Wibble säger detta, och att finansutskottets
ordförande ser till att aktualisera sitt ordförråd.
Omvärlden lyssnar till det som vi i Sverige säger.
Om Per-Ola Eriksson går på som han gör, kanske
omvärlden får för sig att Sverige håller på att
förbereda sådana förändringar i politiken som gör
att man garderar sig för högre räntor.

Lägg om stil nu och ta ansvar för Sverige! Per-Ola
Eriksson är ordförande i finansutskottet. Lev upp
till det ansvaret!

Anf. 40 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:

Herr talman! Till Allan Larsson vill jag säga att det
ofta från socialdemokraterna talas om att det
behövs en radikal omläggning av den ekonomiska
politiken. Det är precis vad som pågår och som är
på väg att ske, nämligen att bygga någonting nytt.
Den tredje vägens ekonomiska politik, som ni
använde er av, innebar att ni skapade den
ekonomiska krisen i landet. Den är vi nu på väg att
reparera. Det kommer förstås att ta tid, för det gör
man inte på en kafferast. Det är kanske inte gjort
på ett år, utan det kan ta flera mandatperioder.

Jag vill upprepa den fråga som jag ställde till Allan
Larsson i mitt inledningsanförande. Först och
främst anser jag att många av de förslag som
socialdemokraterna nu driver är opportunistiska
och innebär kortsiktiga lösningar, som inte skulle
hålla om ni befann er i regeringsställning. De håller
kanske för Allan Larsson i oppositionsställning,
men inte för att regera efter. Den vägen är prövad
och stängd.

Med anledning av LO-kritiken mot förslaget att
skapa arbeten för ungdomar undrar jag om Allan
Larsson delar LO:s uppfattning att det är bättre för
ungdomarna att leva på bidrag än att beredas
möjlighet till arbetslivserfarenhet och praktik.

Jag tycker att det finns skäl att säga till Allan
Larsson att om man skall se bakåt och vidta
åtgärder, finns det risk för att det kan gå snett.
Socialdemokraterna säger ofta att vi skall vänta och
se, och att det blir bättre sedan. Var det inte detta
som ledde till konkursen för s-pressen för en tid
sedan? Man visste att inriktningen var fel -- det var
finansiella problem och lönsamhetsproblem --, men
man vidtog inte nödvändiga åtgärder. Med andra
ord behöver inte socialdemokraterna söka sig så
långt bort för att dra lärdom av vad det innebär att
skjuta upp problemen och inte ta itu med dem.

Vi tar itu med prolemen. Nu skall vi rätta till svensk
ekonomi, så att svenska företag skall kunna
konkurrera bättre på världsmarknaden, så att vi
skall få resurser för välfärdsutveckling, så att vi kan
hålla nere inflationen och räntorna samt så att
löntagarna skall få mer pengar i plånböckerna.

Anf. 41 ALLAN LARSSON (s) replik:

Herr talman! Det pågår en omläggning av den
ekonomiska politiken. Just det, men 5--6 %
arbetslöshet, är det den omläggning av politiken
som ni är på väg att åstadkomma? När Sverige av
tradition har strävat efter full sysselsättning och vi
har kraftfullt satsat på detta, väljer ni nu en annan
väg. Arbetslösheten är högre än någonsin, och era
prognoser visar att de kommer att bli ännu högre.
Och så säger ni att man inte skall göra någonting åt
detta! Vi hörde från Lars Tobisson att det inte får
bedrivas någon aktiv ekonomisk politik. Man får
inte påverka efterfrågan. Det är bara utbudspoliik
som gäller.

Vilka kortsiktiga åtgärder har vi föreslagit? Vi har
föreslagit starkare satsning på
infrastrukturinvesteringar, där ni inte får någon fart
på det hela. Är det kortsiktigt att underhålla det
bestånd som vi har av bostäder och byggnader?

Vi vill satsa på utbildning och kompetenshöjning
som är vår styrkefaktor för framtiden. Det är där
som man skall göra insatserna, men där skär ni ned.

Svaret på Per-Ola Erikssons fråga om
ungdomsinsatserna är att jag tycker att ungdomar
skall ha ett arbete och en lön att leva på. Ni har valt
en metod som innebär att det är bidrag som
ungdomarna får och inte en lön och att de därför
inte heller får de rättigheter och skyldigheter som
följer med ett arbete. Det är skillnaden mellan oss.
Ungdomar skall ha lön och arbete och en lön att
leva på. Det kommer vi att stå upp för, och förslag
om det kommer vi att redovisa här i riksdagen.

Anf. 42 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):

Herr talman! När man lyssnar till Allan Larssons
anförande finner man som enda möjliga slutsats att
han är motståndare till det mesta av förändringar.
Detta stämmer i och för sig inte med Hans
Gustafssons inledningsvis lågmält framförda
anförande, där han började med att markera att det
fanns ett betydande mått av enighet på en rad
punkter. Men det är väl med åsikter inom
socialdemokratin som med denna något ovanliga
ekonomiska debatt, nämligen att det
socialdemokratiska partiet behöver två olika
företrädare för att kunna ge riktigt bra rättvisa åt de
motsägelsefulla och inkonsistenta åsikter som
framförs i debatten. Sanningen är ju tyvärr den att
det största oppositionspartiet inte har något
sammanhängande ekonomisk-politiskt alternativ.
Det har framförts av en rad talare redan, och jag
tycker att det blev alldeles uppenbart och för alla
helt tydligt efter Allan Larssons anförande.

Jag kan möjligen tillägga att när det gäller just
frågan om kommunerna, som har varit uppe ett par
gånger här i dag, skulle Socialdemokraterna
faktiskt behöva tre talare, eftersom de har tre olika
åsikter. I det ena fallet sägs att man inte skall
försämra budgetsaldot, dvs. att man skall dra in
dessa pengar -- 5--10 miljarder -- till staten. I det
andra fallet säger man att de skall användas till
bygginvesteringar. Och i det tredje fallet sägs att
man skall använda dem till vård och omsorg. Det
skulle vara trevligt om Allan Larsson ville tala om
vilket av dessa tre alternativ som gäller.

Även om man har skrivna anföranden kan man
tillåta sig någon liten flexibilitet. Allan Larsson
hade ett långt inlägg om att regeringen för en
hårdhänt åtstramningspolitik. Detta är ju inte sant,
vilket jag hade sagt och i siffror visat omkring en
kvart tidigare. Skrivna anföranden är bra, men de
skall i någon mån vara inlägg i debatten också. Det
är ju inte någon artikel man skriver här i
kammaren.

Den fråga som jag tycker är viktig att debattera
gäller riskpremier i ränteförväntningarna. Där är
det tyvärr på det sättet, Allan Larsson, att Sverige
aldrig tidigare har klarat övergången från en hög
inflation till en låg inflation. Det finns alltså en
riskpremie, som Allan Larsson mycket riktigt har
noterat, och det vore märkvärdigt annars, och den
beror på att placerare och investerare ständigt har
blivit lurade av tidigare regeringar,
socialdemokratiska och andra. De har blivit lurade
i så måtto att de ursprungligen har trott på
uthållighet, men därefter har de blivit svikna.
Därför krävs det nu en riskpremie. Denna
riskpremie understöds av den bristande uthållighet
som Socialdemokraterna uppvisar.

Socialdemokraterna ändrade politiken under
intrycket av en valutakris hösten 1990 till en ganska
bra väg, nästan den enda vägen. När de sedan
förlorade regeringsmakten har de ändrat sig
tillbaka till den traditionella socialistiska
expansionspolitiken med skattehöjningar och
annat. Denna bristande uthållighet är till skada för
Sverige.

Anf. 43 ALLAN LARSSON (s)replik:

Herr talman! Det är intressant att höra att Anne
Wibble tvår sina händer och säger att det inte är
någon åtstramningspolitik som regeringen
bedriver. Det kan man ju bara mäta på ett sätt,
nämligen genom att se vilken effekt politiken får på
aktiviteten i ekonomin. I höstas sade ni att det
skulle bli tillväxt under detta år. I januari, när ni
presenterade prognoserna och hade räknat in
effekterna av er politik, fick ni visa att det blev
sämre under 1992 och att det blir ett mycket svagt
1993. Ni fick räkna upp arbetslösheten för både
detta och nästa år. Är inte detta en
åtstramingspolitik? Vad är det annars som ligger i
ordet åtstramningspolitik? Har inte Bengt
Westerberg rätt när han säger att det är en
åtstramningspolitik men att den inte får någon
verkan förrän 1993 och 1994? Vem har rätt, är det
Bengt Westerberg, partiledaren, eller Anne
Wibble? Vem skall vi tro på?

Vad skall vi tro om Lars Calmfors, som väl inte är
helt borta när det gäller ekonomi, när han säger att
denna politik är fel. Detta är 80-talspolitik, och den
är prövad. Inte trodde han att det skulle bli sådana
effekter med en sådan arbetslöshet. På detta sätt
kan man inte fortsätta. Vem skall vi tro på, Anne
Wibble eller Lars Calmfors, när han beskriver
effekterna av denna politik på detta sätt?

Sedan skulle jag vilja be Anne Wibble att vara litet
flexibel och svara på de frågor som jag ställde om
matpriserna. Var står folkpartiet och var står Anne
Wibble i denna fråga som är mycket viktig för
konsumenterna och där vi nu kan göra en insats
genom att ta ett steg vidare och pressa ned
gränsskyddet? Om Anne Wibble ställer upp på
detta kan vi åstadkomma något här i riksdagen som
blir en lämplig reaktion på den utmaning som vi fick
från Arla och bondekooperationen i förra veckan.

Den andra fråga som jag också gärna vill ha ett svar
på gäller hyrorna. Vad är det nu som skall hända
med bostadsfinansieringen? Hur högt kommer ni
att driva upp hyrorna? Kommer ungdomar att
kunna skaffa sig en bostad? Kan gamla bo kvar i
sina lägenheter och i sina hus? Vad är det som
förestår på detta område, när ni skall genomföra
moderaternas systemskifte och införa
marknadshyror? Låt oss få ett besked. Stå inte bara
och hacka på oss, utan ta nu litet ansvar och visa
upp och argumentera för er egen politik och tala om
vad som ligger i förlängningen framöver. Det är
dags att göra det nu, Anne Wibble.

Anf. 44 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):

Herr talman! Allan Larsson ställde ett antal frågor.
Jag skall svara kortfattat på några av dem. Han
åberopade Lars Calmfors. Lars Calmfors
argumenterar för ganska betydande sänkningar av
arbetsgivaravgifterna, men är det detta som Allan
Larsson vill ha? Det vore i så fall en tredje omgång
av de ekonomisk-politiska åsikter som han
förfäktar.

Jag tolkar ändå Allan Larssons återkommande
klagomål på åtstramingen i den ekonomiska
politiken, som man rimligen måste göra, som att
han vill ha mer stimulans. Jag är ledsen att behöva
säga att detta recept med stimulans med offentliga
utgifter och annat är prövat i Sverige och i andra
länder -- inte minst i Frankrike för ungefär tio år
sedan, vilket jag talade om i mitt tidigare inlägg.
Men det fungerar inte. Allan Larsson kan stå och
säga tills han blir blå i ansiktet att han vill ha mer
stimulans. Vad han därmed säger är att han
medvetet går in för att försämra trovärdigheten hos
den svenska ekonomiska politiken och därmed
driver fram räntehöjningar och försämrar
möjligheterna för Sverige att få en positiv
ekonomisk utveckling under resten av 90-talet. Det
är egentligen fullständigt häpnadsväckande.

Jag har därför valt att inte riktigt tro på detta utan
i stället tro att det var något slags populistiskt
uttryckssätt, därför att det låter bra. Men efter så
många gångers framträdanden tycker jag att det
vore bra om Allan Larsson förklarar sig medveten
om de begränsningar som ligger i att Sverige är en
liten och öppen ekonomi. Det kan rimligen inte
vara på det sättet, vilket jag utgår från, att Allan
Larsson har svängt också på den punkten, att han
nu skall isolera Sverige från omvärlden. Det vore ju
i och för sig en logisk konsekvens av den politik som
han förespråkar. Men jag hoppas att det ändå är fel,
eftersom det skulle bryta upp en samsyn i riksdagen
i många viktiga frågor, vilket jag sannerligen skulle
beklaga.

Så till gränsskyddsfrågan. Skall jag tolka Allan
Larssons fråga så, att han nu är beredd att bryta den
ingångna jordbruksöverenskommelsen genom
beslut här i riksdagen? Vi i folkpartiet är inte
beredda att göra det.

En annan fråga som jag tycker att Allan Larsson
kunde ägna åtminstone en tanke -- jag vet ju att
tiden är knapp -- är de bristande möjligheterna för
kvinnor i den typ av ekonomi som Allan Larsson
förespråkar. I den sortens ekonomi minskar
välfärden. Där tas inte regleringar bort inom den
offentliga sektorn som sysselsätter många kvinnor.
Och där finns inte möjligheter till höjda löner för
dem som har låga löner, dvs. främst kvinnor.

Allan Larsson förespråkar en politik som, rakt på
sak, är utomordentligt kvinnofientlig. Jag tycker
alltså att detta faktum vore värt en tanke.

Slutligen, herr talman! Det bestående intrycket av
den här debatten är att oppositionen saknar
alternativ. Det är därför utomordentligt vällovligt
att riksdagsmajoriteten gillar regeringens
ekonomiska politik, vilken är väl beskriven i
utskottsmajoritetens skrivningar.

Anf. 45 ALLAN LARSSON (s) replik:

Herr talman! Finansministern devalverar sitt värde
när hon ger uttryck för att det skulle saknas
alternativ. Finansministern kan ju mycket väl läsa
innantill vad som sägs om den politik som vi står för
och som vi vet kan pressa ner arbetslösheten och
åstadkomma en ökad tillväxt. Varje person som tar
sig före att läsa innantill märker det.
Finansministern medverkar till att hennes anseende
minskar genom att använda sig av den här typen av
uttryck.

Sedan något om detta med stimulanser i ekonomin.
Vad är det som är så farligt i det sammanhanget?
När jag för ett år sedan lade fram budgeten, var ett
inslag i den att vi frisläppte investeringsfonderna.
Det var en stimulansåtgärd för att påverka
näringslivets investeringar. Jag hörde inte särskilt
många invändningar mot den åtgärden. Inte heller
har jag hört att ni tänker upphäva vad som här
gäller. Det är alltså en stimulansåtgärd som finns
kvar.

I fjol fattade vi beslut om infrastruktursatsningar
till ett belopp av ungefär 17 miljarder. Alla tyckte
att det var bra. Det här är en viktig stimulans för
ekonomin, tillväxten och aktiviteten. Jag hoppas
att den här regeringen kan få i gång de projekt som
vi då beslutade om och att man inte står på bromsen
alltför mycket. Det var ju också en stimulans för
ekonomin. Jag har inte hört någon säga att det
skulle vara fel.

Vidare satsade vi förra året kraftigt på
arbetsmarknads- och yrkesutbildningen för att
människor i stället för att gå arbetslösa skulle kunna
öka sin kompetens och kunna komma tillbaka till
arbetslivet. Vi har nu fördubblat
yrkesutbildningen, och det är både utomordentligt
bra och viktigt. Det är också stimulanspolitik.

Vi inledde den typen av uppläggning av politiken
förra året, och vi fullföljer den i vårt ekonomiska
alternativ. Men ni har gått i en annan riktning. Ni
har ställt er på bromsen. Ni har skurit ner
beträffande den viktiga utbildningen. Ungdomar
som skulle gå in i gymnasieskolan och få det tredje
året skall nu gå ut i arbetslöshet. T.o.m. Ulf
Adelsohn, landshövding i Stockholm, går -- som vi
kunde höra i radion i dag -- ut i protest mot
regeringens politik på den här punkten. Det är
således fler än vi som inser att det behövs något
annat än den förtorkade enda vägens politik.

Sverige skall vara en öppen ekonomi. Självfallet är
det möjligt, även om en politik drivs som är klokare
än den som regeringen står för. Finansministern i
Storbritannien lade i går fram en budget som han
presenterade som stimulanspolitik. Eller lyssna på
USA:s president när han håller sitt stora tal
omfattande en rad åtgärder för att stimulera den
amerikanska ekonomin. Det här är inte något som
är främmande för stora och öppna ekonomier, och
Sverige skall självfallet vara en sådan. Vi skall se till
att ekonomin fungerar väl. Men er politik är en
återvändsgränd. Den leder till arbetslöshet. Risken
finns för en allvarlig fördjupning. Det är därför
dags för er att tänka om.

Anf. 46 IAN WACHTMEISTER (nyd):

Herr talman! Finansministern kan revalvera sitt
anseende, vilket Allan Larsson anser att hon
devalverat, genom att lyssna till en del alternativ
som jag här kommer att framföra.

Häromdagen läste jag att medan Östeuropas
kommunister socialiserat sina länder har Sverige
socialiserat människorna. Så kan det nog bli. Om
människor i 40 år får höra samma budskap, tror de
på detsamma ända till dess att de hör något annat
och märker att det andra stämmer bättre överens
med vad de innerst inne tycker. Det är vad som har
hänt i vår omvärld, i Östeuropa och i länderna på
andra sidan av Östersjön. Jag tror att det börjar
hända också här.

Förändringens vind har blåst över Europa. Den
blåser också över oss, även om vi fortfarande låtsas
vara enbart iakttagare och helst från TV-fåtöljen
vill tala om hur andra skall göra. Men nu är det
fråga om verkligheten.

I går kunde vi höra Lettlands premiärminister
berätta om verkligheten. Kanske ytterligare några
under hans tal kom att förstå att vi faktiskt lever i
precis samma värld som Lettland, Estland,
Litauten och Polen samt att våra svårigheter och
möjligheter hänger samman med våra
grannländers. Vi borde kanske ha en karta på
väggen som vi ibland tittar på.

I dag har vi alltså finansdebatt. Då skall blickarna
klädsamt riktas inåt -- gärna mot själva naveln -- i
det svenska systemet. Här skall någon tala om den
enda vägen. Andra skall tala om den tredje vägen
och alla möjliga vägar som leder till precis samma
öken om vi inte förnyar oss, om vi i Sverige inte blir
effektivare, om vi inte slutar skatta ihjäl oss -- jag
sade inte skratta ihjäl oss -- och om vi inte stöder
dem som skapar det välstånd som vi andra lever på.
Jag tänker då på dem som bakar den kaka som alla
skall äta av. Det är företagarna och de som arbetar,
arbetarna inom näringslivet, som är de allra
viktigaste.

Jag tror att vi allihopa måste inse att allting betalas
av Svensson -- dvs. alla bidrag, alla offentliga löner,
riksdagsmännens löner och omkostnader, ja, det
mesta som vi i den här kammaren käbblar om
betalas av skattebetalarna. Vidare går allting runt i
den stora rundgångens rike. Bidragen kommer inte
uppifrån. De kommer från människorna själva och
åker tillbaka igen. Detta måste man här få in i sitt
huvud. Detta måste alltså göras klart för
människorna. Om någon lurar staten lurar
vederbörande de andra, som i gengäld får betala
mer skatt för den här personen.

Socialförsäkringssystemet är något av det största,
dyraste och viktigaste som vi i Sverige har. Det är
detta som är basen för vår välfärd, och det är det
som alla ömmar för och talar om. Vi har onekligen
byggt upp ett välfärdssystem. Men vi har också
kunnat se hur det här systemet missbrukats, just
därför att det inbjuder till missbruk. Här finns
väldigt stora möjligheter till en förändring, och här
finns väldigt mycket pengar att tala om --
skattebetalarnas pengar.

Låt oss för ett ögonblick ta del av följande förslag.
Tänk er att man i Sverige bara får full lön, 100 %
lön alltså, när man arbetar, dvs. utför fullt arbete.
Det var inte konstigt att säga något sådant för några
år sedan. Och tänk er att man får 90 % lön om man
är på väg från arbetslöshet till arbete genom aktiv
rehabilitering, yrkesinriktad
arbetsmarknadsutbildning osv. samt att man
hamnar på 80 % vid passiv sjukfrånvaro,
arbetslöshet, arbetsskada, vård av sjukt barn etc.
Låt oss alltså beakta det förslaget samtidigt som
påpekandet görs att alla socialförsäkringssystem
görs lika, så att ingen skulle tjäna på att sjukskriva
ett barn i stället för sig själv. Det skulle inte ha
någon betydelse om man kallades för sjuk eller för
arbetsskadad. Ingen skulle tjäna på det. Ingen
skulle heller förlora på det.

Ett tak bör också sättas. Taket kan givetvis variera
beroende på vad man anser sig ha råd med. Men om
man satte det vid 7,5 basbelopp -- vilket som bekant
förekommer i andra sammanhang -- så skulle man
samtidigt se till att de som verkligen har glädje av
det här systemet är de som bäst behöver det. Och
vi har i detta förslag 67 % ersättning vid
korttidssjukskrivning upp till 14 dagar dvs. inga
karensdagar.

Om man hade ett sådant system, utarbetat och
föreslaget i detalj av personer som är väl insatta i
detta mycket snåriga komplex, så skulle det kunna
bli rättvist. Det skulle visa sig att det lönar sig att
arbeta -- och vi skulle alla medge att det skall löna
sig för dem som bygger vårt välstånd -- och det
skulle inte löna sig att fuska.

Jag tror att människor i dag är beredda på den
typen av förändring. Det är en stor och viktig
principiell förändring. Men jag tycker att det är
sådana stora frågor man skall kunna tala om i denna
kammare. Genom att höja och sänka nivåer,
procenttal osv. kan man alltså anpassa det hela till
vad Sverige har råd med.

Deltagarna i den här debatten vet att vi måste göra
något åt de otroligt dryga kostnader som
socialförsäkringarna medför. Det har varit ett stort
problem för föregående regering, och det är
säkerligen ett lika stort problem i dag. Detta är
jättefrågor som man måste attackera. Men då
måste man också vara beredd att diskutera nya
grepp.

Arbetsskadeförsäkringen skenar i väg och kostar 30
miljarder, nästa år kanske 50 -- och det går vidare
uppåt. Vi vet att garantilöner vid konkurser är en
specialare som används med fördel av bedragare.
Det är ett perfekt system att utnyttja, och det måste
ändras -- vilket är på gång.

Vi måste få ner skattetrycket. Vi kan inte finansiera
allting med höjda skatter, som Socialdemokraterna
så gärna vill, för då har vi inte en chans i Europa.
Alltså måste vi göra någonting åt sådana här
känsliga system som socialförsäkringarna.

Låt mig sedan gå över till arbetsmarknaden i dag.
Här har talats mycket om hur viktigt det är att
bygga. Och jag kan hålla med dem som säger det --
men inte därför att man bara skall bygga vad som
helst och tro att någonting blir bättre av det, utan
därför att arbetslösheten i dag är störst och mest
besvärande inom byggsektorn. Och byggsektorn är
på väg rakt ner. Det finns ju faktiskt saker som vi
kan göra, och det gäller i ett sådant här läge att se
möjligheterna. När det gäller svårigheterna finns
det många som kan hjälpa oss att tala om hur
omöjligt allting är. Men om vi alltså ser till
möjligheterna, så har ju här många gånger
föreslagits att man verkligen skall sätta i gång och
bygga ålderdomshem -- och skapa förutsättningar
så att det byggandet kan komma i gång snabbt. Det
är bra, hur man än vrider och vänder på det. Det är
bra för de människor som kan få plats där, det är
bra för samhällsekonomin, och det är över huvud
taget bra, mänskligt, ekonomiskt och vad ni vill.

Att verkligen få fart på byggandet av vägar,
järnvägar och hela infrastrukturen -- det tycks alla
vara överens om. Men det är mycket svårt att också
få det att hända. Jag vet inte om regeringen har
några problem just när det skall hända saker. Jag
skall inte vara stygg i fråga om båten med olja till
Estland; det blev ett tåg som kom från Moskva efter
fyra veckor. Men det gäller alltså att få saker att
hända.

ROT-sektorn, dvs. reparation, ombyggnad,
tilläggsisolering osv., är ju någonting som man bör
dra i gång, eftersom det ändå måste göras.
Kapitalförstöring vill ju ingen människa ha, men
det blir det om man inte underhåller det man har.
Därför kan man och bör man sätta fart på den
sidan.

Men jag tycker också att vi åter skall vidga blicken
litet och inte bara säga att här är vår marknad, så
ser vår arbetsmarknad ut, vårt land heter Sverige --
och något annat finns inte. Det är en konstig syn vi
har, eftersom vi lever med exportindustrier osv.
som verkligen genererar vårt välstånd. Se då vad
det finns för marknad för oss, vilka möjligheter det
finns ute i Östeuropa! Där behöver de bygga hur
mycket som helst. De behöver skickliga
byggarbetare, de behöver arbetsledare, ingenjörer,
maskiner, allt möjligt.

Då säger en del: ''Ja, men vi är för dyra.'' För det
första: Om vi är produktiva så är vi inte för dyra.
För det andra: Man kan där sätta in pengar och se
till att vi inte blir för dyra. De pengarna kan man ta
av det mycket egendomligt använda u-
hjälpsanslaget. Där finns alltså en möjlighet att få i
gång byggande och vara med om att göra
någonting.

Vi måste lyfta blicken över vassruggen och titta ut
från ankdammen på det som händer runt omkring
oss. Vi skall inte bara se att det är en ganska
obehaglig verklighet där, utan också se att det är en
verklighet som ger oss möjligheter, och där vi kan
spela en alldeles självklar roll -- och en roll som jag
tror att alla människor skulle tycka om att vara med
om att spela. Mycket ofta är det vi själva som
konstruerar de begränsningar och svårigheter vi
anser oss ha.

Ungdomsarbetslösheten är en annan viktig fråga.
Visst går det att göra någonting åt den. Ungdomar
vill inte ha jobb av den typ man ofta tycks tala om
här, nämligen någon sorts garanterade arbeten som
skall vara i 20 år. Om man säger till en 18-åring att
han skall få ett jobb för de närmaste 20 åren, blir
han ju vettskrämd. Ungdomarna vill ha jobb just
nu. Det är billigare, vettigare, klokare, normalare,
och vad ni vill, att införa särskilda ungdomslöner.
Det krävs egentligen bara ett avtal mellan
arbetsmarknadens parter. Och det gäller då att se
till att detta verkligen sker.

Vi kan inte då sitta och gäspa. Ni är inflytesrika, en
del av er -- Allan Larsson t.ex. Han vill ju visa var
skåpet skall stå. Jag tycker att Allan Larsson då
skall visa LO och andra var skåpet skall stå när det
gäller ungdomslöner, så att de inte visar sitt
särintresse -- vilket skulle vara att visa bristande
intresse för hur det går för Sverige och Sveriges
ungdomar genom att på något sätt förbjuda sådana
här saker. Är det kris, så är det viktigaste man kan
göra -- det säger ju alla andra också -- att göra
någonting åt ungdomsarbetslösheten.

En annan möjlighet, som är lika aktuell hela tiden,
har vi nämnt förut, och jag vill nämna den igen
därför att den har att göra med vår situation i dag.
Det gäller hur man använder
löntagarfondspengarna. Det var ett otroligt oväsen
om att det nu skulle vara slut på de här fonderna.
Sedan började man i stället käfta om hur man skall
använda pengarna. Men det är viktigt. Vi har då ett
förslag som vi gärna kan avstå; vi kan säga att det
kommer från centern, om det gör det lättare för
regeringen. Förslaget innebär att en del av
löntagarfonderna skall användas till en
investeringsbank. Jag vill upprepa vad det handlar
om. Man tar 15 miljarder kronor av de
börsnoterade aktier som ligger i de här fonderna,
sätter dem som tillgångsmassa i en bank, och lånar
in -- som det heter på banken -- 45 miljarder kronor.
Då har man 60 miljarder, och då har man också en
kapitaltäckningsgrad på 25 %. De vanliga
affärsbankerna har 8 %, och klarar knappt av det.

Vi skulle få den enda bank i Sverige som var ''triple
A rated'', som det heter på bankspråk -- som hade
tre stora A:n för att den är så stark, för att den har
så högt eget kapital. Den skulle kunna göra allt det
som vi i dag kräver av banksystem -- och som vi inte
klarar av. Den skulle kunna ge krediter till nya
projekt, den skulle kunna satsa på småföretagare,
den skulle se till att småföretag dels kan komma i
gång, dels utvecklas. Den skulle över huvud taget
kunna ge litet hoppfull håg och fantasi åt hela
näringslivet -- som i dag möts av de vanliga
bankerna med ''sorry, gubbe, du får ingen kredit
här, hur duktig än är''.

Det här är alltså en sak som man kunde göra. Och
man kan få ägarspridning, vilket givetvis är djupt
tragiskt för socialdemokrater och vänsterpartister --
men jag tycker att det är alla tiders. Det kan man
få genom att de som en gång bidrog med pengarna
också skall få en del av aktiekapitalet. Sedan skall
hela svenska folket till ett subventionerat pris köpa
aktier. Och snacka om ägarspridning i så fall!

Detta är en enorm chans som vi har. I dag har vi en
kreditkris. Den är allvarlig för människor utanför
detta hus. Vi har stigande arbetslöshet, vi har
problem på byggmarknaden, vi har problem med
småföretag. Ett förslag som faktiskt skulle hjälpa
oss alla i det läget -- det måste man ta på allvar och
se på mycket noga.

Småföretagarna tillhör dem som i dag misshandlas,
vågar jag påstå. Jag såg ett fall: Bara för att en
person var småföretagare var han inte berättigad
till socialbidrag. Vi är inte till för att ta hand om
småföretagare, meddelade socialhjälpen.

Det skall vara alldeles extra starka skäl för det.
Tänk om man hade den hetsen mot någon annan
folkgrupp och sade: Det här gäller inte för er.

Detta är människor som är sagolikt viktiga. Sänk
deras arbetsgivaravgifter eller gör någonting annat
vettigt!

Fastighetsskatten har nämnts här av Lars Tobisson
som tog upp den frågan. Vi kan nu konstatera att
det är någonting lurt med fastighetsskatten. Genom
skattens utformning och omfattning har de facto
värdet på kommersiella byggnader och
flerfamiljshus sänkts med lågt räknat 80 miljarder
kronor, dvs. 10 % av marknadsvärdet. Det är det
som givit dominoeffekten där fastighetsbolag och
banker har fallit. Vem får till slut torka upp efter
det? Det är inte finansministern som får göra det,
utan det får alla skattebetalare göra.

Skall ni utreda någonting, fru finansminister, skall
ni snabbutreda hur fastighetsskatten kan tas bort,
reduceras eller om man kan göra någonting annat.
Den är skadlig. Jag tycker att det skulle vara lätt för
en borgerlig regering att förstå att det finns
någonting som heter skadliga skatter.

(Applåder)

Anf. 47 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):

Herr talman! Jag vill börja med en kommentar till
Ian Wachtmeister. Det är intressant att höra honom
flytta miljarder i statsbudgeten fram och tillbaka
med samma glädje som när det gällde ölbackar i
valrörelsen. Problemet är att det är litet mer
allvarligt nu. Det skulle inte skada om det blev litet
bättre ordning på dessa miljarder fram och tillbaka
så att det i någon mening hänger ihop.

Herr talman! Jag begärde egentligen ordet då jag
trodde att jag hade ytterligare ett inlägg i
replikskiftet med Allan Larsson.

Jag blev litet upprörd när Allan Larsson i slutet av
sitt anförande föreföll tro att Sverige är precis
likadant som USA. Jag förstod då varför han så ofta
hänvisar till USA. Han menade att vi skulle titta på
USA när man där stimulerar privat konsumtion och
liknande saker. Det skulle vi ta efter i Sverige. Jag
förstår nu också varför han med förkärlek citerar
amerikanska ekonomer vilka utgår från
amerikanska förhållanden när de säger hur man
skall göra och hur man inte skall göra.

Nu finns det en avgörande skillnad mellan Sverige
och USA. Det finns i och för sig många skillnader,
men i rent ekonomiska termer har USA jämfört
med Sverige en mycket stor ekonomi. Man är
praktiskt taget inte alls beroende av utrikeshandel
på det sätt som vi är i Sverige.

Sverige har en liten ''pluttekonomi'' i jämförelse
med USA, och vi är oerhört mycket mer
utlandsberoende. Det skall vi vara glada för. Det
välstånd vi har i Sverige är baserat på att vi deltar i
internationellt samarbete.

Tänk om bilar skulle produceras i Sverige till
sådana kostnader som skulle bli följden av att man
bara producerade bilar för att sälja i Sverige. Det
skulle kosta en miljon eller mer att köpa minsta lilla
åkdon. Vi skulle aldrig kunna dricka kaffe eller äta
bananer. Vår vardagsstandard är beroende av att vi
har denna möjlighet.

Detta innebär både fördelar och begränsningar. Jag
förstår nu att Allan Larsson inte riktigt har förstått
att skillnaden mellan en liten öppen ekonomi som i
Sverige och en stor helt annorlunda ekonomi som i
USA är just en mer begränsad handlingsfrihet i
fråga om finanspolitiskt manöverutrymme. Även
om det förefaller konstigt efter hans omläggning av
den ekonomiska politiken, kanske Allan Larsson
inbillar sig själv att vi kan göra precis vad som helst
som skulle vara önskvärt om vi befann oss i en helt
annan situation. Men så är det inte.

Med hänsyn till de stora möjligheter som finns i
deltagandet i den internationella
arbetsfördelningen är det angeläget att få befäst att
även Socialdemokraterna ser fördelarna i den
internationaliseringsprocess som pågår och anser
de vida överlägsna eventuella krav på anpassningar
av skilda ting. Detta ligger i ett beslut om ansökan
om EG-medlemskap. Men det rör också den
mycket större frågan om Sverige skall fortsätta att
aktivt verka för internationellt samarbete,
frihandel, låga tullar och alla de ting som vi
traditionellt har verkat för.

Det är viktigt att få fastslaget att de positiva
effekterna av en sådan utveckling är mycket stora.
Det är i själva verket den helt avgörande
förutsättningen för att vi i Sverige har en hög
levnadsstandard. Nu måste vi gå vidare på den
vägen, och vi måste ta hänsyn till detta när vi
utformar den ekonomiska politiken.

Det är där det motsägelsefulla kommer in. Allan
Larsson har avlåtit ett antal olika dokument om
ekonomin till riksdagstrycket i detta betänkande
vilka landar i en mycket motsägelsefull slutsats. Det
är därför viktigt och bra att få på pränt att
socialdemokraterna ändå står fast vid Sveriges
aktiva deltagande i det internationella samarbetet
och de därmed följande förutsättningarna för den
ekonomiska politikens utformning.

Anf. 48 IAN WACHTMEISTER (nyd):

Herr talman! Jag kan trösta Allan Larsson med att
Anne Wibble och Bengt Westerberg bägge är med
i Folkpartiet. Det har vi märkt nu. De försöker
nämligen alltid att värja sig mot att vi i Ny
demokrati säger någonting. De tycker också att det
är väldigt bra att göra det genom att tala om
ölbackar.

Eftersom fru Wibble är intresserad av ölbackar kan
jag tala om att de var djupt allvarligt menade, vilket
andra människor i Sverige förstod. Jag erkänner att
det är ett mycket ovanligt grepp i svensk politik att
tala så att folk förstår, men vi tog i alla fall chansen.
För finansministerns fortsatta beräkningar och
studier av ölbackar kan jag berätta att varje ölback
representerar 250 000 människor.

Sedan tycker jag faktiskt, att om jag tar upp frågor
som är viktiga för finanserna i Sverige -- som inte
handlar om Folkpartiet, Ny demokrati eller något
annat, utan om hela befolkningen i Sverige och våra
levnadsvillkor -- borde man kunna få ett något
annat svar än att detta inte är fråga om någonting
annat än ölbackar eller något annat -- jag kunde
inte höra så noga, och det var kanske lika bra det.

Jag vill i stället höra vad er uppfattning är om
förslaget om investeringsbanken, den
utvecklingbank som skulle kunna rädda oss vid
kreditkris och annat. Detta anses av expertis, som
även fru Wibble känner till, som ett mycket
intressant förslag. Men det bevärdigar ni inte ens
med en kommentar. Nu ber jag att få den
kommentaren.

Om det finns möjlighet -- men det är väl att föra det
hela för långt -- skulle jag också be att få en
kommentar till de förslag som hade att göra med
arbetslösheten, byggverksamheten, chanserna
utomlands och annat.

Anf. 49 ALLAN LARSSON (s):

Herr talman! Det gläder mig att Anne Wibble vill
fortsätta debatten. Det ger mig också chansen att
ta upp något som Anne Wibble tidigare nedlåtande
sade om att vi socialdemokrater var representerade
av två talare i denna debatt.

Jag fick nästan en känsla av att Anne Wibble ville
sätta en munkavle på mig för att jag hade kritiserat
henne. Men hur är det på den borgerliga sidan?
Hur många har ni varit? Har Anne Wibble varit
ensam? Nej, ni har varit sju talare, och Folkpartiet,
detta lilla parti, har inte nöjt sig med att låta
finansministern tala, utan har varit representerat av
ytterligare en talare. Ni har haft sammanlagt 100
minuter till era anföranden. Vi socialdemokrater
har fått 30.

Nu har det ryktats här i riksdagen att Ny Demokrati
håller på att föröka sig genom delning. Skall ni ha
ytterligare en talare som skall företräda er politik?
Skall Anne Wibble ha John Bouvin som stödtrupp
i fortsättningen i finansdebatterna? Det verkar som
om ni skulle behöva vara väldigt många för att
kunna försvara den politik som ni har och den
återvändsgränd som ni nu är inne i.

Låt mig svara på frågan om stimulanser. Jag log när
jag hörde Anne Wibbles föreläsning. Här har vi
under förra året dels lagt om politiken för att få ner
inflationen och varit mycket framgångsrika, vilket
Anne Wibble har medgett, dels satt i gång
stimulanser på tre viktiga områden, nämligen
investeringarna i näringslivet, de offentliga
investeringarna och utbildningen. Vi fattade en
serie beslut förra året för att dra upp aktiviteten.

Nu säger Anne Wibble att sådant är farligt därför
att då får man valutakriser och räntechocker. Men
det som hände förra året var att vi sänkte
räntenivån kraftigt, vi minskade räntedifferensen
till Europa och vi fick ett kraftigt valutainflöde. Det
åstadkom vi samtidigt som vi satte i gång den här
typen av stimulanser. De är viktiga för att man inte
skall driva i väg, på det sätt som ni gör, mot en
arbetslöshet på 5--6 %. Man kan visst föra en
politik som bekämpar både inflationen och
arbetslösheten. Det tragiska är att regeringen inte
har insett det och inte vill driva en sådan politik.

Anf. 50 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):

Herr talman! Det är faktiskt så, Allan Larsson, att
det krävs ett litet mått av fakta innan man ger sig in
i en diskussion. Ingen har väl på något sätt tvivlat
på -- många har faktiskt stått här många gånger om
och pratat om det -- hur viktigt och bra det är med
utbildning, arbetslinjen inom
arbetsmarknadspolitiken och tidigarelagda
infrastrukturinvesteringar. Vi har satsat betydande
medel på att förstärka den bristfälliga satsning som
den socialdemokratiska regeringen gjorde för ett år
sedan just i detta avseende.

Det är faktiskt inte det som förespråkas i den
socialdemokratiska motion som nu ligger. Där är
det en mer allmän expansion av hushållens
köpkraft, kommunernas utvecklingsutrymme och
byggandet. Detta är tyvärr inte någon bra politik.
Den har misslyckats förr, och den skulle göra det
igen.

Jag är ledsen att Allan Larsson inte valde att svara
på frågan om internationaliseringen utan i stället
tog upp någon annan egendomlighet.

Anf. 51 ALLAN LARSSON (s):

Herr talman! Jag trodde att internationaliseringen
var en retorisk fråga eller möjligen ett sätt för Anne
Wibble att fylla ut talartiden.

Är det någon som kan tvivla på våra avsikter, med
de insatser vi har gjort och tänker göra i framtiden
på det internationella området när det gäller t.ex
handelsliberalisering och ekonomiskt samarbete?
Jag tycker nästan att det är litet genant att lyssna på
Anne Wibbles förebråelser och bekymmer för vår
del. Håll i stället ordning på er egen
riksdagsmajoritet! Här finns en del krafter som
kanske inte är så upplysta och intresserade av
internationaliseringen. Håll ordning på egen
planhalva! Kom inte och hacka på oss på det sättet!

När det gäller stimulans fick vi höra från Lars
Tobisson att det inte fick förekomma någon
efterfrågan. Det fick inte förekomma någon
efterfrågepolitik, bara utbudspolitik. Nu börjar
Anne Wibble att svänga och säga att visst gör man
det och det. Men ni gör inte tillräckligt, och ni gör
saker som motverkar detta. Varför drar ni ner på
gymnasieskolan? Varför skall inte de ungdomar
som skall ha en yrkesutbildning kunna få en bättre
sådan? Varför skall de gå ut i arbetslöshet? Tala
med Ulf Adelsohn om det inte duger att tala med
oss! Han har i dag gått ut och sagt att det blir
allvarliga sociala problem i Stockholm när man
driver den här politiken.

Vad är det för fel att dra på med
infrastukturinvesteringarna? Det är en del av den
stimulans som vi förespråkar. Vad är det för fel att
underhålla byggnader i ett läge när det finns ett
stort underhållsbehov? Ni har skurit ner på de
satsningar på skolan som var planerade. Ni har
dragit in det som en besparingsåtgärd. I stället
kommer ni att betala ut jättelika belopp i
kontantstöd till arbetslösa byggnadsarbetare och
många andra. Det är en politik som leder fel. Den
leder till ökad arbetslöshet och till sämre tillväxt än
man kunde få för samma pengar.

Det ligger inte någon allmän utgiftsexpansion i vår
politik. Den är väl avvägd och den ger en bättre
tillväxt och lägre arbetslöshet än den som
regeringen står för. Det är dags för er att börja
tänka om. Lyssna nu på de ekonomer som
ifrågasätter er politik! Anne Wibble börjar bli
ganska isolerad i sin politik på det här området.

Anf. 52 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):

Herr talman! Det är alldeles utmärkt att Allan
Larsson nu ansluter sig till linjen om
internationalisering. Jag hade hoppats att han
skulle göra det. Jag väntar bara på den tredje, eller
möjligen fjärde omsvängningen, i fråga om den
ekonomiska politiken. Det är alldeles uppenbart
att en anslutning till internationaliseringen icke är
förenlig med de förslag i den ekonomiska politiken
med ökade skatter och ökade utgifter som han
förespråkar. Men det kan vi kanske ta en annan
gång.

Anf. 53 ALLAN LARSSON (s):

Herr talman! Jag vet inte vad Anne Wibble menar
med sin debatteknik och att jag ansluter mig till
internationaliseringen. Jag tillhör ett parti som
genom alla år har stått upp för en internationell
samverkan i alla avseenden och för en öppenhet när
det gäller handeln. Vi har verkat för att riva
tullmurar. Vi har varit med och skapat EFTA och
deltagit aktivt i GATT. Under de senaste åren har
t.ex. Mats Hellström och Anita Gradin gjort stora
insatser på det internationella området och
tillvunnit Sverige en stor respekt. Då kommer
Anne Wibble och säger att det är bra att vi ansluter
oss till dem. Vad är det för debatteknik? Anne
Wibble borde vara litet mån om sitt anseende och
inte leka på det sättet.

Vi står upp för en internationalisering. Läs gärna
vad vi har skrivit både i budgetpropositionen i fjol
och i vår motion nu. Där har vi just lyft fram detta
att en huvuduppgift för den ekonomiska politiken
är att se till att Sverige aktivt och framgångsrikt kan
medverka i det ökade internationella utbytet. Det
är en grundpelare i vår ekonomiska politik, och den
kommer vi att stå fast vid vad än Anne Wibble
försöker säga och ge intryck av.

Anf. 54 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):

Herr talman! Allan Larsson måste förstå att när
man ger motstridiga budskap skapas osäkerhet.
Man har givit budskapet att man är för
internationalisering, och man är för en ekonomisk
politik som är oförenlig med den första
ståndpunkten. Jag tolkar Allan Larssons
upprepade anslutning till internationaliseringens
välståndsbildande egenheter som att
internationaliseringen är en övergripande faktor.
Den tar över utformningen av den ekonomiska
politiken som den nu är utformad. Det gläder mig
mycket.

Anf. 55 ALLAN LARSSON (s):

Herr talman! Anne Wibble måste förmodligen vara
den enda i det här landet som kan stå upp och säga
att det är oförenligt med vår internationalisering
om vi låter ungdomar gå ett år längre i
gymnasieskolan i stället för att gå ut i arbetslöshet.
Hon påstår att om vuxna som inte har fått en bra
utbildning vill ta igen det och gå på komvux så står
det i strid med internationaliseringen. Eller att
underhålla och reparera vårt bostadsbestånd och
våra byggnader skulle stå i strid med
internationaliseringen. Anne Wibble måste vara
tämligen isolerad och i stor brist på argument när
hon kan förmå sig till att göra sådana uttalanden.
Detta skall vi gärna återkomma till.

Jag vill se när Anne Wibble kan mobilisera någon
ekonomisk sakkunskap som kan stå upp och säga
att just de åtgärder som vi har föreslagit och som
gör att fler får utbildning och att fler kan höja sin
kompetens, att vi underhåller våra investeringar,
att vi bygger nytt, att vi bygger ut vårt järnvägsnät
och våra broar står i strid med våra internationella
förpliktelser eller det internationella samarbetet.
Det är självfallet inte så. Det är fullt förenligt att
vara för ett internationellt samarbete och ett
internationellt utbyte och att se till att vi har den
kompetens och de investeringar som behövs för att
vi också skall klara konkurrensen.

Överläggningen var härmed avslutad.

Beslut

Mom. 1 (allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken)

Först biträddes reservation 2 av Bo G Jenevall med
20 röster mot 15 för meningsyttringen av Lars-Ove
Hagberg i motsvarande del. 259 ledamöter avstod
från att rösta.

Härefter biträddes reservation 1 av Hans
Gustafsson m.fl. med 119 röster mot 18 för
reservation 2 av Bo G Jenevall. 160 ledamöter
avstod från att rösta.

Slutligen bifölls utskottets hemställan med 163
röster mot 117 för reservation l av Hans Gustafsson
m.fl. 15 ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 3 (privatisering)

Utskottets hemställan bifölls med 275 röster mot 15
för meningsyttringen av Lars-Ove Hagberg i
motsvarande del. 5 ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 4 (ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken)

Först biträddes reservation 3 av Hans Gustafsson
m.fl. med 119 röster mot 14 för meningsyttringen
av Lars-Ove Hagberg i motsvarande del. 164
ledamöter avstod från att rösta.

Härefter bifölls utskottets hemställan med 166
röster mot 119 för reservation 3 av Hans Gustafsson
m.fl. 12 ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 6 (högt skattetryck och hög kvinnlig
förvärvsfrekvens)

Utskottets hemställan med godkännande av
utskottets motivering bifölls med 166 röster mot
131 för utskottets hemställan med godkännande av
motiveringen i reservation 4 av Hans Gustafsson
m.fl.

Mom. 7 (genomförande av en samhällskalkyl)

Utskottets hemställan -- som ställdes mot
meningsyttringen av Lars-Ove Hagberg i
motsvarande del -- bifölls med acklamation.

Mom. 10 (allmänna riktlinjer för
budgetregleringen)

Först biträddes reservation 7 av Bo G Jenevall med
26 röster mot 13 för meningsyttringen av Lars-Ove
Hagberg i motsvarande del. 253 ledamöter avstod
från att rösta.

Härefter biträddes reservation 6 av Hans
Gustafsson m.fl. med 118 röster mot 21 för
reservation 7 av Bo G Jenevall. 157 ledamöter
avstod från att rösta.

Slutligen bifölls utskottets hemställan med 166
röster mot 116 för reservation 6 av Hans Gustafsson
m.fl. 14 ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 11 (ramar för myndigheternas
förvaltningskostnader)

Utskottets hemställan bifölls med 168 röster mot
116 för reservation 8 av Hans Gustafsson m.fl. 13
ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 12 (avveckling av postgirots ensamrätt till de
statliga betalningarna)

Först biträddes reservation 9 av Hans Gustafsson
m.fl. med 115 röster mot 16 för meningsyttringen
av Lars-Ove Hagberg i motsvarande del. 165
ledamöter avstod från att rösta.

Härefter bifölls utskottets hemställan med 163
röster mot 121 för reservation 9 av Hans Gustafsson
m.fl. 11 ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 13 (det statliga betalningssystemet,
postgirots verksamhetsområde m.m.)

Utskottets hemställan -- som ställdes mot
reservation 9 av Hans Gustafsson m.fl. i
motsvarande del -- bifölls med acklamation.

Mom. 14 (postverkets ersättning för service i
glesbygd)

Utskottets hemställan bifölls med 164 röster mot
131 för reservation 9 av Hans Gustafsson m.fl. i
motsvarande del.

Övriga moment

Utskottets hemställan bifölls.

Beslut om samlad votering

Beträffande de på föredragningslistan återstående
ärendena, lagutskottets betänkande LU19,
arbetsmarknadsutskottets betänkanden AU5,
AU6, AU8 och AU9, lagutskottets betänkande
LU18, konstitutionsutskottets betänkanden KU16,
KU25, KU26 och KU29, skatteutskottets
betänkanden SkU16 och SkU17, försvarsutskottets
betänkande FöU9 samt trafikutskottets
betänkanden TU7--TU9, beslöt kammaren på
förslag av tredje vice talmannen medge att de fick
företas till avgörande i ett sammanhang sedan
debatten i alla dessa ärenden avslutats.

3 § Internationella oljeskadefonden

Föredrogs

lagutskottets betänkande

1991/92:LU19 Internationella oljeskadefonden
(prop. 1991/92:77).

Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare
var anmäld.

(Beslut skulle fattas den 18 mars.)

4 § Anslag till arbetsmarknadsdepartementet
m.m.

Föredrogs

arbetsmarknadsutskottets betänkande

1991/92:AU5 Anslag till
arbetsmarknadsdepartementet m.m. (prop.
1991/92:100 delvis).

Anf. 56 LAILA STRID-JANSSON (nyd):

Herr talman! I dag måste man spara pengar. Vi i Ny
demokrati arbetar oförtrutet med detta. Vid en
översyn av Sveriges arbetsmarknadsråd fann vi
följande:

Sverige medverkar mycket aktivt i det
internationella samarbetet på de
arbetsmarknadsområden som bedrivs inom ramen
för bl.a. ILO:s och OECD:s verksamhet. Detta
arbete bedrivs inom ramen för
arbetsmarknadsdepartementets sedvanliga
arbetsuppgifter. I arbetet inom ILO deltar
representanter för de mest representativa
arbetsmarknadsorganisationerna.
Organisationerna på arbetsmarknaden har också
själva en omfattande bevakning och uppföljning av
utvecklingen i andra länder. I länder där de svenska
beskickningarna inte har särskilt utsända
arbetsmarknadsråd sköts bevakningen av
hithörande personal.

Med hänsyn till det ekonomiska läget och behovet
av att noggrant pröva varje utgift över statskassan
finns det anledning att ifrågasätta bibehållandet av
arbetsmarknadsråden inom utrikesförvaltningen.
Med hänsyn till det internationella samarbete som
bedrivs inom ILO, OECD och andra
internationella organ och det arbete på det
internationella planet som sker inom ramen för
arbetsmarknadsorganisationernas ordinarie
verksamhet torde den ytterligare verksamhet som
kan erfordras på ett tillfredsställande sätt kunna
handläggas av annan befintlig personal vid de
svenska beskickningarna i fråga.

Det är inte den svenska regeringen som styr över
världens utveckling, som många inom detta hus
tydligen fortfarande tycks tro. Som upplysning för
många vill jag påpeka att vi måste anpassa oss efter
hur vår omgivning utvecklas och i vissa fall i stället
vara förutseende och, om det går, ligga före denna
utveckling. Att referera till att ''så här har vi alltid
gjort, och då gick det bra'' hör till en gången tid.
Denna tid är ej aktuell längre.

År 1920 inrättades genom regeringens samt
riksdagens beslut tre socialattachébefattningar.
Dåtida förutseende administratörer insåg sina
misstag och drog in dessa tjänster -- två stycken
redan år 1923 och den sista 1933. År 1959 föreslog
LO samt SAF att det kanske vore klokt att inrätta
särskilda socialattachébefattningar vid vissa svenska
ambassader för att utröna Sveriges konkurrenskraft
mot utlandet. Föredragande statsråd delade
uppfattningen men tillade dock att den
informationen fanns tillgänglig genom andra källor.
Statsrådet påpekade vilka kvalifikationskrav som
skulle ställas. De som kom i fråga skulle vara väl
förtrogna med förhållandena på arbetsmarknaden
och inom socialpolitiken samt besitta goda
språkkunskaper. Under åren 1959 och 1960
inrättades två socialattachétjänster i Washington
och London, och under 1960-talet inrättades
ytterligare två tjänster i Bryssel och Bonn. År 1976
tillkom ett arbetsmarknadsråd i Canada, vilket
sedemera drogs in av besparingsskäl. År 1977
överfördes tjänsterna på förslag av SAF, LO och
TCO till arbetsmarknadsdepartementet och fick
benämningen arbetsmarknadsattachéer, senare
arbetsmarknadsråd.

Som tidigare framförts påpekade statsrådet att det
tilltänkta arbetsmarknadsrådets utbildning borde
stå i överensstämmelse med en utarbetad
kravspecifikation. Herr talman! Denna
kravspecifikation, framställd i propositionen
1959:121, är helt åsidosatt. Detta påtalades redan i
en rapport som arbetsmarknadsdepartementet
uppdrog åt en utredningsgrupp att göra och som
redovisades den 7 november 1985. Än i dag
missbrukas tillsättningen av arbetsmarknadsråden,
trots att fakta har påpekats. Kritik påtalades även
mot arbetsmarknadsrådens rapporter. Milt sagt är
dessa av mycket varierande karaktär.

Märkligt nog rekryteras arbetsmarknadsråden
enbart inom SAF, LO och sedermera även TCO
oavsett de sökandes kunskap och utbildning, och
rekryteringen fördelar sig dessutom på ett ännu
märkligare sätt väl avvägt mellan förbunden.
Utvecklingen har sprungit ifrån
arbetsmarknadsrådens existensberättigande.

För att hålla Sverige informerat om händelser i
utlandet som påverkar vårt agerande inom handeln
finns specialattachéer -- observera att det är fråga
om specialister. Låt mig nämna några:
försvarsattachéer, kulturråd, attachéer för tull- och
handelspolitiska frågor, finansråd, ekonomiska
attachéer, lantbruksråd, arbetsmiljöattachéer,
industriråd, skogsindustriråd,
biståndskontorschefer, handelssekreterare,
marknadssekreterare, pressattachéer, teknisk-
vetenskapliga attachéer, ambassadpredikanter,
m.fl.,m.fl.

Enligt beräkningar från 1989/90 var antalet
anställda inom utrikesförvaltningen utomlands
1 438, varav 394 utsända handläggare, 193 utsända
biträden och 851 lokalanställda. Det kan nämnas
att en utredning om utrikesförvaltningens
verksamhet tillsattes i september 1991, UD
1991:04. > bHerr talman! Med tanke på vad som
här framförts, vilket endast är delar av verkligheten
om arbetsmarknadsråden och det slöseri som här
försiggår med skattemedel, ber jag riksdagens
ledamöter ta sitt ansvar och fatta beslut om att
avskaffa arbetsmarknadsråden i Washington,
London och Bonn. Med tanke på de pågående
förberedelserna inför Sveriges inträde i EG kan det
finnas skäl att tills vidare behålla
arbetsmarknadsrådstjänsten i Bryssel. Detta ger
skattebetalarna nästa budgetår en inbesparing på
ca 2,4 milj.kr.

Herr talman! Jag yrkar bifall till Ny demokratis
reservation om medelsanvisningen till
arbetsmarknadsråd.

Anf. 57 HARALD BERGSTRÖM (kds):

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
hemställan i arbetsmarknadsutskottets betänkande
nr 5 på samtliga punkter. Jag skall endast
kommentera mom. 4 i betänkandet, som vi också
har hört Ny demokratis företrädare kommentera,
nämligen arbetsmarknadsråden.

Vi har som vi har hört arbetsmarknadsråd i Bryssel,
Bonn, London och Washington. Jag hade förra
veckan tillfälle att lyssna till en föredragning av
arbetsmarknadsrådet i Bryssel, Margit Wallquist.
Hon gjorde en mycket god föredragning, och jag
kan svårligen tänka mig att en icke specialiserad
ambassadtjänsteman kan genomföra en
information lika bra som hon.

Jag har fått tillfälle att nu i riksdagsarbetet lära
känna arbetsmarknadens snåriga lagregler och
arbetsmarknadens många olika moment när det
gäller bidrag och hela den flod som finns i Sverige
av möjligheter att påverka arbetsmarknaden. Att
då avskaffa en expert i t.ex. London anser jag vara
helt fel, särskilt som vi vet att det just var den del
som berör den sociala dimensionen och där
arbetsmarknaden ingår som engelsmännen sade nej
till i Maastricht-överenskommelsen. Vi behöver
därför ha en specialist som bevakar och tillför
svensk utrikesförvaltning det kunnande, den
vetskap och den kännedom om villkoren i England
som vi kan ha nytta av för att rätt bedöma
situationen i EG.

På samma sätt är det med Bonn. I Washington
gäller det den stora amerikanska supermaktens,
den största konkurrentens, arbetsmarknad, som vi
har all anledning att bevaka.

Jag ser det alltså som oklokt att i detta läge avskaffa
arbetsmarknadsråden, och jag yrkar bifall till att
riksdagen anvisar det anslag som behandlas under
mom. 4 i utskottets hemställan.

Jag yrkar, herr talman, också i övrigt bifall till
arbetsmarknadsutskottets hemställan i
betänkandet nr 5.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 18 mars.)

5 § Rättegången i arbetstvister och anslag till
arbetsdomstolen m.m.

Föredrogs

arbetsmarknadsutskottets betänkande

1991/92:AU6 Rättegången i arbetstvister och
anslag till arbetsdomstolen m.m. (prop.
1991/92:84).

Anf. 58 ELVER JONSSON (fp):

Herr talman! I det här betänkandet behandlas
förslag från regeringen framlagda mot bakgrund av
den mycket svåra arbetssituation som råder i
arbetsdomstolen. Förslagen har biträtts av
utskottet. Den ena av de punkter som det är värt att
nämna är att regeringen vill ha utsträckta
möjligheter till delegation. Den andra är att en av
topporganisationerna på arbetsmarknaden, SACO,
nu får rätt att föreslå ordinarie ledamot i
domstolen. På de här punkterna får regeringen
alltså utskottets stöd.

Därutöver har vi efter en ingående diskussion i
utskottet föreslagit en utökning av möjligheterna
att hantera de svårigheter som har påtalats både av
regeringen och av domstolen själv och som också vi
själva har kunnat iaktta. Vi föreslår att antalet
ordförande i arbetsdomstolen kan få ökas med
ytterligare en domare.

Det finns anledning att anföra några synpunkter i
detta sammanhang. Regeringen har lagt fram sitt
förslag för att lätta AD:s arbetsbörda, som har
blivit allt tyngre under den senaste tiden. En orsak
till detta är naturligtvis situationen på
arbetsmarknaden, med bl.a. ett stort antal
uppsägningar. De inkomna målen var under förra
året 25 % fler än året före. Under januari månad i
år kom det in fler mål till AD än någonsin tidigare
under en enstaka månad.

Utskottet tog med anledning av detta initiativ till en
ändring i arbetstvistlagen. Som jag nämnde handlar
det om att domstolen ges rätt att öka antalet
ordinarie ordförande från högst tre till högst fyra.
Regeringen förutsätts få avgöra om möjligheten att
utse en ytterligare ordförande skall utnyttjas. Att
utskottet öppnar den möjligheten ser vi som ett gott
tillskott när man skall bedöma vilken arsenal som
man här behöver sätta in.

En annan synpunkt gäller diskussionen kring
könssammansättningen i jämställdhetsmål. I
sådana fall är det liksom vid andra tillfällen
angeläget med en så jämn könsfördelning som
möjligt. Detta har utskottet också upprepat flera
gånger med anledning av motioner. Däremot
tycker vi att det skulle strida mot allmänna
principer att låta den sak som målet gäller få
påverka domstolens sammansättning. Därför har
utskottet avstyrkt motioner med krav på viss
sammansättning i jämställdhetsmålen.

En ny mandatperiod för AD börjar löpa den 1 juli
i år. När regeringen infordrar namnförslag från
arbetsmarknadens parter kommer man att
understryka intresset av en ökad kvinnlig
representation. Det är min förhoppning, herr
talman, att detta kommer att leda till en jämnare
könssammansättning framöver.

Vi slår i betänkandet också fast att det är ytterst
angeläget att AD lever upp till högt ställda krav på
kvalitet i dömandet, att en enhetlig rättsutveckling
främjas, att tolkningen av den arbetsrättsliga
lagstiftningen utvecklas och att en praxis som
grundas på ett gott arbetsrättsligt normsystem
utbildas.

Vi framhåller också att man inte bara skall ha en
hög kvalitet i dömandet, utan att AD också har som
en mycket viktig uppgift att medverka till att
parterna får sina tvister lösta inom rimlig tid. Vi
understryker också parternas ansvar att innan en
tvist hänskjuts till domstol ingående pröva
förutsättningarna för en godvillig uppgörelse. Det
är angeläget att detta sägs också från kammarens
talarstol.

Vidare bara ett par synpunkter på vänsterpartiets
meningsyttring, som jag förstår att det inte kommer
att yrkas bifall till och som därmed kommer att
falla. Jag vill med anledning av den bara säga att
inställningen från utskottets sida är den att de
möjligheter som 36 § avtalslagen ger att jämka eller
underkänna oskäliga klausuler är tillräckliga.

Jag tror att vänsterpartiet har bortsett från att
skiljeklausuler även kan vara till fördel för
arbetstagaren. Förfarandet i skiljenämnderna är
snabbt, och det är inte offentligt. Det kan många
gånger vara fullgod anledning att föredra ett
skiljeförfarande. Man skall observera att det i detta
sammanhang ofta är personer i företagsledande
ställning som berörs.

Herr talman! Jag ber med detta att få yrka bifall till
arbetsmarknadsutskottets hemställan i det
enhälliga betänkandet nr 6.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades efter 18 §.)

6 § Anslag till jämställdhet

Föredrogs

arbetsmarknadsutskottets betänkande

1991/92:AU8 Anslag till jämställdhet (prop.
1991/92:100 delvis).

Anf. 59 ELISABETH PERSSON (v):

Herr talman! Det slags arbete som kvinnor utför
värderas mindre än det arbete som män utför.
Kvinnor arbetar mer än män, men har mindre
betalt för samma arbete och utför dessutom mycket
mer oavlönat arbete än vad män gör. Kvinnors
erfarenheter är mindre intressanta. Kvinnor jobbar
med kvinnoprojekt, männen fattar beslut om de
här projekten.

Att det är så här vet vi -- eller borde veta vid det här
laget.

Nytt är kanske för många att av samhällets samlade
resurser kommer det allra mesta männen till del --
kvinnorna får nöja sig med det som blir över.

Som ett exempel kan jag ta barnomsorgen. Den är
som bekant helt nödvändig för att kvinnor skall
kunna arbeta och försörja sig själva och inte vara
ekonomiskt beroende av någon annan. När den
borgerliga regeringen, som naturligtvis som allt
annat betydelsefullt i samhället genomsyras av
manliga värderingar, skall spara för att, som man
säger, kunna sänka skatterna meddelar man: Vi har
inte råd med dagens barnomsorg. Avgifterna är för
låga, den skattefinansierade delen är för stor. Nu
kan vi inte använda de gemensamma
samhällsresurserna på det här viset längre.

Med andra ord: Trots att kvinnor får en mindre del
av den gemensamma kakan, betydligt mindre än
vad män får, ger man sig nu på en av de få sektorer
där en skattefinansiering verkligen kan sägas ha
gynnat kvinnorna.

Ett annat exempel på en sådan snedfördelning är
hur länsstyrelsernas resurser fördelas. Trots att man
uttryckligen har sagt att jämställdheten skall
prioriteras, har bara 3 % -- tre hundradelar -- av
länsstyrelsernas pengar för regionalpolitiska
åtgärder gått till kvinnoprojekt.

Eller varför inte ta idrotten eller den kommunala
fritidssektorn! Här är denna snedfördelning mycket
uppenbar. Det är männen eller pojkarna som får
huvuddelen av resurserna, oavsett om dessa består
av lokaler för fritidsaktiviteter och idrott, av
ledarresurser eller av något annat.

Män tar och män får, av den politiska makten, av
våra gemensamma resurser. Nu har många börjat
fundera.

Nu har många börjat fundera över hur mycket av
den här snedfördelningen som har sina rötter i det
traditionella nationalekonomiska tänkandet. Man
har frågat sig: Hur skulle en statsbudget se ut om de
inte utgick ifrån hur det alltid har varit utan i stället
gjordes utifrån ett kvinnoperspektiv och ett
ekologiskt perspektiv? Hur skulle det se ut med
statens affärer och finanser om miljöfrågor,
hushållning, rättvisa och jämlikhet fick bli viktiga
ledstjärnor i det budgetpolitiska arbetet? Hur
skulle det se ut om man började med att formulera
målen och viljeinriktningen och sedan vidtog de
åtgärder som behövs för att man skall närma sig
eller nå målen, och slutligen gjorde en fördelning
utifrån de begränsade ramar som finns? Kanske
fördelningen skulle bli annorlunda, kanske det
skulle falla ut litet mer av den gemensamma kakan
på för kvinnor viktiga områden än det gör i dag?

Vi i Vänsterpartiet tycker att det vore ett
spännande projekt att ta fram en sådan här budget.
Men det låter sig naturligtvis inte göras i en
handvändning. Därför föreslår vi regeringen att
avsätta särskilda projektpengar för att låta en
kommitté e.d. under en tvåårsperiod arbeta fram en
sådan budget, ett sådant alternativ. Naturligtvis
skulle man använda det här materialet för att
jämföra med hur det ser ut enligt den vanliga
ordningen och kunna dra lärdomar av jämförelsen.

När det gäller jämställdhets- och rättvisefrågor
måste man gå två vägar, man måste göra två saker:
dels måste man förtydliga och beskriva hur det
verkligen ser ut, beskriva ojämlikheter och
orättvisor, dels måste man med konkreta åtgärder
arbeta för att öka jämlikheten och motverka
orättvisorna.

Att ta fram en kvinnobudget och jämföra den med
hur våra gemensamma resurser verkligen fördelas
uppfyller en del av det förstnämnda kravet, den
beskrivande delen. Vänsterpartiets förslag om
ytterligare 3 milj.kr. till posten Särskilda
jämställdhetsåtgärder att användas för konkreta
olika jämställdhetsåtgärder, exempelvis i
ungdomsskolan eller i kvinnoprojekt, fyller
visserligen i ringa mån men ändå det andra kravet.

Herr talman! Det är litet trist att den 8 mars knappt
hinner övergå till den 9 mars förrän allt fagert tal
om vikten av jämlikhet tycks glömt och begravet.
Kan det bero på att det inte kostar någonting att
låta kvinnorna prata den 8 mars? I dag är det den
11 mars. Det har bara gått tre dagar sedan
Kvinnodagen, men majoriteten i
arbetsmarknadsutskottet tycker att det är helt okej
att minska anslagen för särskilda
jämställdhetsåtgärder jämfört med vad som gällt
tidigare. Och detta, herr talman, gör man när det
jäser bland kvinnorna. Missnöjet med den
kapsejsade jämlikheten är tydligare än någonsin
tidigare, kvinnorepresentationen i riksdagen har
minskat, löneskillnaderna mellan män och kvinnor
ökar och kravet på kortare arbetsdag viftas undan
som kvinnoflum -- det är ingenting att ta på allvar.
Undra på att många lockas av tanken på ett nytt,
kvinnodominerat parti.

Vi i Vänsterpartiet menar att det i dag, när vår
bräckliga jämställdhet hotas från alla håll och
kanter, är synnerligen viktigt att riksdagen ger sitt
stöd åt olika jämställdhetsprojekt. Det är inte till
fyllest, tycker vi, att som i utskottsbetänkandet
hänvisa till en utredning som skall undersöka
orsakerna till löneskillnaderna mellan män och
kvinnor eller att hänvisa till den kommitté som skall
utreda skattereformen. Det må i och för sig vara
bra att detta görs, men det räcker inte.

Därför, herr talman, yrkar jag bifall till
meningsyttringen i arbetsmarknadsutskottets
betänkande nr 8.

Anf. 60 CHARLOTTE CEDERSCHIÖLD (m):

Herr talman! Enigheten är förhållandevis stor i
jämställdhetsfrågorna. Attitydsförändringar krävs
på arbetsmarknaden, i hemmen och i politiken.
Riktiga attitydförändringar skapas när män och
kvinnor respekterar varandra. Kvinnans ställning
stärks inte av den sorts jämställdhetsivrare som
trodde att samhället skulle bli mer jämställt om
man avskaffade vanlig artighet, som att hålla upp
dörren eller hålla upp kappan för varandra. Bättre
är att ta fram jämförande statistik som FN gör, som
görs i årets statsbudget och som Elisabeth Persson
gjorde i sitt anförande. Jag skall inte upprepa de
aktuella siffrorna. De kan studeras i
budgetpropositionen, bil. 12. Där anges bl.a.
kvinnors lön i förhållande till mäns på fem stora
avtalsområden, veckoarbetstid, skillnad i
arbetsinkomst för heltidsanställda och
årstidsanställda, sammanräknad inkomst av olika
inkomstslag, inkomst efter skatt, genomsnittlig
pensionspoäng m.m.

Det är viktigt att JämO har resurser genom
lagstiftningens utformning och genom medel till
uppföljning. Om JämO driver lönediskriminerande
ämnen och har möjlighet till framgång leder detta
till att kvinnor flyttar fram sina positioner vad gäller
löneläget. JämO bör ha principiell tillsyn över hela
arbetsmarknaden, även över arbetsplatser med
kollektivavtal, för att få tillräckligt underlag och
kunna finna lämpliga lönediskrimineringsärenden.
JämO:s resurser bör räcka både till den juridiska
delen av arbetet och till information som påverkar
attityder. Det juridiska arbetet bör dock
prioriteras.

JämO har tillgång till 6 miljoner, men förutom det
finns ytteligare drygt 10 miljoner för
jämställdhetsprojekt som fortsätter och löper
vidare över flera år. De medel som avsatts för
jämställdhetsprojekt är faktiskt anmärkningsvärt
stora jämfört med de medel som avsatts för JämO.
Det behövs inga medel för att initiera
jämställdhetsprojekt, som Vänstern säger i
meningsyttringen. De medlen finns redan.
Elisabeth Persson verkar inte vara riktigt
informerad om hur det förhåller sig med de här 3
miljonerna. Dessa avser det projekt som rörde
kvinnlig representation i statliga organ, och det
projektet skulle avslutas den 1 juli 1991 och har
också avslutats. Då hade man nått det mål som
ställts upp och som var 31 %. Det är man inte nöjd
med, utan det kommer naturligtvis att tas nya
initiativ på området.

Men jämställdhet handlar inte i första hand om
JämO och JämO:s anslag, utan kvinnors
självförtroende, utbildning och insatser är också
viktiga ting, och inte minst hederlig
prestationsbedömning. Hela resan kan inte tas i ett
enda steg. Men, och det är viktigt,
rörelseriktningen måste gå framåt och hastigheten
måste öka.

Den materialistiska synen på jämställdhet -- att
jämställdhet sitter i pengar -- är bara en del av
sanningen. Tyvärr tycks många tro att det är hela
sanningen. Även om man givetvis inte kan
acceptera att kvinnor generellt har lägre lön än män
måste man samtidigt konstatera att lön skall
motsvaras av arbetsinsats och kompetens. Det är
därför det är så väsentligt att öka kvinnors
kunskaper och yrkesmässiga erfarenheter. Det
finns en nivå när även den mest ovillige man tvingas
acceptera kvinnlig kompetens. Men varför skall
kvinnor behöva vara dubbelt så duktiga som män
för att komma lika långt? Jo, därför att mäns
värderingar så länge har rått på arbetsmarknaden.
De är nu under uppluckring sedan kvinnorna gjort
sitt massintåg på arbetsmarknaden och män måste
vänja sig vid kvinnor som chefer och acceptera
kvinnors sätt att utöva chefskap, som ibland kan
skilja sig från traditionellt manligt sätt. Den här
processen att skapa hög kvinnlig kompetens och få
män att acceptera det nya tar litet tid. Men den
tiden bör man förkorta så mycket det går, bl.a. med
hjälp av en effektiv jämställdhetslagstiftning.

Det faktum att modersrollen så totalt har
nedvärderats sedan makarna Myrdals teorier vann
terräng har drabbat många kvinnor. I stället för att
nedvärdera borde man uppvärdera vårdinsatsen
och ta hänsyn till barnets behov av sin mor, liksom
givetvis av sin far. Barnet behöver båda
föräldrarna. Barnets behov av sina föräldrar måste
ibland få prioriteras före arbetsmarknadens behov
av arbetskraft. Det stärker också kvinnans ställning
i samhället.

Valfriheten när det gäller att satsa sina krafter på
arbetsmarknad eller på mänskliga investeringar i
framtida generationer, som senare kommer
samhället till del, måste öka.

Kvinnors insatser har avgörande betydelse för
samhället, och det är viktigt att deras insatser
belyses. Genom historien har kvinnors insatser
nedvärderats. Vi borde nu vara tillräckligt
avancerade för att ta till vara och räkna med båda
könens insatser.

Det är därför värdefullt att man i
budgetpropositionen särskilt belyser kvinnors
inkomster och pensionspoäng och att
löneskillnaderna utreds i särskild kommitté. Än
viktigare är att framtida förslag skall belysas ur
jämställdhetssynpunkt, vilket framgår av
proposition 113, s. 17.

Med den inriktning budgeten har är det svårt att se
behovet av en s.k. kvinnobudget, som vänstern vill
ha, som enligt motiveringen skall grundas på fred,
barn och miljö. Budgeten innehåller för övrigt
redan gröna räkenskaper.

Kvinnor och män måste respektera varandra,
erkänna varandras insatser, samverka och ta vara
på de specifika kvaliteter som finns hos båda
könen. Lyckas inte det, riskerar vi att få förslag om
kvinnopartier, som skulle isolera könen från
varandra och sannolikt minska kvinnors förståelse
för hur grundläggande ekonomin är för samhällets
välstånd och för välfärden, och också minska mäns
förståelse för det osynliga arbetet. Risken är att
könsbarriärer skapas, och kvinnans ställning skulle
sannolikt försämras.

Det vore en olycklig utveckling, som måste
förhindras. Det sker bäst genom att man på
arbetsmarknaden, i politiken och i hemmen får upp
ögonen för kvinnornas insatser och tillmäter dem
ökat värde, vilket just görs på ett nytt sätt i årets
budget.

Därmed, herr talman, ber jag att få yrka bifall till
utskottets hemställan vad avser anslagen till JämO,
jämställdhetsåtgärder och bidrag till
kvinnoorganisationerna.

Anf. 61 ELISABETH PERSSON (v):

Herr talman! Charlotte Cederschiöld och jag har
nog i flera avseenden samma åsikter när det gäller
vikten av att arbeta för jämställdhet, men när det
kommer till konkreta åtgärder låter hon precis som
en del unga pojkar och ekonomer i eller runt
vänsterpartiet, som så fort det blir tal om att göra
på ett annat sätt eller att pröva nya vägar frågar
varför vi skall göra det, då de tycker att de gamla,
vanliga sätten är beprövade och bra, att en
kvinnobudget bara är tramsigt och att den vi har
tidigare är bra.

Förslaget att låta en grupp arbeta fram en alternativ
kvinnobudget har naturligtvis som målsättning att
vara ett bra exempel att visa upp och jämföra med.
Det har verkligen inte trängt igenom hur orättvist
resurserna är fördelade, vilka som drar den största
nyttan av de fördelade medlen. På den vägen skulle
en kvinnobudget vara bra. Jag tror att en sådan
också skulle vara bra för den kommunala
ekonomin. Det skulle säkert bidra till att det dök
upp en och annan ny insikt hos många av de
manliga makthavarna, som slentrianmässigt
arbetar på ett visst sätt med ekonomin.

Det är också litet trist att höra Charlotte
Cederschiöld säga att vi pratar, att attityder måste
förändras, att man måste gå till väga si och så -- vad
som helst, bara det inte kostar pengar. De här
ytterligare pengarna till JämO för särskilda
jämställdhetsåtgärder skulle kunna göra god nytta.

Jag är mycket väl informerad om att projektet med
kvinnorepresentation är avslutat. Problemet är att
det inte finns några pengar för nya projekt i JämO:s
budget. De pengar som finns är redan bokade, som
Charlotte Cederschiöld sade, för projekt som löper
på flera år. Det är väl inte så att det inte finns några
nya områden att arbeta på? Jag hoppas verkligen
att Charlotte Cederschiöld inte har den
uppfattningen. Det är alltså viktigt att det tillförs
nya medel, och de 3 milj.kr. som vänsterpartiet har
föreslagit skulle kunna fylla en viktig funktion.

Anf. 62 CHARLOTTE CEDERSCHIÖLD (m):

Herr talman! Jag har verkligen aldrig sagt att
Elisabeth Perssons synpunkter var tramsiga, att en
kvinnobudget skulle vara tramsig -- det är det sista
jag skulle säga. Däremot är det ganska svårt att
konkret beräkna vad fred betyder i kronor och
ören. En av de punkter som skulle ingå i en
kvinnobudget, enligt den motion som behandlas i
detta betänkande, är just fred. Grundidén är vi inte
alls emot, utan vi har precis samma uppfattning i
sak. Det är bara det, att såsom motionen är skriven
är det svårt att bifalla den, men det är alldeles
tydligt att vi vill belysa kvinnors insatser och
kvinnors ekonomiska betydelse i samhället.

Det kommer också nya projekt. Det finns alltså
utrymme för sådana, när pågående projekt
successivt blir färdiga. Jag tog upp projektet med
kvinnlig representation i statliga organ, och man
överväger nu en lämplig fortsättning på det
projektet, som är avslutat, eftersom man inte är
nöjd trots att man nådde målet. Nu sätter man upp
nya mål och vill nå dem.

Det är inte alls så att vi inte vill göra någonting,
utan tvärtom diskuterar vi hur vi med alla tänkbara
medel skall flytta fram kvinnors positioner
ytterligare. Det framgick också tydligt vid
diskussionen i arbetsmarknadsutskottet att det var
den allmänna uppfattningen i alla partier -- ingen
motsatte sig det.

Anf. 63 ELISABETH PERSSON (v):

Herr talman! Vi är beredda att med alla tänkbara
medel flytta fram positionerna, säger Charlotte
Cederschiöld. Nej, jag tror inte att det är så. Ni är
beredda med alla tänkbara ord och vällovliga
önskningar försöka göra någonting, men det skall
inte finnas tillräckliga medel. Det är precis det jag
vill visa på. Den njugga behandlingen av förslaget
om pengar till JämO visar att samhället, regering
och riksdag, inte är berett att i dag satsa pengar på
detta. Jag tycker att det är väl använda slantar att
göra det.

Jag håller med Charlotte Cederschiöld om att det
kan vara oerhört svårt att föra in aspekter på fred i
en budget, och om det bara är ordet fred som hon
hänger upp sig på är jag beredd att stryka det på en
gång. I min motion vill jag inte på något sätt ge sken
av att det skall göras en genomgående
projektbeskrivning. Vi skulle säkert kunna bli
överens om hur det bör se ut.

Jag vill bara ta ett sista exempel på hur vanligt det
är att traditionellt tänkande baserat på siffror styr
vårt sätt att förhålla oss, och jag tar det som ett
argument för en kvinnobudget, som skulle vara
annorlunda.

Det är mycket svårt att mäta barns fantasi,
kreativitet och konstruktiva förmåga. Det kan inte
mätas med betyg, och det görs inte heller. Därför
värderas inte heller de här begåvningarna i skolan,
och man går inte in för att med kraft försöka
utveckla just fantasin, kreativiteten och sådana
ovanliga färdigheter, trots att det är den förmågan
som människor behöver ute i arbetslivet och som
gör att de lyckas. Det är alltså sättet att mäta som
låser oss fast i ett visst sätt att utföra saker och ting,
i detta fall i skolarbetet. Jag vill påstå att det är på
samma sätt när det gäller att fördela samhällets
resurser. Det som går att mäta styr också hur
resurserna skall fördelas.

Anf. 64 CHARLOTTE CEDERSCHIÖLD (m):

Herr talman! Man känner igen sig. Elisabeth
Persson representerar ju vad vi ibland kallar
sedelpressarnas parti -- det tycks finnas oanade
källor att ösa ur, utan att ha förståelse för de
offentliga utgifternas betydelse för välstånd, inte
minst för kvinnors välfärd. Det gäller ju att hitta en
lämplig balans men också att se till att man driver
frågorna framåt. Det har vi gjort, och det finns
ingen anledning att bråka om det avslutade
projektet på 3 miljoner -- det är faktiskt avslutat.
Det blir patetiskt att föra väsen om det.

Jag tror att Elisabeth Persson och jag har samma
mål och samma syfte och att vi vill till samma
jämställda samhälle. Jag tror att vi skall utnyttja
den framtida bedömningen av de nya förslagen från
jämställdhetssynpunkt. Där kan vi i stället hitta
gemensamma utgångspunkter för att driva kvinnors
frågor framåt.

Anf. 65 ELISABETH PERSSON (v):

Herr talman! Jag måste säga att ju mer Charlotte
Cederschiöld pratar desto oroligare blir jag och
desto mindre tror jag att vi har gemensamt.

Precis som många kvinnor här i landet är jag djupt
oroad över att den jämlikhet som vi under hårt
motstånd ändå har uppnått här i landet är hotad.
Det behövs åtgärder på mängder av områden för att
bevara den och för att föra tankarna om och
respekten för ett jämlikt samhälle vidare.

Jag tycker att det är löjligt att prata om
sedeltryckeri i det här sammanhanget. Vi har en
liten institution i samhället, nämligen
jämställdhetsombudsmannen, som har vissa medel
till sitt förfogande för att arbeta med olika projekt
som en del av arbetet för en bevarad och utvecklad
jämlikhet. Jag undrar: Är verkligen moderaternas
budget så bräcklig att det skulle barka ända ned i
avgrunden om utskottet beviljade ytterligare 3
milj.kr. till det? Det tror jag knappast. Om det är
på det viset är jag än mer oroad över vad som
komma skall i framtiden.

Anf. 66 CHARLOTTE CEDERSCHIÖLD (m):

Herr talman! Projektet är ju redan avslutat, så det
finns ingen anledning att driva det. Det kommer ju
nya jämställdhetsprojekt -- det kommer Elisabeth
Persson att bli varse.

Jag tycker att Elisabeth Persson är litet väl
pessimistisk. Trots allt har vi väl ändå flyttat fram
positionerna? Det tycker i alla fall jag. Jag läste
häromdagen att ett antal herrar, jag tror det var vid
kyrkomötet i Eritrea, på 300-talet bestämde att
kvinnan nog har en själ. Sedan dess har vi ju
kommit en bra bit.

Tittar vi på vad som har hänt i Sverige de senaste
åren finner vi att vi visserligen har förlorat litet
terräng i riksdagen -- det håller jag med om -- men
det som har hänt i kommunerna innebär å andra
sidan ganska stora framgångar. I Stockholm,
Umeå, Nyköping och Sollentuna har vi 48 %. I
Örebro är det en majoritet kvinnor i
kommunfullmäktige. I Nacka, Södertälje,
Danderyd och Tyresö är det 46--47 %. Det finns
alltså en hel del kommuner där kvinnorna börjar få
en ganska stark ställning. Storstäderna har i
genomsnitt 43 % kvinnor i fullmäktige, glesbygden
34 %. Det visar i alla fall att det kvinnliga
inflytandet har ökat ganska bra på det kommunala
planet.

Det innebär inte att jag är nöjd, och det är viktigt
att slå fram kvinnor i starkare och inflytelserikare
positioner och inte bara på basplanet och på
fullmäktigenivå. Där kämpar man också. Elisabeth
Persson skall se att det nog kommer projekt som
gäller det, och det kommer att bidra till att flytta
fram kvinnornas positioner.

Vi kan också se vilka statsrådsposter i den nya
regeringen som innehas av kvinnor -- det är inte
precis de svagaste statsrådsposterna som vi har
kvinnor på.

Nej, var inte så pessimistisk! Det kommer nog att
gå bättre med jämställdheten. Det går framåt, och
den debatt vi har haft kommer också att bidra till
att driva på de här frågorna.

Det har nyligen utsetts en sakkunnig i de här
frågorna i regeringen, så jag hoppas att Elisabeth
Persson skall bli litet hoppfullare. Jag är helt
övertygad om att det kommer att gå framåt.

Anf. 67 ELISABETH PERSSON (v):

Herr talman! De kvinnor jag representerar tycker
att lika viktigt som det är att få en manlig
bekräftelse på att de har en själ, lika viktigt är det
att ha en försörjning som de kan leva på, en lön för
ett arbete som respekteras och som värderas i
samma utsträckning som mäns arbete. De tycker
att det är oerhört viktigt att det finns en samhällelig
barnomsorg som gör att de kan arbeta utan att
bekymra sig för sina barns dagliga tillvaro, och de
vill kunna göra det utan att bli skinnade in på bara
kroppen. De vill ha rätt att vistas på gator och torg
utan att behöva riskera att bli överfallna. De vill
kort sagt bli respekterade som fullvärdiga
människor och medlemmar i samhället.

Men så fort konjunkturerna sägs vika, så fort
nedgången i ekonomin gör sig märkbar är -- som
Charlotte Cederschiöld vet -- inte kvinnors plats i
samhället, i arbetslivet eller i de politiska
församlingarna lika intressant längre. Då
återförvisas kvinnorna till den reservarmé av
arbetskraft som redan Marx på 1800-talet talade
om -- få saker hade han väl så rätt i som sin analys
av hur samhället värderar kvinnor och kvinnors
arbete.

Den jämlikhet vi har arbetat för och uppnått -- det
tar ibland uppenbarligen himla lång tid, för att nu
referera till kyrkomötet i Eritrea; det finns andra
kyrkomöten som har yttrat andra saker som varit
nog så beklämmande för kvinnor -- är bräcklig. Så
fort det är möjligt ger sig manliga potentater eller
representanter för det patriarkala samhället på för
kvinnor viktiga reformer som vi har genomfört. Jag
menar att vi tillsammans måste slå tillbaka på alla
fronter när det gäller detta, även om det kostar litet
pengar, även om det handlar om några hundratusen
för nya projekt hit eller dit. Det är inte ett
motståndsarbete som drivs av sig självt, det är inte
en motståndskamp där det är tillfyllest med vackra
ord och tal den 8 mars -- det behövs en mängd
åtgärder.

Jag har yrkat bifall till vår meningsyttring -- jag
skall inte upprepa det hela. Vi har i det här
sammanhanget pekat på en liten sak som skulle
kunna hjälpa oss att se och tänka annorlunda,
nämligen en kvinnobudget. Det finns en massa
andra projekt som är viktiga -- dem skulle vi slåss
för tillsammans.

Anf. 68 CHARLOTTE CEDERSCHIÖLD (m):

Herr talman! Elisabeth Persson borde väl vara nöjd
om den högsta graden av förvärvsarbete bland
kvinnor är det som kommer att ge kvinnorna den
optimala jämställdheten. I Stockholm
förvärvsarbetar kvinnorna i större utsträckning än
männen, och småbarnsmammor har också högre
förvärvsfrekvens än genomsnittet för kvinnor i
övrigt.

Jag är inte helt säker på att alla enskilda kvinnor är
så lyckliga över det här, men Vänsterpartiet är
antagligen lyckligt över det. Jag tror snarare
tvärtom -- jag tror att man måste öka valfriheten
och erkänna vårdarbetet, erkänna att det tar tid, att
barn behöver en insats, behöver kärlek och stöd.
Det arbetet skall erkännas, även ekonomiskt, och
kvinnan skall själv kunna välja.

Jag tror att det här samhället är jämställt nog för att
kvinnor skall ha rätt att själva träffa beslut om sitt
eget liv, vilket man inte kan med den ekonomiska
styrning som har förts in här i landet under
socialistpartiernas långa innehav av makten.

När det gäller våldet vill jag säga att vi driver
projekt mot det väldigt starkt. Det löper just nu ett
våldsbekämpningsprojekt i departementet med full
fart. Jag tycker att Elisabeth Persson skall titta
närmare på det resultat som man visar upp på
jämställdhetsrådet -- där finns en hel del som
kvinnorna kommer att kunna dra stor nytta av.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 18 mars.)

7 § Statlig personalpolitik

Föredrogs

arbetsmarknadsutskottets betänkande

1991/92:AU9 Statlig personalpolitik (prop.
1991/1992:100 delvis).

Anf. 69 STEN ÖSTLUND (s):

Herr talman! I det här betänkandet behandlas
anslagen till den statliga personalpolitiken.

Statens institut för personalutveckling -- SIPU --
har tills nu varit en central servicemyndighet för
kompetensutveckling inom statsförvaltningen.
Dess tjänster är efterfrågade och har ökat med
15 % årligen och är till 90 % intäktsfinansierade.

Ett mindre anslag över statsbudgeten har utgått för
att täcka kostnaderna för att bevaka statens behov
av kompetensutveckling och för att öka de statliga
myndigheternas utnyttjande av
utbildningsväsendet för personalutbildning.

Även om kunderna till största delen kommer från
den statliga sidan har uppdragen successivt kommit
att omfatta även uppdrag från kommuner och
landsting.

25 % av verksamheten går på export i form av
utbildnings- och konsulttjänster. I Östeuropa ökar
just nu dessa möjligheter väsentligt.

SIPU har hemställt att få ombildas till ett affärsverk
och verka med uppdragsfinansierad verksamhet i
det fortsatta arbetet med stödet till myndigheternas
förnyelsearbete. Därmed skulle stödet över
statsbudgeten till verksamheten successivt kunna
avvecklas under en treårsperiod.

Regeringen föreslår nu att SIPU redan från
budgetåret 1992/93 skall upphöra som statlig
myndighet. SIPU:s begäran om att få ombildas till
affärsdrivande verk prövas inte. I stället anges att
SIPU bör övergå till annan verksamhetsform och
verka under annat huvudmannaskap utan att på
något sätt antyda hur eller vilket huvudmannaskap
det handlar om.

Det framgår av skrivningarna att förslagen inte
baseras på sakliga utan principiella skäl.

En regering som i andra sammanhang säger sig
arbeta för stora förändringar av den offentliga
verksamheten lägger nu fram förslag som kommer
att skada förnyelsearbetet i den offentliga
verksamheten. Jag kan inte finna annat än att det
enda sakliga skälet är att man av principiella motiv
vill underlätta privatisering av så mycket statlig
verksamhet som möjligt.

Ett bra grepp kan ju då vara att slå undan benen på
de servicefunktioner i den offentliga verksamheten
som bidrar till effektivitetshöjningar. Effektiva
statliga företag och offentliga verksamheter är
svårare ett angripa.

I vår reservation till betänkandet tar vi avstånd från
regeringens förslag. Jag yrkar bifall till
reservationen och i övrigt till utskottets hemställan
i betänkandet.

Jag vill sluta med att ställa några frågor till
regeringens och utskottets taleskvinna. Under vilka
andra former skall ni driva verksamheten i
förutvarande SIPU vidare? Under vilket
huvudmannaskap skall detta ske? Skall statens
institut för personalutveckling säljas ut?

Anf. 70 CHARLOTTE CEDERSCHIÖLD (m):

Herr talman! Statens institut för
personalutveckling, SIPU, upphör fr.o.m. den 1
juli l992. Den typ av stöd som SIPU sysslar med
finns att köpa på marknaden. Det är fel att staten
då tillhandahåller sådan verksamhet som dessutom
i möjligaste mån bör vara efterfrågestyrd.

Det omvandlingstryck i form av de ekonomiska
förutsättningar som nu råder har skapats av
socialdemokraterna -- det är inte bara så att
tillväxten uteblir, utan våra samlade tillgångar
krymper. Det är då ännu viktigare att se till att varje
krona blir effektivare använd.

Socialdemokraterna har med Hans Gustafsson som
första namn motsatt sig detta förslag. Det är inget
som hindrar att personalen vid SIPU startar eget.
Den nya regeringen tillskyndar skapandet av nya
företag och försöker på alla sätt underlätta sådana
initiativ.

Om SIPU enligt egen uppgift har 90 % av sin
verksamhet uppdragsfinansierad kan det knappast
vara en oöverstiglig uppgift att antingen öka
uppdragsverksamheten 10 % eller verka på 90 %
av motsvarande omslutning. Myndigheten har ju
själv ansett att den bör upphöra. Det synes mig
fullständigt främmande att ifrågasätta dess
bedömning i det här avseendet. Jag håller med om
att det många gånger blir problem i samband med
omvandling och förändringar. Några allvarliga
problem har man dock inte funnit.

Vi kan därför inte se någon anledning att ompröva
beslutet. Ju snabbare ett omvandlingstryck
framtvingas, desto stökigare blir förändringarna.
Men det här har socialdemokraterna själva bidragit
till genom att föra den ekonomiska politik som de
har gjort. Nu är det vi som får skynda oss för att få
ordning på det här.

Eftersom myndigheten själv anser att det bästa är
den väg som regeringen har föreslagit, nämligen en
privatisering, har vi genomfört det.

Jag yrkar härmed bifall till utskottets hemställan
vad avser betänkande AU9.

Anf. 71 STEN ÖSTLUND (s):

Herr talman! Ja, Charlotte Cederschiöld, det gäller
nog att skynda på om vi skall få fart på
verksamheten. Hur besvärligt det än kunde vara
under den sista delen av den socialdemokratiska
regeringsperioden, hade vi i varje fall inte en
regering som satte totalstopp för stora delar av
verksamheten i samhället, vilket den borgerliga
regeringen har lyckats göra under de senaste fem
månaderna. Nog vill det till insatser framöver om
det skall bli någon ordning på ekonomin i det här
landet. Det är väl snarare rena
katastrofutvecklingen vi står inför -- inte går det
framåt.

SIPU:s verksamhet är ett effektivt hjälpmedel och
en servicefunktion i den offentliga verksamheten.
Därför är det naturligtvis inte av några andra än
principiella skäl ni vill avskaffa det här. Som jag
sade i mitt inledningsanförande är en
serviceverksamhet som hjälper till att göra den
övriga delen av den offentliga verksamheten
effektivare naturligtvis inte önskvärd i era ögon. Ju
effektivare den offentliga verksamheten är, desto
svårare är det att angripa den och erbjuda privata
alternativ.

När det gäller den statliga verksamheten är det litet
annorlunda. Charlotte Cederschiöld säger att de
här tjänsterna finns att köpa på marknaden. Om så
är fallet, är det väl tveksamt om SIPU skulle ha
kunnat öka sin verksamhet med 15 % årligen. Det
har naturligtvis varit dåligt ställd med
konkurrensen eftersom den utvecklingen har
kunnat ske. Det kanske hade varit bra om det hade
funnits en sådan. Den statliga verksamheten är
emellertid någonting annat än den privata. Det är
skillnad på att bedriva verksamhet i statlig
myndighetsform där olika krav skall uppfyllas. Det
är inte bara lönsamhets-, säkerhets- och
offentlighetskrav som skall tillgodoses i den
verksamheten. Det är inte särskilt många privata
konsulttjänstföretag som kan erbjuda den service
som SIPU har kunnat göra. Om vi får råda skall
SIPU kunna göra det även i fortsättningen.

Däremot kan man ombilda SIPU till ett
affärsdrivande verk, men SIPU skall behållas för
att utveckla den offentliga verksamheten.

Anf. 72 CHARLOTTE CEDERSCHIÖLD (m):

Herr talman! The present lies in the past, and the
future lies in the present. Nuet ligger i det
förgångna, och framtiden ligger i nuet. Detta säger
de ofta i EG, och det ligger mycket i det.

Jag håller med Sten Östlund om att konkurrensen
i vårt land fungerar synnerligen otillfredsställande.
SPK har visat att 39 branscher har usel konkurrens
i det här landet. Det är naturligtvis allvarligt, och
det håller vi på att försöka göra något åt.

Att det är så här dåligt beror inte på den borgerliga
regeringen. Det beror på den tidigare
socialdemokratiska regeringen. Därför har vi nu
satt i gång för att försöka ordna upp det här efter
den socialdemokratiska regeringen. I det
omvandlingsarbetet finns också SIPU med som en
del. Eftersom SIPU är så kompetenta som herr
Östlund säger kommer de naturligtvis att klara sig
mycket bra på den framtida marknaden med en
fungerande konkurrens.

Anf. 73 STEN ÖSTLUND (s) replik:

Herr talman! Jag konstaterar att jag egentligen inte
får några svar på mina frågor. Charlotte
Cederschiöld antyder att SIPU kan säljas ut till de
anställda, i vart fall är det tydligen utförsäljning det
handlar om.

När det gäller konkurrens, Charlotte Cederschiöld,
får vi stå för det vi har gjort under våra år i
regeringsställning. Det är möjligt att vi skulle ha
klämt åt lantbrukskorporationen litet hårdare. Men
jag tror också att vi ganska kraftigt skulle ha prövat
sammanläggningen av SAS och Linjeflyg. Jag har
för mig att det har hänt en del saker på det området
under den borgerliga regeringens period.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades efter 18 §.)

8 § Friköp av historiska arrenden

Föredrogs

lagutskottets betänkande

1991/92:LU18 Friköp av historiska arrenden.

Anf. 74 OWE ANDRÉASSON (s):

Herr talman! Friköpsfrågan för historiska arrenden
är verkligen historisk. Under hela 1900-talet, men
även tidigare, har försök gjorts -- även på
frivillighetens väg -- av arrendatorerna, framför allt
av dem som är arrendatorer under fideikommissen,
att få köpa de arrendegårdar som de brukat i
släkten under ett flertal år. Frågan har under 1990-
talet vid åtskilliga tillfällen genom motioner
diskuterats i utskott och riksdag utan att något
resultat kunnat uppnås.

Under 1970-talet och framför allt under 1980-talet
har frågan om friköp av historiska arrenden
aktualiserats av flera i riksdagen etablerade partier
genom motioner och frågor. Trots dessa
påtryckningar har frågan ännu inte kunnat få sin
definitiva lösning för de människor som i
generationer drivit friköpsfrågan för att kunna få
ett eget brukande.

Frågan om friköpsrätt vid historiska arrenden är en
av många frågor som under en följd av år har
intresserat och engagerat många riksdagsledamöter
från olika partier, bl.a. i motionsskrivande under
den allmänna motionstiden. Så även i år. Dessa
riksdagsledamöter har kommit i kontakt med
arrendatorerna och fått insikt i de problem som
dessa arrendatorer kan ställas inför under sina
verksamma år. Arrendatorerna, som är duktiga,
engagerade och intresserade jordbrukare, har stora
problem beroende på att de själva inte kan styra
och ställa som de skulle kunna om de vore ägare till
den jordbruksfastighet som de brukar i dag och som
generationer före dem har brukat.

Det vore till både nytta och glädje för frågans
fortsatta behandling i riksdagen om ytterligare
ledamöter av denna kammare, enskilda eller i
grupp, tog sig tid att engagera sig i denna fråga samt
försökte sätta sig in i den situation som flertalet av
dessa arrendatorer har levt under i flera
generationer. Ofta hör man från talarstolar över
hela vårt land, och även i denna kammare, talas om
rättvisa, solidaritet och frihet för alla. Varför skall
detta inte också gälla för de arrendatorer som är
brukare av s.k. historiska arrenden?

Herr talman! Under 1970-talet tillsattes på förslag
av lagutskotet en utredning som skulle se över delar
av arrendelagstiftingen. Även i fråga om friköp av
historiska arrenden skulle utredningen komma med
förslag till lösning. Så blev inte fallet. Man avstod
från att komma med något konkret i den del som
berörde de historiska arrendena.

1983, även då på förslag av lagutskottet, tillkallades
ytterligare en utredning, denna gång med uppgift
att komma med en utförlig redovisning av hur en
lagstiftning vid s.k. historiska arrenden skulle
kunna utformas. Utredningen avlämnade sitt
förslag 1986, men man var inte enig om hur frågans
slutliga lösning skulle se ut.

Hösten 1989 behandlade lagutskottet några
motioner med förslag om friköp av historiska
arrenden. Utskottets majoritet menade, vilket
också blev riksdagens beslut, att starka skäl talade
för att en friköpsrätt för historiska arrenden borde
införas och att regeringen skulle återkomma med
förslag till lagstiftning.

Riksdagen beslutade också, på förslag av
lagutskotet, att investeringsfrågorna rörande
arrendegårdar över huvud taget borde bli föremål
för en utredning och att regeringen därefter skulle
återkomma till riksdagen med förslag.

Redan våren 1990 återkom regeringen med direktiv
till ytterligare en utredning med uppgift att utforma
förslag till lagtext, som skulle ge arrendatorer vid
s.k. historiska arrenden rätt att friköpa
arrendestället. Vidare skulle utredningen komma
med förslag om hur man skyddar en
jordbruksarrendators investeringar på
arrendestället. I direktiven står att läsa att frågan
om lagtext vid friköp av historiska arrenden bör
behandlas med förtur i ett delbetänkande. Så har
också blivit fallet.

Den 20 november 1991 överlämnades
delbetänkandet till regeringen. Under den tid som
gått sedan förslaget överlämnades borde lagtexten
ha kunnat remissbehandlas, och en proposition om
friköp av historiska arrenden borde ha kunnat ligga
på riksdagens bord under våren 1992.

I majoritetens förslag till skrivning, lagutksottets
betänkande 1991/92:LU18, som vi nu behandlar,
står att läsa att ''förslag till friköpslag för
närvarande bereds inom regeringskansliet''. Låt
mig vara litet tveksam till denna beskrivning. Så
sent som för bara några dagar sedan hade ingenting
gjorts för att med förslag till riksdagen påskynda ett
genomförande av en friköpslag gällande historiska
arrenden.

Herr talman! Vi socialdemokrater menar på fullt
allvar att frågan om friköpsrätt vid historiska
arrenden har utretts vid ett flertal tillfällen, nu
senast med en lagtext som fyller de krav som kan
ställas på berörda parter. Efter alla dessa år, när
generationer odlat upp mark samt brukat och
förbättrat arrendeställen, är skälen för en
friköpsrätt så starka, menar vi, att omedelbara
lagstiftningsåtgärder är väl befogade och
nödvändiga. Det finns i dag, som vi ser det, inga
uppenbara skäl att åter skjuta denna lagstiftning in
i en oviss framtid. Om riksdagen i dag följer
reservanternas förslag tar vi ett stort och avgörande
steg mot solidaritet, rättvisa och frihet för
människor som troget, tålmodigt och målmedvetet
under generationer arbetat med målsättningen att
en gång kunna få friköpa den jordbruksfastighet
där de haft sin uppväxt, utkomst och sitt boende.
Om riksdagen följer reservanternas förslag
kommer en stor orättvisa snart att vara historia.

Herr talman! Med det anförda yrkar jag bifall till
reservationen till lagutskottets betänkande
1991/92:LU18.

Anf. 75 JOHN ANDERSSON (v):

Herr talman! Föregående talare redogjorde mycket
ingående för frågan om de historiska arrendena,
varför jag tänker fatta mig mycket kort.

Jag vill understryka att frågan om friköpsrätten till
historiska arrenden har diskuterats många gånger
här i kammaren. Det är en av de frågor som jag
personligen minns från den tid när jag kom till
riksdagen, år 1979. Sedan dess har frågan också
varit föremål för flera offentliga utredningar.

Jag vill understryka att denna fråga är mycket
angelägen för dem som berörs, nämligen
innehavarna av dessa arrenden. Å deras vägnar kan
man beklaga att den här frågan, att få friköpa
arrendena, hela tiden har förhalats. Det är ju den
nakna sanningen.

Jag tycker också att det är synd att
socialdemokraterna inte tidigare har kommit till
skott i denna fråga. Risken är nu uppenbar att
frågan skjuts upp på obestämd tid.

Jag måste också uttrycka min förvåning över den
inställning till frågan som man visar från den
borgerliga sidan.

Om man får uttala en personlig åsikt, anser jag att
den som brukar jorden också skall äga den. Jag
trodde att jag delade den uppfattningen med
borgarna. Detta borde åtminstone vara fallet när
det gäller arrenden som sträcker sig över flera
generationer. Jag har noterat att inte heller RLF
har den här synen på frågan, vilket förvånar mig.

Avslutningsvis skulle jag vilja ställa en fråga till
majoritetens talesman. Borde det inte vara dags att
ta bort dessa rester av feodalsamhället?

Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till den
reservation som är fogad till betänkandet.

Anf. 76 PER STENMARCK (m):

Herr talman! I flera omgångar under de senaste
åren har frågan om friköp av historiska arrenden
behandlats i denna kammare. Frågan har också
varit föremål för flera offentliga utredningar.

En utredning, 1990 års arrendekommitté, pågår just
nu. Den har avlämnat ett delbetänkande, och vi
väntar på att slutrapporten skall läggas fram, detta
för att arbetet i regeringskansliet därefter skall leda
fram till en proposition i frågan.

Arrendelagskommittén som tio år tidigare
avlämnade sitt slutbetänkande, nämligen 1981,
berörde frågan om friköp av arrendeställen. Man
konstaterade att ett friköp var förenat med så stora
nackdelar att dessa inte uppvägde de fördelar som
skulle komma vissa arrendatorer till del.

Med anledning av en riksdagsbegäran tillsattes den
s.k. friköpsutredningen. 1986 avlämnade den sitt
betänkande i vilket man avstyrkte stiftande av lag
om friköpsrätt för innehavare av historiska
arrenden.

Man ville däremot överväga möjligheterna att
förstärka skyddet för denna arrendatorsgrupp och
då framför allt skyddet med tanke på eventuellt
gjorda investeringar.

Vid remissbehandlingen förklarade sig det
övervägande antalet remissinstanser dela
utredningens uppfattning, dvs. att en lagstiftning
om friköpsrätt inte borde införas. Efter
riksdagsbehandling tillsattes så småningom 1990 års
arrendekommitté, som fortfarande är i verksamhet.
Kommittén avlämnade ett delbetänkande med
förslag till friköpslag.

Jag har, herr talman, nämnt dessa olika utredningar
bara för att visa att det faktiskt redan tidigare har
gjorts utredningar. De som så önskat har kunnat
använda sig av dem i syfte att lägga fram förslag till
tvångslag för historiska arrenden. Den möjligheten
har inte utnyttjats. De som har gjort utredningarna
har inte önskat det, och i remissinstanserna har man
inte haft någon annan uppfattning. Självfallet hade
det ändå varit möjligt att stifta en sådan tvångslag.
Det faktum att så ändå inte har skett skall nog
närmast tolkas som ett tecken på att ingen sådan
vilja funnits.

Den år 1990 tillsatta arrendekommittén föreslår en
särskild lag om friköpsrätt för historiska arrenden.
Enligt utredningens definition föreligger ett
historiskt arrende när det är sannolikt att den helt
övervägande delen av ett arrendeställe inte sedan
den 1 januari år 1900 varaktigt brukats av
fastighetens ägare.

De beräkningar som har gjorts tyder på att vi med
denna definition har ca 1 200 historiska arrenden i
Sverige. De utgör ca 6 % av de helt arrenderade
företagen. Fideikommissen, dvs. privatpersoner,
äger 600, eller hälften av det totala antalet
arrenden, kyrkan 200, likaså universiteten, staten
mellan 70 och 80 och stiftelser ca 100.

Jag håller med alla dem som anser att det är hög
tid för riksdagen att komma fram till någon form av
beslut i den här frågan. I det ställningstagande som
skall göras måste olika intressen vägas samman. Ett
av dessa intressen är skyddet för arrendatorn när
det gäller gjorda investeringar under arrendetiden.
Ett annat intresse är skyddet för äganderätten.
Regeringen undersöker just nu möjligheterna att
kunna grundlagsreglera.

Frågan har under en stor del av 80-talet behandlats
i åtskilliga utredningar. Det anmärkningsvärda är
inte att den nuvarande regeringen, som har haft
mindre än ett halvår till sitt förfogande, inte har lagt
fram något förslag, utan att den regering som
tidigare satt vid makten under tre hela
mandatperioder aldrig lyckades prestera någonting
i den här frågan.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
lagutskottets hemställan.

Anf. 77 OWE ANDRÉASSON (s) replik:

Herr talman! Per Stenmarck säger att 1990 års
arrendekommitté har lagt fram ett delbetänkande
angående lagtext, men att man vill avvakta denna
kommittés slutbetänkande som gäller
investeringsfrågorna.

Han säger också att den förra regeringen kunde ha
gjort någonting i den här frågan. Den
uppfattningen delar jag; man kunde ha tänkt litet
snabbare. Att det blev på det här viset hade
emellertid sina särskilda skäl.

Investeringsfrågorna gäller emellertid inte enbart
historiska arrenden utan arrenden över huvud
taget. Det var anledningen till att den förra
regeringen i sina direktiv menade att man inte
skulle fortsätta att förhala frågan om friköp.
Kommittén skulle i stället avge ett delbetänkande,
vilket nu har skett.

Vad vi fordrar i vår reservation är att man skall
skicka delbetänkandet ut på remiss och omedelbart
därefter komma tillbaka till riksdagen med ett
förslag om friköp av historiska arrenden. Under
den tiden har ju de partier som är nya i riksdagen
möjlighet att noga penetrera vad som har hänt tills
propositionen kommer. Då har man också
motionsrätt, rätt att komma med förslag. Vi vill att
detta delbetänkande skickas ut på remiss
omgående. Sedan får man återkomma till
riksdagen med en proposition.

Anf. 78 PER STENMARCK (m) replik:

Herr talman! Jag vill understryka att den utredning
som just nu arbetar och som skall vara klar till
hösten är tillsatt av den socialdemokratiska
regeringen, inte av den borgerliga. Som jag ser det
vore det en sak om det vore en utredning som skulle
sitta i fem år till. Men 1990 års arrendekommitté
skall faktiskt rimligtvis vara klar inom ett halvårs
tid. Då bör vi också kunna avvakta den tiden, innan
vi gör ett definitivt ställningstagande. Efter alla de
möjligheter som faktiskt funnits för den regering
vars parti Ove Andréasson representerar är det inte
alldeles orimligt om vi nu avvaktar ytterligae ett
halvår.

Låt mig avslutningsvis ställa en fråga till Owe
Andréasson: Är Owe Andréasson övertygad om att
en socialdemokratisk regering i det här läget hade
agerat annorlunda, dvs. hade den regeringen
verkligen skickat delbetänkandet ut på remiss och
därefter lagt fram ett förslag på enbart detta
delbetänkande? Jag är inte helt övertygad om att så
faktiskt skulle ha varit fallet.

Anf. 79 OWE ANDRÉASSON (s) replik:

Herr talman! Beträffande den fråga som Per
Stenmarck ställde kan jag säga att det var den förra
regeringens förhoppning att delbetänkandet skulle
skickas ut på remiss och att man därefter skulle
kunna komma med förslag. Nu blev det en ändring
av det hela. Men om Per Stenmarck tycker att den
socialdemokratiska regeringen kunde ha skött det
bättre, behöver man inte göra på samma sätt i den
regering som nu sitter. Den har nu möjlighet att visa
att den vill slutföra frågan med historiska arrenden.
Jag tycker att den skall ta den chansen.

Anf. 80 PER STENMARCK (m) replik:

Herr talman! Jag kan nog säga till Owe Andréasson
att jag har väldigt höga tankar om den regering som
sitter i dag, men Owe Andréasson har
uppenbarligen ännu högre tankar om den. Vi har i
Sverige haft socialdemokratiska regeringar i 51 av
de senaste 60 åren. Varför har man då inte
genomfört denna förändring? Visserligen är det en
handlingskraftig regering som vi har i dag, men det
är ändå att begära för mycket att det den
socialdemokratiska regeringen inte mäktade med
under ett halvt sekel skall den borgerliga
regeringen klara av på bara fem månader.

Jag tycker att det finns en viss rimlighet i kravet att
nu avvakta vad utredningen slutgiltigt kommer
fram till, att vi sedan får möjlighet till en rimlig
remisstid och att det därefter presenteras en
proposition för riksdagen som vi alla har möjlighet
att ta ställning till. När det ändå har gått så lång tid
med alla dessa utredningar, tycker jag att vi faktiskt
kan köra loppet till slut, innan vi tar slutgiltig
ställning här i riksdagen.

Förste vice talmannen anmälde att Owe
Andréasson anhållit att till protokollet få antecknat
att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 81 BENGT SILFVERSTRAND (s):

Herr talman! När riksdagen den 30 november 1989
med mycket klar majoritet beslutade att brukare av
s.k. historiska arrenden skulle få friköpa sina
gårdar, sade en av centerpartiets företrädare i
debatten, Sven-Olof Petersson, bl.a. följande:
''Även kampanjen ''Hela Sverige skall leva' talar
för det riktiga i att befolkningen på landsbygden ges
möjlighet till utkomst och arbete. Även med
hänsyn till detta är det viktigt att den aktuella
befolkningsgruppen ges full bestämmanderätt över
sin egen framtid.''

Jag utgår från att Sven-Olof Petersson och hans
partivänner Stina Eliasson, Marianne Andersson,
Ingbritt Irhammar m.fl. centerpartister, liksom
folkpartisten Bengt Harding Olson och kds-
motionären Ture Skånberg står kvar vid sin tidigare
uppfattning om det rättmätiga i att avskaffa denna
sista rest av feodalsamhället och att ni mot denna
bakgrund ger ert stöd åt den socialdemokratiska
reservationen.

Samma stöd räknar jag och socialdemokraterna
givetvis med att få från Bert Karlsson i Skara, Lars
Andersson m.fl. nydemokrater, som dyrt och heligt
lovat att bl.a. torparna på Niclas Silfverschiölds
Koberg skall få friköpa sina torp.

Skall ni bli tagna på allvar, räcker det inte att krypa
bakom den till intet förpliktande majoritetstexten i
utskottets betänkande om att inte föregripa s.k.
beredningsarbete i regeringskansliet. Här är det
gamla ordspråket ''medan gräset växer dör kon''
verkligen på sin plats att återge.

Ty vad det handlar om är att riksdagen slår vakt om
sin konstitutionella trovärdighet och ser till att ett
riksdagsbeslut som fattades för snart två och ett
halvt år sedan äntligen genomförs. Sker inte en
sådan markering från riksdagens sida, måste man
tyvärr räkna med att hela frågan förpassas till den
eviga långbänken.

Eftersom Ny demokrati också i fråga om friköp av
historiska arrenden försöker sitta på två stolar
samtidigt, finns det skäl att säga något om den
äganderätt som vissa tycks oroa sig för.

Det handlar här inte om en inskränkning av någon
annans äganderätt utan om en utvidgning av
äganderätten och en myndighetsförklaring av
enskilda människor, vilkas vardag i generationer till
stor del styrts av feodalsamhällets lagar. Det
handlar om människors kamp för friköp av sina
fädernegårdar och därmed enskilt ägande för en
större krets. Det handlar om brukarna i de bygder
som ställdes utanför de s.k. skatteköpsreformer
som är grunden för nästan all enskilt ägd
jordbruksmark sedan århundraden tillbaka. De bör
här också påpekas att en fideikommissinnehavare
inte äger jorden utan innehar arrendestället med
fideikommissrätt, vilket är en väsentlig skillnad.

I Ny demokratis särskilda yttrande finns en klar
motsägelse. Först säger man att rätten att begära
friköp skall utvecklas via domstol och att rätten att
få ett korrekt och marknadsmässigt pris skall
bevakas av domstol. Senare i texten heter det att
rättsläget är väl definierat. Detta går ju bara inte
ihop. Sanningen är ju den att arrendekommittén
mycket klart löst detta lagtekniska problem. Den
föreslagna lagen följer regleringen i
expropriationslagen, och arrendatorn skall som
huvudregel betala ett belopp som motsvarar
fastighetens marknadsvärde. Då det dessutom finns
en s.k. jordägarventil, dvs. att friköp inte skall få
ske om det av särskilda skäl skulle vara oskäligt mot
jordägaren, finns det inga som helst skäl att
bekymra sig för rättssäkerhet och äganderätt.

Det handlar nu bara om god vilja och, Per
Stenmarck, politiskt civilkurage.

Riksdagen skall ta ställning till principen om
friköpsrätt. Det är allt som vi skall besluta om. Den
närmare utformningen av den slutliga lagtexten --
och då bl.a. lagens räckvidd i tiden -- ankommer det
på regeringen att verkställa. Med denna precisering
torde alla den obotfärdiges sista förhinder för ett ja
till en friköpsrätt vara sakligt undanröjda.

Man fick nästan det intrycket av vissa passusar i Per
Stenmarcks anförande att han uppträder som
pådrivare i denna fråga gentemot, enligt hans egen
uppfattning, en senfärdig socialdemokratisk
regering. Per Stenmarck har mot denna bakgrund
stora möjligheter att påskynda frågan genom att
rösta på den socialdemokratiska reservationen.

Det är alldeles felaktigt att tala om en utrednings
slutgiltiga ställningstagande. Detta är ett
delbetänkande, Per Stenmarck, som är enhälligt.
Ordföranden och de två ledamöterna är helt
överens. Det finns alltså inga sakliga hinder kvar.

Herr talman! Allra sist: ''Hela landet skall leva'',
sade Petersson i centern för två och ett halvt år
sedan. Snart får vi se om Andersson, Eliasson,
Petersson, Harding-Olsson, Irhammar och
Karlsson i Skara lever efter denna stolta devis, eller
om de i stället har börjat följa moderaternas
fältrop: ''Hela landet skall få veta att det lever!''

I detta anförande instämde Ingvar Johnsson (s).

Anf. 82 PER STENMARCK (m) replik:

Herr talman! Jag vet inte varför Bengt Silfverstrand
nämnde just mig när han talade om politiskt
civilkurage. Jag har inte för avsikt att byta till någon
annan uppfattning i den här frågan än den jag
tidigare har haft.

Varför har ni så bråttom just nu, Bengt
Silfverstrand? Ni har ju haft alla år på er att driva
den här frågan och att driva den till ett slut. Jag kan
bara tolka detta som att det beror på att det faktiskt
inte ens inom Bengt Silfverstrands eget parti har
funnits någon majoritet bakom den linje som Bengt
Silfverstrand själv väldigt länge har drivit.

Bengt Silfverstrand hänvisade till riksdagens beslut
från 1989. Jag känner till detta. Därefter har det
hållits ett mellanliggande val. Det kan finnas en
möjlighet att det här i kammaren finns en annan
uppfattning än den som rådde före valet. Det vet vi
ännu ingenting om, men det visar sig när vi skall
fatta det slutgiltiga beslutet.

Det här rör sig inte om en inskränkning av
äganderätten, sade Bengt Silfverstrand. Vad är det
då? Jo, det rör sig om en utvidgning av
äganderätten för den som i dag inte har någon
äganderätt, förklarade han. Det är i och för sig
riktigt, men det här går ju ut över den som i dag har
en sådan äganderätt.

Anf. 83 BENGT SILFVERSTRAND (s) replik:

Herr talman! Jag noterade en mycket intressant
passus i Per Stenmarcks inlägg. Han sade att det ju
kan vara så, att den nuvarande riksdagsmajoriteten
tycker annorlunda i den här frågan än vad den
gamla majoriteten gjorde. Det var oerhört
intressant att få detta klarläggande. Under
diskussionen i lagutskottet har den borgerliga
majoriteten som en förhalning hela tiden försökt att
knyta upp sin uppfattning till förhållandet att
delbetänkandet skall remissbehandlas och att det
finns ytterligare en del av utredningen kvar.

Här kom det äntligen en bekännelse som många har
gått och funderat över, nämligen en bekännelse att
den borgerliga majoriteten också i den här frågan
är djupt splittrad. I det avseendet är kanske det
minst besvärande sättet att ytterligare en tid skjuta
hela frågan ifrån sig.

Per Stenmarck sade att det trots allt rör sig om en
inskränkning i äganderätten för vissa. I samtliga
praktiska fall där enskilda arrendatorer har kämpat
i decennier och längre för att få friköpa sina gårdar
har inte ägaren en sekund intresserat sig för dessa
gårdar och byggnader. Ägarna har inte lagt två
strån i kors för att göra någon upprustning eller
bidra till investeringar. Praktiskt taget hela den
ekonomiska insatsen har gjorts av arrendatorerna
själva. Det rör sig alltså om ett brukande som är
identiskt med en äganderätt, och därför undrar
man: Varför åberopar man plötsligt i den sista
skälvande minuten innan denna friköpsrätt skall
genomföras en äganderätt som i praktiken inte
utgör någon äganderätt, i synnerhet inte när det
handlar om fideikommiss? Per Stenmarck borde
veta vilken rättslig grund som föreligger för ett
fideikommiss. Det rör sig alltså inte om den
inskränkning av äganderätten som Per Stenmarck
försöker göra gällande.

Anf. 84 PER STENMARCK (m) replik:

Herr talman! Det är ganska fantastiskt att just
Bengt Silfverstrand kan stå här i kammaren och tala
om förhalning. Vad har ni egentligen själva sysslat
med under alla år när det gäller den här frågan? Om
den nu är så oerhört viktigt för er som Bengt
Silfverstrand säger, varför i hela fridens namn har
ni då inte gjort någonting åt detta under alla år? Ni
hade minst 50 år på er att genomföra detta. Vi har
hittills haft fem månader på oss. I rimlighetens
namn borde vi få åtminstone litet mer tid på oss.

Bengt Silfverstrand sade att de borgerliga är djupt
splittrade i den här frågan. Det finns säkert olika
meningar, någonting som vi kan se när vi läser
motioner från olika partier. Är ni själva då inte
splittrade? Såvitt jag kan bedöma är det den
främsta anledningen till att ni inte har mäktat att ta
itu med den här frågan under alla dessa år. Därför
säger jag än en gång: Låt oss skaffa fram ett
beslutsunderlag. Därefter är vi beredda att göra ett
slutgiltigt ställningstagande.

Avslutningsvis vill jag bara säga att det är
fantastiskt att Bengt Silfverstrand kan stå i
riksdagens talarstol och tala om äganderätten som
en sista rest av feodalsamhället. Står Bengt
Silfverstrand verkligen för detta? I så fall är det
något häpnadsväckande. Vad betyder egentligen
äganderätten för Bengt Silfverstrand? Jag är dess
bättre övertygad om att han i det fallet inte är
representativ ens för sitt eget parti.

Anf. 85 BENGT SILFVERSTRAND (s) replik:

Herr talman! För mig och socialdemokratin
betyder äganderätten förmodligen i det här fallet
exakt detsamma som för Per Stenmarck och
moderaterna. Det är bara det att fideikommissrätt
inte är någon äganderätt. Det borde faktiskt en
moderat ha tagit reda på innan han så dåligt
utrustad på föttern sanslöst ger sig in i en debatt på
det här sättet.

Per Stenmarck sade att socialdemokraterna har
förhalat den här frågan. Man behöver bara gå till
protokollet för att kunna konstatera att samtliga
socialdemokrater röstade för denna friköpsrätt
1989. Den reservation som socialdemokraterna nu
avgivit till lagutskottets betänkande kommer
samtliga socialdemokrater att stödja. Vi hoppas
bara på -- och det är det avgörande -- att de
borgerliga som stödde vårt förslag 1989 visar
samma politiska civilkurage i dag. Då kommer det
att gå bra, och de arrendatorer som i dag så hett
eftersträvar att få friköpa sina gårdar kommer att få
göra det. Om man står fast vid den uppfattning som
man tidigare har deklarerat, kommer det här att gå
vägen.

Slutligen efterlyser Per Stenmarck ett
beslutsundelag. Också det är ganska fantastiskt.
Det finns ett beslutsunderlag, nämligen ett
riksdagsbeslut. Från konstitutionell synpunkt är
Per Stenmarck förpliktad att följa riksdagsbeslut.
Om han inte tycker om riksdagsbeslutet, får han
plädera för någonting annat i stället och lägga fram
ett sakligt förslag som är annorlunda än det
socialdemokratiska. Det går inte ens för en
moderat att i längden samtidigt sitta på två stolar.

Förste vice talmannen anmälde att Per Stenmarck
anhållit att till protokollet få antecknat att han inte
ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 86 MARIANNE ANDERSSON (c):

Herr talman! Jag har under ganska många år
engagerat mig en del i den här frågan om historiska
arrenden, framför allt när det gäller de torpare
under Kobergs fideikommiss som velat friköpa sina
torp. För de flesta av dessa torpare handlar det inte
om att köpa en jordbruksfastighet utan en större
tomt, där torparna och deras familjer har bott
under generationer.

När beslutet fattades 1989 var glädjen stor hos
dessa arrendatorer, som det har beskrivits här
tidigare. Jag vill verkligen fråga Bengt
Silfverstrand, som nu tar till brösttoner och
kritiserar den här regeringen, varför ni var så
senfärdiga med att lägga fram en proposition. Om
ni inte trodde att en annan regering hade något
intresse av den här frågan, borde ni ha skyndat på
för att få den löst. Visst hade det varit möjligt, om
bara viljan hade funnits. Skulden ligger helt klart
hos socialdemokraterna. Det måste man säga.

Nu finns det i varje fall ett delbetänkande från den
här utredningen som har tillsatts. Ledamöterna är
eniga. Jag anser att villkoren för friköpande är så
pass hårda att jag inte kan se att äganderätten
skulle urholkas på något sätt eller sättas ur spel. Jag
kan också tänka mig en tidsbegränsad lag, så att
ingen ny arrendator skall kunna kvalificera sig till
rätten till friköpande. Det är ganska viktigt att
rätten gäller just de arrendatorer som finns i dag.
Jag är medveten om att riksdagen inte kan spika
datum för när regeringen skall lägga fram
propositioner, men jag vill ändå markera att ett
snabbt beslut är så pass angeläget för de människor
som berörs att jag vill ansluta mig till reservationen.

Anf. 87 BENGT SILFVERSTRAND (s):

Herr talman! Glädjen var stor för Marianne
Andersson den dag som en stor riksdagsmajoritet
beslutade att dessa arrendatorer skulle få friköpa
sina gårdar. Och jag försäkrar Marianne Andersson
att glädjen blir ännu större om riksdagen visar
pondus och kraftfullhet att stå fast vid de beslut som
man en gång har fattat.

Marianne Andersson återkom till senfärdigheten. I
motsats till företrädare för borgerliga partier har vi
inom socialdemokratin inget behov av att i alla
lägen uppträda som den ståndaktige tennsoldaten.
Det har tagit för lång tid, vilket även Ove
Andréasson sade, men det har inte rått något tvivel
om vad vi har velat. Eftersom det var så stor debatt
och så stor oro och även litet förtäckta hot om
anmälan av lagen till Europadomstolen, var det
mycket väsentligt att utformningen av lagen
gjordes på ett ordentligt sätt. Därför tillkom denna
utredning.

Om man nu oroar sig för den socialdemokratiska
senfärdigheten, kan man stilla också den oron i dag
genom att rösta på den socialdemokratiska
reservationen. Marianne Andersson har sagt att
hon tänker göra det. Jag vill därför avslutningsvis
fråga Marianne Andersson: Talar Marianne
Andersson enbart för sig själv eller talar hon för
Centerpartiet i denna fråga? Den är av avgörande
betydelse, herr talman. Om det är Centerpartiet
som döljer sig bakom Marianne Anderssons
anförande, kommer det att innebära att vi i och
med dagens beslut kommer att få friköpsrätten
bekräftad.

Anf. 88 MARIANNE ANDERSSON (c)replik:

Herr talman! Jag vill till Bengt Silfverstrand säga att
om Socialdemokraterna hade lagt fram en
proposition hade de kunnat utforma den. Nu kan
de inte styra över en proposition som riksdagen i
och för sig kan besluta skall läggas fram. Riksdagen
kan inte bestämma tidpunkten. Så nog har
Socialdemokraterna försuttit alla tillfällen att lösa
denna fråga. Det kommer de aldrig ifrån.

Jag har deklarerat att min åsikt står för mig.
Huruvida fler centerpartiser röstar på samma sätt
som jag kan jag inte redogöra för, utan det är deras
sak.

Anf. 89 BENGT SILFVERSTRAND (s) replik:

Herr talman! Det är ytterligare en bekräftelse på att
Centerpartiet inte riktigt vet vilka uppfattningar
man har i olika politiska frågor. Men det är väl ändå
på det sättet, Marianne Andersson, att det pågår
diskussioner i den centerpartistiska gruppen, och
man har väl diskuterat denna fråga? Jag har hört att
andra partier har haft den uppe till diskussion och
har haft mer eller mindre animerade debatter om
den. Vi kan kanske få ett besked av Marianne
Andersson, som väl ändå deltar i Centerns
gruppmöten, vad man kom fram till på det
gruppmöte då denna fråga behandlades.

Marianne Andersson säger att vi från
Socialdemokraternas sida inte kan styra, eftersom
vi inte lade fram en proposition tidigare. Jag har
redan deklarerat att den på något sätt borde ha
kunnat läggas fram. Men det finns en mycket stark
förklaring till att man avvaktade den slutliga
utredningen. Och det positiva och nya var ju att en
utredning för första gången blev enig i den
kontroversiella frågan om historiska arrenden. Och
då förpliktar väl det, Marianne Andersson, att
Sven-Olof Petersson, som företräder Centerpartiet
och som var med i utredningen, har lagt fram dessa
synpunkter. Väger inte ett sådant ställningstagande
som Sven-Olof Petersson har framfört tungt i
Centerpartiet, Marianne Andersson?

Anf. 90 MARIANNE ANDERSSON (c) replik:

Herr talman! Vad vi behandlar på våra gruppmöten
och vilka ställningstaganden som vi kommer fram
till där är naturligtvis vår ensak. Om vi skall hyfsa
debatten något, vilket inte precis är Bengt
Silfverstrands starka sida, innebär ju ett
uppskjutande inte ett ställningstagande i detta
sammanhang, utan det pågår en diskussion om
huruvida beslutet skall fattas nu eller i ett
sammanhang. Det är ju detta som har diskuterats.
Men jag anser för min del att detta är en så pass
viktig fråga att den bör avgöras snabbt. Det är detta
som är ställningstagandet.

Anf. 91 BENGT SILFVERSTRAND (s) replik:

Herr talman! Jag begär självfallet inte att Marianne
Andersson här skall ha några utläggningar om vilka
ställningstaganden som Centerpartiet kommer
fram till. Men om man tillsätter en person, som
uppenbarligen har Centerpartiets förtroende, i en
utredning, och om denna utredning når det mycket
positiva resultatet att man över blockgränserna för
första gången blir överens om betydelsen av en
friköpsrätt, tycker jag ändå att Marianne
Andersson kunde kosta på sig att tala om för
kammarens ledamöter vilken effekt detta
Peterssonska ställningstagande har fått på
centerpartisterna. Det tycker jag ändå att man kan
begära. Om vi får detta besked kanske optimismen
här i kammaren ökar och rädslan i utskotten förbyts
i en oförvägenhet och ett beslut i frågan i dag.

Förste vice talmannen anmälde att Marianne
Andersson anhållit att till protokollet få antecknat
att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 92 INGVAR JOHNSSON (s):

Herr talman! Jag har tillsammans med Bengt
Silfverstrand motionerat i frågan, och jag hade
tänkt att nöja mig med att instämma i hans
utomordentliga anförande. Men efter att jag har
lyssnat på Marianne Andersson kan jag inte låta bli
att lägga till några meningar.

Det är naturligtvis bra att Marianne Andersson har
gjort detta ställningstagande för torparna bl.a. på
Koberg, som ju ligger i vår gemensamma valkrets,
och det är bra att hon tänker rösta på
reservationen.

Jag har i valkretsen hört väldigt mycket om
Marianne Anderssons aktiviteter i denna fråga.
Men jag måste säga att jag på hemmaplan inte är
särskilt imponerad, eftersom det verkar som om det
blir färre centerpartister än fler som intar den
ståndpunkt som Marianne Andersson har intagit.
Marianne Andersson har därför, menar jag, helt
misslyckats med att övertyga sina partivänner om
att centerpartiet borde vara ett parti som tar
ställning för de små i samhället och inte ett parti
som sätter friherrars och grevars intressen före
torparnas.

Anf. 93 MARIANNE ANDERSSON (c):

Herr talman! Jag vet inte hur mycket Ingvar
Johnsson har hört, men det är intressant att mina
aktiviteter ändå märks ute i bygderna. Jag tycker
att det är bra att få det erkännandet.

När det gäller frågan om att jag skulle ha
misslyckats med att övertyga mina partikamrater,
kan jag mycket väl säga med en gång att vi i vårt
parti har haft olika åsikter i denna fråga. Det hade
vi förra gången den var aktuell, och det har vi säkert
nu också. Men just vid denna omröstning kan vi
inte lägga in ett absolut för eller emot ett
friköpande i detta beslut. Det vill jag gärna
poängtera, eftersom frågan mer gäller tidpunkten
än att avgöra själva frågan, och detta är viktigt att
slå fast.

Anf. 94 INGVAR JOHNSSON (s):

Herr talman! Jag tycker nog att Marianne
Andersson i den diskussion som har varit i
valkretsen inte särskilt väl har kunnat skilja mellan
vad hon tycker själv och vad Centerpartiet som
helhet tycker.

Jag anser nog att min kära bänkkamrat har hamnat
i ungefär samma situation gentemot dem som äger
stora jordar och dem som har förvaltaruppdrag
inom centerpartiet som en viss betjänt i ett annat
parti har i förhållande till sin greve.

Anf. 95 MARIANNE ANDERSSON (c):

Herr talman! En sådan jämförelse är faktiskt
ganska skrattretande. Jag vill helt och hållet
tillbakavisa detta. Det handlar faktiskt inte om
stora jordägare kontra de små människorna. Ingvar
Johnsson vet mycket väl att vi i Centerpartiet alltid
har slagit vakt om de små i samhället, och det gäller
även i denna fråga. Sedan kan man ha litet olika
uppfattningar om hur formerna skall vara, och det
kan vi ha i vårt parti.

Anf. 96 INGVAR JOHNSSON (s):

Herr talman! Det stämmer nog att Centerpartiet i
opposition till och från har tagit ställning för de små
i samhället. I regeringsställning gör man det mindre
ofta. Men just med tanke på att man tidigare har
tagit ställning för de små är den ståndpunkt som
Marianne Andersson tvingas erkänna att hennes
parti har intagit än mer förvånande.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades efter 18 §.)

9 § Riksdagens förvaltningskontors förslag om
anslag på tilläggsbudget till statsbudgeten för
budgetåret 1991/92

Föredrogs

konstitutionsutskottets betänkande

1991/92:KU16 Riksdagens förvaltningskontors
förslag om anslag på tilläggsbudget till
statsbudgeten för budgetåret 1991/92.

Anf. 97 HARRIET COLLIANDER (nyd):

Herr talman! Rubriken på mitt anförande lyder:
Låt oss göra riksdagen kostnadsmedveten.

Riksdagens förvaltningskontor och
förvaltningsstyrelse har lagt fram förslag om
tilläggsbudget till riksdagens budget för
innevarande budgetår, dvs. för 1991/92.

Folkpartisten Hans Lindblad har skrivit en motion
med anledning av förslaget som vi i Ny demokrati
ansluter oss till.

Tilläggsbudgeten är på 12,3 miljoner, varav 3,7
miljoner hänför sig till drift och 8,6 miljoner till
investeringar.

Vi i Ny demokrati anser att det finns skäl att endast
bevilja tilläggsanslag för kostnader som man inte
kunnat förutse när huvudbudgeten upprättades,
och de kostnaderna accepterar vi. Allt annat
handlar om dålig planering.

-- Vi accepterar bidraget till IPU-konferensen i
Stockholm 1992.

-- Vi accepterar ökade lokalkostnader i samband
med valet.

-- Vi accepterar stöd till datoriseringen i Estlands
parlament, även om vi anser att man hade kunnat
ta de pengarna från biståndsanslaget.

Men:

-- Vi accepterar inte de 5,7 miljonerna till
reinvestering i säkerhetsanläggningen. Att man
några månader in på det nya budgetåret begär
tilläggsanslag för säkerhetsanläggningen visar att
man inte har någon långsiktig plan för den här
investeringen. Vi efterlyser följaktligen en
treårsplan för investeringar.

-- Vi accepterar inte heller tilläggsanslag för en ny
informationsbroschyr. Vi menar att man borde ha
förutsett att rikdagsvalet skulle medföra
förändringar och att man därför skulle ha äskat
medel till en ny broschyr.

-- Vidare accepterar vi inte tilläggsanslaget till JO-
ämbetet. Det avser 600 000 kr. på datasidan och
260 000 kr. till bl.a. resor. Har man ingen
framförhållning får man hanka sig fram med den
datorisering som man har fram till nästa
budgetperiod. Man får också resa mindre om man
har räknat fel på kostnaderna.

Jag är medveten om att det är svårt att vid en
nedskärning värdera tyngden av de olika
anslagsposterna med tanke på den bristande
information som vi har fått, speciellt beträffande
sådana tekniskt komplicerade projekt som ADB-
utrustningen och säkerhetsanläggningen. Det är
nödvändigt att få ta del t.ex. av en treårig
investeringsplan för att rätt kunna värdera
investeringar.

Jag är emellertid medveten om att
förvaltningskontoret har en svår mellanställning
när det gäller att jämka mellan en politisk styrelse
som inte alltid sätter ekonomin i förgrunden och
ledamöter som inte alltid är så noga med
kostnaderna på den egna arbetsplatsen. Detta är
bakgrunden till att jag i reservationen aviserat ett
kommande förslag om en från riksdagen fristående
utredning av verksamheten inom
förvaltningskontoret och, vill jag tillägga, även
mera generellt inom riksdagen.

Konstitutionsutskottet har tidigare -- men alltså
inte den här gången -- erinrat förvaltningsstyrelsen
om det olämpliga i att begära tilläggsanslag för
sådant som man rimligen borde ha kunnat förutse i
det ordinarie budgetarbetet och förutsatt att detta
fortsättningsvis skulle beaktas. Det gör inte
förvaltningsstyrelsen, som består av politiker med
säte i riksdagen.

I dagens kärva ekonomiska klimat måste alla spara,
och staten uppmanar offentliga sektorn till kraftiga
sparbeting. Då måste riksdagen själv föregå med
gott exempel. Kan riksdagen inte själv klara ut hur
det skall gå till, får man ta hjälp utifrån och låta
specialister se över riksdagens kostnadsstruktur.
Detta kommer Ny demokrati att yrka i samband
med beslutet om riksdagens budget för budgetåret
1992/93.

Herr talman! Jag yrkar härmed bifall till den av mig
framställda reservationen.

Anf. 98 HANS LINDBLAD (fp):

Herr talman! I fjol yrkade jag i en motion avslag på
förslaget om tilläggsstat för utgifter när det gäller
riksdagen. De utgifterna, menar jag, hade kunnat
förutses vid budgetbehandlingen. Det är i och för
sig inte pengarna det handlar om, utan det är fråga
om principen.

Här försöker vi att få ordning på Sveriges
statsfinanser genom att uttala att myndigheterna
skall ha en framförhållning. De skall ha en
treårsbudgetering, och de skall kunna
omprioritera. Men riksdagens egna verk kan få en
egen verksamhet.

Vid det aktuella tillfället uppfattade jag att
konstitutionsutskottet sade att det hade varit att
föredra om kostnaderna i fråga hade kunnat
förutses. Utskottet sade: Vi förutsätter att vad som
i utskottet anförts beaktas i fortsättningen. Samma
sak upprepas i år.

Det värsta här är JO-ämbetet. Det som JO-ämbetet
föreslagit har nämligen inte sakbehandlats av
förvaltningsstyrelsen eller förvaltningskontoret.
Man har bara vidarebefordrat förslaget. Här har vi
alltså exempel på en myndighet, JO, som kan
begära vad den vill hos riksdagen. Om man på en
vanlig myndighet skulle komma på att man ville ut
och resa litet mera och man således ville ha
tilläggsanslag, skulle svaret från det egna
fackdepartementet bums bli nej.

Men om man på fackdepartementet skulle ha varit
så knasig att man sade att det var tillåtet att resa
mera, skulle det med all säkerhet ha blivit stopp hos
finansdepartementet. Om man där skulle ha varit
så korkad att man inte stoppade det hela, skulle
riksdagen naturligtvis ha sagt att det inte beviljas
mera pengar för resor. Sådant skall man veta när
budgeten görs. Men JO-ämbetet kan begära mera
och får också pengar!

JO-ämbetet är ju en jobbig myndighet och en
ganska stor myndighet. Där finns 50 anställda.
Förmodligen är den här myndigheten rätt
ineffektiv. Hälften av personalen är
biträdespersonal. En chef har blivit avsatt, därför
att han var totalt hållningslös när det gällde
ekonomin. Dessutom har man köpt möbler, trots
att pengar saknades. Att köpa något som man inte
har pengar till uppfattar jag som stöld. Nu säger
JO-ämbetet att man vill ha pengar, så att man kan
resa mera. Man får pengar. Dessutom är det
undermåligt på ADB-sidan. Verksamheten
fungerar inte. I det läget behöver man hjälp. Då
säger riksdagen att ADB-enheten skall inrätta en
ny byrådirektörs- eller avdelningsdirektörstjänst.
Detta skall debiteras JO-ämbetet, och det är väl
okej. Men vartenda öre får man på tilläggsstat. Det
rimliga är naturligtvis att omfördela inom
verksamheten. De som har sysslat med data får
göra någonting annat. Men, som sagt, man får
vartenda öre på tilläggsstat.

Jag menar att man därmed handlar i strid med
väldigt elementära principer. Naturligtvis skall man
inom ramen för det anslag som beviljats fördela
mellan personal och annat. Annars handlar man i
strid med väldigt enkla principer -- principer som
gäller för statsförvaltningen i övrigt. Jag tycker att
det är besvärande att riksdagen direkt under sig har
en myndighet som gång på gång och år efter år
behandlar sin ekonomi mycket illa. Och så här gör
alltså JO-ämbetet. Egentligen spelar det ingen roll
vad det är för myndighet. Varje myndighet skall ha
ordning på sin ekonomi. Det är i varje fall ingen
poäng i att det här gäller JO-ämbetet, som ju i
andra sammanhang har att granska hur
myndigheter och ämbetsverk sköter sig. JO-
ämbetet visar alltså på en utomordentligt dålig
framförhållning. Det verkar vara kaos på den
myndigheten.

Jag har ingenting emot att man får hjälp med sina
datamaskiner. Men det är inte rimligt att riksdagen
skall ge tilläggsanslag för detta ändamål.

Vad sedan gäller riksdagens egen verksamhet
noterar jag att pengar beviljats till
informationsbroschyren två år i rad. Det är
egentligen ett år för mycket.

Herr talman! Jag yrkar bifall till föregående talares
reservation.

Anf. 99 INGVAR SVENSSON (kds):
Herr talman! Det är klart att man kan kritisera detta med tilläggsanslag.
Givetvis får det inte bli en normal del i verksamheten att man på olika
myndigheter ständigt kommer med krav på tilläggsanslag.

Det är heller inte en bra strategi att skjuta på
nödvändiga investeringar. Jag måste säga att jag
har fullt förtroende för förvaltningskontoret och
förvaltningsstyrelsen när det gäller deras förmåga
och kapacitet att tillse att organisationen och
administrationen här i huset fungerar.

Mot den bakgrunden yrkar jag bifall till
utskottsmajoritetens hemställan.

Anf. 100 JOHAN LÖNNROTH (v):

Herr talman! Också jag har mycket stort förtroende
för förvaltningsstyrelsen och förvaltningen i detta
hus. Men jag känner samtidigt ett behov av att ge
Hans Lindblad stöd i denna fråga.

Jag har själv suttit ett antal år i Göteborgs
kommunstyrelse, och jag fick då en och annan gång
höra att jag var en gnet. Tjänstemännen runt
omkring mig brukade antyda det när jag klagade på
olika detaljer som jag tyckte var litet för dyra. Det
är ju alltid litet jobbigare att ge sig på dem som man
har runt omkring sig. Man betraktas som en gnet.
Jag är rädd att Hans Lindblad kanske också har fått
den stämpeln på sig litet grand när han här river i
gentemot våra närmaste.

Det handlar här självfallet om struntsummor sett i
det stora sammanhanget. Men jag tror att det rent
psykologiskt är viktigt att vi stödjer det arbete som
Hans Lindblad har lagt ner där han verkligen har
penetrerat dessa frågor. Också jag yrkar därför
bifall till motionen, vilket innebär bifall till
reservationen från Ny demokrati.

Anf. 101 HANS LINDBLAD (fp):

Herr talman! Ingvar Svensson sade att det här inte
får bli en vana. Men det är ju en vana om det
upprepas år efter år. När konstitutionsutskottet
förra året sade att detta inte skall upprepas så
upprepas det lika fullt igen.

Jag har som känt inte fullt lika stort förtroende för
förvaltningsstyrelsen eller förvaltningsledningen
här i huset. Men det är egentligen ointressant,
eftersom man sagt mig att man inte gör någon
sakbehandling. Detta är ett förslag som kommer
från JO och som bara är vidarebefordrat.
Förvaltningsstyrelsen har inte tagit ställning och
sagt om detta är rätt eller inte. Det är formellt
riktigt, men man tar inte ställning till om JO
behöver resa mer. Därför kommer
sakbehandlingen att åligga utskottet.
Förvaltningsstyrelsen har inte gjort en bedömning
av om det här är rätt.

Dessutom står i betänkandet att utskottet inte har
någon invändning mot medelsberäkningen. Det har
egentligen inte jag heller. Det är inte fråga om
beloppen och om det är för mycket eller för litet.
Jag menar att man över huvud taget inte skall få
pengar via tilläggsstat för sådant som hade kunnat
förutses. Beloppet är för mig ointressant.

Det hela är en principiell fråga. Riksdagen lever i
sin egen verksamhet inte upp till det som
grundlagen sagt sedan 1973 och som upprepats
gång på gång, nämligen att man i budgeten skall få
en samlad bedömning av samtliga behov och att
tilläggsstat endast skall användas när det kommer
till nya faktorer.

Om vi inte inom riksdagens egen verksamhet lever
upp till det blir det naturligtvis mycket svårt att
hävda detta gentemot myndigheter. Detta är därför
litet sedelärande. Om riksdagen själv följer
bestämmelserna kan vi med mycket större pondus
gå ut och säga till myndigheterna: Ni måste ha
framförhållning och göra omprioriteringar. Ni skall
inte kunna komma och begära tilläggsanslag därför
att ni är dåliga på att planera eller därför att ni inte
kan klara ert datasystem.

Det är principiellt mycket viktigt att riksdagen lever
upp till det riksdagen säger, dvs. att riksdagen gör
som riksdagen lär.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 18 mars.)

10 § Anslag till allmänna val

Föredrogs

konstitutionsutskottets betänkande

1991/92:KU25 Anslag till allmänna val ( prop.
1991/92:100 delvis).

Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare
var anmäld.

(Beslut skulle fattas den 18 mars.)

11 § Anslag till datainspektionen

Föredrogs

konstitutionsutskottets betänkande

1991/92:KU26 Anslag till datainspektionen
(prop.1991/92:100 delvis).

Anf. 102 INGER RENÉ (m):

Herr talman! Elektro- och datatekniken har
förändrat såväl arbetsliv som privatliv mer och i
betydligt snabbare takt än vad vi kunnat ana bara
för några år sedan. Datorn är snart var mans
egendom och också var kvinnas. Alla berörs vi av
datoranvändningen, stundtals utan att var riktigt
medvetna om det.

Ny teknik väcker ofta oro hos många människor.
Det är lätt att gripas av rädsla för eventuella
negativa sidor och glömma bort eller inte se de
stora utvecklingsmöjligheter som t.ex.
datoriseringen ger. Det är därför väsentligt dels att
informera om data och datasäkerhet, dels att ha en
tillsyn utformad så att automatisk databehandling
av personuppgifter inte upplevs medföra
otillbörligt intrång i enskildas personliga integritet.
Detta är datainspektionens uppgift.

I detta sammanhang kan det vara lämpligt att titta
i backspegeln och fundera över varför Sverige har
osedvanligt omfattande registrering av sina
medborgare. Svaret är de stora totalregistren som
behövs inom den offentliga sektorn, och de utgör
det stora hotet mot den personliga integriteten.
Mer av privat verksamhet inom skola, vård och
omsorg kommer att minska behoven av de stora
registren, och det torde också öka enskilda
människors integritet.

Sveriges datalag är från 1973, och den är
naturligtvis starkt föråldrad med tanke på vad som
har hänt inom området under snart 20 år. En ny
datalag är i vardande inom de närmaste åren. Det
kommer att föreslås en helt ny inriktning för
datainspektionens arbete. Tillståndsprövningen
kommer att överges och myndigheten kommer att
utöva sitt ämbete genom tillsyn.
Finansieringssystemet kommer att läggas om, och
som en effekt av detta kommer datainspektionen
att slippa en del kamerala sysslor och mer kunna
koncentrera sig på sin huvuduppgift, dvs. att
uppehålla integritetsskyddet.

Det pågår dessutom sedan några år inom
datainspektionen ett arbete med att rationalisera
handläggningen av ansökning om tillstånd att
inrätta personregister. Särskilda registerlagar
kommer att reglera ett stort antal områden. Det
kommer också att kraftigt förändra inriktningen på
datainspektionens verksamhet.

Det pågår alltså redan nu förändringar inom
datainspektionen, och situationen kommer att bli
än mer annorlunda om några år när den nya
datalagen träder i kraft. I detta läge är det naturligt
att avvakta förändringsarbetet innan man beslutar i
en så viktig fråga som att öka personalstyrkan eller
ändra myndighetens arbetsinriktning. Det är därför
ytterligt olämpligt att nu utöka antalet tjänstemän,
vilket föreslås i den socialdemokratiska motionen.

Jag yrkar bifall till reservationen och avslag till
utskottets hemställan.

Anf. 103 INGELA MÅRTENSSON (fp):

Herr talman! Datainspektionen fyller en mycket
viktig funktion i vårt samhälle. Det tror jag att alla
i utskottet är överens om. Det gäller för
datainspektionen att se till att automatisk
databehandling av personuppgifter inte medför
otillbörligt intrång i enskildas personliga integritet,
och det är en grannlaga uppgift.

Den omfattande datoriseringen har inneburit att
datainspektionens verksamhetsområde har ökat
betydligt. Meningen är att datainspektionen precis
som här tidigare sagts dels skall ge tillstånd, dels
utöva tillsyn. Tillsynsarbetet har kommit i kläm
eftersom det kommit in så många anmälningar, och
tillståndsfunktionen har utökats våldsamt.

Detta har man uppmärksammat under långt tid.
Redan i början av 80-talet fanns planer på att göra
förändringar på detta område. Men man kunde inte
enas om detta. Nu pågår, precis som Inger René
sade, datalagsutredningen, där flera av oss sitter
med. Troligen kommer man att betona
tillsynsverksamheten och tona ner
tillståndsverksamheten. Vi i Folkpartiet anser är
mycket viktigt att man verkligen kommer åt de
känsliga registren och bevakar den personliga
integriteten.

Eftersom arbetet pågår tycker vi inte att det finns
anledning att öka själva ramen för
datainspektionens arbete. Men om det finns behov
av tillfälliga förstärkningar finns den möjligheten.
Datainspektionen har ju de senaste åren levererat
överskott till staten. Man har också ansökt om att
få använda de här överskotten. Den
socialdemokratiska regeringen har de senaste åren
inte gett något besked huruvida man skulle få
möjlighet till detta. En sådan ansökan finns nu inne
igen. Om man behöver detta för att t.ex. utöka
tillsynsverksamheten finns möjligheten att få
tillstånd att disponera överskottet under en viss tid.
Vi tycker att det är rimligare att man förfar på det
här sättet eftersom utredningsarbetet pågår.

Det är först när vi här i riksdagen är överens om hur
vi skall ha det med datainspektionen och hur den
skall vara organiserad som vi skall fastställa
organisationen för arbetet. Det är inget motiv att
säga att detta inte kostar staten någonting. För hur
det än är så är ju de avgifter som kommer in till
datainspektionen kostnader som bärs av några.

Jag vill med detta instämma i Inger Renés
anförande och yrka bifall till reservationen och
avslag på majoritetens förslag.

Anf. 104 JOHAN LÖNNROTH (v):

Herr talman! I den socialdemokratiska motionen
står det:''Kraven på ökad effektivisering av den
offentliga sektorn kommer också att leda till krav
på samordning av olika databaserade
informationssystem, inte minst inom den
kommunala sektorn.'' Detta innebär ökade risker
för den personliga integriteten.

Jag kan bara instämma i detta. Jag kan ta min egen
hemkommun som exempel. På senare tid har det
varit en het debatt om spårvägen och deras register
över fuskåkare i Göteborg. Det finns säkert många
andra sådana exempel.

Vad är då orsaken till den här typen av
rationaliseringar och samordningar av dataregister
i kommunerna? Vad är grundorsaken till dessa
ganska extrema effektiviseringskrav? Jag skulle
vilja påstå att en huvudanledning är den statliga
konfiskeringen av kommunernas pengar. Den har
pågått under både föregående och nuvarande
regering.

Det är mot den här bakgrunden vi skall se inslaget
i motionsförslaget att man skall låta
datainspektionen höja sina avgifter. Ingela
Mårtensson tog upp detta nu. Om man låter
datainspektionen höja sina avgifter på de här
tjänsterna kan vi ju säga att staten med ena handen
tar ifrån kommunerna ytterligare pengar och
samtidigt hötter med den andra näven och säger att
de skall passa sig för att införa olika
integritetshotande datasystem.

Datainspektionen utför självfallet ett viktigt
arbete. Men jag tror inte att man skall ha en övertro
på statlig kontroll. Det handlar nog ofta om att
vanligt folk skall ha en vaksamhet mot detta.

Jag skulle också vilja polemisera mot Inger René
som säger att en privatisering här på något sätt
skulle vara en hjälp att få bort dessa dataregister.
Jag skall ta ett litet exempel på det också. År 1975
avslöjades ett privat åsiktsregister inom Göteborgs
sjukvårdsförvaltning. Den person som ägnade sig
åt den här registreringen blev sedermera direktör
på Volvo och ledde AB Volvoresultat, tror jag det
hette. Där hade man bl.a. fullständig kontroll över
vilka det var som köpte aktier och inte köpte aktier
i Volvos vinstdelningssystem.

Jag tror att det är en oroande utveckling inom
många svenska privatägda storföretag att de har en
ganska stark kontroll över de anställda och kanske
också andra kategorier som de av olika skäl vill ha
kontroll över. Jag tror inte att detta med
privatisering skulle vara ett botemedel, snarare
tvärtom. Om datainspektionen skall prioritera, och
det tvingas den självfallet att göra, skulle jag vilja
uppmana Kurt Ove Johansson och andra som sitter
i styrelsen att skärpa kontrollen av de privata
storföretagen och vad som pågår där.

Med detta vill jag yrka avslag på reservationen. Det
innebär alltså samma ställningstagande som det
ursprungliga regeringsförslaget.

Anf. 105 INGER RENÉ (m) replik:

Herr talman! Johan Lönnroth tog ett exempel som
är sorgligt i hela sin skepnad. Men jag skulle vilja ta
två andra exempel som visar att det faktiskt är så att
de stora totalregistren har gjort att vi registreras i
större utsträckning än i de allra flesta andra länder.
Man kan dels titta på registermängden, som är
mycket större än i alla andra länder, dels titta på
effekterna av detta.

Åtskilliga människor föredrar i dag att vända sig till
privat sjukvård, för att ta ett exempel, i stället för
den landstingsdrivna sjukvården därför att man vill
undvika att hamna i landstingens register.

Anf. 106 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:

Herr talman! Det finns en grundläggande skillnad,
Inger René, mellan privat och offentlig verksamhet.
Det är faktiskt så att vi har någonting som heter
offentlighetsprincipen.

I Göteborgs kommunfullmäktige har man haft
många genomlysande debatter om integriteten i
datasystemen i kommunen. I de privata
storföretagen förekommer ingen liknande offentlig
debatt. Det är en stor grundläggande principiell
skillnad. Vi har många kloka kommunalpolitiker
som verkligen försöker att hålla kontrollen på vad
som händer i kommunen.

Anf. 107 KURT OVE JOHANSSON (s):

Herr talman! Jag skall inte lägga mig i diskussionen
som har förts mellan Lönnroth och René, men jag
vill ändå understryka det som Lönnroth talar om,
nämligen de konsekvenser som det kan få för
utvecklingen när den nya kommunallagen träder i
kraft. Datainspektionen har ju också ganska
nyligen undersökt de här frågorna och pekat på de
svårigheter som kan uppstå när det gäller just
offentlighetsprincipen.

Detta är ju mycket väsentliga frågor som det
sannolikt finns stor anledning för oss här i riksdagen
att komma tillbaka till. Det finns alltså en uppenbar
risk för att den öppenhet som finns här kan gå
förlorad om man inte verkligen ser om sitt hus.
Detta har datainspektionen pekat på nu. Jag tror
att man har en presskonferens i dag kring just de
här frågorna.

Sedan vill jag understryka att Sverige har ju alltid
stått i främsta ledet när det gäller datalagstiftning.
Sverige fick sin datalag, som ett av de första
länderna i världen, som Inger René sade, 1973.
Samtidigt inrättades datainspektionen som i kraft
av datalagen skall värna om medborgarnas
personliga integritet i datasamhället.

Datalagen och datainspektion tillkom på
socialdemokratiskt initiativ. För oss
socialdemokrater är rätten till personlig integritet
en hjärtefråga. Därför slår vi vakt om
datainspektionens möjligheter att bedriva en
effektiv verksamhet. De politiska partier som nu
sitter i regeringen, och som hade säte i riksdagen
när datalagen antogs, kom först senare att
intressera sig för de datapolitiska frågorna. Det
förklarar måhända den dumsnålhet som
regeringspartierna nu visar upp beträffande
anslagsramen till datainspektionen för budgetåret
1992/93.

Trots att datalagen inte har så många år på nacken
har den ändå genomgått många förändringar. Det
sammanhänger naturligtvis i hög grad med den
snabba tekniska utvecklingen på området och den
ökade datoriseringen i samhället. Kraven på ökad
datasäkerhet och ett bättre skydd för den
personliga integriteten har därför drivits hårt. Jag
vill hävda att den socialdemokratiska regeringen
under andra hälften av 80-talet på grundval av data-
och offentlighetskommitténs förslag kunde
förändra datalagen i en riktning som stärkte den
enskildes personliga integritet.

Att minska anslagsramen för datainspektionen med
0,5 %, som den borgerliga regeringen nu föreslår,
kan vid första ögonkastet förefalla vara en
marginell förändring, men vid närmare eftertanke
är det snudd på skandal. Det är bara att ta del av
fakta. Antalet tillståndsärenden vid
datainspektionen ökar kontinuerligt liksom dessa
ärendens svårighetsgrad.

Härtill kommer att mycket återstår innan
datainspektionen kan uppnå det mål för
tillsynsverksamheten som antagits och som
statsmakterna anslutit sig till. Regering och riksdag
har gång på gång understrukit att en aktiv
tillsynsverksamhet är av fundamental betydelse för
integritetsskyddet i samband med
personregistrering.

Mot den bakgrunden är den borgerliga regeringens
förslag om en minskad utgiftsram för
datainspektionen något av ett dråpslag, får man väl
säga, mot den personliga integriteten.

En effektivisering av den offentliga sektorn liksom
nya organisationsformer på olika samhällsområden
kommer att medföra krav på en ökad samordning
av databaserade informationssystem. Den här
utvecklingen kommer, som Johan Lönnroth
påpekade, att bli mycket tydlig på den kommunala
sidan genom den administrativa omdaning som den
nya kommunallagen för med sig. Förväntade
bransch- och strukturrationaliseringar på den
privata sektorn kommer ytterligare att förstärka
den utvecklingen.

Det är lätt att inse att de här förhållandena
sammantaget medför risker för otillbörligt intrång i
den personliga integriteten. I det läget kan man inte
avstå från att ge datainspektionen en något ökad
utgiftsram för att bemästra situationen.

Vi anser att denna utgiftsram bör fastställas till
21 637 000 kr. för budgetåret 1992/93. Det är väl
använda pengar, det vet vi. Därom vittnar de
resursökningar till datainspektionen som riksdagen
beslutat om under senare år, då på förslag från den
socialdemokratiska regeringen. Datainspektionen
har kunnat effektivisera sin verksamhet. Vi har som
enskilda medborgare fått ett bättre
integritetsskydd, och registerhållarna har fått en
bättre service.

Regeringens motiv för att minska
datainspektionens utgiftsram är mycket illa
underbyggda. Den gemensamma reservationen
från regeringspartierna gör faktiskt saken ännu
värre. Det måste, som jag ser det, vara genant att
behöva stå som undertecknare av ett så
undermåligt dokument.

Man säger i reservationen att förändringar i
datalagen skall förändra datainspektionens
arbetssituation. Datalagsutredningen tillgrips som
ett slagträ från regeringspartiernas sida för att
minska datainspektionens resurser. Jag måste ställa
frågan om på vilket sätt datalagsutredningen
påverkar datainspektionens resursram för 1992/93.

Arbetet i datalagsutredningen pågår för
närvarande. Vi som ingår i den har haft några få
sammanträden. Den kommer inte att vara klar
förrän allra tidigast i höst. Sedan vet alla att det är
en lång process som förestår, innan det ligger en
proposition klar på riksdagens bord.

De praktiska effekterna för datainspektionens
arbete av en ny datalag kommer i bästa fall 1995.
Man kan med andra ord inte skära i
datainspektionens utgiftsram för 1992/93 med
motiveringen att vi har en ny datalag 1995 utan att
det får negativa effekter för den personliga
integriteten och för registerhållarna.

Sedan hänvisar reservanterna till det
statsfinansiella läget. Utan att ens rodna på
kinderna försöker de dölja det faktum att en höjd
utgiftsram för datainspektionen inte på något sätt
påverkar statens budgetsaldo. Datainspektionen är
en tusenkronorsmyndighet. Den utgiftsram som
utskottsmajoriteten föreslår täcks av
datainspektionens egna inkomster.

När det gäller den statsfinansiella effekten förhåller
det sig precis tvärtemot vad reservanterna säger.
Genom att snörpa åt resurserna för
datainspektionen minskar man effektiviteten.
Ärendebalansen ökar, och kostnaderna för
datainspektionens kunder ökar. De får helt enkelt
vänta längre på ett tillstånd och förlorar pengar på
att inte få ta ett register i bruk. Det gäller både den
privata och den offentliga sektorn som är
datainspektionens kunder.

Genom att man minskar resurserna till
datainspektionen på det sätt som reservanterna och
regeringen föreslår uppstår det negativa
statsfinansiella effekter. Den stora förloraren på
den borgerliga regeringens njugghet mot
datainspektionen är medborgarna i Sverige och
naturligtvis den personliga integriteten genom att
bl.a. tillsynsverksamheten och
regelgivningsverksamheten blir lidande.

Hur det nu än går i voteringen i det här ärendet har
dagens debatt åtminstone haft den nyttan med sig
att vi nu vet vilka partier som i både ord och
handling är beredda att värna den personliga
integriteten.

Jag skulle också med några ord vilja kommentera
det som Ingela Mårtensson var inne på. Hon säger
att det skulle finnas möjligheter för
datainspektionen att gå till regeringen och nu få nya
pengar inom den nuvarande utgiftsramen. Men,
herre Gud, det är ju precis det som
datainspektionen har gjort!

Datainspektionen har gått in med sin
anslagsframställning till regeringen och har nu fått
beskedet att regeringen inte ens är beredd att ge
datainspektionen lika mycket resurser som den
hade föregående år, utan man vill t.o.m. skära i
datainspektionens nuvarande resurser med 0,5 %.

Har Ingela Mårtensson uppgifter som utskottet i
övrigt inte har haft? Har Ingela Mårtensson fått
några löften från regeringen om att
datainspektionen, om den går in med en ny
anslagsbegäran, då också kommer att få de pengar
som vi pratar om? Om Ingela Mårtensson har
sådana uppgifter, är det mycket egendomligt att
man från folkpartiets sida i konstitutionsutskottet
inte var beredd att kasta fram dem under
utskottsbehandlingen. Om så skett, hade frågan
kanske kommit i ett helt nytt perspektiv.

Jag tycker alltså att det är rimligt, med de
uttalanden som Ingela Mårtensson har gjort, att vi
får besked: Har regeringen bestämt sig för att ge
datainspektionen de pengar som vi har efterlyst?
Då skulle vi debattera den här frågan utifrån andra
utgångspunkter, naturligtvis. Det vore intressant
att få svar.

Anf. 108 INGELA MÅRTENSSON (fp):

Herr talman! Kurt Ove Johansson får det till att låta
som om debatten gäller vem som bäst skyddar den
personliga integriteten. Det är inte detta det
handlar om här.

Vad beträffar historien skulle jag vilja påminna om
den insats som Kerstin Anér har gjort i den här
frågan under väldigt många år. När hon satt i
riksdagen slog hon verkligen ett slag för den
personliga integriteten och skyddet för personer
mot det intrång som kunde ske genom datorisering
av personregister etc. Men det är som sagt inte den
frågan det gäller här.

Sedan vill jag ta upp frågan om den tillfälliga
resursförstärkning som jag talade om i mitt första
anförande. Kurt Ove Johansson undrar om jag har
särskilda informationer som utskottet i övrigt inte
har del av. Jag utgår ifrån att Kurt Ove Johansson
har läst vad han själv står bakom i utskottet. Högst
upp på s. 4 i betänkandet står precis det som jag
sade, att datainspektionen har lämnat in en
ansökan om att få disponera överskottet.

Man får skilja mellan utgiftsramen, som riksdagen
beslutar om, och möjligheten att utnyttja ett
överskott som datainspektionen levererar in till
staten. Hela utskottet har i sin skrivelse fört fram --
och vi har tagit upp det i vår reservation -- att det
finns möjligheter till förstärkning på det sättet.

Regeringen har inte tagit ställning, och det står
också på s. 4 att skrivelsen för närvarande är
föremål för övervägande inom regeringskansliet.
Så jag kan inte förstå att det skulle vara någon
nyhet för Kurt Ove Johansson.

Det fanns många andra påhopp i Kurt Ove
Johanssons inlägg, bl.a. att målet för tillsyn inte har
uppfyllts på länge och att möjligheterna att uppnå
det nu skulle försvåras. Det har inte kunnat
uppfyllas under många år på det sätt som var
meningen med datainspektionen. Det gör också att
frågan nu är föremål för utredning i
datalagsutredningen.

Vi brukar vanligtvis hantera ärenden så att om det
pågår en utredning skall vi inte under tiden ändra
en organisation. Det är klart att man kunde ha en
jätteapparat för att kunna kontrollera, men jag tror
att vi är ganska överens om att vi inte vill att
datainspektionen skall bli något enormt
kontrollorgan, utan att den skall fortsätta i ungefär
den nuvarande storleken.

Jag tror också att man från inspektionens sida
tycker att det inte är meningen att man skall utvidga
sig över alla gränser, utan det måste vara en mindre
apparat för att den skall fungera. Då gäller det att
inom ramarna se till att den fungerar på bästa sätt
och att vi får ut det som vi önskar av inspektionen.

Sedan är det ju fel att påstå att vi skulle försöka
dölja att datainspektionen är en
tusenkronorsmyndighet. Det står också i skrivelsen
som vi alla ställt oss bakom. Det enda som vi inte
är överens om är de två sista styckena på s. 4 i
betänkandet. Där vill vi från de borgerliga
partierna ha en annan text som finns i vår
reservation. Så vi försöker verkligen inte dölja
någonting. Det är helt öppna kort. Det är bara det
att vi drar litet olika slutsatser.

Anf. 109 KURT OVE JOHANSSON (s) replik:

Herr talman! Jag hade nöjet att sitta med Kerstin
Anér i datalagstiftningskommittén och kan precis
som Ingela Mårtensson lovorda de insatser som
Kerstin Anér gjorde. Hos henne fanns ett genuint
intresse att skydda den personliga integriteten.

Men det som gör mig litet besviken är att när den
socialdemokratiska regeringen tidigare om åren har
givit datainspektionen ökade resurser, har det
närmast varit så att folkpartisterna här i riksdagen
har stått upp och menat att socialdemokraterna har
varit för njugga, trots att vi har givit
datainspektionen nya resurser. Nu sitter ni och
frånhänder datainspektionen 0,5 %. Det är alltså
denna frontförändring från folkpartiets sida som
jag tycker är utomordentligt beklaglig.

Sedan är det naturligtvis på det sättet, Ingela
Mårtensson, att jag utomordentligt noga har läst
igenom handlingarna som vi diskuterar. Jag har
också sett formuleringen på s. 4 som Ingela
Mårtensson åberopade. Det var bara det att när jag
ställde frågan till Ylva Annerstedt i
konstitutionsutskottet, om detta betydde att
datainspektionen hade att räkna med nya resurser
för 1992/93, fick jag svaret från Ylva Annerstedt att
hon inte kunde gå i god för detta men att det pågick
diskussioner inom regeringen.

Det var därför jag tyckte att det var litet
egendomligt. Ingela Mårtensson kan tydligen stå
här i talarstolen och lova att datainspektionen skall
få nya resurser, men folkpartiets representant i
utskottet kunde inte göra det när vi behandlade
frågan där, och det är en väldig skillnad.

Det här gäller, Ingela Mårtensson, en
integritetsfråga. När man går igenom de handlingar
som ligger till grund för vår diskussion och vad
datainspektionen har uttalat, finner man en klar
varning för att om datainspektionen får minskade
resurser, som regeringen har föreslagit, kan
inspektionen inte upprätthålla den nuvarande
nivån när det gäller tillsyn och snabbheten i att
behandla de tillståndsärenden som föreligger. Det
här kommer att på olika sätt slå hårt mot
datainspektionens verksamhet.

Självfallet gäller att om man frånhänder en
myndighet resurser, samtidigt som myndighetens
arbetsbörda ökar, inte minst på grund av
riksdagsbeslut, får det konsekvenser för de
uppgifter myndigheten är satt att sköta -- i det här
fallet att trygga den personliga integriteten.

Anf. 110 INGELA MÅRTENSSON (fp) replik:

Herr talman! Jag har inte sagt att datainspektionen
kommer att få disponera överskottet. Jag säger att
den möjligheten finns. Det framkommer i
betänkandet och i vår reservation, och förslaget
behandlas för närvarande av regeringen. Jag kan
inte stå här och föregå ett regeringsbeslut. Det är
upp till regeringen att besluta.

När datainspektionen vände sig till den
socialdemokratiska regeringen fick man över
huvud taget inga svar. Frågan bereds av den
sittande regeringen. Jag kan lova att svar kommer
att lämnas. Men vad svaret skall innehålla kan jag
inte säga nu -- som de flesta väl förstår.

Vidare har vi frågan om tillsynsarbetet. Vi kan vara
överens om att det arbetet inte har fungerat på flera
år såsom det egentligen skulle göra. Det är därför
frågan behandlas i datalagsutredningen, dvs. att det
måste bli en annan inriktning så att det inte blir en
enorm kontrollapparat. Jag tror att vi är överens
om att denna apparat inte skall växa hur mycket
som helst. Den skall finnas i ett mindre omfång. Jag
tyckte mig också förstå att datainspektionen, när
inspektionen besökte konstitutionsutskottet, ansåg
att kontrollen skall utföras i en något mindre
omfattning. Men en prioritering måste ske av vad
som skall göras.

I dag finns ett enormt mörkertal när det gäller
personregister. Det finns kanske 300 000, en del
säger ända upp till 500 000, personregister i
Sverige, varav 40 000 finns anmälda hos
datainspektionen.

Därför är det angeläget att det finns möjlighet att
utöva tillsyn i de särskilt känsliga registren. Därför
får frågan om tillstånd stå tillbaka. Jag tror att vi
kan vara överens om den saken. Frågan är hur
tillsynen skall organiseras framöver. Jag tycker inte
att vi nu skall binda upp oss för att fast personal
skall anställas och nya lokaler anskaffas -- som
avsikten är med förslaget från inspektionens sida
och som Kurt Ove Johansson backar upp. Vi i
Folkpartiet liberalerna tycker att det är dumt att
göra så när ändå inriktningen på inspektionens
verksamhet skall ändras.

Anf. 111 KURT OVE JOHANSSON (s) replik:

Herr talman! Ingela Mårtensson talar egentligen
emot sig själv. Samtidigt som hon betonar att det
finns ett stort mörkertal, har regeringen mage att
frånhända datainspektionen resurser. Det ställer
Ingela Mårtensson upp på! Samtidigt växer
ärendemängden, samtidigt som ärenden blir allt
svårare att handlägga, och samtidigt som vi i
riksdagen fattar beslut som innebär att vi lägger
ytterligare arbetsbörda på datainspektionen. Det är
närmast ansvarslöst att i ett sådant läge föreslå att
datainspektionen skall få sämre resurser. Det
kommer naturligtvis att gå ut över den personliga
säkerheten och den personliga integriteten.

Ingela Mårtensson far faktiskt med osanning när
hon talar om den socialdemokratiska regeringens
sätt att behandla datainspektionen de senaste åren.
Hon säger att datainspektionen inte fick några nya
resurser. Men det var precis vad datainspektionen
fick. Jag har ett papper här angående budgetåret
1989/90. Vad hände då? Jo, då föreslog den
socialdemokratiska regeringen att 600 000 kr. av
överskottet som datainspektionen hade arbetat
ihop skulle få användas som resursförstärkning för
att stärka datainspektionens arbetsmöjligheter i
olika sammanhang och höja kompetensen.

Det som var intressant då var, att när förslaget
behandlades fanns det en reservation fogad till
utskottets utlåtande. Reservanterna tyckte att trots
att datainspektionens resurser utökades var vi för
snåla, och de ville lägga på ytterligare en miljon. Nu
när de sitter i regeringsställning och har möjlighet
att påverka denna situation, har de glömt allt. Då
går de så långt att de inte ens nöjer sig med att låta
datainspektionen få ha kvar sina tidigare resurser,
utan de frånhänder inspektionen 0,5 %.

Det är helt uppenbart att politiken på dataområdet,
som Ingela Mårtensson gör sig till den främsta
förespråkaren för, är från integritetssynpunkt en
fruktansvärt dålig politik.

Anf. 112 INGELA MÅRTENSSON (fp):

Herr talman! Jag återgår igen till stycket högst upp
på sidan 4 i betänkandet. Där står: ''Av skrivelsen,
som är föremål för överväganden inom
regeringskansliet, framgår att tidigare skrivelser --
1989 och 1990 -- angående disposition av tidigare
överskott inte slutbehandlats.'' Det är den text som
också Kurt Ove Johansson står bakom.

Vidare har vi frågan om mörkertalet. Visst är det
otillfredsställande. Det är just därför som frågan
behandlas nu. Jag tycker att det är en viktig fråga
om vi skall överge anmälningsplikten. Jag har inte
tagit slutlig ställning i den frågan. Skall vi slopa
tillståndsgivningen och i stället ha något slags
anmälningsplikt och satsa resurserna på tillsyn?

Men under tiden att vi diskuterar dessa frågor och
kommer fram till hur vi vill ha det, är det väl dumt
att binda sig i fasta utgifter för utökad personal --
det är fråga om tre tjänster -- plus ytterligare
lokaler. När kravet på tillsyn ändå inte har uppfyllts
såsom vi skulle ha velat ha det, kan vi väl ha litet is
i magen och vänta tills dess vi vet hur det skall bli.
Sedan kan vi komma överens om vilken
organisation som behövs.

Sedan har vi de 0,5 %. Det finns väl också
möjligheter att från inspektionens sida göra vissa
rationaliseringar. Hittills har vissa förändringar
kunnat göras, och vi utgår från att det fortfarande
finns utrymme för rationaliseringar.

Anf. 113 INGER RENÉ (m):

Herr talman! Kurt Ove Johansson sade i början av
sitt anförande att utökningen av tre tjänster och den
kostnad som det medför täcks av höjda avgifter. I
den text som motionären har använt sig av skall
tjänsterna användas för utökad tillsynsverksamhet
och inte för tillståndsverksamhet. Tillsyn ger inga
ytterligare inkomster. Det är avgifterna för
tillstånden som ger inkomsterna. Det måste
innebära att varje tillstånd kommer att kosta
åtskilligt mer.

Med tanke på att datainspektionen redan tidigare
har varit försiktig med att ta ut dessa avgifter,
därför att inspektionen vet att dessa avgifter har
betytt mycket för små och stora föreningar, tycker
jag att det är anmärkningsvärt att
socialdemokraterna på detta sätt vill öka
kostnaderna för dem som får tillstånd.

Vidare har vi frågan om den allmänna generella
nedskärningen. Vi lever i ett mycket
bekymmersamt ekonomiskt läge. Det finns säkert
åtskilliga områden som både Johansson och jag
skulle vilja skona från budgetnedskärningarna.
Med tanke på det statsfinansiella läget måste
samma krav på återhållsamhet och fortsatta
rationaliseringar respekteras inom alla
verksamhetsgrenar -- även inom datainspektionens
område.

Anf. 114 KURT OVE JOHANSSON (s):

Herr talman! Inger René har fel också när hon säger
att tillsyn inte ger några nya pengar till
datainspektionen. Jag fick intrycket att tillsyn bara
kostar pengar. Det är alldeles uppåt väggarna fel. I
datainspektionens styrelse vet vi att det de gånger
vi har vidtagit tillsynsåtgärder har lett till att många
av de svarta områden som Ingela Mårtensson
tidigare pratade om har kommit i dagen. Det har
inneburit att många ansökningar har kommit in,
där man har begärt tillstånd.

Egentligen vet Inger René inte vad hon pratar om.
Det är alldeles uppenbart att hon har fel på denna
punkt.

De som representerar regeringssidan i denna
debatt skulle lyssna litet mer på vad de personer
som representerar dem i datainspektionen har sagt
i denna fråga. Lyssna på dem som har haft
möjligheter att följa denna verksamhet, så skall ni
se att vi är ganska ense om att en ökad resursram
för datainspektionen verkligen är väl använda
pengar. Jag vill påstå att en väl avvägd
resurstilldelning till datainspektionen också i hög
grad bidrar till en förbättring av ekonomin i
samhället. Genom att man tar datateknik till hjälp
kan man göra omfattande besparingar inte minst i
den offentliga verksamheten. Om
datainspektionen inte får tillräckligt med resurser
får den vänta med att ta nya system i drift som är
billigare och som skulle kunna spara många slantar
för kommuner och annan offentlig verksamhet, och
även för privat verksamhet för den delen.

Jag vill påstå att en satsning av det slag som vi i
utskottsmajoriteten föreslår skulle vara väl
använda pengar, som skulle få stor betydelse för
samhällsutvecklingen också från ekonomisk
synpunkt.

Anf. 115 INGER RENÉ (m):

Herr talman! Om jag skall dra slutsatsen av Kurt
Ove Johanssons mångordiga utläggning blir den att
man tillsätter tjänster för tillsyn, men de kommer
att få användas för att behandla ansökningar om
tillstånd, därför att vi kommer att få en anhopning
av nya ansökningar. Det som står i motionen är
alltså en from förhoppning.

Anf. 116 KURT OVE JOHANSSON (s):

Herr talman! Jag tror inte att Inger René skall
försöka tolka vad jag säger. Det ger jag bäst uttryck
för själv.

Om man har följt denna verksamhet det minsta
lilla, ser man att datainspektionen ända sedan den
började sin verksamhet har haft svårt att leva upp
till målen för tillsynen. En förutsättning för att göra
det är att datainspektionen kan behandla
tillståndsansökningar inom rimlig tid. De resurser
som utskottsmajoriteten vill tillföra
datainspektionen skall dirigeras till en ökad tillsyn.
Det har vi också understrukit i våra skrivningar.
Om Inger René hade bemödat sig om att ta del av
vad utskottsmajoriteten verkligen har sagt hade
hon kunnat bespara sig det förra inlägget.

Anf. 117 INGER RENÉ (m):

Herr talman! Jag läser innantill. Det står att de tre
tjänsterna skall användas för tillsyn. Kurt Ove
Johansson sade för ett par minuter sedan att denna
tillsyn kommer att generera många
tillståndsansökningar. Då drar jag slutsatsen att
tjänsterna kommer att användas för
tillståndsprövning.

Anf. 118 KURT OVE JOHANSSON (s):

Herr talman! Det som skiljer oss, och det är det
väsentliga i dag, är att vi vill ge datainspektionen
möjligheter att leva upp till de målsättningar som
den har bestämt sig för, som syftar till att förbättra
den personliga integriteten och ge service till
offentliga myndigheter och privata, så att de kan
effektivisera sin verksamhet. Ni vill för er del ta
bort 0,5 % av datainspektionens nuvarande
resurser. Att med det som utgångspunkt hävda att
man skulle kunna klara både tillsyn och att inom en
rimlig tid behandla ansökningar om tillstånd är
alldeles felaktigt.

Jag kan bara uttrycka förhoppningen att denna
kammare ställer upp på utskottsmajoritetens
förslag. Datainspektionen behöver dessa resurser
för att leva upp till ett rimligt tillsynskrav och till de
krav som denna kammare har ställt på
inspektionen.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 18 mars.)

12 § Stöd till politiska partier

Föredrogs

konstitutionsutskottets betänkande

1991/92:KU29 Stöd till politiska partier (prop.
1991/92:100 delvis).

Anf. 119 IAN WACHTMEISTER (nyd):

Herr talman! I ett modernt demokratiskt samhälle
finns vissa självklarheter, bl.a. att gamla och sjuka
bör och skall få hjälp som tack för vad de har
uträttat. Samhället skall givetvis inte tillåta någon
misär. Skyddsnätet skall ligga lika högt som
medkänslan. Sådana utgifter är viktiga. Sådana
beslut skall vi fatta med förtjusning.

Vad är en miljard kronor som går till de politiska
partierna? Vad är 500 milj.kr. som går till presstöd
för att hålla vissa politiska partiorgan vid liv? Vad
är 13,5 miljarder, dvs. 13 500 000 milj.kr., i stöd till
organisationer och föreningar? Vad är 5 000
milj.kr. till landstingsbyråkratin?

Jo, det är att politikerna tar andras pengar,
skattebetalarnas pengar och utnyttjar till eget bruk.

Partistödet är alltså inte det största av dessa belopp,
och framför allt inte det partistöd som riksdagen
direkt kan påverka. Men det används av politiska
partier. Hur då? Jo, t.ex. till att smutskasta
varandra. Det används för att lyssna på varandra i
kammaren -- det kan vara flera personer
närvarande samtidigt. I dag är det nästan lika
många här som uppe på läktaren. Det är ovanligt
bra. De andra sitter någon annanstans -- obs! alltid
arbetande. Partistödet kan användas till att avlöna
ombudsmän som åker omkring i landet. Det kan
användas till att göra groteska valaffischer, där man
försöker snygga upp en del, och till att skriva något
konstigt på andra affischer. Det används till att
hålla kurser osv. Dvs. det används till att bygga upp
en apparat, ytterligare en apparat. Vi har fullt av
dem i Sverige.

Om man vill ha det på det viset så är det väl okej,
kan man säga. Men, herr talman, varför skall folk
betala till det över skatten? I så fall borde man i
stället betala direkt.

Varje svensk -- och då menar jag varenda levande
person från en månads ålder och uppåt -- betalar
1 500 kr. om året i förenings- och
organisationsavgifter till föreningar som de inte är
med i själva. Det är det som kallas för
organisationsstödet. Ovanpå det kommer alla de
andra beloppen. Då är man uppe i 2 000 kr.

Vi har i dag kommit fram till att riksdagen i andra
sammanhang skall föregå med gott exempel. Det är
viktigt. Det är viktigt att inte gå ut till andra och
säga: Nu skall ni skärpa er. Det skall bli litet
hårdare tider. Men själva skall vi be att få mera
pengar att rulla oss i.

Vi har föreslagit att man skall halvera partistödet
snarast. Att ta bort det med en gång skulle bli en
sådan fruktansvärd chock att man antagligen skulle
få skicka in läkare här i lokalen för att klara av det.
Halvera partistödet snarast!

Sedan en ekologisk betraktelse. Det finns många
intressanta små kryp i ett träsk. Därför bör man
vara mycket varsam när man dränerar träsk. Det
har jag lärt mig. Däremot finns det träsk som man
inte skall vara varsam när man dränerar. Det är
politikens eget träsk. Där finns det alldeles säkert
mycket intressant som kommer fram, om man går
till botten.

Med detta vill jag yrka bifall till Ny demokratis
reservation.

Anf. 120 INGVAR SVENSSON (kds):

Fru talman! Ny demokrati och Ian Wachtmeister
har fört in ironi, sarkasmer och skämt i den
politiska debatten kanske mer än någon annan.
Man kan säga att den traditionen fortsätter i just
detta ärende.

När jag lyssnade till Ian Wachtmeister undrade jag
om det möjligen finns en diskrepans mellan
reservationens formuleringar och hans egna åsikter
i denna fråga. Jag fick inte det hela riktigt klart för
mig. Ian Wachtmeister utgick från att han ville
tillstyrka reservationen, och jag får väl utgå från att
den gäller som utgångspunkt för denna debatt.

Att stödet till de politiska partierna skulle uppgå till
800 milj.kr. är helt felaktigt. Jag har tittat på
siffrorna. De framgår för övrigt av propositionen
om det kommunala partistödet, som vi antog här i
höstas. Jag har sett på beloppet för 1991 till
kommuner och landsting och de belopp som
föreslås för budgetåret 1992/93 på den statliga
sidan, som inkluderar partigruppsstödet här i
riksdagen, och jag kommer inte upp till mer än
561,9 milj.kr. Det är en bra bit ifrån 800 milj.kr.

Det gäller att ha litet rimliga proportioner på
siffrorna, för att citera reservationen. Det gäller att
försöka ansluta siffrorna till verkligheten. Det har
man inte lyckats med i reservationen.

Det intressanta är också att man i reservationen
ansluter sig till principen att det skall finnas ett
partistöd. Det skulle man inte kunna tro när man
lyssnar till Ian Wachtmeister, att det är en viktig
princip för partiet. Det står klart och tydligt i
reservationen: ''Ett måttligt och välmotiverat
partistöd skulle säkert stödjas av en majoritet av
väljarna.'' Då kommer vi in på en debatt som inte
handlar om principerna utan om rimliga
proportioner.

För min del anser jag, liksom utskottsmajoriteten,
att det nuvarande stödet är väl avvägt. För min
personliga del skulle jag kunna diskutera
förändringar för partier som har mindre än 4 % av
väljarna, om man skall ha en regel om 2,5 % för
statligt stöd eller om gränsen skall dras vid 1 %.

Det förslag som nämns i reservationen, att man
skulle ge stöd till partier som får 1 % i
opinionsundersökningar, är ett stort skämt. Hur
skulle man formulera en lagstiftning på denna
punkt? Skulle man tala om vilka institut som vi kan
utgå från? Skulle man i lagtexten föreskriva vilka
kriterier som skulle gälla, hur stort underlaget
skulle vara osv.?

Skulle man också föreskriva vilka partier som
skulle få valsedlar? Jag representerar ett litet
lågstatusparti och vet att under en stor del av vårt
partis historia förekom vi inte på institutens
valsedlar. Man fick fylla i blanka valsedlar. Detta är
en helt orimligt konstitutionell konstruktion, att
utgå från opinionsundersökningar för statligt
partistöd.

Fru talman! Jag ber att få yrka bifall till
utskottsmajoritetens förslag.

Anf. 121 IAN WACHTMEISTER (nyd):

Fru talman! Ingvar Svensson menar att vi har
använt oss av sarkasmer och annat i dessa
sammanhang. Det är alldeles riktigt, och det
behövs i allra högsta grad.

När det gäller beloppen hoppas jag att alla
observerade att partistödet bara var 561 milj.kr.
Det skulle vara ''bara'' i så fall. Jag vill påstå att det
beloppet är fel. Det tror jag att Ingvar Svensson vet
om. Man har där nämligen bara tagit med vissa
belopp. Man har inte tagit med gratishyror, löner
till folk som är politiska sekreterare och allt vad det
heter. När jag säger en miljard är det ett ganska
konservativt framräknat belopp för hela landet, för
kommuner, landsting och riksdag. Det är alltså inte
''bara'' 561 miljoner, och för övrigt är det heller inte
så litet.

Vi har sagt att vi tror att folk accepterar ett måttligt
partistöd. Detta är just vad jag sade tidigare,
nämligen att det gäller att föregå med gott exempel.
Vi måste visa att vi inte rullar oss i en massa pengar
och har en massa löjligt stora organisationer. Vi
måste vara effektiva. Vi lever på andra människors
pengar. Med en halvering av partistödet tror jag att
vi skulle visa vägen, det vidhåller jag.

Ingvar Svensson sade att 1 % var ett stort skämt.
Det var ju trevligt att höra att Ingvar Svensson
tyckte att något i detta var roligt. Men
enprocentsgränsen är inte alls något skämt. Kds vet
och vi vet att fyraprocentsgränsen och de
bestämmelser som finns i dag ger en utomordentlig
möjlighet att sätta sig på de partier som vill lägga
sig i leken. Om vi är för en levande demokrati är vi
givetvis för ett stöd till politiska rörelser som
kommer i gång i stället för att utnyttja våra 561
miljoner eller 1 000 miljoner till att trycka ner dessa
rörelser och säga till dem att de inte får något stöd
eftersom också de börjar bli litet av elefanter.

Vi tycker därför att detta är en bra metod, och vi
har föreslagit att partierna skall ha 1 % av
väljarstödet och att det skall ha fastställts i tre på
varandra följande opinionsmätningar. Om det
villkoret är uppfyllt finns denna företeelse, och
partiet skall då ha möjlighet att konkurrera med
övriga. Konkurrens på lika villkor gäller i
samhället, säger vi, och det säger också många av
regeringspartierna. Konkurrens på lika villkor skall
också gälla inom politiken.

Anf. 122 INGVAR SVENSSON (kds):

Fru talman! Det är hög tid att ändra på systemet,
skriver man i reservationen, men det framgår inte
efter vilka principer man vill ändra systemet. Vad
som är måttligt, på vilka nivåer man skall lägga sig,
är något som vi kan diskutera. Vad är då måtta? Är
det måtta t.ex. att påstå att gratistjänsterna för de
politiska partierna och de politiska sekreterarna
skall uppgå till över 400 milj.kr.? Om man hävdar
det har man nog fel på sin räknesnurra.

Man skulle kunna diskutera enprocentskravet om
det utgick från fasta kriterier, t.ex. resultatet i
närmast föregående val. Det är den regel som gäller
för den officiella valservicen. Men för att få del av
det statliga stödet till politiska partier gäller att man
i närmast föregående val skall ha uppnått 2,5 % av
rösterna. Detta, Ian Wachtmeister, hade vi i kds
mycket stor glädje av under den senaste
mandatperioden, eftersom vi då hade passerat
denna gräns. Det var av stor betydelse för vår del.
Men att utgå från opinionsundersökningar är
däremot helt orimligt. Då måste man ju i lagtexten
mycket klart specificera vad som skall gälla för
dessa opinionsundersökningar, eftersom rena
godtycket annars kan komma att styra partistödet.
Tack för ordet!

Anf. 123 IAN WACHTMEISTER (nyd):

Fru talman! Debatten handlar om vad som är måtta
och vad som inte är det. Om man räknar in diverse
tjänster, hyror och annat är det aktuella beloppet
en miljard. Många har räknat på detta, så jag tror
inte att vi här behöver bråka om det -- vi kan
möjligtvis göra det privat om herr Svensson vill.
Men det spelar inte någon större roll om det är
fråga om 1 000 miljoner eller 900 miljoner -- det är
på tok för mycket. Vi i Ny demokrati, som också är
ett politiskt parti, som också har kostnader och som
också är belastade med diverse utgifter föreslår att
beloppet dras ner till hälften. Jag kan garantera att
väljarna skulle applådera om riksdagen kunde
föregå med gott exempel och göra detta.

Sedan till frågan om 1 % och opinionsmätningar.
Gamla val är gamla. Det är under
mandatperioderna som nya opinioner dyker upp,
och då skall vi som sitter i riksdagen inte vara så
rädda för dessa nya opinioner att vi använder våra
pengar till att sätta oss på dem. Vi tycker att vi skall
vara litet flotta. Man kan mycket väl mäta detta.
Något utskott i riksdagen kan säkert tala om precis
vilken fråga folk skall svara på för att man skall få
fram de uppgifter man behöver. Vi har sagt att ett
parti som i tre på varandra följande SIFO-
mätningar eller någon annan form av mätningar får
minst 1 % kommer med och får stöd för att delta i
valkampen. Jag tycker faktiskt att det är fair play.

Vi får inte vara för konservativa. Jag tycker att i alla
fall Ingvar Svensson här verkar litet rädd för att det
skall komma något nytt. Men det skall man ju inte
vara i en demokrati. Det är ju tvärtom det som är
det intressanta. Det gamla som bara går av sig självt
är väl inte så väldigt intressant.

Anf 124 INGVAR SVENSSON (kds):

Fru talman! Det är då bara att konstatera att Ny
demokrati förespråkar statligt legitimerade
opinionsinstitut. Skulle vi genomföra en
neddragning till hälften av de nivåer som gäller i
dag, får vi kanske göra som Ny demokrati, dvs.
skicka våra valsedelsförsändelser via Baltikum.

Anf. 125 IAN WACHTMEISTER (nyd):

Fru talman! Det tycker jag faktiskt att ni skall göra!
När vi gjorde det gav vi massvis med människor där
borta arbete. En hel del människor kunde jobba i
14 dagar. Det var ett mycket bra sätt att agera.

Att mäta upp 1 % i en opinionsmätning är inget
problem såvida man inte vill göra det till ett
problem. Släpp taget om bordskanten, och bit inte
fast er utan låt de andra, vilka de nu är, komma in!
Det kan ju tänkas vara ett kvinnoparti, och då
kommer ni att ligga jättetaskigt till om ni har
försökt stoppa dem. Tänk om en massa rasande
kvinnor kommer in här efter nästa val i stället för
Ny demokrati, som kom den här gången!

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 18 mars.)

13 § Anslag till skatteförvaltningen, m.m.

Föredrogs

skatteutskottets betänkande

1991/92:SkU16 Anslag till skatteförvaltningen,
m.m. (prop. 1991/92:100 delvis).

Anf. 126 BRUNO POROMAA (s):

Fru talman! Till det betänkande som nu behandlas
har vi socialdemokrater fogat en reservation på ett
mycket viktigt område. Vi har tyvärr från en
majoritet i utskottet inte vunnit någon som helst
förståelse för våra synpunkter. Vad vi föreslår är
som vi ser det måttliga men väl motiverade krav på
ökade insatser för att bekämpa den ekonomiska
brottsligheten.

Den ekonomiska brottsligheten har, som vi säger i
vår reservation, tagit en allvarlig utveckling i vårt
land. Så gott som dagligen får svenska folket i bl.a.
massmedia rapporter om olika härvor som
uppdagats bl.a. genom de granskningar som utförs
av skattemyndigheterna.

Den tidigare socialdemokratiska regeringen
nedlade ett intensivt arbete på att komma åt den
ekonomiska brottsligheten. För oss förefaller det
anmärkningsvärt -- men icke förvånansvärt -- att
den nya borgerliga regeringen i sin första
budgetproposition inte på något sätt kan eller vill
ange några som helst åtgärder mot denna typ av
brottslighet.

Genom skattereformen, som den borgerliga
regeringen nu håller på att punktera, har utrymmet
för avancerad skatteplanering,
skatteundandragande och skattefiffel minskat. Att
helt avskaffa möjligheterna till
skatteundandragande är inte möjligt. Därför är det
nödvändigt att man på alla sätt upprätthåller
tilltron till skattesystemets rättvisa, och det gör man
bäst genom att förstärka åtgärderna mot
skattebrott.

Riksdagen kommer senare i vår att behandla en
socialdemokratisk partimotion, där vi kräver en
förstärkning av resurserna till polisen,
kronofogdemyndigheterna och åklagarna med
sammanlagt 50 milj.kr. utöver vad regeringen har
föreslagit. I den här reservationen pekar vi på
behovet av åtgärder för att råda bot på de brister
som finns hos skattemyndigheterna. Behovet av
exempelvis utbildning är stort. Vidare skulle vi
gärna se att en särskild myndighet, exempelvis
riksskatteverket, fick ett övergripande ansvar för
att samordna skattemyndigheternas, tullverkets
och kronofogdemyndigheternas ansträngningar att
angripa den ekonomiska brottsligheten.

Våra ytterst blygsamma krav avvisas av
utskottsmajoriteten. Motivet för denna avvisning
anges vara det statsfinansiella läget. Det kan väl
inte vara bärande skäl, ty erfarenheterna visar att
förstärkningar i olika former, som skapar
möjligheter till ökad och framför allt effektiv
kontroll, på sikt kommer att ge betydande ökningar
av statens inkomster. Åtgärderna kostar mer än de
genererar i inledningsskedet men kommer väl att
betala sig inom några få år. Det här är således enligt
vårt förmenande en mycket bra investering inför
framtiden.

Avslutningsvis vill jag säga att det säkerligen känns
föga stimulerande för dem som arbetar med att
bekämpa den ekonomiska brottsligheten när
regeringen hos skattemyndigheten minskar en
redan otillräcklig resurs för att komma i nivå med
andra myndigheters möjligheter att utreda brott.

Fru talman! Med det sagda yrkar jag bifall till
reservation nr 1 som är fogad vid detta betänkande.

Anf. 127 IAN WACHTMEISTER (nyd):

Fru talman! Jag skulle vilja tala om skatten och
betydelsen av att den visas.

Rent allmänt sett gäller det att veta vad man gör, att
känna till fakta och att se till att folk inte blir förda
bakom ljuset av sina valda ombud. Det svenska
folket betalar mer skatt än något annat folk. Då
måste det ju också vara väligt intresserat av att
dessutom känna till hur, var, när och varför alla
dessa pengar används.

Anställda skall givetvis veta vad de själva kostar ur
arbetsgivarens synpunkt. I stället har facken
försökt förbjuda arbetsgivarna att informera om
löneskatt och arbetsgivaravgifter. Sådant skall så
att säga smygas i väg. Konsumenterna blir bara, om
de är väldigt uppmärksamma, upplysta om själva
momsen, men de vet ingenting om de särskilda
varuskatterna -- om bensinskatt, tobaksskatt,
spritskatt, maltskatt, energiskatt, reklamskatt,
fordonsskatt, kilometerskatt osv.

Konsumenterna säger t.ex., för att här använda ett
djärvt ord i sammanhanget: Oj, vad brännvinet har
blivit dyrt! -- Och då tror de verkligen att
brännvinet har blivit dyrt, men så är det inte, utan
det är skatten som har höjts.

Jag tycker att i ett högskattesamhälle där man har
ambitionen att sänka skatten skall man verkligen
också tala om för alla hur hög den är, var den ligger
osv. Sedan kan folk själva avgöra om man skall
tycka att skattenivåerna är lämpliga.

''Därav skatt'' vore en ärlig information till
konsumenterna. ''Därav skatt'' vore också ett
mycket bra tillägg vid utbetalning av lön. Det finns,
som ni vet, när det gäller löneutbetalandet två
sorters skatter: dels den som dras på
löneutbetalningsdagen och som det lämnas
information om, dels den som företagen får betala.

Det här är givetvis obehagligt för
högskattesamhällets tillskyndare. Man vill
nämligen uppenbarligen smyga med skatten för
medborgarna. Av de sammanlagt litet drygt 800
miljarder kronor -- 800 000 miljoner -- som svenska
folket på ett eller annat sätt betalar in i skatt är 290
miljarder -- alltså 290 000 miljoner -- synliga. Det
andra är icke synligt, utan finns bara inbakat i andra
siffror.

Fru talman! Det är ofta skumt när man inte ser. Jag
vill därför yrka bifall till reservation 3 vid mom. 10
i skatteutskottets betänkande nr 16.

Anf. 128 TALMANNEN:

Som information till kammarens ledamöter vill jag
meddela att om voteringarna inte har påbörjats kl.
17.50, blir det inte några voteringar i dag, utan de
uppskjuts till nästa vecka.

Anf. 129 LARS BÄCKSTRÖM (v):

Fru talman! Jag kommer kanske att ta i anspråk
något mer än mina sex minuter, men å andra sidan
skall jag korta ned mitt anförande om tullverket, så
det kommer att jämna ut sig i det stora hela.

I detta betänkande behandlas anslag till
skatteförvaltningen. Det är inte många som tycker
att det är roligt att betala skatt. Men det blir å andra
sidan ännu bistrare om man sänker skatterna så att
den generella välfärdspolitiken ersätts med den
starkes trygghet.

Det blir ännu mindre roligt att betala skatt om man
får en känsla av att vissa slipper undan från det som
andra måste betala. Därför måste alla skattesystem
kombineras med en effektiv kontroll. Fru talman!
Skatt utan kontroll är kollekt. Skatteförvaltningens
devis är ''rätt skatt på rätt sätt'', dvs. att ingen
skattskyldig skall betala för mycket eller för litet i
skatt.

Det är min övertygelse att merparten av de
skattskyldiga, vare sig det rör individer eller
företag, gör rätt för sig. Svenskarna är inte ett folk
av fifflare. Vi skall därför inte hamna i ett
överdrivet kontrollsamhälle. Jag kan gärna tänka
mig ett slags ''taxpayers charter'', som diskuteras i
vissa anglosaxiska länder -- en traktat som klargör
de skattskyldigas rättigheter. I den kan t.ex. ingå
rätten till en likformig prövning. Men det finns
problem, och de växer om inte en erforderlig
kontroll upprätthålls.

Det finns problem på företagssidan. I en
doktorsavhandling av Agneta Enström, som
presenterades i SAF-tidningen nr 38/91, klargörs
att marknadsmekanismerna sätts ur spel genom
skattefusk, och en osund konkurrens uppstår.
Enström konstaterar att skttefuskande företag har
mer än 30 % lägre kostnader och kan hålla 25 %
lägre priser.

Enström menar att för vissa företag har
skattefusket blivit det främsta konkurrensmedlet.
Företagen hamnar i en ond cirkel. Det leder i sin
tur till ytterligare ökat skatteundandragande.
Skatteundandragande leder till att välskötta företag
slås ut av mindre nogräknade konkurrenter. Fifflet
leder till lägre vinster för de seriösa företagarna och
en höjd kostnadsnivå. Orsaken härtill är att seriösa
företag tvingas möta konkurrensen med satsningar
på marknadsföring, vilket leder till
kostnadsökningar.

Riksåklagaren och rikspolisstyrelsen har i januari i
år till regeringen överlämnat en utredning
angående ekonomisk brottslighet. Också i den
utredningen är slutsatsen den att den ekonomiska
brottsligheten är en hämsko på den seriösa
näringsverksamheten. Om den ekonomiska
brottsligheten får mer allmänt fäste riskerar på sikt
hela branscher att snedvridas konkurrensmässigt.

Utredningen understryker också -- tvärtemot vad
många tycks tro -- att många enskilda drabbas
direkt av en ekonomisk brottslighet. Leverantörer,
långivare och andra som gör stora förluster genom
brott mot borgenärer kan tvingas inskränka sin
verksamhet eller t.o.m. gå i konkurs. Även när
skadan drabbar staten kommer den ytterst att
drabba alla medborgare. Som exempel kan nämnas
utredningen om de 5 000 skalbolag som
kronofogdemyndigheterna genomför. Flertalet
ingår i härvor av ekonomisk brottslighet och är
sammanlagt restförda för drygt 6 miljarder kronor
i skatter och avgifter. Detta drabbar alla, inkl.
seriösa företagare.

Detta har Vänsterpartiet tagit upp i en motion som
kommer att behandlas i annat sammanhang. I
dagens betänkande behandlas ett
socialdemokratiskt motionsyrkande med likartade
ståndpunkter som Vänsterpartiets, och jag yrkar
bifall till reservation nr 1 från Socialdemokraterna.

Det är synd att inte andra partier velat ställa upp på
vänstersidans krav. Det gäller både regeringen och
Ny demokrati. Nu är väl Ny demokratis företrädare
i den här debatten inte här längre. Han brukar
efterlysa ett högt debattdeltagande och en hög
närvaro i kammaren. Det är intressant att en
ledamot som brukar efterlysa högt
debattdeltagande inte själv är närvarande. Jag
tycker att det är synd. -- Välkommen, herr
Wachtmeister!

Det är synd att sådana ledamöter som Ian
Wachtmeister och Bert Karlsson inte har stött det
här motionsyrkandet. De vill ju vara
småföretagarnas vänner, och det är faktiskt den
stora majoriteten av de seriösa småföretagarna som
drabbas värst av ekonomisk brottslighet --
planerade konkurser osv. Här kunde vi gemensamt
göra något för småföretagarna. Men, tyvärr, man
går värdshus förbi.

Det är vidare bara att beklaga att inte de borgerliga
partierna och inte ens Socialdemokraterna ställt
upp på vårt yrkande om 25 milj.kr. ytterligare till
skatteförvaltningen. Fru talman! Jag vill härmed
yrka bifall till vår meningsyttring under mom. 2.

25 miljoner kan tyckas som en liten summa -- gör 25
miljoner mer eller mindre någon skillnad? Ja, det
skulle säkert gå att göra slut på mer medel inom
förvaltningen, men det finns ett verkligt behov av
att vara sparsam med allmänna medel. Det finns
dock också ett talesätt som säger att snålheten
ibland kan bedra visheten.

Skatteförvaltningen har genom ett hårt
effektiviseringsarbete förmått att styra sina resurser
dit de gör bäst nytta. Resurser har flyttats från
hushåll till företag, från små företag till stora
företag, från små undandraganden till väsentliga
undandraganden. Om jag minns rätt, leder
dessutom uppemot var tredje rättelse från
skattemyndigheten till att skattskyldiga får tillbaka
pengar. Också detta är viktigt. Det handlar inte
bara om att dra in pengar utan också om att ge
tillbaka pengar till den skattskyldige som har
betalat in för mycket.

Men den gjorda prioriteringen har gjort att
resurserna för den mer traditionella granskningen
tunnats ut. Skatteförvaltningen arbetar nu med
tämligen -- det är ett understatement -- låga
ambitionsnivåer, resp. höga beloppsgränser när det
gäller kontrollverksamheten. Fru talman! Om alla
skattskyldiga visste hur de interna reglerna inom
förvaltningen såg ut, skulle det påverka
skattemoralen väsentligt.

Den tämligen lågmälda tidningen Svenska
Dagbladet hade den 13 februari på nyhetsplats
följande rubrik: ''Alla deklarationer granskas inte''.
Svenska Dagbladet skriver: ''Frågan om alla
deklarationer granskas är en för
skattemyndigheterna känslig punkt.
Länsskattechefen i Stockholm Bert Lindberg säger
att det officiella svaret måste bli att alla granskas.
Skattedirektör Lars Ingvar Persson, Kristianstad
medger dock att detta inte sker.''

Tidningen fortsätter: ''Generaldirektör Lennart
Nilsson håller delvis med men han tvekar lite i
ordvalet mellan granskning och kontroll. -- I någon
sorts mening tittar man ju på dem, men kontroll blir
det ju inte av alla.''

Dessa citat skulle kunna platsa i TV-program som
''Glashuset'' eller ''Sånt är livet''. Jag vill inte måla
i bjärta färger, fru talman, för det vore att uppmana
till undandragande och olikformigheter. Men
frågan är om inte statsmakternas sparande på
skattekontrollen redan gått så långt att snålheten
bedragit visheten. Tage Pålsson skall försvara
utskottets skrivningar i detta ärende, och jag förstår
att han kommer att fullgöra sitt uppdrag. Men det
kommer ju dagar efter denna.

Min förhoppning i dagens debatt är förvisso inte att
vinna voteringen, för jag vet hur det kommer att gå.
Min förhoppning är att meddebattörer som Tage
Pålsson åtminstone efteråt skall börja fundera och
sedan diskutera med regeringspartierna i utskottet
och internt se till att finansdepartementet ger
skatteförvaltningen rimligare arbetsvillkor.

Nästa februari är det kanske inte Svenska
Dagbladet som gör en stillsam artikel på
inrikessidan, utan då är detta kanske en
hårdvinklad nyhet i kvällspress och kommersiell
TV. Då ångrar man nog på ansvarigt håll att man
förlitat sig på en allt tunnare kedja av lojala
tjänstemän och avslagit Vänsterpartiets yrkande i
dessa frågor. Men det finns, Tage Pålsson,
möjlighet att rätta till sina fel, t.ex. redan i
kompletteringspropositionen. Det är något som jag
förväntar mig.

Anf. 130 TAGE PÅHLSSON (c):

Fru talman! Efter detta brandtal av Lars Bäckström
är jag faktiskt böjd för att göra om mitt manus litet
grand. Jag skall dock komma tillbaka till honom.

Det har kommit på min lott att vara
skatteutskottets talesman här i kammaren vid
behandlingen av skatteutskottets betänkande 16
angående budgetpropositionen i den del som gäller
anslag till skatteförvaltningen m.m. Jag vill bara i
korthet ge några kommentarer och motiveringar till
utskottets ställningstaganden.

Regeringens budgetförslag går ut på att öka
anslaget för skatteförvaltningen och
exekutionsväsendet med ca 220 miljoner, och man
förutsätter en fortsatt rationalisering av
verksamheten, bl.a. genom att anslå 1 % av resp.
anslag till effektivitetshöjande åtgärder inom
myndigheterna.

Kontrollverksamheten och ett fortsatt
genomförande av beslutade reformer skall
prioriteras. I första hand skall resurser frigöras för
kontroll genom revision och liknande med
inriktning, liksom tidigare, på att komma till rätta
med väsentliga skatteundandraganden.

Utskottet gör den bedömningen, att
skatteförvaltningen kommer att kunna frigöra
betydande resurser efter hand som rutinerna sätter
sig när det nya skattesystemet kommit i gång.
Likaså bör det bli resurser över när man har klarat
av tillfälliga, mycket insatskrävande reformer av
typ övertagande av folkbokföringen, det tillfälliga
obligatoriska sparandet m.m.

I reservationen av Lars Hedfors m.fl. ifrågasätts
bl.a. regeringens och utskottsmajoritetens ärliga
vilja att komma till rätta med den ekonomiska
brottsligheten. Detta är mycket märkligt, men vi
får ta det med ett visst överseende -- det finns inte
så mycket att bedriva opposition emot, och då
måste man tydligen ta till små skamgrepp. Det
ligger ju till så -- vilket reservanterna mycket väl
känner till -- att kampen mot den ekonomiska
brottsligheten har en mycket bred uppslutning tvärs
över partigränserna, och detta genomsyrar även
regeringsförslaget och utskottsbehandlingen.

Reservanterna vet också mycket väl att
riksåklagaren och rikspolisstyrelsen har haft i
uppdrag att i samråd undersöka vilka åtgärder som
bör vidtas mot ekonomisk brottslighet, och man har
nyligen avlämnat en utredning med förslag till
åtgärder. Man har också gjort en kartläggning av
detta komplex. Utredningen behandlas för
närvarande i justitiedepartementet, och det har
inte funnits någon anledning till ytterligare
markering från utskottets sida. Det kan erkännas
att där finns utrymme för att ytterligare markera
det, men det står klart i texten i betänkandet.

Med andra ord, fru talman, anser utskottet att de
anslag som regeringen har föreslagit till
riksskatteverket och övriga skattemyndigheter är
väl avvägda.

Beträffande uppgifter från folkbokföringen har
Marianne Jönsson och Stina Eliasson i en motion
påpekat de problem som uppstått för bl.a.
hembygdsrörelsen och andra som har anledning att
få uppgifter ur folkbokföringsregistret. Dessa
problem har uppstått efter att folkbokföringen
överfördes från kyrkan till skattemyndigheterna.

Vi är i utskottet medvetna om de värdefulla insatser
för lokalhistorisk forskning m.m. som utförs av de
här organisationerna. Vi inser också behovet av att
få snabba och korrekta uppgifter ur
folkbokföringsregistret hos myndigheter och andra
organisationer samt hos allmänheten. En viktig
avnämare är landsarkiven, som vill ha
födelselängder.

Alla har problem, och inom riksskatteverket är
man medveten om problemet och är därför i färd
med att utarbeta rutiner för sökning och
uppgiftslämning på ett enkelt sätt ur dessa register.
Utskottet har haft kontakt med riksskatteverkets
ledning och fått signaler om att man, så fort det är
praktiskt möjligt, kommer att införa rutiner som
skall tillgodose allmänhetens och organisationernas
önskemål, i linje med motionärernas önskemål. Vi
avstyrker därför motionen.

I betänkandet finns ett avsnitt om
lägenhetsregister. Den intressanta alliansen Bert
Karlsson från Ny demokrati och Vidar Andersson
från Socialdemokraterna har motionerat om ett
system med lägenhetsregister, vilket har fått viss
uppmärksamhet i press m.m. Det skulle läggas till
grund för folkbokföring på lägenhet i stället för på
fastighet. Syftet är att komma till rätta med det
bidragsfusk som nuvarande system inbjuder till,
enligt motionärerna.

Frågan är i och för sig inte ny, då den diskuterades
redan i 1983 års folkbokföringskommitté. Man insåg
i det sammanhanget, liksom vi i skatteutskottet gör
i dag, att det -- trots det för landets finanser
vällovliga syftet -- finns uppenbara problem med
förslaget. De tekniska förutsättningarna finns inte,
och integritetsfrågan är mycket knepig. I dagens
läge finns således ingen anledning att tillstyrka
motionen -- något som man kan läsa sig till att
reservanten Peter Kling också inser.

Vår entertainer Ian Wachtmeister har i en motion
begärt en utredning i syfte att skapa ett system för
redovisning av skatte- och avgiftsuttag. Vi hörde
honom plädera för det alldeles nyss, och han ville
att skattesatsen skulle specificeras på varor, tjänster
och löner.

Inte heller detta är någon ny fråga, och
skatteutskottet har behandlat den i flera omgångar.
Utskottet har gjort samma bedömning som tidigare
år och avvisat förslaget, bl.a. med hänsyn till att det
innebär ett merarbete för företagen. Ett
obligatorium skulle vara ett ytterligare
uppgiftslämnande som småföretagare, butiksägare
och andra inte skulle bli glada över. Det står ju
varje företagare fritt att på egen hand lämna de här
uppgifterna, och det görs också.
Branschorganisationer har tryckt upp etiketter som
klistras på fakturor och annat just i detta syfte. I dag
lämar dessutom de flesta moderna kassamaskiner i
butikerna uppgift om t.ex. momsen.

Det vore helt orimligt om vi i dag, när vi på alla
andra områden försöker att avreglera och
avbyråkratisera samhället och minska
uppgiftslämnandet från företag m.fl. för statistiska
ändamål m.m., skulle införa regler av detta slag.
Det skulle innebära en ytterligare pålaga för
småföretagarna. Jag finner det ganska märkligt att
ett parti som går fram med bl.a. att man skall
förenkla, avbyråkratisera och röja upp i samhället
föreslår en sådan här åtgärd. Vi finner alltså ingen
anledning att tillstyrka den motionen.

Fru talman! Jag vill yrka bifall till hemställan i
skatteutskottets betänkande och avslag på de tre
reservationerna och den särskilda
meningsyttringen.

Anf. 131 BRUNO POROMAA (s) replik:

Fru talman! Jag vill något kommentera det som
Tage Påhlsson sade om vår reservation. Vi hade en
s.k. hearing med riksskatteverkets ledning när vi
behandlade den här propositionen från regeringen,
och enligt vad som framkom vid det tillfället
innebar budgeten en minskning av anslaget till
myndigheten med ca 50 milj.kr., dvs. en minskning
med 1,5 %.

Nu försöker man fördela de här resurserna mellan
de olika länsskattemyndigheterna, och man har då
sagt att ingen länsskattemyndighet får förlora mer
än 5 %. Genom det får Stockholm, som enda
länsskattemyndighet, en resultatökning med 1,7 %
eller 12 milj.kr. Det här innebär att det kommer att
ske uppsägningar och varsel av ca 200 personer med
en ojämn fördelning.

Nu måste jag i ärlighetens namn säga att även vi
gick in för besparingar, men det var besparingar i
kombination med andra åtgärder. Det var åtgärder
som försvårade skatteundandragande. Jag har en
sammanställning som visar att vi under de nio år
som vi hade regeringsansvaret kunde anvisa 36
olika åtgärder mot skattefusk, skatteflykt och
skatteplanering. Märk väl att Moderaterna vid
varje tillfälle gick emot våra förslag. Centern sade
nej till 10 av de 36 förslagen, och Folkpartiet sade
nej till 13 av dem. I ett sådant läge som vi har i dag,
med en moderatdominerad regering, kommer man
inte att aktualisera några som helst förslag för att
hejda den här utvecklingen.

Man känner en stark oro, och mot bakgrund av det
har vi också i en partimotion sagt att vi i första hand
skall prioritera polisen och
kronofogdemyndigheten med anslag på ungefär 50
milj.kr. mer än vad regeringen föreslår, och sedan
kommer vi så småningom att aktualisera en
anslagsökning för skattemyndigheterna, då det är
nödvändigt att öka resurserna för dem.

Anf. 132 TAGE PÅHLSSON (c) replik:

Fru talman! Bruno Poromaa kommer med en del
siffror som jag inte direkt kan verifiera.
Minskningen på 50 miljoner får stå för honom.

Det förenklade skattesystemet kommer att
medföra en betydande rationalisering i
handhavandet av deklarationer och annat, och det
kommer att märkas, då man får resurser över.
Detta ingår i hela paketet. Det gäller alltså att
omfördela resurserna inom skatteförvaltningen.

Apropå Lars Bäckströms brandtal kan jag passa på
att nämna att det inte är så illa som han får det att
låta. Det finns ganska goda möjligheter att granska
deklarationer även i dag. Jag kan dessutom mämna
att jag har många års erfarenhet som
skattefunktionär, som
taxeringsnämndsordförande, och jag vet vilka
resurser man hade förr och hur man arbetade. Det
har aldrig varit aktuellt att granska varje
deklaration, vilket jag hoppas att Lars Bäckström
inte anser.

Anf. 133 TALMANNEN:

Det finns möjlighet att replikera Lars Bäckström
senare.

Anf. 134 TAGE PÅHLSSON (c) replik:

Fru talman! Jag ber om ursäkt.

Jag vill återigen peka på att det förenklade
skattesystemet och de rationaliseringar som
kommer att göras i det sammanhanget är det som
skall vara avgörande i fråga om att skapa mera
resurser. Utskottet har också den uppfattningen att
den ekonomiska brottsligheten skall bekämpas.

Anf. 135 BRUNO POROMAA (s) replik:

Fru talman! Det skulle vara intressant att veta om
Tage Påhlsson har något konkret att redovisa om
sådana här åtgärder, i likhet med vad den
socialdemokratiska regeringen gjorde för att råda
bot på skatteundandragande och skattefiffel. Det
finns vissa utredningar som gör gällande att det är
åtskilliga miljarder som undanhålls.

Jag har personligen upplevt många sådana här
olustiga händelser. Jag kan exempelvis nämna vad
jag hörde på en bensinstation när jag hade tankat
och stod bakom en åkare som hade handlat mat för
åtskilliga hundratals kronor. När vederbörande
skulle betala frågade man i kassan om det skulle
skrivas upp som drivmedel. Sådant förkommer, och
det måste stävjas.

I Stockholm har man i dag stora problem med
taxirörelsen, restaurangrörelsen och
byggverksamhet osv., så det är mycket angeläget
att ni nu, när ni har det politiska ansvaret i det här
landet, vidtar åtgärder för att stävja detta. Moralen
i samhället kommer att raseras om ni inte gör
någonting åt det.

Anf. 136 TAGE PÅHLSSON (c) replik:

Fru talman! Bruno Poromaa kanske inte lyssnade
förut, men jag sade att den utredning som
riksåklagaren och rikspolisstyrelsen har stått för
just nu ligger hos justitiedepartementet, och det
kommer att hända saker med anledning av den.

Jag måste bara fråga hur mycket den här regeringen
skulle ha kunnat göra åt det våldsamma
skatteundandragandet -- jag är medveten om att
det sker -- under de fem månader som den har
suttit. Vilka har suttit i regeringsställning tidigare?

Talmannen anmälde att Bruno Poromaa anhållit att
till protokollet få antecknat att han inte ägde rätt till
ytterligare replik.

Anf. 137 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:

Fru talman! Tage Pålsson säger att det finns en bred
uppslutning här i kammaren om att bekämpa
ekonomisk brottslighet -- det tror jag alldeles
säkert. Jag tror att det egentligen finns en mycket
bred majoritet för det. I all synnerhet tror jag att
jag och Tage Pålsson är ense om det. Men Tage
Pålsson sitter ju på en regeringsmajoritet, och jag
tror inte att den breda enigheten sträcker sig så att
säga ända ut till alla kanter. Det är väl det som är
problemet med den här regeringen. Om jag minns
rätt hade moderaterna 36 gånger gått emot åtgärder
mot skatteundandragande enligt de siffror som
redovisades. Det är där problemet ligger med den
regering vi har just nu.

Det är riktigt, som Tage Pålsson säger, att vi inte
skall överdriva. Jag sade i mitt anförande att vi inte
skall hamna i ett överdrivet kontrollsamhälle. Litet
sifferexercis: Skillnaden mellan vad
riksskatteverket begär och vad regeringen anvisar
är ungefär 90 miljoner, när det gäller
skatteförvaltningen 70 miljoner -- det finns olika
sätt att räkna. Vi har anvisat 25 miljoner. Inte ens
vi går dem alltså fullt ut till mötes. Men det är en
miniminivå.

Om det vore så, Tage Pålsson, att
kontrollverksamheten under förra året hade gått
ned med 20 %, om det vore så att man hade en
beloppsgräns på 10 000 kr. och inte brydde sig om
det som understeg det beloppet, skulle Tage
Pålsson då anse att man skall dra ned
kontrollverksamheten genom att minska antalet
handläggare med 200, som Poromaa sade -- i
handlingarna skriver riksskatteverket att 150
handläggare försvinner. Skulle Tage Pålsson vilja
minska en kontrollverksamhet som redan under
föregående år har minskat med 20 %?

Nu säger inte jag att det är så, men tänk om det vore
så! Och tänk om det är så! Kan man då dra ned på
verksamheten och kontrollnivån ytterligare? Jag
undrar vad Tage Pålsson anser om det. Det är det
här som är det viktiga. Därför måste vi anslå de här
25 miljonerna.

Det finns ett ytterligare skäl: Tidigare föreslog vi
från skatteutskottet i samband med
kompletteringspropositionen 25 miljoner till
Stockholm. Sedan drar man tillbaka det extra
anslaget och säger att Stockholm skall lösa det här
genom att ta från andra förvaltningar, alltså fylla
hål med hål. Det går ju inte. Det är, som Bruno
Poromaa här redogjorde för -- jag behöver inte
upprepa det -- redan så ansträngt. 25 miljoner är
den miniminivå som behövs för att upprätthålla en
godtagbar nivå och inte ytterligare dra ned på den
redan neddragna kontrollverksamheten.

Anf. 138 TAGE PÅHLSSON (c) replik:

Fru talman! Det är ganska allvarligt att påstå att
inte hela utskottet har ett seriöst intresse att t.ex.
bekämpa den ekonomiska brottsligheten, Lars
Bäckström. Det råder full enighet om vad som i det
fallet sägs i betänkandet -- det finns ingen som helst
avvikelse. Att det har förekommit enstaka
avvikelser vid avgörandet av andra ärenden vill jag
inte kommentera här.

Det är en väldig sifferexercis som Bäckström ägnar
sig åt. Först och främst har vi ett ekonomisk-
finansiellt läge som gör att man måste hålla igen på
alla områden -- det vet ju Lars Bäckström också.
Det innefattar även det här området. Här finns det,
som jag har sagt förut, enligt vår bedömning en klar
potential för rationalisering inom skatteväsendet,
för omfördelning av resurser inom
riksskatteverket. Dessutom är det så, om man nu
skall behöva påpeka det, att detta är ett
förslagsanslag.

Anf. 139 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:

Fru talman! Tage Påhlsson talar om det
statsfinansiella läget. Det är ansträngt -- det kan
vara riktigt. Men nya handläggare inom
skatteförvaltningen innebär ju ingen nettokostnad
för staten. Tvärtom -- handläggarna går garanterat
med vinst, Tage Påhlsson; det vet ju ni också. Tage
Påhlsson säger ju att han har erfarenhet från
skatteförvaltningen.

Men Vänsterpartiets krav innebär ingen utökad
verksamhet. Vårt krav betyder bara att man
behöver säga upp färre handläggare än med
regeringens alternativ. Vi utökar inte
verksamheten -- vi minskar den något mindre än
vad regeringen gör. Även vårt förslag innebär ju en
neddragning jämfört med vad riksskatteverket
anser är nödvändigt.

Riksskatteverket säger att man med dess eget
budgetförslag, som innebar att man begärde mellan
70 och 90 miljoner mer, drar ned med 150
årsarbetskrafter. En av orsakerna är att man redan
har lokalkostnader för budgetåret 1992/93 med 100
milj.kr. mer. Man kan inte rationalisera bort
lokaler som man redan har hyreskontrakt på -- det
är en omöjlighet.

Det är riktigt att man med ett enklare skattesystem
kan sänka kostnaderna på sikt, men just nu finns ju
inte de rationaliseringsvinsterna -- men det är ändå
just nu som ni gör besparingarna! Poängen i mitt
resonemang är att man på sikt kan spara pengar,
men då får man först låta verksamheten sätta sig. I
år får man en ny organisation och ett nytt
skattesystem, man tar in folkbokföringen och man
flyttar om, samtidigt som man redan har dragit ned,
och ni vill fortsätta att dra ned ytterligare. Det är
inte en ansvarsfull politik.

Sedan tror jag att intresse finns i hela utskottet,
men det råder ju inte total enighet -- då hade det
inte funnits reservationer. Det är det som är den
springande punkten. Intresset finns men inte
handlingen. Och intresse är nog bra, men det är ju
ingen förlovning att man är intresserad -- det är
handlingarna som räknas i politiken, inte bara
viljan, även om den är en förutsättning för
handlingarna. Så, Tage Påhlsson, i
kompletteringspropositionen finns möjlighet att
göra bättre ifrån sig.

Anf. 140 TAGE PÅHLSSON (c) replik:

Fru talman! 25 miljoner låter mycket, Lars
Bäckström, men det är mindre än en halv procent
av hela kakan, så det är inga stora förändringar som
kan ske med det beloppet.

Lars Bäckström nämnde själv folkbokföringen. Jag
nämnde tidigare det s.k. tvångssparandet, som nu
är avklarat. Det är sådant som har krävt stora
resurser och som nu är borta, i varje fall när den
nya budgeten kommer att träda i kraft -- det är ju
1992/93 års budget. Det får man också hålla i
minnet.

Jag tror fortfarande att det kommer att lösa sig rätt
bra. Lars Bäckström har rätt när det gäller lokaler.
Jag är faktiskt inte uppdaterad så att jag vet om
skattemyndigheterna så att säga har lokalöverskott.
Det kan i och för sig vara ett problem -- det är jag
medveten om. Men de rena driftskostnaderna bör
man kunna klara med den budget som regeringen
har föreslagit och som vi har tillstyrkt.

Talmannen anmälde att Lars Bäckström anhållit att
till protokollet få antecknat att han inte ägde rätt till
ytterligare replik.

Anf. 141 BERT KARLSSON (nyd):

Fru talman! Man blir fullständigt förvirrad i den här
lokalen. Här står Bäckström och kritiserar Ny
demokrati för att vi inte är intresserade av att sätta
åt dem som gör svarta affärer. Jag är väl en av dem
som verkligen har fört fram kritik när det gäller
både taxi- och restaurangbranschen, där man
faktiskt tvingas att göra svarta affärer. Och varför?
Jo, idiotiska politiska beslut. Det fordras
naturligtvis folk på skatteförvaltningen -- det inser
jag också -- men det är ju inte det som är skälet till
att det har blivit så här.

Man blir fundersam när man vet att
representanterna för både Centerpartiet och vpk
har avstyrkt den motion som jag och Widar
Andersson har väckt och som faktiskt handlar om
avancerat skattefusk. Där är det inte fråga om
några futtiga miljoner utan om 4--5 miljarder.

Om jag uppfattade det rätt sade herr Bäckström
följande: Skatt utan kontroll är kollekt. Han
propagerade också för att man skulle ha kontroll.

Jag brukar anföra ett paradexempel som jag tycker
är mycket bra. Jag vet att det ibland anses fult att
angripa någon som inte kan gå i svaromål, men i det
här fallet behöver han faktiskt inte göra det -- han
har redan gjort det. Jag tänker på François
Bronett. Han har aldrig betalat skatt i Sverige eller
någon annanstans, och det vet alla myndigheter.
Man har i Sverige försökt lösa det problemet sedan
1983, har det sagts -- det är alltså i nästan tio år --
men har inte lyckats. Det är väldigt underligt; i
Norge har man klarat det här, i Danmark och
Finland har man också klarat det, men inte i
Sverige. Det är häpnadsväckande när man vet att
det är 20 000--25 000 andra som gör på samma sätt
som François Bronett.

Jag vet inte om lägenhetsregistrering är det enda
sättet. Men jag och Widar Andersson tog kontakt
med skatteförvaltningen i Stockholms stad och
frågade hur man skall göra för att komma åt det här
problemet. Det är faktiskt deras förslag. Det här
var den enda möjligheten att se till att dessa
människor betalar skatt.

Det är ganska fantastiskt att man kan gå ut till
svenska folket och säga att det gäller att vara lydig,
betala skatt och sköta sig, när man låter en grupp
människor fungera på det här sättet -- så öppet och
så fräckt.

Man kommer alltså att legalisera skattefusk på det
här sättet. Jag vet att den här motionen inte
kommer att gå igenom. Men jag kommer att starta
något annat. Som riksdagsman kommer jag att lära
varenda företagare i Sverige att göra exakt samma
sak. Ni kommer inte att få in en krona i
fortsättningen. Det här kommer också att göra mig
till miljonär. Jag kommer nämligen att ta betalt för
den här tjänsten. Det är mycket enkelt.

Man har jagat våra tennisspelare så att de måste bo
i andra länder. Men dessa människor har man
struntat totalt i. Jag förstår inte hur vpk och
Socialdemokraterna kan gå ut och snacka om
solidaritet i den här frågan och att alla skall ha
samma möjligheter. När registreringen kom på tal
började man genast snacka om ett
kontrollsamhälle.

Jag vet att jag inte är för detta. Det är riktigt, och
Ny demokrati tycker att det är fel med onödig
kontroll. I det här fallet är det faktiskt inte onödigt.

Jag kan inte förstå hur man kan säga till
pensionärerna som knappt klarar sig i dag att det
inte finns några pengar. Jag kan inte heller förstå att
regeringen så fullständigt kan göra
barnbidragsfrågan till en så stor fråga. Det gällde
kanske mellan en och en halv miljard och två
miljarder. Man pratade t.o.m. om regeringskris.
Men samtidigt blundar man för det enorma
skattefusket som sker på det här fräcka sättet. Det
slår alla rekord.

Som sagt skall jag se till att det här blir möjligt för
alla. När skall man införa möjligheter för svenska
arbetare att kunna deklarera på heder och samvete
utan att någon kan kontrollera att det är riktigt. Det
är faktiskt så det går till. Hela svenska folket skall
ha samma möjligheter och inte bara de 20 000--
25 000 killarna som har lärt sig systemet.

Dessutom handlar det om bidragsfusket som är
ganska stort. Man tycker att det inte är någonting,
men det är faktiskt fruktansvärt. Det är en av
orsakerna till att vi i dag har en främlingsfientlighet.
Man vet att det finns människor som inte ens bor i
Sverige som kvitterar ut 30 bidrag på samma
lägenhet utan att någon kan göra någonting.

Jag påstår att det är anmärkningsvärt om man
avslår detta förslag, vilket man förmodligen gör.
Men det händer så mycket konstiga saker i den här
kammaren att jag inte blir förvånad.

Fru talman! Härmed yrkar jag bifall till reservation
2 i mom. 9.

(Applåder)

Anf. 142 LARS BÄCKSTRÖM (v):

Fru talman! Det händer mycket konstigt i
kammaren. Det hände konstiga saker även innan
Ny demokrati kom hit. I våras var en likartad fråga
uppe där jag som vänsterpartist -- det heter
Vänsterpartiet -- stödde den motion från en
moderat riksdagsman från Göteborg, Hugo
Hegeland, som tog upp det här problemet.
Motionären menade att kommunen skulle ha rätt
att överklaga folkbokföringsskrivningen.

Hugo Hegeland och Vänsterpartiet stod ganska
ensamma i den här frågan. Skatteutskottets
nuvarande ordförande gick t.o.m. upp och sade att
han var glad att han inte längre var släkt med
ledamoten Hegeland som hade gjort så här. Det
hände i våras. Vi har tagit upp problemet, tänkt på
det och försökt åtgärda det.

Vi kanske kan få en ny stödpatrull för den här idén
och få en verklig möjlighet att överklaga
folkbokföringsskrivningen. Den finns inte i
praktiken i dag. Däremot vill jag inte gå så långt
som föregående talare, eftersom jag tror att det kan
leda till integritetsproblem, men det är en annan
sak.

Sedan till den mera allmänna frågan om
skatteundandragande och om det beror på
skattetrycket etc. Jag har frågat företrädare för
OECD om det finns några internationella studier,
empiriska eller teoretiska, om att det finns ett
sådant samband. De svarar nej och att det i varje
fall inte finns inom OECD:s arkiv. Jag har också
frågat riksskatteverket om det finns några sådana
studier, och man svarar där nekande. Däremot är
det en spridd tro att det är så här, men det är också
mest en tro.

Anf. 143 BERT KARLSSON (nyd):

Fru talman! Det är skönt att höra att Vänsterpartiet
är på samma linje. Jag hoppas naturligtvis att flera
partier är det.

Jag skulle vilja ställa följande fråga till riksdagen:
Ni vet förutsättningarna för François Bronett. Jag
tar det exemplet eftersom det är så klart. Det här
har hållit på i 20 år. Tycker ni att det är riktigt att
det kan gå till så här? Om inte, vad skall vi göra?

Kom med andra förslag, men håll inte på i tio år till.
Då kommer ni inte att slippa mig i riksdagen. Då
kommer jag att sitta kvar i tio år till. Jag har sagt att
jag skall se till att François Bronett blir
skattskriven i Sverige eller Frankrike innan jag
slutar med politik. Så snabba er på, så blir ni av med
mig tidigare.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 18 mars.)

14 § Beslut om uppskjuten
ärendebehandling

På förslag av talmannen medgav kammaren med
ändring av dagens tidigare beslut dels att nu
slutdebatterade ärenden skulle avgöras vid
inledningen av nästa arbetsplenum, dels att övriga
på föredragningslistan återstående ärenden,
skatteutskottets betänkande SkU17,
försvarsutskottets betänkande FöU9,
trafikutskottets betänkande TU7, trafikutskottets
betänkande TU8 och trafikutskottets betänkande
TU9, skulle behandlas vid nästa arbetsplenum den
18 mars.

15 § Meddelande om ändrad
partitillhörighet

Från Sten Söderberg (nyd) och Lars Andersson
(nyd) hade inkommit följande skrivelse:

Till riksdagen Vi får härmed meddela att vi
utträtt ur Ny Demokrati och vi får samtidigt
meddela att vi kvarstår i riksdagen. Stockholm den
11 mars 1992 Sten SöderbergwLars Andersson

Skrivelsen lades till handlingarna.

16 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades Motionerna med
anledning av prop. 1991/92:85 Ny Kyrkolag
1991/92:K16 av Stina Eliasson (c) 1991/92:K17 av
Lars Werner m.fl. (v) 1991/92:K18 av Liisa
Rulander (kds) 1991/92:K19 av Göran Åstrand och
Bertil Danielsson (m)

med anledning av prop. 1991/92:108 Statens roll i
den exportfrämjande verksamheten vid Sveriges
exportråd 1991/92:N26 av Anita Gradin m.fl. (s)
1991/92:N27 av Bengt Dalström (nyd) 1991/92:N28
av Rolf L Nilson (v)

17 § Anmälan om frågor

Anmäldes att följande frågor framställts

den 10 mars 1991/92:472 av Bengt Silfverstrand (s)
till miljöministern om restaurering av Ringsjön:

Riksdagen beslutade 1984 på den dåvarande
regeringens förslag att förklara Ringsjön i mellersta
Skåne som särskilt föroreningskänsligt område.
Detta innebär att mera målmedvetna insatser har
kunnat vidtas för att begränsa utsläppen av bl.a
näringsämnen och därmed att förhindra en fortsatt
igenväxning av sjön. Ett moment återstår i det s.k.
Ringsjöprojektet -- utfiskning av skräpfisk med
trålare. Denna för sjöns slutliga räddning
avgörande miljöinsats riskerar nu att frysa inne
bl.a. beroende på förväntad, men utebliven
ekonomisk insats från naturvårdsverkets sida.

Är regeringen beredd att tillskjuta erfoderliga
ekonomiska resurser för att fullborda det ur
miljösynpunkt ytterst värdefulla Ringsjöprojektet?
1991/92:473 av Pierre Schori (s) till statsministern
om FN:s resurser:

Förenta nationerna står nu inför sin viktigaste och
största utmaning. Den nye generalsekreteraren och
hans stab har en utomordentligt svår uppgift
framför sig. Inte minst gäller det att kunna
finansiera de elva fredsbevarande operationer som
världsorganisationens säkerhetsråd engagerat sig i.
Kostnaderna härför beräknas till 3,7 miljarder
dollar under ett år. Det vore en tragedi och ett
misslyckande om inte de nödvändiga resurserna för
att stärka freden och rädda människoliv kunde
mobiliseras. Att det går om man vill, visar
mobiliseringen kring Gulfkriget. Detta kostade 1,7
miljarder dollar per dag. Det är därför angeläget
att utnyttja varje tillfälle att stärka FN:s
ekonomiska bas och att stödja generalsekreteraren
i hans ansträngningar. Det gäller också att på olika
sätt söka påverka de länder som häftar i skuld till
FN. USA har som störste gäldenär ett särskilt
ansvar.

Tog statsministern upp frågan om FN:s resurser och
USA:s uteblivna betalningar under samtalen med
presidenten Bush? 18 § Kammaren åtskildes kl.
17.56.

Förhandlingarna leddes av talmannen från
sammanträdets början t.o.m. 2 § Anf. 18 (delvis), av
förste vice talmannen därefter t.o.m. Anf. 46
(delvis), av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 7
§ Anf. 73 (delvis), av förste vice talmannen därefter
t.o.m. Anf. 119 (delvis) och av talmannen därefter
till sammanträdets slut.