Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 1991/92:64

Onsdagen den 14 februari

Kl. 9.00--14.13

---

1 § Ledighet

Andre vice talmannen meddelade att Kjell
Johansson (fp) ansökt om ledighet för enskilda
angelägenheter under tiden den 9 mars till den 9
april.

Kammaren biföll denna ansökan.

Andre vice talmannen anmälde att Conny
Sandholm (fp) skulle tjänstgöra som ersättare för
Kjell Johansson.

2 § Hänvisning av ärende till utskott

Föredrogs och hänvisades

Redogörelse

1991/92:8 till finansutskottet

3 § Allmänpolitisk debatt

l11.5 > (forts. från prot. 63)

Arbetsmarknad, regionalpolitik m.m.

Anf. 1 MONA SAHLIN (s):

Herr talman! I Rapport i måndags kväll berättade
länsarbetsdirektören i Blekinge att ungefär en
tredjedel av ungdomarna under 25 år i Ronneby är
arbetslösa redan i dag. Länsarbetsdirektören
räknar med att ungdomsarbetslösheten till hösten
kommer att närma sig 50 % i Ronneby. Jag blir inte
ledsen när jag ser alla dessa arbetslösa ungdomar,
sade han, utan jag blir arg och upprörd. Någonting
måste göras, och det nu.

Det är precis så det är. Enligt vad jag har förstått
har arbetsmarknadsministern också detta i åtanke.
Så långt har det alltså redan gått, och så långt kan
det gå, att vi i många områden i vårt land närmar
oss och ibland redan uppe i de nivåer när det gäller
ungdomsarbetslösheten som man fått vänja sig vid
på många håll ute i Europa och som vi har varnat
för.

Vi brukar här i kammaren ofta beskriva
arbetslösheten i procent och genom att ange vad
den kostar, men det är oerhört svårt att klä i ord vad
det betyder för dessa ungdomar att växa upp med
känslan av att inte vara behövda, att inte vara
efterfrågade. Nu om någonsin måste både riksdag
och regering helt och fullt ta ansvaret och göra allt
man kan. Vi måste lägga alla eventuella politiska
och ideologiska blockeringar på hyllan och
tillsammans -- socialdemokrater och regering --
prioritera kampen mot arbetslösheten och för den
fulla sysselsättningen.

Jag konstaterar att vi i det här läget naturligtvis inte
kan minska AMS resurser. Därför vill jag börja
med att fråga Börje Hörnlund: Är det sant att man
är på väg att låta de arbetslösa betala för att rädda
komvux och folkbildningen?

I valrörelsen var eller i varje fall blev arbetslösheten
kanske den viktigaste frågan, den som upptog
valdebatterna, torgmöten och
skolpresentationerna. Jag tror att det var många
väljare som faktiskt trodde på de borgerliga
partiernas försäkran att det var detta och ingenting
annat man skulle prioritera. Men det har vi ännu
inte sett speciellt mycket av, och nu börjar det
brådska.

Det är inte bara det att man inte längre nämner att
den ekonomiska politiken skall ha full
sysselsättning som mål. Det är också det att
utgångsläget är att vi är inne i en mycket allvarlig
lågkonjunktur. Det är ingenting som är någon
nyhet. Detta behandlades också i valrörelsen, och
det har även eftervalsdebatten handlat om.

Men nu tycker den borgerliga regeringen
uppenbarligen inte att lågkonjunkturen innebär en
tillräcklig åtstramning för svensk ekonomi. Knappt
hade man hunnit värma upp sina stolar i Rosenbad
förrän man med sin byggpolitik -- eller rättare sagt
brist på byggpolitik -- lyckades dra bottenpluggen
ur den redan stagnerade byggmarknaden.
Dessutom har man stramat åt tre fjärdedelar av
ekonomin, vilket har fått en omedelbar konsekvens
för de 500 000 småföretagarna på
hemmamarknaden -- de får allt svårare att sälja sina
varor och tjänster.

Jag hoppas att Börje Hörnlund studerade SCB:s
kurvor över orderingången från industrin på
hemmamarknaden. En långsam uppgång under
förra året byttes ut mot ett jordskredsras i oktober--
november. Har Börje Hörnlund funderat över
varför -- om det möjligen var så att
hemmamarknaden uppfattade just de signaler som
regeringen gav genom sina förslag i november och
som medförde att också hemmamarknaden rasade?

Detta är det stora hotet, och det kan ingenting som
AMS gör avhjälpa. AMS får i den här
konjunkturen icke falla tillbaka till att betraktas
som en städgumma som skall städa upp efter
regeringens politik eller brist på politik. Då håller
det inte att bara tala om att arbetslinjen skall gälla.

Allvaret kanske jag inte behöver understryka.
Regeringen räknade med att arbetslösheten skulle
bli 3,8 % i år. Redan efter årets första månad är den
över 4 %. Enligt AMS-chefen kommer den om ett
år att överstiga 6 %. Därför vill jag framföra en
vädjan och ett krav till regeringen att vi nu
gemensamt sätter upp målet att arbetslösheten i en
första etapp skall pressas ned till 3 %. Vi måste
tillsammans använda politikens alla verktyg för att
nå det målet.

Det är ju inte så att vi inte kan göra någonting åt
den situation som vi befinner oss i. Den
lågkonjunktur som råder ute i världen kan inte vi
eller regeringen påverka, men det finns en mängd
områden i vårt land som vi med vår politik, genom
beslut här i kammaren, kan påverka. Det går inte
längre att sitta och vänta. Vi måste satsa ännu mer
på utbildningen, på byggandet, på upprustning, på
omsorgen, på skolorna, på tillväxten, på vägarna --
för detta finns resurser, om man vill. Det finns
också möjligheter om man vill avstå från annat,
som den borgerliga regeringen tydligen prioriterar.

Jag vädjar till Börje Hörnlund att nu handla och
inte bara prata om att det är arbetslinjen som gäller.
Det är nu dags att sätta upp ett tydligt mål, att
pressa ned arbetslösheten till 3 %.

Anf. 2 BO G JENEVALL (nyd):

Herr talman! Som första talare efter Mona Sahlin
vill jag passa på tillfället att gratulera henne till
hennes nya stora uppgift som partisekreterare: Hon
är en härlig tjej, som säkert kommer att lyckas även
med den svåra uppgift som hon nu har fått!

Men nu till dagens ämne, där Mona Sahlin än så
länge förvisso är en av huvudrollsinnehavarna.
Men med all respekt för en lång tradition och en
myckenhet av stort kunnande hos alla de tidigare
aktörerna vill jag ändå säga att vi nu på sätt och vis
har en helt ny situation att bemästra.

Vi upplever nu den största arbetslösheten i
mannaminne. Orsakerna till det är väl kända och
kommer säkert att debatteras livligt i kammaren i
dag. Jag tänker därför inte uppehålla mig vid det
utan vill i stället ställa några kanske kontroversiella
men konstruktiva förslag om hur man skulle kunna
lindra effekterna av den stora arbetslösheten.

Eftersom arbetslösheten är extremt hög behövs det
nu annorlunda åtgärder för att skapa
arbetstillfällen, varför vi hoppas att regeringen vill
pröva vårt förslag. Vi har lagt fram en partimotion,
nr 34, som jag delvis vill citera:

''Den nuvarande lågkonjunkturen kommer
sannolikt att pågå under större delen av 1992,
varför man borde pröva nya former för
arbetsmarknadspolitiken, för att få ett snabbt och
effektivt resultat. Vi föreslår därför att man ger
företagen en tillfällig dispens från lagen om
anställningsskydd, när de anställer en arbetslös.
Den arbetslöse skall få behålla sin
arbetslöshetsersättning och företaget kompletterar
lönen upp till avtalsenlig eller marknadsmässig lön.
f300 > Det skulle kunna skapa meningsfullt arbete för
många tusen arbetslösa, som i dag kanske lider
mer av bristen på meningsfullt arbete än på
ekonomiska medel. För att förhindra missbruk
måste åtgärden kringgärdas av vissa regler som
bör utfärdas av regeringen.

Många av de i dag arbetslösa skulle säkert kunna
beredas ett fast arbete i dessa företag när
konjunkturen vänder och de nya
företagsstimulerande åtgärderna får effekt, vilket
skulle ge en ren nationalekonomisk vinst!

En ny kategori arbetslösa har tillkommit,
nämligen de välutbildade. För en del av dem finns
kanske ett nytt arbetsfält, nämligen att hjälpa
våra nya grannar på andra sidan Östersjön. Där
finns behov av alla slags specialister och våra
resurser skulle komma till nytta i stället för att
slösas bort. Även här kunde man kanske använda
samma princip, att våra grannländer endast
betalar merkostnaden. Detta skulle vara en
verklig hjälp till våra nygamla grannar samtidigt
som vi skapar goda framtidsmöjligheter för båda
parter och får en stor effekt av satsade medel.''

Mona Sahlin sade tidigare att en tredjedel av
ungdomarna under 25 år är arbetslösa i Blekinge.
Det är skrämmande, och det är nog en likartad
situation på många ställen runt om i landet.

Jag skulle vilja ge ytterligare ett annorlunda
förslag på samma tema. Om företagen nyanställer
personer under 25 år under en tid av 18
månader -- det gäller dem som stämplat i mer än
två månader -- skall företagen inte behöva betala
några arbetsgivaravgifter för vederbörande under
denna period. Efter periodens utgång beslutar
den anställde och arbetsgivaren tillsammans om
anställningen skall fortsätta, och då naturligtvis
under normala villkor. Vare sig den anställde eller
arbetsgivaren skall ha några skyldigheter att
fortsätta samarbetet om de inte vill. Givetvis
måste även detta system kringgärdas av vissa
bestämmelser som bör utarbetas av regeringen.
Vi har också en del förslag att bidra med.

Naturligtvis kommer nu en störtflod av protester
med mer eller mindre välgrundade synpunkter
mot dessa förslag, men ärade kolleger, vi har en
extraordinär situation vars medicin då måste vara
extra stark. Vad har vi egentligen att förlora? Det
kostar så liten möda att försöka, och vi kan ju lika
snabbt upphäva en tillfällig dispens som att införa
den.

Jag vänder mig nu därför till
arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund med en
förhoppning att våra förslag allvarligt övervägs.
Vi står naturligtvis till förfogande för att
ytterligare utveckla våra förslag då en taletid på
sex minuter inte medger några längre
utläggningar.

Ja, herr talman, det var vårt lilla bidrag till dagens
debatt.

Anf. 3 KARL-ERIK PERSSON (v):

Herr talman! Arbete är den viktigaste delen i de
flesta människors liv. Det borde vara en rättighet
att ha ett meningsfullt arbete med en lön som man
kan leva på. Så är det inte i dag.

Vissa ekonomer och politiker har talat om att en
viss arbetslöshet skulle vara bra för ekonomin. De
påstår t.o.m. att det är nödvändigt om Sveriges
ekonomi skall må bra. Med den utgångspunkten
skulle Sveriges ekonomi blomstra, men så verkar
inte vara fallet i dag. Aldrig har
arbetslöshetssiffrorna varit så stora som i dag.
Aldrig har så många varsel varit lagda som i dag.

Men vad bygger egentligen ekonomin på om inte
arbete? Det är människors arbete som skapar det
som ett samhälle behöver av både varor och
tjänster. Frågan är inte om vi har råd att ge alla ett
arbete, utan om vi har råd att låta människor gå
arbetslösa.

Om den tekniska utvecklingen gör att det krävs
mindre arbete för samma mängd varor, borde
man minska arbetstiden, och inte sparka ut
människor i arbetslösheten.

Från vänsterpartiets sida kräver vi inte bara
arbete åt alla, då menar jag även kvinnorna, utan
också en bra fysisk och psykisk arbetsmiljö och ett
meningsfullt, innehållsrikt arbete.

Det nya med regeringens politik är att man nu
ingenstans kan läsa att regeringen kräver allas rätt
till ett arbete. Nu talar man i både tid och otid om
att hela Sverige skall leva. Frågan måste då bli:
Av vad?

När det gäller ungdomsarbetslösheten nås vi av
katastrofala siffror. Detta måste man komma till
rätta med. Man kan inte acceptera att unga
människor ställs utanför arbetsmarknaden. Nu
har arbetsmarknadsministern talat om att man
skall göra något för ungdomar mellan 20 och 24
år, och det är bra. Han har kanske sneglat på vår
motion.

Jag har bara en sak att framföra när det gäller
detta: Se till att dessa ungdomar får en lön som de
kan försörja sig på. Många av dessa har familj
eller andra utgifter att betala. Hur skall det då
fungera om de skulle få den ersättning som
massmedia har skrivit om?

Den frihet för dessa ungdomar man då
åstadkommer är att de måste fortsätta att bo
hemma, och de som redan har flyttat hemifrån får
flytta tillbaka hem. Eller är regeringen beredd att
införa särskilda ungdomspriser på boende och
service? I annat fall har regeringen ett cyniskt sätt
att se på ungdomar. f300 > Gör man ingenting för att
förbättra situationen för ungdomarna kommer
domen att falla hårt över regeringen och indirekt
mot oss alla.

Från regeringen gick man ut storstilat med att det
nu skulle satsas på infrastrukturåtgärder. Det
skulle byggas järnvägar, vägar och
telekommunikationer, och helt plötsligt finns inga
projekt som man kan komma i gång med.

Varifrån skall man få fram jobben?
Kommunikationsministern säger att om man
kommer i gång med infrastruktursatsningar så ger
det 20 000 jobb. Frågan är då: Hur skall man få
fram fler arbeten? Är det genom att dra in
kommunala medel?

Det fattas alltså 180 000 jobb. Även om jag skulle
vara snäll och säga att arbetsmarknadsministern
är bättre än kommunikationsministern på att
skaffa fram arbeten -- låt oss säga att
arbetsmarknadsministern kan få fram 30 000
jobb -- så fattas det fortfarande 150 000 jobb.

Det framgår med all tydlighet att det ena
statsrådet inte vet vad det andra gör. Det kanske
är dags att utöka privatiseringskommissionens
befogenheter till att samordna statsrådens
arbetsuppgifter och uttalanden för att
åstadkomma en ny start för Sverige.

Det är inte bara den stigande arbetslösheten som
är oroande utan också den omvända Robin Hood-
politik som regeringen för. Man tar från de fattiga
och ger till de rika. Jag är inte ensam om detta
påstående. En känd person som Hans T-son
Söderström säger att det är den största
omfördelningen från fattiga till rika sedan
Drottning Christinas tid på 1600-talet, och detta
fortsätter. Det är bara bourgeoisien som jublar.

Eftersom det verkar som om vi har fått en
sjungande regering kan jag passa på att komma
med ett citat: ''Skall det gå åt helvete, så skall det
gå med musik.''

Anf. 4 Arbetsmarknadsminister BÖRJE
HÖRNLUND (c):

Herr talman! Också jag vill börja med att
gratulera Mona Sahlin till det nya jobbet eller
jobben, även om jag misstänker att det leder till
att vi får träffas färre gånger här i kammaren,
vilket jag beklagar.

Mona Sahlin är känd för att tala enkelt, men
tyvärr måste jag säga att hon talar fel. Jag är helt
övertygad om att Mona Sahlin vill mycket väl.
Ungdomarnas situation i Blekinge och runt om i
hela Sverige är ett resultat av den förda
socialdemokratiska politiken och den djupa
internationella lågkonjunktur som vi och andra
länder upplever. Mona Sahlin talar om att hon vill
ha som mål att den öppna arbetslösheten inte
skall vara högre än 3 procentenheter. Det är en
bra målsättning. Men Mona Sahlin och hennes
parti ger tyvärr fel medicin. Priset för att via
AMS-åtgärder klara 1 % arbetslöshet är ca 6,5--7
miljarder kronor.

Socialdemokraterna fortsätter med att inte låta
svensk företagsamhet arbeta på samma villkor
som företagsamhet runt omkring oss.
Socialdemokraterna är, såvitt jag förstår, det enda
parti i kammaren som slår vakt om att arbetande
kapital i företagen skall beskattas.

f300 > När jag besöker småföretag och medelstora
företag runt om i landet har just detta förslag gett
dem den framtidstro som behövs för att de i dessa
svåra tider skall hålla ut. Det här är mycket
enkelt. Låt pengarna vara ifred i företagen till
jobb och investeringar. Dra inte bort pengarna
från företagen, det är fel medicin.

I och med att Sverige avreglerade kronan måste
vi för vår företagsamhet ha ungefär samma villkor
som länderna runt om kring oss har för sin
företagsamhet. Detta var en avgörande brist i den
socialdemokratiska politik som på 1980-talet
ledde till att investeringarna skedde utomlands
och inte i Sverige. Hade vi ändrat detta och haft
en riktig politik, hade vi i dag haft väsentligt fler
arbetstillfällen och en bättre situation.
Målsättningen är bra, men medicinen är fel.

Det är fel att i en sådan här situation gå ut med
detta till de kämpande företagen när vi som nu
under januari har 90 konkurser per vardag och
när ca en tredjedel av företagen går i konkurs. Då
måste man komma med litet uppmuntran och inte
en serie försämringar, som socialdemokraterna
föreslår i sitt budgetalternativ.

Vi måste ha som målsättning att skapa framtidstro
i detta mycket besvärliga läge och inte att ta bort
den, Mona Sahlin! Med Mona Sahlin som
partisekreterare och med ett större inflytande i
partiet förutsätter jag att det kommer förslag
också från socialdemokraterna i denna riktning.

Det sker i varje fall något positivt i Sverige i dag
när det gäller företagsamheten även om vi har
många negativa rapporter, och det är att vårt
kostnadsläge i förhållande till andra länder
förbättras. Vi är på väg, och det sker på två sätt.
Dels har det träffats ansvarsfulla avtal och det
pågår för närvarande inte någon sedvanlig
löneglidning, dels arbetar företagarna och deras
anställda verkligen hårt med
produktivitetsförbättringar. Det gör att vårt
kostnadsläge nu är på väg att hamna under
medeltalet för kostnadsläget i EG-länderna. Det
är bra, eftersom det är vad vi behöver när vi så att
säga i ordinarie verksamhet skall börja gå framåt.

Det finns en avigsida, och det är den som vi
diskuterar här i dag. Detta är litet besvärligt för
arbetsmarknaden. Vi vet inte när konjunkturerna
tar sig. OECD har snarast nedjusterat än
förbättrat prognosen i sina rapporter om
ekonomin i de länder vi gör affärer med. Det gör
att det är litet osäkert när de goda tiderna
kommer tillbaka, men man säger att det kan
inträffa under senare delen av år 1992 och att det
kan gå bra år 1993.

f300 > Men så icke på arbetsmarknaden. Företagen
kommer att kunna producera väsentligt mycket
mera innan de återigen behöver anställa
arbetskraft. Därför måste vi naturligtvis ha en
beredskap.

Så till ungdomarna i Blekinge och på andra orter.
Det föreligger nu ett första utkast till en
proposition med förslag till åtgärder för att
komma till rätta med arbetslösheten bland
ungdomar upp till 24 års ålder. Jag har haft samtal
med både arbetstagare och arbetsgivare, och
förslagen har i stort sett tagits emot positivt. Men
jag är inte riktigt klar med dessa överläggningar.
Jag ser gärna, Mona Sahlin, att vi inom kort har
ett litet samtal i denna fråga för att jag skall kunna
ge information och höra Mona Sahlins synpunkter
också.

Karl-Erik Persson var inne på parollen Hela
Sverige skall leva, och det lät på honom som om
detta inte skulle vara en bra målsättning. Men
Karl-Erik Persson och jag har haft en del med
varandra att göra genom åren just på detta
ämnesområde, så jag vet att det finns en stark
känsla också hos honom för att hela landet skall
leva och utvecklas.

Till samtliga debattörer vill jag säga att självklart
gäller arbetslinjen. Det kommer dock att vara
väldigt tungt att upprätthålla den under ett par år
framåt. Vi kommer dock att göra allt för att den
skall upprätthållas.

Karl-Erik Persson nämnde också
omfördelningarna i samhället. Det går att titta på
omfördelningarna från 1980-talets början och
fram till i dag. Om man läser kurvorna över det
som skett på rätt sätt så finner man att 1980-talet
var det stora årtiondet för omfördelningarna. Det
är bara att notera.

Jag hoppas kunna fortsätta de återstående
förhandlingarna vad gäller ungdomsplatserna så
att ett förslag kan föreläggas riksdagen inom kort.

Anf. 5 MONA SAHLIN (s) replik:

Herr talman! Jag vill börja med att tacka för
gratulationerna, men jag lovar Börje Hörnlund
att vi skall fortsätta att träffas ofta, för jag tänker
inte släppa bevakningen av arbetslösheten.
Tvärtom kommer detta att vara inte bara mitt,
utan även mitt partis viktigaste fråga.

Jag blir litet besviken över att Börje Hörnlund
hellre fortsätter att diskutera 1980-talet och vad
socialdemokraterna gjorde och inte gjorde än att
diskutera vad den borgerliga regeringen nu
faktiskt gör eller inte gör eller tänker göra. Hur
länge skall Börje Hörnlund vara fast i 1980-talet?
Vi lever i 1990-talet nu. Vi skall lära av misstagen
på 80-talet, det är jag den första att erkänna, men
det är nu som vi måste agera, och det brådskar.

Beträffande småföretagen vill jag säga att enligt
OECD har Sverige en av de lägsta
företagsbeskattningarna i hela Europa.
Kapitalbeskattningen, som Börje Hörnlund ofta
uppehåller sig vid, kostar för en företagare i
genomsnitt 2 000 kr. per år. Jämför detta med vad
det betyder för småföretagen om man stramar åt
hela hemmamarknaden som de är helt beroende
av för att få någon avsättning för sina varor och
tjänster. De behöver inte uppmuntran, Börje
Hörnlund, utan de behöver en omläggning av den
ekonomiska politiken.

f300 > Jag vill ändå i dag diskutera, Börje Hörnlund,
varför ni för den icke-byggpolitik som förvärrar
situationen för så många byggnadsarbetare.
Varför sänker ni skatterna för de välbeställda --
nu talar jag inte om kapitalbeskattningen --
samtidigt som 30 000 komvuxelever inte skall få
plats?

Har Börje Hörnlund någon kommentar till att det
skall tas resurser från AMS för att klara komvux?
Skall AMS betala alla de misstag den borgerliga
regeringen gör, undrar jag om ens de 19 miljarder
AMS har räcker till. Det kan icke vara rimligt,
speciellt inte om AMS går in i nästa budgetår med
mindre resurser än man har i dag. Jag är nyfiken
på och tar gärna del av de tankar som Börje
Hörnlund har om ungdomsarbetslösheten. Men
jag vill betona två saker. I dag är ungefär 65 000
ungdomar under 25 år arbetslösa. Det går inte att
klara ungdomsarbetslösheten utan att lägga om
den ekonomiska politiken. Det går icke att lösa
65 000 ungdomars arbetslöshetsproblem via AMS
och praktikplatser, om regeringen fortsätter med
samma inriktning av den ekonomiska politiken.

Jag tror det är oerhört viktigt att
kammarledarmöterna och
arbetsmarknadsministern är medvetna om detta,
vilket jag hoppas de är.

Men, som sagt, jag önskar en kommentar till
frågan om AMS resurser skall rädda
komvuxplatserna.

Anf. 6 Arbetsmarknadsminister BÖRJE
HÖRNLUND (c) replik:

Herr talman! Det är faktiskt socialdemokraterna
och Mona Sahlin som är fast i 1980-talet.
Socialdemokraterna fortsätter med 1980-
talspolitiken, dvs. att ta ner humöret på
företagen, i stället för att anpassa svenska
företags villkor så att investeringarna sker i
Sverige och icke utomlands och så att pengarna
används för nya investeringar och nya jobb i
stället för att dras bort från företagen.

Det är inte beloppen som har den största
betydelsen, även om också de är väsentliga. Det
väsentligaste är dock att företagarna måste få
jobba med det de är bra på, nämligen att
producera, och inte tvingas använda en stor del av
sin tid för att via revisions- och advokatfirmor
rädda sitt arbetande kapital från beskattning.
Detta är det negativa i att socialdemokraterna --
som enda parti vad jag förstår -- står fast vid att
vilja återinföra beskattningen av arbetande
kapital.

Så något om byggpolitiken. SCB beräknar att
40 000 tomma lägenheter finns i vårt land. Som
jag ser det är det då ingen finess i att stå fast vid
räntebidragen. Även om det kommer i gång nya
byggen blir det ju bara ytterligare tomma
lägenheter. Vi skulle bara skjuta kostnaden
framför oss.

Det måste göras andra saker på svensk
arbetsmarknad än att bygga lägenheter och
kontor som kommer att stå tomma.

Jag vet inte hur jag skall tolka Mona Sahlin, och
det vore intressant att få ett besked om det. Skall
Mona Sahlin vara både partisekreterare, någon
typ av vice i partiet, och utskottsordförande? Jag
ser gärna att vi får mötas så här, men jag tycker
arbetsbördan verkar väl tung.

När det gäller komvux är frågan från regeringens
sida överlämnad till riksdagen, och jag kan inte
svara på vad som händer här i riksdagen på det
området.

Anf. 7 MONA SAHLIN (s) replik:

Herr talman! När det gäller 1980-talet, Börje
Hörnlund, är jag stolt över att deklarera att vi
fortsätter med den politik som var lyckosam för
sysselsättningen och för fördelningspolitiken. Jag
är också stolt över att deklarera och erkänna att vi
dragit lärdom också av misstagen på 1980-talet,
något som jag saknar hos den borgerliga
regeringen. Det är detta som ligger bakom det enda
positiva som Börje Hörnlund hade att deklarera,
nämligen den mycket låga kostnadsutveckling som
vi nu har.

Det var ju detta som våra två partier i varje fall i
ord var överens om under den socialdemokratiska
regeringen. Då mötte vi ingen förståelse, bara spott
och spe, från de kamrater som Börje Hörnlund nu
sitter i regeringen med.

När det gäller bostadspolitiken är det märkligt att
man fortsätter att tala om de tomma lägenheterna.
Jag vill betona än en gång att vi behöver rusta upp
våra skolor. Vi behöver bygga bostäder åt alla de
äldre som nu ställer krav på en bättre bostad och en
bättre omvårdnad. Vi behöver rusta våra vägar och
våra gamla hus. Det är den delen av byggpolitiken
som icke finns. Det är också där som den stora
möjligheten finns att bekämpa arbetslösheten.

Jag kommer inte att sitta kvar som ordförande i
arbetsmarknadsutskottet. Däremot kommer jag
som socialdemokrat att fortsätta att ha som min
övergripande uppgift att inte bara jaga regeringen
för att få fram en aktiv arbetsmarknadspolitik, utan
också utveckla vår egen politik.

Jag vill ändå ha en kommentar från Börje Hörnlund
om vad han som arbetsmarknadsminister skulle
anse om kammaren skulle rädda komvux-platser,
folkbildningsplatser och annat genom att minska
resurserna till AMS. Vad anser
arbetsmarknadsministern om utsikterna för att
AMS skulle gå in i nästa budgetår med mindre
resurser än man har nu?

Sedan vill jag än en gång upprepa att vi behöver
tillsammans sätta upp en målsättning för att
arbetslösheten skall vända under detta år. Det är
inte bara ett ord och ett tal och en målsättning, utan
det handlar om en utfästelse att använda alla de
verktyg i vår politik som vi här i riksdagen kan
besluta om för att vända arbetslöshetskurvan. Det
handlar om ombyggande, det handlar om
ungdomarna, det handlar om de äldres bostäder,
det handlar om upprustningen av våra lokaler, det
handlar om vägarna i glesbygden och det handlar
om ekonomiska villkor för de små företagen på vår
hemmamarknad.

Detta, Börje Hörnlund, kan vi. Det finns förslag
här i riksdagen, men jag efterlyser ett samlat
agerande från regeringen.

Anf. 8 Arbetsmarknadsminister BÖRJE
HÖRNLUND (c) replik:

Herr talman! Som Mona Sahlin vet kommer
regeringen inom kort att träffa parterna på
byggarbetsmarknaden för att höra deras åsikter.
Jag hoppas att de har andra förslag än
räntebidragslån och liknande.

Det pågår också ett arbete mellan
kommunikationsdepartementet, mitt departement
och finansdepartementet. Som Mona Sahlin vet
skall finansen alltid vara med, och det är mycket
viktigt. Det gäller investeringar i vägar och
järnvägar.

Vi resonerar ju till och från om den kapacitet som
arbetsmarknadsverket har eller inte har när det
gäller att ge tillfälliga arbeten och om hur stor del
av de arbetslösa som på ett meningsfullt sätt kan gå
i olika utbildningar. Just nu förklarar sig ju
arbetsmarknadsverket rätt nöjt med den volym
man kan sysselsätta.

Mitt ungdomsförslag kommer att innebära att
volymen stiger med ett antal tiondelar. Jag är rätt
övertygad om att AMS har den kapaciteten. Men
det finns bitar i detta ungdomsförslag som jag
bedömer som mycket väsentliga. Skall vi få en stor
effekt, måste åtgärderna vara väldigt enkla att
förstå för alla, också för mindre arbetsgivare. När
jag har haft tillfälle att informera Mona Sahlin
skulle jag sätta värde på om hon kunde inta samma
ståndpunkt.

Det låter bra när man räknar upp saker som skall
göras, men jag vill påminna om att
budgetunderskottet trots allt är ca 90 miljarder
kronor -- det är 70 miljarder med
engångsförstärkningar. Det går inte att braka på
precis hur som helst, för då kan man göra svensk
arbetsmarknad större skada än nytta. Hemma i
Västerbotten brukar vi säga att ''måtta är smal'',
och så är det. Här finns balanspunkter som mycket
noggrant måste avvägas och som jag vet att Mona
Sahlin skulle ha avvägt på samma sätt som vi gör
om hon hade suttit i regeringen.

Andre vice talmannen anmälde att Mona Sahlin
anhållit att till protokollet få antecknat att hon inte
ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 9 KARL-ERIK PERSSON (v) replik:

Herr talman! Låt mig börja med det som
arbetsmarknadsministern sade sist i sitt anförande,
att omfördelningen började under 80-talet. Ja, det
håller jag givetvis med om, men omfördelningen
fortsätter -- det var det jag tog fram i mitt
anförande.

Vi är givetvis överens om att hela Sverige skall leva,
men människor måste ha arbete. Här talas det om
olika kommuner, och i min egen kommun,
Ljusnarsberg, är ungdomsarbetslösheten 34 % och
den totala arbetslösheten 16 %. Om de små orterna
och glesbygdskommunerna skall ha möjlighet att
leva måste människor få jobb.

Då är frågan: Måste kommunala medel dras in?
Kommunerna står för den största delen när det
gäller att ordna sysselsättning, och därför gör man
ett fundamentalt fel när man straffar de små
kommunerna genom att dra in ytterligare
kommunala medel.

Det är bra att arbetsmarknadsministern har tagit
initiativet när det gäller att komma i gång med
ungdomsarbeten. Men man gör ändå ett
fundamentalt fel när man bara talar med parterna.
Tala också med ungdomarna!
Arbetsmarknadsministern kan tala med sitt
ungdomsförbund och fråga vad ungdomarna där
tycker om detta att de eventuellt inte skall få en
ersättning som de kan leva på. Jag tror att
arbetsmarknadsministern kommer att möta
protester inom sitt eget ungdomsförbund om han
har de tankegångarna, att ungdomar som är
myndiga inte skall ha möjlighet att flytta hemifrån
på grund av att de inte har någon egen försörjning.
Den största lyckan för många ungdomar är att
komma ut på arbetsmarknaden, skaffa ett eget
boende och eventuellt familj. Man måste ta med de
sakerna i den här diskussionen. Det skall inte bara
vara förvaringsplatser för ungdomarna i stället för
öppen arbetslöshet.

Arbetslinjen skall gälla, säger
arbetsmarknadsministern. Ja, det är mycket bra,
men då måste man göra någonting åt det här. När
man talar om att dra in kommunala medel från
komvux ser jag också problem. Där har människor
möjlighet att få en utbildning när de har problem
med arbete. I dag är det många kvinnor som har fått
en utbildning tack vare komvux. Nu ser regeringen
eventuellt till att ta bort den möjligheten.

Anf. 10 Arbetsmarknadsminister BÖRJE
HÖRNLUND (c) replik:

Herr talman! Varför har ungdomarna det så svårt
på arbetsmarknaden i dag och kommer att ha det
svårt under hela 1992 och 1993? Jo, det beror på att
folk som har två, tre, fem eller sex års
yrkeserfarenhet friställs när företagen nu bantas
och att folk kommer ut på arbetsmarknaden på
grund av konkurserna, som är många, som jag
tidigare har sagt. Det uppstår hela tiden vakanser i
arbetslivet, och det är lätt för dem som redan har
skaffat sig yrkeserfarenhet att få de vakanserna,
eftersom det är fråga om färdig arbetskraft.

Det gör att vi måste ha mycket stor respekt för
ungdomarnas situation just nu. En hel del
ungdomar behöver förbättra sin utbildning för att
vara bättre rustade när de goda tiderna kommer
tillbaka. Det finns också många som har studerat så
pass mycket att de känner behov av och har större
nytta av att få arbetslivserfarenhet.

Grunden i det förslag som kommer att föreläggas
riksdagen är att vi ser båda dessa saker som en
utbildning för ungdomarna. Då blir villkoren klart
bättre än de alternativ som många har i dag,
nämligen det sociala eller KAS. De kommer att få
arbetspraktik inom de områden där de vill arbeta
framöver.

Det är mycket viktigt att betona att det nu blir litet
besvärligt ett par år, men resten av 90-talet kommer
att vara ungdomarnas årtionde. Det är små kullar
ungdomar, och de kommer att behövas, inte minst
för att förnya arbetslivet. Här gäller det att hålla
fanan högt under ett par svåra år, och sedan är det
ungdomarna själva som håller fanan på ett mycket
fint sätt.

Anf. 11 KARL-ERIK PERSSON (v) replik:

Herr talman! Jag hoppas att fanan då är röd.

Att slå sönder LAS, som regeringen nu är inne på,
tror jag inte är en framkomlig väg. Här talar man
om att byta en grupp arbetslösa mot en annan
grupp arbetslösa -- det blir konsekvensen om
arbetsmarknadsministern skulle få igenom de
förändringar som man vill göra efter att ha sett över
arbetsrättslagarna. Man skall alltså ge ungdomarna
inträde på arbetsmarknaden och ta bort LAS. Det
skulle vara en katastrof. Vi skulle få den sämsta
arbetsrättslagstiftningen i den industriella världen;
t.o.m. USA har mycket strängare regler när det
gäller lagen om anställningsskydd. Det är alltå
ingen framkomlig väg.

Det är frågan om brist på arbete. Här talar man som
om det bara är att kasta någonting i en
cementblandare och att allt är perfekt när den
stannar. Här måste det till nya arbeten. Det är
bristen på arbete som gör att vi har en hög
arbetslöshet -- jag kan inte förstå annat.

Utifrån den här synpunkten har jag inte i dag fått
veta hur vi skall få fram mera jobb, och det skulle
vara intressant att veta. Kommunikationsministern
talar i alla fall om 20 000 jobb -- även om han har
reviderat det många gånger om -- så någonstans
verkar det finnas möjligheter. Men hur är det på
andra områden?

När det gäller byggarbetsmarknaden kan jag hålla
med Mona Sahlin om att det finns
renoveringsprojekt på många ställen. Jag tror inte
att det finns en kommun i detta land som inte har
en skola som behöver rustas upp. Här finns många
möjligheter, men kommunerna får själva stå för
kostnaderna för beredskapsarbeten. Kommunerna
har möjligheter att skaffa fram sådana, men de har
icke ekonomiska resurser. Ett samtal också med
kommunerna om vilka möjligheter de har att skaffa
fram arbeten skulle därför vara bra.
Beredskaparbeten har tyvärr spolats helt. Nu är ca
14 000 av de arbetslösa har beredskapsarbeten, och
den andelen borde kunna öka, då möjligheter att få
arbete ute i kommunerna på detta sätt skulle vara
mycket bra.

Anf. 12 Arbetsmarknadsminister BÖRJE
HÖRNLUND (c) replik:

Herr talman! Det finns inga perfekta lösningar,
Karl-Erik Persson, i en situation när arbetslösheten
är hög bland ungdomarna. Vilket förslag man än
lägger fram så blir det litet krångligt på ett eller
annat sätt. Man måste se problemen och våga vidta
åtgärder för att se till att ungdomarna inte blir
arbetslösa. Efter det här förslaget, Karl-Erik
Persson, är jag övertygad om att länderna i Norden
och många länder i övriga Europa kommer att
studera oss. Jag tror att de kommer att finna det
intressant.

Samtal med kommunförbundet kommer att ske
redan i eftermiddag, när jag skall besöka huset i
fråga.

Det finns även det som är positivt på
byggmarknaden. Man upphandlar nu 20--40 %
billigare. Ett problem är att varken stat eller
kommun har några stora fonder att sätta in för
närvarande. Det är ett problem som jag tycker att
Karl-Erik Persson tar litet för lätt på.

Karl-Erik Persson var också inne på arbetsrätten.
Enligt de direktiv som nu är givna har kommittén
fått ett av de allra svåraste uppdrag en kommitté kan
få, nämligen att åstadkomma bra regler för
arbetsmarknaden men försöka göra dem så enkla
att man kan förstå dem utan att vara ombudsman
eller jurist. Det är en mycket hög målsättning. Om
kommittén orkar med det återstår att se. Min egen
prövning kommer slutgiltigt att ske först när vi har
sett vad remissinstanserna har sagt om det som
kommittén har åstadkommit.

Jag tror dock att det här är viktigt, Karl-Erik
Persson. I de små och medelstora företagen
kommer många av framtidens jobb att finnas.
Kommuner och landsting kommer inte vara några
sysselsättningsmotorer framöver. Där blir det
troligen aktuellt med vissa omfördelningar.
Storföretagen är som gjorda för att robotiseras och
inte ha så mycket personal. Då återstår de små och
medelstora företagen. Arbetslagstiftningen har i
mycket stor utsträckning utgått från storföretagen
och deras situation. Nu står det i direktiven att man
skall försöka utgå ifrån småföretagens situation.
Om Karl-Erik Persson tänker efter, så tror jag att
han kommer att hålla med mig.

Anf. 13 BO G JENEVALL (nyd) replik:

Herr talman! Jag är besviken på
arbetsmarknadsministern. Jag framförde två
konkreta förslag i mitt anförande.
Arbetsmarknadsministern valde att inte ens
kommentera dem -- hur man nu skall tolka det.

Trots alla bekymmer fortsätter den nya regeringen
att köra i de uppkörda hjulspåren. Jag har i varje
fall inte lyckats hitta särskilt mycket nytt i den
åtgärdsflod som man föreslår. Vi har nu en extrem
situation. Då måste man ta till annorlunda
metoder. Varför kan man inte pröva även litet
kontroversiella förslag? Det minsta man kan
begära är väl i alla fall att de kommenteras. Jag har
dessutom gett arbetsmarknadsministern mitt tal i
förväg.

Det finns arbetsuppgifter ute på företagen, särskilt
i de små och medelstora företagen. Man vågar i den
nuvarande situationen inte dra på sig fast anställd
personal. Man löser det på annat sätt. Den
befintliga personalen får arbeta över osv., men det
finns arbetsuppgifter. Jag kan garantera att om man
vidtog åtgärder i den här riktningen skulle man
skapa arbetstillfällen för tusentals människor. Jag
kommer själv ifrån företagsvärlden och har en viss
uppfattning om den.

Dessutom skulle man få något för pengarna, i
stället för att de inte alls kommer till nytta. Som jag
sade i mitt anförande är nog det värsta för de
arbetslösa den psykologiska situation de befinner
sig i då de inte är efterfrågade. Jag är säker på att
om man öppnade den här möjligheten skulle många
av de som i dag är arbetslösa självmant söka
kontakt med närmaste företag på orten eller inom
sitt arbetsområde och erbjuda sina tjänster. Man
kan dessutom göra det enkelt i stället för att koppla
in arbetsförmedlingen. Man kan ha en enkel A4-
blankett där man bara fyller i uppgifter och skickar
in.

Fördelen med att ge en tillfällig dispens från LAS
är att det går precis lika enkelt och snabbt att
upphäva den när tiderna vänder och hjulen börjar
snurra igen. Men gör man ingenting, sker
garanterat ingenting. I förlängningen av det här kan
man t.o.m. tänka sig att om staten på så sätt bidrar
med den arbetslöshetsersättning som den ändå
skall betala, kunde man t.ex. göra upp med
företagen om att få arbeten utförda litet billigare.

Anf. 14 Arbetsmarknadsminister BÖRJE
HÖRNLUND (c) replik:

Herr talman! Regeringen har lagt fram sina förslag
till riksdagen för behandling. Jag skall ändå
kommentera förslagen något.

Ny Demokrati föreslår att den arbetslöse skall
behålla sin arbetslöshetsersättning men ändå jobba
på ett företag. I Stockholms debatteras nu vissa
taxifirmor. Företag går i konkurs, återuppstår, och
så håller de på. Det skulle troligtvis bli mycket
snedvridande på den sunda konkurrensen mellan
företagen. Jag är ganska övertygad om att man
snart skulle få SAF och småföretagarnas
organisationer på sig. Jag är också helt säker på att
man direkt skulle få de fackliga organisationerna på
sig.

Arbetslöshetsersättningen är ingen outsinlig källa.
Ett av mina stora problem är att
arbetsmarknadsfonden, varifrån
arbetslöshetskassorna får sina pengar, håller på att
tömmas. I den fonden kommer det att uppstå ett
underskott på åtskilliga miljarder, om vi fortsätter
såsom vi gör i dag. Det krävs en hel del ytterligare
analyser från Ny Demokratis sida innan förslagen
kan betraktas som genomförbara.

Anf. 15 BO G JENEVALL (nyd) replik:

Herr talman! Det låter som om det är
arbetsmarknadens särintressen och parter som
bestämmer här i landet. Jag trodde faktiskt att
riksdag och regering hade något att säga till om.

Jag är medveten om att våra förslag är
kontroversiella. De är ovanliga och mycket
annorlunda. Men bara därför bör man inte avstå
från att diskutera den eventuella framkomligheten.
Med det här förslaget skulle man på intet sätt
tömma arbetslöshetskassorna snabbare än vad som
sker i dag. Det är i alla fall nödvändigt att betala ut
ersättning. Med vårt förslag skulle man få något för
pengarna.

Jag kan inte se att vårt förslag är särskilt
orealistiskt. Jag hoppas att
arbetsmarknadsministern i alla fall skulle vilja titta
på våra förslag och analysera dem. Vi har också
sagt att ett sådant system naturligtvis måste
kringgärdas med regler.

Dessutom var det två förslag som lades fram. Det
andra förslaget innehöll inte att man skulle behålla
arbetslöshetsersättningen. Det innehöll faktiskt ett
förslag att man skulle anställa folk, men med den
skillnaden att företaget inte betalade
arbetsgivaravgift för den tiden. Arbetsgivaravgift
får man ju ändå inte in om personen i fråga är
arbetslös.

Trots allt hoppas jag att förslaget kommer att ses
över. Vi står som sagt till förfogande, då vi har
mycket mer att tillägga och många fler detaljer att
tillföra.

Anf. 16 BERIT ANDNOR (s):

Herr talman! Börje Hörnlund, var finns
kvinnoperspektivet i regeringen politik? Ja, den
frågan måste man ställa sig efter att ha läst den
borgerliga regeringens förslag till budget för nästa
år.

Mitt svar är att kvinnoperspektivet helt saknas. Det
gäller särskilt inom arbetsmarknadspolitiken och
kvinnors rätt till arbete.

Regeringens politik är i själva verket ett stort hot
både mot kvinnors arbete och mot kvinnors
ställning i samhället. Nedskärningarna inom den
gemensamma sektorn, karensdagarna,
borttagandet av delpensionen, uteblivandet av
barnbidragshöjningen, neddragningen av
utvecklingsfondernas kapital m.m. Alla dessa
förslag drabbar kvinnorna och kvinnors arbete.

Vi socialdemokrater vänder oss mot regeringens
ekonomiska politik, som leder till ökad
arbetslöshet, en politik som försämrar för de flesta
och särskilt för kvinnorna. I ett läge där det behövs
utbudsstimulerande åtgärder stramar regeringen
åt. Exempel på detta är de planerade
indragningarna av medel från kommuner och
landsting. Nästa år skall åtta miljarder sparas.
Detta kommer att medföra att kvinnors
möjligheter till arbete kraftigt försämras, eftersom
det är inom den gemensamma sektorn som
kvinnorna arbetar. Det är deras arbeten som
kommer att drabbas.

Den gemensamma sektorn är också en
förutsättning för att kvinnorna skall kunna
förvärvsarbeta.

Visst är det viktigt att förändra, utveckla och
ompröva inom den gemensamma sektorn -- och så
sker också. Men det är ju en helt annan sak än det
regeringen nu föreslår.

Det är kvinnors arbete det handlar om. Har
arbetsmarknadsministern gjort någon beräkning av
vad nedskärningarna i den gemensamma sektorn
kommer att innebära i form av ökad arbetslöshet
för landets kvinnor? Om inte, hade det inte varit på
sin plats att göra det? Är det verkligen läge att göra
dessa indragningar nu med tanke på det
sysselsättningsläge vi nu har? Hade det inte också
varit värdefullt att i samband med analysen göra en
regionalpolitisk bedömning av de
sysselsättningspolitiska konsekvenserna när det
gäller de planerade indragningarna?

I Jämtland, som jag kommer från, arbetar 62 % av
länets kvinnor i den gemensamma sektorn. Det
säger sig självt att neddragningar där betyder
oerhört mycket för kvinnors möjlighet att få arbete,
och det i en situation då vi har landets högsta
arbetslöshet i skogslänen.

Hittills har kvinnorna haft lägre arbetslöshetstal än
män. Så brukar det vara i början av en
lågkonjunktur, men sedan ändras ju situationen.
Därför finns det all anledning att uppmärksamma
kvinnors situation på arbetsmarknaden i övrigt.

Till skillnad från den borgerliga regeringen har vi i
den socialdemokratiska partimotionen om ''det
goda arbetet'' belyst kvinnors situation i arbetslivet
och lämnat förslag till åtgärder, som leder till
förbättringar för kvinnor.

Kvinnorna utgör i dag nästan hälften av
arbetskraften. Samtidigt som kvinnan
förvärvsarbetar tar hon också ansvar för hem och
barn. För att klara detta arbetar många kvinnor
deltid. Ofta har de gjort valet själva, men det finns
kvinnor som inte gjort detta val. Eftersom
arbetsmarknaden är starkt könsuppdelad och
kvinnors arbete ofta gäller vård- och
servicesektorerna finns det sällan finns något
alternativ till deltidsarbetet.

För att komma till rätta med dessa förhållanden
krävs det genomgripande arbetsorganisatoriska
lösningar och förändringar. Vi tycker att
arbetslivsfonderna måste ges möjliget att särskilt
stödja utvecklingen av nya arbetsorganisatoriska
lösningar i branscher där deltidsarbetet är
omfattande.

Många kvinnor är i dag deltidsarbetslösa. I regel
står i dag många kvinnor inför situationen att
tvingas välja mellan att säga upp sin
deltidsanställning, för att på det sättet kunna
uppbära arbetslöshetsersättning för en
heltidstjänst, eller att jobba kvar i ett deltidsjobb
som de inte kan försörja sig på. Detta är ett orimligt
val. Kvinnor måste därför få möjlighet till förtur till
lediga arbeten hos sin arbetsgivare, vilket innebär
mer arbetstid och kräver ändringar i lagen om
anställningsskydd.

Är ministern beredd att stödja förverkligandet av
ett sådant här förslag, något som skulle kunna
betyda oerhört mycket för kvinnors möjligheter till
försörjning?

Kvinnorna har de sämsta arbetsmiljöerna.
Kvinnorna har de monotona, slitsamma jobben
som leder till utslitning i förtid. Arbetslivsfonderna
som nu funnits i drygt ett års tid, har ju till uppgift
att stödja projekt som syftar till att förbättra
arbetsmiljöerna.

För att utveckla kvinnors arbete och på ett
genomgripande sätt förändra det, anser vi att
arbetslivsfonderna bör får i uppdrag att under en
tvåårsperiod genomföra projekt som vänder sig till
kvinnor. Vi tror att det är nödvändigt med riktade
insatser för kvinnor för att kunna åstadkomma
förändring.

Projekten skall omfatta den fysiska arbetsmiljön,
arbetsorganisationen och arbetsinnehållet -- ansvar
och befogenheter -- och arbetstider. Dessutom bör
stor vikt fästas vid kompetensutveckling.

I det mycket allvarliga sysselsättningsläge som vi
befinner oss i, måste den borgerliga politiken
förändras i grunden. Särskilda hänsyn och insatser
måste också riktas mot kvinnor.

Min slutfråga till ministern är: Varför försämrar
den borgerliga regeringen för kvinnorna? Vore det
inte bättre att ta till vara kvinnors vilja till arbete
och utveckling? Gör någonting för kvinnorna,
ministern!

Anf. 17 ELVER JONSSON (fp):

Herr talman! Läget på arbetsmarknaden är i dag
mörkt. Den radikala försämring som inleddes på
hösten 1990 då arbetslösheten steg, varslen gick
upp i rekordtal och de lediga platserna sjönk i antal
till ett minimum har fortsatt. Under förra året
kunde man notera en utveckling i negativ riktning
och nu strax efter årsskiftet kan vi också notera att
arbetslöshetstalen är uppe i en nivå som de aldrig
tidigare varit i modern statistisk tid.

Regeringen har insett lägets allvar och satsat
mycket på arbetsmarknadspolitiska åtgärder i årets
budget. Detta i avsikt att kunna hävda vad vi i
Sverige kallar för arbetslinjen.

Stora satsningar görs på att dämpa
långtidsarbetslösheten. Det är bra åtgärder som
regeringen föreslår och som ligger i linje med den
tradition som har präglat svensk
arbetsmarknadspolitik under senare decennier.

En av anledningarna till att situationen på
arbetsmarknaden ser ut som den gör är i hög grad
den internationella lågkonjunkturen. Därom är de
flesta bedömare ense.

En annan anledning är den förda politiken under
senare delen av 80-talet. Överhettningen på
byggsidan bidrog starkt till dagens situation med för
svenska förhållanden skyhöga arbetslöshetstal
inom byggsektorn.

Låt oss sätta in alla tänkbara åtgärder för att
begränsa skadorna för individerna och för
samhället, vilka nu får bära bördan av en hög
arbetslöshet. Det finns inga enkla lösningar. Det
finns inte en enda ''tulipanaros'' utan det behövs ett
helt ''batteri'' av konstruktiva åtgärder.

När det gäller förutsättningarna är en internationell
konjunkturuppgång viktig. Andra nödvändiga
inslag är de åtgärder som vi själva vidtar för att
skapa vettig sysselsättning inom olika branscher.
Att påbörja redan tidigare planerade investeringar,
där medel redan är avsatta, är en viktig åtgärd.
Problem som dyker upp allt oftare när det gäller
tidigareläggning av projekt är administrationen och
byråkatin. Trögheten är stor och arbetet går i så
långsamt tempo att tidigareläggningar äventyras.

I mitt eget hemlän, Älvsborgs län, finns ett par
projekt som med fördel skulle kunna startas
omedelbart. I september gavs nya pengar till
Borås--Varberg-vägen. Starten ser ut att kunna bli
först i april, alltså åtta månder efter att man har fått
pengarna.

Ett annat exempel som visar trögheten är
fängelsebygget i Vänersborg. Redan i november
var man klar med finansieringen, men
bedömningen på länsarbetsnämnden är att det
knappast blir byggstart förrän hösten -92. Alltså
nära ett år efter att medel fanns till förfogande,
detta samtidigt som utflödet för öppen arbetslöshet
är ungefär 2 miljarder kronor i månaden.

Herr talman! Jag tror det behövs en smidigare
hantering när det gäller administration och
byråkrati. Det är nödvändigt om ''blodflödet'' för
att dämpa öppen arbetslöshet skall kunna
begränsas. Jag vill uppmana regeringen att
omedelbart se över dessa problem. Vi måste få en
ordning som medger tempohöjning, eftersom läget
kräver både krafttag och snabbhet.

Jag tror att det är särskilt viktigt att satsningar inom
arbetsmarknadsutbildningen sker, inte minst därför
att vi måste stå rustade med en arbetskraft med god
kompetens och rätt kompetens när konjunkturen
vänder uppåt igen. Allt talar för att vi inom ett par
tre år i en ny och bättre konjunktur måste
konstatera att välutbildade yrkesarbetare är en
bristvara.

Det är tillfredsställande att
arbetsmarknadsministern avser att för riksdagen
presentera förslag som syftar till att hjälpa unga
människor ut i arbetslivet redan nu.

Vi har en ny situation på arbetsmarknaden. På
samma sätt som världspolitiken har oväntade och
snabba inslag gäller det också näringslivet i vårt
eget land. De jämna och mjuka vågrörelserna i
konjunkturen har bytts ut mot hastigt förändrade
växlingar. Det gäller nedgång, och det kommer
förmodlingen att gälla även uppgång. Därför har vi
så kort tid och så litet rådrum. Därför kommer
framtidens arbetsmarknadspolitik att få ännu större
krav på sig.

Inom arbetsmarknadsutbildningen har det under
senare tid skett ett kvalitetslyft och en
kapacitetshöjning som är berömvärd. Det beror
självfallet inte enbart på att vi har fått en ny
företagsform för AMU, men det är inget tvivel om
att det verksamt har bidragit till förbättringar.

En bransch som särskilt har uppmärksammats som
speciellt krisdrabbad är byggbranschen.
Larmsiffror dyker ständigt upp som visar på hög
arbetslöshet. Från framför allt socialdemokratiskt
håll ropas det på att regeringen skall stimulera
byggandet. Jag kan hålla med om att detta är riktigt
exempelvis när det gäller infrastruktursatsningar.
Det är däremot osäkert om man nu skall dra i gång
andra stora projekt när det gäller husbyggande som
skulle ge än fler tomma lägenheter på sina håll ute
i landet. Jag tror i stället att framför allt
kommunerna nu bör ta tag i sitt renoveringsbehov.
Det kan vara stora projekt som upprustning av
skolor, men också mindre projekt som inte kräver
någon större form av förberedelse, t.ex.
upprustning av vatten- och avloppsnät. Det är
viktigt att kommunerna nu när kostnaderna för
material m.m. är som lägst gör upprustningar.

Herr talman! En aktiv arbetsmarknadspolitik är
viktigare än någonsin. Men det är också viktigt att
komma ihåg att arbetsmarknadspolitiken bara kan
vara ett komplement. I grunden måste det finnas en
positiv näringspolitik och en sund
samhällsekonomi. Arbetet har ett egenvärde. Det
är viktigt för samhället, men också för oss enskilda
människor.

Anf. 18 BERIT ANDNOR (s) replik:

Herr talman! Ministern tyckte inte att det var värt
att över huvud taget kommentera det som jag tog
upp när det gäller kvinnors arbetsmarknad. Jag
märkte att Elver Jonsson, som ledamot i
arbetsmarknadsutskottet, inte heller med ett ord
berörde kvinnors sysselsättning och kvinnors rätt
till arbete.

Som företrädare för folkpartiet, som i ord säger sig
stå för jämställdhet och arbeta för kvinnors och
mäns lika rättigheter, tycker jag att det är något
märkligt att folkpartiet i regeringsställning över
huvud taget inte tar upp någonting om
kvinnoperspektivet på arbetsmarknadspolitiken.

Som jag sade tidigare har kvinnornas arbetslöshet
ännu inte stigit särskilt mycket i förhållande till
männens, men det kommer att ske. Och de
neddragningar av statsbidragen till kommuner och
landsting som nu föreslås kommer att slå oerhört
hårt. Är Elver Jonsson inte medveten om detta?
Vet Elver Jonsson inte vad detta får för
konsekvenser för kvinnor och kvinnors arbete?

Vi har ännu inte fått något svar på den fråga som
Mona Sahlin ställde tidigare, nämligen beträffande
de rykten som vi hör om att att man skall ta av
pengarna till arbetsmarknadspolitiken och lägga
dem i potten för vuxenutbildningen. Skall de
arbetslösa betala en utökning inom komvux? Är
det på det sättet, Elver Jonsson? Jag vore tacksam
om han kunde svara på någon av dessa frågor.

Anf. 19 ELVER JONSSON (fp) replik:

Herr talman!Det var en salva, men det kan ju bero
på att Berit Andnor är ny här i kammaren, annars
skulle hon, på tal om kvinnors möjligheter till
jämställdhet i arbetslivet, ha kunnat erinra sig att
hennes partikamrater länge bekämpade den lag
som folkpartiet tillsammans med andra partier drev
igenom här i riksdagen mot socialdemokraternas
vilja. Står Berit Andnor bakom vår
jämställdhetslag, eller vill hon skjuta de skott som
hennes partikamrater gjorde 1979 för att stoppa
jämställdhet i arbetslivet?

Berit Andnor beklagade att vi inte har
kommenterat Mona Sahlins inlägg. Och det kanske
vore läge att göra det.

Mona Sahlin uppehöll sig en hel del vid de misstag
som gjordes under 80-talet. En viss ödmjukhet
bjuder väl att även Berit Andnor erinrar sig att det
var socialdemokratisk politik som under större
delen av denna period var förhärskande.

De misstag som då gjordes gäller främst den
selektiva politiken. Jag tror att vi måste få ett
generellt mönster. I och för sig kan man i speciella
situationer sikta in sig på kvinnors svåra
arbetsmarknadssituation. Men det är viktigt att vi
får en generell och bra grund.

Berit Andnor har väl ändå inte glömt att
socialdemokraterna, när vi från den borgerliga
sidan kämpade för att få lägre arbetsgivaravgifter i
Jämtland, motsatte sig det? De satsade i stället på
Luleå. Det var er bedömning, vilken ni har rätt att
ha. Men kom inte och säg att det inte skulle ha varit
till hjälp för kvinnorna i Jämtland med en bättre
situation i näringslivet i Jämtland.

Socialdemokraterna har hela tiden under 80-talet
prutat på länsanslagen, detta fina instrument i våra
länsstyrelser som ger möjligheter att starta nya
företag och att stötta glesbygdsverksamhet. Det är
inte oviktigt för kvinnorna, inte ens i Jämtlands län.

Anf. 20 BERIT ANDNOR (s) replik:

Herr talman! Liksom Börje Hörnlund verkar Elver
Jonsson vara kvar i det förgångna. Det finns
tydligen en önskan från de borgerliga partierna att
uppehålla sig vid det förgångna. Det märks också
på den politik som de borgerliga partierna för.

Den politik som nu förs är en politik som bara syftar
till att göra det bättre för dem som har det bra i
samhället och göra det sämre för dem som redan i
dag har det sämst. Och kvinnorna behöver också
har rätt till arbete, och jag trodde att vi var överens
om det.

Jag lade märke till att Elver Jonsson i sin replik inte
med ett ord bemötte min fråga om den mycket
allvarliga indragning som nu sker av statsbidragen
till kommuner och landsting. Det kommer att slå
oerhört hårt mot kvinnors arbete, inte bara i
skogslänen, även om det slår hårdast mot
kvinnorna där, utan över hela landet, och det i en
situation då vi i stället skulle behöva ha en
stimulering av arbetsmarknaden.

Elver Jonsson kommenterade inte heller den fråga
som jag upprepade gånger har ställt till regeringens
företrädare, nämligen om pengarna till komvux
skall tas från de arbetsmarknadspolitiska medlen.

Anf. 21 ELVER JONSSON (fp) replik:

Herr talman! Den oerhört svåra situationen på
arbetsmarknaden är ju inte begränsad bara till
kvinnorna, den gäller alla, och den gäller i hög grad
ungdomarna. Därför behöver vi en politik som gör
att vi får fart på det näringsliv som kan ge de riktiga
jobben. Jag kan inte förstå att Berit Andnor har
någon annan uppfattning än den som vi i utskottet
har haft under många år, nämligen att
arbetsmarknadspolitiken är viktig, men den kan
aldrig bli mer än ett komplement. Det viktiga är att
vi får en positiv näringspolitik och en sund
samhällsekonomi.

Den sunda samhällsekonomin har ju skjutits
sönder ganska rejält under den socialdemokratiska
eran under 80-talet. Kjell-Olof Feldt, i ''salig
åminnelse'' som en god analytiker av läget, varnade
varje år i sin finansplan för att om den politik som
man förde inte ledde till konsekvenser på t.ex. de
statliga utgifterna skulle den bli vådlig i
förlängningen. Och det är ju dessa frukter som vi i
dag skördar. Tredje vägens politik havererade.

Jag gav faktiskt Mona Sahlin en eloge för att hon
var ödmjuk nog att säga att det visst har begåtts
misstag och att vi inte skulle göra om dem. Och
misstagen var att man inte såg till att
näringspolitiken och samhällsekonomin var i
balans. Det finns alltså mycket att ompröva.

Det är naturligtvis viktigt att vi får pengar till den
vård och omsorg som är så oerhört angelägna i en
växande sektor, t.ex. när det gäller äldrevården.
Alla sektorer skall inte minska, utan där behövs
tvärtom ökade insatser. Men då är det viktigt att vi
har pengar att betala detta med.

Det var intressant att höra att Berit Andnor inte
hade synpunkter på jämställdhetspolitiken. Jag vill
åter ställa frågan: Står Berit Andnor bakom den
jämställdhetspolitik som riksdagen har ställt sig
bakom, eller hävdar hon den socialdemokratiska
linjen från 1979?

Andre vice talmannen anmälde att Berit Andnor
anhållit att till protokollet få antecknat att hon inte
ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 22 BJÖRN KAALING (s):

Herr talman! Beträffande den jämställdhetslag som
togs upp i föregående inlägg vill jag inledningsvis
helt kort bara framhålla att vi socialdemokrater inte
är motståndare till jämställdheten. Vad vi
förespråkat är i stället ett avtal på
arbetsmarknaden.

Häromveckan kom det hittills största varslet inom
den offentliga sektorn när Uppsala kommun
preliminärt varslade om att 1 500 anställda skulle
sägas upp. Vad som är ursprunget till detta varsel
kan naturligtvis diskuteras. Men det är inte något
som i första hand hör hemma i den här debatten.

För alla dem som drabbas av uppsägning är den
hotande arbetslösheten det stora problemet, och
det är denna som det nu skall handla om.

I senaste numret av Kommun Aktuellt kan man läsa
att de stora nedskärningarna i Uppsala antas vara
början på en större våg av varsel i kommunerna.
Göteborg, Linköping, Norrköping och Växjö t.ex.
berörs.

Det nämns att det på några års sikt totalt kan vara
fråga om bortemot 50 000 anställda som berörs av
indragningar. Visserligen görs bedömningen att
större delen av nedskärningarna kan klaras genom
naturlig avgång och omflyttningar samt genom att
tjänster inte återbesätts. Men det här kommer
också att leda till en högre arbetslöshet och bidra
till ett förvärrat läge på arbetsmarknaden.
Lågavlönade kvinnor -- Berit Andnor var inne på
den frågan -- kommer, liksom ungdomarna, att vara
de som hårdast drabbas när besparingarna inom
den gemensamma sektorn skall göras.

Den formella grunden för uppsägningarna är här,
liksom i andra fall, naturligtvis bristen på arbeten.
Detta ter sig närmast ironiskt, om nu det uttrycket
får användas i det här sammanhanget, sett till de
behov av vård och omsorg som faktiskt finns.
Vidare är det inte så, att efterfrågan på de tjänster
som produceras av kommuner och landsting viker.
Det framgår inte minst av allmänhetens reaktion
när drabbade kommuner lägger ner daghem och
skolor och drar in personal inom äldreomsorgen --
och då handlar det om riktiga jobb.

Inte heller blir det lättare att driva arbetslinjen i
arbetsmarknadspolitiken på orter där en stor del av
arbetsmarknaden återfinns inom det offentliga.
Hos kommuner, liksom hos privata arbetsgivare,
uppstår naturligtvis problem och konflikter när
man med den ena handen skall säga upp personal
och med den andra förväntas klara att ta emot ett
ökat antal arbetslösa i arbetsmarknadsåtgärder.

Jag tror att det finns skäl att höja ett varnande
finger i det avseendet. Man måste inse att det kan
bli problem i framtiden när det gäller att hitta
platser för arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Vi socialdemokrater har lagt fram en rad förslag
både i vår ekonomiska motion och i vår
arbetsmarknadspolitiska motion här i riksdagen.
Ett förslag går ut på att de 3,8 miljarder som
regeringen vill dra in från kommunerna nästa år
omvandlas till en stimulans för att kommuner och
landsting skall tidigarelägga investeringar. Det här
täcker naturligtvis viktiga behov, och det innebär
ett gott tillskott av välbehövliga arbetstillfällen på
arbetsmarknaden.

Naturligtvis är det olyckligt, och det har flera talare
varit inne på, att i det här läget göra onödigt hårda
åtstramningar riktade mot både privat och offentlig
sektor.

Trots allt är en hel del av de småföretag som de
borgerliga partierna säger sig värna särskilt mycket
beroende av upphandling från den offentliga sidan.
Självfallet måste det vara så, att den vikande
upphandlingen från kommunernas sida nu innebär
ett betydligt större slag mot småföretagen än de få
tusenlappar innebär som man får i form av
skattelättnad. Naturligtvis blir det mycket värre för
dem när hela efterfrågemarknaden viker och ingen
köper de produkter som företagen tillverkar.

Som tidigare har sagts är det nu viktigt att
arbetsmarknadspolitiken inriktas på ännu aktivare
åtgärder. Hit hör naturligtvis utbildningsinsatserna.

Behovet av utbildning är stort både inom privat och
inom offentligt näringsliv. Givetvis är det rätt
tillfälle att utbilda personalen när det är
lågkonjunktur. Dessutom kan man då ta in
människor som ersätter dem som får utbildning.
Det behövs också utbildning i det
förändringsarbete som genomförs i kommuner och
landsting. De flesta är överens om att det
förändringsarbetet behövs. Det behövs utbildning
när personalen måste flytta runt. Det finns också ett
behov av utbildning vid omställningar och
omstruktureringar.

Det är bara att betona vikten av att satsningarna på
utbildning och investeringarna i byggandet av vägar
genomförs. Naturligtvis är det fel att i det här läget
skära ned på det sätt inom vuxenutbildningen som
föreslagits från borgerligt håll.

Anf. 23 MARIANNE JÖNSSON (c):

Herr talman! Jag vill lyfta fram frågan om de
handikappades situation i dagens
arbetsmarknadsläge. Arbetslösheten är ett gissel
för alla som berörs av den och ett slöseri med
samhällets resurser, som alltså inte utnyttjas på ett
riktigt sätt. Det kommer att upprepas många
gånger i dag och med olika formuleringar här i
talarstolen. Säkerligen finns där samma kända
övertygelse, nämligen att det just nu inte finns
något som är så angeläget som just behovet av att
rådande arbetslöshet bekämpas samt av att vi
återigen får en fungerande arbetsmarknad och
kontroll över lågkonjunkturen.

Regeringen gör mycket kraftfulla satsningar för att
mildra verkningarna av den nu så svåra
arbetslösheten. Ja, den är den svåraste som vi har
haft sedan mellankrigstiden. Man har valt
arbetslinjen som ledstjärna, som
arbetsmarknadsministern här säger. Dessutom är
avsikten att verkligen sträva efter att denna linje
blir den rådande. Särskilt utsatta grupper --
ungdomar, arbetshandikappade, flyktingar och
invandrare nämns -- skall bli föremål för
regeringens särskilda omsorg. Det är bra. Man
satsar kraftfullt på särskilda
arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Främst gäller
det lönebidragen. Summan för dessa ökas med 790
miljoner till 6,2 miljarder i årets
budgetproposition. Arbetsmarknadsverket får
dessutom ett medelstillskott om 275 miljoner redan
i år för att det med lönebidrag skall vara möjligt att
åstadkomma att fler arbetshandikappade kommer i
arbete. Det är tänkt att medlen skall räcka till 2 500
arbetshandikappade. Så långt är väl allt gott och
väl.

Nu återstår det för företag och förvaltningar att på
bästa sätt se till att det kan åstadkommas som
regeringen avser, nämligen att fler
arbetshandikappade kommer i arbete.

Vi i Sverige är alldeles överens om att den
målsättningen skall gälla. Formuleringarna har
varierat alltsedan 70-talet, då begreppen full
sysselsättning och arbete åt alla först myntades. Nu
talar man om det goda arbetet åt alla. Och det här
är väl bra. Det innebär ju att alla människor i
grunden har rätt till ett arbete -- oavsett
förutsättningar eller förväntningar eller om man är
i behov av stödinsatser av varierande omfattning.

De målsättningar och ambitioner som det här talas
om är goda. Men många människor som har ett
handikapp saknar fortfarande jobb. Kön med s.k.
kvarstående sökande med någon form av
handikapp vid landets arbetsförmedlingar har
under de senaste åtta nio åren konstant omfattat
30 000 människor. Det antalet har inte på något sätt
förändrats, trots att det har varit högkonjunktur.

Det finns människor som har svåra
funktionshinder, och dessa personer är många.
Inom dessa grupper har man inte någon möjlighet --
oberoende av om det är högkonjunktur eller
lågkonjunktur -- att få arbete eller sysselsättning
vid sidan av arbetsmarknaden. Den frågan har
tagits upp i olika handikapputredningar ända sedan
början av 80-talet. Frågan har diskuterats i
handikapporganisationerna, och många uttalanden
har gjorts i detta sammanhang. Vi i den nu aktuella
handikapputredningen har gjort en kartläggning
där vi presenterar siffror som väl vid det här laget
är kända. Tre av fyra handikappade med svåra
funktionshinder saknar arbete och sysselsättning
utanför hemmet. Det rör sig om hela 72 %.

Arbetet är en del av människans värdighet. Har
man inte ett arbete känner man sig utanför,
mindervärdig och uppgiven. Det kan leda till svåra
depressioner. Man känner ett allmänt
tillkortakommande. I det nuvarande
arbetsmarknadsläget är det mycket stor risk att
dessa människor hamnar mycket långt bak i
arbetslöshetskön. Man ger upp, man bryr sig inte
om att anmäla sig. Det är t.ex. anmärkningsvärt att
bara 3 % av de utvecklingsstörda finns registrerade
som arbetssökande.

Därför säger regeringen i budgetpropositionen att
man särskilt måste beakta detta nu, när man har så
mycket bekymmer och så svåra problem med att få
ungdomar, invandrare, flyktingar och andra
varslade och uppsagda att få ett jobb, så att man
inte glömmer de handikappade. Man måste ta till
särskilda lösningar, nya idéer.

Det har visat sig att om man gör särskilda insatser --
man har i Kalmar, som jag kommer från, haft ett
projekt som heter Arbete åt unga handikappade --
med kunnande, personligt engagemang, stöd, litet
uppfinningsrikedom och litet flexibilitet, kan man
uppnå att en ung människa, som tidigare var ett
vårdfall, blir en människa med självaktning, som
har ett jobb och inte bara är en som kvitterar ut sin
pension.

Det finns många orosmoln på himlen framöver.
Solidariteten kommer att sättas på mycket hårda
prov, vill jag säga. Det är en helt förändrad
situation. Det regeringen gör nu är därför
naturligtvis mycket viktigt. Men vi kommer också
att i handkapputredningens slutbetänkande, som
presenteras i maj, att ge många förslag för att
utveckla och öppna vägar till arbetslivet för
personer med funktionsnedsättningar.

Skall vi mena någonting med jämlikhet, solidaritet
och full delaktighet, som vi säger i våra festtal,
måste den generella välfärden, som vi i centern
talar så mycket om, med grundtrygghet, där arbetet
ingår som en viktig del, gälla alla människor,
däribland också de handikappade var i landet man
än bor.

Anf. 24 BENGT-OLA RYTTAR (s):

Herr talman! Dalarna och Gävleborg har nu den
högsta öppna arbetslösheten i landet.
Byggarbetslösheten är också den högsta i landet. I
Gävleborg är över 30 % av byggnadsarbetarna utan
arbete. I Dalarna mer än 26 %. Utstämplingen har
nu börjat för de här människorna.

Visst skulle vi ha fått en nedgång i byggandet även
om vi hade haft en socialdemokratisk regering. Det
ligger liksom i själva konjunkturen.

Men det som har skett nu är varken mer eller
mindre än ett attentat mot byggbranschen. Jag vet
inte om det som har skett har gjorts med berått mod
eller om det är på grund av inkompetens i
regeringen. Faktum kvarstår, den förda politiken är
katastrofal för byggbranschen.

Nog begriper väl Börje Hörnlund och hans kollegor
att det blir tvärstopp i byggandet när man i början
av en lågkonjunktur

-- skapar kaos i bostadsfinansieringen, och de enda
säkra signaler som marknaden får är att det
kommer att bli dyrare att bo,

-- tar bort två tredjedelar av investeringsbidraget,
det blir alltså 6,2 % dyrare att bygga bostäder,

-- försämrar ROT-lånen,

-- skänker de 300 miljoner som den
socialdemokratiska regeringen avsatte för att
reparera skolor till dem som redan har -- det är vad
den borgerliga majoriteten i Sveriges riksdag gör --,

-- låter stödet till ungdomsboendet gå samma väg
och

-- avskaffar det statliga stödet för att sanera
bostäder från fukt och mögel.

Herr talman! Hur skulle det kunna gå annat än
käpprätt åt skogen för en bransch som utsätts för en
sådan behandling.

Börje Hörnlund talade väl om ungdomarnas
situation på arbetsmarknaden. Tittar man på
byggbranschen ser man att det är något mycket
förfärligt som händer. Här slås flera årskullar ut.
Det är först de som förlorar jobbet och sedan är det
de som får byggutbildning men som inte kan
fullfölja sin utbildning utan går förlorade för
branschen.

Korparna pratar även i den här lågkonjunkturen
om att Sverige är färdigbyggt. Det sade man under
den förra lågkonjunkturen också. Men det visade
sig att de hade fel, och de har fel i dag också.

Det är ett stort ansvar som regeringen har i den här
frågan. Men man försöker att dra sig undan det
ansvaret genom att splittra bygg- och
bostadsfrågorna på 7--8 departement. Men jag
lovar en sak. Det är att regeringen inte kommer att
få en lugn stund förrän man bedriver en politik som
låter människor bo bra till rimliga kostnader, gå i
skolor som är trivsamma och bra och bygger det
som krävs för bra offentlig service. Då finns det
jobb i byggbranschen och i en mängd andra företag.

Det är inte bara byggbranschen som drabbas.
Kringverksamheten i träindustri, verkstadsindustri
och åkerinäring drabbas också hårt.

För träindustrin är detta förödande, och det är en
industri som oftast ligger i glesbygd. Det är också
mycket beklagligt att träindustrikapacitet och
kunnande slås ut, speciellt med tanke på att det är
en industrisektor som har ganska goda
förutsättningar på den framtida EG-marknaden.

Carl Bildt klagade i början av den här debatten
över att vi socialdemokrater inte nämner
industrikrisen, utan bara byggkrisen. Vi står
självfallet inte tomhänta när det gäller
industrifrågor. Men det är också en självklarhet att
det som är mest akut nu är byggkrisen. Det är den
som regering och riksdag snabbt kan påverka.
Därigenom förbättrar man också företagsmiljön för
andra industrier.

I dag är två tredjedelar av de arbetslösa i Dalarna
män. Men med den politik som regeringen bedriver
kommer kvinnorna att drabbas i nästa steg, när den
offentliga sektorn rustas ner.

Ett problem som är akut är att 80 % av de
deltidsarbetslösa är kvinnor. Så får det självfallet
inte vara. Vi socialdemokrater på Dalabänken har
föreslagit att deltidsarbetande skall ha laglig rätt till
förtur till heltidsarbete när tillfälle ges. Skall vi
klara kvinnors arbete i framtiden, krävs det en stark
offentlig sektor och stopp för deltidseländet. Detta
gäller inte minst i glesbygd.

För att ett skogslän som Dalarna skall kunna hävda
sig, krävs det bl.a. att vår utbildningsnivå
förbättras. För att klara det måste alla
utbildningsresurser utnyttjas maximalt.

Regeringens angrepp på komvux, folkbildning och
folkhögskolor måste stoppas. Statsmakterna måste
förhindra nedbantningen av Skogshögskolan i
Garpenberg.

Anf. 25 ELVER JONSSON (fp) replik:

Herr talman! Även om Bengt-Ola Ryttar fick
avbryta sitt anförande för att taletiden var ute, var
det ingen dålig salva han gav regeringen när han
sade att det var attentat på gång. Han undrade om
det sker med berått mod.

Det attentat som Bengt-Ola Ryttar talar om är i så
fall iscensatt av den socialdemokratiska, nyss
avgångna, regeringen. Det var ju då som
arbetslösheten sköt fart, på hösten 1990. Den har
accelererat sedan dess. Frågan borde inte vara om
det är den nuvarande regeringen som har satt i gång
den nuvarande svåra situationen, utan problemet
är ju hur vi skall hejda den mycket svåra
arbetslösheten, vars ökande har varit förhärskande
under de senaste 18--20 månaderna.

Bengt-Ola Ryttar sade att vi nu måste se till att vi
kan bo bra. Vid bostadsutskottets och
arbetsmarknadsutskottets utfrågning nyligen
konstaterade boverket och byggparterna att
svenskar bor bäst i världen. Det är möjligt att vi
skall försöka få standardlyft, men vi kanske inte
skall göra det då vi har ekonomisk kris.

Bengt-Ola Ryttar talar om problem i skolorna. Det
är, som jag sade tidigare, ett angeläget objekt att ta
itu med skolbyggnaderna. Skolorna har ju inte
blivit dåliga under en natt, utan här är det fråga om
flera års, för att inte säga decenniers,
försummelser. De behöver i och för sig rättas till.
Men det har inte så mycket med regeringsskifte att
göra.

Det skulle vara intressant att höra vad Bengt-Ola
Ryttar, i övrigt mycket kunnig i byggbranschen,
tycker att vi skall göra för att komma till rätta med
den byråkrati och den tröga administration som gör
att det tar åtta till tolv månader innan färdiga
projekt, med pengar beviljade, kan komma i gång.
Där tror jag att det behövs gemensamma tag. Jag
för min del skulle vilja uppmana regeringen att se
över bestämmelserna så att vi radikalt kan snabba
upp hanteringen.

Anf. 26 BENGT-OLA RYTTAR (s) replik:

Herr talman! Jag får tacka Elver Jonsson för att han
gav mig möjlighet att komma tillbaka i debatten.

Beträffande byggkrisen måste jag säga att de
försämringar i förutsättningarna för byggandet som
regeringen genomfört naturligtvis har effekt. När
man lämnar bostadsfinansieringen helt öppen
under väldigt lång tid, innebär det att människor
inte bestämmer sig för att bygga en villa. Det är den
största affär som de flesta människor gör i sitt liv.
Då vill man veta vilka regler som gäller.

Vi har i min hemkommun en husfabrik. På måndag
har ägarna kallat till en stor presskonferens. Jag
fruktar att det budskap som då kommer är att
fabriken skall läggas ned. Det är en bra fabrik, med
god kapacitet, stort kunnande och bra hus, men den
slås nu förmodligen ut. Jag ger regeringen ansvaret
för detta, om det nu går så illa som jag befarar.

I sitt huvudanförande sade Elver Jonsson att det
inte finns några tulipanarosor. Men inom
byggbranschen har regeringen gått fram med lie i
tulipanarosrabatten. Men vi har några lökar kvar,
och dem har vi redovisat i våra motioner till
riksdagen. Antas de har vi ändå en chans att få en
vändning i denna mycket beklagliga utveckling.

Elver Jonsson har alldeles rätt i att problemen i
skolorna inte uppstått under de månader som de
borgerliga regerat. Men vi socialdemokrater tar ett
ansvar för att reparera skolorna, och det gör inte
regeringen.

Det är inte alltid bara byråkratin som är ett hinder
för att få i gång byggen, utan det handlar mycket
om projektering. Jag vet inte vad som är felet i de
enskilda fall som Elver Jonsson talar om, men jag
måste säga att vi har gjort åtskilligt för att minska
byråkratin. Där finns också inslag som handlar om
rättssäkerhet och människors möjlighet att yttra sig
över planer, överklaga osv., vilket är kostsamt och
många gånger väldigt opraktiskt men ändå viktiga
rättigheter för svenska medborgare.

Anf. 27 ELVER JONSSON (fp) replik:

Jag hyste vissa förhoppningar om att Bengt-Ola
Ryttar skulle ha något konstruktivt att komma
med, men när det bara var den socialdemokratiska
motionen blir jag desillusionerad. Vad som där lyfts
fram är ju bara möjligheter till skatteökningar.
Skattehöjningarnas väg har visat sig inte vara
möjlig. Den tredje vägens politik är ett
praktexempel på hur det kan gå när man enbart
förlitar sig till ett relativt stort uttag av skatter och
kör alltmer i offentlig regi.

När Bengt-Ola Ryttar nu ställer regeringen till
svars för det han fruktar skall sägas i
presskonferensen på måndag i hans hemlän är det
faktiskt att rikta pilarna åt fel håll. Om det inträffar
något tragiskt, är det förmodligen frukten av den
tredje vägens politik. Det ansvaret kan inte
socialdemokraterna glida ur genom att hänvisa till
att en eller annan regeländring införts i systemet.

Låt oss konstatera att svensk bostadspolitik är ett
av de områden -- möjligen finns det fler -- som
radikalt misslyckats. Därför måste vi lägga om
politiken på det området.

Till slut vill jag upprepa: Här finns en chans för
kommuner, landsting och andra byggare att handla
upp utomordentligt billigt. Skulle vi dessutom ha en
så smidig administration att man omedelbart kunde
börja byggandet, skulle det vara det största lyftet
för byggandet och hjälpa byggnadsarbetare att få
meningsfulla jobb.

Anf. 28 BENGT-OLA RYTTAR (s) replik:

Herr talman! Jag hör att Elver Jonsson inte har läst
den socialdemokratiska partimotionen, som
handlar om arbetsmarknadsfrågor och byggande.
Där redovisas en rad konstruktiva förslag, väl
prövade under många år, och som naturligtvis
också har en mycket bra effekt på byggmarknaden.
Jag tror i och för sig inte att vi kan undanröja
arbetslösheten inom byggbranschen helt och hållet,
för den blev för stor under högkonjunkturåren.
Men jag vill ändå påminna om det förhållandet att
den socialdemokratiska regeringen fram till valet
satt i minoritet. När det handlade om obekväma
åtstramningar från regeringens sida, fanns inte det
politiska modet hos oppositionen. Visserligen
ställde folkpartiet upp i en del sammanhang, det
skall jag erkänna, men inte fullt ut. Vi borde ha
hjälpts åt mer därvidlag.

Det är väldigt populärt att klanka på svensk
bostadspolitik. Den kostar för mycket för
statskassan, det gör den. Men i våra förslag ingår
också förslag om räntelån. Det innebär en mindre
belastning på statskassan och en vettigare
kostnadsbild för människorna över tiden.
Resultatet av den svenska bostadspolitiken är ändå
att vi har världens bästa ytstandard, vi har världens
bästa fördelning av denna ytstandard över
befolkningen. Det är ett mycket gott betyg.

Elver Jonsson säger att kommunerna nu bör bygga.
De kommuner som har ekonomiska möjligheter
gör det också. Men det är väldigt få kommuner som
har råd. Regeringens förslag med indragningar av
pengar från kommunerna innebär att det blir
omöjligt för kommunerna. Här måste regering och
riksdag ta ansvar och se till att det finns de resurser
som krävs för att få i gång nödvändigt och väsentligt
byggande. Det finns en mängd objekt, och vi skall
bygga. Det är en rätt för det svenska folket.

Anf. 29 SINIKKA BOHLIN (s):

Herr talman! Enligt en alldeles färsk undersökning
anser var fjärde ung människa att
arbetslöshetsfrågan är den viktigaste politiska
frågan näst efter miljöfrågorna. Jag tror att de flesta
av oss under den senaste tiden mött dagens
ungdomar och fått höra sådana här uttalanden:
''Jag har sökt uppemot 80 arbeten men inte fått
något'' och ''Varför gick jag gymnasiet men ändå
inte fick något arbete?'' Det är alldeles för ofta som
vi hör dessa ord.

Lågkonjunkturen och arbetslösheten drabbar hela
samhället hårt, men som vanligt är det
ungdomsgrupperna som är de mest utsatta. Jag vill
som exempel ta upp ett län, som också Bengt-Ola
Ryttar omnämnde, nämligen Gävleborgs län, som
är välkänt inte bara för bocken, utan också för den
högsta arbetslösheten i landet, den högsta
ungdomsarbetslösheten, den högsta sjukfrånvaron
och den lägsta utbildningsnivån i landet.

Arbetslösheten i Gävleborgs län ökar snabbare
bland ungdomar. Redan för ett år sedan var det en
förhållandevis hög arbetslöshet. För 20--24-åringar
innebär en fördubbling av arbetslösheten en ökning
från 5 % till 10 %, medan det för 30--34-åringar
betyder en ökning från 2 % till 4 %. Siffror är inte
allt, men de säger ändå ganska mycket när man ser
att 40 % av samtliga arbetssökande är under 25 år.
I höstas var 16,5 % av 18--19-åringarna i länet utan
arbete, och man beräknar att antalet ökar under
våren.

Om inget görs nu, kan det bli förödande
konsekvenser. Arbetslösa ungdomar är inte bara
ett kortsiktigt problem för dagen. De långsiktiga
konsekvenserna med utslagning,
socialbidragsberoende, missbruk m.m. leder ofta
till ännu allvarligare problem.

Herr talman! Arbetsmarknadspolitik är den
viktigaste fördelningspolitiska åtgärden, dvs. att
med alla medel bekämpa arbetslösheten, speciellt
bland ungdomar. Det är mycket viktigt att i den
rådande situationen söka nya vägar där t.ex.
myndigheter, näringsliv, folkrörelser och enskilda
kan samverka i denna för välfärdssamhället så
viktiga fråga.

Arbetsmarknadspolitik innefattar också
regionalpolitik. Det är viktigt att regeringen i dessa
hårda tider inte glömmer bort grunderna i
regionalpolitikens mål: att skapa fungerande
regioner i ekonomiskt, socialt och kulturellt
avseende. Därför känner jag besvikelse efter
gårdagens information om de infrastrukturella
åtgärderna. Först skulle det satsas åtta miljarder,
och sedan blev det fyra miljarder, men vi vet
fortfarande inte vilka åtgärder det handlar om och
var de skall sättas in. Är det tillväxtregionerna som
skall stödjas, eller är det de regioner som i dag
behöver medel som skall få del av stödet?

Arbetsmarknaden och marknaden som sådan är
ganska föränderlig. De olika regionernas behov är
väldigt skiftande. Därför är det viktigt att man
också börjar diskutera länsstyrelsernas roll och
deras möjligheter att fördela de
arbetsmarknadspolitiska medlen.

Enligt uppgifter i tidningen häromdagen skall man
försöka skapa nya typer av inskolningsplatser.
Visserligen finns det mycket substans i det
förslaget, men i dag finns det redan
inskolningsplatser som arbetssgivaren får en
kostnadsersättning för. Jag tror dock inte att det är
den bästa vägen att gå. Företagen har egentligen
inte någon efterfrågan på ny arbetskraft.

I dag behövs det, speciellt i Gävleborg med den
mycket svåra situation som där råder, såväl
kortsiktiga som långiktiga åtgärder. För att
kortsiktigt hjälpa ungdomarna så att de kan stanna
kvar i länet är det viktigt att de
arbetsmarknadspolitiska insatserna i länet ökar,
t.ex. resurser till jobbskaparprojekt, som har
upplevts mycket positivt av ungdomar och även gett
många ett arbete. Dessutom bör man genomföra
det planerade tredje gymnasieåret och avstå från
nedskärningarna i vuxenutbildningen. Men
kostnaderna skall absolut inte täckas av
arbetsmarknadspengarna.

Herr talman! Utbildning är en investering inför
framtiden. Dessutom är utbildning mycket billigare
än arbetslöshetsunderstöd, inskolningsplats eller
AMS-utbildning.

Det är kanske också dags att ge Gävleborgs län
möjlighet att litet friare utnyttja ordinarie
arbetsmarknadspolitiska resurser. Ge oss en
möjlighet att prova att använda 10 % av medlen till
de ungdomar som behöver det. Visa att våra
ungdomar behövs i Gävleborg! Vi har skickat
många ungdomar till storstadsregionerna, men nu
har vi inte råd att skicka flera. Visa att ungdomarna
finns, och att de är någonting att satsa på!

Anf. 30 MARTIN NILSSON (s):

Herr talman! När man diskuterar arbetslösheten
tenderar debatten att handla om siffror och krontal.
Man kan lätt konstatera hur många tusentals
människor som går utan arbete. I statistiken kan
man se hur många av dessa människor som är
långtidsarbetslösa och att en stor del av dessa utgörs
av ungdomar, kvinnor och invandrare.

Bakom siffrorna döljer sig de facto individer, vilkas
livskvalitet på många sätt försämrats av
arbetslösheten. Det är utan tvivel en av samhällets
uppgifter att skapa förutsättningar för människor
att kunna försörja sig själva. Det uppstår dock
problem när vi här i riksdagen skall försöka vidta de
åtgärder som leder till att människor får jobb.

Den ekonomiska politik som nu måste föras skall
stimulera efterfrågan. Det är just det som är
problemet. Efterfrågan är för liten. I dag för
regeringen en politik som syftar till att öka utbudet,
samtidigt som det egentligen inte finns någon
efterfrågan. Men frågan om vem som skall köpa
våra varor löser man inte genom sänkta skatter för
företagen eller för höginkomsttagarna. I ett sådant
läge måste den ekonomiska politiken vara inriktad
just på att stimulera efterfrågan på samma sätt som
det i en högkonjunktur gäller att dämpa den.

Som kommentar från de borgerliga sade Börje
Hörnlund: Titta tillbaka på 80-talet! Det var inte
särskilt framgångsrikt.

Nej, det var det kanske inte i alla avseenden. Vi
socialdemokrater lyckades inte alltid att dämpa
efterfrågan på det sätt som vi önskade, bl.a. därför
att det ibland inte gick att skapa majoritet i
kammaren. Medan socialdemokraterna under 80-
talets regeringsinnehav faktiskt hade en vilja och en
insikt om problemet, har inte dagens regering den
insikten, att efterfrågan måste öka.

Därför blir det så förödande när den borgerliga
regeringen väljer att skära ner kommunernas
statsbidrag, när man säger sig vilja minska
bostadssubventionerna och när man i stället för att
satsa på offentliga jobb lägger resurserna på
skattesänkningar för höginkomsttagare.

Det finns en klar linje i regeringens politik.
Otillräckliga satsningar på
arbetsmarknadspolitiken, neddragning av
vuxenutbildning och gymnasieskolans tredje år
samt borttagandet av delpensionen är bara
ytterligare exempel på en politik som ökar
arbetslösheten, vilket förhoppningsvis kommer att
leda till lägre inflation. Nu börjar regeringen alltså,
om än i små steg, röra sig i den riktning som så utan
framgång under 80-talet prövades i både Thatchers
Storbritannien och Reagans USA. Det är kanske
inte helt utan anledning som en av regeringens
medlemmar redan har fått öknamnet ''Reagan''.

Den politik som förs är en katastrof för landet, men
också för vissa grupper. Föregående talare var inne
på ungdomar, och de finns fler grupper som är
drabbade. Också invandrare och kvinnor slås ut
från arbetsmarknaden.

Allt fler ungdomar ställs i dag utanför
arbetsmarknaden. Även om Börje Hörnlund valde
att tala tyst om saken, är ändå budskapet från
regeringen: Ni har det för bra! Ni behöver
lönesänkningar.

När regeringen vill införa ungdomslöner under
olika begrepp såsom ''lärlingslöner'' eller
''utbildningsbidrag'', vet den något som vi andra
inte vet. Redan i dag har ju ungdomar svårt att få
jobb på de inskolningsplatser som staten nu
subventionerar.

Varför skulle då ungdomslöner leda till fler
arbetstillfällen? Varför är ungdomars arbete
mindre värt än andras arbete? Det skulle kanske
behövas speciella kvinnolöner och invandrarlöner?
Regeringen funderar kanske över speciella
glesbygdslöner? Är det Börje Hörnlund som skall
bestämma vilken löneutveckling vi skall ha här i
landet?

För oss socialdemokrater är principen om lika lön
för lika arbete en självklarhet.

Förslaget om uppluckring av arbetsrättslagarna,
anställningstryggheten, och den totala avsaknaden
av förslag kring åtgärder för en ny
arbetsorganisation, gör att regeringens
arbetsmarknadspolitik ter sig totalt visionslös.

- Nu gäller det i stället att stimulera efterfrågan och
att utöka möjligheterna för människor att vid
långkonjunktur få utbilda sig. Satsa på
breddutbildning och inte bara elitutbildning! Ge
alla plats på gymnasieskolan, och inför det tredje
året på gymnasieskolan!

- Satsa på investeringar i infrastruktur. Investera i
vägar, järnvägar och offentliga byggnader.

- Renovera bostadsbeståndet. De många
miljonprogramsområdena är i dag i desperat behov
av upprustning.

- Skapa politiska beslut som rättar till
arbetsorganisationen så att människor får bättre
möjligheter att själva få vara med och ta ansvar och
på det sättet öka produktiviteten.

Vi socialdemokrater kommer med dessa metoder
att försöka motarbeta arbetslösheten. Vi hoppas att
regeringen skall hjälpa till -- men ibland när man
ser den politik regeringen för blir man litet
tveksam.

Anf. 31 ROLAND SUNDGREN (s):

Herr talman! Västmanland är ett län där
sysselsättningsläget snabbt försämras. En av
anledningarna är att Västmanland är det län som
har den högsta andelen industrisysselsatta. Länet
är, precis som Gävleborgs län, ett annat län med
svåra sysselsättningsproblem, ett utpräglat
exportlän. Varsel om uppsägning har under 1991
lagts för över 6 200 personer, vilket i procent av
befolkningen är högre än i något annat län i
Sverige. Dessutom är byggarbetslösheten mycket
hög i Västmanland. Den beräknas under lång tid
ligga på ca 25 %.

För att förhindra en arbetslöshet på 6--7 % måste
snabba åtgärder vidtas. I det korta perspektivet
gäller det att starta byggandet av Mälarbanan och
E 18-sträckan Köping--Arboga samt viktiga delar
av den s.k. räta linjen Gävle--Västerås--
Norrköping. Med det besked
kommunikationsministern lämnade i går, bör dessa
byggen kunna starta omgående. För regeringen
gäller det också att nu fatta beslut om att ge
byggnadsstyrelsen bemyndigande att få förhyra
lokaler för högskolan på Gåsmyrevreten i Västerås,
så att byggnation kan starta i september i år. Det är
ett projekt som skulle ge sysselsättning åt ca 10 %
av de byggnadsarbetare som nu uppbär
arbetslöshetsersättning i länet, som ju är ett slöseri
med både människor och pengar. Dessutom ger
varje byggnadsarbetare sysselsättning åt 4--5
personer i andra branscher.

En investering som jag vill lyfta fram är den
''bortglömda'' järnvägssträckan Eskilstuna--
Västerås. Det är den näst Arlandabanan
lönsammaste järnvägsinvesteringen i landet. Den
skulle innebära en förkortning av restiden mellan
dessa båda städer med ca 100 000 invånare till 17
minuter. De båda städerna har en gemensam
högskola och skulle genom en sådan snabb
järnvägsförbindelse bli en intressant industriregion
i det inre av Mälardalen. Det skulle bli en sådan
region som man talar om i EG-sammanhang när det
gäller att skapa goda förutsättningar för utveckling.

Redan nu bör planeringen börja för Sveriges sjätte
tekniska högskola. I statens industriverks rapport
1991:2, Långt kvar till kunskapssamhället, skriver
SIND: ''För utveckling av nya produkter av
högteknologisk karaktär är framför allt andelen
högskoleutbildade intressant. Japan, USA och
Storbritannien har en industristruktur med större
andel högteknologisk produktion än vad Sverige
har. Dessa länder har också betydligt större andelar
universitetsutbildade i industriföretagen. Sveriges
utgångsläge för högteknologisk produktion är
därmed inte särskilt positiv.''

Av den internationella jämförelsen framgår att den
svenska industrin har bara omkring 5 %
högskoleutbildade jämfört med det dubbla eller
tredubbla hos våra viktigaste konkurrentländer.

Detta har lett fram till att utredare på SIND,
nuvarande NUTEK, kommit fram till att Sverige
behöver ytterligare en fullskalig högskola helst
innan år 2000. De har också ansett att denna
högskola bör ligga i Västerås. Det är för att
Västmanland i dag har den i särklass högsta
andelen tekniker utan att ha en stor högskola i
länet. Västmanland har 3,2 % tekniker och
forskare i arbetskraften.

Denna högskola skall vara en effektiv länk mot
andra tekniska högskolor ute i Europa, vilket den
kan vara om den finns på en ort där det finns
företag med internationell bredd såsom ABB i
Västerås.

Det tog 20 år från det jag väckte min första motion
här i riksdagen om Mälarbanan -- i år startar
byggandet av Mälarbanan. Det får inte ta lika lång
tid för att Sveriges sjätte tekniska högskola i
Västerås skall bli verklighet. Vi lever i en värld där
arbetskraftens utbildning blir alltmer avgörande för
konkurrenskraften och därmed för ett lands
levnadsstandard. Därför bör planeringen för denna
tekniska högskola starta omgående.

Anf. 32 SIGRID BOLKÉUS (s):

Herr talman! För några veckor sedan var
Hälsingebocken på besök i Stockholm. Syftet med
den stora manifestationen i Gävleborgs län den 18
januari och uppvaktningen hos regeringen dagen
därpå var och är att få gehör för de åtgärder vi i
Gävleborgs län anser är nödvändiga för att vrida
utvecklingens klocka till rätt tid i Gävleborg. Vårt
län har landets största arbetslöshet.

Det finns trots allt en stark optimism, och det
arbetas för högtryck för att minska arbetslösheten.
Det finns viktiga plusfaktorer som måste tas till
vara, t.ex. yrkeskunnig arbetskraft, en befolkning
som är idé- och initiativrik, och länet kan erbjuda en
god livsmiljö. I regeringsförklaringen står att hela
Sverige skall leva -- och det förpliktigar.

Gävleborgs län har den största byggarbetslösheten
och ungdomsarbetslösheten. Kvinnojobben
minskar snabbt i omfattning, och det är redan ett
stort kvinnounderskott. Att speciellt de unga
kvinnorna flyttar beror bl.a. på den ensidiga
arbetsmarknaden. I flera av bruksorterna finns få
kvinnojobb, och för medflyttande finns sällan
något att erbjuda. Över 50 % av kvinnorna i
Gävleborg återfinns inom den offentliga sektorn,
och det finns en stor oro för både jobben och
kvaliteten på vård och omsorg när den borgerliga
regeringen föreslår stora besparingar och minskade
anslag till kommuner och landsting.
Föräkringskassan minskar sin personal drastiskt,
och flera lokala skattekontor har anställningsstopp.

Många kvinnor har arbetat inom statliga verk som
t.ex. posten, televerket och vägverket, som i rask
takt flyttar stora delar av sin verksamhet från länet.
Nu är det tydligen den gyllene triangeln,
Stockholm--Uppsala--Göteborg--Malmö, som är
värd att satsa på. Visst är det angeläget att verk och
myndigheter effektiviserar sin verksamhet. Men
samtidigt måste, i enlighet med riksdagens beslut,
hänsyn tas till de regionalpolitiska effekterna -- i
synnerhet när de drabbar ett län med landets högsta
arbetslöshet.

Om riksdagen röstar ja till förslaget om
nedläggning av Hudiksvallsfängelset och Hälsinge
regemente, I 14, innebär det en ytterligare
åderlåtning av kvinnojobb.

I Stockholmsregionen arbetar ca 40 000 personer i
statliga verk och myndigheter. Med tanke på den
utveckling som skett, bl.a. inom
telekommunikationsområdet, borde det i dag vara
ännu lättare att flytta ut statlig verksamhet. Det
skulle betyda mycket för kvinnors arbetsmarknad i
Gävleborg och andra skogslän som behöver
arbetstillfällen inom tjänstesektorn. Vid
lokalisering av nya myndigheter är det nödvändigt
att pröva annan lokalisering än Stockholm. Den
uppgiften hade den kommitté som skulle föreslå
förläggningsort för folkhälsoinstitutet. Nu föreslås
Stockholm, fast Gävle är som klippt och skuret för
den verksamheten. Det går inte att bara föreslå
nedläggningar utan att erbjuda något annat i
stället -- t.ex. i det län som bör ligga överst på
regeringens prioriteringslista.

Tidigareläggningar av investeringar i järnvägar,
vägar och byggprojekt måste till men löser inte allt.
Det är mäns arbetsmarknad. Det behövs satsningar
som direkt bistår de arbetslösa kvinnorna. Fyra K,
nämligen kvinnor, kunskap, kultur och
kommunikationer, är grunden för en levande
landsbygd.

Herr talman! Jag vill ge regeringen ytterligare
några förslag på åtgärder mot kvinnoarbetslösheten
och kvinnounderskottet i skogslänen.

-Genomför den 3-åriga gymnasieutbildningen och
skär inte ner anslagen till vuxenutbildning och
folkbildning! Ge forskningsresurser till
högskolorna och stimulera distansutbildningen. En
absolut nödvändig åtgärd för högskolan
Gävle/Sandviken är nybyggnad av lokaler.

-Satsa på kollektivtrafik och telekommunikationer!

-Skogslänen måste få sin del av satsningar på
kulturområdet.

-Ge utvecklingsfonderna möjligheter att stödja
kvinnor i glesbygd! I Gävleborg har vi särskilda
resurspersoner som hjälper kvinnor att starta egna
företag. Det är ett framgångsrikt projekt som bör
bli permanent.

-Det är bra att kvinnor uppmuntras till
otraditionella utbildningar, men arbetsgivarna
behöver också stimuleras till otraditionella
anställningar.

-Inför ett flyttningsbidrag till kvinnor som vill
återvända till sin hembygd!

Herr talman! Vi har inte råd att mista fler kvinnor i
Gävleborg och andra skogslän.
Kvinnoarbetslösheten får inte hamna i marginalen
när åtgärder mot arbetslösheten diskuteras och
förslag presenteras.

Jag beklagar att arbetsmarknadsministern har
lämnat kammaren. Jag hade ett par angelägna
frågor.

Anf. 33 BERTIL MÅBRINK (v):

Herr talman! Det har talats mycket om tillståndet
ute i de olika länen, de långa köerna av arbetslösa
och den desperata situation människor befinner sig
i. Jag bor i ett län som är mycket illa utsatt. Vi har
arbetslöshetssiffror som närmar sig 6 %. Som både
Sinikka Bohlin och Sigrid Bolkéus har visat är det
kvinnor och ungdomar som befinner sig i en mycket
svår situation. Det är alltid de som i ett län med
Gävleborgs näringslivsstruktur först får ställa sig i
kön med arbetslösa.

En berättigad fråga är hur ett samhälle kan tolerera
att människor skall vägras rätten till ett arbete. Vi
har så många behov som inte är tillgodosedda i vårt
land och i vårt län. Vi har dessutom i Gävleborgs
län yrkeskunnig arbetskraft och en idé- och
initiativrik befolkning. Det är samhällsekonomiskt
vansinne att inte ta till vara denna rikedom. Det
saknas inte projekt eller arbetsuppgifter i
Gävleborgs län.

Gävleborg är det län som har den högsta
arbetslösheten bland byggnadsarbetare samtidigt
som skolor och andra offentliga byggnader i länet
är i stort behov av upprustning.
Arbetsmarknadsministern -- han är inte här nu --
har sagt att byggnadsarbetarna är för många och att
en stor del bör gå tillbaka till sina tidigare yrken. Så
kan man också tro att arbetslöshet kan angripas.

Men till vilka arbeten skall byggnadsarbetarna i
Gävleborgs län återgå? Arbetsmarknadsministern
borde så fort som möjligt åka upp till Gävle,
Sandviken, Söderhamn och Ljusdal och tala om till
vilka arbeten de överflödiga byggnadsarbetarna
skall återgå. Dessa arbeten finns inte! Förra året
förlorade 5 000 människor sitt arbete i Gävleborg.
Ytterligare 3 000 kommer att förlora sina arbeten
detta år -- kanske ännu fler.

Gävleborg har besvärande flaskhalsar när det gäller
vägar och järnvägar, som snarast måste åtgärdas,
något som skulle skapa jobb. Viktigt är att man
sätter i gång med de investereringar som är
nödvändiga för att inom de närmaste åren
förverkliga planerna på snabbtåg Stockholm--
Sundsvall.

Förbättringar av stambanan, i första hand sträckan
Ockelbo--Kilafors, skulle ge välbehövliga nya
arbeten, också för byggnadsarbetare. Ur många
olika aspekter är det nödvändigt att en ombyggnad
nu sker av E 4 Söderhamn--Hudiksvall.

En viktig del i en god arbetsmarknad är bra
telekommunikationer. Det är helt oacceptabelt att
televerket nu drar ner på sina investeringar, vilket
drabbar Norrland i första hand. Söderhamns
kommun berövas genom dessa neddragningar en
investering på 62 milj.kr. för 1992. Det var en
investering i AXE-teknik som skulle göras, något
som i sin tur är en viktig lokaliseringsfaktor för
etablering av nya tjänsteföretag.

Samtliga riksdagsledamöter från Gävleborgs län
har gemensamt lämnat en motion till riksdagen,
vilket i sig är historiskt. Det visar också på hurdan
situationen är i Gävleborgs län. Förutom det jag
har nämnt tas i motionen upp ytterligare konkreta
förslag som, om de förverkligades, skulle betyda en
offensiv arbetsmarknads- och näringspolitik för
vårt län. Det handlar om forskning, utbildning och
vidareförädling. Det handlar om utbyggnad av
länets högskola, om utlokalisering av
folkhälsoinstitutet eller delar av det, och också om
att behålla Hälsingeregementet, m.fl. andra
förslag.

Den förra regeringen missgynnade Gävleborgs län.
Frågan är om denna regering tänker göra på samma
sätt. Hitintills visar allt på att man är ännu mer
diskriminerande mot Gävleborgs län än vad som
varit fallet tidigare.

Jag tror inte att det är så fruktbart att ständigt, som
en envis papegoja, beskylla den förra regeringen
eller Mona Sahlin. Nu har både Elver Jonsson och
arbetsmarknadsministern försvunnit. Herrarna har
väl många andra uppgifter. Vad som har skett
tidigare är en sak. Vad vi vill ha nu, från Gävleborgs
län, är konkreta besked om vad ni tänker göra.
Sluta upp med att skylla på det som har varit! Tala
nu om vad ni själva vill göra!

Anf. 34 BRITT BOHLIN (s):

Herr talman! Jag vill först instämma i Berit
Andnors, Björn Kaalings m.fl. kloka ord om
kvinnors möjligheter till arbete.

Jag hade ursprungligen inte tänkt delta i denna
allmänpolitiska debatt. Vi socialdemokrater i
Älvsborgs län har i flera olika motioner pekat på
hur besvärlig arbetsmarknadssituationen är i
Dalsland och framfört krav på olika beslut som vi
anser borde fattas här i riksdagen och som på ett
avgörande sätt skulle kunna förbättra situationen.
Sedan dessa motioner väcktes har regeringen fattat
en del beslut som gör det påkallat att reagera, här i
dag.

Den attityd som råder i alla branscher i dag är att
inga investeringar kan komma i fråga, vare sig i
maskiner, utrustning eller personalens
kompetensutveckling. Vad man vill göra nu är att
övervintra och inget annat. Alltihop är delvis en
följd av en internationell lågkonjunktur. Men det är
också en direkt följd av en regerings konkreta
budskap om idiotstopp överallt. Det gäller
byggsektorn och flera andra branscher.

Arbetet med att stärka och utveckla det svenska
näringslivet måste ses i ett bredare perspektiv.
Många olika insatser inom olika områden på olika
nivåer samverkar för att skapa gynnsamma
tillväxtbetingelser. Det gäller inte minst offensiva
satsningar på teknisk forskning och utveckling. Till
det som är viktigt hör också en positiv utveckling
för utbildning, kapitalförsörjning, infrastruktur och
avreglering på många områden. > bElver Jonsson
tog upp ett exempel från Älvsborgs län där han
krävde att i den mån det går att hantera
beslutsprocessen snabbt, måste också beredskapen
ute i länen fungera tillfredsställande så att man
snabbt kan komma i gång med de arbeten som vi
kan få fram. Jag håller med Elver Jonsson om detta
fullt ut.

Men det finns en annan del i detta också. Det är
regeringens möjligheter att snabbt fatta beslut. De
är inte alltid så övertygande. Under ganska många
år har vi nu fram och tillbaka utrett hur Norge--
Vänerlänkens sträckning skall se ut. Dessa
utredningar är nog så omfattande. På grundval av
dessa utredningar har banverket kunnat ta ställning
till hur den här järnvägen skall dras.

Vad den nya regeringen nu gör är att omedelbart
tillsätta en utredare som skall utreda huruvida de
gamla utredningarna är bra nog. Det är helt
opåkallat och dessutom mycket olyckligt eftersom
vi behöver sätta i gång med detta järnvägsbygge
nu.Det finns flera viktiga delprojekt som skulle
vara oändligt värdefulla för oss i Dalsland i denna
svåra arbetsmarknadssituation.

En annan fråga där regeringen gör på samma sätt
gäller Vänersjöfarten. Ulf Adelsohn har nyligen
lagt fram en utredning om hur Vänersjöfarten
skulle kunna utvecklas och vara en bra stimulans
för och en viktig del av infrastrukturen i Dalsland.
Där säger regeringen nu att man vill göra en ny
utredning. Vi menar att den utredningen kan syfta
till att lyfta över godstrafiken från Vänern till
järnväg och väg. Det vore naturligtvis helt
förödande ur många olika synpunkter, inte minst
för miljön. Det talas om 180 000 nya långtradarlass
på våra vägar. Det vore ett förödande beslut.

Andra saker som berör oss kraftigt är de statliga
bolagen och de bolagiserade verksamheterna. Där
har vi upplevt att trots att riksdagen tagit beslut om
att regionalpolitiska hänsyn skall råda och att de
skall hanteras varsamt, gör man det ändå inte. Ett
lysande exempel på detta är TGOJ:s verkstad i
Åmål, när man trots det uttalade önskemålet från
kommunikationsministern, tar arbete från Åmål
och lägger på andra orter. Det måste man se över.

Allt detta och många andra exempel mynnar ut i en
fortsatt katastrofal arbetsmarknadssituation som
regeringens lilla städgumma,
arbetsmarknadsministern, skall göra sitt bästa för
att lindra effekterna av. Det är inget fel på att vara
städgumma, Men det är en hopplös situation för
Börje Hörnlund om han ensam skall upprätthålla
arbetslinjen. Han måste naturligtvis se till att alla i
regeringen hjälper till med detta. Någon måste ju
ta ansvar för att se till helheten. Vad kostar
arbetslösheten mänskligt och samhällsekonomiskt?

När det gäller Dalsland har vi i våra motioner krävt
att regeringen noga skall se över om det inte är dags
att placera de två återstående
Dalslandskommunerna i stödområde två nu. Jag är
medveten om att hela Sverige snart måste placeras
i stödområde, men jag vill ändå lyfta fram den
frågan. Vi tycker att det är viktigt att se Dalsland
som en likvärdig och sammanhållen region.

När det sedan gäller Börje Hörnlunds tal om
åtgärder för ungdomar vill jag säga att han har
pratat länge nu. Det är bra om han nu äntligen
kommer med ett konkret förslag. Men se till att
ungdomarna inte blir ett bihang på
arbetsmarknaden! De skall också kunna leva på sin
lön.

Slutligen talar arbetsmarknadsministern om vådan
av att ge fel medicin. Det är naturligtvis mycket
allvarligt, men än värre är att inte göra något alls.
Patienten, i det här fallet arbetsmarknaden i
Sverige, förlamas. Sluta utreda, fatta beslut!

I detta anförande instämde Ingvar Johnsson (s).

Anf. 35 INES UUSMANN (s):

Herr talman! Vad skall man säga när det är tredje
dagen av debatten och alla slutat lyssna? Den
region jag vill tala om är i alla fall på många sätt en
mycket viktig region i Sverige. De människor som
bor i Stockholmsregionen är också värda att tala om
i en riksdagsdebatt. Det är därför som jag står här
nu.

Hjalmar Mehr var en riktig gammaldags
kommunalman i Stockholm. Han myntade ett
uttryck som kan vara värt att påminna om här i
kammaren i dag. Han sade att stockholmare är
också människor, även om de är många.
Stockholmare är också människor, och under de 24
år jag bott i Stockholms län har jag kommit att
värdera mitt län och mina medlänsbor lika högt som
jag tror att värmlänningarna eller hälsingarna gör
med sina medlänsbor. Så tror jag det är för de allra
flesta av oss som bor och lever i
Stockholmsregionen.

Arbetsmarknadsministern har lämnat kammaren,
och det förstår jag. Efter den interpellationsdebatt
som några av oss socialdemokrater i Stockholms län
hade med arbetsmarknadsministern i december,
har jag förstått att det ämne jag mest tänker beröra,
nämligen kvinnornas situation i Stockholms län,
inte är hans älsklingsämne. Statsrådets replik den
gången, ''Kvinnorna, det är det värsta'', är ganska
obetalbar. Hade han varit här nu hade han haft
möjlighet att rehabilitera sig. För vi är många. Vi är
ungefär 850 000 kvinnor i Stockholms län. Det är ca
50 000 fler än männen. Vi har olika förutsättningar,
och vi har olika problem, men vi är ganska många.

Herr talman! I början av seklet var enligt statistiken
det vanligaste yrket för kvinnor att vara hustru, och
därefter att vara tjänstehjon. Den praktiska
skillnaden var kanske inte så stor egentligen.

I dag är det vanligaste yrket för kvinnor i vårt län
sekreterar- eller maskinskrivningsarbete. Det är
alltså inte vårdbiträde, som man skulle kunna tro.
Fram till nu har kvinnornas andel av arbetskraften
ökat stadigt i vårt län. Under de senaste åren har
den varit i nivå med männens. Nu håller trenden på
att vända. Det är mycket oroande, eftersom vi
riskerar att få en allt större dold arbetslöshet bland
kvinnorna.

Vi vet att den ökande arbetslösheten här, precis
som i alla andra delar av Sverige, hittills drabbat
män mer än kvinnor, men all erfarenhet visar att
fällan mycket snart slår igen också för kvinnorna.
Då blir den här rävsaxen ännu svårare att bända
upp igen. Inom tjänstemannayrkena -- och dit
räknas bl.a. kontorister och telefonister -- är redan
nu fler kvinnor än män arbetslösa. Många av dessa
arbetslösa kvinnliga tjänstemän har en kort och
omodern utbildning bakom sig som inte räcker till
för den nya arbetsmarknad som den tekniska
utvecklingen inom kontorsområdet innebär.

Det är därför som vuxenutbildningen helt enkelt är
en förutsättning för att kvinnorna skall kunna
hävda sig i den snabba omställning som
kontorsarbetsmarknaden i Stockholmsområdet nu
måste gå igenom. Den moderatledda regeringens
förslag om neddragningen på bl.a. komvux är
förödande för kvinnorna och måste stoppas.

I Stockholms län använder både kvinnor och män i
genomsnitt en timme och tio minuter om dagen för
arbetsresor.Det är mycket mer än i någon annan
region i landet. Medan en majoritet av männen
åker bil till jobbet, åker en lika stor majoritet av
kvinnorna kollektivt till och från jobbet. Dessutom
är det betydligt fler kvinnor än män som har andra
ärenden, som att lämna och hämta barn på dagis,
handla osv.,på vägen till och från jobbet. Det
innebär att den faktiska tiden för kvinnorna blir
ännu längre. Det är alltså inte bara miljöskäl som
talar för att det s.k. Dennispaketet skall
genomföras. Det är också en viktig rättvisefråga
mellan kvinnor och män att vi skall bygga ut
kollektivtrafiken i vårt län.

Herr talman! En tredjedel av landets
invandrarkvinnor bor i Stockholms län. I ett läge
med lågkonjunktur och spirande rasism har
invandrarkvinnorna i storstaden ett mycket tungt
lass att bära. Många gånger ligger på dem både
ansvaret för att hålla ihop familjen enligt det gamla
hemlandets kulturmönster och ansvaret för att få
ekonomin att gå ihop. För att inte tala om att allt
det praktiska arbetet i hushållet ligger i deras
händer.

Ofta är isoleringen från det svenska samhället
mycket svår. Det finns dock ett stort antal
föreningar och nätverk och inte minst kvinnojourer
som i det tysta gör ett ovärderligt arbete bland olika
kvinnogrupper. Det är mycket viktigt att dessa
organisationer eller grupper får ett generöst stöd
från samhället.

Herr talman! Vi har från vår grupp i en motion
under den allmänna motionstiden krävt ett
kvinnopolitiskt forskningsprogram i anslutning till
uppföljning av storstadsutredningen. Vi räknar
med att riksdagen kommer att behandla den
motionen med mycket stor välvillighet. Det behövs
nämligen.

Anf. 36 BENGT HURTIG (v):

Herr talman! Arbetsmarknadsministern talade i
dag på förmiddagen om nödvändigheten av den
internationella anpassningen. Jag kan inte finna att
omvärlden när det gäller arbetsmarknad och
regionalpolitik är något ideal. Inom den rika
OECD-världen torde i dag i storleksordningen 100
miljoner människor vara drabbade antingen av
arbetslöshetens, fattigdomens eller utslagningens
spöken.

Bara i Europa, som nu skall visa vägen för Sverige
enligt våra nyliberala överstepräster, räknas
ungefär 45 miljoner människor leva i fattigdom. De
lever till stor del i försvagade industriregioner.
Arbetslösheten har varit stigande och i flera år legat
runt 10 %. Är det en anpassning till detta som man
är ute efter, är jag övertygad om att svenska folket
kommer att protestera.

Sammanbrottet i kommandoekonomierna kan inte
rimligen tas som ursäkt för att vi måste acceptera
regionala obalanser och arbetslöshetens
resursslöseri. Enligt min mening måste marknaden
hela tiden hållas i tukt och förmaning av starka
demokratiska processer för att sociala katastrofer
och regionala obalanser skall kunna undvikas.

Nu säger en del debattörer och utredningar att
Sverige i framtiden kommer att föra den
regionalpolitik och den arbetsmarknadspolitik som
vi önskar även med ett eventuellt EES-avtal eller
medlemskap i Europeiska unionen. Jag tillåter mig,
herr talman, att tvivla på att dessa påståenden
kommer att gälla fullt ut.

Inom EG är det de fyra friheterna och den hårda
konkurrensen som är viktigast. Också efter
Maastrichtmötet är det lägsta möjliga inflation,
lägsta möjliga räntenivå, lägsta möjliga
budgetunderskott och lägsta möjliga statsskuld som
prioriteras framför allt annat. Däremot säger man
inget om lägsta möjliga arbetslöshet.

Men visst finns reträtter också inom EG för dem
som kräver en förbättrad regionalpolitik.
Maastrichtmötet beslöt bl.a. om en regionalpolitisk
fond, som dock de flesta bedömare säger att vi i vårt
land inte har någon chans att få del av.

Är det den bästa lösningen att det ytterst blir EG-
kommissionen och någon domstol inom EG-
området som har det vakande ögat också över
svenska beslut? Tidigare politiska bedömningar i
Sveriges riksdag kommer då att ersättas av politiska
bedömningar av höga byråkrater vars lojalitet i
första hand gäller Romtraktaten och EG:s
regelverk.

Den skepsis som många känner i vårt land grundar
sig också i hög grad på de erfarenheter som hittills
vunnits. På vilket sätt har EG-anpassningen hittills
gynnat den regionala balansen? Är det möjligen de
EG-anpassade utspelen från direktören Aldskogius
eller från Carl Johan Åberg som gynnat den
regionala balansen i vårt land? Jag kan inte se det,
herr talman.

Minskningen av stödområdet för två år sedan,
reduceringen av de högsta nivåerna på
lokaliseringsbidragen, nedsättningen av
socialavgifter, attackerna mot transportstödet och
borttagandet av investeringsbidrag utanför
stödområdet har hela tiden skett med hänvisning
till vad Europeiska unionen kan tänkas komma att
kräva.

Jag skall gärna erkänna att
arbetsmarknadsministern i år har spottat upp sig
litet grand och låter de nedsatta socialavgifterna
gälla för något fler verksamheter. Det skall bli
intressant att se hur man har lyckats formulera sig
i de regionalpolitiska och arbetsmarknadspolitiska
frågorna när hemlighetsmakeriet slutar och vi får se
EES-avtalet.

Jag tror för min del att regeringen inte har förstått
vilka krafter man har satt i gång när all statlig
infrastruktur skall börja drivas som vinstgivande
konkurrensutsatt verksamhet och när stora statliga
företag skall privatiseras. Det är nu de verkligt
stora behoven av regionalpolitiska resurser kan
komma att uppträda.

Det vi hittills sett är att tågtrafik som staten måste
köpa för att nödtorftigt hålla i gång vissa linjer
kostar mer än 550 milj.kr. per år. För att
upprätthålla rikstäckande kassaoch bankservice
måste postverket ha minst 300 miljoner av staten.
Jag anser att detta bara är en början.

Hur mycket kommer flygverksamheten på
olönsamma linjer att kosta när de lönsamma
linjerna inte längre får använda sina vinster för att
bekosta de olönsamma? Vad kommer televerket att
ta betalt för det som det anser vara mindre lönsam
verksamhet i skogslänen? Kommer det att bildas
särskilda bolag som specialiserar sig på att plocka
staten på regionalpolitiskt motiverad verksamhet,
eller vad kommer att inträffa? > bMer och mer av
den regionala balansen skall tydligen bli beroende
av de politiska konjunkturerna, tillfälliga
majoritetsförhållanden och krav på
skattesänkningar. Därmed kommer vi att få
uppleva en ryckighet som kan leda till att färre
företag törs etablera sig i landsändar med behov av
regionalpolitiskt stöd.

Vilka regionalpolitiska behov kommer att utlösas
när den statliga malmprospekteringen nu avskaffas
och sulfidmalmsgruvorna tynar bort? Indragningen
av medel från utvecklingsfonder och Norrlandsfond
och den skapade osäkerheten om
riskkapitalbolagen är andra åtgärder som försvagat
regionalpolitiken.

Det statliga basindustrierna kommer genom den
utförsäljning som nu planeras att riskera att utsättas
för kortsiktiga spekulationer och förvärrad
rovdrift. De blir brickor i det internationella spelet
om råvaror och naturtillgångar. Detta ökar
osäkerheten för såväl anställda som kommuner och
entreprenörer, främst i Norrbottens län. Självfallet
slår de påtvingade åtstramningarna i landsting och
kommuner hårt mot sysselsättningen i utsatta
regioner.

Det är dags att fylla parollen ''Hela Sverige skall
leva'' med konkret innehåll.

Anf. 37 OLLE SCHMIDT (fp):

Herr talman! En kungstanke i regeringens
regionalpolitik är devisen ''Hela Sverige skall leva''.
Det betyder att besluten i regering och riksdag skall
ge möjligheter för alla delar av vårt avlånga land att
utvecklas. Ingen landsända skall missgynnas, och
ingen landsända skall favoriseras. Det är en bra
princip, som ytterligare kan stärka den nödvändiga
regionala mobiliseringen. Det handlar i hög grad
om att ta vara på de regionala möjligheter som finns
och att fatta generella beslut som gäller lika i hela
landet.

Jag har i flera sammanhang poängterat hur viktigt
det är att Sverige får ett nytt regionalt styre -- med
färre regler, mindre av centralmakt och mer av
regional demokrati. Allt kan inte och skall inte
heller styras från Stockholm.

När detta är sagt återstår det självfallet frågor av
nationell betydelse som skall lösas i den här
församlingen. Och när så sker är det viktigt att
devisen ''Hela Sverige skall leva'' också ges ett
innehåll. Hittills tycker jag att det varit si och så
med det. En landsända som på senare år fått lida på
grund av tidigare goda tider är Skåne. Alltför ofta
har vi skåningar bemötts med lätt överseende när vi
krävt en rättvisare fördelning av statens totala
kaka.

Skåne är vår kornbod med välmågans rågade bord,
har det hetat. Så är det inte längre.

Skånskt näringsliv har genomgått en hårdför
strukturomvandling, och företagsnedläggningar
och varsel fortsätter. Malmö har t.ex. drabbats
mycket hårt av nedgången på byggsidan. Den förra
regeringens satsning på Saab blev ett
regionalpolitiskt fiasko. Arbetslösheten i Malmö
och Helsingborg är högre än i flera av
Norrlandslänen.

Därför vill nu också vi i Skåne vara med och få vår
rimliga del av de satsningar som regering och
riksdag är beredda att göra. Det handlar om att
bygga ut infrastrukturen -- vägar och järnvägar --
satsa på forskning och utbildning och sprida
kulturen över hela vårt land.

Nu behövs verkligen stora insatser för att ge Sverige
en ny start. Det var roligt -- och efterlängtat -- att
höra kommunikationsministern redogöra för
regeringens nya planer här i kammaren i går.

Öresundsbron kommer nu äntligen, även om vissa
statsråd tydligen fortfarande försöker sätta käppar i
hjulen. Väg- och järnvägsnätet i Skåne måste rustas
upp. Några exempel på arbeten som kan komma i
gång mycket snabbt:

-- Elektrifiering av järnvägen Malmö--Ystad--
Simrishamn.

-- Motorväg Lund--Gårdstånga.

-- Förbättringar på det nuvarande motorvägsnätet.

-- En ny ringled kring Ystad.

-- Satsningar på flera mindre vägar.

Herr talman! I de s.k. Malmöhusförhandlingarna --
en del av storstadsförhandlingarna -- görs nu en
prioriteringslista tillsammans med kommuner,
landsting, banverk och vägverk. En viktig punkt i
de diskussionerna är byggandet av en citytunnel
under Malmö för anslutning av järnvägsnätet från
Malmö central direkt till Öresundsbron.

Som jag ser det, är det av yttersta vikt att denna
tunnel under Malmö kommer till -- inte bara för
Malmös del utan faktiskt också för hela regionen
och för hur järnvägsnätet skall fungera i det
framtida Skåne. Här har regering och riksdag ett
stort ansvar att se till att statliga medel kan
möjliggöra denna för det miljödrabbade
Sydvästskåne så viktiga insats. Att bygga en
citytunnel i Malmö är något mer än trafikplanering.
Det handlar om livskvalitet och om hur Skåne skall
se ut i framtiden!

Herr talman! Staten har det övergripande ansvaret
för högre utbildning och forskning. En av nycklarna
till framgång för vårt land -- möjligheterna att öka
produktiviteten -- är förkovran och också
förkovran på den högre nivån. Här har
universitetsutbildningarna i Lund och Malmö och
även Kristianstad och den härtill kopplade
forskningen en stor betydelse. Det är därför
glädjande att regeringen så tydligt väljer att satsa
på den högre utbildningen.

I både Lund och Malmö visar tillkomsten av
forskningsbyarna Ideon vilken betydelse för
utveckling och jobb kopplingen universitet--
näringsliv--samhälle har. En fri och självständig
forskningsmiljö kräver både vida ramar och
koncentrerade insatser. En fortsatt positiv
utveckling av Lunds universtet är betydelsefull för
hela Sydsveriges utveckling.

Herr talman! Tillåt mig slutligen ta upp
fördelningen av det statliga kulturanslaget. Även
det handlar om regionalpolitik. Operan och
Dramaten får i årets budgetförslag nästan
400 milj. kr., vilket är drygt 30 milj. kr. mer än de
sammanlagda bidragen till landets regionala och
lokala teater-, dans- och musikinstitutioner. Som
skånsk jämförelse kan nämnas att Malmö
Stadsteater får ca 45 milj. kr. i statligt bidrag nästa
år och Dramaten ca 145 milj. kr. Malmö
Symfoniorkester får i år närmare 12 milj. kr. för 83
musiker. Stockholms Konserthusstiftelse får
23,5 milj. kr. för 100 musiker. Det är en i mitt tycke
orimligt stor skillnad.

Herr talman! Stockholm är Sveriges huvudstad och
så skall förbli, vilket givetvis också ställer krav på
ett nationellt och internationellt brett kulturutbud.
De s.k. nationalscenerna Operan och Dramaten
förvaltar ett nationellt kulturuppdrag.
Nationalscenerna skall fylla en uppgift för hela
landets befolkning och bör ha en allsidig repertoar.
Problemet är den bristande tillgängligheten. Det är
kostsamt med stora turnéer, och stora
föreställningar kräver lokaler som inte finns
överallt. Det finns också invändningar, av både
ekonomisk och konstnärlig art, mot TV-
sändningar.

Vi behöver ett levande kulturliv över hela landet.
Kulturpengarna behöver fördelas mer rättvist. Ett
konkret sätt att få ett mer jämlikt utbud av teater
och musikteater är att nationalscener inrättas också
utanför huvudstaden. Vi liberaler från Skåne har
därför varit djärva nog att föreslå att en
nationalscen inrättas i Skåne, i Malmö. Måhända
väl djärvt, men det ligger väl i linje med ett
decentraliserat besutsfattande.

I det nya Europa som nu formas krävs att
regionerna blir mer självständiga och slagkraftiga.
För att så skall ske, är det nödvändigt att
regionerna ges resurser och möjligheter att
utvecklas. Det sker på den centrala nivån från det
här huset, från den här kammaren.

Anf. 38 BÖRJE NILSSON (s):

Herr talman! Det finns en fråga som man just nu
följer med mycket stor spänning i östra Skåne, och
det är det kommande försvarsbeslutet. Enligt
uttalande från regeringen skall Kristianstads båda
regementen försvinna, P6 genom nedläggning och
A3 genom flyttning till annan ort. Genomförs de
här tankarna, får det oerhörda konsekvenser för
hela Kristianstadsregionen, och reaktionerna
därifrån på förslaget är också mycket starka. Jag
skall i det här sammanhanget något belysa de
sysselsättningspolitiska aspekterna för regionen.

P6 och A3 men också milostaben är en mycket
viktig del av Kristianstad ekonomiskt, socialt och
arbetsmarknadsmässigt. Flera tusen anställda
berörs, om vi mister regementena. Många
människor känner helt naturligt oro för jobben, för
ekonomin och för familjens framtid. Detta är
givetvis inte unikt för Kristianstad i det här läget.
Motsvarande effekter uppkommer sannolikt på alla
de platser där reduceringar av förband är aktuella.
Skillnaden är dock att Kristianstad drabbas av
nedläggning av två regementen och blir därmed
mer utsatt än andra orter.

Kristianstads kommun betecknar regeringens
förslag som ett dråpslag mot bygden.
Arbetsmarknaden är sådan att ytterligare
arbetslöshet, förorsakad av regementsnedläggning,
inte skulle få regionen att repa sig på årtionden,
säger kommunen vidare. Tio till femton års positiv
utveckling skulle spolieras genom ett klubbslag.
Kristianstads protester mot nedläggningen har
också framförts direkt till försvarsministern under
den senaste tiden.

Redan i dag är östra Skåne hårt utsatt av
arbetslösheten. Den förvärras dagligen och ligger
just nu en bit över riksgenomsnittet. Till följd av
regeringens åtgärder har det så gott som blivit stopp
inom byggbranschen. Läget är mycket
bekymmersamt och kräver ett snabbt ingripande i
form av igångsättning av bygg- och
investeringsprojekt, och sådana saknas ju inte. Ny
högskola i Kristianstad står högt upp på
önskelistan, och ett sådant bygge bör kunna starta
omgående. Vi väntar dock fortfarande på
klartecken från regeringen när det gäller
högskolebygget.

Regionens förutsättningar i ett längre perspektiv
inger också bekymmer. Mycket pekar på en starkt
försämrad arbetsmarknad och sysselsättning i
regionen. Exempel på detta är bl.a. den osäkra
framtiden för jordbruket och livsmedelsindustrin.

I detta svåra sysselsättningsläge kommer också
omstruktureringen inom försvaret, där regeringen
nu riktar ett hårt slag mot Kristianstad.
Konsekvenserna blir, som jag tidigare har anfört,
mycket svåra och självklart kan regionen inte bära
en neddragning av den omfattning som nu är
aktuell. Detta bör regeringen också inse och ta
hänsyn till inför sitt slutliga ställningstagande.

Även den säkerhetspolitiska analysen av
regeringsförslaget ifrågasätts, men om detta får jag
återkomma i en annan debatt. Jag vill dock redan i
dag reagera mot att regementen flyttas till andra
orter, vilket inte ger några större fördelar, vad jag
kan upptäcka.

Jag har här nöjt mig med att beskriva de
ekonomiska och sysselsättningspolitiska
aspekterna av regeringens förslag. Som det ligger i
dag, finner vi att det är dåligt genomtänkt och bör
omprövas. Jag hoppas att så också sker.

Låt mig slutligen säga att jag ser det som ett
anständighetskrav att moderaterna lever upp till
det man sade i valrörelsen om att såväl P6 som A3
skulle bevaras. Särskilt statsrådet Bo Lundgren
profilerade sig under valrörelsen mycket kraftigt i
den frågan. Vi menar att han nu bör använda sin
ministerroll för Kristianstad. Domen måste bli
mycket hård om han nu sviker regionen, med
hänsyn till det valbudskap som han tidigare har gått
ut med.

Anf. 39 CHRISTER SKOOG (s):

Herr talman! Blekinge län skiljer sig egentligen inte
så mycket från de övriga länen i Sverige. Det skiljer
sig kanske dock på det sättet att det har drabbats väl
så hårt av arbetslöshetens gissel som många andra
områden i Sverige.

Det som kanske oroar oss allra mest är att
ungdomen drabbas så väldigt hårt. Det har nämnts
tidigare i debatten att länsarbetsdirektören i
Blekinge är orolig för arbetslöshetens utveckling
framför allt vad gäller ungdomarna mellan 20 och
24 år. Han har gjort bedömningen att under andra
halvåret innevarande år riskerar ca 40 % av
ungdomarna i den nämnda gruppen att stå utanför
den ordinarie arbetsmarknaden. Redan i dag är
11 % av denna grupp arbetslösa, och ytterligare
ungdomar omfattas av åtgärder, så totalt är det ca
25 % av gruppen ungdomar mellan 20 och 24 år
som står utanför den ordinare arbetsmarknaden.

En av anledningarna till att inte fler står direkt utan
arbete är de trägna ansträngningar som görs på
arbetsförmedlingarna -- och de resurser som sätts in
för att försöka hitta alla de möjligheter som kan
finnas i den här situationen.

Blekinge är ju litet unikt på det sättet att det är ett
industrilän. Tillverkningsindustrin är dominerande
i Blekinge. 30 % av de sysselsatta arbetar i
tillverkningsindustrin, vilket är 8 % mer än
genomsnittet i riket. Detta i sin tur gör att en
lågkonjunktur, eller en nedgång i konjunkturen,
slår hårdare när det gäller arbetslösheten i
Blekinge. Så är också fallet för närvarande.

Utöver tillverkningsindustrin finns andra branscher
i Blekinge som är dominerande -- och givetvis den
offentliga sektorn, som är mycket stor. Vi satsar
hårt på den offentliga sektorn i Blekinge.

Utöver den offentliga sektorn finns det sådant som
har med kustlandskapet att göra, nämligen fisket,
som har stor betydelse för Blekinge och
sysselsättningen där. I Blekinge län finns ca 400
yrkesfiskare. Därutöver har ett stort antal personer
fisket som en biinkomst, vilket kan ha betydelse för
försörjningen hos befolkningen ute i skärgården.

Nu drabbas tyvärr fisket av problem, inte minst
ekonomiska problem, som i sin tur beror på att
torsktillgången i Östersjön har minskat. Därför har
vi socialdemokrater från Blekinge skrivit en motion
till riksdagen under allmänna motionstiden, där vi
pekar på en del möjligheter att lösa fiskets
problem. Vi framhåller att man borde ge
fiskeföretagen ett tillfälligt räntestöd för att de skall
kunna klara sig genom den här situationen till dess
att utvecklingen vänder igen. Det finns faktiskt,
trots att det ser mörkt ut, ett litet ljus i fjärran. Man
prövar med utsättning och odling av torsk, och vi är
medvetna om att de insatser som kommer att göras
förbättrar miljön i havet.

En annan möjlighet när det gäller fisket är att i
enlighet med den motion vi har väckt använda en
del av biståndspengarna till att fiska, framför allt
sill, och leverera som livsmedel till Baltikum, där
man så väl behöver det här näringstillskottet. Det
skulle alltså gynna befolkningen på andra sidan
Östersjön, samtidigt som det skulle minska
problemen för fisket i Blekinge genom att man
kunde fiska sill.

I sammanhanget bör nämnas att vi i Sverige bara
fiskar upp hälften av den kvot som man kommit
överens om mellan Östersjöländerna när det gäller
sillen. Det finns alltså resurser att tillgå i det här
avseendet.

När man talar om arbetslöshet och problem, kan
det verka som om det bara finns mörker. Men jag
vill påpeka att det faktiskt också finns hopp, om
man bara använder de möjligheter som föreligger.
I min roll som ordförande i den regionala
arbetslivsfonden har jag sett att det finns många
företag som är villiga att satsa på att förbätta
arbetsmiljön och minska utslagningen, och därmed
stärka företagens konkurrenssituation. I Blekinge
län har arbetslivsfonden under ett år beviljat ca
95 milj.kr. i anslag. Totalt, tillsammans med de
investeringar som är gjorda av företagen, är det
fråga om mer än 500 milj.kr. Många gånger märks
inte sådana verksamheter och företag; man märker
bara det som är negativt. Men det finns många fina
företag i Blekinge som kan se framtiden an med
tillförsikt.

Vi nåddes av ett glädjebesked i går, när regeringen
fattade beslut om att anslå regionalpolitiskt stöd till
ett projekt som kallas för Agropilot och som skall
vara verksamt i Lister-Mjällby. Det kommer att
sysselsätta 70 personer på sikt, och det är ett
mycket välkommet tillskott. Jag vill rikta ett tack
till alla dem som har medverkat till att detta har
kunnat genomföras.

En annan viktig åtgärd för att kunna klara
framtiden är att tillfälligt göra vissa regioner till
stödområden. Den socialdemokratiska regeringen
beslöt att förklara Olofströms och Kroneby
kommuner som tillfälliga stödområden. Detta har
visat sig vara mycket effektivt. Siffrorna i Blekinge
tyder på att Sölvesborgs kommun också borde ingå
i detta stödområde för att möjliggöra en ökning av
företagsamheten.

Anf. 40 ROLAND LÉBEN (kds):

Herr talman! Det har varit intressant att lyssna till
debatten i dag. Men tyvärr liknar kammaren en
skjutbana, där var och en kommer och skjuter sin
salva och sedan åker hem. Mona Sahlin säger i dag
att hon skall specialbevaka den här debatten och
den här politiken, och går sin väg när 4 av 35
anmälda talare har yttrat sig.

Vi har hittills lyssnat till 14 representanter för
socialdemokraterna och 3 för vänsterpartiet. Litet
generaliserande konstaterar jag att man tävlar i att
överträffa varandra i svartmålning. Regeringen
tillskrivs faktiskt större handlingskraft än den har,
genom att få skulden för allt ont. På de här dryga
fem månaderna skulle den inte ens med vett och
vilja ha kunnat åstadkomma allt elände som den
lastas för. Jag faller för frestelsen att citera min far.
Han sade, när jag skulle lära mig spela gitarr: Det
låter som halta lusens gång över alperna.

Ett tack dock till föregående talare, Christer
Skoog, för en positivare ansats.

Det var inte så länge sedan som den dåvarande
socialdemokratiska regeringen insåg att den
ekonomiska verkligheten tvingade fram en
nödvändig stabiliseringspolitik. Kds pekade på
detta behov genom Alf Svenssons motion redan
under riksdagsperioden 1985--1988, då vi
samverkade med centern. Redan under den
mandatperioden borde denna politik ha inletts, i en
tid då vi fortfarande hade ekonomisk medvind. Då
hade vi troligen klarat problemen på ett bättre sätt
än i dag. Tecknen på Sveriges strukturella problem
fanns redan då, även om låga oljepriser och hög
dollarkurs i viss mån sminkade över dem.
Varningarna viftades bort -- och Kjell-Olof Feldt
med dem.

Men det hjälpte inte att man angrep budbärarna.
Nu har vi ett koncentrat av dessa problem att reda
ut, och inte blir det lättare med en djup och bred
lågkonjunktur som går hand i hand med vår egen
hemmalagade kris.

Herr talman! I Sverige har vi en god tradition och
enighet när det gäller att föra en aktiv
arbetsmarknadspolitik och hävda arbetslinjen. Här
råder en bred enighet som är mycket glädjande.

Arbetsmarknadsministern har inte tvekat inför de
stora behoven. Hans arbete har ingett respekt i alla
läger och är värt en stor eloge.
Arbetsmarknadsministern har haft modet att också
ta upp ifrågasättanden av gamla sanningar.
Ambitionen har nämligen varit att göra det möjligt
för fler att åtminstone få en ungdomsplats, eller
provanställning, i stället för arbetslöshet.

Arbetet att komma till rätta med arbetslösheten
bland dem som är under 25 år är respektingivande.
Detta är också en enig regerings linje, en linje som
enligt min övertygelse kommer att godtas av en enig
riksdag.

Kommunikationsministerns och regeringens
initiativ att tidigarelägga satsningar på infrastruktur
genom omflyttning av anslag är ytterligare ett ljus i
arbetslöshetens mörker. Men nog är det underligt
att efter detta få höra: Det blev bara 4 miljarder i
helt nya medel! Vad då bara? Vad betyder det för
investeringsklimatet att ansvariga politiker talar
nedlåtande om 4 miljarder friska kronor? Tusentals
arbetstillfällen och sidoeffekter är det glädjande
perspektivet. Bygg- och anläggningssektorn berörs.
Här vill jag flagga för Bergslagsregionens och
Östvärmlands stora behov. Här finns plats för fler
initiativ från kommunikationsdepartementet.
Behoven är fortfarande stora, och varken regering
eller riksdag kan slå sig till ro.

Den ekonomiska politikens omläggning
initierades, även om det dröjde, av den förra
regeringen med den plötsliga omsvängningen i EG-
frågan som den tydligaste signalen om eftertanke.
Jag är övertygad om att det hårt ansatta
socialdemokratiska partiet i dag inte har den kraft
som behövs för att fullfölja denna politik med den
konsekvens som krävs.

f300 > Den tanken bekräftas när vi ser de olika
dragningar åt det populistiska hållet som
förekommer och de svåra inre konvultioner som
partiet genomgår.

Ta t.ex. teletaxorna. Där gick man emot de beslut
som man själv hade drivit fram. Detta drabbar nu
Norrland, med ett stort antal förlorade
arbetstillfällen som följd.

Det ropas om investeringsavgifter på byggandet.
Men ingen socialdemokrat talar om att 6,2 %
prutning på investeringsavgiften motsvaras av ca
0,6 % ränta. Vi för en politik för låg inflation och
gynnsamma räntor. Socialdemokraterna
välkomnas i det arbetet, men man ägnar sig hellre
åt slagord.

Herr talman! Här krävs det realism. Vi
kristdemokrater tror att det är riktigt att skapa en
drivhusmiljö för företagande och
entreprenörskap. Det måste bli attraktivt igen att
investera i Sverige. Vi har fått ett slags nationell
chock, som kanske ändå har något gått med sig,
en insikt om att det inte räcker med att trona på
minnen från fornstora dar!

I näringsutskottet hör jag nej, nej, nej på rad när
det gäller utförsäljning av statliga företag. Men,
kära socialdemokratiska kamrater! Detta är aktiv
arbetsmarknadspolitik. Vi kan inte både ha kakan
kvar och äta den. En lång tids försummelser på
infrastrukturens område måste tas igen.

Vi har tillgångar som andra är villiga att betala för
och som andra kan förvalta bättre än staten. Vi
har inte heller råd att avvisa utländskt kapital som
om det vore något suspekt.

Herr talman! Låt mig också säga några ord om
komvux och folkhögskolorna.

Även solen har sina fläckar, och här finns ett par
poster i budgeten som kan se ut som smärre
detaljer men som för många enskilda människor
och familjer innebär skillnaden mellan hopp och
förtvivlan. Det är ingen svår förlust för regeringen
om riksdagen skulle göra smärre justeringar i
dessa poster. Det innebär inte heller något
sabotage mot regeringens stabiliseringspolitik.

Anf. 41 SONIA KARLSSON (s):

Herr talman! I förra veckan kom besked från
Nokia-gruppen om att man skulle lägga nedTV-
tillverkningen i Motala, vilket innebär att
närmare 400 arbetare och tjänstemän riskerar att
förlora jobben. Om detta sker kommer
arbetslösheten i Motala att stiga från nu ca 960
personer till omkring 1 60. Redan i dag ligger
arbetslösheten i Motala över riksgenomsnittet.
Om de 400 jobben försvinner kommer den att gå
upp till ca 5,5 %. Ungdomsarbetslösheten,
arbetslösheten bland ungdomar mellan 20 och 24
år, är redan i dag 9,6 %.

Samma problem, med nedläggningar och ökande
arbetslöshet, finns på många orter i Sverige på
grund av den lågkonjunktur som råder. Även om
problemet delas av många blir det inte mindre
smärtsamt för dem det berör.

Kommunens och de anställdas självklara krav är
att avvecklingen av TV-tillverkningen sker i sådan
takt att den kan mötas med annan produktion.
Om så inte sker kommer läget i Motalaregionen
att bli mycket bekymmersamt. Nokia måste
därför ta sitt ansvar för sysselsättningen i Motala.

Från Motala kommun sändes den 3 januari
innevarande år ett brev till näringsminister Per
Westerberg, vari påtalades oro för en eventuell
förändring av verksamheten vid Nokia. Bl.a.
berördes uteblivna satsningar från svensk sida på
utveckling av HD-TV, högupplösnings-TV.

Nokia har verksamhet även i Finland, Tyskland
och Frankrike. Dessa länder har, enligt uppgift,
till skillnad från Sverige bidragit med statliga
medel i utvecklingsprocessen, vilket gör att
Sverige har svårare att konkurrera vid en
diskussion gällande omlokalisering av TV-
tillverkningen.

Näringsminister Per Westerberg framhåller i sitt
svar till kommunen att det måste överlåtas till de
enskilda företagen att på marknadsmässiga
grunder fatta sina beslut.

Sedan dessa brev skrevs har, som jag nämnde
inledningsvis, Nokia-gruppen fattat beslut om att
centralisera TV-tillverkningen till Finland och
Tyskland. Koncernledningen har dock uttalat att
satellit- och industrielektroniktillverkningen skall
bli kvar och utvecklas i Motala.

Per Westerberg avslutade sitt svar till kommunen
med att det givetvis var hans förhoppning att
Nokia även framdeles avsåg att satsa på Luxor i
Motala och att koncernen skulle uppleva
näringsklimatet i Sverige som positivt.

Eftersom Per Westerberg inte ens ville ta kontakt
med Nokia förstår inte jag hur Nokia skall kunna
uppfatta denna hans förhoppning.

Jag vill framhålla att det ytterst är regeringens
ansvar att genom en aktiv närings- och
sysselsättningspolitik lindra konsekvenserna av
omstruktureringar och nedläggningar liknande
dem som sker i Motala och på andra orter.

Herr talman! Som ett tips till Per Westerberg --
jag förutsätter att han ändå läser riksdagens
protokoll -- vill jag citera ur proposition
1990/91:87 Näringspolitik för tillväxt, som lades
fram av den socialdemokratiska regeringen:

''Näringspolitiken utformas utifrån
marknadsekonomins förutsättningar och består
följaktligen av olika medel för att förbättra,
stödja och komplettera marknadens
funktionssätt. En fortsatt strukturomvandling
kommer liksom tidigare att ställa krav på -- och
underlättas av -- en politik som mildrar
kostnaderna för de individer och regioner som
berörs av strukturförändringar. En aktiv
arbetsmarknadspolitik med förmedlings- och
utbildningsinsatser är tillsammans med
regionalpolitiska åtgärder som förbättrar
tillväxtförutsättningarna väsentliga i det
sammanhanget. Forskning och utveckling är
exemepl på ytterligare ett område där statliga
insatser är av strategisk betydelse.''

Tiden medger inte att jag citerar mer ur denna
proposition, men jag rekommenderar Per
Westerberg och även Börje Hörnlund att läsa
vidare och aktivt ta till sig av de förslag som finns
i Näringspolitik för tillväxt. I stället för
förhoppningar krävs aktiva åtgärder.

Anf. 42 LENA KLEVENÅS (s):

Herr talman! Roland Lében, som nyligen talade,
passade på att kritisera Mona Sahlin för att hon inte
är närvarande i kammaren. Jag vill försvara henne
och alla andra inför publiken på åhörarläktaren. De
ledamöter som inte är i kammaren latar sig inte, om
ni tror det -- vi har intern-TV på våra rum och på
den kan vi följa debatten. Vi får också efteråt
protokoll där vi kan läsa exakt vad alla har sagt från
kammarens talarstol.

Jag kan försäkra Roland Lebén att Mona Sahlin
följer debatten och tar del av vad vi har att säga. Jag
förutsätter att ansvariga för de andra partierna gör
detsamma när det gäller vad jag och mina
partikamrater har att säga.

Vi är alla strängt upptagna och har många andra
möten. Själv har jag sprungit ifrån ett möte för att
hålla det här anförandet i kammaren och kommer
att lämna kammaren i förtid för att återgå till det
mötet. Så jobbar vi alla. Jag tycker att det är viktigt
att allmänheten har förståelse för vårt arbete, och
jag tycker att det är onödigt att vi kritiserar
varandra för att inte sitta här i kammaren.

Fru talman! Det mest industrialiserade länet i
Sverige lär vara Älvsborgs län. Därför slår
lågkonjunkturen igenom där med förödande kraft.

Arbetslösheten i min hemkommun Alingsås -- som
jag för övrigt delar med Elver Jonsson -- är nästan
5 %. Bland byggnadsarbetare är den 15 %!

Stoppet på byggmarknaden är den huvudsakliga
anledningen till arbetslösheten.

I Mittenälvsborg -- alltså Alingsås, Lerum,
Herrljunga och Vårgårda -- arbetar många
människor i företag som är underleverantörer till
byggindustrin. När byggandet går ned och
byggföretag går i konkurs drabbas
underleverantörerna hårt. Det gäller t.ex.
Strängbetong i Herrljunga, TA-industrier i
Annelund och Vårgårda Armatur.

Det har sagts många gånger från oss
socialdemokrater i denna debatt, men jag måste
säga det igen: Regeringen måste snarast ge besked
om vilka regler som skall gälla för att finasiera
byggandet. Osäkerheten på detta område gör att
t.ex. ombyggnaden av bostäder har stannat upp.

Förra året beviljade länsbostadsnämnden i
Älvsborg lån för ombyggnad av 3 000 lägenheter. I
dag kommer det nästan inga ansökningar. Såväl
privata bostadsföretag som kommuner tvekar. Alla
väntar på regeringens besked.

Upprustningen av våra skolor måste omedelbart
komma i gång. Om det inte är läge nu i
lågkonjunkturen att renovera skolor, när skall det
då ske? Regeringen vill skapa Europas bästa skola,
har jag hört. Jag är mycket tveksam till de idéer som
man har på det pedagogiska området, men när det
gäller själva byggnaderna kan det väl inte råda
någon tvekan om hur en bra arbetsplats kan se ut?
Vad skall eleverna tro om vuxenvärldens värdering
av deras arbete om de i åratal får gå i undermåliga
skollokaler?

f300 > Kommunerna bör naturligtvis få behålla de 300
miljonerna för att rusta upp skolor som de har
blivit lovade. Det ger såväl riktiga jobb för
byggnadsarbetare som en s.k. signal till elever och
lärare att skolan är viktig. Kommunerna borde
också få ett räntebidrag för att tidigarelägga andra
investeringar.

När det är lågkonjunktur borde vi satsa ännu mer
på utbildning. Låt komvux och folkhögskolorna
få behålla sina miljoner. Underlätta för
kommunerna att redan till hösten erbjuda de
ungdomar som nu går andra året på gymnasiet att
gå ett tredje år. Låt de ungdomar under 20 år som
vill gå på folkhögskolor få ha kvar rätten att söka
studielån. Utnyttja utbildningsvikariaten som
Mona Sahlin införde. Stöd teknikstugan i
Alingsås som så framgångsrikt intresserar flickor
för tekniska utbildningar.

För Mittenälvsborgs utveckling behöver vi också
få bättre kommunikationer. Vårgårda behöver ett
tågstopp. Herrljungabanan behöver rustas upp
och bli trafikerad med moderna vagnar och tätare
turer. Vi måste på alla sätt stödja utvecklingen av
modern kollektivtrafik.

Socialdemokraterna i Västsverige har i en
gemensam motion föreslagit att 30 milj.kr. per år
i tre år skall anslås för att i samverkan mellan
näringsliv och samhälle utveckla miljövänliga
transporter. Försurningen i Västsverige härrör till
stor del från trafiken, och vi förutsätter att de
borgerliga partierna vill medverka i detta arbete.

Det är inte bara byggande,
infrastruktursatsningar och utbildning som kan ge
jobb i lågkonjunktur. Även miljösatsningar är
viktiga investeringar för framtiden. För att
komma tillrätta med försurningen av Sveriges
skogar pågår ett försöksprojekt med kalkning.
Behovet av kalkning är helt klarlagt och behöver
inte utredas vidare. Vi skulle bara i vårt län
behöva minst 100 milj.kr. till fortsatt kalkning.

Skogsmarkskalkning är en arbetsintensiv
verksamhet och skulle i vårt län omedelbart
kunna ge 75 nya jobb. Vi socialdemokrater talar
ofta om det goda arbetet, och arbetet med att
rädda våra försurade skogar räknar jag verkligen
dit.

Vi skulle också kunna inrätta beredskapsarbeten
för att rädda de områden i vårt län som är rikast
ur kultur- och naturvårdsynpunkt. Det fanns
tidigare sådana arbeten, och de gav mycket goda
resultat. Det räcker inte bara med att sätta av
vissa områden till naturskyddsområden. De
måste också skötas. Stödet till landskapsvård i
Älvsborgs län är nu 10 milj.kr. Behovet är utan
tvivel det dubbla. Fördelen med detta bidrag är
att det ger långsiktiga sysselsättningseffekter,
förutom att det räddar miljön.

Till sist skall jag komma med två nya förslag som
jag tycker borde prövas. Det första förslaget kan
ses mot bakgrund av att ungdomsarbetslösheten i
mitt hemlän är 8,3 %. Av dem är en fjärdedel
långtidsarbetslösa. Jag har tänkt mycket på den
allmänna värnplikten. Om alla värnpliktiga som
studerar eller har arbete nu under
lågkonjunkturen får uppskov och alla som vid
mönstringstillfället är arbetslösa får förtur att
göra sin militärtjänst eller vapenfria tjänst skulle
några fler slippa gå arbetslösa. Det verkar så
meningslöst att tvinga dem som studerar att
avbryta sina utbildningar. Alla ungdomar som i
denna lågkonjunktur har lyckats ordna sin tillvaro
på ett bra sätt bör inte ryckas loss ur den.

Det andra förslaget gäller alla oss som har arbetat
tio, tjugo eller trettio år. Jag skulle vilja att alla
som arbetat länge, skulle ha rätt att i en
lågkonjunktur få ta ett år ledigt, helt enkelt få ta
ett års pension.

Anf. 43 TREDJE VICE TALMANNEN:

Den angivna taletiden är ganska ordentligt
överskriden. Det finns möjlighet att återkomma
i ett genmäle, eftersom ett sådant har begärts av
Roland Lében.

Anf. 44 ROLAND LÉBEN (kds) replik:

Herr talman! Jag har inte sagt att Mona Sahlin
latar sig. En debatt förutsätter dialog. Jag är
införstådd med arbetsordningen och har tidigare
inte anmärkt på frånvaro här i kammaren. Jag har
tvärtom försvarat arbetsformen, och jag har
många timmar suttit och lyssnat till debatten på
rummet medan jag arbetat. Annars skulle inte
riksdagsarbetet fungera.

Men det finns några saker jag vill ta upp. Om man
i denna debatt uttryckligen säger att man skall
specialbevaka den här frågan, då skall man delta
i debatten. Jag anser det dessutom lämpligt att
ledamöter som anmält sig till ett visst
debattavsnitt i möjligaste mån deltar i debatten i
just det blocket. Om jag inte är helt
felunderrättad är Mona Sahlin inbokad för
partiets VU-sammanträde i dag. Det hade då
kanske varit klädsamt om någon annan hade fört
partiets talan i det inledande skedet av debatten,
eftersom Mona Sahlin sedan inte kunde delta i
debatten. Det kan väl inte inte vara fel att lyfta
fram detta, eftersom människor skall respektera
vårt arbete.

Anf. 45 LENA KLEVENÅS (s) replik:

Herr talman! Jag tycker vi är tillräckligt många
från socialdemokraterna som deltar i debatten.

Jag skall passa på att avsluta mitt anförande. Det
andra förslag jag vill föra fram gäller alla oss som
har arbetat tio, tjugo, eller trettio år. Jag vill att
alla som har arbetat länge skall ha rätt att i en
lågkonjunktur få ta ett år ledigt, helt enkelt få ta
ett års pension, ett sabbatsår mitt i livet, och
sedan arbeta igen det efter den normala
pensionsåldern, under ett år när det är
högkonjunktur.

Varje människa skall ha rätt till ett arbete, men
som vi nu har ordnat det för oss får vissa
människor arbeta för mycket och andra kanske
inte alls. Det är inte bra för någon. Skulle det inte
vara fantastiskt, att efter att ha arbetat 20 år få ett
år ledigt och så jobba 20 år till, i stället för att
arbeta 40 år i ett sträck och kanske vara så trött
vid pensionsåldern att inte orken finns kvar att
göra det där man drömde om?

Renovering av bostäder, skolor och
ålderdomshem, satsningar på järnvägar och
annan kollektivtrafik, utbildning, skogskalkning,
naturvård och nya idéer -- det är vad jag vill att
regeringen skall satsa på.

Anf. 46 TREDJE VICE TALMANNEN

Jag vill erinra om att detta var en replik.

Anf. 47 ROLAND LÉBEN (kds) replik:

Herr talman! Det är förvisso så att ett betydande
antal socialdemokrater deltar i debatten, men de
lyser ändå med sin frånvaro i kammaren under
just detta debattblock. Det känns principiellt litet
fel. När man anmält sig till ett debattavsnitt bör
man i möjligaste mån vara närvarande och aktiv i
debatten. Tack.

Anf. 48 GUNNAR THOLLANDER (s):

Herr talman! Jag skall i denna långa debatt om
regionalpolitik ta några minuter i anspråk för att
delge kammaren och förhoppningsvis
arbetsmarknadsministern arbetsmarknadsläget i
Uppsala län. Eftersom ministern inte är
närvarande, är det bra att Elver Jonsson, som
företräder rätt utskott, är närvarande och lyssnar
till vad som sägs i debatten.

Jag känner väl till att Uppsala län statistiskt sett
ligger bra till jämfört med många andra län, så vi
skall inte på något vis tävla i att försöka vara värst.
Men länet har en obalans som jag tycker är
mycket viktig att belysa. Det har jag gjort många
gånger förr, men det är precis lika aktuellt i dag.
Det gäller den norra länsdelen, som vi dagligdags
kallar för Norduppland. Det är tre kommuner:
Östhammar, Älvkarleby och Tierp. De har ett
mer bekymmersamt läge än vad länet i stort har.
Här finns liggande varsel och hot om
uppsägningar, rationaliseringar och minskning av
antalet anställda i många både stora och små
företag.

Jag skall inte trötta kammaren, men jag skall ta
några exempel. Sandvik i Gimo, ett företag som
gått mycket bra i många år, har nu varslat flera
hundra anställda. Det skedde alldeles före jul.
Vid Storas fabrik i Skutskär finns ett stort hot i
samband med att planer presenterats om
sammanslagning med Norrsundet. Man talar om
minst 500 anställda mindre på de orterna -- var det
nu drabbar mest. Karlit i Karlholm arbetar i den
tuffa boardbranschen och har under många år
haft ett hot över sig, och det har man fortfarande.
Det har lagts varsel och genomförts
förtidspensioneringar vid Kloster Speedsteel i
Söderfors.

Just i dagarna har det kommit bud om
nedläggning av Skärplinge mejeri, och det vill jag
säga några ord extra om. Vid länskontoret i Tierp
har man i går och i dag suttit och filat på en text
om att göra en uppvaktning till
jordbruksministern om just denna nedläggning av
mejeriet som man anser är felaktig.

Utöver dessa exempel har Rockwooll i Gimo
upphört med sin verksamhet, och därmed
försvann 130 jobb. Det skedde vid senaste
årsskiftet. Ett särskilt kapitel skulle kunna skrivas
om Dannemora gruva. Det finns väl ingen här
som inte känner till den. Det är en gruva där
järnmalm brutits i många hundra år och som har
försörjt så många järnbruk med malm. f300 > Den skall
läggas ner om några dagar -- så aktuellt är det här.

Jag vill påpeka att det dock finns intressenter som
är beredda att driva gruvan vidare och kanske få
avsättning för malmen. Bl.a. har man hört sig för
i Östeuropa. För att det skall kunna bli av behövs
ett antal statliga miljoner, vilket
arbetsmarknadsministern mycket mycket väl
känner till efter en uppvaktning hos honom
nyligen. Jag tycker förstås att det vore väl
använda pengar att satsa på detta, eftersom malm
finns att hämta upp i Dannemora.

Det var några exempel, och det är egentligen en
dyster rapport som jag presenterar. Frågan är:
Vad gör vi, vad tycker vi att vi skall uträtta i ett
sådant här läge?

Från länet har vi socialdemokratiska ledamöter
bl.a. -- jag säger bl.a. -- motionerat om en
utbyggnad av ostkustbanan. Det är en viktig
satsning som ger många jobb, men framför allt ger
den bättre kommunikationer, och alla här i
kammaren vet hur viktigt det är både för
arbetsmarknaden och i övrigt. Om vi får
dubbelspår genom vårt län får vi faktiskt
förutsättningar också för snabbtåg norrut, och det
har vi naturligtvis ingenting emot, tvärtom.

Jag har också väckt en motion om översyn av
regelverket för beredskapsarbeten. Den kan jag
behandla i annat sammanhang, men jag vill i alla
fall nämna den här. Jag har väckt motionen därför
att jag har upplevt att många viktiga projekt, och
därmed många arbetstillfällen, inte blir
genomförda på grund av att reglerna är för
stelbenta. Jag efterlyser i motionen större
flexibilitet, vilket bl.a. skulle ge de s.k. enskilda
huvudmännen chans att utföra viktiga projekt.

I årets budgetproposition skriver
arbetsmarknadsministern under rubriken Hela
Sverige skall leva -- en rubrik som jag har hört
citerars många gånger i dag -- att det skall göras en
uppräkning av de regionalpolitiska anslagen med
drygt 300 miljoner. Det är bra, och om pengarna
används rätt är det ännu bättre.

I förra veckan besökte jag Tierps järnbruk, och
där träffade jag företagsledning och fackliga
representanter. Tierps järnbruk är ett gjuteri, och
man tillverkar i huvudsak utrustning till
gatubrunnar. I dessa tider har naturligtvis även
detta företag nedgång i orderboken.

På gjuteriet anser man -- och jag är av samma
åsikt -- att det nu är läge för att satsa litet statliga
pengar på att genomföra en nödvändig
upprustning av kommunernas va-nät. Det skulle
ge Tierps järnbruk, men även andra gjuterier,
arbete. Framför allt skulle det ge arbete åt
anläggningsjobbare, transportarbetare och
andra. I det här besvärliga läget borde detta
förslag passa in under rubriken Hela Sverige skall
leva. Detta är inte något nödhjälpsarbete i vanlig
ordning, utan det är något som verkligen behövs,
och det är en klar miljösatsning. Jag kommer efter
detta att lämna in en fråga om denna satsning till
arbetsmarknadsministern.

Hittills har jag mest intresserat mig för
Norduppland, men jag vill avsluta med att säga
några ord om ....

Anf. 49 TREDJE VICE TALMANNEN:

Talartiden är tyvärr ute.

Anf. 50 ELVER JONSSON (fp) replik:

Herr talman! Gunnar Thollander tog i sitt
balanserade inlägg upp obalanser, och den
iakttagelse som han gör, nämligen att flera av våra
län har en inomregional obalans, är helt riktig.
Detta är så att säga inte något nytt. Problemet är
att vi inte har något riktigt bra facit. Vi har det
inte i Sverige, och något sådant finns heller inte
någon annanstans i världen.

Gunnar Thollander talar också om
nödvändigheten av att förbättra infrastrukturen,
och det är helt riktigt att detta är nödvändigt. Man
skulle kunna säga att två saker gäller i fråga om
förbättringar av infrastrukturen. För det första
måste infrastrukturen vara så genomtänkt att vi
vill använda den länge, och då handlar det inte
bara om decennier utan kanske om sekler. Det är
därför viktigt att infrastrukturen är genomtänkt
och klar. För det andra är det viktigt att vi har ett
regelsystem som gör att vi mycket snabbt kan
komma i gång med förbättringarna av
infrastrukturen, när förberedelserna väl är klara.
Detta försökte jag också påpeka tidigare i
debatten. Det är viktigt att inte byråkrati och
administration fördröjer åtgärderna i månader
och i år, vilket tyvärr är vanligt.

Det stora problemet i detta sammanhang är ju
den svaga konjunkturen, både den svenska och
den internationella. Men vi har ju också de
inhemska och hemmalagade problemen, och dem
behöver vi göra en del åt, liksom, som jag
nämnde, de byråkratiska reglerna. Vi behöver
framöver en aktiv arbetsmarknadspolitik, och vi
behöver stora satsningar på regionalpolitiken. På
den punkten är hela arbetsmarknadsutskottet
ense. Men kom ihåg: Detta är komplement. I
botten måste vi ha en positiv näringspolitik och en
sund samhällsekonomi, och på de två områdena
saknas det i dag en del.

Anf. 51 GUNNAR THOLLANDER (s)
replik:

Herr talman! Elver Jonsson och jag tycks ju vara
överens om att det behövs en satsning på detta
område, att det är nödvändigt att se över den
obalans som finns, inte bara i Uppsala län utan
givetvis i flera. Det är en mycket viktigt.

När jag tvingades avsluta mitt inledningsanförande
hade jag tänkt påpeka att man just nu när det gäller
obalanser har större problem i Enköping än i
Norduppland, även om det var vad jag talade om.
Åtminstone tillfälligt är arbetslösheten i vårt län
högst just i Enköping. Jag vill därför kommentera
kommunikationsministerns besked i går om
omprioriteringar inom kommunikationerna. Som
vi ser det får det inte ske en försening av
Mälarbaneprojektet. Jag vill faktiskt uppmana
kommunikationsministern att i kontakten med
berörda verk göra allt för att inte utbyggnaden av
Mälarbanan skjuts på en osäker framtid. Det här är
ett projekt man har jobbat med under en 10-
årsperiod, och det skulle betyda väldigt mycket för
människorna i Enköping och Håbo kommuner. Där
har man ingen förståelse för att detta inte skulle bli
av, utan vi vill att banan skall byggas i den takt som
är beslutad.

Därmed, herr talman, har jag gått igenom länet,
och jag hoppas att det här inlägget kan vara en hjälp
och ett bidrag till att detta blir framfört till berörda.

Anf.52 BO FINNKVIST (s):

Herr talman! Den djupa lågkonjunkturen gör att
Värmland i likhet med andra regioner i landet
drabbas av att företag läggs ned och personal
friställs. Vi tvingas åter konstatera att Värmlands
län, med sitt stora beroende av traditionell
basindustri och med de i vissa delar dominerande
underleverantörsföretagen inom
bilindustriområdet, är särskilt sårbart i en sådan här
situation.

Från maj 1991 till slutet av januari i år har
arbetslösheten ökat med 3 000 personer till över
7 000 arbetslösa, och det finns endast 267 lediga
platser. Dessutom finns en stor dold arbetslöshet.
Årjäng har det största arbetslöshetstalet, 7,1 %.
Därefter kommer Sunne med 5,3 %, Eda med
4,9 % och Hagfors med 4,7 %. Den sämsta
arbetsmarknaden finns inom byggnads- och
tillverkningsindustrin.

Bakom arbetslöshetssiffrorna döljer sig många
problem för enskilda personer och familjer, och det
skall vi ständigt ha i minnet när vi debatterar de här
frågorna.

I måndags kväll deltog jag i ett stort fackeltåg i
Hagfors mot nedläggningar inom järnverket och
för ny sysselsättning. Deltagarna kom från alla
politiska partier och olika organisationer. Det var
också ett stort inslag av representanter för
näringslivsorganisationerna. Vi ville visa att vi inte
kan acceptera att Hagfors i höst kommer att uppnå
en öppen arbetslöshet på 10 % om inte åtgärder
snabbt sätts in. Därutöver finns ca 4 av
arbetskraften i olika arbetsmarknadspolitiska
åtgärder. Det är främst ungdomar och yngre
familjer som drabbas av arbetslösheten, och de
hamnar ibland i en förtvivlad situation.

Detta är situationen på en ort i Värmland, men
problemen är liknande på flera andra ställen i länet.
I den här situationen har vi i Hagfors, som just nu
har de dystraste framtidsutsikterna, valt att
samarbeta för att klara jobben. Även om läget just
nu i en djup lågkonjunktur är mycket dystert finns
säkert goda möjligheter för framtiden. Men vi
måste få draghjälp, och det gäller hela länet.

Lågkonjunkturen slår hårt som jag förut nämnde,
men det finns också nya politiska inslag som
förvärrar situationen. Samtidigt som vi upplever
arbetslöshetstal som börjar närma sig för vanliga
medborgare ofattbara nivåer, genomför den
borgerliga regeringen ett s.k. systemskifte i den
ekonomiska politiken. Det innebär en kraftig
åtstramning för vanliga människor.
Lågkonjunkturen innebär i sig en sämre ekonomi
för många. Därutöver sänker regeringen nu skatten
för de välbeställda och ökar pålagorna för den
breda allmänheten. Detta innebär osäkerhet i
familjeekonomin och återhållsamhet på alla
områden. Följden blir att man handlar mindre,
utnyttjar färre tjänster och bygger mindre.

En rättvisare ekonomisk politik skulle skapa många
fler fasta jobb. Det är en politik i enlighet med de
förslag socialdemokraterna framlagt. Vi
socialdemokrater har många förslag i våra
motioner om åtgärder som skulle innebära högre
sysselsättning i Värmland på både kort och lång
sikt. Det gäller investeringar i vägar, järnvägar och
utbildning m.m. Det är samhällsekonomiskt
mycket lönsamma projekt. Exempelvis skulle väg-
och järnvägsförbindelser till bruksorterna i
Klarälvsdalen innebära bättre
överlevnadsmöjligheter för viktiga
exportindustrier. För exportinkomster på 3
miljarder per år går det att satsa mycket pengar och
ändå räkna fram lönsamhet. Detsamma gäller väg
61, om man nu skall nämna ett par mycket
lönsamma investeringsprojekt.

Det var en besvikelse att vi inte fick några besked
av kommunikationsministern i går, trots att man
från regeringen gett oss anledning att förvänta
sådana. Det blir nu ytterligare fördröjning och
osäkerhet i dessa frågor.

Vi kräver också att Storfors och Kristinehamn
placeras i stödområde två och att Hagfors flyttas till
stödområde ett.

Till mina borgerliga kollegor från Värmland vill jag
avslutningsvis ställa frågan: Är ni beredda att göra
gemensam sak med socialdemokraterna och kräva
extra insatser för de nämnda åtgärderna och
investeringar i länet när förslaget kommer upp till
behandling?

Till slut vill jag till Roland Lében avslutningsvis
kommentera uttalandet om utförsäljningen av de
statliga företagen. Vi socialdemokrater är också
med i näringsutskottet. Vi har inte sagt nej, nej, nej
till all utförsäljning. Vi har sagt nej till ett generellt
bemyndigande till regeringen om att sälja ut allt.

Anf. 53 ROLAND LÉBEN (kds) replik:

Herr talman! Jag har inte påstått att ni säger nej till
all utförsäljning. Men att ni sagt en lång rad nej på
en rad punkter i näringsutskottet är obestridligt.

Det krävs en viss konsekvens och fasthet för att
genomföra denna politik och strukturförändring.
Det krävs en viss konsekvens och ett politiskt
kurage för att justera i statens balansräkning, för att
frigöra resurser för de nödvändiga satsningar som
ger jobb både på kort sikt och på lång sikt genom
den stora betydelse som infrastrukturen har.

Anf. 54 BO FINNKVIST (s) replik:

Herr talman! Detta är ingen näringspolitisk debatt,
den kommer senare här i kammaren, men jag vill
bara konstatera att Roland Lében ger platt intet för
det jag sade, man har andra vägar att lösa
finansiering, exempelvis i
infrastrukturinvesteringar.

Som jag nämnde i mitt anförande vill vi inte företa
dessa stora skattesänkningar för dem som redan
förut är mycket förmögna i det här landet. Där
finns det mycket pengar att hämta, mer än i de
statliga företagen.

Anf. 55 ROLAND LÉBEN (kds) replik:

Herr talman! Att gå de vägar som kallas andra
vägar är i själva verket att styra tillbaka in på den
tredje vägen, som det hette. Vi har redan kommit
underfund med att det var en återvändsgränd. Jag
ger inte så mycket för den politiken.

Anf. 56 GÖTHE KNUTSON (m):

Herr talman! Jag vill gärna ge ett bidrag till den
historiska parlamentariska forskningen och till
protokollet fästa följande iaktagelser: vi är nu tio
ledamöter i kammaren samt en talman och tre
tjänstemän. Det finns dock ingenting klandervärt
att säga om detta. Det är remissdebatt där alla har
möjlighet att medverka, och i dag är det fredag. För
att föra över detta till arbetsmarknadsområdet kan
vi konstatera att fredagen i Sverige numera har
intagit den plats lördagen hade tidigare.

Låt mig sedan säga att när vi hör dessa engagerade
inlägg ifrån socialdemokratiska talare, så finner vi
en våldsam vidräkning med den politik som
socialdemokratiska regeringar har fört i nära tio år.
Som en och annan borgerlig talare framhållit är ju
arbetslösheten ingalunda något som skapats sedan
vi hade regeringsskifte i fjol höstas. Det har ju bara
gått några månader. Men kriserna proklamerades
faktiskt av den tidigare socialdemokratiska
regeringen. Det är nu drygt två år sedan vi fick veta
att det var kris i Sverige. Den regering som
utfärdade denna proklamation avgick t.o.m. Att
sedan statsminister Carlsson efterträddes av
statsminiter Carlsson var möjligen ett spel för
galleriet. Men det var alltså ett faktiskt
erkännande, dokumenterat till alla delar, att det
var den socialdemokratiska regeringarna som
åstadkom denna situation.

Nu är det crescendo av arbetslöshet. Detta måste vi
kunna bemästra. Det finns då en självklar
möjlighet med en ny politik. Skulle vi använda den
politik som socialdemokraterna har fört, bl.a. på
arbetsmarknadens område, så skulle förmodligen
situationen bli ännu värre. Den skulle i alla fall inte
kunna bli bättre, eftersom det är den politiken som
har åstadkommit fördärvet.

En socialdemokratisk företrädare talade för en
liten stund sedan om undermåliga skollokaler. Det
fick vi höra också i går och i förrgår. Men vem har
åstadkommit denna undermålighet om inte den
slappa politiken på det området -- den kommunala
skolplaneringen tillsammans med den då förda
regeringspolitiken. Det är därför en del skollokaler
i så många kommuner är dåliga.

Den regering vi nu har lyckan att ha har ett enormt
arbete framför sig. Jag skall nu bara peka på den
situation som föreligger i Värmland. Med det
knappa tidsmått som föreligger blir det rätt
rapsodiskt.

Vi har i länet en arbetslöshet som gör att länet
placerar sig som nr 6 från botten i den liga som det
inte är särskilt förtjänstfullt att tillhöra. Den här
negativa trenden kan naturligtvis brytas och den
måste brytas, och det med den nya vägens politik.
Men vi behöver just nu i Värmland riksdagens och
regeringens hjälp för att åstadkomma det
omvandlingstryck som kan åtstadkomma en
förändring i det korta perspektivet. I det längre
perspektivet är jag övertygad om att den nya
regeringspolitiken kommer att ge möjligheter till
en mycket god expansion.

Värmland har utomordenligt goda förutsättningar
för småföretagsamhet och även för stora
industrierna att vidareutvecklas. Det finns många
kvaliteter i Värmland; det är ett vackert landskap,
och det är ett län som vi tror mycket på. Vi vill göra
denna goda provins till pärlan bland Europas
provinser.

Emellertid är situationen i Karlstad just nu speciellt
besvärlig, och det beror på den minskning av
antalet anställda inom försvaret och
försvarsindustrin som har skett under senare tid och
som kommer att fortsätta framöver. Jag vill då bara
peka på att Värmlands regemente kommer att
flytta till Kristinehamn och att antalet anställda vid
Zakrisdalsverken minskar till ca 300, efter att ha
varit 1 100.

Det finns betydligt mer att säga om detta, herr
talman, och jag ber att få hänvisa till en
utomordentlig motion i detta ärende.

Anf. 57 BO FINNKVIST (s) replik:

Herr talman! Vad jag kan förstå, är Göthe Knutson
och jag överens om att Värmland i det här läget
behöver hjälp. Jag utgår då från att vi också är
överens om att vi gemensamt skall kämpa för att
Värmland skall få de infrastrukturinvesteringar
som jag nämnde i mitt inlägg.

Det är knappast möjligt att ta den sväng som Göthe
Knutson tog, och säga att det är den
socialdemokratiska regeringen i Sverige som är
orsaken till den lågkonjunktur som vi upplever i
dag. Tyvärr är den inte begränsad till Sverige, utan
den är internationell. Däremot kan man ha
synpunkter på de åtgärder som den nuvarande
regeringen vidtar, som innebär att det blir en
onödigt hög arbetslöshet. Man gör åtstramningar i
den här situationen, och det har vi aldrig varit vana
vid i detta land, utan man har t.o.m. spätt på för att
öka aktiviteterna. Det här drabbar speciellt
småföretagen och deras anställda, vilket jag har fått
mig till livs när jag har pratat med dem.

Anf. 58 GÖTHE KNUTSON (m) replik:

Herr talman! Gemensamma ansträngningar på den
nya regeringspolitikens grund ställer jag självfallet
upp för, och det gör säkert också borgerliga
ledamöter här i kammaren.

Sedan skall jag ta upp den socialdemokratiska
skuldbördan. Jag vill erinra om att vi, när
socialdemokraterna och regeringen Carlsson för
drygt två år sedan proklamerade krisen i Sverige,
som ledde till en regeringskris, var omgivna av
länder med högkonjunktur. Sverige gjorde ett eget
''race'' utför. Det var en himmelsvid skillnad i
utveckling i olika länder. Medan andra länder,
framför allt inom OECD, fortsatte att utvecklas
gick vi kräftgång. Sedan har konjunkturen dämpats
även i andra länder.

Detta har beskrivits mycket vältaligare och
utförligare av den förre socialdemokratiske
finansministern Kjell-Olof Feldt. Han talade om
nödvändigheten av det stålbad som vi nu befinner
oss i. Det går aldrig för socialdemokraterna att
komma ifrån denna skuld. Det var en felaktig
politik, och den måste brytas. Med en ny politik,
som är den enda rätta vägen, skall vi lyckas.
Ansträngningar för att bl.a. ge ett
omvandlingstryck i Värmland skall vi,
socialdemokrater och företrädare för andra partier,
naturligtvis kunna göra med gemensamma
ansträngningar.

Anf. 59 BO FINNKVIST (s) replik:

Herr talman! Ja, vi hade en besvärlig ekonomisk
situation för två år sedan -- det är ingen som
förnekar det -- men vi tog också ansvaret för den,
trots att vi inte hade en egen majoritet i riksdagen
utan hade en minoritetsregering. Det var obalans i
ekonomin, men att därutöver säga att
socialdemokraterna proklamerade krisen måste väl
vara fel uttryck, därför att den var inte påhittad.
Inflationen var för hög. Sedan har vi satt in
åtgärder, delvis med hjälp av folkpartiet, som har
fått mycket bra följder. Vi har fått ned
inflationsnivån till en acceptabel nivå -- den är
t.o.m. fortfarande på väg nedåt.

Även om Göthe Knutson vill diskutera läget för två
år sedan, då det på arbetsmarknadsfronten var
mycket bättre och det var svårt att diskutera dessa
frågor, är det väl mer intressant att diskutera den
situation som i dag har uppstått. Då gäller det jag
har sagt i mitt anförande, dvs. att lågkonjunkturen
och den höga arbetslösheten tyvärr förstärks av en
del åtgärder som den borgerliga regeringen har
vidtagit.

Anf. 60 GÖTHE KNUTSON (m) replik:

Herr talman! Jag uppskattar Bo Finnkvists sansade
ton i debatten, och jag hoppas att jag inte bryter av
för mycket mot den.

Faktum kvarstår att den politik som
socialdemokraterna tidigare förde åstadkom en
hemmagjord kris, vilket bl.a. Kjell-Olof Feldt har
verifierat. I dagens läge, två år efter
krisproklamationen, vill socialdemokraterna föra
precis samma politik. Jag är övertygad om att Bo
Finnkvist förstår att det vore fel, men som den
lojale företrädare han är för ett parti som han själv
aktar vill han naturligtvis inte bryta, åtminstone
inte i en offentlig debatt, med den linje som hans
partiledning envisas med att hålla. Då blir det så
här konstigt.

Jag är övertygad om att Bo Finnkvist har satt sig in
i den problematik som föreligger, bl.a. i Värmland,
och att han förstår att det är endast med en
nysatsning på företagsamhet och slopande av
skatter på arbetande kapital,
förmögenhetsbeskattning, skatter och regleringar i
företagsamheten som vi kan åstadkomma den
renässans som är den enda metoden att få det lyft
i bl.a. Värmlands län som är nödvändigt. Här kan
regering och riksdag medverka till att de fyra
kommunerna i östra Värmland--Kristinehamn,
Storfors, Degerfors och Karlskoga -- nu placeras i
regionalpolitikens stödområde nr 2, där de nu finns
tillfälligt. På det viset kan de få den starthjälp som
behövs under den närmaste tiden, för att vi sedan
skall kunna åstadkomma den goda framtid som den
borgerliga regeringspolitiken alldeles säkert
kommer att innebära.

Tredje vice talmannen anmälde att Bo Finnkvist
anhållit att till protokollet få antecknat att han inte
ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 61 ISA HALVARSSON (fp):

Herr talman! Inom folkpartiet liberalerna ställer vi
upp bakom parollen Hela Sverige skall leva. Vi vill
att regionalpolitiken skall öka den enskildes
möjlighet att fritt kunna välja arbete och
bostadsort. Vi vill att det skall finnas en likvärdig
ekonomisk, social och kulturell över hela landet. Vi
vill också decentralisera besluten inom
regionalpolitiken till regional nivå samtidigt som de
regionalpolitiska stödformerna förenklas och
schabloniseras.

Det är därför glädjande att den nya borgerliga
regeringen i budgeten tar till satsningar på
regionalpolitiken. Anslagen för regional utveckling
höjs liksom länsanslagen. Dessutom aviseras en
utökning av systemet med nedsättningar av
socialavgifterna i stödområdet. Totalt höjs anslagen
till regionalpolitiska insatser med 300 milj.kr. eller
13 %. Detta om något visar på de borgerliga
partiernas intention på regionalpolitikens område.

Regionalpolitik är också att se till att det över hela
landet finns väl utbyggt kommunikationsnät och ett
gott kulturutbud och att den sociala välfärden är väl
utbyggd i alla hörn av landet. Ett område som är
extra viktigt att bevaka inom regionalpolitiken är
jämställdheten. Det får inte bli så att kvinnor i stor
utsträckning tvingas flytta från sin hemby därför att
de inte får något jobb där. Det är extra viktigt att
nya småföretag inom t.ex. serviceyrken kan skapas,
eftersom dessa av tradition är dominerade av
kvinnor.

Nyss hade ett stort antal kvinnor en konferens här i
huset för att stödja och stimulera
landsbyggdskvinnornas lokala utvecklingsarbete.
Man påpekar t.ex. att konventionellt utbildade och
konventionellt inriktade rådgivare tycks ha svårt att
uppfatta kvinnliga signaler eller att respektera
kvinnlig verksamhet. Hur skall man annars tolka
det faktum att endast 3 % av projektstödet går till
kvinnor? Det behövs flera kvinnliga handläggare
på myndigheterna, påpekade kvinnorna vid en
uppvaktning.

Herr talman! För att utvecklingen i Värmland skall
kunna vridas åt rätt håll krävs en väl fungerande
infrastruktur i form av t.ex. kommunikationer,
utbildning och olika typer av service. Det är inte
minst viktigt att arbeta för ett transportsystem som
ger möjlighet för näringslivet att utvecklas och som
kan bidra till en breddad arbetsmarknad och bättre
utbildningsmöjligheter. En av de viktigaste
åtgärderna på kommunikationsområdet är
förbättrade järnvägsförbindelser.

Ett förverkligande av Svealandsbanan med
förlängning till Karlstad skulle t.ex. ha avgörande
betydelse för utvecklingen av flera viktiga
samhällsfunktioner i Värmland. Ökade möjligheter
till arbetspendling främst i stråket Örebro--
Karlstad över Karlskoga--Kristinehamn skulle få de
lokala arbetsmarknaderna att samverka på ett helt
annat sätt än i dag.

Karlskoga, Degerfors, Storfors och Kristinehamns
kommuner utgör en gemensam
arbetsmarknadsregion i östra Värmland. Dessa
kommuner är genom regeringsbeslut inplacerade i
ett tillfälligt stödområde t.o.m. sista juni i år. Den
här regionen har drabbats synnerligen hårt av
strukturomvandlingen och den svaga
arbetsmarknaden. Det bekräftas också av
befolkningsutvecklingen. Regionen har under de
senaste tio åren minskat sin befolkning med
närmare 5 000 personer.

I regionen är av tradition verkstadsindustrin
överrepresenterad. Försvarsmateriel- och annan
tillverkningsindustri dominerar den privata
arbetsmarknadsmarknaden. Kommunerna arbetar
därför målmedvetet på att komplettera
arbetsmarknaden med etablering av företag i
framtidsinriktade branscher, främst den privata
tjänstesektorn. I det sammanhanget upplever
kommunerna det som nödvändigt att det finns
regionalpolitiskt stöd tillgängligt.

För tjänsteföretagen spelar regionalpolitiskt stöd i
form av sysselsättningsbidrag en väsentligt större
roll än investeringsbidrag. För dessa kommuner i
östra Värmland är det nödvändigt med en
inplacering i ordinarie stödområde nummer 2 för
att kommunerna skall lyckas i sitt långsiktiga arbete
med förnyelse av arbetsmarknaden.

Hagfors kommun har just nu också en synnerligen
besvärlig situation som kräver uppmärksamhet av
regering och riksdag. Jag har i en motion föreslagit
en lokalisering av det rikstäckande handels- och
föreningsregistret till Hagfors. Det är viktigt att ta
regionalpolitisk hänsyn vid lokalisering av nya
verksamheter. Jag är djupt besviken och kritisk till
förslaget att folkhälsoinstitutet inte skall lokaliseras
till Värmland. Man måste börja ta detta på allvar så
att omlokaliseringar och nylokaliseringar sker ute i
landet.

Anf. 62 HANS KARLSSON (s):

Herr talman! Arbete och sysselsättning är nu de i
särklass viktigaste politiska frågorna i Sverige. Det
är en självklarhet med tanke på vilka konsekvenser
det medför att ställas utanför arbetslivet och
utanför en meningsfull sysselsättning.

Konsekvenserna av arbetslösheten är förödande
vem de än drabbar. Men särskilt allvarligt är det när
ungdomar drabbas. Det finns undersökningar såväl
i Sverige som utomlands, som visar vilka stora
sociala risker arbetslöshet innebär. I dag befolkas
våra behandlingshem och fängelser faktiskt i stor
utsträckning av ungdomar som ställdes utanför
arbetsmarknaden i den förra lågkonjunkturen.

Många orter och områden är hårt drabbade av
arbetslöshet. Arbetslösheten är ytterligt besvärlig i
hela landet. Men det finns regioner som är särskilt
hårt drabbade och där dessutom lågkonjunkturen
förvärras av pågående strukturförändringar.

Ett sådant område är Örebro län. Detta län har
bland de högsta arbetslöshetstalen i landet. I
januari månad ökade arbetslösheten till 4,4 % -- att
jämföra med rikets 3,7 %.

Särskilt utsatta är de norra och västra delarna av
länet.

Ljusnarsberg i norr har en av de högsta
arbetslöshetstalen i hela landet, för närvarande
7,9 %. I Hällefors ökar arbetslösheten dramatiskt
när varslen löses ut.

I väster har vi Karlskoga och Degerfors med sitt
ensidiga näringsliv och starka beroende av
försvarsindustrin och järnverket. Laxå och
Askersund är också orter som är starkt beroende av
några få företag. Där läggs bl.a. PLM:s glasbruk
ner, vilket i ett slag fördubblar arbetslösheten i
Askersunds kommun.

Om vi tittar på ungdomsarbetslösheten, växer ett
rent skräckscenario fram. Var femte, sjätte ungdom
är utan arbete, och i Ljusnarsbergs kommun var
tredje.

Det sägs ibland att vi skall akta oss för att tala i
termer av katastrof, eftersom vi ändå har det
ganska bra i Sverige. Jag håller med om att vi skall
spara på de starka orden tills de verkligen behövs.
Men för de ungdomar som nu står utanför
arbetsmarknaden och som har stått där ett antal
månader är det en katastrof.

Det finns just nu ingen viktigare fråga än
sysselsättningen. Det krävs krafttag. Det krävs
omedelbara insatser för att ge arbete eller
utbildning till människor som står utanför
arbetsmarknaden. Men det krävs också att
ekonomin stimuleras så att hjulen börjar rulla så
sakta igen.

Samtidigt bör kraftfulla arbetsmarknadspolitiska
åtgärder sättas in. Man skall sätta in utbildning där
så är möjligt och önskvärt och beredskapsarbete
där det ger bäst effekt.

Länsarbetsnämnderna bör få större utrymme för
lokala aktiviteter, och arbetsmarknadsmedlen bör
få användas mer flexibelt. Det finns en mängd
arbetsuppgifter som inte har utförts under
högkonjunkturen av olika skäl. Nu kan dessa jobb
utföras av människor som inte vill något hellre än
att arbeta. De kan utföras till väsentligt lägre
kostnader än om vi väntar tills högkonjunkturen
infinner sig.

En tidigareläggning av de vägprojekt som är
planerade att utföras längre fram under 90-talet
skulle vara ett verksamt medel att lindra
arbetslösheten i Örebro län. Planeringen är långt
framskriden för dessa vägutbyggnader, och de kan
sättas i gång redan i år. Vad som behövs är
klartecken och pengar från regeringen.

Länets mera långsiktiga problem kräver en
genomtänkt strukturell politik som angriper de
grundläggande orsakerna till den del av
arbetslösheten som är att hänföra till
strukturomvandlingen.

Det behövs åtgärder för förnyelse av näringslivet i
regionen. En sådan förnyelse sker inte utan att en
gynnsam miljö skapas för näringslivsutveckling.

De viktigaste insatserna i en sådan politik är att
skapa och stimulera kompetensuppbyggnad genom
en förstärkning av utbildningsväsendet, förbättring
av kommunikationerna, ökade
infrastrukturinvesteringar samt utveckling och
förstärkning av de regionalpolitiska medlen.

Örebro län, som befolkningsmässigt är Sveriges
mittpunkt där järnvägar och vägar korsar varandra,
skulle kunna utvecklas till ett betydelsefullt
transportcentrum för hela landet, en satsning på
utbyggnad av de Europa- och riksvägar som går
genom länet.

Utbyggnad av tågtrafiken på Mälarbanan och
snabbtågsförbindelse för persontrafik och terminal
för godstransport på järnväg skulle kunna bidra till
en för länet positiv framtidsutveckling.

Därutöver krävs insatser i norr och väster av länet,
det s.k. halvmånebältet, dels i form av inplacering
i mera fasta och lämpliga stödområden, dels också
särskilt riktade satsningar med anledning av
effekterna av minskningen av produktionen i
försvarsindustrin.

Det finns också skäl att särskilt peka på samhällets
ansvar för de orter som under lång tid svarat för
tillverkning och underhåll av försvarsmateriel,
orter som till mycket stor del byggt hela
samhällsservicen och befolkningsprognoserna på
försvarsbeställningar.

Herr talman! Sammanfattningsvis: Det behöver
omedelbart tas fram extra resurser för traditionella
arbetsmarknadsåtgärder. Länsarbetsnämnden bör
bli mera flexibel när det gäller användandet av
pengar, länets strategiska läge i transporthänseende
måste tas till vara, vägbyggen bör tidigareläggas,
stödområdesplaceringen ses över och stöd och
hjälp ges till orter, som har nödgats binda upp sig
alltför mycket till försvarsindustrin.

Anf. 63 STINA ELIASSON (c):

Herr talman! Större delen av Sveriges yta utgörs av
Norrland, som är en mycket produktiv del av vårt
land. Skogen, malmen och vattenkraften är de
bästa exemplen på vad Norrland bidrar med till det
gemensamma hushållet och välfärden i vårt land.

Norrlandsförbundet har beräknat att
nettoexportvärdet per invånare i Norrlandslänen
ligger 13 100--26 500 kr. över riksgenomsnittet. Då
är ändå inte ''exporten'' av ung, välutbildad
arbetskraft inräknad och inte heller det
nettosparande som överförs söderut.

Trots allt vad Norrland således betyder för hela vårt
lands ekonomi får vi norrlänningar då och då ta del
av ett synsätt som speglar total okunnighet om och
direkt ointresse för våra bygder.

Det är t.ex. inte länge sedan
produktivitetsdelegationens delrapport
''Infrastruktur och produktivitet'' visade upp
hårresande slutsatser, som gick ut på att all industri
bör ligga där taxeringsvärdena är högst och
motorvägarna strålar samman. Det är inte i
Norrland och inte alls i Norrlands inland. De
rapportörerna har nog inte hört talas om att svensk
industri redan på 50-talet började söka sig ut till
mindre orter i landet för att få lägre kostnader och
stabilare arbetskraft.

Överdirektören vid NUTEK har sagt rent ut: ''Det
är inte önskvärt att skapa många nya arbetstillfällen
i genuin glesbygd'', men han kommer ändå ihåg att
''i vissa av våra glesbygder finns naturresurser som
måste utvinnas för vårt välstånds skull''. Med detta
menas väl att de människor som arbetar med
utvinningen av skogen, malmen och vattenkraften
ändå kanske bör få en liten nådegåva. Vi vill inte ha
några nådegåvor. Vi vill ha betalt för det vi säljer.
Så enkelt är det.

Vi har från centern år efter år krävt att något litet
av de vinster som vattenkraftsföretagen gör genom
att producera elkraft skall återföras till de
kommuner där elkraften produceras. Vi betalar
mer för elförbrukningen än vad folk gör söderut.

För min hemkommun, Ragunda i Jämtlands län,
skulle det här betyda mycket. Genom kommunen
flyter Indalsälven. Kommunen är tio mil lång. För
varje mil finns det ett kraftverk. Vi har alltså nio
kraftverk inom vår kommun och bidrar således
väldigt mycket till folkhushållet. Får vi ett öre per
producerad kilowattimme elkraft, skulle det ge vår
lilla fattiga kommun 50,71 milj.kr., detta enligt
statistik från 1990. För hela Jämtlands län skulle det
betyda en återbäring på 141,49 milj.kr. Vad ett
sådant rättvisesystem skulle betyda för alla
vattenkraftsproducerande kommuner är lätt att
inse. Vi behöver dessa medel för regional
utveckling i Norrland, och vi behöver dem alldeles
särskilt just nu. Grannkommuner i Norge har en
helt annan situation när det gäller samma sak. Det
beror på att man där genom beskattning av
vattenkraften tillför vattenkraftskommunerna
stora belopp.

Den regionalpolitiska utredningen föreslog i sitt
betänkande, SOU 1989:55, att ett öre per
producerad kilowattimme skulle återföras till de
regioner där elkraften produceras. Tyvärr blev det
tvärstopp hos den socialdemokratiska regeringen,
som ansåg att frågan måste utredas ytterligare.
Därför tillkom utredningen ''Beskattning av
kraftföretag'', SOU 1991:8. Den utredningen anger
att det när det gäller återföring av vattenkraftens
vinster till de regioner där elkraften produceras inte
finns några tekniska hinder. Därför har det bara
berott på den politiska viljan, och jag kan försäkra
att vi från centerns och från de
vattenkraftsproducerande regionernas sida
kommer att fortsätta vår kamp för att en rimlig del
av vattenkraftens avkastning stannar kvar i de
bygder där kraften produceras.

Herr talman! Det måste bli slut på att bra ta för sig
av Norrlands människor och naturvärden och inte
betala för sig. Det liknar kolonialpolitik och rena
rofferiet! Nu väntar vi, herr talman, på ett
regeringsförslag i denna rättvisefråga.

Anf. 64 BIRGER ANDERSSON (c):

Herr talman! Huvudämnet för dagen är
arbetsmarknad och regionalpolitik. Det är det
ämnesområde som har dragit till sig de i särklass
flesta talarna under den allmänpolitiska debatten.

Jag kommer i mitt anförande att ta upp problemen
i Västmanlands län, dels det aktuella
arbetsmarknadsläget och vad som behöver göras på
kort sikt, dels nödvändiga åtgärder för att mera
långsiktigt utveckla länet.

Västmanlands län är fortfarande ett av Sveriges
mest industrialiserade län. Eftersom den rådande
lågkonjunkturen slår hårt mot industrin, drabbas
Västmanland utomordentligt hårt av
lågkonjunkturen. Varslen har varit många och
omfattande. Ytterligare varsel och uppsägningar
väntar. Länsarbetsnämnden och
arbetsförmedlingarna gör stora insatser för att
undvika varsel och uppsägningar genom att gå in
med företagsutbildning. Det är en mycket
angelägen åtgärd att i nuvarande
arbetsmarknadsläge utnyttja möjligheten att höja
kompetensen i företagen.

Arbetslösheten fortsätter att öka i länet. Särskilt
ungdomar i åldersgruppen 20--25 år har drabbats
mycket hårt av arbetslösheten. De svarar för mer
än 25 % av det totala antalet arbetslösa i länet. Det
är därför glädjande att konstatera att
arbetsmarknadsministern tar krafttag för att
förbättra ungdomarnas situation. De förslag som
arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund tidigare i
dag har presenterat kommer att avsevärt förbättra
situationen för ungdomarna.

Västmanlands län har särskilt stora bekymmer med
byggsektorn. Arbetslösheten bland
byggnadsarbetarna överstiger 25 %. Situationen är
mycket allvarlig. Även om vi är medvetna om att
länets byggsektor har haft en för stor kostym under
de senaste åren, kan vi inte på något sätt acceptera
den kraftiga neddragning och utslagning som nu
sker i länet.

Vilka åtgärder kan då sättas in för att förbättra
situationen? För våra arbetslösa ungdomar
förväntar vi oss att de åtgärder som
arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund har
föreslagit kommer att ge goda resultat.

När det gäller byggsysselsättningen är det angeläget
att olika anläggnings- och byggprojekt snabbt sätts i
verket. Mälarbanan är det stora projektet, men det
tycks dröja innan det arbetet kommer att ge någon
nämnvärd sysselsättningseffekt. Därför är det
nödvändigt att starta projekt som snabbt kan ge en
god sysselsättningseffekt. Det finns många
angelägna vägprojekt som snabbt kan sättas i gång.

När det gäller den egentliga byggsektorn finns det
i Västerås ett stort byggprojekt som kan ge många
byggnadsarbetare sysselsättning. Jag tänker på de
nya och ändamålsenliga lokaler till högskolan som
ett byggkonsortium med bl.a. Västerås kommun
och ABB som intressenter vill bygga. Beskedet från
regeringen har dröjt, men i går kom regeringens
klartecken, och det är glädjande. Nu kan man sätta
i gång bygget.

Dessutom måste stat, landsting och kommuner
tidigarelägga olika byggprojekt för att inte
byggsysselsättningen skall minska våldsamt. En
successiv nedtrappning av byggsektorn är
nödvändig; kostymen är för stor, som jag sade
tidigare, men nedtrappningen får inte ske på det
drastiska sätt som nu tycks bli fallet i Västmanlands
län.

Jag har gett några exempel på åtgärder som snabbt
kan komma i gång och som lindrar verkningarna av
den besvärliga sysselsättningssituationen i länet.

Herr talman! Jag vill också något beröra länets
långsiktiga utveckling. Det arbetas intensivt på alla
nivåer för en positiv utveckling av länet. Jag ser
goda möjligheter till att man skall komma till rätta
med länets problem och vända den negativa
utvecklingen. Men det är nödvändigt med insatser
från regering och riksdag.

För Västmanlands del måste den högre
utbildningen både breddas och fördjupas. Ett ökat
antal högre utbildningar måste förläggas till länet,
och fördjupningen skall ske i första hand inom den
tekniska sektorn. Länet är ju starkt industrialiserat
med många högteknologiska industrier med ABB i
spetsen.

Jag vill också understryka betydelsen av goda
kommunikationer. Nästa stora projekt är
byggandet av Mälarbanan.

Det är också nödvändigt för en region att ha ett väl
fungerande vägnät. De senaste årens väganslag till
Västmanlands län har ej medgivit att angelägna
projekt har kunnat genomföras i den takt som har
varit nödvändig för regionens utveckling. Nu syns
en ljusning. Den nya regeringen har insett
betydelsen av att göra infrastrukturinvesteringar.

Ytterligare en sak som är betydelsefull för länet,
och som jag här vill beröra, är att Västmanlands län
inte har fått del av någon av de statliga
utlokaliseringar som har genomförts under 1970-
och 1980-talen. Länet har inte ens fått
kompensation för de nedläggningar av eller
neddragningar i statliga verksamheter som har
drabbat länet. Västmanland måste under 1990-talet
dels få del av aktuell lokalisering av nya statliga
verksamheter, dels få del av aktuell omlokalisering
av statlig verksamhet.

Herr talman! Satsningar på högskolan, satsningar
på kommunikationer och satsningar på
tjänstesektorn, både den privata och den statliga,
kan ge Västmanlands län en långsiktigt positiv
utveckling.

Anf. 65 HANS STENBERG (s):

Herr talman! Vid det senaste månadsskiftet var
arbetslösheten i Västernorrland 4,7 %.
Arbetslösheten ligger således på en helt
oacceptabel nivå och ökar dessutom på ett mycket
oroande sätt. Den djupa lågkonjunkturen,
regeringens privatiseringsiver och de
återkommande indragningarna av statlig
verksamhet i länet skapar stor oro för att ytterligare
arbetstillfällen skall försvinna.

Mot bakgrund av det mycket svåra
arbetsmarknadsläget i Västernorrland är det
nödvändigt att åtgärder snabbt vidtas för att
arbetslösheten skall pressas tillbaka. Den största
effekten på både kort och lång sikt fås genom
satsningar på en utbyggnad av infrastrukturen,
satsningar på utbyggnad av vägar och järnvägar.

Det finns en lång rad samhällsekonomiskt mycket
lönsamma projekt i Västernorrland som kan
tidigareläggas i den nu rådande lågkonjunkturen.
Jag hoppas därför innerligt att det snabbt blir
praktiska resultat av regeringens vackra tal om
stora satsningar på tidigareläggning av
infrastrukturinvesteringar. Hitintills har de
omtalade tidigareläggningarna mest resulterat i
förseningar.

Herr talman! Inom infrastrukturområdet finns det
som sagt en lång rad projekt i Västernorrland som
är väl värda att tidigarelägga. Jag nöjer mig här
med att nämna de största projekten.

När det gäller upprustningen av Europavägarna
finns det fyra stora projekt, nämligen en bro över
Ångermanälven vid Veda, den s.k. Höga kusten-
bron, E4-syd-projektet i Sundsvall inkl. en bro över
Sundsvallsfjärden, Åsbergstunneln i Örnsköldsvik
och E75:an, västra infarten till Sundsvall.

Förutom de här uppräknade stora projekten finns
det en lång rad angelägna mindre vägprojekt som
kan tidigareläggas i länets kommuner. Enligt
vägverket skulle man med ett tillskott på 100
miljoner med mycket kort varsel kunna starta
vägobjekt i Västernorrland för sammanlagt 321
miljoner.

På flygets område finns det behov av att bygga en
ny hangar på Midlanda för fyra nya flygplan.

På järnvägsområdet finns det behov av stora
satsningar som skulle ge utomordentligt stora
vinster både regionalpolitiskt och miljöpolitiskt.
Det gäller en utbyggnad av snabbtåg Stockholm--
Sundsvall/Härnösand och en upprustning av
Ådalsbanan. Vi anser också att det är hög tid att
inleda projekteringen av Bothniabanan.

Vid sidan av dessa angelägna
infrastruktursatsningar finns det en stor mängd
andra investeringsobjekt i länet. Vi
socialdemokrater har i samarbete med länets
kommuner och länsarbetsnämnden tagit fram en
förteckning över objekt som kan startas med
mycket kort varsel. Det rör sig bl.a. om ROT-
projekt för skolor och äldreboende. Om
byggstarten av dessa skulle kunna tidigareläggas
skulle det innebära stora positiva effekter för länets
sysselsättning på både kort och lång sikt. Enligt en
redovisning från länets kommuner finns det
angelägna projekt för sammanlagt 1,3 miljarder.
Det är alltså inte brist på uppslag till vad som kan
göras.

Herr talman! Jag har hittills talat mest om åtgärder
som snabbt ger resultat. Jag skall nu säga några ord
om den långsiktigt kanske viktigaste frågan för
utvecklingen i Västernorrland.

Högskolan har en utomordentligt stor betydelse för
utvecklingen av länets näringsliv. Därför bör
högskolan i Sundsvall/Härnösand ges kraftigt
ökade resurser och utvecklas till ett universitet med
fasta forskningsresurser.

Herr talman! Västernorrland har en betydelsefull
exportindustri som i likhet med andra
exportföretag drabbats hårt av den nuvarande
lågkonjunkturen. De företag som tidigare har haft
en stor del av sin export riktad mot Östeuropa
drabbas naturligtvis särskilt hårt.

Konkurrenssituationen för de här företagen
försvåras ännu mer av att konkurrenter från andra
länder i många fall har betydligt lättare att få
exortkrediter för sin öststatsexport. Detta leder till
att företag, t.ex. Hägglunds i Örnsköldsvik och
Sunds Defibrator i Sundsvall, får en onödigt
besvärlig situation som leder till ökad arbetslöshet
i ett redan mycket hårt drabbat län. Det är därför
helt nödvändigt att exportkreditnämnden har en
generösare syn på exportkrediter till länets företag
när det gäller öststatsexport. Vid sidan av de
positiva effekterna för Västernorrland skulle det
också ha en mycket positiv effekt för de länder som
är aktuella för exporten.

Herr talman! Jag vill avsluta mitt anförande med att
än en gång uttrycka min förhoppning om att
regeringens tal om tidigareläggningar snabbt
omsätts i praktisk handling och att en betydande del
av dessa åtgärder kommer Västernorrland till
godo.

Näringspolitik

Anf. 66 STEN-OVE SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Den här debatten är uppdelad i olika
ämnesblock. Det kan vara svårt att exakt veta inom
vilket block det ämne som man väljer så att säga hör
hemma.

Ett område som är, och som under de senaste åren
har varit, aktuellt för oss som kommer från de
nordligaste länen är naturligtvis det område som
Stina Eliasson tog upp i sitt anförande. Jag avser då
möjligheten att ta del av vinsterna från
vattenkraften i Norrlandsregionerna -- i
Norrlandslänen eller, som det lyder i en del förslag,
i en del kommuner.

Jag ser att Stina Eliasson befinner sig här i
kammaren. Därför tar jag chansen och ställer i
början av detta mitt anförande, som skall bli kort,
en fråga till henne. I sitt anförande sade hon att det
var socialdemokraterna som genom sitt utredande
hade svårt att komma framåt i den aktuella frågan.
Men, Stina Eliasson, vi har verkligen ägnat mycket
tid åt att grundligt gå igenom och utreda frågan.
Utredningarna är både färdigbehandlade och
remissbehandlade.

Stina Eliasson sade: Vi kommer att fortsätta vår
kamp. Därför undrar vi socialdemokrater vem
centern kämpar mot i regeringen. Är det mot
moderaterna, eller är det mot folkpartiet? Vilket
parti är det som bromsar i den här frågan? Det är
viktigt för oss att få besked. Vi har en synnerligen
positiv inställning i det här avseendet. Det är hög
tid att vi kommer till skott i denna fråga, som är så
viktig för oss i de nordligaste länen.

På det näringspolitiska området sker förändringar
snabbt i vårt land. Det gäller inte bara de
strukturförändringar som sker i de stora tunga och
traditionella basnäringarna.

Den hotbild som regeringen har målat upp gör det
inte lättare. Enbart av ideologiska skäl vill man ju
sälja ut de statliga företagen. Det handlar då om en
produktion som vi av tradition anser vara av stor
vikt och som vi anser bör få finnas kvar i landet. Det
gäller t.ex. produktion som vi av beredskaps- och
sysselsättningsskäl behövt ha kvar. Jag skall senare
här belysa effekterna av det som kan hända när
regeringen och dess näringsminister inte intresserar
sig för en produktion som är så viktig för vår
samhällsuppbyggnad.

Ovako Steel AB, numera ägt av SKF, är ett företag
som tidigare var känt för sin långsiktiga planering
och för att det utnyttjar sitt industriella kunnande
på bästa sätt -- både för ägarna och för samhället.
Men man har nu bestämt sig för att snabbt lägga ner
stora delar av produktionen, bl.a. hela
produktionen vid Ovako Profiler i Luleå. Och det
gäller då anläggningar där man investerat närmare
en halv miljard.

I Ovako Profilers valsverk produceras till stor del
järnvägsräls. Ovako är den enda tillverkaren i
landet. I Europa i övrigt finns det bara en
tillverkare till när det gäller de moderna 40-
metersrälsar som används i Sverige. Det råder ju
politisk enighet i vårt land om behovet av stora
investeringar i vår infrastruktur, liksom om behovet
av ett mångmiljardprogram för stora investeringar
i järnvägsnätet. Visserligen är vi inte helt eniga om
takten och om igångsättandet beträffande dessa
investeringar. Klart är ändå att detta kommer att
ske. Därmed vet vi att det, det är en självklar följd,
när det gäller de här investeringarna kommer att
behövas mer järnvägsräls.

I nuläget köper banverket ca 40 000 ton räls årligen
till en kostnad av totalt 160 miljoner. Detta behov
kommer att snabbt bli större. Men det här stora
behovet av satsningar på investeringar i
infrastrukturen och av att detta genomförs under de
närmaste åren inte är specifikt för Sverige. Nästan
alla länder ute i Europa har beslutat att satsa hårt
på en uppbyggnad av infrastrukturen. Främst gäller
det då satsningar på järnvägsnätet.

Det är alltså en snabbt uppåtgående konjunktur för
rälsproduktion i Europa, och detta som en följd av
de massiva satsningarna på en järnvägsutbyggnad.
Över 1 miljon ton har nyligen beställts på den
europeiska marknaden. Irland t.ex. har nyliget
lämnat en order på 25 000 ton.

I detta läge bestämmer sig således den svenska
tillverkaren Ovako Steel för att lägga ner sin
produktion av järnvägsräls. Därmed skapas en
monopolsituation i Europa. Endast en tillverkare
är kvar i Europa, Voest Alpin i Österrike. Det skall
ses mot bakgrund av allt vad det kan innebära för
prisbilden och efterfrågan.

Sveriges näringsminister har helt överlåtit
avgörandet i frågan på marknadskrafterna. Det i
sin tur innebär att de svenska skattebetalarna
kommer att få betala ett högt pris för dessa
nödvändiga infrasturinvesteringar.

Att passivt åse hur den svenska produktionen av
järnvägsräls läggs ner i en tid då den behövs mer än
någonsin vittnar om vad det är för kunskaper och
framtidssyn som styr den borgerliga regeringens
näringspolitik.

Det är dags för näringsministern att ge sig ut i
verkligheten och att börja intressera sig för
näringspolitiken. Främst tänker jag då på den
industriproduktion som behövs för att vi skall
kunna klara uppbyggnaden av järnvägar och
kommunikationer överlag.

Visserligen kan man inte tvinga en producent att ha
en tillverkning som producenten inte klarar av eller
inte vill ha. Men här handlar det om en produktion
som är så viktig att regeringen bör engagera sig och
agera kopplare för olika ägarkonstruktioner.

Svenskt Stål, där staten fortfarande har ett
majoritetsägande, bör kunna vara en aktiv delägare
i fråga om en fortsatt rälsproduktion.

Det är inte fel att försöka, även om man misslyckas.
Däremot är det fel att enbart sitta bakom sitt
skrivbord på näringsdepartementet och hoppas,
eller tro, att marknaden klarar alla problem. Om en
sådan strategi får råda, tappar vi för landet viktig
produktion. Dessutom blir det en drastiskt ökad
arbetslöshet i regioner där det redan är stora
arbetsmarknadsproblem.

Anf. 67 STINA ELIASSON (c) replik:

Herr talman! Centern kämpar faktiskt för saker,
inte mot. Jag sade inte i mitt anförande att vi
kämpade mot någon. I stället sade jag att vi
kommer att fortsätta vår kamp för att en rimlig del
av avkastningen från vattenkraften blir kvar i de
bygder där elkraft produceras.

Det är bra att Sten-Ove Sundström mycket tydligt
markerar att vi som kommer från Norrland är ense
på den här punkten. Jag tror att vi faktiskt var det
tidigare också. Men det är synd att den
socialdemokratiska regeringen inte tog chansen och
lade fram en proposition. Vi har ju väntat i många
år på en rättvisereform i den här frågan.

Den regionalpolitiska utredningen var på det klara
med att vi skulle ha 1 öre per producerad kWh. Det
var också vad man föreslog. Socialdemokraterna
var också för detta. Men sedan började man tala
om att det kanske var tekniskt omöjligt. Således
tillsattes ytterligare en utredning under titeln
Beskattning av kraftföretag. I den utredningen
kom man fram till att det inte fanns några tekniska
hinder. Men tydligen fanns det ett politiskt hinder
för den socialdemokratiska regeringen att komma
med en proposition i detta sammanhang.

Jag är dock glad över att Sten-Ove Sundström är
beredd -- den tolkningen gör i alla fall jag -- att
kämpa i denna för Norrland så viktiga fråga. Vi
behöver de aktuella pengarna, och särskilt nu. I
dessa tider skulle det vara utmärkt att ha ett större
riskkapital.

Anf. 68 STEN-OVE SUNDSTRÖM (s) replik:

Herr talman! Jag håller med Stina Eliasson om att
det är viktigt att vi får del av dessa
vattenkraftsresurser. Det är oerhört viktigt för
utvecklingen.

Jag skulle naturligtvis också kunna fördjupa mig i
historien och tala om hur vi skulle ha kunnat göra
det här snabbare. Men, Stina, det är faktiskt ni som
nu sitter på regeringstaburetterna. Jag vet inte hur
det är med moderaterna och folkpartisterna. Om
de inte hade lagt hinder i vägen borde ett förslag
ligga på bordet. Utredningarna är klara och
remissbehandlade. Vad som saknas är bara
politikernas beslut. Det är alltså politikerna, de
ansvariga i regeringen, som av någon anledning inte
vill lägga fram ett förslag.

Såvitt jag förstår finns det inga hinder för
regeringen att lägga fram ett förslag för kammaren.
Det tycks dock finnas brister i planeringen. Eller är
det möjligen så, att någon bromsar i
regeringsbyggnaden? Om det inte är så, borde vi
som sagt av propositionsförteckningen se om det
kommer ett sådant här förslag under våren.
Handlar det kanske beträffande den kamp som
Stina Eliasson här beskriver om en front av
moderater och folkpartister som struntar i att det är
så viktigt med ett förslag här?

Anf. 69 STINA ELIASSON (c) replik:

Herr talman! Jag understryker ännu en gång att det
här är både en viktig Norrlandsfråga och en viktig
arbetsmarknadsfråga. Vi i centern har kämpat i
denna fråga under väldigt många år. I länsstyrelsen
i Jämtlands län -- där alla partier finns
representerade -- har vi varit helt eniga. För att
göra det lättare för den socialdemokratiska har vi
t.o.m tagit fram ett särskilt Jämtlandsförslag. Det
skulle således kunna vara mycket enkelt att få fram
en proposition.

Sten-Ove Sundström, var centern än sitter, i
opposition eller i regering, är den här frågan viktig
för oss. Det är en kamp som vi kommer att föra, var
vi än sitter, understryker jag igen.

Det är mycket positivt för mig att känna till att
socialdemokraterna, i Norrland i varje fall, ställer
upp bakom detta. Men hur är det med de ledamöter
i det socialdemokratiska partiet som inte är från
Norrland? Ofta har det varit så med
Norrlandsfrågorna att vi från Norrlandslänen som
representerar centern har känt oss trygga därför att
vi har haft hela vårt parti med oss. Hur är det med
den uppbackningen i den här frågan från Sten-Ove
Sundströms partikamrater i övriga delen av landet?

Anf. 70 STEN-OVE SUNDSTRÖM (s) replik:

Herr talman! Jag konstaterar att jag och Stina
Eliasson är helt överens om att vi bör få ta del av de
här pengarna.

Det jag däremot kan notera med bestämdhet är att
Stina Eliasson undviker de verkliga problemen, och
det är motståndet i den borgerliga regeringen. Vi
socialdemokrater kommer att göra allt för att
stödja ett sådant förslag. Men då krävs det, Stina
Eliasson, att regeringen får fram det. Jag noterar nu
att motståndet finns på högerflanken. Det är
tydligen därför vi får vänta förgäves innan centern
kan lyfta ett sådan här förslag från regeringen.

Förste vice talmannen anmälde att Stina Eliasson
anhållit att till protokollet få antecknat att hon inte
ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 71 ULF ERIKSSON (nyd):

Herr talman! Ärade ledamöter! Jag tänker nu
försöka att blicka ut litet över Europa. Vi har pratat
om företagande i regionerna. Jag har kallat mitt
ämne för Småföretagen i EG--Europa-perspektiv.

Småföretagen är många och de har stor betydelse
för det svenska och det europeiska näringslivet. De
utgör totalt ca 99 % av de privata företagen i
Sverige. Då räknar jag exklusive jordbruk.
Småföretagen svarade 1990 för ca 59 % av den
privata affärssektorns lönesumma. Jag syftar
fortfarande på Sverige.

Till denna kategori företag räknas de som har 0--
199 anställda. Inom EG räknas företag med färre
än 500 medarbetare som småföretag, och om denna
definition tillämpas på svenska förhållanden, skulle
drygt 70 % av det privata näringslivets arbetskraft i
Sverige beröras av EG:s småföretagspolitik genom
EES-avtalet.

I Sverige fanns vid årsskiftet 1990/91 ca 1,7 miljoner
sysselsatta i företag med färre än 500 anställda.
Man förstår av dessa faktauppgifter den ofantligt
viktiga roll som småföretagen spelar för vårt
näringsliv och för samhället totalt sett vad beträffar
sysselsättning och välstånd för våra medborgare.
Dessutom bidrar företag med stora avgifter och
skatter till vårt samhälle.

Det gäller, herr talman, att värna om dessa företag,
så att vi får behålla dem i landet. Det gäller
dessutom att skapa förutsättningar för att nya
företag skall kunna bildas, så att innovationer och
affärsidéer kan utvecklas. Speciellt i s.k. dåliga
tider, som vi nu med viss rätt anser att vi befinner
oss i, är det dubbelt viktigt att nya företag får
möjlighet att utvecklas.

För att småföretag skall kunna utvecklas i Sverige
och EG/Europa fordras förutom kunskaper i
ekonomi, teknik, juridik, etc. även kunskaper i
humaniora, dvs. språk och kultur. Där inbegriper
jag historia. Det är viktigt att känna till
kulturmönstret i de länder där man skall göra
affärer, oavsett om dessa ligger inom Europa eller
i andra delar av världen. Vi måste således erbjuda
småföretagare utbildning inom bl.a. dessa
områden.

Vi måste så snart som möjligt anpassa
inkomstskattesatserna till EG-nivå, från nuvarande
ca 56 % av bruttonationalprodukten ner till drygt
40 %. Dessutom bör övriga skatter och
lageravskrivningsmöjligheter anpassas till EG-
reglerna. Vi har, som ni vet, rätt höga
energiskatter, vi har arvs- och förmögenhetsskatter,
som har diskuterats här i annat sammanhang.
Bolagsskatten är relativt sett human, men totalt sett
ligger vi mycket högre än EG-länderna.

Kostnadsläget, som tack och lov är på väg ner i
detta land, är fortfarande mycket högt. Vi behöver
alltså ytterligare sänkning av det totala
kostnadsläget för att våra företag skall kunna
konkurrera på lika villkor, både inom Europa och i
andra delar av världen. Detta gäller även
jordbruks- och skogsnäringarna, kan jag tillägga.

En investerings- och utvecklingsbank bör bildas av
löntagarfonderna. Det har vi inom Ny Demokrati
skrivit en motion om. Denna bank skall kunna
bidra med riskvilligt kapital för olika affärsprojekt.

Dessutom bör man ordna med insättarskydd för
sparare inom bankväsendet och låta bankerna ha
ännu mer fri konkurrens än vad fallet är i dag när
det gäller utlåning. På det viset skulle ytterligare
riskkapital kunna frigöras till bl.a. småföretagarna.
I dag vågar eller får inte bankerna ställa upp med
riskvilligt kapital i tillräcklig omfattning. Det är
alltså regelsystemet som styr även detta.

Herr talman! Jag har här belyst en del faktorer som
har betydelse för småföretagare och föreslagit
några åtgärder för att hjälpa småföretagen i stället
för att stjälpa dem.

I dag är det alldeles för många konkurser i vårt
land. Dessa är förödande både privat- och
samhällsekonomiskt. De kan dessutom orsaka
många personliga problem för både företagare och
anställda. Dessutom har stora kreditförluster
orsakats för banker, finansbolag och andra
långivare den senaste tiden. Den utvecklingen
måste vändas. Vi måste ge företagarna i Sverige
framtidstro igen.

Anf. 72 HOLGER GUSTAFSSON (kds):

Herr talman! Jag tänker tala om svensk
livsmedelspolitik inför EG-inträdet. Vårt land står
inför ett förberedelsearbete, där svensk
jordbruksnäring skall öppnas mot EG-marknaden.
Jordbruksnäringen ingår inte i ett EES-avtal, utan
här måste vi från grunden finna en bra infasning av
svensk jordbrukspolitik i EG:s politik.

För Sveriges del innebär ett medlemsskap i EG att
vi inte bara får göra en anpassning av vår
jordbrukspolitik, utan att vi helt och fullt måste
anamma EG:s jordbrukspolitik. Jordbruket är
därmed den näringsgren som påverkas mest av ett
EG-inträde.

EG har ett gränsskydd mot tredje land, liksom ett
prisfallsstöd som finansieras via EG:s budget.
Skillnaden mellan vårt svenska system och EG:s är
att vi skapar lönsamhet inom jordbruket genom
högre livsmedelspriser, medan EG skapar
lönsamhet genom att betala över budgeten, dvs.
med en finansiering via skattesystemet.

Under förutsättning att vi skall bibehålla en svensk
produktion av högkvalitativa baslivsmedel -- och
det skall vi -- måste de svenska livsmedelspriserna
sjunka ner till EG-nivå. Detta är en förutsättning
för att svenska livsmedel skall kunna konkurrera
inom Sverige och på EG:s marknad.

För att kunna upprätthålla en rimlig lönsamhet i
svensk livsmedelsproduktion, måste alltså de lägre
livsmedelspriserna kompenseras med lönsamhet
över budget, på samma sätt som inom EG. Detta är
en radikal finansiell omställning av
jordbruksnäringens lönsamhet, som inte beaktades
vid det jordbrukspolitiska beslutet i Sverige 1990.
Det är mot denna bakgrund som regeringen har
aviserat att frågan om ett arealstöd skall prövas som
bas för lönsamheten. Denna budgetfinansierade
basersättning måste införas i samma takt som vi av
marknadsskäl, kanske genom GATT-förhandlingar
och/eller EG-inträde, trappar ner
livsmedelspriserna.

Herr talman! Vidare föreskriver EG vissa
miniminivåer för t.ex. hygieniska krav inom
jordbruket och livsmedelsproduktionen. Varje
land kan också ha en egna strängare bestämmelser
vad gäller exempelvis djurskydd, etik, miljö och
hälsoskydd. De högre ambitionerna skall vi vara
rädda om i Sverige. Men också dessa kostnader
måste i princip betalas över budget för att svenska
företag skall få samma konkurrensförutsättningar
som livsmedelsproducenterna inom EG.

Mycket viktiga aktörer inom den svenska
livsmedelsnäringen är de etablerade
förädlingsföretagen och disributionskanalerna. Då
marknaden mot EG öppnas kommer det att för
dessa svenska livsmedelsföretag innebära en
omställning som är större än för någon annan
industri.

Rationaliseringar är i full gång, och många har
hunnit långt med att öka produktiviteten och
intensifiera marknadsbearbetningen inför mötet
med de storskaliga starka internationella
livsmedelskoncernerna.

Riksdagen måste ta ett ansvar för att dessa företag i
samband med den nya konkurrenslagstiftningen får
samma spelregler som de som gäller för företag
inom EG-marknaden. Lagstiftningen får inte leda
till att svensk industri kortsiktigt tvingas bryta ner
sin kapacitet och struktur före inträdet i EG, för att
efter EG-inträdet stå med en alltför liten kapacitet
för att kunna bjuda en verklig konkurrens mot stora
EG-företag.

Herr talman! Den svenska företagsstrukturen
måste redan nu betraktas ur ett EG-perspektiv, då
man värderar dess marknadsdominans och roll på
marknaden. Detsamma måste också gälla
primärproduktionens omställning och
lönsamhetens finansiering, också de skall betraktas
ur ett EG-perspektiv redan i dag. Tack.

Anf. 73 ÅKE SELBERG (s):

Herr talman! Tyvärr måste jag börja mitt anförande
med att konstatera att regeringen och de partier
som ingår i regeringen totalt har tappat intresset för
jordbruket och de människor som är verksamma
inom näringen. På annat sätt kan jag inte tolka
frånvaron av såväl det ansvariga statsrådet som
övriga borgerliga jordbrukspolitiker. Det är mycket
märkligt med tanke på det stora intresse för denna
fråga och den stora oro för näringens framtid som
man visat tidigare, inte minst under förra året.

Man måste ställa sig frågan: Har intresset svalnat
nu när centern kommit i regeringsställning och fått
jordbruksministerposten? Finns det möjligen
interna problem inom regeringen eller problem
mellan jordbruksministern och LRF som gör att
man inte vill diskutera jordbrukspolitik?

Böndernas uppslutning kring reformen är stor, och
det borde finnas ganska goda förutsättningar för
optimism och framtidstro. Det borde vara slut på
spekulationerna om omställningen skall fullföljas
eller inte, särskilt som regeringen faktiskt både i
regeringsförklaringen och i årets budgetproposition
deklarerat att omställningen ligger fast. Men
spekulationerna fortsätter. Man kan läsa i olika
tidningsartiklar uttalanden från LRF med olika
krav på förändringar. Ingen återbetalning t.ex. av
omställningsbidraget trots utebliven omställning är
ett sådant krav. Ett annat är att
spannmålsregleringen skall återinföras. Det
innebär med andra ord en total förändring. Det är
särskilt anmärkningsvärt med tanke på att
enigheten i fråga om omställningen var stor. LRF
har också hela tiden deltagit i arbetet.

Vi socialdemokrater står fast vid omställningen. Vi
är övertygade om att det finns goda förutsättningar
för ett livskraftigt jordbruk i vårt land. Det är också
socialdemokraternas mål. Naturligtvis krävs stora
insatser av varje enskild bonde. Det förutsätter
goda kontakter med konsumenterna för att kunna
få reda på deras krav, önskemål om utbud och
kvalitet när det gäller livsmedelsprodukter. Det
krävs mod för att våga satsa på något nytt. Detta
kräver en trygg förvissning om att de politiska
besluten ligger fast.

I vår motion om jordbrukspolitiken kräver vi att
den kommission som nu följer omställningen
arbetar med den inriktning som även den
borgerliga regeringen anvisat, att
omställningsbeslutet ligger fast. Vi kräver också att
regeringen fortlöpande skall redovisa
uppföljningen för riksdagen.

Vi är medvetna om att omställningen av jordbruket
innebär stora påfrestningar för dem som är
sysselsatta inom näringen. Men omställningen ger
också nya möjligheter till utveckling av den svenska
landsbygden. Därför är en ökad satsning på
forskning och utveckling nödvändig. Vi tycker att
de lant- och jordbruksskolor som redan finns i olika
län skall sammanföras så att s.k. gröna
utbildningscentra kan skapas.

Nya utbildningslinjer bör tillföras, t.ex. utbildning
på hästsportens område, i djurvård och utbildning
på miljöområdet. Där finns nära beröringspunkter,
och elevunderlaget ökar. Hit bör också forskning
och utveckling knytas i samarbete med
högskolorna. Naturligtvis skall också
fortbildningen av redan yrkesverksamma knytas till
dessa gröna utbildningscentra.

Tyvärr hotas nu möjligheterna till fortbildning av
regeringens förslag att skära ner stödet till komvux.
Det vore till stor skada för människor som har sin
utkomst på landsbygden. Jag är uppriktigt sagt
förvånad över att centern, som säger sig värna om
landsbygden och dess utveckling, har gått med på
det förslaget.

I skogslänen och framför allt i glesbygden är de
areella näringarna och anknutna
förädlingsindustrier basen för att människorna skall
kunna bo och ha sin försörjning i dessa delar av vårt
land. Att sådana arbeten finns är också en
förutsättning för att både den offentliga och den
kommersiella servicen skall fungera.

På jordbruksområdet är det därför viktigt att ett
fortsatt livskraftigt jordbruk skall kunna behållas i
de norra delarna av vårt land. Därför måste ett stöd
till jordbruket i norra Sverige bibehållas. Stödnivån
måste vara sådan att ett rationellt familjejordbruk
blir lönsamt.

Det finns ytterligare en viktig fråga som jag vill ta
upp, frågan om jordbrukarnas sociala situation. En
förutsättning för att vi skall kunna klara
nyrekryteringen av unga jordbrukare är att vi har
ett fungerande avbytarsystem.

Den omställning av jordbruket som nu pågår
innebär självfallet påfrestningar för de människor
som blir berörda av omställningen. Det är därför
nödvändigt att besluten ligger fast. Det behövs
enighet hos alla aktörer inom jordruksnäringen. Vi
måste motverka splittring och tvivel.

Övrigt

Anf. 74 ROBERT JOUSMA (nyd):

Fru talman! Sverige har konsekvent fört en
säkerhetspolitik som syftat till att hålla landet
utanför väpnade konflikter i vårt närområde. Att
denna politik har varit framgångsrik bevisas främst
av det faktum att Sverige icke direkt blivit indraget
i något av de två världskrig som rasat omkring oss.

En trovärdig säkerhetspolitik måste stödjas av ett
försvar som genom sin omfattning, utrustning och
utbildning inger respekt och samtidigt ger tydliga
signaler om att vi har både vilja och resurser att
möta ett väpnat angrepp.

Ett skräckexempel på vad som ej får förekomma är
den situation som Sverige befann sig i under
inledningsskedet av andra världskriget. Under
denna period hade det varit fullt möjligt för
Tyskland, England, Frankrike eller Sovjet att med
relativt små medel och insatser betvinga vårt land.

Trots 1938 års förstärkning av försvaret var vi
mycket militärt försvagade efter 1925 års
nedrustningsbeslut. Det var alltså inte vår militära
styrka den gången, 1939--1940, utan en mängd
andra för oss lyckliga omständigheter som
förskonade oss från det anfall som många trodde
var oundvikligt. På grund av detta faktum blev
regeringen dock tvungen att göra ett antal
eftergifter gentemot den tyska regimen.
Permittenttrafiken till Norge och transporten
genom Sverige av Engelbrechtdivisionen är två bra,
men för Sverige föga hedrande, exempel på vad ett
svagt försvar kan leda till.

Under krigsåren byggdes emellertid det svenska
försvaret ut successivt. I augusti 1943 hade det fått
den styrka som krävdes för att regeringen, trots
tyska hot, skulle kunna besluta om ett upphörande
av de tyska permittenttransporterna från Norge.
Under dessa år byggdes även stora delar av den
svenska försvarsindustrin upp. Man var väl
medveten om nödvändigheten av att kunna rusta
upp med inhemska vapen, eftersom de flesta
importvägarna var stängda. Saab, Bofors --
nuvarande Swedish Ordnance -- och våra varv är
goda företrädare för det grundmurade kunnande
som byggdes upp och i vissa fall redan fanns, men
som förstärktes under denna period.

På grund av att vår försvarsindustri stadigt fortsatt
sin utveckling under efterkrigstiden har detta lett
till att landet i stort sett blivit oberoende av
vapenimport. Därigenom har vi kunnat anpassa
vårt försvar efter eget val. Det gedigna svenska
vapenkunnandet har dessutom bildat en del av
grunden till vår konstruktiva medverkan i det
internationella nedrustningsarbetet genom att vi
har kunnat uppträda självständigt på den
internationella arenan.

Det svenska försvaret har i dag vad avser
försvarsmateriel en mycket hög
självförsörjningsgrad, för närvarande ca 70 %,
vilket väl belägger det faktum att vi har en kunnig,
välutvecklad och högteknologisk försvarsindustri
med stor spännvidd. Försvarsindustrin spänner
över hela fältet, alltifrån det kvalificerade
stridsflygplanet till system för markstridskrafter
och försvarselektronik samt till ubåtar och en
kustkorvett av absolut världsklass. För att denna
tradition skall kunna upprätthållas är det viktigt att
politikerna och företagen i samförstånd skapar de
förutsättningar som krävs för detta. Swedish
Ordnance, t.ex., måste få möjlighet att fortsätta
utvecklingen av Bonus- och Bamseprojekten, då
dessa bidrar både till framtida arbetstillfällen och
till att skapa udden på svensk spetsteknologi.

Försvarsindustrins huvuduppgift har tidigare varit
att förse det svenska försvaret med den materiel
och utrustning som det har funnits behov av. Det
svenska försvaret är emellertid för litet -- och nu
dessutom krympande -- för att kunna tjäna som en
enda marknad för industrin. Ökad export och ökat
internationellt samarbete är ett måste för industrins
överlevnad. Samarbete över gränserna mellan
försvarsindustri i olika länder blir även en
nödvändighet som följd av systemens komplexitet
och därmed ökande kostnader. Den svenska
försvarsindustrin står i dag på en sådan nivå att den
är en mycket attraktiv samarbetspartner.
Emellertid finns det problem som hämmar export
och samarbete och som måste lösas, om vår
försvarsindustri skall bli en trovärdig
samarbetspartner på den internationella arenan.

Som exempel kan nämnas att de
författningsmässiga förutsättningarna för
samverkan med utländska samarbetspartner måste
förändras i positiv riktning.

Det måste göras en översyn av den svenska
vapenexportlagstiftningen i syfte att möjliggöra en
ökning av sagda export. Det generella förbud som
finns i dag måste tas bort. Vapenexport måste göras
tillåten, och i stället bör man införa vissa
undantagsregler. Staten kan i många fall hjälpa till
genom att vara frikostig och ge exportbidrag.

Vidare måste tillstånd medges i sådana fall där
utländsk samarbetspartner vill handla med tredje
land.

Detta och mycket mer kan och bör göras för att
man skall kunna säkerställa de arbetstillfällen som
kan räddas inom den svenska
försvarsmaterielindustrin och för att bana väg för
dess framtida överlevnad.

Det försvar som riksdagen skall fatta beslut om i vår
skall utgöra landets försvar om 10, 15, ja, kanske
ända upp till 20 år. Vem kan i dag med någon
säkerhet säga hur vårt behov av ett militärt försvar
och en väl fungerande försvarsindustri då är, när
inte någon ens den 18 augusti kunde förutsäga läget
den 19 augusti -- dagen för Moskvakuppen?
Besluten om vårt försvar och vår försvarsindustri
måste präglas av stabilitet, och får inte färgas av
tillfälliga svängningar i det säkerhetspolitiska läget.

Anf. 75 CLAUS ZAAR (nyd):

Fru talman! Ärade ledamöter och åhörare! Jag
saknar representanter från regeringen, men med
teknikens hjälp skall jag försöka att framföra mitt
budskap.

Här i kammaren har veckans viktigaste frågor
debatterats, utan att det har varit någon nämnvärd
uppslutning i dag från regeringen. Jag ber därför att
arbetsmarknadsministern lyssnar noga.

Det är kris i Sverige, och lönegarantin är ett av
systemfelen. I en lågkonjunktur gör den för Sverige
mer skada än nytta. Jag skall förklara genom att ta
ett exempel.

När företag är på väg mot obestånd, och en konkurs
är det enda som återstår, kalkylerar man med
lönegarantin. Vid en konkurs får de anställda som
bekant under sex månader sina löner och bil- och
telefonförmåner betalda genom denna garanti. De
leverantörer som varit godtrogna får i stället ta den
ekonomiska smällen, vilket leder till att
leverantörernas förluster blir onödigt stora. De
tvingas därför att göra extra höga pålägg på sina
varor och tjänster.

Högre priser leder till att seriösa leverantörer
konkurreras ut -- det finns exempel från
taxinäringen på hur det har gått till --, vilket i sin tur
leder till arbetslöshet. Den statistik som jag kunde
ta del av i veckan visar att 6 % av de manliga
kassamedlemmarna i landet är arbetslösa -- det är
den senaste statistiken. Det behövs
systemförändringar för att samhället skall kunna
förändras.

Åtskilliga sunda företag har också tvingats i
konkurs, eftersom de kunder som har köpt deras
varor har gått i konkurs. Detta ökar
påfrestningarna på lönegarantins resurser.

Fru talman! Att ta ut löneavgifter från sunda
företag och samtidigt ge pengar som lönegaranti till
bl.a. misskötta verksamheter är förödande om man
vill uppnå en ökad produktivitet. Det är hög tid att
införa sunt förnuft vid förändringarna av
lönegarantin.

Under december utbetalades 367 milj.kr. i
lönegaranti, samtidigt som 101 milj.kr. inbetalades
av företagen. Lönegarantifonden gick med 266
milj.kr. i förlust. Så här kan det inte få fortsätta.

Jag ber arbetsmarknadsministern, trots att han inte
är här, att stoppa missbruket av lönegarantin. Mitt
förslag är att ge de anställda arbetslöshetsersättning
och att maximera utbetalningen till högsta gällande
arbetslöshetsersättning under sex månader.

Det kan väl inte vara meningen att företag som
behöver minska sin verksamhet alltid skall vara
tvungna att gå i konkurs för att de anställda skall
få de bästa lönevillkoren. Ompröva förslaget -- som
man på TV hade tagit del av i går -- om att ge
200 000 kr., som är en för hög gräns under sex
månader!

Anf. 76 TALMANNEN:

Med anledning av Claus Zaars efterlysning av
arbetsmarknadsministern, vill jag erinra om att
arbetsmarknadsministern har deltagit i debatten
tidigare i dag under avsnittet Arbetsmarknad,
regionalpolitik m.m.

Anf. 77 HANS LINDBLAD (fp):

Fru talman! Följer man riksdagens arbete märker
man att riksdagen är bra på att titta framåt och
förklara hur saker och ting skall bli. Det skall bli en
bra skola, försvar osv. Det går att ha litet delade
meningar om hur långt fram man skall se. Men
riksdagen är klar över vad som skall ske framöver,
och det skall bli bra.

Däremot är inte riksdagen lika bra på att analysera
hur det sedan blev. Hur var det då, och hur blev det
sedan? Riksdagen talar ofta framåt, men riksdagen
har dåliga förutsättningar att granska nuläget.

Jag brukar jämföra med provflygplan. Där finns
300 olika mätinstrument, och man kan se precis vad
som händer. Har riksdagen sådana känningar att
man kan avgöra vad som skall mätas? Det gäller
inte antalet skollokaler, lärare eller hjälpmedel.
Frågan är om ungarna lär sig vad det är tänkt att de
skall lära sig.

Hur fungerar det ute i vården? Riksdagen är dålig
på att ta reda på det. Den information riksdagen får
kommer mestadels via budgetprocessen. Det är en
ganska långrandig historia som alltid passerar
centrala myndigheter. Jag upplever dem ofta som
ett filter mellan verkligheten och människorna.

Jag är både ledamot i ett utskott och
riksdagsrevisor. Det är två oerhört olika världar.
Utskottet har att reagera på propositioner och
motioner för att sedan avge ett betänkande till den
tidpunkt som talmanskonferensen har bestämt.
Notera att det är alltid fruktansvärt bråttom.
Önskemål kommer om att få lyssna på
utomstående, men svaret är alltid att utskottet inte
hinner. Jag upplever ofta att ärendet inte har blivit
riktigt genomarbetat.

Vi riksdagsrevisorer kan alltid välja vad vi vill titta
på och dessutom ta den tid vi behöver. Det är en
helt annan känsla. Vi vet att ärendet är
färdigbehandlat.

Jag upplever att riksdagen, dvs. utskotten
tillsammans, borde fundera på de erfarenheter som
finns. I mycket handlar det om
planhushållningsproblem. Det kan sedan gälla
vård, utbildning eller försvaret. Det är i grunden
samma problem. Det gäller att få kunskap om hur
aktörerna fungerar, dvs. hur tjänstemännen,
ämbetsverken och de stora professionerna
fungerar. Det kan vara jurister, läkare, lärare osv.
De har ett stort inflytande tack vare den legitimitet
de har i sin profession och egna starka värderingar
som de vill utveckla. Riksdagen kommer mycket i
efterhand.

Fru talmannen sitter som ordförande i
riksdagsutredningen där många av dessa frågor
berörs. Jag tycker att det är angeläget att riksdagen
ställer sig frågan vilka de viktiga besluten är som
riksdagen skall syssla med. Vad skall de besluten
grunda sig på för kunskap? Det måste vara kunskap
som hämtas mer direkt från verkligheten, i stället
för att låta myndigheterna få den oerhört centrala
roll de har.

Hur kan det komma sig att svenska myndigheter är
så oerhört starka? Det går tillbaka till Axel
Oxenstiernas idé om självständiga myndigheter. I
övriga världen är normalt departement och
myndigheter detsamma. I dag är det så, att om ett
statsråd försöker påverka verkligheten blir han
anmäld till konstitutionsutskottet.

Här har vi alltså problemet med verksledningen.
Hur skall myndigheter styras? Jag upplever att det
lilla landet inte har resurser för både en
organisation som tar fram kunskap och en som
driver verksamheten, utan det får bli samma. Den
myndighet som i dag fungerar som sektorsansvarig,
och därmed ansvarig för vad som händer från
statens sida, är den myndighet som skall servera oss
underlaget. Det är klart att det inte går att skilja
dem åt. Myndigheterna är säkert mycket medvetna
om vad de tycker att politiker bör få veta eller inte.
De kan mycket starkt ''färga'' beslutsunderlaget.

Ett vanligt riksdagsutskott med två tre
handläggare, som dessutom väsentligen är
utbildade på att skriva betänkanden så att att-
satserna blir rätt formulerade, har små möjligheter
att hjälpa ledamöterna att se vad som händer ute i
verkligheten.

Departementen är också små. Ett departement
med t.ex. 20 myndigheter under sig har ett fåtal
handläggare, medan myndigheterna kan ha 50--100
handläggare vardera.

Dessa internationellt sett mycket starka
myndigheter, professionerna och andra
organiserade särintressen, gör att riksdagen
kommer i ett slags underläge.

Det vore angeläget att inte bara diskutera
sakområden, utan också riksdagens egen roll och
förmåga att fungera. Det här skall inte göras till
något konstitutionellt problem -- ett lagstiftnings-
eller juridiskt problem. Det är fråga om hur ett
folkvalt organ skall kunna fungera som
människornas representant.

Vi har här ett slags planhushållningssystem utan
central styrning. Det är lite märkligt. Skall det då
vara målstyrning eller skall det fortfarande vara
regelstyrning?

I går var det ett mycket intressant seminarium hos
riksdagsrevisorerna om dessa frågor. Denna
diskussion förs i riskdagsutredningen och hos
revisorerna. Men kammaren själv borde också
diskutera dessa frågor -- tvärs över
utskottsgränserna. De problem som finns är i stor
utsträckning densamma. Hur kan riksdagen, med
utgångspunkt i verkligheten, påverka vad
myndigheter gör? Det är för litet av
systemtänkande här i riksdagen och för litet av
utbildningsverksamhet. Jag upplever det som en
stor brist i riksdagsarbetet.

Anf. 78 RICHARD ULFVENGREN (nyd):

Fru talman! Ärade lyssnare och läktare! Jag tackar
för förtroendet att få Gunnar Biörcks roll att
sammanfatta debatten som har pågått i tre dagar.

En bild säger mer än tusen ord. Det är ett gammalt
välkänt ordspråk. Jag gjorde ett överslag när jag
läste snabbprotokollen från de tidigare dagarnas
debatt. Det är fråga om ungefär 24 000 ord som har
sagts. Det vore ganska roligt att få se de 24 bilderna
i stället.

Jag efterlyser andra medier än det skrivna ordet i
riksdagen och i vårt arbete. Är det inte dags att
sluta skylla på den vackra vävnaden och att
riksdagstrycket inte kan handha bilder osv.? Jag
tycker att vi borde leva i en mer modern tid även
här i riksdagen. Att det är svårt att handskas med
den rörliga bilden fick jag erfara när jag försökte
väcka en motion i form av en videofilm. Det gick
inte för sig. Men, det finns en framtid.

I onsdags var jag och besökte Bernt i
kontrollrummet och tittade på tekniken. -- Bernt,
är du med oss?

Det finns mycket fina lösningar och tekniska saker
i huset. Det borde gå att få litet mer liv i debatten
genom att visa staplar, diagram, bilder osv.

En annan idé som jag grunnar på är att använda den
interna TV-kanalen utöver debatterna i kammaren.
På givna tider skulle filmsnuttar kunna sändas från
utskottsresor, interndokumentärer och filmer från
organisationer, t.ex. naturvårdsverket som vill
informera om miljömärkta varor. T.ex. kl. 14.00
kunde sådana filmer visas, och så kan var och en
titta på sitt rum. Det skulle vara ett billigt och
enkelt sätt att få ut information till
riksdagsledamöterna.

Videofilmer från utskottsresor måste kanske
föregås av en annan idé, nämligen att ställa högre
krav på dem som reser att lämna mer
dokumentation. Kanske utskotten kunde dela på
sig vid resorna, och alla i riksdagen skulle få del av
fler resmål.

Det som ibland benämns politikerförakt har sina
rötter i att folk känner sig utanför det pågående
arbetet i riksdagen. Det gäller att i större
utsträckning försöka förmedla vad som händer här
till folk.

Nu direktsändes partiledardebatten i onsdags, och
det är bra. Men de flesta människor arbetar kl. 9.00
på morgonen och kan då inte titta på TV. I floran
av debattregler skulle mycket vinnas på att göra
debatten mera massmedial. Inledningsvis skulle
varje partiledare kunna få ett två minuter långt
anförande. Detta kallas inom film för anslag och
presentation. Själva debatten står sedan för
konflikt, upptrappning osv. I film talar man sedan
om avrundning och avslutning. Det kunde
lämpligtvis vara en minut vardera för partiledarna.
Jag tror att det skulle åtminstone ge tittarna en litet
roligare situation.

Jag tror vidare på ett veckomagasin på vettig
sändningstid, där man presenterar vad riksdagen
har uträttat under veckan som har gått -- ett
program som Magasinet t.ex., som handlade om
oss i riksdagen. Där kunde man ta upp vilka lagar
som har ändrats, statistik om konjunkturer, det
finansiella läget osv. Det kan vara glimtar från
debatter och frågestunder, roliga episoder eller
historiska återblickar. Då och då kanske
statsministern ges utrymme att kommentera en
aktuell fråga utan att det behöver väcka så stort
rabalder.

Det kan förstås bli problem med finansieringen. Ett
sätt är att köpa sändningstid i någon TV-kanal. Det
kan bli dyrt. Ett annat sätt, som är mera troligt, är
att man tillsammans med en TV-kanal producerar
ett program med en profil som gör att det kan vara
ett sätt för TV-kanalen att konkurrera om tittarna.

Fru talman! Jag tycker att vi kunde försöka utreda
dessa förutsättningar.

Sedan Gutenberg kom med trycktekniken för flera
hundra år sedan har mycket hänt på litteratursidan.
Vi har fått bibliotek, akademier, nobelpris och
litteraturfrämjande. Vi har läsning och skrivning
som obligatoriska ämnen på skolschemat. Nu lever
vi i en värld där vår konsumtion av medier i andra
former än det skrivna ordet ökar mer och mer, inte
minst bland barn och ungdom. Vi får inte blunda
för detta eller försöka hålla det tillbaka. Det är bara
att acceptera och med positiva krafter ta del av den
förändring som sker och skapa förutsättningar för
en ökad förståelse av TV och video i
massmediesamhället. Kanske är det dags för ett
videofrämjande, som kunde verka för förändringar
av attityden till TV och video och se över
utbildningsbehov, användningsområden osv.

Vi ser nu försök i vårt samhälle till att släppa
medierna fria. Det är en balansgång som är nog så
svår. Tungan måste hållas rätt i mun. Att nu ge
TV 4 och Stenbeck möjligheten att sända reklam
som enda markbaserade TV-kanal skapar på sitt
sätt ett nytt monopol, som kanske är än värre. Som
alla vet finns det dessutom ett nära samarbete
mellan TV 4 och TV 3.

Vi föreslår att man säljer ut TV 2 och satsar på
Kanal 1 som den verkliga Sverigekanalen. Den
skall vara reklamfri och arbeta med svensk
kulturspridning och svenska produktioner i så stor
utsträckning som möjligt.

Att sälja ut TV 2 i dag kunde lätt bli fel eftersom vi,
till skillnad från andra länder, inte har någon
begränsning av ägandet av fria massmedier. T.ex.
Mr Stenbeck skulle kunna köpa även denna kanal,
och då ha tre kanaler av fyra. Låt oss därför tillsätta
en snabbutredning, som skulle arbeta utifrån
grundsynen att största möjliga yttrandefrihet
liksom största möjliga konkurrens skall råda -- det
gäller att göra en avvägning mellan dessa båda
faktorer. Utredningen skulle lägga fram ett
lagförslag om hur ägarkoncentrationen skall kunna
begränsas.

Detta är ett stort ämne, och det finns en rad
intressanta frågor. Låt mig sammanfatta vad jag har
sagt.

Ge oss bättre förutsättningar för att i kammaren
visa bilder, overhead-bilder och kanske även video.
Låt oss undersöka intresset för att använda vår egen
TV-kanal i huset på ett roligt och effektivare sätt.
Utred förutsättningarna för att via TV sprida mer
om det arbete vi uträttar i riksdagen till folk ute i
stugorna. Utred möjligheterna för ett video- och
TV-främjande. Snabbutred lagstiftningen mot
ägarkoncentration inom massmedia och verka för
en minskning av det statliga ägandet av TV- och
radiokanaler.

Fru talman! Får jag med dessa ord önska alla en
trevlig helg och tacka för ordet.

(Applåder.)

Anf. 79 TALMANNEN:

Med Richard Ulfvengrens anförande är den
allmänpolitiska debatten avslutad. Över 160 talare
har haft ordet, vilket är nytt rekord för en
allmänpolitisk debatt.

4 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades

Propositionerna

1991/92:90 Svenskt medborgarskap för adoptivbarn
och förbättrad

rätt till föräldraledighet vid adoption

1991/92:93 Ett nytt avgiftssystem vid försenad
skattebetalningar

m.m.

1991/92:98 Vissa beslut fattade av internationella

arbetskonferensen vid dess sjuttionsjunde möte

1991/92:109 Utvidgad användning av
samhällstjänst m.m.

Konstitutionsutskottets betänkande

1991/92:KU21 Koncessionsavgift på televisionens
område m.m.

Finansutskottets betänkande

1991/92:FiU11 Sammanställning av tilläggsbudget I
för budgetåret

1991/92

Justitieutskottets betänkanden

1991/92:JuU6 Internationellt samarbete i brottmål

1991/92:JuU8 Teleavlyssning och teleövervakning

Lagutskottets betänkanden

1991/92:LU16 Uppgifter om fornminnen i
gravationsbevis

1991/92:LU17 Permutation

Utrikesutskottets betänkande

1991/92:UU18 Godkännande av avtal rörande
handeln mellan

EFTA-länderna och Turkiet m.m.

Jordbruksutskottets betänkanden

1991/92:JoU9 Utbildning och forskning

1991/92:JoU10 Miljön kring Djurgården-Haga-
Brunnsviken-Ulriksdal

1991/92:JoU11 Forskning och försök rörande
alternativ till

burhållning inom äggproduktionen

Bostadsutskottets betänkande

1991/92:BoU10 Konkurrensen i den kommunala
planeringen -- ändring

i plan- och bygglagen

5 § Anmälan om interpellationer

Anmäldes att följande interpellationer framställts

den 13 februari

1991/92:106 av Hans Göran Franck (s) till
statsrådet Alf Svensson om humanitära insatser i
Irak:

Det är hög tid att snabbt öka de humanitära
insatserna i Irak. Situationen blir alltmer outhärdlig
för civilbefolkningen och i synnerhet för barnen.
Nödsituationen beror främst på den irakiska
regimens politik men också på tillämpningen av
FN-sanktionerna, vilka vårt land medverkar i.

Det finns en rad rapporter om en kraftigt ökad
barnadödlighet och undernäring. På grund av brist
på medicin och teknisk utrustning ökar dödligheten
i sjukdomar som diabetes, infektioner och diarréer.
Insulin och antibiotika finns i mycket liten
utsträckning. Sönderbombade avloppssystem och
vattenverk leder till att epidemier sprids.

Risken är att denna politik snarare stärker Saddam
Husseins regim i stället för att försvaga den. Den
irakiska civilbefolkningen har små möjligheter att
påverka regimens politik. Det är utomordentligt
angeläget att vårt land ökar de humanitära
insatserna i första hand så att de kommer barnen i
Irak till godo.

Det är nödvändigt att söka finna nya lösningar för
att undvika en fullständig katastrof. Det bör
övervägas att ge Irak tillstånd att exportera olja och
för inkomsterna dels betala av på sitt
krigsskadestånd, dels köpa medicin och
baslivsmedel. Nya vägar bör prövas för att
åstadkomma en acceptabel garanti för att hjälpen
får en humanitär inriktning. En av FN och Irak
godtagbar övervakning bör kunna ordnas.

På grund av det anförda får jag fråga statsrådet Alf
Svensson:

Är svenska regeringen beredd att ta något nytt
initiativ för att avhjälpa den katastrofala
situationen för civilbefolkningen i Irak?

1991/92:107 av Jan Erik Ågren (kds) till
civilministern om kyrkobokföringen:

I diskussionerna inför överföringen av
folkbokföringen från Svenska kyrkan till lokala
skattemyndigheten framfördes farhågor om de
negativa konsekvenserna som detta skulle kunna
komma att få. Tyvärr har de i flera fall visat sig vara
berättigade.

Det senaste exemplet på detta är de oacceptabla
eftersläpningar som uppstått när det gäller
rapporteringen av uppgifter till församlingarna.

På nyårsdagen har traditionsenligt under en lång
följd av år på många håll i landet
befolkningsstatistik lästs upp. Till det senaste
årsskiftet var det underlag som gick att få i samtliga
av mig kända fall inte användbart på grund av stora
felaktigheter.

Det största problemet orsakas emellertid av den
stora eftersläpning av rapportering till
församlingarna. I t.ex. Sundsvallsområdet mer än
två månader. Liknande problem rapporteras även
från andra delar av landet.

En följd av detta är t.ex. att föräldrar kan komma
för att få sitt barn döpt men det finns inte i
församlingensregistret trots att det kan vara över
två månader gammalt. En annan följd är att
människor begravs som ''inte är döda''.

Präster och handläggare av kyrkobokföringsfrågor
från Sundsvalls och Ljunga kontrakt i Härnösands
stift framför i en skrivelse om den nya
kyrkobokföringen i Svenska kyrkan bl.a. följande:

Det nya kyrkobokföreingsregistret fungerar för
närvarande inte tillfredsställande som ett
medlemsregister för Svenska kyrkan.

Det beror bl.a. på

att uppgifterna i stor utsträckning är inaktuella,

att uppgifter som visar s.k. familjebild saknas i
församlingsregistret,

att födelsehemort saknas i församlingsregistret,

att personakter för personer äldre än 50 år ej har
registrerats av folkbokföringsmyndigheten, dvs.
lokala skattemyndigheten.

De protesterar också mot att församlingsböcker
och församlingsliggare/personakter skall överföras
till landsarkivet. Det gör de av ekonomiska,
personella och praktiska skäl.

Med hänvisning till ovanstående vill jag ställa
följande frågor till statsrådet:

1. Vilka åtgärder är regeringen beredd att vidtaga
för att Svenska kyrkan skall få en kyrkobokföring
som fungerar?

2. Är regeringen beredd att tillåta att Svenska
kyrkans församlingar får behålla kyrkoböcker och
församlingsliggare/personakter till dess att Svenska
kyrkan får ett kyrkobokföringsregister som
tillfredsställande kan fungera som ett
medlemsregister för Svenska kyrkan?

3. Är regeringen beredd att överväga en
lagstiftning -- lag om församlingsregister för
Svenska kyrkan -- för att möjliggöra ett väl
fungerande församlingsregister för Svenska
kyrkans behov?

6 § Anmälan om frågor

Anmäldes att följande frågor framställts

den 13 februari

1991/92:379 av Olle Schmidt (fp) till
kommunikationsministern om Öresundsbron:

I ett pressuttalande nyligen uttalade sig biträdande
miljöminister Görel Thurdin om att andra
alternativ till Öresundsbron skall utredas. Vad hon
i detalj menade framgick inte. Det beslut som
riksdagen fattade i juni 1991 innebär att en
kombinerad järnvägs- och vägförbindelse skall
byggas mellan Köpenhamn och Malmö. Några
alternativa lösningar handlade det inte om.
Tvärtom var det ju så att tunnelalternativet av flera
skäl, bl.a. ekonomiska, avvisades. Beslut om bron
upprepades senare i det danska Folketinget.
Planeringsarbetet för byggandet av bron har nu satt
fart. Biträdande miljöministerns uttalande skapar
därför oro och osäkerhet om regeringens
inställning.

Mot bakgrund av detta vill jag fråga
kommunikationsministern om riksdagsbeslutet om
byggande av en kombinerad järnvägs- och
vägförbindelse över Öresund fullföljs enligt
tidigare beslut.

1991/92:380 av Sigge Godin (fp) till socialministern
om bilstödet:

Jag har fått kännedom om att åtminstone två
personer under senare tid fått avslag på
ansökningar om bilstöd med hänvisning till att
deras handikapp inte kan anses bestående och i
sammanhanget har då figurerat att man med
''bestående'' avser sju år, som är bilstödets
omloppstid.

I det ena fallet rör det sig om en person som har
multipel skleros sedan ett tiotal år tillbaka som
successivt blivit sämre. I det andra fallet är det en
person med svår ryggskada, kronisk smärta och
stora förflyttningssvårigheter sedan flera år
tillbaka. Statistiskt sett är prognosen mycket dålig
för båda dessa personer och några verksamma
behandlingsmetoder kan inte presenteras.
Möjligheten till förbättring kan inte uteslutas men
är osannolik.

Med hänvisning till det anförda vill jag ställa
följande fråga:

Har regeringen vidtagit någon åtgärd för att bättre
bringa behandlingen av framställan om bilstöd i
överensstämmelse med lagstiftarens intention?

1991/92:381 av Kent Olsson (m) till statsrådet Bo
Könberg om försök med samverkan mellan
kommuner och försäkringskassor:

I mars 1991 utgick från socialdepartementet en
förfrågan om intresse att deltaga i
försöksverksamhet med syfte att skapa en bättre
finansiell samordning mellan hälso- och
sjukvården, socialförsäkringssystemet och
socialtjänsten. I april 1991 insände
Bohuslandstinget, Stenungsunds kommun och
Stenungsunds försäkringskassa en intresseanmälan
att deltaga i projektet.

I juni 1991 gavs från socialdepartementet besked
om att detta projekt var bland de projekt som var
intressanta att arbeta vidare med, men ännu har
Stenungsundsprojektet inte fått klartecken att sätta
i gång.

Varför har projektet ännu inte fått tillstånd att
starta?

1991/92:382 av Margareta Viklund (kds) till
utrikesministern om brott mot de mänskliga
rättigheterna:

En ny rapport från Amnesty International (den 5
februari 1992) tar upp förnedrande övergrepp
riktade mot kvinnor av polis, fångvaktare och
soldater. Våldtäkt och sexuella trakasserier av
gripna eller fängslade kvinnor används ofta som en
förhörsmetod, eller som hämnd då myndigheterna
inte lyckats gripa personer som efterspanas för
deras politiska aktiviteter, eller som militär taktik i
många länder där det finns en väpnad opposition.

Jag vill därför fråga utrikesministern om regeringen
tänker vidta några åtgärder för att markera att
dessa övergrepp utgör allvarliga brott mot de
mänskliga rättigheterna.

1991/92:383 av Patrik Norinder (m) till
jordbruksministern om den svenska
mjölkproduktionen:

Det har visat sig att djurskyddsbestämmelserna,
vad gäller betesdispenserna enligt LSFS 1989:20,
tillämpas på varierande sätt i landet. Det är
tolkningen av bestämmelserna som utgör
skillnaderna.

På så vis riskeras att välskötta, konkurrenskraftiga
besättningar försvinner. Risk finns därmed också
att den svenska mjölkproduktionen totalt sett
förlorar i konkurrensen med utlandet. På sikt kan
den slås ut.

Vad avser statsrådet att göra för att förhindra en
sådan redan inledd negativ utveckling?

1991/92:384 av Birthe Sörestedt (s) till statsrådet
Reidunn Laurén om lagen om fastighetsmäklare:

Klagomålen mot fastighetsmäklare ökar. I
storstadslänen har anmälningarna fördubblats
under 1991 vilket visar på behovet av åtgärder.
Sedan 1990 har det pågått en översyn av
lagstiftningen.

Jag vill med anledning härav fråga:

Ämnar statsrådet lägga fram förslag till en
skärpning av lagstiftningen?

1991/92:385 av Rune Backlund (c) till
justitieministern om våldsbrotten mot handeln:

Butiksbrottsligheten ökar på ett oroväckande sätt
och utgör i dag ett stort problem för landets
köpmän och deras anställda. Dagligen förekommer
vålds- och rånbrott riktade mot detaljhandeln. De
väpnade rånen har under de senaste åren ökat med
30 %. Hela tiden sker en upptrappning av våldet i
samband med rånen. Under det gångna året dödes
tre personer vid rån och stölder. I år har hela
Sverige upprörts av det råa våld som riktats mot
köpmän med invandrarbakgrund.

Med anledning av det anförda vill jag fråga:

Vilka konkreta åtgärder avser justitieministern
vidta för att stoppa den skrämmande utvecklingen
av vålds- och rånbrott riktade mot handeln?

1991/92:386 av Mona Saint Cyr (m) till statsrådet
Görel Thurdin om bildandet av naturreservat:

Naturvårdsverket och Riksantikvarieämbetet avser
att skapa ett naturreservat på Riddarhusets
fastighet Föllingsö 3:1 i Kinda kommun. Detta för
att förhindra att markägaren upplåter marken för
en golfbana. Ett sådant förfarande går inte bara
emot markägarens dispositioner utan också mot
lokal och kommunal opionion liksom mot
länsstyrelsens lekmannastyrelse.

I det aktuella fallet torde den planerade
användningen av marken vara det sätt som bäst
leder till att det öppna landskapet besvaras.

Vilken roll tillmäts äganderätten och markägarens
intentioner vid bildande av naturreservat?

1991/92:387 av Ingela Mårtensson (fp) till
utrikesministern om Sveriges inställning till Iran:

Den iranske vice utrikesministern Mahmoud Vaezi
har nyligen på inbjudan av kabinettsekreterare
Lars-Åke Nilsson varit på officiellt besök i Sverige.
Med tanke på hur den iranska regeringen
förtrycker mänskliga rättigheter är det förvånande
att den svenska regeringen bjuder in en företrädare
för Irans regering. Sverige har i olika
internationella sammanhang fördömt att iranska
regeringen inte respekterar mänskliga rättigheter.

Med anledning av det ovan anförda vill jag ställa
följande fråga till utrikesministern:

Har den svenska regeringen ändrat sin inställning
till Iran?

1991/92:388 av John Andersson (v) till
jordbruksministern om avgifterna för
djursjukvård:

I budgetpropositionens bilaga 10 föreslår
regeringen en mycket kraftig höjning av
djursjukvårdsavgifterna. För djur inom
animalieproduktionen är detta i det närmaste en
fördubbling.

För det första finns en uppenbar risk att
distriktsveterinärorganisationen slås sönder. För
det andra kan följden bli att djur utsätts för onödigt
lidande genom att man avaktar när ett djur är sjukt.

Med hänvisning till ovanstående vill jag ställa
följande fråga till jordbruksministern:

Avser jordbruksministern medverka till att den
föreslagna höjningen inte får dessa negativa
följder?

1991/92:389 av Annika Åhnberg (v) till
jordbruksministern om djurskyddslagen:

Med den nya svenska djurskyddslagen fick Sverige
mycket gott anseende internationellt när det gäller
djurskyddsfrågor. Men gång efter annan avslöjas
det att lagen i praktiken inte kommit att bli ett
effektivt redskap mot djurmisshandel och
undermålig djurhållning. Det är uppenbart att
lagen måste skärpas.

Av förarbeten till såväl den nya som den gamla
lagen framgår att hänsyn till djurhållarens
inkomstmöjligheter skall väga tyngre än djurens
behov. Praxis har därför lett till en urholkning av
lagen. Detta kan inte accepteras. Vi måste från
svensk sida, med en ökande livsmedelshandel över
nationsgränserna, mycket aktivt arbeta för ett
bättre djurskydd internationellt. Då duger det inte
att det i Sverige förekommer de mest upprörande
former av vanvård. Jag vill därför fråga:

När avser regeringen till riksdagen lämna förslag
om skärpning av djurskyddslagen?

1991/92:390 av Annika Åhnberg (v) till
miljöministern om miljöforskningen:

Naturvårdsverket har begärt ökade resurser för den
med EG gemensamma miljöforskningen, som blir
resultatet av ett EES-avtal. Regeringen anser att
redan befintliga resurser skall omfördelas. Detta
får till konsekvens att angelägen forskning i Sverige
inte kommer till stånd. Både nya forskningsprojekt
och redan pågående riskerar att omintetgöras.
Regeringen handlar oansvarigt, ännu en gång har
bristen på insikt i och intresse för miljöpolitiken
bekräftats.

Internationella gemensamma forskningsprogram
när det gäller miljön är mycket angelägna, men ska
inte komma till stånd på bekostnad av lika
angelägen forskning i Sverige. Dessutom måste
möjligheterna för forskare i Sverige att ansöka om
EG-gemensamma resurser förbättras. Annars blir
Sverige nettobidragsgivare till denna forskning
utan att få möjlighet att delta aktivt. Jag vill därför
fråga:

Vilka åtgärder avser regeringen vidta för att
garantera miljöforskningen i Sverige och ett aktivt
deltagande i internationell forskning?

1991/92:391 av Birgit Henriksson (m) till
justitieministern om brottslingar, som överlämnas
till sluten psykiatrisk vård:

I tidningen Expressen har man då och då redovisat
vad som inträffat efter dom till sluten psykiatrisk
vård. Nyligen redovisades en lista över våld, dråp,
mordhot, misshandel, olaga hot, stölder m.m., som
begåtts av utskrivna våldsbrottslingar.

En man som dömts till sluten psykiatrisk vård för
mordbrand och grov misshandel skrevs ut före jul --
knappt två månader senare försöker han att döda
en människa igen.

För två veckor sedan redovisades hur en man som
mördat sin hustru med yxa släpptes efter 18
månader sedan dess åkt runt och begått nya
våldsbrott och hotat flera människor. I förrgår
häktades en man som efter två månader i frihet
försökte strypa en man. En annan begick tre
våldtäkter under en försöksutskrivning.

Enligt min uppfattning bör personer som begått
brott av allvarlig natur och som dömts till sluten
psykiatrisk vård avtjäna resten av tiden i fängelse
om de friskförklaras innan normal strafftid löpt ut.

Vilka åtgärder avser statsrådet vidta för att minska
antalet våldsbrott av här nämnt slag?

1991/92:392 av Björn von der Esch (m) till
kommunikationsministern om möjlighet att avlasta
Arlanda flygplats:

Om inte en flygplatsetablering i södra
Storstockholmsområdet blir aktuell kan flygplatsen
Stockholm--Skavsta i Nyköpings kommun vara ett
bra alternativ för att avlasta Arlanda.

Vilka åtgärder avser statsrådet vidta för att avlasta
Arlanda flygplats?

7 § Kammaren åtskildes kl. 14.13.

Förhandlingarna leddes

av andre vice talmannen från sammanträdets
början t.o.m. 4 §

anf. 30 (delvis),

av tredje vice talmannen därefter t.o.m. anf. 62
(delvis),

av förste vice talmannen därefter t.o.m. anf. 73
(delvis) och

av talmannen därefter till sammanträdets slut.