Protokoll
1991/92:64
Andre vice talmannen meddelade att Kjell Johansson (fp) ansökt om le-
dighet för enskilda angelägenheter under tiden den 9 mars-den 9 april.
Kammaren biföll denna ansökan.
Andre vice talmannen anmälde att Conny Sandholm (fp) skulle tjänstgöra
som ersättare för Kjell Johansson.
Föredrogs och hänvisades
Redogörelse
1991/92:8 till finansutskottet
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknad,
regionalpolitik
m.m.
(forts, från prot. 63)
Arbetsmarknad, regionalpolitik m.m..
Anf. 1 MONA SAHLIN (s):
Herr talman! I Rapport i måndags kväll berättade länsarbetsdirektören i
Blekinge att ungefär en tredjedel av ungdomarna under 25 år i Ronneby är
arbetslösa redan i dag. Länsarbetsdirektören räknar med att ungdomsar-
betslösheten till hösten kommer att närma sig 50 % i Ronneby. Jag blir inte
ledsen när jag ser alla dessa arbetslösa ungdomar, sade han, utan jag blir arg
och upprörd. Någonting måste göras, och det nu.
Det är precis så det är. Enligt vad jag har förstått har arbetsmarknadsmi-
nistern också detta i åtanke. Så långt har det alltså redan gått, och så långt
kan det gå, att vi i många områden i vårt land närmar oss och ibland redan
är uppe i de nivåer när det gäller ungdomsarbetslösheten som man fått vänja
sig vid på många håll ute i Europa och som vi har varnat för.
1 Riksdagens protokoll 1991192. Nr 64
Prot. 1991/92:64
14 februari 1992
A llmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknad,
regionalpolitik
m.m.
Vi brukar här i kämmaren ofta beskriva arbetslösheten i procent och ge-
nom att ange vad den kostar, men det är oerhört svårt att klä i ord vad det
betyder för dessa ungdomar att växa upp med känslan av att inte vara be-
hövda, att inte vara efterfrågade. Nu om någonsin måste både riksdag och
regering helt och fullt ta ansvaret och göra allt man kan. Vi måste lägga alla
eventuella politiska och ideologiska blockeringar på hyllan och tillsam-
mans - socialdemokrater och regering - prioritera kampen mot arbetslöshe-
ten och för den fulla sysselsättningen.
Jag konstaterar att vi i det här läget naturligtvis inte kan minska AMS re-
surser. Därför vill jag bölja med att fråga Börje Hörnlund: Är det sant att
man är på väg att låta de arbetslösa betala för att rädda komvux och folkbild-
ningen?
I valrörelsen var eller i varje fall blev arbetslösheten kanske den viktigaste
frågan, den som upptog valdebatterna, torgmötena och skolpresentatio-
nerna. Jag tror att det var många väljare som faktiskt trodde på de borgerliga
partiernas försäkran att det var detta och ingenting annat man skulle priori-
tera. Men det har vi ännu inte sett speciellt mycket av, och nu börjar det
brådska.
Det är inte bara så att man inte längre nämner att den ekonomiska politi-
ken skall ha full sysselsättning som mål. Det är också det att utgångsläget är
att vi är inne i en mycket allvarlig lågkonjunktur. Det är ingenting som är
någon nyhet. Detta behandlades också i valrörelsen, och det har även efter-
valsdebatten handlat om.
Men nu tycker den borgerliga regeringen uppenbarligen inte att lågkon-
junkturen innebär en tillräcklig åtstramning för svensk ekonomi. Knappt
hade man hunnit värma upp sina stolar i Rosenbad förrän man med sin bygg-
politik - eller rättare sagt brist på byggpolitik - lyckades dra bottenpluggen
ur den redan stagnerade byggmarknaden. Dessutom har man stramat åt tre
fjärdedelar av ekonomin, vilket har fått en omedelbar konsekvens för de
500 000 småföretagarna på hemmamarknaden - de får allt svårare att sälja
sina varor och tjänster.
Jag hoppas att Börje Hörnlund studerade SCB:s kurvor över orderin-
gången från industrin på hemmamarknaden. En långsam uppgång under
förra året byttes ut mot ett jordskredsras i oktober-november. Har Börje
Hörnlund funderat över varför - om det möjligen var så att hemmamarkna-
den uppfattade just de signaler som regeringen gav genom sina förslag i no-
vember och som medförde att också hemmamarknaden rasade?
Detta är det stora hotet, och det kan ingenting som AMS gör avhjälpa.
AMS får i den här konjunkturen icke falla tillbaka till att betraktas som en
städgumma som skall städa upp efter regeringens politik eller brist på poli-
tik. Då håller det inte att bara tala om att arbetslinjen skall gälla.
Allvaret kanske jag inte behöver understryka. Regeringen räknade med
att arbetslösheten skulle bli 3,8 % i år. Redan efter årets första månad är den
över 4 %. Enligt AMS-chefen kommer den om ett år att överstiga 6 %. Där-
för vill jag framföra en vädjan och ett krav till regeringen att vi nu gemen-
samt sätter upp målet att arbetslösheten i en första etapp skall pressas ned
till 3 %. Vi måste tillsammans använda politikens alla verktyg för att nå det
målet.
Det är ju inte så att vi inte kan göra någonting åt den situation som vi be-
finner oss i. Den lågkonjunktur som råder ute i världen kan inte vi eller rege-
ringen påverka, men det finns en mängd områden i vårt land som vi med vår
politik, genom beslut här i kammaren, kan påverka. Det går inte längre att
sitta och vänta. Vi måste satsa ännu mer på utbildningen, på byggandet, på
upprustning, på omsorgen, på skolorna, på tillväxten, på vägarna - för detta
finns resurser, om man vill. Det finns också möjligheter om man vill avstå
från annat, som den borgerliga regeringen tydligen prioriterar.
Jag vädjar till Börje Hörnlund att nu handla och inte bara prata om att det
är arbetslinjen som gäller. Det är nu dags att sätta upp ett tydligt mål, att
pressa ned arbetslösheten till 3 %.
Anf. 2 BO G JENEVALL (nyd):
Herr talman! Som första talare efter Mona Sahlin vill jag passa på tillfället
att gratulera henne till hennes nya stora uppgift som partisekreterare: Hon
är en härlig tjej, som säkert kommer att lyckas även med den svåra uppgift
som hon nu har fått!
Men nu till dagens ämne, där Mona Sahlin än så länge förvisso är en av
huvudrollsinnehavarna. Men med all respekt för en lång tradition och en
myckenhet av stort kunnande hos alla de tidigare aktörerna vill jag ändå säga
att vi nu på sätt och vis har en helt ny situation att bemästra.
Vi upplever nu den största arbetslösheten i mannaminne. Orsakerna till
det är väl kända och kommer säkert att debatteras livligt i kammaren i dag.
Jag tänker därför inte uppehålla mig vid det utan vill i stället framföra några
kanske kontroversiella men konstruktiva förslag om hur man skulle kunna
lindra effekterna av den stora arbetslösheten.
Eftersom arbetslösheten är extremt hög behövs det nu annorlunda åtgär-
der för att skapa arbetstillfällen, varför vi hoppas att regeringen vill pröva
vårt förslag. Vi har lagt fram en partimotion, nr 34, som jag delvis vill citera:
”Den nuvarande lågkonjunkturen kommer sannolikt att pågå under större
delen av 1992, varför man borde pröva nya former för arbetsmarknadspoliti-
ken, för att få ett snabbt och effektivt resultat. Vi föreslår därför att man
ger företagen en tillfällig dispens från lagen om anställningsskydd, när de
anställer en arbetslös. Den arbetslöse skall få behålla sin arbetslöshetsersätt-
ning och företaget kompletterar lönen upp till avtalsenlig eller marknads-
mässig lön. Det skulle kunna skapa meningsfullt arbete för många tusen ar-
betslösa, som i dag kanske lider mer av bristen på meningsfullt arbete än på
ekonomiska medel. För att förhindra missbruk måste åtgärden kringgärdas
av vissa regler som bör utfärdas av regeringen.
Många av de i dag arbetslösa skulle säkert kunna beredas ett fast arbete i
dessa företag när konjunkturen vänder och de nya företagsstimulerande åt-
gärderna får effekt, vilket skulle ge en ren nationalekonomisk vinst!
En ny kategori arbetslösa har tillkommit, nämligen de välutbildade. För
en del av dem finns kanske ett nytt arbetsfält, nämligen att hjälpa våra nya
grannar på andra sidan Östersjön. Där finns behov av alla slags specialister
och våra resurser skulle komma till nytta i stället för att slösas bort. Även
här kunde man kanske använda samma princip, att våra grannländer endast
betalar merkostnaden. Detta skulle vara en verklig hjälp till våra nygamla
Prot. 1991/92:64
14 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknad,
regionalpolitik
m.m.
Prot. 1991/92:64
14 februari 1992
A llmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknad,
regionalpolitik
m.m.
grannar samtidigt som vi skapar goda framtidsmöjligheter för båda parter
och får en stor effekt av satsade medel.”
Mona Sahlin sade tidigare att en tredjedel av ungdomarna under 25 år är
arbetslösa i Blekinge. Det är skrämmande, och det är nog en likartad situa-
tion på många ställen runt om i landet.
Jag skulle vilja ge ytterligare ett annorlunda förslag på samma tema. Om
företagen nyanställer personer under 25 år under en tid av 18 månader - det
gäller dem som stämplat i mer än två månader - skall företagen inte behöva
betala några arbetsgivaravgifter för vederbörande under denna period. Efter
periodens utgång beslutar den anställde och arbetsgivaren tillsammans om
anställningen skall fortsätta, och då naturligtvis under normala villkor. Var-
ken den anställde eller arbetsgivaren skall ha några skyldigheter att fortsätta
samarbetet om de inte vill. Givetvis måste även detta system kringgärdas av
vissa bestämmelser som bör utarbetas av regeringen. Vi har också en del för-
slag att bidra med.
Naturligtvis kommer nu en störtflod av protester med mer eller mindre
välgrundade synpunkter mot dessa förslag, men ärade kolleger, vi har en ex-
traordinär situation vars medicin då måste vara extra stark. Vad har vi egent-
ligen att förlora? Det kostar så liten möda att försöka, och vi kan ju lika
snabbt upphäva en tillfällig dispens som införa den.
Jag vänder mig nu därför till arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund
med en förhoppning att våra förslag allvarligt övervägs. Vi står naturligtvis
till förfogande för att ytterligare utveckla våra förslag, då en taletid på sex
minuter inte medger några längre utläggningar.
Ja, herr talman, det var vårt lilla bidrag till dagens debatt.
Anf. 3 KARL-ERIK PERSSON (v):
Herr talman! Arbete är den viktigaste delen i de flesta människors liv. Det
borde vara en rättighet att ha ett meningsfullt arbete med en lön som man
kan leva på. Så är det inte i dag.
Vissa ekonomer och politiker har talat om att en viss arbetslöshet skulle
vara bra för ekonomin. De påstår t.o.m. att det är nödvändigt om Sveriges
ekonomi skall må bra. Med den utgångspunkten skulle Sveriges ekonomi
blomstra, men så verkar inte vara fallet i dag. Aldrig har arbetslöshetssiff-
rorna varit så stora som i dag. Aldrig har så många varsel varit lagda som i
dag.
Men vad bygger egentligen ekonomin på om inte arbete? Det är männi-
skors arbete som skapar det som ett samhälle behöver av både varor och
tjänster. Frågan är inte om vi har råd att ge alla ett arbete, utan om vi har
råd att låta människor gå arbetslösa.
Om den tekniska utvecklingen gör att det krävs mindre arbete för samma
mängd varor, borde man minska arbetstiden, och inte sparka ut människor
i arbetslösheten.
Från vänsterpartiets sida kräver vi inte bara arbete åt alla, då menar jag
även kvinnorna, utan också en bra fysisk och psykisk arbetsmiljö och ett me-
ningsfullt, innehållsrikt arbete. Det nya med regeringens politik är att man
nu ingenstans kan läsa att regeringen kräver allas rätt till ett arbete. Nu talar
man i både tid och otid om att hela Sverige skall leva. Frågan måste då bli:
Av vad?
När det gäller ungdomsarbetslösheten nås vi av katastrofala siffror. Detta
måste man komma till rätta med. Man kan inte acceptera att unga människor
ställs utanför arbetsmarknaden. Nu har arbetsmarknadsministern talat om
att man skall göra något för ungdomar mellan 20 och 24 år, och det är bra.
Han har kanske sneglat på vår motion.
Jag har bara en sak att framföra när det gäller detta: Se till att dessa ungdo-
mar får en lön som de kan försörja sig på. Många av dessa har familj eller
andra utgifter att betala. Hur skall det då fungera om de skulle få den ersätt-
ning som massmedia har skrivit om?
Den frihet för dessa ungdomar man då åstadkommer är att de måste fort-
sätta att bo hemma, och de som redan har flyttat hemifrån får flytta tillbaka
hem. Eller är regeringen beredd att införa särskilda ungdomspriser på
boende och service? I annat fall har regeringen ett cyniskt sätt att se på ung-
domar. Gör man ingenting för att förbättra situationen för ungdomarna
kommer domen att falla hårt över regeringen och indirekt mot oss alla.
Från regeringen gick man ut storstilat med att det nu skulle satsas på in-
frastrukturåtgärder. Det skulle byggas järnvägar, vägar och telekommunika-
tioner, och helt plötsligt finns inga projekt som man kan komma i gång med.
Varifrån skall man få fram jobben? Kommunikationsministern säger att
om man kommer i gång med infrastruktursatsningar så ger det 20 000 jobb.
Frågan är då: Hur skall man få fram fler arbeten? Är det genom att dra in
kommunala medel?
Det fattas alltså 180 000 jobb. Även om jag skulle vara snäll och säga att
arbetsmarknadsministern är bättre än kommunikationsministern på att
skaffa fram arbeten - låt oss säga att arbetsmarknadsministern kan få fram
30 000 jobb - så fattas det fortfarande 150 000 jobb.
Det framgår med all tydlighet att det ena statsrådet inte vet vad det andra
gör. Det kanske är dags att utöka privatiseringskommissionens befogenheter
till att samordna statsrådens arbetsuppgifter och uttalanden för att åstad-
komma en ny start för Sverige.
Det är inte bara den stigande arbetslösheten som är oroande utan också
den omvända Robin Hood-politik som regeringen för. Man tar från de fat-
tiga och ger till de rika. Jag är inte ensam om detta påstående. En känd per-
son som Hans T-son Söderström säger att det är den största omfördelningen
från fattiga till rika sedan Drottning Christinas tid på 1600-talet, och detta
fortsätter. Det är bara bourgeoisien som jublar.
Eftersom det verkar som om vi har fått en sjungande regering kan jag
passa på att komma med ett citat: ”Skall det gå åt helvete, så skall det gå
med musik.”
Anf. 4 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Herr talman! Också jag vill börja med att gratulera Mona Sahlin till det
nya jobbet eller jobben, även om jag misstänker att det leder till att vi får
träffas färre gånger här i kammaren, vilket jag beklagar.
Mona Sahlin är känd för att tala enkelt, men tyvärr måste jag säga att hon
talar fel. Jag är helt övertygad om att Mona Sahlin vill mycket väl. Ungdo-
Prot. 1991/92:64
14 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknad,
regionalpolitik
m.m.
Prot. 1991/92:64
14 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknad,
regionalpolitik
m.m.
marnas situation i Blekinge och runt om i hela Sverige är ett resultat av den
förda socialdemokratiska politiken och den djupa internationella lågkon-
junktur som vi och andra länder upplever. Mona Sahlin talar om att hon vill
ha som mål att den öppna arbetslösheten inte skall vara högre än 3 procent-
enheter. Det är en bra målsättning. Men Mona Sahlin och hennes parti ger
tyvärr fel medicin. Priset för att via AMS-åtgärder klara 1 % arbetslöshet är
ca 6,5-7 miljarder kronor.
Socialdemokraterna fortsätter med att inte låta svensk företagsamhet ar-
beta på samma villkor som företagsamhet runt omkring oss. Socialdemokra-
terna är, såvitt jag förstår, det enda parti i kammaren som slår vakt om att
arbetande kapital i företagen skall beskattas.
När jag besöker småföretag och medelstora företag runt om i landet har
just detta förslag gett dem den framtidstro som behövs för att de i dessa svåra
tider skall hålla ut. Det här är mycket enkelt. Låt pengarna vara ifred i före-
tagen till jobb och investeringar. Dra inte bort pengarna från företagen, det
är fel medicin.
I och med att Sverige avreglerade kronan måste vi för vår företagsamhet
ha ungefär samma villkor som länderna runt om kring oss har för sin företag-
samhet. Detta var en avgörande brist i den socialdemokratiska politik som
på 1980-talet ledde till att investeringarna skedde utomlands och inte i Sve-
rige. Hade vi ändrat detta och haft en riktig politik, hade vi i dag haft väsent-
ligt fler arbetstillfällen och en bättre situation. Målsättningen är bra, men
medicinen är fel.
Det är fel att i en sådan här situation gå ut med detta till de kämpande
företagen när vi som nu under januari har 90 konkurser per vardag och när
cirka en tredjedel av företagen går i konkurs. Då måste man komma med
litet uppmuntran och inte en serie försämringar, som socialdemokraterna fö-
reslår i sitt budgetalternativ.
Vi måste ha som målsättning att skapa framtidstro i detta mycket besvär-
liga läge och inte att ta bort den, Mona Sahlin! Med Mona Sahlin som parti-
sekreterare och med ett större inflytande i partiet förutsätter jag att det kom-
mer förslag också från socialdemokraterna i denna riktning.
Det sker i varje fall något positivt i Sverige i dag när det gäller företagsam-
heten även om vi har många negativa rapporter, och det är att vårt kostnads-
läge i förhållande till andra länder förbättras. Vi är på väg, och det sker på
två sätt. Dels har det träffats ansvarsfulla avtal och det pågår för närvarande
inte någon sedvanlig löneglidning, dels arbetar företagarna och deras an-
ställda verkligen hårt med produktivitetsförbättringar. Det gör att vårt kost-
nadsläge nu är på väg att hamna under medeltalet för kostnadsläget i EG-
länderna. Det är bra, eftersom det är vad vi behöver när vi så att säga i ordi-
narie verksamhet skall böija gå framåt.
Det finns en avigsida, och det är den som vi diskuterar här i dag. Detta är
litet besvärligt för arbetsmarknaden. Vi vet inte när konjunkturerna tar sig.
OECD har snarast nedjusterat än förbättrat prognosen i sina rapporter om
ekonomin i de länder vi gör affärer med. Det gör att det är litet osäkert när
de goda tiderna kommer tillbaka, men man säger att det kan inträffa under
senare delen av år 1992 och att det kan gå bra år 1993.
Men så icke på arbetsmarknaden. Företagen kommer att kunna producera
väsentligt mycket mera innan de återigen behöver anställa arbetskraft. Där-
för måste vi naturligtvis ha en beredskap.
Så till ungdomarna i Blekinge och på andra orter. Det föreligger nu ett
första utkast till en proposition med förslag till åtgärder för att komma till
rätta med arbetslösheten bland ungdomar upp till 24 års ålder. Jag har haft
samtal med både arbetstagare och arbetsgivare, och förslagen har i stort sett
tagits emot positivt. Men jag är inte riktigt klar med dessa överläggningar.
Jag ser gärna, Mona Sahlin, att vi inom kort har ett litet samtal i denna fråga
för att jag skall kunna ge information och höra Mona Sahlins synpunkter
också.
Karl-Erik Persson var inne på parollen Hela Sverige skall leva, och det lät
på honom som om detta inte skulle vara en bra målsättning. Men Karl-Erik
Persson och jag har haft en del med varandra att göra genom åren just på
detta ämnesområde, så jag vet att det finns en stark känsla också hos honom
för att hela landet skall leva och utvecklas.
Till samtliga debattörer vill jag säga att självklart gäller arbetslinjen. Det
kommer dock att vara väldigt tungt att upprätthålla den under ett par år
framåt. Vi kommer dock att göra allt för att den skall upprätthållas.
Karl-Erik Persson nämnde också omfördelningarna i samhället. Det går
att titta på omfördelningarna från 1980-talets början och fram till i dag. Om
man läser kurvorna över det som skett på rätt sätt så finner man att 1980-
talet var det stora årtiondet för omfördelningarna. Det är bara att notera.
Jag hoppas kunna fortsätta de återstående förhandlingarna vad gäller ung-
domsplatserna så att ett förslag kan föreläggas riksdagen inom kort.
Anf. 5 MONA SAHLIN (s) replik:
Herr talman! Jag vill börja med att tacka för gratulationerna, men jag lo-
var Börje Hörnlund att vi skall fortsätta att träffas ofta, för jag tänker inte
släppa bevakningen av arbetslösheten. Tvärtom kommer detta att vara inte
bara mitt, utan även mitt partis viktigaste fråga.
Jag blir litet besviken över att Börje Hörnlund hellre fortsätter att disku-
tera 1980-talet och vad socialdemokraterna gjorde och inte gjorde än att dis-
kutera vad den borgerliga regeringen nu faktiskt gör eller inte gör eller tän-
ker göra. Hur länge skall Börje Hörnlund vara fast i 1980-talet? Vi lever i
1990-talet nu. Vi skall lära av misstagen på 80-talet, det är jag den första att
erkänna, men det är nu som vi måste agera, och det brådskar.
Beträffande småföretagen vill jag säga att enligt OECD har Sverige en av
de lägsta företagsbeskattningarna i hela Europa. Kapitalbeskattningen, som
Börje Hörnlund ofta uppehåller sig vid, kostar för en företagare i genomsnitt
2 000 kr. per år. Jämför detta med vad det betyder för småföretagen om man
stramar åt hela hemmamarknaden som de är helt beroende av för att få nå-
gon avsättning för sina varor och tjänster. De behöver inte uppmuntran,
Börje Hörnlund, utan de behöver en omläggning av den ekonomiska politi-
ken.
Jag vill ändå i dag diskutera, Börje Hörnlund, varför ni för den icke-bygg-
politik som förvärrar situationen för så många byggnadsarbetare. Varför
sänker ni skatterna för de välbeställda - nu talar jag inte om kapitalbeskatt-
ningen - samtidigt som 30 000 komvuxelever inte skall få plats?
Prot. 1991/92:64
14 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknad,
regionalpolitik
m.m.
Prot. 1991/92:64
14 februari 1992
A llmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknad,
regionalpolitik
m.m.
Har Böije Hörnlund någon kommentar till att det skall tas resurser från
AMS för att klara komvux? Skall AMS betala alla de misstag den borgerliga
regeringen gör, undrar jag om ens de 19 miljarder AMS har räcker till. Det
kan icke vara rimligt, speciellt inte om AMS går in i nästa budgetår med
mindre resurser än man har i dag. Jag är nyfiken på och tar gärna del av de
tankar som Börje Hörnlund har om ungdomsarbetslösheten. Men jag vill
betona två saker. I dag är ungefär 65 000 ungdomar under 25 år arbetslösa.
Det går inte att klara ungdomsarbetslösheten utan att lägga om den ekono-
miska politiken. Det går icke att lösa 65 000 ungdomars arbetslöshetsprob-
lem via AMS och praktikplatser, om regeringen fortsätter med samma inrikt-
ning av den ekonomiska politiken.
Jag tror det är oerhört viktigt att kammarledarmöterna och arbetsmark-
nadsministern är medvetna om detta, vilket jag hoppas de är.
Men, som sagt, jag önskar en kommentar till frågan om AMS resurser
skall rädda komvuxplatserna.
Anf. 6 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Herr talman! Det är faktiskt socialdemokraterna och Mona Sahlin som är
fast i 1980-talet. Socialdemokraterna fortsätter med 1980-talspolitiken, dvs.
att ta ner humöret på företagen, i stället för att anpassa svenska företags vill-
kor så att investeringarna sker i Sverige och icke utomlands och så att peng-
arna används för nya investeringar och nya jobb i stället för att dras bort från
företagen.
Det är inte beloppen som har den största betydelsen, även om också de är
väsentliga. Det väsentligaste är dock att företagarna måste få jobba med det
de är bra på, nämligen att producera, och inte tvingas använda en stor del av
sin tid för att via revisions- och advokatfirmor rädda sitt arbetande kapital
från beskattning. Detta är det negativa i att socialdemokraterna - som enda
parti vad jag förstår - står fast vid att vilja återinföra beskattningen av arbe-
tande kapital.
Så något om byggpolitiken. SCB beräknar att 40 000 tomma lägenheter
finns i vårt land. Som jag ser det är det då ingen finess i att stå fast vid räntebi-
dragen. Även om det kommer i gång nya byggen blir det ju bara ytterligare
tomma lägenheter. Vi skulle bara skjuta kostnaden framför oss.
Det måste göras andra saker på svensk arbetsmarknad än att bygga lägen-
heter och kontor som kommer att stå tomma.
Jag vet inte hur jag skall tolka Mona Sahlin, och det vore intressant att få
ett besked om det. Skall Mona Sahlin vara både partisekreterare, någon typ
av vice i partiet, och utskottsordförande? Jag ser gärna att vi får mötas så
här, men jag tycker arbetsbördan verkar väl tung.
När det gäller komvux är frågan från regeringens sida överlämnad till riks-
dagen, och jag kan inte svara på vad som händer här i riksdagen på det områ-
det.
Anf. 7 MONA SAHLIN (s) replik:
Herr talman! När det gäller 1980-talet, Böije Hörnlund, är jag stolt över
att deklarera att vi fortsätter med den politik som var lyckosam för sysselsätt-
ningen och för fördelningspolitiken. Jag är också stolt över att deklarera och
erkänna att vi dragit lärdom också av misstagen på 1980-talet, något som jag
saknar hos den borgerliga regeringen. Det är detta som ligger bakom det
enda positiva som Börje Hörnlund hade att deklarera, nämligen den mycket
låga kostnadsutveckling som vi nu har.
Det var ju detta som våra två partier i varje fall i ord var överens om under
den socialdemokratiska regeringstiden. Då mötte vi ingen förståelse, bara
spott och spe, från de kamrater som Börje Hörnlund nu sitter i regeringen
med.
När det gäller bostadspolitiken är det märkligt att man fortsätter att tala
om de tomma lägenheterna. Jag vill betona än en gång att vi behöver rusta
upp våra skolor. Vi behöver bygga bostäder åt alla de äldre som nu ställer
krav på en bättre bostad och en bättre omvårdnad. Vi behöver rusta våra
vägar och våra gamla hus. Det är den delen av byggpolitiken som icke finns.
Det är också där som den stora möjligheten finns att bekämpa arbetslöshe-
ten.
Jag kommer inte att sitta kvar som ordförande i arbetsmarknadsutskottet.
Däremot kommer jag som socialdemokrat att fortsätta att ha som min över-
gripande uppgift att inte bara jaga regeringen för att få fram en aktiv arbets-
marknadspolitik, utan också utveckla vår egen politik.
Jag vill ändå ha en kommentar från Börje Hörnlund om vad han som ar-
betsmarknadsminister skulle anse om kammaren skulle rädda komvuxplat-
ser, folkbildningsplatser och annat genom att minska resurserna till AMS.
Vad anser arbetsmarknadsministern om utsikterna för att AMS skulle gå in
i nästa budgetår med mindre resurser än man har nu?
Sedan vill jag än en gång upprepa att vi behöver tillsammans sätta upp en
målsättning för att arbetslösheten skall vända under detta år. Det är inte bara
ett ord och ett tal och en målsättning, utan det handlar om en utfästelse att
använda alla de verktyg i vår politik som vi här i riksdagen kan besluta om
för att vända arbetslöshetskurvan. Det handlar om ombyggande, det handlar
om ungdomarna, det handlar om de äldres bostäder, det handlar om upp-
rustningen av våra lokaler, det handlar om vägarna i glesbygden och det
handlar om ekonomiska villkor för de små företagen på vår hemmamark-
nad.
Detta, Börje Hörnlund, kan vi. Det finns förslag här i riksdagen, men jag
efterlyser ett samlat agerande från regeringen.
Anf. 8 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Herr talman! Som Mona Sahlin vet kommer regeringen inom kort att
träffa parterna på byggarbetsmarknaden för att höra deras åsikter. Jag hop-
pas att de har andra förslag än räntebidragslån och liknande.
Det pågår också ett arbete mellan kommunikationsdepartementet, mitt
departement och finansdepartementet. Som Mona Sahlin vet skall finansen
alltid vara med, och det är mycket viktigt. Det gäller investeringar i vägar
och järnvägar.
Vi resonerar ju till och från om den kapacitet som arbetsmarknadsverket
har eller inte har när det gäller att ge tillfälliga arbeten och om hur stor del
av de arbetslösa som på ett meningsfullt sätt kan gå i olika utbildningar. Just
Prot. 1991/92:64
14 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknad,
regionalpolitik
m.m.
Prot. 1991/92:64
14 februari 1992
A llmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknad,
regionalpolitik
m.m.
10
nu förklarar sig ju arbetsmarknadsverket rätt nöjt med den volym man kan
sysselsätta.
Mitt ungdomsförslag kommer att innebära att volymen stiger med ett an-
tal tiondelar. Jag är rätt övertygad om att AMS har den kapaciteten. Men
det finns bitar i detta ungdomsförslag som jag bedömer som mycket väsent-
liga. Skall vi få en stor effekt, måste åtgärderna vara väldigt enkla att förstå
för alla, också för mindre arbetsgivare. När jag har haft tillfälle att informera
Mona Sahlin skulle jag sätta värde på om hon kunde inta samma ståndpunkt.
Det låter bra när man räknar upp saker som skall göras, men jag vill på-
minna om att budgetunderskottet trots allt är ca 90 miljarder kronor - det är
70 miljarder med engångsförstärkningar. Det går inte att braka på precis hur
som helst, för då kan man göra svensk arbetsmarknad större skada än nytta.
Hemma i Västerbotten brukar vi säga att ”måtta är smal”, och så är det. Här
finns balanspunkter som mycket noggrant måste avvägas och som jag vet att
Mona Sahlin skulle ha avvägt på samma sätt som vi gör om hon hade suttit i
regeringen.
Andre vice talmannen anmälde att Mona Sahlin anhållit att till protokollet
få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 9 KARL-ERIK PERSSON (v) replik:
Herr talman! Låt mig börja med det som arbetsmarknadsministern sade
sist i sitt anförande, att omfördelningen började under 80-talet. Ja, det håller
jag givetvis med om, men omfördelningen fortsätter - det var det jag tog
fram i mitt anförande.
Vi är givetvis överens om att hela Sverige skall leva, men människor måste
ha arbete. Här talas det om olika kommuner, och i min egen kommun, Ljus-
narsberg, är ungdomsarbetslösheten 34% och den totala arbetslösheten
16 %. Om de små orterna och glesbygdskommunerna skall ha möjlighet att
leva måste människor få jobb.
Då är frågan: Måste kommunala medel dras in? Kommunerna står för den
största delen när det gäller att ordna sysselsättning, och därför gör man ett
fundamentalt fel när man straffar de små kommunerna genom att dra in yt-
terligare kommunala medel.
Det är bra att arbetsmarknadsministern har tagit initiativet när det gäller
att komma i gång med ungdomsarbeten. Men man gör ändå ett fundamentalt
fel när man bara talar med parterna. Tala också med ungdomarna! Arbets-
marknadsministern kan tala med sitt ungdomsförbund och fråga vad ungdo-
marna där tycker om detta att de eventuellt inte skall få en ersättning som
de kan leva på. Jag tror att arbetsmarknadsministern kommer att möta pro-
tester inom sitt eget ungdomsförbund om han har de tankegångarna, att ung-
domar som är myndiga inte skall ha möjlighet att flytta hemifrån på grund
av att de inte har någon egen försörjning. Den största lyckan för många ung-
domar är att komma ut på arbetsmarknaden, skaffa ett eget boende och
eventuellt familj. Man måste ta med de sakerna i den här diskussionen. Det
skall inte bara vara förvaringsplatser för ungdomarna i stället för öppen ar-
betslöshet.
Arbetslinjen skall gälla, säger arbetsmarknadsministern. Ja, det är mycket
bra, men då måste man göra någonting åt det här. När man talar om att dra in
kommunala medel från komvux ser jag också problem. Där har människor
möjlighet att få en utbildning när de har problem med arbete. Och det är
många kvinnor som har fått en utbildning tack vare komvux. Nu ser rege-
ringen eventuellt till att ta bort den möjligheten.
Anf. 10 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Herr talman! Varför har ungdomarna det så svårt på arbetsmarknaden i
dag och kommer att ha det svårt under hela 1992 och 1993? Jo, det beror på
att folk som har två, tre, fem eller sex års yrkeserfarenhet friställs när företa-
gen nu bantas och att folk kommer ut på arbetsmarknaden på grund av kon-
kurserna, som är många, som jag tidigare har sagt. Det uppstår hela tiden
vakanser i arbetslivet, och det är lätt för dem som redan har skaffat sig yrkes-
erfarenhet att få de vakanserna, eftersom det är fråga om färdig arbetskraft.
Det gör att vi måste ha mycket stor respekt för ungdomarnas situation just
nu. En hel del ungdomar behöver förbättra sin utbildning för att vara bättre
rustade när de goda tiderna kommer tillbaka. Det finns också många som
har studerat så pass mycket att de känner behov av och har större nytta av
att få arbetslivserfarenhet.
Grunden i det förslag som kommer att föreläggas riksdagen är att vi ser
båda dessa saker som en utbildning för ungdomarna. Då blir villkoren klart
bättre än de alternativ som många har i dag, nämligen det sociala eller KAS.
De kommer att få arbetspraktik inom de områden där de vill arbeta fram-
över.
Det är mycket viktigt att betona att det nu blir litet besvärligt ett par år,
men resten av 90-talet kommer att vara ungdomarnas årtionde. Det är små
kullar ungdomar, och de kommer att behövas, inte minst för att förnya ar-
betslivet. Här gäller det att hålla fanan högt under ett par svåra år, och sedan
är det ungdomarna själva som håller fanan på ett mycket fint sätt.
Anf. 11 KARL-ERIK PERSSON (v) replik:
Herr talman! Jag hoppas att fanan då är röd.
Att slå sönder LAS, som regeringen nu är inne på, tror jag inte är en fram-
komlig väg. Här talar man om att byta en grupp arbetslösa mot en annan
grupp arbetslösa - det blir konsekvensen om arbetsmarknadsministern
skulle få igenom de förändringar som man vill göra efter att ha sett över ar-
betsrättslagarna. Man skall alltså ge ungdomarna inträde på arbetsmarkna-
den och ta bort LAS. Det skulle vara en katastrof. Vi skulle få den sämsta
arbetsrättslagstiftningen i den industriella världen; t.o.m. USA har mycket
strängare regler när det gäller lagen om anställningsskydd. Det är alltså
ingen framkomlig väg.
Det är fråga om brist på arbete. Här talar man som om det bara är att kasta
någonting i en cementblandare och att allt är perfekt när den stannar. Här
måste det till nya arbeten. Det är bristen på arbete som gör att vi har en hög
arbetslöshet - jag kan inte förstå annat.
Utifrån den här synpunkten har jag inte i dag fått veta hur vi skall få fram
mera jobb, och det skulle vara intressant att veta. Kommunikationsministern
talar i alla fall om 20 000 jobb - även om han har reviderat det många gånger
Prot. 1991/92:64
14 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknad,
regiona Ipolitik
m.m.
11
Prot. 1991/92:64
14 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknad,
regionalpolitik
m.m.
om - så någonstans verkar det finnas möjligheter. Men hur är det på andra
områden?
När det gäller byggarbetsmarknaden kan jag hålla med Mona Sahlin om
att det finns renoveringsprojekt på många ställen. Jag tror inte att det finns
en kommun i detta land som inte har en skola som behöver rustas upp. Här
finns många möjligheter, men kommunerna får själva stå för kostnaderna
för beredskapsarbeten. Kommunerna har möjligheter att skaffa fram så-
dana, men de har icke ekonomiska resurser. Ett samtal också med kommu-
nerna om vilka möjligheter de har att skaffa fram arbeten skulle därför vara
bra. Beredskaparbeten har tyvärr spolats helt. Nu har ca 14 000 av de arbets-
lösa beredskapsarbeten, och den andelen borde kunna öka, då möjligheter
att få arbete ute i kommunerna på detta sätt skulle vara mycket bra.
Anf. 12 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Herr talman! Det finns inga perfekta lösningar, Karl-Erik Persson, i en
situation när arbetslösheten är hög bland ungdomarna. Vilket förslag man
än lägger fram så blir det litet krångligt på ett eller annat sätt. Man måste se
problemen och våga vidta åtgärder för att se till att ungdomarna inte blir
arbetslösa. Efter det här förslaget, Karl-Erik Persson, är jag övertygad om
att länderna i Norden och många länder i övriga Europa kommer att studera
oss. Jag tror att de kommer att finna det intressant.
Samtal med Kommunförbundet kommer att ske redan i eftermiddag, när
jag skall besöka huset i fråga.
Det finns även det som är positivt på byggmarknaden. Man upphandlar
nu 20-40 % billigare. Ett problem är att varken stat eller kommun har några
stora fonder att sätta in för närvarande. Det är ett problem som jag tycker
att Karl-Erik Persson tar litet för lätt på.
Karl-Erik Persson var också inne på arbetsrätten. Enligt de direktiv som
nu är givna har kommittén fått ett av de allra svåraste uppdrag en kommitté
kan få, nämligen att åstadkomma bra regler för arbetsmarknaden men för-
söka göra dem så enkla att man kan förstå dem utan att vara ombudsman
eller jurist. Det är en mycket hög målsättning. Om kommittén orkar med
det återstår att se. Min egen prövning kommer slutgiltigt att ske först när vi
har sett vad remissinstanserna har sagt om det som kommittén har åstad-
kommit.
Jag tror dock att det här är viktigt, Karl-Erik Persson. I de små och medel-
stora företagen kommer många av framtidens jobb att finnas. Kommuner
och landsting kommer inte att vara några sysselsättningsmotorer framöver.
Där blir det troligen aktuellt med vissa omfördelningar. Storföretagen är
som gjorda för att robotiseras och inte ha så mycket personal. Då återstår de
små och medelstora företagen. Arbetslagstiftningen har i mycket stor ut-
sträckning utgått från storföretagen och deras situation. Nu står det i direkti-
ven att man skall försöka utgå ifrån småföretagens situation. Om Karl-Erik
Persson tänker efter, så tror jag att han kommer att hålla med mig.
Anf. 13 BO G JENEVALL (nyd) replik:
Herr talman! Jag är besviken på arbetsmarknadsministern. Jag framförde
två konkreta förslag i mitt anförande. Arbetsmarknadsministern valde att
inte ens kommentera dem - hur man nu skall tolka det.
Trots alla bekymmer fortsätter den nya regeringen att köra i de uppkörda
hjulspåren. Jag har i varje fall inte lyckats hitta särskilt mycket nytt i den
åtgärdsflod som man föreslår. Vi har nu en extrem situation. Då måste man
ta till annorlunda metoder. Varför kan man inte pröva även litet kontroversi-
ella förslag? Det minsta man kan begära är väl i alla fall att de kommenteras.
Jag har dessutom gett arbetsmarknadsministern mitt tal i förväg.
Det finns arbetsuppgifter ute på företagen, särskilt i de små och medel-
stora företagen. Man vågar i den nuvarande situationen inte dra på sig fast
anställd personal. Man löser det på annat sätt. Den befintliga personalen får
arbeta över osv., men det finns arbetsuppgifter. Jag kan garantera att om
man vidtog åtgärder i den här riktningen skulle man skapa arbetstillfällen för
tusentals människor. Jag kommer själv ifrån företagsvärlden och har en viss
uppfattning om den.
Dessutom skulle man få något för pengarna, i stället för att de inte alls
kommer till nytta. Som jag sade i mitt anförande är nog det värsta för de
arbetslösa den psykologiska situation de befinner sig i då de inte är efterfrå-
gade. Jag är säker på att om man öppnade den här möjligheten skulle många
av dem som i dag är arbetslösa självmant söka kontakt med närmaste företag
på orten eller inom sitt arbetsområde och erbjuda sina tjänster. Man kan
dessutom göra det enkelt i stället för att koppla in arbetsförmedlingen. Man
kan ha en enkel A4-blankett där man bara fyller i uppgifter och skickar in.
Fördelen med att ge en tillfällig dispens från LAS är att det går precis lika
enkelt och snabbt att upphäva den när tiderna vänder och hjulen böljar
snurra igen. Men gör man ingenting, sker garanterat ingenting. I förläng-
ningen av det här kan man t.o.m. tänka sig att om staten på så sätt bidrar
med den arbetslöshetsersättning som den ändå skall betala, kunde man t.ex.
göra upp med företagen om att få arbeten utförda litet billigare.
Anf. 14 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Herr talman! Regeringen har lagt fram sina förslag till riksdagen för be-
handling. Jag skall ändå kommentera förslagen något.
Ny Demokrati föreslår att den arbetslöse skall behålla sin arbetslöshetser-
sättning men ändå jobba på ett företag. I Stockholm debatteras nu vissa taxi-
firmor. Företag går i konkurs, återuppstår, och så håller de på. Det skulle
troligtvis bli mycket snedvridande på den sunda konkurrensen mellan företa-
gen. Jag är ganska övertygad om att man snart skulle få SAF och småföreta-
garnas organisationer på sig. Jag är också helt säker på att man direkt skulle
få de fackliga organisationerna på sig.
Arbetslöshetsersättningen är ingen outsinlig källa. Ett av mina stora pro-
blem är att arbetsmarknadsfonden, varifrån arbetslöshetskassorna får sina
pengar, håller på att tömmas. I den fonden kommer det att uppstå ett under-
skott på åtskilliga miljarder, om vi fortsätter såsom vi gör i dag. Det krävs
en hel del ytterligare analyser från Ny Demokratis sida innan förslagen kan
betraktas som genomförbara.
Anf. 15 BO G JENEVALL (nyd) replik:
Herr talman! Det låter som om det är arbetsmarknadens särintressen och
parter som bestämmer här i landet. Jag trodde faktiskt att riksdag och rege-
ring hade något att säga till om.
Prot. 1991/92:64
14 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknad,
regionalpolitik
m.m.
13
Prot. 1991/92:64
14 februari 1992
A llmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknad,
regionalpolitik
m.m.
14
Jag är medveten om att våra förslag är kontroversiella. De är ovanliga och
mycket annorlunda. Men bara därför bör man inte avstå från att diskutera
den eventuella framkomligheten. Med det här förslaget skulle man på intet
sätt tömma arbetslöshetskassorna snabbare än vad som sker i dag. Det är i
alla fall nödvändigt att betala ut ersättning. Med vårt förslag skulle man få
något för pengarna.
Jag kan inte se att vårt förslag är särskilt orealistiskt. Jag hoppas att arbets-
marknadsministern i alla fall skulle vilja titta på våra förslag och analysera
dem. Vi har också sagt att ett sådant system naturligtvis måste kringgärdas
med regler.
Dessutom var det två förslag som lades fram. Det andra förslaget innehöll
inte att man skulle behålla arbetslöshetsersättningen. Det innehöll faktiskt
ett förslag att man skulle anställa folk, men med den skillnaden att företaget
inte betalade arbetsgivaravgift för den tiden. Arbetsgivaravgift får man ju
ändå inte in om personen i fråga är arbetslös.
Trots allt hoppas jag att förslaget kommer att ses över. Vi står som sagt
till förfogande, då vi har mycket mer att tillägga och många fler detaljer att
tillföra.
Anf. 16 BERIT ANDNOR (s):
Herr talman! Börje Hörnlund, var finns kvinnoperspektivet i regeringens
politik? Ja, den frågan måste man ställa sig efter att ha läst den borgerliga
regeringens förslag till budget för nästa år.
Mitt svar är att kvinnoperspektivet helt saknas. Det gäller särskilt inom
arbetsmarknadspolitiken och kvinnors rätt till arbete.
Regeringens politik är i själva verket ett stort hot både mot kvinnors ar-
bete och mot kvinnors ställning i samhället. Nedskärningarna inom den ge-
mensamma sektorn, karensdagarna, borttagandet av delpensionen, utebli-
vandet av barnbidragshöjningen, neddragningen av utvecklingsfondernas
kapital m.m. Alla dessa förslag drabbar kvinnorna och kvinnors arbete.
Vi socialdemokrater vänder oss mot regeringens ekonomiska politik, som
leder till ökad arbetslöshet, en politik som försämrar för de flesta och särskilt
för kvinnorna. I ett läge där det behövs utbudsstimulerande åtgärder stramar
regeringen åt. Exempel på detta är de planerade indragningarna av medel
från kommuner och landsting. Nästa år skall 8 miljarder sparas. Detta kom-
mer att medföra att kvinnors möjligheter till arbete kraftigt försämras, efter-
som det är inom den gemensamma sektorn som kvinnorna arbetar. Det är
deras arbeten som kommer att drabbas.
Den gemensamma sektorn är också en förutsättning för att kvinnorna
skall kunna förvärvsarbeta.
Visst är det viktigt att förändra, utveckla och ompröva inom den gemen-
samma sektorn - och så sker också. Men det är ju en helt annan sak än det
regeringen nu föreslår.
Det är kvinnors arbete det handlar om. Har arbetsmarknadsministern
gjort någon beräkning av vad nedskärningarna i den gemensamma sektorn
kommer att innebära i form av ökad arbetslöshet för landets kvinnor? Om
inte, hade det inte varit på sin plats att göra det? Är det verkligen läge att
göra dessa indragningar nu med tanke på det sysselsättningsläge vi nu har?
Hade det inte också varit värdefullt att i samband med analysen göra en re-
gionalpolitisk bedömning av de sysselsättningspolitiska konsekvenserna när
det gäller de planerade indragningarna?
I Jämtland, som jag kommer från, arbetar 62 % av länets kvinnor i den
gemensamma sektorn. Det säger sig självt att neddragningar där betyder
oerhört mycket för kvinnors möjlighet att få arbete, och det i en situation då
vi har landets högsta arbetslöshet i skogslänen.
Hittills har kvinnorna haft lägre arbetslöshetstal än män. Så brukar det
vara i början av en lågkonjunktur, men sedan ändras ju situationen. Därför
finns det all anledning att uppmärksamma kvinnors situation på arbetsmark-
naden i övrigt.
Till skillnad från den borgerliga regeringen har vi i den socialdemokratiska
partimotionen om ”det goda arbetet” belyst kvinnors situation i arbetslivet
och lämnat förslag till åtgärder, som leder till förbättringar för kvinnor.
Kvinnorna utgör i dag nästan hälften av arbetskraften. Samtidigt som
kvinnan förvärvsarbetar tar hon också ansvar för hem och barn. För att klara
detta arbetar många kvinnor deltid. Ofta har de gjort valet själva, men det
finns kvinnor som inte gjort detta val. Eftersom arbetsmarknaden är starkt
könsuppdelad och kvinnors arbete ofta gäller vård- och servicesektorerna
finns det sällan något alternativ till deltidsarbetet.
För att komma till rätta med dessa förhållanden krävs det genomgripande
arbetsorganisatoriska lösningar och förändringar. Vi tycker att arbetslivsfon-
derna måste ges möjlighet att särskilt stödja utvecklingen av nya arbetsorga-
nisatoriska lösningar i branscher där deltidsarbetet är omfattande.
Många kvinnor är i dag deltidsarbetslösa. I regel står i dag många kvinnor
inför situationen att tvingas välja mellan att säga upp sin deltidsanställning,
för att på det sättet kunna uppbära arbetslöshetsersättning för en heltids-
tjänst, eller att jobba kvar i ett deltidsjobb som de inte kan försörja sig på.
Detta är ett orimligt val. Kvinnor måste därför få möjlighet till förtur till le-
diga arbeten hos sin arbetsgivare, vilket innebär mer arbetstid och kräver
ändringar i lagen om anställningsskydd.
Är ministern beredd att stödja förverkligandet av ett sådant här förslag,
något som skulle kunna betyda oerhört mycket för kvinnors möjligheter till
försörjning?
Kvinnorna har de sämsta arbetsmiljöerna. Kvinnorna har de monotona,
slitsamma jobben som leder till utslitning i förtid. Arbetslivsfonderna som
nu funnits i drygt ett års tid, har ju till uppgift att stödja projekt som syftar
till att förbättra arbetsmiljöerna.
För att utveckla kvinnors arbete och på ett genomgripande sätt förändra
det, anser vi att arbetslivsfonderna bör får i uppdrag att under en tvåårspe-
riod genomföra projekt som vänder sig till kvinnor. Vi tror att det är nödvän-
digt med riktade insatser för kvinnor för att kunna åstadkomma förändring.
Projekten skall omfatta den fysiska arbetsmiljön, arbetsorganisationen
och arbetsinnehållet - ansvar och befogenheter - och arbetstider. Dessutom
bör stor vikt fästas vid kompetensutveckling.
I det mycket allvarliga sysselsättningsläge som vi befinner oss i, måste den
borgerliga politiken förändras i grunden. Särskilda hänsyn och insatser
måste också riktas mot kvinnor.
Prot. 1991/92:64
14 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknad,
regionalpolitik
m.m.
15
Prot. 1991/92:64
14 februari 1992
A llmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknad,
regionalpolitik
m.m.
Min slutfråga till ministern är: Varför försämrar den borgerliga regeringen
för kvinnorna? Vore det inte bättre att ta till vara kvinnors vilja till arbete
och utveckling? Gör någonting för kvinnorna, ministern!
Anf. 17 ELVER JONSSON (fp):
Herr talman! Läget på arbetsmarknaden är i dag mörkt. Den radikala för-
sämring som inleddes på hösten 1990 då arbetslösheten steg, varslen gick
upp i rekordtal och de lediga platserna sjönk i antal till ett minimum har fort-
satt. Under förra året kunde man notera en utveckling i negativ riktning, och
nu strax efter årsskiftet kan vi också notera att arbetslöshetstalen är uppe i
en nivå som de aldrig tidigare nått i modern statistisk tid.
Regeringen har insett lägets allvar och satsat mycket på arbetsmarknads-
politiska åtgärder i årets budget, detta i avsikt att kunna hävda vad vi i Sve-
rige kallar för arbetslinjen.
Stora satsningar görs på att dämpa långtidsarbetslösheten. Det är bra åt-
gärder som regeringen föreslår och som ligger i linje med den tradition som
har präglat svensk arbetsmarknadspolitik under senare decennier.
En av anledningarna till att situationen på arbetsmarknaden ser ut som
den gör är i hög grad den internationella lågkonjunkturen. Därom är de
flesta bedömare ense.
En annan anledning är den förda politiken under senare delen av 80-talet.
Överhettningen på byggsidan bidrog starkt till dagens situation med för
svenska förhållanden skyhöga arbetslöshetstal inom byggsektorn.
Låt oss sätta in alla tänkbara åtgärder för att begränsa skadorna för indivi-
derna och för samhället, vilka nu får bära bördan av en hög arbetslöshet.
Det finns inga enkla lösningar. Det finns inte en enda ”tulipanaros”, utan det
behövs ett helt ”batteri” av konstruktiva åtgärder.
När det gäller förutsättningarna är en internationell konjunkturuppgång
viktig. Andra nödvändiga inslag är de åtgärder som vi själva vidtar för att
skapa vettig sysselsättning inom olika branscher. Att påbörja redan tidigare
planerade investeringar, där medel redan är avsatta, är en viktig åtgärd. Pro-
blem som dyker upp allt oftare när det gäller tidigareläggning av projekt är
administrationen och byråkatin. Trögheten är stor, och arbetet går i så lång-
samt tempo att tidigareläggningar äventyras.
I mitt eget hemlän, Älvsborgs län, finns ett par projekt som med fördel
skulle kunna startas omedelbart. I september gavs nya pengar till Borås-
Varberg-vägen. Starten ser ut att kunna bli först i april, alltså åtta månder
efter att man har fått pengarna.
Ett annat exempel som visar trögheten är fängelsebygget i Vänersborg.
Redan i november var man klar med finansieringen, men bedömningen på
länsarbetsnämnden är att det knappast blir byggstart förrän hösten 1992,
alltså nära ett år efter det att medel fanns till förfogande och detta samtidigt
som utflödet för öppen arbetslöshet är ungefär 2 miljarder kronor i måna-
den.
Herr talman! Jag tror det behövs en smidigare hantering när det gäller ad-
ministration och byråkrati. Det är nödvändigt om ”blodflödet” för att dämpa
öppen arbetslöshet skall kunna begränsas. Jag vill uppmana regeringen att
16
omedelbart se över dessa problem. Vi måste få en ordning som medger tem-
pohöjning, eftersom läget kräver både krafttag och snabbhet.
Jag tror att det är särskilt viktigt att satsningar inom arbetsmarknadsut-
bildningen sker, inte minst därför att vi måste stå rustade med en arbetskraft
med god kompetens och rätt kompetens när konjunkturen vänder uppåt
igen. Allt talar för att vi inom ett par tre år i en ny och bättre konjunktur
måste konstatera att välutbildade yrkesarbetare är en bristvara.
Det är tillfredsställande att arbetsmarknadsministern avser att för riksda-
gen presentera förslag som syftar till att hjälpa unga människor ut i arbetsli-
vet redan nu.
Vi har en ny situation på arbetsmarknaden. På samma sätt som världspoli-
tiken har oväntade och snabba inslag gäller det också näringslivet i vårt eget
land. De jämna och mjuka vågrörelserna i konjunkturen har bytts ut mot
hastigt förändrade växlingar. Det gäller nedgång, och det kommer förmod-
lingen att gälla även uppgång. Därför har vi så kort tid och så litet rådrum.
Därför kommer framtidens arbetsmarknadspolitik att få ännu större krav på
sig.
Inom arbetsmarknadsutbildningen har det under senare tid skett ett kvali-
tetslyft och en kapacitetshöjning som är berömvärd. Det beror självfallet
inte enbart på att vi har fått en ny företagsform för AMU, men det är inget
tvivel om att det verksamt har bidragit till förbättringar.
En bransch som särskilt har uppmärksammats som speciellt krisdrabbad
är byggbranschen. Larmsiffror dyker ständigt upp som visar på hög arbets-
löshet. Från framför allt socialdemokratiskt håll ropas det på att regeringen
skall stimulera byggandet. Jag kan hålla med om att detta är riktigt exempel-
vis när det gäller infrastruktursatsningar. Det är däremot osäkert om man nu
skall dra i gång andra stora projekt när det gäller husbyggande som skulle ge
än fler tomma lägenheter på sina håll ute i landet. Jag tror i stället att framför
allt kommunerna nu bör ta tag i sitt renoveringsbehov. Det kan vara stora
projekt som upprustning av skolor, men också mindre projekt som inte krä-
ver någon större form av förberedelse, t.ex. upprustning av vatten- och av-
loppsnät. Det är viktigt att kommunerna nu när kostnaderna för material
m.m. är som lägst gör upprustningar.
Herr talman! En aktiv arbetsmarknadspolitik är viktigare än någonsin.
Men det är också viktigt att komma ihåg att arbetsmarknadspolitiken bara
kan vara ett komplement. I grunden måste det finnas en positiv näringspoli-
tik och en sund samhällsekonomi. Arbetet har ett egenvärde. Det är viktigt
för samhället, men också för oss enskilda människor.
Anf. 18 BERIT ANDNOR (s) replik:
Herr talman! Ministern tyckte inte att det var värt att över huvud taget
kommentera det som jag tog upp när det gäller kvinnors arbetsmarknad. Jag
märkte att Elver Jonsson, som ledamot i arbetsmarknadsutskottet, inte hel-
ler med ett ord berörde kvinnors sysselsättning och kvinnors rätt till arbete.
Företrädare för folkpartiet säger sig stå för jämställdhet och arbeta för
kvinnors och mäns lika rättigheter. Därför tycker jag att det är något märk-
ligt att folkpartiet i regeringsställning över huvud taget inte tar upp någon-
ting om kvinnoperspektivet i arbetsmarknadspolitiken.
Prot. 1991/92:64
14 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknad,
regionalpolitik
m.m.
2 Riksdagens protokoll 1991192. Nr 64
Prot. 1991/92:64
14 februari 1992
A llmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknad,
regionalpolitik
m.m.
Som jag sade tidigare har kvinnornas arbetslöshet ännu inte stigit särskilt
mycket i förhållande till männens, men det kommer att ske. Och de neddrag-
ningar av statsbidragen till kommuner och landsting som nu föreslås kommer
att slå oerhört hårt. Är Elver Jonsson inte medveten om detta? Vet Elver
Jonsson inte vad detta får för konsekvenser för kvinnor och kvinnors arbete?
Vi har ännu inte fått något svar på den fråga som Mona Sahlin ställde tidi-
gare, nämligen beträffande de rykten som vi hör om att att man skall ta av
pengarna till arbetsmarknadspolitiken och lägga dem i potten för vuxenut-
bildningen. Skall de arbetslösa betala en utökning inom komvux? Är det på
det sättet, Elver Jonsson? Jag vore tacksam om han kunde svara på någon
av dessa frågor.
Anf. 19 ELVER JONSSON (fp) replik:
Herr talmanIDet var en salva, men det kan ju bero på att Berit Andnor är
ny här i kammaren, annars skulle hon, på tal om kvinnors möjligheter till
jämställdhet i arbetslivet, ha kunnat erinra sig att hennes partikamrater
länge bekämpade den lag som folkpartiet tillsammans med andra partier
drev igenom här i riksdagen mot socialdemokraternas vilja. Står Berit And-
nor bakom vår jämställdhetslag, eller vill hon skjuta de skott som hennes
partikamrater gjorde 1979 för att stoppa jämställdhet i arbetslivet?
Berit Andnor beklagade att vi inte har kommenterat Mona Sahlins inlägg.
Och det kanske vore läge att göra det.
Mona Sahlin uppehöll sig en hel del vid de misstag som gjordes under 80-
talet. En viss ödmjukhet bjuder väl att även Berit Andnor erinrar sig att det
var socialdemokratisk politik som under större delen av denna period var
förhärskande.
De misstag som då gjordes gäller främst den selektiva politiken. Jag tror
att vi måste få ett generellt mönster. I och för sig kan man i speciella situatio-
ner sikta in sig på kvinnors svåra arbetsmarknadssituation. Men det är viktigt
att vi får en generell och bra grund.
Berit Andnor har väl ändå inte glömt att socialdemokraterna, när vi från
den borgerliga sidan kämpade för att få lägre arbetsgivaravgifter i Jämtland,
motsatte sig det? De satsade i stället på Luleå. Det var er bedömning, vilken
ni har rätt att ha. Men kom inte och säg att det inte skulle ha varit till hjälp
för kvinnorna i Jämtland med en bättre situation i näringslivet i Jämtland.
Socialdemokraterna har hela tiden under 80-talet prutat på länsanslagen,
detta fina instrument i våra länsstyrelser som ger möjligheter att starta nya
företag och att stötta glesbygdsverksamhet. Det är inte oviktigt för kvin-
norna, inte ens i Jämtlands län.
Anf. 20 BERIT ANDNOR (s) replik:
Herr talman! Liksom Böije Hörnlund verkar Elver Jonsson vara kvar i
det förgångna. Det finns tydligen en önskan från de borgerliga partierna att
uppehålla sig vid det förgångna. Det märks också på den politik som de bor-
gerliga partierna för.
Den politik som nu förs är en politik som bara syftar till att göra det bättre
för dem som har det bra i samhället och göra det sämre för dem som redan
18
i dag har det sämst. Och kvinnorna behöver också har rätt till arbete, och
jag trodde att vi var överens om det.
Jag lade märke till att Elver Jonsson i sin replik inte med ett ord bemötte
min fråga om den mycket allvarliga indragning som nu sker av statsbidragen
till kommuner och landsting. Det kommer att slå oerhört hårt mot kvinnors
arbete, inte bara i skogslänen, även om det slår hårdast mot kvinnorna där,
utan över hela landet, och det i en situation då vi i stället skulle behöva ha
en stimulering av arbetsmarknaden.
Elver Jonsson kommenterade inte heller den fråga som jag upprepade
gånger har ställt till regeringens företrädare, nämligen om pengarna till kom-
vux skall tas från de arbetsmarknadspolitiska medlen.
Anf. 21 ELVER JONSSON (fp) replik:
Herr talman! Den oerhört svåra situationen på arbetsmarknaden är ju inte
begränsad bara till kvinnorna, den gäller alla, och den gäller i hög grad ung-
domarna. Därför behöver vi en politik som gör att vi får fart på det näringsliv
som kan ge de riktiga jobben. Jag kan inte förstå att Berit Andnor har någon
annan uppfattning än den som vi i utskottet har haft under många år, nämli-
gen att arbetsmarknadspolitiken är viktig, men den kan aldrig bli mer än ett
komplement. Det viktiga är att vi får en positiv näringspolitik och en sund
samhällsekonomi.
Den sunda samhällsekonomin har ju skjutits sönder ganska rejält under
den socialdemokratiska eran under 80-talet. Kjell-Olof Feldt, i ”salig åmin-
nelse” som en god analytiker av läget, varnade varje år i sin finansplan för
att om den politik som man förde inte fick konsekvenser på t.ex. de statliga
utgifterna skulle den bli vådlig i förlängningen. Och det är ju dessa frukter
som vi i dag skördar. Tredje vägens politik havererade.
Jag gav faktiskt Mona Sahlin en eloge för att hon var ödmjuk nog att säga
att det visst har begåtts misstag och att vi inte skulle göra om dem. Och miss-
tagen var att man inte såg till att näringspolitiken och samhällsekonomin var
i balans. Det finns alltså mycket att ompröva.
Det är naturligtvis viktigt att vi får pengar till den vård och omsorg som är
så oerhört angelägna i en växande sektor, t.ex. när det gäller äldrevården.
Alla sektorer skall inte minska, utan där behövs tvärtom ökade insatser.
Men då är det viktigt att vi har pengar att betala detta med.
Det var intressant att höra att Berit Andnor inte hade synpunkter på jäm-
ställdhetspolitiken. Jag vill åter ställa frågan: Står Berit Andnor bakom den
jämställdhetspolitik som riksdagen har ställt sig bakom, eller hävdar hon den
socialdemokratiska linjen från 1979?
Andre vice talmannen anmälde att Berit Andnor anhållit att till protokol-
let få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 22 BJÖRN KAALING (s):
Herr talman! Beträffande den jämställdhetslag som togs upp i föregående
inlägg vill jag inledningsvis helt kort bara framhålla att vi socialdemokrater
inte är motståndare till jämställdheten. Vad vi förespråkat är i stället ett avtal
på arbetsmarknaden.
Prot. 1991/92:64
14 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknad,
regionalpolitik
m. m.
19
Prot. 1991/92:64
14 februari 1992
A llmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknad,
regionalpolitik
m.m.
20
Häromveckan kom det hittills största varslet inom den offentliga sektorn
när Uppsala kommun preliminärt varslade om att 1 500 anställda skulle sä-
gas upp. Vad som är ursprunget till detta varsel kan naturligtvis diskuteras.
Men det är inte något som i första hand hör hemma i den här debatten.
För alla dem som drabbas av uppsägning är den hotande arbetslösheten
det stora problemet, och det är denna som det nu skall handla om.
I senaste numret av Kommun Aktuellt kan man läsa att de stora nedskär-
ningarna i Uppsala antas vara början på en större våg av varsel i kommu-
nerna. Göteborg, Linköping, Norrköping och Växjö t.ex. berörs.
Det nämns att det på några års sikt totalt kan vara fråga om bort emot
50 000 anställda som berörs av indragningar. Visserligen görs bedömningen
att större delen av nedskärningarna kan klaras genom naturlig avgång och
omflyttningar samt genom att tjänster inte återbesätts. Men det här kommer
också att leda till en högre arbetslöshet och bidra till ett förvärrat läge på
arbetsmarknaden. Lågavlönade kvinnor - Berit Andnor var inne på den frå-
gan - kommer, liksom ungdomarna, att vara de som hårdast drabbas när be-
sparingarna inom den gemensamma sektorn skall göras.
Den formella grunden för uppsägningarna är här, liksom i andra fall, na-
turligtvis bristen på arbeten. Detta ter sig närmast ironiskt, om nu det ut-
trycket får användas i det här sammanhanget, sett till de behov av vård och
omsorg som faktiskt finns. Vidare är det inte så, att efterfrågan på de tjänster
som produceras av kommuner och landsting viker. Det framgår inte minst
av allmänhetens reaktion när drabbade kommuner lägger ner daghem och
skolor och drar in personal inom äldreomsorgen - och då handlar det om
riktiga jobb.
Inte heller blir det lättare att driva arbetslinjen i arbetsmarknadspolitiken
på orter där en stor del av arbetsmarknaden återfinns inom det offentliga.
Hos kommuner, liksom hos privata arbetsgivare, uppstår naturligtvis pro-
blem och konflikter när man med den ena handen skall säga upp personal
och med den andra förväntas klara att ta emot ett ökat antal arbetslösa i ar-
betsmarknadsåtgärder.
Jag tror att det finns skäl att höja ett varnande finger i det avseendet. Man
måste inse att det kan bli problem i framtiden att hitta platser för arbets-
marknadspolitiska åtgärder.
Vi socialdemokrater har lagt fram en rad förslag både i vår ekonomiska
motion och i vår arbetsmarknadspolitiska motion här i riksdagen. Ett förslag
går ut på att de 3,8 miljarder som regeringen vill dra in från kommunerna
nästa år omvandlas till en stimulans för att kommuner och landsting skall
tidigarelägga investeringar. Det här täcker naturligtvis viktiga behov, och det
innebär ett gott tillskott av välbehövliga arbetstillfällen på arbetsmarkna-
den.
Naturligtvis är det olyckligt, och det har flera talare varit inne på, att i
det här läget göra onödigt hårda åtstramningar riktade mot både privat och
offentlig sektor.
Trots allt är en hel del av de småföretag som de borgerliga partierna säger
sig värna särskilt mycket beroende av upphandling från den offentliga sidan.
Självfallet måste det vara så, att den vikande upphandlingen från kommu-
nernas sida nu innebär ett betydligt större slag mot småföretagen än de få
tusenlappar innebär som man får i form av skattelättnad. Naturligtvis blir
det mycket värre för dem när hela efterfrågemarknaden viker och ingen kö-
per de produkter som företagen tillverkar.
Som tidigare har sagts är det nu viktigt att arbetsmarknadspolitiken inrik-
tas på ännu aktivare åtgärder. Hit hör naturligtvis utbildningsinsatserna.
Behovet av utbildning är stort både inom privat och inom offentligt nä-
ringsliv. Givetvis är det rätt tillfälle att utbilda personalen när det är lågkon-
junktur. Dessutom kan man då ta in människor som ersätter dem som får
utbildning. Det behövs också utbildning i det förändringsarbete som genom-
förs i kommuner och landsting. De flesta är överens om att det förändrings-
arbetet behövs. Det behövs utbildning när personalen måste flytta runt. Det
finns också ett behov av utbildning vid omställningar och omstruktureringar.
Det är bara att betona vikten av att satsningarna på utbildning och investe-
ringarna i byggandet av vägar genomförs. Naturligtvis är det fel att i det här
läget skära ned på det sätt inom vuxenutbildningen som föreslagits från bor-
gerligt håll.
Anf. 23 MARIANNE JÖNSSON (c):
Herr talman! Jag vill lyfta fram frågan om de handikappades situation i
dagens arbetsmarknadsläge. Arbetslösheten är ett gissel för alla som berörs
av den och ett slöseri med samhällets resurser, som alltså inte utnyttjas på
ett riktigt sätt. Det kommer att upprepas många gånger i dag och med olika
formuleringar här i talarstolen. Säkerligen finns där samma kända överty-
gelse, nämligen att det just nu inte finns något som är så angeläget som just
behovet av att rådande arbetslöshet bekämpas samt av att vi återigen får en
fungerande arbetsmarknad och kontroll över lågkonjunkturen.
Regeringen gör mycket kraftfulla satsningar för att mildra verkningarna
av den nu så svåra arbetslösheten. Ja, den är den svåraste som vi har haft
sedan mellankrigstiden. Man har valt arbetslinjen som ledstjärna, som ar-
betsmarknadsministern här säger. Dessutom är avsikten att verkligen sträva
efter att denna linje blir den rådande. Särskilt utsatta grupper - ungdomar,
arbetshandikappade, flyktingar och invandrare nämns - skall bli föremål för
regeringens särskilda omsorg. Det är bra. Man satsar kraftfullt på särskilda
arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Främst gäller det lönebidragen. Summan
för dessa ökas med 790 miljoner till 6,2 miljarder i årets budgetproposition.
Arbetsmarknadsverket får dessutom ett medelstillskott om 275 miljoner re-
dan i år för att det med lönebidrag skall vara möjligt att åstadkomma att fler
arbetshandikappade kommer i arbete. Det är tänkt att medlen skall räcka
till 2 500 arbetshandikappade. Så långt är väl allt gott och väl.
Nu återstår det för företag och förvaltningar att på bästa sätt se till att det
kan åstadkommas som regeringen avser, nämligen att fler arbetshandikap-
pade kommer i arbete.
Vi i Sverige är alldeles överens om att den målsättningen skall gälla. For-
muleringarna har varierat alltsedan 70-talet, då begreppen full sysselsättning
och arbete åt alla först myntades. Nu talar man om det goda arbetet åt alla.
Och det här är väl bra. Det innebär ju att alla människor i grunden har rätt
till ett arbete - oavsett förutsättningar eller förväntningar eller om man är i
behov av stödinsatser av varierande omfattning.
Prot. 1991/92:64
14 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknad,
regionalpolitik
m.m.
21
Prot. 1991/92:64
14 februari 1992
A llmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknad,
regionalpolitik
m.m.
De målsättningar och ambitioner som det här talas om är goda. Men
många människor som har ett handikapp saknar fortfarande jobb. Kön med
s.k. kvarstående sökande med någon form av handikapp vid landets arbets-
förmedlingar har under de senaste åtta nio åren konstant omfattat 30 000
människor. Det antalet har inte på något sätt förändrats, trots att det har
varit högkonjunktur.
Det finns människor som har svåra funktionshinder, och dessa personer är
många. Inom dessa grupper har man inte någon möjlighet - oberoende av
om det är högkonjunktur eller lågkonjunktur - att få arbete eller sysselsätt-
ning vid sidan av arbetsmarknaden. Den frågan har tagits upp i olika handi-
kapputredningar ända sedan början av 80-talet. Frågan har diskuterats i
handikapporganisationerna, och många uttalanden har gjorts i detta sam-
manhang. Vi i den nu aktuella handikapputredningen har gjort en kartlägg-
ning där vi presenterar siffror som väl vid det här laget är kända. Tre av fyra
handikappade med svåra funktionshinder saknar arbete och sysselsättning
utanför hemmet. Det rör sig om hela 72 %.
Arbetet är en del av människans värdighet. Har man inte ett arbete känner
man sig utanför, mindervärdig och uppgiven. Det kan leda till svåra depres-
sioner. Man känner ett allmänt tillkortakommande. I det nuvarande arbets-
marknadsläget är det mycket stor risk att dessa människor hamnar mycket
långt bak i arbetslöshetskön. Man ger upp, man bryr sig inte om att anmäla
sig. Det är t.ex. anmärkningsvärt att bara 3 % av de utvecklingsstörda finns
registrerade som arbetssökande.
Därför säger regeringen i budgetpropositionen att man särskilt måste be-
akta detta nu, när man har så mycket bekymmer och så svåra problem med
att få ungdomar, invandrare, flyktingar och andra varslade och uppsagda att
få ett jobb, så att man inte glömmer de handikappade. Man måste ta till sär-
skilda lösningar, nya idéer.
Det har visat sig att om man gör särskilda insatser - man har i Kalmar, som
jag kommer från, haft ett projekt som heter Arbete åt unga handikappade -
med kunnande, personligt engagemang, stöd, litet uppfinningsrikedom och
litet flexibilitet, kan man uppnå att en ung människa, som tidigare var ett
vårdfall, blir en människa med självaktning, som har ett jobb och inte bara
är en som kvitterar ut sin pension.
Det finns många orosmoln på himlen framöver. Solidariteten kommer att
sättas på mycket hårda prov, vill jag säga. Det är en helt förändrad situation.
Det regeringen gör nu är därför naturligtvis mycket viktigt. Men vi kommer
också i handkapputredningens slutbetänkande, som presenteras i maj, att ge
många förslag för att utveckla och öppna vägar till arbetslivet för personer
med funktionsnedsättningar.
Skall vi mena någonting med jämlikhet, solidaritet och full delaktighet,
som vi säger i våra festtal, måste den generella välfärden, som vi i centern
talar så mycket om, med grundtrygghet, där arbetet ingår som en viktig del,
gälla alla människor, däribland också de handikappade var i landet man än
bor.
Anf. 24 BENGT-OLA RYTTAR (s):
Herr talman! Dalarna och Gävleborg har nu den högsta öppna arbetslös-
heten i landet. Byggarbetslösheten är också den högsta i landet. I Gävleborg
är över 30 % av byggnadsarbetarna utan arbete, i Dalarna mer än 26 %. Ut-
stämplingen har nu börjat för de här människorna.
Visst skulle vi ha fått en nedgång i byggandet även om vi hade haft en
socialdemokratisk regering. Det ligger liksom i själva konjunkturen.
Men det som har skett nu är varken mer eller mindre än ett attentat mot
byggbranschen. Jag vet inte om det som har skett har gjorts med berått mod
eller om det skett på grund av inkompetens i regeringen. Faktum kvarstår,
den förda politiken är katastrofal för byggbranschen.
Nog begriper väl Börje Hörnlund och hans kolleger att det blir tvärstopp
i byggandet när man i början av en lågkonjunktur
- skapar kaos i bostadsfinansieringen, och de enda säkra signaler som mark-
naden får är att det kommer att bli dyrare att bo,
- tar bort två tredjedelar av investeringsbidraget, det blir alltså 6,2 % dyrare
att bygga bostäder,
- försämrar ROT-lånen,
- skänker de 300 miljoner som den socialdemokratiska regeringen avsatte
för att reparera skolor till dem som redan har - det är vad den borgerliga
majoriteten i Sveriges riksdag gör -,
- låter stödet till ungdomsboendet gå samma väg och
- avskaffar det statliga stödet för att sanera bostäder från fukt och mögel.
Herr talman! Hur skulle det kunna gå annat än käpprätt åt skogen för en
bransch som utsätts för en sådan behandling.
Börje Hörnlund talade väl om ungdomarnas situation på arbetsmarkna-
den. Tittar man på byggbranschen ser man att det är något mycket förfärligt
som händer. Här slås flera årskullar ut. Det är först de som förlorar jobbet
och sedan är det de som får byggutbildning men som inte kan fullfölja sin
utbildning utan går förlorade för branschen.
Korparna pratar även i den här lågkonjunkturen om att Sverige är färdig-
byggt. Det sade man under den förra lågkonjunkturen också. Men det visade
sig att de hade fel, och de har fel i dag också.
Det är ett stort ansvar som regeringen har i den här frågan. Men man för-
söker att dra sig undan det ansvaret genom att splittra bygg- och bostadsfrå-
gorna på 7-8 departement. Men jag lovar en sak. Det är att regeringen inte
kommer att få en lugn stund förrän man bedriver en politik som låter männi-
skor bo bra till rimliga kostnader, gå i skolor som är trivsamma och bra och
bygger det som krävs för bra offentlig service. Då finns det jobb i byggbran-
schen och i en mängd andra företag.
Det är inte bara byggbranschen som drabbas. Kringverksamheten i träin-
dustri, verkstadsindustri och åkerinäring drabbas också hårt.
För träindustrin är detta förödande, och det är en industri som oftast ligger
i glesbygd. Det är också mycket beklagligt att träindustrikapacitet och kun-
nande slås ut, speciellt med tanke på att det är en industrisektor som har
ganska goda förutsättningar på den framtida EG-marknaden.
Carl Bildt klagade i början av den här debatten över att vi socialdemokra-
ter inte nämner industrikrisen, utan bara byggkrisen. Vi står självfallet inte
tomhänta när det gäller industrifrågor. Men det är också en självklarhet att
det som är mest akut nu är byggkrisen. Det är den som regering och riksdag
Prot. 1991/92:64
14 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknad,
regionalpolitik
m.m.
23
Prot. 1991/92:64
14 februari 1992
A llmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknad,
regionalpolitik
m.m.
snabbt kan påverka. Därigenom förbättrar man också företagsmiljön för
andra industrier.
I dag är två tredjedelar av de arbetslösa i Dalarna män. Men med den poli-
tik som regeringen bedriver kommer kvinnorna att drabbas i nästa steg, när
den offentliga sektorn rustas ner.
Ett problem som är akut är att 80 % av de deltidsarbetslösa är kvinnor. Så
får det självfallet inte vara. Vi socialdemokrater på Dalabänken har föresla-
git att deltidsarbetande skall ha laglig rätt till förtur till heltidsarbete när till-
fälle ges. Skall vi klara kvinnors arbete i framtiden, krävs det en stark offent-
lig sektor och stopp för deltidseländet. Detta gäller inte minst i glesbygd.
För att ett skogslän som Dalarna skall kunna hävda sig, krävs det bl.a. att
vår utbildningsnivå förbättras. För att klara det måste alla utbildningsresur-
ser utnyttjas maximalt.
Regeringens angrepp på komvux, folkbildning och folkhögskolor måste
stoppas. Statsmakterna måste förhindra nedbantningen av Skogshögskolan
i Garpenberg.
Anf. 25 ELVER JONSSON (fp) replik:
Herr talman! Även om Bengt-Ola Ryttar fick avbryta sitt anförande för
att taletiden var ute, var det ingen dålig salva han gav regeringen när han
sade att det var attentat på gång. Han undrade om det sker med berått mod.
Det attentat som Bengt-Ola Ryttar talar om är i så fall iscensatt av den
socialdemokratiska, nyss avgångna, regeringen. Det var ju då som arbetslös-
heten sköt fart, på hösten 1990. Den har accelererat sedan dess. Frågan
borde inte vara om det är den nuvarande regeringen som har satt i gång den
rådande svåra situationen, utan problemet är ju hur vi skall hejda den
mycket svåra arbetslösheten, vars ökande har varit förhärskande under de
senaste 18-20 månaderna.
Bengt-Ola Ryttar sade att vi nu måste se till att vi kan bo bra. Vid bostads-
utskottets och arbetsmarknadsutskottets utfrågning nyligen konstaterade
boverket och byggparterna att svenskar bor bäst i världen. Det är möjligt att
vi skall försöka få standardlyft, men vi kanske inte skall göra det då vi har
ekonomisk kris.
Bengt-Ola Ryttar talar om problem i skolorna. Det är, som jag sade tidi-
gare, ett angeläget objekt att ta itu med skolbyggnaderna. Skolorna har ju
inte blivit dåliga under en natt, utan här är det fråga om flera års, för att inte
säga decenniers, försummelser. De behöver i och för sig rättas till. Men det
har inte så mycket med regeringsskifte att göra.
Det skulle vara intressant att höra vad Bengt-Ola Ryttar, i övrigt mycket
kunnig i byggbranschen, tycker att vi skall göra för att komma till rätta med
den byråkrati och den tröga administration som gör att det tar åtta till tolv
månader innan färdiga projekt, med pengar beviljade, kan komma i gång.
Där tror jag att det behövs gemensamma tag. Jag för min del skulle vilja
uppmana regeringen att se över bestämmelserna så att vi radikalt kan snabba
upp hanteringen.
Anf. 26 BENGT-OLA RYTTAR (s) replik:
Herr talman! Jag får tacka Elver Jonsson för att han gav mig möjlighet att
komma tillbaka i debatten.
Beträffande byggkrisen måste jag säga att de försämringar i förutsättning-
arna för byggandet som regeringen genomfört naturligtvis har effekt. När
man lämnar bostadsfinansieringen helt öppen under väldigt lång tid, innebär
det att människor inte bestämmer sig för att bygga en villa. Det är den största
affär som de flesta människor gör i sitt liv. Då vill man veta vilka regler som
gäller.
Vi har i min hemkommun en husfabrik. På måndag har ägarna kallat till
en stor presskonferens. Jag fruktar att det budskap som då kommer är att
fabriken skall läggas ned. Det är en bra fabrik, med god kapacitet, stort kun-
nande och bra hus, men den slås nu förmodligen ut. Jag ger regeringen an-
svaret för detta, om det nu går så illa som jag befarar.
I sitt huvudanförande sade Elver Jonsson att det inte finns några tulipana-
rosor. Men inom byggbranschen har regeringen gått fram med lie i tulipana-
rosrabatten. Men vi har några lökar kvar, och dem har vi redovisat i våra
motioner till riksdagen. Antas de har vi ändå en chans att få en vändning i
denna mycket beklagliga utveckling.
Elver Jonsson har alldeles rätt i att problemen i skolorna inte uppstått un-
der de månader som de borgerliga regerat. Men vi socialdemokrater tar ett
ansvar för att reparera skolorna, och det gör inte regeringen.
Det är inte alltid bara byråkratin som är ett hinder för att få i gång byggen,
utan det handlar mycket om projektering. Jag vet inte vad som är felet i de
enskilda fall som Elver Jonsson talar om, men jag måste säga att vi har gjort
åtskilligt för att minska byråkratin. Där finns också inslag som handlar om
rättssäkerhet och människors möjlighet att yttra sig över planer, överklaga
osv., vilket är kostsamt och många gånger väldigt opraktiskt men ändå vik-
tiga rättigheter för svenska medborgare.
Anf. 27 ELVER JONSSON (fp) replik:
Herr talman! Jag hyste vissa förhoppningar om att Bengt-Ola Ryttar
skulle ha något konstruktivt att komma med, men när det bara var den so-
cialdemokratiska motionen blir jag desillusionerad. Vad som där lyfts fram
är ju bara möjligheter till skatteökningar. Skattehöjningarnas väg har visat
sig inte vara möjlig. Den tredje vägens politik är ett praktexempel på hur det
kan gå när man enbart förlitar sig till ett relativt stort uttag av skatter och
kör alltmer i offentlig regi.
När Bengt-Ola Ryttar nu ställer regeringen till svars för det han fruktar
skall sägas i presskonferensen på måndag i hans hemlän, är det faktiskt att
rikta pilarna åt fel håll. Om det inträffar något tragiskt, är det förmodligen
frukten av den tredje vägens politik. Det ansvaret kan inte socialdemokra-
terna glida ur genom att hänvisa till att en eller annan regeländring införts i
systemet.
Låt oss konstatera att svensk bostadspolitik är ett av de områden - möjli-
gen finns det fler - som radikalt misslyckats. Därför måste vi lägga om politi-
ken på det området.
Till slut vill jag upprepa: Här finns en chans för kommuner, landsting och
andra byggare att handla upp utomordentligt billigt. Skulle vi dessutom ha
en så smidig administration att man omedelbart kunde börja byggandet,
Prot. 1991/92:64
14 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknad,
regionalpolitik
m.m.
25
Prot. 1991/92:64
14 februari 1992
A llmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknad,
regionalpolitik
m.m.
26
skulle det vara det största lyftet för byggandet och hjälpa byggnadsarbetare
att få meningsfulla jobb.
Anf. 28 BENGT-OLA RYTTAR (s) replik:
Herr talman! Jag hör att Elver Jonsson inte har läst den socialdemokra-
tiska partimotionen, som handlar om arbetsmarknadsfrågor och byggande.
Där redovisas en rad konstruktiva förslag, väl prövade under många år, och
som naturligtvis också har en mycket bra effekt på byggmarknaden. Jag tror
i och för sig inte att vi kan undanröja arbetslösheten inom byggbranschen
helt och hållet, för den blev för stor under högkonjunkturåren. Men jag vill
ändå påminna om det förhållandet att den socialdemokratiska regeringen
fram till valet satt i minoritet. När det handlade om obekväma åtstramningar
från regeringens sida, fanns inte det politiska modet hos oppositionen. Vis-
serligen ställde folkpartiet upp i en del sammanhang, det skall jag erkänna,
men inte fullt ut. Vi borde ha hjälpts åt mer därvidlag.
Det är väldigt populärt att klanka på svensk bostadspolitik. Den kostar för
mycket för statskassan, det gör den. Men i våra förslag ingår också förslag
om räntelån. Det innebär en mindre belastning på statskassan och en vetti-
gare kostnadsbild för människorna över tiden. Resultatet av den svenska bo-
stadspolitiken är ändå att vi har världens bästa ytstandard, vi har världens
bästa fördelning av denna ytstandard över befolkningen. Det är ett mycket
gott betyg.
Elver Jonsson säger att kommunerna nu bör bygga. De kommuner som
har ekonomiska möjligheter gör det också. Men det är väldigt få kommuner
som har råd. Regeringens förslag med indragningar av pengar från kommu-
nerna innebär att det blir omöjligt för kommunerna. Här måste regering och
riksdag ta ansvar och se till att det finns de resurser som krävs för att få i
gång nödvändigt och väsentligt byggande. Det finns en mängd objekt, och
vi skall bygga. Det är en rätt för det svenska folket.
Anf. 29 SINIKKA BOHLIN (s):
Herr talman! Enligt en alldeles färsk undersökning anser var fjärde ung
människa att arbetslöshetsfrågan är den viktigaste politiska frågan näst efter
miljöfrågorna. Jag tror att de flesta av oss under den senaste tiden mött da-
gens ungdomar och fått höra sådana här uttalanden: ”Jag har sökt uppemot
80 arbeten men inte fått något” och ”Varför gick jag gymnasiet men ändå
inte fick något arbete?” Det är alldeles för ofta som vi hör dessa ord.
Lågkonjunkturen och arbetslösheten drabbar hela samhället hårt, men
som vanligt är det ungdomsgrupperna som är de mest utsatta. Jag vill som
exempel ta upp ett län, som också Bengt-Ola Ryttar omnämnde, nämligen
Gävleborgs län, som är välkänt inte bara för bocken, utan också för den
högsta arbetslösheten i landet, den högsta ungdomsarbetslösheten, den
högsta sjukfrånvaron och den lägsta utbildningsnivån i landet.
Arbetslösheten i Gävleborgs län ökar snabbare bland ungdomar. Redan
för ett år sedan var det en förhållandevis hög arbetslöshet. För 20-24-åringar
innebär en fördubbling av arbetslösheten en ökning från 5 % till 10 %, me-
dan det för 30-34-åringar betyder en ökning från 2 % till 4 %. Siffror är inte
allt, men de säger ändå ganska mycket när man ser att 40 % av samtliga ar-
betssökande är under 25 år. I höstas var 16,5 % av 18-19-åringarna i länet
utan arbete, och man beräknar att antalet ökar under våren.
Om inget görs nu, kan det bli förödande konsekvenser. Arbetslösa ungdo-
mar är inte bara ett kortsiktigt problem för dagen. De långsiktiga konse-
kvenserna med utslagning, socialbidragsberoende, missbruk m.m. leder ofta
till ännu allvarligare problem.
Herr talman! Arbetsmarknadspolitik är den viktigaste fördelningspoli-
tiska åtgärden, dvs. att med alla medel bekämpa arbetslösheten, speciellt
bland ungdomar. Det är mycket viktigt att i den rådande situationen söka
nya vägar där t.ex. myndigheter, näringsliv, folkrörelser och enskilda kan
samverka i denna för välfärdssamhället så viktiga fråga.
Arbetsmarknadspolitik innefattar också regionalpolitik. Det är viktigt att
regeringen i dessa hårda tider inte glömmer bort grunderna i regionalpoliti-
kens mål: att skapa fungerande regioner i ekonomiskt, socialt och kulturellt
avseende. Därför känner jag besvikelse efter gårdagens information om de
infrastrukturella åtgärderna. Först skulle det satsas åtta miljarder, och sedan
blev det fyra miljarder, men vi vet fortfarande inte vilka åtgärder det handlar
om och var de skall sättas in. Är det tillväxtregionerna som skall stödjas,
eller är det de regioner som i dag behöver medel som skall få del av stödet?
Arbetsmarknaden och marknaden som sådan är ganska föränderlig. De
olika regionernas behov är väldigt skiftande. Därför är det viktigt att man
också börjar diskutera länsstyrelsernas roll och deras möjligheter att fördela
de arbetsmarknadspolitiska medlen.
Enligt uppgifter i tidningen häromdagen skall man försöka skapa nya ty-
per av inskolningsplatser. Visserligen finns det mycket substans i det försla-
get, men i dag finns det redan inskolningsplatser som arbetssgivaren får en
kostnadsersättning för. Jag tror dock inte att det är den bästa vägen att gå.
Företagen har egentligen inte någon efterfrågan på ny arbetskraft.
I dag behövs det, speciellt i Gävleborg med den mycket svåra situation
som där råder, såväl kortsiktiga som långiktiga åtgärder. För att kortsiktigt
hjälpa ungdomarna så att de kan stanna kvar i länet är det viktigt att de ar-
betsmarknadspolitiska insatserna i länet ökar, t.ex. resurser till jobbskapar-
projekt, som har upplevts mycket positivt av ungdomar och även gett många
ett arbete. Dessutom bör man genomföra det planerade tredje gymnasieåret
och avstå från nedskärningarna i vuxenutbildningen. Men kostnaderna skall
absolut inte täckas av arbetsmarknadspengarna.
Herr talman! Utbildning är en investering inför framtiden. Dessutom är
utbildning mycket billigare än arbetslöshetsunderstöd, inskolningsplats eller
AMS-utbildning.
Det är kanske också dags att ge Gävleborgs län möjlighet att litet friare
utnyttja ordinarie arbetsmarknadspolitiska resurser. Ge oss en möjlighet att
prova att använda 10 % av medlen till de ungdomar som behöver det. Visa
att våra ungdomar behövs i Gävleborg! Vi har skickat många ungdomar till
storstadsregionerna, men nu har vi inte råd att skicka flera. Visa att ungdo-
marna finns, och att de är någonting att satsa på!
Anf. 30 MARTIN NILSSON (s):
Herr talman! När man diskuterar arbetslösheten tenderar debatten att
handla om siffror och krontal. Man kan lätt konstatera hur många tusentals
Prot. 1991/92:64
14 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknad,
regionalpolitik
m.m.
Prot. 1991/92:64
14 februari 1992
A llmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknad,
regionalpolitik
m.m.
28
människor som går utan arbete. I statistiken kan man se hur många av dessa
människor som är långtidsarbetslösa och att en stor del av dessa utgörs av
ungdomar, kvinnor och invandrare.
Bakom siffrorna döljer sig de facto individer, vilkas livskvalitet på många
sätt försämrats av arbetslösheten. Det är utan tvivel en av samhällets uppgif-
ter att skapa förutsättningar för människor att kunna försörja sig själva. Det
uppstår dock problem när vi här i riksdagen skall försöka vidta de åtgärder
som leder till att människor får jobb.
Den ekonomiska politik som nu måste föras skall stimulera efterfrågan.
Det är just det som är problemet. Efterfrågan är för liten. I dag för rege-
ringen en politik som syftar till att öka utbudet, samtidigt som det egentligen
inte finns någon efterfrågan. Men frågan om vem som skall köpa våra varor
löser man inte genom sänkta skatter för företagen eller för höginkomstta-
garna. I ett sådant läge måste den ekonomiska politiken vara inriktad just
på att stimulera efterfrågan på samma sätt som det i en högkonjunktur gäller
att dämpa den.
Som kommentar från de borgerliga sade Börje Hörnlund: Titta tillbaka på
80-talet! Det var inte särskilt framgångsrikt.
Nej, det var det kanske inte i alla avseenden. Vi socialdemokrater lycka-
des inte alltid att dämpa efterfrågan på det sätt som vi önskade, bl.a. därför
att det ibland inte gick att skapa majoritet i kammaren. Medan socialdemo-
kraterna under 80-talets regeringsinnehav faktiskt hade en vilja och en insikt
om problemet, har inte dagens regering den insikten, att efterfrågan måste
öka.
Därför blir det så förödande när den borgerliga regeringen väljer att skära
ner kommunernas statsbidrag, när man säger sig vilja minska bostadssub-
ventionerna och när man i stället för att satsa på offentliga jobb lägger resur-
serna på skattesänkningar för höginkomsttagare.
Det finns en klar linje i regeringens politik. Otillräckliga satsningar på ar-
betsmarknadspolitiken, neddragning av vuxenutbildning och gymnasiesko-
lans tredje år samt borttagandet av delpensionen är bara ytterligare exempel
på en politik som ökar arbetslösheten, vilket förhoppningsvis kommer att
leda till lägre inflation. Nu börjar regeringen alltså, om än i små steg, röra sig
i den riktning som så utan framgång under 80-talet prövades i både Thatchers
Storbritannien och Reagans USA. Det är kanske inte helt utan anledning
som en av regeringens medlemmar redan har fått öknamnet ”Reagan”.
Den politik som förs är en katastrof för landet, men också för vissa grup-
per. Föregående talare var inne på ungdomar, och de finns fler grupper som
är drabbade. Också invandrare och kvinnor slås ut från arbetsmarknaden.
Allt fler ungdomar ställs i dag utanför arbetsmarknaden. Även om Böije
Hörnlund valde att tala tyst om saken, är ändå budskapet från regeringen:
Ni har det för bra! Ni behöver lönesänkningar.
När regeringen vill införa ungdomslöner under olika begrepp såsom ”lär-
lingslöner” eller ”utbildningsbidrag”, vet den något som vi andra inte vet.
Redan i dag har ju ungdomar svårt att få jobb på de inskolningsplatser som
staten nu subventionerar.
Varför skulle då ungdomslöner leda till fler arbetstillfällen? Varför är ung-
domars arbete mindre värt än andras arbete? Det skulle kanske behövas spe-
ciella kvinnolöner och invandrarlöner? Regeringen funderar kanske över
speciella glesbygdslöner? Är det Börje Hörnlund som skall bestämma vilken
löneutveckling vi skall ha här i landet?
För oss socialdemokrater är principen om lika lön för lika arbete en själv-
klarhet.
Förslaget om uppluckring av arbetsrättslagarna, anställningstryggheten,
och den totala avsaknaden av förslag kring åtgärder för en ny arbetsorganisa-
tion, gör att regeringens arbetsmarknadspolitik ter sig totalt visionslös.
- Nu gäller det i stället att stimulera efterfrågan och att utöka möjlighe-
terna för människor att vid långkonjunktur få utbilda sig. Satsa på bredd-
utbildning och inte bara elitutbildning! Ge alla plats på gymnasieskolan,
och inför det tredje året på gymnasieskolan!
- Satsa på investeringar i infrastruktur. Investera i vägar, järnvägar och of-
fentliga byggnader.
- Renovera bostadsbeståndet. De många miljonprogramsområdena är i
dag i desperat behov av upprustning.
- Skapa politiska beslut som rättar till arbetsorganisationen så att männi-
skor får bättre möjligheter att själva få vara med och ta ansvar och på det
sättet öka produktiviteten.
Vi socialdemokrater kommer med dessa metoder att försöka motarbeta
arbetslösheten. Vi hoppas att regeringen skall hjälpa till - men ibland när
man ser den politik regeringen för blir man litet tveksam.
Anf. 31 ROLAND SUNDGREN (s):
Herr talman! Västmanland är ett län där sysselsättningsläget snabbt för-
sämras. En av anledningarna är att Västmanland är det län som har den
högsta andelen industrisysselsatta. Länet är, precis som Gävleborgs län, ett
annat län med svåra sysselsättningsproblem, ett utpräglat exportlän. Varsel
om uppsägning har under 1991 lagts för över 6 200 personer, vilket i procent
av befolkningen är högre än i något annat län i Sverige. Dessutom är byggar-
betslösheten mycket hög i Västmanland. Den beräknas under lång tid ligga
på ca 25 %.
För att förhindra en arbetslöshet på 6-7 % måste snabba åtgärder vidtas.
I det korta perspektivet gäller det att starta byggandet av Mälarbanan och
E 18-sträckan Köping-Arboga samt viktiga delar av den s.k. räta linjen
Gävle-Västerås-Norrköping. Med det besked kommunikationsministern
lämnade i går, bör dessa byggen kunna starta omgående. För regeringen gäl-
ler det också att nu fatta beslut om att ge byggnadsstyrelsen bemyndigande
att få förhyra lokaler för högskolan på Gåsmyrevreten i Västerås, så att
byggnation kan starta i september i år. Det är ett projekt som skulle ge sys-
selsättning åt ca 10 % av de byggnadsarbetare som nu uppbär arbetslöshets-
ersättning i länet, som ju är ett slöseri med både människor och pengar.
Dessutom ger varje byggnadsarbetare sysselsättning åt 4-5 personer i andra
branscher.
En investering som jag vill lyfta fram är den ”bortglömda” järnvägs-
sträckan Eskilstuna-Västerås. Det är den näst Arlandabanan lönsammaste
järnvägsinvesteringen i landet. Den skulle innebära en förkortning av resti-
Prot. 1991/92:64
14 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknad,
regionalpolitik
m.m.
29
Prot. 1991/92:64
14 februari 1992
A llmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknad,
regionalpolitik
m.m.
30
den mellan dessa båda städer med ca 100 000 invånare till 17 minuter. De
båda städerna har en gemensam högskola och skulle genom en sådan snabb
järnvägsförbindelse bli en intressant industriregion i det inre av Mälardalen.
Det skulle bli en sådan region som man talar om i EG-sammanhang när det
gäller att skapa goda förutsättningar för utveckling.
Redan nu bör planeringen bölja för Sveriges sjätte tekniska högskola. I
statens industriverks rapport 1991:2, Långt kvar till kunskapssamhället, skri-
ver SIND: ”För utveckling av nya produkter av högteknologisk karaktär är
framför allt andelen högskoleutbildade intressant. Japan, USA och Storbri-
tannien har en industristruktur med större andel högteknologisk produktion
än vad Sverige har. Dessa länder har också betydligt större andelar universi-
tetsutbildade i industriföretagen. Sveriges utgångsläge för högteknologisk
produktion är därmed inte särskilt positiv.”
Av den internationella jämförelsen framgår att den svenska industrin har
bara omkring5 % högskoleutbildade jämfört med det dubbla eller tredubbla
hos våra viktigaste konkurrentländer.
Detta har lett fram till att utredare på SIND, nuvarande NUTEK, kommit
fram till att Sverige behöver ytterligare en fullskalig högskola helst innan år
2000. De har också ansett att denna högskola bör ligga i Västerås. Det är för
att Västmanland i dag har den i särklass högsta andelen tekniker utan att
ha en stor högskola i länet. Västmanland har 3,2 % tekniker och forskare i
arbetskraften.
Denna högskola skall vara en effektiv länk mot andra tekniska högskolor
ute i Europa, vilket den kan vara om den finns på en ort där det finns företag
med internationell bredd såsom ABB i Västerås.
Det tog 20 år från det jag väckte min första motion här i riksdagen om
Mälarbanan - i år startar byggandet av Mälarbanan. Det får inte ta lika lång
tid för att Sveriges sjätte tekniska högskola i Västerås skall bli verklighet.
Vi lever i en värld där arbetskraftens utbildning blir alltmer avgörande för
konkurrenskraften och därmed för ett lands levnadsstandard. Därför bör
planeringen för denna tekniska högskola starta omgående.
Anf. 32 SIGRID BOLKÉUS (s):
Herr talman! För några veckor sedan var Hälsingebocken på besök i
Stockholm. Syftet med den stora manifestationen i Gävleborgs län den 18
januari och uppvaktningen hos regeringen dagen därpå var och är att få ge-
hör för de åtgärder vi i Gävleborgs län anser är nödvändiga för att vrida ut-
vecklingens klocka till rätt tid i Gävleborg. Vårt län har landets största ar-
betslöshet.
Det finns trots allt en stark optimism, och det arbetas för högtryck för att
minska arbetslösheten. Det finns viktiga plusfaktorer som måste tas till vara,
t.ex. yrkeskunnig arbetskraft, en befolkning som är idé- och initiativrik, och
länet kan erbjuda en god livsmiljö. I regeringsförklaringen står att hela Sve-
rige skall leva - och det förpliktigar.
Gävleborgs län har den största byggarbetslösheten och ungdomsarbetslös-
heten. Kvinnojobben minskar snabbt i omfattning, och det är redan ett stort
kvinnounderskott. Att speciellt de unga kvinnorna flyttar beror bl.a. på den
ensidiga arbetsmarknaden. I flera av bruksorterna finns få kvinnojobb, och
för medflyttande finns sällan något att erbjuda. Över 50 % av kvinnorna i
Gävleborg återfinns inom den offentliga sektorn, och det finns en stor oro
för både jobben och kvaliteten på vård och omsorg när den borgerliga rege-
ringen föreslår stora besparingar och minskade anslag till kommuner och
landsting. Föräkringskassan minskar sin personal drastiskt, och flera lokala
skattekontor har anställningsstopp.
Många kvinnor har arbetat inom statliga verk som t.ex. posten, televerket
och vägverket, som i rask takt flyttar stora delar av sin verksamhet från lä-
net. Nu är det tydligen den gyllene triangeln, Stockholm-Uppsala-Göte-
borg-Malmö, som är värd att satsa på. Visst är det angeläget att verk och
myndigheter effektiviserar sin verksamhet. Men samtidigt måste, i enlighet
med riksdagens beslut, hänsyn tas till de regionalpolitiska effekterna - i syn-
nerhet när de drabbar ett län med landets högsta arbetslöshet.
Om riksdagen röstar ja till förslaget om nedläggning av Hudiksvallsfängel-
set och Hälsinge regemente, 114, innebär det en ytterligare åderlåtning av
kvinnojobb.
I Stockholmsregionen arbetar ca 40 000 personer i statliga verk och myn-
digheter. Med tanke på den utveckling som skett, bl.a. inom telekommuni-
kationsområdet, borde det i dag vara ännu lättare att flytta ut statlig verk-
samhet. Det skulle betyda mycket för kvinnors arbetsmarknad i Gävleborg
och andra skogslän som behöver arbetstillfällen inom tjänstesektorn. Vid lo-
kalisering av nya myndigheter är det nödvändigt att pröva annan lokalisering
än Stockholm. Den uppgiften hade den kommitté som skulle föreslå förlägg-
ningsort för folkhälsoinstitutet. Nu föreslås Stockholm, fast Gävle är som
klippt och skuret för den verksamheten. Det går inte att bara föreslå ned-
läggningar utan att erbjuda något annat i stället -1.ex. i det län som bör ligga
överst på regeringens prioriteringslista.
Tidigareläggningar av investeringar i järnvägar, vägar och byggprojekt
måste till men löser inte allt. Det är mäns arbetsmarknad. Det behövs sats-
ningar som direkt bistår de arbetslösa kvinnorna. Fyra K, nämligen kvinnor,
kunskap, kultur och kommunikationer, är grunden för en levande lands-
bygd.
Herr talman! Jag vill ge regeringen ytterligare några förslag på åtgärder
mot kvinnoarbetslösheten och kvinnounderskottet i skogslänen.
- Genomför den 3-åriga gymnasieutbildningen och skär inte ner anslagen
till vuxenutbildning och folkbildning! Ge forskningsresurser till högsko-
lorna och stimulera distansutbildningen. En absolut nödvändig åtgärd för
högskolan Gävle/Sandviken är nybyggnad av lokaler.
- Satsa på kollektivtrafik och telekommunikationer!
- Skogslänen måste få sin del av satsningar på kulturområdet.
- Ge utvecklingsfonderna möjligheter att stödja kvinnor i glesbygd! I Gäv-
leborg har vi särskilda resurspersoner som hjälper kvinnor att starta egna
företag. Det är ett framgångsrikt projekt som bör bli permanent.
- Det är bra att kvinnor uppmuntras till otraditionella utbildningar, men
arbetsgivarna behöver också stimuleras till otraditionella anställningar.
- Inför ett flyttningsbidrag till kvinnor som vill återvända till sin hembygd!
Prot. 1991/92:64
14 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknad,
regionalpolitik
m.m.
Herr talman! Vi har inte råd att mista fler kvinnor i Gävleborg och andra
31
Prot. 1991/92:64
14 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknad,
regionalpolitik
m.m.
32
skogslän. Kvinnoarbetslösheten får inte hamna i marginalen när åtgärder
mot arbetslösheten diskuteras och förslag presenteras.
Jag beklagar att arbetsmarknadsministern har lämnat kammaren. Jag
hade ett par angelägna frågor.
Anf. 33 BERTIL MÅJBRINK (v):
Herr talman! Det har talats mycket om tillståndet ute i de olika länen, de
långa köerna av arbetslösa och den desperata situation människor befinner
sig i. Jag bor i ett län som är mycket illa utsatt. Vi har arbetslöshetssiffror
som närmar sig 6 %. Som både Sinikka Bohlin och Sigrid Bolkéus har visat
är det kvinnor och ungdomar som befinner sig i en mycket svår situation.
Det är alltid de som i ett län med Gävleborgs näringslivsstruktur först får
ställa sig i kön med arbetslösa.
En berättigad fråga är hur ett samhälle kan tolerera att människor skall
vägras rätten till ett arbete. Vi har så många behov som inte är tillgodosedda
i vårt land och i vårt län. Vi har dessutom i Gävleborgs län yrkeskunnig ar-
betskraft och en idé- och initiativrik befolkning. Det är samhällsekonomiskt
vansinne att inte ta till vara denna rikedom. Det saknas inte projekt eller
arbetsuppgifter i Gävleborgs län.
Gävleborg är det län som har den högsta arbetslösheten bland byggnads-
arbetare samtidigt som skolor och andra offentliga byggnader i länet är i stort
behov av upprustning. Arbetsmarknadsministern - han är inte här nu - har
sagt att byggnadsarbetarna är för många och att en stor del bör gå tillbaka
till sina tidigare yrken. Så kan man också tro att arbetslöshet kan angripas.
Men till vilka arbeten skall byggnadsarbetarna i Gävleborgs län återgå?
Arbetsmarknadsministern borde så fort som möjligt åka upp till Gävle,
Sandviken, Söderhamn och Ljusdal och tala om till vilka arbeten de överflö-
diga byggnadsarbetarna skall återgå. Dessa arbeten finns inte! Förra året
förlorade 5 000 människor sitt arbete i Gävleborg. Ytterligare 3 000 kommer
att förlora sina arbeten detta år - kanske ännu fler.
Gävleborg har besvärande flaskhalsar när det gäller vägar och järnvägar,
som snarast måste åtgärdas, något som skulle skapa jobb. Viktigt är att man
sätter i gång med de investereringar som är nödvändiga för att inom de när-
maste åren förverkliga planerna på snabbtåg Stockholm-Sundsvall.
Förbättringar av stambanan, i första hand sträckan Ockelbo-Kilafors,
skulle ge välbehövliga nya arbeten, också för byggnadsarbetare. Ur många
olika aspekter är det nödvändigt att en ombyggnad nu sker av E 4 Söder-
hamn-Hudiksvall.
En viktig del i en god arbetsmarknad är bra telekommunikationer. Det är
helt oacceptabelt att televerket nu drar ner på sina investeringar, vilket drab-
bar Norrland i första hand. Söderhamns kommun berövas genom dessa ned-
dragningar en investering på 62 milj.kr. för 1992. Det var en investering i
AXE-teknik som skulle göras, något som i sin tur är en viktig lokaliserings-
faktor för etablering av nya tjänsteföretag.
Samtliga riksdagsledamöter från Gävleborgs län har gemensamt lämnat
en motion till riksdagen, vilket i sig är historiskt. Det visar också på hurdan
situationen är i Gävleborgs län. Förutom det jag har nämnt tas i motionen
upp ytterligare konkreta förslag som, om de förverkligades, skulle betyda
en offensiv arbetsmarknads- och näringspolitik för vårt län. Det handlar om
forskning, utbildning och vidareförädling. Det handlar om utbyggnad av lä-
nets högskola, om utlokalisering av folkhälsoinstitutet eller delar av det, och
också om att behålla Hälsingeregementet, m.fl. andra förslag.
Den förra regeringen missgynnade Gävleborgs län. Frågan är om denna
regering tänker göra på samma sätt. Hitintills visar allt på att man är ännu
mer diskriminerande mot Gävleborgs län än vad som varit fallet tidigare.
Jag tror inte att det är så fruktbart att ständigt, som en envis papegoja,
beskylla den förra regeringen eller Mona Sahlin. Nu har både Elver Jonsson
och arbetsmarknadsministern försvunnit. Herrarna har väl många andra
uppgifter. Vad som har skett tidigare är en sak. Vad vi vill ha nu, från Gävle-
borgs län, är konkreta besked om vad ni tänker göra. Sluta upp med att
skylla på det som har varit! Tala nu om vad ni själva vill göra!
Anf. 34 BRITT BOHLIN (s):
Herr talman! Jag vill först instämma i Berit Andnors, Björn Kaalings m.fl.
kloka ord om kvinnors möjligheter till arbete.
Jag hade ursprungligen inte tänkt delta i denna allmänpolitiska debatt. Vi
socialdemokrater i Älvsborgs län har i flera olika motioner pekat på hur be-
svärlig arbetsmarknadssituationen är i Dalsland och framfört krav på olika
beslut som vi anser borde fattas här i riksdagen och som på ett avgörande
sätt skulle kunna förbättra situationen. Sedan dessa motioner väcktes har
regeringen fattat en del beslut som gör det påkallat att reagera, här i dag.
Den attityd som råder i alla branscher i dag är att inga investeringar kan
komma i fråga, vare sig i maskiner, utrustning eller personalens kompetens-
utveckling. Vad man vill göra nu är att övervintra och inget annat. Alltihop
är delvis en följd av en internationell lågkonjunktur. Men det är också en
direkt följd av en regerings konkreta budskap om idiotstopp överallt. Det
gäller byggsektorn och flera andra branscher.
Arbetet med att stärka och utveckla det svenska näringslivet måste ses i
ett bredare perspektiv. Många olika insatser inom olika områden på olika
nivåer samverkar för att skapa gynnsamma tillväxtbetingelser. Det gäller
inte minst offensiva satsningar på teknisk forskning och utveckling. Till det
som är viktigt hör också en positiv utveckling för utbildning, kapitalförsöij-
ning, infrastruktur och avreglering på många områden.
Elver Jonsson tog upp ett exempel från Älvsborgs län där han krävde att
i den mån det går att hantera beslutsprocessen snabbt, måste också bered-
skapen ute i länen fungera tillfredsställande så att man snabbt kan komma i
gång med de arbeten som vi kan få fram. Jag håller med Elver Jonsson om
detta fullt ut.
Men det finns en annan del i detta också. Det är regeringens möjligheter
att snabbt fatta beslut. De är inte alltid så övertygande. Under ganska många
år har vi nu fram och tillbaka utrett hur Norge-Vänerlänkens sträckning
skall se ut. Dessa utredningar är nog så omfattande. På grundval av dessa
utredningar har banverket kunnat ta ställning till hur den här järnvägen skall
dras.
Vad den nya regeringen nu gör är att omedelbart tillsätta en utredare som
skall utreda huruvida de gamla utredningarna är bra nog. Det är helt opåkal-
Prot. 1991/92:64
14 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknad,
regionalpolitik
m.m.
3 Riksdagens protokoll 199U92. Nr 64
|
Prot. 1991/92:64 14 februari 1992 |
lat och dessutom mycket olyckligt eftersom vi behöver sätta i gång med detta |
värdefulla för oss i Dalsland i denna svåra arbetsmarknadssituation.
|
A llmänpolitisk |
En annan fråga där regeringen gör på samma sätt gäller Vänersjöfarten. |
|
Arbetsmarknad, |
infrastrukturen i Dalsland. Där säger regeringen nu att man vill göra en ny Andra saker som berör oss kraftigt är de statliga bolagen och de bolagise- Allt detta och många andra exempel mynnar ut i en fortsatt katastrofal När det gäller Dalsland har vi i våra motioner krävt att regeringen noga När det sedan gäller Börje Hörnlunds tal om åtgärder för ungdomar vill Slutligen talar arbetsmarknadsministern om vådan av att ge fel medicin. I detta anförande instämde Ingvar Johnsson (s). Anf. 35 INES UUSMANN (s): Herr talman! Vad skall man säga när det är tredje dagen av debatten och |
|
34 |
nu. Hjalmar Mehr var en riktigt gammaldags kommunalman i Stockholm. |
Han myntade ett uttryck som kan vara värt att påminna om här i kammaren
i dag. Han sade att stockholmare är också människor, även om de är många.
Stockholmare är också människor, och under de 24 år jag bott i Stockholms
län har jag kommit att värdera mitt län och mina medlänsbor lika högt som
jag tror att värmlänningarna eller hälsingarna gör med sina medlänsbor. Så
tror jag det är för de allra flesta av oss som bor och lever i Stockholmsregio-
nen.
Arbetsmarknadsministern har lämnat kammaren, och det förstår jag. Ef-
ter den interpellationsdebatt som några av oss socialdemokrater i Stock-
holms län hade med arbetsmarknadsministern i december, har jag förstått
att det ämne jag mest tänker beröra, nämligen kvinnornas situation i Stock-
holms län, inte är hans älsklingsämne. Statsrådets replik den gången, ”Kvin-
norna, det är det värsta”, är ganska obetalbar. Hade han varit här nu hade
han haft möjlighet att rehabilitera sig. För vi är många. Vi är ungefär 850 000
kvinnor i Stockholms län. Det är ca 50 000 fler än männen. Vi har olika förut-
sättningar, och vi har olika problem, men vi är ganska många.
Herr talman! I början av seklet var enligt statistiken det vanligaste yrket
för kvinnor att vara hustru, och därefter att vara tjänstehjon. Den praktiska
skillnaden var kanske inte så stor egentligen.
I dag är det vanligaste yrket för kvinnor i vårt län sekreterar- eller maskin-
skrivningsarbete. Det är alltså inte vårdbiträde, som man skulle kunna tro.
Fram till nu har kvinnornas andel av arbetskraften ökat stadigt i vårt län.
Under de senaste åren har den varit i nivå med männens. Nu håller trenden
på att vända. Det är mycket oroande, eftersom vi riskerar att få en allt större
dold arbetslöshet bland kvinnorna.
Vi vet att den ökande arbetslösheten här, precis som i alla andra delar av
Sverige, hittills drabbat män mer än kvinnor, men all erfarenhet visar att fäl-
lan mycket snart slår igen också för kvinnorna. Då blir den här rävsaxen
ännu svårare att bända upp igen. Inom tjänstemannayrkena - och dit räknas
bl.a. kontorister och telefonister - är redan nu fler kvinnor än män arbets-
lösa. Många av dessa arbetslösa kvinnliga tjänstemän har en kort och omo-
dern utbildning bakom sig som inte räcker till för den nya arbetsmarknad
som den tekniska utvecklingen inom kontorsområdet innebär.
Det är därför som vuxenutbildningen helt enkelt är en förutsättning för att
kvinnorna skall kunna hävda sig i den snabba omställning som kontorsar-
betsmarknaden i Stockholmsområdet nu måste gå igenom. Den moderat-
ledda regeringens förslag om neddragningen på bl.a. komvux är förödande
för kvinnorna och måste stoppas.
I Stockholms län använder både kvinnor och män i genomsnitt en timme
och tio minuter om dagen för arbetsresor.Det är mycket mer än i någon an-
nan region i landet. Medan en majoritet av männen åker bil till jobbet, åker
en lika stor majoritet av kvinnorna kollektivt till och från jobbet. Dessutom
är det betydligt fler kvinnor än män som har andra ärenden, som att lämna
och hämta barn på dagis, handla osv., på vägen till och från jobbet. Det inne-
bär att den faktiska tiden för kvinnorna blir ännu längre. Det är alltså inte
bara miljöskäl som talar för att det s.k. Dennispaketet skall genomföras. Det
är också en viktig rättvisefråga mellan kvinnor och män att vi skall bygga ut
kollektivtrafiken i vårt län.
Prot. 1991/92:64
14 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknad,
regionalpolitik
m.m.
35
Prot. 1991/92:64
14 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknad,
regionalpolitik
m.m.
36
Herr talman! En tredjedel av landets invandrarkvinnor bor i Stockholms
län. I ett läge med lågkonjunktur och spirande rasism har invandrarkvin-
norna i storstaden ett mycket tungt lass att bära. Många gånger ligger på dem
både ansvaret för att hålla ihop familjen enligt det gamla hemlandets kultur-
mönster och ansvaret för att få ekonomin att gå ihop. För att inte tala om att
allt det praktiska arbetet i hushållet ligger i deras händer.
Ofta är isoleringen från det svenska samhället mycket svår. Det finns dock
ett stort antal föreningar och nätverk och inte minst kvinnojourer som i det
tysta gör ett ovärderligt arbete bland olika kvinnogrupper. Det är mycket
viktigt att dessa organisationer eller grupper får ett generöst stöd från sam-
hället.
Herr talman! Vi har från vår grupp i en motion under den allmänna mo-
tionstiden krävt ett kvinnopolitiskt forskningsprogram i anslutning till upp-
följning av storstadsutredningen. Vi räknar med att riksdagen kommer att
behandla den motionen med mycket stor välvillighet. Det behövs nämligen.
Anf. 36 BENGT HURTIG (v):
Herr talman! Arbetsmarknadsministern talade i dag på förmiddagen om
nödvändigheten av den internationella anpassningen. Jag kan inte finna att
omvärlden när det gäller arbetsmarknad och regionalpolitik är något ideal.
Inom den rika OECD-världen torde i dag i storleksordningen 100 miljoner
människor vara drabbade antingen av arbetslöshetens, fattigdomens eller ut-
slagningens spöken.
Bara i Europa, som nu skall visa vägen för Sverige enligt våra nyliberala
överstepräster, räknas ungefär 45 miljoner människor leva i fattigdom. De
lever till stor del i försvagade industriregioner. Arbetslösheten har varit sti-
gande och i flera år legat runt 10 %. Är det en anpassning till detta som man
är ute efter, är jag övertygad om att svenska folket kommer att protestera.
Sammanbrottet i kommandoekonomierna kan inte rimligen tas som ur-
säkt för att vi måste acceptera regionala obalanser och arbetslöshetens re-
sursslöseri. Enligt min mening måste marknaden hela tiden hållas i tukt och
förmaning av starka demokratiska processer för att sociala katastrofer och
regionala obalanser skall kunna undvikas.
Nu säger en del debattörer och utredningar att Sverige i framtiden kom-
mer att föra den regionalpolitik och den arbetsmarknadspolitik som vi öns-
kar även med ett eventuellt EES-avtal eller medlemskap i Europeiska unio-
nen. Jag tillåter mig, herr talman, att tvivla på att dessa påståenden kommer
att gälla fullt ut.
Inom EG är det de fyra friheterna och den hårda konkurrensen som är
viktigast. Också efter Maastrichtmötet är det lägsta möjliga inflation, lägsta
möjliga räntenivå, lägsta möjliga budgetunderskott och lägsta möjliga stats-
skuld som prioriteras framför allt annat. Däremot säger man inget om lägsta
möjliga arbetslöshet.
Men visst finns reträtter också inom EG för dem som kräver en förbättrad
regionalpolitik. Maastrichtmötet beslöt bl.a. om en regionalpolitisk fond,
som dock de flesta bedömare säger att vi i vårt land inte har någon chans att
få del av.
Är det den bästa lösningen att det ytterst blir EG-kommissionen och nå-
gon domstol inom EG-omrädet som har det vakande ögat också över
svenska beslut? Tidigare politiska bedömningar i Sveriges riksdag kommer
då att ersättas av politiska bedömningar av höga byråkrater vars lojalitet i
första hand gäller Romtraktaten och EG:s regelverk.
Den skepsis som många känner i vårt land grundar sig också i hög grad på
de erfarenheter som hittills vunnits. På vilket sätt har EG-anpassningen hit-
tills gynnat den regionala balansen? Är det möjligen de EG-anpassade ut-
spelen från direktören AJdskogius eller från Carl Johan Aberg som gynnat
den regionala balansen i vårt land? Jag kan inte se det, herr talman.
Minskningen av stödområdet för två år sedan, reduceringen av de högsta
nivåerna på lokaliseringsbidragen, nedsättningen av socialavgifter, attack-
erna mot transportstödet och borttagandet av investeringsbidrag utanför
stödområdet har hela tiden skett med hänvisning till vad Europeiska unio-
nen kan tänkas komma att kräva.
Jag skall gärna erkänna att arbetsmarknadsministern i år har spottat upp
sig litet grand och låter de nedsatta socialavgifterna gälla för något fler verk-
samheter. Det skall bli intressant att se hur man har lyckats formulera sig i
de regionalpolitiska och arbetsmarknadspolitiska frågorna när hemlighets-
makeriet slutar och vi får se EES-avtalet.
Jag tror för min del att regeringen inte har förstått vilka krafter man har
satt i gång när all statlig infrastruktur skall börja drivas som vinstgivande
konkurrensutsatt verksamhet och när stora statliga företag skall privatiseras.
Det är nu de verkligt stora behoven av regionalpolitiska resurser kan komma
att uppträda.
Det vi hittills sett är att tågtrafik som staten måste köpa för att nödtorftigt
hålla i gång vissa linjer kostar mer än 550 milj.kr. per år. För att upprätthålla
rikstäckande kassa och bankservice måste postverket ha minst 300 miljoner
av staten. Jag anser att detta bara är en böljan.
Hur mycket kommer flygverksamheten på olönsamma linjer att kosta när
de lönsamma linjerna inte längre får använda sina vinster för att bekosta de
olönsamma? Vad kommer televerket att ta betalt för det som det anser vara
mindre lönsam verksamhet i skogslänen? Kommer det att bildas särskilda
bolag som specialiserar sig på att plocka staten på regionalpolitiskt motive-
rad verksamhet, eller vad kommer att inträffa?
Mer och mer av den regionala balansen skall tydligen bli beroende av de
politiska konjunkturerna, tillfälliga majoritetsförhållanden och krav på skat-
tesänkningar. Därmed kommer vi att få uppleva en ryckighet som kan leda
till att färre företag törs etablera sig i landsändar med behov av regionalpoli-
tiskt stöd.
Vilka regionalpolitiska behov kommer att utlösas när den statliga malm-
prospekteringen nu avskaffas och sulfidmalmsgruvorna tynar bort? Indrag-
ningen av medel från utvecklingsfonder och Norrlandsfond och den skapade
osäkerheten om riskkapitalbolagen är andra åtgärder som försvagat regio-
nalpolitiken.
Det statliga basindustrierna kommer genom den utförsäljning som nu pla-
neras att riskera att utsättas för kortsiktiga spekulationer och förvärrad rov-
drift. De blir brickor i det internationella spelet om råvaror och naturtill-
gångar. Detta ökar osäkerheten för såväl anställda som kommuner och ent-
Prot. 1991/92:64
14 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknad,
regionalpolitik
m.m.
37
Prot. 1991/92:64
14 februari 1992
A llmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknad,
regionalpolitik
m.m.
38
reprenörer, främst i Norrbottens län. Självfallet slår de påtvingade åtstram-
ningarna i landsting och kommuner hårt mot sysselsättningen i utsatta regio-
ner.
Det är dags att fylla parollen ”Hela Sverige skall leva” med konkret inne-
håll.
Anf. 37 OLLE SCHMIDT (fp):
Herr talman! En kungstanke i regeringens regionalpolitik är devisen
”Hela Sverige skall leva”. Det betyder att besluten i regering och riksdag
skall ge möjligheter för alla delar av vårt avlånga land att utvecklas. Ingen
landsända skall missgynnas, och ingen landsända skall favoriseras. Det är en
bra princip, som ytterligare kan stärka den nödvändiga regionala mobilise-
ringen. Det handlar i hög grad om att ta vara på de regionala möjligheter
som finns och att fatta generella beslut som gäller lika i hela landet.
Jag har i flera sammanhang poängterat hur viktigt det är att Sverige får ett
nytt regionalt styre - med färre regler, mindre av centralmakt och mer av
regional demokrati. Allt kan inte och skall inte heller styras från Stockholm.
När detta är sagt återstår det självfallet frågor av nationell betydelse som
skall lösas i den här församlingen. Och när så sker är det viktigt att devisen
”Hela Sverige skall leva” också ges ett innehåll. Hittills tycker jag att det
varit si och så med det. En landsända som på senare år fått lida på grund av
tidigare goda tider är Skåne. Alltför ofta har vi skåningar bemötts med lätt
överseende när vi krävt en rättvisare fördelning av statens totala kaka.
Skåne är vår kornbod med välmågans rågade bord, har det hetat. Så är
det inte längre.
Skånskt näringsliv har genomgått en hårdför strukturomvandling, och fö-
retagsnedläggningar och varsel fortsätter. Malmö har t.ex. drabbats mycket
hårt av nedgången på byggsidan. Den förra regeringens satsning på Saab
blev ett regionalpolitiskt fiasko. Arbetslösheten i Malmö och Helsingborg är
högre än i flera av Norrlandslänen.
Därför vill nu också vi i Skåne vara med och få vår rimliga del av de sats-
ningar som regering och riksdag är beredda att göra. Det handlar om att
bygga ut infrastrukturen - vägar och järnvägar - satsa på forskning och ut-
bildning och sprida kulturen över hela vårt land.
Nu behövs verkligen stora insatser för att ge Sverige en ny start. Det var
roligt - och efterlängtat - att höra kommunikationsministern redogöra för
regeringens nya planer här i kammaren i går.
Öresundsbron kommer nu äntligen, även om vissa statsråd tydligen fortfa-
rande försöker sätta käppar i hjulen. Väg- och järnvägsnätet i Skåne måste
rustas upp. Några exempel på arbeten som kan komma i gång mycket
snabbt:
- Elektrifiering av järnvägen Malmö-Ystad-Simrishamn.
- Motorväg Lund-Gårdstånga.
- Förbättringar på det nuvarande motorvägsnätet.
- En ny ringled kring Ystad.
- Satsningar på flera mindre vägar.
Herr talman! I de s.k. Malmöhusförhandlingarna - en del av storstadsför-
handlingarna - görs nu en prioriteringslista tillsammans med kommuner,
landsting, banverk och vägverk. En viktig punkt i de diskussionerna är byg-
gandet av en citytunnel under Malmö för anslutning av järnvägsnätet från
Malmö central direkt till Öresundsbron.
Som jag ser det, är det av yttersta vikt att denna tunnel under Malmö kom-
mer till - inte bara för Malmös del utan faktiskt också för hela regionen och
för hur järnvägsnätet skall fungera i det framtida Skåne. Här har regering
och riksdag ett stort ansvar att se till att statliga medel kan möjliggöra denna
för det miljödrabbade Sydvästskåne så viktiga insats. Att bygga en citytun-
nel i Malmö är något mer än trafikplanering. Det handlar om livskvalitet och
om hur Skåne skall se ut i framtiden!
Herr talman! Staten har det övergripande ansvaret för högre utbildning
och forskning. En av nycklarna till framgång för vårt land - möjligheterna
att öka produktiviteten - är förkovran och också förkovran på den högre
nivån. Här har universitetsutbildningarna i Lund och Malmö och även Kris-
tianstad och den härtill kopplade forskningen en stor betydelse. Det är där-
för glädjande att regeringen så tydligt väljer att satsa på den högre utbild-
ningen.
I både Lund och Malmö visar tillkomsten av forskningsbyarna Ideon vil-
ken betydelse för utveckling och jobb kopplingen universitet-näringsliv-
samhälle har. En fri och självständig forskningsmiljö kräver både vida ramar
och koncentrerade insatser. En fortsatt positiv utveckling av Lunds univers-
tet är betydelsefull för hela Sydsveriges utveckling.
Herr talman! Tillåt mig slutligen ta upp fördelningen av det statliga kultur-
anslaget. Även det handlar om regionalpolitik. Operan och Dramaten får i
årets budgetförslag nästan 400 milj, kr., vilket är drygt 30 milj. kr. mer än
de sammanlagda bidragen till landets regionala och lokala teater-, dans- och
musikinstitutioner. Som skånsk jämförelse kan nämnas att Malmö Stadstea-
ter får ca 45 milj. kr. i statligt bidrag nästa år och Dramaten ca 145 milj. kr.
Malmö Symfoniorkester får i år närmare 12 milj. kr. för 83 musiker. Stock-
holms Konserthusstiftelse får 23,5 milj. kr. för 100 musiker. Det är en i mitt
tycke orimligt stor skillnad.
Herr talman! Stockholm är Sveriges huvudstad och så skall förbli, vilket
givetvis också ställer krav på ett nationellt och internationellt brett kulturut-
bud. De s.k. nationalscenerna Operan och Dramaten förvaltar ett nationellt
kulturuppdrag. Nationalscenerna skall fylla en uppgift för hela landets be-
folkning och bör ha en allsidig repertoar. Problemet är den bristande till-
gängligheten. Det är kostsamt med stora turnéer, och stora föreställningar
kräver lokaler som inte finns överallt. Det finns också invändningar, av både
ekonomisk och konstnärlig art, mot TV-sändningar.
Vi behöver ett levande kulturliv över hela landet. Kulturpengarna behö-
ver fördelas mer rättvist. Ett konkret sätt att få ett mer jämlikt utbud av tea-
ter och musikteater är att nationalscener inrättas också utanför huvudsta-
den. Vi liberaler från Skåne har därför varit djärva nog att föreslå att en na-
tionalscen inrättas i Skåne, i Malmö. Måhända väl djärvt, men det ligger väl
i linje med ett decentraliserat besutsfattande.
I det nya Europa som nu formas krävs att regionerna blir mer självständiga
och slagkraftiga. För att så skall ske, är det nödvändigt att regionerna ges
Prot. 1991/92:64
14 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknad,
regionalpolitik
m.m.
39
Prot. 1991/92:64
14 februari 1992
A llmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknad,
regionalpolitik
m.m.
40
resurser och möjligheter att utvecklas. Det sker på den centrala nivån från
det här huset, från den här kammaren.
Anf. 38 BÖRJE NILSSON (s):
Herr talman! Det finns en fråga som man just nu följer med mycket stor
spänning i östra Skåne, och det är det kommande försvarsbeslutet. Enligt
uttalande från regeringen skall Kristianstads båda regementen försvinna, P6
genom nedläggning och A3 genom flyttning till annan ort. Genomförs de här
tankarna, får det oerhörda konsekvenser för hela Kristianstadsregionen, och
reaktionerna därifrån på förslaget är också mycket starka. Jag skall i det här
sammanhanget något belysa de sysselsättningspolitiska aspekterna för regio-
nen.
P6 och A3 men också milostaben är en mycket viktig del av Kristianstad
ekonomiskt, socialt och arbetsmarknadsmässigt. Flera tusen anställda be-
rörs, om vi mister regementena. Många människor känner helt naturligt oro
för jobben, för ekonomin och för familjens framtid. Detta är givetvis inte
unikt för Kristianstad i det här läget. Motsvarande effekter uppkommer san-
nolikt på alla de platser där reduceringar av förband är aktuella. Skillnaden
är dock att Kristianstad drabbas av nedläggning av två regementen och blir
därmed mer utsatt än andra orter.
Kristianstads kommun betecknar regeringens förslag som ett dråpslag mot
bygden. Arbetsmarknaden är sådan att ytterligare arbetslöshet, förorsakad
av regementsnedläggning, inte skulle få regionen att repa sig på årtionden,
säger kommunen vidare. Tio till femton års positiv utveckling skulle spolie-
ras genom ett klubbslag. Kristianstads protester mot nedläggningen har
också framförts direkt till försvarsministern under den senaste tiden.
Redan i dag är östra Skåne hårt utsatt av arbetslösheten. Den förvärras
dagligen och ligger just nu en bit över riksgenomsnittet. Till följd av rege-
ringens åtgärder har det så gott som blivit stopp inom byggbranschen. Läget
är mycket bekymmersamt och kräver ett snabbt ingripande i form av igång-
sättning av bygg- och investeringsprojekt, och sådana saknas ju inte. Ny hög-
skola i Kristianstad står högt upp på önskelistan, och ett sådant bygge bör
kunna starta omgående. Vi väntar dock fortfarande på klartecken från rege-
ringen när det gäller högskolebygget.
Regionens förutsättningar i ett längre perspektiv inger också bekymmer.
Mycket pekar på en starkt försämrad arbetsmarknad och sysselsättning i re-
gionen. Exempel på detta är bl.a. den osäkra framtiden för jordbruket och
livsmedelsindustrin.
I detta svåra sysselsättningsläge kommer också omstruktureringen inom
försvaret, där regeringen nu riktar ett hårt slag mot Kristianstad. Konse-
kvenserna blir, som jag tidigare har anfört, mycket svåra och självklart kan
regionen inte bära en neddragning av den omfattning som nu är aktuell.
Detta bör regeringen också inse och ta hänsyn till inför sitt slutliga ställnings-
tagande.
Även den säkerhetspolitiska analysen av regeringsförslaget ifrågasätts,
men om detta får jag återkomma i en annan debatt. Jag vill dock redan i dag
reagera mot att regementen flyttas till andra orter, vilket inte ger några
större fördelar, vad jag kan upptäcka.
Jag har här nöjt mig med att beskriva de ekonomiska och sysselsättnings-
politiska aspekterna på regeringens förslag. Som det ligger i dag, finner vi
att det är dåligt genomtänkt och bör omprövas. Jag hoppas att så också sker.
Låt mig slutligen säga att jag ser det som ett anständighetskrav att modera-
terna lever upp till det man sade i valrörelsen om att såväl P 6 som A 3 skulle
bevaras. Särskilt statsrådet Bo Lundgren profilerade sig under valrörelsen
mycket kraftigt i den frågan. Vi menar att han nu bör använda sin minister-
roll för Kristianstad. Domen måste bli mycket hård om han nu sviker regio-
nen, med hänsyn till det valbudskap som han tidigare har gått ut med.
Anf. 39 CHRISTER SKOOG (s):
Herr talman! Blekinge län skiljer sig egentligen inte så mycket från de öv-
riga länen i Sverige. Det skiljer sig kanske dock på det sättet att det har drab-
bats väl så hårt av arbetslöshetens gissel som många andra områden i Sve-
rige.
Det som kanske oroar oss allra mest är att ungdomen drabbas så väldigt
hårt. Det har nämnts tidigare i debatten att länsarbetsdirektören i Blekinge
är orolig för arbetslöshetens utveckling framför allt vad gäller ungdomarna
mellan 20 och 24 år. Han har gjort bedömningen att under andra halvåret
innevarande år riskerar ca 40 % av ungdomarna i den nämnda gruppen att
stå utanför den ordinarie arbetsmarknaden. Redan i dag är 11 % av denna
grupp arbetslösa, och ytterligare ungdomar omfattas av åtgärder, så totalt är
det ca 25 % av gruppen ungdomar mellan 20 och 24 år som står utanför den
ordinäre arbetsmarknaden.
En av anledningarna till att inte fler står direkt utan arbete är de trägna
ansträngningar som görs på arbetsförmedlingarna - och de resurser som sätts
in för att försöka hitta alla de möjligheter som kan finnas i den här situatio-
nen.
Blekinge är ju litet unikt på det sättet att det är ett industrilän. Tillverk-
ningsindustrin är dominerande i Blekinge. 30 % av de sysselsatta arbetar i
tillverkningsindustrin, vilket är 8 % mer än genomsnittet i riket. Detta i sin
tur gör att en lågkonjunktur, eller en nedgång i konjunkturen, slår hårdare
när det gäller arbetslösheten i Blekinge. Så är också fallet för närvarande.
Utöver tillverkningsindustrin finns andra branscher i Blekinge som är do-
minerande - och givetvis den offentliga sektorn, som är mycket stor. Vi sat-
sar hårt på den offentliga sektorn i Blekinge.
Utöver den offentliga sektorn finns det sådant som har med kustlandska-
pet att göra, nämligen fisket, som har stor betydelse för Blekinge och syssel-
sättningen där. I Blekinge län finns ca 400 yrkesfiskare. Därutöver har ett
stort antal personer fisket som en biinkomst, vilket kan ha betydelse för för-
sörjningen hos befolkningen ute i skärgården.
Nu drabbas tyvärr fisket av problem, inte minst ekonomiska problem, som
i sin tur beror på att torsktillgången i Östersjön har minskat. Därför har vi
socialdemokrater från Blekinge skrivit en motion till riksdagen under all-
männa motionstiden, där vi pekar på en del möjligheter att lösa fiskets pro-
blem. Vi framhåller att man borde ge fiskeföretagen ett tillfälligt räntestöd
för att de skall kunna klara sig genom den här situationen till dess att utveck-
lingen vänder igen. Det finns faktiskt, trots att det ser mörkt ut, ett litet ljus
Prot. 1991/92:64
14 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknad,
regionalpolitik
m.m.
41
Prot. 1991/92:64
14 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknad,
regionalpolitik
m.m.
i fjärran. Man prövar med utsättning och odling av torsk, och vi är medvetna
om att de insatser som kommer att göras förbättrar miljön i havet.
En annan möjlighet när det gäller fisket är att i enlighet med den motion
vi har väckt använda en del av biståndspengarna till att fiska, framför allt
sill, och leverera som livsmedel till Baltikum, där man så väl behöver det
här näringstillskottet. Det skulle alltså gynna befolkningen på andra sidan
Östersjön, samtidigt som det skulle minska problemen för fisket i Blekinge
genom att man kunde fiska sill.
I sammanhanget bör nämnas att vi i Sverige bara fiskar upp hälften av den
kvot som man kommit överens om mellan Östersjöländerna när det gäller
sillen. Det finns alltså resurser att tillgå i det här avseendet.
När man talar om arbetslöshet och problem, kan det verka som om det
bara finns mörker. Men jag vill påpeka att det faktiskt också finns hopp, om
man bara använder de möjligheter som föreligger. I min roll som ordförande
i den regionala arbetslivsfonden har jag sett att det finns många företag som
är villiga att satsa på att förbätta arbetsmiljön och minska utslagningen, och
därmed stärka företagens konkurrenssituation. I Blekinge län har arbetslivs-
fonden under ett år beviljat ca 95 milj.kr. i anslag. Totalt, tillsammans med
de investeringar som är gjorda av företagen, är det fråga om mer än 500
milj.kr. Många gånger märks inte sådana verksamheter och företag; man
märker bara det som är negativt. Men det finns många fina företag i Blekinge
som kan se framtiden an med tillförsikt.
Vi nåddes av ett glädjebesked i går, när regeringen fattade beslut om att
anslå regionalpolitiskt stöd till ett projekt som kallas för Agropilot och som
skall vara verksamt i Lister-Mjällby. Det kommer att sysselsätta 70 personer
på sikt, och det är ett mycket välkommet tillskott. Jag vill rikta ett tack till
alla dem som har medverkat till att detta har kunnat genomföras.
En annan viktig åtgärd för att kunna klara framtiden är att tillfälligt göra
vissa regioner till stödområden. Den socialdemokratiska regeringen beslöt
att förklara Olofströms och Kroneby kommuner som tillfälliga stödområ-
den. Detta har visat sig vara mycket effektivt. Siffrorna i Blekinge tyder på
att Sölvesborgs kommun också borde ingå i detta stödområde för att möjlig-
göra en ökning av företagsamheten.
Anf. 40 ROLAND LÉBEN (kds):
Herr talman! Det har varit intressant att lyssna till debatten i dag. Men
tyvärr liknar kammaren en skjutbana, där var och en kommer och skjuter
sin salva och sedan åker hem. Mona Sahlin säger i dag att hon skall specialbe-
vaka den här debatten och den här politiken, och går sin väg när 4 av 35
anmälda talare har yttrat sig.
Vi har hittills lyssnat till 14 representanter för socialdemokraterna och 3
för vänsterpartiet. Litet generaliserande konstaterar jag att man tävlar i att
överträffa varandra i svartmålning. Regeringen tillskrivs faktiskt större
handlingskraft än den har, genom att få skulden för allt ont. På de här dryga
fem månaderna skulle den inte ens med vett och vilja ha kunnat åstadkomma
allt elände som den lastas för. Jag faller för frestelsen att citera min far. Han
sade, när jag skulle lära mig spela gitarr: Det låter som halta lusens gång
över alperna.
Ett tack dock till föregående talare, Christer Skoog, för en positivare an-
sats.
Det var inte så länge sedan som den dåvarande socialdemokratiska rege-
ringen insåg att den ekonomiska verkligheten tvingade fram en nödvändig
stabiliseringspolitik. Kds pekade på detta behov genom Alf Svenssons mo-
tion redan under riksdagsperioden 1985-1988, då vi samverkade med cen-
tern. Redan under den mandatperioden borde denna politik ha inletts, i en
tid då vi fortfarande hade ekonomisk medvind. Då hade vi troligen klarat
problemen på ett bättre sätt än i dag. Tecknen på Sveriges strukturella pro-
blem fanns redan då, även om låga oljepriser och hög dollarkurs i viss mån
sminkade över dem. Varningarna viftades bort - och Kjell-Olof Feldt med
dem.
Men det hjälpte inte att man angrep budbärarna. Nu har vi ett koncentrat
av dessa problem att reda ut, och inte blir det lättare med en djup och bred
lågkonjunktur som går hand i hand med vår egen hemmalagade kris.
Herr talman! I Sverige har vi en god tradition och enighet när det gäller
att föra en aktiv arbetsmarknadspolitik och hävda arbetslinjen. Här råder en
bred enighet som är mycket glädjande.
Arbetsmarknadsministern har inte tvekat inför de stora behoven. Hans
arbete har ingett respekt i alla läger och är värt en stor eloge. Arbetsmark-
nadsministern har haft modet att också ta upp ifrågasättanden av gamla san-
ningar. Ambitionen har nämligen varit att göra det möjligt för fler att åtmin-
stone få en ungdomsplats, eller provanställning, i stället för arbetslöshet.
Arbetet att komma till rätta med arbetslösheten bland dem som är under
25 år är respektingivande. Detta är också en enig regerings linje, en linje
som enligt min övertygelse kommer att godtas av en enig riksdag.
Kommunikationsministerns och regeringens initiativ att tidigarelägga sats-
ningar på infrastruktur genom omflyttning av anslag är ytterligare ett ljus i
arbetslöshetens mörker. Men nog är det underligt att efter detta få höra: Det
blev bara 4 miljarder i helt nya medel! Vad då bara? Vad betyder det för
investeringsklimatet att ansvariga politiker talar nedlåtande om 4 miljarder
friska kronor? Tusentals arbetstillfällen och sidoeffekter är det glädjande
perspektivet. Bygg- och anläggningssektorn berörs. Här vill jag flagga för
Bergslagsregionens och Östvärmlands stora behov. Här finns plats för fler
initiativ från kommunikationsdepartementet. Behoven är fortfarande stora,
och varken regering eller riksdag kan slå sig till ro.
Den ekonomiska politikens omläggning initierades, även om det dröjde,
av den förra regeringen med den plötsliga omsvängningen i EG-frågan som
den tydligaste signalen om eftertanke. Jag är övertygad om att det hårt an-
satta socialdemokratiska partiet i dag inte har den kraft som behövs för att
fullfölja denna politik med den konsekvens som krävs.
Den tanken bekräftas när vi ser de olika dragningar åt det populistiska
hållet som förekommer och de svåra inre konvulsioner som partiet genom-
går.
Ta t.ex. teletaxorna. Där gick man emot de beslut som man själv hade
drivit fram. Detta drabbar nu Norrland, med ett stort antal förlorade arbets-
tillfällen som följd.
Det ropas om investeringsavgifter på byggandet. Men ingen socialdemo-
Prot. 1991/92:64
14 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknad,
regionalpolitik
m.m.
43
Prot. 1991/92:64
14 februari 1992
A llmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknad,
regionalpolitik
m. m.
krat talar om att 6,2% prutning på investeringsavgiften motsvaras av ca
0,6 % ränta. Vi för en politik för låg inflation och gynnsamma räntor. Social-
demokraterna välkomnas i det arbetet, men man ägnar sig hellre åt slagords-
politik.
Herr talman! Här krävs det realism. Vi kristdemokrater tror att det är rik-
tigt att skapa en drivhusmiljö för företagande och entreprenörskap. Det
måste bli attraktivt igen att investera i Sverige. Vi har fått ett slags nationell
chock, som kanske ändå har något gott med sig, en insikt om att det inte
räcker med att trona på minnen från fornstora da’r!
I näringsutskottet hör jag nej, nej, nej på rad när det gäller utförsäljning
av statliga företag. Men, kära socialdemokratiska kamrater! Detta är aktiv
arbetsmarknadspolitik. Vi kan inte både ha kakan kvar och äta den. En lång
tids försummelser på infrastrukturens område måste tas igen.
Vi har tillgångar som andra är villiga att betala för och som andra kan för-
valta bättre än staten. Vi har inte heller råd att avvisa utländskt kapital som
om det vore något suspekt.
Herr talman! Låt mig också säga några ord om komvux och folkhögsko-
lorna.
Även solen har sina fläckar, och här finns ett par poster i budgeten som
kan se ut som smärre detaljer, men som för många enskilda människor och
familjer innebär skillnaden mellan hopp och förtvivlan. Det är ingen svår
förlust för regeringen om riksdagen skulle göra smärre justeringar i dessa
poster. Det innebär inte heller något sabotage mot regeringens stabilise-
ringspolitik.
Anf. 41 SONIA KARLSSON (s):
Herr talman! I förra veckan kom besked från Nokia-gruppen om att man
skulle lägga ned TV-tillverkningen i Motala, vilket innebär att närmare 400
arbetare och tjänstemän riskerar att förlora jobben. Om detta sker kommer
arbetslösheten i Motala att stiga från nu ca 960 personer till omkring 1 360.
Redan i dag ligger arbetslösheten i Motala över riksgenomsnittet. Om de 400
jobben försvinner kommer den att gå upp till ca 5,5 %. Ungdomsarbetslös-
heten, arbetslösheten bland ungdomar mellan 20 och 24 år, är redan i dag
9,6%.
Samma problem, med nedläggningar och ökande arbetslöshet, finns på
många orter i Sverige på grund av den lågkonjunktur som råder. Även om
problemet delas av många blir det inte mindre smärtsamt för dem det berör.
Kommunens och de anställdas självklara krav är att avvecklingen av TV-
tillverkningen sker i sådan takt att den kan mötas med annan produktion.
Om så inte sker kommer läget i Motalaregionen att bli mycket bekymmer-
samt. Nokia måste därför ta sitt ansvar för sysselsättningen i Motala.
Från Motala kommun sändes den 3 januari innevarande år ett brev till nä-
ringsminister Per Westerberg, vari påtalades oro för en eventuell förändring
av verksamheten vid Nokia. Bl.a. berördes uteblivna satsningar från svensk
sida på utveckling av HD-TV, högupplösnings-TV.
Nokia har verksamhet även i Finland, Tyskland och Frankrike. Dessa län-
der har, enligt uppgift, till skillnad från Sverige bidragit med statliga medel i
44
utvecklingsprocessen, vilket gör att Sverige har svårare att konkurrera vid
en diskussion gällande omlokalisering av TV-tillverkningen.
Näringsminister Per Westerberg framhåller i sitt svar till kommunen att
det måste överlåtas till de enskilda företagen att på marknadsmässiga grun-
der fatta sina beslut.
Sedan dessa brev skrevs har, som jag nämnde inledningsvis, Nokia-grup-
pen fattat beslut om att centralisera TV-tillverkningen till Finland och Tysk-
land. Koncernledningen har dock uttalat att satellit- och industrielektronik-
tillverkningen skall bli kvar och utvecklas i Motala.
Per Westerberg avslutade sitt svar till kommunen med att det givetvis var
hans förhoppning att Nokia även framdeles avsåg att satsa på Luxor i Motala
och att koncernen skulle uppleva näringsklimatet i Sverige som positivt.
Eftersom Per Westerberg inte ens ville ta kontakt med Nokia förstår inte
jag hur Nokia skall kunna uppfatta denna hans förhoppning.
Jag vill framhålla att det ytterst är regeringens ansvar att genom en aktiv
närings- och sysselsättningspolitik lindra konsekvenserna av omstrukture-
ringar och nedläggningar liknande dem som sker i Motala och på andra orter.
Herr talman! Som ett tips till Per Westerberg-jag förutsätter att han ändå
läser riksdagens protokoll -vill jag citera ur proposition 1990/91:87 Närings-
politik för tillväxt, som lades fram av den socialdemokratiska regeringen:
”Näringspolitiken utformas utifrån marknadsekonomins förutsättningar
och består följaktligen av olika medel för att förbättra, stödja och komplet-
tera marknadens funktionssätt. En fortsatt strukturomvandling kommer lik-
som tidigare att ställa krav på - och underlättas av - en politik som mildrar
kostnaderna för de individer och regioner som berörs av strukturföränd-
ringar. En aktiv arbetsmarknadspolitik med förmedlings- och utbildningsin-
satser är tillsammans med regionalpolitiska åtgärder som förbättrar tillväxt-
förutsättningarna väsentliga i det sammanhanget. Forskning och utveckling
är exemepl på ytterligare ett område där statliga insatser är av strategisk be-
tydelse.”
Tiden medger inte att jag citerar mer ur denna proposition, men jag re-
kommenderar Per Westerberg och även Börje Hörnlund att läsa vidare och
aktivt ta till sig av de förslag som finns i Näringspolitik för tillväxt. I stället
för förhoppningar krävs aktiva åtgärder.
Anf. 42 LENA KLEVENÅS (s):
Herr talman! Roland Lében, som nyligen talade, passade på att kritisera
Mona Sahlin för att hon inte är närvarande i kammaren. Jag vill försvara
henne och alla andra inför publiken på åhörarläktaren. De ledamöter som
inte är i kammaren latar sig inte, om ni tror det - vi har intern-TV på våra
rum och på den kan vi följa debatten. Vi får också efteråt protokoll där vi
kan läsa exakt vad alla har sagt från kammarens talarstol.
Jag kan försäkra Roland Lebén att Mona Sahlin följer debatten och tar
del av vad vi har att säga. Jag förutsätter att ansvariga för de andra partierna
gör detsamma när det gäller vad jag och mina partikamrater har att säga.
Vi är alla strängt upptagna och har många andra möten. Själv har jag
sprungit ifrån ett möte för att hålla det här anförandet i kammaren och kom-
mer att lämna kammaren i förtid för att återgå till det mötet. Så jobbar vi
Prot. 1991/92:64
14 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknad,
regionalpolitik
m.m.
45
Prot. 1991/92:64
14 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknad,
regionalpolitik
m.m.
46
alla. Jag tycker att det är viktigt att allmänheten har förståelse för vårt ar-
bete, och jag tycker att det är onödigt att vi kritiserar varandra för att inte
sitta här i kammaren.
Fru talman! Det mest industrialiserade länet i Sverige lär vara Älvsborgs
län. Därför slår lågkonjunkturen igenom där med förödande kraft.
Arbetslösheten i min hemkommun Alingsås - som jag för övrigt delar med
Elver Jonsson - är nästan 5 %. Bland byggnadsarbetare är den 15 %!
Stoppet på byggmarknaden är den huvudsakliga anledningen till arbets-
lösheten.
I Mittenälvsborg - alltså Alingsås, Lerum, Herrljunga och Vårgårda - ar-
betar många människor i företag som är underleverantörer till byggindu-
strin. När byggandet går ned och byggföretag går i konkurs drabbas underle-
verantörerna hårt. Det gäller t.ex. Strängbetong i Herrljunga, TA-industrier
i Annelund och Vårgårda Armatur.
Det har sagts många gånger från oss socialdemokrater i denna debatt, men
jag måste säga det igen: Regeringen måste snarast ge besked om vilka regler
som skall gälla för att finansiera byggandet. Osäkerheten på detta område
gör att t.ex. ombyggnaden av bostäder har stannat upp.
Förra året beviljade länsbostadsnämnden i Älvsborg lån för ombyggnad
av 3 000 lägenheter. I dag kommer det nästan inga ansökningar. Såväl pri-
vata bostadsföretag som kommuner tvekar. Alla väntar på regeringens be-
sked.
Upprustningen av våra skolor måste omedelbart komma i gång. Om det
inte är läge nu i lågkonjunkturen att renovera skolor, när skall det då ske?
Regeringen vill skapa Europas bästa skola, har jag hört. Jag är mycket tvek-
sam till de idéer som man har på det pedagogiska området, men när det gäl-
ler själva byggnaderna kan det väl inte råda någon tvekan om hur en bra
arbetsplats kan se ut? Vad skall eleverna tro om vuxenvärldens värdering av
deras arbete om de i åratal får gå i undermåliga skollokaler?
Kommunerna bör naturligtvis få behålla de 300 miljonerna för att rusta
upp skolor som de har blivit lovade. Det ger såväl riktiga jobb för byggnads-
arbetare som en s.k. signal till elever och lärare att skolan är viktig. Kommu-
nerna borde också få ett räntebidrag för att tidigarelägga andra investe-
ringar.
När det är lågkonjunktur borde vi satsa ännu mer på utbildning. Låt kom-
vux och folkhögskolorna få behålla sina miljoner. Underlätta för kommu-
nerna att redan till hösten erbjuda de ungdomar som nu går andra året på
gymnasiet att gå ett tredje år. Låt de ungdomar under 20 år som vill gå på
folkhögskolor få ha kvar rätten att söka studielån. Utnyttja utbildningsvika-
riaten som Mona Sahlin införde. Stöd teknikstugan i Alingsås som så fram-
gångsrikt intresserar flickor för tekniska utbildningar.
För Mittenälvsborgs utveckling behöver vi också få bättre kommunikatio-
ner. Vårgårda behöver ett tågstopp. Herrljungabanan behöver rustas upp
och bli trafikerad med moderna vagnar och tätare turer. Vi måste på alla sätt
stödja utvecklingen av modern kollektivtrafik.
Socialdemokraterna i Västsverige har i en gemensam motion föreslagit att
30 milj.kr. per år i tre år skall anslås för att i samverkan mellan näringsliv
och samhälle utveckla miljövänliga transporter. Försurningen i Västsverige
härrör till stor del från trafiken, och vi förutsätter att de borgerliga partierna
vill medverka i detta arbete.
Det är inte bara byggande, infrastruktursatsningar och utbildning som kan
ge jobb i lågkonjunktur. Även miljösatsningar är viktiga investeringar för
framtiden. För att komma till rätta med försurningen av Sveriges skogar på-
går ett försöksprojekt med kalkning. Behovet av kalkning är helt klarlagt
och behöver inte utredas vidare. Vi skulle bara i vårt län behöva minst 100
milj.kr. till fortsatt kalkning.
Skogsmarkskalkning är en arbetsintensiv verksamhet och skulle i vårt län
omedelbart kunna ge 75 nya jobb. Vi socialdemokrater talar ofta om det
goda arbetet, och arbetet med att rädda våra försurade skogar räknar jag
verkligen dit.
Vi skulle också kunna inrätta beredskapsarbeten för att rädda de områden
i vårt län som är rikast ur kultur- och naturvårdssynpunkt. Det fanns tidigare
sådana arbeten, och de gav mycket goda resultat. Det räcker inte bara med
att sätta av vissa områden till naturskyddsområden. De måste också skötas.
Stödet till landskapsvård i Älvsborgs län är nu 10 milj .kr. Behovet är utan
tvivel det dubbla. Fördelen med detta bidrag är att det ger långsiktiga syssel-
sättningseffekter, förutom att det räddar miljön.
Till sist skall jag komma med två nya förslag som jag tycker borde prövas.
Det första förslaget kan ses mot bakgrund av att ungdomsarbetslösheten i
mitt hemlän är 8,3%. Av dem är en fjärdedel långtidsarbetslösa. Jag har
tänkt mycket på den allmänna värnplikten. Om alla värnpliktiga som stude-
rar eller har arbete nu under lågkonjunkturen får uppskov och alla som vid
mönstringstillfället är arbetslösa får förtur att göra sin militärtjänst eller va-
penfria tjänst skulle några fler slippa gå arbetslösa. Det verkar så menings-
löst att tvinga dem som studerar att avbryta sina utbildningar. Alla ungdo-
mar som i denna lågkonjunktur har lyckats ordna sin tillvaro på ett bra sätt
bör inte ryckas loss ur den.
Det andra förslaget gäller alla oss som har arbetat tio, tjugo eller trettio
år. Jag skulle vilja att alla som arbetat länge, skulle ha rätt att i en lågkon-
junktur få ta ett år ledigt, helt enkelt få ta ett års pension.
Anf. 43 TREDJE VICE TALMANNEN:
Den angivna taletiden är ganska ordentligt överskriden. Det finns möjlig-
het att återkomma i ett genmäle, eftersom ett sådant har begärts av Roland
Lében.
Anf. 44 ROLAND LÉBEN (kds) replik:
Herr talman! Jag har inte sagt att Mona Sahlin latar sig. En debatt förut-
sätter dialog. Jag är införstådd med arbetsordningen och har tidigare inte
anmärkt på frånvaro här i kammaren. Jag har tvärtom försvarat arbetsfor-
men, och jag har många timmar suttit och lyssnat till debatten på rummet
medan jag arbetat. Annars skulle inte riksdagsarbetet fungera.
Men det finns några saker jag vill ta upp. Om man i denna debatt uttryckli-
gen säger att man skall specialbevaka den här frågan, då skall man delta i
debatten. Jag anser det dessutom lämpligt att ledamöter som anmält sig till
ett visst debattavsnitt i möjligaste mån deltar i debatten i just det blocket.
Prot. 1991/92:64
14 februari 1992
A llmänpoUtisk
debatt
Arbetsmarknad,
regionalpolitik
m.m.
47
Prot. 1991/92:64
14 februari 1992
A llmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknad,
regionalpolitik
m.m.
48
Om jag inte är helt felunderrättad är Mona Sahlin inbokad för partiets VU-
sammanträde i dag. Det hade då kanske varit klädsamt om någon annan
hade fört partiets talan i det inledande skedet av debatten, eftersom Mona
Sahlin sedan inte kunde delta i debatten. Det kan väl inte vara fel att lyfta
fram detta, eftersom människor skall respektera vårt arbete.
Anf. 45 LENA KLEVENÅS (s) replik:
Herr talman! Jag tycker vi är tillräckligt många från socialdemokraterna
som deltar i debatten.
Jag skall passa på att avsluta mitt anförande. Det andra förslag jag vill föra
fram gäller alla oss som har arbetat tio, tjugo, eller trettio år. Jag vill att alla
som har arbetat länge skall ha rätt att i en lågkonjunktur få ta ett år ledigt,
helt enkelt få ta ett års pension, ett sabbatsår mitt i livet, och sedan arbeta
igen det efter den normala pensionsåldern, under ett år när det är högkon-
junktur.
Varje människa skall ha rätt till ett arbete, men som vi nu har ordnat det
för oss får vissa människor arbeta för mycket och andra kanske inte alls. Det
är inte bra för någon. Skulle det inte vara fantastiskt, att efter att ha arbetat
20 år få ett år ledigt och så jobba 20 år till, i stället för att arbeta 40 år i ett
sträck och kanske vara så trött vid pensionsåldern att inte orken finns kvar
att göra det där man drömde om?
Renovering av bostäder, skolor och ålderdomshem, satsningar på järnvä-
gar och annan kollektivtrafik, utbildning, skogskalkning, naturvård och nya
idéer - det är vad jag vill att regeringen skall satsa på.
Anf. 46 TREDJE VICE TALMANNEN
Jag vill erinra om att detta var en replik.
Anf. 47 ROLAND LÉBEN (kds) replik:
Herr talman! Det är förvisso så att ett betydande antal socialdemokrater
deltar i debatten, men de lyser ändå med sin frånvaro i kammaren under just
detta debattblock. Det känns principiellt litet fel. När man anmält sig till ett
debattavsnitt bör man i möjligaste mån vara närvarande och aktiv i debatten.
Tack.
Anf. 48 GUNNAR THOLLANDER (s):
Herr talman! Jag skall i denna långa debatt om regionalpolitik ta några
minuter i anspråk för att delge kammaren och förhoppningsvis arbetsmark-
nadsministern arbetsmarknadsläget i Uppsala län. Eftersom ministern inte
är närvarande, är det bra att Elver Jonsson, som företräder rätt utskott, är
närvarande och lyssnar till vad som sägs i debatten.
Jag känner väl till att Uppsala län statistiskt sett ligger bra till jämfört med
många andra län, så vi skall inte på något vis tävla i att försöka vara värst.
Men länet har en obalans som jag tycker är mycket viktig att belysa. Det har
jag gjort många gånger förr, men det är precis lika aktuellt i dag. Det gäller
den norra länsdelen, som vi dagligdags kallar för Norduppland. Det är tre
kommuner: Östhammar, Älvkarleby och Tierp. De har ett mer bekymmer-
samt läge än vad länet i stort har. Här finns liggande varsel och hot om upp-
sägningar, rationaliseringar och minskning av antalet anställda i många både
stora och små företag.
Jag skall inte trötta kammaren, men jag skall ta några exempel. Sandvik i
Gimo, ett företag som gått mycket bra i många år, har nu varslat flera hundra
anställda. Det skedde alldeles före jul. Vid Storas fabrik i Skutskär finns ett
stort hot i samband med att planer presenterats om sammanslagning med
Norrsundet. Man talar om minst 500 anställda mindre på de orterna - var
det nu drabbar mest. Karlit i Karlholm arbetar i den tuffa boardbranschen
och har under många år haft ett hot över sig, och det har man fortfarande.
Det har lagts varsel och genomförts förtidspensioneringar vid Kloster
Speedsteel i Söderfors.
Just i dagarna har det kommit bud om nedläggning av Skärplinge mejeri,
och det vill jag säga några ord extra om. Vid länskontoret i Tierp har man i
går och i dag suttit och filat på en text om att göra en uppvaktning till jord-
bruksministern om just denna nedläggning av mejeriet som man anser är fel-
aktig.
Utöver dessa exempel har Rockwool i Gimo upphört med sin verksamhet,
och därmed försvann 130 jobb. Det skedde vid senaste årsskiftet. Ett särskilt
kapitel skulle kunna skrivas om Dannemora gruva. Det finns väl ingen här
som inte känner till den. Det är en gruva där järnmalm brutits i många
hundra år och som har försörjt så många järnbruk med malm. Den skall läg-
gas ner om några dagar - så aktuellt är det här.
Jag vill påpeka att det dock finns intressenter som är beredda att driva
gruvan vidare och kanske få avsättning för malmen. Bl.a. har man hört sig
för i Östeuropa. För att det skall kunna bli av behövs ett antal statliga miljo-
ner, vilket arbetsmarknadsministern mycket mycket väl känner till efter en
uppvaktning hos honom nyligen. Jag tycker förstås att det vore väl använda
pengar att satsa på detta, eftersom malm finns att hämta upp i Dannemora.
Det var några exempel, och det är egentligen en dyster rapport som jag
presenterar. Frågan är: Vad gör vi, vad tycker vi att vi skall uträtta i ett så-
dant här läge?
Från länet har vi socialdemokratiska ledamöter bl.a. - jag säger bl.a. -
motionerat om en utbyggnad av ostkustbanan. Det är en viktig satsning som
ger många jobb, men framför allt ger den bättre kommunikationer, och alla
här i kammaren vet hur viktigt det är både för arbetsmarknaden och i övrigt.
Om vi får dubbelspår genom vårt län får vi faktiskt förutsättningar också för
snabbtåg norrut, och det har vi naturligtvis ingenting emot, tvärtom.
Jag har också väckt en motion om översyn av regelverket för beredskaps-
arbeten. Den kan jag behandla i annat sammanhang, men jag vill i alla fall
nämna den här. Jag har väckt motionen därför att jag har upplevt att många
viktiga projekt, och därmed många arbetstillfällen, inte blir genomförda på
grund av att reglerna är för stelbenta. Jag efterlyser i motionen större flexibi-
litet, vilket bl.a. skulle ge de s.k. enskilda huvudmännen chans att utföra
viktiga projekt.
I årets budgetproposition skriver arbetsmarknadsministern under rubri-
ken Hela Sverige skall leva - en rubrik som jag har hört citeras många gånger
i dag - att det skall göras en uppräkning av de regionalpolitiska anslagen med
Prot. 1991/92:64
14 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknad,
regionalpolitik
m.m.
4 Riksdagens protokoll 1991192. Nr 64
Prot. 1991/92:64
14 februari 1992
A llmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknad,
regionalpolitik
m.m.
drygt 300 miljoner. Det är bra, och om pengarna används rätt är det ännu
bättre.
I förra veckan besökte jag Tierps järnbruk, och där träffade jag företags-
ledning och fackliga representanter. Tierps järnbruk är ett gjuteri, och man
tillverkar i huvudsak utrustning till gatubrunnar. I dessa tider har naturligtvis
även detta företag nedgång i orderboken.
På gjuteriet anser man - och jag är av samma åsikt - att det nu är läge för
att satsa litet statliga pengar på att genomföra en nödvändig upprustning av
kommunernas VA-nät. Det skulle ge Tierps järnbruk, men även andra gjute-
rier, arbete. Framför allt skulle det ge arbete åt anläggningsjobbare, trans-
portarbetare och andra. I det här besvärliga läget borde detta förslag passa in
under rubriken Hela Sverige skall leva. Detta är inte något nödhjälpsarbete i
vanlig ordning, utan det är något som verkligen behövs, och det är en klar
miljösatsning. Jag kommer efter detta att lämna in en fråga om denna sats-
ning till arbetsmarknadsministern.
Hittills har jag mest intresserat mig för Norduppland, men jag vill avsluta
med att säga några ord om ....
Anf. 49 TREDJE VICE TALMANNEN:
Taletiden är tyvärr ute.
Anf. 50 ELVER JONSSON (fp) replik:
Herr talman! Gunnar Thollander tog i sitt balanserade inlägg upp obalan-
ser, och den iakttagelse som han gör, nämligen att flera av våra län har en
inomregional obalans, är helt riktig. Detta är så att säga inte något nytt. Pro-
blemet är att vi inte har något riktigt bra facit. Vi har det inte i Sverige, och
något sådant finns heller inte någon annanstans i världen.
Gunnar Thollander talar också om nödvändigheten av att förbättra infra-
strukturen, och det är helt riktigt att detta är nödvändigt. Man skulle kunna
säga att två saker gäller i fråga om förbättringar av infrastrukturen. För det
första måste infrastrukturen vara så genomtänkt att vi vill använda den
länge, och då handlar det inte bara om decennier utan kanske om sekler. Det
är därför viktigt att infrastrukturen är genomtänkt och klar. För det andra är
det viktigt att vi har ett regelsystem som gör att vi mycket snabbt kan komma
i gång med förbättringarna av infrastrukturen, när förberedelserna väl är
klara. Detta försökte jag också påpeka tidigare i debatten. Det är viktigt att
inte byråkrati och administration fördröjer åtgärderna i månader och i år,
vilket tyvärr är vanligt.
Det stora problemet i detta sammanhang är ju den svaga konjunkturen,
både den svenska och den internationella. Men vi har ju också de inhemska
och hemmalagade problemen, och dem behöver vi göra en del åt, liksom,
som jag nämnde, de byråkratiska reglerna. Vi behöver framöver en aktiv
arbetsmarknadspolitik, och vi behöver stora satsningar på regionalpolitiken.
På den punkten är hela arbetsmarknadsutskottet ense. Men kom ihåg: Detta
är komplement. I botten måste vi ha en positiv näringspolitik och en sund
samhällsekonomi, och på de två områdena saknas det i dag en del.
50
Anf. 51 GUNNAR THOLLANDER (s) replik:
Herr talman! Elver Jonsson och jag tycks ju vara överens om att det be-
hövs en satsning pä detta område, att det är nödvändigt att se över den oba-
lans som finns, inte bara i Uppsala län utan givetvis i flera. Det är mycket
viktigt.
När jag tvingades avsluta mitt inledningsanförande hade jag tänkt påpeka
att man just nu när det gäller obalanser har större problem i Enköping än i
Norduppland, även om det var vad jag talade om. Åtminstone tillfälligt är
arbetslösheten i vårt län högst just i Enköping. Jag vill därför kommentera
kommunikationsministerns besked i går om omprioriteringar inom kommu-
nikationerna. Som vi ser det får det inte ske en försening av Mälarbanepro-
jektet. Jag vill faktiskt uppmana kommunikationsministern att i kontakten
med berörda verk göra allt för att inte utbyggnaden av Mälarbanan skjuts på
en osäker framtid. Det här är ett projekt man har jobbat med under en 10-
årsperiod, och det skulle betyda väldigt mycket för människorna i Enköping
och Håbo kommuner. Där har man ingen förståelse för att detta inte skulle
bli av, utan vi vill att banan skall byggas i den takt som är beslutad.
Därmed, herr talman, har jag gått igenom länet, och jag hoppas att det
här inlägget kan vara en hjälp och ett bidrag till att detta blir framfört till
berörda.
Anf.52 BO FINNKVIST (s):
Herr talman! Den djupa lågkonjunkturen gör att Värmland i likhet med
andra regioner i landet drabbas av att företag läggs ned och personal friställs.
Vi tvingas åter konstatera att Värmlands län, med sitt stora beroende av tra-
ditionell basindustri och med de i vissa delar dominerande underleverantörs-
företagen inom bilindustriområdet, är särskilt sårbart i en sådan här situa-
tion.
Från maj 1991 till slutet av januari i år har arbetslösheten ökat med 3 000
personer till över 7 000 arbetslösa, och det finns endast 267 lediga platser.
Dessutom finns en stor dold arbetslöshet. Årjäng har det största arbetslös-
hetstalet, 7,1 %. Därefter kommer Sunne med 5,3 %, Eda med 4,9 % och
Hagfors med 4,7 %. Den sämsta arbetsmarknaden finns inom byggnads- och
tillverkningsindustrin.
Bakom arbetslöshetssiffrorna döljer sig många problem för enskilda per-
soner och familjer, och det skall vi ständigt ha i minnet när vi debatterar de
här frågorna.
I måndags kväll deltog jag i ett stort fackeltåg i Hagfors mot nedläggningar
inom järnverket och för ny sysselsättning. Deltagarna kom från alla politiska
partier och olika organisationer. Det var också ett stort inslag av represen-
tanter för näringslivsorganisationerna. Vi ville visa att vi inte kan acceptera
att Hagfors i höst kommer att uppnå en öppen arbetslöshet på 10 % om inte
åtgärder snabbt sätts in. Därutöver finns ca 4 % av arbetskraften i olika ar-
betsmarknadspolitiska åtgärder. Det är främst ungdomar och yngre familjer
som drabbas av arbetslösheten, och de hamnar ibland i en förtvivlad situa-
tion.
Detta är situationen på en ort i Värmland, men problemen är liknande på
flera andra ställen i länet. I den här situationen har vi i Hagfors, som just nu
Prot. 1991/92:64
14 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknad,
regionalpolitik
m.m.
51
Prot. 1991/92:64
14 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknad,
regionalpolitik
m.m.
har de dystraste framtidsutsikterna, valt att samarbeta för att klara jobben.
Även om läget just nu i en djup lågkonjunktur är mycket dystert finns säkert
goda möjligheter för framtiden. Men vi måste få draghjälp, och det gäller
hela länet.
Lågkonjunkturen slår hårt, som jag förut nämnde, men det finns också
nya politiska inslag som förvärrar situationen. Samtidigt som vi upplever ar-
betslöshetstal som börjar närma sig för vanliga medborgare ofattbara nivåer,
genomför den borgerliga regeringen ett s.k. systemskifte i den ekonomiska
politiken. Det innebär en kraftig åtstramning för vanliga människor. Låg-
konjunkturen innebär i sig en sämre ekonomi för många. Därutöver sänker
regeringen nu skatten för de välbeställda och ökar pålagorna för den breda
allmänheten. Detta innebär osäkerhet i familjeekonomin och återhållsam-
het på alla områden. Följden blir att man handlar mindre, utnyttjar färre
tjänster och bygger mindre.
En rättvisare ekonomisk politik skulle skapa många fler fasta jobb. Det är
en politik i enlighet med de förslag socialdemokraterna framlagt. Vi social-
demokrater har många förslag i våra motioner om åtgärder som skulle inne-
bära högre sysselsättning i Värmland på både kort och lång sikt. Det gäller
investeringar i vägar, järnvägar och utbildning m.m. Det är samhällsekono-
miskt mycket lönsamma projekt. Exempelvis skulle väg- och järnvägsförbin-
delser till bruksorterna i Klarälvsdalen innebära bättre överlevnadsmöjlig-
heter för viktiga exportindustrier. För exportinkomster på 3 miljarder per år
går det att satsa mycket pengar och ändå räkna fram lönsamhet. Detsamma
gäller väg 61, om man nu skall nämna ett par mycket lönsamma investerings-
projekt.
Det var en besvikelse att vi inte fick några besked av kommunikationsmi-
nistern i går, trots att man från regeringen gett oss anledning att förvänta
sådana. Det blir nu ytterligare fördröjning och osäkerhet i dessa frågor.
Vi kräver också att Storfors och Kristinehamn placeras i stödområde två
och att Hagfors flyttas till stödområde ett.
Till mina borgerliga kolleger från Värmland vill jag avslutningsvis ställa
frågan: Är ni beredda att göra gemensam sak med socialdemokraterna och
kräva extra insatser för de nämnda åtgärderna och investeringar i länet när
förslaget kommer upp till behandling?
Till slut vill jag till Roland Lében avslutningsvis kommentera uttalandet
om utförsäljningen av de statliga företagen. Vi socialdemokrater är också
med i näringsutskottet. Vi har inte sagt nej, nej, nej till all utförsäljning. Vi
har sagt nej till ett generellt bemyndigande till regeringen om att sälja ut allt.
Anf. 53 ROLAND LÉBEN (kds) replik:
Herr talman! Jag har inte påstått att ni säger nej till all utförsäljning. Men
att ni sagt en lång rad nej på en rad punkter i näringsutskottet är obestridligt.
Det krävs en viss konsekvens och fasthet för att genomföra denna politik
och strukturförändring. Det krävs en viss konsekvens och ett politiskt ku-
rage för att justera i statens balansräkning, för att frigöra resurser för de nöd-
vändiga satsningar som ger jobb både på kort sikt och på lång sikt genom
den stora betydelse som infrastrukturen har.
52
Anf. 54 BO FINNKVIST (s) replik:
Herr talman! Detta är ingen näringspolitisk debatt, den kommer senare
här i kammaren, men jag vill bara konstatera att Roland Lében ger platt in-
tet för det jag sade, utan man har andra vägar att lösa finansiering, exempel-
vis i infrastrukturinvesteringar.
Som jag nämnde i mitt anförande vill vi inte företa dessa stora skattesänk-
ningar för dem som redan förut är mycket förmögna i det här landet. Där
finns det mycket pengar att hämta, mer än i de statliga företagen.
Anf. 55 ROLAND LÉBEN (kds) replik:
Herr talman! Att gå de vägar som kallas andra vägar är i själva verket att
styra tillbaka in på den tredje vägen, som det hette. Vi har redan kommit
underfund med att det var en återvändsgränd. Jag ger inte så mycket för den
politiken.
Anf. 56 GÖTHE KNUTSON (m):
Herr talman! Jag vill gärna ge ett bidrag till den historiska parlamentariska
forskningen och till protokollet fästa följande iaktagelser: vi är nu tio leda-
möter i kammaren samt en talman och tre tjänstemän. Det finns dock ingen-
ting klandervärt att säga om detta. Det är remissdebatt, där alla har möjlig-
het att medverka, och i dag är det fredag. För att föra över detta till arbets-
marknadsområdet kan vi konstatera att fredagen i Sverige numera har inta-
git den plats lördagen hade tidigare.
Låt mig sedan säga, att när vi hör dessa engagerade inlägg ifrån socialde-
mokratiska talare, så finner vi en våldsam vidräkning med den politik som
socialdemokratiska regeringar har fört i nära tio år. Som en och annan bor-
gerlig talare framhållit är ju arbetslösheten ingalunda något som skapats se-
dan vi hade regeringsskifte i fjol höstas. Det har ju bara gått några månader.
Men kriserna proklamerades faktiskt av den tidigare socialdemokratiska re-
geringen. Det är nu drygt två år sedan vi fick veta att det var kris i Sverige.
Den regering som utfärdade denna proklamation avgick t.o.m. Att sedan
statsminister Carlsson efterträddes av statsminister Carlsson var möjligen ett
spel för galleriet. Men det var alltså ett faktiskt erkännande, dokumenterat
till alla delar, att det var de socialdemokratiska regeringarna som åstadkom
denna situation.
Nu är det crescendo av arbetslöshet. Detta måste vi kunna bemästra. Det
finns då en självklar möjlighet med en ny politik. Skulle vi använda den poli-
tik som socialdemokraterna har fört, bl.a. på arbetsmarknadens område, så
skulle förmodligen situationen bli ännu värre. Den skulle i alla fall inte
kunna bli bättre, eftersom det är den politiken som har åstadkommit fördär-
vet.
En socialdemokratisk företrädare talade för en liten stund sedan om un-
dermåliga skollokaler. Det fick vi höra också i går och i förrgår. Men vem
har åstadkommit denna undermålighet om inte den slappa politiken på det
området - den kommunala skolplaneringen tillsammans med den då förda
regeringspolitiken? Det är därför en del skollokaler i så många kommuner
är dåliga.
Den regering vi nu har lyckan att ha har ett enormt arbete framför sig. Jag
Prot. 1991/92:64
14 februari 1992
A llmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknad,
regionalpolitik
m.m.
53
Prot. 1991/92:64
14 februari 1992
A llmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknad,
regionalpolitik
m.m.
skall nu bara peka på den situation som föreligger i Värmland. Med det
knappa tidsmått som föreligger blir det rätt rapsodiskt.
Vi har i länet en arbetslöshet som gör att länet placerar sig som nr 6 från
botten i den liga som det inte är särskilt förtjänstfullt att tillhöra. Den här
negativa trenden kan naturligtvis brytas, och den måste brytas, och det med
den nya vägens politik. Men vi behöver just nu i Värmland riksdagens och
regeringens hjälp för att åstadkomma det omvandlingstryck som kan åtstad-
komma en förändring i det korta perspektivet. I det längre perspektivet är
jag övertygad om att den nya regeringspolitiken kommer att ge möjligheter
till en mycket god expansion.
Värmland har utomordenligt goda förutsättningar för småföretagsamhet
och även för stora industrier att vidareutvecklas. Det finns många kvaliteter
i Värmland; det är ett vackert landskap, och det är ett län som vi tror mycket
på. Vi vill göra denna goda provins till pärlan bland Europas provinser.
Emellertid är situationen i Karlstad just nu speciellt besvärlig, och det be-
ror på den minskning av antalet anställda inom försvaret och försvarsindu-
strin som har skett under senare tid och som kommer att fortsätta framöver.
Jag vill då bara peka på att Värmlands regemente kommer att flytta till Kris-
tinehamn och att antalet anställda vid Zakrisdalsverken minskar till ca 300,
efter att ha varit 1100.
Det finns betydligt mer att säga om detta, herr talman, och jag ber att få
hänvisa till en utomordentlig motion i detta ärende.
Anf. 57 BO FINNKVIST (s) replik:
Herr talman! Vad jag kan förstå, är Göthe Knutson och jag överens om
att Värmland i det här läget behöver hjälp. Jag utgår då från att vi också
är överens om att vi gemensamt skall kämpa för att Värmland skall få de
infrastrukturinvesteringar som jag nämnde i mitt inlägg.
Det är knappast möjligt att ta den sväng som Göthe Knutson tog, och säga
att det är den socialdemokratiska regeringen i Sverige som är orsaken till
den lågkonjunktur som vi upplever i dag. Tyvärr är den inte begränsad till
Sverige, utan den är internationell. Däremot kan man ha synpunkter på de
åtgärder som den nuvarande regeringen vidtar, som innebär att det blir en
onödigt hög arbetslöshet. Man gör åtstramningar i den här situationen, och
det har vi aldrig varit vana vid i detta land, utan man har t.o.m. spätt på
för att öka aktiviteterna. Det här drabbar speciellt småföretagen och deras
anställda, vilket jag har fått mig till livs när jag har pratat med dem.
Anf. 58 GÖTHE KNUTSON (m) replik:
Herr talman! Gemensamma ansträngningar på den nya regeringspoliti-
kens grund ställer jag självfallet upp för, och det gör säkert också borgerliga
ledamöter här i kammaren.
Sedan skall jag ta upp den socialdemokratiska skuldbördan. Jag vill erinra
om att vi, när socialdemokraterna och regeringen Carlsson för drygt två år
sedan proklamerade krisen i Sverige, som ledde till en regeringskris, var om-
givna av länder med högkonjunktur. Sverige gjorde ett eget ”race” utför. Det
var en himmelsvid skillnad i utveckling i olika länder. Medan andra länder,
54
framför allt inom OECD, fortsatte att utvecklas gick vi kräftgång. Sedan har
konjunkturen dämpats även i andra länder.
Detta har beskrivits mycket vältaligare och utförligare av den förre social-
demokratiske finansministern Kjell-Olof Feldt. Han talade om nödvändig-
heten av det stålbad som vi nu befinner oss i. Det går aldrig för socialdemo-
kraterna att komma ifrån denna skuld. Det var en felaktig politik, och den
måste brytas. Med en ny politik, som är den enda rätta vägen, skall vi lyckas.
Ansträngningar för att bl.a. ge ett omvandlingstryck i Värmland skall vi, so-
cialdemokrater och företrädare för andra partier, naturligtvis kunna göra
med gemensamma ansträngningar.
Anf. 59 BO FINNKVIST (s) replik:
Herr talman! Ja, vi hade en besvärlig ekonomisk situation för två år se-
dan - det är ingen som förnekar det - men vi tog också ansvaret för den, trots
att vi inte hade en egen majoritet i riksdagen utan hade en minoritetsrege-
ring. Det var obalans i ekonomin, men att därutöver säga att socialdemokra-
terna proklamerade krisen måste väl vara fel uttryck, därför att den var inte
påhittad. Inflationen var för hög. Sedan har vi satt in åtgärder, delvis med
hjälp av folkpartiet, som har fått mycket bra följder. Vi har fått ned infla-
tionsnivån till en acceptabel nivå - den är t.o.m. fortfarande på väg nedåt.
Även om Göthe Knutson vill diskutera läget för två år sedan, då det på
arbetsmarknadsfronten var mycket bättre och det var svårt att diskutera
dessa frågor, är det väl mer intressant att diskutera den situation som i dag
har uppstått. Då gäller det jag har sagt i mitt anförande, dvs. att lågkonjunk-
turen och den höga arbetslösheten tyvärr förstärks av en del åtgärder som
den borgerliga regeringen har vidtagit.
Anf. 60 GÖTHE KNUTSON (m) replik:
Herr talman! Jag uppskattar Bo Finnkvists sansade ton i debatten, och jag
hoppas att jag inte bryter av för mycket mot den.
Faktum kvarstår att den politik som socialdemokraterna tidigare förde
åstadkom en hemmagjord kris, vilket bl.a. Kjell-Olof Feldt har verifierat. I
dagens läge, två år efter krisproklamationen, vill socialdemokraterna föra
precis samma politik. Jag är övertygad om att Bo Finnkvist förstår att det
vore fel, men som den lojale företrädare han är för ett parti som han själv
aktar vill han naturligtvis inte bryta, åtminstone inte i en offentlig debatt,
med den linje som hans partiledning envisas med att hålla. Då blir det så här
konstigt.
Jag är övertygad om att Bo Finnkvist har satt sig in i den problematik som
föreligger, bl.a. i Värmland, och att han förstår att det är endast med en ny-
satsning på företagsamhet och slopande av skatter på arbetande kapital, för-
mögenhetsbeskattning, skatter och regleringar i företagsamheten som vi kan
åstadkomma den renässans som är den enda metoden att få det lyft i bl.a.
Värmlands län som är nödvändigt. Här kan regering och riksdag medverka
till att de fyra kommunerna i östra Värmland-Kristinehamn, Storfors, De-
gerfors och Karlskoga - nu placeras i regionalpolitikens stödområde nr 2,
där de nu finns tillfälligt. På det viset kan de få den starthjälp som behövs
under den närmaste tiden, för att vi sedan skall kunna åstadkomma den goda
Prot. 1991/92:64
14 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknad,
regionalpolitik
m.m.
55
|
Prot. 1991/92:64 14 februari 1992 |
framtid som den borgerliga regeringspolitiken alldeles säkert kommer att in- |
|
A llmänpolitisk |
Tredje vice talmannen anmälde att Bo Finnkvist anhållit att till protokollet |
|
Arbetsmarknad, |
Anf. 61 ISA HALVARSSON (fp): Herr talman! Inom folkpartiet liberalerna ställer vi upp bakom parollen Det är därför glädjande att den nya borgerliga regeringen i budgeten tar Regionalpolitik är också att se till att det över hela landet finns ett väl ut- Nyss hade ett stort antal kvinnor en konferens här i huset för att stödja Herr talman! För att utvecklingen i Värmland skall kunna vridas åt rätt Ett förverkligande av Svealandsbanan med förlängning till Karlstad skulle Karlskoga, Degerfors, Storfors och Kristinehamns kommuner utgör en |
|
56 |
gemensam arbetsmarknadsregion i östra Värmland. Dessa kommuner är ge- |
nom regeringsbeslut inplacerade i ett tillfälligt stödområde t.o.m. sista juni
i år. Den här regionen har drabbats synnerligen hårt av strukturomvand-
lingen och den svaga arbetsmarknaden. Det bekräftas också av befolknings-
utvecklingen. Regionen har under de senaste tio åren minskat sin befolkning
med närmare 5 000 personer.
I regionen är av tradition verkstadsindustrin överrepresenterad. Försvars-
materiel- och annan tillverkningsindustri dominerar den privata arbetsmark-
naden. Kommunerna arbetar därför målmedvetet på att komplettera arbets-
marknaden med etablering av företag i framtidsinriktade branscher, främst
den privata tjänstesektorn. I det sammanhanget upplever kommunerna det
som nödvändigt att det finns regionalpolitiskt stöd tillgängligt.
För tjänsteföretagen spelar regionalpolitiskt stöd i form av sysselsättnings-
bidrag en väsentligt större roll än investeringsbidrag. För dessa kommuner i
östra Värmland är det nödvändigt med en inplacering i ordinarie stödom-
råde nr 2 för att kommunerna skall lyckas i sitt långsiktiga arbete med för-
nyelse av arbetsmarknaden.
Hagfors kommun har just nu också en synnerligen besvärlig situation som
kräver uppmärksamhet av regering och riksdag. Jag har i en motion föresla-
git en lokalisering av det rikstäckande handels- och föreningsregistret till
Hagfors. Det är viktigt att ta regionalpolitisk hänsyn vid lokalisering av nya
verksamheter. Jag är djupt besviken och kritisk till förslaget att folkhälsoin-
stitutet inte skall lokaliseras till Värmland. Man måste börja ta detta på all-
var så att omlokaliseringar och nylokaliseringar sker ute i landet.
Anf. 62 HANS KARLSSON (s):
Herr talman! Arbete och sysselsättning är nu de i särklass viktigaste poli-
tiska frågorna i Sverige. Det är en självklarhet med tanke på vilka konse-
kvenser det medför att ställas utanför arbetslivet och utanför en meningsfull
sysselsättning.
Konsekvenserna av arbetslösheten är förödande vem de än drabbar. Men
särskilt allvarligt är det när ungdomar drabbas. Det finns undersökningar
såväl i Sverige som utomlands, som visar vilka stora sociala risker arbetslös-
het innebär. I dag befolkas våra behandlingshem och fängelser faktiskt i stor
utsträckning av ungdomar som ställdes utanför arbetsmarknaden i den förra
lågkonjunkturen.
Många orter och områden är hårt drabbade av arbetslöshet. Arbetslöshe-
ten är ytterligt besvärlig i hela landet. Men det finns regioner som är särskilt
hårt drabbade och där dessutom lågkonjunkturen förvärras av pågående
strukturförändringar.
Ett sådant område är Örebro län. Detta län har bland de högsta arbetslös-
hetstalen i landet. I januari månad ökade arbetslösheten till 4,4% - att jäm-
föra med rikets 3,7 %.
Särskilt utsatta är de norra och västra delarna av länet.
. Ljusnarsberg i norr har ett av de högsta arbetslöshetstalen i hela landet,
för närvarande 7,9 %. I Hällefors ökar arbetslösheten dramatiskt när varslen
löses ut.
I väster har vi Karlskoga och Degerfors med sitt ensidiga näringsliv och
starka beroende av försvarsindustrin och järnverket. Laxå och Askersund är
Prot. 1991/92:64
14 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknad,
regionalpolitik
m.m.
57
|
Prot. 1991/92:64 14 februari 1992 |
också orter som är starkt beroende av några få företag. Där läggs bl.a. |
kommun.
|
Allmänpolitisk |
Om vi tittar på ungdomsarbetslösheten, växer ett rent skräckscenario |
|
Arbetsmarknad, |
Det sägs ibland att vi skall akta oss för att tala i termer av katastrof, efter- Det finns just nu ingen viktigare fråga än sysselsättningen. Det krävs kraft- Samtidigt bör kraftfulla arbetsmarknadspolitiska åtgärder sättas in. Man Länsarbetsnämnderna bör få större utrymme för lokala aktiviteter, och ar- En tidigareläggning av de vägprojekt som är planerade att utföras längre Länets mera långsiktiga problem kräver en genomtänkt strukturell politik Det behövs åtgärder för förnyelse av näringslivet i regionen. En sådan för- De viktigaste insatserna i en sådan politik är att skapa och stimulera kom- Örebro län, som befolkningsmässigt är Sveriges mittpunkt där järnvägar Utbyggnad av tågtrafiken på Mälarbanan och snabbtågsförbindelse för Därutöver krävs insatser i norr och väster av länet, det s.k. halvmånebäl- |
58
också särskilt riktade satsningar med anledning av effekterna av minsk-
ningen av produktionen i försvarsindustrin.
Det finns också skäl att särskilt peka på samhällets ansvar för de orter som
under lång tid svarat för tillverkning och underhåll av försvarsmateriel, orter
som till mycket stor del byggt hela samhällsservicen och befolkningsprogno-
serna på försvarsbeställningar.
Herr talman! Sammanfattningsvis: Det behöver omedelbart tas fram extra
resurser för traditionella arbetsmarknadsåtgärder. Länsarbetsnämnden bör
bli mera flexibel när det gäller användandet av pengar, länets strategiska läge
i transporthänseende måste tas till vara, vägbyggen bör tidigareläggas, stö-
dområdesplaceringen ses över och stöd och hjälp ges till orter, som har nöd-
gats binda upp sig alltför mycket till försvarsindustrin.
Anf. 63 STINA ELIASSON (c):
Herr talman! Större delen av Sveriges yta utgörs av Norrland, som är en
mycket produktiv del av vårt land. Skogen, malmen och vattenkraften är de
bästa exemplen på vad Norrland bidrar med till det gemensamma hushållet
och välfärden i vårt land.
Norrlandsförbundet har beräknat att nettoexportvärdet per invånare i
Norrlandslänen ligger 13 100-26 500 kr. över riksgenomsnittet. Då är ändå
inte ”exporten” av ung, välutbildad arbetskraft inräknad och inte heller det
nettosparande som överförs söderut.
Trots allt vad Norrland således betyder för hela vårt lands ekonomi får vi
norrlänningar då och då ta del av ett synsätt som speglar total okunnighet
om och direkt ointresse för våra bygder.
Det är t.ex. inte länge sedan produktivitetsdelegationens delrapport ”In-
frastruktur och produktivitet” visade upp hårresande slutsatser, som gick ut
på att all industri bör ligga där taxeringsvärdena är högst och motorvägarna
strålar samman. Det är inte i Norrland och inte alls i Norrlands inland. De
rapportörerna har nog inte hört talas om att svensk industri redan på 50-talet
böljade söka sig ut till mindre orter i landet för att få lägre kostnader och
stabilare arbetskraft.
Överdirektören vid NUTEK har sagt rent ut: ”Det är inte önskvärt att
skapa många nya arbetstillfällen i genuin glesbygd”, men han kommer ändå
ihåg att ”i vissa av våra glesbygder finns naturresurser som måste utvinnas
för vårt välstånds skull”. Med detta menas väl att de människor som arbetar
med utvinningen av skogen, malmen och vattenkraften ändå kanske bör få
en liten nådegåva. Vi vill inte ha några nådegåvor. Vi vill ha betalt för det vi
säljer. Så enkelt är det.
Vi har från centern år efter år krävt att något litet av de vinster som vat-
tenkraftsföretagen gör genom att producera elkraft skall återföras till de
kommuner där elkraften produceras. Vi betalar mer för elförbrukningen än
vad folk gör söderut.
För min hemkommun, Ragunda i Jämtlands län, skulle det här betyda
mycket. Genom kommunen flyter Indalsälven. Kommunen är tio mil lång.
För varje mil finns det ett kraftverk. Vi har alltså nio kraftverk inom vår
kommun och bidrar således väldigt mycket till folkhushållet. Fick vi ett öre
per producerad kilowattimme elkraft, skulle det ge vår lilla fattiga kommun
Prot. 1991/92:64
14 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknad,
regionalpolitik
m.m.
59
Prot. 1991/92:64
14 februari 1992
A llmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknad,
regionalpolitik
m.m.
60
50,71 milj.kr., detta enligt statistik från 1990. För hela Jämtlands län skulle
det betyda en återbäring på 141,49 milj.kr. Vad ett sådant rättvisesystem
skulle betyda för alla vattenkraftsproducerande kommuner är lätt att inse.
Vi behöver dessa medel för regional utveckling i Norrland, och vi behöver
dem alldeles särskilt just nu. Grannkommuner i Norge har en helt annan
situation när det gäller samma sak. Det beror på att man där genom beskatt-
ning av vattenkraften tillför vattenkraftskommunerna stora belopp.
Den regionalpolitiska utredningen föreslog i sitt betänkande, SOU
1989:55, att ett öre per producerad kilowattimme skulle återföras till de re-
gioner där elkraften produceras. Tyvärr blev det tvärstopp hos den socialde-
mokratiska regeringen, som ansåg att frågan måste utredas ytterligare. Där-
för tillkom utredningen ”Beskattning av kraftföretag”, SOU 1991:8. Den ut-
redningen anger att det när det gäller återföring av vattenkraftens vinster till
de regioner där elkraften produceras inte finns några tekniska hinder. Därför
har det bara berott på den politiska viljan, och jag kan försäkra att vi från
centerns och från de vattenkraftsproducerande regionernas sida kommer att
fortsätta vår kamp för att en rimlig del av vattenkraftens avkastning skall
stanna kvar i de bygder där kraften produceras.
Herr talman! Det måste bli slut på att bara ta för sig av Norrlands männi-
skor och naturvärden och inte betala för sig. Det liknar kolonialpolitik och
rena rofferiet! Nu väntar vi, herr talman, på ett regeringsförslag i denna rätt-
visefråga.
Anf. 64 BIRGER ANDERSSON (c):
Herr talman! Huvudämnet för dagen är arbetsmarknad och regionalpoli-
tik. Det är det ämnesområde som har dragit till sig de i särklass flesta talarna
under den allmänpolitiska debatten.
Jag kommer i mitt anförande att ta upp problemen i Västmanlands län,
dels det aktuella arbetsmarknadsläget och vad som behöver göras på kort
sikt, dels nödvändiga åtgärder för att mera långsiktigt utveckla länet.
Västmanlands län är fortfarande ett av Sveriges mest industrialiserade län.
Eftersom den rådande lågkonjunkturen slår hårt mot industrin, drabbas
Västmanland utomordentligt hårt av lågkonjunkturen. Varslen har varit
många och omfattande. Ytterligare varsel och uppsägningar väntar. Länsar-
betsnämnden och arbetsförmedlingarna gör stora insatser för att undvika
varsel och uppsägningar genom att gå in med företagsutbildning. Det är en
mycket angelägen åtgärd att i nuvarande arbetsmarknadsläge utnyttja möj-
ligheten att höja kompetensen i företagen.
Arbetslösheten fortsätter att öka i länet. Särskilt ungdomar i åldersgrup-
pen 20-25 år har drabbats mycket hårt av arbetslösheten. De svarar för mer
än 25 % av det totala antalet arbetslösa i länet. Det är därför glädjande att
konstatera att arbetsmarknadsministern tar krafttag för att förbättra ungdo-
marnas situation. De förslag som arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund
tidigare i dag har presenterat kommer att avsevärt förbättra situationen för
ungdomarna.
Västmanlands län har särskilt stora bekymmer med byggsektorn. Arbets-
lösheten bland byggnadsarbetarna överstiger 25 %. Situationen är mycket
allvarlig. Även om vi är medvetna om att länets byggsektor har haft en för
stor kostym under de senaste åren, kan vi inte på något sätt acceptera den
kraftiga neddragning och utslagning som nu sker i länet.
Vilka åtgärder kan då sättas in för att förbättra situationen? För våra ar-
betslösa ungdomar förväntar vi oss att de åtgärder som arbetsmarknadsmi-
nister Böije Hörnlund har föreslagit kommer att ge goda resultat.
När det gäller byggsysselsättningen är det angeläget att olika anläggnings-
och byggprojekt snabbt sätts i verket. Mälarbanan är det stora projektet,
men det tycks dröja innan det arbetet kommer att ge någon nämnvärd syssel-
sättningseffekt. Därför är det nödvändigt att starta projekt som snabbt kan
ge en god sysselsättningseffekt. Det finns många angelägna vägprojekt som
snabbt kan sättas i gång.
När det gäller den egentliga byggsektorn finns det i Västerås ett stort bygg-
projekt som kan ge många byggnadsarbetare sysselsättning. Jag tänker på
de nya och ändamålsenliga lokaler till högskolan som ett byggkonsortium
med bl.a. Västerås kommun och ABB som intressenter vill bygga. Beskedet
från regeringen har dröjt, men i går kom regeringens klartecken, och det är
glädjande. Nu kan man sätta i gång bygget.
Dessutom måste stat, landsting och kommuner tidigarelägga olika bygg-
projekt för att inte byggsysselsättningen skall minska våldsamt. En successiv
nedtrappning av byggsektorn är nödvändig; kostymen är för stor, som jag
sade tidigare, men nedtrappningen får inte ske på det drastiska sätt som nu
tycks bli fallet i Västmanlands län.
Jag har gett några exempel på åtgärder som snabbt kan komma i gång och
som lindrar verkningarna av den besvärliga sysselsättningssituationen i lä-
net.
Herr talman! Jag vill också något beröra länets långsiktiga utveckling. Det
arbetas intensivt på alla nivåer för en positiv utveckling av länet. Jag ser goda
möjligheter att komma till rätta med länets problem och vända den negativa
utvecklingen. Men det är nödvändigt med insatser från regering och riksdag.
För Västmanlands del måste den högre utbildningen både breddas och
fördjupas. Ett ökat antal högre utbildningar måste förläggas till länet, och
fördjupningen skall ske i första hand inom den tekniska sektorn. Länet är
ju starkt industrialiserat med många högteknologiska industrier med ABB i
spetsen.
Jag vill också understryka betydelsen av goda kommunikationer. Nästa
stora projekt är byggandet av Mälarbanan.
Det är också nödvändigt för en region att ha ett väl fungerande vägnät. De
senaste årens väganslag till Västmanlands län har ej medgivit att angelägna
projekt har kunnat genomföras i den takt som har varit nödvändig för regio-
nens utveckling. Nu syns en ljusning. Den nya regeringen har insett betydel-
sen av att göra infrastrukturinvesteringar.
Ytterligare en sak som är betydelsefull för länet och som jag här vill beröra
är att Västmanlands län inte har fått del av någon av de statliga utlokalise-
ringar som har genomförts under 1970- och 1980-talen. Länet har inte ens
fått kompensation för de nedläggningar av eller neddragningar i statliga
verksamheter som har drabbat länet. Västmanland måste under 1990-talet
dels få del av aktuell lokalisering av nya statliga verksamheter, dels få del av
aktuell omlokalisering av statlig verksamhet.
Prot. 1991/92:64
14 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknad,
regionalpolitik
m.m.
61
Prot. 1991/92:64
14 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknad,
regionalpolitik
m.m.
Herr talman! Satsningar på högskolan, satsningar på kommunikationer
och satsningar på tjänstesektorn, både den privata och den statliga, kan ge
Västmanlands län en långsiktigt positiv utveckling.
Anf. 65 HANS STENBERG (s):
Herr talman! Vid det senaste månadsskiftet var arbetslösheten i Väster-
norrland 4,7 %. Arbetslösheten ligger således på en helt oacceptabel nivå
och ökar dessutom på ett mycket oroande sätt. Den djupa lågkonjunkturen,
regeringens privatiseringsiver och de återkommande indragningarna av stat-
lig verksamhet i länet skapar stor oro för att ytterligare arbetstillfällen skall
försvinna.
Mot bakgrund av det mycket svåra arbetsmarknadsläget i Västernorrland
är det nödvändigt att åtgärder snabbt vidtas för att arbetslösheten skall pres-
sas tillbaka. Den största effekten på både kort och lång sikt fås genom sats-
ningar på en utbyggnad av infrastrukturen, satsningar på utbyggnad avvägar
och järnvägar.
Det finns en lång rad samhällsekonomiskt mycket lönsamma projekt i
Västernorrland som kan tidigareläggas i den nu rådande lågkonjunkturen.
Jag hoppas därför innerligt att det snabbt blir praktiska resultat av regering-
ens vackra tal om stora satsningar på tidigareläggning av infrastrukturinve-
steringar. Hitintills har de omtalade tidigareläggningarna mest resulterat i
förseningar.
Herr talman! Inom infrastrukturområdet finns det som sagt en lång rad
projekt i Västernorrland som är väl värda att tidigarelägga. Jag nöjer mig
här med att nämna de största projekten.
När det gäller upprustningen av Europavägarna finns det fyra stora pro-
jekt, nämligen en bro över Ångermanälven vid Veda, den s.k. Höga kusten-
bron, E4-syd-projektet i Sundsvall inkl, en bro över Sundsvallsfjärden, Ås-
bergstunneln i Örnsköldsvik och E75:an, västra infarten till Sundsvall.
Förutom de här uppräknade stora projekten finns det en lång rad ange-
lägna mindre vägprojekt som kan tidigareläggas i länets kommuner. Enligt
vägverket skulle man med ett tillskott på 100 miljoner med mycket kort var-
sel kunna starta vägobjekt i Västernorrland för sammanlagt 321 miljoner.
På flygets område finns det behov av att bygga en ny hangar på Midlanda
för fyra nya flygplan.
På järnvägsområdet finns det behov av stora satsningar som skulle ge
utomordentligt stora vinster både regionalpolitiskt och miljöpolitiskt. Det
gäller en utbyggnad av snabbtåg Stockholm-Sundsvall/Härnösand och en
upprustning av Ådalsbanan. Vi anser också att det är hög tid att inleda pro-
jekteringen av Bothniabanan.
Vid sidan av dessa angelägna infrastruktursatsningar finns det en stor
mängd andra investeringsobjekt i länet. Vi socialdemokrater har i samarbete
med länets kommuner och länsarbetsnämnden tagit fram en förteckning
över objekt som kan startas med mycket kort varsel. Det rör sig bl.a. om
ROT-projekt för skolor och äldreboende. Om byggstarten av dessa skulle
kunna tidigareläggas skulle det innebära stora positiva effekter för länets
sysselsättning på både kort och lång sikt. Enligt en redovisning från länets
62
kommuner finns det angelägna projekt för sammanlagt 1,3 miljarder. Det är
alltså inte brist på uppslag till vad som kan göras.
Herr talman! Jag har hittills talat mest om åtgärder som snabbt ger resul-
tat. Jag skall nu säga några ord om den långsiktigt kanske viktigaste frågan
för utvecklingen i Västernorrland.
Högskolan har en utomordentligt stor betydelse för utvecklingen av länets
näringsliv. Därför bör högskolan i Sundsvall/Härnösand ges kraftigt ökade
resurser och utvecklas till ett universitet med fasta forskningsresurser.
Herr talman! Västernorrland har en betydelsefull exportindustri som i lik-
het med andra exportföretag drabbats hårt av den nuvarande lågkonjunktu-
ren. De företag som tidigare har haft en stor del av sin export riktad mot
Östeuropa drabbas naturligtvis särskilt hårt.
Konkurrenssituationen för de här företagen försvåras ännu mer av att
konkurrenter från andra länder i många fall har betydligt lättare att få ex-
portkrediter för sin öststatsexport. Detta leder till att företag, t.ex. Hägg-
lunds i Örnsköldsvik och Sunds Defibrator i Sundsvall, får en onödigt be-
svärlig situation som leder till ökad arbetslöshet i ett redan mycket hårt drab-
bat län. Det är därför helt nödvändigt att exportkreditnämnden har en gene-
rösare syn på exportkrediter till länets företag när det gäller öststatsexport.
Vid sidan av de positiva effekterna för Västernorrland skulle det också ha
en mycket positiv effekt för de länder som är aktuella för exporten.
Herr talman! Jag vill avsluta mitt anförande med att än en gång uttrycka
min förhoppning om att regeringens tal om tidigareläggningar snabbt om-
sätts i praktisk handling och att en betydande del av dessa åtgärder kommer
Västernorrland till godo.
Prot. 1991/92:64
14 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
Näringspolitik
Anf. 66 STEN-OVE SUNDSTRÖM (s):
Herr talman! Den här debatten är uppdelad i olika ämnesblock. Det kan
vara svårt att veta exakt inom vilket block det ämne som man väljer så att
säga hör hemma.
Ett område som är, och som under de senaste åren har varit, aktuellt för
oss som kommer från de nordligaste länen är naturligtvis det område som
Stina Eliasson tog upp i sitt anförande. Jag avser då möjligheten att ta del av
vinsterna från vattenkraften i Norrlandsregionerna - i Norrlandslänen eller,
som det lyder i en del förslag, i en del kommuner.
Jag ser att Stina Eliasson befinner sig här i kammaren. Därför tar jag chan-
sen att i början av detta mitt anförande, som skall bli kort, ställa en fråga till
henne. I sitt anförande sade hon att det var socialdemokraterna som genom
sitt utredande hade svårt att komma framåt i den aktuella frågan. Men, Stina
Eliasson, vi har verkligen ägnat mycket tid åt att grundligt gå igenom och
utreda frågan. Utredningarna är både färdigbehandlade och remissbehand-
lade.
Stina Eliasson sade: Vi kommer att fortsätta vår kamp. Därför undrar vi
socialdemokrater vem centern kämpar mot i regeringen. Ar det mot mode-
63
Prot. 1991/92:64
14 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
64
raterna, eller är det mot folkpartiet? Vilket parti är det som bromsar i den
här frågan? Det är viktigt för oss att få besked. Vi har en synnerligen positiv
inställning i det här avseendet. Det är hög tid att vi kommer till skott i denna
fråga, som är så viktig för oss i de nordligaste länen.
På det näringspolitiska området sker förändringar snabbt i vårt land. Det
gäller inte bara de strukturförändringar som sker i de stora tunga och tradi-
tionella basnäringarna.
Den hotbild som regeringen har målat upp gör det inte lättare. Enbart av
ideologiska skäl vill man ju sälja ut de statliga företagen. Det handlar då om
en produktion som vi av tradition anser vara av stor vikt och som vi anser
bör få finnas kvar i landet. Det gäller t.ex. produktion som vi av beredskaps-
och sysselsättningsskäl behövt ha kvar. Jag skall senare här belysa effekterna
av det som kan hända när regeringen och dess näringsminister inte intresse-
rar sig för en produktion som är så viktig för vår samhällsuppbyggnad.
Ovako Steel AB, numera ägt av SKF, är ett företag som tidigare var känt
för sin långsiktiga planering och för att det utnyttjar sitt industriella kun-
nande på bästa sätt - både för ägarna och för samhället. Men man har nu
bestämt sig för att snabbt lägga ner stora delar av produktionen, bl.a. hela
produktionen vid Ovako Profiler i Luleå. Och det gäller då anläggningar där
man investerat närmare en halv miljard.
I Ovako Profilers valsverk produceras till stor del järnvägsräls. Ovako är
den enda tillverkaren i landet. I Europa i övrigt finns det bara en tillverkare
till när det gäller de moderna 40-metersrälsar som används i Sverige. Det
råder ju politisk enighet i vårt land om behovet av stora investeringar i vår
infrastruktur, liksom om behovet av ett mångmiljardprogram för stora inve-
steringar i järnvägsnätet. Visserligen är vi inte helt eniga om takten och om
igångsättandet beträffande dessa investeringar. Klart är ändå att detta kom-
mer att ske. Därmed vet vi att det, det är en självklar följd, när det gäller de
här investeringarna kommer att behövas mer järnvägsräls.
I nuläget köper banverket ca 40 000 ton räls årligen till en kostnad av totalt
160 miljoner. Detta behov kommer att snabbt bli större. Men det här stora
behovet av satsningar på investeringar i infrastrukturen och av att detta ge-
nomförs under de närmaste åren är inte specifikt för Sverige. Nästan alla
länder ute i Europa har beslutat att satsa hårt på en uppbyggnad av infra-
strukturen. Främst gäller det då satsningar på järnvägsnätet.
Det är alltså en snabbt uppåtgående konjunktur för rälsproduktion i
Europa, och detta som en följd av de massiva satsningarna på en järnvägsut-
byggnad. Över 1 miljon ton har nyligen beställts på den europeiska markna-
den. Irland t.ex. har nyligen lämnat en order på 25 000 ton.
I detta läge bestämmer sig således den svenska tillverkaren Ovako Steel
för att lägga ner sin produktion av järnvägsräls. Därmed skapas en monopol-
situation i Europa. Endast en tillverkare är kvar i Europa, Voest Alpin i Ös-
terrike. Det skall ses mot bakgrund av allt vad det kan innebära för prisbil-
den och efterfrågan.
Sveriges näringsminister har helt överlåtit avgörandet i frågan på mark-
nadskrafterna. Det i sin tur innebär att de svenska skattebetalarna kommer
att få betala ett högt pris för dessa nödvändiga infrastrukturinvesteringar.
Att passivt åse hur den svenska produktionen av järnvägsräls läggs ner i
en tid då den behövs mer än någonsin vittnar om vad det är för kunskaper
och framtidssyn som styr den borgerliga regeringens näringspolitik.
Det är dags för näringsministern att ge sig ut i verkligheten och att börja
intressera sig för näringspolitiken. Främst tänker jag då på den industripro-
duktion som behövs för att vi skall kunna klara uppbyggnaden av järnvägar
och kommunikationer överlag.
Visserligen kan man inte tvinga en producent att ha en tillverkning som
producenten inte klarar av eller inte vill ha. Men här handlar det om en pro-
duktion som är så viktig att regeringen bör engagera sig och agera kopplare
för olika ägarkonstruktioner.
Svenskt Stål, där staten fortfarande har ett majoritetsägande, bör kunna
vara en aktiv delägare i fråga om en fortsatt rälsproduktion.
Det är inte fel att försöka, även om man misslyckas. Däremot är det fel
att enbart sitta bakom sitt skrivbord på näringsdepartementet och hoppas,
eller tro, att marknaden klarar alla problem. Om en sådan strategi får råda,
tappar vi för landet viktig produktion. Dessutom blir det en drastiskt ökad
arbetslöshet i regioner där det redan är stora arbetsmarknadsproblem.
Anf. 67 STINA ELIASSON (c) replik:
Herr talman! Centern kämpar faktiskt för saker, inte mot. Jag sade inte i
mitt anförande att vi kämpade mot någon. I stället sade jag att vi kommer
att fortsätta vår kamp/ör att en rimlig del av avkastningen från vattenkraften
blir kvar i de bygder där elkraft produceras.
Det är bra att Sten-Ove Sundström mycket tydligt markerar att vi som
kommer från Norrland är ense på den här punkten. Jag tror att vi faktiskt
var det tidigare också. Men det är synd att den socialdemokratiska rege-
ringen inte tog chansen och lade fram en proposition. Vi har ju väntat i
många år på en rättvisereform i den här frågan.
Den regionalpolitiska utredningen var på det klara med att vi skulle ha 1
öre per producerad kWh. Det var också vad man föreslog. Socialdemokra-
terna var också för detta. Men sedan började man tala om att det kanske
var tekniskt omöjligt. Således tillsattes ytterligare en utredning under titeln
Beskattning av kraftföretag. I den utredningen kom man fram till att det inte
fanns några tekniska hinder. Men tydligen fanns det ett politiskt hinder för
den socialdemokratiska regeringen att komma med en proposition i detta
sammanhang.
Jag är dock glad över att Sten-Ove Sundström är beredd - den tolkningen
gör i alla fall jag - att kämpa i denna för Norrland så viktiga fråga. Vi behö-
ver de aktuella pengarna, och särskilt nu. I dessa tider skulle det vara ut-
märkt att ha ett större riskkapital.
Anf. 68 STEN-OVE SUNDSTRÖM (s) replik:
Herr talman! Jag håller med Stina Eliasson om att det är viktigt att vi får
del av dessa vattenkraftsresurser. Det är oerhört viktigt för utvecklingen.
Jag skulle naturligtvis också kunna fördjupa mig i historien och tala om
hur vi skulle ha kunnat göra det här snabbare. Men, Stina, det är faktiskt ni
som nu sitter på regeringstaburetterna. Jag vet inte hur det är med modera-
terna och folkpartisterna. Om de inte hade lagt hinder i vägen borde ett för-
Prot. 1991/92:64
14 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
5 Riksdagens protokoll 1991192. Nr 64
Prot. 1991/92:64
14 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
66
slag ligga pä bordet. Utredningarna är klara och remissbehandlade. Vad som
saknas är bara politikernas beslut. Det är alltså politikerna, de ansvariga i
regeringen, som av någon anledning inte vill lägga fram ett förslag.
Såvitt jag förstår finns det inga hinder för regeringen att lägga fram ett
förslag för kammaren. Det tycks dock finnas brister i planeringen. Eller är
det möjligen så, att någon bromsar i regeringsbyggnaden? Om det inte är så,
borde vi som sagt av propositionsförteckningen se om det kommer ett sådant
här förslag under våren. Handlar det kanske beträffande den kamp som
Stina Eliasson här beskriver om en front av moderater och folkpartister som
struntar i att det är så viktigt med ett förslag här?
Anf. 69 STINA ELIASSON (c) replik:
Herr talman! Jag understryker ännu en gång att det här är både en viktig
Norrlandsfråga och en viktig arbetsmarknadsfråga. Vi i centern har kämpat
i denna fråga under väldigt många år. I länsstyrelsen i Jämtlands län - där
alla partier finns representerade - har vi varit helt eniga. För att göra det
lättare för den socialdemokratiska regeringen hade vi t.o.m tagit fram ett
särskilt Jämtlandsförslag. Det skulle således kunnat vara mycket enkelt att
få fram en proposition.
Sten-Ove Sundström, var centern än sitter, i opposition eller i regering, är
den här frågan viktig för oss. Det är en kamp som vi kommer att föra, var vi
än sitter, understryker jag igen.
Det är mycket positivt för mig att känna till att socialdemokraterna, i
Norrland i varje fall, ställer upp bakom detta. Men hur är det med de leda-
möter i det socialdemokratiska partiet som inte är från Norrland? Ofta har
det varit så med Norrlandsfrågorna att vi från Norrlandslänen som represen-
terar centern har känt oss trygga därför att vi har haft hela vårt parti med
oss. Hur är det med den uppbackningen i den här frågan från Sten-Ove
Sundströms partikamrater i övriga delen av landet?
Anf. 70 STEN-OVE SUNDSTRÖM (s) replik:
Herr talman! Jag konstaterar att jag och Stina Eliasson är helt överens om
att vi bör få ta del av de här pengarna.
Det jag däremot kan notera med bestämdhet är att Stina Eliasson undvi-
ker de verkliga problemen, och det är motståndet i den borgerliga rege-
ringen. Vi socialdemokrater kommer att göra allt för att stödja ett sådant
förslag. Men då krävs det, Stina Eliasson, att regeringen får fram det. Jag
noterar nu att motståndet finns på högerflanken. Det är tydligen därför vi får
vänta förgäves innan centern kan lyfta ett sådan här förslag från regeringen.
Förste vice talmannen anmälde att Stina Eliasson anhållit att till protokol-
let få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 71 ULF ERIKSSON (nyd):
Herr talman! Ärade ledamöter! Jag tänker nu försöka att blicka ut litet
över Europa. Vi har pratat om företagande i regionerna. Jag har kallat mitt
ämne för Småföretagen i EG-Europa-perspektiv.
Småföretagen är många och de har stor betydelse för det svenska och det
europeiska näringslivet. De utgör totalt ca 99 % av de privata företagen i
Sverige. Då räknar jag exkl. jordbruk. Småföretagen svarade 1990 för ca
59 % av den privata affärssektorns lönesumma. Jag syftar fortfarande på
Sverige.
Till denna kategori företag räknas de som har 0-199 anställda. Inom EG
räknas företag med färre än 500 medarbetare som småföretag, och om denna
definition tillämpas på svenska förhållanden, skulle drygt 70 % av det pri-
vata näringslivets arbetskraft i Sverige beröras av EG:s småföretagspolitik
genom EES-avtalet.
I Sverige fanns vid årsskiftet 1990/91 ca 1,7 miljoner sysselsatta i företag
med färre än 500 anställda. Man förstår av dessa faktauppgifter den ofantligt
viktiga roll som småföretagen spelar för vårt näringsliv och för samhället to-
talt sett vad beträffar sysselsättning och välstånd för våra medborgare. Dess-
utom bidrar företag med stora avgifter och skatter till vårt samhälle.
Det gäller, herr talman, att värna om dessa företag, så att vi får behålla
dem i landet. Det gäller dessutom att skapa förutsättningar för att nya före-
tag skall kunna bildas, så att innovationer och affärsidéer kan utvecklas. Spe-
ciellt i s.k. dåliga tider, som vi nu med viss rätt anser att vi befinner oss i, är
det dubbelt viktigt att nya företag får möjlighet att utvecklas.
För att småföretag skall kunna utvecklas i Sverige och EG/Europa fordras
förutom kunskaper i ekonomi, teknik, juridik, etc. även kunskaper i huma-
niora, dvs. språk och kultur. Där inbegriper jag historia. Det är viktigt att
känna till kulturmönstret i de länder där man skall göra affärer, oavsett om
dessa ligger inom Europa eller i andra delar av världen. Vi måste således
erbjuda småföretagare utbildning inom bl.a. dessa områden.
Vi måste så snart som möjligt anpassa inkomstskattesatserna till EG-nivå,
från nuvarande ca 56 % av bruttonationalprodukten ner till drygt 40 %.
Dessutom bör övriga skatter och lageravskrivningsmöjligheter anpassas till
EG-reglerna. Vi har, som ni vet, rätt höga energiskatter, vi har arvs- och
förmögenhetsskatter, som har diskuterats här i annat sammanhang. Bolags-
skatten är relativt sett human, men totalt sett ligger vi mycket högre än EG-
länderna.
Kostnadsläget, som tack och lov är på väg ner i detta land, är fortfarande
mycket högt. Vi behöver alltså ytterligare sänkning av det totala kostnadslä-
get för att våra företag skall kunna konkurrera på lika villkor, både inom
Europa och i andra delar av världen. Detta gäller även jordbruks- och skogs-
näringarna, kan jag tillägga.
En investerings- och utvecklingsbank bör bildas av löntagarfonderna. Det
har vi inom Ny Demokrati skrivit en motion om. Denna bank skall kunna
bidra med riskvilligt kapital för olika affärsprojekt.
Dessutom bör man ordna med insättarskydd för sparare inom bankväsen-
det och låta bankerna ha ännu mer fri konkurrens än vad fallet är i dag när
det gäller utlåning. På det viset skulle ytterligare riskkapital kunna frigöras
till bl.a. småföretagarna. I dag vågar eller får inte bankerna ställa upp med
riskvilligt kapital i tillräcklig omfattning. Det är alltså regelsystemet som styr
även detta.
Herr talman! Jag har här belyst en del faktorer som har betydelse för små-
Prot. 1991/92:64
14 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
67
Prot. 1991/92:64
14 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
68
företagare och föreslagit några åtgärder för att hjälpa småföretagen i stället
för att stjälpa dem.
I dag är det alldeles för många konkurser i vårt land. Dessa är förödande
både privat- och samhällsekonomiskt. De kan dessutom orsaka många per-
sonliga problem för både företagare och anställda. Dessutom har stora kre-
ditförluster orsakats för banker, finansbolag och andra långivare den senaste
tiden. Den utvecklingen måste vändas. Vi måste ge företagarna i Sverige
framtidstro igen.
Anf. 72 HOLGER GUSTAFSSON (kds):
Herr talman! Jag tänker tala om svensk livsmedelspolitik inför EG-inträ-
det. Vårt land står inför ett förberedelsearbete, där svensk jordbruksnäring
skall öppnas mot EG-marknaden. Jordbruksnäringen ingår inte i ett EES-
avtal, utan här måste vi från grunden finna en bra infasning av svensk jord-
brukspolitik i EG:s politik.
För Sveriges del innebär ett medlemsskap i EG att vi inte bara får göra en
anpassning av vår jordbrukspolitik, utan att vi helt och fullt måste anamma
EG:s jordbrukspolitik. Jordbruket är därmed den näringsgren som påverkas
mest av ett EG-inträde.
EG har ett gränsskydd mot tredje land, liksom ett prisfallsstöd som finan-
sieras via EG:s budget. Skillnaden mellan vårt svenska system och EG:s är
att vi skapar lönsamhet inom jordbruket genom högre livsmedelspriser, me-
dan EG skapar lönsamhet genom att betala över budgeten, dvs. med en fi-
nansiering via skattesystemet.
Under förutsättning att vi skall bibehålla en svensk produktion av högkva-
litativa baslivsmedel - och det skall vi - måste de svenska livsmedelspriserna
sjunka ner till EG-nivå. Detta är en förutsättning för att svenska livsmedel
skall kunna konkurrera inom Sverige och på EG:s marknad.
För att kunna upprätthålla en rimlig lönsamhet i svensk livsmedelsproduk-
tion, måste alltså de lägre livsmedelspriserna kompenseras med lönsamhet
över budget, på samma sätt som inom EG. Detta är en radikal finansiell om-
ställning av jordbruksnäringens lönsamhet, som inte beaktades vid det jord-
brukspolitiska beslutet i Sverige 1990. Det är mot denna bakgrund som rege-
ringen har aviserat att frågan om ett arealstöd skall prövas som bas för lön-
samheten. Denna budgetfinansierade basersättning måste införas i samma
takt som vi av marknadsskäl, kanske genom GATT-förhandlingar och/eller
EG-inträde, trappar ner livsmedelspriserna.
Herr talman! Vidare föreskriver EG vissa miniminivåer för t.ex. hygie-
niska krav inom jordbruket och livsmedelsproduktionen. Varje land kan
också ha egna strängare bestämmelser vad gäller exempelvis djurskydd,
etik, miljö och hälsoskydd. De högre ambitionerna skall vi vara rädda om i
Sverige. Men också dessa kostnader måste i princip betalas över budget för
att svenska företag skall få samma konkurrensförutsättningar som livsme-
delsproducenterna inom EG.
Mycket viktiga aktörer inom den svenska livsmedelsnäringen är de etable-
rade förädlingsföretagen och disributionskanalerna. Då marknaden mot EG
öppnas kommer det att för dessa svenska livsmedelsföretag innebära en om-
ställning som är större än för någon annan industri.
Rationaliseringar är i full gång, och många har hunnit långt med att öka
produktiviteten och intensifiera marknadsbearbetningen inför mötet med de
storskaliga starka internationella livsmedelskoncernerna.
Riksdagen måste ta ett ansvar för att dessa företag i samband med den nya
konkurrenslagstiftningen får samma spelregler som de som gäller för företag
inom EG-marknaden. Lagstiftningen får inte leda till att svensk industri
kortsiktigt tvingas bryta ner sin kapacitet och struktur före inträdet i EG, för
att efter EG-inträdet stå med en alltför liten kapacitet för att kunna bjuda
en verklig konkurrens mot stora EG-företag.
Herr talman! Den svenska företagsstrukturen måste redan nu betraktas
ur ett EG-perspektiv, då man värderar dess marknadsdominans och roll på
marknaden. Detsamma måste också gälla primärproduktionens omställning
och lönsamhetens finansiering, också de skall betraktas ur ett EG-perspektiv
redan i dag. Tack.
Anf. 73 ÅKE SELBERG (s):
Herr talman! Tyvärr måste jag börja mitt anförande med att konstatera att
regeringen och de partier som ingår i regeringen totalt har tappat intresset
för jordbruket och de människor som är verksamma inom näringen. På an-
nat sätt kan jag inte tolka frånvaron av såväl det ansvariga statsrådet som
övriga borgerliga jordbrukspolitiker. Det är mycket märkligt med tanke på
det stora intresse för denna fråga och den stora oro för näringens framtid
som man visat tidigare, inte minst under förra året.
Man måste ställa sig frågan: Har intresset svalnat nu när centern kommit
i regeringsställning och fått jordbruksministerposten? Finns det möjligen in-
terna problem inom regeringen eller problem mellan jordbruksministern
och LRF som gör att man inte vill diskutera jordbrukspolitik?
Böndernas uppslutning kring reformen är stor, och det borde finnas
ganska goda förutsättningar för optimism och framtidstro. Det borde vara
slut på spekulationerna om omställningen skall fullföljas eller inte, särskilt
som regeringen faktiskt både i regeringsförklaringen och i årets budgetpro-
position deklarerat att omställningen ligger fast. Men spekulationerna fort-
sätter. Man kan läsa i olika tidningsartiklar uttalanden från LRF med olika
krav på förändringar. Ingen återbetalning t.ex. av omställningsbidraget trots
utebliven omställning är ett sådant krav. Ett annat är att spannmålsregle-
ringen skall återinföras. Det innebär med andra ord en total förändring. Det
är särskilt anmärkningsvärt med tanke på att enigheten i fråga om omställ-
ningen var stor. LRF har också hela tiden deltagit i arbetet.
Vi socialdemokrater står fast vid omställningen. Vi är övertygade om att
det finns goda förutsättningar för ett livskraftigt jordbruk i vårt land. Det
är också socialdemokraternas mål. Naturligtvis krävs stora insatser av varje
enskild bonde. Det förutsätter goda kontakter med konsumenterna för att
kunna få reda på deras krav, önskemål om utbud och kvalitet när det gäller
livsmedelsprodukter. Det krävs mod för att våga satsa på något nytt. Detta
kräver en trygg förvissning om att de politiska besluten ligger fast.
I vår motion om jordbrukspolitiken kräver vi att den kommission som nu
följer omställningen arbetar med den inriktning som även den borgerliga re-
Prot. 1991/92:64
14 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Näringspolitik
69
Prot. 1991/92:64
14 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Övrigt
geringen anvisat, att omställningsbeslutet ligger fast. Vi kräver också att re-
geringen fortlöpande skall redovisa uppföljningen för riksdagen.
Vi är medvetna om att omställningen av jordbruket innebär stora påfrest-
ningar för dem som är sysselsatta inom näringen. Men omställningen ger
också nya möjligheter till utveckling av den svenska landsbygden. Därför är
en ökad satsning på forskning och utveckling nödvändig. Vi tycker att de
lant- och jordbruksskolor som redan finns i olika län skall sammanföras så
att s.k. gröna utbildningscentra kan skapas.
Nya utbildningslinjer bör tillföras, t.ex. utbildning på hästsportens om-
råde, i djurvård och utbildning på miljöområdet. Där finns nära berörings-
punkter, och elevunderlaget ökar. Hit bör också forskning och utveckling
knytas i samarbete med högskolorna. Naturligtvis skall också fortbildningen
av redan yrkesverksamma knytas till dessa gröna utbildningscentra.
Tyvärr hotas nu möjligheterna till fortbildning av regeringens förslag att
skära ner stödet till komvux. Det vore till stor skada för människor som har
sin utkomst på landsbygden. Jag är uppriktigt sagt förvånad över att centern,
som säger sig värna om landsbygden och dess utveckling, har gått med på
det förslaget.
I skogslänen och framför allt i glesbygden är de areella näringarna och an-
knutna förädlingsindustrier basen för att människorna skall kunna bo och ha
sin försöijning i dessa delar av vårt land. Att sådana arbeten finns är också
en förutsättning för att både den offentliga och den kommersiella servicen
skall fungera.
På jordbruksområdet är det därför viktigt att ett fortsatt livskraftigt jord-
bruk skall kunna behållas i de norra delarna av vårt land. Därför måste ett
stöd till jordbruket i norra Sverige bibehållas. Stödnivån måste vara sådan
att ett rationellt familjejordbruk blir lönsamt.
Det finns ytterligare en viktig fråga som j ag vill ta upp, frågan om jordbru-
karnas sociala situation. En förutsättning för att vi skall kunna klara nyrekry-
teringen av unga jordbrukare är att vi har ett fungerande avbytarsystem.
Den omställning av jordbruket som nu pågår innebär självfallet påfrest-
ningar för de människor som blir berörda av omställningen. Det är därför
nödvändigt att besluten ligger fast. Det behövs enighet hos alla aktörer inom
jordruksnäringen. Vi måste motverka splittring och tvivel.
70
Övrigt
Anf. 74 ROBERT JOUSMA (nyd):
Fru talman! Sverige har konsekvent fört en säkerhetspolitik som syftat till
att hålla landet utanför väpnade konflikter i vårt närområde. Att denna poli-
tik har varit framgångsrik bevisas främst av det faktum att Sverige icke direkt
blivit indraget i något av de två världskrig som rasat omkring oss.
En trovärdig säkerhetspolitik måste stödjas av ett försvar som genom sin
omfattning, utrustning och utbildning inger respekt och samtidigt ger tydliga
signaler om att vi har både vilja och resurser att möta ett väpnat angrepp.
Ett skräckexempel på vad som ej får förekomma är den situation som Sve-
rige befann sig i under inledningsskedet av andra världskriget. Under denna
period hade det varit fullt möjligt för Tyskland, England, Frankrike eller
Sovjet att med relativt små medel och insatser betvinga vårt land.
Trots 1938 års förstärkning av försvaret var vi mycket militärt försvagade
efter 1925 års nedrustningsbeslut. Det var alltså inte vår militära styrka den
gången, 1939-1940, utan en mängd andra för oss lyckliga omständigheter
som förskonade oss från det anfall som många trodde var oundvikligt. På
grund av detta faktum blev regeringen dock tvungen att göra ett antal efter-
gifter gentemot den tyska regimen. Permittenttrafiken till Norge och trans-
porten genom Sverige av Engelbrechtdivisionen är två bra, men för Sverige
föga hedrande, exempel på vad ett svagt försvar kan leda till.
Under krigsåren byggdes emellertid det svenska försvaret ut successivt. I
augusti 1943 hade det fått den styrka som krävdes för att regeringen, trots
tyska hot, skulle kunna besluta om ett upphörande av de tyska permittentt-
ransportema från Norge. Under dessa år byggdes även stora delar av den
svenska försvarsindustrin upp. Man var väl medveten om nödvändigheten
av att kunna rusta upp med inhemska vapen, eftersom de flesta importvä-
garna var stängda. Saab, Bofors - nuvarande Swedish Ordnance - och våra
varv är goda företrädare för det grundmurade kunnande som byggdes upp
och i vissa fall redan fanns, men som förstärktes under denna period.
På grund av att vår försvarsindustri stadigt fortsatt sin utveckling under
efterkrigstiden har detta lett till att landet i stort sett blivit oberoende av va-
penimport. Därigenom har vi kunnat anpassa vårt försvar efter eget val. Det
gedigna svenska vapenkunnandet har dessutom bildat en del av grunden till
vår konstruktiva medverkan i det internationella nedrustningsarbetet genom
att vi har kunnat uppträda självständigt på den internationella arenan.
Det svenska försvaret har i dag vad avser försvarsmateriel en mycket hög
självförsörjningsgrad, för närvarande ca 70 %, vilket väl belägger det fak-
tum att vi har en kunnig, välutvecklad och högteknologisk försvarsindustri
med stor spännvidd. Försvarsindustrin spänner över hela fältet, alltifrån det
kvalificerade stridsflygplanet till system för markstridskrafter och försvarse-
lektronik samt till ubåtar och en kustkorvett av absolut världsklass. För att
denna tradition skall kunna upprätthållas är det viktigt att politikerna och
företagen i samförstånd skapar de förutsättningar som krävs för detta. Swe-
dish Ordnance, t.ex., måste få möjlighet att fortsätta utvecklingen av Bonus-
och Bamseprojekten, då dessa bidrar både till framtida arbetstillfällen och
till att skapa udden på svensk spetsteknologi.
Försvarsindustrins huvuduppgift har tidigare varit att förse det svenska
försvaret med den materiel och utrustning som det har funnits behov av. Det
svenska försvaret är emellertid för litet - och nu dessutom krympande - för
att kunna tjäna som en enda marknad för industrin. Ökad export och ökat
internationellt samarbete är ett måste för industrins överlevnad. Samarbete
över gränserna mellan försvarsindustri i olika länder blir även en nödvändig-
het som följd av systemens komplexitet och därmed ökande kostnader. Den
svenska försvarsindustrin står i dag på en sådan nivå att den är en mycket
attraktiv samarbetspartner. Emellertid finns det problem som hämmar ex-
port och samarbete och som måste lösas, om vår försvarsindustri skall bli en
trovärdig samarbetspartner på den internationella arenan.
Prot. 1991/92:64
14 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Övrigt
71
Prot. 1991/92:64
14 februari 1992
A llmänpolitisk
debatt
Övrigt
72
Som exempel kan nämnas att de författningsmässiga förutsättningarna för
samverkan med utländska samarbetspartner måste förändras i positiv rikt-
ning.
Det måste göras en översyn av den svenska vapenexportlagstiftningen i
syfte att möjliggöra en ökning av sagda export. Det generella förbud som
finns i dag måste tas bort. Vapenexport måste göras tillåten, och i stället bör
man införa vissa undantagsregler. Staten kan i många fall hjälpa till genom
att vara frikostig och ge exportbidrag.
Vidare måste tillstånd medges i sådana fall där utländsk samarbetspartner
vill handla med tredje land.
Detta och mycket mer kan och bör göras för att man skall kunna säker-
ställa de arbetstillfällen som kan räddas inom den svenska försvarsmateriel-
industrin och för att bana väg för dess framtida överlevnad.
Det försvar som riksdagen skall fatta beslut om i vår skall utgöra landets
försvar om 10,15, ja, kanske ända upp till 20 år. Vem kan i dag med någon
säkerhet säga hur vårt behov av ett militärt försvar och en väl fungerande
försvarsindustri då är, när inte någon ens den 18 augusti kunde förutsäga lä-
get den 19 augusti - dagen för Moskvakuppen? Besluten om vårt försvar och
vår försvarsindustri måste präglas av stabilitet, och får inte färgas av tillfäl-
liga svängningar i det säkerhetspolitiska läget.
Anf. 75 CLAUS ZAAR (nyd):
Fru talman! Ärade ledamöter och åhörare! Jag saknar representanter från
regeringen, men med teknikens hjälp skall jag försöka att framföra mitt bud-
skap.
Här i kammaren har veckans viktigaste frågor debatterats, utan att det har
varit någon nämnvärd uppslutning i dag från regeringen. Jag ber därför att
arbetsmarknadsministern lyssnar noga.
Det är kris i Sverige, och lönegarantin är ett av systemfelen. I en lågkon-
junktur gör den för Sverige mer skada än nytta. Jag skall förklara genom att
ta ett exempel.
När företag är på väg mot obestånd, och en konkurs är det enda som åter-
står, kalkylerar man med lönegarantin. Vid en konkurs får de anställda som
bekant under sex månader sina löner och bil- och telefonförmåner betalda
genom denna garanti. De leverantörer som varit godtrogna får i stället ta
den ekonomiska smällen, vilket leder till att leverantörernas förluster blir
onödigt stora. De tvingas därför att göra extra höga pålägg på sina varor och
tjänster.
Högre priser leder till att seriösa leverantörer konkurreras ut - det finns
exempel från taxinäringen på hur det har gått till -, vilket i sin tur leder till
arbetslöshet. Den statistik som jag kunde ta del av i veckan visar att 6 % av
de manliga kassamedlemmarna i landet är arbetslösa - det är den senaste
statistiken. Det behövs systemförändringar för att samhället skall kunna för-,
ändras.
Åtskilliga sunda företag har också tvingats i konkurs, eftersom de kunder
som har köpt deras varor har gått i konkurs. Detta ökar påfrestningarna på
lönegarantins resurser.
Fru talman! Att ta ut löneavgifter från sunda företag och samtidigt ge
pengar som lönegaranti till bl.a. misskötta verksamheter är förödande om
man vill uppnå en ökad produktivitet. Det är hög tid att införa sunt förnuft
vid förändringarna avlönegarantin.
Under december utbetalades 367 milj.kr. i lönegaranti, samtidigt som 101
milj.kr. inbetalades av företagen. Lönegarantifonden gick med 266 milj.kr.
i förlust. Så här kan det inte få fortsätta.
Jag ber arbetsmarknadsministern, trots att han inte är här, att stoppa miss-
bruket av lönegarantin. Mitt förslag är att ge de anställda arbetslöshetser-
sättning och att maximera utbetalningen till högsta gällande arbetslöshetser-
sättning under sex månader.
Det kan väl inte vara-meningen att företag som behöver minska sin verk-
samhet alltid skall vara tvungna att gå i konkurs för att de anställda skall få
de bästa lönevillkoren< Ompröva förslaget - som man på TV hade tagit del
av i går - om att ge 200 000 kr., som är en för hög gräns under sex månader!
Anf. 76 TALMANNEN:
Med anledning av Claus Zaars efterlysning av arbetsmarknadsministern,
vill jag erinra om att arbetsmarknadsministern har deltagit i debatten tidi-
gare i dag under avsnittet Arbetsmarknad, regionalpolitik m.m.
Anf. 77 HANS LINDBLAD (fp):
Fru talman! Följer man riksdagens arbete märker man att riksdagen är bra
på att titta framåt och förklara hur saker och ting skall bli. Det skall bli en
bra skola, försvar osv. Det går att ha litet delade meningar om hur långt fram
man skall se. Men riksdagen är klar över vad som skall ske framöver, och det
skall bli bra.
Däremot är inte riksdagen lika bra på att analysera hur det sedan blev.
Hur var det då, och hur blev det sedan? Riksdagen talar ofta framåt, men
riksdagen har dåliga förutsättningar att granska nuläget.
Jag brukar jämföra med provflygplan. Där finns 300 olika mätinstrument,
och man kan se precis vad som händer. Har riksdagen sådana känningar att
man kan avgöra vad som skall mätas? Det gäller inte antalet skollokaler, lä-
rare eller hjälpmedel. Frågan är om ungarna lär sig vad det är tänkt att de
skall lära sig.
Hur fungerar det ute i vården? Riksdagen är dålig på att ta reda på det.
Den information riksdagen får kommer mestadels via budgetprocessen. Det
är en ganska långrandig historia som alltid passerar centrala myndigheter.
Jag upplever dem ofta som ett filter mellan verkligheten och människorna.
Jag är både ledamot i ett utskott och riksdagsrevisor. Det är två oerhört
olika världar. Utskottet har att reagera på propositioner och motioner för
att sedan avge ett betänkande till den tidpunkt som talmanskonferensen har
bestämt. Notera att det alltid är fruktansvärt bråttom. Önskemål kommer
om att få lyssna på utomstående, men svaret är alltid att utskottet inte hin-
ner. Jag upplever ofta att ärendet inte har blivit riktigt genomarbetat.
Vi riksdagsrevisorer kan alltid välja vad vi vill titta på och dessutom ta den
tid vi behöver. Det är en helt annan känsla. Vi vet att ärendet är färdigbe-
handlat.
Jag upplever att riksdagen, dvs. utskotten tillsammans, borde fundera på
Prot. 1991/92:64
14 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Övrigt
6 Riksdagens protokoll 1991192. Nr 64
Prot. 1991/92:64
14 februari 1992
A llmänpolitisk
debatt
Övrigt
74
de erfarenheter som finns. I mycket handlar det om planhushållningsprob-
lem. Det kan sedan gälla vård, utbildning eller försvaret. Det är i grunden
samma problem. Det gäller att få kunskap om hur aktörerna fungerar, dvs.
hur tjänstemännen, ämbetsverken och de stora professionerna fungerar. Det
kan vara jurister, läkare, lärare osv. De har ett stort inflytande tack vare den
legitimitet de har i sin profession och egna starka värderingar som de vill
utveckla. Riksdagen kommer mycket i efterhand.
Fru talmannen sitter som ordförande i riksdagsutredningen där många av
dessa frågor berörs. Jag tycker att det är angeläget att riksdagen ställer sig
frågan vilka de viktiga besluten är som riksdagen skall syssla med. Vad skall
de besluten grunda sig på för kunskap? Det måste vara kunskap som hämtas
mer direkt från verkligheten, i stället för att låta myndigheterna få den oer-
hört centrala roll de har.
Hur kan det komma sig att svenska myndigheter är så oerhört starka? Det
går tillbaka till Axel Oxenstiernas idé om självständiga myndigheter. I övriga
världen är normalt departement och myndigheter detsamma. I dag är det så,
att om ett statsråd försöker påverka verkligheten blir han anmäld till konsti-
tutionsutskottet.
Här har vi alltså problemet med verksledningen. Hur skall myndigheter
styras? Jag upplever att det lilla landet inte har resurser för både en organisa-
tion som tar fram kunskap och en som driver verksamheten, utan det får bli
samma. Den myndighet som i dag fungerar som sektorsansvarig, och där-
med ansvarig för vad som händer från statens sida, är den myndighet som
skall servera oss underlaget. Det är klart att det inte går att skilja dem åt.
Myndigheterna är säkert mycket medvetna om vad de tycker att politiker
bör få veta eller inte. De kan mycket starkt ”färga” beslutsunderlaget.
Ett vanligt riksdagsutskott med två tre handläggare, som dessutom väsent-
ligen är utbildade på att skriva betänkanden så att att-satserna blir rätt for-
mulerade, har små möjligheter att hjälpa ledamöterna att se vad som händer
ute i verkligheten.
Departementen är också små. Ett departement med t.ex. 20 myndigheter
under sig har ett fåtal handläggare, medan myndigheterna kan ha 50-100
handläggare vardera.
Dessa internationellt sett mycket starka myndigheter, professionerna och
andra organiserade särintressen, gör att riksdagen kommer i ett slags under-
läge.
Det vore angeläget att inte bara diskutera sakområden, utan också riksda-
gens egen roll och förmåga att fungera. Det här skall inte göras till något
konstitutionellt problem - ett lagstiftnings- eller juridiskt problem. Det är
fråga om hur ett folkvalt organ skall kunna fungera som människornas repre-
sentant.
Vi har här ett slags planhushållningssystem utan central styrning. Det är
lite märkligt. Skall det då vara målstyrning eller skall det fortfarande vara
regelstyrning?
I går var det ett mycket intressant seminarium hos riksdagsrevisorerna om
dessa frågor. Denna diskussion förs i riskdagsutredningen och hos reviso-
rerna. Men kammaren själv borde också diskutera dessa frågor - tvärs över
utskottsgränserna. De problem som finns är i stor utsträckning desamma.
Hur kan riksdagen, med utgångspunkt i verkligheten, påverka vad myndig-
heter gör? Det är för litet av systemtänkande här i riksdagen och för litet av
utbildningsverksamhet. Jag upplever det som en stor brist i riksdagsarbetet.
Anf. 78 RICHARD ULFVENGREN (nyd):
Fru talman! Ärade lyssnare och läktare! Jag tackar för förtroendet att få
Gunnar Biörcks roll att sammanfatta debatten som har pågått i tre dagar.
En bild säger mer än tusen ord. Det är ett gammalt välkänt ordspråk. Jag
gjorde ett överslag när jag läste snabbprotokollen från de tidigare dagarnas
debatt. Det är fråga om ungefär 24 000 ord som har sagts. Det vore ganska
roligt att få se de 24 bilderna i stället.
Jag efterlyser andra medier än det skrivna ordet i riksdagen och i vårt ar-
bete. Är det inte dags att sluta skylla på den vackra vävnaden och att riks-
dagstrycket inte kan handha bilder osv.? Jag tycker att vi borde leva i en mer
modern tid även här i riksdagen. Att det är svårt att handskas med den rör-
liga bilden fick jag erfara när jag försökte väcka en motion i form av en vi-
deofilm. Det gick inte för sig. Men, det finns en framtid.
I onsdags var jag och besökte Bengt i kontrollrummet och tittade på tekni-
ken. - Bengt, är du med oss?
Det finns mycket fina lösningar och tekniska saker i huset. Det borde gå
att få litet mer liv i debatten genom att visa staplar, diagram, bilder osv.
En annan idé som jag grunnar på är att använda den interna TV-kanalen
utöver debatterna i kammaren. På givna tider skulle filmsnuttar kunna sän-
das från utskottsresor, interndokumentärer och filmer från organisationer,
t.ex. naturvårdsverket som vill informera om miljömärkta varor. T.ex. kl.
14.00 kunde sådana filmer visas, och så kan var och en titta på sitt rum. Det
skulle vara ett billigt och enkelt sätt att få ut information till riksdagsledamö-
terna.
Videofilmer från utskottsresor måste kanske föregås av en annan idé,
nämligen att ställa högre krav på dem som reser att lämna mer dokumenta-
tion. Kanske utskotten kunde dela på sig vid resorna, och alla i riksdagen
skulle få del av fler resmål.
Det som ibland benämns politikerförakt har sina rötter i att folk känner sig
utanför det pågående arbetet i riksdagen. Det gäller att i större utsträckning
försöka förmedla vad som händer här till folk.
Nu direktsändes partiledardebatten i onsdags, och det är bra. Men de
flesta människor arbetar kl. 9.00 på morgonen och kan då inte titta på TV. I
floran av debattregler skulle mycket vinnas på att göra debatten mera mass-
medial. Inledningsvis skulle varje partiledare kunna få ett två minuter långt
anförande. Detta kallas inom film för anslag och presentation. Själva debat-
ten står sedan för konflikt, upptrappning osv. I film talar man sedan om av-
rundning och avslutning. Det kunde lämpligtvis vara en minut vardera för
partiledarna. Jag tror att det skulle åtminstone ge tittarna en litet roligare
situation.
Jag tror vidare på ett veckomagasin på vettig sändningstid, där man pre-
senterar vad riksdagen har uträttat under veckan som har gått - ett program
som Magasinet t.ex., som handlade om oss i riksdagen. Där kunde man ta
upp vilka lagar som har ändrats, statistik om konjunkturer, det finansiella
Prot. 1991/92:64
14 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Övrigt
75
Prot. 1991/92:64
14 februari 1992
A llmänpolitisk
debatt
Övrigt
läget osv. Det kan vara glimtar från debatter och frågestunder, roliga episo-
der eller historiska återblickar. Då och då kanske statsministern ges ut-
rymme att kommentera en aktuell fråga utan att det behöver väcka så stort
rabalder.
Det kan förstås bli problem med finansieringen. Ett sätt är att köpa sänd-
ningstid i någon TV-kanal. Det kan bli dyrt. Ett annat sätt, som är mera tro-
ligt, är att man tillsammans med en TV-kanal producerar ett program med
en profil som gör att det kan vara ett sätt för TV-kanalen att konkurrera om
tittarna.
Fru talman! Jag tycker att vi kunde försöka utreda dessa förutsättningar.
Sedan Gutenberg kom med trycktekniken för flera hundra år sedan har
mycket hänt på litteratursidan. Vi har fått bibliotek, akademier, nobelpris
och litteraturfrämjande. Vi har läsning och skrivning som obligatoriska äm-
nen på skolschemat. Nu lever vi i en värld där vår konsumtion av medier i
andra former än det skrivna ordet ökar mer och mer, inte minst bland barn
och ungdom. Vi får inte blunda för detta eller försöka hålla det tillbaka. Det
är bara att acceptera och med positiva krafter ta del av den förändring som
sker och skapa förutsättningar för en ökad förståelse av TV och video i mass-
mediesamhället. Kanske är det dags för ett videofrämjande, som kunde
verka för förändringar av attityden till TV och video och se över utbildnings-
behov, användningsområden osv.
Vi ser nu försök i vårt samhälle till att släppa medierna fria. Det är en
balansgång som är nog så svår. Tungan måste hållas rätt i mun. Att nu ge
TV 4 och Stenbeck möjligheten att sända reklam som enda markbaserade
TV-kanal skapar på sitt sätt ett nytt monopol, som kanske är än värre. Som
alla vet finns det dessutom ett nära samarbete mellan TV 4 och TV 3.
Vi föreslår att man säljer ut TV 2 och satsar på Kanal 1 som den verkliga
Sverigekanalen. Den skall vara reklamfri och arbeta med svensk kultursprid-
ning och svenska produktioner i så stor utsträckning som möjligt.
Att sälja ut TV 2 i dag kunde lätt bli fel eftersom vi, till skillnad från andra
länder, inte har någon begränsning av ägandet av fria massmedier. T.ex.
Mr Stenbeck skulle kunna köpa även denna kanal, och då ha tre kanaler av
fyra. Låt oss därför tillsätta en snabbutredning, som skulle arbeta utifrån
grundsynen att största möjliga yttrandefrihet liksom största möjliga konkur-
rens skall råda - det gäller att göra en avvägning mellan dessa båda faktorer.
Utredningen skulle lägga fram ett lagförslag om hur ägarkoncentrationen
skall kunna begränsas.
Detta är ett stort ämne, och det finns en rad intressanta frågor. Låt mig
sammanfatta vad jag har sagt.
Ge oss bättre förutsättningar för att i kammaren visa bilder, overhead-bil-
der och kanske även video. Låt oss undersöka intresset för att använda vår
egen TV-kanal i huset på ett roligt och effektivare sätt. Utred förutsättning-
arna för att via TV sprida mer om det arbete vi uträttar i riksdagen till folk
ute i stugorna. Utred möjligheterna för ett video- och TV-främjande. Snabb-
utred lagstiftningen mot ägarkoncentration inom massmedia och verka för
en minskning av det statliga ägandet av TV- och radiokanaler.
Fru talman! Får jag med dessa ord önska alla en trevlig helg och tacka för
ordet.
(Applåder)
Anf. 79 TALMANNEN:
Med Richard Ulfvengrens anförande är den allmänpolitiska debatten av-
slutad. Över 160 talare har haft ordet, vilket är nytt rekord för en allmänpoli-
tisk debatt.
Anmäldes och bordlädes
Propositionerna
1991/92:90 Svenskt medborgarskap för adoptivbarn och förbättrad rätt till
föräldraledighet vid adoption
1991/92:93 Ett nytt avgiftssystem vid försenade skattebetalningar m.m.
1991/92:98 Vissa beslut fattade av internationella arbetskonferensen vid dess
sjuttiosjunde möte
1991/92:109 Utvidgad användning av samhällstjänst m.m.
Konstitutionsutskottets betänkande
1991/92:KU21 Koncessionsavgift på televisionens område m.m.
Finansutskottets betänkande
1991/92:FiUll Sammanställning av tilläggsbudget I för budgetåret 1991/92
Justitieutskottets betänkanden
1991/92:JuU6 Internationellt samarbete i brottmål
1991/92:JuU8 Teleavlyssning och teleövervakning
Lagutskottets betänkanden
1991/92:LU16 Uppgifter om fornminnen i gravationsbevis
1991/92:LU17 Permutation
Utrikesutskottets betänkande
1991/92:UU18 Godkännande av avtal rörande handeln mellan EFTA-län-
derna och Turkiet m.m.
Jordbruksutskottets betänkanden
1991/92:JoU9 Utbildning och forskning
1991/92:JoU10 Miljön kring Djurgården-Haga-Brunnsviken-Ulriksdal
1991/92:JoUll Forskning och försök rörande alternativ till burhållning inom
äggproduktionen
Bostadsutskottets betänkande
1991/92:BoU10 Konkurrensen i den kommunala planeringen - ändring i
plan- och bygglagen
Prot. 1991/92:64
14 februari 1992
Allmänpolitisk
debatt
Övrigt
77
Prot. 1991/92:64
14 februari 1992
Anmäldes att följande interpellationer framställts
den 13 februari
1991/92:106 av Hans Göran Franck (s) till statsrådet Alf Svensson om huma-
nitära insatser i Irak:
Det är hög tid att snabbt öka de humanitära insatserna i Irak. Situationen
blir alltmer outhärdlig för civilbefolkningen och i synnerhet för barnen. Nöd-
situationen beror främst på den irakiska regimens politik men också på till-
lämpningen av FN-sanktionerna, vilka vårt land medverkar i.
Det finns en rad rapporter om en kraftigt ökad barnadödlighet och under-
näring. På grund av brist på medicin och teknisk utrustning ökar dödligheten
i sjukdomar som diabetes, infektioner och diarréer. Insulin och antibiotika
finns i mycket liten utsträckning. Sönderbombade avloppssystem och vatten-
verk leder till att epidemier sprids.
Risken är att denna politik snarare stärker Saddam Husseins regim i stället
för att försvaga den. Den irakiska civilbefolkningen har små möjligheter att
påverka regimens politik. Det är utomordentligt angeläget att vårt land ökar
de humanitära insatserna i första hand så att de kommer barnen i Irak till
godo.
Det är nödvändigt att söka finna nya lösningar för att undvika en fullstän-
dig katastrof. Det bör övervägas att ge Irak tillstånd att exportera olja och
för inkomsterna dels betala av på sitt krigsskadestånd, dels köpa medicin och
baslivsmedel. Nya vägar bör prövas för att åstadkomma en acceptabel ga-
ranti för att hjälpen får en humanitär inriktning. En av FN och Irak godtag-
bar övervakning bör kunna ordnas.
På grund av det anförda får jag fråga statsrådet Alf Svensson:
Är svenska regeringen beredd att ta något nytt initiativ för att avhjälpa
den katastrofala situationen för civilbefolkningen i Irak?
1991/92:107 av Jan Erik Ågren (kds) till civilministern om kyrkobokfö-
ringen:
I diskussionerna inför överföringen av folkbokföringen från svenska kyr-
kan till lokala skattemyndigheten framfördes farhågor om de negativa kon-
sekvenser som detta skulle kunna komma att få. Tyvärr har de i flera fall
visat sig vara berättigade.
Det senaste exemplet på detta är de oacceptabla eftersläpningar som upp-
stått när det gäller rapporteringen av uppgifter till församlingarna.
På nyårsdagen har traditionsenligt under en lång följd av år på många håll
i landet befolkningsstatistik lästs upp. Till det senaste årsskiftet var det un-
derlag som gick att få i samtliga av mig kända fall inte användbart på grund
av stora felaktigheter.
Det största problemet orsakas emellertid av den stora eftersläpningen i
rapporteringen till församlingarna; t.ex. Sundsvallsområdet mer än två må-
nader. Liknande problem rapporteras även från andra delar av landet.
En följd av detta är t.ex. att föräldrar kan komma för att få sitt barn döpt,
men det finns inte i församlingensregistret trots att det kan vara över två må-
nader gammalt. En annan följd är att människor begravs som ”inte är döda”.
Präster och handläggare av kyrkobokföringsfrågor från Sundsvalls och
Ljunga kontrakt i Härnösands stift framför i en skrivelse om den nya kyrko-
bokföringen i svenska kyrkan bl.a. följande:
Det nya kyrkobokföreingsregistret fungerar för närvarande inte tillfreds-
ställande som ett medlemsregister för svenska kyrkan.
Det beror bl.a. på
att uppgifterna i stor utsträckning är inaktuella,
att uppgifter som visar s.k. familjebild saknas i församlingsregistret,
att födelsehemort saknas i församlingsregistret,
att personakter för personer äldre än 50 år ej har registrerats av folkbokför-
ingsmyndigheten, dvs. lokala skattemyndigheten.
De protesterar också mot att församlingsböcker och församlingsliggare/-
personakter skall överföras till landsarkivet. Det gör de av ekonomiska, per-
sonella och praktiska skäl.
Med hänvisning till ovanstående vill jag ställa följande frågor till statsrå-
det:
1. Vilka åtgärder är regeringen beredd att vidta för att svenska kyrkan skall
få en kyrkobokföring som fungerar?
2. Är regeringen beredd att tillåta att svenska kyrkans församlingar får be-
hålla kyrkoböcker och församlingsliggare/personakter till dess att svenska
kyrkan får ett kyrkobokföringsregister som tillfredsställande kan fungera
som ett medlemsregister för svenska kyrkan?
3. Är regeringen beredd att överväga en lagstiftning - lag om församlingsre-
gister för svenska kyrkan - för att möjliggöra ett väl fungerande försam-
lingsregister för svenska kyrkans behov?
Anmäldes att följande frågor framställts
den 13 februari
1991/92:379 av Olle Schmidt (fp) till kommunikationsministern om Öre-
sundsbron:
I ett pressuttalande nyligen uttalade sig biträdande miljöminister Görel
Thurdin om att andra alternativ till Öresundsbron skall utredas. Vad hon i
detalj menade framgick inte. Det beslut som riksdagen fattade i juni 1991
innebär att en kombinerad järnvägs- och vägförbindelse skall byggas mellan
Köpenhamn och Malmö. Några alternativa lösningar handlade det inte om.
Tvärtom var det ju så att tunnelalternativet av flera skäl, bl.a. ekonomiska,
avvisades. Beslut om bron upprepades senare i det danska folketinget. Pla-
neringsarbetet för byggandet av bron har nu satt fart. Biträdande miljömi-
Prot. 1991/92:64
14 februari 1992
79
Prot. 1991/92:64
14 februari 1992
nisterns uttalande skapar därför oro och osäkerhet om regeringens inställ-
ning.
Mot bakgrund av detta vill jag fråga kommunikationsministern om riks-
dagsbeslutet om byggande av en kombinerad järnvägs- och vägförbindelse
över Öresund fullföljs enligt tidigare beslut.
1991/92:380 av Sigge Godm (fp) till socialministern om bilstödet:
Jag har fått kännedom om att åtminstone två personer under senare tid
fått avslag på ansökningar om bilstöd med hänvisning till att deras handikapp
inte kan anses bestående, och i sammanhanget har då figurerat att man med
”bestående” avser sju år, som är bilstödets omloppstid.
I det ena fallet rör det sig om en person som har multipel skleros sedan ett
tiotal år tillbaka som successivt blivit sämre. I det andra fallet är det en per-
son med svår ryggskada, kronisk smärta och stora förflyttningssvårigheter
sedan flera år tillbaka. Statistiskt sett är prognosen mycket dålig för båda
dessa personer och några verksamma behandlingsmetoder kan inte presen-
teras. Möjligheten till förbättring kan inte uteslutas men är osannolik.
Med hänvisning till det anförda vill jag ställa följande fråga:
Har regeringen vidtagit någon åtgärd för att bättre bringa behandlingen
av framställan om bilstöd i överensstämmelse med lagstiftarens intention?
1991/92:381 av Kent Olsson (m) till statsrådet Bo Könberg om försök med
samverkan mellan kommuner och försäkringskassor:
I mars 1991 utgick från socialdepartementet en förfrågan om intresse att
deltaga i försöksverksamhet med syfte att skapa en bättre finansiell samord-
ning mellan hälso- och sjukvården, socialförsäkringssystemet och social-
tjänsten. I april 1991 insände Bohuslandstinget, Stenungsunds kommun och
Stenungsunds försäkringskassa en intresseanmälan att deltaga i projektet.
I juni 1991 gavs från socialdepartementet besked om att detta projekt var
bland de projekt som var intressanta att arbeta vidare med, men ännu har
Stenungsundsprojektet inte fått klartecken att sätta i gång.
Varför har projektet ännu inte fått tillstånd att starta?
1991/92:382 av Margareta Viklund (kds) till utrikesministern om brott mot
de mänskliga rättigheterna:
En ny rapport från Amnesty International (den 5 februari 1992) tar upp
förnedrande övergrepp riktade mot kvinnor av polis, fångvaktare och solda-
ter. Våldtäkt och sexuella trakasserier av gripna eller fängslade kvinnor an-
vänds ofta som en förhörsmetod, eller som hämnd då myndigheterna inte
lyckats gripa personer som efterspanas för deras politiska aktiviteter, eller
som militär taktik i många länder där det finns en väpnad opposition.
Jag vill därför fråga utrikesministern om regeringen tänker vidta några åt-
gärder för att markera att dessa övergrepp utgör allvarliga brott mot de
mänskliga rättigheterna.
1991/92:383 av Patrik Norinder (m) till jordbruksministern om den svenska
mjölkproduktionen:
Det har visat sig att djurskyddsbestämmelserna, vad gäller betesdispen-
serna enligt LSFS 1989:20, tillämpas på varierande sätt i landet. Det är tolk-
ningen av bestämmelserna som utgör skillnaderna.
På så vis riskeras att välskötta, konkurrenskraftiga besättningar försvin-
ner. Risk finns därmed också att den svenska mjölkproduktionen totalt sett
förlorar i konkurrensen med utlandet. På sikt kan den slås ut.
Vad avser statsrådet att göra för att förhindra en sådan redan inledd nega-
tiv utveckling?
1991/92:384 av Birthe Sörestedt (s) till statsrådet Reidunn Laurén om lagen
om fastighetsmäklare:
Klagomålen mot fastighetsmäklare ökar. I storstadslänen har anmälning-
arna fördubblats under 1991 vilket visar på behovet av åtgärder. Sedan 1990
har det pågått en översyn av lagstiftningen.
Jag vill med anledning härav fråga:
Ämnar statsrådet lägga fram förslag till en skärpning av lagstiftningen?
1991/92:385 av Rune Backlund (c) till justitieministern om våldsbrotten mot
handeln:
Butiksbrottsligheten ökar på ett oroväckande sätt och utgör i dag ett stort
problem för landets köpmän och deras anställda. Dagligen förekommer
vålds- och rånbrott riktade mot detaljhandeln. De väpnade rånen har under
de senaste åren ökat med 30 %. Hela tiden sker en upptrappning av våldet i
samband med rånen. Under det gångna året dödades tre personer vid rån
och stölder. I år har hela Sverige upprörts av det råa våld som riktats mot
köpmän med invandrarbakgrund.
Med anledning av det anförda vill jag fråga:
Vilka konkreta åtgärder avser justitieministern vidta för att stoppa den
skrämmande utvecklingen av vålds- och rånbrott riktade mot handeln?
1991/92:386 av Mona Saint Cyr (m) till statsrådet Görel Thurdin om bildan-
det av naturreservat:
Naturvårdsverket och Riksantikvarieämbetet avser att skapa ett naturre-
servat på Riddarhusets fastighet Föllingsö 3:1 i Kinda kommun. Detta för
att förhindra att markägaren upplåter marken för en golfbana. Ett sådant
förfarande går inte bara emot markägarens dispositioner utan också mot lo-
kal och kommunal opionion liksom mot länsstyrelsens lekmannastyrelse.
I det aktuella fallet torde den planerade användningen av marken vara det
sätt som bäst leder till att det öppna landskapet bevaras.
Vilken roll tillmäts äganderätten och markägarens intentioner vid bil-
dande av naturreservat?
Prot. 1991/92:64
14 februari 1992
Prot. 1991/92:64
14 februari 1992
1991/92:387 av Ingela Mårtensson (fp) till utrikesministern om Sveriges in-
ställning till Iran:
Den iranske vice utrikesministern Mahmoud Vaezi har nyligen på inbju-
dan av kabinettssekreterare Lars-Äke Nilsson varit på officiellt besök i Sve-
rige. Med tanke på hur den iranska regeringen förtrycker mänskliga rättig-
heter är det förvånande att den svenska regeringen bjuder in en företrädare
för Irans regering. Sverige har i olika internationella sammanhang fördömt
att iranska regeringen inte respekterar mänskliga rättigheter.
Med anledning av det ovan anförda vill jag ställa följande fråga till utrikes-
ministern:
Har den svenska regeringen ändrat sin inställning till Iran?
1991/92:388 av John Andersson (v) till jordbruksministern om avgifterna för
djursjukvård:
I budgetpropositionens bil. 10 föreslår regeringen en mycket kraftig höj-
ning av djursjukvårdsavgifterna. För djur inom animalieproduktionen är
detta i det närmaste en fördubbling.
För det första finns en uppenbar risk att distriktsveterinärorganisationen
slås sönder. För det andra kan följden bli att djur utsätts för onödigt lidande
genom att man avvaktar när ett djur är sjukt.
Med hänvisning till ovanstående vill jag ställa följande fråga till jordbruks-
ministern:
Avser jordbruksministern medverka till att den föreslagna höjningen inte
får dessa negativa följder?
den 14 februari
1991/92:389 av Annika Åhnberg (v) till jordbruksministern om djurskyddsla-
gen:
Med den nya svenska djurskyddslagen fick Sverige mycket gott anseende
internationellt när det gäller djurskyddsfrågor. Men gång efter annan avslö-
jas det att lagen i praktiken inte kommit att bli ett effektivt redskap mot djur-
misshandel och undermålig djurhållning. Det är uppenbart att lagen måste
skärpas.
Av förarbeten till såväl den nya som den gamla lagen framgår att hänsyn
till djurhållarens inkomstmöjligheter skall väga tyngre än djurens behov.
Praxis har därför lett till en urholkning av lagen. Detta kan inte accepteras.
Vi måste från svensk sida, med en ökande livsmedelshandel över nations-
gränserna, mycket aktivt arbeta för ett bättre djurskydd internationellt. Då
duger det inte att det i Sverige förekommer de mest upprörande former av
vanvård. Jag vill därför fråga:
När avser regeringen till riksdagen lämna förslag om skärpning av djur-
skyddslagen?
82
1991/92:390 av Annika Åhnberg (v) till miljöministern om miljöforskningen:
Naturvårdsverket har begärt ökade resurser för den med EG gemen-
samma miljöforskningen, som blir resultatet av ett EES-avtal. Regeringen
anser att redan befintliga resurser skall omfördelas. Detta får till konsekvens
att angelägen forskning i Sverige inte kommer till stånd. Både nya forsk-
ningsprojekt och redan pågående riskerar att omintetgöras. Regeringen
handlar oansvarigt, ännu en gång har bristen på insikt i och intresse för mil-
jöpolitiken bekräftats.
Internationella gemensamma forskningsprogram när det gäller miljön är
mycket angelägna, men ska inte komma till stånd på bekostnad av lika ange-
lägen forskning i Sverige. Dessutom måste möjligheterna för forskare i Sve-
rige att ansöka om EG-gemensamma resurser förbättras. Annars blir Sve-
rige nettobidragsgivare till denna forskning utan att få möjlighet att delta
aktivt. Jag vill därför fråga:
Vilka åtgärder avser regeringen vidta för att garantera miljöforskningen i
Sverige och ett aktivt deltagande i internationell forskning?
1991/92:391 av Birgit Henriksson (m) till justitieministern om brottslingar,
som överlämnas till sluten psykiatrisk vård:
I tidningen Expressen har man då och då redovisat vad som inträffat efter
dom till sluten psykiatrisk vård. Nyligen redovisades en lista över våld, dråp,
mordhot, misshandel, olaga hot, stölder m.m., som begåtts av utskrivna
våldsbrottslingar.
En man som dömts till sluten psykiatrisk vård för mordbrand och grov
misshandel skrevs ut före jul - knappt två månader senare försöker han att
döda en människa igen.
För två veckor sedan redovisades hur en man som mördat sin hustru med
yxa släpptes efter 18 månader och sedan dess åkt runt och begått nya vålds-
brott och hotat flera människor. I förrgår häktades en man som efter två må-
nader i frihet försökte strypa en man. En annan begick tre våldtäkter under
en försöksutskrivning.
Enligt min uppfattning bör personer som begått brott av allvarlig natur
och som dömts till sluten psykiatrisk vård avtjäna resten av tiden i fängelse
om de friskförklaras innan normal strafftid löpt ut.
Vilka åtgärder avser statsrådet vidta för att minska antalet våldsbrott av
här nämnt slag?
1991/92:392 av Björn von der Esch (m) till kommunikationsministern om
möjlighet att avlasta Arlanda flygplats:
Om inte en flygplatsetablering i södra Storstockholmsområdet blir aktuell
kan flygplatsen Stockholm-Skavsta i Nyköpings kommun vara ett bra alter-
nativ för att avlasta Arlanda.
Vilka åtgärder avser statsrådet vidta för att avlasta Arlanda flygplats?
Prot. 1991/92:64
14 februari 1992
83
Prot. 1991/92:64
14 februari 1992
7§ Kammaren åtskildes kl. 14.13.
Förhandlingarna leddes
av andre vice talmannen från sammanträdets början t.o.m. 3 § anf. 30 (del-
vis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. anf. 62 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. anf. 73 (delvis) och
av talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
TOM T:SON THYBLAD
IBarbro Karlsson
84
Fredagen den 14 februari
Prot. 1991/92:64
14 februari 1992
1§ Ledighet........................................... 1
2 § Hänvisning av ärende till utskott........................ 1
3 § Allmänpolitisk debatt (forts, från prot. 63)................ 1
Arbetsmarknad, regionalpolitik m.m.................... 1
Mona Sahlin (s)
Bo G Jenevall (nyd)
Karl-Erik Persson (v)
Arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund (c)
Berit Andnor (s)
Elver Jonsson (fp)
Björn Kaaling (s)
Marianne Jönsson (c)
Bengt-Ola Ryttar (s)
Sinikka Bohlin (s)
Martin Nilsson (s)
Roland Sundgren (s)
Sigrid Bolkéus (s)
Bertil Måbrink (v)
Britt Bohlin (s)
Ines Uusmann (s)
Bengt Hurtig (v)
Olle Schmidt (fp)
Böije Nilsson (s)
Christer Skoog (s)
Roland Lében (kds)
Sonia Karlsson (s)
Lena Klevenås (s)
Tredje vice talmannen (om debattreglerna)
Gunnar Thollander (s)
Bo Finnkvist (s)
Göthe Knutson (m)
Isa Halvarsson (fp)
Hans Karlsson (s)
Stina Eliasson (c)
Birger Andersson (c)
Hans Stenberg (s)
Näringspolitik..................................... 63
Sten-Ove Sundström (s)
Stina Eliasson (c)
Ulf Eriksson (nyd)
Holger Gustafsson (kds)
Åke Selberg (s)
85
Prot. 1991/92:64
14 februari 1992
Övrigt........................................... 70
Robert Jousma (nyd)
Claus Zaar (nyd)
Talmannen
Hans Lindblad (fp)
Richard Ulfvengren (nyd)
4§ Bordläggning....................................... 77
5 § Anmälan om interpellationer
1991/92:106 av Hans Göran Franck (s) om humanitära insatser
i Irak......................................... 78
1991/92:107 av Jan Erik Ågren (kds) om kyrkobokföringen.. 78
6 § Anmälan om frågor
1991/92:379 av Olle Schmidt (fp) om Öresundsbron....... 79
1991/92:380 av Sigge Godin (fp) om bilstödet............ 80
1991/92:381 av Kent Olsson (m) om försök med samverkan
mellan kommuner och försäkringskassor.............. 80
1991/92:382 av Margareta Viklund (kds) om brott mot de
mänskliga rättigheterna........................... 80
1991/92:383 av Patrik Norinder (m) om den svenska mjölkpro-
duktionen ..................................... 81
1991/92:384 av Birthe Sörestedt (s) om lagen om fastighets-
mäklare ....................................... 81
1991/92:385 av Rune Backlund (c) om våldsbrotten mot han-
deln.......................................... 81
1991/92:386 av Mona Saint Cyr (m) om bildandet av naturre-
servat ........................................ 81
1991/92:387 av Ingela Mårtensson (fp) om Sveriges inställning
till Iran....................................... 82
1991/92:388 av John Andersson (v) om avgifterna för djursjuk-
vård.......................................... 82
1991/92:389 av Annika Åhnberg (v) om djurskyddslagen.... 82
1991/92:390 av Annika Åhnberg (v) om miljöforskningen... 83
1991/92:391 av Birgit Henriksson (m) om brottslingar som
överlämnas till sluten psykiatrisk vård................ 83
1991/92:392 av Björn von der Esch (m) om möjlighet att avlasta
Arlanda flygplats................................ 83
86
gotab 40947, Stockholm 1992