Riksdagens snabbprotokoll
Protokoll 1991/92:50
Fredagen den 10 januari
Kl. 10.00--11.36

Välkomstord
Anf. 1 TALMANNEN:
Ärade ledamöter! Jag hälsar er, de vice talmännen,
kammarsekreteraren och riksdagens personal
välkomna tillbaka till det fortsatta riksdagsarbetet
under detta riksmöte.
Jag vill också uttrycka min tillfredsställelse över att
vår svenska flagga nu fått en permanent plats här i
plenisalen.
1 § Anmälan om återtagande av plats i
riksdagen
Talmannen meddelade att Jon Peter Wieselgren
(nyd) den 8 januari och Håkan Holmberg (fp) den
10 januari återtagit sina platser i riksdagen,
varigenom tjänstgöringen som ersättare upphört
för Simon Liliedahl och Barbro Sandberg.
2 § Ny riksdagsledamot
Upplästes och lades till handlingarna följande från
valprövningsnämnden inkomna
Berättelse om granskning av bevis för
riksdagsledamöter och ersättare för
riksdagsledamöter
Till valprövningsnämnden har från
riksskatteverket inkommit bevis om att Kristina
Knöös-Franzén (m), Växjö, utsetts till ny ledamot
av riksdagen fr.o.m. den 1 januari 1992 sedan Bo
Frank (m) avsagt sig sitt uppdrag som
riksdagsledamot.
Till ersättare för riksdagsledamöter har utsetts Jan-
Olof Franzén, Skruv, och Jan Ernheimer, Ljungby
(båda m). Valprövningsnämnden har denna dag
granskat bevisen och därvid funnit att de blivit
utfärdade i enlighet med 15 kap. 1 § vallagen.
Stockholm den 9 januari 1992
Lars Tottie
Sven-Georg Grahn
3 § Avsägelser
Talmannen meddelade att avsägelser från
uppdraget som riksdagsledamot inkommit
dels från Görel Bohlin (m),
dels från Kristina Knöös-Franzén (m),
dels från Jon Peter Wieselgren (nyd).
Kammaren biföll dessa framställningar.
4 § Ledighet
Talmannen meddelade att Ingegerd Elm (s) ansökt
om ledighet på grund av sjukdom under tiden den
10 januari -- den 29 februari.
Kammaren biföll denna ansökan.
Talmannen anmälde att Martin Nilsson (s) skulle
tjänstgöra
som ersättare för Ingegerd Elm.
5 § Anmälan om kompletteringsval till
skatteutskottet och socialförsäkringsutskottet
Talmannen meddelade att socialdemokratiska
riksdagsgruppen som suppleant i skatteutskottet
och i socialförsäkringsutskottet under Ingegerd
Elms ledighet anmält hennes ersättare Martin
Nilsson.
Talmannen förklarade vald till
suppleant i skatteutskottet
Martin Nilsson (s)
suppleant i socialförsäkringsutskottet
Martin Nilsson (s)
6 § Justering av protokoll
Justerades protokollen för den 16, 17, 18 och 19
december 1991.
7 § Överlämnande av kommittéberättelsen
Anf. 2 Statsrådet REIDUNN LAURÉN (-):
Fru talman! Jag ber att till riksdagen få överlämna
1992 års kommittéberättelse.
Statsrådet Laurén avlämnade regeringens skrivelse
1991/92:103 med redogörelse för verksamheten
inom de kommittéer som hade tillsatts efter beslut
av regeringen.
Kommittéberättelsen bordlades.
8 § Överlämnande av budgetpropositionen
Anf. 3 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):
Fru talman! Jag ber att till riksdagen få överlämna
regeringens förslag till statsbudget för nästa
budgetår.
Finansministern överlämnade regeringens
proposition 1991/92:100 med förslag till statsbudget
för budgetåret 1992/93.
Anf. 4 TALMANNEN:
Det omfattande och viktiga budgetarbetet inleds
nu i riksdagen genom det budgetförslag som
regeringen just överlämnat.
Finansministern kommer nu att lämna kammarens
ledamöter information om budgeten. Därefter får
oppositionens företrädare komma till tals.
Anf. 5 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):
Fru talman! Regeringens finansplan och budget
kommer att ge Sverige en ny start. Det är en politik
för tillväxt och utveckling.
Målet för regeringens ekonomiska politik är att
bryta den ekonomiska stagnationen, att pressa ned
arbetslösheten och att återupprätta Sverige som en
tillväxt- och företagarnation med en stark ekonomi.
Under större delen av 1980-talet försummades de
drivkrafter i ekonomin som skapar välfärd. Välfärd
är jobb, stigande inkomster, bra vård och omsorg,
trygga pensioner, omsorg om det glömda Sverige.
När basen för denna välfärd inte vårdas, riskeras
själva välfärden. Det är därför vi nu har en
stillastående ekonomi med utslagning av företag,
massor av människor som förlorar jobbet, och ett
ökande underskott i statens budget. Det är detta
som vi nu ändrar på.
1992 blir ett tufft år. Ett av problemen är att de
skyddade sektorerna i ekonomin har vuxit mycket
snabbt medan de konkurrensutsatta har minskat.
På 1950-talet var faktiskt över hälften av alla
sysselsatta verksamma inom områden där det fanns
internationell konkurrens. Nu är det mindre än
30 %. Enbart under de två senaste åren har över
100 000 industrijobb försvunnit. Så kan det inte
fortsätta.
Därför lägger vi om den ekonomiska politiken.
Regeringens strategi bygger på att stimulera de
krafter som skapar välstånd. Den tidigare
nedvärderingen av företagsamhet skall bytas i sin
motsats med tilltro till företagande och skapande.
Vi kommer att göra det lönsamt att arbeta, spara
och driva företag i Sverige.
Den ekonomiska politiken ställs under de
kommande två åren inför två huvuduppgifter. Den
första är att öka tillväxt- och utvecklingskraften i
svensk ekonomi. Genom en politik som förbättrar
förutsättningarna för arbete, sparande och
företagande läggs grunden för stigande
sysselsättning och ökande inkomster.
Den andra huvuduppgiften är att säkra en varaktigt
låg inflation. Det är bara en stram finanspolitik och
en fast växelkurspolitik som ger utrymme för
riktiga löneökningar som inte äts upp av pris- och
ränteökningar. Det är bara en växande
låginflationsekonomi som kan föra Sverige in i EG.
Fru talman! Det vi föreslår är en kombination av
strategiska skattesänkningar och andra åtgärder för
att gynna sparande, arbete och företagande och en
stram utgiftspolitik som ger låg inflation och låg
ränta.
För att säkra en varaktigt låg inflation måste de
offentliga utgifterna begränsas. Därför går vi vidare
med den långsiktiga utgiftsstrategi som riksdagen
lade fast i höstas. Den bygger på en bedömning av
de långsiktiga utgiftstrenderna och utgiftsutrymmet
samt en prioritering bland olika utgifter.
Denna långsiktiga utgiftsstrategi bygger på insikten
att det krävs strukturella förändringar. Vi slår fast
tre principer för de strukturella förändringarna:
Socialförsäkringssystemen skall för det första
reformeras med utgångspunkt främst från
önskemålet att stimulera arbete och sparande. Det
är samma princip som låg till grund för
skattereformen. Vi föreslår därför att de tre första
dagarnas sänkta ersättning i
sjukpenningförsäkringen ersätts med två
karensdagar och ett högkostnadsskydd. Vi föreslår
att tandvårdsförsäkringen görs om. Vi föreslår att
man själv skall betala mer till sin
arbetslöshetsförsäkring och att systemet med
delpension avskaffas.
Delpensionen avskaffas naturligtvis inte för dem
som redan har delpension, utan bara för
tillkommande. Om man vill gå tidigare i pension
finns fortfarande förtidspension, om man är
nedsliten eller sjuk, eller s.k. förtida uttag av
folkpension. Flexibiliteten i pensionssystemet finns
kvar men betalas inte av staten, dvs. andra, utan av
var och en själv.
Den andra principen i den långsiktiga
utgiftspolitiken är att satsa på åtgärder som
stimulerar näringslivets tillväxt i hela landet.
Genom att hålla tillbaka t.ex. den kommunala
konsumtionsökningen -- till i stort sett noll -- skapar
vi utrymme för investeringar i infrastruktur,
utbildning och forskning samt miljö. Därför
föreslår vi t.ex. ökade anslag för upprustning av
högskolan, fler platser inom högskolan och
betydande ökningar av väg- och
järnvägsinvesteringarna.
Vi föreslår att nedsättningen av de sociala
avgifterna i delar av Norrland skall utvidgas till fler
näringar och en större del av Norrlands inland, så
att bättre förutsättningar skapas för
företagsamheten där.
Resultatet blir att de offentliga utgifterna för
investeringar i bl.a. infrastrukturen ökar från 2,5 %
till 3 % av BNP under nästa år. Det är en mycket
stor ökning, och dessa investeringar är därmed
större än underskottet i de offentliga finanserna.
Den tredje principen är att vi inom den offentliga
konsumtionen prioriterar utgifter för vård och
omsorg. Vi tar bort en del bidrag till t.ex. fackliga
organisationer och drar ner på bidragen till
studieförbunden för att få möjlighet att genomföra
förbättringar t.ex. för familjer som har barn med
handikapp och för ensamstående föräldrar.
Husläkarsystemet kommer att byggas ut. Vi
omfördelar pengar från sjukpenningförsäkringen
till själva sjukvården.
Vi föreslår också att 1 miljard kronor årligen satsas
på insatser för Baltikum och Öst- och
Centraleuropa utöver den procent av BNP som går
till u-länderna.
Tillämpningen av dessa tre principer betyder att vi
har fått kontroll över de offentliga utgifterna. De
ligger nominellt oförändrade, om man bortser från
statsskuldsräntorna. Dessutom betyder
tillämpningen av dessa principer i budgetförslaget
att det sker stora omfördelningar inom ramen för
nominellt oförändrade utgifter. Bortsett från
utgifterna för arbetslöshetsersättningar som följer
konjunkturen sjunker transfereringsutgifterna som
andel av nationalinkomsten. Detta är en mycket
viktig strukturell förändring i den svenska
ekonomin. I stället ökar investeringarnas andel.
Det är sammantaget en strukturförändring som
kommer att vara av strategisk betydelse för
möjligheterna att skapa jobb och en bättre framtid.
En annan strategiskt viktig och strukturellt
betydelsefull förändring som följer av förslagen i
budgeten gäller sparandet. Det totala finansiella
sparandet i ekonomin ökar, enligt de prognoser
som föreligger. Det är samma sak som att säga att
bytesbalansens underskott minskar. Vi bedömer att
det under 1993 kommer att uppgå till mindre än 10
miljarder kronor, ungefär 0,6 % av BNP. Vi
beräknar att handelsbalansen ger ett överskott
nästa år på nära 50 miljarder kronor. Den
förbättrade utrikesbalansen avspeglar en kraftig
uppgång i den privata sektorns finansiella
sparande. Ökningen i det privata sparandet är alltså
större än minskningen i det offentliga sparandet.
Det betyder, utöver det att sparandet ökar
sammantaget, att fördelningen mellan privat och
offentligt sparande i Sverige kommer att bättre
överensstämma med vad som är vanligt i andra
länder och, vilket inte är minst viktigt, bättre
överensstämma med liberala värderingar -- att
människor själva skall spara och äga i stället för att
stat och kommun gör det.
Fru talman! Budgetförslaget brukar alltid skapa ett
stort intresse för en enda siffra, nämligen saldot.
Det förslag till statsbudget som jag har överlämnat
visar ett underskott för nästa budgetår på 70,8
miljarder kronor. Det är mycket pengar. Vad beror
det på att det blir ett så pass stort underskott, när
vi föreslår strukturella reformer på utgiftssidan som
begränsar utgifterna med uppemot 24 miljarder
kronor på helår räknat?
När man tittar närmare på dessa siffror visar det sig
att en mycket stor del av försämringen uppkom
redan förra året, 1991. Då minskade statens och
socialförsäkringssektorns finansiella sparande med
75 miljarder kronor. Stat och
socialförsäkringssektor, det är det som staten,
riksdagen, beslutar om mer direkt. Denna
försämring på 75 miljarder kronor förra året kan
delas upp i två delar. En del, knappt hälften, beror
på konjunkturen. Denna del försvinner när den
ekonomiska stagnationen brutits och tillväxten tar
fart.
Den andra delen av försämringen, den andra
hälften, beror på olika regelsystem och på politiska
beslut. Den försämring av betydande omfattning
som skedde förra året beror alltså på att den förra
regeringen förde en alltför slapp finanspolitik.
Under 1992 och 1993 sker en fortsatt försämring av
det finansiella sparandet med ungefär 30 miljarder
kronor, alltså väsentligt mycket mindre. Hela
denna försämring beror på att den ekonomiska
tillväxten ännu inte har hunnit ta fart. Den
försämringen försvinner när tillväxten blir bättre.
Men det är ett faktum att den regering som nu är
har ärvt ett visst underskott, som inte beror på de
ekonomiska konjunkturerna. En del av
underskottet hos staten och
socialförsäkringssektorn uppvägs av ett överskott
hos kommunerna, men för den konsoliderade,
sammantagna offentliga sektorn kvarstår ett
mindre strukturellt underskott. Det skall vi
avskaffa. Det är en norm som slogs fast av
riksdagen i höstas och som vi självfallet upprepar i
finansplanen nu, att de offentliga finanserna inte
skall visa underskott över en konjunkturcykel.
Fru talman! Regeringens ekonomiska politik lägger
en grund för en period av tillväxt, företagande och
utveckling i Sverige. I slutet av 1990-talet skall
Sverige vara en nation där medborgarna har stor
individuell frihet, där det lönar sig att arbeta och
spara. Tillväxten skapar utrymme för ett mjukare
och mer solidariskt samhälle. I dagens svårigheter
ser vi morgondagens möjligheter till ett ökat
välstånd.
Att klara övergången från en stagnerande
höginflationsekonomi -- det var 80-talets modell --
till en växande låginflationsekonomi -- som skall bli
90-talets modell -- och att varaktigt bli kvar i en
växande ekonomi med låg inflation, är en tuff
uppgift. Det kräver att man vågar ta litet tuffa tag.
Finansplanen och budgetförslaget visar både att
regeringen gör det och hur vi gör det. Det går att
rätta till gamla misstag. Att klara det kräver
uthållighet och en mycket konsekvent politik. Det
är innebörden i det förslag till statsbudget som jag
nu har överlämnat för riksdagens behandling.
Anf. 6 ALLAN LARSSON (s):
Fru talman! Jag vill börja med att önska
finansministern en god fortsättning på det nya året.
Jag har med stort intresse studerat Anne Wibbles
första budget och finansplan. Jag har gjort det med
insikt om de krav och svårigheter som en
finansminister möter. Runt om i världen brottas
regeringar med stora problem: en svag och skakig
världskonjunktur med dålig tillväxt, stora
budgetunderskott och växande arbetslöshet. Så ser
världen ut i dag.
För Sveriges del är de ekonomiska problemen
mindre än i många andra länder. Men här
tillkommer ett par besvärande politiska problem.
Det ena består i att vi har en koalitionsregering av
inte mindre än fyra partier och trots det en
minoritetsregering.
Det andra problemet är att dessa partier ställde ut
mängder av löften till väljarna under förra året. Ni
lovade att ni med ert trollspö skulle skapa tillväxt
och nya resurser. Ni lovade stora skattesänkningar
och också kostnadskrävande reformer. Detta
beskrevs med arrogans och överlägsenhet som ''den
enda vägen''.
Hur blev det? Nu vet vi svaret. Budgeten och
finansplanen visar att ''den enda vägen'' bara är en
återvändsgränd.
-- Den är en återvändsgränd när det gäller tillväxt
och sysselsättning.
-- Den är en återvändsgränd när det gäller
fördelning och inflationsbekämpning.
-- Den är också -- och det är mycket allvarligt -- en
återvändsgränd när det gäller Europapolitiken.
Regeringen talar och skriver om produktion,
tillväxt och sysselsättning.
Men man kan inte prata fram tillväxten. Det är
handlingarna som räknas. De åtgärder som ni har
vidtagit har verkligen inte skapat tillväxt, tvärtom.
När ni slår på bromsen för byggandet, när ni skär
ner hushållens inkomster och när ni sätter stopp för
kommunerna, då försvagas efterfrågan och därmed
också tillväxten.
När vi sade detta i höstas, förnekade ni att det
skulle bli så. Nu har ni tvingats att skriva ner
prognoserna för tillväxten för både 1992 och 1993 --
trots förbättrad konkurrenskraft och trots att
exporten redan är på väg upp. Finansplanen
bekräftar att vår kritik var riktig.
Förklara nu, Anne Wibble, för landets 500 000
småföretagare och alla deras anställda hur de skall
få avsättning för sina varor och tjänster, när ni gör
allt för att hålla tillbaka efterfrågan!
Sverige skulle vara ett av de länder som låg främst
i konjunkturuppgången. Nu riskerar Sverige att
hamna på efterkälken. Läs gärna vad Kjell-Olof
Feldt skrev i Dagens Nyheter häromdagen: ''Den
största olyckan vore om västvärldens regeringar,
inklusive den svenska, verkligen trodde att
strukturreformer av 80-talstyp är lösningen på
världens ekonomiska svårigheter. De är som sagt i
mångt och mycket förträffliga -- men de är ingen
motor för tillväxt.''
Det är bra att ni satsar på aktiv
arbetsmarknadspolitik, men det räcker inte när ni
går hårt åt jobben på den ordinarie
arbetsmarknaden. Ni planerar nu för en
arbetslöshet på uppemot 5 %. Detta är orimligt.
Hur hög måste arbetslösheten bli för att er
ekonomiska strategi skall fungera?
Regeringens ekonomiska politik, ''den enda
vägen'', är en återvändsgränd också när det gäller
fördelningspolitik och kamp mot inflationen.
I december delade ni ut julklappar i form av
skattesänkningar till dem som har det allra bäst i
det här landet. Det var lättnader för många
miljarder.
Nu är det de sjuka som skall bära bördorna. Det är
de som arbetat och slitit, men som ändå vill vara
kvar i yrket, som skall bära bördorna. Det är de
som i vuxen ålder vill utbilda sig och förkovra sig
som skall ta på sig ökade bördor. Det är löntagarna
som skall drabbas av ökade avgifter.
Ni skall införa två karensdagar. Det har redan sagts
att det är ett sjukt förslag. Det har redan prövats i
Danmark. Där insåg man att det motverkade syftet
att begränsa kostnaderna i försäkringen. Där
tänkte man om. När skall den svenska regeringen
bry sig om erfarenheterna från Danmark?
Ni skall avskaffa delpensionen, den reform som
gjort det möjligt för dem som arbetat hårt och länge
att vara kvar i arbetslivet och arbeta den tid de
orkar med. Att avskaffa den möjligheten leder bara
till ökad förtidspensionering. Det är socialt
orättfärdigt. Det är ekonomiskt lättsinne.
Ni skall sexdubbla avgifterna till
arbetslöshetsförsäkringen. Den skall underlätta en
ansvarsfull lönebildning, säger finansministern.
Men hur är det -- har inte löntagarna visat sig vara
ansvarsfulla genom det stabiliseringsavtal som nu
gäller?
Och förklara en sak till, finansministern! Det är väl
så att löneökningar inte kommer till stånd med
mindre än att också arbetsgivaren går med på dem.
Hur skall dessa avgifter som drabbar löntagarna
påverka arbetsgivarna att vara mer ansvarsfulla
med kostnadsutvecklingen?
Ni skjuter i realiteten upp den reform av
yrkesutbildningen som riksdagen redan beslutat
om. Det kommer att hårt drabba de ungdomar som
går de yrkesinriktade utbildningarna. Det är också
ett hårt slag mot de kommuner som nu med
entusiasm står beredda att förverkliga
gymnasiereformen.
Ni riktar ett hårt slag mot vuxenutbildningen, mot
alla dem som i vuxen ålder vill bygga på sin
utbildning, förkovra sig och skaffa en större
kompetens både för sin egen skull och för
arbetslivet.
Vad vi har sett nu är försämringar och ökade bördor
för stora grupper av vårt folk. Men detta är ju bara
början. Ni skall fortsätta på denna väg. Vad blir
nästa steg? Och nästa? Och nästa? Hur långt skall
ni gå i omfördelning från dem som lever på
knappast marginaler till dem som lever gott?
Förklara nu för svenska folket varför just de som
har det bäst kommer att arbeta flitigare om de får
mindre bördor, medan vanligt folk kan förmås göra
bättre insats om de tvingas att bära större bördor!
Jag undrar om ni förstår vad ni ställer till med.
Förstår ni att ni håller på att tända en krutdurk
under kommande avtalsförhandlingar? Förstår ni
att ni underminerar allt det arbete som vi lade ned
förra året på att växla om från inflationslöner till
reallöner?
Kom inte och säg att ökade motsättningar och
klyftor är bra för svenskt näringsliv! Den här
perioden riskerar att bli en dyr period för det
svenska näringslivet.
Regeringens ekonomiska politik, ''den enda
vägen'', är en återvändsgränd också när det gäller
Europapolitiken.
Strax före jul enade sig elva länder inom EG om att
höja ambitionerna på det sociala området och att
förbättra löntagarnas rättigheter. Men här i Sverige
väljer den borgerliga regeringen att i stället slå följe
med den regering som mälde sig ur gemenskapen,
den som har de lägsta ambitionerna nämligen
Storbritanniens högerregering. Carl Bildt går
samma väg och vill genomföra en social
nedrustning och en försämring av löntagarnas
rättigheter. Jag undrar hur det känns för
centerpartister, folkpartister och kds-are att vara
stödparti för denna politik.
Förstår ni vad det innebär? Förstår ni att ni
underminerar opinionen för Europapolitiken
genom att välja denna väg?
I ett skede av stora förändringar måste det finnas
trygghet för individen. Det måste finnas ett samspel
mellan ekonomiska och sociala framsteg.
Det är detta som är så främmande för högern. Det
är ett främlingsskap för vanliga människors villkor
som präglar regeringens politik. Ni splittrar
nationen i stället för att samla den.
Det är därför ni är på väg in i en återvändsgränd
även i Europapolitiken. Jag vill mycket allvarligt
uppmana er att tänka om, att ta er ur denna
återvändsgränd. Annars riskerar ni att spela bort
ett historiskt tillfälle för Sverige som nation.
Ni försöker lösa 90-talets problem med den politik
som användes för att lösa 80-talets problem i USA
och Storbritannien. Det var ingen lösning vare sig i
USA eller i Storbritannien. Vi vet hur det gick. Det
är ännu mindre någon lösning på 90-talets problem
i Sverige.
Vi socialdemokrater hävdar att den ekonomiska
politiken måste vara både rationell och rättvis. Det
måste finnas tillräckliga drivkrafter för arbete,
produktion och sparande. Men det måste också
finnas rättvisa när bördorna skall fördelas:
--  Vi vill göra mer för att ta vara på människors
vilja till arbete -- de 18 miljarder som regeringen nu
satsar på kontantstöd kan och måste användas mera
aktivt.
--  Vi vill fullfölja kampen mot inflationen -- det
förutsätter en rättvis fördelning, som skapar
respekt för stabiliseringsavtalet.
--  Vi vill skapa framtidstro och satsa hårdare på
investeringar för framtiden.
--  Vi vill slå vakt om en välfärdspolitik som
omfattar alla men ger mest till den som bäst
behöver.
--  Vi vill driva en skattepolitik som gör att de som
har det bra ställt får vara med och betala efter
bärkraft.
Till detta, fru talman, skall vi återkomma mera
utförligt i en partimotion om 14 dagar.
(Applåder.)
Anf. 7 IAN WACHTMEISTER (nyd):
Fru talman! Målsättningen i Anne Wibbles första
budget är det inget fel på. Det är inget fel på
Europa heller. Vi har fått lära oss att investeringar
är någonting annat än konsumtion, och den
insikten tackar vi för.
Socialdemokraterna borde vara nöjda. Deras
bidrags- och transfereringssystem finns i stort sett
kvar, om man tittar bakom orden.
Det som är bra i den här propositionen är i korthet:
Justitiedepartementets inlaga. Där har man
äntligen bestämt sig för att återställa
rättssamhället. Det är ju inte tokigt. Och man har
insett att det är bättre att vårda brottsoffren och
straffa brottslingarna än tvärtom.
Kommunikation, utbildning, kultur och en del
annat är också bra, dock inte planhushållningen i
sjukvården. Man fortsätter med den. Där tänker
man sig att våra äldre skall fortsätta att dö som
personnummer i korridorer och köer under mottot:
Lika sjukvård åt alla.
Låt oss för ett försvinnande ögonblick titta på det
politiska skeendet uppifrån, dvs. från våra
uppdragsgivares, väljarnas, vanligt folks sida. Jag
tror att de vill se minskad makt åt politiker att
fingra i deras privata affärer och snoka i deras
privatliv. Hur blev det med FAS 90 med sin
miljard? Är den struken? Folk- och
bostadsräkningen hade vi råd med, men inte med
pensioner till de fattigaste. Skall regeringen
fortsätta att räkna kakelplattor ovanför våra
tvättställ?
Folk vill minska politikernas möjligheter att stjäla
och konfiskera människors egna pengar och
arbetsinkomster. Regeringen fortsätter att ta av
pensionärerna. De 15 % som man tog förut skall nu
sänkas till 10 % under mottot: En god scout stjäl
inte mer än vad han kan bära hem själv. Man vill
se minskad generositet med skattebetalarnas medel
när man stöder, värnar om och står i. Det är ju detta
som vi är så bra på. Det är ju mycket enkelt att
värna om allt möjligt när man handskas med andras
pengar.
U-hjälpens alla skandaler talar ett tydligt språk.
Även den här regeringen försöker tydligen att dölja
detta bakom fraser och klichéer som egentligen bara
är moraliskt allmängods. Hjälp som motsvarar sitt
eget syfte och faktiskt inte hjälper någon är ingen
hjälp, utan slöseri.
U-hjälpen behöver omprövas. Vi lever i en ny
värld. Varför lämnar man över huvud taget hjälp till
sådana länder som köper vapen för ett belopp som
är 13 gånger större än det vi ger i u-hjälp? Så ser det
ut hos de 20 mottagarländer som vi har på vår lista.
Hur kan man straffa ett mottagarland genom att
sänka u-hjälpen från 550 till 500 milj.kr. för att de
stjäl, fifflar och försnillar? Vilka sattyg skall i så fall
fattigpensionärerna hitta på för att få sig en halv
miljard?
Jag tror att folk utifrån inte vill att politiker skall
vara generösa mot just politiker och politikens egna
organisationer och stödtrupper. Det finns ungefär 1
miljard kronor som går till partistöd. Politiker ger
till sina organisationer. Det finns 13 miljarder som
går till organisationsstöd, varav 7 miljarder via
statsbudgeten. Detta är ju själva smörjoljan i den
politiska vänskapens dubbelmoralmodell som vi
kör med. Över 150 instanser sitter och delar ut
bidrag efter en lista med mottagare som täcker 220
A4-sidor. Det är en hisnande läsning och ett
eldorado för undersökande journalistik, om sådan
funnes. Det skulle kunna vara ett underlag för en
musikal med namnet Hur man avlönar sina vänner
utan att egentligen synas.
Alla politiker och byråkrater som är beredda att
låta folk betala, dra åt svångremmen och inse
allvaret i allt som man säger till andra, borde sjäva
vara beredda att föregå med gott exempel och städa
sin egen trappa.
Finns det kraft och förutseende hos politiker i
Sverige i dag att minska sin egen makt, för det är
vad det handlar om, eller behövs det helt nya
politiker? Finns det en realistisk chans att skapa ett
samhälle präglat av personlig frihet och hänsyn till
andra? Finns attityden, visionen och viljan att
ändra det skatteextremistiska Sverige till en
modern halvpolitiserad ekonomi som ett första
steg? När bli skattetrycket, som i dag är 58 % av
BNP, 48 % som tvåan i Europaligan, nämligen
Danmark, har? Vi talade under valrörelsen om att
ha ambitionen att komma ner till 47 %. Då
bemöttes vi med stort förtret och förnärmade
utbrott av de stora moralisterna i svensk politik.
Vad är regeringens långsiktiga skattetrycksmål?
Har man något över huvud taget? Finns insikten att
i fortsättningen inte ens tänka så tokigt som att
momsbelägga exporten? Vi gör ju det. Vi
momsbelägger exporten vad gäller turistnäringen.
Det är en näring där 230 000 människor arbetar,
man skall kanske säga arbetade. Finns det förnuft
som ser skillnad på att skapa sysselsättning och att
skapa riktiga jobb? Jobb som ger all välfärd.
Jag tror att politikens skyddade verkstad skulle må
väl av att kritiseras av fria media och inte av rena
partiorgan som Svenska Dagbladet eller allmänt
etablerade tidningar som existerar på grund av
politikernas presstöd. Det är ungefär en halv
miljard, plus momsbefrielse, för just dagspressen.
Det är ju ett frälse som får motta momsbefrielse,
nämligen dagspressen, några cirkusdirektörer och
några andra. Gagnar presstödet det fria ordet? Kan
vi inte ens ana ett politiskt beroende? Tror ni att
journalistkåren skulle vara de enda som är helt fria
från att kunna påverkas av miljardbelopp?
Presstödet måste självfallet avvecklas.
Hur blir det med de tiotusentals politiska
utnämningar som egentligen skall vara rent
kompetens- och meritbaserade? Skall
regeringspartierna ändra på detta ovärdiga mygel
eller har man tänkt att stoppa dit sina egna nu när
man har kommit till grytorna?
Var läser vi om regeringens ambitioner att minska
det krångel som driver ut folk på den svarta
marknaden och att göra svarta affärer. Detta gör
det onödigt dyrt och besvärligt att ha det trevligt
tillsammans.
Hur blir det med kvarterspoliserna i stället för
lapplisorna? När Sovjet kunde falla kan kanske
såväl lapplisor som landsting och systembolag falla.
Undrens tid är inte förbi. Till dessa under hör att
det i samma regering som skall hjälpa
företagsamhet och tillväxt i gång, sitter en minister
som helst skulle vilja beskatta energin så att det
svartnar för ögonen, om inte på honom själv så i
alla fall på andra. I samma regering som säger sig
inse att skattetrycket måste ned, sitter en
socialminister i sin soffa och förklarar att ett högt
skattetryck är ett måste för hög välfärd.
Vi är inom Ny Demokrati mycket bestämda vad
gäller avvecklingen av löntagarfonderna. Inte
därför att det berör oss eller därför att det går emot
regeringen, utan därför att det vore bra för Sverige
att göra något vettigt där.
Vi har ett förslag om en investeringsbank som
företagare och bankfolk tycker är intressant. Det
skipar dessutom rättvisa, gynnar sparande, breddar
ägandet, stöder företagsamhet och det skulle
dessutom lösa bankkrisen och ge krediter till
nyföretagande, nya projekt och utveckling. Mot
detta ställer regeringen sina fyra år gamla och
hopjämkade motioner som nu upphöjs till någon
sorts regeringspolitik. Man har åtminstone sagt att
man skall lyssna på de här förslagen. Vi får se om
man verkligen kommer att göra detta.
Till sist är de marknadsekonomiska greppen
nödvändiga och regeringen har försökt att ta dem
nu. Det är det enda sättet att få drag under
galoscherna. Det är sunt förnuft. Men i Ny
Demokratis motto ingår vi mer än sunt förnuft. Vi
säger sunt förnuft, personlig frihet och hänsyn till
andra. Det sista, med hänsyn till andra kan kanske
efterlysas i regeringens politik. Var finns
exempelvis hänsynen till andra om vi inför dryga
självrisker för tandläkarbesök? Om man gör detta
tror jag inte att man förstår hur litet pengar folk har
att röra sig med efter skatt, i detta
högskattesamhälle. Vi kommer inte att stödja
något sådant, så det är nog lika bra att man börjar
fila på en ny sådan proposition med en gång. Tror
inte fru talman det?
(Applåder)
Anf. 8 LARS WERNER (v):
Fru talman! Man inleder vackert i finansplanen
med orden: ''Huvudmålet för regeringens
ekonomiska politik är att bryta den ekonomiska
stagnationen, pressa ner arbetslösheten och
återupprätta Sverige som en tillväxt- och
företagarnation med en stark och växande
ekonomi.'' Men läser man längre fram i
finansplanen när det gäller tankegångarna om hur
det skall åstadkommas, visar det sig att det i
huvudsak är de sämst ställda grupperna som skall
betala detta.
Regeringens politik kännetecknas av en försämrad
sjukförsäkring med karensdagar. Sverige kommer i
så fall att få en av Västeuropas sämsta
sjukförsäkringar, framför allt när det gäller
korttidssjukdom. Regeringen kräver egentligen att
vi i alla lägen skall släpa oss till jobbet. Det kan
möjligen gå för Anne Wibble, Carl Bildt och mig
att snoriga och febriga gå till jobbet, men jag tycker
inte att det går för sig för den handelsanställde eller
för livsmedelsarbetaren. Jag tror inte att någon i
regeringen eller någon annan skulle vilja köpa den
korv som han skulle tillverka.
Regeringen föreslår försämrad delpension, vilket
framför allt drabbar äldre låg- och
medelinkomsttagare. Deras enda alternativ blir då
i många fall att bli långtidssjukskrivna eller
förtidspensionärer.
Förutom försämringar för skola, äldre och sjuka
och att regeringen samtidigt överväger höjd
pensionsålder till 67 år samt skärpta regler för
sjukersättning vid barnledighet har
regeringspolitiken så här långt också medfört
uteblivna höjningar av barnbidragen, sämre villkor
för byggandet, indragningar av pengar till
kommunerna, vilket gör dessa fattigare, och start
för utförsäljning av statliga företag. T.o.m.
moderata kommunalpolitiker i Norrbotten
protesterar mot sitt partis tänkta
privatiseringskampanj där.
I onsdags demonstrerade man i gruvorterna Kiruna
och Malmberget just mot dessa planer på
utförsäljning och privatisering.
Hade dagens borgerliga regering styrt under de
dåliga åren på 70-talet, tror jag inte att Kiruna och
Malmberget hade funnits i dag. Sverige skulle då ha
fått sin första spökstad. Ett LKAB i privata händer
hade aldrig haft den uthållighet som behövs och
som staten har visat i dåliga tider. Om gruvnäringen
lades ner på de här orterna, skulle stora delar av
Norrbotten bli obeboeliga.
Det som jag nu säger om statlig verksamhet betyder
naturligtvis inte att vi tycker att staten alltid
behöver äga korvfabriker eller producera
läskedrycker i Mellansverige. Tvärtom måste staten
kunna sälja ut industrier och i extrema fall lägga ner
olönsam verksamhet. Men här talar vi om en svensk
basindustri som stora delar av vårt välstånd bygger
på och som samtidigt är en gemensam nationell
tillgång.
En bra sak i budgeten är Bengt Westerbergs försök
att genomföra förbättringar på handikappområdet.
Till stor del har han gjort det med våra
motiveringar, och det är inte sämre för det.
Däremot finns det fortfarande frågetecken för
finansieringen.
Men samtidigt med dessa försök till en god politik
på handikappområdet bedriver regeringen enligt
vår mening en orättvis fördelningspolitik. Detta är
i sig illa nog, men dessutom hotar denna politik
tillväxten i Sverige.
Regeringen har inte kontroll över budgetläget.
Budgetunderskottet är så stort och budgeten så
svag att man kan konstatera att regeringen har
förlorat greppet direkt i starten. Med den här svaga
budgeten lyckas inte regeringen bota riskerna för
ytterligare räntechocker. Regeringen lovade att
sätta fart på Sverige med skattesänkningar, och
regeringen har också sänkt skatterna, framför allt
för kapitalägare och höginkomsttagare. Men det
har inte blivit någon ny start eller ny fart på
ekonomin, bara ny fart på underskott och räntor.
Man skulle faktiskt, som en del satiriker i TV gjort,
kunna kalla regeringen för Underskottsbolaget.
Regeringen har tidigare lovat stabila spelregler,
men det har man inte kunnat hålla på grund av
egenvållade räntehöjningar, dyrare bostäder,
ändrade avdragsregler, försämringar för byggandet
och fördelningspolitiska orättvisor som framför allt
drabbar svaga grupper. Barnfamiljer får kanske
ända upp till 600 kr. i merkostnader under det
närmaste året.
Vi varnade i hela valrörelsen för budgetunderskott.
Vi varnade för budgetbomben. Vi sade att
regeringen lovar runt, men att dess runda löften
leder till större budgetunderskott, ökad oro och
högre räntor. Det är naturligtvis trist att konstatera
att vi fick rätt.
I regeringsdeklarationen talade man om Europas
bästa skola. Vi trodde från vänsterpartiets sida att
det uttryckte en ambition på skolans område. Så
kommer då denna rivstart:
--  Inga pengar till utrustning i gymnasieskolan.
--  Inga pengar till den utbyggnad av
gymnasieskolan genom vilken också de som går i
yrkesutbildningar skulle få mer språkutbildning och
genom vilken ekologi och miljötänkande skulle
lyftas fram.
--  Inga pengar till förbättringar av skolans fysiska
miljö.
Är det så här man skapar Europas bästa skola? Då
måste man ställa sig frågan: Varför är ni så
blygsamma? Skär ned ytterligare, så får ni väl med
era mått mätt den näst bästa skolan i hela världen.
Skattereformen -- jag återkommer till den -- var
inte finansierad. Det har inneburit mindre
inkomster till staten. Genom fördyringen av
hushållens skuldsättning och momsbreddningen
kan, tvärtemot vad man sade och vad man väntat
sig, skattereformen ha inneburit en sänkning av
aktiviteten i ekonomin.
De borgerliga partierna i opposition brukade klaga
på den socialdemokratiska regeringen för att den i
budgeten hade en oklar post för kommande
utgifter, kallad beräknat tillkommande
utgiftsbehov. Här brukade den förra regeringen ta
undan en del pengar, som man sedan använde till
kommande förslag.
Man kunde förvänta sig att de borgerliga som har
kritiserat detta skulle ta bort den posten i
budgeten -- men den finns där. För första gången är
det fråga om en minuspost. Jag tror att det är
fullständigt unikt att den posten är negativ. Man har
en post för oförutsedda utgifter som är minus 7
miljarder. Det betyder ju att det saknas 7 000
miljoner, och var och en förstår att det är märkligt.
Jag vill fråga finansministern vad det beror på.
Karensdagarna kommer att innebära en besparing
för arbetsgivarna, inte i första hand för staten. Nu
skriver regeringen: ''Detta kan återtas genom
motsvarande höjning av arbetsgivaravgiften.'' Men
jag tror inte att det av finansplanen framgår att
regeringen har föreslagit en höjning av just
arbetsgivaravgiften.
Till sist: Miljöminister Olof Johansson har enligt
uppgifter efter nattliga samtal med fru Wibble fått
nådigt tillstånd att lägga in ett miljösamvete på elva
sidor längst bak i regeringens finansplan. Där finns
många goda tankar, men vad hjälper det när Olle
motas i den kalla verklighetens grind av de
moderata ministrarnas rätt tuffa tag?
Redan förut har regeringen beslutat ge en julklapp
åt de industrier som använder extremt mycket
energi genom en speciallagstiftning som ger de mest
energislukande industrierna skattelättnader, som
ytterligare premierar gamla, ineffektiva fabriker
framför de moderna, resurssnåla anläggningarna. I
stället för att locka företagen att satsa på teknisk
utveckling uppmuntrar man dem alltså att elda för
kråkorna. Mot den bakgrunden, fru talman,
hjälper det inte med aldrig så fina ord i s.k. gröna
bilagor.
Anf. 9 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):
Fru talman! Det var inte så väldigt oväntade
synpunkter som kom från oppositionen, och det
beklagar jag litet grand. Det var nästan ett slags
fortsättning på höstens diskussioner. Jag hade
hoppats att något av juluppehållet skulle ha använts
till litet mera konstruktiva tankegångar.
Vad Allan Larsson förespråkar är en ny
överbryggningspolitik, en sådan som Sverige
prövade i början och mitten av 70-talet och som
sedan andra länder har prövat. Vi vet att den inte
fungerar. Motorn i den framtida svenska
utvecklingen kan faktiskt inte vara de skyddade
sektorerna utan måste vara den konkurrensutsatta
sektorn.
Jag beklagar att Allan Larsson tycks ha glömt vad
socialdemokraterna själva skrev i sina ekonomiska
dokument för mindre än ett år sedan. Det
illustrerar att minnet är kort när det gäller att göra
någonting som man tror är populärt.
Mycket av de synpunkter som framfördes både av
Allan Larsson och Lars Werner utgår från påstådda
fördelningspolitiska effekter. Jag vill då först
rekommendera alla kammarens ledamöter att läsa
en bilaga till finansplanen som inte har funnits förut
och som just behandlar de fördelningspolitiska
effekterna.
Utöver den bilaga som Lars Werner nämnde om
ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken finns det en
annan ny bilaga om de fördelningspolitiska
effekterna. Båda de här bilagorna illustrerar den
betydelse som regeringen lägger vid
fördelningspolitik och vid miljöpolitik som inslag i
den ekonomiska politiken, inte som bihang utan
som strategiska inslag.
Den fördelningspolitik som både socialdemokrater
och vänsterpartister tycks förorda är vad jag skulle
vilja kalla en dold fördelningspolitik, en mycket
orättvis fördelningspolitik. Det är en brist på mod
att fatta de beslut som krävs för att undvika en
ständigt ökad fortsatt arbetslöshet. Vi vet att
arbetslösheten är orättvist fördelad. Det är unga
människor, människor med handikapp,
invandrare, många unga kvinnor, människor med
låg utbildning, som löper störst risk att bli
arbetslösa.
Vi vet att brist på beslutsfattande leder till ökad
arbetslöshet. Det är nu vi ser sviterna av den
politiken. Det vill vi ändra på, men ni vill
uppenbarligen ha kvar denna brist. Jag beklagar
det.
Den politik som Allan Larsson tycks förorda skulle
inte heller bryta med den höga inflationen under
tidigare perioder. Inflationen är en annan sådan här
dold fördelningspolitik som har orättvisa effekter.
Den omfördelar från människor med få tillgångar
till människor med många tillgångar, och det tycker
jag är en orättvis fördelningspolitik.
Vi vet att när en sådan här överbryggningspolitik
som ni tycks förorda leder till att tillväxten uteblir,
att ekonomin står stilla, så är det i praktiken de
människor som har det sämst ställt som drabbas
mest. I en stillastående ekonomi är det aldrig ''det
glömda Sverige'' som vinner, aldrig. Det skapas
dessutom motsättningar och spänningar mellan
grupper och individer som sannerligen inte främjar
ett tolerant och öppet samhälle.
Låt mig säga något om de förslag som inte oväntat
oppositionen uttryckte sitt ogillande med,
åtminstone delar av oppositionen.
I fråga om karensdagarna anfördes Danmark som
exempel. Det är faktiskt en myt att effekten skulle
ha blivit den påstådda i Danmark. När man införde
en karensdag i Danmark minskade frånvaron, och
när man tog bort karensdagen ökade frånvaron --
helt på det sätt som är tänkt.
Karensdagar är, kan man säga, någonting som
betalas i första hand av de långtidsfriska.
Fantastiskt! Det tycker jag är en ganska bra
fördelningspolitik. Om man har snuva då och då,
kan man faktiskt klara det.
Det är inte sant som det har påståtts att den svenska
sjukförsäkringen blir sämst i världen eller
någonting sådant, näst efter Portugals. De
långtidssjuka har betydligt bättre ersättning i
Sverige, och det är en medveten politik att satsa
just på dem som är sjuka under lång tid. De måste
ha en bra ersättning och gott stöd.
Delpensionen sade både Allan Larsson och Lars
Werner att det var socialt orättfärdigt att ta bort.
Sanningen är den att av de människor som utnyttjar
delpensionen har ungefär tre fjärdedelar en
inkomst på mer än 150 000 kr. Det är enligt mitt
synsätt inte i första hand låginkomsttagare som
tillhör gruppen med inkomster på mer än 150 000
kr., utan det är medel- och höginkomsttagare. Det
är betydligt flera tjänstemän än arbetare som har
utnyttjat delpensionen.
För dem som har förslitnings- och sjukproblem
finns fortfarande möjligheter till förtidspension
eller förtida uttag, om man av helt privata skäl vill
ha en tidigare pensionsålder än 65 år.
Förändringen i A-kassan motsvarar, kan jag
nämna, ungefär 120 kr. i månaden. Det kan vara
bra att veta, för det ger ett litet annat intryck än när
det talas om sexdubbling.
Gymnasiereformen tog också både Allan Larsson
och Lars Werner upp och påstod fullständigt
felaktiga saker. Gymnasiereformen ligger fast. Det
står att läsa i finansplanen. Vi har delat ut den i
förväg till oppositionen för att ni skall kunna läsa
vad som står där.
Reformen kommer att genomföras i den takt som
kommunerna själva vill. Det tycker vi är bra. Det
visar sig inte oväntat att många kommuner är
utomordentligt måna om att det skall bli bra
kvalitet i gymnasieutbildningen också på de
yrkesinriktade linjerna.
Därför visar det sig att inte fullt så många
kommuner som man har trott vill genomföra
reformen redan från hösten. Kanske ungefär en
femtedel av kommunerna vill göra det nu och
resten kommer ett år senare, men själva reformen
ligger fast, och den skall genomföras i den takt
kommunerna själva bestämmer. Det är en
utomordentligt bra princip att de som är ansvariga
för verksamheten också har att fatta beslut om när
det hela skall träda i kraft.
Allan Larsson påstod en gång till -- jag vill
kommentera det -- att vi skulle göra som man har
gjort i England, social nedrustning och annat
sådant. Jag vill gärna upprepa vad jag har sagt ett
par gånger tidigare, nämligen att vad man gjorde i
England var att man höjde skatter och ökade de
offentliga utgifterna. Detta ledde icke oväntat till
ökad arbetslöshet. Inte särskilt bra.
Vi tänker göra precis tvärtom. Vi tänker sänka en
del skatter och minska en del offentliga utgifter. Vi
tänker genomföra strukturellt betingade
utgiftsreformer som får systemen att fungera
bättre. Vi räknar med att detta kommer att leda till
att arbetslösheten minskar. Det är i själva verket
det enda sättet att faktiskt åstadkomma den ökade
sysselsättning som jag tror att även
oppositionspartierna gärna skulle se. Det räcker
liksom inte med ord. Man måste också visa i
handling.
Ian Wachtmeister tog upp några olika ting. Jag vill
nämna att skattetrycket faktiskt inte är 58 %, som
påstods, utan nästa år kommer det att vara nere i
52 %. Det är en ganska betydande sänkning, som
jag tycker är utmärkt bra, jämfört med de tidigare
nivåerna. Det behöver ske ytterligare sänkningar,
i första hand av skattesatser som är strategiska för
företagande och sparande.
Man får kanske också tolka Ian Wachtmeisters
påstådda förkärlek för att komma mycket långt ner
i skattetryck så att Ny Demokrati kommer att
föreslå betydande utgiftsneddragningar, utöver de
27 miljarder kronor som finns i budgetförslaget. Vi
skall titta på dem -- det skall bli mycket intressant.
Får jag också tolka Ian Wachtmeisters uttalande så
att Ny Demokrati tycker att allting utom
tandvården är jättebra, så är det väl ett trevligt och
bra besked.
Lars Werner ställde en fråga om de tillkommande
utgifterna brutto på minus 7 miljarder kronor. Det
är mycket enkelt. Det beror på att där ligger de
konkreta budgeteffekterna av ett stort antal av
utgiftsförändringarna. Karensdagar t.ex. och en hel
rad andra förslag kommer att träda i kraft den 1
januari 1993. De presenteras för riksdagen här
under våren, och de pengarna ligger i den s.k.
tillkommande utgiftsposten.
Så det är mycket enkelt och inte alls konstigt. Det
illustrerar att den här regeringen har ambitionen att
minska på en del utgifter, och då är det naturligt att
en post för kommande förslag också blir minus i
stället för plus.
Sammanfattningsvis, fru talman, tycker jag att det
var en liten aning bekymmersamt, med hänsyn till
mitt intresse av att ha en bra och sakligt inriktad
ekonomisk-politisk debatt i riksdagen, att det var så
mycket gammal skåpmat som framfördes och att
det inte tycks finnas egentligen någon
beredvillighet till ett ekonomiskt-politiskt
nytänkande. Från socialdemokratiskt håll har man
t.o.m. glömt det som man själv framförde för
mindre än ett år sedan.
Anf. 10  ALLAN LARSSON (s):
Fru talman! Anne Wibble efterlyste nytänkande.
Problemet är ju att Anne Wibble för riksdagen
under hösten och nu i budgetpropositionen har
presenterat en politik som på 80-talet tillämpades i
USA och i Storbritannien. Vad är det för nytt med
den? Vi måste ju vara tillåtna att kritisera den
politik som regeringen lägger fram och påpeka att
det är den som är mycket gammaldags. Det finns
framstående ekonomer som har uttalat sig om
detta, t.ex. Paul Krugman. Jag vet att Bengt
Westerberg har läst honom, men jag är inte säker
på att Anne Wibble har hunnit med det. Men jag
hoppas att hon, nu när budgetarbetet är avslutat,
skall få tid att läsa Paul Krugman, som säger att
detta är fel väg. Och det är precis det som vi har
sagt.
Finansministern får stå ut med att vi återkommer
till den kritik och de invändningar mot den politik
som allt fler inser är en återvändsgränd.
Vi har inte glömt vad vi har sagt om den
ekonomiska utvecklingen. Den främsta
inriktningen med vår ekonomiska politik är just att
vår exportindustri skall ha chans att utvecklas. Vi
måste ha en sådan kostnadsutveckling att vi kan
hävda konkurrenskraften. Det var skälet till att vi i
vår politik lade så stor vikt vid att man skulle växla
om från inflationslöner till reallöner, att få ned
räntekostnaderna och att få ett skattesystem osv.
som skulle understödja detta. Det är också detta
som är skälet till att vi nu successivt återvinner
konkurrenskraft mot omvärlden och som gör att
det mest dynamiska inslaget i utvecklingen under
detta år faktiskt är exporten. Det är den som ökar.
Regeringen säger däremot att detta inte räcker och
att det inte finns resurser för exportindustrin, alltså
måste vi hålla tillbaka hela den inhemska
efterfrågan. Det är detta som ni säger. Ni skär ned
på alla områden, på tre fjärdedelar av
samhällsekonomins område håller ni tillbaka. Vi
hävdar att det finns tillräckliga resurser för att
exportindustrin skall kunna utvecklas. Man
behöver inte samtidigt skära ned på det sätt som
regeringen gör.
Finansministern skryter med att det i den här
budgeten finns en satsning på infrastruktur. Låt mig
då bara påpeka att detta som finansministern
skryter med lade jag fram förslag om för ett år
sedan, i budgeten 1991. Den satsning på
infrastruktur som är finansierad fanns i denna
budget. Vi fattade beslut i augusti om en lång rad
projekt som under de närmaste åren kommer att ge
sysselsättning och aktivitet. Det som ni har bidragit
med är att ni har skjutit upp ett av dessa projekt,
Arlandabanan, som borde vara i gång. Det är er
viktigaste insats på detta område, och för detta är
ni värda kritik.
När det gäller fördelningspolitiken ställer
finansministern de åtgärder som regeringen nu
vidtar mot arbetslösheten och säger att
arbetslösheten är ett mycket större problem. Ja,
men det är ju ni som med era åtgärder skapar
arbetslöshet. Ni håller tillbaka efterfrågan inom
den svenska ekonomin så att 500 000 småföretag
och deras anställda får svårt att få avsättning för
den produktion av varor och tjänster som de vill
skapa. Ni både skär ned i välfärdsprogrammen och
riktar er ekonomiska politik mot sysselsättningen,
precis det som Bengt Westerberg har läst av Paul
Krugman, nämligen att detta är en återvändsgränd
och ingen lösning av problemen. Detta har prövats
i Storbritannien och i USA.
Jag såg häromkvällen ett TV-inslag från
Storbritannien. Jag tror att det var många som såg
det. Det handlade om hemlösheten och
bostadsbristen i London. Människor har inte råd
med bostäder. Så kan det gå med en politik av det
slaget.
Anne Wibble säger att regeringens politik är något
annat än den politik som Margaret Thatcher förde.
Men i Storbritannien har man faktiskt dragit ned på
den offentliga verksamheten och gått ur ansvaret
och sagt att människor får klara detta själva.
Nu har regeringen presenterat omfattande åtgärder
som riktar sig mot olika grupper i samhället. Men
regeringen säger också att detta är bara första
steget. Vad kommer nästa år och året därpå? När
drabbas pensionärerna? Nu är det
deltidspensionärerna som drabbas. När kommer
nästa attack, och hur går det då?
Vi fattade i denna riksdag i fjol ett viktigt beslut om
äldreomsorgen. Vi satte av 5,5 miljarder kronor till
kommunerna för att de skulle kunna rusta upp
äldreomsorgen, ett av de mest angelägna områden
som finns. Nu drar regeringen in mer pengar från
kommunerna än vi satte av för äldreomsorgen. Hur
skall det gå, och hur skall kommunerna samtidigt
klara av gymnasiereformen när dessa pengar skjuts
på framtiden? Detta fungerar inte, och det kommer
vi att få se en rad exempel på. Detta är mycket
allvarligt.
Slutligen vill jag säga något om Europa. Det är en
ödesfråga. Jag är personligen starkt engagerad i
Europapolitiken. Jag menar, Carl Bildt, Bengt
Westerberg, Alf Svensson, Olof Johansson och
Anne Wibble, att ni nu skapar en mycket allvarlig
situation när det gäller Europapolitiken, och jag
ber er att allvarligt tänka över detta. Denna väg,
denna återvändsgränd, som ni har anvisat för den
ekonomiska politiken leder oss in i en situation som
kan bli till stor skada för Sverige som nation.
(Applåder)
Anf. 11  IAN WACHTMEISTER (nyd):
Fru talman! Jag hoppas att finansministern
kommer att fortsätta att tillhöra dem som får äran
att förbli långtidsfriska.
Jag skall svara på de frågor som har ställts. Ja, vi
har många förslag till utgiftssänkningar. Det är bara
att läsa dessa förslag när de kommer. Jag har
faktiskt nämnt en hel del i dag, men det kanske inte
var så intressant. Jag nämnde partistödet, vilket är
farligt att tala om här. Jag nämnde presstödet, och
pressen sitter ju på läktaren. Jag talade om att man
skulle ta bort landstingen, där era polare sitter. Jag
talade om organisationsstödet, som smörjer hela
vänskapskorruptionen. Jag talade om en
omläggning av u-hjälpen. Det finns mycket att
göra.
Jag har gjort en liten observation i fråga om
dynamiska effekter. Då och då talas det mycket
föraktfullt om dynamiska effekter. Man talar om att
det inte finns några dynamiska effekter. Men hur
kommer det sig då att det gamla
socialdemokratiska budgetunderskottet, som inte
skulle bli något underskott, blev 50 miljarder? Var
detta inte en dynamisk effekt? Hur kommer det sig
att man tror att ränteläget påverkar hur folk gör? I
själva verket består hela tillvaron av dynamiska
effekter. I regeringens egna skrivningar skyller man
alla problem i årets budget på den ekonomiska
stagnationen. Det är dynamiska effekter.
Sedan vill jag säga en sak som är mycket viktig.
Sverige måste i handling satsa på småföretagen.
Det talas mycket om detta, men det återstår
fortfarande att se att det blir något av. Vi skall
också satsa ordentligt på turismen. Nu står det åter
någon lakonisk formulering om att det enda som
man skall göra på den sidan är att lägga ned
turistrådet, trots att jag trodde att regeringen fick
bakläxa på detta i riksdagen. Men jag kanske är
ovan vid arbetet här.
Riskvilligt kapital för småföretag utgör fortfarande
samma problem. Vi har förslag, och de kommer att
framföras i motioner, och jag har nämnt ett här,
nämligen det om investeringsbank och
utvecklingsbank. Detta är mycket viktiga frågor för
Sverige. Det är fortfarande mycket svårt att få fram
riskvilligt kapital. Det är bara att läsa tidningen för
att få veta det, om ni hinner med det.
En annan sak som jag vill ta upp är ungdomslöner.
Jag vänder mig här till arbetsmarknadens parter, de
kanske hör på, och en del av dem sitter väl i
kammaren. Bit er inte fast i bordskanten, eftersom
ni då kommer att bita er själva i baken. Se till att
det blir ungdomslöner, och se till att
ungdomsarbetslösheten inte ökar utan tvärtom
försvinner.
Ta även bort det som jag vill kalla för den politiska
masochismen, alltså att man håller på att straffa sig
själv. Vi i Sverige håller på att straffa oss själva med
konstiga saker. Vi inför miljöavgifter och speciella
energiskatter, så att vi inte kan tillverka saker här i
Sverige utan måste köpa dem utomlands. Då tycker
vi att vi har varit mycket duktiga. Jag tycker inte att
vi har varit duktiga, utan jag tycker att vi i så fall har
varit dumma. Vi måste inse att vi lever i en värld.
En annan sak. Plocka bort särintressena ur verk och
myndigheter och överallt. Vi har fortfarande stora
delar av korporativismen kvar. Den trodde jag att
en del av regeringspartierna var emot innan de kom
i regeringsställning, men detta kanske försvann på
vägen någonstans.
Ett tragikomiskt hot mot budgeten är att brott trots
allt kanske inte lönar sig. År 1986 stal staten
massvis av miljarder från pensionärerna. Det var då
en annan regering. Greppet som kraftigt
kritiserades av lagrådet kallades för engångsskatt,
och det var en grundlagsstridig retroaktiv
inkomstbeskattning som endast kan tänkas i ett
nästan totalitärt system. Nåväl, notan med ränta på
ränta är i dag 25 miljarder, och fallet skall, som ni
vet, avgöras av regeringsrätten, som nu har
möjlighet att visa att den utgår från lagen och inte
från politisk eller korporativ makt. Det är inte så
lätt att vara tjuv om man åker fast.
Beträffande behovsprövade bidrag vill jag säga
följande. En vacker dag måste det vara riktigt att
pröva bidragen. I ett välmående samhälle borde
bidragen egentligen alltid vara behovsprövade.
Varför inte börja nu och se över barnbidragen? Är
alla de 14 000 milj.kr. per år rättvisa, motiverade
och samhällsekonomiskt rimliga? Är det egentligen
någon som tror det? Den totala barnomsorgen i
Sverige, om man lägger ihop dessa poster, uppgår
till ungeför 54 miljarder inkl. föräldraförsäkringen,
barndaghem, osv. Jag tycker att man nu skulle ta
och se över detta.
En annan sak. Tänk om folk alltid fick se vad
skatten är. Tänk om vi alltid vågade redovisa
skatten. Tänk om det fanns en skyldighet för alla att
alltid visa hur mycket som är skatt på lönen och på
allt som vi köper. Då skulle folk koka över, och
högskattebevararna skulle kanske duka under.
Anne Wibble sade någonting om motorn i den
svenska ekonomin. Se upp med en sak: Motorn i
den svenska ekonomin håller på att bli svart på
grund av regler, politiska beslut, förordningar,
pålagor och skatter.
En sak som vi jämt efterlyser är mera av
konsekvens och mindre av halvmesyrer.
Yttrandefrihetsgrundlagen, YGL, går inte att ha
kvar så länge man inte har yttrandefrihet. Vi måste
ta upp den till omprövning. Det går inte lika lätt
med ett YGL utan Y som det går med ett vpk utan
pk, om fru talmannen eller i varje fall näste talare
förstår.
(Applåder)
Anf. 12  LARS WERNER (v):
Fru talman! Av Allan Larsson och Lars Werner
påstådda fördelningspolitiska effekter, sade
finansministern. Men är det ändå inte så att ni ger
er på de svagare grupperna i samhället för att
främja den politik som ni vill föra? Karensdagarna
drabbar ju de svagare grupperna, försämringen av
delpensionen likaså samt sjukersättningen vid
barnledighet. Det är de svaga grupperna ni ger er
på. Allt detta säger ni skall skaffa fram jobb. Hur
många nya jobb ger detta? Hur många nya jobb
skaffar ni åt de tusentals byggnadsarbetare som ni
rått och medvetet under de närmaste åren kastar ut
i stor arbetslöshet?
Får jag sedan passa på att ställa en fråga om
arbetsgivaravgiften. Planerar ni att höja
arbetsgivaravgiften för att klara införandet av
karensdagarna?
Jag hävdar fortfarande att det blir mindre pengar
till gymnasieskolan. Jag kan inte utläsa något
annat. Det är en åtgärd riktad mot kommunerna,
en åtstramning.
Skåpmat, sade fru Wibble också. När ni plockar
fram saker ur 1976 års skafferi är det väl inte så
konstigt att det blir resonemang om skåpmat. Jag
tycker att den här regeringen inte är särskilt mycket
bättre förberedd än 1976 års borgerliga regering. Ni
bedriver i stort sett samma ekonomiska politik.
Dagens borgerliga regering sänker
förmögenhetsskatter och kapitalskatter, precis som
1976 års regering. Dagens regering vill ändra i
sjukförsäkringssystemet, precis som 1976 års
regering. Mundebo och Bohman talade den gången
om fem magra år. Skillnaden är att det nu visst bara
skall bli två magra år. Dagens regering fördyrar
byggandet, precis som 1976 års regering gjorde när
den införde byggavgiften på 15 %. Dagens regering
kommer att få ett ökande budgetunderskott, precis
som 1976 års regering.
Så här skulle vi kunna fortsätta resonemanget. Det
är inte bara tal om skåpmat, utan det är en realitet
att ni för i stort sett samma politik som den tidigare
borgerliga regeringen gjorde.
Det är riktigt att inget parti har några trollspön som
man kan ordna tillväxt med. Men vi för vår del
menar att ett program för långsiktig tillväxt måste
innehålla vissa grundläggande element, t.ex. en
politik för frihandel, såväl med EG-området som
med andra handelsområden, inkl. tredje världen.
Fasta spelregler för företag och löntagare måste
finnas. Företagarna måste få oss att förstå att
politikerna inte kan lösa industrins problem genom
generella skattesänkningar. Det finns ingen annan
väg än att förnya arbetslivet, bl.a. genom
investeringar som kan leda till bättre arbetsmiljöer.
Ett annat element i en sådan tillväxtpolitik måste
vara en aktiv fördelningspolitik, en rättvis
fördelningspolitik. I dag är inflationen under
hygglig kontroll. Men en orättfärdig
fördelningspolitik skapar en fördelningsbomb, som
riskerar att brisera, om inte förr så när
Rehnbergavtalet löper ut.
Ännu ett annat element måste vara kontroll över
budgetunderskottet. Det förusätter att man för att
bevara välfärdspolitiken inte lättsinnigt går ut och
strör löften om generella skattesänkningar. Den
borgerliga budgetbomben leder däremot till högre
räntor och hotar alltså tillväxten.
Ytterligare ett annat element måste självfallet vara
investeringar i infrastrukturen, vägar och
kollektivtrafik. Att de senaste årens regeringar har
låtit kollektivtrafiksystemen delvis förfalla är inte
nytt. Men att en borgelig regering även låter vägar
sakta men säkert förstöras tycker jag är en nyhet.
Jag vill avsluta min uppräkning av dessa frågor med
att fråga fru Wibble om talet om den enda vägen på
något sätt skall uppfattas bokstavligt.
Allan Larsson har talat om att regeringen är inne i
en återvändsgränd. Jag skulle egentligen vilja
använda ett annat ord. Den enda vägen har
regeringen berömt sig av att ha hittat på. Jag tycker
att man i själva verket har kommit in i en rondell. I
den karusellsnurren har man tappat
budgetbalansen.
(Applåder)
Anf. 13  Finansminister ANNE WIBBLE (fp):
Fru talman! Det glädjer mig att de här
infrastrukturinvesteringarna så till den milda grad
upptar kammarens intresse att allting uttrycks i
termer av vägmärken. Jag skall också bidra till
detta under dagens lopp.
Får jag först till Allan Larsson säga att jag tycker att
han skall vara litet försiktig med vilka hjältar inom
den ekonomiska litteraturen han åberopar. Paul
Krugman är på många punkter kritisk mot en sådan
fördelningspolitik som Allan Larssons parti har
föreslagit. Han ogillar höjda marginalskatter och
höjda kapitalskatter. Han förespråkar också att
arbetslösheten inte skall vara lägre än 5 %. Det är
inte den hjälte som jag vill åberopa i alla
sammanhang. Jag tycker att Allan Larsson skulle
tänka en gång till även på detta.
Lars Werner frågade om byggsysselsättningen. jag
vill påminna om att det i budgetförslaget finns en
betydande satsning på ombyggnadsverksamhet.
Om man tittar på siffrorna skall man finna, att
resultatet innebär att den överhettningspuckel som
den socialdemokratiska politiken ledde till, fr.o.m.
1993 återgår till en mer normal omfattning. Det är
alltså inte någon annan förändring som sker i den
branschen än en mer normaliserad utveckling.
På frågan om arbetsgivaravgifterna och
karensdagarna vill jag svara att de här pengarna --
vilket framgår av socialdepartementets bilaga till
budgetpropositionen -- skall dras in till staten
genom t.ex. en höjd arbetsgivaravgift. Det går lätt
att se i bilagan. Det står klart uttryckt, rätt upp och
ner.
För Ian Wachtmeister vill jag nämna, vilket inte
kan vara förvånande vare sig för honom eller för
någon annan, att jag mycket starkt ogillar
behovsprövade barnbidrag. Den typen av
välfärdspolitik strider mot för mig oerhört
väsentliga värderingar. jag vill ha en generell
välfärdspolitik. Det är en sådan politik som skapar
det samhälle där människor har ett lika värde och
ett likaberättigande och inte utsätts för ''snokerier''
och annat mycket bekymmersamt.
Den bärande tanken, fru talman, i mycket av Allan
Larssons kritik tycks vara en slags flykt till andra
länder och för den delen även till 30-talet. Han
tittar på vad som händer i England och vad som har
hänt i andra länder för många decennier sedan. Nu
handlar faktiskt finansplanen och budgetförslaget
om Sverige, här, nu och i framtiden, och inte om
vad som hände i England på 30-talet eller i England
eller någon annanstans ens på 70-talet.
Jag tycker att det är litet bekymmersamt att det som
jag bedömer som det centrala problemet för den
ekonomiska politiken, och därmed för
medborgarnas levnadsstandard, egentligen inte har
tagits upp av någon, annat än mycket indirekt. Det
centrala för mig är att stärka utvecklingen mot en
låg inflation, att få låga kostnadsökningar och en
hög produktivitetsökning. De låga
kostnadsökningarna och den höga produktiviteten
kräver en sammanhållen ekonomisk strategi med
avregleringar, skattesänkningar,
konkurrensbefrämjande åtgärder, satsningar på
infrastruktur och utbildning samt förändringar
inom den offentliga utgiftspolitiken. Båda
komponenterna är strategiska och nödvändiga för
att skapa och vidmakthålla trovärdigheten i den
fasta växelkursen och den förbättrade
konkurrenskraften. Detta är i sin tur helt
nödvändigt för att ge Sverige en stark ekonomi och
inte minst för att vi skall klara den internationella
utveklingen och EG-villkoren.
Allan Larssons påståenden kan man tolka på
många sätt, varav flera är klart bekymmersamma,
men de har verkligen ingenting med regeringens
ekonomiska politik att göra. Hela vår ekonomiska
politik är inriktad på att skapa en så stark
ekonomisk utveckling i Sverige att vi kan bli
medlemmar i EG från en styrkeposition. Vi skall
klara de villkor som inte bara medlemskap i EG
utan även i den internationella integrationen över
huvud taget kräver, nämligen att ha en låg inflation,
som inte är många procentenheter högre än
inflationen i andra länder. Vi skall därigenom få en
grund för en låg ränteutveckling, som inte är många
procentenheter högre än man har i andra länder. Vi
skall klara att upprätthålla den fasta växelkursen
med trovärdighet. Vi skall klara att se till att
statsbudgeten inte är för hög i förhållande till
produktionen, och vi skall klara utformningen av
det som kallas för konvergensvillkor, men som
faktiskt har en ekonomisk innebörd.
Det bekymmersamma, som jag ser det, är att den
politik med stimulerande av den inhemska
skyddade sektorns efterfrågan, som
socialdemokraterna tycks förorda inte leder till att
Sverige får en sådan styrkeposition att vi klarar
europiseringen. Detta bekymrar mig mycket. Jag
hoppas att det var en övertolkning av Allan
Larssons anförande.
Jag kommer självfallet att med stort intresse läsa de
kommande motionerna från oppositionspartierna.
För regeringens del är det centrala budskapet i
finansplan och budgetproposition att vi måste
förbereda Sverige så att Sverige får en sådan
ekonomisk styrka att vi klarar den internationella
konkurrensen och därmed vidgar basen för välfärd
och höjning av den framtida levnadsstandarden i
Sverige.
(Applåder)
Överläggningen var härmed avslutad.
9 § Hänvisning av ärenden till utskott
Föredrogs och hänvisades
Propositionerna
1991/92:23 till utrikesutskottet
1991/92:78 till konstitutionsutskottet
Motionerna
1991/92:Fö1 och Fö2 till försvarsutskottet
10 § Anmälan om interpellationer
Anmäldes att följande interpellationer framställts
den 20 december
1991/92:81 av Berndt Ekholm (s) till
jordbruksministern om naturvårdshänsynen i
skogsbruket:
I två rapporter, en från skogsstyrelsen och en från
naturvårdsverket, behandlas skogsbrukets hänsyn
till naturvården. I båda fallen har en uppföljning
gjorts hur skogsbruket lever upp till den hänsyn
som krävs enligt 21 § i skogsvårdslagen.
Enligt skogsstyrelsens rapport om
naturvårdshänsynen vid slutavverkning, inom
ramen för det s.k. GRÖNSKA-projektet, tas inte
tillräcklig hänsyn till var tredje regel knuten till 21 §
i skogsvårdslagen. Endast på hälften av den
avverkade arealen hade samtliga krav, som
reglerna ställer, uppfyllts.
Mer detaljerat kan resultatet av den aktuella
GRÖNSKA-studien sammanfattas i följande
tabell, som redovisar hur naturvårdshänsynen, vid
en jämförelse med skogsvårdslagens krav, har
tillgodosetts för sju olika funktioner:
n
h1,15 > 
pp8,8 > t5,4,3,3 > 
tFunktion
tBetydligt
tTillräcklig
tOtillräcklig
t
ttbättre hänsynthänsynthänsynt
l4 > h1,15 > 
tHyggesavgränsning
tt99 %
t 1 %
t
tImpedimentt  8 %t54 %t38 %t
tSmåbiotopert 12 %t42 %t46 %t
tTräd och buskart 11 %t45 %t44 %t
tDrivningt  3 %t75 %t22 %t
tUpplevelsehänsynt 20 %t69 %t11 %t
tKulturminnet  2 %t75 %t23 %t
l4 > h1,15 > s
n
Härav framgår att ett tillfredsställande resultat
endast erhållits avseende hyggesavgränsning och
möjligen upplevelsehänsyn. Hänsynen till den s.k.
vetenskapliga naturvården är sämst.
Bristerna avseende naturvårdshänsynen är således
fortfarande stora. I rapporten formulerar man sig
mycket försiktigt men ändå talande i kapitlet om
slutsatser: ''En viss förbättring av hänsynen till
naturvårdens intressen har inträtt i skogsbruket
efter ett och ett halvt decenniums påverkan. Flera
tecken tyder på att förbättringsprocessen ännu
fortgår.'' Eller med andra ord: Trots femton års
insatser för ökad naturvårdshänsyn har
förbättringarna blivit begränsade och viss
osäkerhet råder om hur det blir i fortsättningen.
Den utvärdering som länsstyrelserna gjort av
efterlevnaden av 21 § i skogsvårdslagen verifierar
GRÖNSKA-rapportens slutsatser.
Naturvårdsverket sammanfattar 1980-talet på
följande sätt: ''Bedömningen har för samtliga
föreskrifter givit ett medelvärde som inte uppnår
lagens minimikrav. Utvecklingen under 1980-talet
har bedömts som svag, från något över 'ingen
hänsyn' till klart under 'lagens minimikrav
uppfyllda'. Allra sämst är resultatet av
bedömningen för avverkning, transport och
skogsvägsbyggnad.''
Naturvårdsverket konstaterar också, att lagens
krav (i lag, förordning och föreskrifter) inte är
tillräckliga och säger: ''Artbevarandet,
hänsynskrävande flora och fauna kräver mera för
att klaras.'' En serie förslag från länsstyrelserna
redovisas.
Jag vill ställa följande frågor till
jordbruksministern:
1.  Delar statsrådet uppfattningen att bristerna
fortfarande är stora avseende naturvårdshänsynen i
skogsbruket?
2.  Vilka åtgärder är statsrådet beredd att vidta för
att näringen skall efterleva gällande lagstiftning på
naturvårdsområdet?
3.  Finns det anledning mot bakgrund av de
erfarenheter som bl.a. länsstyrelserna redovisat att
skärpa kraven på naturvårdshänsyn i
skogsvårdslagen?
4.  Anser statsrådet att borttagandet av
skogsvårdsavgiften underlättar möjligheterna till
naturvårdshänsyn?
5.  Hur långt bör markägarnas ansvar sträcka sig
för den biologiska mångfaldens bibehållande i
svensk skog?
den 9 januari
1991/92:82 av Rolf L Nilson (v) till miljöministern
om försurningen:
Försurningen av vårt lands marker och vattendrag
fortgår. Det är framför allt utsläppen av svavel- och
kväveoxidföreningar som orsakar den långsamma
men fortfarande tilltagande försurningen.
Sverige har reducerat sina svavelutsläpp kraftigt.
Även i många andra länder pågår reduceringar av
utsläppen. Problemet är att kväveoxidutsläppen
inte har minskat och att reduceringen av
svavelutsläppen inte är tillräckliga för att komma
ner på nedfallsnivåer som är oskadliga.
De avtal som nu finns om begränsningar av
svavelutsläppen förväntas inte minska
svavelnedfallet över södra Sverige med mer än 5--
10 %. För att vi skall kunna räkna med en varaktig
förbättring krävs utsläppsreduceringar med ca 75 %
i förhållande till dagsläget. Sverige bör i de
internationella förhandlingarna inte nöja sig med
mindre.
Beträffande de svenska kväveoxidutsläppen måste
regeringen visa hur målet med en 30-procentig
reducering från 1980 till 1998 skall ske. Hittills har
från 1980 till 1990 ingen nämnvärd minskning över
huvud taget skett. De utsläppsminskningar som
skett vid fasta anläggningar har tyvärr motverkats
av ökade utsläpp från trafiken. Katalysatorer på
bensindrivna personbilar räcker ej för att minska
utsläppen av kväveoxid från vägtrafiken till en
acceptabel nivå.
Beslut som innebär ökad vägtrafik måste av bl.a.
dessa skäl avvisas. En Öresundsbro för vägtrafik
kan t.ex. aldrig accepteras -- speciellt inte när
trafikökningen på bron kommer att generera och
till största delen drabba den miljömässigt mest
utsatta delen av vårt land.
De senaste forskningsrapporterna är alarmerande
och djupt oroande. I monitor 12 ''Försurning och
kalkning av svenska vatten'' från SNV, konstateras
bl.a. följande:
''Någon nämnvärd minskning av nederbördens
surhet har ännu inte ägt rum. I Sydsverige uppgår
pH-värdet inte till mer än 4,2--4,3 vilket innebär att
nederbörden fortfarande är mer än tio gånger
surare än i förindustriell tid. I Mellansverige och
längs Norrlandskusten är det sura nedfallet nästan
lika omfattande -- det genomsnittliga pH-värdet i
regn och snö är där 4,4--4,5.''
''Kväveoxidutsläppen(-- -- --)har hittills inte kunnat
reduceras påtagligt, vare sig i Sverige eller i
utlandet.''
''Ett fortsatt kraftigt kvävenedfall kan emellertid
medföra kvävemättnad. Det kväve som i så fall
börjar läcka ut till närliggande vatten bidrar på
samma sätt som svavlet till försurningen.''
Närmare 40 % av landets sjöar riskerar att drabbas
av försurning om ytterligare effektiva åtgärder ej
genomförs. I ett försök att uppskatta den
värdeförlust som våra försurade sjöar medför
hamnar summorna hittills på 1--2 miljarder kronor.
Det mest oroväckande är de tröskeleffekter som
kan inträffa i våra marker, vilket betyder att när
bl.a. pH-värdet sjunkit ner till en viss gräns, kan det
snabbt ske kemiska och därmed biologiska
förändringar i marken som bl.a. snabbt minskar
trädens överlevnadsgrad. Även kvävemättnaden
ger tröskeleffekter. Allvarligt är också att markens
innehåll av ämnen som neutraliserar det sura
nedfallet närmar sig kritiska nivåer på många håll.
I t.ex. nordvästra och sydvästra Skåne, delar av
västkusten, Småland och Blekinge är vi nu nära ett
pH-värde i marken där det plötsligt kan ske
dramatiska förändringar i markens kemiska balans.
Sjunker pH-värdet ytterligare frigörs bl.a. giftiga
metaller -- t.ex. aluminium, som normalt är bundet
och inte påverkar biosfären -- vilket medför att
både växter och djur dör.
Redan i dag syns det stora förändringar i fauna och
flora. Kväveälskande arter tar över på bekostnad
av andra; grönalger, gräs, hallon, nässlor m.fl. arter
ökar och blåsippa, blåbär, lavarter och andra arter
minskar.
Även försurningsläget i Norrland, bl.a. i höjdlägen
i fjällvärlden, inger farhågor. Beroende på bl.a.
jordart är stora områden hårt drabbade av
försurningen, och vidsträckta områden tycks ha
liten motståndskraft mot ytterligare försurande
nederbörd.
Åtgärder
På några års sikt -- kanske kortare tid -- hotas
skogstillväxten och timmerkvaliteten och därmed
stora ekologiska och ekonomiska värden.
Sverige måste vidta egna åtgärder för att minska
våra inhemska utsläpp av svavel och kväveoxider;
det är fråga om trafiksektorn -- t.ex. kan en
Öresundsbro för vägtrafik ej komma i fråga,
ytterligare åtgärder inom energisektorn, jord- och
skogsbruket m.m.
Forskningen måste intensifieras för att bl.a. utröna
vilka uppehållande åtgärder som kan sättas in för
att rädda den hotade skogsmarken och sjöarna,
kanske mer omfattande kalkning av mark blir
aktuell.
Naturvårdsverket bedömer att anslagen för
kalkning borde vara minst 240 milj.kr. om året för
att klara de mest angelägna områdena. Vi
förutsätter att regeringen tar hänsyn till det i
budgetarbetet.
Det är också fråga om att informera och påverka
våra grannländer. Denna fråga måste vara mycket
högt prioriterad i alla berörda internationella
sammanhang där Sverige deltar.
Mot bakgrund av ovanstående vill jag ställa
följande frågor till miljöministern:
1.  Kan miljöministern nu meddela att en
Öresundsbro för vägtrafik inte kan komma i fråga
bl.a. på grund av den allt allvarligare
försurningssituationen?
2.  Vilka extraordinära åtgärder och krav kommer
regeringen att vidta och ställa för att förmå våra
grannländer att minska sina försurande utsläpp?
3.  Vilka åtgärder tänker regeringen vidta för att
fastställda mål beträffande reduceringen av
kväveoxidutsläppen skall nås?
4.  Vilka åtgärder tänker regeringen vidta för att
minska försurningsskadorna tills utsläppen har
reducerats till en nivå som naturen tål?
11 § Anmälan om frågor
Anmäldes att följande frågor framställts
den 3 januari
1991/92:287 av Anita Johansson (s) till
miljöministern om miljöskadeförsäkringen:
Den 1 juli 1989 infördes en särskild
miljöskadeförsäkring. Den som drabbas av en
miljöskada kan få ersättning genom denna
försäkring.
Miljöskadeförsäkringen finansieras genom att de
som driver vissa typer av miljöfarlig verksamhet
betalar en årlig avgift. Personskador kan ersättas
upp till 5 milj.kr. och sakskador upp till 50 milj.kr.
Trots att möjligheten för skadedrabbad att få
ersättning funnits i 2,5 år, har inga medel utbetalts
från försäkringen.
Med stor sannolikhet har enskilda personer
drabbats av miljöskador med ekonomisk förlust,
men inte haft vetskap om möjligheten att få
ersättning ur försäkringen. Med anledning därav
vill jag ställa följande fråga till Olof Johansson.
Vilka åtgärder är miljöministern beredd att vidta
för att sprida kännedom om möjligheten att erhålla
ersättning från miljöskadeförsäkringen?
1991/92:288 av Sten Andersson i Malmö (m) till
justitieministern om åtgärder mot bombhot:
I anslutning till nyårshelgen 1991 förekom ett 30-tal
bombhot runt om i Sverige. Alla utom ett visade sig
vara falska. Hoten orsakade stora problem och oro
bland allmänheten samt tvingade samhället till
mycket kostsamma insatser.
En skärpning av straffsatser samt krav på rejäla
skadestånd skulle kunna verka återhållande på
personer som ''roar'' sig med att uttala denna form
av hot.
Vilka åtgärder avser statsrådet vidta för att minska
benägenheten att bombhota det civila samhället?
den 7 januari
1991/92:289 av Bengt-Ola Ryttar (s) till statsrådet
Bo Lundgren om investeringsbidrag för
bostadsbyggande:
Genom regeringens agerande blir det nu tvärstopp
i byggbranschen. Hemma hos mig i Dalarna blir
arbetslösheten 25 % i vinter.
Det är naturligt att byggandet sjunker i en
lågkonjunktur, men att kalla nedgången för en
återgång till normal byggvolym som
finansministern gjorde vid frågestunden den 12/12-
91 vittnar om mycket dålig kännedom om vad som
händer på byggarbetsmarknaden i dag.
Effekterna kommer också att bli förödande i
byggmaterialindustrin. Den kapacitet som nu slås
ut skulle vara en klar tillgång för Sverige den dag
EG-marknaden öppnar sig för oss.
Är regeringen beredd att återinföra
investeringsbidraget för bostadsbyggande, och i
övrigt föra en politik som gör det möjligt att bygga
igen?
1991/92:290 av Lars-Erik Lövdén (s) till
kommunikationsministern om citytunnelprojektet i
Malmö:
Malmö kommun har utrett möjligheterna att leda
den spårbundna persontrafiken från den nuvarande
centralstationen till den svenska broanslutningen
via en tunnel under Malmö (citytunnelprojektet).
En sådan förbindelse skulle få stor betydelse för
den regionala persontrafiken och innebära en
ytterligare markering av järnvägsdelens betydelse i
Öresundsbroprojektet.
Är regeringen beredd att aktivt medverka till ett
genomförande av citytunnelprojektet?
1991/92:291 av Carl Olov Persson (kds) till
jordbruksministern om bidrag till biogasprojekt:
I enlighet med den trepartiöverenskommelse som
träffats i fråga om den framtida energipolitiken
finns 4 miljarder reserverade för att utveckla
alternativ energi och för sparinsatser. Alla bidrag är
villkorade. Villkorandet gör det svårt eller omöjligt
att utveckla nya idéer som inte stämmer med
villkoren. Skall det finnas några möjligheter att
avveckla kärnkraften i enlighet med de beslut
riksdagen fattat ställs det stora krav på flexibilitet.
En bra idé som kan bidra till avvecklingen är de
olika biogasprojekt som planeras. Kungsörs
kommun är en av de kommuner som vill satsa på
biogas för energiframställning. Här är det fråga om
ett pilotprojekt som inte kan genomföras utan
statligt stöd. Kungsörs kommun har ansökt om
bidrag men fått avslag.
Vad avser jordbruksministern att göra för att
biogasprojektet i Kungsör med flera kommuner
skall kunna förverkligas?
den 8 januari
1991/92:292 av Thage G Peterson (s) till
näringsministern om regeringens kontakter med
näringslivet:
Regeringen har beslutat att avskaffa flertalet av de
råd och delegationer, som regeringen haft för
samråd med näringslivet.
Råden har varit en viktig kontaktpunkt med bred
representation från näringslivet från fackliga
organisationer och teknisk forskning och
utveckling. Rådens verksamhet har redovisats
öppet och har därmed varit underställda
demokratisk kontroll. Nyligen har den
framträdande företrädaren för det privata
näringslivet, Göran Ennerfeldt, gjort en hemställan
till regeringen om en hemlig grupp mellan
regeringen och näringslivet. TV4 rapporterade i går
att en stor del av regeringens politiskt sakkunniga
har hämtats från näringslivet och från
påtryckningsgrupper av olika slag. Tydligen anser
regeringen att kontakterna med näringslivet bättre
kan skötas på annat sätt genom offentligt
redovisade samrådsorgan.
Jag vill fråga Per Westerberg om på vilket sätt
kontakterna med näringslivet i fortsättningen skall
äga rum och om han inte ser någon fara i att dessa
kontakter nu kommer att privatiseras.
den 9 januari
1991/92:293 av Bengt Hurtig (v) till
kommunikationsministern om flygsäkerheten:
Flygplanshaveriet vid Gottröra och andra tillbud
har rest frågan hur flygsäkerheten ytterst handhas
av ansvariga bolag och myndigheter. Vid haveriet i
Gottröra finns misstanke att bristfällig avisning
orsakat haveriet. Vidare tycks
luftfartsinspektionen eller den skandinaviska
luftfartstillsynen som ansvarig myndighet inte ha
granskat de rutiner som använts och jämfört dessa
med tillverkarens rekommendationer och andra
länders rutiner. Denna kontroll liksom
huvudansvaret för tillämpning av bestämmelserna
har ankommit på flygbolaget självt.
Jag vill därför fråga:
Avser kommunikationsministern att föreslå några
åtgärder för att effektivisera det system som skall
garantera flygsäkerheten?
den 10 januari
1991/92:294 av Eva Johansson (s) till
utrikesministern om Eritrea:
Är utrikesministern beredd att medverka till att
sådana relationer upprättas med den provisoriska
regeringen i Eritrea, att det går att inleda ett
långsiktigt och utvecklingsinriktat biståndsarbete
mellan Sverige och Eritrea?
1991/92:295 av Berndt Ekholm (s) till
arbetsmarknadsministern om arbetslösheten i
Sjuhäradsbygden:
Arbetsmarknadsläget är nu allvarligt även i
Sjuhäradsbygden. Antalet arbetslösa har ökat
kraftigt den senaste tiden enligt de uppgifter
länsarbetsnämnden lämnat efter nyår.
Situationen är speciell i Sjuhäradsbygden på grund
av det ensidiga näringslivet med ett stort
tekoberoende. I min hemkommun Mark sysselsätts
inom industrin hela 65 % med tekoarbeten.
Tekoindustrin har ringa motståndskraft mot den
djupa lågkonjunkturen. Risken är stor att den slås
ut.
Det är därför mycket angeläget att åtgärder även
fortsättningsvis sätts in för att utveckla och
komplettera de livskraftiga delarna av
tekoindustrin.
Samtidigt är det nödvändigt att omfattande
arbetsmarknadspolitiska insatser sätts in såväl för
arbetslösa tekoarbetare som för övriga arbetstagare
som mister sina jobb. De medel det sista
sysselsättningspaketet före jul beräknas ge länet
kan minska den öppna arbetslösheten med 0,2 %
eller 500 personer. Men behovet är mycket större.
Länsarbetsnämnden behöver åtminstone resurser
för att minska den med ytterligare ca 1 %
motsvarande ca 2 500 personer.
Vilka ytterligare åtgärder är
arbetsmarknadsministern beredd att vidta för att
hålla nere arbetslösheten i Sjuhäradsbygden?
1991/92:296 av Eva Johansson (s) till statsrådet Alf
Svensson om biståndet till Afrika:
Är det regeringens avsikt att minska biståndet till
Afrika, trots att försörjningsläget och utvecklingen
av ekonomi och demokratiska strukturer kräver
fortsatt stöd?
1991/92:297 av Margareta Israelsson (s) till
utbildningsministern om högskoleutbildning i
Västerås:
Västerås kommun har i samarbete med
näringslivsintressenter utarbetat ett förslag till ny
lokalisering av högskoleutbildning i Västerås. För
att möjliggöra inflyttning till höstterminen 1993
måste byggandet av nya lokaler påbörjas redan i
september i år, vilket också vore bra ur
sysselsättningssynpunkt. Då krävs emellertid ett
regeringsbeslut före januari månads utgång.
När avser regeringen att fatta beslut i frågan?
1991/92:298 av Lars-Ove Hagberg (v) till
arbetsmarknadsministern om
arbetsmarknadspolitiken och företagen:
Enligt industrins egna uttalanden kommer antalet
anställda inom industrin att fortsätta minska under
1992. Detta betyder ytterligare avskedanden av
arbetskraft.
Utbildning av anställda i företagen i stället för
uppsägningar är utan tvekan bättre för företagen
och samhället på längre sikt.
Det av staten delvis ägda företaget SSAB har i sina
anläggningar i Borlänge avvisat utbildning av de
anställda som ett alternativ till uppsägningar, trots
att AMS ställer medel till förfogande för
utbildning.
Jag vill därför fråga arbetsmarknadsministern:
Vad avser regeringen att vidta för åtgärder för att få
företag -- och då även statliga -- att i stället för att
avskeda anställda välja att utbilda dessa?
12 § Kammaren åtskildes kl. 11.26.
Förhandlingarna leddes av talmannen.