Protokoll
1991/92:50
Anf. 1 TALMANNEN:
Ärade ledamöter! Jag hälsar er, de vice talmännen, kammarsekreteraren
och riksdagens personal välkomna tillbaka till det fortsatta riksdagsarbetet
under detta riksmöte.
Jag vill också uttrycka min tillfredsställelse över att vår svenska flagga nu
fått en permanent plats här i plenisalen.
Talmannen meddelade att Jon Peter Wieselgren (nyd) den 8 januari och
Håkan Holmberg (fp) den 10 januari återtagit sina platser i riksdagen, var-
igenom tjänstgöringen som ersättare upphört för Simon Liliedahl och
Barbro Sandberg.
Upplästes och lades till handlingarna följande från valprövningsnämnden
inkomna
Berättelse om granskning av bevis för riksdagsledamöter och ersättare för
riksdagsledamöter
Till valprövningsnämnden har från riksskatteverket inkommit bevis om
att Kristina Knöös-Franzén (m), Växjö, utsetts till ny ledamot av riksdagen
fr.o.m. den 1 januari 1992 sedan Bo Frank (m) avsagt sig sitt uppdrag som
riksdagsledamot.
Till ersäftare för riksdagsledamöter har utsetts Jan-Olof Franzén, Skruv,
och Jan Ernheimer, Ljungby (båda m). Valprövningsnämnden har denna
dag granskat bevisen och därvid funnit att de blivit utfärdade i enlighet med
15 kap. 1 § vallagen.
Stockholm den 9 januari 1992
Lars Tottie
Sven-Georg Grahn 1
1 Riksdagens protokoll 1991192. Nr 50
Prot. 1991/92:50
10januari 1992
Talmannen meddelade att avsägelser från uppdraget som riksdagsledamot
inkommit
dels från Görel Bohlin (m),
dels från Kristina Knöös-Franzén (m),
dels från Jon Peter Wieselgren (nyd).
Kammaren biföll dessa framställningar.
Talmannen meddelade att Ingegerd Elm (s) ansökt om ledighet på grund
av sjukdom under tiden den 10 januari - den 29 februari.
Kammaren biföll denna ansökan.
Talmannen anmälde att Martin Nilsson (s) skulle tjänstgöra som ersättare
för Ingegerd Elm.
Talmannen meddelade att socialdemokratiska riksdagsgruppen som
suppleant i skatteutskottet och socialförsäkringsutskottet under Ingegerd
Elms ledighet anmält hennes ersättare Martin Nilsson.
Talmannen förklarade vald till
suppleant i skatteutskottet
Martin Nilsson (s)
suppleant i socialförsäkringsutskottet
Martin Nilsson (s)
Justerades protokollen för den 16, 17,18 och 19 december 1991.
Anf. 2 Statsrådet REIDUNN LAURÉN (-):
Fru talman! Jag ber att till riksdagen få överlämna 1992 års kommittébe-
rättelse.
Statsrådet Laurén avlämnade regeringens skrivelse 1991/92:103 med redo-
görelse för verksamheten inom de kommittéer som hade tillsatts efter beslut
av regeringen.
Kommittéberättelsen bordlädes.
Anf. 3 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):
Fru talman! Jag ber att till riksdagen få överlämna regeringens förslag till
statsbudget för nästa budgetår.
Finansministern överlämnade regeringens proposition 1991/92:100 med
förslag till statsbudget för budgetåret 1992/93.
Anf. 4 TALMANNEN:
Det omfattande och viktiga budgetarbetet inleds nu i riksdagen genom det
budgetförslag som regeringen just överlämnat.
Finansministern kommer nu att lämna kammarens ledamöter information
om budgeten. Därefter får oppositionens företrädare komma till tals.
Anf. 5 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):
Fru talman! Regeringens finansplan och budget kommer att ge Sverige en
ny start. Det är en politik för tillväxt och utveckling.
Målet för regeringens ekonomiska politik är att bryta den ekonomiska
stagnationen, att pressa ned arbetslösheten och att återupprätta Sverige som
en tillväxt- och företagarnation med en stark ekonomi.
Under större delen av 1980-talet försummades de drivkrafter i ekonomin
som skapar välfärd. Välfärd är jobb, stigande inkomster, bra vård och om-
sorg, trygga pensioner, omsorg om det glömda Sverige. När basen för denna
välfärd inte vårdas, riskeras själva välfärden. Det är därför vi nu har en stilla-
stående ekonomi med utslagning av företag, massor av människor som förlo-
rar jobbet, och ett ökande underskott i statens budget. Det är detta som vi
nu ändrar på.
1992 blir ett tufft år. Ett av problemen är att de skyddade sektorerna i eko-
nomin har vuxit mycket snabbt medan de konkurrensutsatta har minskat.
På 1950-talet var faktiskt över hälften av alla sysselsatta verksamma inom
områden där det fanns internationell konkurrens. Nu är det mindre än 30 %.
Enbart under de två senaste åren har över 100 000 industrijobb försvunnit.
Så kan det inte fortsätta.
Därför lägger vi om den ekonomiska politiken. Regeringens strategi byg-
ger på att stimulera de krafter som skapar välstånd. Den tidigare nedvärde-
ringen av företagsamhet skall bytas i sin motsats med tilltro till företagande
och skapande. Vi kommer att göra det lönsamt att arbeta, spara och driva
företag i Sverige.
Den ekonomiska politiken ställs under de kommande två åren inför två
huvuduppgifter. Den första är att öka tillväxt- och utvecklingskraften i
Prot. 1991/92:50
10 januari 1992
Överlämnande av
budgetpropositionen
Prot. 1991/92:50
10 januari 1992
Överlämnande av
budgetpropositionen
svensk ekonomi. Genom en politik som förbättrar förutsättningarna för ar-
bete, sparande och företagande läggs grunden för stigande sysselsättning och
ökande inkomster.
Den andra huvuduppgiften är att säkra en varaktigt låg inflation. Det är
bara en stram finanspolitik och en fast växelkurspolitik som ger utrymme för
riktiga löneökningar som inte äts upp av pris- och ränteökningar. Det är bara
en växande låginflationsekonomi som kan föra Sverige in i EG.
Fru talman! Det vi föreslår är en kombination av strategiska skattesänk-
ningar och andra åtgärder för att gynna sparande, arbete och företagande
och en stram utgiftspolitik som ger låg inflation och låg ränta.
För att säkra en varaktigt låg inflation måste de offentliga utgifterna be-
gränsas. Därför går vi vidare med den långsiktiga utgiftsstrategi som riksda-
gen lade fast i höstas. Den bygger på en bedömning av de långsiktiga utgifts-
trenderna och utgiftsutrymmet samt en prioritering bland olika utgifter.
Denna långsiktiga utgiftsstrategi bygger på insikten att det krävs struktu-
rella förändringar. Vi slår fast tre principer för de strukturella förändring-
arna:
Socialförsäkringssystemen skall för det första reformeras med utgångs-
punkt främst från önskemålet att stimulera arbete och sparande. Det är
samma princip som låg till grund för skattereformen. Vi föreslår därför att
de tre första dagarnas sänkta ersättning i sjukpenningförsäkringen ersätts
med två karensdagar och ett högkostnadsskydd. Vi föreslår att tandvårdsför-
säkringen görs om. Vi föreslår att man själv skall betala mer till sin arbetslös-
hetsförsäkring och att systemet med delpension avskaffas.
Delpensionen avskaffas naturligtvis inte för dem som redan har delpen-
sion, utan bara för tillkommande. Om man vill gå i pension tidigare finns
fortfarande förtidspension, om man är nedsliten eller sjuk, eller s.k. förtida
uttag av folkpension. Flexibiliteten i pensionssystemet finns kvar men beta-
las inte av staten, dvs. andra, utan av var och en själv.
Den andra principen i den långsiktiga utgiftspolitiken är att satsa på åtgär-
der som stimulerar näringslivets tillväxt i hela landet. Genom att hålla till-
baka t.ex. den kommunala konsumtionsökningen - till i stort sett noll - ska-
par vi utrymme för investeringar i infrastruktur, utbildning och forskning
samt miljö. Därför föreslår vi t.ex. ökade anslag för upprustning av högsko-
lan, fler platser inom högskolan och betydande ökningar av väg- och järn-
vägsinvesteringarna.
Vi föreslår att nedsättningen av de sociala avgifterna i delar av Norrland
skall utvidgas till att omfatta fler näringar och en större del av Norrlands in-
land, så att bättre förutsättningar skapas för företagsamheten där.
Resultatet blir att de offentliga utgifterna för investeringar i bl.a. infra-
strukturen ökar från 2,5 % till 3 % av BNP under nästa år. Det är en mycket
stor ökning, och dessa investeringar är därmed större än underskottet i de
offentliga finanserna.
Den tredje principen är att vi inom den offentliga konsumtionen priorite-
rar utgifter för vård och omsorg. Vi tar bort en del bidrag till t.ex. fackliga
organisationer och drar ner på bidragen till studieförbunden för att få möjlig-
het att genomföra förbättringar t.ex. för familjer som har barn med handi-
kapp och för ensamstående föräldrar. Husläkarsystemet kommer att byggas
ut. Vi omfördelar pengar från sjukpenningförsäkringen till själva sjukvår-
den.
Vi föreslår också att 1 miljard kronor årligen satsas på insatser för Balti-
kum och Öst- och Centraleuropa utöver den procent av BNP som går till u-
länderna.
Tillämpningen av dessa tre principer betyder att vi har fått kontroll över
de offentliga utgifterna. De ligger nominellt oförändrade, om man bortser
från statsskuldsräntorna. Dessutom betyder tillämpningen av dessa princi-
per i budgetförslaget att det sker stora omfördelningar inom ramen för nomi-
nellt oförändrade utgifter. Bortsett från utgifterna för arbetslöshetsersätt-
ningar som följer konjunkturen sjunker transfereringsutgifterna som andel
av nationalinkomsten. Detta är en mycket viktig strukturell förändring i den
svenska ekonomin. I stället ökar investeringarnas andel. Det är sammanta-
get en strukturförändring som kommer att vara av strategisk betydelse för
möjligheterna att skapa jobb och en bättre framtid.
En annan strategiskt viktig och strukturellt betydelsefull förändring som
följer av förslagen i budgeten gäller sparandet. Det totala finansiella sparan-
det i ekonomin ökar, enligt de prognoser som föreligger. Det är samma sak
som att säga att bytesbalansens underskott minskar. Vi bedömer att det un-
der 1993 kommer att uppgå till mindre än 10 miljarder kronor, ungefär 0,6 %
av BNP. Vi beräknar att handelsbalansen ger ett överskott nästa år på nära
50 miljarder kronor. Den förbättrade utrikesbalansen avspeglar en kraftig
uppgång i den privata sektorns finansiella sparande. Ökningen i det privata
sparandet är alltså större än minskningen i det offentliga sparandet. Det be-
tyder, utöver det att sparandet ökar sammantaget, att fördelningen mellan
privat och offentligt sparande i Sverige kommer att bättre överensstämma
med vad som är vanligt i andra länder och, vilket inte är minst viktigt, bättre
överensstämma med liberala värderingar - att människor själva skall spara
och äga i stället för att stat och kommun gör det.
Fru talman! Budgetförslaget brukar alltid skapa ett stort intresse för en
enda siffra, nämligen saldot. Det förslag till statsbudget som jag har över-
lämnat visar ett underskott för nästa budgetår på 70,8 miljarder kronor. Det
är mycket pengar. Vad beror det på att det blir ett så pass stort underskott,
när vi föreslår strukturella reformer på utgiftssidan som begränsar utgifterna
med uppemot 24 miljarder kronor på helår räknat?
När man tittar närmare på dessa siffror visar det sig att en mycket stor del
av försämringen uppkom redan förra året, 1991. Då minskade statens och
socialförsäkringssektorns finansiella sparande med 75 miljarder kronor. Stat
och socialförsäkringssektor, det är det som staten, riksdagen, beslutar om
mer direkt. Denna försämring på 75 miljarder kronor förra året kan delas
upp i två delar. En del, knappt hälften, beror på konjunkturen. Denna del
försvinner när den ekonomiska stagnationen brutits och tillväxten tar fart.
Den andra delen av försämringen, den andra hälften, beror på olika regel-
system och på politiska beslut. Den försämring av betydande omfattning
som skedde förra året beror alltså på att den förra regeringen förde en alltför
slapp finanspolitik.
Under 1992 och 1993 sker en fortsatt försämring av det finansiella sparan-
det med ungefär 30 miljarder kronor, alltså väsentligt mycket mindre. Hela
Prot. 1991/92:50
10 januari 1992
Överlämnande av
budgetpropositionen
Prot. 1991/92:50
10 januari 1992
Överlämnande av
budgetpropositionen
denna försämring beror på att den ekonomiska tillväxten ännu inte har hun-
nit ta fart. Den försämringen försvinner när tillväxten blir bättre.
Men det är ett faktum att den regering som nu är har ärvt ett visst under-
skott, som inte beror på de ekonomiska konjunkturerna. En del av under-
skottet hos staten och socialförsäkringssektorn uppvägs av ett överskott hos
kommunerna, men för den konsoliderade, sammantagna offentliga sektorn
kvarstår ett mindre strukturellt underskott. Det skall vi avskaffa. Det är en
norm som slogs fast av riksdagen i höstas och som vi självfallet upprepar i
finansplanen nu, att de offentliga finanserna inte skall visa underskott över
en konjunkturcykel.
Fru talman! Regeringens ekonomiska politik lägger en grund för en period
av tillväxt, företagande och utveckling i Sverige. I slutet av 1990-talet skall
Sverige vara en nation där medborgarna har stor individuell frihet, där det
lönar sig att arbeta och spara. Tillväxten skapar utrymme för ett mjukare
och mer solidariskt samhälle. I dagens svårigheter ser vi morgondagens möj-
ligheter till ett ökat välstånd.
Att klara övergången från en stagnerande höginflationsekonomi - det var
80-talets modell - till en växande låginflationsekonomi - som skall bli 90-
talets modell - och att varaktigt bli kvar i en växande ekonomi med låg infla-
tion, är en tuff uppgift. Det kräver att man vågar ta litet tuffa tag. Finanspla-
nen och budgetförslaget visar både att regeringen gör det och hur vi gör det.
Det går att rätta till gamla misstag. Att klara det kräver uthållighet och en
mycket konsekvent politik. Det är innebörden i det förslag till statsbudget
som jag nu har överlämnat för riksdagens behandling.
Anf. 6 ALLAN LARSSON (s):
Fru talman! Jag vill böija med att önska finansministern en god fortsätt-
ning på det nya året.
Jag har med stort intresse studerat Anne Wibbles första budget och finans-
plan. Jag har gjort det med insikt om de krav och svårigheter som en finans-
minister möter. Runt om i världen brottas regeringar med stora problem: en
svag och skakig världskonjunktur med dålig tillväxt, stora budgetunderskott
och växande arbetslöshet. Så ser världen ut i dag.
För Sveriges del är de ekonomiska problemen mindre än i många andra
länder. Men här tillkommer ett par besvärande politiska problem. Det ena
består i att vi har en koalitionsregering av inte mindre än fyra partier och
trots det en minoritetsregering.
Det andra problemet är att dessa partier ställde ut mängder av löften till
väljarna under förra året. Ni lovade att ni med ert trollspö skulle skapa till-
växt och nya resurser. Ni lovade stora skattesänkningar och också kostnads-
krävande reformer. Detta beskrevs med arrogans och överlägsenhet som
• ”den enda vägen”.
Hur blev det? Nu vet vi svaret. Budgeten och finansplanen visar att ”den
enda vägen” bara är en återvändsgränd.
- Den är en återvändsgränd när det gäller tillväxt och sysselsättning.
- Den är en återvändsgränd när det gäller fördelning och inflationsbe-
kämpning.
- Den är också - och det är mycket allvarligt - en återvändsgränd när det
gäller Europapolitiken.
Regeringen talar och skriver om produktion, tillväxt och sysselsättning.
Men man kan inte prata fram tillväxten. Det är handlingarna som räknas.
De åtgärder som ni har vidtagit har verkligen inte skapat tillväxt, tvärtom.
När ni slår på bromsen för byggandet, när ni skär ner hushållens inkomster
och när ni sätter stopp för kommunerna, då försvagas efterfrågan och där-
med också tillväxten.
När vi sade detta i höstas, förnekade ni att det skulle bli så. Nu har ni tving-
ats att skriva ner prognoserna för tillväxten för både 1992 och 1993 - trots
förbättrad konkurrenskraft och trots att exporten redan är på väg upp. Fi-
nansplanen bekräftar att vår kritik var riktig.
Förklara nu, Anne Wibble, för landets 500 000 småföretagare och alla de-
ras anställda hur de skall få avsättning för sina varor och tjänster, när ni gör
allt för att hålla tillbaka efterfrågan!
Sverige skulle vara ett av de länder som låg främst i konjunkturupp-
gången. Nu riskerar Sverige att hamna på efterkälken. Läs gärna vad Kjell-
Olof Feldt skrev i Dagens Nyheter häromdagen: ”Den största olyckan vore
om västvärldens regeringar, inklusive den svenska, verkligen trodde att
strukturreformer av 80-talstyp är lösningen på världens ekonomiska svårig-
heter. De är som sagt i mångt och mycket förträffliga - men de är ingen mo-
tor för tillväxt.”
Det är bra att ni satsar på aktiv arbetsmarknadspolitik, men det räcker
inte när ni går hårt åt jobben på den ordinarie arbetsmarknaden. Ni planerar
nu för en arbetslöshet på uppemot 5 %. Detta är orimligt. Hur hög måste
arbetslösheten bli för att er ekonomiska strategi skall fungera?
Regeringens ekonomiska politik, ”den enda vägen”, är en återvändsgränd
också när det gäller fördelningspolitik och kamp mot inflationen.
I december delade ni ut julklappar i form av skattesänkningar till dem som
har det allra bäst i det här landet. Det var lättnader för många miljarder.
Nu är det de sjuka som skall bära bördorna. Det är de som arbetat och
slitit, men som ändå vill vara kvar i yrket, som skall bära bördorna. Det är
de som i vuxen ålder vill utbilda sig och förkovra sig som skall ta på sig ökade
bördor. Det är löntagarna som skall drabbas av ökade avgifter.
Ni skall införa två karensdagar. Det har redan sagts att det är ett sjukt
förslag. Det har redan prövats i Danmark. Där insåg man att det motverkade
syftet att begränsa kostnaderna i försäkringen. Där tänkte man om. När skall
den svenska regeringen bry sig om erfarenheterna från Danmark?
Ni skall avskaffa delpensionen, den reform som gjort det möjligt för dem
som arbetat hårt och länge att vara kvar i arbetslivet och arbeta den tid de
orkar med. Att avskaffa den möjligheten leder bara till ökad förtidspensio-
nering. Det är socialt orättfärdigt. Det är ekonomiskt lättsinne.
Ni skall sexdubbla avgifterna till arbetslöshetsförsäkringen. Den skall un-
derlätta en ansvarsfull lönebildning, säger finansministern.
Men hur är det - har inte löntagarna visat sig vara ansvarsfulla genom det
stabiliseringsavtal som nu gäller?
Och förklara en sak till, finansministern! Det är väl så att löneökningar
inte kommer till stånd med mindre än att också arbetsgivaren går med på
Prot. 1991/92:50
10 januari 1992
Överlämnande av
budgetpropositionen
Prot. 1991/92:50
10 januari 1992
Överlämnande av
budgetpropositionen
dem. Hur skall dessa avgifter som drabbar löntagarna påverka arbetsgivarna
att vara mer ansvarsfulla med kostnadsutvecklingen?
Ni skjuter i realiteten upp den reform av yrkesutbildningen som riksdagen
redan beslutat om. Det kommer att hårt drabba de ungdomar som går de
yrkesinriktade utbildningarna. Det är också ett hårt slag mot de kommuner
som nu med entusiasm står beredda att förverkliga gymnasiereformen.
Ni riktar ett hårt slag mot vuxenutbildningen, mot alla dem som i vuxen
ålder vill bygga på sin utbildning, förkovra sig och skaffa en större kompe-
tens både för sin egen skull och för arbetslivet.
Vad vi har sett nu är försämringar och ökade bördor för stora grupper av
vårt folk. Men detta är ju bara början. Ni skall fortsätta på denna väg. Vad
blir nästa steg? Och nästa? Och nästa? Hur långt skall ni gå i omfördelning
från dem som lever på knappa marginaler till dem som lever gott?
Förklara nu för svenska folket varför just de som har det bäst kommer att
arbeta flitigare om de får mindre bördor, medan vanligt folk kan förmås göra
bättre insats om de tvingas att bära större bördor!
Jag undrar om ni förstår vad ni ställer till med. Förstår ni att ni håller på
att tända en krutdurk under kommande avtalsförhandlingar? Förstår ni att
ni underminerar allt det arbete som vi lade ned förra året på att växla om
från inflationslöner till reallöner?
Kom inte och säg att ökade motsättningar och klyftor är bra för svenskt
näringsliv! Den här perioden riskerar att bli en dyr period för det svenska
näringslivet.
Regeringens ekonomiska politik, ”den enda vägen”, är en återvändsgränd
också när det gäller Europapolitiken.
Strax före jul enade sig elva länder inom EG om att höja ambitionerna på
det sociala området och att förbättra löntagarnas rättigheter. Men här i Sve-
rige väljer den borgerliga regeringen att i stället slå följe med den regering
som mälde sig ur gemenskapen, den som har de lägsta ambitionerna, nämli-
gen Storbritanniens högerregering. Carl Bildt går samma väg och vill genom-
föra en social nedrustning och en försämring av löntagarnas rättigheter. Jag
undrar hur det känns för centerpartister, folkpartister och kds:are att vara
stödparti för denna politik.
Förstår ni vad det innebär? Förstår ni att ni underminerar opinionen för
Europapolitiken genom att välja denna väg?
I ett skede av stora förändringar måste det finnas trygghet för individen.
Det måste finnas ett samspel mellan ekonomiska och sociala framsteg.
Det är detta som är så främmande för högern. Det är ett främlingsskap
för vanliga människors villkor som präglar regeringens politik. Ni splittrar
nationen i stället för att samla den.
Det är därför ni är på väg in i en återvändsgränd även i Europapolitiken.
Jag vill mycket allvarligt uppmana er att tänka om, att ta er ur denna åter-
vändsgränd. Annars riskerar ni att spela bort ett historiskt tillfälle för Sve-
rige som nation.
Ni försöker lösa 90-talets problem med den politik som användes för att
lösa 80-talets problem i USA och Storbritannien. Det var ingen lösning vare
sig i USA eller i Storbritannien. Vi vet hur det gick. Det är ännu mindre
någon lösning på 90-talets problem i Sverige.
Vi socialdemokrater hävdar att den ekonomiska politiken måste vara både
rationell och rättvis. Det måste finnas tillräckliga drivkrafter för arbete, pro-
duktion och sparande. Men det måste också finnas rättvisa när bördorna
skall fördelas:
- Vi vill göra mer för att ta vara på människors vilja till arbete - de 18 miljar-
der som regeringen nu satsar på kontantstöd kan och måste användas mera
aktivt.
- Vi vill fullfölja kampen mot inflationen - det förutsätter en rättvis fördel-
ning, som skapar respekt för stabiliseringsavtalet.
- Vi vill skapa framtidstro och satsa hårdare på investeringar för framtiden.
- Vi vill slå vakt om en välfärdspolitik som omfattar alla men ger mest till
den som bäst behöver.
- Vi vill driva en skattepolitik som gör att de som har det bra ställt får vara
med och betala efter bärkraft.
Till detta, fru talman, skall vi återkomma mera utförligt i en partimotion
om 14 dagar.
(Applåder.)
Anf. 7 IAN WACHTMEISTER (nyd):
Fru talman! Målsättningen i Anne Wibbles första budget är det inget fel
på. Det är inget fel på Europa heller. Vi har fått lära oss att investeringar är
någonting annat än konsumtion, och den insikten tackar vi för.
Socialdemokraterna borde vara nöjda. Deras bidrags- och transfererings-
system finns i stort sett kvar, om man tittar bakom orden.
Det som är bra i den här propositionen är i korthet: Justitiedepartemen-
tets inlaga. Där har man äntligen bestämt sig för att återställa rättssamhället.
Det är ju inte tokigt. Och man har insett att det är bättre att vårda brottsoff-
ren och straffa brottslingarna än tvärtom.
Kommunikation, utbildning, kultur och en del annat är också bra, dock
inte planhushållningen i sjukvården. Man fortsätter med den. Där tänker
man sig att våra äldre skall fortsätta att dö som personnummer i korridorer
och köer under mottot: Lika sjukvård åt alla.
Låt oss för ett försvinnande ögonblick titta på det politiska skeendet uppi-
från, dvs. från våra uppdragsgivares, väljarnas, vanligt folks sida. Jag tror
att de vill se minskad makt åt politiker att fingra i deras privata affärer och
snoka i deras privatliv. Hur blev det med FAS 90 med sin miljard? Är den
struken? Folk- och bostadsräkningen hade vi råd med, men inte med pensio-
ner till de fattigaste. Skall regeringen fortsätta att räkna kakelplattor ovanför
våra tvättställ?
Folk vill minska politikernas möjligheter att stjäla och konfiskera männi-
skors egna pengar och arbetsinkomster. Regeringen fortsätter att ta av pen-
sionärerna. De 15 % som man tog förut skall nu sänkas till 10 % under mot-
tot: En god scout stjäl inte mer än vad han kan bära hem själv. Man vill se
minskad generositet med skattebetalarnas medel när man stöder, värnar om
och står i. Det är ju detta som vi är så bra på. Det är ju mycket enkelt att
värna om allt möjligt när man handskas med andras pengar.
U-hjälpens alla skandaler talar ett tydligt språk. Även den här regeringen
Prot. 1991/92:50
10januari 1992
Överlämnande av
budgetpropositionen
1* Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 50
Prot. 1991/92:50
10 januari 1992
Överlämnande av
budgetpropositionen
10
försöker tydligen att dölja detta bakom fraser och klichéer som egentligen
bara är moraliskt allmängods. Hjälp som motverkar sitt eget syfte och fak-
tiskt inte hjälper någon är ingen hjälp, utan slöseri.
U-hjälpen behöver omprövas. Vi lever i en ny värld. Varför lämnar man
över huvud taget hjälp till sådana länder som köper vapen för ett belopp som
är 13 gånger större än det vi ger i u-hjälp? Så ser det ut hos de 20 mottagar-
länder som vi har på vår lista. Hur kan man straffa ett mottagarland genom
att sänka u-hjälpen från 550 till 500 milj.kr. för att det där stjäls, fifflas och
försnillas? Vilka sattyg skall i så fall fattigpensionärerna hitta på för att få sig
en halv miljard?
Jag tror att folk utifrån inte vill att politiker skall vara generösa mot just
politiker och politikens egna organisationer och stödtrupper. Det finns unge-
fär 1 miljard kronor som går till partistöd. Politiker ger till sina organisatio-
ner. Det finns 13 miljarder som går till organisationsstöd, varav 7 miljarder
via statsbudgeten. Detta är ju själva smörjoljan i den politiska vänskapens
dubbelmoralmodell som vi kör med. Över 150 instanser sitter och delar ut
bidrag efter en lista med mottagare som täcker 220 A4-sidor. Det är en his-
nande läsning och ett eldorado för undersökande journalistik, om sådan fun-
nes. Det skulle kunna vara ett underlag för en musikal med namnet Hur man
avlönar sina vänner utan att egentligen synas.
Alla politiker och byråkrater som är beredda att låta folk betala, dra åt
svångremmen och inse allvaret i allt som man säger till andra, borde sjäva
vara beredda att föregå med gott exempel och städa sin egen trappa.
Finns det kraft och förutseende hos politiker i Sverige i dag att minska sin
egen makt, för det är vad det handlar om, eller behövs det helt nya politiker?
Finns det en realistisk chans att skapa ett samhälle präglat av personlig frihet
och hänsyn till andra? Finns attityden, visionen och viljan att ändra det skat-
teextremistiska Sverige till en modern halvpolitiserad ekonomi som ett
första steg? När blir skattetrycket, som i dag är 58 % av BNP, 48 % som
tvåan i Europaligan, nämligen Danmark, har? Vi talade under valrörelsen
om att ha ambitionen att komma ner till 47 %. Då bemöttes vi med stort
förtret och förnärmade utbrott av de stora moralisterna i svensk politik. Vad
är regeringens långsiktiga skattetrycksmål? Har man något över huvud ta-
get? Finns insikten att i fortsättningen inte ens tänka så tokigt som att moms-
belägga exporten? Vi gör ju det. Vi momsbelägger exporten vad gäller turist-
näringen. Det är en näring där 230 000 människor arbetar, man skall kanske
säga arbetade. Finns det förnuft som ser skillnad på att skapa sysselsättning
och att skapa riktiga jobb? Jobb som ger all välfärd.
Jag tror att politikens skyddade verkstad skulle må väl av att kritiseras av
fria media och inte av rena partiorgan som Svenska Dagbladet eller allmänt
etablerade tidningar som existerar på grund av politikernas presstöd. Det är
ungefär en halv miljard, plus momsbefrielse, för just dagspressen. Det är ju
ett frälse som får motta momsbefrielse, nämligen dagspressen, några cirkus-
direktörer och några andra. Gagnar presstödet det fria ordet? Kan vi inte
ens ana ett politiskt beroende? Tror ni att journalistkåren skulle vara de enda
som är helt fria från att kunna påverkas av miljardbelopp? Presstödet måste
självfallet avvecklas.
Hur blir det med de tiotusentals politiska utnämningar som egentligen
skall vara rent kompetens- och meritbaserade? Skall regeringspartierna
ändra på detta ovärdiga mygel eller har man tänkt att stoppa dit sina egna
nu när man har kommit till grytorna?
Var läser vi om regeringens ambitioner att minska det krångel som driver
ut folk på den svarta marknaden och att göra svarta affärer. Detta gör det
onödigt dyrt och besvärligt att ha det trevligt tillsammans.
Hur blir det med kvarterspoliserna i stället för lapplisorna? När Sovjet
kunde falla kan kanske såväl lapplisor som landsting och systembolag falla.
Undrens tid är inte förbi. Till dessa under hör att det i samma regering som
skall hjälpa företagsamhet och tillväxt i gång, sitter en minister som helst
skulle vilja beskatta energin så att det svartnar för ögonen, om inte på ho-
nom själv så i alla fall på andra. I samma regering som säger sig inse att skat-
tetrycket måste ned, sitter en socialminister i sin soffa och förklarar att ett
högt skattetryck är ett måste för hög välfärd.
Vi är inom Ny Demokrati mycket bestämda vad gäller avvecklingen av
löntagarfonderna, inte därför att det berör oss eller därför att det går emot
regeringen, utan därför att det vore bra för Sverige att göra något vettigt där.
Vi har ett förslag om en investeringsbank som företagare och bankfolk
tycker är intressant. Det skipar dessutom rättvisa, gynnar sparande, breddar
ägandet, stöder företagsamhet och det skulle dessutom lösa bankkrisen och
ge krediter till nyföretagande, nya projekt och utveckling. Mot detta ställer
regeringen sina fyra år gamla och hopjämkade motioner som nu upphöjs till
någon sorts regeringspolitik. Man har åtminstone sagt att man skall lyssna
på de här förslagen. Vi får se om man verkligen kommer att göra detta.
Till sist är de marknadsekonomiska greppen nödvändiga och regeringen
har försökt att ta dem nu. Det är det enda sättet att få drag under galo-
scherna. Det är sunt förnuft. Men i Ny Demokratis motto ingår mer än sunt
förnuft. Vi säger sunt förnuft, personlig frihet och hänsyn till andra. Det
sista, med hänsyn till andra kan kanske efterlysas i regeringens politik. Var
finns exempelvis hänsynen till andra om vi inför dryga självrisker för tandlä-
karbesök? Om man gör detta tror jag inte att man förstår hur litet pengar
folk har att röra sig med efter skatt, i detta högskattesamhälle. Vi kommer
inte att stödja något sådant, så det är nog lika bra att man börjar fila på en
ny sådan proposition med en gång. Tror inte fru talman det?
(Applåder)
Anf. 8 LARS WERNER (v):
Fru talman! Man inleder vackert i finansplanen med orden: ”Huvudmålet
för regeringens ekonomiska politik är att bryta den ekonomiska stagnatio-
nen, pressa ner arbetslösheten och återupprätta Sverige som en tillväxt- och
företagarnation med en stark och växande ekonomi.” Men läser man längre
fram i finansplanen när det gäller tankegångarna om hur det skall åstadkom-
mas, visar det sig att det i huvudsak är de sämst ställda grupperna som skall
betala detta.
Regeringens politik kännetecknas av en försämrad sjukförsäkring med ka-
rensdagar. Sverige kommer i så fall att få en av Västeuropas sämsta sjukför-
säkringar, framför allt när det gäller korttidssjukdom. Regeringen kräver
egentligen att vi i alla lägen skall släpa oss till jobbet. Det kan möjligen gå
Prot. 1991/92:50
10 januari 1992
Överlämnande av
budgetpropositionen
11
Prot. 1991/92:50
10 januari 1992
Överlämnande av
budgetpropositionen
för Anne Wibble, Carl Bildt och mig att snoriga och febriga gå till jobbet,
men jag tycker inte att det går för sig för den handelsanställde eller för livs-
medelsarbetaren. Jag tror inte att någon i regeringen eller någon annan
skulle vilja köpa den korv som han skulle tillverka.
Regeringen föreslår försämrad delpension, vilket framför allt drabbar
äldre låg- och medelinkomsttagare. Deras enda alternativ blir då i många fall
att bli långtidssjukskrivna eller förtidspensionärer.
Förutom försämringar för skola, äldre och sjuka och att regeringen samti-
digt överväger höjd pensionsålder till 67 år samt skärpta regler för sjuker-
sättning vid barnledighet har regeringspolitiken så här långt också medfört
uteblivna höjningar av barnbidragen, sämre villkor för byggandet, indrag-
ningar av pengar till kommunerna, vilket gör dessa fattigare, och start för
utförsäljning av statliga företag. T.o.m. moderata kommunalpolitiker i
Norrbotten protesterar mot sitt partis tänkta privatiseringskampanj där.
I onsdags demonstrerade man i gruvorterna Kiruna och Malmberget just
mot dessa planer på utförsäljning och privatisering.
Hade dagens borgerliga regering styrt under de dåliga åren på 70-talet,
tror jag inte att Kiruna och Malmberget hade funnits i dag. Sverige skulle då
ha fått sin första spökstad. Ett LKAB i privata händer hade aldrig haft den
uthållighet som behövs och som staten har visat i dåliga tider. Om gruvnä-
ringen lades ner på de här orterna, skulle stora delar av Norrbotten bli obe-
boeliga.
Det som jag nu säger om statlig verksamhet betyder naturligtvis inte att vi
tycker att staten alltid behöver äga korvfabriker eller producera läske-
drycker i Mellansverige. Tvärtom måste staten kunna sälja ut industrier och
i extrema fall lägga ner olönsam verksamhet. Men här talar vi om en svensk
basindustri som stora delar av vårt välstånd bygger på och som samtidigt är
en gemensam nationell tillgång.
En bra sak i budgeten är Bengt Westerbergs försök att genomföra förbätt-
ringar på handikappområdet. Till stor del har han gjort det med våra motive-
ringar, och det är inte sämre för det. Däremot finns det fortfarande fråge-
tecken för finansieringen.
Men samtidigt med dessa försök till en god politik på handikappområdet
bedriver regeringen enligt vår mening en orättvis fördelningspolitik. Detta
är i sig illa nog, men dessutom hotar denna politik tillväxten i Sverige.
Regeringen har inte kontroll över budgetläget. Budgetunderskottet är så
stort och budgeten så svag att man kan konstatera att regeringen har förlorat
greppet direkt i starten. Med den här svaga budgeten lyckas inte regeringen
avvärja riskerna för ytterligare räntechocker. Regeringen lovade att sätta
fart på Sverige med skattesänkningar, och regeringen har också sänkt skat-
terna, framför allt för kapitalägare och höginkomsttagare. Men det har inte
blivit någon ny start eller ny fart på ekonomin, bara ny fart på underskott
och räntor. Man skulle faktiskt, som en del satiriker i TV gjort, kunna kalla
regeringen för Underskottsbolaget.
Regeringen har tidigare lovat stabila spelregler, men det har man inte kun-
nat hålla på grund av egenvållade räntehöjningar, dyrare bostäder, ändrade
avdragsregler, försämringar för byggandet och fördelningspolitiska orättvi-
12
sor som framför allt drabbar svaga grupper. Barnfamiljer får kanske ända
upp till 600 kr. i merkostnader under det närmaste året.
Vi varnade i hela valrörelsen för budgetunderskott. Vi varnade för bud-
getbomben. Vi sade att regeringen lovar runt, men att dess runda löften le-
der till större budgetunderskott, ökad oro och högre räntor. Det är naturligt-
vis trist att konstatera att vi fick rätt.
I regeringsdeklarationen talade man om Europas bästa skola. Vi trodde
från vänsterpartiets sida att det uttryckte en ambition på skolans område. Så
kommer då denna rivstart:
- Inga pengar till utrustning i gymnasieskolan.
- Inga pengar till den utbyggnad av gymnasieskolan genom vilken också de
som går i yrkesutbildningar skulle få mer språkutbildning och genom vil-
ken ekologi och miljötänkande skulle lyftas fram.
- Inga pengar till förbättringar av skolans fysiska miljö.
Är det så här man skapar Europas bästa skola? Då måste man ställa sig
frågan: Varför är ni så blygsamma? Skär ned ytterligare, så får ni väl med
era mått mätt den näst bästa skolan i hela världen.
Skattereformen - jag återkommer till den - var inte finansierad. Det har
inneburit mindre inkomster till staten. Genom fördyringen av hushållens
skuldsättning och momsbreddningen kan, tvärtemot vad man sade och vad
man väntat sig, skattereformen ha inneburit en sänkning av aktiviteten i eko-
nomin.
De borgerliga partierna i opposition brukade klaga på den socialdemokra-
tiska regeringen för att den i budgeten hade en oklar post för kommande
utgifter, kallad beräknat tillkommande utgiftsbehov. Här brukade den förra
regeringen ta undan en del pengar, som man sedan använde till kommande
förslag.
Man kunde förvänta sig att de borgerliga som har kritiserat detta skulle ta
bort den posten i budgeten - men den finns där. För första gången är det
fråga om en minuspost. Jag tror att det är fullständigt unikt att den posten
är negativ. Man har en post för oförutsedda utgifter som är minus 7 miljar-
der. Det betyder ju att det saknas 7 000 miljoner, och var och en förstår att
det är märkligt. Jag vill fråga finansministern vad det beror på.
Karensdagarna kommer att innebära en besparing för arbetsgivarna, inte
i första hand för staten. Nu skriver regeringen: ”Detta kan återtas genom
motsvarande höjning av arbetsgivaravgiften.” Men jag tror inte att det av
finansplanen framgår att regeringen har föreslagit en höjning av just arbets-
givaravgiften.
Till sist: Miljöminister Olof Johansson har enligt uppgifter efter nattliga
samtal med fru Wibble fått nådigt tillstånd att lägga in ett miljösamvete på
elva sidor längst bak i regeringens finansplan. Där finns många goda tankar,
men vad hjälper det när Olle motas i den kalla verklighetens grind av de
moderata ministrarnas rätt tuffa tag?
Redan förut har regeringen beslutat ge en julklapp åt de industrier som
använder extremt mycket energi genom en speciallagstiftning som ger de
mest energislukande industrierna skattelättnader, som ytterligare premierar
gamla, ineffektiva fabriker framför de moderna, resurssnåla anläggning-
Prot. 1991/92:50
10januari 1992
Överlämnande av
budgetpropositionen
13
Prot. 1991/92:50
10 januari 1992
Överlämnande av
budgetpropositionen
14
arna. I stället för att locka företagen att satsa på teknisk utveckling uppmunt-
rar man dem alltså att elda för kråkorna. Mot den bakgrunden, fru talman,
hjälper det inte med aldrig så fina ord i s.k. gröna bilagor.
(Applåder)
Anf. 9 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):
Fru talman! Det var inte så väldigt oväntade synpunkter som kom från
oppositionen, och det beklagar jag litet grand. Det var nästan ett slags fort-
sättning på höstens diskussioner. Jag hade hoppats att något av juluppehållet
skulle ha använts till litet mera konstruktiva tankegångar.
Vad Allan Larsson förespråkar är en ny överbryggningspolitik, en sådan
som Sverige prövade i början och mitten av 70-talet och som sedan andra
länder har prövat. Vi vet att den inte fungerar. Motorn i den framtida
svenska utvecklingen kan faktiskt inte vara de skyddade sektorerna utan
måste vara den konkurrensutsatta sektorn.
Jag beklagar att Allan Larsson tycks ha glömt vad socialdemokraterna
själva skrev i sina ekonomiska dokument för mindre än ett år sedan. Det
illustrerar att minnet är kort när det gäller att göra någonting som man tror
är populärt.
Många av de synpunkter som framfördes av både Allan Larsson och Lars
Werner utgår från påstådda fördelningspolitiska effekter. Jag vill då först re-
kommendera alla kammarens ledamöter att läsa en bilaga till finansplanen
som inte har funnits förut och som just behandlar de fördelningspolitiska ef-
fekterna.
Utöver den bilaga som Lars Werner nämnde om ekonomiska styrmedel i
miljöpolitiken finns det en annan ny bilaga om de fördelningspolitiska effek-
terna. Båda de här bilagorna illustrerar den betydelse som regeringen lägger
vid fördelningspolitik och vid miljöpolitik som inslag i den ekonomiska poli-
tiken, inte som bihang utan som strategiska inslag.
Den fördelningspolitik som både socialdemokrater och vänsterpartister
tycks förorda är vad jag skulle vilja kalla en dold fördelningspolitik, en
mycket orättvis fördelningspolitik. Det är en brist på mod att fatta de beslut
som krävs för att undvika en ständigt ökad fortsatt arbetslöshet. Vi vet att
arbetslösheten är orättvist fördelad. Det är unga människor, människor med
handikapp, invandrare, många unga kvinnor och människor med låg utbild-
ning som löper störst risk att bli arbetslösa.
Vi vet att brist på beslutsfattande leder till ökad arbetslöshet. Det är nu vi
ser sviterna av den politiken. Det vill vi ändra på, men ni vill uppenbarligen
ha kvar denna brist. Jag beklagar det.
Den politik som Allan Larsson tycks förorda skulle inte heller bryta med
den höga inflationen under tidigare perioder. Inflationen är en annan sådan
. här dold fördelningspolitik som har orättvisa effekter. Den omfördelar från
människor med få tillgångar till människor med många tillgångar, och det
tycker jag är en orättvis fördelningspolitik.
Vi vet att när en sådan här överbryggningspolitik som ni tycks förorda le-
der till att tillväxten uteblir, att ekonomin står stilla, så är det i praktiken
de människor som har det sämst ställt som drabbas mest. I en stillastående
ekonomi är det aldrig ”det glömda Sverige” som vinner, aldrig. Det skapas
dessutom motsättningar och spänningar mellan grupper och individer som
sannerligen inte främjar ett tolerant och öppet samhälle.
Låt mig säga något om de förslag som inte oväntat oppositionen uttryckte
sitt ogillande med, åtminstone delar av oppositionen.
I fråga om karensdagarna anfördes Danmark som exempel. Det är fak-
tiskt en myt att effekten skulle ha blivit den påstådda i Danmark. När man
införde en karensdag i Danmark minskade frånvaron, och när man tog bort
karensdagen ökade frånvaron - helt på det sätt som är tänkt.
Karensdagar är, kan man säga, någonting som betalas i första hand av de
långtidsfriska. Fantastiskt! Det tycker jag är en ganska bra fördelningspoli-
tik. Om man har snuva då och då, kan man faktiskt klara det.
Det är inte sant som det har påståtts att den svenska sjukförsäkringen blir
sämst i världen eller någonting sådant, näst efter Portugals. De långtidssjuka
har betydligt bättre ersättning i Sverige, och det är en medveten politik att
satsa just på dem som är sjuka under lång tid. De måste ha en bra ersättning
och gott stöd.
Både Allan Larsson och Lars Werner sade att det var socialt orättfärdigt
att ta bort delpensionen. Sanningen är den att av de människor som utnyttjar
delpensionen har ungefär tre fjärdedelar en inkomst på mer än 150 000 kr.
Det är enligt mitt synsätt inte i första hand låginkomsttagare som tillhör
gruppen med inkomster på mer än 150 000 kr., utan det är medel- och högin-
komsttagare. Det är betydligt flera tjänstemän än arbetare som har utnyttjat
delpensionen.
För dem som har förslitnings- och sjukproblem finns fortfarande möjlighe-
ter till förtidspension eller förtida uttag, om man av helt privata skäl vill ha
en tidigare pensionsålder än vid 65 år.
Förändringen i A-kassan motsvarar, kan jag nämna, ungefär 120 kr. i må-
naden. Det kan vara bra att veta, för det ger ett litet annat intryck än när det
talas om sexdubbiing.
Gymnasiereformen tog också både Allan Larsson och Lars Werner upp
och påstod fullständigt felaktiga saker. Gymnasiereformen ligger fast. Det
står att läsa i finansplanen. Vi har delat ut den i förväg till oppositionen för
att ni skall kunna läsa vad som står där.
Reformen kommer att genomföras i den takt som kommunerna själva vill.
Det tycker vi är bra. Det visar sig inte oväntat att många kommuner är utom-
ordentligt måna om att det skall bli bra kvalitet i gymnasieutbildningen också
på de yrkesinriktade linjerna.
Därför visar det sig att inte fullt så många kommuner som man har trott
vill genomföra reformen redan från hösten. Kanske ungefär en femtedel av
kommunerna vill göra det nu och resten kommer ett år senare, men själva
reformen ligger fast, och den skall genomföras i den takt kommunerna själva
bestämmer. Det är en utomordentligt bra princip att de som är ansvariga för
verksamheten också har att fatta beslut om när det hela skall träda i kraft.
Allan Larsson påstod en gång till - jag vill kommentera det - att vi skulle
göra som man har gjort i England, social nedrustning och annat sådant. Jag
vill gärna upprepa vad jag har sagt ett par gånger tidigare, nämligen att vad
man gjorde i England var att man höjde skatter och ökade de offentliga ut-
gifterna. Detta ledde icke oväntat till ökad arbetslöshet - inte särskilt bra.
Prot. 1991/92:50
10j’anuari 1992
Överlämnande av
budgetpropositionen
15
Prot. 1991/92:50
10januari 1992
Överlämnande av
budgetpropositionen
16
Vi tänker göra precis tvärtom. Vi tänker sänka en del skatter och minska
en del offentliga utgifter. Vi tänker genomföra strukturellt betingade utgifts-
reformer som får systemen att fungera bättre. Vi räknar med att detta kom-
mer att leda till att arbetslösheten minskar. Det är i själva verket det enda
sättet att faktiskt åstadkomma den ökade sysselsättning som jag tror att även
oppositionspartierna gärna skulle se. Det räcker liksom inte med ord. Man
måste också visa i handling.
Ian Wachtmeister tog upp några olika ting. Jag vill nämna att skattetrycket
faktiskt inte är 58 %, som påstods, utan nästa år kommer det att vara nere i
52 %. Det är en ganska betydande sänkning, som jag tycker är utmärkt bra,
jämfört med de tidigare nivåerna. Det behöver ske ytterligare sänkningar, i
första hand av skattesatser som är strategiska för företagande och sparande.
Man får kanske också tolka lan Wachtmeisters påstådda förkärlek för att
komma mycket långt ner i skattetryck så att Ny Demokrati kommer att före-
slå betydande utgiftsneddragningar, utöver de 27 miljarder kronor som finns
i budgetförslaget. Vi skall titta på dem - det skall bli mycket intressant.
Får jag också tolka lan Wachtmeisters uttalande så att Ny Demokrati
tycker att allting utom tandvården är jättebra, så är det väl ett trevligt och
bra besked.
Lars Werner ställde en fråga om de tillkommande utgifterna brutto på mi-
nus 7 miljarder kronor. Det är mycket enkelt. Det beror på att där ligger de
konkreta budgeteffekterna av ett stort antal utgiftsförändringar. Karensda-
gar t.ex. och en hel rad andra förslag kommer att träda i kraft den 1 januari
1993. De presenteras för riksdagen här under våren, och de pengarna ligger
i den s.k. tillkommande utgiftsposten.
Så det är mycket enkelt och inte alls konstigt. Det illustrerar att den här
regeringen har ambitionen att minska på en del utgifter, och då är det natur-
ligt att en post för kommande förslag också blir minus i stället för plus.
Sammanfattningsvis, fru talman, tycker jag att det var en liten aning be-
kymmersamt, med hänsyn till mitt intresse av att ha en bra och sakligt inrik-
tad ekonomisk-politisk debatt i riksdagen, att det var så mycket gammal
skåpmat som framfördes och att det inte tycks finnas egentligen någon be-
redvillighet till ett ekonomisk-politiskt nytänkande. Från socialdemokratiskt
håll har man t.o.m. glömt det som man själv framförde för mindre än ett år
sedan.
(Applåder)
Anf. 10 ALLAN LARSSON (s):
Fru talman! Anne Wibble efterlyste nytänkande. Problemet är ju att
Anne Wibble för riksdagen under hösten och nu i budgetpropositionen har
presenterat en politik som på 80-talet tillämpades i USA och i Storbritan-
Jtien. Vad är det för nytt med den? Vi måste ju vara tillåtna att kritisera den
politik som regeringen lägger fram och påpeka att det är den som är mycket
gammaldags. Det finns framstående ekonomer som har uttalat sig om detta,
t.ex. Paul Krugman. Jag vet att Bengt Westerberg har läst honom, men jag
är inte säker på att Anne Wibble har hunnit med det. Men jag hoppas att
hon, nu när budgetarbetet är avslutat, skall få tid att läsa Paul Krugman, som
säger att detta är fel väg. Och det är precis det som vi har sagt.
Finansministern får stå ut med att vi återkommer till den kritik och de in-
vändningar mot den politik som allt fler inser är en återvändsgränd.
Vi har inte glömt vad vi har sagt om den ekonomiska utvecklingen. Den
främsta inriktningen med vår ekonomiska politik är just att vår exportindu-
stri skall ha chans att utvecklas. Vi måste ha en sådan kostnadsutveckling att
vi kan hävda konkurrenskraften. Det var skälet till att vi i vår politik lade så
stor vikt vid att man skulle växla om från inflationslöner till reallöner, att få
ned räntekostnaderna och att få ett skattesystem osv. som skulle understödja
detta. Det är också detta som är skälet till att vi nu successivt återvinner kon-
kurrenskraft mot omvärlden och som gör att det mest dynamiska inslaget i
utvecklingen under detta år faktiskt är exporten. Det är den som ökar.
Regeringen säger däremot att detta inte räcker och att det inte finns resur-
ser för exportindustrin, alltså måste vi hålla tillbaka hela den inhemska efter-
frågan. Det är detta som ni säger. Ni skär ned på alla områden, på tre fjärde-
delar av samhällsekonomins område håller ni tillbaka. Vi hävdar att det finns
tillräckliga resurser för att exportindustrin skall kunna utvecklas. Man behö-
ver inte samtidigt skära ned på det sätt som regeringen gör.
Finansministern skryter med att det i den här budgeten finns en satsning
på infrastruktur. Låt mig då bara påpeka att detta som finansministern skry-
ter med lade jag fram förslag om för ett år sedan, i budgeten 1991. Den sats-
ning på infrastruktur som är finansierad fanns i denna budget. Vi fattade be-
slut i augusti om en lång rad projekt som under de närmaste åren kommer
att ge sysselsättning och aktivitet. Det som ni har bidragit med är att ni har
skjutit upp ett av dessa projekt, Arlandabanan, som borde vara i gång. Det
är er viktigaste insats på detta område, och för detta är ni värda kritik.
När det gäller fördelningspolitiken ställer finansministern de åtgärder som
regeringen nu vidtar mot arbetslösheten och säger att arbetslösheten är ett
mycket större problem. Ja, men det är ju ni som med era åtgärder skapar
arbetslöshet. Ni håller tillbaka efterfrågan inom den svenska ekonomin så
att 500 000 småföretag och deras anställda får svårt att få avsättning för den
produktion av varor och tjänster som de vill skapa. Ni både skär ned i väl-
färdsprogrammen och riktar er ekonomiska politik mot sysselsättningen,
precis det som Bengt Westerberg har läst av Paul Krugman, nämligen att
detta är en återvändsgränd och ingen lösning av problemen. Detta har prö-
vats i Storbritannien och i USA.
Jag såg häromkvällen ett TV-inslag från Storbritannien. Jag tror att det
var många som såg det. Det handlade om hemlösheten och bostadsbristen i
London. Människor har inte råd med bostäder. Så kan det gå med en politik
av det slaget.
Anne Wibble säger att regeringens politik är något annat än den politik
som Margaret Thatcher förde. Men i Storbritannien har man faktiskt dragit
ned på den offentliga verksamheten och gått ur ansvaret och sagt att männi-
skor får klara detta själva.
Nu har regeringen presenterat omfattande åtgärder som riktar sig mot
olika grupper i samhället. Men regeringen säger också att detta är bara första
steget. Vad kommer nästa år och året därpå? När drabbas pensionärerna?
Nu är det deltidspensionärerna som drabbas. När kommer nästa attack, och
hur går det då?
Prot. 1991/92:50
10 januari 1992
Överlämnande av
budgetpropositionen
17
Prot. 1991/92:50
10 januari 1992
Överlämnande av
budgetpropositionen
Vi fattade i denna riksdag i fjol ett viktigt beslut om äldreomsorgen. Vi
satte av 5,5 miljarder kronor till kommunerna för att de skulle kunna rusta
upp äldreomsorgen, ett av de mest angelägna områden som finns. Nu drar
regeringen in mer pengar från kommunerna än vi satte av för äldreomsor-
gen. Hur skall det gå, och hur skall kommunerna samtidigt klara av gymna-
siereformen när dessa pengar skjuts på framtiden? Detta fungerar inte, och
det kommer vi att få se en rad exempel på. Detta är mycket allvarligt.
Slutligen vill jag säga något om Europa. Det är en ödesfråga. Jag är per-
sonligen starkt engagerad i Europapolitiken. Jag menar, Carl Bildt, Bengt
Westerberg, Alf Svensson, Olof Johansson och Anne Wibble, att ni nu ska-
par en mycket allvarlig situation när det gäller Europapolitiken, och jag ber
er att allvarligt tänka över detta. Denna väg, denna återvändsgränd, som ni
har anvisat för den ekonomiska politiken leder oss in i en situation som kan
bli till stor skada för Sverige som nation.
(Applåder)
Anf. 11 IAN WACHTMEISTER (nyd):
Fru talman! Jag hoppas att finansministern kommer att fortsätta att till-
höra dem som får äran att förbli långtidsfriska.
Jag skall svara på de frågor som har ställts. Ja, vi har många förslag till
utgiftssänkningar. Det är bara att läsa dessa förslag när de kommer. Jag har
faktiskt nämnt en hel del i dag, men det kanske inte var så intressant. Jag
nämnde partistödet, vilket är farligt att tala om här. Jag nämnde presstödet,
och pressen sitter ju på läktaren. Jag talade om att man skulle ta bort lands-
tingen, där era polare sitter. Jag talade om organisationsstödet, som smörjer
hela vänskapskorruptionen. Jag talade om en omläggning av u-hjälpen. Det
finns mycket att göra.
Jag har gjort en liten observation i fråga om dynamiska effekter. Då och
då talas det mycket föraktfullt om dynamiska effekter. Man talar om att det
inte finns några dynamiska effekter. Men hur kommer det sig då att det
gamla socialdemokratiska budgetunderskottet, som inte skulle bli något un-
derskott, blev 50 miljarder? Var detta inte en dynamisk effekt? Hur kommer
det sig att man tror att ränteläget påverkar hur folk gör? I själva verket be-
står hela tillvaron av dynamiska effekter. I regeringens egna skrivningar skyl-
ler man alla problem i årets budget på den ekonomiska stagnationen. Det är
dynamiska effekter.
Sedan vill jag säga en sak som är mycket viktig. Sverige måste i handling
satsa på småföretagen. Det talas mycket om detta, men det återstår fortfa-
rande att se att det blir något av. Vi skall också satsa ordentligt på turismen.
Nu står det åter någon lakonisk formulering om att det enda som man skall
göra på den sidan är att lägga ned turistrådet, trots att jag trodde att rege-
ringen fick bakläxa på detta i riksdagen. Men jag kanske är ovan vid arbetet
här.
Riskvilligt kapital för småföretag utgör fortfarande samma problem. Vi
har förslag, och de kommer att framföras i motioner, och jag har nämnt ett
här, nämligen det om investeringsbank och utvecklingsbank. Detta är
mycket viktiga frågor för Sverige. Det är fortfarande mycket svårt att få fram
18
riskvilligt kapital. Det är bara att läsa tidningen för att få veta det, om ni
hinner med det.
En annan sak som jag vill ta upp är ungdomslöner. Jag vänder mig här till
arbetsmarknadens parter, de kanske hör på, och en del av dem sitter väl i
kammaren. Bit er inte fast i bordskanten, eftersom ni då kommer att bita er
själva i baken. Se till att det blir ungdomslöner, och se till att ungdomsarbets-
lösheten inte ökar utan tvärtom försvinner.
Ta även bort det som jag vill kalla för den politiska masochismen, alltså
att man håller på att straffa sig själv. Vi i Sverige håller på att straffa oss
själva med konstiga saker. Vi inför miljöavgifter och speciella energiskatter,
så att vi inte kan tillverka saker här i Sverige utan måste köpa dem utom-
lands. Då tycker vi att vi har varit mycket duktiga. Jag tycker inte att vi har
varit duktiga, utan jag tycker att vi i så fall har varit dumma. Vi måste inse
att vi lever i en värld.
En annan sak. Plocka bort särintressena ur verk och myndigheter och
överallt. Vi har fortfarande stora delar av korporativismen kvar. Den trodde
jag att en del av regeringspartierna var emot innan de kom i regeringsställ-
ning, men detta kanske försvann på vägen någonstans.
Ett tragikomiskt hot mot budgeten är att brott trots allt kanske inte lönar
sig. År 1986 stal staten massvis av miljarder från pensionärerna. Det var då
en annan regering. Greppet som kraftigt kritiserades av lagrådet kallades för
engångsskatt, och det var en grundlagsstridig retroaktiv inkomstbeskattning
som endast kan tänkas i ett nästan totalitärt system. Nåväl, notan med ränta
på ränta är i dag 25 miljarder, och fallet skall, som ni vet, avgöras av rege-
ringsrätten, som nu har möjlighet att visa att den utgår från lagen och inte
från politisk eller korporativ makt. Det är inte så lätt att vara tjuv om man
åker fast.
Beträffande behovsprövade bidrag vill jag säga följande. En vacker dag
måste det vara riktigt att pröva bidragen. I ett välmående samhälle borde
bidragen egentligen alltid vara behovsprövade. Varför inte bölja nu och se
över barnbidragen? Är alla de 14 000 milj.kr. per år rättvisa, motiverade och
samhällsekonomiskt rimliga? Är det egentligen någon som tror det? Den to-
tala barnomsorgen i Sverige, om man lägger ihop dessa poster, uppgår till
ungefär 54 miljarder inkl, föräldraförsäkringen, barndaghem, osv. Jag
tycker att man nu skulle ta och se över detta.
En annan sak. Tänk om folk alltid fick se vad skatten är. Tänk om vi alltid
vågade redovisa skatten. Tänk om det fanns en skyldighet för alla att alltid
visa hur mycket som är skatt på lönen och på allt som vi köper. Då skulle
folk koka över, och högskattebevararna skulle kanske duka under.
Anne Wibble sade någonting om motorn i den svenska ekonomin. Se upp
med en sak: Motorn i den svenska ekonomin håller på att bli svart på grund
av regler, politiska beslut, förordningar, pålagor och skatter.
En sak som vi jämt efterlyser är mera av konsekvens och mindre av halv-
mesyrer. Yttrandefrihetsgrundlagen, YGL, går inte att ha kvar så länge man
inte har yttrandefrihet. Vi måste ta upp den till omprövning. Det går inte
lika lätt med ett YGL utan Y som det går med ett vpk utan pk, om fru tal-
mannen eller i varje fall näste talare förstår.
(Applåder)
Prot. 1991/92:50
lOjanuari 1992
Överlämnande av
budgetpropositionen
Prot. 1991/92:50
10januari 1992
Överlämnande av
budgetpropositionen
Anf. 12 LARS WERNER (v):
Fru talman! Av Allan Larsson och Lars Werner påstådda fördelningspoli-
tiska effekter, sade finansministern. Men är det ändå inte så att ni ger er på
de svagare grupperna i samhället för att främja den politik som ni vill föra?
Karensdagarna drabbar ju de svagare grupperna, försämringen av delpen-
sionen likaså samt sjukersättningen vid barnledighet. Det är de svaga grup-
perna ni ger er på. Allt detta säger ni skall skaffa fram jobb. Hur många nya
jobb ger detta? Hur många nya jobb skaffar ni åt de tusentals byggnadsarbe-
tare som ni rått och medvetet under de närmaste åren kastar ut i stor arbets-
löshet?
Får jag sedan passa på att ställa en fråga om arbetsgivaravgiften. Planerar
ni att höja arbetsgivaravgiften för att klara införandet av karensdagarna?
Jag hävdar fortfarande att det blir mindre pengar till gymnasieskolan. Jag
kan inte utläsa något annat. Det är en åtgärd riktad mot kommunerna, en
åtstramning.
Skåpmat, sade fru Wibble också. När ni plockar fram saker ur 1976 års
skafferi är det väl inte så konstigt att det blir resonemang om skåpmat. Jag
tycker att den här regeringen inte är särskilt mycket bättre förberedd än 1976
års borgerliga regering. Ni bedriver i stort sett samma ekonomiska politik.
Dagens borgerliga regering sänker förmögenhetsskatter och kapitalskatter,
precis som 1976 års regering. Dagens regering vill ändra i sjukförsäkringssys-
temet, precis som 1976 års regering. Mundebo och Bohman talade den
gången om fem magra år. Skillnaden är att det nu visst bara skall bli två
magra år. Dagens regering fördyrar byggandet, precis som 1976 års regering
gjorde när den införde byggavgiften på 15 %. Dagens regering kommer att
få ett ökande budgetunderskott, precis som 1976 års regering.
Så här skulle vi kunna fortsätta resonemanget. Det är inte bara tal om
skåpmat, utan det är en realitet att ni för i stort sett samma politik som den
tidigare borgerliga regeringen gjorde.
Det är riktigt att inget parti har några trollspön som man kan ordna tillväxt
med. Men vi för vår del menar att ett program för långsiktig tillväxt måste
innehålla vissa grundläggande element, t.ex. en politik för frihandel, såväl
med EG-området som med andra handelsområden, inkl, tredje världen.
Fasta spelregler för företag och löntagare måste finnas. Företagarna måste
fås att förstå att politikerna inte kan lösa industrins problem genom generella
skattesänkningar. Det finns ingen annan väg än att förnya arbetslivet, bl.a.
genom investeringar som kan leda till bättre arbetsmiljöer.
Ett annat element i en sådan tillväxtpolitik måste vara en aktiv fördel-
ningspolitik, en rättvis fördelningspolitik. I dag är inflationen under hygglig
kontroll. Men en orättfärdig fördelningspolitik skapar en fördelningsbomb,
som riskerar att brisera, om inte förr så när Rehnbergavtalet löper ut.
Ännu ett annat element måste vara kontroll över budgetunderskottet. Det
förusätter att man för att bevara välfärdspolitiken inte lättsinnigt går ut och
strör löften om generella skattesänkningar. Den borgerliga budgetbomben
leder däremot till högre räntor och hotar alltså tillväxten.
Ytterligare ett annat element måste självfallet vara investeringar i infra-
strukturen, vägar och kollektivtrafik. Att de senaste årens regeringar har lå-
20
tit kollektivtrafiksystemen delvis förfalla är inte nytt. Men att en borgelig
regering även låter vägar sakta men säkert förstöras tycker jag är en nyhet.
Jag vill avsluta min uppräkning av dessa frågor med att fråga fru Wibble
om talet om den enda vägen på något sätt skall uppfattas bokstavligt.
Allan Larsson har talat om att regeringen är inne i en återvändsgränd. Jag
skulle egentligen vilja använda ett annat ord. Den enda vägen har regeringen
berömt sig av att ha hittat på. Jag tycker att man i själva verket har kommit
in i en rondell. I den karusellsnurren har man tappat budgetbalansen.
(Applåder)
Anf. 13 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):
Fru talman! Det glädjer mig att de här infrastrukturinvesteringarna så till
den milda grad upptar kammarens intresse att allting uttrycks i termer av
vägmärken. Jag skall också bidra till detta under dagens lopp.
Får jag först till Allan Larsson säga att jag tycker att han skall vara litet
försiktig med vilka hjältar inom den ekonomiska litteraturen han åberopar.
Paul Krugman är på många punkter kritisk mot en sådan fördelningspolitik
som Allan Larssons parti har föreslagit. Han ogillar höjda marginalskatter
och höjda kapitalskatter. Han förespråkar också att arbetslösheten inte skall
vara lägre än 5 %. Det är inte den hjälte som jag vill åberopa i alla samman-
hang. Jag tycker att Allan Larsson skulle tänka en gång till även på detta.
Lars Werner frågade om byggsysselsättningen. Jag vill påminna om att det
i budgetförslaget finns en betydande satsning på ombyggnadsverksamhet.
Om man tittar på siffrorna skall man finna, att resultatet innebär att den
överhettningspuckel som den socialdemokratiska politiken ledde till, fr.o.m.
1993 återgår till en mer normal omfattning. Det är alltså inte någon annan
förändring som sker i den branschen än en mer normaliserad utveckling.
På frågan om arbetsgivaravgifterna och karensdagarna vill jag svara att de
här pengarna-vilket framgår av socialdepartementets bilaga till budgetpro-
positionen - skall dras in till staten genom t.ex. en höjd arbetsgivaravgift.
Det går lätt att se i bilagan. Det står klart uttryckt, rätt upp och ner.
För lan Wachtmeister vill jag nämna, vilket inte kan vara förvånande vare
sig för honom eller för någon annan, att jag mycket starkt ogillar behovsprö-
vade barnbidrag. Den typen av välfärdspolitik strider mot för mig oerhört
väsentliga värderingar. Jag vill ha en generell välfärdspolitik. Det är en så-
dan politik som skapar det samhälle där människor har ett lika värde och ett
likaberättigande och inte utsätts för ”snokerier” och annat mycket bekym-
mersamt.
Den bärande tanken, fru talman, i mycket av Allan Larssons kritik tycks
vara en slags flykt till andra länder och för den delen även till 30-talet. Han
tittar på vad som händer i England och vad som har hänt i andra länder för
många decennier sedan. Nu handlar faktiskt finansplanen och budgetförsla-
get om Sverige, här, nu och i framtiden, och inte om vad som hände i Eng-
land på 30-talet eller i England eller någon annanstans ens på 70-talet.
Jag tycker att det är litet bekymmersamt att det som jag bedömer som det
centrala problemet för den ekonomiska politiken, och därmed för medbor-
garnas levnadsstandard, egentligen inte har tagits upp av någon, annat än
mycket indirekt. Det centrala för mig är att stärka utvecklingen mot en låg
Prot. 1991/92:50
10 januari 1992
Överlämnande av
budgetpropositionen
21
Prot. 1991/92:50
10 januari 1992
Överlämnande av
budgetpropositionen
inflation, att fä låga kostnadsökningar och en hög produktivitetsökning. De
låga kostnadsökningarna och den höga produktiviteten kräver en samman-
hållen ekonomisk strategi med avregleringar, skattesänkningar, konkurrens-
befrämjande åtgärder, satsningar på infrastruktur och utbildning samt för-
ändringar inom den offentliga utgiftspolitiken. Båda komponenterna är stra-
tegiska och nödvändiga för att skapa och vidmakthålla trovärdigheten i den
fasta växelkursen och den förbättrade konkurrenskraften. Detta är i sin tur
helt nödvändigt för att ge Sverige en stark ekonomi och inte minst för att vi
skall klara den internationella utveklingen och EG-villkoren.
Allan Larssons påståenden kan man tolka på många sätt, varav flera är
klart bekymmersamma, men de har verkligen ingenting med regeringens
ekonomiska politik att göra. Hela vår ekonomiska politik är inriktad på att
skapa en så stark ekonomisk utveckling i Sverige att vi kan bli medlemmar i
EG från en styrkeposition. Vi skall klara de villkor som inte bara medlem-
skap i EG utan även i den internationella integrationen över huvud taget
kräver, nämligen att ha en låg inflation, som inte är många procentenheter
högre än inflationen i andra länder. Vi skall därigenom få en grund för en
låg ränteutveckling, som inte är många procentenheter högre än man har i
andra länder. Vi skall klara att upprätthålla den fasta växelkursen med tro-
värdighet. Vi skall klara att se till att statsbudgeten inte är för hög i förhål-
lande till produktionen, och vi skall klara utformningen av det som kallas för
konvergensvillkor, men som faktiskt har en ekonomisk innebörd.
Det bekymmersamma, som jag ser det, är att den politik med stimule-
rande av den inhemska skyddade sektorns efterfrågan, som socialdemokra-
terna tycks förorda inte leder till att Sverige får en sådan styrkeposition att
vi klarar europeiseringen. Detta bekymrar mig mycket. Jag hoppas att det
var en övertolkning av Allan Larssons anförande.
Jag kommer självfallet att med stort intresse läsa de kommande motio-
nerna från oppositionspartierna. För regeringens del är det centrala budska-
pet i finansplan och budgetproposition att vi måste förbereda Sverige så att
Sverige får en sådan ekonomisk styrka att vi klarar den internationella kon-
kurrensen och därmed vidgar basen för välfärd och höjning av den framtida
levnadsstandarden i Sverige.
(Applåder)
Överläggningen var härmed avslutad.
Budgetpropositionen bordlädes.
Föredrogs och hänvisades
Propositionerna
1991/92:23 till utrikesutskottet
1991/92:78 till konstitutionsutskottet
22
Motionerna
1991/92:Föl och Fö2 till försvarsutskottet
Anmäldes att följande interpellationer framställts
den 20 december
1991/92:81 av Berndt Ekholm (s) till jordbruksministern om naturvårdshän-
synen i skogsbruket:
I två rapporter, en från skogsstyrelsen och en från naturvårdsverket, be-
handlas skogsbrukets hänsyn till naturvården. I båda fallen har en uppfölj-
ning gjorts hur skogsbruket lever upp till den hänsyn som krävs enligt 21 § i
skogsvårdslagen.
Enligt skogsstyrelsens rapport om naturvårdshänsynen vid slutawerk-
ning, inom ramen för det s.k. GRÖNSKA-projektet, tas inte tillräcklig hän-
syn till var tredje regel knuten till 21 § i skogsvårdslagen. Endast på hälften
av den avverkade arealen hade samtliga krav, som reglerna ställer, uppfyllts.
Mer detaljerat kan resultatet av den aktuella GRÖNSKA-studien sam-
manfattas i följande tabell, som redovisar hur naturvårdshänsynen, vid en
jämförelse med skogsvårdslagens krav, har tillgodosetts för sju olika funktio-
ner:
Prot. 1991/92:50
10 januari 1992
Funktion Betydligt Tillräcklig Otillräcklig
bättre hänsyn hänsyn hänsyn
|
Hyggesavgränsning |
99% |
1% | |
|
Impediment |
8% |
54% |
38% |
|
Småbiotoper |
12% |
42% |
46% |
|
Träd och buskar |
11% |
45% |
44% |
|
Drivning |
3% |
75% |
22% |
|
Upplevelsehänsyn |
20% |
69% |
11% |
|
Kulturminne |
2% |
75% |
23% |
Härav framgår att ett tillfredsställande resultat endast erhållits avseende
hyggesavgränsning och möjligen upplevelsehänsyn. Hänsynen till den s.k.
vetenskapliga naturvården är sämst.
Bristerna avseende naturvårdshänsynen är således fortfarande stora. I
rapporten formulerar man sig mycket försiktigt men ändå talande i kapitlet
om slutsatser: ”En viss förbättring av hänsynen till naturvårdens intressen
har inträtt i skogsbruket efter ett och ett halvt decenniums påverkan. Flera
tecken tyder på att förbättringsprocessen ännu fortgår.” Eller med andra
ord: Trots femton års insatser för ökad naturvårdshänsyn har förbättringarna
blivit begränsade och viss osäkerhet råder om hur det blir i fortsättningen.
Den utvärdering som länsstyrelserna gjort av efterlevnaden av 21 § i
skogsvårdslagen verifierar GRÖNSKA-rapportens slutsatser. Naturvårds-
verket sammanfattar 1980-talet på följande sätt: ”Bedömningen har för
samtliga föreskrifter givit ett medelvärde som inte uppnår lagens minimi-
krav. Utvecklingen under 1980-talet har bedömts som svag, från något över
'ingen hänsyn’ till klart under 'lagens minimikrav uppfyllda’. Allra sämst är
resultatet av bedömningen för avverkning, transport och skogsvägsbygg-
nad.”
23
Prot. 1991/92:50
10 januari 1992
24
Naturvårdsverket konstaterar också, att lagens krav (i lag, förordning och
föreskrifter) inte är tillräckliga och säger: ”Artbevarandet, hänsynskrävande
flora och fauna kräver mera för att klaras.” En serie förslag från länsstyrel-
serna redovisas.
Jag vill ställa följande frågor till jordbruksministern:
1. Delar statsrådet uppfattningen att bristerna fortfarande är stora avseende
naturvårdshänsynen i skogsbruket?
2. Vilka åtgärder är statsrådet beredd att vidta för att näringen skall efter-
leva gällande lagstiftning på naturvårdsområdet?
3. Finns det anledning mot bakgrund av de erfarenheter som bl.a. länssty-
relserna redovisat att skärpa kraven på naturvårdshänsyn i skogsvårdsla-
gen?
4. Anser statsrådet att borttagandet av skogsvårdsavgiften underlättar möj-
ligheterna till naturvårdshänsyn?
5. Hur långt bör markägarnas ansvar sträcka sig för den biologiska mångfal-
dens bibehållande i svensk skog?
den 9 januari
1991/92:82 av Rolf L Nilson (v) till miljöministern om försurningen:
Försurningen av vårt lands marker och vattendrag fortgår. Det är framför
allt utsläppen av svavel- och kväveoxidföreningar som orsakar den lång-
samma men fortfarande tilltagande försurningen.
Sverige har reducerat sina svavelutsläpp kraftigt. Även i många andra län-
der pågår reduceringar av utsläppen. Problemet är att kväveoxidutsläppen
inte har minskat och att reduceringen av svavelutsläppen inte är tillräckliga
för att komma ner på nedfallsnivåer som är oskadliga.
De avtal som nu finns om begränsningar av svavelutsläppen förväntas inte
minska svavelnedfallet över södra Sverige med mer än 5-10%. För att vi
skall kunna räkna med en varaktig förbättring krävs utsläppsreduceringar
med ca 75 % i förhållande till dagsläget. Sverige bör i de internationella för-
handlingarna inte nöja sig med mindre.
Beträffande de svenska kväveoxidutsläppen måste regeringen visa hur
målet med en 30-procentig reducering från 1980 till 1998 skall ske. Hittills
har från 1980 till 1990 ingen nämnvärd minskning över huvud taget skett. De
utsläppsminskningar som skett vid fasta anläggningar har tyvärr motverkats
av ökade utsläpp från trafiken. Katalysatorer på bensindrivna personbilar
räcker ej för att minska utsläppen av kväveoxid från vägtrafiken till en accep-
tabel nivå.
Beslut som innebär ökad vägtrafik måste av bl.a. dessa skäl avvisas. En
Öresundsbro förvägtrafik kan t.ex. aldrig accepteras - speciellt inte när tra-
fikökningen på bron kommer att generera och till största delen drabba den
miljömässigt mest utsatta delen av vårt land.
De senaste forskningsrapporterna är alarmerande och djupt oroande. I
monitor 12 ”Försurning och kalkning av svenska vatten” från SNV, konstate-
ras bl.a. följande:
”Någon nämnvärd minskning av nederbördens surhet har ännu inte ägt
rum. I Sydsverige uppgår pH-värdet inte till mer än 4,2-4,3 vilket innebär
att nederbörden fortfarande är mer än tio gånger surare än i förindustriell
tid. I Mellansverige och längs Norrlandskusten är det sura nedfallet nästan
lika omfattande - det genomsnittliga pH-värdet i regn och snö är där
4,4-4,5.”
”Kväveoxidutsläppen(---)har hittills inte kunnat reduceras påtagligt,
vare sig i Sverige eller i utlandet.”
”Ett fortsatt kraftigt kvävenedfall kan emellertid medföra kvävemättnad.
Det kväve som i så fall börjar läcka ut till närliggande vatten bidrar på
samma sätt som svavlet till försurningen.”
Närmare 40 % av landets sjöar riskerar att drabbas av försurning om ytter-
ligare effektiva åtgärder ej genomförs. I ett försök att uppskatta den värde-
förlust som våra försurade sjöar medför hamnar summorna hittills på 1-2
miljarder kronor.
Det mest oroväckande är de tröskeleffekter som kan inträffa i våra mar-
ker, vilket betyder att när bl.a. pH-värdet sjunkit ner till en viss gräns, kan
det snabbt ske kemiska och därmed biologiska förändringar i marken som
bl.a. snabbt minskar trädens överlevnadsgrad. Även kvävemättnaden ger
tröskeleffekter. Allvarligt är också att markens innehåll av ämnen som neu-
traliserar det sura nedfallet närmar sig kritiska nivåer på många håll.
11.ex. nordvästra och sydvästra Skåne, delar av västkusten, Småland och
Blekinge är vi nu nära ett pH-värde i marken där det plötsligt kan ske drama-
tiska förändringar i markens kemiska balans. Sjunker pH-värdet ytterligare
frigörs bl.a. giftiga metaller - t.ex. aluminium, som normalt är bundet och
inte påverkar biosfären - vilket medför att både växter och djur dör.
Redan i dag syns det stora förändringar i fauna och flora. Kväveälskande
arter tar över på bekostnad av andra; grönalger, gräs, hallon, nässlor m.fl.
arter ökar och blåsippa, blåbär, lavarter och andra arter minskar.
Även försurningsläget i Norrland, bl.a. i höjdlägen i fjällvärlden, inger
farhågor. Beroende på bl.a. jordart är stora områden hårt drabbade av för-
surningen, och vidsträckta områden tycks ha liten motståndskraft mot ytter-
ligare försurande nederbörd.
Åtgärder
På några års sikt - kanske kortare tid - hotas skogstillväxten och timmer-
kvaliteten och därmed stora ekologiska och ekonomiska värden.
Sverige måste vidta egna åtgärder för att minska våra inhemska utsläpp av
svavel och kväveoxider; det är fråga om trafiksektorn - t.ex. kan en Öre-
sundsbro för vägtrafik ej komma i fråga, ytterligare åtgärder inom energi-
sektorn, jord- och skogsbruket m.m.
Forskningen måste intensifieras för att bl.a. utröna vilka uppehållande åt-
gärder som kan sättas in för att rädda den hotade skogsmarken och sjöarna,
kanske mer omfattande kalkning av mark blir aktuell.
Naturvårdsverket bedömer att anslagen för kalkning borde vara minst 240
milj.kr. om året för att klara de mest angelägna områdena. Vi förutsätter att
regeringen tar hänsyn till det i budgetarbetet.
Det är också fråga om att informera och påverka våra grannländer. Denna
Prot. 1991/92:50
10 januari 1992
25
Prot. 1991/92:50
10 januari 1992
26
fråga måste vara mycket högt prioriterad i alla berörda internationella sam-
manhang där Sverige deltar.
Mot bakgrund av ovanstående vill jag ställa följande frågor till miljöminis-
tern:
1. Kan miljöministern nu meddela att en Öresundsbro förvägtrafik inte kan
komma i fråga bl.a. på grund av den allt allvarligare försurningssituatio-
nen?
2. Vilka extraordinära åtgärder och krav kommer regeringen att vidta och
ställa för att förmå våra grannländer att minska sina försurande utsläpp?
3. Vilka åtgärder tänker regeringen vidta för att fastställda mål beträffande
reduceringen av kväveoxidutsläppen skall nås?
4. Vilka åtgärder tänker regeringen vidta för att minska försurningsska-
dorna tills utsläppen har reducerats till en nivå som naturen tål?
Anmäldes att följande frågor framställts
den 3 januari
1991/92:287 av Anita Johansson (s) till miljöministern om miljöskadeförsäk-
ringen:
Den 1 juli 1989 infördes en särskild miljöskadeförsäkring. Den som drab-
bas av en miljöskada kan få ersättning genom denna försäkring.
Miljöskadeförsäkringen finansieras genom att de som driver vissa typer av
miljöfarlig verksamhet betalar en årlig avgift. Personskador kan ersättas upp
till 5 milj.kr. och sakskador upp till 50 milj.kr.
Trots att möjligheten för skadedrabbad att få ersättning funnits i 2,5 år,
har inga medel utbetalts från försäkringen.
Med stor sannolikhet har enskilda personer drabbats av miljöskador med
ekonomisk förlust, men inte haft vetskap om möjligheten att få ersättning
ur försäkringen. Med anledning därav vill jag ställa följande fråga till Olof
Johansson.
Vilka åtgärder är miljöministern beredd att vidta för att sprida kännedom
om möjligheten att erhålla ersättning från miljöskadeförsäkringen?
1991/92:288 av Sten Andersson i Malmö (m) till justitieministern om åtgär-
der mot bombhot:
I anslutning till nyårshelgen 1991 förekom ett 30-tal bombhot runt om i
Sverige. Alla utom ett visade sig vara falska. Hoten orsakade stora problem
och oro bland allmänheten samt tvingade samhället till mycket kostsamma
insatser.
En skärpning av straffsatser samt krav på rejäla skadestånd skulle kunna
verka återhållande på personer som ”roar” sig med att uttala denna form av
hot.
Vilka åtgärder avser statsrådet vidta för att minska benägenheten att
bombhota det civila samhället?
den 7 januari
1991/92:289 av Bengt-Ola Ryttar (s) till statsrådet Bo Lundgren om investe-
ringsbidrag för bostadsbyggande:
Genom regeringens agerande blir det nu tvärstopp i byggbranschen.
Hemma hos mig i Dalarna blir arbetslösheten 25 % i vinter.
Det är naturligt att byggandet sjunker i en lågkonjunktur, men att kalla
nedgången för en återgång till normal byggvolym som finansministern
gjorde vid frågestunden den 12 december 1991 vittnar om mycket dålig kän-
nedom om vad som händer på byggarbetsmarknaden i dag.
Effekterna kommer också att bli förödande i byggmaterialindustrin. Den
kapacitet som nu slås ut skulle vara en klar tillgång för Sverige den dag EG-
marknaden öppnar sig för oss.
Är regeringen beredd att återinföra investeringsbidraget för bostadsbyg-
gande och i övrigt föra en politik som gör det möjligt att bygga igen?
1991/92:290 av Lars-Erik Lövdén (s) till kommunikationsministern om city-
tunnelprojektet i Malmö:
Malmö kommun har utrett möjligheterna att leda den spårbundna person-
trafiken från den nuvarande centralstationen till den svenska broan-
slutningen via en tunnel under Malmö (citytunnelprojektet). En sådan för-
bindelse skulle få stor betydelse för den regionala persontrafiken och inne-
bära en ytterligare markering av järnvägsdelens betydelse i Öresundsbro-
projektet.
Är regeringen beredd att aktivt medverka till ett genomförande av city-
tunnelprojektet?
1991/92:291 av Carl Olov Persson (kds) till jordbruksministern om bidrag till
biogasprojekt:
I enlighet med den trepartiöverenskommelse som träffats i fråga om den
framtida energipolitiken finns 4 miljarder reserverade för att utveckla alter-
nativ energi och för sparinsatser. Alla bidrag är villkorade. Villkorandet gör
det svårt eller omöjligt att utveckla nya idéer som inte stämmer med villko-
ren. Skall det finnas några möjligheter att avveckla kärnkraften i enlighet
med de beslut riksdagen fattat ställs det stora krav på flexibilitet.
En bra idé som kan bidra till avvecklingen är de olika biogasprojekt som
planeras. Kungsörs kommun är en av de kommuner som vill satsa på biogas
för energiframställning. Här är det fråga om ett pilotprojekt som inte kan
genomföras utan statligt stöd. Kungsörs kommun har ansökt om bidrag men
fått avslag.
Vad avser jordbruksministern att göra för att biogasprojektet i Kungsör
med flera kommuner skall kunna förverkligas?
Prot. 1991/92:50
10 januari 1992
27
Prot. 1991/92:50
10 januari 1992
den 8 januari
1991/92:292 av Thage G Peterson (s) till näringsministern om regeringens
kontakter med näringslivet:
Regeringen har beslutat att avskaffa flertalet av de råd och delegationer,
som regeringen haft för samråd med näringslivet.
Råden har varit en viktig kontaktpunkt med bred representation från nä-
ringslivet, från fackliga organisationer och från teknisk forskning och ut-
veckling. Rådens verksamhet har redovisats öppet och har därmed varit un-
derställda demokratisk kontroll. Nyligen har den framträdande företrädaren
för det privata näringslivet, Göran Ennerfeldt, gjort en hemställan till rege-
ringen om en hemlig grupp mellan regeringen och näringslivet. TV 4 rappor-
terade i går att en stor del av regeringens politiskt sakkunniga har hämtats
från näringslivet och från påtryckningsgrupper av olika slag. Tydligen anser
regeringen att kontakterna med näringslivet bättre kan skötas på annat sätt
genom offentligt redovisade samrådsorgan.
Jag vill fråga Per Westerberg på vilket sätt kontakterna med näringslivet i
fortsättningen skall äga rum och om han inte ser någon fara i att dessa kon-
takter nu kommer att privatiseras.
den 9 januari
1991/92:293 av Bengt Hurtig (v) till kommunikationsministern om flygsäker-
heten:
Flygplanshaveriet vid Gottröra och andra tillbud har rest frågan hur flyg-
säkerheten ytterst handhas av ansvariga bolag och myndigheter. Vid have-
riet i Gottröra finns misstanke att bristfällig avisning orsakat haveriet. Vi-
dare tycks luftfartsinspektionen eller den skandinaviska luftfartstillsynen
som ansvarig myndighet inte ha granskat de rutiner som använts och jämfört
dessa med tillverkarens rekommendationer och andra länders rutiner.
Denna kontroll liksom huvudansvaret för tillämpning av bestämmelserna
har ankommit på flygbolaget självt.
Jag vill därför fråga:
Avser kommunikationsministern att föreslå några åtgärder för att effekti-
visera det system som skall garantera flygsäkerheten?
den 10 januari
1991/92:294 av Eva Johansson (s) till utrikesministern om Eritrea:
Är utrikesministern beredd att medverka till att sådana relationer upprät-
tas med den provisoriska regeringen i Eritrea, att det går att inleda ett lång-
siktigt och utvecklingsinriktat biståndsarbete mellan Sverige och Eritrea?
1991/92:295 av Berndt Ekholm (s) till arbetsmarknadsministern om arbets-
lösheten i Sjuhäradsbygden:
Arbetsmarknadsläget är nu allvarligt även i Sjuhäradsbygden. Antalet ar-
betslösa har ökat kraftigt den senaste tiden enligt de uppgifter länsarbets-
nämnden lämnat efter nyår.
Situationen är speciell i Sjuhäradsbygden på grund av det ensidiga nä-
ringslivet med ett stort tekoberoende. I min hemkommun Mark sysselsätts
inom industrin hela 65 % med tekoarbeten. Tekoindustrin har ringa mot-
ståndskraft mot den djupa lågkonjunkturen. Risken är stor att den slås ut.
Det är därför mycket angeläget att åtgärder även fortsättningsvis sätts in
för att utveckla och komplettera de livskraftiga delarna av tekoindustrin.
Samtidigt är det nödvändigt att omfattande arbetsmarknadspolitiska in-
satser sätts in såväl för arbetslösa tekoarbetare som för övriga arbetstagare
som mister sina jobb. De medel det sista sysselsättningspaketet före jul be-
räknas ge länet kan minska den öppna arbetslösheten med 0,2 % eller 500
personer. Men behovet är mycket större. Länsarbetsnämnden behöver åt-
minstone resurser för att minska den med ytterligare ca 1 % motsvarande ca
2 500 personer.
Vilka ytterligare åtgärder är arbetsmarknadsministern beredd att vidta för
att hålla nere arbetslösheten i Sjuhäradsbygden?
1991/92:296 av Eva Johansson (s) till statsrådet Alf Svensson om biståndet
till Afrika:
Är det regeringens avsikt att minska biståndet till Afrika, trots att försörj-
ningsläget och utvecklingen av ekonomi och demokratiska strukturer kräver
fortsatt stöd?
1991/92:297 av Margareta Israelsson (s) till utbildningsministern om hög-
skoleutbildning i Västerås:
Västerås kommun har i samarbete med näringslivsintressenter utarbetat
ett förslag till ny lokalisering av högskoleutbildning i Västerås. För att möj-
liggöra inflyttning till höstterminen 1993 måste byggandet av nya lokaler på-
börjas redan i september i år, vilket också vore bra ur sysselsättningssyn-
punkt. Då krävs emellertid ett regeringsbeslut före januari månads utgång.
När avser regeringen att fatta beslut i frågan?
1991/92:298 av Lars-Ove Hagberg (v) till arbetsmarknadsministern om ar-
betsmarknadspolitiken och företagen:
Enligt industrins egna uttalanden kommer antalet anställda inom indu-
strin att fortsätta att minska under 1992. Detta betyder ytterligare avskedan-
den av arbetskraft.
Utbildning av anställda i företagen i stället för uppsägningar är utan tve-
kan bättre för företagen och samhället på längre sikt.
Det av staten delvis ägda företaget SSAB har i sina anläggningar i Bor-
länge avvisat utbildning av de anställda som ett alternativ till uppsägningar,
trots att AMS ställer medel till förfogande för utbildning.
Jag vill därför fråga arbetsmarknadsministern:
Prot. 1991/92:50
10 januari 1992
29
Prot. 1991/92:50
10 januari 1992
Vad avser regeringen att vidta för åtgärder för att få företag - och då även
statliga - att i stället för att avskeda anställda välja att utbilda dessa?
12 § Kammaren åtskildes kl. 11.26.
Förhandlingarna leddes av talmannen.
Vid protokollet
GUNNAR GRENFORS
/Gunborg Apelgren
30
Fredagen den 10 januari
Prot. 1991/92:50
10 januari 1992
Välkomstord.......................................... 1
Talmannen
1 § Anmälan om återtagande av plats i riksdagen.............. 1
2§ Ny riksdagsledamot............................... 1
3 § Avsägelser......................................... 2
4§ Ledighet.......................................... 2
5 § Anmälan om kompletteringsval till skatteutskottet och socialför-
säkringsutskottet .................................. 2
6 § Justering av protokoll................................ 2
7 § Överlämnande av kommittéberättelsen................... 2
Statsrådet Reidunn Laurén (-)
8 § Överlämnande av budgetpropositionen................... 3
Finansinister Anne Wibble (fp)
Talmannen
Allan Larsson (s)
lan Wachtmeister (nyd)
Lars Werner (v)
9 § Hänvisning av ärenden till utskott....................... 22
10 § Anmälan om interpellationer
1991/92:81 av Berndt Ekholm (s) om naturvårdshänsynen i
skogsbruket.................................... 23
1991/92:82 av Rolf L Nilson (v) om försurningen.......... 24
11 § Anmälan om frågor
1991/92:287 av Anita Johansson (s) om miljöskadeförsäkringen 26
1991/92:288 av Sten Andersson i Malmö (m) om åtgärder mot
bombhot...................................... 26
1991/92:289 av Bengt-Ola Ryttar (s) om investeringsbidrag för
bostadsbyggande................................ 27
1991/92:290 av Lars-Erik Lövdén (s) om citytunnelprojektet i
Malmö.............................. 27
1991/92:291 av Carl Olov Persson (kds) om bidrag till biogas-
projekt ....................................... 27
1991/92:292 avThage G Peterson (s) om regeringens kontakter
med näringslivet................................ 28
1991/92:293 av Bengt Hurtig (v) om flygsäkerheten........ 28
1991/92:294 av Eva Johansson (s) om Eritrea............ 28
31
Prot. 1991/92:50 1991/92:295 av Berndt Ekholm (s) om arbetslösheten i Sjuhä-
10 januari 1992 radsbygden.................................... 28
1991/92:296 av Eva Johansson (s) om biståndet till Afrika .. 29
1991/92:297 av Margareta Israelsson (s) om högskoleutbildning
i Västerås..................................... 29
1991/92:298 av Lars-Ove Hagberg (v) om arbetsmarknadspoli-
tiken och företagen.............................. 29
32
gotab 40471, Stockholm 1992