Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 1991/92:42

Tisdagen den 10 december

Kl. 13.00

---

1 § Anmälan om återtagande av plats i
riksdagen

Tredje vice talmannen meddelade att Lennart
Brunander (c), Charlotte Branting (fp) och
Richard Ulfvengren (nyd) denna dag återtagit sina
platser i riksdagen, varigenom tjänstgöringen som
ersättare upphört för Elisabeth Andersson, Ronny
Karlsson och Arne Jansson.

2 § Justering av protokoll

Justerades protokollet för den 4 december.

3 § Svar på fråga 1991/92:213 om
kriminalvårdsanstalterna i Gävle och Hudiksvall

Anf. 1 Justitieminister GUN HELLSVIK
(m):

Herr talman! Sigrid Bolkéus har frågat mig om en
utbyggnad av kriminalvårdsanstalten i Gävle får till
följd att anstalten i Hudiksvall läggs ned.

Kriminalvårdsstyrelsen har i sin
anslagsframställning för budgetåret 1992/93
föreslagit att anstalten i Gävle byggs till med
ytterligare en bostadsavdelning. En sådan
utbyggnad skulle enligt kriminalvårdsstyrelsen
kunna medföra att anstalten i Hudiksvall, som är
gammal och otjänlig för sitt ändamål, kan läggas
ned.

Regeringen har i sitt förslag till tilläggsbudget I för
budgetåret 1991/92 förordat att medel anvisas för
tidigareläggning av statliga investeringar och
anläggningsarbeten, bl.a. för utförande av en
bostadsavdelning vid anstalten i Gävle.

Frågan om vilka resurser kriminalvården behöver
för nästa budgetår bereds för närvarande inom
regeringskansliet. I detta arbete ingår även en
bedömning av behovet av anstalten i Hudiksvall.

Regeringen avser således att återkomma till frågan
i 1992 års budgetproposition, och jag är därför inte
i dag beredd att svara på frågan om anstalten i
Hudiksvall kommer att läggas ned.

Anf. 2 SIGRID BOLKÉUS (s):

Herr talman! Jag tackar justitieministern för svaret
där det framgår att det inte finns någon direkt
koppling mellan nybyggnationen av Gävlefängelset
och Hudiksvallsfängelset. Jag konstaterar att vi
från Gävleborg får fortsätta att leva i ovisshet ett
tag till om hur det blir med Hudiksvallsfängelset.

Anstalten uppfördes 1869, och i början av 1980-
talet skulle den ersättas av en ny. Tomt anskaffades,
men i fjol föreslogs det i stället en nedläggning.

Jag anser att Hudiksvallsanstalten behövs i dag och
kommer att behövas även i framtiden. Vi vet att
behovet av fler fängelseplatser kommer att öka
kraftigt. Nybyggnation för 44 interner har
kostnadsberäknats till 45 milj.kr. Norra
Hälsingland skulle verkligen behöva fler
arbetstillfällen.

Lägg inte ned den slutna lokalanstalten i Hudiksvall
om en nybyggnation inte skulle rymmas i budgeten.
Visserligen är anstalten gammal och i behov av
byggnadsmässiga justeringar, framför allt i köket.
Men låt oss ta till vara de många kvaliteter som
finns, t.ex. erfaren personal, trivsel för fångarna
och ett utmärkt samarbete mellan kriminalvården
och dem som arbetar för att förbereda frigivningen,
t.ex. bostadsförmedlingen, arbetsförmedlingen och
socialtjänsten.

Herr talman! En nedläggning vore en dålig affär.
Anstalten kan, med hjälp av vissa reparationer,
drivas vidare några år till.

Överläggningen var härmed avslutad.

4 § Svar på fråga 1991/92:235 om pornografisk
framställnings straffbarhet

Anf. 3 Justitieminister GUN HELLSVIK
(m):

Herr talman! Gullan Lindblad har frågat mig om
vilka åtgärder jag avser att vidta för att straffbarhet
skall gälla för vissa pornografiska framställningar.

Gullan Lindblad hänvisar till två avgöranden av
justitiekanslern resp. hovrätten för Västra Sverige
rörande tillämpningen av bestämmelserna om
olaga våldsskildring i brottsbalken (16 kap. 10 b §).
I de aktuella fallen ansågs bestämmelserna inte
vara tillämpliga.

Enligt Gullan Lindblad behövs en precisering av
begreppet ''sexuellt våld eller tvång'' i
pornografiska sammanhang.

Den 29 november besvarade jag en interpellation
som också gällde våldspornografi. Som jag
framhöll då är det väsentligt att det finns effektiva
bestämmelser mot spridande av våldspornografi,
eftersom pornografi av den arten ofta förmedlar en
grovt kränkande och nedvärderande bild av
kvinnor. När det gäller frågan om de nuvarande
bestämmelserna är tillräckliga eller inte, vill jag
hänvisa till att justitiekanslern för närvarande har i
uppdrag att utreda denna fråga. Det är naturligt att
i det sammanhanget göra överväganden av det slag
som Gullan Lindblad har pekat på. Justitiekanslern
skall redovisa resultatet av sitt arbete senast den 1
juli nästa år.

Anf. 4 GULLAN LINDBLAD (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka justitieministern
för svaret.

Av svaret framgår att justitieministern delar min
uppfattning att det ibland förmedlas grovt
kränkande bilder och återgivningar av samlag osv.
Sådant kan verkligen grovt kränka kvinnor.

För en tid sedan fick jag ett brev. Jag är ordförande
i ett kvinnoförbund, och jag har fått många brev i
samma fråga. Brevet gällde s.k. fist-fucking, eller
på vardagsspråk ''knytnävsknull''. I brevet ställs
följande fråga: ''Vad är Du beredd att göra åt
följande -- Du som kvinna och politiker?'' Är det
inte här fråga om sexuellt våld? Nu ansågs det inte
vara så. Det går att diskutera frågan fram och
tillbaka rent medicinskt sett. Men jag tycker att
man här har överskridit anständighetens gräns.

Jag läste nyligen en artikel i Svenska Dagbladet
med rubriken JK friar porrserie. Av artikeln
framgår det att: ''En man hugger huvudet av en
kvinna och sätter i stället dit huvudet från sin
älskarinna, som omkommit i en bilolycka. Efter
transplantationen har mannen samlag med sin
skapelse. Denna ruggiga historia återges i en
bildserie i ett nummer av porrtidningen Svenska
Hustler. Bildserien har polisanmälts av flera
privatpersoner i Linköping och därefter granskats
av justitiekanslern.''

Enligt artikeln anser JK inte att detta med de
bestämmelser som råder för närvarande kan
betecknas som sexuellt våld eller tvång. Jag hoppas
att han när han har gått igenom detta problem
kommer med ett förslag till lagstiftning som
verkligen visar att det är brottsligt att behandla
kvinnor på detta sätt -- även om det bara är på bild.

Överläggningen var härmed avslutad.

5 § Svar på fråga 1991/92:238 om innehav av
ammunition utan tillstånd

Anf. 5 Justiteminister GUN HELLSVIK
(m):

Herr talman! Sigrid Bolkéus har bett mig om ett
klargörande om vad som kommer att gälla efter den
1 januari 1992 angående innehav av enstaka
patroner, som ej passar till de vapen man har
tillstånd till.

Frågan har samband med de ändringar i vapenlagen
som behandlades i riksdagens justitieutskott förra
riksmötet. Som Sigrid Bolkéus mycket riktigt säger
i frågan till mig, justerades den av regeringen
föreslagna straffbestämmelsen på utskottets
initiativ. Skälet var att det klart skall framgå av
lagtexten att ringa fall av otillåtet
ammunitionsinnehav inte är straffbart. Utskottet
framhöll vikten av att inte betunga rättsapparaten
med onödiga ingripanden. Från det straffbara
området skulle undantas innehav av enstaka
patroner eller ett helt obetydligt souvenirinnehav
eller liknande bagatellartade innehav, om inte
särskilda omständigheter motiverade något annat.
Särskilda omständigheter för straffbarhet skulle
enligt utskottet kunna vara ammunition som
påträffas i s.k. knarkarkvartar eller under liknande
förhållanden.

Jag utgår givetvis från att polis, åklagare och
domstolar när de skall tillämpa lagen på sedvanligt
sätt beaktar skälen bakom den antagna lagtexten.

Något ytterligare klargörande som Sigrid Bolkéus
frågar efter behövs därför inte. Lagtexten är
dessutom beslutad av riksdagen, och det är
uteslutet att i efterhand göra något som skulle likna
motivuttalanden. Nu är lagens tillämpning en fråga
för våra rättstillämpande myndigheter. Jag kommer
att följa utvecklingen noga. Ger den vid handen att
det straffbara området onödigt inverkar på
vapenägarnas intressen, kommer jag att överväga
att föreslå en lagändring.

Anf. 6 SIGRID BOLKÉUS (s):

Herr talman! Jag tackar justitieministern för svaret
och att det kom snabbt. Den nya lagen träder i kraft
om tre veckor, dvs. den 1 januari 1992.

Oroliga vapenägare har efter att ha läst
tidningsartiklar frågat mig: Gäller inte
riksdagsbeslutet? Har ni ändrat det? Kommer man
att kunna dömas till dagsböter eller fängelse upp till
sex månader bara för att man har några udda
patroner liggande som inte passar till de vapen man
har licens för? Beskedet från justitieministern i dag
är att riksdagsbeslutet står fast. Det blir precis som
justitieutskottet förordade med anledning av
motion Ju38, nämligen att det från
straffbestämmelserna i 38 § görs undantag för ringa
fall av innehav av ammunition. Ingen som innehar
enstaka patroner skall bestraffas.

Herr talman! Det är inte så lätt som folk i allmänhet
tror att skriva in i lagen att ringa fall av innehav av
ammunition skall vara tillåten. Lagen kan inte
skrivas så att man tar bort sanktionsmöjligheter
som behövs. I betänkandet står, som
justitieministern mycket riktigt påpekade i svaret,
att särskilda omständigheter för straffbarhet kan
vara att ammunition påträffas i knarkarkvartar
eller under liknande omständigheter. Det är alltså
inte fråga om att jaga den enskilde jägaren.

Vi vapenägare kan se fram emot nyårsafton utan att
befara att vi skall bli kriminella över en natt. Jag
noterar med tillfredsställelse att justitieministern
kommer att följa utvecklingen noga.

Överläggningen var härmed avslutad.

6 § Svar på fråga 1991/92:241 om
demonstrationsfriheten

Anf. 7 Justitieminister GUN HELLSVIK
(m):

Herr talman! Sten Andersson i Malmö har frågat
mig vilka åtgärder jag är beredd att vidta i syfte att
garantera demonstrationsfriheten i Sverige.
Bakgrunden till frågan är de händelser som
utspelade sig i Lund och Stockholm den 30
november i år.

Låt mig först säga att jag delar Sten Anderssons oro
för en utveckling där vissa demonstrationer inte
kan hållas i enlighet med givna tillstånd. Yttrande-,
mötes- och demonstrationsfriheterna är
grundläggande fri- och rättigheter och skyddas i
regeringsformen. Och man måste hålla i minnet att
dessa friheter gäller -- och bör gälla -- för alla
medborgare och alla uppfattningar. Samtidigt finns
det ju begränsningar i hur friheterna i vissa fall kan
utövas, t.ex. bestämmelsen i brottsbalken om hets
mot folkgrupp. Jag har dock vid ett flertal tillfällen
framhållit vikten av att de grundläggande fri- och
rättigheterna inte onödigtvis får inskränkas. Bl.a.
gjorde jag det i en debatt i denna kammare för en
knapp månad sedan.

En allmän sammankomst -- t.ex. en
demonstration -- får upplösas endast i mycket
speciella situationer. Om vi ger efter och ändrar
reglerna så att mötesfriheten blir mera begränsad,
befinner vi oss snart i ett samhälle som få av oss
önskar leva i. Med anledning av de händelser som
Sten Andersson syftar på kommer polisen att lämna
mig en redogörelse för vad som inträffade. Jag
räknar med att då få ett bättre underlag för en
bedömning om det behövs ytterligare åtgärder för
att de nu aktuella friheterna verkligen skall kunna
garanteras.

Anf. 8 STEN ANDERSSON i Malmö (m):

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret som
jag tycker är klart och kraftfullt. Jag hoppas att de
erfarenheter som man nu håller på att samla in
kommer att resultera i att de händelser som
inträffade i Stockholm och Lund den 30 november
inte skall upprepas i Sverige än en gång.

Oavsett vilken politisk uppfattning man har skall
man ha rätt att demonstrera. Har man sedan
dessutom fått tillåtelse av polisen att demonstrera
är det skrämmande att det inträffar sådant som
exempelvis hände i Lund, där -- om man nu skall
ironisera -- ett importerat gatans parlament från
Danmark agerade genom att bryta upp och kasta
gatstenar mot polisen så att demonstrationen
stoppades.

Jag anser att det är av yttersta vikt att vi i Sverige
garanterar samtliga människors rätt att utöva den
grundlagsskyddade yttrande- och
demonstrationsfriheten. Om samhället plötsligt
måste börja backa kommer vi att befinna oss i ett
samhälle, som statsrådet nyss sade, som ytterst få
av oss vill leva i. Jag önskar statsrådet all lycka och
framgång på resan mot det Sverige där vi oavsett
uppfattning ändå ges rätt att framföra densamma.

Överläggningen var härmed avslutad.

7 § Svar på fråga 1991/92:272 om sekretesskydd
för viss genetisk information

Anf. 9 Justitieminister GUN HELLSVIK
(m):

Herr talman! Frågan är ställd till statsrådet Laurén.
Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag
som skall besvara frågan.

Lennart Daléus vill veta om regeringen ämnar skapa
förutsättningar för en betryggande hantering från
sekretessynpunkt av den genetiska informationen
vid SKL i Linköping.

Frågan gäller alltså i första hand hanteringen av
material från DNA-undersökningar vid det
kriminaltekniska laboratoriet. Detta material finns
i dag förvarat i sakakter kopplade till varje enskilt
ärende. För materialet gäller samma slags sekretess
som gäller i allmänhet för förundersökningar i
brottmål. Det innebär att sekretess gäller både till
skydd för utredningsintresset och till skydd för den
enskildes personliga integritet.

DNA-tekniken är fortfarande ny i
förundersökningssammanhang. Jag har för min del
inte fått någon information som visar att skyddet
för den här typen av material inte skulle vara till
fyllest. Jag förutsätter att rikspolisstyrelsen
anmäler till regeringen om det skulle föreligga
behov av regeländringar.

Jag vill också nämna att frågor kring DNA-analyser
i rättsliga sammanhang är aktuella inom
Europarådet. Det gäller bl.a. frågan om hur
erhållna uppgifter skall bevaras, lagras och
skyddas. Enligt uppgift kommer Europarådet att
utfärda riktlinjer på området. Frågor kring
hanteringen av DNA-analyser kommer givetvis att
aktualiseras på nytt i det sammanhanget.

Anf. 10 LENNART DALÉUS (c):

Herr talman! Jag tackar justitieministern för
svaret. Det intressanta står i den sista delen av
svaret, nämligen att Europarådet kommer att
aktualisera dessa frågor på olika sätt. Det innebär
samtidigt att den nuvarande situationen inte är till
fyllest, och jag tror man kan utgå från att den inte
heller är det i Sverige.

Skälen till detta är flera. Det kanske viktigaste är
att mängden information från den här typen av
material växer i takt med att kunskapen om
tekniken ökar. Där vi i dag kan få en bråkdel
information från genetiskt material kan man
kanske om fem år läsa materialet som en öppen bok
och få information om den aktuella människan.

Ett ytterligare problem är att man i
kriminaltekniska sammahang lagrar information
även om sådana människor som inte är direkt
berörda av brottshändelsen, utan finns med i
sammanhanget på annat sätt. Man kan tänka sig
våldtäktsfall där även genetisk information om äkta
maken till en våldtagen kvinna finns med i
materialet. Den genetiska informationen om
honom lagras, och man är ännu inte klar över hur
utsorteringen skall gå till och vilka rättsregler som
skall gälla i detalj.

Denna typ av material kan dessutom användas
operativt. Utgående från ett spermaprov, blodprov,
salivprov eller liknande kan man börja efterlysa och
söka en brottsling, dvs. tänka sig hans utseende, få
fram hans ögonfärg, gissa sig till hans vikt och
många andra sådana saker. Jag vet att sådana
tankar finns i spaningshänseende.

Min följdfråga till justitieministern blir: Finns det
inte skäl att innan Europarådets
rekommendationer blir klara ändå ta några initiativ
från svensk sida för att få litet strängare
sekretessregler när det gäller just denna
information?

Anf. 11 Justitieminister GUN HELLSVIK
(m):

Herr talman! Jag vill inte påstå att den framtidsbild
som Lennart Daléus målar upp är felaktig, utan det
är en framtid som vi mycket väl kan vänta oss. Men
vi har sekretessregler som i dagens situation
betraktas som tillräckliga. Mitt svar blir nu att detta
självfallet är en fråga som vi måste följa så att vi inte
i framtiden blir tagna på sängen. Den bedömning
som görs i dag är att det inte just nu finns några
ytterligare behov, men regeringen följer frågan.

Anf. 12 LENNART DALÉUS (c):

Herr talman! Jag är glad över justitieministerns
uppriktiga engagemang i frågan, men jag vågar
ändå vara så djärv att jag tycker att man borde dra
en slutsats av att Europarådet nu funderar över att
utfärda riktlinjer inom området när det gäller
lagrande, bevarande och skydd av just den här
typen av information. Det tyder på att situationen
allmänt betraktas som otillfredsställande.

Eftersom vi i Sverige ligger långt framme på detta
område, såväl när det gäller analyskompetens som
allmänt i forskningssammanhang, borde vi dra
slutsatsen av denna iakttagelse snabbare än
Europarådet och helt enkelt gå före när det gäller
sekretesskyddet för detta material. Det måste ske
innan verksamheten sprids till fler myndigheter och
kommer i större användning i
försäkringssammanhang och i många andra fall.

Jag vore glad om man från svensk sida kunde gå
före och införa ett skydd -- kalla det gärna tillfälligt
skydd -- och sätta ner fötterna på jorden innan
kunskapen om dessa aktiviteter blir alltför spridda.

Överläggningen var härmed avslutad.

8 § Svar på fråga 1991/92:275 om åtgärder mot
ungdomsbrottsligheten

Anf. 13 Justitieminister GUN HELLSVIK
(m):

Herr talman! Liisa Rulander har frågat mig om det
finns några mer detaljerade planer för snabba
åtgärder riktade mot ungdomsbrottslingar.

I likhet med Liisa Rulander anser jag att det är
viktigt att barn och ungdomar får rätta signaler
redan från början. Detta är en uppgift vi alla måste
ta ansvar för, som föräldrar, lärare och över huvud
taget som vuxna i samhället. När det gäller insatser
från det allmänna är det primärt en uppgift för
socialtjänsten att ge barn och ungdomar det stöd
som de behöver, medan det är rättsväsendets
uppgift att svara för reaktionerna mot brott.

I syfte att få till stånd en förutsättningslös
genomgång av hur reaktionssystemet bör vara
utformat när brott begås av unga tillsattes under
1990 ungdomsbrottskommittén (Ju 1990:07, dir.
1990:53). Kommittén har bl.a. som uppgift att
inventera olika tänkbara reaktioner anpassade för
unga. Bland reaktioner som kan diskuteras finns
behandlingstvång, förbud mot att vistas på vissa
platser vid bestämda tidpunkter, medling och
veckoslutsfängelse.

Kommittén har efter regeringsskiftet fått en ny
sammansättning och den skall lägga fram sina
förslag under 1992. Jag vill inte nu föregripa
utredningens resultat, varför mitt svar måste bli att
det från regeringens sida inte för närvarande finns
några detaljerade planer på omedelbara åtgärder i
dessa frågor. Jag vill i sammanhanget även peka på
att det pågår ett intensivt arbete med att i enlighet
med intentionerna i regeringsförklaringen ta fram
en ny statlig vårdform för unga brottslingar.
Åtgärder mot ungdomsbrottsligheten är för
regeringen ett prioriterat område, och vi kommer
att agera snabbt så snart vi har fått ett underlag
genom kommitténs förslag.

Anf. 14 LIISA RULANDER (kds):

Herr talman! Jag ber att få tacka justitieministern
för ett hoppingivande svar där det framgick att
detta är frågor som är prioriterade från regeringens
sida.

Ungdomar är inte ungdomar hur länge som helst.
De blir vuxna kriminella om de inte får stöd
omedelbart. Det finns ett stort behov av att genom
en trygghetsskapande familjepolitik och en
normgivande skolpolitik ge barn och ungdomar en
motkraft till våldet. Det säkraste sättet att minska
våld och kriminalitet, att motverka rotlöshet och
drogbruk, är att ge allt tänkbart stöd till hem och
familjer. Enligt det kristdemokratiska synsättet
skall samhället skydda och stötta familjen genom
ekonomiska, sociala och juridiska åtgärder. Barn
och ungdomar har rätt till och behov av etisk
vägledning, något som vi alla är skyldiga att ge
dem. Skolan måste därför få en etisk förankring.

Skolan spelar även en viktig roll då det gäller att
stärka självkänslan hos ungdomar. Tyvärr har
mycket av den välfärdspolitik som under lång tid
bedrivits inte lett till att man kunnat komma ifrån
våld och brott. Förutom ett annorlunda
samhällsklimat där denna syn på gemenskapen får
utvecklas, krävs kortsiktiga preventiva åtgärder för
att stävja brottsligheten.

Det är här, precis som justitieministern säger, som
samhället måste reagera med rättsväsendet. Men
jag vill också nämna de önskemål som finns om
veckoslutshem där ungdomar kan visas en konkret
uppmärksamhet, ett engagemang som de kanske
inte har fått där de växt upp. Denna åtgärd
brådskar extra mycket. Jag vill också förorda
samhällstjänst och att ungdomar som har
vandaliserat skall få möjlighet att få återställa det
de har fördärvat. Även speciella straffpåföljder för
återfallsförbrytare måste tas upp till diskussion.
Det vill jag gärna skicka med till den kommitté som
skall arbeta med dessa frågor.

Överläggningen var härmed avslutad.

9 § Svar på fråga 1991/92:282 om ökad kunskap
om Europakonventionen om de mänskliga
rättigheterna

Anf. 15 Justitieminister GUN HELLSVIK
(m):

Herr talman! Lars Andersson har frågat mig vad
jag avser att göra för att öka kompetensen hos de
svenska myndigheterna beträffande
Europakonventionen och när detta kommer att
ske.

Låt mig först slå fast att svenska domare, åklagare
och andra tjänstemän har att följa svensk lag. De
skall alltså direkt stödja sina beslut på
Europakonventionens artiklar, men Sveriges
åtaganden enligt konventionen utgör ett viktigt
moment vid tolkningen av en viss bestämmelse i
den svenska lagstiftningen. Vad Lars Andersson
aktualiserat handlar därför i första hand om i vad
mån den svenska lagstiftningen är anpassad till
Sveriges åtaganden enligt konventionen.

Under senare år har vår lagstiftning successivt
anpassats för att få en bättre överensstämmelse
med Europakonventionens innehåll, sådant det
kommer till uttryck i Europadomstolens praxis. Ett
jourhäktningssystem har införts i domstolarna för
att uppfylla konventionens krav på att den som är
berövad friheten ofördröjligen skall ställas inför
domare.

Rättegångsbalkens processuella regler har ändrats
för att stärka den tilltalades rättigheter i brottmål.
Ett s.k. rättsprövningsinstitut har införts och för att
uppfylla den enskildes rätt att få civila rättigheter
och skyldigheter prövade av domstol sker löpande
en översyn av fullföljdsreglerna.
Europakonventionen är verkligen inte något
bortglömt område.

Men det är självfallet också viktigt att sprida
information om konventionens innehåll till de
anställda i myndigheterna. Inom
domstolsväsendets område pågår i det avseendet
tämligen intensiva utbildningsinsatser genom
domstolsverkets försorg. För förvaltningsdomarna
har vid åtskilliga tillfällen seminarier om
Europakonventionens innehåll och
Europadomstolens avgöranden arrangerats. En
utbildning för domare i Europarätt i vid bemärkelse
har påbörjats detta budgetår. I denna utbildning
deltar också åklagare. Även i åklagarnas
grundutbildning ingår frågor om
Europakonventionen. I nordiska seminarier för
domare finns också inslag om Europakonventionen
och ämnet förekommer även vid regionala
seminarier för domare. Sist men inte minst bevakar
utrikesdepartementet Europadomstolens domar
och ser till att berörda myndigheter får kännedom
om avgöranden som är av intresse, oavsett om
Sverige eller något annat land har varit part i målet.

Mot den nu angivna bakgrunden ser jag inte skäl att
för närvarande vidta några ytterligare åtgärder för
att öka kompetensen hos de svenska
myndigheterna beträffande Europakonventionen.

Anf. 16 LARS ANDERSSON (nyd):

Herr talman! Jag får tacka justitieministern för
svaret. Jag skall med stort intresse följa
utvecklingen, och jag hoppas att de åtgärder som
kommer att genomföras på utbildningens och
lagstiftningens område framöver är tillräckliga och
leder till att Sverige inte fortsättningsvis sitter på de
anklagades bänk eller blir fällt i Europadomstolen.
Jag tackar återigen för svaret.

Överläggningen var härmed avslutad.

10 § Svar på fråga 1991/92:196 om
prisregleringsavgiften på handelsgödsel m.m.

Anf. 17 Jordbruksminister KARL ERIK
OLSSON (c):

Herr talman! Göran Persson har frågat mig på
vilket sätt reduktionen av prisregleringsavgiften på
handelsgödsel och bekämpningsmedel medverkar
till att nå målet om en halvering av
kemikalieanvändningen inom jordbruket.

Jag vill erinra om att de avgifter som Göran Persson
syftar på tillfälligt höjdes, först med 30 % hösten
1990 och därefter med ytterligare 20 % våren 1991,
i syfte att betala av på den räntefria kredit som
skulle finansiera 1990 års spannmålsöverskott. I
samband med riksdagsbeslutet i våras att den
rörliga krediten skulle amorteras med 555 milj.kr.
den 1 juli 1991 konstaterade den dåvarande
regeringen att prisregleringsavgifterna därmed åter
skulle kunna sänkas med 20 % den 1 juli 1992.

Den situation vi i dag har på spannmålsmarknaden
visar att om inte ytterligare betydande arealer ställs
om så kommer det även i fortsättningen att
produceras avsevärda överskott av spannmål. I så
fall kommer priserna på spannmål sannolikt att
fortsätta att sjunka i takt med inlösenpriserna. Den
bedömning som jag i dag gör av den fortsatta
utvecklingen är att trots den planerade sänkningen
av prisregleringsavgiften den 1 juli 1992 kommer
nettoeffekten av fortsatt omställning, sänkt
spannmålspris och sänkta prisregleringsavgifter att
bli en minskad användning av handelsgödsel och
bekämpningsmedel.

Beträffande miljöåtgärder på jordbrukets område
beslutade riksdagen åren 1988 och 1989, således
före den tillfälliga höjningen av
prisregleringsavgiften, om ett långtgående
åtgärdsprogram för att minska jordbrukets
negativa miljöpåverkan. Med de åtgärder som nu
vidtas inom programmet beräknas de mål som satts
upp för bl.a. minskad användning av handelsgödsel
och bekämpningsmedel kunna uppnås.

Sammanfattningsvis vill jag således svara Göran
Persson att effekten av att helt eller delvis återföra
prisregleringsavgifterna på handelsgödsel och
bekämpningsmedel till den ursprungliga nivån inte
kommer att påverka möjligheterna att uppnå de
miljömål som har satts upp för jordbruket.

Då Göran Persson, som framställt frågan, anmält
att han var förhindrad att närvara vid
sammanträdet, medgav tredje vice talmannen att
Åke Selberg i stället fick delta i överläggningen.

Anf. 18 ÅKE SELBERG (s):

Herr talman! Jag får tacka jordbruksministern för
svaret.

Frågan är ställd med anledning av tilläggsbudget I,
där jordbruksministern föreslår en reducering av
prisregleringsavgiften på handelsgödsel och
bekämpningsmedel med 200 milj.kr.

Vi menar att detta är fel signal till jordbruket ur
miljöpolitisk synpunkt och med hänsyn till de
beslut som vi tidigare har fattat i riksdagen --
särskilt då vi, som jordbruksministern också
påpekar, både 1988 och 1989 mycket kraftigt har
krävt att kemikalieanvändningen skulle minskas i
jordbruket.

Vi sade ju 1988 att åtgärderna skulle innebära en
halvering av kväveurlakningen från jordbruket
fram till år 2000. I internationella
överenskommelser har detta mål ytterligare
tidigarelagts; en halvering skall uppnås till 1995.

Riksdagen har också uttalat att införande av en
miljöskatt bör övervägas när
prisregleringsavgifterna avskaffas.

Därför tycker vi att det nu ges fel signal till
jordbruket. Man kan få ett intryck av att vi politiskt
är beredda att lätta på miljökraven i jordbruket. Vi
tycker alltså att detta är en felaktig åtgärd.

Anf. 19 Jordbruksminister KARL ERIK
OLSSON (c):

Herr talman! Det är möjligt att den oinitierade kan
få ett sådant intryck. Men den som vet hur besluten
har gått till -- det gör måhända inte Göran Persson,
men Åke Selberg vet det mycket väl -- är medveten
om att den här höjningen är förorsakad av att
spannmålsöverskottet blev större än förväntat. Den
ytterligare kostnad som lades på handelsgödsel och
bekämpningsmedel kom till därför att skörden ett
visst år var onormalt stor.

När vi nu hade möjlighet att amortera ytterligare
200 miljoner på den rörliga krediten, så ser vi det
som positivt för jordbruket och för samhället.
Därigenom begränsas nämligen jordbrukets
kostnader, och därigenom begränsas även
samhällets räntekostnader.

Det är inte fel signal, utan det är snarare rätt signal.
Vi har redan börjat så smått att anpassa oss till en
EG-situation där den här typen av kostnader på
produktionsmedlen är lägre än i Sverige.

Men det viktiga tycker jag är att när den här
avgiften infördes, så var det inte av miljöskäl. När
den tas bort är det inte heller av miljöskäl. Vi klarar
i alla fall de gamla besluten om miljön, som är
långtgående.

Anf. 20 ÅKE SELBERG (s):

Herr talman! Jag vill ändå påstå att det är fel signal.
Det finns rörelser i vår omvärld som innebär att
man tittar på vårt system och att man också är
beredd att införa restriktioner för att nå en bättre
situation när det gäller bekämpningsmedel och
handelsgödsel.

För närvarande står ju jordbruket för en mycket
stor del av urlakningen. Därför är det angeläget att
vi kan få den reducering som också riksdagen har
uttryckt önskemål om, och fattat beslut om när det
gäller inriktningen.

Därför är det så viktigt att det här arbetet får
fortsätta -- att vi rör oss i riktning mot en minskning
av användningen av bekämpningsmedel och
handelsgödsel.

Anf. 21 Jordbruksminister KARL ERIK
OLSSON (c):

Herr talman! Jag har ingen annan uppfattning än
Åke Selberg när det gäller volymen av
handelsgödsel och bekämpningsmedel och när det
gäller urlakningen av kväve från jordbruket.
Därvidlag har vi lagt fast mål som är mer
långtgående än vad som förekommer i de flesta
länder i vår omvärld. Det är också angeläget att vi
i samband med diskussioner med EG försöker
påverka länderna att anpassa sin politik så långt det
är möjligt. Det är de ambitioner som vi har.

Men det är även viktigt att påpeka att miljöavgiften
på handelsgödsel och bekämpningsmedel ligger
fast. Det förekommer över huvud taget ingen
diskussion i regeringen -- och jag har inte hört att
det förekommer någon annanstans heller -- om att
den skulle tas bort. Och redan den är på en mycket
högre nivå än i andra länder.

Att vi däremot tar bort prisregleringsavgiften ligger
i linje med regeringens politik -- och också i linje
med den tidigare regeringens politik.

Anf. 22 ÅKE SELBERG (s):

Herr talman! Jag är helt införstådd med att vi har
högre miljöavgifter här i Sverige, den saken är helt
klar.

Men det handlar samtidigt om att vi i våra
internationella kontakter och förhandlingar får
andra länder att röra sig i riktning mot den
uppläggning som vi har -- i stället för att vi ger
signaler som kommer att tyda på motsatsen. Därför
menar vi att det är mycket viktigt att vi håller fast
vid vår miljöpolitik.

Anf. 23 Jordbruksminister KARL ERIK
OLSSON (c):

Herr talman! Det är ändå viktigt att inte blanda
ihop de här frågorna, som Åke Selberg nu också
försöker göra. Avgiften på handelsgödsel och
bekämpningsmedel består av två delar: Vi har en
miljöavgift i botten, som det inte är någon
diskussion om, och som är högre än på andra håll i
världen. Dessutom har vi en prisregleringsavgift,
som vi skall komma bort ifrån i ett avreglerat
system -- och som vi också kommer bort ifrån i ett
EG-system. Det är naturligt att vi skall försöka få
ned den avgiften så fort det är ekonomisk möjligt.

Överläggningen var härmed avslutad.

11 § Svar på fråga 1991/92:231 om jordbruket i
norra Sverige

Anf. 24 Jordbruksminister KARL ERIK
OLSSON (c):

Herr talman! Kjell Ericsson har frågat mig om
regeringen kommer att lägga fram förslag som kan
förbättra villkoren och därmed skapa framtidstro
för jordbruket i norra Sverige.

Den parlamentariska arbetsgrupp som har haft i
uppdrag att lämna förslag rörande stödet till
jordbruket i norra Sverige har nyligen överlämnat
sitt betänkande, som bl.a. rör stödet för budgetåret
1992/93.

Arbetsgruppen tillsattes i juni i år efter begäran
från riksdagen i samband med beslutet om
uppräkning av stödet för innevarande budgetår.
Översynen har gjorts mot bakgrund av det
livsmedelspolitiska beslutet från år 1990. För
jordbruksföretagen i norra Sverige innebär beslutet
att reformen inte skall tillåtas leda till
lönsamhetsförsämringar i någon nämnvärd grad.
Jag vill i detta sammanhang erinra om att
regeringens ambition är att Sverige vid inträdet i
EG skall ha ett konkurrenskraftigt jordbruk. Detta
gäller naturligtvis även jordbruket i norra Sverige.

I arbetsgruppens betänkande lämnas förslag till
utformningen av stödet på kortare sikt, fram till ett
svenskt medlemskap i EG. Arbetsgruppen ger
också förslag till hur Sverige bör agera för att lösa
de problem som uppstår vid ett inträde i EG och vid
ett GATT-avtal.

Utredningsförslaget remissbehandlas för
närvarande, och regeringen skall därefter i
vederbörlig ordning bereda frågan och ta ställning
till förslaget.

Anf. 25 KJELL ERICSSON (c):

Herr talman! Jag vill först tacka
jordbruksministern för svaret på min fråga.
Orsaken till att jag ställde den är att jag är
bekymrad över utvecklingen av jordbruket i skogs-
och mellanbygderna. Det förhållandet att så många
brukare har upphört med produktionen under de
senaste åren kan få stora konsekvenser, inte bara
för näringen och för förädlingsindustrin utan även
för landsbygdsutvecklingen i övrigt. De yttre
betingelserna för jordbruket i norra Sverige är inte
sådana att man kan ställa om till annan produktion.
Kött- och mjölkproduktion är det enda gångbara
inom det området.

Nedgången i mjölkproduktionen inom t.ex. Milkos
verksamhetsområde har under det senaste året
varit mellan 10 och 11 %, och i Värmland har
nedgången varit hela 13--14 %. Enbart i Värmland
har ca 70--80 brukare slutat det senaste året. Vi
tycker att det här är allvarligt.

När jag ställde min fråga kände jag inte till
innehållet i den parlamentariska kommitténs
förslag. Jag vill säga att jag känner sympati för
många delar i dess förslag. Det finns väl också
några som jag ställer mig frågande inför, men jag
skall inte nu fördjupa mig i det.

Låt mig bara konstatera att det är viktigt att vi får
ett förslag som lever upp till riksdagsbeslutet från
1990. Jordbruket i norra Sverige måste nu få
signaler om ett snabbt nivålyft, så att man får slut
på minskningen av antalet brukare inom detta
område. Det är enda sättet att se till att
framtidstron kommer tillbaka.

Jag skulle bara vilja ställa några kompletterande
frågor här. Jag vet att det nu inte finns något förslag
och kanske inte heller något svar på frågan, men jag
undrar ändå om det finns tankar inom regeringen
på att göra några justeringar av
stödområdesgränserna eller av prisstödet inom
stödområdet. Det som jag här har relaterat gäller
stödområdena 3 och 4, där den största minskningen
har skett.

Jag vill också ta upp transportstödet. Jag har hört
att det nu är långt emellan producenterna. Om man
riskerar att förlora mjölklinjerna kan man inte
heller få mjölken ivägkörd i fortsättningen. Också
transportstödet blir därför viktigt.

Anf. 26 Jordbruksminister KARL ERIK
OLSSON (c):

Herr talman! Kjell Ericsson nämner situationen i
norra Sverige, och Värmland hör ju i det här
sammanhanget till det området. Jag vet att det finns
många bekymmer och att många jordbrukare
slutar. Det är också riktigt att det inte finns så
mycket att ställa om till. Det har heller aldrig varit
avsikten, utan tanken är att den pågående
produktionen skall kunna fortsätta. Det var just
därför som 1990 års beslut formulerades så, att om
det skulle bli en kraftig sänkning av
produktionspriserna och lönsamheten, skulle det
inte få lov att slå igenom i norra Sverige.

Nu är det dess bättre så att mjölkproduktionen i
landet totalt sett har uppnått balans. Det finns alltså
ett produktionsutrymme att hålla fast vid för norra
Sverige. Motiv för en ytterligare sänkning finns
därmed inte totalt och i synnerhet inte för norra
Sverige.

När det sedan gäller frågan om vissa tankegångar
som eventuellt skulle finnas inom regeringskansliet
är det min ambition att hemlighålla dem så länge
som möjligt, och jag skall därför inte avslöja för
mycket på det området. Jag vill bara nämna att
frågan om ändring av gränsdragningar liksom
tidigare är mycket komplicerad och att det tar tid
att förbereda sådana åtgärder.

Anf. 27 KJELL ERICSSON (c):

Herr talman! Jag får tacka för svaret och hoppas att
det kommer ett positivt förslag, som ger brukarna i
norra Sverige den framtidstro som jag efterfrågar.
Det är många som i dag bekymras av jordbrukets
framtid. En opinionsundersökning för inte länge
sedan visade att en stor del av svenska folket vill ha
öppna landskap och en levande landsbygd. Jord-
och skogsbruket är basnäringarna på landsbygden,
och det är därför viktigt att man ger brukarna
förutsättningar att överleva även i framtiden. Det
är angeläget att regeringen så snart det kan ske
lägger fram förslag som ger de rätta signalerna till
näringsutövarna.

Anf. 28 Jordbruksminister KARL ERIK
OLSSON (c):

Herr talman! Bara helt kort: Jag tror att det är rätt
att svenska folket vill ha kvar det öppna landskapet,
inte minst i våra skogs- och mellanbygder samt i
norra Sverige. Men ambitionen är ju den att vi skall
uppnå balans i produktionen av livsmedel och
jordbruksprodukter i Sverige och att vi skall kunna
få ett konkurrenskraftigt jordbruk i hela landet.
Om vi får det blir tendensen inte sjunkande
lönsamhet utan möjligen en förbättrad lönsamhet.
Då blir dessutom problemen för jordbruket i norra
Sverige med att hänga med i denna utveckling inte
så stora.

Överläggningen var härmed avslutad.

12 § Svar på fråga 1991/92:247 om fusk med
ursprungsmärkning

Anf. 29 Jordbruksminister KARL ERIK
OLSSON (c):

Herr talman! Stina Gustavsson har frågat vilka
åtgärder civilministern avser vidta för att en varas
ursprung -- i detta fall grönsaker och frukt -- klart
skall framgå vid försäljning. Frågan har
överlämnats till mig för besvarande.

Marknadsföring som vilseleder konsumenterna om
en varas geografiska ursprung kan förbjudas vid
vite med stöd av generalklausulen i 2 §
marknadsföringslagen. Konsumentombudsmannen
kan föra talan hos marknadsdomstolen om sådant
förbud.

Fr.o.m. den 1 januari 1992 skall alla
färdigförpackade livsmedel märkas med
ursprungsland. För oförpackade livsmedel finns ett
åtagande från detaljhandeln med följande
innebörd:

-- Information om ursprungsland skall lämnas för
bär, frukt, grönsaker, potatis, rotfrukter och
svamp, som säljs i lös vikt genom självplockning
eller i förpackningar som inte är tillslutna.

-- information skall lämnas på skylt eller anslag
intill varan. För vegetabilier som säljs i förpackning
kan informationen i stället lämnas på
förpackningen.

När det gäller oförpackade livsmedel är det av
praktiska skäl svårare att ställa upp krav på
ursprungsmärkning. Om en säljare anger
ursprunget för sådana varor på ett vilseledande
sätt, gäller marknadsföringslagens bestämmelser.

För svenska producenter är det viktigt att hålla en
så hög kvalitet på sina produkter och att
marknadsföra dessa på ett sådant sätt att
konsumenterna efterfrågar deras varor. Det blir då
en angelägenhet för handeln att märka varorna
med ursprungsland. Svenskproducerade livsmedel
bör vara en garanti för hög kvalitet till
konkurrenskraftiga priser. För bästa möjliga
efterlevnad av detaljhandelns åtagande om
märkning är det över huvud taget betydelsefullt att
konsumenterna efterfrågar varornas ursprung.

Anf. 30 STINA GUSTAVSSON (c):

Herr talman! Jag har faktiskt ställt frågan just till
jordbruksministern och inte till någon annan. Jag
blev en aning förvånad när jag i snabbprotokollet
fann att mottagaren hade ändrats till
civilministern -- så ock på föredragningslistan i dag.
Men ordningen är nu återställd, och jag ber att få
tacka jordbruksministern för svaret.

De tidningsuppgifter om fusk med
ursprungsmärkning som förekommit på senare tid
har gjort att konsumenter som satt värde på
ursprungsuppgifter känt sig lurade. Också de
handlare och importörer som agerar sunt har känt
sig lurade. Inom den svenska trädgårdsbranschen
känner man olust.

Den falska ursprungsbeteckningen kan få allvarliga
konsekvenser. Om det t.ex. vid en provtagning
visar sig att produkten har för höga halter av
restsubstanser av i Sverige otillåtna
bekämpningsmedel, kan den odlare som har sitt
namn på kartongen men inte har levererat
innehållet råka illa ut.

Inom trädgårdsbranschen säger man sig veta att
t.ex. importerade tomater packas om i svenska
lådor och att utländska gurkor plastas in med
märkningen ''svenskodlad''. I svenskmärkta påsar
kan det i stället för svensk potatis förekomma
potatis från Holland eller Polen.

Eftersom den överenskommelse som träffats
mellan handeln och branschen angående uppgifter
om vilket land en produkt kommer från inte
efterlevs, borde någonting göras. Jag är inte ute
efter att ropa på ytterligare lagstiftning.
Jordbruksministern pekade på några delar av den
lagstiftning som vi har i dag, men vad jag vill är att
konsumenten skall kunna lita på uppgifterna i
butiken, och det tror jag att även
jordbruksministern vill.

Som jag ser det borde detta problem tas upp i en
ordentlig genomgång med grossister och
importörer och med branschen i övrigt för att man
skall kunna komma fram till en lösning. Jag hoppas
att jordbruksministern skall överväga att ta ett
sådant initiativ. Konsumenterna har rätt att få
vederhäftiga uppgifter när de gör sina inköp, och de
svenska producenterna har i sin tur rätt att inte
behöva utsättas för det fusk som pågår.

Anf. 31 Jordbruksminister KARL ERIK
OLSSON (c):

Herr talman! Jag har nu fått förklaringen till att
''civilministern'' hade skrivits med förskjuten
radhöjd i förhållande till resten av den fråga som
jag fått en fotokopia på. Nu är emellertid ordningen
återställd, som Stina Gustavsson sade.

Det är naturligtvis angeläget, som jag sade i mitt
svar, att man vidhåller att lagens regler följs och
även att handeln följer sina egna åtaganden. Om
det inte sker, vill jag bara upprepa vad jag sade
tidigare: I fall där ursprunget för varor anges på ett
vilseledande sätt, skall marknadsföringslagens
bestämmelser tillämpas.

Jag vågar inte själv ha någon uppfattning om hur
ofta det kan ha hänt, men det är uppenbart att om
det händer, bör det beivras. En debatt i denna fråga
bör naturligtvis fästa handelns och konsumenternas
uppmärksamhet på det som sker, och det bör kunna
vara en signal för dem att skärpa sina attityder.

Överläggningen var härmed avslutad.

13 § Svar på fråga 1991/92:277 in
biogasforskningen vid Studsvik

Anf. 32 Jordbruksminister KARL ERIK
OLSSON (c):

Herr talman! Dan Ericsson i Kolmården har frågat
mig på vilket sätt jag nu verkar för att den
kompetens som finns samlad vid Studsvik på
bioenergiområdet får fortsatta
utvecklingsmöjligheter.

Jag har tidigare i höst sagt att den kompetens som
finns inom Studsvik bl.a. när det gäller teknisk
forskning och utveckling rörande
biobränsleanvändning är värdefull för
energisystemets omställning och utveckling. Detta
bör vara en värdefull resurs för forskning och
utveckling inom området.

Jag har inhämtat att diskussioner för närvarande
pågår mellan Studsviks ägare Vattenfall och de
parter som är intresserade av att forsknings- och
utvecklingsverksamheten vid Studsvik Energi- och
Miljöenhet fortlever.

Den s.k. energiöverenskommelsen som regeringen
har ställt sig bakom innebär att medel har avdelats
för utveckling av förnyelsebara energikällor, bl.a.
biobränsle. Denna satsning bör innebära att det
kommersiella intresset för biobränslen ökar.

En förutsättning för att enheten vid Studsvik skall
få en varaktig framtid är att den stöds och drivs av
en eller flera intressenter som har ett intresse av att
kommersiellt använda den teknik som utvecklas vid
Studsvik AB. Ett statligt återtagande av ansvaret
för enheten är därför inte någon långsiktigt
bärkraftig lösning.

Anf. 33 DAN ERICSSON i Kolmården
(kds):

Herr talman! Jag vill börja med att tacka
jordbruksministern för svaret. Anledningen till min
fråga är den oro som finns för att kompetens på
bioenergiområdet skall gå förslösad. Jag ser det
som synnerligen väsentligt att forskningen kring
biobränslen och deras användning i energisystemet
prioriteras mycket kraftigt från statsmakternas
sida. Det är nämligen en av förutsättningarna för
att de energipolitiska riktlinjer som riksdagen lade
fast i våras också skall bli verklighet.

En avveckling av kärnkraften förutsätter att
biobränslen kommer till användning i stor skala. En
förutsättning för det är att teknikerna för
användningen förbättras. Det görs en viktig
forskningsinsats i Studsvik när det gäller
produktion av biogas i småskaliga anläggningar,
något som jag personligen tror är en av de viktiga
komponenterna i den framtida
energiförsörjningen.

Frågan om framtiden för Studsvik Energi- och
Miljöenhet var redan tidigare i höstas uppe till
diskussion här i kammaren. Det skedde mot
bakgrund av att verksamheten då ansågs hotad. Då
gick jordbruksministern in i debatten och sade bl.a.
att det är viktigt att det här arbetet får fortsätta.
Egentligen hoppas jag att det leder till att
utvecklandet av biobränslen kan gå ännu längre och
ännu snabbare än vad som är fallet i dag.

Nu börjar tiden att rinna ut på flera sätt. Min
konkreta fråga till ministern, som jag dess värre
inte fått något klart svar på, var på vilket sätt
ministern nu verkar för att den kompetens som
finns samlad vid Studsvik på bioenergiområdet får
fortsatta utvecklingsmöjligheter. Detta sades i den
tidigare debatten. Det svar jag fått är att ett statligt
återtagande av ansvaret för enheten inte är någon
långsiktigt bärkraftig lösning. Regeringen har ett
större ansvar än så för att en av grundbultarna i den
framtida energiförsörjningen, nämligen
bioenergin, skall kunna bli hållfast. Forsknings- och
utvecklingsarbetet är därvidlag centralt.

Anf. 34 Jordbruksminister KARL ERIK
OLSSON (c):

Herr talman! Jag tror att Dan Ericsson i
Kolmården och jag har i stort sett samma
uppfattning i sakfrågan, och förhoppningsvis också
när det gäller frågan om Studsvik. Om man skall
kunna ställa om energisystemet, som en mycket
bred majoritet här i riksdagen är överens om, krävs
det en utveckling av olika alternativ. Det krävs även
elproduktion av bioenergi som en del av detta. Vi
vet att det finns en debatt om de olika formerna för
detta.

Vattenfall har för sin del talat om att de är mest
intresserade av den storskaliga tekniken som
bygger på trycksatt förgasning, medan den
småskaliga tekniken med atmosfärisk förgasning,
som man forskar om i Studsvik, inte är så intressant
för Vattenfall. Den bör däremot vara mycket
intressant för mindre anläggningar med andra
intressenter, t.ex. kommuner och värmeverk.
Dessa bör finnas bland dem som kan agera. I det
sammanhanget verkar regeringen för att se till att
det finns tillräckliga resurser för att stötta upp den
här produktionen och den långsiktiga
användningen av bioenergi på detta sätt. Sedan
måste energimarknaden fungera på ett sådant sätt
att marknaden i sin tur driver utvecklingen vidare.
Det är den första inriktningen i regeringens
verksamhet för närvarande.

Anf. 35 DAN ERICSSON i Kolmården
(kds):

Herr talman! Det är intressant att
jordbruksministern säger att han understryker
vikten av biomassa och bioenergiproduktion.
Problemet är att tiden börjar rinna ut, inte minst
när det gäller just det här forsknings- och
utvecklingsarbetet vid Studsvik.

Ministern säger på ett annat ställe i sitt svar att
medel har avdelats för utveckling av förnybara
biobränslen. Kan man tänka sig att de medlen
också kan sättas in direkt där de nu behövs, i den
typ av verksamhet som Studsvik Energi- och
Miljöenhet representerar? Skall vi få en marknad
på detta område måste vi ligga i ledningen i
forsknings- och utvecklingsarbetet. Utan detta får
vi inte en bärkraftig marknad på kommersiella
grunder. Kan de medel som jordbruksministern
nämnt kanske gå in och stötta upp den här
verksamheten?

Anf. 36 Jordbruksminister KARL ERIK
OLSSON (c):

Herr talman! Tiden går ju alltid, det är inte
någonting som är speciellt för den här frågan.

När Vattenfall nu har uttalat att de för sin del inte
är intresserade av att satsa mycket pengar i den här
anläggningen måste naturligtvis andra intressenter
få en viss tid på sig att agera. Jag är medveten om
att personalen vid Studsvik har varslats. Det
kommer alltså att hända någonting, men jag tror att
det också är en signal som visar inte bara
regeringen, utan också andra, hur pass allvarligt det
är.

Vi tar den här frågan på fullt allvar, men vi anser
framför allt att våra medel i princip skall sättas in
på forskningsområdet, och vi vill låta Studsvik
agera självständigt. Det är utgångspunkten för vårt
arbete. Det är min absoluta förhoppning att detta
inte skall leda till att några resurser går förlorade i
sammanhanget.

Anf. 37 DAN ERICSSON i Kolmården
(kds):

Herr talman! Det lät förhoppningsfullt att det
kommer att hända någonting, som
jordbruksministern uttrycker det. Mot bakgrund av
det som han har sagt i tidigare debatter och här i
dag förutsätter jag därmed att det här forsknings-
och utvecklingsarbetet på bioenergiområdet
kommer att få bedrivas också i fortsättningen. Då
får vi bättre förutsättningar för en kommersiell
marknad på det här området.

Med detta tackar jag ministern för svaret.

Överläggningen var härmed avslutad.

14 § Svar på fråga 1991/92:183 om humanitär
hjälp åt Tibets folk

Anf. 38 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):

Herr talman! Leif Bergdahl har frågat mig om
regeringen i samband med Dalai Lamas besök i
Sverige den 3--6 december kunde erbjuda denne
humanitär hjälp.

Regeringen är väl medveten om situationen för de
tibetanska flyktinggrupper som alltsedan 1959, på
grund av omständigheterna, har tvingats fly från
Tibet och nu bebor angränsande områden i norra
Indien.

Från svensk sida har sedan år 1968 genomförts ett
antal humanitära insatser för tibetanska flyktingar i
Indien. Dessa har bekostats genom insamlade
privata medel och huvudsakligen administrerats av
Svenska Tibetkommittén och exempelvis omfattat
flera fadderbarnsprojekt, barnhemsbyggande
m.m. Sedan fyra år tillbaka har bidrag från SIDA
utgått, vilka huvudsakligen kanaliserats via
Svenska Tibetkommittén. Detta har hittills
inneburit bidrag till:

-- byggande av ett barnhem,

-- utställnings- och försäljningslokaler i anslutning
till ett kvinnocenter och i ett senare skede en
läkarmottagning och personalbostäder i anslutning
till samma center,

-- kontorsutrustning till Tibets kvinnoorganisation
med syftet att utbilda unga kvinnor i användningen
av moderna kontorshjälpmedel,

-- uppförande och administrering av skola,
utrustning av skolsalar m.m.

Dessutom har sedan ett par år tillbaka
kulturbistånd givits i syfte att bidra till att
kunskapen om den tibetanska kulturen fördjupas
och sprids. Det rör sig om stöd till ett tibetanskt
bibliotek i Dharamsala i Indien. Ett förslag till
följdprojekt har i dagarna inkommit till SIDA
avseende en databas för bibliotekets tibetanska
bokbestånd som omfattar 65 000 titlar. Jag hade
möjlighet att vid mötet med Dalai Lama informera
om att detta projektförslag nu är klart att
godkännas för genomförande.

Behovet av mediciner bland de landsflyktiga
tibetanerna i Indien är en fråga som lämpligen bäst
hanteras av våra enskilda organisationer med stöd
från SIDA. Jag kommer att se till att möjligheterna
till hjälp i sammanhanget utforskas.

Leif Bergdahls fråga avser humanitärt bistånd till
den tibetanska kolonin i Indien, och jag har därför
i mitt svar inriktat mig på vad vi från svensk sida gör
för att bistå denna grupp. Jag vill emellertid tillägga
att vi från svensk sida också är medvetna om de
svåra förhållanden som råder för den tibetanska
befolkningen inne i Tibet, förhållanden som är
omvittnade i olika besökares rapporter. Det är med
beklagande jag konstaterar att inga mer
omfattande insatser kunnat göras för denna grupp.
Ett exempel på en svensk biståndsinsats i Tibet är
emellertid Svensk-tibetanska skol- och
kulturföreningens skolprojekt som stöds av SIDA.

SIDAs bidrag för alla nämnda Tibetrelaterade
insatser beräknas totalt till omkring 3 milj.kr.

Anf. 39 LEIF BERGDAHL (nyd):

Herr talman! Jag tackar för Alf Svenssons svar
även om jag inte är nöjd med det. Jag gläder mig
också över att vi äntligen fått en biståndsminister
vars hjärta klappar varmare för folk som lider nöd
än för diverse socialistiska diktaturer.

Sverige har gett ca 10 miljarder till Vietnam. Tibet
har fått 3 miljoner. Vi kan jämföra dessa 3 miljoner
med det antal miljoner som getts till den lilla ön
Grenada i Västindien. SIDAs statistik visar att när
Grenada med hjälp av s.k. rådgivare från Cuba var
en socialistisk diktatur skickade Sverige ganska
mycket pengar dit -- ett år 6 miljoner. De gick inte
direkt via länderbistånd utan genom diverse
vänskapsföreningar, som de brukar göra i sådana
fall.

Sedan Grenada blev fritt efter intervention från
USA -- från en demokrati således -- har SIDA
sammanlagt gett noll kronor till Grenada. Detta är
skamligt.

Låt oss titta på möjligheten att hjälpa Tibets folk
trots att det inte finns någon laglig regim inne i
Tibet. Här kan man jämföra med vad Sverige gjort
för ANC.

Missförstå mig inte. Jag har varit SSU-ordförande i
slutet på 1950-talet, och jag har arbetat för
frigörelse av de förtryckta folkmassorna i
Sydafrika. Den svenska regeringen har under åren
gett 300--500 miljoner -- ingen vet exakta
beloppet -- till ANC, bl.a. via kanaler i England.

Jag skulle vilja avsluta med att be Alf Svensson lova
att för framtiden ge åtminstone 3 milj.kr. per år till
Tibets folk.

Anf. 40 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):

Herr talman! Låt mig få säga att människor lider
nöd även i socialistiska diktaturer. Vare sig
diktaturerna är socialistiska eller fascistiska har
människorna inte valt sina diktaturer utan
påtvingats dem. Därför är de medmänniskor -- jag
vill gärna säga medbröder och medsystrar --
oberoende av hur regimen är etablerad.

Kan man nå den enskilda, lilla människan -- och det
är naturligtvis målet -- skall man vara beredd att
göra en insats.

Vi kunde resonera länge om huruvida man borde
ha satsat de stora belopp som har satsats på diverse
diktaturer här och var, men det var inte detta frågan
gällde.

Jag vill dock gärna understryka vad som stod i
sluttampen av mitt svar, nämligen att det är med
beklagande jag konstaterar att inga mer
omfattande insatser kunnat göras för denna grupp,
alltså för de tibetaner som bor i Tibet.

Anf. 41 LEIF BERGDAHL (nyd):

Herr talman! Jag tror att det är en omsvängning på
gång inom Alf Svenssons departement. Jag tackar
för de kontakter vi haft med er på hög nivå.

Vi håller med om att man skall hjälpa i första hand
folk och inte regimer. Jag tror att det kommer att
hända mycket på den fronten.

Jag skulle avslutningsvis vilja upprepa min fråga
och be Alf Svensson att konkret lova ett bistånd på
3 milj.kr. per år.

I en tidning stod det om Alf Svensson och frågan
''Har livet förändrats efter valet?''. Alf Svensson får
frågan: Om du får 5 miljoner skattefritt, vad gör du
då?

Alf Svensson säger: ''Jag tar med familjen och reser
till sluttningarna av Himalaya. Har aldrig varit där,
men jag inbillar mig att det är något av ett paradis
på jorden.''

Jag skulle vilja rekommendera Alf Svensson att på
statens bekostnad fara dit nästa vår, i mars eller
april, när det är vackert där, och träffa Dalai Lama.

Anf. 42 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):

Herr talman! Jag är synnerligen glad över att en
representant för Ny Demokrati ber mig att resa på
statens bekostnad. Jag hade kanske inte väntat mig
den uppmaningen, men jag tar dem givetvis till mig.

Låt mig avslutningsvis få säga att vi verkligen så
mycket vi kan vill hjälpa dem som går att hjälpa av
tibetanerna som lever i Indien. Vi vill gärna också
hjälpa de tibetaner som bor inne i Tibet. Var
övertygad om det!

Kan vi göra det, t.o.m. med större belopp än vad
Leif Bergdahl nämnde, vill vi gärna göra det.

Överläggningen var härmed avslutad.

15 § Svar på fråga 1991/92:205 om gatubarnen i
Brasilien

Anf. 43 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):

Herr talman! Ingela Mårtensson har frågat
utrikesministern om vilka åtgärder regeringen
ämnar vidta inom det internationella samarbetet
för att förbättra situationen för Brasiliens gatubarn.

Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag
som skall svara på frågan.

De övergrepp och mord som sker på gatubarn i
Brasilien och många andra länder i världen är
oacceptabla! I snart tio år har detta fasansfulla
skeende pågått. Det åvilar landets ansvariga
myndigheter att garantera skyddet för dessa barns
liv och lem. Rapporterna om ökat våld mot
gatubarnen blir allt fler. Det finns i dag 30 miljoner
barn som lever eller delvis har sin hemvist på gatan.
En skrämmande siffra!

Konventionen angående barns rätt understryker
regeringarnas ansvar att tillförsäkra barnets rätt till
försörjning, skydd och deltagande i frågor som
berör dem. Konventionen framhåller även vikten
av internationellt samarbete.

Sverige tar alla tillfällen i akt att framhålla barnens
situation i utvecklingssamarbetet. Respekten för
människans liv och värdighet är ett oeftergivligt
krav i alla samhällen. Den sociala utvecklingen i
länder som t.ex. Brasilien har starkt bidragit till den
alarmerande utvecklingen av gatubarnens
situation. Social välfärd är nödvändig för att barnen
ute i världen skall kunna få en varaktig förbättring
av sin situation.

De stora svenska insatserna för barnen på det
internationella planet sker via FNs barnfond --
Unicef.

Sverige är det enskilda land som ger störst bidrag
till organisationen. Barnfonden driver program
särskilt inriktade på att förebygga och minska
våldet mot gatubarn och fattiga ungdomar. Unicef
integrerar aktivt mänskliga rättighetsaspekter i sina
program. Även andra FN-organ har en omfattande
verksamhet för barn. Sverige är också här en stor
bidragsgivare.

Därutöver stödjer SIDA flera svenska enskilda
organisationer, bland dem Rädda barnen och
Diakonia, i deras insatser för gatubarnen i
Brasilien.

Trots ansträngningarna ser vi i dag -- Ingela
Mårtensson pekar på ett allvarligt problem -- att
situationen i många delar av världen för barnen
försämras. Vi måste därför, med ökat engagemang,
agera och reagera kraftfullt i alla relevanta fora.
Viktiga steg är barnkonventionen som antogs år
1989 av FNs generalförsamling och barntoppmötet
i september 1990, till vilket Sverige var en av
initiativtagarna. Hitintills har 99 stater ratificerat
konventionen. Toppmötet har också skapat ett
politiskt opinionstryck som jag förutsätter kommer
att bestå.

Från den svenska regeringens sida kommer vi att
lyfta fram barnens livsvillkor starkare och
tydligare. Vi kommer att göra det i multilaterala
fora och i våra bilaterala kontakter med regeringar.
Barnens situation i världen måste mer än tidigare
ställas i fokus. Sverige är aktivt engagerat för att
FNs barnkonvention inte bara blir ratificerad, utan
också tillämpad. De nordiska länderna höll ett
gemensamt anförande i denna fråga i FNs
generalförsamling tidigare i höst.

För att förbättra situationen för barn i världen avser
vi att genom särskilda insatser ge ökat stöd till såväl
enskilda organisationer som FN-organ som arbetar
för och med världens gatubarn. Alla barn måste få
möjligheter till en människovärdig framtid!

Anf. 44 INGELA MÅRTENSSON (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet för
svaret, som jag tyckte präglades av engagemang för
barnens situation, och det är jag glad för.

I dag är det den 10 december, de mänskliga
rättigheternas dag. Det är 43 år sedan man antog
en generell förklaring i FN gällande de mänskliga
rättigheterna. Trots detta pågår brott mot de
mänskliga rättigheterna varenda dag.

Jag tycker att framför allt barnens situation är
väldigt viktig. Alla har ju rätt till ett säkert liv, men
dessa barn är helt utlämnade och jagas av
dödspatruller.

Enligt uppgifter jag har fått mördades 492 barn i
Rio de Janeiro 1990. I helgen träffade jag en
professor från Brasilien som påstod att det i hela
Brasilien rör sig om över miljonen barn som har
dödats på detta vis. Det är fullkomligt
oacceptabelt.

Därför är jag tacksam för att Sverige vill ta upp
barnens situation. Det är inte minst viktigt att få till
stånd sådana projekt där barnen kan tas om hand
så att de slipper att leva på gatan som de nu är helt
utlämnade till. Det bör finnas någon som engagerar
sig för dessa barn och tar hand om dem så att de får
en dräglig tillvaro och möjlighet att överleva.

Anf. 45 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):

Herr talman! Jag är Ingela Mårtensson mycket
tacksam för att denna fråga togs upp. Jag är helt
övertygad om att det inte finns någon
riksdagsledamot eller medborgare som inte känner
djupt engagemang när man hör att barn jagas och
skjuts till döds när de är ute och söker efter några
skulor för sin överlevnad.

Jag vill i det här sammanhanget nämna att det finns
ett engagemang på bred nivå. Så sent som i söndags
var jag på en julmusikal, som man kanske kan kalla
det. Den hette En levande och sjungande julgran.
Den har gått nu under advent i Filadelfiakyrkan i
Stockholm. 8 000 av Stockholms skolbarn får gå dit
och se den musikalen. Varje skolbarn betalar 10 kr.
i entré -- även om det kanske sker via
skolförvaltningen. Alla dessa pengar går till
gatubarnen i Rio de Janeiro. Det sades att det blir
200 sängplatser till dessa barn.

Jag tror att det var ett mycket bra initiativ. Då
kommer det ut till den svenska allmänheten att här
måste vi bry oss om.

Unicef har också vid sitt styrelsemöte den 21
november föreslagit att svenska ambassadörer i
länder med gatubarn instrueras att kontakta sådana
enskilda organisationer som arbetar med frågan om
mänskliga rättigheter och gatubarnens situation.

Anf. 46 INGELA MÅRTENSSON (fp):

Herr talman! Jag ber än en gång att få tacka för
svaret. Jag är mycket glad för att biståndsministern
verkligen tar dessa problem på allvar och kommer
att verka för en bättre situation för gatubarnen i
olika internationella sammanhang.

Överläggningen var härmed avslutad.

16 § Svar på fråga 1991/92:208 om Burma

Anf. 47 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):

Herr talman! Kristina Svensson har, med referens
till den Burma-resolution som på svenskt initiativ
nyligen antogs i Förenta nationernas tredje utskott,
frågat utrikesministern vilka övriga åtgärder
regeringen förbereder för att protestera mot den
burmesiska militärregimens brott mot mänskliga
rättigheter.

Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag
som skall svara på frågan.

På senare tid har Sverige varit utomordentligt
aktivt då det gäller att protestera mot överträdelser
av mänskliga rättigheter i Burma. Vi har också
samverkat med andra länder för att utöva
påtryckningar på militärregimen i Rangoon i syfte
att ge stöd åt de demokratiska krafterna och söka
förbättra läget när det gäller de mänskliga
rättigheterna i landet.

Låt mig här i korthet peka på vissa av de åtgärder
som nyligen vidtagits på svensk sida och vilka
ytterligare aktioner som kan förväntas.

Sverige har sedan ett par år tillbaka uppmärksamt
följt utvecklingen i Burma på området för de
mänskliga rättigheterna. Sverige har också aktivt
deltagit i FN-behandlingen rörande situationen i
Burma, både i FNs kommission för de mänskliga
rättigheterna och i generalförsamlingen.

I generalförsamlingens tredje utskott antogs den 29
november i år ett resolutionsförslag som Sverige
lade fram tillsammans med 31 andra länder.
Förhandlingar om resolutionstexten hade
dessförinnan pågått i flera månader. I resolutionen
uttrycker generalförsamlingen sin oro över
allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna.
Vidare uppmanas regeringen i Burma att tillåta alla
medborgare att fritt delta i den politiska processen
i landet.

Resolutionen går nu vidare till ett formellt
antagande i generalförsamlingen i mitten av
december. Härutöver kan tilläggas att
generalförsamlingen nästa år kommer att ta upp
situationen i Burma till förnyad granskning.

Situationen i Burma kommer också att behandlas
av FNs kommission för de mänskliga rättigheterna
som sammanträder i Genève i januari--mars 1992.
Även om Sverige fr.o.m. år 1992 inte längre är
medlem i kommissionen avser regeringen att aktivt
verka för att Burma tas upp i kommissionen, så att
en fortsatt offentlig granskning av brotten mot de
mänskliga rättigheterna i Burma kommer till stånd.

Vid sidan av det viktiga arbete som bedrivs inom
ramen för FN vill jag också erinra om den starka
kritik mot den burmesiska militärregimen som
Sverige vid upprepade tillfällen och på olika sätt
gett uttryck för. Vi har under hösten anslutit oss till
protestaktioner, s.k. démarcher, som bl.a. EG-
länderna gjort i Rangoon. Vår strävan är att även i
fortsättningen använda oss av sådana bilaterala
démarcher.

Vi fortsätter att på bästa möjliga sätt ge moraliskt
stöd åt dels den fängslade oppositionsledaren och
fredspristagaren Aung San Suu Kyi, dels ett stort
antal i demokratisk ordning valda politiker som
förhindras verka fritt. Vidare kommer vi även i
fortsättningen att på lämpligt sätt ge stöd åt den
demokratiskt valda burmesiska
parallellregeringen, som tvingats avstå från
regeringsmakten. Jag ser själv med glädje fram
emot mitt samtal med premiärministern och
utrikesministern i parallellregeringen senare i
veckan.

Anf. 48 KRISTINA SVENSSON (s):

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret, som
jag tycker är uttömmande eftersom det tar upp
både de multilaterala åtgärderna och de bilaterala
åtgärder som vi kan vänta oss.

Det är först nu, sedan oppositionsledaren tilldelats
fredspriset, som strålkastarljuset riktas mot det
fruktansvärda förtryck som råder i Burma och som
går tillbaka till blodbaden i Rangoon 1988, då över
1 000 demonstranter dödades, däribland en hel del
barn.

Man höll visserligen val i maj, men det folkvalda
parlamentet har aldrig sammanträtt.
Oppositionspartiet fick 80 % av rösterna. Partiet
leds av Aung Sang Suu Kyi.

Militärjuntan styr genom underrättelsetjänsten och
har spioner som har infiltrerat
oppositionsgrupperna.

För närvarande sitter närmare 4 000 politiska
fångar i olika fängelser. Bland dem finns 53
parlamentsledamöter. En del av dem har torterats,
förmodligen till döds.

Amnesty har i dagarna presenterat en rapport som
är synnerligen kritisk.

Ett antal tidigare fredspristagare vädjade i går om
sanktioner mot Burma. Bland dessa fredspristagare
finns Willy Brandt och Desmond Tutu.

Det är ohyggliga förhållanden som vi lär känna nu
från ett stängt Burma. Informationen sipprar dock
ut.

Jag skulle vilja veta om statsrådet är beredd att
arbeta för sanktioner, som dessa tidigare
nobelpristagare har föreslagit.

Anf. 49 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):

Herr talman! Som Kristina Svensson vet följer
Sverige FN när det gäller sanktioner. Naturligtvis
vill vi på alla tänkbara sätt och på för oss öppna
vägar protestera mot de vederstyggligheter som
existerar i Burma -- var övertygad om det.

Jag tror också att det finns anledning att se något
positivt på möjligheten att via den opinionsbildning
som nu existerar och som naturligtvis denna dag får
en extra accent få den nuvarande burmesiska,
politiskt-demokratiskt icke rätt valda regeringen att
reagera.

I dag är det, som nyss här nämndes, så att
nobelpristagarens man och deras parets söner är på
väg till Oslo för att ta emot fredspriset. Det måste
ju på denna internationella dag för mänskliga
rättigheter väcka internationell uppmärksamhet.

Jag tror också, som här nämndes, att rapporten från
Amnesty verkade i rätt riktning.

Anf. 50 KRISTINA SVENSSON (s):

Herr talman! Betyder detta svar att statsrådet är
beredd att verka för ett svenskt initiativ i FN för
sanktioner mot Burma?

Anf. 51 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):

Herr talman! Jag tror det är väldigt viktigt -- och
det visar för övrigt det som gjorts hittills -- att man
arbetar på bred basis och inte springer ut med
initiativ som man blir tämligen ensam om.
Huruvida det finns möjlighet att få stöd för
sanktioner på mycket bred basis -- det är den saken
det handlar om ifall man inte vill bränna marken --
kan jag inte nu bedöma.

Anf. 52 KRISTINA SVENSSON (s):

Herr talman! Vi har ju arbetat just på bred basis
i FN när det gäller Burmaresolutionen. Förra året
kunde vi inte lägga fram den för att vi inte hade det
breda stödet. I år har vi lyckats med det. Jag har
sett att vi har varit framgångsrika i vårt arbete för
att fördöma Burma. Då finns det väl all anledning
att gå vidare på den vägen? Jag ställer denna fråga
ännu en gång till statsrådet.

Anf. 53 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):

Herr talman! Så långt vi kan komma skall vi gå. Var
övertygad om det. Det är det svar jag kan ge. I mitt
inledande svar nämnde jag också att det nu handlar
om Genève när kommissionen för mänskliga
rättigheter sammanträder där under januari till
mars.

Anf. 54 KRISTINA SVENSSON (s):

Herr talman! Jag tackar för svaret, men jag vill
också påminna om att det finns ett antal
internationella fora att arbeta genom. Det finns
flera än de som vi har diskuterat här. Vi kan t.ex.
agera genom Världsbanken. Jag hoppas att
statsrådet är beredd att göra det.

Överläggningen var härmed avslutad.

17 § Svar på fråga 1991/92:245 om
katastrofhjälp till Baltikum

Anf. 55 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):

Herr talman! Lars Sundin har frågat mig om
regeringen är beredd att snabbt ge effektiv
katastrofhjälp till Baltikum.

Svaret är ja.

Katastrofanslaget är i första hand avsett för akuta
insatser i fattiga länder där katastrofsituationen
ofta blir en fråga om överlevnad för utsatta
befolkningsgrupper. För att kunna möta behoven
av hjälp håller regeringen en hög beredskap för
katastrofinsatser, humanitärt bistånd och annan
nödhjälp.

Under hösten har beslut fattats om omedelbara
insatser i länder i Öst- och Centraleuropa. Det
gäller länder som Jugoslavien och Albanien där
hjälpen lämnats genom enskilda organisationer
som Svenska röda korset, Svenska Caritas m.fl.
Senast denna vecka tilldelades Erikshjälpen 4
milj.kr. för insatser i främst S:t Petersburg-
området. Utöver de nämnda organisationerna
utförs genom egen finansiering ett omfattande och
beundransvärt hjälparbete i Östeuropa av
organisationer som Lutherhjälpen,
Frälsningsarmén, Slaviska missionen,
Pingstmissionens u-landshjälp m.fl.

Försörjningssituationen i de baltiska staterna är
allvarlig. I Estland råder en akut brist på fodersäd,
mediciner och bensin. Bristen på fodersäd har
bidragit till en oväntad och snabbt stigande brist
även på vete. Rapporter från Lettland talar om ett
hastigt försämrat försörjningsläge, och det gäller då
främst spannmål, bensin och mediciner.
Situationen i Litauen torde vara likartad.

Bristen på basförnödenheter i de tre baltiska
staterna och i Sovjetunionen inför den stundande
vintern har uppmärksammats av regeringen, och en
organiserad hjälp är redan på väg till S:t
Petersburg. Förutom denna omedelbara åtgärd
inbjöd regeringen i förra veckan företrädare för
enskilda organisationer till ett möte för att dels
samla in information om försörjningsläget i
Sovjetunionen och Baltikum, dels för att diskutera
på vilket sätt hjälpen bäst bör vara utformad för att
nå de mest utsatta grupperna i samhället. Detta
möte följs nu upp av SIDA och de enskilda
organisationerna.

Regeringens avsikt med detta arbete är att redan
före årsskiftet kunna ge ett snabbt och effektivt
bistånd i samband med den plötsligt uppkomna
katastrofsituationen i S:t Petersburg och i
Baltikum. Hjälpen är i första hand avsedd för de
mest utsatta grupperna i samhället, som har svårt
att klara försörjningen. Det gäller barn och
barnfamiljer, gamla, sjuka och handikappade. Det
är således viktigt att följa upp hjälpen så att den inte
kommer i fel händer eller missbrukas på något sätt.
För en mer ingående bedömning av
försörjningssituationen, distributionsproblemen
etc. avser regeringen att skicka en delegation till
Sovjetunionen och de baltiska staterna för att
bedöma vilka insatser som är nödvändiga i vinter
och inför nästa odlingssäsong. Med dessa åtgärder
vill regeringen understryka sin beredvillighet att
bistå sina grannländer i den pågående
omställningsprocessen.

Anf. 56 LARS SUNDIN (fp):

Herr talman! Jag tackar statsrådet för det positiva
svaret på min fråga när det gäller huruvida
regeringen är beredd att snabbt ge effektiv hjälp till
Baltikum. Jag frågade i november hur regeringen
vill utveckla samarbetet och stödet till de baltiska
staterna. Utrikesministern redogjorde då för hur
dessa åtgärder förbereddes. Nu gäller det i stället
katastrofhjälp. Nu handlar det om att förhindra en
katastrof. Så allvarlig är situationen i Baltikum vad
gäller livsmedel och bränsle.

Regeringens klara ja som svar på min fråga är jag
därför nöjd med. Men jag skulle även vilja veta om
regeringen har överlagt med representanter för
balterna om vilken hjälp som behövs, i vilken form
hjälp skall ges och hur stor den bör vara för att bli
effektiv.

Anf. 57 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):

Herr talman! På den frågan vill jag svara: Ja. Via
våra ambassadörer i de tre baltiska staterna har vi
varit i kontakt med myndigheterna i Baltikum, och
vi har fått besked om vad man önskar sig mest av
allt nu, vilka varor det gäller och vilka grupper som
behöver hjälp. I morgon skall jag sammanträffa
med de tre baltiska staternas ambassadör i Sverige
och ytterligare informera mig.

Jag kan även upplysa om att på fredag svarar
statsrådet af Ugglas eller statsrådet Dinkelspiel på
en interpellation som också gäller denna
frågeställning. Mot bakgrund av den debatt som
har förts i media vill jag med emfas säga att
regeringen ligger i för att verkligen visa att vi nu
skall hjälpa våra brödrafolk i Baltikum.

Anf. 58 LARS SUNDIN (fp):

Herr talman! Är regeringen också beredd att
fortsätta med den här katastrofhjälpen vintern
igenom? Är det fråga om en engångsinsats eller är
det fråga om en luftbro till Baltikum?

Anf. 59 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):

Herr talman! En luftbro låter så enormt, men det
kanske inte var riktigt så Lars Sundin menade. Vi
är naturligtvis på det klara med att man inte skall
göra punktinsatser. Människor har behov av bröd
mer än en dag. Insatsen skall naturligtvis vara av
långlivad karaktär, annars är det inte mycket
beställt med den.

Anf. 60 LARS SUNDIN (fp):

Herr talman! Kan statsrådet ge något mått på hur
stor hjälp det kan bli fråga om?

Anf. 61 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):

Herr talman! Jag gissar att Lars Sundin vill ha mig
att nämna ett antal miljoner. Jag tror inte att det
vore klokt att göra det. Det skulle då bli en sådan
låsning till den siffran. Jag hoppas att Lars Sundin
kan vara nöjd med att vi verkligen skall göra så
mycket vi kan.

Anf. 62 LARS SUNDIN (fp):

Herr talman! På förekommen anledning vill jag
fråga om det finns några förbehåll i löften om
katastrofhjälp till Baltikum, vid sidan av att hjälpen
naturligtvis skall komma rätt adressat till del?

Anf. 63 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):

Herr talman! Det finns alltid förbehåll. Men jag är
övertygad om att de tre baltiska staterna kommer
att klara av dem.

Överläggningen var härmed avslutad.

18 § Svar på fråga 1991/92:261 om biståndet till
Zambia

Anf. 64 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):

Herr talman! Lars Moquist har frågat mig om jag
omgående kommer att genomföra och finansiera en
undersökning huruvida zambiska tillgångar
överförts olagligt till Zambias tidigare president.

Bakgrunden är rykten om att Zambias förre
president Kaunda påstås ha ca 4 miljarder US
dollar på bankkonton i Schweiz. Rykten som detta
förekommer om många ledare inte bara i u-
länderna, och det är givetvis mycket svårt för mig
att bedöma sanningshalten i sådana rykten.
Uppgifterna om president Kaunda spreds av
anhängare till flerpartirörelsen MMD under
valkampanjen. Efter MMDs seger och president
Chilubas tillträde har Zambias nya regering
aviserat att man avser genomföra en grundlig
undersökning av tidigare regeringsmedlemmars
ekonomiska tillgångar. En sådan zambisk
undersökning om interna förhållanden anser jag
vara rätt tillvägagångssätt. Genom vår ambassad i
Lusaka kommer vi att följa undersökningen nära.

Vad gäller svenska biståndsmedel till Zambia, vill
jag bara klargöra att för dem gäller samma regler
och noggranna uppföljning som för allt annat
bistånd. Några misstankar om att medel för
biståndssamarbetet med Zambia skall ha
förskingrats av f.d. president Kaunda eller någon
annan regeringsmedlem föreligger inte.

Anf. 65 LARS MOQUIST (nyd):

Herr talman! Tack för svaret. Alf Svensson säger
att man inte har några misstankar om att medel har
förskingrats av den förre presidenten Kaunda i
Zambia. Det är litet märkligt att man på UD har en
så ljum attityd till problemet med korruption. Av
anhängare till Kaunda framgår att medel har
tvingats föras utomlands eftersom man har velat ha
utländska tillgångar om en militärkupp skulle
lyckas. Det finns således även belägg från Kaundas
tidigare ministär på att förhållandena kan vara
sådana som jag har framfört här.

För att allmänheten skall hysa förståelse för det
bistånd som vi ger till utvecklingsländer är det
viktigt att vi reagerar när och om biståndspengar
ramlar ner i fickorna på höga befattningshavare i
tredje världens länder. Om vi inte reagerar reses
naturligtvis berättigade krav på att biståndsmedlen
skall reduceras till förmån för behjärtansvärd hjälp
till eftersatta grupper i Sverige. Vi skall komma
ihåg att vi inför budgetåret 1989/90 lämnade
bistånd, bilateralt och multilateralt, på drygt 265
milj.kr. I april år 1990 lämnade vi dessutom
ytterligare betalningsbalansstöd till Zambia på 100
miljoner, eftersom man inte klarade betalningar till
internationella valutafonden, IMF, och
Världsbanken. För 1991/92 har medelsramen
utökats med ytterligare 20 milj.kr.

Det är alltså inte obetydliga belopp som lämnas till
Zambia. Jag tycker därför att det är viktigt att
frågan verkligen bevakas och att den utreds om
förhållandena skulle vara sådana som de framställs
i de artiklar som har kommit oss till handa.

Anf. 66 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):

Herr talman! Jag måste säga att jag tycker att Lars
Moquist rör ihop detta till en väldig gröt. Det finns
rykten som säger att Kaunda har skott sig. Det finns
massor av den typen av rykten runt om i världen,
inte minst kanske i tredje världen. Vad som nu skall
inträffa är att detta skall undersökas av den
nuvarande zambiska regeringen. Det enda rimliga
måtte väl vara att låta den nuvarande regeringen
undersöka frågan och att se vad den kommer fram
till.

Zambia har nu alltså en ny president, Chiluba, som
vi enligt min uppfattning har all anledning att önska
lycka till och att stödja och stötta så mycket vi kan.
Jag tycker att det var en väldig framgång att han
fick ta över. Han kommer att utreda denna fråga.
Det skall inte vi göra.

Visar det sig sedan att det är så som ryktena gör
gällande, då får vi ta upp frågan till nya
resonemang. Men vi kan inte nu ha en stor debatt
om rykten om Kaunda. Det är en orimlighet.

Jag säger i slutet av mitt svar att vi har kontroll över
de svenska biståndsmedlen. Dem har alltså inte
Kaunda stoppat i egen ficka. Detta påstår vi. Är det
någon som påstår något annat, får han göra skäl för
de påståendena.

Säg inte heller, Lars Moquist, att det på UD skulle
finnas någon ljum attityd till korruption. Det gör
det inte. Korruption existerar -- jag tror faktiskt att
det existerar också i vårt samhälle -- men vi har
ingen ljum inställning till det. Den kan vara svår att
få tag på och komma åt, men i den mån vi får den
belagd och bevisad sitter vi inte ljumma eller
oengagerade. Var övertygad om det!

Låt mig än en gång få säga att jag tycker att vi nu
skall se positivt på den nye presidenten Chilubas
möjligheter. Hittills har han visat frejdiga takter.
Jag kan väl också berätta för Lars Moquist att
president Chiluba kommer till Sverige någon gång
under sommaren nästa år.

Anf. 67 LARS MOQUIST (nyd):

Herr talman! Jag får väl tills vidare nöja mig med
att det kommer att bli en utredning och att man så
att säga har detta på näthinnan både i Zambia och
på vårt biståndskontor och vår ambassad där nere.
Skulle det visa sig att det är fråga om en sådan
soppa som man kan befara, har jag alltså Alf
Svenssons ord på att Sverige kommer att reagera.
Jag tackar för det.

Överläggningen var härmed avslutad.

19 § Svar på fråga 1991/92:240 om
studiemedelsnämnderna m.m.

Anf. 68 Utbildningsminister PER UNCKEL
(m):

Herr talman! Låt mig först tacka för
tillmötesgåendet att lägga om tidsschemat så att det
passar också mina önskemål.

Lena Öhrsvik har frågat mig vilka motiv regeringen
har för att föreslå att samtliga
studiemedelsnämnder och
vuxenutbildningsnämnder avskaffas.

Regeringen har den 5 december 1991 beslutat
föreslå riksdagen att anta bl.a. förslag om att
nuvarande studiemedelsnämnder och
vuxenutbildningsnämnder läggs ned och därmed
upphör som självständiga myndigheter fr.o.m. den
1 juli 1992 (prop. 1991/92:76). Propositionen
kommer inom kort att överlämnas till riksdagen. I
propositionen lämnar jag en ingående redovisning
för skälen för mitt förslag. Här vill jag nämna att
huvudskälet är att den nuvarande ordningen, som
innebär att ansvaret regionalt är splittrat på 30
självständiga myndigheter, försvårar möjligheterna
till helhetslösningar och en mer flexibel
resursanvändning och därigenom motverkar
besparingar och rationaliseringar inom den
offentliga sektorn.

Förutsättningarna för att genomföra angelägna
förändringar av studiestödssystemet blir bättre med
den mer rationella organisation inom
studiestödsområdet som föreslås i propositionen.

Anf. 69 LENA ÖHRSVIK (s):

Herr talman! Jag tackar för svaret, men jag måste
säga att det var ett av de våldsammaste angrepp jag
har sett på studiestödsorganisationen, på dess
personal och ytterst på myndigheten CSN och dess
styrelse.

CSN har i år fått utmärkelsen ''kronan på verket''
just på grund av en rationell handläggning och en
mycket god service. Om man i organisationen hade
upplevt att nämnderna skulle ''försvåra
möjligheterna till helhetslösningar och en mer
flexibel resursanvändning'' hade man naturligtvis
sagt det. Skälet är ett annat, nämligen att
regeringen vill skära ner stöden, men då tycker jag
att regeringen skall säga det.

Det kan väl inte vara så att mellan 20 000 och 25 000
beslutsärenden medvetet läggs över från ca 240
förtroendevalda till s.k. byråkrater.

Jag måste säga att det är en underlig ärendeordning
att ge sig på administration och organisation innan
man har bestämt sig för hur stöden skall vara
utformade. Det är inte många dagar sedan jag i den
här kammaren fick svar på en fråga om just den
framtida utformningen av våra studiestöd. Det
hade väl varit lämpligt att vi hade fått ta ställning
till den frågan först. Jag måste än en gång fråga:
Skulle det inte vara lämpligt att bestämma sig för
hur stöden skall se ut innan man beslutar om
organisationen?

Anf. 70 Utbildningsminister PER UNCKEL
(m):

Herr talman! Svaret på den frågan är nej. Vi börjar
med att tillse att organisationen är rationell, att den
har förutsättningar att utarbeta de förslag som från
tid till annan kan vara aktuella, och sedan överlåter
vi till organisationen att efter det att regeringen och
riksdagen har fattat beslut genomföra dessa. Man
börjar alltså med att tillse att organisationen fyller
måttet.

Låt mig dessutom, herr talman, understryka att
Lena Öhrsvik naturligtvis vantolkar regeringens
förslag när hon hävdar att det faktum att vi
avvecklar myndigheterna på den regionala nivån
skulle vara ett angrepp på dessa myndigheters
personal. Sådant trams! Vad detta är frågan om är
att ge den myndighet i vilken Lena Öhrsvik själv är
styrelseledamot det totala ansvaret för att utforma
den rationellaste möjliga organisation som kan
tillskapas för att hantera de studiestödsbelopp som
staten har anledning att ställa till de studerandes
förfogande. Konstigare än så är det inte.

Anf. 71 LENA ÖHRSVIK (s):

Herr talman! Då menar alltså statsrådet att det är
rationellt att lägga ytterligare mellan 20 000 och
25 000 beslutsärenden på våra tjänstemän och helt
avskaffa det inflytande som löntagare, studenter
och andra samhällsföreträdare har över
fördelningen av pengar? Det handlar ju i det fall
som gäller vuxenutbildningsnämnderna om en
vuxenutbildningsavgift, som man gemensamt har
tagit ansvaret för att avsätta för just vuxenstudier.
Det skall alltså inte längre finnas något
demokratiskt inflytande över fördelningen av de
pengarna. Inte heller skall studenterna eller
studerandehälsovården ha något inflytande över
meritvärderingsprövning och annat.

Jag måste säga att det är en underlig väg att gå. Jag
trodde att det var vi som politiskt bestämde hur
stöden skulle se ut och att vi därefter formade en
organisation som var bra. Jag har heller inte hört
någon kritisera nämnderna för att de skulle
försvåra en rationell hantering. Det var verkligen
en överraskning. Jag menar att det är rimligt att vi
får möjlighet att diskutera stödens utformning.
Men det kanske inte utbildningsministern vill?

Anf. 72 Utbildningsminister PER UNCKEL
(m):

Herr talman! Jag diskuterar gärna stödens
utformning, men Lena Öhrsvik har frågat mig om
studiemedelsorganisationen, och då väljer jag i
enlighet med reglerna för taledebatterna att hålla
mig till detta ämne.

Låt mig därtill, herr talman, tillägga att jag har det
största förtroende för att Lena Öhrsvik och hennes
parlamentariskt tillsatta styrelsekolleger i CSN kan
forma en organisation som väl tillgodoser såväl
effektivitets- som demokratikravet.

Anf. 73 LENA ÖHRSVIK (s):

Herr talman! Jag har stort förtroende för den
styrelse jag är med i, men inte kommer vi att sitta
och handlägga mellan 20 000 och 25 000 enskilda
ärenden, utan det är andra förtroendevalda som
har lokal förankring och som är utsedda av sina
kamrater som har skött den sysslan.

Det kan väl inte vara besparingsskäl som ligger
bakom detta eller några illvilliga angrepp på just
vuxenstudiestödet? Det är nämligen den diskussion
som förekommer ute, och det är detta man
misstänker. Jag kan nämna att genom att avskaffa
nämnderna spar man 1,5 milj.kr. Är det rimligt att
ta en stor diskussion om inflytandefrågor,
demokrati och byråkratisering för 1,5 milj.kr.?

Anf. 74 Utbildningsminister PER UNCKEL
(m):

Herr talman! Jag tror inte att Lena Öhrsvik riktigt
förstår vad som är innebörden i regeringens förslag.
Vi vill i stället för att upprätthålla 31 myndigheter
på studiestödsområdet skapa en med det samlade
ansvaret för organisation och ärendehantering
inom studiestödssystemet. Det är korrekt av Lena
Öhrsvik att misstänka att det ligger besparingsskäl
bakom det förslaget. Vi tror nämligen att det är
viktigt och riktigt att spara så långt det bara går på
den statliga administrationen för att därmed ha
pengar över att ge till de studerande, som den här
organisationen faktiskt är till för att tjäna.

Anf. 75 LENA ÖHRSVIK (s):

Herr talman! Jag måste ändå få höra hur man har
tänkt sig att lösa inflytandefrågorna. Vem skall ta
hand om de skälighetsbedömningar det handlar om
vid fördelningen av vuxenstudiestöd, vid
meritvärderingsprövning, vid omprövningsärenden
i studiemedelsbeslut, osv.? Detta är ärenden som är
ganska knepiga och som vi nu har förtroendevalda
med goda kunskaper och lokal förankring som
beslutar i. Hur skall man kunna hantera det på
byråkratsidan?

Anf. 76 Utbildningsminister PER UNCKEL
(m):

Herr talman! I dessa och andra frågor får Lena
Öhrsvik hålla sig till dess propositionen är
presenterad för riksdagen.

Överläggningen var härmed avslutad.

20 § Svar på fråga 1991/92:259 om
lärarutbildningen

Anf. 77 Utbildningsminister PER UNCKEL
(m):

Herr talman! I regeringsförklaringen har
regeringen deklarerat att en ny parallell
lärarutbildning för lärare i grundskolan skall
införas. Lena Hjelm-Wallén har ställt frågan var i
utbildningssamhället det finns krav på återgång till
ämneslärarutbildning och vilka behov den skall
tillfredsställa.

Jag är frestad att först ställa en motfråga. Vilket
svar anser Lena Hjelm-Wallén att hon fick när hon
ställde frågan till utbildningssamhället om att
avskaffa ämneslärarutbildningen? Jag vill påminna
om att det inte var något entydigt svar hon möjligen
fick. Och varför för övrigt bara fråga
utbildningssamhället?

Jag tror att det är bra om vi kan erbjuda olika vägar
till läraryrket. Det är bra med varierande
lärarutbildningar, så att vi får lärare med olika
kompetenser -- både breda och djupa. Vi har ju nu
en varierad lärarkår, och jag tycker för min del att
det vore en stor nackdel om vi framdeles skulle
stöpa alla lärare i samma form.

Syftet med den parallella lärarutbildningen är att
särskilt värna om de djupa ämneskunskaperna. Det
är svårt att förstå att någon kan invända mot att ge
de lärarkandidater som så önskar möjligheter att
tillgodose sina önskemål om sådana kunskaper.
Eller, för att faktiskt ställa en motfråga till fru
Hjelm-Wallén, hur motiverar man ett motstånd mot
att låta en blivande lärare lära sig mera?

Anf. 78 LENA HJELM-WALLÉN (s):

Herr talman! Jag noterar att i svaret på min fråga
behöver Per Unckel ställa tre motfrågor. Det
kanske visar hur detta ärende ligger till i
departementet.

När jag var utbildningsminister och var med och
reformerade lärarutbildningen var det fråga om ett
långvarigt utredningsarbete, där hela skolsamhället
kunde göra sig hört och verkligen också gjorde det,
eftersom det förekom en omfattande debatt innan
vi fattade beslutet.

Nu vill Per Unckel skynda fram och inte ens sätta
sig in i hur lärarutbildningen fungerar i dag. Han
säger att alla stöps i samma form, men det är inte
sant. Mitt första råd till Per Unckel är att ministern
bör ta och lära sig något om hur det faktiskt
fungerar inom dagens lärarutbildning.

Visst är det bra om människor vill fördjupa sig
ytterligare. Men det går ju i så fall att bygga på. Det
är inte nödvändigt med en parallell utbildning. Om
man redan innan den första kullen har kommit ut
börjar tala om parallell utbildning, ifrågasätter man
ju hela den nya lärarutbildningen, och det tycker
jag är klåfingrigt. De som nu kommer ut bör enligt
min uppfattning få visa vad de går för och tas emot
positivt ute i skolsamhället.

Skälen för att återinföra ämneslärarutbildningen
kan inte ha sin grund i erfarenhet av nuvarande
grundskollärarutbildning, och de kan heller inte ha
sin grund i skolans behov. Det tycks mig i stället
vara fråga om gamla traditionella moderata
argument mot denna utbildning. Det är ett
nattståndet motstånd mot den lärarutbildning som
nu fungerar, och jag tycker att det är ett mycket
uselt sätt att möta de nya lärarna, när de nu börjar
komma ut i december.

Anf. 79 Utbildningsminister PER UNCKEL
(m):

Herr talman! Låt mig först understryka vad som är
viktigt att minnas, nämligen att det förslag
regeringen kommer att framlägga ger båda typerna
av lärare möjlighet att konkurrera på lika villkor.
Jag tycker att detta är en av de mest fascinerande
möjligheter att tillse att olika lärarkategorier får
chans att verka i skolan parallellt med varandra.
Regeringens utgångspunkt är att detta är bra. Lena
Hjelm-Walléns utgångspunkt är att detta är
förkastligt. Jag förstår uppriktigt sagt inte hur man
kan vara så rädd för att låta andra möjligheter att
bli lärare öppnas för lärarkandidater som har andra
önskemål och andra behov.

Lena Hjelm-Wallén säger att det inte finns någon
efterfrågan på detta ute i skolorna. Utan att vara
respektlös, herr talman, måste jag säga att jag
undrar om Lena Hjelm-Wallén på sistone har varit
ute i en skola om hon kan säga att det inte finns
någon efterfrågan på djupare ämneskunskaper.

Sanningen är, att med den lärarutbildning som
Lena Hjelm-Wallén nu vill tvinga alla lärare att gå
igenom, kommer det att vara möjligt att beträda
katedern och undervisa barn och ungdomar med
blott 20 poäng ämneskunskaper i bagaget. Denna
regerings utgångspunkt är att det är bra att erbjuda
ett djupare ämneskunnande för de lärarkandidater
som är beredda och intresserade av att satsa på
detta.

Lena Hjelm-Wallén säger att den nya
lärarutbildning som vi nu introducerar endast är
något slags restpost från gammalt moderat
tänkande på utbildningsområdet. Om man
betraktar en känsla för djupet i kunskaperna och
för behovet av att ha någonting mera än bara
pedagogisk färdighet och ytligare ämneskunskaper
som gamla moderata önskemål står jag gärna för
detta.

Anf. 80 LENA HJELM-WALLÉN (s):

Herr talman! Jag kan berätta för Per Unckel att jag
ofta är ute i skolorna -- jag var det så sent som i går.
Jag står verkligen för vad jag sade om behovet av
den grundskollärarutbildning som nu äger rum,
med det ämnesdjup och den bredd som finns i den,
kombinerat med pedagogiska insikter och
färdigheter. Det är oförskämt att beskriva den
nuvarande lärarutbildningen och den uppskattning
av denna utbildning som de lärarstuderande känner
så som grund och dålig. Det stämmer inte med
verkligheten. Jag tycker att Per Unckel skall börja
med att sätta sig in i hur den faktiskt fungerar.

Vad jag vill slå vakt om är ämneskunskaperna och
den pedagogiska insikten, dvs. yrkeskunskaperna
för lärarna. Det räcker då inte med vissa
akademiska kurser och något litet pedagogiskt
påhäng, som Per Unckel tydligen tänker sig.

Anf. 81 Utbildningsminister PER UNCKEL
(m):

Herr talman! Men det är ju ändå så, fru Hjelm-
Wallén, att man med den nygamla lärarutbildningen
har rätt att undervisa högstadieelever med blott 20
poäng ämneskunnande. Jag tycker -- det skall jag
gärna deklarera -- att detta är för ytligt. Jag
accepterar att andra kan tycka att detta är en
tillräcklig utbildning, men endast under
förutsättning att jag får gå de lärarkandidater till
mötes som söker någonting djupare inom ramen för
en vanlig lärarutbildning än blott detta. Det är
därför regeringen introducerar den alternativa
möjligheten att bli lärare.

Vi borde vara tacksamma, i stället för att vara
gnatiga, gentemot möjligheter att öppna skolan för
andra än dem som vid 20 års ålder har bestämt sig
för att gå in på en regelrätt lärarbana. Alldeles
bortsett från att jag tror att den nya
lärarutbildningen kommer att innebära kvalitativa
förstärkningar för skolan, tror jag att den kommer
att förmå att attrahera ungdomar som annars skulle
gå läraryrket förbi, av det enkla skälet att de här får
möjlighet att välja något senare i livet.

Anf. 82 LENA HJELM-WALLÉN (s):

Herr talman! Det viktigaste med lärargärningen är
ju att man har en kompetens i sin yrkesroll, och då
räcker det inte med en och annan akademisk kurs
och sedan något pedagogiskt ytterligare på det.
Utvecklingen har ju visat, att vad man behöver är
den här sammanflätade, sammanhållna
utbildningen, där ämneskunskaper, pedagogiska
insikter och färdigheter samt metodik flätas in i
varandra, så att det blir en yrkeskompetens. Det är
den jag vill slå vakt om. Behöver någonting i det
fördjupas, låt oss diskutera det då, men för det
behöver man inte ifrågasätta hela denna modell.
Det är det Per Unckel gör, och det är det som de
lärarstuderande och folk ute på fältet nu är så
oroliga för.

Anf. 83 Utbildningsminister PER UNCKEL
(m):

Herr talman! Fru Hjelm-Wallén måtte inte ha
lyssnat på vad jag sade. Den lärarutbildning som
hon och uppenbarligen de lärarstuderande som hon
träffar vill ha kvar kommer att vara kvar, precis som
den är, eller kanske med förbättringar vad det lider.
Det kommer vi att diskutera åtskilligt i denna
kammare under åren framöver.

Vad regeringen säger är: Låt oss introducera
ytterligare ett sätt att bli lärare, som förvisso inte
skall beskrivas som några hoprafsade akademiska
kurser med en och annan snutt av pedagogisk natur,
utan som handlar om djupa akademiska kunskaper
i ämnena, förenade med omfattande pedagogisk
och metodisk komplettering till dessa kunskaper.

Jag kan inte förstå, herr talman, varför man skulle
bli en sämre lärare bara därför att man tar till sig
ämnes- och pedagogikkunnandet på detta sätt än
om man gör det på det sätt som Lena Hjelm-Wallén
förespråkar.

Anf. 84 LENA HJELM-WALLÉN (s):

Herr talman! Det oroar mig verkligen att Per
Unckel inte förstår skillnaden. Det viktigaste i
yrkeskompetensen är att läraren kan såväl sitt
ämne som att lära ut. Det har man nu hittat en
mycket god modell för, som lärarstuderande är
positiva till, som lärarutbildarna har lärt sig att
uppskatta mer och mer och som efterfrågas ute på
fältet. När detta sätts i fråga innebär det också att
det skapas en mycket stor oro. Jag tycker att det är
klåfingrigt att, precis samma höst som den första
kullen går ut, ifrågasätta hela den grund som deras
yrkeskunnande står på. Det är det Per Unckel gör,
även om han inte tycks förstå det själv.

Anf. 85 Utbildningsminister PER UNCKEL
(m):

Herr talman! Lena Hjelm-Wallén beskriver vad
hon tycker är villkoren för den goda läraren. Får jag
göra detsamma: Den goda läraren är den lärare
som kan sitt ämne.

Anf. 86 LENA HJELM-WALLÉN (s):

Herr talman! Det är självklart -- eftersom jag är
lärare håller jag helt och hållet med om detta. Men
Per Unckel tycks i dag tala om någon sorts
tvåämneslärare. Jag vet att verkligheten i skolan är
den, att man undervisar i dessa två ämnen plus
diverse ytterligare ämnen som man inte har läst
någonting alls om. Då faller resonemanget om dem
som har bara 20 poäng i något ämne platt, därför
att verkligheten är att dessa lärare då får undervisa
i ämnen som de inte har några kunskaper alls i. Jag
tycker att vi skall undvika den situationen, och
framför allt att vi skall respektera lärarkunnandet.

Anf. 87 Utbildningsminister PER UNCKEL
(m):

Herr talman! Vem i hela friden har sagt att de nya
lärarna skall undervisa i ämnen som de inte är
utbildade i? Vem har sagt att man skall vara bunden
vid tvåämnesutbildningar? I brist på argument,
herr talman, börjar nu Lena Hjelm-Wallén
konstruera en egen lärarutbildning, som hon
pådyvlar mig och sedan för kampen mot. Möjligen
skulle denna debatt vinna på att fortsätta när
regeringens proposition har presenterats i februari
månad nästa år.

Anf. 88 LENA HJELM-WALLÉN (s):

Herr talman! Det är Per Unckel som har startat
hela den här debatten genom att ifrågasätta det
nuvarande. Om han säger, att trots att lärarna bara
skall ha ett par ämnen skall de ändå ha ett djup i
sina kunskaper -- jag antar att han inte tänker sig
hur lång lärarutbildning som helst -- blir
konsekvenserna de som jag säger. Om man vet
någonting om hur skolsamhället fungerar inser man
att lärare med utbildning i få ämnen kommer att få
''kvacka'' i ämnen som de över huvud taget inte har
läst. Det är en skolrealitet som jag beklagar att Per
Unckel inte känner till.

Överläggningen var härmed avslutad.

21 § Svar på fråga 1991/92:263 om studenternas
bostadssituation

Anf. 89 Utbildningsminister PER UNCKEL
(m):

Herr talman! Birger Andersson har frågat mig
vilka aktiva åtgärder regeringen avser att vidta för
att förbättra bostadssituationen för studenterna.

Frågan om bostäder för såväl svenska studenter
som utländska gäststuderande behandlades här i
riksdagen så sent som förra året. Det konstaterades
då att det inte finns någon anledning att överge den
nuvarande ordningen, som innebär att
bostadsförsörjningen för alla i en kommun är en
angelägenhet för kommunen. Detta ansvar
omfattar också bostäder för högskolans studerande
och forskare.

Enligt min mening är bostadssituationen för
studenterna inte tillfredsställande på flera
högskoleorter; på vissa orter kan rent av en
utbyggnad av högskoleverksamheten äventyras.

I förslag till lokalisering av den kommande
utbyggnaden av antalet platser i högskolan är det
inte orimligt att lägga stor vikt vid berörda
kommuners dokumenterade vilja att lösa
studenternas bostadsfråga.

Eftersom många kommuner anmält stort intresse
för en fortsatt utbyggnad av ''sin'' högskola blir mitt
svar att behovet av bostäder för de studerande
måste beaktas av de berörda kommunerna.

Anf. 90 BIRGER ANDERSSON (c):

Herr talman! Jag ber att få tacka
utbildningsministern för svaret.

Hösten 1989 ställde jag samma fråga till
bostadsminister Ulf Lönnqvist i den dåvarande
socialdemokratiska regeringen. Sveriges Förenade
studentkårer hade då slagit larm om den besvärliga
bostadssituationen. Många studenter hade mycket
primitiva och besvärliga bostadsförhållanden. En
del tvingades tacka nej till erhållen utbildningsplats
för att de ej kunde ordna bostadsfrågan. Många
avstod från att söka en viss utbildning för att de
visste om svårigheterna att få tag i någon bostad på
studieorten.

Hösten 1990 diskuterades på nytt studenternas
bostadsfråga i en interpellationsdebatt i denna
kammare, vilket utbildningsministern tydligen
hänvisar till i svaret.

Hösten 1991 har Sveriges Förenade studentkårer
ånyo aktualiserat frågan; bostadsproblemen finns
kvar.

Även om utbildningsministern har fått ärva
problemen och inte kan lastas för den nuvarande
situationen är det absolut nödvändigt att han tar tag
i problemen med stor skyndsamhet, annars kan
situationen ytterligare förvärras.

Innevarande termin tillkom 5 000 nya
utbildningsplatser. Nästa termin tillkommer 2 000,
och för läsåret 1992/93 kan ytterligare 3 000 platser
väntas tillkomma. Eftersom arbetsmarknadsläget
för nyutexaminerade akademiker är kärvt stannar
många kvar och studerar ytterligare någon termin.
Utbudet av studentbostäder blir därför lågt.

Jag delar utbildningsministerns uppfattning att det
är kommunerna som har huvudansvaret för
bostadsförsörjningen. Jag är övertygad om att
kommunerna på högskole- och universitetsorterna
känner sitt ansvar, men jag tror att man ute i
kommunerna ofta känner osäkerhet över hur
mycket man vågar satsa på nya studentbostäder.

Därför vill jag fråga: Är utbildningsministern
beredd att i nära samförstånd och i samarbete med
berörda kommuner göra en mera långsiktig
bedömning av behovet av studentbostäder?

Anf. 91 Utbildningsminister PER UNCKEL
(m):

Herr talman! Frågan om bostadsförsörjningen är
ju, som har sagts, ingenting som staten kan eller bör
överta ansvaret för. I undertonen i mitt svar ligger
att jag förutsätter att de kommuner som i dag är så
påtagligt intresserade av att attrahera nya statliga
högre utbildningsplatser också inser att själva
villkoret för att sådana skall kunna tilldelas på ett
meningsfullt sätt är att studenterna har tak över
huvudet.

Redan i detta påpekande, nämligen att
kommunerna har anledning att inse vad deras
ansvar är när de ber staten om nya
utbildningsplatser, ligger en mycket klar signal till
landets kommunalmän att de bör inse att de har ett
ansvar för studenternas välbefinnande i detta
hänseende.

Som en andra underton i mitt svar ligger att vi
från utbildningsdepartementets sida kommer att
noga följa hur kommunerna faktiskt lever upp till
detta ansvar och låta den analysen påverka de
rekommendationer som vi i platshänseende
kommer att lämna till riksdagen.

Anf. 92 BIRGER ANDERSSON (c):

Herr talman! Jag vill ta upp ytterligare en fråga
som utbildningsministern berör i sitt svar, och det
är de utländska gäststuderandes problem.
Erasmus-projektet kommer nu i gång på allvar
läsåret 1992/93, och det innebär en kraftigt ökad
ström av gäststuderande till vårt land. Det är även
en stark strävan från utbildningsministern, om jag
har förstått honom rätt, att öka studerandeutbytet.
Jag delar hans uppfattning att det är viktigt att öka
de internationella kontakterna med andra
högskolor och universitet.

Med denna brist, som jag har omnämnt och som vi
tydligen är överens om finns, kan det bli svårt att ta
emot gäststudenter, och jag vill då ställa en
kompletterande fråga: Vilka möjligheter bedömer
utbildningsministern att Sverige har att ta emot ett
ökat antal gäststuderande?

Anf. 93 Utbildningsminister PER UNCKEL
(m):

Herr talman! I början av Erasmus-programmet är
det trots allt begränsade mängder studenter som
Sverige har anledning att bereda denna typ av
bostäder. Men man behöver inte blicka många år
framåt för att inse, och hoppas på, att den här
volymen skall vara oändligt mycket större än vad
den kommer att vara den närmaste tiden.

Mitt svar på frågan om de prövningar som vi då
kommer att ställas inför är egentligen detsamma
som tidigare, nämligen att de universitet och
kommuner som är intresserade av det
internationella utbyte som Erasmus inbjuder till
har anledning att mycket noga se om sitt hus.

Jag tror också att det kommer att finnas skäl att i de
bostadsområden som särskilt tillhandahålls för
studenter införa system varigenom studenter som
åker ut för att studera i andra länder -- det är den
andra sidan av Erasmus-programmet -- får lämna
sina bostäder till uthyrning till de studenter som
kommer till vårt land i deras ställe.

Anf. 94 BIRGER ANDERSSON (c):

Herr talman! Jag tror att utbildningsministern och
jag är ganska överens om att det är mycket viktigt
att vi löser de studerandes boendesituation. Det är
enligt mitt synsätt mycket viktigt att vi kan få allt
fler att läsa vid universitet och högskolor. Vi
behöver ju i framtiden välutbildad arbetskraft för
att kunna klara oss i den hårdnande internationella
konkurrensen. En bra bostad och en god
studiemiljö är viktiga förutsättningar för ett gott
studieresultat. Jag hoppas att utbildningsministern
tar tag i den här frågan, så att situationen för våra
studerande vid universitet och högskolor inte
förvärras.

Jag sade tidigare att jag är övertygad om att
kommunalmännen på högskole- och
universitetsorterna är beredda att göra en insats,
men jag tror att de vill ha en litet mer långsiktig
planering än vad som har gällt under de senaste
åren.

Överläggningen var härmed avslutad.

22 § Svar på fråga 1991/92:249 om bevarande
av åkermark runt Helsingborg

Anf. 95 Statsrådet GÖREL THURDIN (c):

Herr talman! Kenneth Lantz har frågat mig på
vilket sätt jag kommer att agera för att garantera att
högproducerande jordsbruksmark inte kommer att
nyttjas vid byggandet av den av banverket
planerade Riksbangård Syd i Skåne.

Enligt vad jag har inhämtat studeras olika lägen för
en riksbangård i Skåne. Frågan om en lämplig
lokalisering och utformning av en sådan
riksbangård är naturligtvis av stor betydelse för den
lokala och regionala samhällsplaneringen i Skåne.
Från rikssynpunkt är det också väsentligt att frågan
om en riksbangård i Skåne får en bra lösning.

Kenneth Lantz understryker vikten av att
högproduktiv jordbruksmark inte kommer att
utnyttjas för denna anläggning. Jag vill i detta
sammanhang erinra om bestämmelserna i
naturresurslagen till skydd för sådan
jordbruksmark. Såsom grundläggande
bestämmelse för hushållning anges i
naturresurslagen att brukningsvärd jordbruksmark
får tas i anspråk för bebyggelse eller anläggningar
endast om det behövs för att tillgodose väsentliga
samhällsintressen. En förutsättning -- och den är
viktig -- är vidare att detta behov inte kan
tillgodoses på ett från allmän synpunkt
tillfredsställande sätt genom att annan mark tas i
anspråk.

Jag kommer med uppmärksamhet att följa hur
naturresurslagen tillämpas när det gäller den
planerade riksbangården i Skåne.

Anf. 96 KENNETH LANTZ (kds):

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet Görel
Thurdin för svaret på min fråga. Anledningen till
min fråga är den rädsla som finns för att närheten
till gränsstationen och även de topografiska
angelägenheterna kommer att ta överhand i stället
för bevarandet av den skånska 10-jorden.
Storleken på området är ju inte blygsam. Området
är ju 500 m brett och 3 500 m långt, och det är en
ganska betydande yta.

I detta sammanhang skulle det också bli
miljömässiga problem med belysning och
rangering. Jag tänker på bullret.

Många kommuner kommer också att se
riksbangården som en chans till betydande
arbetstillfällen. 1 000 personer -- med en spin-off-
effekt om 1 200 personer -- kommer att beredas
arbetstillfällen. Denna möjlighet får absolut inte
bidraga till att fler 10-jordar tas i anspråk för att
skapa ytterligare arbetstillfällen i den här regionen.
Runt Helsingborg har vi dessutom 10+-jord.

Jag önskar, herr talman, fråga statsrådet Görel
Thurdin om det finns möjlighet att avge ett löfte om
att närheten till en tullstation inte skall ha högsta
prioritet utan att man kan tillåta att Riksbangård
Syd flyttas från 10+-jordarna, till fördel för
högproducerande åkermark.

Anf. 97 Statsrådet GÖREL THURDIN (c):

Herr talman! Det är alldeles klart att nästan
varenda ärende i samband med naturresurslagen
väldigt ofta handlar om sysselsättningen --
åtminstone när det gäller byggande etablering och
därmed plan- och bygglagen. Därför är
kommunerna intresserade av lösningar i frågor av
det här slaget. Jag är alltså fullt medveten om
problematiken.

Jag var nyligen i Skåne för att informera mig i ett
annat ärende. Vi kom då att diskutera denna
bangård. Jag kommer att ha som princip att se till
att jag blir informerad i så här stora ärenden i ett så
tidigt skede som möjligt. Man skall känna att det
finns ett tryck på handläggarna. Det gäller ju att
mycket noga följa den lagstiftning som finns när det
gäller hänsynstagande i fråga om användningen av
mark och vatten och även till behoven av en god
miljö.

I samband med denna fråga utgår jag från att
Kenneth Lantz är positiv till en järnvägsutbyggnad
samt till detta att vi kan hantera mer gods på
järnväg och därmed få en ökad effektivitet i detta
sammanhang.

Anf. 98 KENNETH LANTZ (kds):

Herr talman! Det råder inget som helst tvivel i
detta avseende. Statsrådets och min egen åsikt
sammanfaller alltså här helt.

Jag är mycket glad över här avgivet svar. Jag tror att
vi båda gläds över att de mycket begränsade 10+-
jordar som finns i vår värld -- och sådana råkar
finnas i Skåne och i synnerhet runt
Helsingborgsområdet -- inte skall tas i anspråk för
Riksbangård Syd. Om det är någonstans i världen
som bra livsmedel kan produceras, så är det väl på
10+-jordarna. Låt oss därför gemensamt arbeta för
att dessa kan behållas! Tack för svaret.

Överläggningen var härmed avslutad.

23 § Svar på fråga 1991/92:278 om
Öresundsbron

Anf. 99 Statsrådet GÖREL THURDIN (c):

Herr talman! Göran Persson har frågat mig vilken
planering jag har för det fortsatta arbetet med
handläggningen av en fast förbindelse över
Öresund.

Den ordning som gäller för prövning av den fasta
förbindelsen -- och som jag tror jag har upprepat
några gånger tidigare -- är den som
överensstämmer med den praxis som gäller enligt
den lagstiftning som berörs. Någon ansökan om att
få bygga en fast förbindelse över Öresund har inte
kommit in till regeringen.

Som framgår av regeringsförklaringen kommer en
förbindelse över Öresund att bli föremål för
prövning enligt naturresurslagen, miljöskyddslagen
och vattenlagen. En bred
miljökonsekvensbedömning kommer därmed att
ske. Miljöprövningen skall gälla en fast
förbindelses regionala påverkan och effekter på
Östersjön. Avgörande i denna bedömning är att
den s.k. nollösningen vad gäller vattenströmningen
mellan Östersjön och Kattegatt kan säkerställas.
Respekten för det med Danmark träffade avtalet --
och även respekten för miljökraven -- kräver att
miljöprövningen görs med största möjliga
noggrannhet. I detta sammanhang skall även andra
stater än Sverige och Danmark ha möjlighet att
yttra sig om projektet, i enlighet med den s.k.
Esbokonventionen.

Jag vill avslutningsvis försäkra Göran Persson om
att regeringen har en omsorgsfull planering för den
kommande handläggningen av miljöprövningen.

Anf. 100 GÖRAN PERSSON (s):

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret på
frågan. Jag tycker att det är bra att hon så noga
betonar respekten för det ingångna avtalet och
respekten för miljöprövningen. Det är stora och
svåra frågor som vi har att hantera, och de är viktiga
för miljön. De är naturligtvis också väldigt centrala
politiskt.

Svaret är allmänt hållet och stämmer väl överens
med vad statsrådet tidigare har deklarerat. Jag
hade hoppats på litet mer precision. Det var därför
jag ställde frågan.

Något som kan vara lämpligt att börja fråga om är:
När bedömer statsrådet att en ansökan från
brobolaget kommer in, så att processen kan starta?
Min andra fråga är: Vilken tid anser statsrådet
behövs i departementet för prövningen? Det skulle
vara intressant att få en beskrivning av statsrådets
syn när det gäller dessa två frågor.

Anf. 101 Statsrådet GÖREL THURDIN (c):

Herr talman! Jag kan inte svara på när ansökan
kommer in till regeringen. Huvudmannen för
projektet skall se till att det görs
miljökonsekvensbeskrivningar enligt den
lagstiftning vi har. Jag tror inte att det är särskilt bra
om regeringen går in i bolagets hantering, dvs. om
jag, som minister, skulle göra det i syfte att
påskynda det hela. Vi varken påskyndar eller
bromsar hanteringen, utan vi är noggranna med att
en så bra miljöprövning som möjligt kommer att
göras.

När det gäller tidsplanen för handläggning av
byggstart osv. kan jag säga att den eventuella
byggstarten kan komma till stånd först när det här
är klart. Vi siktar på den starttidpunkt som finns.
Vi kan inte hantera ärendet på något annat sätt.
Tidpunkten för start ligger således fast tills det visar
sig att den eventuellt inte håller.

Anf. 102 GÖRAN PERSSON (s):

Herr talman! Jag förstår mycket väl att statsrådet
inte kan gå in och agera i brobolaget. Jag frågade
efter hennes bedömning. Det är naturligtvis
avgörande för det planeringsläge som
departementet har att rätta sig efter. Det skall
sedan i sin tur hänga samman med en tänkt
tidpunkt för byggstart.

Jag ställer den här frågan om tidsplanen därför att
många är intresserade av att få en chans att
diskutera regeringens bedömning innan tillståndet
ges. Ger man ett svävande besked när det gäller
tidsramarna, finns det kanske en risk för att man i
slutet kan komma att hamna i stor tidsnöd. Det blir
kanske inget utrymme då för den här typen av
offentligt samtal omkring tillståndsprövningen,
vilket de flesta förväntar sig skall komma till stånd.
Det vore bra om statsrådet kunde utveckla
synpunkter på just den dimensionen av frågan.

Anf. 103 Statsrådet GÖREL THURDIN (c):

Herr talman! Jag förstår mycket väl att det är
väldigt viktigt att diskutera hur lång tid saker och
ting tar. Jag kan emellertid inte garantera att
bolaget inkommer med det underlag som krävs för
att kunna fatta beslut i frågan i tid för att ge tillfälle
till övrig hantering.

Det är också viktigt att markera att
miljödepartementet inte kan gå ut och säga att
klarar ni bara det här kommer det klartecken, osv.
Vi kan alltså inte heller ge något förhandsbesked i
frågan. Däremot kan vi naturligtvis följa hela
ärendet från första början, informera oss
fortlöpande och se till att vi har en beredskap som
gör att handläggningen i departementet inte tar för
lång tid. Detta beror naturligtvis på hur det
underlag som kommer på regeringens bord ser ut
och när det kommer.

Anf. 104 GÖRAN PERSSON (s):

Herr talman! Låt mig vara mycket precis och rak.
Är statsrådet beredd att medverka till att det ges
utrymme för ett offentligt samtal om regeringens
prövning, innan tillståndsbeslut eller avslagsbeslut
fattas?

Anf. 105 Statsrådet GÖREL THURDIN (c):

Herr talman! Naturligtvis måste intressenter över
huvud taget ha möjlighet att noggrant debattera. Vi
har ju också sagt att man internationellt skall vara
med och debattera ärendet, men det kan man
egentligen inte göra förrän man har ett ordentligt
underlag för beslutet. Medan det underlaget växer
fram kan naturligtvis en internationell panel finnas
med och diskutera fortsättningen när det gäller att
ta fram olika saker.

Anf. 106 GÖRAN PERSSON (s):

Herr talman! Jag tolkar det beskedet som att
statsrådet är beredd att medverka till en sådan
hantering att det ges utrymme för ett rejält
offentligt samtal om prövningen. Det tycker jag är
bra.

Jag kommer osökt in på den andra frågan som
statsrådet berörde i sitt svar, nämligen de
internationella kontakterna. Statsrådet talar om en
panel. Hur har man planerat att de internationella
kontakterna skall tas, och hur skall den
organisationen se ut?

Anf. 107 Statsrådet GÖREL THURDIN (c):

Herr talman! Jag tror att det skall tas
internationella kontakter på olika sätt. Beträffande
skapandet av en panel vill jag säga att det redan förs
diskussioner. Naturvårdsverket ser på vilka
personer som skall ingå, och på danskt håll är man
också engagerad och ser efter vilka personer som
bör vara med. De länder vid Östersjön som berörs
måste naturligtvis ha möjligheter att påverka vilka
som skall delta.

Jag tror också att det är viktigt att vi på
miljödepartementet engagerar oss internationellt.
Det är planerat att jag skall resa till Danmark för
att diskutera problemet. Jag tror att
kommunikationsministern och miljöministern är
involverade. Det är, enligt mening, mycket viktigt
att de två parter, som har slutit ett avtal, för en
parallell diskussion samtidigt som det pågår ett
arbete med att ta fram en
miljökonsekvensbeskrivning.

Anf. 108 GÖRAN PERSSON (s):

Herr talman! Jag förstår att statsrådet har behov av
att kontakta sin danske kollega, eftersom det är ett
gemensamt projekt. Men det var inte riktigt detta
som jag avsåg med den internationella
dimensionen, utan jag ville veta något om
inställningar i övriga länder vid Östersjön och EG-
aspekterna. Hur kommer den typen av
internationella frågeställningar att hanteras?
Uppenbarligen har departementet redan börjat
planera.

Anf. 109 Statsrådet GÖREL THURDIN (c):

Herr talman! Det är klart att Göran Persson är
medveten om att hans egen regering föranstaltade
om en hel del saker med tanke på den inriktning
som ärendet fick då. Den här regeringen har inte
suttit så länge att den har hunnit ta alla de kontakter
i t.ex. Öresundsbrofrågan som naturligtvis är
nödvändiga. Jag kan försäkra Göran Persson att jag
personligen har den mycket bestämda
uppfattningen att vi bör sätta oss i förbindelse med
representanter för alla länder kring Östersjön. Jag
har redan varit i vissa länder vid Östersjön. Den här
frågan är naturlig att ta upp när man besöker
länderna. Andra länder vid Östersjön är inte
omedvetna om vad som pågår. Jag tror att det
kommer att tas tillräckliga och nödvändiga
kontakter internationellt.

Anf. 110 GÖRAN PERSSON (s):

Herr talman! Det är riktigt att det finns en tidigare
historia. Nu svarade Görel Thurdin att regeringen
har en omsorgsfull planering för att bereda frågan,
och det var därför jag fördjupade min fråga. Det är
klart att Görel Thurdin kan föra samtal, om hon
reser runt i Norden och i det övriga Europa. Men
det är väl inte riktigt detta som avses när man enligt
Esbokonventionen och andra internationella
överenskommelser skall pröva de här frågorna. Det
är mot bakgrund av vad som åligger oss i det
perspektivet som jag vill fråga vilken planering som
regeringen har och hur det förhåller sig tidsmässigt
i förhållande till de andra diskussioner som skall
föras om bron.

Anf. 111 Statsrådet GÖREL THURDIN (c):

Herr talman! Då vill jag säga till Göran Persson att
det naturligtvis är andra än jag som skall ha
kontakter internationellt. Göran Persson får
tålmodigt vänta tills budgetpropositionen kommer
och det blir en redovisning. Regeringen kommer ju
att löpande visa hur den lägger upp arbetet.

Anf. 112 GÖRAN PERSSON (s):

Herr talman! Jag begär inte att Görel Thurdin i dag
skall ha färdiga svar på alla de frågor som jag
ställer, men när formuleringen är den att
regeringen har en omsorgsfull planering får man ju
intrycket att det finns svar på ganska många frågor.
Nu kommer statsrådet tydligen tillbaka i
budgetpropositionen. Vid den tidpunkten får vi
fortsätta att diskutera. Det tycker jag är bra. Men
som jag sade i inledningen är det här en oerhört stor
politisk fråga, och i miljödepartementet förestår ett
mycket grannlaga arbete. Brobolaget sätter frågan
i rullning när det lämnas en ansökan. Sedan har
miljöministern och regeringen ansvaret. Jag
kommer noga att följa vad som händer och
återkommer. Dagens besked om att vi skall få
mycket tid på oss och stort utrymme för att föra ett
offentligt samtal om prövningen sätter jag stort
värde på. Tack för det!

Anf. 113 Statsrådet GÖREL THURDIN (c):

Herr talman! Av inriktningen när det gäller frågan,
och kanske också av vad som sades om tidsplanen,
framskymtar att Göran Persson egentligen lyfter
fram tidsaspekten och sätter den före
miljöprövningen. Jag hoppas att Göran Perssons
fråga inte beror på att det finns en viss oro för att
miljöprövningen skall bli för nogrann, så att den tar
för lång tid.

Anf. 114 GÖRAN PERSSON (s):

Herr talman! Detta var ett ovanligt fräckt
påstående från ett statsråd som inte ens kan svara
med anledning av de preciseringar som jag har
efterlyst. Hon säger själv i det skriftliga svaret att
regeringen har en omsorgsfull planering. Jag
använde inte samma ton som hon i frågedebatten
och tycker att även hon i fortsättningen bör försöka
passa sig och inte använda den där typen av
utläggningar. Det vore bra om vi kunde se till vad
det gäller. En sak är viktig, i detta sammanhang
Görel Thurdin, nämligen att vi inte försätter oss i
tidsnöd. Miljöprövningen får inte skötas på ett
sådant sätt att man kommer och säger att det inte
finns tid till debatt och diskussion. I dag har vi
tydligen fått besked om att vi skall få tid, och det
tycker jag är bra.

Anf. 115 Statsrådet GÖREL THURDIN (c):

Herr talman! Som kvinna och tillika statsråd vill
jag bara säga att den viktigaste uppgiften för mig är
att se till att vi lever upp till de krav som ställs i
avtalet och att göra en så nogrann miljöprövning
som möjligt, vilket också krävs i det riksdagsbeslut
som även Göran Perssons partikamrater har ställt
sig bakom. Jag har ingen annan ambition än att
göra bästa möjliga arbete även när det gäller
internationella kontakter och offentlig debatt.

Överläggningen var härmed avslutad.

24 § Svar på fråga 1991/92:204 om indragning
av telefonautomater

Anf. 116 Kommunikationsminister MATS
ODELL (kds):

Herr talman! Bengt Hurtig har frågat mig om jag
är beredd att med televerket ta upp frågan om
indragning av telefonautomater i glesbygd.

Så sent som i juni i år beslutade riksdagen att
televerket skall kompenseras för sina kostnader för
olönsamma telefonautomater i glesbygd.

Televerket har informerat mig om att de
indragningar av telefonautomater i glesbygd som
kan bli aktuella endast gäller enstaka apparater
som används i en så liten omfattning att de inte
anses fylla något behov. I samtliga dessa fall erbjuds
kommunerna att ha apparaterna kvar mot att de
täcker förlusterna för apparaterna. I vad gäller
telefonautomater i Norrbottens län, som Bengt
Hurtig särskilt tar upp i sin fråga, planeras inga
indragningar av telefonautomater.

Överväganden pågår om vilka riktlinjer som skall
gälla för kompensation till televerket för de
olönsamma telefonautomaterna.

Anf. 117 BENGT HURTIG (v):

Herr talman! Jag tackar kommunikationsministern
för svaret. Det är utomordentligt glädjande att den
opinion som har väckts mot tankarna på en
indragning av telefonautomater tydligen har lönat
sig. Inom både kustbevakningen och sjöräddningen
har man reagerat mycket skarpt mot att en del
telefonautomater skulle kunna försvinna, särskilt i
skärgården. Alla båtägare har ju inte båtradio, och
alla människor har ännu inte handtelefoner så att
de kan nå hjälp i ett nödläge. Många människor
kanske inte har så stark ekonomi att de kan bära
omkring på en telefon.

Det är då glädjande att televerket nu, åtminstone i
mitt hemlän, tydligen har tänkt sig att ha kvar de
telefonautomater som finns. I övrigt planeras trots
allt vissa indragningar. Jag förutsätter emellertid att
man i de överläggningar som förs med televerket
kommer att fästa stor vikt vid de skydds- och
säkerhetsaspekter som måste läggas på de
olönsamma telefonautomater som finns runt om i
landet, både i fjällvärlden och i skärgården.

Anf. 118 Kommunikationsminister MATS
ODELL (kds):

Herr talman! Det är som Bengt Hurtig säger att det
inte är fråga om någon större indragning. I juni i år
godkände riksdagen regeringens förslag om att
televerket skall kompenseras för sina kostnader för
olönsamma telefonautomater. Vi såsom
skattebetalare står alltså för att dessa apparater
skall få finnas på strategiskt viktiga platser.

Indragningen av olönsamma telefonautomater har
efter detta beslut inskränkts till enstaka automater.
Jag kan berätta att under perioden från januari
förra året till sommaren i år drogs ca 200 automater
in i Norrbotten. I det fallet har alltså Bengt Hurtig
rätt. Av dessa apparater var tio placerade i
glesbygd. En fanns i skärgården. Övriga automater
fanns i tätorter. De telefonautomater som
televerket har dragit in i tätorterna har i väldig stor
utsträckning varit placerade på offentliga
inrättningar såsom sjukhus och järnvägsstationer.
Dessa automater har väldigt ofta tagits över av
landsting och kommuner, som hyr dem av
televerket. Trots att automaterna har dragits in av
televerket, har de alltså funnits kvar, hyrda av
kommunerna.

Ryktet om telefonautomaternas död i glesbygden
är betydligt överdrivet.

Anf. 119 BENGT HURTIG (v):

Herr talman! Jag tackar kommunikationsministern
för detta svar. Jag kommer att framledes noggrant
följa frågan för att se om riksdagens intertioner från
i våras kommer att fullföljas.

Överläggningen var härmed avslutad.

25 § Svar på fråga 1991/92:206 om
Öresundsbron

Anf. 120 Kommunikationsminister MATS
ODELL (kds):

Herr talman! Olle Schmidt har frågat mig om jag
avser att medverka till att den ursprungliga
tidsplanen för Öresundsbron kommer att hållas.

Bakgrunden till frågan är att det enligt
överenskommelsen mellan Sverige och Danmark
skall av vardera staten bildas helägda aktiebolag,
som i sin tur gemensamt skall bilda ett konsortium
med uppgift att svara för planering, byggande och
drift av Öresundsbron.

Som Olle Schmidt så riktigt anger i sin fråga har
Danmark först i dagarna nominerat
styrelsemedlemmar till sitt bolag, medan däremot
det svenska bolaget konstituerade sig under augusti
månad. Jag konstaterar därmed att
förutsättningarna nu föreligger för att bilda det
gemensamma konsortiet och jag utgår från att detta
kommer att ske inom kort. Det konkreta arbetet
med planering och detaljprojektering kan därmed
inledas. Förberedelserna för en miljöprövning har
redan påbörjats.

De tidpunkter som anges i överenskommelsen, och
som innebär att anläggningsarbetena skall påbörjas
under år 1993, bör därför kunna hållas. Några
särskilda omständigheter i detta ärende som skulle
motivera åtgärder från min sida föreligger därmed
inte.

Anf. 121 OLLE SCHMIDT (fp):

Herr talman! Jag tackar kommunikationsministern
för svaret. Det är trots allt ganska allmänt positivt
hållet. Det kanske inte är så precist, men vi har
tidigare under denna frågestund hört att det inte är
så lätt att vara precis.

Jag vill litet mer utförligt ange skälen till att jag
känner så stor oro inför planarbetet med
Öresundsbron. Framför allt två skäl vill jag nämna
för kommunikationsministern. Det ena är det som
jag har tagit upp i frågan, nämligen att det danska
bolaget har kommit i gång väldigt sent. Som jag har
förstått har det varit inre stridigheter. Men nu är det
klart, vilket är bra.

Det andra skälet är en allmän oro över kopplingen
till Stora Bält-förbindelsen. Som
kommunikationsministern säkert är medveten om
har man haft väldigt stora problem med
tunnelarbetet under Stora Bält. Det har i princip
stått stilla efter den 14 oktober, då en olycka
inträffade. Man tror att Stora Bält-förbindelsen
hittills är försenad med 1,5--2 år. Stora Bält-
förbindelsen skulle vara klar 1993 för tåg. Hela
förbindelsen skulle vara klar 1996. Tågen skulle
alltså ha tre års försprång.

Det som oroar mig är att man i den danska
debatten, som jag har följt under ganska många år,
har kopplat samman Stora Bält, Öresund och
kanske Fehmarnsund. En del människor både på
den svenska och på den danska sidan misstänker att
denna koppling finns kvar och att den kraftiga
förseningen av Stora Bält-förbindelsen kan försena
arbetet med Öresundsbron. Jag vill därför fråga
kommunikationsministern: Har
kommunikationsministern fått sådana signaler vid
de kontakter som rimligen bör ske varje vecka
mellan det danska kommunikationsdepartementet
och det svenska kommunikationsdepartementet?

Anf. 122 Kommunikationsminister MATS
ODELL (kds):

Herr talman! Jag kan lugna Olle Schmidt och
glädja honom med att vi inte har fått några som
helst signaler om att någonting av detta slag skulle
försena genomförandet av det civilrättsligt
bindande avtal som vi faktiskt har med Danmark.
Jag är väldigt säker på att förutsättningarna finns
för att anläggningsarbetena skall kunna påbörjas
under år 1993 och att vi dessförinnan har genomfört
en noggrann och heltäckande miljöprövning av
detta projekt, något som är en mycket viktig del av
projektet.

Anf. 123 OLLE SCHMIDT (fp):

Herr talman! Jag ber kommunikationsministern att
vara litet mer precis. Det står i svaret att de
tidpunkter som anges i överenskommelsen ''bör
därför kunna hålla''. Vidare står det: ''Några
särskilda omständigheter i detta ärende som skulle
motivera åtgärder från min sida föreligger därmed
inte.'' Jag vill då fråga: Finns det kanske anledning
att påskynda arbetet i detta sammanhang? Jag lade
märke till att Görel Thurdin tidigare sade att
regeringen varken bromsar eller skyndar på.
Poängen med min fråga var att regeringen enligt
mitt sätt att se skall skynda på. Ett beslut i detta
ärende om att arbetet skall komma i gång till fullo
hastar, kommunikationsministern!

Anf. 124 Kommunikationsminister MATS
ODELL (kds):

Herr talman! Preciseringar i olika sammanhang
efterlystes. Det är svårt att spå, särskilt om
framtiden. Vi har sett att saker kan inträffa som vi
inte råder över. Jag vill kanske inte såsom exempel
ta det som hände med arbetet med Stora Bält-
förbindelsen.

Det stora problemet är att man inte har varit färdig
med själva bolagsbildningen. Detta problem är nu
undanröjt. Enligt vad jag kan se i de kontakter som
vi har med Danmark finns det ingen anledning att
vidta några särskilda åtgärder. Den svenska
styrelsen och den danska styrelsen skall nu bilda ett
konsortium. Jag har mycket goda förhoppningar
om att den tidsplan som redovisats i olika
sammanhang skall kunna hållas.

Anf. 125 OLLE SCHMIDT (fp):

Herr talman! Det är måhända fräckt av mig att säga
att det ändå finns litet olika uppfattningar mellan
de olika regeringspartierna när det gäller
Öresundsbron. Det här svaret och Görel Thurdins
svar andas kanske en något mindre entusiasm än
vad jag skulle önska. För mitt vidkommande är det
oroväckande att man varken bromsar eller skyndar
på. Jag vill bara poängtera för
kommunikationsministern att det för Skånes och
för Malmös del är en oerhört betydelsefull fråga.
Arbetslösheten där är dramatiskt hög. I Malmö har
man en arbetslöshet som faktiskt bara Norrbotten
kan slå -- om nu arbetslöshet är någonting att tävla
om.

Utvecklingskraften i Skåne och Sydsverige och
även i hela Sverige hänger väldigt mycket ihop med
Öresundsbron. Sverige behöver knytas samman
med Danmark och Europa. Dessa frågor är viktiga.
Jag känner därför en viss oro om regeringen inte
skyndar på -- ni behöver inte alls bromsa, för det
har historien gjort i hundra år.

Anf. 126 Kommunikationsminister MATS
ODELL (kds):

Herr talman! När det över huvud taget gäller
infrastrukturinvesteringarnas påverkan på
sysselsättningsläget, är detta någonting som för
närvarande står i fokus för vårt arbete. Vi arbetar
med ett antal projekt för att utnyttja situationen,
vilket jag skall återkomma till i andra sammanhang.
Där har vi precis samma inriktning, nämligen att
inte fördröja någonting i onödan utan tvärtom
påskynda när det gäller väldigt många olika nivåer.

Beträffande den entusiasm som kan utläsas ur
skrivna svar på enkla frågor, vet jag inte vilken
erfarenhet Olle Schmidt har. Min erfarenhet är att
de tjänstemän som författar svaren försöker att
undvika att låta sig påverkas av något känslosvall.
Den eventuella entusiasmen eller bristen på
entusiasm får snarare läsas in i de efterföljande,
mera fritt tecknade svaren som statsråden ger. Jag
försäkrar att när det gäller entusiasmen för att detta
projekt skall genomföras i enlighet med
regeringsdeklarationen, Olle Schmidt, är vi helt
eniga inom de partier som finns i regeringen.

Anf. 127 OLLE SCHMIDT (fp):

Herr talman! Det var ganska fyndigt av
kommunikationsministern att tala om erfarenhet.
Min erfarenhet av frågesvar här i kammaren är
starkt begränsad. Men jag känner till det språk som
används i skrivningarna -- jag har själv skrivit en del
en gång i världen.

Jag tror att det är av oerhörd vikt att de signaler
som kommer fram i den efterföljande diskussionen
är entydiga, så att vi kan försäkra oss om att vi har
en regering som vill bygga den här bron. Det har
rått en viss tveksamhet om kammarens inställning i
denna fråga, men nu har det äntligen fattats ett
beslut. För att så här i juletider vara vänlig, tolkar
jag det som -- kommunikationsministern får sedan
säga om jag har tolkat rätt eller fel -- att
kommunikationsministern personligen gärna ser
att bron kommer till stånd, och att vi i grund och
botten tycker att det är ett viktigt beslut och att
det -- både bokstavligen och bildligt -- är en viktig
bro som skall byggas.

Anf. 128 Kommunikationsminister MATS
ODELL (kds):

Herr talman! Man kan tvista om vilka effekter som
den här bron kan ha, men jag är övertygad om att
den sysselsättningspolitiska effekten i
Malmöregionen är mycket stor vid själva
genomförandet av entreprenaden. Det är den ena
effekten.

Den andra är den positiva effekt som bron kommer
att få som en regional förbindelselänk. Olle
Schmidt och jag kan ju bara tänka oss vilken effekt
det skulle få på sysselsättningen om vi i Stockholm
skulle ersätta Essingeleden med färjor. Man kan
vara helt lugn för att regeringen inser vilken
betydelse bron har för regionen i fråga. Vi gör allt
vad vi kan för att avtalet skall uppfyllas inom de
tidsramar som är utmätta.

Anf. 129 OLLE SCHMIDT (fp):

Herr talman! Jag tackar för svaret. Om det skulle
finnas några tveksamma i regeringen, vilket jag vid
Gud hoppas att det inte finns, förväntar jag mig att
kommunikationsministern också övertygar dem på
ett entusiastiskt sätt, och då i första hand verbalt.

Överläggningen var härmed avslutad.

26 § Svar på fråga 1991/92:212 om Europaväg
6

Anf. 130 Kommunikationsminister Mats Odell
(kds):

Herr talman! Kenth Skårvik har frågat mig om
regeringen ämnar att ställa medel till förfogande för
omedelbar fortsatt utbyggnad av E 6-an från
Ljungskile och norr över i Bohuslän.

Bakgrunden till frågan är att i samband med
nedläggningen av Uddevallavarvet fick vägverket i
uppdrag av regeringen att projektera och upprätta
arbetsplan för utbyggnad av väg E 6 till motorväg
mellan Stenungsund och Uddevalla. Medel för
utbyggnad av objektet på södra delen från Stora
Höga till Ljungskile erhölls genom riksdagsbeslut
våren 1987 och i september i år öppnades den delen
av vägen för trafik.

Vad som nu återstår av utbyggnaden av E 6-an är
alltså sträckan norr om Ljungskile. Norra delen av
objektet har omarbetats och omfattar nu även en
förbifart vid Uddevalla med en förbindelse över
Sunninge sund. Byggstart för sträckan vid
Ljungskile kan ske i maj 1992. För sträckan
Ljungskile--Forshälla finns en fastställd arbetsplan
som möjliggör att byggstart kan ske under nästa år.
Däremot kräver sträckan Forshälla--Torp, där bron
över Sunninge sund ingår att en arbetsplan
fastställs.

Den totala kostnaden för utbyggnaden av sträckan
Ljungskile--Torp är beräknad till 2 miljarder
kronor i 1991 års prisnivå. Utbyggnaden är avsedd
att finansieras dels med avgifter, dels med
anslagsmedel. I gällande flerårsplaner finns inga
medel avsatta för projektet. Regeringen kommer
därför att i särskild ordning senare att pröva
möjligheterna att utanför statsbudgeten finna
medel till stategiska vägföretag. I det
sammanhanget kan även det nu aktuella företaget
komma att prövas.

Anf. 131 KENTH SKÅRVIK (fp):

Herr talman! Jag tackar kommunikationsministern
för svaret, som det fanns en del positiva
antydningar i.

Jag vill börja med att ställa en ytterligare fråga.
Kommunikationsministern talade om en arbetsplan
för sträckan norr om Forshälla. När den är klar,
kommer kommunikationsministern då att kunna ge
vägverket ett besked om att det kan bli en fortsatt
utbyggnad?

Ett av de mest angelägna besluten som regeringen
måste fatta i samband med anslag till vägutbyggnad
är att vägverket i region väst får klara besked om
fortsatt utbyggnad av E 6-an norr om Ljungskile i
Bohus län.

Precis som kommunikationsministern sade är det
just nu tyvärr stopp efter invigningen och
färdigställandet av utbyggnaden av sträckan mellan
Stora Höga och Ljungskile. Det har därför uppstått
en ny flaskhals med rikliga möjligheter till olyckor
mellan Ljungskile och Uddevalla -- för den som
känner sig manad att ta det ansvaret.

Vägverket väntar på att man vid fördelningen av
pengarna skall anslå medel för fortsatt utbyggnad,
vilket ingick i löftena -- precis som sägs i svaret --
kring Uddevallapaketet, som lades fram efter
Uddevallavarvets nedläggning.

E 6-ans sträckning Oslo--Uddevalla--Göteborg
skall enligt en gemensam plan mellan vägverket i
Norge och vägverket i Sverige vara utbyggd senast
år 2005. Vägen behöver av flera skäl ha
motorvägsstandard, framför allt av
trafiksäkerhetsskäl.

Arbetet med den resterande vägsträckan behöver
påbörjas nu, med tanke på en alarmerande och
ökande arbetslöshet i Bohus län. Även en onödig
arbetslöshet kostar samhället mycket pengar, som
skulle kunna användas på ett betydligt bättre sätt.
En fortsatt utbyggnad av Europaväg 6, så att den
får förutsättningar att vara en Europaväg med
motorvägsstandard, är nödvändig.

Anf. 132 Kommunikationsminister MATS
ODELL (kds):

Herr talman! Jag har förståelse för de synpunkter
som finns i området, inte minst med tanke på
olycksstatistiken som visar att det är angeläget att
ta itu med den här vägen.

Herr talman! Jag konstaterar att jag i dagens läge
inte kan ge något annat svar än det som jag har
lämnat. Kenth Skårvik skall ändå se en strimma av
hopp, eftersom vi skall fortsätta att studera
möjligheterna att finna nya finansieringsformer för
strategiska projekt.

Om man studerar regeringsdeklarationen, finner
man att den här regeringen -- när de statliga företag
som lika väl, kanske i vissa t.o.m. fall bättre, kan
drivas av privata intressenter säljs och regeringen
får loss pengar -- avser att satsa på sådant som ingen
annan är beredd att satsa på, nämligen utbyggnad
av vägar och järnvägar. Det är någonting som vi nu
skall studera, Kenth Skårvik. Under tiden studerar
vi också vilka objekt som kan komma i fråga när det
blir möjligt att genomföra denna omfördelning av
statens balansräkning.

Anf. 133 KENTH SKÅRVIK (fp):

Herr talman! Som jag sade i början är jag tacksam
för svaret. Jag känner att det finns en ljusning för
att E 6-an skall kunna färdigställas och få
motorvägsstandard enligt den plan som finns. Men
det är klart att det är mycket angeläget för denna
stora region och för vägverket, om man gör en
arbetsplan och får fram detta tillsammans med
Uddevalla kommun, att få veta om man verkligen
kommer att få fortsätta sedan. Sunningesundsleden
är också mycket viktig ur både miljösynpunkt och
trafiksäkerhetssynpunkt, eftersom det inte är
lämpligt att ha en väg som går rakt igenom
Uddevalla förbi de stora sjukhusen. Det är en av
orsakerna till att man vill låta vägen gå förbi.

Jag är ibland litet rädd för att man kopplar ihop
utbyggnad av järnvägar och vägar. Jag har hört
tongångar som innebär att om man får motorvägen
kan järnvägen gå någon annanstans. Jag anser att
dessa saker inte har med varandra att göra i detta
sammanhang. Denna väg har så stor betydelse för
sträckningen Oslo--Göteborg--Köpenhamn att det
bör göras något positivt av den.

Överläggningen var härmed avslutad.

27 § Svar på fråga 1991/92:220 om
fordonskungörelsens bestämmelser om
mobilkranar

Anf. 134 Kommunikationsminister MATS
ODELL (kds):

Herr talman! Lennart Fremling har frågat mig om
regeringen avser att ändra reglerna för mobilkranar
så att även sådana mobilkranar som har en
lyftkapacitet som är mindre än 10 ton skall omfattas
av de bestämmelser som i dag gäller för
mobilkranar med en lyftkapacitet på 10 ton eller
däröver. Om en sådan ändring skulle bli aktuell
skulle denna därmed enligt Lennart Fremling få till
följd att fler fordon än hittills omfattades av
bestämmelser som inte är Europaharmoniserade.

Mobilkranar tillhör fordonsgruppen
motorredskap. För dessa fordon och för traktorer
beslutade riksdagen och regeringen om ett helt nytt
regelsystem som skulle gälla från den 1 januari
1991. På grund av att man inom den Europeiska
gemenskapen var i färd med att utarbeta
bestämmelser för motorredskap och traktorer som
skiljer sig från de bestämmelser som beslutats i
Sverige beslöt riksdagen att skjuta upp
ikraftträdandet av de nya reglerna för
motorredskap och traktorer till den 1 januari 1993.

För en särskild typ av motorredskap, nämligen
mobilkranar med en lyftkapacitet på 10 ton och
däröver samt tornsvängkranar med en lyftkapacitet
på 4 ton och därutöver, bestämdes emellertid att de
nya reglerna skulle träda i kraft den 1 januari 1991.
Det som framför allt skiljer de nya reglerna från de
gamla är att det numera inte finns någon
konstruktiv hastighetsbegränsning.

Det är regeringens strävan att harmonisera de
svenska bestämmelserna på alla områden till de
bestämmelser som gäller inom den Europeiska
gemenskapen. Detta innebär att de regler för bl.a.
motorredskap som skall träda i kraft den 1 januari
1993 kan behöva ändras med hänsyn till
utvecklingen i Europa på det aktuella området.
Detta gäller i så fall även de mindre mobilkranar
som Lennart Fremling riktat uppmärksamheten på.

Anf. 135 LENNART FREMLING (fp):

Herr talman! Jag vill tacka
kommunikationsministern för svaret. Bakgrunden
till min fråga är att fordonstillverkare och andra
intressenter inom området för traktorer och
motorredskap tidigare inte har fått tekniska regler
utgivna i god tid innan de skall börja tillämpas. Jag
gläds åt att vi har fått en regering som förstår
betydelsen av att ge industrin, såväl småföretag
som storindustri, klara spelregler. Därför vill jag
framhålla betydelsen av att man är tydlig när det
gäller att sätta gränser. Kan jag uppfatta svaret på
ett sådant sätt att ingen ändring kommer att ske av
10-tons gränsen förrän den 1 januari 1993, dvs. kan
industri- och mobilkransanvändare nu lita på att
förutsättningarna för deras verksamhet och
konkurrensförhållanden inte plötsligt ändras?

Anf. 136 Kommunikationsminister MATS
ODELL (kds):

Herr talman! Det är som Lennart Fremling säger,
nämligen att ett av de största problemen, i varje fall
ett av de mycket stora, att vi skall kunna behålla
arbete och sysselsättning här uppe i denna kalla
nord är att vi när det gäller, hela tiden har råkat ut
för att spelreglerna har ändrats under pågående
match. Och är det något som denna regering vill
ändra på av generell karaktär är att det i ställetskall
ges tydliga och långsiktigt hållbara regler.

I detta sammanhang handlar det emellertid om en
övergångssituation från ett system till ett annat.
Alldeles uppenbart kan man ändå blicka framemot
den 1 januari 1993. Därefter kommer ju alla
otydligheter att vara undanröjda. Fram till dess lär
vi får leva med den situation som Lennart Fremling
har påpekat i sin fråga.

Anf. 137 LENNART FREMLING (fp):

Herr talman! Kan jag då uppfatta att någon
ändring av de regler som trädde i kraft den 1 januari
1991 inte kommer att ske under löpande period
utan mobilkranar under 10 ton kommer inte i
åtnjutande av de gynnsammare regler som gäller
för mobilkranar över 10 ton?

Anf. 138 Kommunikationsminister MATS
ODELL (kds):

Herr talman! På denna punkt måste jag göra
Lennart Fremling besviken. Jag kan inte utfärda
något sådant generellt löfte.

Anf. 139 LENNART FREMLING (fp):

Herr talman! Vi vet ju att nya regler skall träda i
kraft den 1 januari 1993. Men de är i och för sig inte
heller klara. Jag förutsätter naturligtvis att
kommunikationsdepartementet håller på att arbeta
med att klargöra hur regelsystemet skall se ut för
motorredskap och traktorer från den 1 januari
1993. Kan man räkna med att detaljreglerna
kommer att publiceras i god tid innan de skall träda
i kraft? Annars tror jag att man redan nu måste
överväga att senarelägga detta ikrafträdande.

Anf. 140 Kommunikationsminister MATS
ODELL (kd):

Herr talman! Även på denna punkt måste jag göra
Lennart Fremling besviken, eftersom jag inte kan
ge honom något konkret svar på när
ikraftträdandet och publiceringen av dessa saker
kan äga rum. Jag kan bara säga att regeringen, med
beaktande av rättssäkerhet och trafiksäkerhet,
kommer att försöka överbrygga den mycket svåra
perioden vid övergången från ett regelsystem till ett
annat.

Anf. 141 LENNART FREMLING (fp):

Herr talman! Jag är tacksam för att
kommunikationsministern vill verka för fasta
spelregler på området.

Överläggningen var härmed avslutad.

28 § Svar på fråga 1991/92:243 om
avmonopolisering av flyget

Anf. 142 Kommunikationsminister MATS
ODELL (kds):

Herr talman! Hans Dau har frågat mig när vi kan
bryta nuvarande monopol för Linjeflyg på vissa
inrikes flyglinjer.

Jag delar Hans Daus syn att konkurrens är en god
väg för att öka effektivitet och service inom
flygsektorn. Som frågeställaren säkert känner till
har riksdagen under 1991 beslutat om vissa
förändringar av riktlinjerna för inrikesflyget i
riktning mot större konkurrens. Den nuvarande
regeringen har i den ekonomisk-politiska
propositionen deklarerat att arbetet med att skapa
en avreglerad flymarknad måste intensifieras. För
närvarande undersöker regeringen därför
möjligheten att snarast ta ytterligare avreglerande
steg inom inrikesflyget. Det är dock ännu för tidigt
att ge något entydigt svar när det gäller tidpunkten
för en sådan förändring. Frågeställaren bör således
kunna se tiden an med en viss tillförsikt.

Anf. 143 HANS DAU (m):

Herr talman! Jag får tacka
kommunikationsministern för svaret. Jag hade
trots allt väntat mig ett mer konkret svar. I sista
meningen står det att jag skall se tiden an med en
viss tillförsikt. Jag hade väl hoppats att kunna se
tiden an med full tillförsikt.

Svaret är litet svävande. Det står bl.a. att
regeringen undersöker och att det är för tidigt att
ge något entydigt svar. Jag tycker att det är
oroväckande.

Att vi som drabbas av dessa orimligt höga priser på
inrikesflyget dessutom får en icke acceptabel
service är i allra högsta grad otillfredsställande.

Jag vill fråga Mats Odell följande: Vad finns det att
undersöka? Varför kan man inte slå till omedelbart,
så att man kan känna full tillförsikt när det gäller att
detta kommer att ske mycket fort?

Anf. 144 Kommunikationsminister MATS
ODELL (kds):

Herr talman! Det är faktiskt på det sättet, Hans
Dau, att det även i det politiska livet finns vissa
tidtabeller. Vi hoppas att de håller, på samma sätt
som vi hoppas att tidtabellerna håller när vi skall ut
och flyga, m.m.

Det som jag syftar på i svaret är att i
budgetpropositionen, som läggs på riksdagens bord
den 10 januari, kommer ett svar att ges på dessa
frågor. Om Hans Dau ställer en fråga exakt en
månad före denna tidpunkt får han ursäkta att jag
här inte kan stå och avslöja innehållet i
budgetpropositionen på detta område. Men jag
tror att Hans Dau kommer att bli mycket nöjd med
det som står i budgetpropositionen.

Jag kan försäkra att den här regeringen kommer att
se till att Sverige ligger i framkant i Europa när det
gäller att avreglera flygmarknaden. Både när det
gäller utrikes flyg och inrikes flyg är vi bundna av
samarbetsavtal.

Sverige kommer att vara ett land som ligger i
frontlinjen när det gäller att avreglera på det här
området. Det är en process som pågår inom EG. Vi
har lagt på riksdagens bord en proposition om att
riksdagen skall godkänna det avtal som Sverige och
Norge har tecknat med EG om en gemensam
luftfartsmarknad. Inom EG håller man på att
avreglera den. Det sker i tre steg. Det här är saker
som vi bara inte kan springa ifrån.

Än en gång, herr talman! Jag försäkrar Hans Dau
att Sverige på luftfartspolitikens område kommer
att ligga i frontlinjen när det gäller avreglering.

Anf. 145 HANS DAU (m):

Herr talman! Nu får jag verkligen tacka för svaret.
Nu kanske jag känner full tillfredsställelse i stället
för bara en viss tillfredsställelse, därför att
kommunikationsministern nu angav en tidtabell.
Den var mycket kort och koncis. Jag hoppas att han
kan hålla den bättre än Linjeflyg håller sin.

Överläggningen var härmed avslutad.

29 § Svar på fråga 1991/92:248 om
infrastruktursatsningarna

Anf. 146 Kommunikationsminister MATS
ODELL (kds):

Herr talman! Åke Carnerö har frågat mig hur
regeringen avser fördela satsningarna på bättre
infrastruktur om jämförelse sker med järnvägs-
resp. landsvägstrafik.

Jag anser att man måste anlägga ett brett perspektiv
när man diskuterar investeringar i infrastruktur. De
olika trafikslagen ingår i ett trafiksystem där de
såväl konkurrerar som samverkar med varandra.
De olika transportslagen skall användas där man
bäst tar till vara deras specifika egenskaper,
spårbunden godstrafik har sina fördelar. Därmed
ges förutsättningar för en kostnadseffektiv
transport.

Jag anser också att det är marknaden som skall
styra efterfrågan på transporter. De investeringar i
infrastruktur som staten gör måste utgå från
bedömningar om denna efterfrågan. För att vara
realistisk vill jag i detta sammanhang erinra om den
övertro som finns på möjligheten att överföra gods
från landsvägstrafik till järnvägstrafik. Enligt
beräkningar som transportrådet utfört är en
realistisk överföringspotential ca 1,5 miljarder
tonkm/år, vilket är ca 2,7 % av
godstransportarbetet i Sverige.

Jag arbetar för närvarande med att utforma
inriktningen för den kommande
infrastrukturplaneringen. En redovisning av mina
förslag kommer att presenteras för riksdagen i
budgetpropositionen i januari nästa år. Jag kommer
också att återkomma med konkreta förslag till
investeringar i infrastrukturen och finansiering av
dessa.

Anf. 147 ÅKE CARNERÖ (kds):

Herr talman! Jag ber att få tacka för svaret.

Kommunikationspolitik är också i viss mån
arbetsmarknadspolitik, inte bara kortsiktigt utan
också långsiktigt just när det gäller
infrastruktursatsningar. Problemet, som jag ser
det, är att få det hela att gå ihop med regional
miljöpolitik. Anser statsrådet att det är möjligt att
ge SJ sådana resurser att kombitrafik och andra
former av godstransporter på allvar kan komma att
konkurrera med lastbilstrafik?

Anf. 148 Kommunikationsminister MATS
ODELL (kds):

Herr talman! Först vill jag säga att det känns svårt
att behöva lämna så pass knapphändiga svar som
jag måste lämna även på denna fråga, men
bakgrunden är densamma som när det gäller den
förra frågan, nämligen att vi den 10 januari nästa år,
om exakt en månad i dag, skall lägga fram
budgetpropositionen, som delvis skall handla om
dessa saker. Då hoppas jag att Åke Carnerö och jag
skall vara mera överens om vad som skall göras än
vad vi i dag kan vara.

Beträffande regional miljöpolitik:
Infrastrukturinvesteringarna har olika effekter
beroende på var de läggs. Det finns indikationer på
att om miljöaspekterna skall sättas främst, skall
satsningarna ske på vägutbyggnad i
storstadsområdena. Om de regionalpolitiska
aspekterna skall sättas främst är det andra typer av
satsningar som skall göras.

Åke Carnerö frågade konkret om SJ kan få sådana
resurser att man kan överföra mer godstransporter
till kombitrafik. Där tror jag att svaret är ja, med
den reservationen att SJ delvis skall skapa dessa
förutsättningar självt genom att bedriva en lönsam
politik i enlighet med 1988 års trafikpolitiska
beslut. Just kombitrafiken har de bästa
företagsekonomiska förutsättningarna att lyckas.

Låt oss titta på de siffror som transportrådet
redovisat, nämligen att man skulle kunna överföra
1,5 miljarder tonkm/år motsvarande 2,7 % av
transportarbetet. I en tioårsperiod handlar det
alltså om 27 %. Jag tror att inte minst en positiv
utveckling på godssidan och när det gäller
metoderna kommer att bidra till att detta möjligen
skall kunna ökas ytterligare något. Det skall vi
hjälpas åt att försöka åstadkomma.

Anf. 149 ÅKE CARNERÖ (kds):

Herr talman! Jag är mycket nöjd med svaret. Där
nämns att spårbunden godstrafik har sina fördelar.
Att detta har med miljö att göra är vi naturligtvis
helt överens om. Det är marknaden som skall styra
efterfrågan. Det är bara att hoppas att marknaden
kan bli sådan att alltmer förs över till spårbunden
trafik. Jag ser med spänd förväntan fram emot
budgetpropositionen.

Överläggningen var härmed avslutad.

30 § Svar på fråga 1991/92:258 om portot för
föreningar

Anf. 150 Kommunikationsminister MATS
ODELL (kds):

Herr talman! Fredrik Reinfeldt har frågat mig vilka
besparingar eller rationaliseringsvinster postverket
förväntar sig av att avskaffa föreningsportot
samtidigt som man inrättar ett system som skall
lämna föreningslivet opåverkat.

Postverket är ett affärsverk med ett stort antal
anställda, ca 70 000, vilket innebär att postverket
måste ha regler och rutiner som är så enkla som
möjligt för att man skall kunna uppnå hög kvalitet
och ha en effektiv kontroll.

Syftet med de produktförändringar som postverket
genomför den 1 januari 1992 är bl.a. att det skall
finnas tydliga och enkla produkter som alla kan
använda och att byråkrati med s.k. innehållsregler
skall tas bort.

Om föreningar har rätt att frankera 100 gr brev med
portot för 20 gr brev, har postverket svårt att
kontrollera att försändelserna är rätt frankerade,
eftersom alla andra brev i samma viktklass är
frankerade med 4:60 kr.

Föreningar kan fortsättningsvis, liksom andra
kunder, använda ekonomibrev. Samtidigt
försvinner föreningarnas abonnemangsavgift och
portot för 20 gr ekonomibrev sänks.

För föreningarna innebär förändringen vidare vissa
förenklingar genom att abonnemangskort ej längre
behöver visas på postkontoret vid inlämning, utan
breven behöver bara förses med ett ''B'', liksom
andra ekonomibrev.

Sammanfattningsvis gör inte postverket någon
rationaliseringsvinst på den nya rutinen för
föreningar, utan vinsterna av förändringen
uppkommer i ett mer enhetligt system med enkla
tydliga regler och förbättrade kontrollmöjligheter.

Anf. 151 FREDRIK REINFELDT (m):

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet för svaret.
Posten och en del andra statliga verk genomgår en
mycket intressant förändring i sin utveckling mot
att bli mer marknadsinriktade och för den delen
också mer affärsmässiga. Bl.a. visar en rapport från
expertgruppen med studier i offentlig ekonomi
omfattande SJ, televerket och posten att man avser
att bolagisera med inriktning mot att kanske
privatisera dessa bolag. Det ställer en del nya krav
på postverket.

Jag tycker tyvärr att statsrådets svar litet grand
mera har perspektivet hur det fungerar för posten i
dag. Föreningslivet har redan i dag möjligheten att
använda ett billigare porto, men man måste
stämpla ''B'' på brevet. Man betalar 1 500 kr. i s.k.
abonnemangsavgift, och man får inte lägga brevet
på lådan. Det är de förutsättningar som gäller för
föreningslivet i dag. Nu ändras detta system. Tyvärr
måste man nog konstatera att det inte blir den
förenkling som statsrådet beskriver. I stället skall
man nu frankera med fullt porto och sedan
halvårsvis få tillbaka halva portot för breven mellan
20 och 100 gr. Det märkliga är att det innebär
mycket stora likviditetsförändringar för större
föreningar, dels för föreningslivet, dels och framför
allt för posten. Bara 20 000 brev på ett halvår i en
förening skulle alltså leda till en återbetalning på
46 000 kr. Om man har en någorlunda klar bild av
hur föreningslivet ser ut i dag i Sverige -- det är
ganska betydande -- är det ganska fantastiska
belopp som vi talar om nu.

Det förslag som genomförs vid årsskiftet kommer
säkert att göra finansavdelningen på posten mycket
lycklig, men det kommer att skapa stora
likviditetsproblem för föreningslivet. Det blir årets
viktigaste bidrag att få tillbaka pengarna från
posten.

Anf. 152 Kommunikationsminister MATS
ODELL (kds):

Herr talman! Fredrik Reinfeldt frågar mig vilka
besparingar eller rationaliseringvinster som
förväntas av att posten avskaffar föreningsportot.
Jag har tagit sikte på och svarat på den frågan. Då
säger Fredrik Reinfeldt att jag svarar endast på vad
det får för effekter för posten. Jag tycker nog att det
var det frågan handlade om.

Jag förstår att denna aspekt kan bekymra
föreningarna. Men samtidigt är vi, Fredrik
Reinfeldt, överens om att se till att affärsverken blir
effektiva och rationella, dvs. att det blir enhetliga
och tydliga produkter som alla kunder kan
använda. Byråkratin skall minimeras med t.ex.
denna typ av innehållsregler. Jag kan inte belägga
att det förekommer fusk i dag. Men systemet
inbjuder naturligtvis till det.

Förändringen skall nu ske den 1 januari. Jag tror att
det är ett system som i det stora hela är neutralt för
dem som använder det. Jag medger dock att
likviditetsaspekten kan vara ett bekymmer för vissa
föreningar. Men de föreningar som skickar så pass
många försändelser som Fredrik Reinfeldt gav
exempel på, torde ändå klara räntan på halva
portokostnaden under den tid det är fråga om.

Anf. 153 FREDRIK REINFELDT (m):

Herr talman! Min poäng är att posten kommer att
tjäna stora pengar på detta. Det kan vara positivt,
framför allt för posten. Men frågan är om det blir
mindre byråkratiskt. I de instruktioner som posten
har skickat ut till föreningslivet står det fortfarande
att breven skall stämplas med ett B, dvs. ingen
förändring från tidigare. Nu skall breven i stället
frankeras med fullt ekonomibrevsporto på 4:60.
Föreningslivet skall räkna och fylla i antalet brev på
en följesedel. Sedan skall breven och följesedeln
lämnas in i kassan på postkontoret tillsammans med
föreningens abonnemangskort.
Abonnemangskortet finns kvar, men någon
abonnemangsavgift behöver inte betalas. Sedan
skall dessa följesedlar skickas till posten varje
halvårsskifte.

Fortfarande finns alla dessa kontrollfunktioner
kvar. Vi måste räkna breven, och vi måste
halvårsvis följa upp följesedlarna. Hela denna
rundgång för att få en reduktion tillbaka på en
ganska stor mängd pengar. Hela systemet är gjort
för att posten skall ha finansiella förutsättningar att
placera dessa stora belopp.

Anf. 154 Kommunikationsminister MATS
ODELL (kds):

Herr talman! Jag inser de aspekter som Fredrik
Reinfeldt tar fram. Jag tror ändå att en förening
eller organisation har anledning att hålla ordning på
hur många brev man skickar och gör en
förteckning. Jag tycker inte att det är orimligt.
Däremot är det orimligt att posten skall hålla reda
på vad som finns inuti kuverten. Det är vad det
gamla systemet byggde på. Jag tror att detta är en
nödvändig förändring för att i ett längre perspektiv
komma in i en bättre fungerande postservice.

Anf. 155 FREDRIK REINFELDT (m):

Herr talman! Det här är intressant. Posten har i dag
egentligen bara en monopolverksamhet kvar,
nämligen frimärksutgivningen. I någon mån finns
det konkurrens på alla andra områden som posten
är verksam inom. Det gäller distribution av brev i
dag. Bl.a. har City Mail i Stockholm
uppmärksammats.

Tyvärr får jag känslan av att litet komplicerande
system som bygger på återbetalning osv. binder fast
kunderna vid en enda producent av denna service,
nämligen posten. Det är också något som kommer
fram i den offentliga utredning där man bl.a.
diskuterat att utvecklingen skall gå mot att
postbefordran blir en konkurrensutsatt
verksamhet.

Portoutgifter utgör betydande kostnader för
föreningslivet. I en tid när kommuner och andra
bidragsgivare minskar sina bidrag har det en effekt
att portokostnaden blir dyrare.

Anf. 156 Kommunikationsminister MATS
ODELL (kds):

Herr talman! Både Fredrik Reinfeldt och jag
välkomnar säkert en ökad konkurrens även på
detta område. För försändelser som skall
distribueras över hela vårt stora, långsmala och
vackra land kostar det mycket pengar att manuellt
se till att försändelserna kommer ut till varje
brevlåda. Där finns det ingen konkurrens i dag. Det
är den verksamhet som är minst lönsam. Jag kan
inte ge Fredrik Reinfeldt något svar på om den
verksamheten över huvud taget går ihop för
postens del. Men jag kan försäkra att den
verksamheten är den minst lönsamma av de
verksamheter posten har.

Den verksamhet som i dag är konkurrensutsatt, där
det nämnda företaget City Mail är inblandat, har en
helt annan problematik. Där handlar det om
massdistributionens fördelar.

Anf. 157 FREDRIK REINFELDT (m):

Herr talman! Avslutningsvis vill jag konstatera att
förändringen av systemen har mötts med stor
förvåning inom föreningslivet. Föreningarna ser
framför sig att det hela blir mer komplicerat, högre
kostnader för föreningarna och stora vinster för
posten -- om man bortser från förutsättningarna för
att kunna producera denna överlikviditet.

Det finns en risk att posten, mot bakgrund av att
man kan hävda att man faktiskt måste distribuera
post över hela landet och därmed bedriver en
verksamhet som inte går med vinst, inte heller
sköter sig när det gäller postutdelningen i t.ex.
storstadsregionerna.

Jag tror att denna typ av regler binder fast hela
föreningslivet vid posten och det i en tid när det
snart kommer att finnas många sätt att skicka post,
t.o.m. att kunna kommunicera med hjälp av
datorer.

Anf. 158 Kommunikationsminister MATS
ODELL (kds):

Herr talman! Jag välkomnar konkurrens framöver
även på detta område. Jag tror att det är det bästa
sättet att få ett system att bli kostnadseffektivt och
som fungerar i olika avseenden -- och där det sätts
ett riktigt pris. I dag vet vi inte om ett riktigt pris tas
ut eftersom det fortfarande råder ett monopol.

Överläggningen var härmed avslutad.

31 § Svar på fråga 1991/92:283 om trafiken vid
Trollhättan-Vänersborgs flygplats

Anf. 159 Kommunikationsminister MATS
ODELL (kds):

Herr talman! Stig Bertilsson har frågat mig vilka
åtgärder jag är beredd att vidta för att flygtrafiken
vid Trollhättan-Vänersborgs flygplats, som ingår i
det nationella nätet, skall kunna säkras.

Trollhättans flygplats är en kommunalt ägd
flygplats. Det är riktigt som frågeställaren påpekar
att denna flygplats hittills ingått i det nät av
flygplatser som trafikeras av Linjeflyg och SAS och
som har definierats som primärnätet.

Det utvecklingsarbete som för närvarande bedrivs
inom luftfartsverket och regeringskansliet
beträffande verkets framtida struktur syftar till att
finna effektivare driftsformer bl.a. genom nya
huvudmannaskapsformer på de statliga
flygplatserna. Något förstatligande av kommunala
eller privata flygplatser har därvid inte diskuterats.
En del i arbetet är att definiera och avgränsa statens
ansvar inom flygplatsnätet i en framtid med mera
avreglerade marknadsformer inom flygtrafiken.
Detta arbete är endast påbörjat, och något
ställningstagande i frågan för Trollhättans del redan
nu är därmed inte aktuellt.

Mot denna bakgrund är jag nu inte beredd att vidta
några åtgärder med anledning av frågan.

Anf. 160 STIG BERTILSSON (m):

Herr talman! Med tanke på statsrådets något
avvaktande svar, vill jag ställa en ytterligare fråga
till statsrådet.

Trollhättan-Vänersborgs flygplats är synnerligen
betydelsefull för hela regionen. Under 1990 var där
160 000 resenärer. Det var en väsentlig siffra inte
bara för fyrstadsområdet utan också för hela norra
Bohuslän och Dalsland. Sedan kom den s.k.
flygkrisen. Då minskade antalet flygande under det
här året.

Detta har inte bara lett till kortsiktiga ekonomiska
bekymmer, utan det har också lett till att tankarna
på en ny flygplats har helt avbrutits. Man har t.o.m.
låtit göra en koncessionsprövning av en ny större
flygplats i regionen. Men utvecklingen och
valresultatet har lett till att det resonemanget inte
längre gäller. Konsensualavtalet mellan de fyra
kommuner som driver flygplatsen har sagts upp. I
dag råder ett avtalslöst tillstånd. Det finns ett akut
nedläggningshot till den 6 januari.

Statsrådet vill inte agera nu. Vi får hoppas att
flygplatsen överlever det utredningsarbete som
pågår inom luftfartsverket. Med tanke på att
flygplatsen anses vara av nationell betydelse vill jag
understryka att det faktiskt finns risk för att det
reguljära flyget upphör inom mindre än en månad.
I dag har vi ett avtalslöst läge. Personalen har
informerats om att den möjligtvis blir uppsagd.

Jag måste fråga mig om man från statens sida kan
åse en utveckling av detta slag för en flygplats i
Sveriges femte största region. Kan man inte tänka
sig att statsrådet medverkar till att man
tidigarelägger eller påskyndar en konkretisering av
vad luftfartsverket och staten skall göra?

Anf. 161 Kommunikationsminister MATS
ODELL (kds):

Herr talman! Regeringens strävan är att
upprätthålla en god transportförsörjning i landets
olika delar i enlighet med riksdagens trafikpolitiska
mål. Det är i det perspektivet vi måste se på
exempelvis Trollhättans flygplats. Man måste också
väga in tillgången på annan trafik och till flygplatser
i närheten, t.ex. Landvetter, Lidköping och
Skövde. Men eftersom en avvägning ännu inte har
gjorts beträffande hela landet är det litet tidigt att
just nu slå fast Trollhättans betydelse för det
nationella transportsystemet. Under 1992 kommer
regeringen att arbeta med definitionen av ett
nationellt flygplatsnät.

Herr talman! Dessutom måste man väl ändå
tillmäta de kommunala beslut som har fattats i
denna fråga av demokratiskt valda församlingar en
viss respekt. Att vi i denna kammare skulle gå in
och förstatliga verksamheter och kullkasta beslut
som har fattats i demokratisk ordning verkar
knappast ligga i tiden.

Anf. 162 STIG BERTILSSON (m):

Herr talman! Jag delar gärna statsrådets
uppfattning i fråga om att springa över kommunala
beslut. Men problemet är att det just nu inte finns
några kommunala beslut. Förhoppningsvis skall
kommunala beslut fattas under denna månad i fyra
kommuner. Det är en grundläggande förutsättning
för att vi över huvud taget skall ha någon
fungerande flygplats i denna region. Om man håller
med om att denna flygplats har ett nationellt
intresse är det högst rimligt att man agerar i
avvaktan på beslut och för att påverka, fram till det
att dessa kommunala beslut fattas.

Anf. 163 Kommunikationsminister MATS
ODELL (kds):

Herr talman! Det är naturligtvis en svår situation
som råder i flygplatsfrågan. Jag konstaterar att en
del kommunala beslut har fattats. Vi avvaktar
andra. Under nästa år kommer ett arbete att ske
när det gäller att definiera vad som är ett nationellt
flygplatsnät. I avvaktan på detta kan jag inte, även
om jag gärna skulle önska det, ge ett mer konkret
svar på denna fråga.

Anf. 164 STIG BERTILSSON (m):

Herr talman! Jag har mycket stor förståelse för det
i sig. Jag vill ändå säga att läget är det att ingen av
ägarna i dag har fattat beslut om en fortsättning. De
kommer förhoppningsvis att göra det under
december månad. Skulle detta leda till att
Landvetter och Lidköping eller Skövde blir
alternativa flygplatser för tvåstads- och
fyrstadsregionen, har man, möjligtvis genom
passivitet, medverkat till en katastrofal utveckling
för denna region.

Anf. 165 Kommunikationsminister MATS
ODELL (kds):

Herr talman! Jag vill gärna upprepa något som jag
sade i samband med en annan fråga. En mycket
intressant och viktig utveckling är den som nu är på
gång vad gäller avregleringen av inrikesflyget. Jag
är helt övertygad om att i det perspektivet kommer
Trollhättans flygplats och andra motsvarande
flygplatser att få en renässans. Förutsättningar för
att skapa fler livskraftiga kommunala flygplatser
kommer att finnas. Jag tror inte att vi skall sträva
efter att förstatliga fler flygplatser, utan efter att
skapa ett underlag för ett bärkraftigt inrikesflyg på
allt fler flygplatser runt om i Sverige.

Anf. 166 STIG BERTILSSON (m):

Herr talman! Jag delar statsrådets uppfattning. Vi
skall inte förstatliga. Jag hoppas att den framtida
modellen leder till det som statsrådet vågar
förutskicka om flyget i denna region.

Överläggningen var härmed avslutad.

32 § Svar på fråga 1991/92:265 om boverket och
bostadsbidragen

Anf. 167 Socialminister BENGT
WESTERBERG (fp):

Herr talman! Fredrik Reinfeldt har mot bakgrund
av boverkets information om bostadsbidrag frågat
mig om jag anser att för få medborgare är beroende
av bostadsbidrag för att klara hyran.

Naturligtvis anser jag inte att för få medborgare är
beroende av bostadsbidrag. Men när man minskar
de generella subventionerna till bostadsbyggandet
kan det ofta vara motiverat att förbättra
bostadsbidragen. Så skedde t.ex. i samband med
genomförandet av skattereformen.

Jag vill samtidigt säga att det är viktigt att alla
medborgare får kännedom om de stödformer som
finns, så att de som behöver stöd också kan söka
bidrag.

De regler som gäller för bostadsbidragen innebär
att ansökan om bidrag måste lämnas in varje år. Det
är därför en naturlig uppgift för den ansvariga
myndigheten, boverket, att på hösten informera
om möjligheten att söka bostadsbidrag. Detta är
angeläget inte minst för de nya grupper som kan
vara berättigade till bidrag.

Anf. 168 FREDRIK REINFELDT (m):

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret.
Socialministern väljer att kalla det för information.
Jag ser det mer som en kampanj, som boverket har
lanserat. Det sker bl.a. på kommunikationer runt
om i landet. Vi har även sett på televisionen att man
har uppmanat folk med låg inkomst eller hög hyra
att söka bostadsbidrag.

Det kanske inte är något konstigt i sig, att staten via
kommuner och landsting har ett system där man
med ett socialt skyddsnät garanterar dem som har
svårt att klara sin försörjning, att klara hyran,
tillgång till olika former av bidragssystem. Men det
är inte detta det handlar om i detta fall. Det handlar
om att vi tror att det finns otillfredsställda behov
hos människor som de själva inte är medvetna om
och att vi via kampanjer försöker att få dem att söka
bidrag. Det tycker jag är ett mycket konstigt sätt att
gå till väga på.

Man borde se det som en varningssignal, när
statliga myndigheter tvingas att marknadsföra olika
typer av bidragssystem. Det sänder märkliga
signaler när människor får se reklamskyltar som
uppmanar till att söka bidrag, i en tid då den nya
regeringen talar om att vi inte skall vara i behov av
lika mycket bidrag, att den kommunala sektorn
skall minskas och att vi skall få mer över av lönen
att leva på.

Bostadsbidragen är i dag till viss del en kommunal
kostnad. Bostadsbidragen kostar 4,8 miljarder, och
kommunerna är berättigade till statsbidrag endast
för 2,4 miljarder. Det har varit ett sätt att skjuta
över kostnader på kommunerna. Nu hörde jag i och
för sig att den kommunalekonomiska kommittén
har föreslagit att staten skall ta över hela
bostadsbidraget. Då blir detta ett fall endast för
statskassan.

Anf. 169 Socialminister BENGT
WESTERBERG (fp):

Herr talman! När man har ett selektivt stöd, ett
stöd riktat till personer med dåliga inkomster eller
låga inkomster och höga kostnader, som i detta fall,
måste man gå ut och informera om stödet för att de
människor som har rätt till det också skall kunna
söka det. Annars kommer slumpen att avgöra vilka
som får kännedom om stödet och vilka som inte får
det. Med ett mer generellt stöd, som barnbidraget,
slipper man ifrån hela den administrativa
processen. Man behöver inte göra reklam för det.
Ingen behöver i dag gå ut och göra reklam för
barnbidraget, därför att det betalas ut automatiskt.

Jag tycker i och för sig att det är bra om man kan
ha så generella system som möjligt. Men när man
trappar ned bostadssubventionerna, som vi har
gjort på senare år, är det svårt att undvika ett riktat
stöd som ger möjligheter också för hushåll med låga
inkomster att bo hyggligt. Det är där
bostadsbidragen kommer in i bilden.

För mig är det självklart att alla skall informeras om
den möjlighet de har att vid låga inkomster och
höga kostnader få bostadsbidrag. Jag kan inte se att
det är något fel att myndigheterna använder de
mest effektiva informationskanalerna, t.ex. TV, för
att nå ut med denna information.

Anf. 170 FREDRIK REINFELDT (m):

Herr talman! Statsrådet talar här för mer av
generella system. Det beklagar jag. Ett av
problemen när det gäller bostadsmarknaden är det
sätt på vilket man har dolt de verkliga kostnaderna
via bl.a. statliga subsidier. Det har skattereformen
nu i viss mån korrigerat. Jag trodde att inriktningen
skulle vara att man inte via generella system skall
osynliggöra kostnader. Det gör att människor lever
i tron att de bor billigare än vad som faktiskt är
fallet.

Jag tror att många är överens om att det krävs en
rörlighet på marknaden, bl.a. på så sätt att
människor, när de upptäcker att de har höga
boendekostnader, inte alltid ställer sig frågan vilka
nya bidrag de kan få utan att de i stället ifrågasätter
om de har ett för dyrt boende. Både osynliga och
synliga bidrag bidrar tyvärr till att låsa fast
människor i ett för dyrt boende.

Anf. 171 Socialminister BENGT
WESTERBERG (fp):

Herr talman! Man måste skilja på de generella
bostadssubventionerna och de riktade
bostadsbidragen. De generella
bostadssubventionerna döljer naturligtvis
kostnaderna för hyresgästerna -- det är
huvudsakligen hyresgäster som får dessa bidrag.
De riktade bostadsbidragen får de boende direkt i
handen, och de ser alltså vilka konstnader de har,
även om de har andra inkomstkällor än t.ex.
förvärvsarbete, som för de flesta bidrar till att
finansiera boendekostnaderna.

Jag tycker att det är en riktig utveckling som vi har
sett exempel på under senare år, när vi minskar
bostadssubventioner men med hjälp av riktade
bostadsbidrag ser till att de personer som har låga
inkomster ändå kan få bo hyggligt. Jag är övertygad
om att när den nya regeringen nu tar ytterligare steg
i samma riktning mot minskade generella
subventioner, kommer vi också att tvingas
kompensera hushåll med låga inkomster genom
ökade bostadsbidrag.

Anf. 172 FREDRIK REINFELDT (m):

Herr talman! Vi är helt överens om att den
inriktningen är riktig. Som jag sade inledningsvis
tycker jag att det är helt riktigt att en ensamstående
eller en familj i ett läge där det är svårt att klara
försörjningen kan få bostadsbidrag. Men jag
känner igen det som boverket gör från min tid som
värnpliktig. Man måste göra stora
informationsinsatser för att människor över huvud
taget skall känna till vilka bidragssystem som finns
i samhället. Många av bidragen räknas ut med
utgångspunkt i olika brytpunkter, dvs. många
klarar sig i dag utan bidrag, men de skall ändå
informeras om sitt behov.

Jag tycker att det är en felaktig signal när statliga
verk eller kommunala myndigheter ägnar sig åt att
göra reklam för bidrag. Det är inte att ifrågasätta
att bidragen finns. Jag är övertygad om att
människor som är i behov av dem kommer att
kunna ta del av dem även utan dessa
reklaminsatser. Det är min poäng.

Anf. 173 Socialminister BENGT
WESTERBERG (fp):

Herr talman! Jag är nog litet oroligare än Fredrik
Reinfeldt för att slumpen kommer att avgöra vilka
som får kännedom om dessa bidrag, ifall man bara
förlitar sig till att människor själva skall söka
bidrag. Låt mig ge ett exempel från ett annat
område.

Vi lägger snart fram en proposition till riksdagen
om att ensamstående skall kunna få ett bidrag för
förra året, detta år och en bit av nästa år, som
kompensation för den borttagna
skattereduktionen. Det är självklart för oss att gå ut
och informera alla ensamstående, att använda alla
kanaler som står till buds för att de skall få veta att
de har denna möjlighet. Annars är det de som
slumpmässigt råkar komma över informationen
som får dessa pengar, medan andra blir utan och
kanske upptäcker det för sent, när de inte längre
kan söka bidraget. Det tycker jag inte är någon
särskilt bra lösning.

Anf. 174 FREDRIK REDINFELDT (m):

Herr talman! När man inför ett nytt bidragssystem
eller gör större förändringar inom ett bidragssystem
kan det vara sant att det inte finns kännedom om
det. Det är något annat att, som statsrådet säger i
svaret, årligen göra reklam för samma typ av
bidrag. Jag känner igen detta från en del av
värnpliktsförmånerna.

Det är klart att folk känner till att det finns
bostadsbidrag. Har man en låg lön eller hög hyra,
vad nu dessa begrepp står för, bör man uppsöka sin
kommun för ett samtal. Den signalen uppfattar jag
som något märklig. Jag tror inte att människor i
allmänhet lever i okunnighet om att det finns
någonting som heter bostadsbidrag.

Överläggningen var härmed avslutad.

33 § Svar på fråga 1991/92:274 om
familjerådgivningsverksamheten

Anf. 175 Socialminister BENGT
WESTERBERG (fp):

Herr talman! Lena Öhrsvik har frågat mig om vilka
planer regeringen har för att trygga en bra
familjerådgivningsverksamhet över hela landet.

Socialstyrelsen har i en rapport (SoS-rapport
1989:10) föreslagit en ändring i socialtjänstlagen
som innebär att kommunerna åläggs att erbjuda
familjerådgivning till dem som så önskar.
Rapporten har remissbehandlats.

Förslaget bereds nu i socialdepartementet.

Anf. 176 LENA ÖHRSVIK (s):

Herr talman! Jag tackar så mycket för svaret, men
det innehöll inte något som jag inte visste. Det är
på grund av att jag vet det som sägs i svaret som jag
har frågat vad regeringen tänker göra.

Huvudmannaskapet för denna verksamhet har
diskuterats ända sedan socialtjänstlagen kom till. I
propositionen undantogs familjerådgivningen och
den barnpsykiatriska verksamheten från
kommunalisering. Man ansåg att det behövde
utredas ytterligare om de små kommunerna
verkligen skulle klara dessa uppgifter eller om det
behövdes regionala lösningar.

Frågan har utretts sedan 1979, och det har skapat
en viss oro. På många håll har man bara kortsiktiga
lösningar. Jag kan naturligtvis inte lasta den nya
regeringen för det, och det är heller inte min
mening. Jag vill seriöst veta vilka planer regeringen
har för att vi skall kunna trygga en bra verksamhet.

Jag skulle vilja ställa några följdfrågor. Tänker
regeringen lägga fram några förslag i frågan, eller
tycker man att det är bra som det är? Om
regeringen tänker lägga fram några förslag, hur ser
tidsplanen ut? Enligt min uppfattning är det en ren
besparingsåtgärd att ha en trygg och bra
familjerådgivning. Det behövs verkligen besked i
huvudmannaskapsfrågan. Rapporten visade också
att det är lönsamt att bygga ut familjerådgivningen.
Man sparar pengar i en annan ände så att säga. Det
är svårt att tillgodogöra sig några besparingar när
det råder osäkerhet om huvudmannaskapet, därav
mina frågor.

Anf. 177 Socialminister BENGT
WESTERBERG (fp):

Herr talman! Jag kom in i departementet för bara
några veckor sedan och har trillat över detta
ärende. Det är riktigt att det har legat ganska länge
i departementet. Remissbehandlingen var klar för
drygt ett år sedan, och det har inte hänt någonting
sedan dess.

Vi kommer nu att gå igenom det underlag vi har och
se om vi behöver ytterligare underlag innan vi kan
komma tillbaka till riksdagen. Min förhoppning är
att kunna göra det någon gång under nästa år.

Lena Öhrsvik säger att den utredning vi talar om,
dvs. socialstyrelsens rapport, visar att detta är
samhällsekonomiskt lönsamt eller att det är en ren
besparingsåtgärd. Det är kanske en liten överdrift.
Det var bara en del av
familjerådgivningsverksamheten, det som kallas
samarbetssamtal, som påvisades kunna vara
samhällsekonomiskt lönsam under vissa
förutsättningar. Man kan inte uttala sig fullt så
tvärsäkert om hela verksamheten.

Jag delar Lena Öhrsviks uppfattning att
familjerådgivningsverksamheten är en angelägen
och bra verksamhet. Jag avser att återkomma till
riksdagen i någon form under nästa år.

Anf. 178 LENA ÖHRSVIK (s):

Herr talman! Jag hoppas att det blir under första
hälften av nästa år. Det är viktigt att man får klarhet
i huvudmannaskapsfrågan, så att man ute i
landstingen och de kommuner som i dag bedriver
verksamheten kan ta ställning. I dag fattas mycket
kortsiktiga beslut. Detta skapar oro både bland
dem som arbetar där och bland dem som är kunder,
som behöver en långvarig kontakt osv. Det är
viktigt. Jag hoppas att beskedet kan komma under
första halvåret.

Överläggningen var härmed avslutad.

34 § Svar på fråga 1991/92:254 om
sysselsättningen i Örnsköldsvik

Anf. 179 Arbetsmarknadsminister BÖRJE
HÖRNLUND (c):

Herr talman! Elvy Söderström har frågat mig om
regeringen har för avsikt att tillfälligt inplacera
samtliga församlingar i Örnsköldsviks kommun i
stödområde 2.

Propåer om tillfälliga inplaceringar i stödområde
eller tillfälliga förändringar i stödnivån i det
permanenta stödområdet har kommit in från ett
antal kommuner.

De bereds nu i regeringskansliet och jag är därför i
dag inte beredd att kommentera enskilda
kommuners begäran om inplacering i stödområde.

Då Elvy Söderström, som framställt frågan, anmält
att hon var förhindrad att närvara vid
sammanträdet, medgav andre vice talmannen att
Britta Sundin i stället fick delta i överläggningen.

Anf. 180 BRITTA SUNDIN (s):

Herr talman! Allmän artighet gör att jag tackar för
svaret, även om jag inte fick något svar.
Anledningen till att jag tar emot svaret är att Elvy
Söderström har blivit sjuk.

Anledningen till att Elvy Söderström ställde denna
fråga är den besvärliga arbetsmarknadssituation
som vi för närvarande har i Örnsköldsviks kommun
och hela Västernorrland. Strukturförändringarna
under 1980-talet har inneburit att 2 000
arbetstillfällen i Örnsköldsviks kommun har
försvunnit. Under det senaste året har 1 300
personer varslats. 1 000 av varslen har blivit
verksställda. Man väntar ytterligare varsel, bl.a.
beroende på att företagen saknar
utbildningsresurser.

Den strukturförändring som skedde under 1980-
talet lyckades man klara bl.a. genom det
lokaliseringstöd man kunde få när Örnsköldsvik
var inplacerat i stödområde. Erfarenheterna visar
att de företag som startades då har klarat sig bra.
Vi har nu en företagsstruktur som, förutom de stora
tunga industrierna, också innebär att det finns
många små företag.

Men i dag är situationen problematisk för
Örnsköldsvik. Arbetslösheten stiger, och det
behövs snabba insatser. Det är kris på många
områden, bl.a. för byggnadsarbetarna, och det är
oerhört viktigt att man kan vända den nu negativa
trenden. Det behövs som sagt aktiva insatser, och
de behöver sättas in snabbt. Det finns företag som
har förutsättningar att växa och som vill växa, och
det finns vilja till nyetableringar. Detta skulle man
kunna klara mycket bra om man hamnade i
stödområde 2.

Jag har naturligtvis respekt för att denna fråga är
under behandling, men jag undrar ändå om
tidsperspektivet i detta sammanhang, eftersom
denna fråga är mycket brådskande.

Anf. 181 Arbetsmarknadsminister BÖRJE
HÖRNLUND (c):

Herr talman! Tyvärr är det ett mycket stort antal
kommuner som i dag har problem med
sysselsättning och arbetstillfällen. Det har nu två
månader i rad rört sig om 17 000 varsel, och varslen
kommer i huvudsak från industri och näringsliv i
övrigt. Jag är mycket väl medveten om situationen
i Örnsköldsviks kommun, och den kommer att
bedömas på rätt sätt när jag inom kort får en
föredragning av samtliga de ansökningar från
kommuner om omplacering vilka på ett eller annat
sätt kommer upp till behandling inom
departementet. Den föredragningen kommer som
sagt att ske före jul, och därefter kommer så
småningom vissa beslut.

Anf. 182 BRITTA SUNDIN (s):

Herr talman! Jag vet att arbetsmarknadsministern
är väl förtrogen med situationen i Örnsköldsvik och
för den delen i hela Västernorrland. Jag tänker
bl.a. på det besök som arbetsmarknadsministern
gjorde i lördags i Sollefteå, varvid Sollefteåborna
fick ett positivt besked. Jag var själv där och kunde
lyssna på det.

Min förhoppning är naturligtvis att också vi nu skall
kunna få ett positivt besked beträffande
stödområdesplaceringen. Även om jag kommer
från Sundsvall känner jag väl till Nolaskogsborna.
Jag är säker på att de med rätt stöd och rätt
stimulans från statens sida och med sin
Nolaskogsanda skall kunna klara sig bra.

Överläggningen var härmed avslutad.

35 § Svar på frågorna 1991/92:255 och 286 om
åtgärder för sysselsättningen i östra Norrbotten

Anf. 183 Arbetsmarknadsminister BÖRJE
HÖRNLUND (c):

Herr talman! Monica Öman har frågat mig om jag
är beredd att anslå de medel som erfordras för
extraordinära insatser i Kalix och östra Norrbotten.

Karl Gustaf Sjödin har frågat mig om jag kan
bekräfta tidningsuppgifter angående utlokalisering
av tjänsteföretag i Kalix.

Eftersom båda frågorna rör Kalix besvarar jag dem
på samma gång.

Regeringen disponerar 5 milj.kr. för
personalförstärkning vid arbetsförmedlingen. Av
dessa medel beslutade regeringen den 28 november
i år att AMS får använda 2 milj.kr. i Kalix.

Därutöver har AMS tilldelat länsarbetsnämnden 30
milj.kr. utöver ordinarie medelstilldelning för
särskilda arbetsmarknadspolitiska insatser i Kalix i
östra Norrbotten.

AMS har i skrivelse den 14 november 1991
överlämnat övriga förslag i länsarbetsnämndens
åtgärdsprogram till regeringen. Dessa ligger
antingen utanför arbetsmarknadspolitikens
ansvarsområde eller kräver regerings- eller
riksdagsbeslut.

Ärendet skall beredas inom regeringskansliet
tillsammans med ytterligare underlag från
länsstyrelsen och Kalix kommun, som ännu inte har
kommit in till regeringen. Jag kan därför inte i dag
lämna några ytterligare besked.

För Karl Gustaf Sjödin vill jag nämna att det sedan
hösten 1987 ständigt pågår kontakter mellan
arbetsmarknadsdepartementet och olika
tjänsteföretag om möjligheterna till utlokalisering
till framför allt stödområden. Sådana kontakter
pågår också mellan närings- och
teknikutvecklingsverket (NUTEK) och olika
företag. Dessa samtal och förhandlingar förs under
största sekretess, av framför allt konkurrens- och
företagsekonomiska skäl. Denna process skulle
allvarligt skadas av för tidiga uttalanden av
statsråd.

Jag har därför ingen ytterligare kommentar till
uppgifterna i tidningar i Norrbotten.

Anf. 184 MONICA ÖHMAN (s):

Herr talman! Jag får tacka
arbetsmarknadsministern för svaret, även om jag
inte kan påstå att det var speciellt mycket innehåll i
det. Men jag kan inte låta bli att uttrycka en
bitterhet över att jag i dag är i den situationen att
jag måste begära att Kalix skall få inte mindre än
300 milj.kr. för att klara den situation som vi där
har hamnat i. Vi har försökt att på olika sätt
informera stasrådet om läget och om de möjligheter
som finns i ASSI i Karlsborg, men regeringen har
inte velat ta till sig detta.

Det har gjorts ett mycket seriöst arbete i
Norrbotten. Länsstyrelsen, länsarbetsnämnden,
utvecklingsfonden, Kalix kommun och näringslivet
i kommunen har medverkat i detta. Man kan
konstatera att mot bakgrund av den situation som
vi har i dag när det gäller sysselsättningen och när
läget i ASSI har slagit igenom fullt ut sommaren
1992 kommer var fjärde Kalixbo att stå utanför den
ordinarie arbetsmarknaden. Det här är en situation
som ingen av oss kan acceptera, och jag hoppas att
inte heller arbetsmarknadsministern gör det. Man
har därför nu skickat ett förslagspaket, som
innehåller infrastrukturåtgärder,
utbildningsåtgärder osv. Jag förstår att detta inte
ännu har kommit fram till regeringen, eftersom det
antogs av länsstyrelsen i fredags. Med tanke på att
det här är den sista av höstens frågestunder fanns
det dock ingen möjlighet att skjuta upp denna
diskussion. Kostnaden för förslaget uppgår till
totalt 200 milj.kr. för arbetsmarknadspolitiken och
100 milj.kr. för näringslivsbefrämjande åtgärder.

Det vore intressant att få veta hur
arbetsmarknadsministern ser på detta. Jag vet att
Börje Hörnlund har besökt Kalix och ASSI och att
han känner till hur läget är. Det vore därför
intressant att få litet närmare uppgifter om hur man
från regeringens sida ser på detta.

Anf. 185 KARL GUSTAF SJÖDIN (nyd):

Herr talman! Jag tackar arbetsmarknadsministern
för svaret, och jag har full förståelse för
utformningen av detsamma. Jag har ett visst tryck
på mig, eftersom jag är ny inom politiken, bor i
Norrbotten, är gift med en Kalixflicka och därmed
har släkt, vänner och bekanta som direkt påverkas
av den uppkomna situationen.

Det är ytterst angeläget att det kommer
arbetstillfällen till Norrbotten i allmänhet och till
Kalix i synnerhet, speciellt med tanke på att man
har varslat 250--260 anställda vid ASSI, som i och
med beslutet om nedläggning av pappersmaskin 1
skall vara avvecklat till den 1 juni 1992. Till detta
kommer nedläggningen av Esseltes
pärmtillverkning i Töre inom Kalix kommun, några
mil från centralorten.

Även om det bästa vore att man på orten
genererade arbetstillfällen i småföretag, befintliga
eller nystartade i egen regi, får vi inte glömma den
situation som kommer att inträffa till sommaren.
Ca 70 tjänstemän kommer då att få sluta på ASSI.
Där finns administratörer med kunskaper i bl.a.
databehandling.

Norrbotten har ej så många tjänsteproducerande
företag, i varje fall inte i Kalixbygden. De med
norrbottniska ögon mätt små och medelstora
företagen där är oftast servicetekniska. Jag vill
anföra att det är angeläget att man tar alla chanser
att få tjänsteproducerande företag till Norrbotten,
så att ungdomar får en morot när det gäller att
genomgå högkvalificerad utbildning, speciellt på
dataområdet, så att de kan bli kvalificerade för
administrativt arbetsledande befattningar inom
tjänstesektorn. Under nuvarande förhållanden
försvinner många välutbildade ungdomar söderut,
där arbetstillfällena motsvarar deras utbildning.
Det är något som arbetsmarknadsministern är väl
medveten om.

Slutligen vill jag fråga om arbetsmarknadsministern
delar min uppfattning att en utlokalisering av
tjänsteföretag till Kalix skulle vara ett utmärkt
alternativ för den här bygden.

Anf. 186 Arbetsmarknadsminister BÖRJE
HÖRNLUND (c):

Herr talman! Jag är mycket glad över att Monica
Öhman tror att jag är så snabb att jag hinner agera
innan papperen har kommit in till departementet.
Jag antar att de kommer vilken dag som helst.
Under alla förhållanden kommer Bernt Sturk nästa
tisdag för att på ort och ställe samtala om Kalix och
naturligtvis om den ansökan som kommit in till
departementet. Problemet är egentligen att det i
dag nästan från alla håll och kanter kommer
skrivelser, uppvaktningar m.m. med ensartat
innehåll, nämligen mycket stora krav på ytterligare
direkta medel för AMS till olika verksamheter. Det
rör sig om många tiotal miljarder kronor, och det är
naturligtvis ett problem för mig och för alla andra.

Till Karl Gustaf Sjödin vill jag säga att något av det
mest lovande är att ett sextiotal företag har
utlokaliserat sig till ett femtiotal orter, ofta till
mycket små arbetsmarknader. Jag har en hel serie
uttalanden från verkställande direktörer där de
säger sig vara mycket nöjda med den nya
ordningen. De säger att allt talar för att de gör ett
bättre resultat där än där de var förut. Därför
tycker jag att det är en mycket bra väg att gå att
bredda de mindre arbetsmarknaderna genom
utlokalisering av tjänsteföretag.

Anf. 187 MONICA ÖHMAN (s):

Herr talman! Jag sade i mitt förra inlägg att jag
förstod att handlingarna inte hade hunnit ned till
Stockholm. Det är långt från Luleå till Stockholm,
och det är fråga om ett beslut av länsstyrelsen. Till
saken hör att länsstyrelsen var helt enig. Samtliga
partier som sitter i länsstyrelsen i Norrbotten står
alltså bakom kraven.

Börje Hörnlund har besökt Kalix och har talat med
företrädare för kommunen och för ASSI. Mot den
bakgrunden tyckte jag att Börje Hörnlund ändå
borde ha någon uppfattning om läget eller
åtminstone borde kunna ange någon form av
viljeinriktning för regeringen i detta sammanhang.
Det hade jag faktiskt förväntat mig.

Anf. 188 KARL GUSTAF SJÖDIN (nyd):

Herr talman! Jag får tacka
arbetsmarknadsministern. Jag kanske tolkar hans
besked ganska fritt, men jag kunde skönja en viss
förhoppning om att det eventuellt kan komma
tjänsteföretag till Norrbotten och kanske även till
Kalix, som är i akut kris.

Överläggningen var härmed avslutad.

Anf. 189 ANDRE VICE TALMANNEN:

Efter punkt 35 på föredragningslistan, alltså efter
besvarandet av Karin Pilsäters fråga till statsrådet
Laurén, har jag för avsikt att föreslå kammaren tio
minuters ajournering.

36 § Svar på fråga 1991/92:276 om
konsekvenserna av systemet med flexibla
lönebidrag

Anf. 190 Arbetsmarknadsminister BÖRJE
HÖRNLUND (c):

Herr talman! Inger Hestvik har frågat mig om jag
efter ett halvt års erfarenheter av systemet med
flexibla lönebidrag planerar att analysera
konsekvenserna av det systemet. Vidare har Inger
Hestvik frågat om jag då också avser att åtgärda
negativa effekter, som systemet enligt
frågeställaren skall ha medfört för
handikapporganisationerna.

Ett skäl till att lönebidragsnivåerna generellt
gjordes flexibla den 1 juli i år var de goda
erfarenheter som arbetsmarknadsstyrelsen
redovisade av en försöksverksamhet med flexibelt
bidrag. AMS visade att 30 % fler handikappade
kunnat anställas, jämfört med vad som skulle varit
möjligt med ordinarie regelsystem.

Riksdagen behandlade den tidigare regeringens
förslag om ett flexibelt lönebidrag våren 1991.
Arbetsmarknadsutskottet underströk då att de nya
reglerna inte får tillämpas på ett sådant sätt att
anställningstryggheten riskeras för dem som i dag
har en lönebidragsanställning. Därför tillämpar
arbetsförmedlingarna nu det nya systemet främst
vid nyanställning av arbetshandikappade. De som
redan har en lönebidragsanställning skall inte
behöva riskera att förlora arbetet därför att
bidragssystemet ändrats.

Som arbetsmarknadsminister är det viktigt för mig
att följa upp effekterna för arbetshandikappade av
det nya lönebidragssystemet liksom av andra
arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Jag kommer
därför att noga följa hur det nya bidragssystemet
påverkar de arbetshandikappades möjligheter till
en anställning.

För att motverka att handikappade skall drabbas i
det nu rådande svåra arbetsmarknadsläget har
regeringen lagt förslag till riksdagen om ytterligare
275 milj.kr. till lönebidrag redan under
innevarande budgetår.

Anf. 191 INGER HESTVIK (s):

Herr talman! Jag vill tacka
arbetsmarknadsministern för ett bra svar. Systemet
med de flexibla lönebidragen är i många fall mycket
bra, såsom har påpekats i svaret. Vi har i mitt
hemlän, Kopparbergs län, den erfarenheten att
många flera arbetshandikappade har kunnat få
anställning med det nya systemet än med det gamla.
Men ändå sprider det sig nu en oro, särskilt inom
en av handikapporganisationerna, för hur man med
de nya reglerna skall kunna klara sin verksamhet
framöver. Man vill när man i framtiden anställer
nya lönebidragsanställda få ganska stora summor
från både kommun och landsting för att kunna
fortsätta med dessa anställningar. Kommun och
landsting har som bekant en ganska trängd
ekonomi och har små möjligheter att ställa upp i
detta sammanhang. Detta kommer förstås att
drabba de nya arbetshandikappade.

Som också framhålls i svaret är
arbetsmarknadsläget mycket dystert, i synnerhet i
vårt län. Jag tror att vi just nu är värst drabbade i
hela landet. Jag fick höra detta i går när jag var på
studiebesök på länsarbetsnämnden. Men jag var
också på studiebesök på Kulturarvet i Falun, vars
huvudman är Nordiska museet. Man har 37
anställda med lönebidrag. Av dem kommer sju att
omfattas av de nya reglerna för flexibla lönebidrag.
Det betyder att man för några kommer att få bara
50 % statsbidrag mot tidigare 100 %.
Arbetssituationen är sådan att man vid
pensionsavgångar inte anställer nya, eftersom
pengarna inte räcker till detta.

Jag undrar om de mycket fina åtgärderna
innefattande 275 milj.kr. extra till de
lönebidragsanställda kommer att räcka till även för
alla nytillkommande arbetshandikappade som
behöver lönebidrag i framtiden.

Anf. 192 Arbetsmarknadsminister BÖRJE
HÖRNLUND (c):

Herr talman! Det är naturligtvis många saker som
påverkar det som nu sker. En sådan är de
konjunkturer som olika företag är drabbade av och
som gör att det är ont om medel över huvud taget.
Jag är mycket väl medveten om att ett antal
organisationer som i dag sysselsätter skyddad
arbetskraft har mycket liten egen ekonomisk
kapacitet. Jag förutsätter att länsarbetsnämnderna
och arbetsförmedlingarna beaktar det i samtalen.
Har man ingen egen betalningskapacitet, är det
mycket svårt att gå in med en större andel, som
kanske i och för sig vore berättigad med tanke på
det arbete som man skall få utfört.

Det har nu gått mycket kort tid, och jag möter det
här också när jag är ute i landet. Helst skulle jag
inte vilja utvärdera detta efter en kort tid i en
lågkonjunktur, men jag lovar att noga följa det
hela. Jag träffar AMS generaldirektör med jämna
mellanrum för att diskutera olika frågor som
förekommer inom AMS-världen.

Anf. 193 INGER HESTVIK (s):

Herr talman! Det var positivt att höra detta. Jag
har på s. 25 i arbetsmarknadsutskottets betänkande
i ärendet sett följande uttalande:

Om oönskade effekter uppstår inom
kulturinstitutioner på grund av införande av
flexibla lönebidrag, har regeringen att vidta
erforderliga åtgärder med hänsyn till den fortsatta
verksamheten. Någon särskild framställning härom
från riksdagens sida är enligt utskottets mening inte
behövlig.

Vi har fått en ny regering med förmodligen andra
värderingar, men om jag tolkar
arbetsmarknadsministern rätt står även den nya
regeringen för den inriktning som här angivits.

Jag vill fråga: Betyder uttalandet i svaret om att
arbetsmarknadsministern skall följa utvecklingen
att man skall tillsätta en utredning eller ganska
snart utvärdera detta? Såvitt jag förstår kommer
den utredningen att dröja.

Anf. 194 Arbetsmarknadsminister BÖRJE
HÖRNLUND (c):

Herr talman! Jag tycker att den nya regeringens
inställning framgår på ett bra sätt av att vi för
kommande halvår föreslår riksdagen anta ett så
stort belopp som 275 milj.kr. i tillskott. Det är ju ett
belopp som sedan måste följas upp under det år
som börjar den 1 juli, dvs. det år då regeringen
lägger den första egna budgeten. Det är ett mycket
stort åtagande som kommer att ge väldigt många
handikappade en bättre situation på
arbetsmarknaden i det här svåra läget.

Anf. 195 INGER HESTVIK (s):

Herr talman! Jag är mycket glad över dessa 275
miljoner. Jag tror och hoppas att de kommer de
arbetshandikappade till godo. Jag hoppas också att
man tittar litet grand på hela länets arbetssituation
när man fördelar dessa pengar så att de kommer till
rätt ställe.

Överläggningen var härmed avslutad.

37 § Svar på fråga 1991/92:284 om hanteringen
av de regionala frågorna

Anf. 196 Arbetsmarknadsminister BÖRJE
HÖRNLUND (c):

Herr talman! Tage Påhlsson har frågat mig om
regeringen, för att nå samstämmighet i bedömning
och hantering av de regionalpolitiska frågorna,
kommer att ta kontakt med närings- och
teknikutvecklingsverket.

Bakgrunden till frågan är att Göran Aldskogius,
verkets överdirektör, i en artikel i tidskriften Nord-
revy nyligen bl.a. hävdat att Sverige kommer att
tvingas till en geografisk koncentration av de
regionalpolitiska åtgärderna till landets mellersta
och södra delar.

Tage Påhlsson har, såvitt jag förstår, uppfattat att
artikeln ger uttryck för verkets officiella mening om
regionalpolitikens framtida utformning i Sverige.
Jag uppfattar emellertid artikeln som ett personligt
debattinlägg.

Någon kontakt med verket med anledning av detta
anser jag därför inte behövlig. Jag vill dock nämna
att verkets generaldirektör begärt ett
sammanträffande med mig. Som ansvarig för
regeringens regionalpolitik vill jag i detta
sammanhang understryka att det av
regeringsförklaringen klart framgår att hela Sverige
skall leva. Detta förutsätter en aktiv och kraftfull
regionalpolitik.

Anf. 197 TAGE PÅHLSSON (c):

Herr talman! Jag ber att få tacka
arbetsmarknadsministern för det här ganska
positiva svaret. Det innebär att regeringen och
NUTEK, åtminstone NUTEKs överdirektör, inte
har samma uppfattning om hur regionalpolitiken
skall drivas.

Det finns dock några frågetecken som bör rätas ut i
sammanhanget. Anledningen till att jag ställde
frågan är dels den beramade, eller beryktade,
artikeln av NUTEK-chefen i tidskriften Nord-revy,
dels en skrämmande delrapport av
produktivitetsdelegationen som presenterades för
en tid sedan. Den rapporten har titeln Infrastruktur
och produktivitet. Den kan enligt vissa bedömare
komma att bli en klassiker i framtiden med sin
totala brist på fakta och realism och med så många
teoretiska krumsprång och rätt hårresande
slutsatser. Rapporten var författad av ett
konsultföretag som uppenbarligen har ganska
begränsade insikter i hur Sverige fungerar. Den
skulle kunna tas med en nypa salt som isolerad
företeelse, men det är mycket oroande att den
tillsammans med NUTEK-chefens artikel kan ses
som inslag i samma mönster och insatser med
samma mål.

Kan det vara så att målsättningen är att genom
olika insatser försöka undergräva tilltron hos
politiker och näringsliv till vår traditionella
regionalpolitik? Finns det krafter i gång i landet
som i princip vill lägga ner Norrland, skogslänen
och kanske även Syd- och Mellansveriges
glesbygder? Är det någon sorts mullvadsarbete på
gång? Jag skulle vilja höra vad
arbetsmarknadsministern tror om det?

Anf. 198 Arbetsmarknadsminister BÖRJE
HÖRNLUND (c):

Herr talman! Det som Tage Påhlsson tar upp om
att ett antal inflytelserika personer och
inflytelserika företag under senare tid har haft ett
antal inlägg som går rakt emot vad regeringen har
uttryckt i sin regeringsförklaring är riktigt. Det är
ju bra med en fri debatt.

Jag kommer självfallet att ta upp den här frågan
med generaldirektören i NUTEK så att jag kan
vara övertygad om att regeringsförklaring och verk
följs åt. Jag tror att svaret kommer att bli positivt.

Sedan tar Tage Påhlsson upp detta med
Temaplans -- företaget heter så -- utredning. Den är
en underbilaga till produktivitetsdelegationen och
behandlar kommunikationer m.m. I fredags var jag
på ett möte i Umeå där ett antal professorer ställde
upp just för att diskutera den vetenskapliga halten
i Temaplans verk. Den är ju som sagt vetenskapligt
upplagd. Temaplans arbete råkade ut för en
förödande massiv kritik från dessa forskare. Jag
tror att det är viktigt att alla saker kommer fram i
den debatt som måste följa på detta. Jag har själv i
ett större tal i Karlstad i förra veckan inför landets
planerare behandlat det regionalpolitiska temat.
Där har jag gett regeringens syn på olika sakfrågor.

Anf. 199 TAGE PÅHLSSON (c):

Herr talman! Jag konstaterar att
arbetsmarknadsministern är inne på samma linje
som jag i de här frågorna. Vi är nog så eniga vi kan
bli egentligen. Det är bra att vi försöker hålla den
regionalpolitiska linjen från politiskt håll.

Jag vill dock fortfarande hänga kvar litet grand vid
min ursprungliga fråga med anledning av det svar
jag fick. Statsrådet säger att han uppfattar artikeln
som ett personligt debattinlägg, och att den inte är
ett uttryck för verkets officiella mening. Det må
vara. Men är det verkligen tillrådigt att en
överdirektör för det statliga verk som skall
effektuera statsmakternas regionalpolitik gör den
här typen av personligt debattinlägg? Det måste ju
verkligen uppfattas som verkets officiella mening.

Anf. 200 Arbetsmarknadsminister BÖRJE
HÖRNLUND (c):

Herr talman! Min erfarenhet är att vid
regeringsskiften och när regeringen uttalar sig i
policyfrågor brukar svenska ämbetsmän lojalt följa
det. Jag förutsätter att så också är fallet i detta
sammanhang.

Jag vill också säga till Tage Påhlsson, och jag sade
det förut, att jag har en ganska lång citatsamling
från verkställande direktörer som har utlokaliserat
sig till mindre orter. Där uttrycker de fördelarna av
utlokaliseringarna. Jag tycker att det väger
väsentligt tyngre i sak än enstaka debattörers
inlägg. Detta är ingen avslutad verksamhet, utan
det är många företag som diskuterar att av
ekonomiska skäl söka sig till mindre
arbetsmarknader.

Anf. 201 TAGE PÅHLSSON (c):

Herr talman! Jag är också medveten om just den
effekt som företagen får när de lokaliserar sig till
mindre orter. Det har bl.a. ingått i min tidigare
tjänst att arbeta med sådana frågor, så jag vet
mycket väl hur det kan fungera. Det jag ifrågasätter
är hur man från s.k. ansvarigt håll -- i de här fallet
NUTEKs ledning -- kan gå ut och skriva och
debattera på det sätt som skett.

Jag konstaterar att arbetsmarknadsministern och
jag är överens. Jag förutsätter att det kommer att
bli ett intressant samtal den dag när överdirektören
vid NUTEK kommer på besök. Jag hoppas att det
inte dröjer allt för länge. Jag förutsätter och hoppas
att vi fortsätter att driva den regionalpolitik som vi
skall driva enligt regeringsförklaringen. Jag får
tacka för svaret igen.

Överläggningen var härmed avslutad.

38 § Svar på fråga 1991/92:246 om lagen om
religionsfrihet

Anf. 202 Statsrådet REIDUNN LAURÉN (-
):

Herr talman! Karin Pilsäter har mot bakgrund av
att 1 § i lagen om religionsfrihet har åberopats för
att stoppa ett moskébygge i Göteborg frågat mig om
jag avser att ta något initiativ i syfte att ge lagen en
sådan ändamålsenlig formulering att den inte kan
misstolkas.

Först vill jag bara erinra om att jag givetvis inte kan
kommentera lagtillämpningen i ett konkret ärende.
Rent allmänt kan jag dock säga följande.

Den bestämmelse som frågan avser lyder: ''Envar
äger rätt att fritt utöva sin religion, såvitt han icke
därigenom stör samhällets lugn eller åstadkommer
allmän förargelse.'' Ordalagen är hämtade från
1809 års regeringsfrom och ger uttryck åt den
princip om religionsfrihet som nu är fastslagen i 2
kap. regeringsformen. Bestämmelsen innehåller
också den begränsning som gäller enligt grundlagen
och som består i att beteenden som normalt är
straffbara inte blir tillåtna bara för att de
förekommer i samband med utövandet av
religionsfriheten.

Enligt min mening säger den angivna paragrafen
inte annat än bestämmelsen om religionsfrihet i
regeringsformen. Jag anser därför att det inte finns
anledning att nu ta initiativ till att ändra
bestämmelsen.

Anf. 203 KARIN PILSÄTER (fp):

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet för svaret på
min fråga.

Självklart kan man inte kommentera enskilda fall,
men jag ville ta upp det här som ett exempel på
bristen i formuleringen, som jag ser det. Jag tycker
att när det gäller den här typen av lagstiftning måste
utgångspunkten vara vilka argument som finns för
en viss formulering. Religionsfriheten är
grundläggande, och bara det faktum att s.k. icke
lagkloka människor kan läsa den här formuleringen
så, att religionsfriheten kan inskränkas om andra
människor tycker att religionsutövandet är allmänt
förargande -- och detta utan att anstränga sig. De
här orden härstammar alltså från 1809, och tiderna
har faktiskt förändrats sedan dess.
Religionsfriheten är så viktig att den lag som skall
tillförsäkra människor frihet i tanke och tro inte får
vara formulerade så, att man kan tolka den som en
möjlighet att inskränka rättigheten härvidlag. Vi,
som är uppvuxna i den Lutherska traditionen, har
våra referensramar för vad som är samhällets lugn,
andra har andra referensramar. Det vi inte känner
till är vi mer rädda för än det vi känner.

Enligt min uppfattning är det så, att de regler som
finns i brottsbalken om t.ex. förargelseväckande
beteende är fullt tillräckliga. De ger samhället
möjlighet att hindra sådan religionsutövning som
innebär brott mot den svenska straffrätten.
Dessutom har vi en mycket omfattande lagstiftning
och myndighetsutövning när det gäller dem som
agerar störande för sin omgivning. Jag är ganska
övertygad om att ifall den svenska kyrkan hade
uppstått i dag så skulle ringande kyrkklockar på
tidiga söndagsmorgnar ha förbjudits av varje miljö-
och hälsoskyddsnämnd. Ändå är det väl ingen som
drömmer om att med decibelmätare i hand
förhindra helgmålsringningar. Men när det gäller
andra religioner är öppenheten ofta mycket
mindre, och det är alltför lätt att falla i vår
etnocentriska fälla och bli exempelvis motståndare
till en moské med motiveringen att böneutropen
skulle bli störande, detta då utan att ens ta reda på
om det är aktuellt med några böneutrop.

Jag tror att grundproblemet i de allra flesta fall är
att människor är rädda för det främmande, och då
måste vi samverka för att få bort den typen av
agerande.

Anf. 204 Statsrådet REIDUNN LAURÉN (-
):

Herr talman! Självklart är religionsfriheten mycket
viktig, och det värnas ju också om den genom att
den finns fastslagen i grundlagen.

I det fall som fått Karin Pilsäter att ställa den här
frågan vill jag ändå påpeka att man har bara
åberopat den ifrågavarande bestämmelsen. Det är
alltså inte fråga om att en domstol, eller om det nu
är länsstyrelsen, har använt bestämmelsen som
motivering för ett beslut. Det är ju ofta så i sådana
här ärenden, liksom i övrigt när det gäller rättsliga
tvister, att man tar till vad man hoppas skall kunna
göra intryck på den rättsvårdande myndigheten.
Man åberopar alltså både det ena och det andra i
hopp om att få litet hållpunkter för sin uppfattning.

Jag tycker inte att det här är en källa till låt mig säga
tvekan om innebörden i bestämmelsen, så länge det
inte har visat sig i rättstillämpningen att det
förekommer någon sådan tvekan. Och jag vill ju
säga, att skulle det vara så att man från de
rättsvårdande myndigheternas sida åberopar en
sådan här bestämmelse i ett fall liknande det nu
aktuella, finns det anledning att se närmare på
saken.

Anf. 205 KARIN PILSÄTER (fp):

Herr talman! Jag tycker också att det handlar om
vilka signaler som sänds ut till människor. Min
erfarenhet från min egen hemkommun, Botkyrka,
är den att när religionen utövas som varianter på
den vanliga protestantiska Lutherska läran är det
inga problem och då har man stor förståelse. Men
när det gäller religion som utövas utifrån andra
trosuppfattningar och traditioner är det en helt
annan sak, vare sig det är fråga om muslimer,
kristna eller anhängare av någon annan religion.
Politikerna vill oftast väl, men det blir fel.

Rättstillämpningen härvidlag finns det väl i och för
sig inget exempel på ännu. Jag har inte forskat i
saken, men jag törs knappt tänka på vad som står
i förarbetena till 1809 års regeringsform som man
möjligen, om ville, skulle kunna hävda är det som
gäller. Lokala opinioner dyker upp, och på något
sätt kanske man lurar dem att tro att det finns ett
rättsligt stöd för att motsätta sig utövandet av en
främmande religion.

Jag tycker fortfarande att den här paragrafen är
otidsenlig och att man således borde överväga att
ändra på den.

Anf. 206 Statsrådet REIDUNN LAURÉN (-
):

Herr talman! Förarbetena till 1809 års
regeringsform är säkerligen mycket knapphändiga,
som förarbetena var vid den tiden.

Jag kan bara återigen säga att jag följer naturligtvis
rättstillämpningen, och i den mån som den ger
anledning till oro kommer vi att göra någonting åt
saken.

Överläggningen var härmed avslutad.

Ajournering

Kammaren beslöt kl. 17.11 på förslag av andre vice
talmannen att ajournera förhandlingarna till kl.
17.15

Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna upptogs kl. 17.15

39 § Svar på fråga 1991/92:211 om
huvudmannaskapet för gymnasieskolan

Anf. 207 Statsrådet BEATRICE ASK (m):

Herr talman! Anna Stråkander har frågat mig om
jag avser vidta några åtgärder för att undanröja
besvär och kostnader som föranleds av att
statsbidragen för landstingsutbildningarna ges till
primärkommunerna och av att vissa tidigare
landstingskommunala utbildningar i den nya
gymnasieskolan ersätts med primärkommunal
utbildning.

Riksdagens beslut om ansvarsfördelningen för
skolan innebär att det är primärkommunen som är
skyldig att se till att kommunens ungdomar får
gymnasial utbildning. Detta kan ske antingen i den
egna kommunen eller genom att kommunen sluter
avtal med annan primärkommun eller
landstingskommun. Det förhållandet att det är
primärkommunerna som har ansvaret för att
ungdomarna får utbildning gör det naturligt att
statsbidraget går till primärkommunerna. Jag har
inte för avsikt att ta initiativ till någon ändring på
den punkten. Jag är övertygad om att det
merarbete som Anna Stråkander nämner är av
övergående karaktär och något man får vara
beredd på vid en så stor förändring som den nya
ansvarsfördelningen och det nya
statsbidragssystemet inneburit.

Barn- och fritidsprogrammet ersätter inte endast
sådana utbildningar som varit
landstingskommunala utan även
primärkommunala och kommer dessutom att bli en
god grund för arbete inom områden där det hittills
saknats en bra utbildning. Jag har också erfarit att
intresset för denna nya samlade utbildning för
arbete inom barn- och fritidsområdet är mycket
stort. Jag har inte för avsikt att föreslå någon
förändring av huvudmannaskapet för barn- och
fritidsprogrammet.

Anf. 208 ANNA STRÅKANDER (m):

Herr talman! Tack, statsrådet Beatrice Ask, för
svaret på min fråga. Under den förra
utbildningsministerns, socialdemokraten Göran
Perssons, tid genomfördes mycket stora
förändringar på utbildningsområdet, och det gick
väldigt fort. Konsekvenserna kämpar landsting och
primärkommuner nu med.

I min fråga har jag lyft fram ett verksamhetsområde
där man får ta över och reda ut konsekvenserna.
Man får då ta av knappa resurser till onödigt
administrativt merarbete. Det har vidare medfört
dåligt utnyttjande av lokaler och befintlig personal
och fördyringar på annat.

De genomförda skolreformerna innebär en
huvudmannaskapsförändring för
gymnasieprogrammet för barn och fritid -- det var
tidigare andra utbildningar med andra namn men
har sammanförts till det programmet -- från
landsting till kommunerna. Landstinget har drivit
en del av den här utbildningen i nära samarbete
med programmet Omvårdnad, ofta i samma skola
och med samma personal och med samläsning i
vissa ämnen.

För det första förstår jag inte vitsen med att föra
över en av landstingens utbildningar. För det andra
medför det faktum att statsbidragen för
gymnasieskolorna går direkt till kommunerna
mycket avtalsarbete, förhandlingar och
diskussioner. I mitt hemlän, Östergötland, sluter
man avtal med tretton kommuner.

Jag är litet besviken på svaret -- jag kanske skulle
vilja se mer långsiktigt på de här frågorna. Det är
säkert många av besvären som är dagsaktuella, men
varför skall landstingen egentligen ha
gymnasieutbildningar? Jag tror att man behöver se
över den saken. Dessutom tror jag att man behöver
titta närmare på problemet med statsbidragen. Det
skulle säkerligen till största delen försvinna om man
införde en skolpeng som i stället följde eleven. Jag
skulle vilja höra om statsrådet har några tankar i
den vägen.

Anf. 209 Statsrådet BEATRICE ASK (m):

Herr talman! Den intressanta frågan är väl den som
Anna Stråkander tog upp i sitt inlägg, nämligen
varför landstingen över huvud taget skall bedriva
utbildning. Tanken är naturligtvis att de kanske inte
skall göra det på lång sikt. Nu har det av olika skäl
funnits goda argument för att behålla en del av
utbildningarna. Vad jag har försökt säga i svaret är
att jag inte tänker företa några förändringar nu. Jag
tror att problemet med det administrativa
merarbete som man har därför att pengarna skickas
direkt till kommunerna går att lösa.

Sedan tror jag också att det måste vara fullt möjligt
för kommuner och landsting att samverka. I frågan
beskriver Anna Stråkander bl.a. en del bekymmer
med halvtomma skolor och säger att man inte kan
utnyttja möjligheterna till samläsning. Det faktum
att man byter huvudman skall naturligtvis inte
omöjliggöra ett konstruktivt samarbete.

Det finns säkert många praktiska frågeställningar
kring det här kortsiktiga perspektivet, men med de
längre perspektiven i bakhuvudet ser jag ingen
anledning att nu ändra i det.

Däremot får vi naturligtvis vara vaksamma på om
det uppstår riktigt besvärliga knutar, som vi måste
lösa upp. Men jag tror som sagt att vi ännu så länge
har för liten erfarenhet för att kunna vara säkra på
det.

Anf. 210 ANNA STRÅKANDER (m):

Herr talman! Det gläder mig att märka en liten,
liten glidning i statsrådets svar; statsrådet tycks
mena att det absolut inte är så här det skall vara,
utan man följer utvecklingen. Det tror jag att man
skall göra. Jag tror att man skall titta närmare på
landstingens nuvarande utbildningar. Går det att
föra över naturbruksutbildningarna till
kommunerna, och klarar glesbygdskommunerna
det? Skulle vårdutbildningen kunna bedrivas i
primär- kommunal regi? Nu ligger den nära
verksamheten; det är ett slags inbyggd utbildning,
och man följer vårdens utveckling och krav. Man
bör också titta närmare på
praktikplatshanteringen. Jag tror absolut att man
skall vara vaken för diskussioner och se vad som
kan göras -- det är i alla fall ett dubbelt
administrativt arbete som sker.

Jag tackar statsrådet för svaret. Det är min
förvissning att statsrådet är införstådd med
problemen. Jag kommer att med spänning följa
utvecklingen på utbildningsområdet i framtiden.

Överläggningen var härmed avslutad.

40 § Svar på fråga 1991/92:225 om
föräldrainflytandet i skolan

Anf. 211 Statsrådet BEATRICE ASK (m):

Herr talman! Christina Linderholm har frågat mig
vilka åtgärder jag tänker vidta för att i lag eller
förordning reglera föräldrars rätt till inflytande i
skolan.

Låt mig först hänvisa till regeringsförklaringen.
Där framgår att alla skall ges rätt att fritt välja
skola. Det tror jag är en viktig förutsättning för ett
ökat föräldraengagemang och för att stärka
familjens betydelse i skolan. Men det innebär
samtidigt, vill jag understryka, ett ansvar för
hemmen att göra aktiva ställningstaganden.

Jag vill vidare erinra om att skolverket nyligen fått
regeringens uppdrag att lämna förslag till en ny
statlig rektorsutbildning. Enligt regeringens
uppdrag till verket bör ett moment i denna
utbildning bli elevers och föräldrars rättigheter och
ansvar. Förslaget skall redovisas senast den 15
januari 1992.

Jag kan också informera om att nya direktiv till
läroplanskommittén är under utarbetande. I det
fortsatta läroplansarbetet skall skolans samarbete
med hemmen uppmärksammas. Samarbetet mellan
skolan och hemmen bör, anser jag, utgå från det
gemensamma intresset att skapa goda
uppväxtbetingelser för barnen men också från
ansvarsfördelningen mellan skolan och hemmen
när det gäller elevernas kunskaps- och
färdighetsutveckling och den sociala och
emotionella utvecklingen. Skolans huvuduppgift är
att ge eleverna goda kunskaper och färdigheter,
men skolan skall också bidra till elevernas fostran.
För den personliga utvecklingen har dock hemmen
huvudansvaret. Kommittén skall redovisa sina
förslag senast den 1 september 1992.

Jag är beredd att hålla med frågeställaren om att
det kan förefalla märkligt att man valt att lagreglera
elevinflytandet medan man samtidigt har avstått
från att markera vilket inflytande föräldrar skall
kunna utöva. Jag är dock inte nu beredd att direkt
uttala mig för en formell reglering av föräldrars rätt
till inflytande i den kommunala skolorganisationen.
Min uppfattning är att man vid varje skola skall
komma överens om formerna för samverkan. Det
utesluter dock inte att det kan finnas skäl att
centralt reglera också föräldrainflytande. Jag vill
dock först avvakta resultatet av de initiativ rörande
föräldrasamverkan som jag redan tagit och som jag
här redogjort för.

Anf. 212 CHRISTINA LINDERHOLM (c):

Herr talman! Jag vill tacka för svaret på min fråga
till statsrådet Ask. Den gällde föräldrars rätt till
inflytande i den skola där barnen befinner sig, inte
i första hand rätten och möjligheten att välja skola.
Jag tycker också att det är bra att rätten för
föräldrar att välja skola för sina barn finns, men i
det här fallet rörde frågan mer ett principiellt
ställningstagande som jag tycker att regeringen
borde göra på ett mer positivt sätt med
utgångspunkt i min fråga. Det handlar om att ta
konsekvenserna av ett beslut som riksdagen har
fattat med anledning av propositionen om ansvaret
för skolan. Det ansvaret tog inte den förra
regeringen, menar jag.

Det finns angivet i propositionen liksom i
utskottsutlåtandet att det krävs ställningstaganden
såväl i kommunen som i skolan till hur
föräldrainflytandet -- liksom i och för sig
elevinflytandet -- skall utformas. Det finns ingen
uppföljning av det beslutet i riksdagen, trots att
man biföll propositionen och utskottets utlåtande i
den del där vikten av inflytande betonades.

Det är märkligt, tycker jag, att man i
förordningstexten, som statsrådet också har
påpekat, har betonat elevinflytandet. Jag tycker att
det är bra att man har gjort det, men
föräldrainflytandet ramlade bort. Det är märkligt,
eftersom föräldra- och elevinflytandet hela tiden
följdes åt i propositionen och i utskottsarbetet. Min
principiella fråga är: Är det inte rimligt att man
följer upp beslutet både när det gäller
elevinflytande och när det gäller
föräldrainflytandet? Det gäller inte att definiera
hur föräldrainflytandet skall utövas på varje enskild
skola eller i varje enskild kommun utan det gäller
att betona att rätt till och utrymme för föräldrars
inflytande skall finnas.

Anf. 213 Statsrådet BEATRICE ASK (m):

Herr talman! Jag anser att jag har varit ganska
tydlig i mitt svar. Jag har sagt att jag har förståelse
för de invändningar som Christina Linderholm gör
men att jag i dag inte är beredd att säga var man
skall vidta eventuella åtgärder. Jag behöver nog ett
bättre underlag för att kunna fatta ett sådant beslut.

Sedan vill jag gärna säga att rätten att välja skola
inte är ointressant när det gäller inflytandet på den
egna skolan. Det blir nödvändigt för varje skola,
för varje rektor och för varje lärarkollegium att
intressera sig mer för föräldrars och elevers
synpunkter på arbetet när man vet att det går att ta
sin Mats ur skolan. Det tror jag är en förändring
som vi inte reglerar men som kommer att vara
mycket tydlig. Jag tror att den kommer att gagna
föräldrars möjligheter att faktiskt komma med idéer
och synpunkter på skolarbetet och skapa det
intresse som jag önskar fanns naturligt hos varje
rektor och hos varje lärare men som det ibland --
det vet vi -- inte finns tillräckligt mycket av.

Anf. 214 CHRISTINA LINDERHOLM (c):

Herr talman! Jag håller helt och hållet med
statsrådet Ask -- vi har inte alls olika uppfattningar
om vikten av att kunna välja skola just för att kunna
påverka skolans innehåll och skolans utveckling.
Men för föräldrar som har sina barn i en viss skola
är det ett stort steg att byta skola därför att en del
av skolans verksamhet inte fungerar när man inte
känner att man har den kontakt man borde ha. Det
finns kanske annat -- runt barnet -- som fungerar;
då drar man sig för det.

Just av det skälet och för att trycka på de skolor där
det inte fungerar och där man inte vill ta ansvaret
för att ge föräldrarna möjligheter att följa sina
barns skolgång borde man ändå reglera att den här
möjligheten till inflytande skall finnas och att det
skall finnas ett utrymme för det. T.o.m. rektors
informationsskyldighet föll bort när man i somras
skrev om förordningen. Det tycker jag är
beklagligt. Men jag skulle fortfarande önska att
statsrådet ville tänka på de här sakerna, även från
förordningssynpunkt.

Anf. 215 Statsrådet BEATRICE ASK (m):

Herr talman! Jag lovar att tänka på det --
självfallet.

Det finns ett argument som vi inte har resonerat om
här och som också talar för att man måste titta
närmare på den här saken, och det är den
förändring som nu sker på skolområdet och som
kan skapa konflikter därför att man från skolans
håll kan uppfatta att andra träder in på det
professionella området. Jag tror att
avgränsningsfrågorna är väsentliga att reda ut -- det
finns nog ganska mycket att göra på det området.
Jag har som sagt förstått frågan, och jag lovar att
tänka på den.

Anf. 216 CHRISTINA LINDERHOLM (c):

Herr talman! Inte heller här har jag någon annan
uppfattning än statsrådet -- det är naturligtvis så att
man måste se till varje parts roll i det hela.
Föräldrarna har sin roll, men de har också
kunskaper, framför allt om sitt barn men även om
omvärlden runt skolan, som de kan tillföra skolan i
ett sådant här samarbete.

Det har betydelse för föräldrarna när de ser att
deras åsikter och synpunkter inte blir hörda av
skolan. Att då bara tänka sig att de kan ta sitt barn
ur skolan är inte rätt metod -- man måste ha en
metod som gör det möjligt att arbeta konstruktivt
inom den skola där barnet finns.

Överläggningen var härmed avslutad.

41 § Svar på fråga 1991/92:260 om statens
institut för handikappfrågor

Anf. 217 Statsrådet BEATRICE ASK (m):

Herr talman! Inger Lundberg har frågat mig om jag
är beredd att föreslå åtgärder som möjliggör för
statens institut för handikappfrågor i skolan (SIH)
att under våren 1992 bedriva sitt arbete utan
allvarliga indragningar av angelägen verksamhet.

Jag vill först erinra om att riksdagen fastställer en
myndighets budgetramar i huvudsak efter förslag
av regeringen. De anvisade förvaltningsmedlen
utgör det utrymme inom vilken en myndighet har
att planera sin verksamhet. Beräkningen av en ny
myndighets verksamhetsmedel präglas i viss mån av
osäkra antaganden. I SIHs fall var det dock i
huvudsak en gammal verksamhet, nämligen den
regionala organisationen för pedagogiskt stöd till
handikappade elever, som tidigare tillhörde
länsskolnämndernas verksamhetsområde, och de
fyra rikscentralerna för pedagogiska hjälpmedel,
som tidigare ingick i verksamhetsområdet för
statens institut för läromedel. Medel för detta
överfördes ograverade. Därtill kommer resurser
för de arbetsuppgifter som tidigare utfördes inom
skolöverstyrelsen (SÖ) som central
förvaltningsmyndighet och som nu tillkommer SIH.
Dessa beräkningar grundade sig på aktuella
uppgifter av SÖ om resursåtgången. Jag har svårt
att tro att denna uppgift underskattades till en
omfattning som enligt SIH motiverar en ökning
med 18 milj.kr., mer än en dubblering av
förvaltningsmedlen.

Framställningen från SIH är i sedvanlig ordning
under beredning i regeringskansliet. Jag kan inte nu
uttala mig om utgången av denna beredning.

Anf. 218 INGER LUNDBERG (s):

Herr talman! Tack för svaret. Det är bra att
skolministern är medveten om att det finns en viss
osäkerhet när man etablerar en ny myndighet. Vi
har i dagarna nåtts av en mycket stor oro från
handikapporganisationernas sida för att
myndigheten inte skall ha utrymme att fullgöra sina
viktiga uppgifter. Jag tror visst att man har berett
den nya myndigheten så långt det var möjligt när
man etablerade den, men det är en mycket speciell
myndighet med en oerhört decentraliserad
verksamhet som när det gäller administrativa
funktioner arbetar på ett nytt sätt.

När man hade upprättat en internbudget på
myndigheten kom man in till departementet med
snabba signaler och med äskanden om medel till
tilläggsbudgeten. Det här kom inte med i
tilläggsbudgeten. Det kan vara förklarligt med
hänsyn till regeringsskiftet. Det är dock viktigt att
ni tar de behov som finns och den oro som
handikapporganisationerna känner på stort allvar.
Det är självfallet inte möjligt att här och nu pröva
varje enskild post från SIHs sida. Men jag vädjar
till Beatrice Ask att hon skall ta till sig
handikapporganisationernas oro och göra en
mycket grundlig genomgång av de äskanden som
kommer från SIH.

Jag blev litet orolig när Beatrice Ask i svaret sade
att hon inte tror att behovet är så stort. Jag tror inte
att det viktiga är att tro något, utan att gå djupt in i
äskandena och den mycket angelägna verksamhet
som handikappinstitutet bedriver. Jag är säker på
att det finns en beredskap i riksdagen för att pröva
tilläggsanslag om det visar sig vara nödvändigt.

Anf. 219 Statsrådet BEATRICE ASK (m):

Herr talman! Det finns två problem i det här
sammanhanget. Det ena är naturligtvis de akuta
bekymren som gäller innevarande år, och det andra
är om struktur och organisation i ett längre
perspektiv har de rätta formerna. Vi måste se till att
vi på lång sikt får en budget som är anpassad efter
den -- precis som du säger -- mycket viktiga
verksamhet som institutet bedriver.

På departementet arbetar man nu tillsammans med
SIH för att se över det hela. Jag grundar mitt svar
delvis på detta arbete.

Det finns en oro ute bland
handikapporganisationerna. Jag beklagar att de
enklaste små arbetsuppgifter inte skall kunna
klaras av. Så får det naturligtvis inte bli. Jag är
övertygad om att det går att få en enighet kring att
lösa sådana problem. Vi lever emellertid i bistra
tider även när det gäller dessa viktiga
verksamheter. Jag vill därför inte säga att oavsett
vad man begär så skall man få allt. Det fungerar
inte så. Men vi gör en mycket seriös genomgång,
och jag kommer att göra vad jag kan. Jag anser att
de handikappade elevernas situation i skolan måste
behandlas med största respekt och med mycket stor
kvalitet. Det har förts diskussioner där man bl.a.
har tagit upp svårigheterna med det fältarbete som
bedrivs. Det får självfallet inte vara så att
handikappade elever inte får den hjälp de behöver.
Det är den grundinställning jag har när det gäller
att arbeta med det problem som Inger Lundberg
har tagit upp.

Anf. 220 INGER LUNDBERG (s):

Herr talman! Det är bra att vi har samma
grundinställning i dessa frågor. Beatrice Ask, om
det ibland blir tufft i diskussionen med finansen, så
hänvisa till att det faktiskt är samhällsekonomiskt
lönsamt att de handikappade ungdomarna tidigt får
ett sådant stöd att de sedan kan komma ut på den
öppna arbetsmarknaden och få ett värdigt liv.
Sådant är också pengar även om det inte syns på ett
enskilt konto.

Jag tycker att det känns betryggande att ni med
stort allvar går in och ser över SIHs budget. Vi skall
visserligen se på möjligheter till besparingar inom
all verksamhet, men var försiktiga när ni går in och
analyserar verksamheten på lång sikt. Denna
verksamhet är socialt, humanitärt och
samhällsekonomiskt angelägen.

Anf. 221 Statsrådet BEATRICE ASK (m):

Herr talman! Jag tror inte att Inger Lundberg och
jag har olika uppfattningar. Jag vill bara säga att
man framför allt måste vara mycket vaksam när
man bygger upp en ny myndighet -- vi har nu två
på skolområdet -- och hela tiden fråga sig om man
bygger upp en effektiv administration och
organisation. Det är i första hand på det området
som vi bör se till att vi har en effektivitet i den
statliga förvaltningen, så att vi kan frigöra så
mycket resurser som möjligt för den egentliga
kärnverksamheten, nämligen det direkta stödet till
handikappade elever och i viss mån till lärare och
föräldrar.

Anf. 222 INGER LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag vill bara peka på -- även om jag
tror att statsrådet också har tagit det till sig -- att
den här organisationen är uppbyggd så att den
tunga kärnan i verksamheten utgörs av
konsulentverksamheten och
läromedelsproduktionen. Det är de utåtriktade
verksamheterna som går direkt till eleverna. Man
har en förhållandevis mycket liten administration i
Härnösand. Denna administration har till uppgift
att vara ett stöd för fältorganisationen. Det är inte
en stor samling byråkrater, utan vi talar om
människor som jobbar ute på fältet.

Överläggningen var härmed avslutad.

42 § Svar på fråga 1991/92:279 om de offentliga
bidragen till skoleleverna

Anf. 223 Statsrådet BEATRICE ASK (m):

Herr talman! Ulrica Messing har frågat
utbildningsministern vilka former regeringen tänkt
sig för att möjliggöra att de offentliga bidragen
följer eleven. Arbetet inom regeringen är så
fördelat att det är jag som skall svara på frågan.

Det är alldeles riktigt som Ulrica Messing säger i sin
fråga att regeringen vill öka friheten för elever och
föräldrar att välja skola.

De närmare formerna för detta är under beredning
i regeringskansliet, och regeringen avser att
återkomma till saken i en proposition under våren.

Anf. 224 ULRICA MESSING (s):

Herr talman! Jag vill tacka skolministern för svaret
på min fråga. Jag kan i och för sig förstå att det kan
vara svårt att berätta närmare om formerna. Jag
undrar dock om skolministern utifrån de
diskussioner jag antar att regeringen hade innan
man skrev regeringsförklaringen, kan gå in på litet
grand av vad det kommer att innebära att de
offentliga bidragen skall följa eleven. Skall det t.ex.
bli möjligt att komplettera dem själv med egna
pengar? Skall pengarna betalas ut direkt till eleven
via en check eller kommer de att överföras till
skolan? Har regeringen funderat vidare på detta?

Anf. 225 Statsrådet BEATRICE ASK (m):

Herr talman! Jag avser inte att gå in på några
detaljer. Grunden för systemet är ändock
riksdagens beslut. Riksdagen har nämligen beslutat
att de statliga medlen skall fördelas till
kommunerna per elev. I detta skall det ingå medel
för elever oavsett om de har valt eller väljer en
kommunal eller fristående skola. Det är något av
grundstommen till det system man tänker sig.

I beslutet finns också formuleringar som gäller att
kommunerna skall använda de kommunala
resurserna på samma sätt. Man skall behandla
skolor med olika huvudmän på samma sätt --
pengarna skall följa med. Detta är grunden, och
sedan finns flera praktiska frågeställningar kring
hur detta skall konstrueras. Jag tror att vi i en
proposition skall ange principerna. Vi skall inte i
detalj låsa varje system. Det finns mycket tydliga
skäl till att kommunerna också måste ha en
möjlighet att anpassa sig efter lokala förhållanden.

Sedan vill jag bara kommentera Ulrica Messings
fråga om man skall skicka hem en check till
föräldrarna för varje barn. Nej, naturligtvis skall
man inte göra det. Det är en missuppfattning.
Många får nämligen för sig att när det i debatten
talas om en skolpeng, en skolcheck eller något
annat begrepp är det fråga om att man skall skicka
hem en utbetalningsanvisning till folk. Men det är
ett gräsligt opraktiskt system både för myndigheter
och för berörda elever och föräldrar. Det viktiga är
att man ser till att elever och föräldrar får en
möjlighet att aktivt välja skola och att den skolan
får de resurser som finns för eleven i fråga. Det är
min grundinställning. Det gäller då att hitta ett
administrativt bra system, och sådana finns det
många olika exempel på. Detta är något som man
naturligtvis får reda ut i en proposition eller
åtminstone i debatten kring den.

Anf. 226 ULRICA MESSING (s):

Herr talman! Jag uppskattar att skolministern
svarade på frågan om skolchecken. Jag är nämligen
övertygad om att det skulle skapa en väldig
byråkrati att skicka ut en sådan till var och en i
familjerna. Det var därför positivt att man inte har
tänkt sig den formen.

Jag är positivt inställd till att eleverna skall få större
möjligheter att välja vilken skola de vill gå i. Det
tycker jag är jättebra. Men jag ser också problemen
som uppstår om fler elever söker sig till en och
samma skola. En del skolor kommer naturligtvis att
vara populära under olika tider. Jag undrar om
skolministern eller regeringen har funderat på hur
en eventuell uttagning skulle gå till om det visar sig
att det till en skola söker sig dubbelt så många
elever som vad skolan egentligen har möjlighet att
ta emot.

Anf. 227 Statsrådet BEATRICE ASK (m):

Herr talman! Jo, vi har funderat på den frågan.
Riksdagen har beslutat att vi nu på ett mycket
dramatiskt sätt skall gå från ett skolsystem till ett
annat, och detta är också vad regeringen vill. Vi går
nu ifrån ett ganska centraliserat system med
tyngdpunkten på kommunala skolor, som stöds i
större utsträckning än fristående skolor. När man i
samband med detta ändrar på reglerna för
statsbidrag dyker det upp väldigt många praktiska
och principiella frågor rörande avgifter, intagning
och mycket annat.

Intagningsfrågan är krångligare än att det bara
gäller att hitta på en enkel princip. Vi har redan i
dag olika antagningsregler även till kommunala
skolor. Vi har musikskolor, där man kräver en viss
musikalitet som grund för intagning. Vi har skolor
med speciell pedagogik som riktar sig till elever
med vissa speciella behov. Det finns en mängd
sådana exempel.

Detta är just sådana frågor som skall utredas och
tas upp i de propositioner som kommer att läggas
fram på detta område till våren.

Anf. 228 ULRICA MESSING (s):

Herr talman! Jag tackar skolministern än en gång,
och jag tar med mig de svar jag har fått. Kanske får
jag anledning att återkomma till den här frågan när
propositionen har lagts fram. Tack så mycket för
svaren!

Överläggningen var härmed avslutad.

43 § Svar på fråga 1991/92:280 om
gymnasiereformen

Anf. 229 Statsrådet BEATRICE ASK (m):

Herr talman! Ulrica Messing har frågat
utbildningsministern om regeringen avser fullfölja
eller stoppa gymnasiereformen.

Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag
som skall svara på frågan.

Enligt riksdagens beslut med anledning av
propositionen Växa med kunskaper skall
reformeringen av gymnasieskolan och den
kommunala vuxenutbildningen inledas läsåret
1992/93 och vara fullt genomförd läsåret 1995/96 i
den meningen att alla elever det läsåret skall tas in
i de nya programmen.

Den kommun som så önskar och har möjlighet kan
alltså ta in elever på de nya programmen läsåret
1992/93.

Skolverket har i dagarna överlämnat förslag till
utbildningsplaner för programmen för gymnasial
utbildning och den grundläggande
vuxenutbildningen. Arbetet med kursplaner pågår
inom skolverket.

Men tiden är pressad. Kursplaner skall bli klara till
sista mars, och för både kommuner och elever
innebär detta en mycket snäv tidsmarginal. Jag har
därför stor förståelse för de kommuner som nu
säger att de skyndar långsamt och utnyttjar den
möjlighet reformen ger kommunerna att bygga ut i
egen takt.

Anf. 230 ULRICA MESSING (s):

Herr talman! Det glädjer mig att skolministern här
redovisar att den borgerliga regeringen vill fortsätta
arbetet på gymnasiereformen då det gäller att ge
alla elever samma till grund för utbildning efter
gymnasiet. Jag tycker att detta är en viktig reform,
eftersom det innebär att alla får samma möjlighet
att senare i livet läsa vidare på högskolor eller
universitet.

Om jag har tolkat svaret rätt innebär det att
regeringen avser att se till att de tvååriga
gymansielinjerna kommer att bli treåriga, vilket
föreslogs i gymnasiereformen.

Anf. 231 Statsrådet BEATRICE ASK (m):

Herr talman! Riksdagen har fattat beslut om
gymnasiereformen, och det är, som jag har
redovisat i svaret, kommunerna som avgör i vilken
takt denna genomförs. Det är den grund det hela
måste bygga på.

Sedan återstår arbetet med utbildningsplaner och
kursplaner som måste förfärdigas, och vi kommer
också att få ett läroplansarbete, som givetvis kan
påverka, men det blir inom de ramar
riksdagsbeslutet har angett.

Anf. 232 ULRICA MESSING (s):

Herr talman! Jag tackar för svaret.

Överläggningen var härmed avslutad.

44 § Svar på fråga 1991/92:281 om åtgärder mot
främlingsfientlighet bland ungdomar

Anf. 233 Statsrådet BEATRICE ASK (m):

Herr talman! Främlingsfientlighet bland ungdomar
har diskuterats flera gånger under hösten här i
kammaren. I anslutning till den debatten har jag
sagt att det är viktigt att skolan inte accepterar en
rå och främlingsfientlig ton bland eleverna.

Jag har också tillsammans med skolverket konkret
visat på det rikliga material som faktiskt finns för
att ge eleverna kunskaper i dessa frågor. Det är ju
ute i skolorna det viktigaste arbetet kan och måste
göras.

Ulrica Messing har nu frågat mig vad jag och
regeringen själva tänker göra för att motverka
rasism och främlingsfientlighet bland ungdomar.

För egen del vill jag först upprepa min åsikt att
arbetet i skolan måste vara tålmodigt med syfte att
på sikt påverka normer och attityder. Ytliga
akutåtgärder riskerar att aldrig nå fram till dem som
verkligen berörs. Jag vet att många lärare gör ett
mycket engagerat arbete och har utvecklat goda
metoder. Men det behövs också ett fortsatt stöd.
Här skall vi på olika sätt förtydliga både dagens
läroplaner och framför allt de nya vi skall gå över
till. I det läroplansarbete jag skall ge nya direktiv
till är en huvudlinje att förstärka baskunskaperna,
t.ex. i historia. Som jag ser det har de flesta
ungdomar en öppen och vidsynt inställning till sina
medmänniskor och till omvärlden. Men de behöver
ofta få bättre kunskaper om vårt eget ursprung och
vårt kulturarv. Mycket av främlingsfientligheten
kan säkert förklaras med att många ungdomar vet
för litet om dessa frågor.

Vad så gäller regeringen i övrigt finns det flera
exempel på hur vi arbetar med frågan. I morgon,
den 11 december, har ungdomsministern
tillsammans med Barn- och ungdomsdelegationen
inbjudit till ett seminarium om ungdom och
främlingsfientlighet. En eftervalsundersökning av
ungdomars syn på bl.a. invandring och rasism
redovisas, liksom slutsatser kring skolvalen. Vid en
presskonferens kommer sedan ungdomsministern
att presentera undersökningen och sina förslag till
insatser mot främlingsfientlighet.

Dagen därpå har det särskilda sekretariatet vid
kulturdepartementet för invandrar- och
flyktingpolitik inbjudit till en forskarträff, där
temat är ''Rasism och rasistiska organisationer i
Sverige i dag. -- Myt och verklighet''.

Jag vill avsluta med att säga att det är vår uppgift
som politiker att uppmärksamma invandrar- och
flyktingungdomarnas villkor. Ungdomskommittén
presenterade i augusti ett delbetänkande, ''Olika
men ändå lika'', på detta tema. Betänkandet
remissbehandlas nu och bereds därefter i
civildepartementet. Regeringen återkommer till
riksdagen med förslag i denna fråga, och då får vi
anledning att på nytt ta upp invandrar- och
flyktingungdomarnas situation.

Anf. 234 ULRICA MESSING (s):

Herr talman! Jag tackar skolministern för svaret på
min fråga om regeringens åtgärder mot
främlingsfientlighet bland ungdomar. Jag tycker att
det är positivt att regeringen och ungdomsministern
har tagit initiativ till olika sittningar med ungdoms-
och vuxenorganisationer för att försöka hitta en
gemensam linje och motarbeta negativa attityder.
Jag är också medveten om de diskussioner i detta
ämne som tidigare har förts här i kammaren, men
jag tycker att ämnet är viktigt, och man kan nog
debattera de här frågorna ganska många gånger.
Jag är nämligen övertygad om att alla behövs i
arbetet.

Men det är litet sorgligt att det hittills har tagits
ganska få initiativ tillsammans med de politiska
ungdomsförbunden. Jag undrar om
ungdomsförbunden med politisk anknytning
kanske har spelat ut sin roll som opinionsbildare
eller aktiverare eller om det faktiskt under ganska
många år har förts en kamp för att försöka
avpolitisera samhället och sprida misstänksamhet
mot politiska förtroendeuppdrag och den
politikerroll som finns.

Årets skolval pekar enligt min uppfattning ganska
tydligt på att många elever och ungdomar framför
allt röstar emot något, emot det etablerade och
emot det som är befintligt och för något nytt och
inte lika stelt och kanske rumsrent.

Min personliga uppfattning är att det visst är
positivt att rektorer och lärare arbetar mycket med
dessa frågor ute på skolorna och att man också på
det sättet försöker ta diskussionen var den än dyker
upp, i klassrum eller utanför, för att på så sätt
försöka agera som förebilder i samhället. Men jag
menar att det inte riktigt räcker. Jag är övertygad
om att vi som vuxna och som politiska företrädare
tillsammans kan genomföra många många
åtgärder.

Anf. 235 Statsrådet BEATRICE ASK (m):

Herr talman! Jag har inte anledning att ha
synpunkter på de politiska ungdomsförbundens roll
och uppgifter i det här sammanhanget. Jag har viss
erfarenhet på området, och det är självklart att jag
uppfattar att ungdomsförbunden gör ganska
kraftfulla insatser. Men det är ett svårt klimat att
arbeta i när det gäller att skapa intresse kring
politik. Den största insats som både statsråd och
riksdagsledamöter kan göra är att vara aktiva och
delta i den debatt som måste föras. När det handlar
om invandrar- och främlingsfientlighet är det
attityder som skall förändras. Jag kan tyvärr inte
lägga fram en proposition för riksdagen och säga att
vi skall sluta med främlingsfientlighet i alla hörn
och kanter av Sveriges skolor. Det fungerar inte så.

Däremot tror jag att det är oerhört väsentligt att det
är hög kvalitet på undervisningen i historia,
religionskunskap, samhällskunskap och mycket
annat, samt att man ställer ordentliga krav på
arbetsklimatet i skolan. Där kan vi med läroplan
och mycket annat vidta åtgärder.

Jag vill tala om arbetsklimatet i skolan, därför att
jag är helt övertygad om att en del av det som
uppfattas som främlingsfientlighet och tendenser
till rasism ute på skolorna handlar om ett
ociviliserat uppträdande, om brist på hyfs och
ordning och att man har låtit det gå för långt. Råa
kommentarer eller bisarra skämt övergår lätt till
något som enskilda individer uppfattar som mycket
besvärande och kan av andra tolkas på ett sådant
sätt att det skapar grund för dessa attityder. Därför
är det viktigt att ställa sådana här krav.

Jag ser därför att det är skolans uppgift att framför
allt ge grundkunskaperna och sätta ramar för den
fostrande roll som skolan har. Sedan får vi med liv
och lust delta i den här debatten, som är oerhört
central. Det är först när vi får varje enskild
medborgare att ta sitt medborgerliga ansvar i ett
demokratiskt samhälle som vi blir av med de här
bekymren.

Anf. 236 ULRICA MESSING (s):

Herr talman! Skolministern och jag är helt överens
om att vi alla måste hjälpas åt att föra den här
diskussionen var den än förekommer. Jag tror inte
att vi här i parlamentet kommer att vinna några
stora segrar då det gäller att motarbeta rasism och
flyktingfientlighet.

Jag vill därför fråga om skolministern kan tänka sig
att en del skolor är inriktade på olika teman, t.ex.
att en skola under en kortare tid arbetar projektlikt
med flykting- och främlingsfientlighet.

Anf. 237 Statsrådet BEATRICE ASK (m):

Herr talman! Det är fullt möjligt för skolor att ta
sådana initiativ inom de ramar som finns i läroplan
och annat. Det görs också på många håll.

Överläggningen var härmed avslutad.

45 § Svar på fråga 1991/92:252 om
socialavgifterna och ideella föreningar

Anf. 238 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):

Herr talman! Kent Carlsson har frågat mig vad
regeringen avser att göra för att skapa rättvisa och
lika villkor för alla typer av ideella föreningar.

Enligt en bestämmelse i lagen (1981:691) om
socialavgifter har arbetsgivarna generellt befriats
från skyldigheten att betala avgifter på belopp
under 1 000 kr.

När det gäller ersättningar från ideella föreningar
till idrottsutövare var enligt tidigare gällande praxis
ersättningar som sammanlagt under ett år
understeg ett halvt basbelopp undantagna från det
underlag som ligger till grund för beräkningen av
den sjukpenning- och pensionsgrundande
inkomsten, och de var också undantagna från
underlaget för arbetsgivaravgifter. Denna praxis
har efter skattereformen lagfästs.

Rent principiellt kan jag ha förståelse för
uppfattningen att alla ideella föreningar bör
behandlas på ett likvärdigt sätt. När det gäller
idrottsrörelsen har det ansetts att mindre
ersättningar ofta har karaktär av rena
kostnadsersättningar.

I sammanhanget kan nämnas att det ur
arbetstagarens synpunkt torde vara angeläget att
alla inkomster, utöver schablonbeloppet på 1 000
kr., och då även de som utges i samband med
föreningsuppdrag fullt ut grundar rätt till
socialförsäkringsförmåner.

Varje lösning som bygger på undantag från en
huvudregel skapar i regel problem. Ytterligare
undantag måste därför noga prövas, och detta
gäller än mer i de fall frågan inrymmer en
avvägning mellan olika intressen.

Anf. 239 KENT CARLSSON (s):

Herr talman! Jag får tacka statsrådet Könberg för
det här svaret. Jag blev inte så mycket klokare av
det. Jag har inte förstått om regeringen vill göra
någonting eller om den inte avser att göra
någonting alls. Jag hade förväntat mig att få reda
på att regeringen avser att skapa rättvisa, antingen
genom att utvidga denna möjlighet till andra
föreningar eller genom att föreslå ett borttagande
av idrottsrörelsens möjligheter att betala ut
arvoden och ersättningar upp till ett halvt
basbelopp utan att behöva betala avgifter.

Jag måste fråga biträdande socialministern om det
här svaret skall tolkas så att regeringen inte tänker
göra någonting alls, dvs. låta det vara som det är i
dag. Jag vill då fråga var rättvisan i ett sådant
resonemang finns.

Jag har haft mycket kontakter med
reumatikerföreningen i Stockholms län, som för att
kunna bedriva sin verksamhet försöker skaffa
lotteriintäkter. De kan inte själva stå i
lotterikioskerna och måste av medicinska skäl
anlita andra personer. Det blir en ganska dyr
historia för dem. Jag har svårt att se på vilket sätt
de skulle bedriva en sämre verksamhet än
idrottsrörelsen. Det gäller också andra föreningar,
både i Stockholm och i andra delar av landet, som
trots att de bedriver en kombinerad
idrottsverksamhet och annan verksamhet, t.ex.
fritidsverksamhet av olika slag, inte heller omfattas
av denna möjlighet.

Jag tycker att den här frågan är så viktig för hela det
ideella föreningslivet att det vore tacksamt om vi
kunde få ett klarläggande om regeringen tänker
göra någonting eller inte.

Anf. 240 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):

Herr talman! Jag är ledsen att Kent Carlsson inte
är nöjd med mitt svar. Det jag försökte redovisa i
svaret var att det sedan länge har funnits en praxis
vad gäller idrottsrörelsen och dessa regler. Jag har
antytt skälet till att man har haft denna praxis. Jag
har konstaterat att riksdagen relativt nyligen, dvs. i
samband med skattereformen, har beslutat sig för
att lagfästa tidigare praxis. Jag har anfört två skäl
till detta. Det ena handlar om att det inte alltid är
önskvärt för den enskilde att han slipper få ett
socialförsäkrings- och pensionsskydd för de
inkomster han har. Det andra är att man skall vara
restriktiv med att plussa på med ytterligare
undantag.

Vad gäller själva tolkningen av detta, har det inte
ett dugg att göra med att någon driver en sämre
verksamhet, som Kent Carlsson nyss antydde, utan
det har att göra med de utgångspunkter som jag här
har angett.

Vad sedan gäller reformplanerna på området bör
mitt svar tolkas så att regeringen inte har några
omedelbara planer på att föreslå en ändring.

Anf. 241 KENT CARLSSON (s):

Herr talman! I skattereformen, som beslutades här
i riksdagen, sades det att man skulle följa upp
effekterna av den för folkrörelserna. Man skulle
t.ex. granska hur idrotts- och handikapprörelsen
hade drabbats. Det visar sig att bägge parter har
drabbats av merkostnader genom skattereformen.
Det vore intressant att få reda på hur regeringen ser
på den uppföljning som riksdagen har beställt.

Jag måste få återkomma till rättvisan för
föreningarna. Jag skall alltså tolka svaret så att
regeringen inte tänker göra några förändringar av
nuvarande regler, och det innebär att
idrottsföreningarna även fortsättningsvis får
avgiftsbefrielse upp till ett halvt basbelopp och att
andra ideella föreningar, inkl.
handikapporganisationerna, får betala. Jag har
mycket svårt att förstå de olika värderingar som
man på det sättet gör av de olika föreningarnas
verksamhet.

Anf. 242 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):

Herr talman! Jag tycker inte att Kent Carlsson skall
tolka in något annat än det jag säger. Jag sade att
regeringen inte hade några omedelbara planer på
att föreslå ändringar på den här punkten. Vad gäller
de uttalanden som gjordes om att man skulle följa
upp skattereformen, skall det naturligtvis göras i
enlighet med vad som har sagts. Det kan dock
möjligen erinras om att skattereformen har
genomförts fullt ut fr.o.m. den 1 januari i år.

Anf. 243 KENT CARLSSON (s):

Herr talman! Även om ministern är en vältalare
var det svårt att uttolka exakt vad regeringen hade
för avsikt att göra eller inte göra. Jag måste återigen
fråga om det skall tolkas så att regeringen inte
tänker göra någonting under överskådlig framtid i
den här frågan.

Anf. 244 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):

Herr talman! Mitt svar på den punkten är,
förhoppningsvis för sista gången, att det inte
föreligger några omedelbara planer. Skälet till att
jag säger det är att jag, då jag redovisar vad som är
på gång inom regeringskansliet, så tydligt som
möjligt bör markera för dem som frågar och för
riksdagen i dess helhet om det ligger några
omedelbara ändringar på skrivbordet. I det här
fallet gör det inte det.

Anf. 245 KENT CARLSSON (s):

Herr talman! Jag konstaterar bara att den orättvisa
som trots allt finns mellan idrottsföreningar och
andra ideella organisationer kommer att bestå, och
det är mycket synd.

Överläggningen var härmed avslutad.

46 § Svar på fråga 1991/92:256 om
pensionstillskott

Anf. 246 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):

Herr talman! Barbro Sandberg har frågat mig om
jag avser att ta initiativ till att även de som inte
begärde undantagande men inte heller betalat sina
avgifter skall få rätt till pensionstillskott.

När ATP infördes år 1960 gavs möjligheten att
ställa sig utanför ATP-försäkringen för inkomster
av annat förvärvsarbete än anställning. Denna
möjlighet avskaffades dock fr.o.m. år 1982 för alla
som är födda senare än år 1923.

Det fanns enligt pensionsberedningen år 1988 ca
23 500 personer som inte betalat sina ATP-avgifter
för inkomster av annat förvärvsarbete än
anställning trots att de inte begärt något
undantagande från ATP-försäkringen.

Av denna grupp pensionärer finns ett mindre antal
som inte har pensionstillskott och inte heller
omfattas av de förbättringar som riksdagen
beslutade om för de s.k.
undantagandepensionärerna år 1990, dvs. i fjol.

Dessa pensionärers situation prövas inom ramen
för den kartläggning av pensionärernas
levnadsvillkor som pågår och den KBT-översyn
som sker och som senare under 1992 kommer att
beredas inom socialdepartementet.

Anf. 247 BARBRO SANDBERG (fp):

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret. Jag
kan konstatera att det är positivt till skillnad från
det svar som jag fick av förutvarande
socialministern Ingela Thalén, som inte ville vidta
några åtgärder. Hon ansåg att hade man begärt
undantagande var det inte mer med det.

Jag hade självklart en baktanke med min fråga. Jag
hoppades att jag skulle få ett positivt svar denna
gång. Det tycker jag att jag trots allt har fått.

Jag är övertygad om att Bo Könberg delar min
uppfattning att även dessa gamla skall få sin
existens tryggad så att de slipper ekonomiska
bekymmer och får möjlighet att njuta litet av livet
på sin ålders höst. Det är inte humant när
människor som har arbetat hela sitt liv skall tvingas
att arbeta även efter uppnådd pensionsålder för att
över huvud taget kunna existera. Det finns exempel
på människor som är över 80 år och har bara 2 500
kr. i månaden i pension. Det kan de inte existera
på.

Vi vet även att dessa människor är mycket stolta.
De har varit med om att bygga upp den välfärd som
vi har i dag. De går inte till socialförvaltningen för
att få socialbidrag, utan de sätter en ära i att klara
sig själva. Därför fortsätter de att arbeta tills de
stupar.

Enligt de uppgifter som jag har lär det röra sig om
ganska få personer. Att de skall få sitt
pensionstillskott och sitt KBT låter positivt. Trots
allt har de arbetat, men de har inte haft möjlighet
att betala den avgift som de har blivit påförda. Jag
hoppas att denna kartläggning inte skall ta alltför
lång tid utan att de skall hinna få sitt
pensionstillskott och sitt KBT.

Anf. 248 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):

Herr talman! För att ta det sista först vill jag säga
att vi hoppas kunna klara själva kartläggningen till
mitten av våren. Det är inte fråga om någon
långhalning eller dragande i långbänk i den delen.
Däremot vill jag ändå markera, som jag har sagt i
mitt svar, att frågan skall ses över och att vi kommer
att återkomma till den. Det innebär inget definitivt
löfte om någon ändring på denna punkt. Jag kan
ändå nämna att pensionsberedningen när den tog
upp undantagandepensionärerna gjorde en
bedömning av vad det skulle kosta att göra denna
ändring för dem som inte har betalt sin avgift. Det
handlar om kostnadsökningar på ca 60 milj.kr. Det
rör sig alltså inte om helt obetydliga belopp.

Anf. 249 BARBRO SANDBERG (fp):

Herr talman! Jag tycker inte att det skall vara så
särskilt svårt att konstatera varför man inte har
betalt. Det kan vara människor som har haft en
rörelse, som inte har givit ett sådant överskott att
de har haft möjlighet att betala och som är mycket
gamla. Självklart tycker jag att de som av andra
orsaker har underlåtit att betala sina avgifter får stå
sitt kast. Jag hoppas ändå att just dessa mycket
gamla människor skall få sitt pensionstillskott så att
de slipper gå till socialförvaltningen.

Anf. 250 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):

Herr talman! Jag är inte fullt säker på att det går
att utskilja dessa grupper från varandra. Jag tror att
det i denna grupp finns även personer som hade
kunnat betala sin avgift. Barbro Sandberg har som
vanligt en mycket människovänlig utgångspunkt,
när hon utgår från att det i samtliga fall skulle röra
sig om människor som inte har haft denna
möjlighet. Problemet med denna grupp är att det
finns människor av båda typerna.

Anf. 251 BARBRO SANDBERG (fp):

Herr talman! I den utredning som gjordes om
undantagandepensionärerna framkom att vissa av
dem hade en mycket god ekonomi. Förvisso finns
det människor som har ordnat detta på egen hand.
Jag hoppas att man när man gör denna kartläggning
skall få fram just dem som inte har en god ekonomi.
De kan inte vara så många. Där skulle man kunna
åstadkomma en förbättring.

Anf. 252 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):

Herr talman! Den kartläggning som vi vidtar syftar
till att undersöka vilka pensionärer i Sverige som
har det sämst och vilka orsakerna härtill är. Vi skall
ha det såsom underlag för förbättringar. När
undantagandepensionärerna är avklarade, är det
givet att den nu nämnda gruppen kommer att finnas
med i denna genomgång.

Överläggningen var härmed avslutad.

47 § Svar på fråga 1991/92:262 om den
psykiatriska vården

Anf. 253 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):

Herr talman! Göte Jonsson har frågat mig vilka
planer regeringen har för att skapa flexibla,
individanpassade lösningar inom den psykiatriska
vården.

Den pågående psykiatriutredningen (S 1989:01)
har under sitt kartläggningsarbete visat på
betydande brister vad gäller ansvarsförhållanden
och organisation av service, stöd och vård till
psykiskt störda personer. Utredningen har också
nyligen i ett delbetänkande Stöd och samordning
kring psykiskt störda -- ett kunskapsunderlag, SOU
1991:88, redovisat en stödform som på ett bredare
sätt söker hantera de nya förutsättningar satsningen
på öppna vårdformer inom psykiatrin givit. Denna
stödform har utvecklats och etablerats i länder som
legat före oss i denna utveckling. Jag vill dock
poängtera att psykiatriutredningen ännu inte tagit
ställning till om och i vilken form en eventuell sådan
stödfunktion bör införas i Sverige. Utredningen
förväntas komma med sitt slutbetänkande vad
gäller de vuxna psykiskt störda före utgången av
juni månad 1992.

Mitt svar till Göte Jonsson blir därmed att
regeringen i första hand avvaktar
psykiatriutredningens förslag. Efter
remissbehandling av utredningens slutbetänkande
avser jag att föreslå regeringen att till riksdagen
lägga fram en proposition om den psykiatriska
vården.

Jag vill också erinra om att det särskilda
stimulansbidraget om 400 milj.kr för budgetåret
1991/92 för att påskynda utvecklingen av
gruppboende inom kommunerna och landstingen,
som beslutades i samband med s.k. ÄDEL-
reformen, även kan användas till gruppboende för
psykiskt störda personer. Motsvarande bidrag avses
utgå under de följande fyra budgetåren, varför
sammanlagt 2 000 milj.kr. kommer att avsätts för
detta ändamål.

Anf. 254 GÖTE JONSSON (m):

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret på
min fråga. Orsaken till att jag ställde den är det
faktum att väldigt många människor inom
psykiatrin har det mycket svårt i dag. De skickas
hem från s.k. institutioner eller från avdelningar vid
psykiatriska kliniker. I väldigt många sammanhang
skickas de hem till ingenting. Det är tyvärr ett
faktum. Vi har sett många larmrapporter om detta,
inte minst under den gångna sommaren och hösten.

Jag är bekymrad över att vi i samband med en
förändring av psykiatrin och även när det gäller
omvårdnadsfrågorna i övrigt för närvarande
avhänder oss nödvändiga vårdresurser inom ramen
för enskilda sjukhem och inom ramen för sjukhem
och omsorgshem i olika boendeformer. Jag skulle
därför önska att statsrådet tog initiativ i en vidare
mening och inte enbart hänvisar till
psykiatriutredningen. 1992 kommer att bli ett
stragegiskt mycket viktigt år när det gäller
omdaningen på dessa områden, bl.a. beroende på
förändringarna inom ramen för ÄDEL-reformen i
och med att vi får ett ändrat huvudmannaskap
beträffande väsentliga delar av just dessa
boendeformer.

Det vore bra om statsrådet tog initiativ till att
omedelbart se över möjligheterna att agera i detta
skede. Vi får rapporter om t.ex. att avtal med
enskilda sjukhem upphör i samband med ÄDEL-
reformens förändringar. Detta är saker som sker
just inom ramen för den osäkerhet som råder i dag.
Det finns en stor risk för att patienterna och de
svagaste grupperna drabbas i en sådan här
förändringsprocess. Därför ser jag det som väldigt
angeläget att vi skyndar långsammare när det gäller
avinstitutionaliseringen. Vi har i dag ingen
beredskap inom ramen för de öppna vårdformerna.

Anf. 255 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):

Herr talman! Göte Jonsson tar upp utomordentligt
angelägna frågor. I ett läge där vi har tillsatt en
statlig utredning, som just skall se över
förhållandena och lämna underlag för vad vi skall
göra, är det en rimlig hanteringsordning att
utredningen får arbeta klart, om den inte har en
mycket lång tidsplan framför sig. Nu har
utredningen inte det. Vi har efter valet gjort vissa
personförändringar i kommitténs ledning med
anledning av valutslaget. Vi ville ha en ledning, som
var hämtad från samma håll som den regeringen
som framgick ur valutslaget. Ändå har man
försäkrat mig att man kommer att bli klar till
sommaren med dessa uppgifter.

När det gäller förändringarna i samband med
ÄDEL-reformen, som ju träder i kraft den 1
januari 1992, har socialstyrelsen ett permanent
uppföljningsuppdrag och kommer att följa
utvecklingen. Sedan är det naturligtvis en uppgift
för alla som arbetar i kommuner och landsting att
se till att denna grupp människor får en så god
omvårdnad och vård som möjligt.

Anf. 256 GÖTE JONSSON (m):

Herr talman! Jag är medveten om dessa
frågeställningar i samband med ÄDEL-reformens
förändringar. Problemet, som jag ser det, är att vi
fortfarande har signaler från detta hus och från den
tidigare regeringen om att vi måste påskynda
avinstitutionaliseringen. Vi moderater har under
hela 1980-talet varnat för effekterna av en för snabb
avinstitutionalisering. Tyvärr har vi fått rätt. Vi ser
nu effekterna av att det har gått för snabbt och att vi
inte har haft resurser att möta behoven av öppnare
boendeformer. Därför borde statsrådet och
regeringen se på förutsättningarna för de beslut
som i detta hus har fattats beträffande
avinstitutionaliseringen och studerna de följder
som vi får genom detta förhållande. Jag är inte
säker på att det är klokt att gå så långt som
nuvarande beslut ger möjlighet till. Vi måste i
stället göra en avstämning också när det gäller
själva principen för avinstitutionaliseringen.

Anf. 257 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):

Herr talman! Om jag något går in på den större
fråga som finns invävd i detta, nämligen frågan om
den allmänna utvecklingen av psykiatrin i
boendeformerna, vill jag gärna understryka att den
utveckling som har skett och sker i riktning bort
från de stora institutionerna är en i allt önskad
utveckling. Det som då har brustit har att göra med
att det inte har skett i den takten att man har kunnat
skapa nya former. Jag tror att var och en som har
haft möjlighet att komma i kontakt med äldre
psykiatriska institutioner uppfattar de nya
formerna såsom helt överlägsna.

Huvudpunkten är det som Göte Jonsson tog upp i
sin fråga, nämligen: Har man klarat av att
åstadkomma nya former? Svaret är att det har skett
på ett sätt som inte har varit tillfredställande. Jag
vill dock markera att själva utvecklingen som sådan
går åt rätt håll.

Anf. 258 GÖTE JONSSON (m):

Herr talman! Jag delar statsrådets uppfattning när
det gäller de stora institutionerna. Men tyvärr
avvecklas i dag också mindre s.k. institutioner och
sjukhem inom psykiatrin, där man faktiskt lever
under väldigt familjära former. Man flyttar
patienterna mot deras vilja in i nya boendeformer,
s.k. gruppboende, som kanske egentligen ändå inte
ger någon kvalitetsförbättring när det gäller den
totala livsmiljön för patienterna. Vi har sett otaliga
exempel på detta. Därför anser jag att man också
måste se till grunderna för hur besluten har fattats.

När det gäller de stora institutionerna delar jag helt
statsrådets uppfattning. Vi skall givetvis inte gå
tillbaka till den formen av institutionsboende.

Till sist vill jag fråga: När tror statsrådet att det
kommer ett förslag från psykiatriutredningen på
denna punkt? Jag är mycket bekymrad och oroad
över vad som kommer att hända under 1992.

Anf. 259 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):

Herr talman! Med den tidsplan som finns för
psykiatriutredningen är min bedömning att
riksdagen bör kunna fatta beslut under vårterminen
1993.

Överläggningen var härmed avslutad.

48 § Svar på fråga 1991/92:270 om
familjebidragen till värnpliktiga

Anf. 260 Försvarsminister ANDERS BJÖRCK
(m):

Herr talman! Gudrun Schyman har frågat mig om
regeringen kommer att presentera ett förslag som
undanröjer diskrimineringen av homosexuella
samboende vid bidragsgivning inom totalförsvaret.

Samtidigt med att lagen (1991:1488) om
handläggning av vissa ersättningar till den som
tjänstgör inom totalförsvaret utfärdades beslutade
regeringen en förordning med bestämmelser om
familjebidrag. Både lagen och
familjebidragsförordningen (1991:1492) träder i
kraft den 1 januari 1992.

I familjebidragsförordningen sägs att
bestämmelserna om maka i förordningen också
gäller för make och för person som den
tjänstepliktige lever tillsammans med under
äktenskapsliknande förhållanden. I förordningen
görs alltså ingen skillnad mellan homosexuella
sambor och heterosexuella sambor.

Då Gudrun Schyman, som framställt frågan,
anmält att hon var förhindrad att närvara vid
sammanträdet, medgav andre vice talmannen att
Jan Jennehag i stället fick delta i överläggningen.

Anf. 261 JAN JENNEHAG (v):

Herr talman! Jag tackar försvarsministern för
svaret. Det är glädjande att höra att
försvarsministern uppenbarligen anser att
äktenskapsliknande förhållanden också skall
inkludera homosexuella sambor. Frågan är bara om
den gängse uppfattningen att äktenskapsliknande
förhållanden bara skall gälla heterosexuella
förhållanden är undanröjd i och med detta
uttalande i en frågedebatt.

Det hade varit välgörande att i formuleringen i
förordningen få detta klargjort, så att det inte hade
rått något tvivel inför framtiden. Då är min
följdfråga till försvarsministern: Är
försvarsministern beredd att göra texten i
förordningen tydligare än den är i dag, så att det
klart framgår att också homosexuella sambor
inkluderas i familjebidragsförordningen?

Anf. 262 Försvarsminister ANDERS BJÖRCK
(m):

Herr talman! Jag har redogjort för innebörden i de
bestämmelser som kommer att träda kraft vid
årsskiftet. Sedan ankommer det på
riksförsäkringsverket att utfärda anvisningar om
hur bestämmelserna skall tolkas. På den punkten
finns det anledning att vänta och se hur
riksförsäkringsverket agerar.

Anf. 263 JAN JENNEHAG (v):

Herr talman! Jag tycker att regeringens uttalanden
i fall av den här typen bör vara så tydliga att beröda
myndigheter inte skall behöva tveka om saken, och
att regeringen inte heller skall vänta och se hur
myndigheten kommer att tolka det som regeringen
har uttalat. Det vore bra om frågan redan från
början hade varit tydlig.

Läget är nu som det är, texten är skriven och
förordningen träder i kraft den 1 januari.
Anvisningarna kommer, och i det stycket får vi se
vad myndigheten kommer att göra. Jag utgår ifrån
att om man särskiljer homosexuella sambor,
kommer regeringen att agera.

Anf. 264 Försvarsminister ANDERS BJÖRCK
(m):

Herr talman! Ännu har varken lagen eller
familjebidragsförordningen trätt i kraft.
Ikraftträdandet sker vid årsskiftet. Det finns därför
anledning att något avvakta hur det hela kommer
att fungera.

Det är inte alldeles enkelt att utfärda anvisningar
på det här området. Det måste röra sig om vissa
former av relationer som kan beskrivas som
varaktiga och av viss karaktär. Detta är en mycket
grannlaga uppgift, herr talman. Det är därför
rimligt att berörd fackmyndighet får göra en
bedömning.

Anf. 265 JAN JENNEHAG (v):

Herr talman! När det gäller relationers varaktighet
och karaktär, menar jag att det i det här fallet inte
är fråga om huruvida det är ett heterosexuellt
förhållande eller ett homosexuellt förhållande. Det
är det som är knäckfrågan.

Jag tycker att försvarsministern har missat tillfället
att vara mycket tydlig. Det som kan bli
myndigheternas reaktion lämnar fortfarande
utrymme för att äktenskapsliknande förhållanden
bara skall gälla heterosexuella förhållanden.

Anf. 266 Försvarsminister ANDERS BJÖRCK
(m):

Herr talman! Som jag sade är detta inte alldeles
enkelt. Det kan knappast vara
försvarsdepartementets uppgift att göra tolkningar
på ett område som ju rör en hel del andra
departement än just försvarsdepartementet.

Jag har ändå upplyst om att lagstiftningen och den
förordning som nu skall träda i kraft inte gör någon
skillnad mellan homosexuella förhållanden och
heterosexuella förhållanden. Det ankommer på
vederbörande fackmyndighet att utfärda
anvisningar. Jag tycker att det är en rimligt
handläggningsordning. Vi får hoppas att detta löses
på ett tillfredsställande sätt, i annat fall finns det
självfallet anledning att återkomma i frågan.

Anf. 267 JAN JENNEHAG (v):

Herr talman! Jag noterar med tillfredsställelse den
avslutande meningen om att det kan finnas
anledning att återkomma, om homosexuella
sambor och heterosexuella sambor inte jämställs i
familjebidragsförordningen.

Överläggningen var härmed avslutad.

49 § Svar på fråga 1991/92:237 om reglerna för
fastighetstaxering

Anf. 268 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Herr talman! Rune Thorén har frågat mig vad jag
ämnar vidta för åtgärd för att de regler som avsetts
gälla bostadshus med tomtmark på
jordbruksfastighet också skall tillämpas vid
fastighetstaxeringen.

Först vill jag göra ett klarläggande.

Rune Thorén anger i sin fråga att hus och tomtmark
på jordbruksfastighet enligt reglerna vid
fastighetstaxeringen skall brytas ut och taxeras på
likvärdigt sätt som övriga villafastigheter. Detta är
dock en sanning med modifikation. Småhuset med
tillhörande tomtmark skall ofta ingå i
lantbruksenheten. Detta gäller om huset ligger i
anslutning till lantbruksenhet som omfattar minst 5
hektar produktiv mark och huset behövs som
bostad i lantbruket. Det är således först efter en
prövning av om dessa förutsättningar är för handen
som ett småhus eventuellt bryts ut från
lantbruksenheten för att värderas som egen
taxeringsenhet.

Rune Thorén redovisar i ett exempel två bostadshus
som i storleks- och standardhänseende är ungefär
likvärdiga men som åsatts olika taxeringsvärden.
Det ena huset är en vanlig villa, det andra är beläget
på en jordbruksfastighet. Bostadshuset på
jordbruksfastigheten uppges ha ett 120 000 kr.
högre taxeringsvärde. Jag förmodar att värdet på
det sistnämnda huset endast är en preliminär
beräkning, eftersom lantbrukstaxeringen sker först
nästa år.

Taxeringsvärdet på jordbruksfastigheten har varit
oförändrat sedan föregående allmänna
fastighetstaxering som skedde år 1981, dvs. för
snart tolv år sedan, såvida inte särskild
fastighetstaxering skett. Justeringar har däremot
skett för hyreshusen och småhusen år 1988 resp. år
1990. När nu även lantbruken taxeras nästa år har
således samtliga fastighetskategorier värderats
enligt det nya systemet.

Den skillnad i taxeringsvärde som kan förväntas för
husen i Rune Thoréns exempel torde främst beror
på att värderingen görs vid olika tidpunkter i den
uppdelade fastighetstaxeringen. För de vanliga
småhusen ligger prisnivån år 1988 till grund för
taxeringsvärdena, och för småhus på
lantbruksenheter är det prisnivån år 1990 som är
avgörande. Principiellt är det i övrigt ingen skillnad
i värderingen mellan småhus inom resp. utanför
lantbruksenheter.

Som jag har nämnt i annat sammanhang kommer
bostadsbeskattningen att tas upp i samband med att
vissa utredningsförslag läggs fram under nästa år.
Det kan då finnas anledning att också beröra
effekterna av de olika värderingstidpunkterna vid
fastighetstaxeringen.

Anf. 269 RUNE THORÉN (c):

Herr talman! Jag tackar för svaret. Anledningen
till min fråga är att det finns en oro och att man
upplever det som att det fastställs olika
taxeringsvärden.

Jag har nu fått statsrådets svar. Jag noterar särskilt
att statsrådet poängterar att det inte skall vara
någon skillnad mellan värdering av småhus, och att
statsrådet är beredd att, i samband med de
utredningsförslag som kommer att läggas fram,
beröra effekterna av de olika
värderingstidpunkterna vid fastighetstaxeringen.

Jag har på den här korta tiden inte hunnit att se om
det finns flera orsaker eller om det är på det sättet
som statsrådet påpekade. Är det så, är jag fullt nöjd
med svaret.

Anf. 270 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Herr talman! Enligt de bedömningar som vi har
kunnat göra är det dessa faktorer som har skapat
problemet. Vi tänker, som sagt, följa frågan.

Överläggningen var härmed avslutad.

50 § Svar på fråga 1991/92:257 om kostnaderna
för drift och underhåll av slott m.m.

Anf. 271 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Herr talman! Gustaf von Essen har frågat mig om
regeringen avser att återinföra avdragsrätten för
kostnader för drift och underhåll av kulturhistoriskt
värdefulla herrgårdar och slott.

I regeringens proposition Skattepolitik för tillväxt
(prop. 1991/92:60) lämnas förslag på skatteområdet
för att stimulera små- och nyföretagandet.
Förslaget innebär viktiga förbättringar för ägare till
jordbruksfastigheter med herrgårdsbyggnader.

Regeringen har i propositionen aviserat ytterligare
förändringar för att främja företagandet. I
samband med det arbetet kommer även de problem
som Gustaf von Essen tagit upp att behandlas. Det
är angeläget att dessa frågor får en lösning. En väg
är att återinföra avdragsrätten för kostnader för
drift och underhåll. Även andra lösningar kan
finnas för att förbättra villkoren för dessa
byggnader.

Anf. 272 GUSTAF VON ESSEN (m):

Herr talman! Jag vill varmt tacka statsrådet Bo
Lundgren för svaret, som jag tycker är mycket
positivt och hoppingivande.

Underhåll och drift av herrgårdar och slott kostar
ofta pengar, inte bara 150 -- 500 000 kr., en kostnad
som numera skall betalas med beskattade pengar.
På sikt är detta naturligtvis en orimlighet, såväl
ekonomiskt för dessa ägare/brukare som långsiktigt
för den kulturhistoriska utvecklingen.

Det synsätt som nu råder är felaktigt. Man
betraktar dessa huvudbyggnader enbart som en
privatbostad. Så är ju inte fallet, utan dessa
byggnader är någonting mera än bara en
privatbostad. Därför borde man ta hänsyn till detta
när man utformar skattereglerna. I det här fallet
har man olyckligt hamnat mellan två stolar i
samband med den stora skattereformen.

Svaret ger mig en anledning att tolka statsrådet så,
att man i fortsättningen kan förvänta sig att dessa
byggnader skall betraktas som näringsfastigheter,
och inte som privatbostäder.

Anf. 273 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Herr talman! Det finns i och för sig ingen anledning
att övertolka det som jag säger. Det sätt på vilket
man betraktar fastigheterna kan diskuteras. Det
viktiga är ju att de kulturminnesmärken som finns
kan bevaras och skötas på ett rimligt sätt. Det är
därför som frågan om drift och underhåll måste
hanteras. Själv ser jag många fördelar med att följa
den väg som har anvisats bl.a. av den utredning som
har lagt fram sitt förslag. Det finns en del praktiska
och tekniska problem i det sammanhanget. Som
Gustav von Essen säkert är medveten om bereds
frågan för närvarande i regeringkansliet. Jag
hoppas att så snart som möjligt kunna få fram en
lösning av problemet.

Anf. 274 GUSTAF VON ESSEN (m):

Herr talman! Jag har ingenting mer att tillägga. Jag
tycker att svaret var mycket positivt. De personer
som är ägare/brukare av sådana kulturfastigheter
som vi nu talar om har stora förväntningar på att
det så småningom skall bli en förbättring.

Överläggningen var härmed avslutad.

51 § Svar på fråga 1991/92:266 om avskaffande
av den s.k. flyttskatten

Anf. 275 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Herr talman! Oskar Lindkvist har frågat mig när
riksdagen kommer att föreläggas ett förslag om
''flyttskattens'' avskaffande.

Jag har i olika sammanhang sagt att det är
regeringens ambition att undanröja
reavinsbeskattningen vid bostadsbyten, den s.k.
flyttskatten. Frågan om när en sådan lagstiftning
skulle kunna träda i kraft diskuterades för en tid
sedan i pressen. Med anledning av de spekulationer
som då förekom framhöll jag i ett uttalande i slutet
av oktober att frågan är tekniskt komplicerad och
att ett underlag för regeringens ställningstagande
inte kan föreligga förrän tidigast under våren 1992.
Jag framhöll vidare att ett beslut i frågan givetvis
måste ses mot bakgrund av den statsfinansiella
situationen som för närvarande gör det nödvändigt
att prioritera direkt tillväxtbefrämjande
skattesänkningar. Jag påpekade avslutningsvis att
det inte är möjligt att slopa ''flyttskatten'' för
inkomståret 1992.

Jag har i dag inte anledning att göra någon annan
bedömning, och det är därför heller inte möjligt att
besvara frågan om när riksdagen kommer att
förläggas ett förslag i ämnet.

Anf. 276 OSKAR LINDKVIST (s):

Herr talman! Jag tackar statsrådet Bo Lundgren
för svaret på min fråga. Orsaken till att jag ställde
frågan var att moderaterna och Bo Lundgren på
vårkanten 1991 mycket energiskt drev frågan om
att lösa problemet med flyttskatten.

Enligt riksdagsprotokollet poängterade då Bo
Lundgren att flyttskatten var destruktiv, att den
drabbade barnfamiljer, att den drabbade
människor som måste byta bostad i samband med
byte av arbete och att flyttskatten var en orättvisa
som måste elimineras. Valrörelsen kännetecknades
i mycket stora drag av att moderaterna hade en
framförhållning när det gällde att lösa problem i det
svenska samhället. En av uppgifterna var alltså att
lösa frågan om flyttskatten.

Det som nu är kvar av dessa mycket stolta
deklarationer är ju att statsrådet Lundgren, om jag
uppfattade svaret rätt, nu inte kan ge något besked,
vare sig om det kommer något förslag om en
flyttskatt eller -- om tanken att lösa frågan finns
kvar -- när ett sådant förslag skall föreläggas
riksdagen. Det enda vi får veta är att det inte heller
kommer något förslag under 1992. Det är då
självklart att parterna på bostadsmarknaden,
framför allt de som är beroende av ett besked,
undrar vad moderaternas löfte om att lösa frågan
om flyttskatten var värt.

Anf. 277 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Herr talman! När jag läste den fråga som Oskar
Lindkvist ställde till mig blev jag glad. Jag märkte
att Oskar Lindkvist agerade på ett sätt som vore
han moderat -- det var kanske ett olycksfall i
arbetet. Det gläder mig att Oskar Lindkvist enligt
frågan tydligen anser att man bör slopa flyttskatten.

Det fanns tidigare en uppskovsmöjlighet som
undanröjdes av den socialdemokratiska regeringen
med hjälp av den majoritet i riksdagen som man
skapade för detta åtagande. Då uppstod de
problem som vi pekade på i valrörelsen. Vi har
ambitionen att göra en förändring, men man skall
inte införa det gamla uppskovsförfarandet,
eftersom reavinstskattesystemet nu mera är något
annorlunda. Det finns två olika regler som kan
användas i sammanhanget. Det gäller då att man
ser till att få fram ett förslag som är tekniskt
gångbart, som fungerar tillfredsställande och som
ger åsyftat resultat och att man självfallet, eftersom
socialdemokraterna dessutom ställde till med ett
mycket stort budgetunderskott, ser till att väga
detta mot det utrymme som kan finnas vid den
prioritering som måste göras med besvärliga
statsfinanser som följd. Det som jag har sagt är att
jag inte ser några möjligheter att genomföra en
sådan förändring under inkomståret 1992.

Anf. 278 OSKAR LINDKVIST (s):

Herr talman! Det är på det sättet, statsrådet Bo
Lundgren, att jag i dag står här som företrädare för
dem som har trott att moderaterna skulle lösa en
fråga, i detta fall frågan om flyttskatten. Det är ju
ingen hemlighet att det gavs vissa förväntningar om
att moderaterna skulle ha ett förslag som också
retroaktivt skulle gälla för 1991. Det är inte heller
någon hemlighet att socialdemokraterna och
moderaterna hade olika meningar i denna fråga. Vi
såg nämligen mycket stora svårigheter när det
gällde att lösa frågan om flyttsskatten. Men
eftersom ni drev frågan och trodde att ni hade en
lösning fanns det vissa förväntningar om att det
skulle vara just Bo Lundgren i egenskap av statsråd
som skulle genomföra denna uppgift. Och jag talar
på uppdrag av de väljare som trodde att ni skulle
lösa frågan om flyttskatten.

Anf. 279 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Herr talman! Det är klart att det är trevligt om
Oskar Lindkvist påtar sig rollen att företräda de
väljare som vill driva en annan skattepolitik än den
som han själv stod för i valrörelsen. Oskar
Lindkvist röstade nämligen här i riksdagen för att
man skulle ta bort den uppskovsmöjlighet som
gjorde att vi inte hade någon flyttskatt. Det var ju
Oskar Lindkvist som såg till att öka
bostadsbeskattningen totalt. Och effekterna av
detta har vi sett på hyresnivåer och annat. Det är
Oskar Lindkvist som har drivit en bostadspolitik
som har lett till kraftigt stegrade byggkostnader och
därmed kapitalslöseri i Sverige. Denne Oskar
Lindkvist har nu ändrat uppfattning helt, och det
gläder mig.

Jag kan till Oskar Lindkvist säga att de
förväntningar människor har på att jag som
ansvarig ansvara för skattefrågor i regeringskansliet
skall lösa detta problem kommer jag också att
kunna motsvara.

Anf. 280 OSKAR LINDKVIST (s):

Herr talman! Det är ett litet arv från Bo Lundgrens
tid i moderata ungdomsförbundet att han går in i en
debatt med diverse beskyllningar mot sin
motståndare och det parti som motståndaren
företräder.

Vi har inte fört en dålig bostadspolitik. Vi har fört
en bra bostadspolitik. Men vi har inte haft någon
lösning på frågan om flyttskatten. Men ni hade en
lösning av denna fråga. Därför anser jag att det är
riktigare att man kräver av er att ni nu löser denna
fråga.

Svaret säger ju ingenting. Det finns inte ett enda
ord, en enda mening eller ett enda stycke som ger
förväntningar om att ni tänker infria de löften som
ni gav i valrörelsen. Ni lurar massor av människor
som har avstått från att lösa sin bostadsfråga, just
därför att ni har lovat att göra det.

Anf. 281 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Herr talman! Det är viktigt att komma ihåg att vi
tidigare hade ett system med uppskovsrätt. Detta
system avskaffades av Oskar Lindkvist och andra
socialdemokrater. Det fanns i det dåvarande
systemet en möjlighet som avskaffades. Med det
nya system som nu finns gäller det att plocka fram
en tekniskt hållbar lösning. Det kommer vi också
att göra. Min ambition är att slopa flyttskatten. Om
Oskar Lindkvist har samma ambition tycker jag att
det är bra. Då får vi en bred majoritet för ett sådant
förslag också i riksdagens kammare.
Socialdemokraternas tidigare historik på detta
område är inte särskilt lysande.

Det är naturligtvis rimligt att man i detta
sammanhang också ser på den bostadspolitik som
ni har fört och konstaterar att den har kostat
svenska folket väldigt mycket i form av regleringar
och annat som har höjt byggkostnaderna mer än
nödvändigt. Man betalar ju även
bostadssubventionerna, som har ökat
explosionsartat, genom skattsedeln.

Anf. 282 OSKAR LINDKVIST (s):

Herr talman! Vi kommer inte längre i denna
debatt. Slutsatsen är att det som Bo Lundgren sade
den 19 mars 1991 i riksdagen var att allt det som var
förknippat med flyttskatten skulle bort. Systemet
skulle ändras, och det skulle läggas fram förslag.
Det var litet tekniskt komplicerat, men
moderaternas uppfattning var ändå att denna fråga
skulle lösas.

Nu sitter moderaterna i regeringen. Nu är det
massor av människor som trodde att ni skulle lösa
denna fråga. Vi har tvivlat på att ni skulle ha
möjlighet att göra det, och vi fick rätt.

Jag ställde denna fråga därför att man faktiskt skall
hålla sina löften till dem som man har gett
förväntningar i valrörelsen. Och ni är alltså skyldiga
massor av människor ett besked. Och beskedet i
dag är alltså helt negativt rakt igenom.

Anf. 283 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Herr talman! Det besked som jag ger nu och som
jag har gett tidigare och som utgår från mina
uttalanden såväl i mars i riksdagen som i andra
sammanhang är att ambitionen är att flyttskatten
skall slopas. Det som socialdemokraterna har
genomfört innebar däremot att man fick en
flyttskatt som gällde tvärs igenom.

Överläggningen var härmed avslutad.

52 § Svar på fråga 1991/92:267 om
bostadsfinansieringen

Anf. 284 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Herr talman! Oskar Lindkvist har frågat mig om
regeringen avser att förelägga riksdagen förslag om
att de av riksdagen i december beslutade reglerna
om bostadsfinansieringen skall gälla både år 1992
och år 1993.

Bakgrunden till frågan är Oskar Lindkvists farhåga
att riksdagen i december 1992, liksom i december
1991, kommer att fatta beslut som skall träda i kraft
ca 14 dagar efter beslutet.

Jag kan hålla med om att den tidsram som
regeringen har satt för att utarbeta ett nytt system
är snäv. Det är dock nödvändigt att snabbt ta
ställning till den omläggning av
bostadsfinansieringen som måste genomföras
under 1990-talet för att även bostadssektorn skall
kunna bidra till en ekonomisk utveckling som ger
tillväxt, full sysselsättning och stabila priser. Den
hittillsvarande bostadsfinansieringen har
motverkat sparande, spätt på
byggkostnadsutvecklingen och avskärmat
hushållen från effekterna av nödvändiga
ekonomisk-politiska åtgärder.

Arbetet med omläggningen kommer mot denna
bakgrund att bedrivas mycket skyndsamt, och jag
räknar med att huvudlinjerna i ett nytt
finansieringssystem skall kunna presenteras redan
om några månader.

Anf. 285 OSKAR LINDKVIST (s):

Herr talman! Jag tackar för svaret på min fråga. Nu
är vi inne på en av de mest centrala frågor när det
gäller bostadsfinansieringen.

Den 13 december 1990 fattade riksdagen ett beslut
om räntelån. Det skulle träda i kraft den 1 januari
1992. Man hade alltså drygt ett år på sig att
projektera för en ny bostadsfinansiering. Och det
hade pågått en lång debatt dessförinnan. Parterna
på marknaden, inkl. arkitekter, projektörer,
byggare och naturligtvis även jobbare, var inställda
på att finansieringsfrågan var ordnad.

Nu har den nya regeringen både i sin
regeringsförklaring och i en proposition sagt att
räntebidragen skall finnas även i fortsättningen.
Men problemet är att det gäller för 1992. Helt
plötsligt har vi alltså fått ett läge som innebär att vi i
stället för att ha en långsiktig finansieringsplanering
har en ettårig planering framför oss. Och det värsta
är att inte ens Bo Lundgren i sitt svar kan ge besked
om vad regeringen skall göra för 1993. Det är alltså
vad som gäller nu, och det går rykten om att det
skall tillsättas en utredningsman, men det står
ingenting om detta i svaret. Om så skall ske skall
det ju också göras en utredning, och förslaget skall
gå ut på remiss. Jag räknar med att man kan få en
debatt om detta i riksdagen tidigast hösten 1992.
Det är alltså vad parterna på arbetsmarknaden har
att rätta sig efter. Och jag måste säga, Bo
Lundgren, att det kanske är svårt att regera, vad vet
jag, men så illa som den regering som har tillträtt
efter valet den 15 september har hanterat
bostadsmarknaden har icke någonsin någon
regering gjort tidigare.

Anf. 286 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Herr talman! Oskar Lindkvist är uppenbarligen
litet grälsjuk så här på kvällskvisten, och det kan väl
lätt bli så när man så att säga har förlorat makten
och hela härligheten.

Det som är viktigt för den nya regeringen är att
försöka lösa alla de problem på olika områden som
socialdemokraterna har orsakat genom sin
reglerings- och planeringsekonomi, exempelvis på
bostadsområdet. Den kraftiga regleringen och den
kontinuerliga och växande subventioneringen har
bl.a. lett till att marknaden inte fungerar
tillfredsställande. Det har lett till kraftiga
hyreshöjningar, därför att socialdemokraterna inte
har kunnat fullfölja sin politik. Det har lett till att
byggkostnaderna stiger kraftigt. Under åren 1987--
1989 steg byggkostnaderna med 40 %.
Konsumentprisindex ökade under samma tid med
18 %. Byggkostnaderna steg alltså med mer än
dubbelt så mycket.

Det är nödvändigt att bryta denna utveckling.
Räntelånesystemet är i dag inte hållbart. Den
debatten har förts tidigare, och det finns inte någon
anledning att upprepa den. Då måste regeringen se
till att snabbt få fram ett alternativt system. Det är
också mot denna bakgrund som vi kommer att
presentera riktlinjerna inom några månader. Det är
det besked som Oskar Lindkvist för närvarande
kan få.

Anf. 287 OSKAR LINDKVIST (s):

Herr talman! Jag måste fråga Bo Lundgren om det
är sant eller inte att regeringen kommer att tillsätta
en utredningsman med uppdrag att lämna fram ett
förslag om en ny bostadsfinansiering. Det är
nämligen sagt att det är regeringens avsikt, men det
står alltså ingenting i svaret om det. Det kan vara
bra att få veta om regeringen verkligen har denna
tanke.

Sedan skulle jag, som gammal och erfaren
bostadspolitiker, önska att vi får ett
bostadsfinansieringssystem som har en mer
långsiktig framförhållning. Det går inte att driva en
bostadspolitik med en ettårig försörjning
finansiellt. Därför är också bostadsbyggandet på
väg nedåt mycket kraftigt, en hög arbetslöshet är i
vardande, och vi kommer under 1992 att få en
bostadsmarknad som kanske kommer att halveras.
Ansvaret för detta ligger naturligtvis på regeringen.

Anf. 288 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Herr talman! En erfaren bostadspolitiker är ju
Oskar Lindkvist. Man kan nog säga att han i ganska
stor utsträckning är en av dem som står bakom den
totalt misslyckade bostadspolitik som har bedrivits
i Sverige och som har lett till de problem som jag
angav i mitt förra inlägg.

Det är alldeles riktigt att vi måste ha en långsiktig
bostadspolitik. Men den måste också bygga på ett
riktigt underlag. Bostadspolitiken måste också vara
av ett sådant slag att man löser de problem som
Oskar Lindkvist och hans partikolleger har skapat.
En sådan politik kommer vi att föra. Vi kommer att
redovisa riktlinjerna inom några månader.

Anf. 289 OSKAR LINDKVIST (s):

Herr talman! Bo Lundgren envisas med att tala om
den misslyckade socialdemokratiska
bostadspolitiken. Jag tycker att vi har en mycket fin
bostadsmarknad i Sverige. Vi har kvalitativt sett
och även kostnadsmässigt kanske de bästa
bostäderna i världen. Vi har ett stort
bostadsbyggande i Sverige, vi har haft en hög
sysselsättning, och vi har ett enormt
bostadskunnande både på företagarhåll och när det
gäller sysselsättningen. Det tror jag att de allra
flesta är mycket stolta över. Och jag är mycket stolt
över den socialdemokratiska bostadspolitiken.

Det sätt på vilket Bo Lundgren betygsätter
bostadspolitiken har jag hört tusen gånger, och det
blir inte bättre för det. Det är bara en massa
svepskäl.

Svaret från Bo Lundgren innebär bara att det kan
komma någonting före 1992, men det finns inget
långsiktigt, och det finns inga förväntningar om att
ni är intresserade av en långsiktig
bostadsfinansiering. Det är hela sanningen.

Anf. 290 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Herr talman! Tvärtom sade jag att det är viktigt att
vi nu presenterar något som är långsiktigt hållbart.
Det var uppenbarligen inte Oskar Lindkvists
bostadspolitik. Låt mig ge mig ett exempel.

En politik som har lett till att byggkostnaderna --
som vi alla måste betala, direkt genom hyran eller
indirekt genom skattsedeln -- steg med 40 % under
åren 1987--1989, medan konsumentprisindex steg
med 18 %, är Oskar Lindkvist ansvarig för. Och det
är det som jag och regeringen i dess helhet måste
rätta till. Det kommer vi också att göra.

Anf. 291 OSKAR LINDKVIST (s):

Herr talman! Det är riktigt att bostadskostnaderna
steg under en socialdemokratisk ledning. Om de
förslag som moderaterna i motioner har framfört i
riksdagen hade fått påverka kostnadsutvecklingen
på bostadsmarknaden skulle kostnaderna ha stigit
ännu mer. Inte bara kostnaderna skulle ha stigit
mer, utan framför allt skulle det ha blivit mycket
dyrare för konsumenterna att bo i de moderata
lägenheterna. Och vad människor kommer att få
uppleva under 1992 är helt enkelt att allting
kommer att bli dyrare. Och detta kommer att ske
samtidigt med ett kraftigt minskat bostadsbyggande
och en mycket kraftigt ökad arbetslöshet. Det är Bo
Lundgrens bostadspolitik. Men ännu finns det inga
antydningar om att det skall komma någonting
annat än ett förslag våren 1992 om en ny
bostadsfinasiering. Men vad sker 1993 och 1994? Ni
kommer kanske att sitta kvar hela
mandatperioden.

Anf. 292 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Herr talman! Om man får tro det tidigare
statsrådet Odd Engström kommer vi att sitta kvar
ännu längre, och det vore till fördel för Sverige.

Noteras bör emellertid att bostadskostnaderna,
som jag inte talade om, är beroende av
byggkostnaderna, finansieringskostnader i form av
ränta på det upplånade kapitalet och olika
driftskostnader. Det är de tre stora
komponenterna.

När det gäller byggkostnaderna påvisade jag att de
steg väsentligt snabbare än konsumentprisindex.
Det beror på regleringssystemet och den
subventionspolitik som socialdemokraterna har
fört, och detta måste betalas av alla.

När det gäller kapitalkostnadsdelen har
socialdemokraternas politik lett till en hög inflation
och ett ränteläge som är alltför högt. Därmed stiger
även kapitalkostnaderna.

Genom att föra en ekonomisk politik som kan hålla
bostadskostnaderna och ränteläget nere och som
också håller nere underhållskostnaderna och som
en följd av detta driftskostnaderna kommer vi
givetvis att ha lägre bostadskostnader. Det Oskar
Lindkvist har åstadkommit är alltså högre
bostadskostnader totalt sett, oavsett om de betalas
genom skattsedeln eller direkt i hyran, än vad som
vore nödvändigt. Ni har kostat medborgarna
mycket pengar.

Anf. 293 OSKAR LINDKVIST (s):

Herr talman! Den här sången har jag hört sjungas
förr. Men faktum är att den svenska
bostadsmarknaden står i särklass vid alla
jämförelser. Det sociala inslaget på
bostadsmarknaden i Sverige ligger före
förhållandena i alla andra jämförbara länder. Det
skulle ha varit avsevärt sämre om moderaterna i
högre grad hade fått påverka bostadspolitiken.

Ni talar om det negativa i den socialdemokratiska
bostadspolitiken, och ni tror att ni är beredda och
har förmågan att skapa en bättre bostadspolitik. Ni
är i färd med att göra det. Ni är i färd med att dra
ner bostadsbyggandet. Ni är i färd med att skapa
den största arbetslösheten inom byggsektorn sedan
andra världskrigets slut, t.o.m. en större
arbetslöshet sammanlagt än vad den borgerliga
regeringen lämnade efter sig 1982 när den fick
lämna regeringsmakten. Detta är ungefär vad som
sker nu under en borgerlig ledning.

Anf. 294 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Herr talman! Den byggnedgång som vi har i dag
påbörjades som en följd av den ekonomiska kris
som den socialdemokratiska ekonomiska politiken
har lett in landet i. Det är ett utflöde av detta. Det
är någonting som vi naturligtvis får hantera. Vi gör
det bl.a. genom stora infrastruktursatsningar och
arbetsmarknadsstöd i övriga sammanhang. Det är
viktigt att göra det.

Hade vi kunnat begränsa exempelvis
byggkostnaderna och andra kostnader som är
nedplöjda i de bostäder som vi har i Sverige i dag,
hade vi haft resurser för att mer kunna satsa på de
svaga grupperna. Genom det slöseri som er
bostadspolitik innebar har vi haft sämre
möjligheter att vidta andra åtgärder.

Anf. 295 OSKAR LINDKVIST (s):

Herr talman! Nu är faktiskt statsrådet Bo
Lundgren ute på hal is. Bara för ett år sedan byggde
vi över 60 000 lägenheter. Vi har haft ett ganska
omfattande bostadsbyggande även under 1991. Det
stora raset på bostadsbyggandet kommer som
inledningen till det första hela arbetsåret för den
borgerliga regeringen. Det är parat med en mycket
stor arbetslöshet. Folk kommer mycket snart att få
tillfälle att göra jämförelser mellan en
socialdemokratisk och en borgerlig bostadspolitik.
När vi nu talar om vad det kostar och att det har
kostat mycket pengar är det faktiskt så, att på fråga
efter fråga där det har varit en social markering i
bostadspolitiken har socialdemokraterna tagit
ansvar för det sociala inslaget. Våra
huvudmotståndare har varit moderata
samlingspartiet.

Anf. 296 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Herr talman! Byggutvecklingen i Sverige är
uppenbarlgt beroende av den allmänekonomiska
utvecklingen och var resurserna totalt sett finns. Vi
är inne i ett år då den socialdemokratiska
ekonomiska politiken har skapat en negativ
tillväxt; våra samlade resurser minskar. Detta är
den avgörande orsaken till våra problem på
arbetsmarknaden.

Sedan finns det mycket annat som berör
bostadspolitiken och som vi har tagit upp i tidigare
repliker, så jag avstår från ytterligare
kommentarer.

Anf. 297 OSKAR LINDKVIST (s):

Herr talman! Då kan jag avslutningsvis konstatera
att vi alltså har helt olika meningar om vad som har
skett när det gäller bostadspolitiken. Vi har säkert
också delade meningar om vad som kommer att ske
inom bostadspolitiken i framtiden. Nu har vi ett år
framför oss av räntebidrag i stället för räntelån. Nu
vet vi inte vad som kommer ske under 1993. Vi vet
inte heller vad som skall ske 1994. Och då utgår jag
från den dåliga lösningen att den nuvarande
regeringen skall sitta kvar hela mandatperioden.
Jag delar alltså inte Odd Engströms uppfattning att
det skulle vara välgörande för oss att ha en
borgerlig regering som leder den svenska politiken.
Dessutom får vi nästan varenda dag siffror om
arbetslöshetsutvecklingen. Hela byggbranschen är
i gungning. Jag tycker faktiskt att Bo Lundgren
skulle erkänna att det är svagt att inte kunna tala
om hur man skall ha det med bostadsfinansieringen
de närmaste tre åren.

Överläggningen var härmed avslutad.

53 § Svar på fråga 1991/92:273 om befrielse från
fordonsskatt för elbilar

Anf. 298 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Herr talman! Rune Thorén har frågat mig om
regeringen avser att låta ägare till elbilar slippa
betala fordonsskatt under viss tid.

Under senare år har flera skattelättnader införts för
eldrivna fordon. Sedan 1982 gäller således att
försäljningsskatten för eldrivna fordon beräknas på
fordonets vikt utan batterier. 1986 slopades
kilometerskatten helt för eldrivna fordon. Det
miljöklassystem för nya fordon som riksdagen
fattat beslut om skall träda i kraft den 1 juli 1992
innebär att försäljningsskatten för batteridrivna
fordon alltid skall beräknas efter reglerna för
miljöklass 1, dvs. den mest förmånliga klassen.

Jag vill också erinra om att kraftfulla satsningar för
närvarande görs för att understödja utvecklandet
av ny miljöanpassad fordonsteknik. Enligt min
mening är detta mer betydelsefullt än ytterligare
eventuella särregler på skatteområdet för
eldfordonen. Jag är därför inte nu beredd att
föreslå ändrade skatteregler.

Anf. 299 RUNE THORÉN (c):

Herr talman! Jag ber att få tacka för svaret,
däremot kanske inte för innehållet, även om jag
tycker att statsrådet betonar ordet ''nu'' i sitt svar.
Jag skulle välvilligt kunna tolka det som så att ett
förslag ändå kan komma.

När folk skall välja elbil -- jag tänker i första hand
inte så mycket på privatpersoner utan på små
firmor, serviceföretag i våra storstäder, budbilar
och bilar för mindre varutransporter -- är det
prisskillnaden som avgör. Ju mer man kan få ner
priset på bilen inkl. fordonsskatten, desto mer
gångbar blir den. Jag skulle misstänka att den tyska
regeringen resonerade på det sättet när man tog
bort -- såvitt jag förstår tänker man i alla fall göra
så -- fordonsskatten för de första fem åren.
Tyskarna har precis som vi en bekymmersam
situation inte minst i sina storstäder när det gäller
luftföroreningarna.

Jag funderade om jag skulle ställa den här frågan
till miljöministern eller till skatteministern. Jag
tänkte börja med skatteministern, för jag tycker att
detta framför allt för våra storstäder kan ha en
effekt. Man är tvungen att ha sådana här morötter
och vidta sådana här åtgärder om det skall ge något
resultat.

Anf. 300 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Herr talman! Varje rimlig åtgärd som vi kan vidta
för att förbättra miljön i olika avseenden är
naturligtvis någonting som är värt att göra. När det
gäller trafiksituationen vet vi alla att den är
problematiskt. Vi har stora avgasproblem och
annat, bortsett från trafikträngseln som också finns
där. Därför har jag redovisat ett antal beslut som
riksdagen har fattat för att förbättra situationen
konkurrensmässigt just för eldrivna fordon. Man
får se detta i relation till det skatteuttag som görs
totalt. Det har inte funnits några särregler alls,
såvitt jag vet, i Tyskland. Nu genomförs en
förändring på fordonskattesidan, en förändring
som, såvitt jag kan bedöma, är blygsammare än den
förändring som vi genomför i Sverige i förhållande
till den totala kostnaden för att driva fordonet.

Jag tycker att det är viktigt att göra sådana här
satsningar, och jag tycker att det är allt viktigare att
göra dem genom en utveckling som innebär att vi
får en miljöanpassad fordonsteknik.

Anf. 301 RUNE THORÉN (c):

Herr talman! Jag tror att statsrådet och jag kan
vara överens om att man bör göra både och. Jag vill
inte förlänga debatten mer i kväll, och jag fortsätter
att tolka ordet ''nu'' i statsrådets svar välvilligt. Jag
räknar med att regeringen kommer att vidta
åtgärder även på det här området.

Överläggningen var härmed avslutad.

54 § Svar på fråga 1991/92:219 om hoten från
svavelutsläppen från Kolahalvön

Anf. 302 Miljöminister OLOF JOHANSSON
(c):

Herr talman! Hugo Bergdahl har frågat mig vilka
åtgärder regeringen avser vidta för att avvärja
hoten mot miljön i Sverige med anledning av de
omfattande svavelutsläppen på Kolahalvön.

I anslutning till Ronnebykonferensen 1990 bildades
en gemensam arbetsgrupp för Finland, Norge och
Sverige med uppgift att klarlägga förutsättningarna
för nordisk medverkan i ett projekt som syftar till
att så långt som möjligt minska utsläppen av svavel,
tungmetaller m.m. från de sovjetiska
nickelsmältverken på Kolahalvön. Arbetsgruppen
har haft till särskild uppgift att titta på möjliga
finansieringslösningar.

Sverige har deltagit aktivt i den nordiska
arbetsgruppen, eftersom vi liksom de andra
nordiska länderna har ett starkt miljöpolitiskt
intresse av att projektet kommer till stånd.
Arbetsgruppen har dels utarbetat vissa principer
för finansieringen av projektet, dels ett utkast till
protokoll, vilket är tänkt att undertecknas av de
fyra berörda regeringarna. Dessa förslag
överlämnades till sovjetiska vederbörande i
Moskva i november 1990.

Ombyggnaden av de två aktuella smältverken har
ursprungligen beräknats kosta ca 2,5 miljarder
finska mark. De norska och finländska
regeringarna har preliminärt ställt i utsikt särskilda
biståndsmedel för att underlätta genomförandet av
projektet.

För svenskt vidkommande har
Exportkreditnämnden beslutat om en utfästelse för
AB Svensk Exportkredits särskilda miljöram,
vilken på svensk sida är tänkt att utnyttjas för
projektet. Vår andel i projektet förutses bli mindre
än de finländska och norska insatserna.

Projektet har försenats i olika omgångar. Trots
upprepade kontakter från nordisk sida föreligger
ännu inte några substantiella sovjetiska reaktioner
på de nordiska föreslagen rörande finansiering och
regeringsprotokoll. Genomförandet av projektet
underlättas inte av de nu rådande oklarheterna
rörande ansvarsfördelningen i Moskva mellan
centralmakten och Ryssland.

Den ekonomiska situationen i Ryssland och den
ryska/sovjetiska kreditvärdigheten har som bekant
kraftigt försämrats under senare tid. Detta kan
givetvis påverka möjligheterna att i slutändan
ordna finansieringen av projektet. Vi avser
emellertid självklart att fortsätta arbeta aktivt,
både i det nordiska samarbetet och i våra bilaterala
kontakter, för att projektet skall komma till stånd i
syfte att lösa de mycket allvarliga miljöproblem
som förorsakas av utsläppen på Kolahalvön.

Anf. 303 HUGO BERGDAHL (fp):

Herr talman! Jag tackar miljöministern för svaret
på min fråga. Jag behöver inte upprepa den
beskrivning som jag har gjort som bakgrund till min
fråga, där jag i inledningen redovisar hur
situationen är inom Nordkalottenområdet när det
gäller miljöpåverkan från industrin på den
sovjetiska sidan.

Jag tycker att miljöministerns svar i vissa delar var
mycket intressant och positivt. Där beskrivs vilka
insatser som har gjorts hittills och vilka problemen
är. Jag vill ändock betona att det är en mycket svår
situation och att vi bör vara pådrivande i denna
fråga. Det är inte bara Finland och Norge som
drabbas, utan situationen berör enligt min
uppfattning också stora delar av nordöstra Sverige.
Jag har förståelse för den politiska villervalla som
finns i den fjärde nation som är involverad.

Jag vill mot denna bakgrund och för att
miljöministern skall kunna beskriva vad vi gör på
det här området fråga: Vilka kunskaper har vi i dag
här i Sverige om den påverkan som de omfattande
svavelutsläppen från Kolahalvön har på det svenska
skogsbeståndet och hela den känsliga miljön i våra
vida vildmarker i norr? Det gäller inte bara
skogarna utan också sjöar, vattendrag, bärmarker,
fiskevatten och annat. Jag skulle gärna vilja ha svar
från miljöministern på min fråga.

Anf. 304 Miljöminister OLOF JOHANSSON
(c):

Herr talman! Det finns kartläggningar som visar att
det just i de delar av Sverige som Hugo Bergdahl
nämnde finns det en tendens till ökad påverkan.
Utsläppen kommer med stor sannolikhet just från
Kolahalvön, från de stora industrikomplexen som
finns där. Däremot är det alltid svårt att exakt
isolera dem till just det området. En rimlig hypotes
är dock att mycket av de påkänningar som vi har i
nordöstra och norra Sverige har sitt ursprung just i
Kolahalvöns elände. För det är naturligtvis en stor
skandal, en katastrof kan man säga, på Kolahalvön.

Jag vill gärna säga att jag tycker att det är bra att
den tidigare regeringen tog upp diskussioner om
dessa frågor med Finland och Norge. Men det
räcker alltså inte, och det är det som är problemet.
Vi måste alltså mer tydligt kräva saker av
Ryssland -- jag tror att det i framtiden kommer att
vara så att det är Ryska rådsrepubliken som det
handlar om mer än om Sovjetunionen.

Anf. 305 HUGO BERGDAHL (fp):

Herr talman! Jag håller med miljöministern om att
detta inte endast är en katastrof för de tre nordiska
länder som är berörda av utvecklingen. Det är
t.o.m. en stor skandal att vi, som enligt mitt sätt att
se sköter vår miljö på ett hyggligt sätt genom att
göra insatser som kostar mycket pengar, har en
granne som sköter sig så illa som har skett här.

I Finland har skogforskningsinstitutet i Rovaniemi
gjort stora insatser för att bilda sig en uppfattning
om vad som har hänt och kommer att hända i
framtiden om man inte gör insatser i fråga om det
ryska näringslivet i detta område. I Norge har den
s.k. tusensjöarsundersökningen gjort grundliga
utredningar och värderingar av hur miljön har
påverkats av dessa utsläpp. Med detta vill jag
konstatera att problemen är stora när det gäller att
från svensk sida bevaka utvecklingen.

Anf. 306 Miljöminister OLOF JOHANSSON
(c):

Herr talman! Jag bara konstaterar att
skadeverkningarna är utom allt tvivel, som jag sade
i mitt tidigare inlägg.

Anf. 307 HUGO BERGDAHL (fp):

Herr talman! Jag vill till sist konstatera att jag har
inte bara miljöministern här, utan även den
nordiske samarbetsministern. Detta är en ypperlig
fråga för statsrådet att ta upp i Nordiska rådet. Jag
hoppas att vi tillsammans kan lösa dessa problem.
Jag uppskattar de insatser som statsrådet har
redovisat här, som det tydligen skall arbetas vidare
med.

Anf. 308 Miljöminister OLOF JOHANSSON
(c):

Herr talman! Jag vill gärna bekräfta att jag avser
att ta upp detta i Nordiska ministerrådet, när
miljöministrarna träffas. Det är lämpligt att göra
detta i slutet av januari, då vi har nästa möte.

Anf. 309 HUGO BERGDAHL (fp):

Herr talman! Jag vill tacka så mycket för den
senaste redovisningen.

Överläggningen var härmed avslutad.

55 § Svar på fråga 1991/92:268 om
ekokommunprojektet

Anf. 310 Miljöminister OLOF JOHANSSON
(c):

Herr talman! Annika Åhnberg har frågat mig om
regeringen avser vidta åtgärder för att säkra
ekokommunprojektets möjligheter att utvecklas.

Jag stöder fullt ut ekokommunprojektets allmänna
synsätt på kretsloppstänkande. Utvecklingen av
samhället mot resursflöden i slutna kretslopp, där
resurser återanvänds i stället för att engångsartiklar
kastas på soptippen utgör en förutsättning för hälsa
och välstånd.

Regeringen har uppmärksammat denna för
framtiden centrala fråga i regeringsförklaringen,
med orden ''inriktningen (på miljöpolitiken) skall
vara att avfall kan återföras till naturens kretslopp,
återvinnas eller återanvändas''.

Miljövårdsberedningen följer
ekokommunprojektets arbete, och beredningen
bedriver sedan våren 1991 ett projekt med
arbetsnamnet ''grön stad''. Med ''grön stad'' avses
en stad eller kommun som låter
kretsloppstänkande och helhetssyn genomsyra alla
kommunala aktiviteter och beslut redan på
planeringsstadiet. Syftet med projektet är bl.a. att
söka efter goda förebilder och sprida information i
samhället om dessa. Projektet skall också, genom
att följa ett antal kommuner, identifiera hinder som
kräver statliga åtgärder och ingripanden. Detta
arbete fortsätter.

Vad beträffar regeringens finansiella stöd till det
s.k. ekokommunprojektet utgick i mitten av 1980-
talet bidrag till ekokommunprojektet i Övertorneå
från dåvarande miljö- och energidepartementet.
Därefter har den statliga delen av projektets
finansiering skett via glesbygdsdelegationen.

I en skrivelse från elva s.k. ekokommuner som
inkom till miljödepartementet för ca två veckor
sedan nämns att de deltagande kommunerna för
närvarande färdigställer handlingsprogram som
visar hur förändringsarbetet skall bedrivas under
den närmaste treårsperioden. Även frågan om
finansiering behandlas i skrivelsen.

Ekokommunprojektets arbete är viktigt, och en av
de centrala frågorna handlar om hur gällande
lagstiftning och myndighetsorganisation kan
utformas för att främja ett kretsloppstänkande i
kommunerna.

Arbetet med upprättande av ett handlingsprogram
måste dock färdigställas, och skrivelsen från
kommunerna är under beredning inom
regeringskansliet. Därför är jag för närvarande ej
beredd att ge besked i frågan.

Anf. 311 ANNIKA ÅHNBERG (v):

Herr talman! Jag tackar för svaret på min fråga.
Det är naturligtvis mycket glädjande att
miljöministern i ord är beredd att ge sitt stöd till
ekokommunprojektet. Men det vore självfallet
ännu mer glädjande om detta stöd övergick från att
vara ett stöd i ord till att också bli ett stöd i
handling.

Mot bakgrund av att regeringen i sin
regeringsförklaring utpekade miljön som ett av fyra
prioriterade områden tycker jag att det så här i
slutet av året finns anledning att ställa frågan vad
det blev av den prioriteringen. På en lång rad andra
områden har regeringen visat betydligt större
handlingskraft och kommit till riksdagen med
propositioner, som visserligen har varit dåligt
underbyggda och ganska hafsiga. Man har krävt
riksdagens beslut i en lång rad frågor. När det gäller
miljön har det inte blivit något mer än de stolta
deklarationerna i regeringsförklaringen. Det är hög
tid att man börjar fundera över hur det i praktiken
skall gå till att förverkliga de ambitionerna. Då är
detta med kretsloppstänkande, som regeringen
också har talat om, mycket viktigt.
Ekokommunprojektet handlar precis om det.

När man studerar vilka hinder som finns för att ett
samhälle skall fungera inom de ekologiska ramarna
visar det sig att sådant arbete ofta måste bedrivas
över olika sektorsgränser. Det handlar om
kommunal nivå, länsstyrelser, om att bryta gränser
mellan t.ex. miljöarbete, planeringsarbete, trafik
och energi, osv. Allt detta gör att det blir svårt att
hitta finansieringsmöjligheter inom de givna
ramarna. Dessa projekt håller sig inte i de
strukturer som vi har skapat för vår
samhällsplanering och vårt politiska arbete. Just
därför är det så viktigt att man får de ekonomiska
resurserna att gå vidare med detta projekt.
Ekokommunerna i Sverige har sagt att det för det
fortsatta arbetet under tre år behövs i
storleksordningen 20 milj.kr. Det är, mot bakgrund
av vilka problem det handlar om och hur viktiga
dessa åtgärder är, inte något oöverstigligt belopp,
särskilt inte för en regering som tycker att detta är
mycket viktigt.

Anf. 312 Miljöminister OLOF JOHANSSON
(c):

Herr talman! Jag märker att Annika Åhnberg inte
deltar i budgetförhandlingarna. Bortsett från det
vill jag gärna tacka för den vänlighet som ligger i
Annika Åhnbergs uttryckssätt. Jag som
miljöminister, i den regering som jag representerar,
skall, på grundval av den regeringsförklaring som
finns, efter ett par månader klara av att införa
kretsloppstänkande i Sverige. Jag tror att Annika
Åhnberg och jag är överens om att det kommer att
ta ett antal decennier. Men det är viktigt att man är
konsekvent i tänkande och handlande.

Jag tycker i och för sig att ekokommunprojektet är
en fråga som inte bara angår
miljövårdsberedningen. Där fortsätter arbetet med
dessa frågor. När jag fick denna skrivelse under
ögonen konstaterade jag att de berörda elva
kommunerna som står bakom den har legat i otakt
med händelseutvecklingen något. Det hade varit
bra om skrivelsen hade kommit tidigare och hunnit
beredas, så att den hade kommit in i
budgetprocessen. Så var inte fallet. Jag är
naturligtvis beredd att se vad vi kan göra också i
denna situation.

Jag tackar ännu en gång Annika Åhnberg för
hennes förtröstan och förtroende för mig som
miljöminister att kunna uträtta allting omedelbart.

Anf. 313 ANNIKA ÅHNBERG (v):

Herr talman! Jag beklagar naturligtvis djupt att jag
inte deltar i arbetet med budgetprocessen. Jag
skulle inget högre önska. Men miljöministern gör
det, och just därför tycker jag att det är viktigt att
ställa denna fråga i budgetsammanhang. Nu
antyder miljöministern i sitt senaste inlägg att det
är för sent att hantera ekokommunprojektet i den
nu pågående budgetprocessen. Det inger mig stora
farhågor. När allt kommer omkring kanske de
vackra orden i regeringsförklaringen över huvud
taget inte motsvaras av någon ambition att
genomföra dem i handling. Det är beklagligt. Jag
har svårt att se hur man skall kunna förverkliga
detta i så fall.

Jag har inte ens tänkt tanken att regeringen skulle
kunna göra detta på några månader. Men man
måste börja med att ta de första stegen. Att se till
att ekokommunprojektet har goda möjligheter att
överleva och arbeta vidare är en av de mycket bra
förutsättningar som vi via regering och riksdag kan
skapa för att komma någonvart i detta arbete.
Stödet i riksdagen är stort. Under förra
mandatperioden ställde sig alla partier bakom ett
fortsatt stöd.

Anf. 314 Miljöminister OLOF JOHANSSON
(c):

Herr talman! Jag känner mycket väl till
bakgrunden, vad riksdagen har sagt i bl.a.
bostadsutskottets betänkande 1990/91:BoU12. Det
krävs för en mer långsiktig utveckling av detta
arbete ett handlingsprogram för dessa kommuner,
så många som möjligt. Det är utifrån det som vi
skall handla.

Anf. 315 ANNIKA ÅHNBERG (v):

Herr talman! Jag tolkar det som att regeringen,
eftersom den tydligen inte har haft tid eller
prioriterat frågan om ett ekonomiskt stöd till
ekokommunprojektet i budgetarbetet, kommer att
välkomna att det från riksdagen framförs motioner
som ställer dessa krav. Jag utgår också från att
regeringen hoppas att riksdagen skall ställa sig
bakom ett beviljande av ekonomiska resurser för
detta oerhört angelägna projekt.

Överläggningen var härmed avslutad.

56 § Svar på fråga 1991/92:269 om högsvavliga
restoljor

Anf. 316 Miljöminister OLOF JOHANSSON
(c):

Herr talman! Bengt Hurtig har frågat mig om
regeringen har någon plan för hur man skall förfara
med högsvavliga restoljor från svenska
raffinaderier ifall de, på grund av förhöjda krav
inom EG, inte längre skulle kunna säljas till EG-
länder.

Sverige har relativt långtgående restriktioner
beträffande svavelhalten i oljor. I Sverige infördes
också den 1 januari 1991 en skatt på svavel i olja.
Syftet med dessa åtgärder är givetvis att minska
svavelnedfallet och därmed minska försurningen av
mark och vatten.

Inom EG är kraven på svavelinnehållet i olja än så
länge inte lika långtgående som i Sverige. Det är
dock min förhoppning att stränga krav skall komma
också i EG-länderna, eftersom svavelutsläppen i
dessa länder drabbar även Sverige och därmed
bidrar till försurningen i vårt område, precis som
våra utsläpp bidrar till försurningen i områden
utanför vårt land.

Skärpta krav på svavel i oljor kommer givetvis att
ställa alla raffinaderier, som säljer till de länder som
inför sådana krav, i en ny situation. Det är inte
regeringens sak att planera för hur raffinaderierna
skall hantera en sådan förändrad
marknadssituation. Raffinaderierna är givetvis
själva bäst skickade att hitta de adekvata
lösningarna. En möjlighet kan vara att investera i
avsvavlingsanläggningar.

Även andra alternativ kan vara möjliga. Oljorna
kan t.ex. användas i anläggningar med långt driven
rökgasrening. En annan teknik är att genom
förgasning av bränsle, t.ex. restoljor, avskilja
svavel och andra föroreningar. De renade gaserna
kan sedan användas såväl för energiproduktion
som i industriella processer.

Anf. 317 BENGT HURTIG (v):

Herr talman! Jag får tacka för svaret. Även jag kan
känna en viss uppskattning av den sista meningen i
svaret, där miljöministern säger att de renade
gaserna kan användas såväl för energiproduktion
som i industriella processer.

Ett problem som inte nämns i svaret är
koldioxidutsläppen. Där är debatten ganska het.
Krav reses och beslut fattas inom EG-området om
just avgifter för koldioxidutsläpp. Om vi skulle låta
de renade gaserna från restoljor ersätta t.ex.
kärnkraftsenergi kommer vi i själva verket att öka
koldioxidutsläppen i landet betydligt. Det vore
rimligt att försöka använda de förgasade oljorna till
att ersätta det industriella kol som vi använder i
olika industriprocesser. Det industriella kolet har
hittills varit befriat från olika skatter, därför att man
har velat hålla marknadsförutsättningarna öppna.

Forskare runt om i världen varnar nu för de ökade
koldioxidutsläppen och vill ha större restriktivitet.
Regeringen har överblick och borde kunna sätta
upp de spelregler som är nödvändiga för att på sikt
också minska koldioxidutsläppen. Därför håller jag
inte med miljöministern när han säger att det är
raffinaderierna själva som skall hitta de adekvata
lösningarna. Regeringen borde ha möjlighet att ta
initiativ.

Anf. 318 Miljöminister OLOF JOHANSSON
(c):

Herr talman! Jag utgår från att vi är överens om det
beslut som vi har fattat i detta avseende i riksdagen.
Vi har i Sverige beslutat om en avgift som
egentligen är en skatt på just koldioxid. Jag har
under de senaste månaderna haft anledning att
träffa en del av mina kolleger i andra länder och
representanter för internationella organisationer.
Jag noterar att det finns en viss avundsjuka över att
vi har kunnat ta det steget. På andra håll är det
betydligt trögare. Skall man internationellt få
någon effekt krävs det att många ställer upp. Det
är också därför som energiöverenskommelsen har
tillkommit. En klimatstrategi utgör en del i denna
och finns med bland de beslut som riksdagen
fattade i juni och som vi åtminstone i huvudsak var
överens om, i varje fall de fördragslutande
partierna.

Detta är en bra början, men det utgör inte något
slut, utan just en början. Jag är övertygad om att vi
även i framtiden måste göra mer för att komma till
rätta med koldioxidproblematiken både med
morötter, dvs. stimulanser, och med piskan, dvs.
skatter och avgifter. Men det viktiga är att
förebygga problemen genom hushållning, sparande
och effektivisering. Det är en av grundpelarna i den
träffade energiöverenskommelsen och det av
riksdagen därefter fattade energibeslutet.

Anf. 319 BENGT HURTIG (v):

Herr talman! Som jag har förstått det hela har just
det industriella kolet, som står för bortåt en tiondel
av koldioxidutsläppen i Sverige, undantagits från
beskattning just därför att industrin inte skulle
drabbas. Det har naturligtvis minskat intresset för
att man inom industrin skulle söka andra lösningar
av energiproblemen.

Anf. 320 Miljöminister OLOF JOHANSSON
(c):

Herr talman! Det jag talade om i min kommentar
var energiråvarorna. Jag skall villigt erkänna att jag
åtminstone inte under senare tid har fördjupat mig
i ämnet industrikol. Det ligger, som frågeställaren
också anger, litet grand på ett annat bord. Men
finns här en substitutionsmöjlighet är det självfallet
en intressant fråga att ytterligare fördjupa sig i.

Anf. 321 BENGT HURTIG (v):

Herr talman! Detta är ytterligare en positiv signal,
och den har jag noterat. Vi kommer att följa denna
utveckling.

Överläggningen var härmed avslutad.

57 § Svar på fråga 1991/92:271 om Blaikfjällets
naturreservat

Anf. 322 Miljöminister OLOF JOHANSSON
(c):

Herr talman! John Andersson har frågat statsrådet
Thurdin om frågorna om ersättningsanspråken
m.m. för Blaikfjällets naturreservat föranleder
regeringen att vidta några åtgärder. Arbetet i
regeringen är så fördelat att jag skall besvara
frågan.

Genom beslut den 25 februari 1991 beslutade
länsstyrelsen att utvidga Blaikfjällets naturreservat
så att även enskild mark på Blaikfjället ingår i
naturreservatet. Beslutet har överklagats till
regeringen av ett 50-tal markägare. Detta ärende
bereds för närvarande i regeringskansliet.

Innan frågan om inrättandet av Blaikfjällets
naturreservat avgjorts blir ersättningsfrågan inte
aktuell. Om beslut fattas att inrätta Blaikfjällets
naturreservat åligger det därefter, enligt 29 §
naturvårdsförordningen, länsstyrelsen att på
statens vägnar söka träffa uppgörelse med
markägare och andra sakägare som gör anspråk på
ersättning. Om överenskommelse inte kan träffas
är sakägare hänvisade till att inom ett år från det
beslutet vinner laga kraft enligt 33 §
naturvårdslagen väcka talan mot staten.

Hur stora ersättningar som kan komma att
utbetalas blir sålunda föremål för förhandlingar hos
länsstyrelsen i Västerbottens län när väl frågan om
inrättandet av reservatet har avgjorts. Varken jag
eller regeringen har, som John Andersson säkert
förstår, någon möjlighet att ingripa i länsstyrelsens
handläggning av frågor om ersättning enligt
naturvårdslagen för Blaikfjällets naturreservat.

Mitt svar på John Anderssons fråga blir därför att
situationen inte föranleder några åtgärder från
regeringens sida, förutom att bereda det till
regeringen överklagade ärendet.

Anf. 323 JOHN ANDERSSON (v):

Herr talman! Jag får tacka miljöministern för
svaret på min fråga.

Jag är medveten om att miljöministern har ärvt den
här frågan från den förra regeringen. Jag vill erinra
om vad som sades i regeringsförklaringen,
nämligen att hela Sverige skall leva. Jag vill också
påpeka att det nyligen har tillsatts en utredning med
syfte att förstärka äganderätten. Dessa två saker är
ganska intressanta i det här sammanhanget.

Det handlar här om 120 enskilda skogsägare och
3 700 hektar produktiv skogsmark. Några av dessa
människor har flyttat åter till dessa trakter och köpt
en skogsfastighet med avsikten att bl.a.
skogsbruket skall bidra till att de skall kunna bo
där.

Nu finns ett interimistiskt beslut om ett reservat.
Som framgår av min fråga och som även framgår av
svaret blir det inte aktuellt med någon ersättning
förrän överklagandet har avgjorts, och det kan ta
många år. Man förhalar frågan, och ingen
ersättning utgår.

Det är rimligt utifrån alla utgångspunkter att kräva
att man endera snabbt avgör frågan och betalar ut
ersättning för intrånget eller löser in fastigheterna,
eller också upphäver beslutet. Det sistnämnda är
fullt möjligt när Olof Johansson skall bereda
ärendet.

Anf. 324 Miljöminister OLOF JOHANSSON
(c):

Herr talman! Jag har också förstått alternativen på
det sätt som John Andersson beskriver dem.

Jag tycker det är viktigt med dessa snabba
frågedebatter, men detta är ett mycket stort
ärende. Jag har valt att besvara frågan formellt. Jag
har försökt att sätta mig in i den så långt möjligt.
Det första man då träffar på är de mycket starka
känslor som har satts i svallning på grund av
tidigare fattade beslut, något som denna regering
har ärvt.

Det finns anledning att ta den tidigare hanteringen
av detta ärende på fullaste allvar utan att därför
ställa till nya problem och skapa nya osäkerheter.
Det ligger inte i mitt svar nu. Men det är viktigt att
fördjupa sig i detta ärende, och jag delar John
Anderssons uppfattning att det är viktigt att sådana
här ärenden behandlas med största möjliga
skyndsamhet så att man inte hamnar i den
situationen att enskilda drabbas på grund av intrång
och helt enkelt inte kan bruka sin mark. Denna
frågeställning är en s.k. gammal skivbekant från
diskussionen om fjällnära skogar, och jag vet att det
är en känslig fråga.

Vi skall helt enkelt försöka göra bästa möjliga av
den situation regeringen har tagit över och se vad vi
kan göra. Sedan finns det naturligtvis ekonomiska
restriktioner även på detta område, det vet vi inte
minst i budgetsammanhang. Det gäller därför att
även väga in detta i de kommande besluten.

Anf. 325 JOHN ANDERSSON (v):

Herr talman! Jag tror att vi är ganska överens om
dessa saker. Det som gjort mig upprörd och
föranlett mig att ställa denna fråga är hanteringen.
Om det nu är ett intresse för hela Sverige att lägga
dessa 120 enskilda skogsägares mark till den mark
från domänverket och skogsbolaget som man
beslutat om skall ingå i reservatet, bör man också
se till att de hålls skadeslösa. Det är inte de som
skall se till att Sverige har kvar dessa myrar som är
intressanta, eller vad det nu kan handla om.

Vore jag nu fräck nog att ge miljöministern ett råd
skulle det bli: Gör ett besök hos de berörda och
inhämta kunskap och information på ort och ställe.
Det tror jag skulle vara mycket nyttigt.

Anf. 326 Miljöminister OLOF JOHANSSON
(c):

Herr talman! Det uppfattar jag inte som en
fräckhet, utan det är faktiskt en av de saker man
överväger i en sådan här situation.

Jag vill helt kort tacka för att John Andersson så
starkt ställer upp för regeringsförklaringen
åtminstone i två avseenden: hela Sverige skall leva
och förstärkning av äganderätten. Jag skall även ta
med mig det rådet.

Överläggningen var härmed avslutad.

58 § Svar på fråga 1991/92:156 om den statliga
prospekteringen

Anf. 327 Näringsminister PER
WESTERBERG (m):

Herr talman! Georg Andersson har frågat mig om
hela regeringen står bakom det som sägs i
proposition 1991/92:38 om avveckling av statens
engagemang i prospekteringsverksamheten eller
om denna fråga fortfarande är föremål för
överläggningar i regeringen.

Georg Andersson hänvisar i sin fråga till vad
arbetsmarknadsministern i riksdagens frågestund
den 14 november i år har sagt om beredningsläget.

Som svar på Georg Anderssons fråga vill jag erinra
om att regeringen, beträffande den statliga
prospekteringsverksamheten, i den ekonomisk-
politiska propositionen (prop. 1991/92:38)
redovisar att verksamheten skall avvecklas, liksom
nämnden för statens gruvegendom (NSG). Av
redovisningen framgår även, att regeringen i
budgetpropositionen 1992 avser att ta upp frågorna
om formerna för denna avveckling.
Budgetpropositionen är för närvarande under
beredning i regeringskansliet. Förslagen i
budgetpropositionen avses omfatta bl.a.
inriktningen på NSGs sista verksamhetsår samt
hanteringen av den statliga gruvegendomen.

När det gäller Sveriges Geologiska AB -- SGAB --
avser jag att ta upp en diskussion med
bolagsledningen om möjligheterna att, som en
framtida inriktning, bedriva bl.a.
prospekteringsverksamhet på kommersiella
grunder.

Anf. 328 GEORG ANDERSSON (s):

Herr talman! Tack för svaret. Tyvärr var det av den
art som jag förväntade mig, dvs. jag har tolkat
propositionen rätt enligt vad näringsministern nu
säger. Svaret är på denna punkt entydigt.
Regeringen vidhåller att den statliga
prospekteringsverksamheten skall avveckas, och så
också NSG.

Det som föranledde min fråga var att
arbetsmarknadsministern gav intryck av att frågan
i denna del fortfarande var föremål för beredning i
regeringskansliet. Men det svaret var
uppenbarligen vilseledande.

Som näringsministern känner till pågår en intensiv
debatt i den här frågan, och kanske framför allt i
Västerbottens län som i hög grad är berört. Det rör
många enskilda människors sysselsättning, och i
Malå kommun handlar det om 90 anställda. Man
kan utan överdrift säga att det är ett dråpslag mot
den orten. Det rimmar illa med de paroller som ofta
upprepas från regeringshåll om att hela Sverige
skall leva. Därtill kommer, vilket kanske är ännu
viktigare att gruvnäringen alltjämt och även i
framtiden bedöms kunna spela en viktig roll för
svenskt näringsliv.

Min fråga är: När nu regeringen har bestämt att
staten skall upphöra med denna verksamhet, har då
regeringen försäkrat sig om att privata företag är
beredda att bedriva prospekteringsverksamhet i
fortsättningen i form av fältundersökningar och
liknande för att garantera att de naturrikedomar
som ligger under marken tas till vara?

Anf. 329 Näringsminister PER
WESTERBERG (m):

Herr talman! Jag har själv fört diskussioner med
berörda företag. Det kommer även i framtiden att
bedrivas privat prospektering. Regeringen har även
för avsikt att kommande år i budgetpropositionen
ta upp frågan om hur verksamheten på kommersiell
grund skall kunna drivas vidare.

Anf. 330 GEORG ANDERSSON (s):

Herr talman! När statsrådet säger att det kommer
att bedrivas prospekteringsverksamhet även i
framtiden är det mycket viktigt att ta reda på vilken
typ av prospekteringsverksamhet det blir fråga om.
Är det undersökningar i direkt anslutning till de
fyndigheter som nu bearbetas, eller har de
karaktären av fältprospektering, något som staten i
så hög grad nu är ansvarig för? Enligt många
bedömare kommer den verksamheten att upphöra
när statens engagemang avvecklas.

Om staten lämnar denna verksamhet kommer vi att
befinna oss i det unika läget att det i Sverige till
skillnad från i flertalet andra länder inte kommer
att finnas något statligt engagemang i
prospekteringsverksamheten.

Anf. 331 Näringsminister PER
WESTERBERG (m):

Herr talman! Svaret är ja. Vi kommer inte att ha
något statligt engagemang i
prospekteringsverksamheten. Den kommer att
bedrivas på kommersiell och privat grund.

Anf. 332 GEORG ANDERSSON (s):

Herr talman! Det är inte ett svar på frågan i vilken
utsträckning denna prospektering kommer att
bedrivas. Vad man från olika intressenter säger --
fackliga organisationer som är involverade i denna
verksamhet, kommuner och länsstyrelser -- är, att
regeringens förslag kommer att innebära att nära
nog all fältprospektering upphör, eftersom
gruvföretagens verksamhet är koncentrerad till
när- och djupprospektering i anslutning till
befintliga gruvor. Därmed avhänder vi oss
möjligheten att utveckla verksamheten utöver den
nu bedrivna gruvdriften.

Överläggningen var härmed avslutad.

59 § Svar på fråga 1991/92:242 om Uddeholm
Tooling

Anf. 333 Näringsminister PER
WESTERBERG (m):

Herr talman! Bo Finnkvist har frågat mig om vilka
åtgärder jag avser att vidta för att få stålföretaget
Böhler att leva upp till avsiktsförklaringen om
affärsmässighet och ersättningsjobb.

Bakgrunden till frågan är fattade beslut om
planerade produktionsinskränkningar vid
Uddeholm Tooling AB i Hagfors.

I samband med förvärvet av Uddeholms AB
redovisade Böhler och dess ägare, Voest-Alpine
Stahl AG, samt Trustor AB avsikter rörande den
framtida verksamheten vid Uddeholmskoncernen.
Avsikterna angavs i tillståndsansökningen, och den
dåvarande regeringen fäste vikt vid dessa i sitt
beslut.

Enligt vad jag erfarit pågår MBL-förhandlingar,
och de fackliga organisationerna avser att tillsätta
en löntagarkonsult. Utan att föregripa resultatet av
dessa förhandlingar utgår jag från att den nya
ägaren står fast vid vad som redovisats i
förvärvsärendet.

Vad gäller affärsmässigheten är det regeringens
politik att de enskilda företagen skall ta ansvar för
och besluta om företagens utveckling. Det
ankommer också på ägarna att fatta beslut som
enligt normala företagsekonomiska principer
tryggar denna. Staten skall inte styra utvecklingen i
enskilda företag eller branscher. Uppgiften för
staten är att ange de ramar och regler som behövs
för att få till stånd en effektiv marknadsekonomi.

Givetvis utgår jag i detta sammanhang ifrån att
utlandsägda företag tar ansvar för utvecklingen och
sysselsättningen i samma utsträckning som andra
företag vid genomförande av såväl nyinvesteringar
som struktureringar och neddragningar.

Anf. 334 BO FINNKVIST (s):

Herr talman! Jag tackar näringsministern för
svaret. Jag tycker att det finns en del öppningar i
det. Jag skall återkomma till det när jag har
kommenterat frågan om affärsmässighet.

Jag anser att man har lovat en sak och gjort en helt
annan i denna affär. Tvärtemot vad man lovade
låter man lönsamhetsproblem i Österrike och
Tyskland gå ut över Sverige. Det kan hända att
orderingången i Hagfors nu är bättre än i våras, när
den här affären godkändes.

Bara cirka ett halvår efter det att affären godkänts
av den svenska regeringen fattas beslut om att
nästan halvera Hagfors järnverk. Jag tycker nog att
misstanken om att dessa planer fanns redan innan
affären godkändes är befogad. Det handlar om ett
statligt österrikiskt bolag, och den österrikiska
regeringen var inblandad i affären. Jag tycker att
den svenska regeringen har att ta en ny kontakt
med regeringen i Österrike för att följa upp frågan.

Givetvis kan man avvakta hur löntagarkonsulten
ser på saken. Om man redan efter ett halvår frångår
gjorda utfästelser, bör frågan tas upp om det är
möjligt att riva upp affären. Annars blir det stora
kostnader för den svenska staten för att
kompensera det stora sysselsättningsbortfall som
det handlar om, på en ort som redan förut är hårt
sargad. Det handlar om drygt 400 jobb enbart i
samband med den här affären.

Jag hoppas att statsrådets öppning står kvar även
sedan ytterligare uppgifter i frågan har kommit
fram.

Anf. 335 Näringsminister PER
WESTERBERG (m):

Herr talman! Jag kan bara notera att vi avvaktar
resultatet av förhandlingarna. Vi förutsätter
självfallet att ingångna avtal skall hållas.

Anf. 336 BO FINNKVIST (s):

Herr talman! Jag uppfattar då läget så att det även
fortsättningsvis finns ett intresse för affären. Under
sådana förhållanden finns det möjligheter för oss på
orten att återkomma i olika former och diskutera
frågan.

Jag har varit med om många sådana här affärer
innan jag kom till riksdagen, och jag har aldrig
upplevt att man redan efter ett halvår vidtagit så
stora förändringar i driften som de som nu har
aviserats, utan att detta har nämnts vid
övertagandetillfället.

Överläggningen var härmed avslutad.

60 § Svar på fråga 1991/92:250 om ASSI

Anf. 337 Näringsminister PER
WESTERBERG (m):

Herr talman! Leif Marklund har frågat mig om jag
påverkat beslutet om att avveckla en
pappersmaskin vid ASSIs pappersbruk i Karlsborg
genom att skapa en osäkerhet i ägarfrågan.

Jag har vid olika tillfällen och senast på fråga i
riksdagen den 3 december i år sagt att jag anser att
det ankommer på ledningen och styrelsen för AB
Statens Skogsindustrier (ASSI) att besluta om den
framtida utvecklingen av pappersbruket i
Karlsborg. ASSIs styrelse har den 10 oktober i år
fattat beslut om avveckling av en pappersmaskin
vid pappersbruket i Karlsborg.

En avveckling av Förvaltningsaktiebolaget Fortia
är däremot en ägarfråga. Regeringen har i
proposition om privatisering av statligt ägda
företag, m.m. (prop. 1991/92:69) som förelades
riksdagen den 11 november i år föreslagit att Fortia
skall avvecklas. Skälet till detta förslag är att
regeringen anser att Fortia inte har någon uppgift
att fylla i samband med den föreslagna
ägarspridningen. Fortia kvarstår givetvis som ägare
av ASSI till dess riksdagen tagit ställning till
förslaget. Jag har också i propositionen
understrukit vikten av att staten agerat som aktiv
ägare i företagen. Till dess staten har avvecklat sitt
ägande bör ägandet vara professionellt.

Jag anser mot bakgrund av vad jag nu har sagt att
det inte finns något samband mellan ASSIs
styrelsebeslut om att avveckla en pappersmaskin
vid pappersbruket i Karlsborg och regeringens
förslag att avveckla Fortia. Någon osäkerhet i
ägarfrågan rörande Fortia kan inte anses ha
förekommit som påverkat styrelsebeslutet i ASSI.

Anf. 338 LEIF MARKLUND (s):

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret. Jag
noterar att statsrådet inte dementerar att frågan om
avveckling av Fortia var känd vid det tillfälle då
styrelsen hade att fatta beslut.

Jag kan också notera att statsrådet understryker att
det med ett statligt ägande föreligger ett statligt
ansvar i frågan. Jag kan definitivt inte få de här
svaren att gå ihop.

Det som har föranlett frågan är att det måste
föreligga en ganska stor osäkerhet om vem som
egentligen bär ansvaret för ASSIs framtid. Vad som
för närvarande händer i Karlsborg är att man är på
väg att ställa ut 315 människor i kylan, samtidigt
som AMS kräver 300 milj.kr. En investering om
420 milj.kr. skulle enligt fackföreningens
beräkningar kunna sätta ASSI i rörelse. Jag måste
påpeka att det inte kan vara i linje med regeringens
fulla ansvar att låta denna avveckling ske.

Anf. 339 Näringsminister PER
WESTERBERG (m):

Herr talman! Det råder ingen som helst oklarhet
om ägaransvaret, ägarfrågan och beslutsansvaret.
Såväl föregående regering som sittande regering
och såväl Fortias ledning som departementets
nuvarande ledning har den entydiga uppfattningen
att det är ASSIs styrelse och ledning som har både
analysansvar och beslutsansvar. Vi följer de regler
som finns i aktiebolagslagen.

Anf. 340 LEIF MARKLUND (s):

Herr talman! Det måste under alla förhållanden
vara så, att om ASSIs styrelse inte har någon
ledning att gå till, om Fortia skall avvecklas och om
departementet helt tar avstånd från att man har
ansvar i ett statligt ägande, har styrelsen ingen att
vända sig till när det gäller kapitalanskaffningen.
Jag måste ställa en följdfråga till statsrådet: Har
Fortia handlingsfrihet att bevilja pengar i dag?

Anf. 341 Näringsminister PER
WESTERBERG (m):

Herr talman! Det är ASSIs ledning och styrelse
som har både besluts- och analysansvar. Den har
enligt det riksdagsbeslut av den 18 december som vi
kan förutse full frihet att gå till
riskkapitalmarknaden, om den kan göra troligt att
det gäller lönsamma investeringar. Det ansvaret
följer gällande svensk lagstiftning, och denna äger
tillämpning på såväl statliga som privata företag.
ASSI utgör inget undantag. Styrelsen har det fulla
ansvaret, och det kvarstår.

Anf. 342 LEIF MARKLUND (s):

Herr talman! Då kvarstår en mycket viktig fråga.
Pappers avdelning i Kalix har gått ut tillsammans
med Pappersindustriarbetareförbundet och krävt
att få göra en oberoende utredning om ASSIs
framtid, något som näringsministern har vägrat
tillåta. Det måste vara något sjukligt i bakgrunden
när man inte tillåter en utredning. Den ansvarige
för ett industridepartement i ett land som Sverige
borde rent anständighetsmässigt tillåta en sådan
utredning.

Anf. 343 Näringsminister PER
WESTERBERG (m):

Herr talman! Jag tror inte att det råder brist på
utredningsmaterial i frågan om ASSI skall göra nya
investeringar i pappersbruket i Karlsborg eller ej.
Det har funnits rikliga möjligheter att göra det, och
det har tagits fram omfattande beslutsmaterial. Det
har även funnits möjligheter, inte minst för Leif
Marklunds egna partikamrater i Fortias styrelse och
ledning, att ta fram eventuella kompletteringar, om
de så hade önskat. Man har haft full beslutsfrihet i
både styrelse och ledning för Fortia, enligt gällande
lag och gällande riksdagsbeslut. Något annat gäller
inte och kommer inte heller att gälla.

Anf. 344 LEIF MARKLUND (s):

Herr talman! Jag skulle bara vilja rekommendera
att statsrådet far till Kalix. Jag har faktiskt också
erfarit att det är ett brev på väg med en inbjudan
dit. Jag rekommenderar att han tar den inbjudan på
allvar. En oansvarighet som inte liknar något annat
är på väg mot sin fullbordan.

LO-ekonomerna har räknat på detta, och jag har
från dem fått uppgiften att med den investering på
420 milj.kr. som facket har aktualiserat skulle man
redan 1992 kunna få en vinst på 16 milj.kr. Enligt
ASSIs beräkning skulle ett visst underskott kunna
täckas år 1992, men sedan skulle verksamheten
kanske gå bra.

Här föreligger ett alltför dåligt utredningsmaterial.
Det utredningsmaterial som statsrådet nämner har
vi hört talas om tidigare i frågesvar i denna
kammare, men jag är inte till freds med det. Denna
fråga måste få en närmare belysning.

Anf. 345 Näringsminister PER
WESTERBERG (m):

Herr talman! Uppenbarligen finns det ytterligare
utredningsmaterial hos
Pappersindustriarbetareförbundet. Jag vill
framhålla att jag är helt övertygad om att ASSI är
fullt villigt att avyttra ASSIs Karlsborgsanläggning.
Den som anser sig kunna räkna fram att man kan
tjäna pengar på en investering har full möjlighet att
genomföra ett sådant projekt. Ännu har ingen
anmält sig för att göra detta.

Anf. 346 LEIF MARKLUND (s):

Herr talman! Jag är mycket rädd för att
näringsministern med sin negativa inställning till
statligt ägande och över huvud taget sin oerhörda
avsky mot statliga företag kommer att förhindra
den lösning som borde gå att genomföra och som
vi socialdemokrater pekat på, nämligen att bilda ett
nytt skogsblock. Men den lösningen får tydligen
absolut inte nämnas i den sittande regeringen.

Jag vill, herr talman, avslutningsvis konstatera att
jag absolut inte är nöjd med svaret och att jag
absolut inte kan stanna vid detta i denna fråga.

Anf. 347 Näringsminister PER
WESTERBERG (m):

Herr talman! Jag noterar bara att min företrädare
i ämbetet och även hans statssekreterare har uttalat
likartade synpunkter när det gäller Fortias ledning
och synen på ett nytt statligt skogsblock. Jag har
svårt att se att det kan tillföra någon lönsamhet till
ASSI, Karlsborg. Det är fråga om att räkna fram
en investering som skall ge lönsamhet, inte om en
verksamhet som bygger på ett ökat industristöd, en
verksamhet som inget företag i längden har
möjlighet att bedriva.

Anf. 348 LEIF MARKLUND (s):

Herr talman! Jag skulle vilja rekommendera
statsrådet att tillåta den aktuella prövningen i
stället för att låta ett egoistiskt eget tänkande,
grundat på hat mot statliga företag, vara styrande.
Låt frågan prövas -- det är faktiskt ganska viktigt
för Norrlands inland. Hela skogssektorn är
avhängig av ASSIs pappersbruk i Kalixtrakten.

Anf. 349 Näringsminister PER
WESTERBERG (m):

Herr talman! Det är i en välvilja mot de statliga
företagen och deras förmåga att utvecklas som jag
anser att de inte av regionala eller andra skäl skall
tvingas att göra investeringar som de icke anser
vara kommersiellt riktiga utan som kan allvarligt
skada levnadsvillkor och förmåga att utvecklas i
framtiden. De skall arbeta på strikt kommersiella
grunder. Det är styrelse och ledning som skall fatta
de beslut som är erforderliga. Vi har dessutom givit
uttryck för att vi är beredda att avyttra
anläggningen, om man kan finna någon som är
beredd att göra investeringarna och som tror att de
kan bli lönsamma. Ingen med en sådan tilltro har
kommit fram.

Anf. 350 LEIF MARKLUND (s):

Herr talman! Jag kan bara konstatera att förutom
att statsrådet icke har något som helst förslag till
lösning för ASSI Karlsborg inte heller tillåter
förslag till lösning. Man har inte heller någon som
helst känsla för regionalpolitik i den sittande
regeringen. Detta skrämmer mig.

Överläggningen var härmed avslutad.

61 § Meddelande om muntliga frågor till
statsråd den 12 december

Anf. 351 ANDRE VICE TALMANNEN

Vid frågestunden torsdagen den 12 december kl.
14.30 kommer följande statsråd att närvara:

Statsminister Carl Bildt (m), jordbruksminister
Karl Erik Olsson (c), finansminister Anne Wibble
(fp), statsrådet Bo Könberg (fp) och
kommunikationsminister Mats Odell (kds).

Statsministern besvarar övergripande och
allmänpolitiska frågor. Frågorna till övriga statsråd
förutsätts beröra deras ansvarsområden inom
regeringen.

62 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades

Konstitutionsutskottets betänkanden

1991/92:KU5 Riksdagsledamöternas arvoden m.m.

1991/92:KU8 Kyrkliga frågor

1991/92:KU11 Vissa sekretessfrågor m.m.

1991/92:KU13 Vilande beslut om
grundlagsändring, 11 kap. 15 § regeringsformen

1991/92:KU14 Justitieombudsmännens redovisning
av sin verksamhet till 1991/92 års riksmöte m.m.

1991/92:KU17 Samhällsinformation m.m.

1991/92:KU18 Kommunalt partistöd

1991/92:KU20 Riksdagens förvaltningskontors
verksamhet

Lagutskottets betänkande

1991/92:LU15 Prisinformation

Utrikesutskottets betänkanden

1991/92:UU11 Effektiviteten i förvaltningen av
svenskt utvecklingsbistånd

1991/92:UU12 Tilläggsbudget I till statsbudgeten
för budgetåret 1991/92, bil. 2

1991/92:UU17 Visst stöd till Baltikum, Central-
och Östeuropa

63 § Anmälan om interpellationer

den 6 december

1991/92:71 av Åke Selberg (s) till
jordbruksministern om jordbrukspolitiken:

Det livsmedelspolitiska beslut som fattades under
den socialdemokratiska regeringen har nu börjat
verka. Böndernas uppslutning kring
omställningsprogrammet har varit stor, och även
konsumenterna har börjat se fördelarna genom att
de höjningar av livsmedelspriserna som hittills varit
regel har avstannat.

Den socialdemokratiska regeringen genomförde en
anpassning av gränsskyddet till den nya prisnivån
och lade förslag om en sänkning av momsen på
livsmedel, allt i syfte att sänka livsmedelspriserna.

Men genom olika uttalanden från både
jordbruksministern och böndernas egna
företrädare i LRF skapas nu osäkerhet om den
svenska livsmedelspolitiken. Införande av
arealbidrag har diskuterats och LRF har krävt att
omställningen skall avbrytas och att vi skall gå
tillbaka till det gamla systemet med regleringar och
bidrag. Krav har rests på att gränsskyddet skall
återställas till den tidigare nivån och
jordbruksministern har antytt att detta skulle
kunna vara tänkbart.

Arbetsgruppen för översyn av stödet till jordbruket
i norra Sverige har lagt ett första förslag till hur ett
effektivt stöd till Norrlands jordbruk skall
utformas.

Mot bakgrund av ovanstående vill jag fråga
jordbruksministern:

1. Kommer omställningen av jordbruket att
fullföljas i enlighet med riksdagens beslut?

2. Kommer den nuvarande nivån på gränsskyddet
att bibehållas i avvaktan på GATT-avtalet?

3. Avser jordbruksministern att lägga en
proposition om stöd till jordbruket i norra Sverige i
enlighet med arbetsgruppens förslag?

1991/92:72 av Maj Britt Theorin (s) till
utrikesministern om regeringens freds- och
nedrustningspolitik:

I den allmänpolitiska debatten i riksdagen den 17
oktober ställde jag en serie frågor till
utrikesministern, direkt efter hennes inlägg,
eftersom freds- och nedrustningspolitiken inte med
ett ord berördes i regeringsdeklarationen.

Hur skulle detta tolkas? Att regeringen inte har
någon sådan politik? Att man inte är enig mellan de
fyra borgerliga partierna? Skulle Sverige efter 30
års aktivt freds- och nedrustningsarbete bli passivt?
Var detta i så fall hela regeringens politik eller
enbart moderaternas? Utrikesministern valde,
trots närvaro i kammaren, att inte svara på mina
frågor.

Min oro var berättigad. Nu börjar konturerna
klarna. I ett våldsamt angrepp på såväl
socialdemokratisk som borgerliga regeringars
utrikes- och nedrustningspolitik i en bok fylld av
okunnighet från utrikesministerns politiske
sakkunnige, underkänns totalt svensk utrikes- och
nedrustningspolitik från 1979 till 1986. Sverige
ägnade sig i FN åt ''demonstrations-politik på
barnkammarnivå''. Palmekommissionens rapport
''Gemensam säkerhet'' får betyget ''en studie på
kindergarten-nivå''.

Tankarna om gemensam säkerhet välkomnades
inte då i kärnvapenanhängarnas och
avskräckningsteoretikernas högborg. Tankarna har
sakta men säkert vunnit i acceptans överallt.
NATO-kommunikén från stats- och
regeringschefernas möte i Rom i november 1991
säger i avsnittet om ett brett grepp om
säkerhetspolitiken att ''alliansen förbinder sig att
skapa ömsesidig förståelse och förtroende mellan
alla Europas stater och att öka möjligheterna till ett
sant kompanjonskap mellan alla Europas länder i
arbetet med gemensamma säkerhetsproblem''.

Det som benämts kindergartennivå är sedan några
veckor NATOs högnivåpolitik.

''Som en följd av Sveriges inträde i Europa kommer
nationen att få känna konsekvenserna av sitt
handlande. . . Sverige måste därför lämna sin
förtunnade värld av FN-stadga och resolutioner,
utan kontakt med europeiska realiteter och närma
sig det nya Europa. Att kunna kommunicera med
andra européer, att tala samma strategiska språk,
blir en grundläggande förutsättning för detta
närmande.'' Orden är utrikesministerns politiske
sakkunniges. En det kalla krigets företrädare med
personliga relationer till Ronald Reagans mest
högaktade medarbetare.

Bocken har verkligen satts till trädgårdsmästare.
Samme sakkunnige utreder nu inte bara
nedrustningspolitiken utan skall se över hela
säkerhetspolitiken. Han är moderaternas politiske
sakkunnige, men har han hela regeringens
förtroende?

Svensk freds- och nedrustningspolitik har hitintills
under snart 30 år varit förankrad i riksdagen genom
nedrustningsdelegationen, i vilken oppositionen
hela tiden informerats om regeringens politik och
haft möjlighet att påverka den.

Tanken bakom var självklar. Säkerhets-, freds- och
nedrustningspolitiken är alltför viktig för Sverige
för att tillåtas vara en majoritetens maktpolitik.

Nedrustningspolitiken liksom hela utrikespolitiken
bör vara brett förankrad i riksdagen. Så har också
varit fallet. Enighet har rått om svensk
nedrustningspolitik mellan socialdemokraterna,
centern och folkpartiet. Undantaget har varit
moderaterna som irriterats över den svenska
aktiviteten och lyhört hävdat NATOs uppfattning.

Moderaterna har isolerat krävt att stödet till
folkrörelserna för arbete om fred och nedrustning
skall mer än halveras. I en bred uppgörelse i
riksdagen mellan s, c och fp har beslut tagits om att
1 " av försvarsanslagen skall gå till sådant arbete;
hittills 26 milj.kr. Gäller inte denna uppgörelse
längre?

Freds- och nedrustningspolitik är inte statisk. I takt
med de positiva förändringarna mot kraftig såväl
ensidig som förhandlad nedrustning har självklart
svensk nedrustningspolitik analyserats och
förändrats. Men då fortfarande de allra flesta
kärnvapen och även konventionella vapen finns
kvar, har huvuddragen funnits kvar.

Kraven om fullständigt stopp för alla
kärnvapenprov, stopp och förstörelse av alla
kemiska vapen, marin kärnvapennedrustning, icke-
spridningsavtalet, begränsning och kontroll av
internationell vapenhandel för att nämna några
frågor. De kräver internationella avtal och kontroll
och måste följaktligen föras fram och förhandlas
inom FNs ram. Och svenskt agerande har alltid
vilat på FN-stadgans grund.

I valet i höstas fick moderaterna drygt 20 %. Skall
dessa 20 % maktfullkomligt nu förändra hela vår
utrikes-, freds- och nedrustningspolitik? Var finns
folkpartiets, centerns och kds uppfattning? Stödjer
de den totala kursändring som moderaterna nu
förbereder?

Jag vill till utrikesministern ställa följande frågor:

1. Kommer utrikesministern att se till att ''Sverige
lämnar den förtunnade värld av FN-stadga och
resolutioner''?

2. På vilket sätt tänker utrikesministern fastställa
förutskickade förändringar i säkerhets-, freds- och
nedrustningspolitiken i regeringen och i riksdagen?

3. Kommer utrikesministern maktfullkomligt att
föreslå att freds- och nedrustningsfrågorna inte
längre brett förankras parlamentariskt genom
nedrustningsdelegationen?

4. Har den moderata nedskärningen av stödet till
fredsorganisationer nu stöd i hela regeringen?

1991/92:73 av Pierre Schori (s) till utrikesministern
om nedrustningspolitiken:

Plötsligt blåser det isvindar i utrikespolitiken igen.
Men de kommer inte från stormakterna, de
kommer från Sveriges utrikesdepartement.

Vi hör att FN har varit antivästligt, att Olof Palme
bedrev skräckpropaganda om kärnvapnens risker,
att Alva Myrdal och Inga Thorsson varit
antiamerikanska, att SIPRI varit en del av den
socialdemokratiska ''apparaten''. Om andra
västländer följt Sveriges exempel hade Moskva
vunnit det andra kalla kriget, Sverige borde lämna
sin förtunnade värld av FN-stadga. Etc. Etc.

Dessa kalla krigspustar kommer inte från UDs
professionella diplomater, som är erkända världen
över för sin kompetens men som med dessa signaler
döms ut. De kommer från en av utrikesministern
handplockad person som enligt uppgift skall se över
och lägga om svensk nedrustningspolitik.

Jag vill fråga utrikesministern:

Representerar dessa uttalanden av hennes
sakkunnige:

1) regeringens uppfattning,

2) utrikesministerns uppfattning, eller

3) bara den politiskt sakkunniges egen?

1991/92:74 av Per Stenmarck (m) till miljöministern
om stranderosionen i Skåne:

Kunskapen om de erosionsskador som drabbar
kuster och stränder och i vissa fall hela länder är
tämligen ny. För mindre än tjugo är sedan
presenterades uppgifter om tilltagande kustskador
i ett globalt perspektiv. Vid den kommande Rio-
konferensen är detta en av de frågor som kommer
att diskuteras.

Det finns förmodligen flera sammanhängande
orsaker till de skador som uppstår:

Viktigast är troligen den pågående
klimatförändringen. Som en konsekvens av denna
har det globala vindcirkulationsmönstret ändrat
karaktär. Kraftiga stormar med ökad våghöjd har
därmed förorsakat ökad erosion. Sannolikt är detta
den främsta anledningen till de skador som har
drabbat de skånska stränderna under de senaste
åren.

Växthuseffekten beräknas medföra en sådan
höjning av den globala medeltemperaturen, att
detta i sin tur kommer att ge upphov till en höjning
av havsytan. Inom ett tidsperspektiv av 40 till 50 år
beräknar experter att en höjning av vattenytan på
25 till 50 cm är fullt möjlig.

För Sveriges sydkust skulle detta innebära, som
följd av den ökade erosionen att kustlinjen retirerar
till 50 meter. Därmed kommer inte mycket att
återstå av dessa sandstränder.

Delar av södra Sverige drabbas dessutom av en
kontinuerlig landsänkning. Kombinationen av att
havsvatten stiger samtidigt som landmassan
sjunker, accentuerar problemen i just dessa
områden.

Kunnandet på detta område är begränsat.
Forskningsbidragen har varit utomordentligt
blygsamma. De kunskaper som i dag finns i Sverige
bygger på samarbete mellan svenska och
amerikanska forskare och där det är
forskningsverksamheten i USA som stått för
kostnaderna för detta samarbete.

Från svensk sida har i detta arbete deltagit forskare
från institutionen för teknisk vattenresurslära vid
Lunds universitet. Dessa forskare har utvecklat
metoder för att beräkna kustlinjeförändringar, med
hänsyn tagen också till olika konstruktioner vid
kusten såsom pirar, friliggande vågbrytare och
andra aktiviteter.

De kvalificerade metoder som nu finns, skulle
kunna bidra till en förutsägelse om framtida
kustlinjeförändringar, även sådana till följd av
mänskliga aktiviteter, som t.ex. i förekommande
fall sandsugningsverksamhet. Detta skulle kunna
ligga till grund för framtida ställningstaganden
baserade på vetenskaplig kunskap.

För kommuner som Ystad, Trelleborg, Skurup,
Vellinge, Lomma och Landskrona är
stranderosionen ett stort problem. Dessa
kommuner har i vissa fall lagt ner mycket arbete på
att finna en lösning. Hårdast drabbad är Ystad där
stora områden är skadade. Stränderna har minskat,
i vissa fall kraftigt och på kort tid.

Om man studerar förändringen av kustlinjen på
äldre kartor, så kan man finna att erosion
förekommit åtminstone sedan 1820. Kartor över
Löderups strandbad, öster om Ystad, där erosionen
varit som allra kraftigast, visar en
strandförskjutning, som i vissa fall är mer än 150
meter.

Samtidigt kan man också finna att
erosionsproblemen ökar. Strandlinjen förskjuts
med accelererande hastighet. Det har gjort att
problemen har ökat och blivit alltmer
komplicerade.

En realistisk bedömning är att samtliga skadade
stränder i Skåne inte går att rädda. Men det måste
finnas områden som, för djurliv och rekreation, är
värda att göra extra insatser för.

Den mark som det här rör sig om är dessutom
normalt sett allemansrättsligt tillgänglig. Detta är
av stor betydelse i ett landskap som Skåne, där det
råder brist på sådana områden.

Tillsammans med forskare i Lund har fyra
kommuner i Skåne utarbetat en plan för hur den
allt snabbare kusterosionen skall kunna stoppas.
Hittills har staten varit ointresserad av att hitta en
lösning. Motiveringen är att staten inte har ansvar
för skador som uppstår genom en naturlig process.
Därför läggs ansvaret över på kommunerna och
enskilda markägare.

Genom sin myndighet, Sveriges Geologiska
Undersökning (SGU), har staten tagit in
mångmiljonbelopp för att ge tillstånd till, och ta
betalt för, sandsugning utanför den skånska
sydkusten. Staten borde därför också ha ett
moraliskt ansvar för att också söka lösa de problem
som har uppkommit.

1. Är regeringen beredd att ta sådan initiativ att en
ökad forskning på detta område blir möjligt?

2. På vilket sätt kan staten i övrigt medverka till att
rädda erosinsskadade stränder?

64 § Kammaren åtskildes kl. 19.47.

Förhandlingarna leddes

av tredje vice talmannen från sammanträdets
början t.o.m. 17 § anf. 63 (delvis) och

av andre vice talmannen därefter till
sammanträdets slut.