Riksdagens snabbprotokoll
Protokoll 1991/92:16
Fredagen den 25 oktober
Kl. 14.00
1 § Ledigheter
Ulla Tillander (c) hade ansökt om fortsatt ledighet
under tiden den 1--30 november på grund av
sjukdom.
Kammaren biföll denna ansökan.
Anna Corshammar-Bojerud (c) skulle även i
fortsättningen tjänstgöra som ersättare för Ulla
Tillander.
Richard Ulfvengren (nyd) hade ansökt om ledighet
under tiden den 8 november--den 9 december för
FN-uppdrag.
Kammaren biföll denna ansökan.
Arne Jansson (nyd) skulle tjänstgöra som ersättare
för Richard Ulfvengren.
Charlotte Branting (fp) hade ansökt om ledighet
under tiden den 9 november--den 9 december för
FN-uppdrag.
Kammaren biföll denna ansökan.
Ronny Karlsson (fp) skulle tjänstgöra som
ersättare för Charlotte Branting.
2 § Hänvisning av ärenden till utskott
Föredrogs och hänvisades
Propositionerna
1991/92:24 till lagutskottet
1991/92:26 till justitieutskottet
1991/92:28 till skatteutskottet
1991/92:31 till lagutskottet
1991/92:33 till bostadsutskottet
3 § Bordläggning
Anmäldes och bordlades
Propositionerna
1991/92:29 Godkännande av ett avtal mellan
Sverige, Norge och EEG om civil luftfart, m.m.
1991/92:35 Sexuella övergrepp mot barn m.m.
1991/92:36 Avveckling av löntagarfonderna
1991/92:37 Ändringar i bankrörelselagen
4 § Anmälan om interpellationer
Anmäldes att följande interpellationer framställts
den 24 oktober
1991/92:21 av Ingvar Johnsson (s) till statsrådet
Beatrice Ask om vuxenutbildningen:
För människors personliga utveckling, för deras
möjligheter att delta i samhällsarbetet och för deras
chanser på arbetsmarknaden är möjligheten att
delta i vuxenutbildning viktig. Det gäller särskilt de
800 000 i yrkesverksam ålder som har en kortare
utbildning än nio år.
Men en väl utbyggd vuxenutbildning är också viktig
för samhällets och näringslivets utveckling. En väl
utbildad arbetskraft kommer att vara av avgörande
betydelse för vår förmåga att hävda oss i den
internationella konkurrensen.
Därför tilläts anslagen till vuxenutbildning att öka
mer än prisutvecklingen under den senaste
socialdemokratiska regeringsperioden. Under
samma period tillkom det nya folkhögskolor och
viktiga reformer genomfördes för såväl
folkbildningen som den kompetensgivande
vuxenutbildningen.
Moderaterna har däremot varje år föreslagit
kraftiga nerskärningar av anslagen till såväl
folkbildning, komvux som vuxenstudiestöd ibland
med stöd av folkpartiet. Moderaterna har därmed
givit negativa signaler till kommunerna om den
kommunala vuxenutbildningen.
Vi socialdemokrater anser att den grundläggande
vuxenutbildningen skall prioriteras men även att
vuxenutbildning på gymnasienivå är viktig. Trots
att det i skollagens 11 kap. 17 § heter att
''Kommunerna skall erbjuda gymnasial
vuxenutbildning.'' finns exempel på kommuner där
en nedläggning av denna utbildning diskuteras.
Varken regeringsförklaringen eller uttalanden av
skolministern innehåller några som helst besked
om den nya regeringens syn på vuxenutbildningen.
Det finns därför en stark oro för att moderaternas
negativa syn på vuxenutbildningen nu blivit
regeringens politik.
För de vuxenstuderande och för
samhällsutvecklingen är det av stor vikt att de
tidigare i år fattade besluten om såväl den
kompetensgivande vuxenutbildningen som
folkbildningen står fast.
Lika angeläget är att de som har behov av
vuxenutbildning ges ekonomiska förutsättningar
till detta. Förslag till förbättringar av de
studiesociala villkoren för vuxna har lämnats av den
s.k. finvuxutredningen.
Mot bakgrund av ovanstående vill jag fråga
statsrådet Beatrice Ask följande:
Vilken är regeringens syn på behovet av livslångt
lärande och kortutbildades behov av
vuxenutbildning?
Kommer regeringen att föreslå ökad eller
oförändrad nivå på anslagen inom
vuxenutbildningsområdet?
Kommer regeringen att framlägga förslag till
studiesociala förbättringar för vuxna?
1991/92:22 av Gudrun Schyman (v) till
miljöministern om kärnkraftsavveckling m.m. vid
eventuellt medlemskap i EG:
Under valrörelsen lyssnade många förgäves efter
en seriös och framåtsyftande energidebatt. Hur
skall alternativen utvecklas, när skall kärnkraften
avvecklas, var frågor som många väljare ville ha
svar på. Men de partier som ställt sig bakom
energiuppgörelsen från våren 1991 lät sig inte
invecklas i dylika resonemang. Man var ju överens.
Frågan är bara vad det är man är överens om.
Kärnkraften skall avvecklas när samhällsekonomin
så tillåter och när industrin kan garanteras
tillräckligt tillgång på billig el. Om detta är man
överens. Men vem skall göra tolkningen? Vem
bedömer det samhällsekonomiska läget och vem
bedömer när industrin har tillräcklig tillgång på
tillräckligt billig el? Kommer industrin själv att
någonsin tycka det?
Jag har hört centerpartister säga att tillgången på el
redan i dag är så god att det skulle gå alldeles
utmärkt att påbörja avvecklingen redan nu, i
morgon dag. Men inte officiellt, i valrörelsen.
Eftersom man var överens om att man var överens
så hade det väl blivit pinsamt att tala om att man
inte var överens om vad man var överens om.
Säkrare då med tystnad.
En annan fråga som lyste med sin frånvaro i
valdebatten var den om ett svenskt medlemskap i
EG. Sällan har väl en så stor och avgörande politisk
fråga mötts med en sådan kompakt tystnad i en
valrörelse. Men också här var de s.k. stora
partierna överens. Överenskommelse hade nåtts
efter hemligt studiearbete i det forum som saknar
parlamentarisk insyn, nämligen utrikesnämnden,
där vänsterpartiet (och på den tiden även
miljöpartiet) inte får vara med. Utifrån analyser av
ett hemligt underlag framtaget av UD kom man
fram till att det nog var bäst att Sverige ansökte om
medlemskap i EG. Så fort de olika
partiföreträdarna kom ut från det hemliga mötet
visade det sig att de hade olika syn på vilket pris
Sverige skulle kunna tänka sig att betala, på hur
värdefull neutralitetspolitiken var och om Sverige
kan vara med i en militär allians. Men eftersom de
var överens om att de var överens så blev det ingen
debatt under valrörelsen, trots att de inte var (är?)
överens om vad de var (är?) överens om.
Kombinationen av dessa bägge frågor --
avvecklingen av kärnkraften med tillhörande
avfallsproblem i förhållande till ett eventuellt
kommande EG-medlemskap -- kunde därför
''naturliga'' skäl inte heller rymmas i valdebatten,
trots att ett eventuellt EG-medlemskap ju också
innefattar Euroatom-fördraget som uppmanar till
spridning och ökning av kärnkraftsenergin.
Men bara någon vecka efter valet kunde vi läsa i
tidningen (SvD 25 september 1991) att en
kommande avfallslag kan stoppas av EG och att det
nog blir svårt för Sverige att säga nej till
slutförvaring av utländskt kärnbränsle. Det sitter
just nu en statlig utredning som har till uppgift att
utforma en lagparagraf som skall omöjliggöra
lagring av utländskt kärnbränsle och kärnavfall i
Sverige, för att Sverige på så sätt skall kunna
försäkra sig om att inte bli en internationell
dumpningsplats för atomsopor. Problemet är att
lagen skall anpassas till EG, som inte har några
regler för radioaktivt avfall. Inom EG klassas
kärnavfall som en ''vara'' som skall kunna utbytas
fritt över gränserna och det är ytterst osäkert om
EG skulle acceptera att Sverige lagfäster ett förbud
mot lagring av just utländskt avfall.
Vi kunde också läsa (Dagens Industri 24 september
1991) att ett av Tysklands största elkraftsbolag,
PreussenElektra, vill göra den svenska
Forsmarksanläggningen till en atomsopstation för
Europas alla kärnkraftverk. ''Forsmark är stort nog
för att rymma hela Europas kärnkraftsavfall'', sade
PreussenElektras VD Herman Krämer till de tyska
tidningarna Die Welt och Frankfurter Rundschau.
I dag finns i Forsmark en anläggning för låg- och
medelaktivt avfall, ägd av SKB (Svensk
Kärnbränslehantering). PreussenElektra är
delägare i SKBs Forsmarksanläggning genom att
det tyska elkraftsbolaget köpt in sig i Sydkraft.
Tyskarna äger i dag 10 % av Sydkraft och man vill
öka den ägarandelen, enligt uppgifter från samme
VD Krämer. Forsmarkanläggningen var enligt
Krämer en viktig anledning till att PreussenElektra
i våras köpte in sig i Sydkraft. Ägare till tyska
kärnkraftverk är nämligen skyldiga att årligen göra
stora avsättningar för att täcka kommande utgifter
för slutförvaringen av utbränt bränsle och det är en
del av dessa avsättningar som man nu använt för att
köpa in sig i Sydkraft.
Mot bakgrund av ovanstående vill jag ställa
följande frågor till miljöministern:
1. Hur skulle ett eventuellt EG-medlemskap
påverka Sveriges möjlighet att avveckla
kärnkraften i Sverige och att dessutom verka för en
internationell avveckling?
2. Hur påverkar EES-avtalet och ett eventuellt
EG-medlemskap Sveriges möjligheter att säga nej
till lagring av utländskt atomavfall?
1991/92:23 av Karin Israelsson (c) till
socialministern om försäkring för
sjuklönekostnader:
Under våren beslutade riksdagen att införa sjuklön
för de första fjorton dagarna i ett sjukfall.
Sjuklönesystemet skall träda i kraft den första
januari 1992.
I propositionen och även i riksdagsbeslutet
framhölls vikten av att företag med få anställda
skall ges möjlighet att försäkra sig hos
försäkringskassan mot de sjuklönekostnader över
en viss nivå som företaget kan drabbas av. Rätt att
teckna en sådan försäkring skall finnas för
arbetsgivare vars sammanlagda lönekostnader
under ett kalenderår -- efter avdrag för sociala
avgifter o.d. -- beräknas inte överstiga summan av
60 basbelopp. Avslutningsvis framhålls att de
slutliga reglerna skall bestämmas av regeringen.
I dag återstår det knappt två månader till dess att
sjuklönesystemet skall vara genomfört.
Fortfarande saknas regler för hur denna försäkring
skall tecknas och inte minst viktigt till vilka premier
det skall ske.
Naturligtvis borde den föregående regeringen sett
till att fullfölja riksdagens uppdrag, men deras
ambition har tydligen inte räckt till detta.
Det finns från småföretagarnas sida en stor oro att
den beslutade sänkningen av arbetsgivaravgiften
till sjukförsäkringen på 1,9 % ger allt för låg
kompensation i förhållande till de verkliga utgifter
som kan bli fallet om någon anställd ofta är sjuk.
Jag vill med anledning av detta fråga statsrådet om
när dessa villkor för småföretagarnas försäkring
kan väntas föreligga.
Samtidigt vill jag fråga om kostnadsneutraliteten
kan kvarstå även för småföretagare i förhållande till
nuvarande försäkringssystem.
1991/92:24 av Görel Bohlin (m) till
kommunikationsministern om Bromma flygplats:
Frågan om Bromma flygplats har stötts och blötts i
decennier.
Den 15 november 1946 skrevs ett markbytesavtal
mellan staten och staden, dvs. egentligen ett avtal
om bytlåning. Staten lånade ut till staden ett
markområde på Ladugårdsgärde om en miljon
kvardratmeter och staden lät staten under samma
tid, 50 år, få nyttja Brommamark för användning
som flygplats. Uppgörelsen godkändes av
riksdagen.
Bromma flygplats blev emellertid dels för liten och
dels föranledde så småningom buller och
föroreningar klagomål från de omkringboende.
1981 fattades beslut om överflyttning av jetflyget
till Arlanda, som efter tillkomsten blivit en allt
effektivare flygplats. Genom att Arlanda fick
funktionen som nav i inrikesflyget skapades också
möjligheterna till smidiga övergångar. Flyget blev
ett folkflyg. Det blev möjligt att på kort tid ta sig
från t.ex. en plats i Norrland till Arlanda för vidare
befordran till annan ort inom eller utom landet.
Flyget blev av oerhörd betydelse för vår tillväxt och
därmed för vår välfärd.
1991 fattades beslut om en 3:e rullbana på Arlanda.
Under åren från Arlandas tillkomst hade emellertid
motståndet mot flyg och flygplatser ökat starkt och
ett försök att i stället för en 3:e bana på Arlanda
bygga en storflygplats söder om Stockholm
stoppades genom politiskt och organisatoriskt
agerande. Det torde numera vara uppenbart, att
det är politiskt omöjligt att genomföra en
nybyggnation av en stor trafikflygplats i
stockholmsområdet. Tredje banan på Arlanda
beslutades också i elfte timmen. Även mot det
utbyggnadsförslaget väcktes starkt motstånd.
Strax före valet lämnade den dåvarande
socialdemokratiska regeringen direktiv till en
utredning för att söka alternativ flygplats till
Bromma samt att undersöka hur en överföring av
flyg till 3:e banan kunde ske. Mot dessa direktiv
protesterade all luftfartsexpertis, Sigtuna kommuns
representanter och (m) i Stockholm stad.
Skälet till direktiven,som regeringen avvaktat med
att offentliggöra sedan juni månad, var
påtryckningar från Stockholms arbetarkommun,
som till varje pris vill avsluta avtalet om Bromma
med staten och bygga bostäder på Bromma-
marken.
Skälet till protesterna från luftfartssektorn och
dessutom från de boende i Bromma-området,
Ekerö, Solna, Stockholm m.fl. är att Bromma, som
är den 2:a flygplatsen i Sverige i storleksordningen
vad gäller flygplansrörelser, omöjligen kan läggas
ner och absolut inte bör bebyggas. Det finns, hur
många utredningar som än görs, inte möjlighet att
ta emot så mycket flyg på Arlanda flygplats. Då går
man miste om all kapacitetsökning man kunde fått
genom 3:e banan och mer därtill.
Att sedan uppföra ett bostadsområde på ca 10 000
bostäder utan att ha klarat de flaskhalsar i
trafiksystemen som redan nu finns, är oansvarigt.
Detta inser också de boende runt flygplatsen som
enligt gjorda enkätundersökningar klart föredrar
att behålla flygplatsen mot att få all den biltrafik
extra som ett utbyggt bostadsområde skulle
medföra.
Flygplatschefen vid Bromma har undersökt
möjligheterna att till rimliga kostnader få en väl
fungerande cityflygplats på Bromma. Starka
näringslivsintressen finns som vill gå in i en
bolagsbildning för att driva Bromma och intresse
borde finnas även från Stockholms stad. För staten
är Bromma av riksintresse som en med Arlanda
kompletterande och avlastande flygplats, något
som även uttalats förutom av luftfartsverket jämväl
av moderater och folkpartister samt tjänstemän i
länsstyrelsen.
Om ett återbyte tvingas fram från Stockholms sida
kan jag inte förstå annat än att staten borde vara
berättigad till en gottgörelse för en
markvärdeförlust på åtskilliga hundratals miljoner
kronor. Eftersom Bromma-marken kan bebyggas
betingar den ett mycket högt värde, medan ett
område av ungefär samma storlek -- den som staden
fick ''låna'' av staten -- genom bl.a. plan- och
byggrestriktioner som Stockholm genomfört är
omöjligt att använda annat än som friluftsmark. Ett
markområde med sådana hinder för användning
har i praktiken blivit nästan värdelös och det torde
dessutom vara omöjligt och ej önskvärt att häva
restriktionerna och bebygga Ladugårdsgärde.
Jag vill därför fråga kommunikationsministern:
1. Delar kommunikationsministern min och
luftfartsverkets uppfattning att Bromma-trafiken ej
kan föras över till Arlanda och att därför Bromma
är av riksintresse och behövs för att flygtrafiken
skall fungera.
2. Är kommunikationsministern bererdd att
tillsätta en snabbutredning för att utforma en
bolagsbildning av Bromma som flera intressenter
arbetar för?
3. Om inte Bromma-avtalet förnyas eller växlas om
till rent markbyte och Bromma behålls är då
kommunkationsministern beredd att se över hur
stor den ersättningen bör vara som staten skall
avkräva Stockholm stad för markvärdesförlusten?
5 § Anmälan om frågor
Anmäldes att följande frågor framställts
den 24 oktober
1991/92:60 av Ingbritt Irhammar (c) till
justitieministern om fotbolls-EM och
polisresurserna:
Nästa år kommer fotbolls-EM att hållas i Sverige.
Under tre veckor kommer nästan var fjärde polis av
vår totala poliskår att tas i anspråk för bevakningen
av detta idrottsarrangemang. Härtill kommer
under en längre tid nödvändig utbildning för dessa
poliser. Denna påbörjas redan nu. Efter avslutat
fotbolls-EM, behöver dessa poliser beredas
möjligheter att ta ut sin berättigade semester.
Sammantaget innebär detta att vår svenska poliskår
kommer att vara reducerad med ca en fjärde-del,
under flera månader. Kostnaderna för denna stora
polisiära insats beräknas till 167 milj.kr. Den totala
poliskårens möjligheter att bedriva viktigt och
nödvändigt polisarbete, kommer självfallet att
påverkas mycket negativt både före, under och
efter detta stora idrottsarrangemang.
Mot bakgrund av det anförda vill jag ställa följande
fråga:
Vilka åtgärder ämnar justitieministern vidta så att
allmän ordning och rättstrygghet för medborgarna
kan upprätthållas på ett tillfredsställande sätt under
ovannämnda tid?
1991/92:61 av Inger Lundberg (s) till statsrådet Bo
Lundgren om skatteutjämningsavgiften:
Av regeringsdeklarationen framgår att regeringen
har för avsikt att avveckla den särskilda
skatteutjämningsavgiften. Avgiften är ett
instrument för omfördelning av resurser från
kommuner med hög skattekraft till kommuner med
låg genomsnittlig inkomst hos medborgarna.
Innebär ställningstagandet att det framtida
skatteutjämningssystemet enbart skall utgöra en
omfördelning mellan stat och kommuner och hur
avser regeringen att finansiera bortfallet av för
närvarande ca 650 milj.kr. årligen?
1991/92:62 av Johan Lönnroth (v) till
försvarsministern om klarläggande av IB-affären:
I anslutning till den s.k. IB-affären skrev
försvarsdepartementet i en promemoria den 17
januari 1991 bl.a. att registren hos dåvarande
försvarsstabens säkerhetsavdelning och särskilda
byrå ''inte hade karaktären av åsiktsregistrering''.
Att döma av gjorda uttalanden anser
försvarsministern att sanningshalten i detta
påstående ytterligare behöver utredas.
Jag vill med anledning av ovanstående fråga
försvarsministern:
Vilka initiativ avser försvarsministern ta för att
underlätta att det slutgiltiga klarläggandet av IB-
affären enklast och snabbast skall komma till
stånd?
1991/92:63 av Christina Linderholm (c) till
finansministern om investeringsavgiften på
nybyggda kontorslokaler i Stockholm:
År 1989 infördes investeringsavgift på nybyggda
kontorslokaler i Stockholmsregionen. Skälet till att
den infördes var att föra över resurser från kontors-
till bostadsbyggande. Den 1 juli 1991 avskaffades
denna avgift.
Med anledning av detta vill jag ställa följande fråga:
Vilka initiativ ämnar finansministern vidtaför att de
upplupna medlen, ca 130 milj.kr., snarast skall
komma Stockholmsregionen till godo?
6 § Kammaren åtskildes kl. 14.02.
Förhandlingarna leddes av tredje vice talmannen.